# ID: svediakorp-per859
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1892
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,611
# sentences: 569
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
N:r 19 (229) Prenumerationspris pr år: Idun med Modetidning oeh kolorerade planscher kr.
8 [dun m.
Modet, utan kol.
pl.
• 6 50 Idun ensam » 4 Fredagen den 6 maj 1892.
Byrå: Klara T.
Kyrkogata 7, 2 tr, (Aftonbladets nya hus.)
Prenumer.
sker i landsorten å post- anstalt, i Stockholm hos redaktion.
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas å byrån kl. 12 — 1.
Allm.
Telef.
61 47.
Sofia Gregoria rågan om den sven- ska kvinnans repre- senterande på den stora Chieagoutställnin- gen nästa år har med de möten, som nyligen af- hållits här i Stockholm, och för hvilka vi redan redogjort, trädt i ett nytt skede, och de fackkomi- téer, som tillsatts för att inom olika områden för- bereda saken, rusta sig nu som flitigast till sitt värf.
Då således frågan äfven här hemma är på dagordningen, ha vi för- menat, att det skulle in- tressera våra läsarinnor att, jämte några närmare upplysningar om det stor- artade palats, som är un- der uppförande för att på expositionsplatsen rymma kvinnornas utställning, äfven erhålla bilden af den unga kvinna, Ame- rikas första kvinnliga ar- kitekt, hvilken är det- sammas mästarinna.
En i Chicago bosatt landsmaninna har därför benäget stått oss till tjänst med porträttet och följan- de skildring.
Arkitekturen är ett om- råde, hvilket hitintills va- rit nästan fridlyst från kvinnans intrång.
Dock funnos, enligt Vasari, re- Boktr.-Aktieb 5:te årg.
Utgifningstid: hvarje helgfri Gcrnatuits fredag L ö s n u m m e r s p r i s 15 ö r e (vid kompletteringar).
Amiouspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Matssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
Hayden.
dan på hans tid kvinnor, ryktbara såsom idkare af denna sköna konst.
Pro- perzia di Rossa var en af dessa; oeh de trenne huf- vudingångarna till kyrkan San Petrino i Bologna vittna ännu i dag om hvad sextonde århundra- dets kvinnor förmådde uträtta inom såväl bild- huggerikonsten som arki- tekturen.
Medgifvas måste, att den högre kvinnliga bild- ningen i vårt århundrade tagit jättesteg framåt, men vi få dock icke förgäta att göra rättvisa åt de förflutna tider, på hvilkas spillror vi bygga våra storverk.
Dock, Sofia Gregoria Hayden, antagen arkitekt för byggandet af » Kvin- nornas utställningspalats » i Chicago, är ett barn af vår tid, en sann typ föl- en ung bildad och snill- rik kvinna i våra dagar, utförande en mans arbete midt ibland män, som i henne erkänna sin jämn- like inom det intelligen- sens område, där de ar- beta sida vid sida.
Miss Hayden är född i Chili, hvarest hon till- bragte sin tidigaste barn- dom, men sändes därefter till Boston, där hon med beröm genomgick de pu- blika skolorna och efter
i DU N 146 1892 Den s o m är lycklig, kan göra lycklig, o c h den s o m g ö r lycklig, skapar sin egen j. afslutad kurs därstädes intogs såsom elev i Teknologiska institutet i samma stad, det för- nämsta i sitt slag på denna sidan oceanen.
Hon är den första och enda kvinna i Amerika, som visat sig äga ihärdighet nog att genomgå den fyraåriga och mycket ansträngande kursen vid nämnda institut, hvarefter hon erhöll en förmånlig plats såsom lärare vid en teknisk skola på Jamaika.
När mrs Potter Palmer, den kända presi- denten för kvinnornas afdelning på världsut- ställningen i Chicago, utfärdade sin inbjudning till kvinnliga arkitekter att deltaga i en pris- täflan för ritningen till deras utställningspalats, väckte detta miss Haydens intresse, och inom trenne veckor hade hon på sina fristunder ut- fört denna ritning, som icke endast tilldelades första priset, utan också antogs för uppförandet af ofvannämnda byggnad.
Miss Hayden uppmanades nu att komma till Chicago för att personligen öfvervaka ar- betets utförande, hvilket hon också gjorde.
Hon har sin arbetslokal i » The Eookery Buil- ding », hufvudkvarteret för världsutställningens exekutiva komité.
Där arbetar hon nu, om- gifven af sina mänga manliga biträden, från tidigt på morgonen till sent på aftonen med en uthållighet och punktlighet, som icke kunna öfverträffas af någon man.
» Kvinnornas utställningspalats » kommer att uppföras i italiensk renässans, denna egendom- liga stil, hvilken var herskande i södra Europa under den tid, de romerska traditionerna blan- dades med intryck af den moriska smaken.
Till den i första våningen befintliga central- paviljongen med sin trefaldigt bågformiga huf- vudingång leder en bred marmortrappa, öppna pelargångar med en cirkelformig gesims, prydd med basreliefs, bilda andra våningen af denna paviljong.
På ömse sidor äro de så kallade hörnpaviljongerna, i hvilkas kolonnader » sväf- vande trädgårdar » komma att anläggas.
En bred gång leder till en öppen rotunda, hvilken med sitt kupolformiga glastak upptager hela höjden af byggnaden.
Denna rotunda är om gifven af arkader, afdelade i tvänne våningar.
