# ID: svediakorp-per862
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1892
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 20,882
# sentences: 630
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
Gernandts Boktr.-Aktieb, N:r 21 (231) Prenumerationspris pr Idun med Modetidning och kolorerade planscher Idun m.
Modet, utan kol.
pl.
Idun ensam Fredagen den 20 maj 1892. år kr.
• 6: 50 » Byrå: Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr, (Aftonbladets nya hus.)
Prenumer.
sker i landsorten å post- anstalt, i Stockholm hos redaktion.
Kedaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas å byrån kl. 12 — 1.
A l l m.
Telef.
61 4 7.
Utgifningstid: bvarje h e l g f r i fredag.
Lösnummerspris I 5 öre (vid kompletteringar).
5:te årg.
Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande&gt; o. » Lediga platser- 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
M a r i a C e d e r s c h i ö I d.
&lt;ör helt visst de flesta af våra läsarinnor torde den människo- vänliga institution, som bär namnet Diakonissan- stalten, vara väl bekant.
Från krönet af Brsta berg vid hufvudstadens inlopp speglar den sina murar och torn i Saltsjöns djup, och det hänförande pano- rama, som för » systrarna » däruppe vidgas öfver stad, skärgård och vatten, slu- ter sig som en värdig ram kring det 3köna, kär- leksverksamma lif, ät hvil- ket de där ägna och ut- bilda sig: ett lif för de fattiga och sjuka, för de andligen och kroppsligen betryckta.
Från detta högkvarter draga kärlekssystrarna ut öfver hela vårt land, och få äro väl de, som icke någon gång vid den armes dörr eller en plågans bädd mött den enkla, nästan stränga uniformen, hvil- kens allvar dock förmild- ras af den hjärtats varma eld, som lyser ur kvinno- ögonen under mössans hvita t y l l.
.
.
I dessa dagar har ge- nom pressen gått en väd- jan att stödja och värna om det ädla företaget, som icke, enligt en för- modan, som vunnit all- män spridning, ännu för- fogar öfver så rika medel, att dess omfattande verk- samhet kan bära sig själf.
Utan ha tvärtom det se- naste årets räkenskaper lagt i dagen, att bistånd kräfves, för att den allt framgent skall kunna i samma utsträckning öfvas.
Ty vi må besinna, till hvilket väldigt träd det lilla senapskorn växt upp, som här hemma lades för endast fyrtio år tillbaka.
Å r 1836 hade pastor T. Fliedner grundat det rykt- bara första diakonisshuset i Kaiserswertb, och med den allsmäktiga lifskraft, som den ädla idén äger bredde sig diakonissaken på få år öfver den evan- geliska världen.
Dennas tanke lydde: » att i den apostoliska kyrkans me- ning och efter dess före- bild låta genom diakonis- sor utöfva den kristliga kärleksvården, så vidt den tillkommer kvinnan, och därvid afse olika slag af bjälpbehöfvande: barn och ungdom, sjuka och fattiga, häktade och frigifna fån- gar samt för detta ända- mål utveckla och använda alla kvinnokönet särskildt utmärkande förmögenhe- ter, för såvidt de ej tagas i anspråk för andra plik- ter. » I Sverige tog idén form, då i Stockholm år 1849 bildades ett sällskap
Tiden vill ej rätta sig; Efter tiden ställ då dig: Tål och bida, hoppet visst Ej hamnar illa.
Längsta natt når ock sitt slut, Nordanblåst ock tröttas ut; Och när böljan kraften mist, Står klippan stilla.
JJ.
för åvägabringandet af en diakonissanstalt, och den 9 juli 1851 invigdes och öppnades stiftelsen.
Den kvinna, h vilkens bild i dag pryder Idun, var den svenska diakonissanstaltens första hus- moder och föreståndarinna.
Hennes lifs vackra gärning har särskildt i dessa tider förts i minne, ty den 6 januari detta år lycktes hen- nes ögon till den långa hvilan.
I » Olivebladet », Diakonissanstaltens tidskrift, ägnar densammas nuvarande föreståndare, hov- predikanten Bring, i sista numret hennes minne en varmt erkännande runa.
De drag ur hen- nes lif, som vi nedan teckna, tillåta vi oss därifrån hämta.
Fadren, Casper Haqvin Oederschiöld, var lärare i Wexjö, då Maria C.
1815 såg ljuset.
I Forsheda prästgård uppväxte hon jämte flere ynglingar, som fadren, dåvarande kyrkoherden, f. d. läraren, åtagit sig att undervisa och fostra.
Med en af dessa ingick hon trolofning.
Döden bröt förbindelsen mellan henne och denne varm- hjärtade, hetlefrade yngling.
Förhållandena där- vid voro särdeles gripande.
De grepo ock djupt in i hennes andelif.
Ofvergången till ett nytt sådant befordrades af en just då stiftad när- mare bekantskap med den fromme doktor Fjell- stedt, samt med fru Emilia Petersen, öfver hela Sverige känd under namnet » mormor på Herrestad », hos hvilken hon ofta vistades längre tider.
Omkring 1838 eller 1839 flyttade Maria C. till Lund och började en mindre flickskola.
Under de därpå följande åren för- värfvade hon sig en mängd vänner inom uni- versitetstaden, vänner, som hon fick behålla ända till sin död.
Mellan henne och barnen i skolan var ock förhållandet mycket innerligt.
Kallelsen att blifva den påtänkta diakonissan- staltens ledarinna träffade henne under dessa omständigheter.
Närmast blef det nu hennes uppgift att vid Kaiserswerths diakonissmoderhus genomgå en längre utvecklingskurs.
En pröfning blef redan afskedet från Lund och från barnen, ö m detta och om den till henne utgångna kallelsen skrif- ver hon den / s 1850 ifrån sitt föräldrahem: » Det var mig svårt att skiljas frän min skola i Lund, och de kära barnens tårar rörde mig djupt.
Jag kände dock, att den kallelse jag erhållit ej var af människor, utan af Herren, och på hans befallning måste jag akta. » 7 I april samma år ankom hon till Kaisers- werth.
Under de trenne första månaderna de- lade hon rum med en landsmaninna, fröken Carolina Frumerie, som vid anstalten bildades till sjuksköterska.
Ehuru de så kort tid vista- des tillsamman och då träffades blott morgnar och kvällar, slöts dock dem emellan ett vän- skapsförbund för hela lifvet.
Den första tiden var för Maria C. särdeles pinsam.
Hemläng- tan, envis tandvärk, saknad efter de kära bar- nen och umgänget i Lund samt ovanan vid anstaltlifvets offentlighet voro väl de egentliga och helt naturliga orsakerna härtill.
Huru godt att hon då hade den svenska väninnan.
Ju mer hon inträngde i arbetet, dess hängif- nare greps hon dock af sin uppgift, och dess bättre fann hon sig i sin nya ställning.
Och till julen kunde hon skrifva hem, full af nit och bästa förhoppning.
I detta bref säger hon bland annat: » I sjukvården har iag öfvat mig på afdelningarna för små barn, män och gossar, är nu på kvinnoafdelningen och skall flytta därifrån till den station, hvarest man värdar de djupast sjunkna; sedan återstår att vistas inom barnhemmet samt att besöka undervis- ningstimmarne vid seminariet och i småbarns- skolan; äfven hoppas jag att få öfva mig på apoteket.
Med anstaltens inrättning och prof- systrarnas utbildning har jag ock gjort mig förtrolig.
Det blir en stor glädje att återvända till fosterlandet och vännerna där.
Hemlandet har ett mäktigt inflytande, en stark dragnings- kraft.
Jag hoppas få dröja något i Lund och Kristianstad för att på sjukhusen därstädes tillse, hur man inom Sverige går till väga.
Det torde underlätta mitt arbete i Stockholm. » Maria C:s första bref efter återkomsten från Tyskland var af maj 1851 och skrifvet i Lund.
Det redogör för hennes hemresa.
Hon hade ej medhunnit att besöka Berlin, men stannat dess längre i Strassburg och på åtskilliga sjuk- hus, samt i Hamburg.
Sitt afsked från Kai- serswerth tecknar hon med följande ord: » Från K. skildes jag med saknad, afskedet kostade tårar huru svår än början varit. » Ankomst- dagen, till Stockholm bestämdes till den 10 juni och den 17 i samma månad välkomnades föreståndarinnan af dikonissanstaltens förvalt- ningsutskott.
» Måtte anstalten få börja ringa, obemärkt och stilla, ty endast då kan man hoppas, att den skall äga bestånd och vara en Herrens plantering, som i det fördolda och genom det oansenliga kan utföra stora ting. » Så skref en gång Maria C. från Kaiserswerth, och så skedde det.
Vid den ännu alltjämt afsides belägna, obe- märkta Pilgatan ä Kungsholmen hade ett enkelt hus blifvit hyrdt, däri 12 sjuka kvinnor och barn kunde inhysas.
Men tillväxten lät icke vänta på sig.
I den vackra trädgården stod ett lusthus, som, innan ett år var gånget, vim- lade af skolbarn.
Till dessa sällade sig redan följande år, 1853, småttingar tillhörande det nybildade diakoniss-barnhemmet.
Den hyrda lokalen blef alltför trång, och egen bostad in- köptes vid Jaktvarfsgränden å Kungsholmen.
Dess trädgårdar sträckte sig i sakta sluttning ända ned till Mälarens strand och erbjödo ett skönt hem åt både vårdande, och vårdade, åt både gamla och barn, sjuka och friska.
Här verkade Maria C. omkring åtta år af sin ' elfva års långa arbetstid.
Vid sin sida hade hon älskande och deltagande vänner, såväl i förvaltningsutskottets och styrelsens medlem- mar, som ock i anstaltens själasörjare och dess läkare samt i personer, hvilka intresserade sig för verket och gåfvo ej blott penningar, utan äfven sitt arbete.
Systrarna stodo också tro- get vid hennes sida, synnerligast de, som hon med kännareblick fostrat för ledande platser.
Alltjämt ökade sig arbetet.
Koleraåret 1853 gaf mycket att göra.
Systrarna användes flitigt såsom privatsköterskor, mänga föräldralösa barn togos om hand och utackorderades på landet eller kvarstannade vid anstaltens barnhem.
Så väl detta som alla dikonissanstaltens öfriga afdelningar utvecklade sig snabbt.
Då Maria C. nedlade sitt arbete, hade barnens antal vuxit till 26, de sjukas från 12 till 60, och sko- lan hyste 80 barn.
Men ej nog med dessa filialer.
Maria C. sammarbetade innerligen med de fruntimmer, som på impuls af Fredrika ^.UDENSCHÖLD.
Bremer bildat en förening för besökande af fängelserna.
Härmed sammanhängde nog.
på det närmaste öppnandet af ett Magdalenahem, 1858 och ett räddningshem, 1860.
Då stifta- rinnan 1862 afflyttade, hade det förstnämnda redan 36 kvinnor och det senare 22 barn.
Huru mycket arbete och kärlek ligga icke för- borgade bakom dessa torra siffror.
Verksamheten inom anstalten med dess filia- ler kunde ju vara mer än nog, och dock kom härtill omtanken för 37 i landet utsända syst- rar, som voro anställda på 2:ne sjukhus, i 25 skolor, 6 barnhem och 1 fattighus.
Det var mycket, det var för mycket, då man härtill lägger modersomsorgen, som skulle omfatta inalles 71 systrar, nämligen 27 diakonissor, 36 profsystrar och 8 på förprof varande personer.
» I sin krafts dagar », så skildrar henne Oli- vebladets minnestecknare, » var hon glädtig, liflig, häftig och sträng, men ej långsint och mera förstånds- än känslomänniska, dock entu- siastisk för sin diakoniss-sak.
