# ID: svediakorp-per860
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1892
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,133
# sentences: 543
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r 2 (212) Fredagen den 8 januari 1892.
Byrå: Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr, Prenumerationspris pr är: Idun m e d Modetidning och kolorerade planscher kr.
!
I d u n m.
M o d e t, u t a n kol.
pl.
• U. Idun ensam » 4 (Aftonbladets 50 nya hus.)
P r e n u m e r.
s k e r i landsorten å post- anstalt, i Stockholm h o s r e d a k t i o n.
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas å b y r å n kl. 1 2 — 1.
Allm.
Telef.
61 47.
Amalia J I är folkströmmen på söndagsmidda- gen väller upp för I trapporna i Natio- nalmuseum och in i laf- velgalleriet, så är det de stora, monumentala du- karne i kupolsalen, som tillvinna sig den första uppmärksamheten.
Men sedan man sett på » Karl den tolftes likfärd » och » En hjältes död », går strömmen in i den sven- ska salen, skänker » Nor- densköld » och » Erik den fjortonde » några minuters uppmärksamhet och tar sedan en öfverhlick öfver de mindre anspråksfulla, men mera intima taflorna.
Bland dessa finns knap- past en enda, som sam- lar så många åskådare framför sig, som Amalia Lindegrens » Söndagsaf- ton i en dalstuga ».
Iduns läsarinnor ha sä- kert motivet i godt min- ne.
Det är på en sön- dagseftermiddag på som- maren.
Solen skiner in i stugan, som är fejad och pyntad.
Arbetet hvi- lar, far har tagit af sig pälsen och fått fram fio- len, och nu ljuder en käck och munter polska och harnen dansa — hu- sets barn i sin brokiga helgdagsstass och en fat- tig barfotaflicka i sin ur- vuxna yllekliidning.
Gläd- fredag.
Lösnummerspris 15 öre.
(vid Boklr.-Aktieb.
5:te årg.
TJtgifningstid: hvarje helgfri Gmumdls kompletteringar).
Annonspris: 35 öre p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » Platssökande » o. » L e d i g a platser » 25 öre för h v a r j e p å b ö r j a d t tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 ö r e pr n o n p.
- r a d.
Lindegren.
jen står högt i tak, och familjens allra yngsta tel- ning, som sitter på sin moders knä vid spiseln, sträcker ut sina små ar- mar och vill vara med i ringen.
När folkströmmen sking- rar sig i smårummen, kan man vara viss om, att de, som skockat sig omkring nyssnämnda tafla, ej gå förbi » Flicka med apelsm », utan att stanna och småle åt den trefli- ga ungens genomförtjusta blick och de knubbiga händernas fasta tag om- kring apelsinen.
Och så småler man i förbigående åt » Frukosten », den pig- ga, mörklockiga tösen, som sitter på golfvet och äter välling i sällskap med sin docka, och som är lika glad, fast hon har hvarken strumpor eller skor att sätta på sig.
Det är i första rum- met de ämnen, Amalia Lindegren valt att fram- ställa, som skänkt hennes taflor denna popularitet.
Det fordras ingen konst- närlig uppfostran för att glädjas åt ett skälmskt barnansikte på en tafla, mea for att måla det så sprittande liffullt, fordras det ej blott den tekniska förmågan, utan ock det kärleksfulla hjärtelaget.
Det var detta, Amalia
Ett bo är godt, Fast det är litet; Hvar man är herre hemma; Fast tvänne getter endast Och halmtäckt sal man äger, Det bättre är än tigga.
J TAVÄMAL, Lindegren ägde den förstående kärleken till det hon målade, förmågan att gifva en osökt och omedelbar framställning af naiva männi- skors känslor.
Hon blef hemlifvets målarinna.
Barnslig glädje och barnsligt behag, ung, förhoppnings- full kärlek, leende föräldralycka, undergifven sorg, som blickar upp mot höjden, sådant må- lade hon — alltid med känsla och omsorg och med enkla medel, utan att söka tekniska svå- righeter att öfvervinna, utan att sträfva till högre flykt, än dit vingarne kunde bära.
Hennes konst var ej för finsmakare och ännu mindre för de blaserade.
Den var för de sunda hvardagsmänniskorna.
Den skil- drade situationer, som ej behöfde förklaras för att bli förstådda: barnens muntra dans i stu- gan, flickan som leder sin stapplande mormor på väg till kyrkan, barnet som är » mormors öga » och träder på nålen åt den gamla, som trots glasögonen ej kan se som förr, den fem- äriga stora syster, som är » mormors hjälpreda » med att hålla lille bror i styr, » Ullans sista bädd » och familjen däromkring.
.
.
Och att Amalia Lindegren blef förstådd, det visar trängseln hvarje söndag framför hen- nes taflor på museet.
* * * Hon var ej blott den mest populära bland svenska målarinnor, hon var också, visserligen ej en af de första kvinnor, som vågade på fullt allvar gifva sig in på konstnärsbanan, men åtminstone en af de första, som fiDgo un- dervisning på konstakademien, och den första, som fick resestipendium därifrån.
Det var professor Qvarnströms — den fram- stående skulptören — förtjänst, att hon med ett par andra » mamseller » som sällskap fick deltaga i lektionerna vid akademien några må- nader år 1849. klågon afdelning för kvinnor fanns ej på den tiden vid akademien — de unga damer, som målade, hade fått inhämta sin konst på privat väg.
Hon var dä redan 35 år — född i Stock- holm 1814 — och hade gjort sig känd som en pålitlig porträttör.
Hon hade börjat med att teckna porträtt i blyerts eller svartkrita till 1 rdr för hvarje.
Hon hade utställt ett par af dem i akademien och ansågs som en gryende talang bland de många fruntimren, som — för att nyttja ett uttryck af Scholan- der — börjat » blåstrumpisera » i målning.
År 1850 fick hon stipendium och reste, stu- derade mestadels i Paris — sammanlagdt fem år — men äfven kortare tider i Milnchen, Diisseldorf och Bom.
Ännu dröjde det, innan hon fann sitt eget område inom måleriet.
Vid sidan af porträt- tet — hennes första kärlek, som hon också alltid förblef trogen — målade hon genretaf- lor i tidens smak, dels de vanliga typerna från Italien — munkar, pilgrimer, campagnakvinnor — dels folklifsbilder i den då moderna tyska stilen: » De fader- och moderlösa », » Blind gubbe med sina barnbarn », en moder, som klär på sina barn, en fattig änka, som utmat- tad fallit i sömn, sedan barnet somnat vid hennes bröst.
Hon försökte sig också på ka- raktärsbilder — » Evangelisten Matthceus », — och på att skildra lifliga, rörliga uppträden — en af de första målningar hon hemsände fram- ställde » En dryckesscen, vann mycket bifall, inköptes af konstföreningen och utdelades i li- tografi till föreningens medlemmar.
Det är ganska egendomligt att konstatera, hur hennes ärliga studier mer och mer vin- na hennes manliga yrkeskamraters sympa- tier.
Året efter hennes utresa omnämner Scho- lander, att hon hemsändt ett » aktningsvärdt » apostlahufvud.
Wahlbom berättar samtidigt från Paris, att » hon målar ganska snällt, som man säger ».
Året därefter råkar Q varuström henne därute och påpekar i bref hem, att hennes arbeten » bland andra förtjänster äga äfven den att icke bära ringaste spår af att vara gjorda af en mamsell » — och det var ett ganska godt loford på den tiden.
Då Amalia Lindegren återvändt hem 1856 och blifvit bofast i Stockholm — hon företog sedan endast ett par kortare resor till Paris och Dusseldorf — utvecklade sig hos henne det speeielt svenska drag, som gjorde henne mera omtyckt än förut af allmänheten.
Stu- dieresor i Dalarne gåfvo henne motiv till de pupulära bilderna ur dalfolkets lif.
Hon blef högt uppburen af kritiken — den ansedda konstkritikern Julius Langs kallade henne den främste bland de genremålare — således ej endast ibland de kvinliga artisterna — som utöfvade sin konst inom Sveriges gränser.
Egron Lundgren, som på en utställning i London såg någon af hnnnes svenska folkbilder, prisade den för » sanning, känsla, enkelhet, klar och liflig färg » och sade, att af de då utställda svenska taflorna gjorde hennes det bästa in- trycket.
Ett så afgjordt beröm från en så for- drande konstnär har mycket att betyda.
— Hon blef ock hedersledamot af de kvinliga artisternas förening i London.
Kärlekssagan på Björke^ berga. '
/ I nder denna titel har den framstående skal- ^ i j / den d:r A.
U. Bååth fullbordat en längre ~ * = ^ diktcykel, hvilken under årets lopp utkom- mer i en synnerligt präktig utstyrsel o c h med tal- rika illustrationer af vår framstående tecknare Viktor Andrén.
Diktcykeln, hvilken enligt kompe- tente bedömares utsago, tillhör det bästa, som d; r Bååth någonsin skrifvit, behandlar en episod ur den äfventyrslystne skalden Lasse Wivallius ' lif.
Ur den på poetiska skönheter och färgrika, liffulla målningar öfverflödande dikten har Iduns red.
redan nu varit i tillfälle att meddela sina läsarin- nor ett prof.
Detta skildrar hjältens o c h hjältin- nans första möte vid den unge krigarens ankomst till Björkeberga.
r Allena gick hon i slottets blommande rosengärd, där örtesängarna vid trifvas all hennes vänliga vård.
Kring lwita rosor och röda, lavendel och rosmarin där fladdrade och surrade humlor och bin.
sommarfjårlar Sin morgon / ägnad hon och hade af blomstrens brokiga af vallukt ur daggiga som I skatt, kalkar, öppnats i svunnen natt.
trådgård, af häckar blef sinnet så hägnad, sommarstämdt; hit nådde ej röster kårfva, Som porträttmålarinna blef hon mycket an- litad.