På högra sidan härifrån finna vi » a model hospital » och på motsatta » a kinder garten ».
Södra paviljongen kommer uteslutande att an- vändas som utställningslokal, den norra för » reform- och välgörenhetsorganisationens » räk- ning.
I andra våningarna äro salonger, biblio- tek och komitérum belägna.
I södra pavil- jongen komma också att förläggas ett » modell- kök » samt flere förfriskningsrum m. m.
Färdig, är denna byggnad beräknad att kosta 200,000 dollars och kommer i smak och arki- tektoniskt hänseende att blifva en af de för- nämsta på utställningen.
Detta är i allra största korthet några ord om det verk, som förskaffat miss Hayden namn och ryktbarhet äfven långt utom Amerika.
Slutligen ett par ord om henne personligen.
Miss Hayden har efter sin spanska moder ärft ett sydländskt ansikte samt en fantasi, rik på lif och färg.
Hennes första modersmål var spanska, hvilket hon dock säger sig hafva för- gätit under sin mångåriga vistelse i Förenta staterna, hennes faders hembygd.
Från denne fader, amerikanare i ordets verkliga betydelse, har hon fått sin ihärdighet, sin företagsamhet samt stora praktiska duglighet.
Hennes upp- trädande är det mest kvinnliga och anspråks- lösa, man kan tänka sig, ty en emanciperad kvinna i ordets sämre betydelse är i sanning en sällsynthet i Amerika, ehuru man i Europa föreställer sig just motsatsen härom.
Ser man miss Hayden på hennes arbetsrum i » The Bookery Building », är hon allvarsam och tyst- låten, men efter slutad arbetstid finner man henne lika glad och lycklig, som hvarje ung flicka bör vara i ungdomens år.
Hennes mörka, djupa ögon tyda på en poetisk natur och de något starkt markerade sydländska anletsdra- gen på en upphöjd ehuru tillbakadragen ka- raktär.
Sådan är i få ord Amerikas första och enda kvinnliga arkitekt.
Signe Ankarfelt.
; V a, nu blir våren så shönt besjungen utaf poeter från land oeh stad;, hvar svärmisk tärna — gu ' signe ungen!
— nu nästan känner sig nödd och tvungen att rimma samman en liten rad.
Det är en likhet, som rent i detta slag utaf poesi, den lika ledigt som ärtan oeh blommors kalkar och ha hedersplatsen alltjämt förvillar, trillar, fågeldrillar däri.
Och så hvarendaste en i kören vill se sin visa, förstås, i tryck; man skickar in den till redaktören, och guld och ära man väntar förren oeh undrar blott, hvad han ger per styck.
Jf.
y. lycka.
JJLEIM.
Ej västanvindarne hör hon hviska, men rotting smattrar i hvarje hörn.
Och medan pigorna, mattor piska, så får hon roa sig med att diska, om jag skall skvallra för redaktörn.
Och hon ska städa, och hon ska stöka, oeh hon sket fakta från tu till sju, och där gå herrarne lugnt och röka, men, ack, nog borde de få försöka, hvad det vill säga att vara, fru.
Ja, kung oeh snart be- stämma, att också de få sin dryga del; nu gå de bara och kinka hemma, oehfrzun ser ut som en » fågelskrämma », och » hela bråket * är hennes fel!
så kommer sorgen, vanlig sak; i papperskorgen, kan gå i borgen, ingen smak.
Jag sträfvar icke så högt mot Pinden, min visa saknar allt broderi af fågelns drill oeh af västanvinden, och därför kanske jag kan få in den, just för dess brist uppå poesi.
En husmor kan icke prisa våren oeh får ej lyssna på näktergaVn, ty knappast vintern blir letgd på bären, förren utaf pälsarne ryka håren, ifall man icke får bukt på mal ' n.
Och xutan husmor det bara slarfvas, som Iduns fruar så väl förstå, och barnens kläder behöfva skarfvas, ja, öfverallt hennes händer tarfvas och hennes öga i hvarje vrå.
må J a g borde nog ej så svårt mig grufva, ty våren kan ju ha sitt behag, men när en stackare dras medsnufva, så bli ej känslorna just så ljufva, helst när man ständigt ska gå i djrag.
Dock ej förutan allt hopp jag klagar, det skall väl ljusna ändå en gång; ibland jag drömmer om gröna hagar, där jag skall vandra i sommardagar, och kanske dikta en bättre sång.
Snor re.
B a r n e n s sysselsättning.
Af Ellen Men efter hoppet det är i lifvet en att visan kryper därför jag nästan ty redaktörer ha riksdag Bergström.
var och en, som har egna barn eller är omgifven af andras, vet huru ofta det heter till de små: » Låt bli det där!
Akta det där!
Grå inte dit!
K o m inte hit!
Gör inte så! » — allt uttryck för de äldres fruk- tan, att barnen skola förstöra än det ena, än det andra i hemmet eller stöka till i de pryd- liga och väl städade rummen.
Det är nu visserligen lofvärdt att hålla hemmet ordent- ligt och skydda det mot förstöring, blott att detta intresse för döda ting och detta ord- ningssinne icke inkräkta på barnens trefnad oeh det mått af frihet, hvartill de äro be- rättigade.