Strängheten var moderlig, fostrande, ett nit om att göra an- vändbar för kallet.
Hon kunde i sin stora ifver säga till en syster: » Du duger e j »; men tillägga: » Detta säger jag, för att du skall komma att duga. » Till främmande personer kunde hon om samma syster yttra: » Hon blir nog bra med tiden. » En syster på ålderdomshem- met säger än i dag: » Då hon bannade mig rätt hårdt, var jag redo att taga henne i famn. » Huldhet fattades ej.
Hur gärna gladde hon ej systrarna med gåfvor, och huru brukade hon ej sin poetiska begåfning för att göra deras julklappar och födelsedagspresenter dess mera tilltalande.
Moderligen delade hon allas be- kymmer från de innersta ända ut till de eko- nomiska.
Mot alla, som vårdades, var hon öm och deltagande.
Då fattiga patienter skulle utskrifvas, efterfrågade hon ofta, huru de skulle få det, och hittade gärna på någon hjälp.
Hon var en god organisatris med skarp blick för hvars och ens begåfning, hvilken hon visste att upptäcka och utveckla genom att anförtro uppgifter, som skulle utföras på egen hand.
Huru glad var hon ej, då systern motsvarade det gifna förtroendet.
Att behärska de un- derlydande var henne lätt, och dock vågade dessa säga henne, då hon begått ett misstag.
Äfven öfver andra personer hade hon stor makt, då hon kom i beröring med dem.
Lätt fick hon dem att ingå på och arbeta för hennes planer.
En god gåfva, som högeligen tjänade dikoniss-saken!
Hon skulle ej länge få tjäna den.
Men hon prydde in i sista stunden det tjänande kallet, för hvilket hon arbetade, ty stilla och undergifven var hennes ande, då hon måste lämna sin kära lifsuppgift.
De, som under sjukdomen närmast vårdade henne, märkte väl, huru djupt hon led, men något knorr hörde de ej.
ödmjuk var hon inför Gud och män- niskor, bad ej en, utan flere personer om för- låtelse, emedan hon ansåg sig hafva varit allt- för sträng emot dem.
Så lämnade hon det arbetsfält, för hvilket hon utgifvit sina kropps- krafter, sin förmåga, sin kärlek. » I april 1862, just då den blifvande förestån- daren, pastor Bring, med sin unga hustru in- flyttade i diakonisshuset, afreste Maria C, men ej allena.
Med henne följde en af systrarna som hennes vårdarinna.
Den uttröttade fick nu hvila.
I Ousby, där hon som barn tillbringat långa tider hos nära släktingar, bildade hon sitt lilla hem, be- stående af henne själf, hennes mor och den vårdande » systern ».
Där bosatte sig ock på uppmaning af Maria C. hennes vän från Kai- serswerth-tiden, fröken Carolina Frumerie.
I Onsby kvarstannade Maria C.
12 år.
där några vinna, många sjunka b l ö d a n d e ned, där några j u b l a o c h många k v ä f v a nederlagens smärta.
tag, j u s t d ä r i g e n o m att han sett e x e m p e l - v i s sin hustru, förut v a n v i d l y x o c h ett g l ä d j e f y l l d t lif, u t a n k l a g a n o c h m e d l e e n d e m i n o r d n a sig in i n y a förhållanden.
H v a r f ö r s å o l i k a l o t t e r?
V i få i n t e t s v a r, Detta förnöjsamma s i n n e är e n r i k s k a t t m e n d e t är så, o c h d ä r f ö r m å v i b e r e d a o s s a t t t a g a l i f v e t s å d a n t d e t g e s t a l t a r s i g.
att t a g a v a r a p å, o c h d e t k a n förljufva v å r t i l l v a r o i alla l i f v e t s s k i f t e n.
M e d ett V i s s t är, a t t i n o m o s s ä r o n e d l a g d a m ä k - förnöjsamt sinne ser man världen i gladare t i g a krafter s o m m o t v i k t m o t d e törnar, v i t i d t o c h o f t a få l i d a d ä r u t e i v ä r l d s - f ä r g t o n e r; m e d d e t i n o m b o r d s g å r d e t b e - Vid diakonissanstalten bibehöll man i det s t ä m d t o c k s å m y c k e t l ä t t a r e att ä l s k a sina v i m l e t, b l o t t v i själfva b e m ö d a o s s o m, att längsta hoppet att återfå Maria C.
Då hon medmänniskor, äfven o m d e ibland springa icke dessa krafter slappas o c h slumra in.
efter A års bortovaro begärde tjänstebetyg, om o s s v i d lifvets stora kappränningar.
afböjdes detta på grund af de närda förhopp- B ä s t ä r d e t, o m d e fatt s ä k e r t r o t f ä s t e P r i s k u n n a j u i c k e v i n n a s a f alla, t y alla r e d a n i b a r n d o m e n, o m b a r n e t r e d a n från ningarna; 1863 måste sådant dock lämnas.
Att ha j u h v a r k e n l i k a l å n g a b e n eller l i k a g o d a d e första å r e n l ä r t att, i s t o r t s o m smått, det innehöll varma, erkännsamma, lofordande or.
ha ett l ä r t a t t i c l k u e n g alla uttryck förstå vi väl.
Tacksamheten visade k u n n a h a l i k a, a t t v a r a n ö j d m e d d e t lilla sig ock, då förvaltningsutskottet våren 1864 Litet förnöjsamhet k u n n a d ä r e m o t alla o c h njuta a f d e t t a utan a f u n d m o t a n d r a, erbjöd henne en mindre årlig pension samt t i l l k ä m p a s i g — o m d e t ä f v e n ej alltid g å r s o m h a d e t b ä t t r e, d å j u — f ö r a t t tala hjärtligen inbjöd henne att under sommaren så lätt.
m e d d e n g a m l e S h a k e s p e a r e — » i c k e alla vistas å diakonissanstalten.
k u n n a h a e n v ä r l d till s o c k e r b a g a r e.
» D e t Den nitälskande anden lät sig ej kufvas, däraf kan n o g ibland t y c k a s s o m orättvisa, att att tillgångarne voro knappa.
Redan 1865 läm- d e n e n a i n d i v i d e n ä n d a f r å n v a g g a n till nade hon en mindre donation, däraf räntan g r a f v e n skall d a n s a p å m a t t o r o c h m a t a s efter hennes död skulle tillfalla systrar, och m e d manna, u n d e r d e t d e n andra redan 1872 följde en andra större, som afsåg diako- R u s t n i n g a r.
från d e första s t e g e n b e f i n n e r s i g p å g l a n s k i s, nissanstalten i dess helhet.
Sambandet med s t ä n d i g t p å v i p p e n att b r y t a b e n e n af s i g, diakonissanstalten fortfor ständigt.
De äldre |||justningar?!
K ä r a läsarinna, v i ä m n a o c h sällan f å r till lifs a n n a t ä n » p a s t e j e r, systrarna skrefvo gärna till henne, och i dia- J l § l i c k e skrifva n å g o n krigsartikel eller s p ä c k a d e m e d luft o c h m i s s r ä k n i n g a r », m e n konissarbetsföreningen kvarstod hon alltid så- %t profetera o m » d e p o l i t i s k a oväders- d e t ä r e t t m y s t e r i u m, s o m ej g a g n a r att som styrelseledamot.
Ehuru hon 1865 ej för m o l n e n », s o m ständigt l ä r a h ä n g a så d i g r a grubbla öfver.
M å v i t ä n k a, att h v a r o c h sin sjuklighet kunde besöka Ersta, dit anstal- v i d horisonten, m a n a n d e folken att h å l l a sig e n h a r f å t t sin p l a t s i l i f v e t — o c h sin ten flyttats på hösten föregående år, gjorde b e r e d d a i tid.
D e t är o m helt fredliga rust- b ö r d a.
D e t finnes n o g s o r g e r o c h b ö r d o r, hon det ett par gånger längre fram, innan ål- ningar v i skulle v i l j a s p r a k a n å g r a o r d, rust- s o m d e så k a l l a d e l y c k l i g t l o t t a d e s l ä p a p å, derdomen inbröt.
ningar h v i l k a d o c k g ä l l a att slå ett stort fastän d e i c k e m ä r k a s u n d e r d e t g y l l n e Ur Maria C:s sista bref till diakonissanstal- s l a g: d e n s v e n s k a kvinnans v ä r d i g a represen- täckelset.
M å v i d ä r f ö r v a k t a o s s f ö r att tens föreståndare meddela vi följande, som ut- terande p å C h i c a g o u t s t ä l l n i n g e n!
den svarta, tärande mask, s o m heter afund, gör svar på hans välönskan till den vördade V i h a förr o m n ä m n t, huru p å F r e d r i k a g r i p e r f a s t i v å r t hjärta.
D e n s l ä p p e r i c k e gamlas födelsedag.
Brefvet var af december B r e m e r - f ö r b u n d e t s initiativ o c h under fru lätt, d e n s k a l l förbittra h e l a l i f v e t, d e n f ö r - 1891.
» Visst är det underligt att lefva så O l i v e c r o n a s v a n a o r d f ö r a n d e s k a p saken n u g i f t a r själen o c h i n y m p a r sitt etter, s o m länge, isynnerhet då man så mången gång känt drifvits fram så långt, att en h e l d e l k v i n - h e t e r hat.
O c h hatet har sin fröjd uti att sig stå vid gränsen.
Man undrar ofta på, att här bildats, representerande slita s ö n d e r b å d e s a m h ä l l s - o c h v ä n s k a p s - n o k o m i t é e r man ännu lefver.
Emellertid känner jag det, o l i k a f a c k a f d e n k v i n n l i g a verksamheten.
band.
som om jag doge hvar dag.
Måtte jag i anda- E n c e n t r a l k o m i t é leder d e g e m e n s a m m a an- nom lefva upp hvar dag igen! » — Ett förnöjsamt s i n n e är e t t l i f s e l e x i r, h v i l - gelägenheterna o c h r ä k n a r inom sig f ö l j a n d e Fortfarande besökte hon gärna goda vänner.
ket v i ständigt b ö r a hafva m e d o s s för d a m e r: fru O l i v e c r o n a, ordförande, fru A n - För vintern 1891 — 1892 var hon inbjuden till att » däraf taga v i d b e h o f », d å v i känna karsvärd, v i c e o r d f ö r a n d e, fröken M a l i n F o c k, Lund, där hon bodde hos sin goda vän, fröken oss u p p r o r i s k a o c h m o d f ä l l d a efter allsköns d o k t o r E l l e n F r i e s o c h fröken M a r i a W?
s r n, F. Här träffade henne dödsbudet.
m o t i g h e t e r.
D i s s o n a n s e r n a s k o l a snart u p p - D e t är i c k e utan, att m a n p å m å n g a håll l ö s a s i r e n h a r m o n i, o c h själen f å r n y s p ä n - Söndagen den 10 januari var för det svenska förmenat, att e n sådan m ä n g d k o m i t é e r v o r e stighet att fortsätta striden.
diakonisshuset en dag, som ej snart förgätes.
en o n ö d i g t v i d l y f t i g appparat, riktigt frun- Telegram hade kort förut ingått, att Maria C.
M ä n n e n ä r o n u e n g å n g, m e d få u n d a n - timmersaktig, säga n å g r a elaka belackare.
den dagen skulle jordfastas i Vexjö domkyrka.
t a g, e t t h å r d n a c k a d t s l ä k t e, o c h v i s s t är, M e n saken h a r v e r k l i g e n e n annan sida.