Hon målade drottning Lovisa och kron- prinsessan af Danmark — båda porträtten nu- mera i nationalmuseets ego, — vårt nuvaran- de konungapar, många af samhällets högst upp- satte män och flere af societetens damer.
En osökt uppfattning, säkerhet i tekning och mo- dellering, enkel, kraftig kolorit och finhet i uttrycket utmärka hennes talrika porträtt.
ej borgstugans bullrande skämt.
Den solsken Aktad och eftersökt, förblef hon dock stän- digt tillbakadragen och anspråkslös.
Hennes lif var ett stilla lif i flitigt arbete, • — minst af allt sträfvade hon efter att bli bemärkt och hyllad.
Hennes arbeten väckte bifall, uppse- ende, blefvo populära — om henne själf hör- de man aldrig talas.
Trots sin försvagade syn på gamla dagar målade hon i det längsta.
Det var endast ett par veckor sedan hon afslutade sin sista tafla, en » Pilgrim » — antagligen en reproduktion efter en af hennes äldre målningar — och för all- tid lade paletten ifrån sig.
Kort före jul in- sjuknade hon, och söndagen den 27 dec.
var hon ej mer bland de lefvande.
En af våra för länge sedan aflidne målare yttrade en gång, att det bästa griftetal, en konstnär kunde hoppas på, det var, om det sades om honom, att han arbetat väl.
Mer än de flesta gjorde sig Amalia Lindegren värd detta eftermäle.
Georg Nordensvan.
Då hörde hon steg helt plötsligt, och når hon vande sig ' om, hon såg sin fader — med honom ro, som i surrfgldt kring ångande örterna låg, nu liksom sänkte sig neder med drömmar en främmande Och i jungfruhåg.
ädling denne hälsade » Jag for kom.
lifligt: öfver svallande sjö, jag gästade Södern, men aldrig jag fann en stoltare mö!
» Jag / låtsar er, jungfru »; — hon kände, hur rodnad på kinderna förvirrad af det sprang; hon vardt, hon smektes stämmans melodiska malmfulla hans tindrande klang; svea-målet, ögonkast, allt väckte, dåraride Ijufligt, en sinnesoro i hast.
Når borta han var, icke hade hon fågnad af örterna mer.
— Nu står hon på björkklädd kulle och honom, blott honom hon ser.
• A.
U. Bååth.
En far.
Af M a r i a Nyström.
å l e t lät så trefligt därinne från hvardags- % rummet, de unga lifliga rösterna och moderns glada skratt.
Snabbare och snabbare flög pennan, där han satt och skref i sitt klart upplysta arbetsrum.
Det var ett elegant och dyrbart iuredt rum, där allt vittnade om rikedom och smak.
Det var ett mer än elegant rum, det var ett hem- trefligt rum, där många småsaker buro vittne om kärleksfull ömhet och omtanke.
Där på det dyrbara skrifbordet låg en liten penntorkare af stramalj och med märke efter ett litet smörigt finger, lillans första julklapp åt sin pappa.
På golfvet låg hennes sista arbete, den präktiga skriftygsmattan.
Det nätta penn- stället var förfärdigadt af den lille konstför- farne slöjdaren, och frimärkssamlaren hade uppoffrat sina » dubletter » till beklädnad på askfatet.
Ocb där var slutligen skrifbordsmat- tan från den, som var honom kär öfver alla andra, från hans maka.
Allt talade om kärlek och tillgifvenhet, och en outsäglig ömhet lyste också ur hans blick, då den då och då höjdes för att liksom smekande öfverfara alla dessa föremål.
Det var, som om tanken emellanåt velat stanna vid dem och drömma; men så ljöd åter det glada skrattet därinne från hvar- dagsrummet, och åter flög pennan snabbt öfver papperet.
Nu var han färdig, raskt lade han undan papperen, nu skulle äfven han vara med om glädjen därinne.
Men plötsligt tvekade han, dröjande fattade han i låset, gick med långsamma steg genom salongen och stannade på tröskeln till hvardags- rummet.
Därinne hade det blifvit tyst.
Den unge studenten reste sig hastigt från sin bekväma ställning i soffhörnet och började bläddra i en bok, som låg på bordet.
Anna, som nyss helt lättjefullt gjort det bekvämt sig för på mattan med hufvudet i moderns famn, satte sig åter sedesamt till sin söm.
Andre sonen, skol- gossen, kom plötsligt ihåg, att stolen hade fyra ben, och lillan kröp sakta ned från bordet, där hon suttit i ^stum beundran öfver alla de bragder bröderna nyss omtalat.
» Åh, pappa!
Gif rnm i soffan, Karl.
Ä r du färdig med din skrifning, min vän? » » Ja!
Nej, jag glömde, jag har ju ännu litet kvar. » Tvärt svängde han om på tröskeln och återvände till sitt rum.
Han tyckte sig höra det glada jublet, då vid klockans ljud alla barnen skyndade emot den efterlängtade fadern.
Han såg med smärt- sam längtan, huru fadern skämtsamt tryckte ned sin mössa öfver ögonen på lille pysen, huru han muntert svängde omkring med äldsta tösen, under det de yngre klängde sig fast vid armar och ben, ända till dess de fingo fadern pustande ned på en stol.
Så kom modern med den yngsta.
Högt på pappas axel svingades den lilla, men hon var ej rädd, med armarne om pappas hals eller med ett stadigt tag i pappas hår kunde hon trotsa större faror än så.
Det var lek och ras; pappa midt på golfvet och hela skaran jublande omkring.
— Det blef så tungt om hjärtat för den en- samme mannen därborta vid fönstret.
Huru gärna hade han ej gifVit alla sina rikedomar för blott en smula af den fattige mannens öfverflöd!
Hvad hade han ej gifvit, om äfven han fått känna små mjuka armar kring sin hals, om han fått vara häst åt lillan och doktor åt dockan, om han fått hjälpa med grammatikan och fått vara med om skolhi- storierna, om studenten kommit till honom med sina penningeförlägenheter och Anna med sina toalettbekymmer!
Hvad hade han ej gifvit, om de därinne ej tystnat, då han kom in.
Ja!
Han hade ju barn, han hade en kär- leksfull hustru!
Hvarför var han ensam?
Hvarför var han en främling i sin egen fa- milj?
Hvad skilde honom från dem?
Han var en ärans man.
Ingen fläck fanns på hans heder; oaktadt sitt något stela väsen var han allmänt afhållen bland sina vänner.
Huru hade klyftan inom familjen uppstått?
Åh, det hade gått så småningom.
Han hade haft mycket arbete, då barnen voro små.
Han var ej så synnerligt intresserad af den lilla skrikhalsen därinne i sängkammaren!
D å han hade ledigt, pratade han helst med sin hustru.
Han kände sig så otymplig, då det gällde att spänna för dockhästen eller att be- rätta en saga; läxläsningen med de små var enerverande, och hans hustru var glad att kunna befria honom från detta besvär.
Små- ningom hade barnen blifvit blyga för honom, och han hade ej gifvit sig tid att öfvervinna denna blyghet, och nu nu störde han dem blott med sin närvaro.
Nog var ju far den, som alla älskade och ärade; men han kunde ej så riktigt förstå, huru ungdomen kände och tänkte.
Han hade ej som mamma helt lefvat sig in i deras käns- lor och blifvit som ung på nytt med dem.
För sent hade han insett, att äfven det där röda byltet i barnkammaren måste hafva en plats i fadersfamnen; att intet arbete så får absorbera en fader, det han ej har tid att leka med sina små.
Han hade glömt, att man aldrig får upphöra att lära.
Har man lärt nog och blifvit man, måste man lära sig att med sina barn åter vara ung och att med dem sätta sig in i den nya tidens måhända olika uppfattning och åsikter.
* Det glada skrattet klingade åter i hvardags- rummet.
Klar brann lampan i det eleganta arbetsrummet, och dess sken föll på skrifbordets alla om ömhet och kärlek vittnande småsaker.
Men därinne satt en djupt bedröfvad man med hufvudet nedböjdt i händerna för att dölja de bittra, bittra tårarne.
Slutligen steg han upp och gick fram till fönstret.
Huru mången afton hade han ej stått där och med bitter afund betraktat sce- nen där midtemot.
Han kände så väl tiden, då familjefadern återvände från sitt arbete.
Gamla gömmor.
Skiss för Idun af S o p h i e L i n g e.
vilken treflig gammal vind det var!
Visst var där litet hett på sommaren, när solen brände på de gamla spruckna tegel- pannorna, och i vätväder sipprade regnet i små rännilar ner efter åsarne och de mörka läkterna, men trefligt var det i alla fall.
D u skulle bara varit där en riktig solskens- dag.
En väldig flod af ljus vältade då in genom de båda vindskuporna, som lågo midt emot hvarandra, och i den floden simmade milliarder små fina, glänsande partiklar, gun- gade upp och ned, upp och ned, så att man kunde bli yr i hufvudet af att se därpå.
Men på ömse sidor, inne i de djupa vrårna, var det nästan mörkt, utom där en och annan spindelväf, träffad af en solstråle, som träng- de in genom en remnad takpanna, lyste som en feston af silfver.
Och just dessa dunkla skrymslen — som voro upplagsplats för hvarje- handa bråte af sönderbrutna husgeråd samt gamla kistor och koffertar — hade tidigare haft ett oemotståndligt behag för mitt barna- sinne.
Nu hade jag vuxit ifrån detta tycke något, men trifdes ännu godt på den gamla vinden, där jag tillbragte så många glada timmar un- der barnaåren.