Föräldrar och äldre personer i all- mänhet göra sig icke reda för, att den gifna följden af deras ideliga förbud, om de åtlyd- des, vore hart när den, att barnen skulle sitta på hvar sin stol med armarna i kors, tigande, hänvisade till fullkomlig overksamhet, och barnen äro icke klyftiga nog att vid det ofta upprepade: » D u får icke » framställa motfrågan: » Hvad får jag då? » Men endast slöa barn skulle kunna finna sig i att tillbringa tiden på nämnda sätt, och ingen enda moder vill väl, att hennes älsk- lingar skola höra till den kategorien.
Ju lif-
ligare oeh uppfinningsrikare barnen däremot äro, dess större äro antagligen deras natur- gåfvor.
Medgifves emellertid gärna, att då de äro öfverlämnade åt sig själfva, gå hela deras diktan och traktan ut på att förstöra; man måste följaktligen, för att skydda sina till- hörigheter och för att icke få hela sin trefnad rubbad, stäfja denna deras förstörelselusta.
Men må vi ihågkomma, att förbud och för- maningar föga uträtta härvidlag, ty hindrar man dem från ett, företaga de sig omedelbart därpå något annat, ännu sämre kanhända.
För att råda bot mot detta obehag måste vi ingripa på ett mera positivt sätt.
Först och främst har man naturligtvis att tillse, hvad denna förstörelselusta egentligen är för något.
V i d första eftertanke framstår då tydligt, att den sammanhänger med det vaknande verksamhetsbegäret hos barnet och således är ett uttryck för en af de mäktigaste krafter, som äro nedlagda i människonaturen, ett godt, hvilket det tillkommer uppfostran att leda in i en sund fåra.
Långt ifrån att denna uppspirande kraft får förkväfvas, är det af största vikt, att hos barnen tidigt väckes medvetande om, att trög overksamhet illa anstår människan; att hon fastmer är bestämd för ett verksamt lif och är satt att uträtta något i världen.
Må man därför uppbjuda alla medel, som stå en till buds, att skaffa barnen lämplig och roande sysselsättning!
På det sättet endast skall man själf efter hand få lugn och hemmet blifva bevaradt.
Begreppet sysselsättning intager rummet mellan lek och arbete.
Den har med arbetet det gemensamt, att den är riktad på ett be- stämdt mål; däremot närmar den sig leken däri, att den utesluter egentlig ansträngning.
Dess mål är öfning af de mänskliga krafterna, förståndets utveckling och ett nyttigt hand- hafvande af de saker, som roa.
Men icke blott af nyss antydda grunder är en förståndigt ledd sysselsättning af vikt, utan den har framför allt i pedagogiskt af- seende en hög betydelse, ity att genom den barnets insikter ökas, dess förmåga öfvas och icke sällan en särskild fallenhet eller begåf- ning därvid uppenbarar sig, så att den vid sidan om skolan kan blifva en förberedelse för ett kommande värf eller kall.
Dess etiska värde är vidare mycket stort, ty liksom lättjan är upphofvet till många laster, är sysslolös- heten de flesta vanarters fruktsamma moder, och många bestraffningar och tårar skulle be- sparas barnen, liksom modern många sorgsna stunder, genom att de växande krafterna på ett tjänligt sätt användes.
Ja, vi gå så långt, att vi påstå, att alla barn äro snälla, blott de hafva något att göra, som roar dem och icke öfverstiger deras förmåga, då däremot hvar och en vet, att de under en sysslolös tillvaro blifva stygga, kifvas, slåss och före- taga sig hvarjehanda odygder.
Nu uppstår emellertid den frågan: Huru skall man bäst sysselsätta barnen?
I första rummet skola de leksaker, som gifvas åt dem, icke vara så färdiga, att de endast hafva att äga dem, beundra dem och slutligen förstöra dem, utan barnens verksam- het måste genom dem sättas i rörelse, deras handlag öfvas, hvarför t. ex. en docka att kläda af och på är att föredraga framför en med fastsydda kläder, en häst att sela af och på framför en med målade seldon o. s. v. Gossar visa i allmänhet böjelse för meka- niska sysselsättningar, hvilket man äfven ser däraf, att de nästan aldrig hafva så roligt, som när ea handtverkare är sysselsatt i hem- met.
Därför är det högst lämpligt att gifva dem en verktygslåda, men, märk väl, en så- dan med fullt brukbara verktyg.
Hvar och en, som haft bröder, minns, huru de i forna dagar till julklapp fingo en låda med etikett: Fur fleissige Knaben.
A f allt tyskt kram, som importerades, voro dessa handtverkslådor » för idoga gossar » kanske det sämsta.
Jär- net i verktygen var vekt som bly; man kun- de med dem knappt bearbeta en barkbit, och alltsamman liknade ett hån.
Nu mera fin- nas att tillgå lådor med ganska användbara svenska verktyg.
Med dessa, några vedträn och barkbitar samt litet spik skola gossar kunna syssla långa stunder, utan att tröttna, och därmed åstadkomma små primitiva före- mål, hvilka skola roa dem mera än välgjorda saker från leksaksbodarne.
Lyckligtvis upp- fatta barnen ännu ej heller den stora roll pänningevärdet spelar i världen: äfven det ett skäl att icke kasta ut summor för leksaker åt dem.
En liten vagn, tillverkad af honom själf efter många ansträngningar och kanske misslyckade försök af ohyflade träbitar, med trådrullar till hjul, skall en liten gosse känna sig stoltare oeh lyckligare öfver än öfver ett fin-fint ekipage, som han fått till present.
Det ligger en särskild tillfredsställelse i att hitta på och utföra något själf.