P å Då dygnet ingått, men långt före gryningen, att d e s k u l l e b e h ö f v a e n b r a m y c k e t s t ö r r e de allra flesta o m r å d e n k a n inlägget v i d C h i - fick en af de äldsta systrarna följa sin gamla p o r t i o n f ö r n ö j s a m t s i n n e l a g, ä n d e i all- cagoutställningen naturligtvis endast blifva föreståndarinna, och innan midnattsslaget hade mänhet ä g a.
D å s k u l l e ej m o t g å n g a r n a en så v i d t möjligt u t t ö m m a n d e statistisk re- bådat nästa dygns inbrott, aisomnade ännu en n e d s l å d e m så h å r d t, s o m n u ofta s k e r.
d o g ö r e l s e f ö r k v i n n o r n a s ställning i vårt l a n d; af de äldre, ännu en af Maria C:s döttrar.
M e n h ä r vilja v i s ä r s k i l d t t ä n k a p å k v i n - det är detta material, s o m d e o l i k a k o m i t é - norna i d e tusentals h e m, s o m sannerligen erna s k o l a s a m l a i h o p, enhvar p å sitt f ö &gt; i c k e skulle mäkta bära dagens slitningar trogna o m r å d e, o c h resp. o r d f ö r a n d e stå a n » o c h ö d e t s o f t a b l i x t l i k a slag, o m i c k e h o s svaret f ö i vederhäftigheten a f hvarje komités d e m, äfven d e vekaste, v o r e nedlagd denna u p p l y s n i n g a r.
A t t finna några få, s o m m ä k t a s e g a m o t s t å n d s k r a f t o c h s l u t l i g a stilla r e s i g - o c h vilja g ö r a allt, har i c k e stått till, ej nation, s o m g e d e m styrka att resa s i g äfven heller varit att b e g ä r a.
M e n m å n g a vilja efter d e största o c h b i t t r a s t e s o r g e r.
K v i n - g ä r n a d r a g a sitt lilla strå till s t a c k e n; o c h F ö r n ö j s a m t s i n n e.
nans s o r g säges vara häftig, vild o c h d j u p.
då tog m a n exemplet a f myrorna: de mån- M e n r ö r a s o r g o c h o l y c k s s l a g v i d h e n n e s gas trägna arbetskraft.
D e t kan j u bli en y t t r e, h e n n e s e k o n o m i s k a s t ä l l n i n g, så fin- rätt v a c k e r b y g g n a d ä n d o c k, n ä r d e n blir et är i n g e n brist p å stormhvirflar, s o m n e r h o n s i g l ä t t a r e t i l l f r e d s m e d f ö r ä n d r a d e färdig o c h o r d n a d, d e n d ä r stacken, s o m k o m - fatta o c h s k a k a o s s, s t a c k a r s j o r d - och mindre förhållanden o c h klagar mindre mer att heta en fullständig statistik öfver trampare, under v å r v a n d r i n g g e n o m ä n m a n n e n, s å v i d a b l o t t h e n n e s hjärtas i n r e svenskt k v i n n o a r b e t e o c h k v i n n o k u l t u r.
lifvet.
D e n första leende u n g d o m e n s s o l lycka, hennes kärlek icke beröfvats några d ö l j e s s n a r t i m o l n, d e s t o l t a, djärft f o r - F r å n alla länder har Chicagos damkomité af sina b l o m m o r v i d d e n e k o n o m i s k a ställ- made drömmarne upplösas i dimma, o c h d e påtingat l i k n a n d e redogörelser, o c h en ära ningens karambolage.
glada, f ö r h o p p n i n g a r n a ramla i grus, d e n måste v ä l d å våra k v i n n o r sätta uti att m e d ena efter d e n andra.
S å stå v i där en d a g Hur skulle mänga h e m, kring h vilka o m s o r g skrifva k a p i t e l, ett m y c k e t v a c - m e d t r y c k t s i n n e, m e d s ä n k t b l i c k o c h m e d s t o r m a r n e rasat, s e u t, o m i c k e d e n hjärte- kert kapitel, o m v i f å s ä g a det, i k v i n n o r ö - e n i n r e f r o s s a, s o m s m y g e r i hjärtats h e m - b i l d a d e k v i n n a n m e d sitt stilla m o d o c h relsens m o d e r n a r o m a n.
ligaste gömslen.
J o r d e n v a r icke d e n stän- s i t t f ö r n ö j s a m m a s i n n e t ä n d e e n n y, lifgif- Tviflar N i ä n p å, att d e m å n g a komitéerna d i g t u p p l y s t a, v a r m a, r o s e n d o f t a n d e festsal, v a n d e s o l efter d e n i s a n d e f r o s t n a t t e n, o c h väl k u n n a k r ä f t a s?
B e t ä n k b a r a områdets v i m e d u n g d o m e n s n a i v a t r o foreställt o s s.
h u r u m å n g e n m a n, d j u p t s l a g e n till j o r d e n, v i d d!
N i k a n b e d ö m a d e t a f underafdelnin- D e n v a r en valplats f ö r k a m p o c h strid, h a r i c k e p å n y t t r e s t s i g o c h fattat n y a garna, s o m så l y d a: k v i n n a n s sociala ställ- 3 förnöjsamt sinne, Adolf Hellander.
% sitt
ning — kvinnans verksamhet slöjd i och y r k e n för undervisning litteratur — Bara — kvinnans sannerligen De och på denna så m å n g a, skiftande ska — hennes vetenskap — En hittills okänd ungdomsdikt ned a f förste som kunna de bäste.
direkt bli Atterboms ställande, äro b e g r i p l i g t v i s egentligen b l o t t d e tonde år.
hvari mitén har konätslöjd o c h konst.
redan f ö r dessa i n o m Damko- den utsatta samlade dikter uppgifvas flere Att de i den formelt fulländade har man länge insett.
Kvin- nokomitén för Chicagoutställningen, Stockholm, tiden a n m ä l t deltagande.
U n d e r adress För gen mottager från den de n u i sin o r d n i n g ställa.
ut- Ä n d a till o c h m e d september k o m m a utställningsföremål att nare troligen e j!
äro anmälningar kvinnor i vårt land, som önska mottagas — T y b å d e tid m e n se- och utrymme begränsade.
Men ett par år sedan fann aflidne Atterbom form, samlingen föreligga, likväl ej kan vara deras ursprungliga, lektor från Frunck också den nyli- tvänne denna tid.
dikter af I för n:r 20 läses 1806, » Öfver kärlek, sin ett tillkommande l i f », A t t e r b o m s första tryckta dikt, och i n:r härvidlag vet framlägga n å g o t till fosterlandets heder kvinnligt af arbete, sig I (Salis).
o c h könets kvinnlig k v i n n l i g s m a k, h o n är v ä l k o m m e n.
v a r a en stolt p l i k t att kunna tanke, Det bör d å ej utebli.
I dikter själfva det s. k.
k v i n n o p a l a t s e t, h v a r o m palats, a n o r d n a s en elitutställning skan persta, vi kunna a f det y p - » Handarbetets vän- n e r », f r ö k e n H u l d a L u n d i n s skolmaterial, det äro af ju spetsar I träskulptur svenskor så särskildt (där duktiga), o.
s. v.
fru v e r k l i g e n v å r a k v i n n o r gra- sig till att h a fått d e n bästa represen- tant f ö r sin sak.
Fru a f d e få s v e n s k a O l i v e c r o n a är n o g en d a m e r, s o m är förtrogen o c h i utställningsväg.
delfia-utslällningen var det ö ».
fruntimmersexpositionen smakfullt, Äfven miterade redan hälft f ö r detta till char- h v i l k e t hon p e n g a r o c h åter ha våra kronor har damko- Ett och riksdagen deltagande i Chicago, o c h dessa m e d e l s k o l a n u efter bästa förstånd förvaltas af komitén ».
den Hur våga påräkna sitionen?
göras i kunna tillsatta mycket f ö r sin » Kungl.
jag i Linköpings-Bladet för en okänd dikt af A t - med A t t e r b o m s namn, men för- Carolinas s k u g g a ».
dikter stycket återfinnes i Linköpingsbladet är just I är bibehållen från Denna dikt, den ursprungliga som nande för detta, tidigaste stadium Först hvilken o c h främst är den ett bevis på, ofullkomlig början både skald kan man äfven, om tryckta de iakttagelse.
gära.
t a l a o m, att ligen Atterboms de förtjäna ar- bete i samhälle o c h h e m förtjänar det, att deras pröfvade fosterlandskärlek, intresse förtjäna tanke, det, att offervillighet o c h helt e n k e l t hela d e n det d e n n a g å n g föreligger att realisera, förtjänar och fordrar det, d å ett S v e r i g e p å närmast punkt ha så v ä l börjadt, v i allt skäl att varma nu blifvit, h o p p a s det bästa.
Våra tillönskningar till o c h l y c k o s a m m a resultat!
vackra rustningar S k u g g a.
Fåfängt vill jag tröst nattens for hjärtat Öfver själen hvilar floi '; Fåfängt vill jag lugn och hvila v Af grunds sviärta i min hjärna b Vålnader af dagens plågohärar Följa mig i vild och blodig skru När min matta tanke frid begära Och mitt öga dyrkar sömnens G s Midnattsmörker, blod milt öga Ödets kedja skramlar i mitt spå Dagens gryning nya smärtor bå Nattens hvila ej mitt läger når.
Stum af smärta, nedtryckt utaf st k Flyr min genius från världens Till den lugna-, obesökta dalen.
För att söka tröst i enslig gråt.
• Fnsam Denna titaf tröst ödets blef ju den usle läm kalla hand?
Denna lindring blef ju Älskarn ä Gråtande vid grafvens mörka ra Ännu äro bättre dessa kan tårar jag mina; Till hvad spara d Ömma känsla!
sjung min Carol Med harmonisk samklang lyran Sköna Ande!
tidigt skild från jor — För att njuta i en bättre värld, Dig är Dygdens lager lämnad v Och en evig himmelsk glans bes Från en vilda, jord, stormande där glädjen begär, främl Undan Där på morgonrodnan sorgen h n Och med hoppet solen sjunker Är Du flydd till dessa sköna nejd Där de älskande sig åter se, Edens englar ikring himlens Fvig jrid i västanvindar le.
hö från fråga o m rent lyri- Men vidare dikterna och göra en 1 märklig Man skall näm- poetiska lärospån den tyska nyromantiken till utgångs- hvilka han sevis H a n s förebilders sentimentalitet, läng- efter grafven samt natur-, vänskaps- o c h enkla Atterboms flytandet på samma gång som jämförel- och melodiska språk äldsta dikter.
från återfinnas i K o r t - efter k o m in- nyromantikerna och g a f åt Atter- b o m s poesi en annan ning.
Matthison, Salis, från hämtar sina förebilder under denna kärlekssvärmeri s o m det Carolinas skolan, samt de m e d G o e t h e o c h Schiller sam- tan Men att åren, tidiga lyriska skalderna, lärotid.
närvarande.
har eller o m icke våra värdigt vara tryckt i D e t är en tidigare tysk sångarskola, G ö t t i n g e r - C h i c a g o u t s t ä l l n i n g e n v o r e s t y m p a d t o c h hälft, k v i n n o r sattes i stånd att äfven följande finna, icke finnes denna dikt med A t t e r b o m s alster frän litteraturhistorisk deras t r o g n a, m å n g s i d i g a den man jämför de öfriga i 1806 de svenska kvinnorna be- vi sådan O förlåt mig, om min smärta tvi Fram en stick som når din ljusa O förlåt stör mig, din om, del på i Sångens vi Sorgen Himlars frö Hör likväl i etherns milda ljud!
Zone Tårcstänkta lyrans matta Sänd en fordna blick till mig mitt från Hopp glädj, Du mitt Allt!
När jag vaknar, Du härskar Du i sj s Uti dröm ?nen framför mig Lik den dödsstund Fridens Engcl, som halm till J hans till hans töjer en nyromantisk inverkan.