De mörka dammiga skryms- lena voro ej nu i min smak; fönstren, från hvilka man hade en så fri utsikt öfver om- gifningen, lockade mig ofta att tillbringa en stund däruppe.
Så låg jag, en vacker dag på vårsidan, till hälften ute genom ett af dem, såg på de förbiseglande molnen och drömde — jag vet icke hvad, men några vidunderliga saker var det visst.
E d röst nerifrån den rankiga trätrappan slet mig plötsligt ur min drömvärld.
» Hvad i all världen, flicka, gör du där?
Jag kunde ej begripa, hvart du hade tagit vägen? » Det var faster Marie, som kom upp för trappan, bärande på en nystfot, som skulle ställas undan däruppe, och nu fick se mig ligga halfvägs ute genom fönstret.
» D u kunde j u rent af stupa ut, och för öfrigt hafva svalorna bo på karmen där ofvan- för, och du kunde få något i ögonen.
Har du inte sett det? » Detta argument verkade, och jag drog häf- tigt tillbaka hufvudet.
» Jag studerar molnen, faster. » » Studerar molnen!
Det är visst någonting att studera; de ändra j u form och färg oupp- hörligt.
Gå då i stället ner och studera fast- landet och öarna på din karta, så kan du ha någon behållning däraf — de förändras då inte. » » Misstag, faster.
Genom vattnets ständiga inverkan.
.
.
» » Asch!
Kom nu inte med någon lärd före- läsning utan hjälp mig i stället att lyfta ner den här tunga lådan, som blifvit uppsatt på min koffert.
Så, tag nu i.
Tung var den, men det gick. » Faster skulle i sin koffert!
Den som kanske aldrig varit i åtnjutande af förmånen att ha en gammal vind och en gammal faster, ägarinna till en stor gammal koffert på den vinden, vet ej heller, hur det kändes, när faster började tala om att revi- dera i sin koffert.
Jag slog mig ner på lådan, som jag nyss hjälpt till att lyfta ner, och öppnade mina ögon, så vidt jag kunde.
Låset var litet krångligt, men det gick dock till sist att komma till rätta därmed, och så slogs locket upp.
Har du någonsin sett en sådan där gam- maldags koffert med sina små fack på sidor- na och med snören uppspända under det bukiga locket, där hvarjehanda föremål äro dels upphängda, dels instuckna.
O, hvad våra moderna reskoffertar taga sig prosaiskt ut vid sidan af en sådan där gammal vörd-
IDUN 12 nadsvärd tingest.
Alldeles som ett modernt trähus bredvid en medeltidsborg.
Och denna doft af rosor och lavendel sedan, som strömmade ut ur dess inre och fyllde hela vinden med vällukt, när faster öppnade locket.
Poesi, poesi alltigenom!
» A c k, faster, jag får j u vara med och se på alla dina vackra saker — det är så rys- ligt roligt. » » Ja, men ingen förevisning, förstår du; det har jag ej tid med i dag på spritt hvar- dan.
Jag skulle bara ta ' reda på ett grått ullgarnsnystan, som skall ligga någonstädes på botten. » På botten — det var då allt för lyckligt.
En hel hop af sakerna måste således upp i dagen.
» Lägg i mitt knä, faster.
migt på golfvet. » Det är så dam- Hvilken liten diplomat jag var!
Först kommo några lättare småsaker och ett par själar af mycket antikt utseende.
Så ett par broderade tofflor samt en bibel i slitet skinnband.
En gammal röd och hvit, finrandig musslinskjol med volaDger ner- omkring hade alltid utgjort ett föremål för min barnsliga beundran, men det hopp jag städse hyst att en gång få den ändrad och passande för min egen lilla lekamen hade så småningom bleknat, nu sedan jag vuxit upp till en lång ranglig flicka och insåg, att den ej längre skulle räcka till.
Ett par stora silkesdukar af gaziris — en röd och en ljusblå medinväfda silkesblommor — voro dock afgjordt det vackraste af koffertens innehåll, och jag tröttnade aldrig att beundra dem.
Men hvad var det?
Ett långt, smalt paket.
Det hade jag bestämdt aldrig sett förr, och min nyfikenhet var stor.
Medan faster Marie sökte på botten af kofferten och dök upp igen med sitt ullgarns- nystan i handen, hade jag varligt lossat litet på papperet, men till min stora förfäran sprang det loss i rullningen, och ett ljust, glänsande sidentyg rullade ut och följde efter mina knän och ben ända ner till det dammiga golfvet.
Jag blef så förbluffad, att jag ingenting kunde säga eller göra, förrän faster fått ögonen därpå.
Hon blef i hast alldeles blek och ryckte häftigt till sig tyget.
» Olyckliga barn, hvad gör du? » — sade hon därpå — » det skulle aldrig komma i dagen, förrän jag skulle svepas däri. » Och min gamla faster — eljes så lugn, så kall, så hvardaglig, — satte sig på en gam- mal stol, som fanns till hands, lutade hufvu- det i händerna och brast ut i en häftig, ohej- dad gråt.
Jag visste ej, hvad jag skulle taga mig till, och mitt hjärta krympte samman i mitt bröst.
Några smekningar hade hittills aldrig kom- mit i fråga oss emellan, men följande min känslas bud, smög jag mig nu intill henne och lade min arm om hennes hals.
» Faster, kära faster » — sade jag ömt — » förlåt mig, om jag gjort dig ondt?
Jag är så ledsen däröfver. » Och jag smekte hennes grå, obetäckta hufvud.
» Jag var nyfiken, och det var illa, men jag menade icke något ondt därmed.
Förlåt mig! » Hon såg nu upp och torkade af sina tårar.
» Det är ej så farligt » - — sade hon ovanligt mildt — » men det kom så häftigt öfver mig. » » A c k faster » — sade jag — » jag vet.
D u har en historia. » » En historia » — svarade hon — » hvem har ej en historia! » Jag hade aldrig tänkt, att hon hade en.
För omkring tio år sedan, vid min moders frånfälle, hade hon kommit i vårt hem, redan då vissnad ocn hade under dessa år gått upp i de husliga omsorgerna och låtit mig sköta mig själf, bäst jag ville.
Aldrig förr hade jag tänkt på, att hon också varit ung en gång.
Nu såg jag henne i ett nytt ljus.
Äfven hon hade haft sin saga, sina sorger, sina fröj- der.
A c k, ville hon bara berätta!
Hon tog upp sidentyget, skakade det fritt från dam och slätade ut det omsorgsfullt.
» Ä r det ej vackert? » — frågade hon till sist.
» Förtjusande!
Hvilken vacker brudkläd- ning det skulle ha blifvit. » Hon gaf mig ett långt, skarpt ögonkast.
» Hvem har sagt, att det var ämnadt till det? » » Ingen, men jag gissade det. » Hon höll det fram emot ljuset, som föll in genom fönstret, och tycktes en stund för- nöja sig åt dess skönhet.
» Ja, det skulle ha blifvit min brudkläd- ning » — sade hon till sist och började att åter veckla in det i papperet.
Jag teg, men mina ögon sågo bedjande på henne, och jag märkte, att hennes läppar bör- jade darra.
» Det skulle bli en alltför lång historia att berätta » • — sade hon vemodigt.
» Och den är lik tusen andra.
Han som skulle ha blif- vit min make, är nu sedan flere år tillbaka kyrkoherde i ett stort pastorat i södra Sverige, och min styfsyster Amalia har alltid varit honom en trogen följeslagarinna och en go / 1 moder åt många barn.
De hafva — så vidt jag vet — varit lyckliga tillsammans, och jag afundas dem ej deras lycka. » Hon försjönk åter i tankar.
» Den första tiden » — tillade hon därpå — » var jag bitter, mycket bitter, och många år förgingo, innan jag kunde sätta min fot inom deras dörr.
Så bröt en härjande farsot lös i församlingen, där de bodde, och jag fick veta, att både Amalia och tre af barnen lågo sjuka.
Jag stred då med mitt onda hjärta, men till sist — innan jag ännu kände mig fullt blid- kad — gaf jag mig af till dem.
» Han, Magnus — han var nu bra olik mitt forna ideal — tog vänligt, men kallt emot mig.
Arbete fick jag nog och var, efter hvad jag själf tyckte och hvad man också sedan tacksamt erkände, till verklig nytta där i huset och delade mina omsorger mellan de sjuka och hushållet.
Det yngsta af bar- nen dukade snart under för febern, men mo- dern och de andra två kommo på fötter igen, ehuru det dröjde länge, innan de fingo sina krafter åter. » Faster Marie tystnade här och torkade med sin näsduk svetten ur pannan.
Det var varmt på den gamla vinden.
» Och sedan? » » Ja, när de blefvo friska igen, behöfdes jag ej vidare, och jag vände åter till mitt ensliga lilla hem, där jag sedan vistades, till dess din far kallade mig till sig. » Jag vet ej, hvad det var, som plötsligt gjorde mig så vek om hjärtat och kom mig att se faster Marie med helt andra ögon än förr.
Jag föll på knä framför henne och slog mina armar om hennes lif.
» A c k, faster, kära, kära faster!
Och här 3 892 har du också sträfvat och arbetat ihärdigt och redligt, men alltid utan lön.
Ingen kär- lek, ingen uppmuntran från någon af oss. » Jag, brast i tårar och gömde mitt hufvud i hennes knä.
Hon lät paketet med sidentyget glida ned på golfvet och tog mig i sin famn.
» Jag har alltid känt, som om någonting fattats » — sade hon enkelt, » men ej gjort mig reda för, hvad det varit.
Nu.
.
.