Därvid har då uppmärksamheten fått föremål och tiden varit använd: två viktiga insatser vid barna- uppfostran.
Men det händer äfven, att man ibland får lof att hjälpa barnen i deras små arbeten, ty icke alltid kunna de på egen hand öfvervinna mötande svårigheter, och en viktig sak att taga med i räkningen är, att de hafva att glädja sig åt framgång, hvarförutan de lätt mista intresset.
Vi tro ej, att man kan eller bör hindra gossar att begagna knif, då de äro sex, sju år gamla.
Ett förbud däremot skulle gifva anledning till olydnad, ty knifven är för gos- sen allt för lockande och blifver snart nästan ett sällskap för honom.
En hyfvelbänk och riktigt virke böra litet längre fram utgöra en tillökning i den lilla » verkstaden ».
Ett sär- skildt litet rum, där de få skräpa så mycket de behaga, böra pojkarne hafva, och man kan gärna gifva det rummet benämningen verkstad.
Det utesluter ju icke den nyttiga ordningen, att de själfva få städa efter sig, då de slutat tälja, hamra, såga och hyfla.
D e böra också få en lämplig dräkt och slippa det odrägliga bandet på sin frihet att akta kläderna.
Hvar- för icke t. ex. en blå linneblus att draga utanpå?
Och så skulle den hafva sin gifna krok att hängas upp på, verktygslådan en annan: allting sin bestämda plats.
På det sättet inplantades ordning hos barnet liksom gratis eller på köpet.
Så tidigt som möjligt skola barnen hållas till att göra små tjänster i hemmet, gå ärenden o. d., så att den tilltagande kraften må träda i det gemensamma och icke blott i det egna intressets tjänst.
Och icke blott att ett sådant förfaringssätt motarbetar själfviskheten hos dem, utan deras duglighet uppöfvas också därigenom ganska betydligt.
Goethe berättar om sig själf, att hans universella sinne för allt mänskligt utbildades mycket däraf, att han af fadern skickades till handtverkare, i hvilkas verkstäder han uppmärksamt följde och lärde sig förstå arbetet.
(Forts. o. slut i nästa n:r.)
S m å kulturbilder.
Af A v e.
IV.
t itt föräldrahem låg i en folkrik nejd och vårt hushåll utgjordes vanligen af cirka femtio personer.
Fruktan och afskyn för straffade brottslingar voro då så stora, att få husbönder vågade taga f. d. straffångar till tjänare eller daglönare.
Min far var en af dessa få, och bland våra manlige tjänare och arbetare funnos tidtals flere f. d. fångar.
De voro inga dygde- mönster, många af dem, icke ens han, som varit i tjänsten tretton år, då han afled i vårt hus; men ingen af kamraterna dristade sig att med ord eller min antyda dessa karlars flydda lif; de stodo under den stränge husbondens och hans familjs särskilda skydd.
Hur trygg gick man icke då just i sådana folkrika nejder!
Mord hade i denna bygd ej blifvit föröfvadt, så långt de gamle kunde min- nas tillbaka, lika litet rån.
Men likt en myt lefde berättelsen om » Göinge-Elsan » (alltså en flicka från Skånes skogsbygd, närmast Småland), som var intagen på straffängelset i Norrköping.
Hon hörde till de då ytterst sällsynta mödrar, som dräpt sitt barn; hon hade blifvit dömd till döden, men benådad med » lifstids spinn- hus ».
Så spred sig en dag ryktet, att Göinge-Elsan blifvit benådad och frigifven för att återvända till vår bygd, och med en viss rysning tänkte man på, att hon sedan skulle vistas midt i en folkrik socken.
Hvem skulle väl vilja ha henne i arbete, henne som kunnat förgripa sig på sitt eget barn?
Skulle hon ej komma att lida nöd, ifall hon ej ville gå omkring och tigga sitt bröd.
» När du går bud för att lega skördefolk till i morgon, så gå till Göinge-Elsan oeh fråga, om hon vill komma med hit pä höstarbete, » lydde samme stränge husbondes order till det af hans barn, som stod i tur att gå nämnda ärende.
Och med en lindrig rysning af hälf- ten fasa, hälften medömkan med den » lös- släppta fången » blef befallningen utförd; Göinge- Elsan — • då öfver medelåldern — blef här- igenom befriad från den tysta bannlysning, som hvilade öfver henne, men vi kände dock alla en viss skygghet och fasa för henne.
Tjufverier voro äfven tämligen sällsynta på denna ort, och då sådana förekommo, bedretvos de alltid af så att säga yrkestjufvar.
Stöld på åkrar och oinhägnade platser ansågs för ännu föraktligare än inbrott.
Om en arbetare hvi- skades det, att han mjölkat en annans ko ute på marken, och han gick där som en i tysthet utstött samhällsmedlem.
Kring mitt barndomshem funnos på alla kanter vidlyftiga trädgårdar med en ofantlig rikedom på bär och trädfrukter, allt ifrån körs- bär, persikor och aprikoser till den hårda glän- sande vinterfrukten.
Äfven vindrufvor växte där på kall jord och buro sina klasar i en ostängd trädgård.
Ingenting var skyddadt me- dels lås eller hög stängsel, men aldrig blef ett träd, en buske eller en ranka plundrad; tjänst- folket erhöll dagligen af de mera vanliga fruk- terna.
Ingenting såldes, fruktträdgårdarne voro endast till glädje och fröjd för familjen, dess gäster och vänner, för tjänarne och för fattiga arbetares barn.