Carolina!
Carolina!
ljuder brant Fcho hemskt från skogens Carolina!
från Carolina!
ljuder Alerskali grafvens kalla hä Trädens sista, sakta afionsusnw Bäfvar fram melodiskt Linas na Och på morgonrodnans purpitr Sväfvar stjärnbeströdd din sälla damkomitén, hvad Behöfva ätergifven utvecklat sig, » Sveriges störste den m e d glädje b e v i l j a s.
3, 0 0 0 k r o n o r är h v a d d e n n a h j ä l p, att i inom sitt t i d e h v a r f ».
Linköpingsbladet särskildt den Oförgätligas a n d a », är synnerligen beteck- af hans för- fattarskap.
ske t ä n k a oss m ö j l i g h e t e n a f annat än att blott texten.
näst äldsta orginalpoem, o c h innehåll den författare vi i c k e att befinnes vara A t t e r b o m s blifvit kallad D e n.
s y n e s oss tidiga- versrad (» C a r o l i n a, Carolina l j u d e r ») som b l y g s a m o c h billig, att den sin senare ge- är den emellertid så förändrad, enda form o c h i dessa d a g a r skall den åt- med titel och dateradt 1806.
D e t nyssnämnda ste versionen af denna dikt.
en I Atterboms ett poem del till den stora e x p o - så årgång skrifver sig med fullkomlig säkerhet från h o n o m.
svenska skola våra kvinnor » herrarnes k o m i t é ».
verkligen » Lycksa- 79 af samma K v i n n o k o m i t é n har redan g j o r t sin framställning, i stycket, som kallas Stycket, som är tryckt i n:r 38 (för den 14 maj), tagit m å t t o c h steg.
Sveriges har ej undertecknad stalt hundratusen anslagit n:r ty- kallas beröm.
M e n a l l k r i g f ö r i n g kostar ett i från före- för » Till o c h urtexten till det vackra Fila- o c h gjorde det praktiskt, Denna Ungdom och helsa och lycka och lugn, allt offrades henne: Hennes — jag lefvande var — hennes i döden jag är.
Kellgren.
Atterbomska hon, o r d n a d e h o n den s v e n s k a är d o g.
henne ett par strofer, där hon bland Till D e n är liksom de öfriga ofvan nämnda » Carolina » pengar!
andra 1806 lyckats finna ännu redogörelse, i W i e n allt Det står » Till unga Linköpings-Bladet.
uppmärk- R e d a n till som vid Härmed meddelas nu den nyupptäckta dikten, noggrant och heter i samlingen i omarbetadt skick » Natt- terbom.
som » den fagra lilla, tidigt ryckt från leken och min famn. » af Linköpingsbladet.
» A n d e r ö s t », som återfinnes samlade uppbar tvänne årgång (Matthisson), Etnellemd ifrågava- annat kallas » R ö s t från den Oförgätligas anda » » Romance », men ägnar han utkom i början af 57, äfven den en öfversättning trädde d e n s v e n s k a k v i n n a n m e d en statistisk mant, ytterligare nämnda lighetens till hvars skugga den och i en något senare dikt » T i l l aftonstjärnan » vandringen » '.
kunna rutinerad n:r 1891, som Fredr.
Vetterlund fäst på i stycket O l i v e c r o n a s o m o r d f ö r a n d e i central- komitén tulera handväfnader, våra har D e n ena är i finfinaste år, samheten I d u n j u flere g å n g e r talat, G r e g o r i a H a y d e n s sända.
Samlaren detta ut » m a j b r u d », gällde äfven den ofvan nämnda det allra bästa som den denna dess 26 en dikt » Till m i n n e t », s o m, fullständigt omarbetad, är intagen i samlade dast b ö r k u n n a b l i dikterna.
i fråga, Detta senare stycke är emellertid, när det gäller ett s å d a n t m a k t p å l i g g a n d e till- som jag funnit, en öfversättning från tyskan Den af som A t t e r b o m på ett annat ställe kallar ett m å s t e v i k o m m a öfverens o m: en- fälle.
stödjes är ägnad, var en ung flicka, som öfversättningeu som de hoppet o m dikten flicka, D e t var i en tid- Linköpings-Bladet påträffades.
särskildt var föremål för den unge A t t e r b o m s svärmiska ning, det i A t t e r b o m s gymnasiistad L i n k ö p i n g utgifna som dikten, synes mig gifva » Carolina », ve?
stycken vara författade 1806 och 1807, u t det - vill säga i A t t e r b o m s sjuttonde o c h ader- för industri, upptäckta rande =fi i litteraturhistoriskt afseende viktiga iaktagelse, största betydelse.
af Atterbom.
omfattar o c h rika b l a d i den sven- raspas afdelningar, Denna filantropiens sista rubrik yttre o c h inre historia, att icke i i hälso- o c h s j u k v å r d — försvarsrörelsen jättefält.
och form och en annan rikt- O, hur ofta under höga- lindar Sönk jag i ditt sköt vid Svartåns Och ditt änmi hår, en lek för jör min lätta han vin Var del mera T E L U N D ~ # Kappaffär #
Solens milda morgonskimmer lyste simkonsten.
Ossian B o r g, som var en stark, Vänligt på Din sköna Svanebarm; K v i n n l i g s i m k o n s t.
hurtig gosse o c h stor favorit hos sin lärare, Himmelskt löje purpurläppcn utmärkte sig snart äfven i denna idrott, som Ett blad ur dess svenska historia När jag kringslöts af din runda myste, arm.
han sedan flitigt öfvade.
V i d 1828 års pro- 0 Glädjevingad hur hastigt då försva ?in minuten!
af H.
H.
dagen flög förbi, — motion i den s, k.
Å b o m s k a simskolan i Stock- När jag Himlen låg emot — ditt sluten, Han vFöx ungefär sex veckor sedan afled i huf- holm b l e f han primus bland magistrarne.
Du var Jag hjärta var Gud däri.
var då 16 år.
Hai vudstaden en man, som med rätta blif- Men han behöll ej konsten för sig själf.
vit bemärkt o c h hedrad för sin långa Än ditt svarta öga sam i tårar A t t utbreda den genom lära och föredöme har o c h framstående verksamhet i människokärle- Vid du min ömma Sånggudinnas röst; städse varit en svensk simmagisters plikt, hvar- kens tjänst.
D e t var Ossian Edmund Borg, Än log åt färdens granna dårar, Än du göt titi mitt hjärta tröst; om en erinran alltid stått att läsa i magister- lärare o c h föreståndare under 36 år vid vår Än du visade Naturens Fader c h för unge B o r g fanns i detta första och största undervisningsanstalt för döf- diplomet.
För min blick af tviflets skuggor - höljd, O m allt hvad han på afseende ett O rikare fält än för de flesta.
Från stumma o c h blinda.
Mild mot varelsernas myriader, 1829 började han också, efter hvad han själf detta följd.
område uträttat till lindrande af våra Utaf ömhet, nåd och misskund vanlottade medbröders tunga ö d e hafva vi er- i ett utgifvet arbete o m Manilla institut berät- inrats genom de varma o c h aktningsfulla ord, tar, att gratis meddela simundervisning åt gos- Döden tog sin lia.
Ur mitt sköte, Liljan lik för Negersolens brand, sarna vid anstalten, o c h detta med den fram- hela vår press skyndat att enstämmigt uttala Sönk du vissnande i jordens sköte, gång, att alla å Manilla intagna döfstumma vid hans bår.
Gaf din tog själ sin uti lia.
dess Där, ursprungs hand.
o c h äfven en del blinda gossar från denna tid D å äfven I d u n nu önskar lägga en krans Döden i grafven D e utmärkte sig äfven snart Hvilar Dygden, hvilar Skönheten: på Ossian E d m u n d B o r g s graf, har detta emel- lärde simkonsten.
Störom ej dess slummer / L.juft grafven lertid i en annan o c h särskild anledning.
V i d för en sådan skicklighet, att de öfverträffade Uppå rosor slumrar Oskulden.
sidan af sin stora lifsgärning såsom de döf- stummes o c h blindes lärare o c h vän har nämli- gen denne man också specielt och på ett högst ingripande sätt verkat för främjandet af en kvinnoreform, s o m, om den äfven ej hör till de viktigaste, dock synes oss vara af sådan be- tydelse, att den, hvilken så arbetat därför som B o r g, ej b ö r m e d tystnad förbigås i det blad, hvilket är afsedt för den svenska kvinnan.
eleverna vid hufvudstadens dåvarande båda simskolor, den Å b o m s k a o c h den Lindhska.
Vid den förstnämnda af dessa skolor pro- morerades 1831 för första gången en döftttum gosse, en af B o r g s lärjungar, till simmagister, o c h sedan upprepades detta flere år med sti- gande antal.
Efter det Manilla 1838 fått sin egen simskola " färdig, höllos promotionerna där.
Till o c h med blinda gossar uppnådde här un- der den nitiske o c h skicklige lärarens ledning den färdighet, att de belönades med magister- A t t ännu kransen.
Fast min ungdoms blomma böjs mot vind, griften, Under maskens stygn och Nordans Skall ditt purpur minne dock i stormens skiften Flamma på min bleka kind, Tåren uppå upp Vännens grafvård gjuten Blomstrar uti Förgät mig ej: 01 när jag på grafvens brant förskjuten Är af Gud och mänskor, — Glöm mig ej!
D e n som önskar att m e d urtexten fullstän- V i syfta här pä Borgs verksamhet för att dikt jämföra den i poetiskt o c h formelt af- åt kvinnan bana väg till simkonsten.
seende synnerligen förträffliga omarbetningen, i dag den f ö r d o m, som förklarar simkonsten vara för kvinnan onyttig, hälsofarlig, ja till o c h med opassande, är ganska utbredd o c h mäk- tig i vårt land, synnerligen bland kvinnorna själfva, det veta vi ju.
Tänk då för 50 år sedan, hvilket utgör tidpunkten, när B o r g s ban- brytande verksamhet på detta område började!
F r å n lidandets o c h barmhärtig- D e t var då mer sällsynt att finna en flicka, hetens värld.
som kunde simma, än hvad det nu är att finna en sådan, som ej kan dansa.
Kvinnan var f n d e r d e n n a r u b r i k h a r d e n k ä n d a för- dömd att gå till botten, o m hon föll i vattnet, f a t t a r i n n a n fru och manlig hjälp ej fanns till hands.
A l l den W i e n s e r i e S t o c k h o l m s b i l d e r n e d nytta, - allt det behag, detta slags gymnastik i l a g t r e s u l t a t e n a f s i n a n y l i g e n g j o r d a stu- vattnet, som kallas simning, skänker oss, var d i e r p å ett o m r å d e, s o m m e r ä n d e flesta förbehållen det manliga könet.
Huru B o r g, t o r d e k u n n a p å r ä k n a k v i n n o r n a s i n t r e s s e.
då en ung man på 30-talet, ingrep i dessa för- D e ä r o n ä r m a s t författade f ö r I d u n s läsarin- hållanden, eller, rättare sagdt, missförhållanden n o r, o c h v i t r o o s s h a all a n l e d n i n g v ä n t a, o c h m o d i g t g a f sig i kamp m e d fördomen, d å v i från o c h m e d n ä s t a n u m m e r b ö r j a skola vi nu i korthet berätta.
d e r a s i n f ö r a n d e, att d e s k o l a v ä c k a ett all- B o r g s far, den ryktbare P e r A r o n B o r g, deles synnerligt intresse.
grundläggaren af den ädla verksamhet, som Direkt ur det n u v a r a n d e lifvet ä r o d e sedan äfven blef sonens lifsuppgift, hade 1812 tagna, hvila p å en sympatisk o c h uppmärk- flyttat sin några år förut i S t o c k h o l m öppnade s a m i a k t t a g e l s e o c h ä r o skrifna i e n frisk undervisningsanstalt för döfstumma o c h blinda o c h m å l a n d e stil.
till Manilla, det vid Djurgårdens strand utan- H v a d särskildt skildringen af nattasylen för S t o c k h o l m belägna natursköna ställe, som a n g å r, t o r d e m y c k e t n y t t o c h i n t r e s s a n t äf- väl ingen, hvilken frän saltsjösidan anländer till v e n f ö r S t o c k h o l m s b o r v a r a att finna, o c h hufvudstaden, undgår att beundra.