» » Ja, nu skola vi alla bli lyckliga tillsam- mans » — sade jag — » och du skall ej be- höfva sakna den tillgifvenhet och kärlek, som du så väl gjort rätt för - — kära, älskade faster! » Hon kysste mig på pannan, steg upp och lade ned sidentyget i kofferten.
» Fröken Marie » — hördes med detsamma en röst nerifrån trappan.
» Ä r fröken här?
Hvetdegen håller på att jäsa öfver bräddarne, och patron frågar efter sina strumpor. » Faster Marie slog med en duns igen locket till kofferten.
» Jag, gamla toka, hade så när glömt allt- sammans.
Men det rår du för, du stygga barn.
Se så, titta nu ej vidare på molnen, utan kom i stället ned och hjälp mig att trilla skorpor. » " Fritt A f I. v i v r e ".
D — f.
» Mot fritt vivre kan en bildad, musikalisk flicka erhålla plats som guvernant och hjälp åt frun — », » En ung, oberoende flicka med god bildning önskar mot fritt vivre plats i finare familj för att läsa med barn och att gå frun tillhanda — », » En anspråkslös flicka med vårdad uppfostran önskar mot fritt vivre plats i familj.
Villig att deltaga i alla förefallande göromål — », ja, sådana annonser stå ofta att läsa i tidningarnas spalter och icke minst i Iduns.
Det skulle aldrig falla en husmoder in — hur sparsam och fördomsfri hon än vore — att begära att få en barnjungfru, en ladugårds- piga eller dylikt mot ingen annan lön än ma- ten, men utan ringaste betänkande ger hon den, som skall undervisa och uppfostra hen- nes barn, som skall vara ett sällskap åt henne själf, och som slutligen ofta får bära ansvaret för hela hushållningen, som ersättning för allt hennes arbete endast fritt vivre och kanske dessutom ett vänligt bemötande då och då och om julen ett klädningstyg och en flaska eau de Cologne — förmodligen att kläda sig på.
Icke har husmodern därför något att förebrå sig?
Jo, helt visst!
Hon kan visserligen re- sonnera som så, att hon icke har tvingat nå- gon; hon har sagt sina villkor, och vill någon antaga dem, så är det godt och väl — hon tvår sina händer, men hon bör dock påminna sig den gamla satsen: » I husbönder, gifven edra tjänare, hvad rätt och billigt är! » Tänk på, att denna flicka, hvars hela tid du upptager med ditt arbete, i de flesta fall icke äger ett öre mer, än hvad hon själf kan förtjäna, och att hon behöfver något mer än sitt uppehälle för stunden, behöfver något dels till kläder dels för den tid, då hon icke längre kan arbeta, och då hon uteslutande är hän- visad till de besparingar, som hennes lifsgär- ning rätteligen borde hafva inbringat henne, men som hon dock icke kunnat göra.
Tänk på, hvilken eländig ålderdom, en sådan varelse
går till mötes, och säg mig sedaD, om du tror, att de penningar, som du besparat genom att knappa in på hennes lön, skola vara dig till någon välsignelse.
I husmödrar, förhållen icke edra tjänare deras rättmätiga lön!
» En oberoende flicka önskar plats mot fritt vivre » — ja, det är så trefligt och intressant att kunna berätta för vänner och bekanta, att man själf pröfvat på lifvets allvar, och att man kan, om man vill, försörja sig, och där- för skaffar man sig för ro skull en plats på ett hälft eller kanske helt är.
Någon lön be- gär man naturligtvis icke, ty är det något, som behöfves, sänder pappa ett » rek » vid första ord därom.
Säg mig, du unga, oberoende flicka, skulle du vilja gå in på att i ditt eget hem utföra det arbete, som du nu gör hos främmande människor, på samma vilkor d. v. s., mot en- dast fritt vivre?
Icke sant, du ville det ej, och om dina föräldrar föresloge dig något så- dant, skulle du anse dem för hårda och hjärt- lösa; men tänk då på dig själf och besinna, att du stänger vägen för andra, obemedlade kvinnor, som icke hafva några föräldrar att fly till, då penningbehofven och bekymren komma, och att du tvingar dem att arbeta på samma, för dem så hårda vilkor.
Och du bildade, fattiga kvinna, som står ensam i världen och är tvungen att försörja dig själf, sätter du så föga värde på din ar- betskraft, att da erbjuder den för så riDga lön som fritt vivre?
Har du icke kraft att söka dig en mera lönande sysselsättning, en syssel- sättning, som kan inbringa dig icke blott bröd för stunden, utan som på samma gång kan vara en, om också knapp, så dock säker ut- komst för hela lifvet, äfven då du är oförmö- gen att längre arbeta?
Sök med allvar och ihärdighet och var viss på, att du skall finna en sådan till sist.
Tänk på, hvad kampen gäller — tänk på din ålderdom!
Nu går du dag efter dag, år efter år och väntar på ett obestämdt något, som hoppet gycklande till- hviskar dig, och drömmer om oberoende och en sorgfri framtid, men att göra något själf för att ernå detta, det mäktar du icke — och tiden går.
En vacker dag står du där med ögat skumt och ryggen värkbruten, utan kraft att längre kunna deltaga i kampen, utan en samlad sparpenning, utan hjälp, och då kan det ju hända, att vår Herre är så nådig och låter dig lägga ditt trötta hufvud till hvila, men det kan också hända, att du dessförin- nan för en tid får nöja dig med fritt vivre — på fattighuset.
Ärade läsarinnor!
V i bedja härmed få hänskjuta till edert eget afgörande, hvem af de täflande bäst för- tjänat det utsatta priset af 25 kronor vid » Iduns julklappsbasar ».
I hafven själfva väl pröfvat ett och annat af det insända till den nyss gångna julen, och vi bedja Eder därför ofördröjligen insända edra röster, med tydligt angifvande af veder- börande signatur, till Redaktionen.
Våra f ö r f a t t a r i n n o r inför Svenska akademien.
E n liten r e v y f ö r I d u n af H.
H. II.
vår förra uppsats hafva vi redogjort för &lt;W1 akademiens kvinliga pristagare.
De äro, som vi sett ej många.
Akademien har sedan sin stiftelse 1786 till täflande utdelat 53 stora och 19 mindre pris, och af dessa hafva, efter hvad förut visats, endast ett stort och sex mindre tillfallit kvinliga författare.
Men akademien har lyckligtvis funnit me- del att visa sitt erkännande äfven af förmågor, som ej deltagit i hennes täflingar.
V i skulle eljes bland de af akademien uppmärksam- made författarinnorna nödgas sakna våra främ- sta.
När en vitterhetsidkare af blygsamhet eller andra orsaker håller sig tillbaka från täf- lingarna eller hans verksamhet ej fullt faller inom dessas område, kan akademien uppsöka denne och har därvid plägat själfmant öfver- räcka sin stora prismedalj eller sin mindre skådepenning i guld (motsvarande det stora och det mindre priset).
Denna form af belöning har dock ganska sparsamt användts.
Knappt 20 personer hafva utom täflingen erhållit den stora medaljen och ungefär lika många den mindre guldpenningen.
Den bland våra författarinnor, som på detta sätt blifvit mest hedrad af akademien, är Fredrika Bremer.
Hon hade åren 1828 och 1830 anonymt utgifvit sina » Teckningar ur hvardagslifvet », hvilka väckt akademiens upp- märksamhet » såsom röjande ej mindre snille än tankegåfva samt utmärkande sig genom ett naivt och behagligt uttryckssätt ».
Med anled- ning häraf öfverlemnade akademien 1831 sin mindre skådepenning i guld åt den då 30-åriga författarinnan.
År 1844 fann sig akademien ma- nad att tilldela samma författarinna sin stora prismedalj.
Det var första gången denna ut- märkelse föll på en kvinlig författares lott.
Akademien uttalade därvid sitt erkännande af » den sällsynta förening af snillets och hjärtats egenskaper, af skönhet i framställning och ren- het i tänkesätt, som genomandas de bilder, hvilka, började med » Teckningar ur hvardags- lifvet », fortsatts i en följd af hänförande taflor öfver samfundslefnadens inre, ofta för mäng- dens blickar bortgömda förhållanden och på deras författarinna fäst ej blott Sveriges, men Europas uppmärksamhet. » I det tacksägelse- bref, hvarmed Fredrika Bremer besvarade denna utmärkelse, heter det: » Min första kär- lek var mitt fädernesland, mitt lifs starkaste längtan var att pä något sätt kunna tjäna det.
Huru dyrbart måste då för mig vara ett ve- dermäle af detta fäderneslands vittra domstol, som säger mig: ' Din kärlek var icke fåfäng, din längtan icke utan all frukt. '
Detta är uppmuntran och belöning på en gång, långt öfver hvad jag någonsin vågat hoppas. » Med sin stora prismedalj har akademien sedermera blott en gång utmärkt en författa- rinna.
Det var år 1862, då den tillföll fru Emelie Flygare-Garlén, vår stora romanförfat- tarinna.
Akademien gör det då » med särskildt afseende å det natursanna och fosterländska i hennes taflor, icke minst där de skildra det svenska skärgårdslifvet med dess faror, lidan- den och försakelser. » Den mindre utom Fredrika skådepenningen i guld hafva, Bremer, följande fruntimmer fått mottaga, nämligen 1829 fru Julia Kristina Nyberg, född Svärdström, känd under signa- turen » Euphrosyne », 1833 fru Katharina Kri- stina Cramår, född Gardell, 1810 fru Ulrika Karolina Widström, född Forsberg-, och senast 1881 skådespelerskan vid vår kungl.
scen fru Ebba Charlotta Elisa Htvasser, född Ja- cobsson, hvilken, ensam bland alla de kvin- nor vi här nämnt, ej tillhör våra författa- rinnor, men hvars högtstående förmåga att på tiljan framställa den dramatiska diktens skapelser akademien ansåg sig jämväl böra ägna sitt erkän- nande.