Ofta måste jag nu spörja mig själf, hur gick det till, att landtmannen på den tiden så ofta kunde från en ringa början förvärfva sig väl- stånd, ja rikedom, då hvarken mejeri, hönseri, trädgårdar eller andra binäringar gåfvo kontant
afkastning, åtminstone ej i den skånske stor- bondens landtbruk?
Svaret blir alltid detsamma: familjen deltog mangrant och på fullaste allvar i tjänarnes sysslor och arbeten, och husbondefolket delade sina håfvor med de fattige.
Blott ännu ett drag — karaktäristiskt för den tidens öfvertro — innan jag afslutar dessa små kulturbilder.
Ärfda föremål af stål eller järn, liksom äfven ärfda såll och psalmböcker, betraktades som medium emellan de aflidne ägarne och arfta- garne till dessa saker, företrädesvis när det gällde att upptäcka, hvem som bortstulit något ur huset.
Det är föga troligt, att de personer, som jag sett anlita dessa medier, själfva trodde på deras underbara förmåga, men så mycket vissare trodde den oupplysta befolkningen där- på, och detta är ju alltid hufvudsaken, då me- dier anlitas.
Hur väl minnes jag icke den gamla ull- saxen och det stora ärfda sållet, som så bra förstodo sig på att utpeka oärliga personer, och huru starka voro de icke i makt att åter- skaffa någon bortsnappad klädespersedel eller dylikt I Ofta hände det just ej, att dessa förträffliga medier behöfde anlitas; därför gjorde det också ett gripande intryck, när saxuddarne stuckos ned i sållets kant och tvänne personer fattade saxbygeln och höllo sållet i sväfvande ställning.
Nu behöfde man blott nämna namn efter namn, sållet höll sig vackert stilla, tills den skyldige blef nämnd; då tog det sig en sväng, så att saxen var nära att vridas ur händerna på de två andespörjarne.
Visserligen ansågos de snälla andarne icke för vittnesgilla vid domstol — det göra väl icke heller vår tids snälla andar — men deras utsago ansågs för ofelbar, då som nu, äfven om medierna blefvo en smula tummade.
En fördel hade denna art af spiritism framför den » vetenskapliga », som nu öfvas: den förmådde oärliga människor att både godtgöra sitt fel samt räddade dem från att falla i den borger- liga rättvisans händer.
När grosshandlaren förlofvade sig.
N o v e l l e t t f ö r I d u n af E l i n A m e e n.
jet är verkligen riktig skam, där sitter karlen i sin eleganta våning vid Sture- gatan med sina kolossala inkomster och gifter sig inte, » sade fru Bergström, änka efter bank- kamrer Bergström, till sin goda vän fru A l m, hvars man ännu lefde och knogade som lä- rare vid ett statens läroverk, där hans inkom- ster hade svårt att räcka till de många bar- nens uppfostran.
Fruarna sutto vid sitt eftermiddagskaffe i fru Bergströms komfortabla och rymliga för- mak i den af fyra rum bestående lilla vå- ningen.
Där andades en viss gammaldags gedigenhet från allt, de solida, tunga möblerna med något urblekta, men tjocka, outslitliga öfverdrag, såväl som från värdinnan själf, hvilken hade en aristokratisk örnnäsa i ett finhyllt ansikte, stora, något utstående ögon och isterhaka.
Det tunna, gråsprängda håret låg omsorgsfullt kammadt och benadt öfver en hvit, ofårad panna och täcktes af en hvit negligé med gredelin sidenrosett.
Hon bar hufvudet högt, » satte näsan i vädret, » kal- lade hennes » vänner » det, och glömde aldrig, att hon var en född Silfverhjälm.
Hon klädde sig gärna i tjocka, mjuka ylletyger och bar släp äfven i hvardagslag, hvilket ytterligare förhöjde det imponerande i den höga fylliga gestaltens majestät.
En komplett motsats till henne var den lilla, hopkrupna, magra fru A l m med sin osäkra blick i de små blinkande ögonen, det gråbleka, rynkade ansiktet, sitt ännu mörka, alltid litet rufsiga hår och sin tunnslitna, fläckiga och ovårdade klädsel.
Hon svepte gärna in sig i en gammal äkta turkisk sjal för att därmed dölja bristerna i sin toalett, och hon kom därvid att likna en liten ruggig, frusen fågel, som från ett gömställe skyggt och dock nyfiket ser ut i världen, på en gång skrämd och lockad af lifvet därute.
På den anmärkning fru Bergström gjorde, svarade lilla fru A l m endast: » Ja, man kan väl så tycka.
.
.
» » Han är skyldig det åt sig själf och sam- hället, » fortfor fru Bergström, i det hon hällde i andra koppen kaffe åt sin protesterande gäst, hvilken dock med synbar njutning lät sig väl smaka.