D ä r föd- för Iduns stora prenumerantantal i dess des samma år sonen Ossian, där växte han helhet torde dessa teckningar ö p p n a ögat upp tillsammans m e d döfstumma o c h blinda f ö r ett o m r å d e, s o m ej m e d s a m m a saft lekkamrater, m e d hvilka ban sålunda från sin o c h liflighet t o r d e h ä r f ö r r v a r a s k i l d r a d t.
tidigaste barndom blef vän o c h förtrogen.
Sin D e a n s t a l t e r, från h v i l k a d e s s a s k i l d r i n - undervisning fick han i den s. k. varfsskolan g a r tagits, b e r ö r a j u b å d e d e n h ö g s t a s o c i e - pä Djurgärden, en privat läroanstalt för gos«ar, t e t e n s o c h d e fattigastes i n t r e s s e n, intres- hvilken förestods af A n d e r s Fryxell, den seder- s e r a p e r s o n e r a f alla k l a s s e r från d r o t t n i n - mera såsom historieskrifvare så ryktbare läraren g e n till d e n r i n g a s t e, o c h d e t t o r d e v a r a och prästen.
D e n n e, hvilken älskade u n g d; m e n nyttigt, att d e s s a v a c k r a i n r ä t t n i n g a r bli a f varmt, nöjde sig ej med att under lektionstim- m å n g a k ä n d a, d å helt visst h j ä l p o c h b i d r a g marna vara magister, han äfven ledde o c h del- s k o l a l ä m n a s d e m a f ä n flere.
tog i lekarna under fristunderna.
När det Den väldiga roll s p e l a r i b a r m b - l e f sommar, tog han sina gossar med sig ut h ä r t i g h e t e n s o c h l i d a n d e t s v ä r l d är ytterli- på ströftåg kring den vackra Djurgården, an- g a r e ett s k ä l till a n t a g a n d e t, att I d u n s l ä s e - ordnade kappspringningar på Ladugårdsgärdet krets skall anslås af d e s s a uppsatser, så m. m.
Till förströelserna hörde äfven baden m y c k e t m e r a s o m d e b e r ö r a n å g o t a f d e t i någon a f Djurgårdens grunda vikar, o c h här m e s t g r i p a n d e i v å r t e g e t nutidslif.
begagnade F r y x e l l tillfället att lära sina poj- kar den då ännu i vårt land så sällan öfvade hänvisar jag till A t t e r b o m s samlade dikter.
Bernhard Risberg.
berg Cecilia Bååth-Holm- kvinnan drottninggatan (EV 4 b i l l i g a s t e, Men hittills hade vid Manilla liksom öfver- allt annorstädes i vårt land simundervisningen endast meddelats gossarne.
D e t kvinnliga kö- net var o c h förblef utestängdt från alla sim- konstens förmåner.
iDgen hade ännu dristat offentligen uppträda m o t den på detta område härskande fördomen.
Välan, jag skall våga det första försöket, tänkte den unge läraren, hvilken, sedan hans far 1839 afltdit, numera blifvit institutets direktor.
Han började nu själf — ty kvinnliga lärare funnos ej — att undervisa nSgra af de m o - digaste bland de döfstumma flickorna.
Snart visade det sig, att flickorna lärde konsten lika lätt, ofta lättare, än gossarne, samt att de däri kunde utbildas till förvånande skicklighet.
Men det gällde också att härom öfvertyga allmän- heten.
D e t var en betänklig sak att låta unga flickor uppträda vid en offentlig simuppvisning, men B o r g vågade försöket.
D e t skedde 1844.
A l l t sedan 1840 hade hvarje sommar plägat hållas en uppvisning i Manilla simskola, hvar- till från hufvudstaden honoratiores inbjödo3 och för öfrigt en intresserad publik aldrig fat- tades.
N u öfverraskade B o r g de församlade åskådarne med att framföra 3 döfstumma flic- kor, som oförfäradt hoppade i bassängen och där utförde alla de konststycken, hvarpå vi numera äro så vana att i fruntimmerssimsko- lorna se prof, men som då voro .något alldeles oerhördt.
D e t väckte, som man lätt kan för- stå, m y c k e t blandade känslor bland publiken, många togo anstöt af saken, men många för- svarade o c h berömde den.
B o r g själf stod emellertid fast o c h åtskillige fordomsfrie män ställde sig öppet på hans sida.
Följande som- mar lät han sålunda 5 af sina kvinnliga e l e - ver deltaga i simuppvisningen o c h, sedan en liten stamtrupp nu var bildad, växte de sim- kunniga flickornas antal med hvarje år vid Manilla.
Å r 1846 kunde 8 uppträda, 1847 voro de 6.
V i d 1848 års uppvisning hade en af de döfstumma flickorna nått en sådan skicklighet, att hon promoverades till simmagister, den första kvinnliga simmagistern i Kanska intresserar S t ö r s t a m e n u r v a l det Er, värda 4- * &gt;3-&lt; b e s t ä m d a p r i s e r.
läsarinna,
Greta Stina » Har att höra hennes namn.
H o n hette Lefver hon ännu, hafVa vi utsikt sex år härefter få promovera vår första kvinn- liga jubelmagister.
V i l l någon för sådant än- damål anställa forskningar efter Greta Stina, så kunna vi upplysningsvis meddela, att hon var från Norrsunda församling i Upland o c h född den 26 maj 1827.
Bohm.
V i d Manilla promoverades vidare två döf- stumma flickor till simmagistrar 1850 o c h yt- terligare tvänne 1852.
(Ports.)
När grosshandlaren förlofvade sig.
Novellett för Idun af Elin agen efter balen var H e d v i g den första a f flickorna p å kontoret.
H o n såg b l e k o c h trött ut, till o c h m e d å l d r a d.
N ä r G e r d a en t i m m e senare k o m, k u n d e h o n ej låta bli att a n m ä r k a detta.
» L å t m i g o c h mitt utseende vara i fred, » svarade H e d v i g retligt.
snabb, forskande blick » H a d e d u inte roligt i g å r?
» frågade G e r d a, » d u d a n s a d e j u m y c k e t och t o g d i g så b r a ut. » t Du h a d e roligt, u t o m all f r å g a, » s v a r a d e H e d v i g, » och du tog dig charmant ut. » G e r d a s m å l o g ett g l a d t, ö f v e r m o d i g t erkän- nande.
H o n h a d e v e r k l i g e n varit en a f ba- lens drottningar, o c h värden själf h a d e ä g n a t henne en i ö g o n e n fallande u p p m ä r k s a m h e t, skaffat henne d e bästa kavaljererna, o c h i kottiljongen h a d e h o n fått åtta buketter.
A l l t detta hade varit f ö r m y c k e t f ö r den l i l l a G e r d a från det anspråkslösa, nästan torftiga hemmet.
D e t v a r s o m när en o b e t y d l i g liten skogs- b l o m m a från sin u n d a n g ö m d a vrå b l a n d mossan m e d ens b l i r o m p l a n t e r a d i ett praktfullt o r a n - geri.
Berusad a f den h e n n e o m g i f v a n d e här- ligheten, a f s m i c k e r o c h u p p m ä r k s a m h e t, v e c k - lar hon hastigt ut sin b l o m k n o p p m e d en aningsfull tjusning öfver sig själf o c h sin n y a tillvaro.
M e n h o n tager s k a d a till sin rot — det finaste i hennes doft försvinner, det skära, o m e d v e t n a i hennes fägring förflykti- gar, hjärtas renhet o c h tankens o s k u l d b l i grumlade.
Nästan s o m g e n o m ett trollslag b l e f G e r d a k o k e t t, h ä n s y n s l ö s.
H o n pratade o c h skrat- tade m e d o b e k a n t a herrar, s o m h a d e h o n k ä n t d e m hela sitt lif.
M a n f a n n henne utomordentligt pikant.
H o n var » n y », hon v a r frisk, o c h h o n v a r så förtjusande naiv, trots sitt barnsliga koketteri, däri m a n t y d l i g t spårade novisen, s o m g ö r sina första djärfva, m e n o s ä k r a steg.
G r o s s h a n d l a r n, s o m fick se sin u n g a konto- rist från en alldeles n y sida, v a r l i k a f ö r v å - n a d s o m r o a d, m e n b ö r j a d e nästan ångra, att h a n ej tagit en äldre k a m r a t åt H e d v i g.
H a n tyckte, att det efter detta s k u l l e vara svårt att öfvertaga respekten o c h m y n d i g h e t e n p å kontoret, där han alltid v a r v ä r d i g o c h all- v a r l i g i sitt sätt.
du G e r d a r o d n a d e, men skrattade ett litet lågt, l y c k l i g t skratt.
» H v a r f ö r inte! » H o n k a s t a d e h u f v u d e t stolt t i l l b a k a o c h g a f H e d v i g en u t m a n a n d e b l i c k.
H o n lefde ännu i f ö r e g å e n d e nattens rus o c h feststämning, h o n t y c k t e sig ännu t r å d a p å m j u k a, persi- s k a mattor, h v i l a i s v ä l l a n d e divaner, k l ä d d a m e d purpursiden, se hundratals ljus b l i x t r a från g n i s t r a n d e kristallkronor o c h m å n g d u b b - las i trymåerna, framför h v i l k a utsökta b l a d - oeh b l o m v ä x t e r tjusade s y n o c h luktsinne.
H o n serverades c h a m p a g n e ur konstnärligt etsade g l a s m e d silfverhandtag, h o n bjöds läckerheter från ciselerade silfverbrickor — o c h h o n h ö r d e en s m e k a n d e, frestande röst i sitt inre, s o m u p p r e p a d e sitt: » A l l t detta ger j a g d i g, o m d u v i l l b l i min. » hade Ameen.
(Forts.) G e r d a kastade en p å henne.
d u redan k o m m i t så långt, att att tänker p å k ä r l e k efter festen i g å r?
» » H v a d s k u l l e en viss person säga, o m han h ö r d e d i g?
» återtog H e d v i g.
Arvid? » » Ja, j u s t A r v i d.
» » H a n h a r i n g a rättigheter ö f v e r m i g — j a g har aldrig gifvit h o n o m n å g o t b i n d a n d e löfte. » G e r d a talade så ifrigt, s o m h a d e h o n ad- v o c e r a t m o t sitt eget samvetes röst.
» D u t y c k s k u n n a b y t a o m fästmän lätt, s o m d u b y t e r o m h a n d s k a r.
» lika » N å j a, d e t är d å, tyvärr, inte så ofta — j a g m e n a r h a n d s k a r n e — det där o m fästmän b r y r j a g m i g inte o m att resonera m e d d i g o m, f ö r h e l a saken är, att d u är afundsjuk! » H e d v i g b l e f alldeles g r å b l e k o c h såg för- färad p å G e r d a.
» T y s t!
» utbrast h o n o o h h ö j d e b e f a l l a n d e h a n d e n; » d u k u n d e höras därute i d e t yttre kontoret. » H o n v i s a d e m o t dörren, där de m a n l i g a kontoristerna b e f u n n o sig.