De tre förstnämnda, fruarna Nyberg, Cramér och Widström, som alla på sin tid idkat vitterhet och utgifvit diktsamlingar, äro numera döda.
Euphrosyne, den första kvinna, åt hvil- ken akademien utom täflingen gaf sin mindre guldpenning » såsom ett uttryck af sin aktning för hennes snille och talang », dog 1854 vid 69 års ålder, fru Cramér afled 1804, 78 år gam- mal, och fru Widström — ja, om henne måste vi bedja att få tala litet vidlyftigare.
Ty här möter oss en särdeles vacker och rörande episod i akademiens historia.
Född 1767 och dotter af den kände orgelbyggaren Forsberg och hans maka, visade Ulrika Karo- lina från unga år såväl vitter som musikalisk begåfning, hvarjämte hon synes hafva ägt en ovanlig fägring.
Hon erhöll en för sin tid särdeles god bildning och hade förmånen af umgänget med sådana personer som Leopold och Thorild.
Detta jämte vitter läsning ut- bildade hastigt hennes poetiska anlag, och vid 20 års ålder uppträdde hon redan såsom skaldinna.
Att hon med alla dessa företräden måste väcka beundran var naturligt.
Leopold har besjungit henne.
Den eldige Lidner såg henne vid en kyrkokonsert i Stockholm och blef så intagen af hennes skönhet, att han im- proviserade en hyllningssång, i hvilken det heter, att hon vid altarets fot röfvar allas blickar från himlen till sig: » Ack, man glömmer sin Gud, harmonien och sig, Endast din skönhet man ser och blott på ditt snille man tänker. » Gift vid 23 års ålder, blef hon änka 1812 och fann sig då med flere barn i en mycket bekymmersam ekonomisk ställning samt måste såsom lärarinna söka sin utkomst.
Hennes lyra, hvilken förr så ofta klingat (hon utgaf 1797 en diktsamling), låg nu glömd för närings- omsorgerna.
Men år 1840 hade akademiens uppmärksamhet blifvit fästad på de ömmande omständigheter, under hvilka den fordom så firade författarinnan framlefde sin ålderdom.
Hon var då sedan 1830 bosatt i Marie3tad, där hon inrättat en pensionsanstalt.
Här uppsöktes hon af akademien, och sedan genom dess försorg en vald samling af hennes dikter utgifvits 1840, till hvilken en af akademiens ledamöter skref ett vackert och hjärtligt företal — något som säkerligen ej ringa bidrog, till att hela upplagan utsåldes på några månader — hedrade aka- demien vid sin högtidsdag den 20 december samma år den 74-åriga skaldinnan med sin mindre guldpenning.
I det af rörelse och ve- mod genomandade svar, som den gamla aflät till akademien den 2 januari följande år, heter det: » I ädle, vördnadsvärde fäder På statens och på snillets höjd!
Af sorgerna och åren böjd, Jag vaknar åter upp till fröjd, Då Eder bifallsblick mig gläder.
Nu väcker mig Er bifallsröst, Och vinterns kyla flyr mitt bröst, Och ungdomskänslan åter glöder
I min af sorger slutna barm, Och dikten, tjusande och varm, En flock af ljusa bilder föder.
Men fort som för en frostig dimma Man skådar fjärilarna fly I höstens kulna aftontimma — Så jagar ock en nattlig sky, Fördunklande dess ljusa strimma, Med ålderns skuggor innan kort Den blyga diktens rosor bort; Och Nornorna, de olyckssälla, Som vård om tidens urna fått, De tömma hastigt lifvets källa — Dess dunkla botten re ' n jag nått, För mig dess vågor mer ej välla; Men jag välsignar tyst Er hand, Som fäst en ros vid grafvens rand. » Och denna graf stod 19 nästföljande februari fick sålunda ej länge skalderykte; men visst tillfredsställelsen af ej rättvis gärning.
bäddad redan, ty den afled den gamla.
H o n njuta af sitt nyväckta måste akademien känt blott en god, men en De prenumeranter inom hufvudstaden, som prenumererat å Idun på tidningens byrå, erhålla hädanefter tid- ningen hemburen genom k. postverkets pålitliga bref- bärare, hvarigenom vi hoppas hafva förebyggt alla oregelbundenheter i distributionen.
Ett möte.
Utkast af Cecilia BååthHolmberg.
(Forts.) ndast då ett glåpord äfven kallat hans mor,somboddeibyn ochägdesamma mörka drag&gt; fast i hvassare form, » svart tattarkäring », hade han brusat upp, med af förbittring glän- sande ögon gifvit den talande ett slag i an- siktet och sprungit ned i parken, där han kastat sig framstupa i gräset.
Men från den stunden trifdes han ej mer i drängstugan, hvilken aldrig varit i hans smak.
Hans hår var nästan blåsvart och krusade sig kring den vackra nacken i täta lockar, så regelbundna, att pigkammarskvallret påstod, att de voro » brända »; skrattande, så att de jämna hvita tänderna lyste, hade han den gången vikit undan den breda skjortkragen, låtit en klar vattenstråle från pumpen skölja öfver hufvud och nacke, därefter ruskat på sig, så att vattnet stänkte, och åter rätat ut sig, medan det svarta håret nästan ännu tä- tare och ännu mera regelbundet krusade sig kring hans panna, satt halmhatten på och med den kring hals och axlar våta skjortan öppen i bröstet gått till arbete i trädgården, i det han halfhögt sjöng sin favoritvisa: Gå ej till stranden, Ring, med din maka, Helst sedan stjärnorna sprida sitt sken.
Hur gripen blef jag ej alltid af denna sång!
Hur ofta satt jag ej i gräset bredvid honom, medan han arbetade, intagen af en känsla af ödslighet och beklämd af det vemod, som omedvetet låg i hans ton och röst.
Men så fort han fick se mig så allvarlig och förstämd, afbröt han sin sång och började med skälm- aktig blick och munter min sjunga någon mera glädtig visa: Min fader var en millionär, Min moder född grefvinna — — — Han sjöng nästan alltid, under det han ar- betade; han hade nämligen en ovanligt vacker, klingande sångröst och fick därför alltid sjunga från orgelläktaren i kyrkan om söndagarne; och om aftnarne, när husfolket i en lång rad med kusken i spetsen och trädgårdsgossen till sist, alla i strumplästen, kommo in i hvar- dagsrummet, där familjen satt samlad kring lampan, utbredde sig en särskild andakt i rummet, då hans klara rena röst anförde af- tonpsalmen. '
Jag var då vanligen redan skickad till sängs, men i halfslummern inmängde sig lju- det af sången i mina drömmar, och den klara rösten omsvepte mig med sitt välljud, långt efter det den tystnat och alla i huset gått till hvila.
— V i voro goda vänner, Nils och jag.
Om pilkäppen ibland träffade något hårdt, mild- rades svedan af den kamratlika delningen af hvarje godt äpple, jag hade i min ficka, samt af de böcker, jag smugglade ut till honom i trädgården.
Vänskapen ökades så mycket mer, som han var särdeles händig och förträffligt förstod sig på att göra små krattor och vagnar, men framför allt pipor och flöjter af pilens tjocka- ste grenar eller » hundkäxets » ihåliga stam, på hvilka han sedan blåste melodier.
Han hade en viss förmåga att, utan att försumma sitt arbete, dock hinna med att läsa litet: tidningar, hvilka kommo i den stora postväskan och lades ut i folkstugan för att hämtas af sockenprenumeranter, • barnböcker, men ännu hellre läxböcker från min lilla hylla; han lyssnade med girig uppmärksam- het, då jag, uppmuntrad och smickrad däraf, för honom upprepade innehållet af dagens un- dervisning.
Han anförtrodde snart mina bröder, hvilkas synnerlige vän han under ferietiden blef, att han egentligen hade en enda önskan, nämli- gen att slippa » tjäna dräng », utan komma » på seminariet », bli skollärare och organist, en gång själf få spela orgeln i kyrkan, bo i det lilla nätta skolhuset och ha sin mor hos sig.
Han trifdes icke i drängstugan.
Och i godt samförstånd med husets barn drogs han också allt mera därifrån.
Endast då det kom kamrater till mina brö- der, elementarläroverksgossar liksom de, gick han tyst undan deras bullersamma, stojande flock; öfver hans mörka ansikte låg då all- tid ett tungsint drag, den veka munnen var hoppressad, och tagen med skyffel och spade voro kraftigare och snabbare än eljes, där han med den gula halmhatten djupt neddragen i pannan och utan att se sig om eller blicka upp skötte sitt arbete.
Gäster, som kommo, brukade ibland, då de pro- menerade förbi honom i trädgården, säga högt, att trädgårdsgossen i sin gula hatt och sina hvita skjortärmar rent af vore en trädgårds- prydnad; då ryckte det alltid till i hans an- sikte, och efter sådana dagar rörde han ej vid en bok.
Men när små flickor från den stora grann- staden kommo på besök, hämtade af Nils i enspännarvagnen, då blef det annorlunda; han måste då hela dagen leka med, sjunga och tralla, och vid hemresan kifvades de små stadsfröknarna om, hvem som skulle sitta i försätet bredvid » vackre Nils ».
Han blef allt mer och mer främmande för folkstugan; han blef allt mer tyst, sjöng ej längre och skötte sitt arbete i trädgården trögt, under det han läste och läste, så att han blef mager, och den friska rodnaden försvann från hans kinder.