» När man vet, bur många fler frun- timmer än karlar komma till mogen ålder, och hur äktenskapen minskas för hvarje år, är det mycket illa handladt af en sådan karl som grosshandlarn Brunell att inte göra sin plikt mot samhället. » » Och en sådan schangtil karl, som han är, » inföll fru Alm och doppade ännu en pepparkaka i kaffet, » så ståtlig och alltid så artig och så fin familj, isynnerhet på möder- net. » » Det vet jag bäst, kära Lovisa, » svarade fru Bergström värdigt, » som är släkt; du vet väl, att hans mor var min syssling, men nå- gon Silfverhjälm var hon ändå inte. » Ja, det visste Lovisa, det kunde hon omöj- ligt hinna glömma mellan hvar gång det upp- repades, men hon svarade bara ett ödmjukt oeh beundrande: » Ja, ja, släkten är fin — på mödernet. » » Det var på grund af släktskapen, » fort- for fru Bergström, » som min Hedvig kom på hans kontor — på ett vanligt kontor, hos en simpel grossör hade jag aldrig satt henne. » » Ja, och så skaffade du så snällt dit min lilla Gerda, det blef en stor lättnad i våra bekymmer. » Fru A l m lade hufvudet på sned och såg tacksamt på fru Bergström.
» Man gör hvad man kan för sina vänner, » svarade fru Bergström nedlåtande, » dessutom ville j u grosshandlaren ha två flickor på sitt kontor, det var så gentlemanlikt, så fint af honom; en ensam bland herrarne, dit hade jag aldrig släppt min lilla Hedvig. » » Men nu är det alltsamman så passande, » genmälde fru Alm, » där sitta flickorna i det inre rummet, alldeles för sig, och där innan- för det lilla toalett-rummet, där de ha sina ytterkläder och en soffa att hvila på, om de skulle vara trötta en stund. » » Lovisa, » återtog fru Bergström och satte ner sin tömda kaffekopp, » hvilken lycka for en mor, om hennes dotter kunde få en sådan man. » Fru Alm suckade, sade » ja, ja » och såg skyggt upp till fru Bergström.
» Aldrig har man hört något slarf om ho- nom, aldrig några fula historier. » » Nej, inte har jag. » — » När vi sitta så här förtroligt, » fortfor fru Bergström, » kan jag inte motstå att lätta mitt hjärta för en vän, som skall förstå mig.
Lo- visa, jag tror, att mina förhoppningar äro på väg att realiseras! » » Du menar, att grosshandlarn och Hed- vig.
.
.
» Fru Bergström slöt sina ögon till hälften, lade sig bakåt i soffan, log betydelsefullt och nickade långsamt tre gånger.
Fru Alm såg ännu oroligare ut och kröp in i sin sjal, som hade hon velat dölja sig där, sig själf och sitt oroliga modershjärta, som varit nog dår- aktigt att tro på samma lycka för hennes Gerda.
» Nu skall du få höra, » sade fru Bergström och lade sin hand ifrigt på den del af själen, som omslöt fru Alms ena arm, » jag hade länge haft mina aningar, fast med Hedvig är ej värdt tala därom, vid minsta häntydan blir hon eld och lågor och brusar upp.
Så kommer grosshandlarn upp på visit till mig häromdagen, han kommer j u rätt ofta för släktskapens skull — du vet, på Silfverhjäl- marnes sida — och då säger jag honom rent ut, att han borde gifta sig. » » Och det vågade du? » » Våga?
Jag, hans mors syssling! » » Hvad svarade han? » Fru Alms lilla fågelansikte tittade nyfiket fram ur själen.
» Han skrattade, men blef sedan allvarsam, och så sade han, att jag hade rätt i det, och att han verkligen tänkte på saken.
Vet du, det klack till i mig, och jag fick en hjärt- klappning, som jag inte haft mer än två gånger förr i mitt lif, den ena när Bergström friade till mig, och den andra när pigan första året jag var gift slog sönder en af vaserna med Silfverhjälmska vapnet.
D u vet, den andra står på skänken i salen.
Jag väntade litet, men när han ingenting sade, ville jag hjälpa honom på trafven — till och med världsmän och millionärer bli som tafatta skolpojkar i sädana ögonblick, om inte kvin- nans takt kommer dem till hjälp — och så sade jag, att då fölle hans val kanske på en mycket ung flicka.
Han böjde då ner sitt hufvud, visade sin redan tämligen skalliga hjässa och sade: » Tror fru Bergström (han ville inte säga tant), att någon ung tös vill ha en gammal, skallig karl? » Det trodde jag nog vore möjligt, men en annan sak vore, om ett ungt barn kunde göra honom lycklig.
» Eller jag henne, » svarade han och såg mycket allvarsam ut.
Därpå gick han ett par slag öfver golfvet, så stannade han vid skrifbordet och tog Hedvigs porträtt — det där vackra kabinetts-kortet — och såg på det.
» Det där är bra, » sade han och satte åter ned det.
Sedan kom han till mig igen, satte sig åter på stolen bredvid mig och såg ut, som ville han, jag skulle hjälpa honom vidare på trafven.
Jag höll då en liten föreläsning för honom om det vanskliga i att vid tretti- sju års ålder gifta sig med en alltför ung.
» Men inte en jämnårig heller, slipper jag inte det? » frågade han i riktigt bönfallande ton.
Då beslöt jag vara djärf oeh våga allt för min enda dotters skull och nämnde tretti år som just ett lagom.
» Det är nog sant, » svarade han, » det vore allt det mest passande och det lyckligaste.
Det tål att tänka på, » och så reste han sig upp, kysste mig vörd- nadsfullt på handen och gick sin väg.
Säg nu, Lovisa, var inte detta det mest beteck- nande du hört i ditt lif? » Fru Alm måste medge, att så var, på sam- ma gång som hon inte alldeles kunde frigöra sina tankar från att dröja vid de par efter- middags-stunder grosshandlarn gått på skrid- skor med Gerda nere på Nybroviken, och då denna kommit hem glad och med friskaste
rosor på sina tjuguåriga kinder.