G e r d a b l e f rädd o c h teg, t y h o n h a d e egent- ligen stor respekt f ö r H e d v i g, o c h d e n n a såg n u ut, s o m h a d e h o n velat slå G e r d a.
Un- der tystnad arbetade d e t v å flickorna en stund, till dess m o t m i d d a g e n S i g r i d Å b e r g k o m s o m en s t o r m v i n d, b r y d d e sig inte o m att taga a f sig ytterplaggen o c h sätta sig till n å g o t ar- bete, utan b ö r j a d e genast t a l a o m b a l e n.
O c k s å h o n h a d e haft » r y s l i g t r o l i g t », fast » h a n » inte dansat m e d henne, b a r a tagit henne ett v a r f i kottiljongen.
» D u, Hedvig, med honom.
.
.
» fick i a l l a fall en fransäs » Ja, det var för släktskapens skull — p å Silfverhjälmska s i d a n, » afbröt H e d v i g, sar- kastiskt h ä r m a n d e sin m o r.
» M e n d u, G e r d a, » fortfor Sigrid, » d u l y c k - liga o s t.
.
.
» o c h så b r e d d e Sigrid ut sig i ämnet, helt o f ö r t ä c k t o c h utan att G e r d a af- b r ö t henne annat än m e d n å g o n berättelse från balens b e r u s a n d e äfventyr.
» N i äro ena idiotiska fjollor b ä g g e t v å, » s a d e H e d v i g p l ö t s l i g t f ö r a r g a d o c h slog igen k o n t o r s b o k e n m e d en s m ä l l, i det hon hastigt g i c k in i toalettrummet f ö r att t a g a ytter- p l a g g e n p å sig o c h g å h e m.
» O, h v a d j a g h a d e r o l i g t!
» utbrast G e r d a o c h l a d e händerna p å den stora k o n t o r s b o k e n.
» D e t är att — lefva lifvet — h v a d är » H v a d g i c k åt h e n n e?
» frågade S i g r i d för- allt annat i världen m o t r i k e d o m — r i k e d o m, bluffad.
som ger fester, l y c k a, k ä r l e k!
» » Å, ser du, h o n börjar b l i g a m m a l — en lefva natur- ligtvis » Å, h v a d säger d u.
.
.
j a, då så är j u allt klart. » G r o s s h a n d l a r n h a d e inte alls visat sig p å kontoret den d a g e n, där h a d e endast varit ett par t e l e f o n m e d d e l a n d e n från h o n o m till kas- sören.
M e n just som Sigrid och G e r d a läm- n a d e kontoret, mötte d e h o n o m i porten.
H a n såg litet- förlägen ut, när han lyfte p å hatten o c h hans b l i c k m ö t t e G e r d a s.
H o n å sin sida r o d n a d e häftigt o c h p å s k y n d a d e sina steg.
H o n h a d e fått hjärtklappning, o c h d ä r k o m öfver henne en k ä n s l a a f ångest, hvar- för visste h o n e j.
kunde I c k e att det sagts, m e n det sägas, det skulle sägas.
O c h det gjorde henne y r i hufvudet, så att h o n nästan s v i n d l a d e v i d tanken därpå.
B o r t m e d fattigdomens t r y c k f ö r henne o c h hennes kära, ett nytt l i f för d e m a l l a.
D e t v a r s ö m hade h o n i natt endast stått p å tröskeln o c h s k å d a t framåt i den n y a, l o c k a n d e v ä r l d e n, o c h n u b r a n n h o n redan a f törst efter m e r o c h ä n n u m e r.
» Hvem — g a m m a l m ö, förstår d u, » sade G e r d a i m i l d t u r s k u l d a n d e ton, » v i, s o m ä n n u äro u n g a få h a fördragsamhet med henne.
H o n h a d e inte så roligt s o m vi i g å r — o c h så blir h o n bitter — o c h ser d u, h o n har aldrig anförtrott m i g det, m e n j a g är så säker, att j a g k a n d ö därpå, att h o n i m å n g a år, l å n g t innan hon k o m p å k o n t o r e t — v a r i t kär i.
.
.
» namnet h v i s k a d e s hemlighetsfullt till S i g r i d.
F ö r s t sedan flickorna hunnit ut g å gatan, p å m i n d e de sig, att de underlåtit t a c k a vär- d e n f ö r balen.
M e n han h a d e o c k s å skyn- d a t så hastigt förbi d e m, att det syntes, att han ej v i l l e b l i u p p e h å l l e n.
* * * E n s a m i sitt r u m i s k y m n i n g e n p å efter- m i d d a g e n l å g G e r d a p å soffan o c h tänkte det a l l t s a m m a n o m o c h o m igen i d e minsta detaljer.
E n sak d r ö j d e h o n mest v i d, där- för att den syntes henne så b e t e c k n a n d e.
U n d e r kottiljongen h a d e h a n sett p å henne m e d en allvarligt d r ö m m a n d e b l i c k o c h s a g t: » J a g k a n inte låta bli att se p å er, fröken A l m, ni p å m i n n e r så m y c k e t, särskildt i af- ton, o m n å g o n, j a g k ä n t o c h sett. » » H v e m?
» h a d e h o n n a i v t o c h nyfiket frågat.
» N å g o n, som bar baldräkt, » svarade han leende, » m e n r o s o r h a d e h o u i håret s o m ni — s a m m a färg p å ö g o n e n, s a m m a f o r m p å näsan, m e n h o n var b l e k a r e än ni o c h mindre till v ä x t e n — o c h så h a d e h o n bara en enkel b o m u l l s k l ä d n i n g.
» inte » Hvar finns hon? » Å t e r l o g h a n åt hennes barnsliga fråga.
» I min längtan o c h m i n a d r ö m m a r — » sva- r a d e han — o c h så k o m n å g o n o c h t o g henne till att d a n s a ut.
» I min längtan o c h m i n a d r ö m m a r — ».
alltså hans ideal — o c h det l i k n a d e h o n!
M e n inte alldeles - — h o n b o r d e varit ble- k a r e o c h mindre — m e n d e t v a r j u småsaker — m a n får inte v a r a sä n o g a m e d ideal o c h verklighet här i v ä r l d e n!
P å b o r d e t v i d fönstret s t o d o alla kottil- j o n g s b u k e t t e r n a i en skål, o c h en s v a g, half- vissnad, ej alldeles frisk doft trängde fram från d e m till G e r d a.
P å ett p a r stolar l å g o hand- skar, n ä s d u k, solfjäder o c h n å g r a a n d r a toa- letteffekter, s o m ej ännu blifvit u n d a n l a g d a.
V a r detta k ä r l e k — äkta, stor, b e t a g a n d e kärlek?
O c h v a r det andra — A r v i d — bara en b a r n d o m s f a n t a s i?
D e t e n a v a r r i k e d o m o c h l y x, nöjen o c h njutningar — det a n d r a v a r f a t t i g d o m o c h obemärkthet — men hvilket var kärlek?
Å t e r k ä n d e h o n en b e k l ä m m a n d e ångest, en r ä d d h å g a f ö r sig själf o c h d e n y a makter, s o m stredo o m herraväldet öfver hennes sinne o c h hjärta.
N ä r m o d e r n k o m in till henne, h a d e det blifvit m ö r k t, m e n G e r d a b a d att s l i p p a ljus — hon hade hufvudvärk.
(Forts.)
rosafärgad morgonklädning med en väst af guld- Klefberg; lika Etvös, hans niece — fru Rundberg; Agnes Hiller — fröken Seelig; Henkel — hr Ryd- invirkade spetsar, en heliotropfärgad sammets- gren; Sophie, hans hustru — fru Littmarck; Elsa, kappa, garnerad med ljust pälsverk o.
s. v. deras dotter — eleven fröken Svanström; general * har i tisdags på von Sonnenfels — hr Hillberg; Kurt von Folgen morgonen lyckligen nedkommit med en dotter.
Miss Collett i — hr har Skånberg; Ernst Schäfer — hr O. Byström; Moder och barn befinna sig väl.
» Nineteenth Century » skrifvit en artikel o m kvin- Reif von Reiflingen — hr Backström; Paul Hof- nors utsikter att bli gifta, särskildt afseende engelska meister — hr Palme; Franz, kalfaktor — hr En- förhållanden.
I England och Wales, säger hon, vall; Martin — hr Strömberg; R o s a — f r u Hamrin Nittiofyra år fyllde äro den kvinnorna i proportion till männen så öfver- och Anna — fröken Behrens.
15 d:s fröken Seraphie Brandström på Salta, Jerna vägande, att en på sex måste förbli ogift.
I Lon- Samma stycke gifves sedermera hvarje dag i veckan.
socken, i närheten af Södertelge, sista kvarlefvande don är detta fallet med en på fem.
Miss Colletts Det finska Arppeska sällskapet, som med så mycken siffror visa i öfrigt, att utsikterna till giftermål dottern till C.
G. Brandström, anställd i Gustaf framgång och erkännande under loppet af ett par äro betydligt större för de fattigare klassernas IILs enskilda tjenst o c h såsom skådespelare kamrat veckor gästat å Vasateatern och där hela tiden för kvinnor än för de i ekonomiskt hänseende bättre och vän med Lars Hjortsberg samt slutligen 1856 goda hus uppfört von Numers lustspel » Bakom lottade.
död såsom landtbrukare i Jerna.
Den vördnads- Kuopio », inledde i måndags en kortare sejour å värda gamla, som ännu aldrig varit nedtyngd af Sveateatern med ett annat finskt lustspel, » Utskott » någon sjukdom, har allt sedan de första åren af Kanadensiske premiermi- af » Utskott » befanns vara en i flere 1800-talet oafbrutet varit bosatt på Salta och nistern Abbot har mottagit en deputation af kvin- punkter både blodig och rolig satir öfver den högre genom sitt, trots ensamheten, alltid förnöjsamma nor, hvilken inlämnade en petition o m den poli- finska byråkratien — så pass skarp, att det här med sinne varit en föresyn för äldre och yngre släkten.
tiska rösträttens utsträckning till kvinnor.
Abbot skäl väckt förvåning, huru ens den stränga finska förklarade, att Kanadas kvinnor inom en icke * censuren kunnat släppa stycket fram.
I dramatiskt alltför aflägsen framtid skulle få full medborgar- värde står det dock ett godt stycke efter det först- född Zetterling, hvilken rätt, dock ville han icke lofva att redan under nämnda programmet och lider af longörer och stö- sistlidet år härstädes aflade barnmorskeexamen denna parlamentssession framlägga ett lagförslag rande gammalmodiga godtköpseffekter.
Utförandet och därvid erhöll högsta betyget, sattes kort i detta syfte.
var i det hela förträffligt, samspelet framför allt värdt därefter genom ett anslag från Fredrika-Bre- största erkännande.
Direktör trädde äfven mer-förbundet samt genom mellankomst af för här i förgrunden med en högst karaktäristisk och Herbert Bis- saken intresserade i tillfälle att företaga en studie- konsekvent bild af det stackars tröttkörda gamla marck, den store » järnkanslerens » son, har för- resa till Wien.
Äfven här aflade hon barnmorske- statsrådet, som längtar efter landtlif och ro, men lofvat sig, och hans fästmö, grefvinnan Margrethe examen o c h undfick högsta betyget.
Fru N., hvil- endast af sin hustrus ärelystnad alltjämt piskas framåt.