Och när det till slut upptäcktes, att han i all hemlighet förfärdigat sig ett slags ljud- löst instrument, en orgel utan pipor, men med trampor och ett slags pinntangenter, på hvilka han försökte lära sig spela, medan han sjöng de toner, han inbillade sig locka ur det enkla instrumentet, så beslöts det, att Nils skulle tagas ur trädgården för att få följa sin håg.
Käck och rank — jag mindes det ännu så väl — med tillförsikt i ögonen och det mörka, lockiga hufvudet högburet, tog han en dag afsked för att begifva sig till seminariet.
Frimodigt tog han där itu med böcker och läsning.
Men hvad tiden led, kom det klagomål från rektorn: » husets skyddsling », som han kallades, hade ej några goda seminarieanlag; han lärde sig ej kurserna; han vore uppstud- sig och — i korthet sagdt — uppförde sig ej reglementsenligt; han vore alltför själfstän- dig och passade ej in i det i minsta detalj re- glerade seminarielifvet.
— En duktig skrapa från mitt hem blef för Nils följden af detta bref.
Och det tycktes hjälpa.
Nils såg ut att bli en sannskyldig se- minarist, en » hygglig ung man », som rektorn till sist skref i det bref, Nils medförde hem.
Men af den forne » trädgårdsgossen » var det ej mycket kvar.
Vacker var han nog ännu, men litet krokig hade han blifvit och blek, håret var kortklippt, de krusiga lockarne borta och de ärliga, mera än förr vemodiga ögonen voro nästan skygga; han såg ut, som om han ej visste, hvar han skulle göra af sig, som om han fått på sig en främmande rock, hvil- ken satt illa.
Den frimodiga tonen var äfven borta, och det uppskrufvade talet gaf under hans för- tviflade bemödanden att undvika » bonddialekt » åt honom en prägel af något löjeväckande.
Han blef ytterst generad, då han påmindes om sin forna syssla som trädgårdsgosse, han skämdes öfver minnet att hafva sprungit och lekt på ängen, och att sjunga visan om kung Ring — därtill var han nu alltför fin!
Min lekkamrat på ängen, han, som sjöng så vackra visor och skar pilfiöjter, var för- svunnen.
# * * Och borta hade han sedan dess varit; borta ur mina tankar liksom ur mitt minne.
— • Åren, många år hade gått, och nu, nu mötte han mig här i ett främmande land, elegant, högrest, en gentleman i skick och gestalt.
Mera minnesgod än jag, hade han genast känt igen mig, och nu satt jag här med hans visitkort i handen.
En knackning på dörren hejdade strömmen af mina minnen, och den väntade med de nu så välbekanta dragen inträdde.
Jag gick emot honom, och vårt handtag rar som mellan gamla vänner.
Ett ögonblick sågo vi på hvarandra under tystnad, och ett liksom fuktigt skimmer glän- ste i hans ögon, frimodiga som förr, men med det uttryck af klarhet och bestämdhet, som väl använda läroårs erfarenhet gifver en män- niska.
(Forts. o. slut i nästa n:r.)
Iduns Mcde och Mönstertidnings januari- nummer medföljer Idun nästa vecka till resp. prenumeranter.
Svartkrits-porträtt.
f barnen inom Lordons alla hospital.
Nästa år var antalet 9,000 och år för år har insamlin- gen så ökats, att den detta år upptog ej min- dre än 30,000 leksaker af alla tänkbara slag.
Under namn af » Truth Toy Exhibition » hafva dessa alla år utställts, och allmänheten har in- bjudits att fritt beskåda den ' enastående och in- tressanta utställningen, efter framvisande af vi- sitkort eller inskrifvande af namn vid ingån- gen.
Utställningen hålles öppen tvänne dagar och ända till kl. 10 på aftnarne för att äfven göra det möjligt för de arbetande klasserna att besöka den.
ag vänder mig denna gång till de af Iduns läsarinnor, som skulle vilja, elier redan för- sökt och misslyckats, rita ett svartkritsporträtt för att glädja någon med.
Hvarför det är så svårt att fä ett porträtt, som är ritadt efter fotografi, lika med originalet, beror på den stora svårigheten att direkt förstora en 8 — 12 ggr, utan att begå fel mot proportionerna, och det behöfs sannerligen icke mycket, förrän den förstorade bilden liknar allt annat än origi- nalet.
Det enklaste o c h bästa sättet att förstora en bild vill jag här nedan beskrifva.
Det första året var en del af » Truth ' s » Ett glas, lika stort som fotografien, fernissas med asfaltlack och får torka.
Hela glaset ra- kontorslokal använd för utställningen, men som deras med en nål efter lineal, parallelt med kan- den alltjämt växande insamlingen fordrade större terna, med streck, som ligga 5 millimeter från och större utrymme, ha konstgallerier m. m. hvarandra, först på ena hållet o c h sedan vin- användts, och i år var det Londons Polytek- kelrätt mot det första; man har nu erhållit ett rutnät af bestämda kvadrater med 5 mm.
sida.
niska skola som, efter jullofvets början, öpp- Med en mjuk pensel doppad i jluoroätesyra nade sin stora föreläsningssal, gymnastiksalen etsas glaset under ett par minuter, hvarefter det och » the swimming bath » (simbasängen), hvil- sköljes med vatten o c h asfalten aflägsnas, hvil- ken senare under vintermånaderna appliceras ket går bäst med terpentin.
Man har nu ett fint rutnät fördjupadt i glaset; till ett kolossalt läsrum.
det kan göras tydligare med litet cinober i lin- olja, som ingnides öfver den etsade glassidan, * * hvarefter den afputsas, då rutnätet framträder i * röd färg.
Vill man hafva den förstorade bilden 10 ggr så Vilja nu Iduns läsarinnor följa mig för att stor som originalet, ritar man upp ett rutnät med se, huru en dylik utställning kan te sig!
blyerts på papperet med 50 millim.
kvadratsida, Den första salen innehåller de inköpta, skänkta 8 ggr 40 mm., 12 ggr 60 mm.
o. s. v. När man skall börja, lägges det etsade glaset, och hemgjorda leksakerna — utom dockor af med rutnätet närmast fotografien, och hålles fast sistnämnda slag, som utgöra en utställning för på lämpligt sätt med klämmare e. d. sig själf i en annan sal.
26,000 leksaker — det Fotografien synes då vara indelad i ett rutnät, är en syn!
På rummets långsidor äro murar och det är naturligtvis helt lätt att förstora nu, då jag ej behöfver hålla blicken fäst på mer än af sådana af mindre slag, medan en platform den lilla del, som begränsas af en kvadratsida. '
i fonden upptages af ofantliga exemplar ur Om j a g nu ritar en del af en kontur, som rym- djurvärlden: elefanter och tigrar, oxar och kor mes i den lilla kvadraten på glaset, ned på pap- — som böla — hundar, kattor, får m. m.; peret, så att den går i samma riktning och lika nära kanterna på den stora kvadraten, så är en get i naturlig storlek, på hvars rygg rider det tydligt, att den delen blir lika många ggr en » Eather Christmas » (julgubbe).
Här finnas större, som den stora kvadraten är större än den också stora hus och än större dockor samt, i lilla.
en glaslåda, de af en anonym gifvare skänkta Om man nu ritar i kvadrat efter kvadrat, så 10,000 nypräglade 6-pence-styckena • — repre- har man lätt, utan nämnvärdt besvär, erhållit en bild, som i säker teckning icke lemnar något öfrigt senterande en summa af ungefär 4,500 kronor!
att önska.
Samma summa har under 5 år skänkts för att Teckningen öfverkalkeras på ett rent papper utan åtfölja leksakerna till hospitalens och fattighu- rutor på vanligt sätt, med svartkrita (ej blåpap- sens barn.
per), o c h skuggningen kan begynna.
Man skall finna, att ofvanst.
metod till och med Midtelpartiet af salen upptages af ett ofant- för mindre skickliga tecknare lemnar ett resultat, ligt bord, som innehåller de hemmagjorda lek- som vida öfverträffar de godtköpsförstoringar, som sakerna, en stor del utförda af barn.
Här ser öfverallt utbjudas.
Asfaltlack, fluorvätesyra och terpentin köpas i man bl.
a. landtgårdar, stall, skolor — mycket färghandeln.
Fluorvätesyran endast på kautschuk- väl utförda — samt en extra utställningsar- flaskor.
tikel, en docka, som är 160 år gammal och Gutknechts svartkrita är bland de bättre.
tydligen af holländsk extraktion.
Skulle någon ej vara i tillfälle att etsa rutnäts- glaset, är j a g villig skaffa sådant, o m 1 kr.
i fri- Man skulle kanske föreställa sig, att en lek- märken sändas i bref till tidningskontoret 15 Teg- saksutställning egentligen skulle vara lockande nérgatan och märkt » £m / V S. » En leksaksutställning.
Bref till Idun.
(Försenadt.)
London i december.
u är julen åter här med sitt förmildrande inflytande på människotankar och män- niskohjärtan, med sin bevekande uppmaning till alla att dela med sig, hjälpa och glädja.
Och ingenstädes lär detta väl ske allmännare och i större skala än här i London.
En insamling i nämnda riktning, som nu nått de mest storartade dimensioner, sattes i gång för 10 år sedan af Mr Henry Labouchere, ut- gifvaren af tidningen » Truth » — för öfrigt bankir och medlem af parlamentet.
Genom denna tidnings läsarinnor insamlades första året 5,000 leksaker att utdelas som julklappar till I för barn, men här utgöres den allra största delen af fullvuxna, däribland rätt många grå- hårsmän, som med stort intresse beskåda alla dessa under inom leksaksvärlden; trängseln är så stor, att ett par poliskonstaplar äro poste- rade i hvarje rum för att med sina rop: » pass on, please, pass o d, please! » hjälpa att föra människoströmmen framåt.