Och så allt det beröm grosshandlaren gifvit Gerda åt hennes far för dotterns flit och ordning!
Men fru Bergström förstod att » puffa » för sin tretti-åriga Hedvig — hade det gällt lif och lycka, kunde fru Alm inte räckt ut ett lill- finger för att fånga en man åt Gerda.
I hennes tycke var i alla fall Gerda den sö- taste flicka i världen, och det borde alla an- dra också finna, grosshandlarn-principalen ock- så inbegripen.
» Men, tyst, där ha vi flickorna, » hviskade fru Bergström, i det glada röster hördes från tamburen, » inte ett ord om den här saken, kära Lovisa, det är ju så ömtåligt och fin- känsligt.
D e ha Sigrid Åberg med sig, hon skulle stanna här i afton. » » God kväll, god kväll, flickor; något kaffe få ni inte, när ni komma så sent, men Hed- vig ställer väl om litet bischoff och äpplen eller annat godt. » Fru Bergström hälsade de unga flickorna vänligt, medan Hedvig gick att verkställa sin mors uppmaning.
Inom kort var samtalet åter inne på sam- ma ämne, som fruarna nyss behandlat, näm- ligen grosshandlar Brunner.
Sigrid Åberg, en nittonårig vacker flicka med rödt hår och bländande hy, liflig och själfsvåldig som en yster skolpojke, lade sina små, fina, hvita hän- i kors på bordet framför sig, suckade och utbrast patetiskt: » Jag är våldsamt förälskad i honom, ohjälp- ligt, för hela lifvet! » » Det är väl inte så farligt, när du kan så där öppet lägga dina känslor i dagen, » sade fru Bergström småleende.
» Farligt?
Ser tant inte, hur jag bleknat och magrat, sedan jag fick nådig tillåtelse att bli frivillig adept på hans kontor, utan lön, bara för att lära mig, hur där går till, och i oeh med detsamma kom i daglig beröring med den oemotståndlige.
Eller tycker tant inte, att jag blifvit mager och blek? » » Ditt hår har åtminstone inte bleknat, » inföll Hedvig, som i detsamma kom in med en bricka, och som hade en rätt spetsig tunga.
Sigrid for med en förtviflad åtbörd med handen genom sin rika pannlugg, öfver hvars rödskimrande guldprakt hon inte alls var ledsen, och hvilken hon på inga vilkor skulle bytt ut mot Hedvigs tunna, svarta hår.
» Har tant hört, » fortfor Sigrid, » att han skall snart ge en stor bal, och vi bli alla tre bjudna - - min kusin har sett listan — snälla tant, tant är ju alltid där, jag får väl följa med tant och Hedvig? » » Ja, det får du gärna — han brukar j u ge en bal vid den här tiden — vi ha varit där i flere år — först för släktskapens skull, på Silfverhjälmarnes sida — innan Hedvig hade kommit på kontoret. » » Skall du med, mitt barn? » frågade fru Alm sin Gerda, en tjugutvåårig, täck flicka, blond, med en liten uppnäsa, en fint skuren mun och ett par stora, barnsliga ögon.
» Jag antar, jag blir bjuden. » » Då följer du också med oss, » sade fru Bergström i beskyddande ton, » jag kommer att bli riktigt stolt öfver mina tre gracer. » (Forts.) Sen till, att Idun med finnes hos alla edra bekanta!
Modetidning Amelia B. Edwards.
publicerades i » Aeademy » och Times, och hon läm- nade äfven värderika bidrag i detta ämne till en mänsd utländska ledande tidningar och tidskrifter.
Miss Edwards var medlem af flere lärda samfund (Biblical Archaological Society for Promotion of Hellenie Studies etc.) och af de orientalistkongresser, som tid efter annan hållas i olika europeiska huf- vudstäder.
Afven til] den kongress, som härom året afhölls i Stockholm, var hon anmäld, men blef i sista stund hindrad att deltaga.
Under flere år var hon hederssekreterare af Egyptian Exploration Fund, grundad 1883.
Under vintern 1889 — 90 höll miss Edwards ej mindre än 115 föreläsningar öfver egyptologi i Förenta staterna, och vid firandet af Columbia Colleges ' hundraårsjubileum utnämndes hon till hedersdoktor.
I början af innevarande år bevilja- des miss Edwards en pension från civillistan, och en lång lysande framtid syntes ännu ligga inför henne, då döden plötsligt drog ett streck öfver alla mänsk- liga beräkningar.
Af hennes arbeten ba följande öfversatts till sven- ska språket: En half million (1867), Mystiska till- dragelser (1875), Barharas Historia (1876), Lord Brac- kenbury (1880) och En förlofning (188b).
Tjänstebetyg.
E n Den äfven i vårt land bekanta engelska författarin- nan Amelia Edwards afled den 15 april i London.
Lärd, vidtberest, artistisk, arkeolog, egyptolog, illustra- tör af sina egna arbeten, romanförfattarinna och kritiker — med alla dessa egenskaper förenade måste Amelia B. Edwards intaga en framstående plats bland nutidens kvinnor.
H o n var född i London.
Hennes far var officer och hennes mor en vitter och talang- full kvinna.
Såsom enda barnet uppfostrades hon i hemmet af lärare.
Att hon var ett brådmognadt barn bevisas af allt.