Hoyos, intresserar för närvarande i hög grad den ken är en af de första bildade kvinnor i vårt land, Att nämna äro vidare hr fru utländska, särskildt naturligtvis den tyska, pressen.
som ägnat sig åt barnmorskeyrket, har nu, såsom samt fröknarna och resp Grefve Bismarck lärde känna henne vid ett besök synes af annons i detta nummer, slagit sig ner i framställningar som hvar i sitt slag goda prestationer.
hos sin vän, det preussiska sändebudet i Darm- hufvudstaden som praktiserande barnmorska.
stadt, baron Plessau, hvilken är gift med en syster I onsdags gafs åter ett nytt finskt program, skå- till grefvinnan Margrethe, och den ej längre så despelet » Presteras familj » af här förut unge diplomatens bjerta smälte som snö för vårsol känd genom » Arbetarens hustru », som för några år förvärfvar alltjämt det svenska inför den 21-åriga, älskvärda skönheten.
sedan gafs å dåvarande Nya teatern.
V i kunna systemet för kvinnlig slöjd.
För närvarande stu- dock ej i veckans nummer inlåta oss på denna före- deras det vid härvarande folkskolor af lärarinnan ställning.
vid Drammens folkskolor fröken M.
B ä l o w.
Me- ningen är att vid Drammens folkskolor grunda den kvinnliga slöjdundervisningen efter det svenska Hallén-matinén sistl. söndag i Musikaliska akade- systemet.
mien var besökt af en ganska talrik och mycket tacksam publik, som med det lifligaste bifall hälsade Kungl.
operan uppförde i måndags för första gån- de olika numren å programmet.
Detta var ock syn- gen under innevarande säsong Verdis » Otello ».
nerligen väl hopsatt.
Efter den med schwurjg och Alfhild Att den storslagna och väl uppsatta operan fortfa- smak af hofkapellet utförda uvertyren till » Tanu- Agrells bekanta skådespel » Räddad » uppfördes rande äger oförminskad dragningskraft, visade sig i häuser » kom Gades vackra och stämningsfulla stycke under namnet » Karin » o c h i en af Hugh Bell fullsatt salong, som med lifligt bifall gaf sitt intresse » Agnete og Havfruerne, » hvari solopartiet pä ett verkställd öfversättning den 10 dennes för första tillkänna.
Främst bland de utförande stod oveder- mycket vårdadt sätt utfördes af fröken gången å Vaudevilleteatern i London.
Pall Mall sägligen hr hvilken här ock har Beethovens en af undersköna Andante cantabile ur stråk- Gazette yttrar o m stycket, sam lär ha fått ett ut- sina allra lyckligaste uppgifter.
Mer än i någon kvartetten i a-dur, som förut kommit till utförande märkt utförande: annan uppgift sammansmälta här såDg och spel härstädes, förfelade ej heller nu att lifligt slå an.
» Ändtligen har ett godt skådespel uppförts å till ett helt, som förträffligt framhåller den passio- A-capella-körerna intogo naturligtvis en framstående en matiné!
» Karin » är intet mästerstycke.
Men nerade mohrens karaktär och åstadkommer en yp- plats å marinen.
Alla voro de kända från föregå- felen uppvägas.
Ty det finnes en stark, intensiv, perlig totalverkan.
Desdemonas parti sjunges på sven- ende musiktillställningar, men alla hörde man också kärft humoristisk dialog, präktig karaktärsteckning ska af fröken hvilken som bekant kreerat gärna om igen, såväl Schumanns » Heidenrösleiu » och stor kraft, o c h det finnes djärfva, sanna rollen å härvarande operascen.
Hennes framställ- och Saint-Saens ' » Nattlig frid » som Hallens friska tankar i pjäsen. » ning är i dramatiskt hänseende af mycket god ver- och anslående folkvisor » Så hafre » och » Hök och kan, särskildt i de båda sista akterna.
Hvad sången dufva ».
Ett af de större numren å programmet däremot beträffar stores den allt fortfarande af bri- var hr Hallens musik till Tigerschiölds dikt » Sten ster i intonationen och ett ofta framträdande vibrato.
Sture ».
Denna komposition är förut utförd härstä- ett bolag i Kalifornien uppbär ett årligt arvode Ligger grunden härtill, såsom det uppgifvits, i en des samt tillvann sig då liksom nu rättvist erkän- af 36,000 kr.
— sannolikt den största lön någon envis indisposiiion, af hvilken sångerskan under hela nande, om den ock mot slutet förefaller en smula kvinnlig tjänsteman har.
Bolaget sysselsätter ute- sitt gästspel härstädes lidit, så måste ett fortsatt väl långdrsgen.
H r T o r Aulins utförande af violin- slutande kvinnliga tjänstemän, af hvilka ett par uppträdande betraktas som en stor oförsiktigbet, solot i Wilhelms parafras öfver Walters prissång hundra finnas på dess kontor.
hvilken kan komma att stå henne ganska dyrt.
V i ur » Mästersångarne » af Wagner tillvann sig lifligt hoppas emellertid, att indispositionen ej måtte vara * och välförtjänt bifall.
I betraktande af de stora och oöfvervinnelig, och att ett fömyadt gästspel en an- obestridliga förtjänster, som hr inlagt nan gång skall visa, att den begåfvade sångerskan om musiklifvet i hufvudstaden, skulle vi gärna sett, stannat på vägen, utan ännu är mäktig en ytter- har svårt insjuknat.
Sedan ej veckor att matinén varit fulltaligt besökt.
Både matinégif- ligare utveckling.
Herr utföide för varen första och programmet hade varit väl förtjänta däraf.
tillbaka lämnar h o n ej sitt rum och befinner sig gången Jagos parti och detta på ett sätt, som, om i ett tillstånd af ständigt tilltagande svaghet.
Lä- man frånräknar några mindre missöden såsom bri- karne yrka på, att h o n hela sommaren kvarstannar stande memorering o.
dyl., länder debutanten till i Pallanza.
heder, särskildt hvad sången beträffar.
Stämman är * vacker och klangfull samt användes med förstånd.
En bättre m a s k e r i D g samt litet mera rörlighet J ge- Drott- ster och mimik hade nog varit att önska.
Ofriga ning Nathalia af Serbien har skrifvit en teater- medspelande fyllde sina platser, och operan gick i sin pjäs, som är bestämd för en scen i Paris.
Den helhet förträffligt och framkallade som sagdt mycket heter » Modern » och utgör att försvar för hennes lifligt bifall.
Ord och bild, illustrerad månadsskrift, utgifven af rättigheter, U r notisboken.
Prinsessan Bernadotte På äktenskapslotteriet.
På gamla dagar.
Rösträttssaken.
Johan Less.
Fru Anna Nilsson, drppe Herbert Bismarcks fästmö.
Z. Zachrissons, Strömbergs Tums Lar sons Minna Canth, Landvinning Teater och.
musik.
Alfhild Agrell på Londonscen.
Bränder.
Odmann, Oselio, En kvinnlig lifförsäkringsdirektör för Andreas Hallen Den Sylva » rumänska sångardrottningen » Car- men Lomberg Ånyo en furstlig författarinna.
Litteratur.
* En kejsarinnas garderob.
af Rysslands toaletter, däribland de, som skola begagnas vid guldbröllopsfestligheterna i Köben- havn, exponerades nyligen af den stora parisiska modefirma, s o m har förfärdigat dem.
Toaletterna voro smakfullt arrangerade i ena ändan af en stor sal, där åskådarne fingo beundra dem genom en glasvägg.
Den praktfullaste toaletten är en robe af guld- brokad med gul erépe-besältning och guldstickning.
Dessutom uppräknas en mängd andra toaletter, alla mycket praktfulla och dyrbara.
Man fram- håller bl.
a. en robe, tätt besatt med ytterst värde- fulla venetianska spetsar o c h hvars olika delar sammanhållas af tre diamantspännen.
Vidare en I morgon lördag uppföres för första gången å k. operan » Skrifvarkungen », opera-comique i 3 akter, Kejsarinnans musiken af Messager (elev af Saint-Saens), texten af A l b.
Carré, öfvers.
af Ernst Wallmark.
Hufvud- rollerna innehafvas af fröknarna Holmström och Moritz samt hrr Lundmark, Sellergren, Johanson och Brag.
K.
Dramatiska teatern gaf i tisdags för sista gån- gen under innevarande termin skådespelet » Bröllo- pet på Valéni ».
Det synnerligen omtyckta stycket återupptages i höst.
I onsdags skulle för första gången uppföras » Krig i fred », lustspel i 5 akter af G. von Moser och F. von Schönthan.
För denna gång måste vi inskränka oss till att nämna, att rol- lerna och deras innehafvare äro: kapitalisten Hein- dorf — hr Grunder; Matilda, hans fru — fröken Karl Wåhlin, har från och med detta år ställt sig i vår tidskriftslitteraturs ej allt för manstarka led och fyller där en plats, som kan räknas bland de mera framskjutna.
I de stora kulturländerna ha sedan länge existerat billiga, utomordentligt väl illustre- rade månadsskrifter lör skönlitteratur, konst och kul- turfrågor; » Ord och bild » vill för Sverige blifva de- ras motstycke och har verkligen med hvarje nytt af de hittills utkomna häftena allt mångsidigare upp- fyllt äfven höga förväntningar på ett gediget, om- växlande innehåll och verkligt goda illustrationer, båda delarne anslutande sig till dagens skiftande in- tressen.
I det senast föreliggande häftet bjudes så till exempel på två synnerligen fint utförda plan- scher, efter Edelfelts här nyligen utställda porträtt af prins Carl och efter en tafla af Kronberg, till- hörig fru Helen Berg och benämnd » Svärmeri », en
IDUN 1G8 lavering af Wallander, flere porträtter och inströdda illustrationer, dikter af Curt Thelander, Gustaf Frö- ding och P. Rosemus, en berättelse frän Finland af Juhani Aho, en intressant skildring » Ur kampen om Afrika » af H, E. Larson m. m.
Hvarje häfte åtföljes ock af ett ark följetongsroman till inbind- nirjg.
För närvarande pågår » Constance » af T h.
Bentzon.
Priset för årgång, 10 kr., kan ej betrak- tas annat än som moderat i förhållande till publi- kationens förtjänster.
några dagar lefvat så i nöjenas och känslornas regioner, att jag just längtar efter litet förståndigt tal.
Hvad säger notarien?
Skola vi företaga oss en liten färd i fantasiens värld? » » Ned mycket nöje, » svarade Malte artigt.
» Lycklig resa då, mitt herrskap, » sade Siri med en underlig blick på Anna.
» Bra ledsamt, att jag inte skall vara mäktig följa er på er strålande ban » » Åh, för all del, fröken Siri, » inföll Matte lifligt » Vill fröken göra sällskap, så är det godt utrymme Hemåt heter en tidskrift, som börjat utgifvas af i vår char. » » Kristliga föreningen af unga kvinnor » i Stockholm » Det var ett nytt infall af min nyckfulla lilla under redaktion af vår kända författarinna syster, » afbröt Anna med någon häftighet.
» Förr Tidskriften, som skall utgå med 10 sexton- har du j u aldrig kunnat finna nog skarpa ord, när sidiga häften om året, räknar dessutom många an- det gällde att håna intelligens och litterära syssel- dra skattade författarenamn bland sina medarbetare, sättningar. » och synes dess prägel, att döma af det utkomna » Du misstar dig, A n n a » svarade Siri lugnt.
profhäftet, bli varmt religiös.
Ett af dess uärmaste » Det är ej delta jag hånat, utan blott dess löj- syften blir naturligtvis att redogöra för den nämnda liga öfverdrifter.
Men jag vill ej längre uppehålla föreningens verksamhet.
herrskapet.
Jag kan utan fruktan se er gifva er Folkskolans barntidning, redigerad af fröken Stina af, » tillfogade hon en smula spetsigt, » ty några Quint, njalf lärarinna i Nyköping, synes vara ett faror hota er icke på er lugna väg. » vackert litet företag, väl värdt att understödjas.