Lådor för insam- ling af bidrag finnas på många ställen.
I gymnastiksalen äro uppstaplade diverse sa- ker, som på senare år tillkommit för att ut- delas inom fattighusen; nämligen 250 skålpund te för fattighusgummorna, 52 skålpund tobak och 22 skålpund snus för » gubbarne ».
Här, ser man också låda vid låda af Tom Smith ' s välkända smällkarameller (» Christmas Crackers »); 10,000 sådana af omkring en fots längd skän- kas hvarje år.
Ännu ha vi att se den stora utställning af öfrer 4,000 » homemade dolls » (hemmagjorda dockor).
» Kropparna » sändas från » Truth ' s office » och klädas af denna tidnings läsarinnor samt äro allra först ämnade för pristäflan.
V i gå upp för en trappa och åter ned igen — i simbassängen, hvars marmorbotten är betäckt med en stor turkisk matta.
Hvilken syn här ter sig för oss!
Dockor täcka väggarna högt upp; dockor bilda 4 höga pyramider, och mel- lan dessa, samt på platformen i bakgrunden, äro utställda riktiga jättedockor ända till stor- lek af 2 ä 3 års barn.
Här äro allehanda hi- storiska personligheter: drottning Elisabet upp- vaktad af sin Earl af Leicester, Anna Boleyn, Charles P.s dotter Elisabet m.
fl., många dra- matiska storheter, dockor i barndräkter, dockor i morgontoalett eller moderna supé- och bal- dräkter, i nationalkostymer — däribland en utmärkt Hardangerkvinna.
Vidare prinsessan af Wale3 i » Doctor of music » - dräkt, flere rid- dare och medeltidsdamer, en prins och en bonde arm i arm m. m., m. m.
Å alla är angifvet den dams namn, som klädt dem; en mrs Gerald Taylor har utfört ej min- dre än 1,000 smådockor, lady Longe har bi- dragit med 200, miss Foster med 50 o. s. v. * * * Om ett par dagar skola alla dessa härlig- heter utdelas inom Londons 200 hospital och fattighus och sprida julglädje till små svaga sjuklingar och till fattighusens glädjelösa små.
De stora dockorna och leksakerna tillfalla dock ej enskilda barn, utan förvaras som gemensam egendom inom olika institutioner.
Säkerligen har stor glädje varit förenad med utförandet och insamlandet af allt detta, men hvad är det jämfördt med den fröjd, som dessa rika skatter skola bringa till 10,000 små barna- själar, som ej äro vana vid de rikas öfverflöd och ej bortskämda med detta lifvets goda.
Anna Ffeetwood-Derby.
Smånotiser från kvinnovärlden.
EU upprop i en icke minst för alla kvinnor be- hjärtansvärd sak har utgått, undertecknadt af ett mångtal framstående män inom de tre skandina- viska länderna.
Djurskyddsföreningarna hafva redan i en följd af år sökt väcka allmänhetens uppmärksamhet på det mass-djurplågeri, som ty- värr ännu äger rum vid slakten.
I allmänhet döfvas endast de större nötkreaturen (med yxslag, hvilket ofta icke lyckas förrän efter flere slag); mindre slaktdjur däremot — såsom kalfvar, får lam och svin — dödas i regeln genom aftappning af blodet utan föregående bedöfning.
Därjämte öfverlemnas det blott allt för ofta åt unga lärlin- gar, på landsbygden till och med åt okunniga och orkeslösa personer, att på egen hand verkställa, dju- rens dödande.
Alla äro vi dock säkert ense därom, att det är en oafvislig plikt att gifva de djur, hvilkas kött vi begagna till föda, den hastigaste och minst smärt- samma död, som möjligt är.
I hög grad önskvärdt vore därför, alt slaktare hädanefter, med tillhjälp af slaktmasker, skjutmasker eller andra ändamåls- enliga apparater, läte bedöfva alla de djur, som dödas i deras slakterier o c h icke tilläte unga lär- lingar eller okunniga personer att på egen hand slakta djuren.
Och särskildt riktas en allvarlig anmaning till alla husmödrar, att de företrädesvis måtte göra sina uppköp hos de slaktare, som in- fört eller låta förmå sig att införa sådana reformer i sättet att slakta.
Stipendier för kvinliga medicine stu- derande.
En fond å 12,000 kr., som » Lars Hier- tas Minnes » styrelse under de båda senaste åren bildat, har blifvit så fördelad, att 6,000 kr.
öfver- lemnats till Upsala universitet o c h 6,000 kr.
till Lunds universitet.
Räntan af dessa båda fonder kommer att vid hvardera universitetet tilldelas en kvinlig medicine studerande; därest fonderna framdeles ökas, kunna flere stipendier årligen ut- delas.
Fonderna benämnas » Wilhelmina Hiertas stipendiefonder för kvinnor, som studera medi- cin ».
Kvinnosällskapet Nya Idun hade i lör- dags sitt första samkväm för i år.
Musik för pi- ano, viol och violoncell utfördes af fruarna H. Svedbom och H. Lundqvist samt fröknarna M.
Kull E. Lagergren, W.
Lagervall och A. Österdahl.
Sång af fröknarna Posse och Wetterstedt.
Fröken Koutschalska från Warschau höll på franska språ- ket ett kortare föredrag öfver den polska författa- rinnan Eliza Orzeszkos literära verksamhet.
Konst- utställningen för aftonen utgjordes af ett porträtt af sällskapets frånvarande ordförande fröken Ellen Key, måladt af Richard Bergh — detsamma hvaraf Idun i n:r 4A för i fjor meddelade sina läsarin- nor en vällyckad afbildning; pastellporträtt och genre af Elisabeth Keyser; akvarell, landskap, af Anna Billing; studier i olja från Algier af Eliza Olivecrona samt ett broderi efter skånsk väfnad.
Teater och musik.
Kungl.
operan.
Senaste reprisen utgöres af VVebers populära opera » Friskytten », hvilken här ej gifvits sedan ungefär 4 år tillbaka.
Att den äfven nu skall visa sig äga sin gamla dragningskraft i behåll, taga vi för gifvet.
Med anledning af ingångna förfrågningar kunna vi nämna, att nytt abotmement torde komma att anordnas i slutet af innevarande månad.
Vasateatern har inledt det nya året med ett nytt program, å hvilket den sedvanliga årsrevyn icke saknas, denna gång i form af en monolog af det kända märket S.
K.
Frans Hodells lustspel » Visitlådan » visade sig visserligen som allt mänskligt ha en smula åldrats med åren, men ägde dock kvar en tillräcklig stam- trupp af gamla minnesgoda vänner för att helsas med förnöjelse o c h vann säkerligen genom sitt oförargliga humör en hel del nya.
Särskildt bril- jerade hr Varberg i vaktmästarens parti och fru Cederberg som pigsnärtan.
Hr Sternvall, som gast, rönte ock lifligt och förljänt bifall i professorns roll.
Hr Hagman gjorde af nyårsrevyn, » Vid boupp- teckningen » benämnd, hvad rimligtvis kunde begä- ras af det icke allt för kvicka opuset.
Flere po- inler slogo emellertid lifligt an.
Nytt i musikhandeln.
Från Gehrman &amp; komp:s förlag utgingo strax före jul åtskilliga nya musi- kalier, hvilka vi då ej hunno anmäla.
Vi nämna dem därför nu: Flickan från Arles (LArlésienne), Suite I och II, för 2 och 4 händer, innehållande styckets bästa melodier.
Operor i eleganta originalupplagor: Verdis Aida och Otello, Gounods Faust och Romeo och Julia, Bizets Carmen, BoTtos Mefistofeles.
Balsäsongen, samling af ny och populär dans- musik i lätt arrangement för piano.
Valser af Strauss, Ivanovici och Royle.
Polka af Faure.
Waldteufel: I Spanien (Espana) efter Chabriers stora Rhapsodie.
Ur barnens lif.
Lätta stycken för piano med utsatt fingersättning.
2 häften.
Den Berättelse rätta.
från landsbygden a f Fanny Chrysander.
Prisbelönad vid Iduns stora pristäfling.
(Forts.) il (S« ' ^ s t a n inslumrat vid de vemo- l ^ Ä d i g a tonerna, spratt hastigt till och frågade.
raspS &gt;Hva ' ä ' det, gosse! » » Jag behöfver komma bort — ut litet i världen — jag — j a g » » Ja, jag har nog sett, att det är något, du grubb- lar öfver, » vidtog den gamla vänligt och delta- gande.
— » Det är väl ingen sorg, du går å bär på, min gosse, som gör, att du vill hemifrån? » » Nej, farmor!
Nån sorg har jag inte, gudske- lof!
Men jag tycker ändå, det vore roligt att komma ut å se, hur andra ha det. » — Den unge mannen hade gått fram till fönstret, och seende ut, sade han med låg, men fast röst: — » Jag skulle vilja ta mej tjänst på ett större bondställe ett år eller så — det — det skulle bestämdt vara nyttigt.
— Vill inte farmor vara snäll å tala med pappa härom? » » Jo gärna, o m du så nödvändigt vill.
Men tror du, att han vill låta sin enda son gå ut å tjäna u m m a n s o m n Förlofnings andra, när det inte behöfs?
Å sanningen att säja, Nils, så förstår jag inte heller, hva ' det ska ' tjäna till. » » Det är ingen skam att själf förtjäna sitt bröd, farmor.