Dess Hon gjorde en bugning o c h gick in i huset.
tanke är att bjuda de unga en verkligt god, bildan- De kvarvarande började nu ett af sina vanliga de och fosterländsk läsning af svenska författare, samtal.
Det rörde sig denna gång o m en nyss med urskiljning vald för barnasinne och barnasmak utkommen » realistisk » bok, hvilken notarien haft och prydd med goda illustrationer — allt detta en med sig vid sitt förra besök o c h Anna nu läst.
gäng i veckan för ett så billigt pris, att detta ej Det hade ej varit utan tvekan, han lämnade henne bör kunna utestänga det lilla bladet från äfven an- denna bok, ty såväl hjältinnan som hjälten, en språkslösa hem.
De utkomna numren vittna om gamma ungkarl, voro temligen drastiskt skildrade.
redaktionens omsorg vid fullföljandet af det erkän- Men Anna hade bedt honom skaffa den, och han nansvkrda programmet.
lugnade sig med, att på det hela taget gjorde det väl ej någonting.
H o n var j u så föga kvinnlig.
Och det nu förda räsonnemanget visade, att han gissat rätt.
Hon såg arbetet uteslutande ur este- tisk synpunkt, och det var med förståndet, ej med känslan hon bedömde de uppträdande personerna.
Hennes ord kommo så lugnt och öfverlagdt, som o m h o n läst ur en bok, o c h hur det var började notarien tänka på, o m det ej var tid för h o n o m att gå hem och göra litet nytta.
Det var j u bara några dagar kvar till extratinget, där han skulle sitta som domare, o c h det kunde minsann inte skada ... o Mathilda Roos.
1 Idealcrna.
Berättelse C O.
Gumoelius.
Belönad med hedersomnämnande vid Iduns stora pristäfling.
(Forts.) Sia var det också.
Efter en stund utkom arre- W stanten ur sitt fängelse, grinande mot solen och hälsad af skratt och jubel.
Stämningen höjde sig åter, och snart var det väl endast de närmare vännerna, som tänkte på den för sin människokär- lek lidande mannen.
Dansen börjades och fort- saltes med lif och lust till supén, som bestod af öfverlefvorna från middagen, och därefter företogs hemresan i den vackra sommarnatten.
&gt;En särdeles lyckad utfärd, » behagade fru Broms yttra sig, tillagande, » det vill säga, det var ju trå- kigt med jägmästaren, men hvem bad h o n o m också rusa åstad så där på egen hand. » » Jag är glad, att mina gossar hade bättre för- stånd, » sade fru Strömberg.
» De väntade, tills det blef ordning i arbetet, och då kom det så mycket folk, att de knappt behöfde vara med. » » Men tänk så rysligt förargligt för flickorna Col- lén, » hviskade fru Broms, sedan hon sett, att brukspatronen ej var i närheten.
» Så opassande att dåna och sedan springa sin väg, i stället för att som de andra flickorna vara lugna och ej visa ett sådant anständigt deltagande för en karl. » » Ja, de stackars barnen, som hafva en mor, som inte bryr sig om dem, utan låter dem göra hvad de vilja.
Nu ser man följden, » nickade vännen.
För att ytterligare kröna sitt simpla beteende, lät herrskapet från Finnsboda ekipaget köra di- rekt från ångbåtsbryggan upp till jagmästarens bo- stad, där Axel sprang in och frågade efter vän- nens tillstånd.
Han hade kommit till sans, ska- dorna voro förbundna, och doktorn gaf godt hopp.
Efter middagen följande dag gick notarien en- ligt löfte ut till bruket för att aflägga rapport o m den sjuke.
Axel, som nu skulle börja sätta sig in i brukets skötsel, hade måst medfölja bruks- patronen på en resa till en några mil därifrån belägen masugn, och väntades ej hem före kvällen.
Fru Collén tänkte som vanligt i sin hvilstol, o c h det var därför endast flickorna, som mottogo honom.
Sedan Matte framfört sitt ärende, försvann Elsa, hon skulle ut i köket, hvarpå Anna rodnande o c h med en för henne ovanlig förlägenhet sade: » Kära Siri, jag hoppas, att du ursäktar, o m j a g enleve- rar notarien, ifall han går in därpå, » tillade hon med en anstrykning af koketteri.
» Vi hafva nu Nu klingade några raskt anslagna ackorder på flygeln uppe i salongen, o c h strax därefter hördes Kjerulfs förtjusande romans » Sevnen » sjungas af en mjuk och fyllig sopran.
Malte satt stum tills sången tystnat, då han sade: » Fröken Siri har en utmärkt vacker röst och sjunger särdeles väl. » Anna såg förvånad på honom.
» Tycker nota- rien o m sång?
Det har jag aldrig vetat förut. » » Jag har knappt vetat det själf. » svarade Malte småleende.
» Min tid har hittills varit så uppta- gen af studier, att jag ej haft någon öfrig att ägna åt njutandet af de sköna konsterna.
Jag är där- för ej alls någon förståsigpåare, men kan dock uppfatta, när jag hör eller ser något vackert. » Nu klingade åter ett preludium, o c h där uppifrån ljöd det smekande skalkaktigt: » si vous n ' avez rien ä me dire.
.
.
» Anna iakttog med högst blandade känslor sin kavaljer, som med leende mun smått nickade tak- ten till det Mia täcka stycket.
Det tycktes blott vara med svårighet hon kunde afhålla sig från alt bryta ut under sången.
Genast efter dess slut sade hon häftigt: » Det är då märkvärdigt, att flic- korna kunna så där leka bort sin tid.
Siri bru- kar då visserligen aldrig göra något nyttigt, men nu har hon fått Elsa att ackompagnera sig, o c h h o n brukar då bättre kunna använda sin dag. » Malte såg i sin ordning förvånad på den upp- retade flickan.
» Visserligen kan man ej direkt kalla dylikt för att göra nytta, » invände han, » men å andra sidan bör man ej tala o m bortkastad tid, då det gäller alt bibehålla en förvärfvad talang, af hvilka de själfva o c h deras omgifning hafva så mycket nöje. » » Eftersom notarien är så förljust i musik, » sade Anna med blixtrande ögon och reste sig häftigt, » är det väl bäst, att vi gå upp o c h bedja dem fortsätta. » » Nej, jag tackar, » svarade Malte smått för- skräckt.
» Jag har redan uppehållit mig här allt- för länge.
Får jag bedja o m min hälsning till den öfriga familjen.
Doktorn kommer väl själf hit i morgon med sin bulletin. » Därmed bugade han sig o c h försvann med en viss hastighet.
Anna stod en stund o c h lyssnade efter den bort- gåendes steg.
» Hvad var detta? » länkte hon vid sig själf.
Skulle jag hafva misstagit mig på ho- nom?
Omöjligt.
(Forts.) 1892 Glömmen ej " Iduns skollofskoloni "!
De minsta samhet.
draga sig undan Sommaren därför, bidrag Ingen, ärade är mottagas med tack- s o m n å g o t k a n offra, s k a l l — det är v å r t vissa h o p p.
snart ö f v e r o s s.
läsarinnor, Insänden ofårtbfvadt edra Redaktionen af Idun, Stockho i postanvisning eller postsparmärk frimärken).
tydligt angifvas, » Iduns skollofskoloni ».
Alla inflytande bidrag redovisas i b i d r a g till Vid försändelsen bör att d e n s a m m a är a f s e d d f ö r Stockholm i maj 1892.
Bedaktionen.
Redovisning för influtna medel till Iduns skollofskoloni.
Iduns redaktion, 100: —; Lilla Greta, Stockholm, 1: —; C. F. 1: —; Sven, 2: —; Marie Henning, Kristianstad, 5: —; H.
B., Linköping, 2: —; Liten landttös, 1: —; Tant Emmas skolbarn, 4: —; C. Kbg, 2: —; Fru Carl Smith, Trelleborg, 10: —; F. B., Sthlm, 5: —; Anonym, Hernösand, i: —; R — d, Vadstena, 1: 9 0; Ulla, Helsingborg, 2: —; Fru Jo- sefina J. och Ellen S., Göteborg, 5: —; Anna A., Boxholm, 4: 2 5; Jip, Falun, 4: 5 0; C.
R. prenume- rant, 5: —; Axel och Ragnar H., 5: —; Emmy, Henne, 2: —; Elsa och Gunnar, 2: —; Fru Laura Tillberg, Falsterbo bruk, 4: 5 0; Prenumerant i F k - berg, 2: —; P. Kalmar, 5: —; Två systrar, 2: —; A. F., Stenqvista, 2: 5 0; Prenumerant i Valdemars- vik, 4: 5 0; Hildur, 5: —; Ragnhild och Olof, 6: —; Lille Gösta, Vesterås, 1: —; Maria, 1: —; Gerda och Elsa, Sthlm, 3: —; E.
A., Stockholm, 3: —; Chr.
Elis Elfving, Skogsby, 5: —; — n, 4: —; Anna och Eva, 2: —; Jane, 0: 3 0; Lilla Märit, Östersund, 10: —; Fem lyckliga syskon, 5: —; Anna, Ofvanåker, 3: —; Rose Marie, 1: —; Från Billingsfors, 6: —; Från Robertsholm, 6: —; Fru Magnusson, 3: —; Jenny H.
1: —; S.
B.
2: —; S — g, Borås, 1: —; Frän Dylta bruk, 3: —; M.
Wallin, Lycksele, 1: —; En lidande sjukling i Ystad, 5: —; Anonym, Stockholm, 10: —; Fröken A.
Tomberg, Sthlm, 10: —; Gum- morna, 2: —; Bob och Olle, Medhamra, 1: —; A.
P.
1: —; Från lilla Ediths sparbössa, 2: —; Sigrid och Lilly, 20: —; M.
B., 1: 5 0; VivaD, 2: —; O - n, 2: —; a — n — A — n, 1: —; Anonym, 2: —; Tvän- ne systrar, 5: —; Svea, Valborg, Rignar och Si- gurd, 4: —; Einars minne, 10: —; L.
S., 25: —; Fanny och Anna, 2: —; » Masse » med familj, 3: 2 0; F — fl.
1: —; Signe, Hvellinge, 5: —; Mila, 2: —; O. P., 2: 5 0; M.
A.
, Karlshamn, 5: —; Grönvall, Forsby, Vingåker, 12: —; Ida Lindberg, Sorsele, 1: 2 5; Helga m.
fl., 3: —; Några elever vid Bergs skola, 2: —; J. H — d, Starnas, 2: —; S. och F., Sandviken, 1: —.
Summa: 403: 90.
Med detta nummer följer till Iduns alla prenu- meranter ett cirkulär från .T.
E.
E r i k s o n s J l e k.
V e r k s t a d s A k t i e b o l a g om deras synnerligen ut- märkta svenska stickmaskiner.
Pä samma gång vi fästa våra läsarinnors uppmärksamhet härpå, bedja vi få framhålla dessa stickmaskiner såsom de ut- märktaste i sitt slag.
Innehållsförteckning.
~ Maria Cederscbiöld; (Med porträtt.)
— Förnöjsamt sinne; af Adolf Bolländer.
— Rustningar.
— En hittills okänd ung- domsdikt af Atterbom; af Bernhard Risberg.
— Från lidandets och Barmhärtighetens värld.
— Kvinnl ' g simkonst; ett blad ur dess svenska historia af H.
H.
— När grosshandlaren förlof- vade sig; novellett för Idun af Elin Amecn.
(Forts.) — TJr notisboken.
— Teater och musik.
— Literatur.
— Idealerna; berättelse af O. O. Gumalius.
Bel.
med hedersomnämn.
vid Iduns stora prist.
(Forts.) — Redovisning för influtna medel till Iduns skollofskoloni.
—