Och jag tänker naturligtvis inte ta tjänst i hemtrakten, så folket får något att prata om, utan på något ställe långt härifrån och där — där det är större jordbruk, än vi själfva ha, så jag kan få lära mig något nytt.
Far är j u rask och duktig själf å öfver vintern kan han nog bärga sig med drängen och soldaten som hjälpkarl.
Till våren kan han j u ta en dräng till öfver sommarn. » Farmor talade vid far, och efter många betänk- samma invändningar gick han slutligen in på att lemna sin son ifrån sig på ett år, ehuru han tyckte, att det bara var ett dumt påhitt af honom att vilja ge sig ut som dräng.
Det hade väl va- rit mer » passligt », om han gått igenom en kurs en landtbruksskola, ehuru han då inte kunde be- höfva det heller, eftersom han förut hade reda på, huru ett ordentligt landtbruk skulle skötas, och gått med vackra betyg igenom folkskolan samt afton- och kommunalskolan.
Systersonen såg så allvarsam och bestämd ut, att mostern nästan blef häpen, men hon förstod ock väl, att hoppet att få räkna släktskap med socknens styfvaste bonde nu var slocknadt.
Och det kändes allt litet snopet att nu endast få an- mäla sin systerson som dräng, då man tänkt få göra det som måg.
Och så vacker och ståtlig som han var, skulle han passat bra mycket bättre till detta.
Emellertid var det inte värdt att tala o m och skryta för mycket af släktskapen nu, — det skulle hon säja åt Sven.
Innan Nils lemnade sin morbroders hus, hade han tagit städja för ett år hos häradsdomaren i Berga.
Han skämdes för sig själf däröfver.
Men huru skulle han också bära sig åt?
Allt sedan brefvets ankomst voro hans tankar sysselsatta med den vackra och unga bonddottern, som kanske var » utsedd » åt honom.
Han tänkte därpå o m dagarne och drömde därom om nätterna.
Han kände al- drig något lugn mer.
Då beslöt han, likväl först efter en hård strid med sin sanningskärlek och ärlighet, att taga tjänst i huset.
Sitt namn skulle han därmed icke dölja, om han ock icke talade om, att han var en för- mögen bondson.
Då skulle han j u få bästa till- fälle att lära känna denna flicka — och h o n honom — Om det sedan blefve — något af, blefve det åtminstone ej på det affärsmässiga sätt, morbro- dern föreslagit och som så förargat honom.
Det skulle då grunda sig på inbördes tycke.
Men för ingen ville han nämna ett ord o m denna af- sikt.
Emellertid fick Nils bege sig bort för att höra sig om tjänst till hösten.
Han hade likväl gjort det förbehållet, att om han ej lyckades få någon passande plats, ville han stanna hemma.
Efter fyra dagar återkom han.
Tjänst hade han fått på en stor bondgård, som hette Berga, flere mil från hemsocknen.
Adressen samt när- mare reda på stället och dess förhållanden skulle hans anhöriga få, sedan han flyttat dit.
Till dess skuile saken hållas alldeles tyst, så att ingen i socknen skulle få reda på hans flyttning.
Det var på aftonen Nils anlände till Berga för Ingen hade heller en aning om, att det var till att tillträda sin tjänst.
sin morbror och ' moster i Tofta, som den unge Med stor hjärtklappning inträdde han i det stora mannen varit.
köket, och ännu mer ökades hans hjärtas slag, Dit hade han emellertid kommit sent en kväll, då han framme vid den stora spisen såg en smärt, och mostern, som var ensam inne, då han in- högrest kvinnogestalt.
trädde, kände ej igen sin systerson, så » stor, man- Var detta månne hon, hvilken i så många veckor häftig och galant » hade han blifvit.
Nils själf var upptagit hans tankar?
Han fäste en blyg, men litet förlägen att börja med och hade litet svårt dock forskande blick på det anlete, som till hälf- att få fram anledningen till sitt besök; men när ten vändt sig till honom, då han inträdde, o c h morbrodern kom in och belåten började orda o m, såg som i en dröm en fin, skär hy, en massa ljust, hur roligt det var, alt Nils ändå ville komma och vågigt hår och ett par stålgrå ögon, hvilka dock höra sig för, fast han sagt så tvärt nej i brefvet likgiltigt och kallt mötte hans, då han med låg — svarade Nils rodnande och ifrigt: » I det röst hälsade: ärende, morbror menar, kommer jag inte, långt » God afton! » därifrån!
Det var en annan sak i morbrors bref, Svaret bestod blott af en kort nickning.
som jag fäste mig v i d; och det var, att härads- » Är häradsdomaren hemma? » frågade Nils, ännu domaren, det var fråga om, behöfde en dräng till hösten.
Jag tänkte anmäla mig till platsen, ty jag litet förlägen och förvirrad.
» Ja, » ljöd det från den unga kvinnans läppar, — — jag behöfver komma ut å — — — å själf men utan att taga något vidare besked o m den förtjäna mitt bröd. » nykomne, som ännu stod kvar vid dörren, vände » Hur i fridens namn ä då skaptk utropade vid hon sig mot spisen och slog en skopa vatten i denna underrättelse mostern.
» Har ni de ' sa en gryta.
ställdt, att min systers enda son måste gä ut å » Nej, det här är den andra, den sturska » — tjäna som dräng? » tänkte Nils, och därvid gick han raskt ett par » De ' tänker jag inte skämmas för », — genmälde steg fram o c h sade helt morskt: » Jag kommer för Nils lugnt och undvikande.
— » Jag skall nog göra att inträda i min tjänst bär. » rätt för mig.
Och nu ville jag be morbror vara » Jaså! » Därmed gick hon förbi honom fram snäll å rekommendera mig hos häradsdomarn som till en dörr, som hon öppnade, o c h sade inåt dräng till flyttningen.
Morbror behöfver inte säja rummet: annat, än, som sanningen också är, att jag är er systerson, som ni ville hjälpa till en god plats.
» Den nye drängen ä här nu,&gt; hvarpå hon åter gick honom förbi, utan att kasta en half blick åt — Arbete och ordning är jag van vid, det kan det håll, han stod, samt återtog sin sysselsättning morbror också säja.
— Jag tänker » — tillade den vid spisen.
unge mannen i något frågande toii — » att morbrors » Stig fram å sitt så länge, » ljöd en vänlig, rekommendation skall ta bra, för morbror är väl ehuru något skygg röst från spiselvrån.
Och då god vän å mycket tillsammans med häradsdo- Nils, som hittills blott blifvit varse den unga, nu marn. » såg ditåt, satt där på en låg pall en gammal krok- Morbrodern såg visserligen smickrad ut vid detta ryggig gumma med bleka, skrynkliga kinder, hvitt antagande, men svarade dock, trots Anna Stinas uppstruket hår o c h vänliga ögon.
tydligt ogillande min och vinkar: (Forts.) » Ah, hva ' de ' anbelanger, ä ' de ' just inte så myc- ket.
Han är, som jag skref, en riktig storkaxe å sit- ter på ett helt mantal, då jag bara är en fjärndels bonde, å inte hör vi till samma läsrote heller, men så mycket känner jag lilPen, sä nog ska ' jag spraka för dig, så du får plats hos honom.
Han har Uppmanen edra väninnor som ännu ej prenumererat på bara två drängar i maten öfver vintern, å ett bra Idun, att skyndsammast göra det, på det de ej måtte matställe lär det vara å duktig lön, tror jag han riskera att gå miste om något af årgångens första ger, så du blir nog belåten med de ' — å, om du vill, ska ' vi följas dit i morgon förmiddag. » Nils nummer!
som, vid morbroderns försäkran, att han inte plä- gade något umgänge med den rike bonden, fått en mycket belåten uppsyn, förklarade sig villig härtill, men Anna Stma invände ifrigt: — » Men i morgon ä ' inte döttrarna hemma, di ska bort på husförhörskalas, hörde jag åf en statgumma — — .v dom » — tillade hon dröjande — » vill du Amalia Lindegren; af Georg Nordensvan.- (Med porträtt) väl si på samma gång. » ^0 Innehållsförteckning: Den unge systersonen vände sig helt hastigt till mostern och sade med en flammande r o d n a d: — » Med döttrarna har jag j u inte det minsta att göra!
Och moster kan väl förstå, att det nu al- drig kan bli fråga o m det, ni talte om i brefvet, nu, då jag tänker bjuda ut mig som dräng i hu- set. » ocli vlsselring; ^ ständigt lager hos J u v e l e r a r H Å L L B E R G S t o c k h o l m.
Order från landsorten expedieras omgående.
— Kärlekssagan pä Björkeberga; af A.
U. Bååth.
— E n f a r; af Maria Nyström.
— Gamla g ö m m o r; skiss för Idun af So- phie Linge.
— » Fritt v i v r e »; af I. D — f.
— - Våra författarin- nor inför Svenska akademien; en liten revy för I d u n af II.
II.
I I.
— E t t m ö t e; utkast af Cecilia Båäth-IIolmberg.
(Forts).
— Svartkritsporträtt; af Emil B.
— E n leksaksutställning; af Alma Fleetvood-Derby.
— Smånotiser frän kvinnovärlden.
— Teater ocb.
musik.
— Den rätta; berättelse friinlandsbyg- den af Fanny Chrysander.
Prisbelönad vid Iduns stora pris- täfling.
(Forts.) P a ^ T ^ a l e V i f f l w ^ g a m m a l t guld, silfver och j u v e l e r u p p k ö p a s k o n - * t a n t eller tagas i u t b y t e m o t m o d e r n a arbeten.
O m g a m l a saker insändas f r å n landsorten, sändes l i k v i d p r omgående.
l * iaJiSBafli » j Juvelerar H A L L B E R G, Stockholm.