Hennes fallenhet för teckningskon- sten visade sig snart i karrikatyrer, illustrationer och skisser af förefallande händelser, hvarmed bon prydde sina skrifböcker.
Innan hon ens kunde skrifva, hade hon börjat sammansätta poem och berättelser.
Sin debut i pressen gjorde hon redan som sjuåring, då ett poem i sex stanser af hennes mor sändes till en veckotidning och däri intogs.
Tills hon blef fjorton år, fortsatte hon att skrifva för Family Herald m. fl.
tidningar och tidskrifter.
Vid denna ålder lade miss Edwards penna och ritstift åsido och beslöt att ägna sig åt musiken.
Hon ansåg sig ej ha någon särskild begåfning för denna uppgift, men hon arbetade ihärdigt i sju år, blef herre öfver kontrapunkten och komponerade ett stort antal vokala och instrumentala saker.
Men detta exklusiva hängifvande åt musiken skulle blott blifva en episod af hennes lif och kom till ett hastigt slut.
Under en sommarferie skref hon en kort berät- telse oeh skickade in den till » Ghamber ' s Journal- ».
Den infördes och betalades, och då samma försök upp- repades och medförde samma resultat, beslöt den unga flickan att välja literaturen som sitt yrke.
Hennes första böcker voro » M y Brother ' s wife » (1855), » The Ladder of Life » (1857) och » Hand and Glove » (1859).
Härefter följde genom en lång serie af år en rik produktion, hälsad af alltjämt ökadt bifall från den läsande allmänhetens sida.
Som slut- och höjdpunkten af denna framstår romanen » LordBra- ckenbury » som utkom 1880.
Den var först införd i &gt;Graphic » med präktiga illustrationer oeh har sedan upplefvat femton upplagor, inberäknadt dess öfver- sättningar till andra språk.
Miss Edwards ' berättelser ha alltid varit populära.
Handlingen i dem är alltid skickligt funnen och ut- förd, andan, som genomgår dem, är genialisk och ren, och de män och kvinnor, som tjäna henne till stoff, äro angenämt skildrade.
Bäst är kanske dock miss Edwards som skildrare af resor i obekanta regioner.
» Untrodden Peaks und Unfrequented Valleys », på ett utmärkt sätt illustrerade af henne själf, är en fängslande bok, hvari hon — liksom i sina öfriga reseskildringar — i en pittoresk stil skildrar sitt od- lade och känsliga sinnes lifliga intryck.
1874 gjorde hon en resa uppåt Nilen, och från denna tid daterar sig en vändning i hennes lif.
Det lifliga intresse, hon redan som barn hade erfarit vid läsningen af beskrifningar frän Faraonernas land, utvecklade sig nu till en passion för studiet af allt egyptiskt.
&gt;A Thousand Miles up the Nile », som på ett spirituellt sätt illustrerades af henne själf, blef produkten af denna resa.
Efter sin återkomst arbe- tade hon träget i denna nya riktning och blef snart erkänd som en af dagens ledande och aktive egyp- tologer.
Resultaten af hennes egyptologiska arbete å t e r u p p t a g e n f r å g a.
ör omkring ett år sedan syntes i Iduns spalter en artikel, riktad till andra hus- mödrar och innehållande ett forslag i tjänste- betygsfrågan.
Men som ingenting vidare af&gt; hörts, dristar undertecknad helt vördsamt på- peka densamma, ty förslaget innebär en onek- ligen ganska önskvärd reform.
Som betygen nu i allmänhet skrifvas, upp- fylla de litet eller intet sitt ändamål att väg- leda en blifvande matmoder i sitt val af tjä- nare.
Äfven jag, som klandrar den nuva- rande betygsskrifningen, kan ej frånkänna mig samma ensidighet vid betygs gifvande, som vidlåder de flesta matmödrar.
Jag skrifver nämligen allt godt, som med fog kan sägas om den flyttande, men ingenting i motsatt riktning, ty jag anser, att ett godt betyg kan mången gång vara tjänstfliekans enda egendom.
Och det vore nästan en orättvisa att gifva ett fullständigt sanningsenligt betyg åt en och annan enstaka, då flertalet, som icke är bättre, kan ståta med endast berömmande.
Men om alla betyg kommo att skrifvas på tryckta blanketter, som vore lika för alla, be- höfde jungfrurna ej skämmas för ett betyg, afgifvit med full rättvisa och hofsamhet.
T y det vet hvarje husmoder, såväl som hvar och en annan, att ingen är fullkomlig, allraminst får man begära det af en tjänare, som i de flesta fall fått åtnjuta en ganska bristfällig uppfostran.
Men ett fel, som gör henne omöj- lig hos den ena matmodern, kan betyda min- dre hos en annan, som bättre kan tillgodo- göra sig hennes goda egenskaper.
Så kan t. ex. en duktig, noggrann och pålitlig jungfru ha ett lynne, som ständigt fräser i kapp med stekpannan, och utgör sålunda en daglig plåga för en nervös och ömtålig frn, då hon där- emot för en annan fru, som är upptagen ut- om hemmet, kan vara en riktig skatt.
Den förra kan vara belåten med en snäll och vil- lig flicka, om än mindre ordentlig, ehuru denna vore oanvändbar för frun nummer två.
Måhända skulle ock en sådan betygsskrif- ning ha det goda med sig, att tjänarne själfva lade sig litet mera vinn om såväl sina sysslor, som sitt uppförande, om de visste, att äfven deras mindre goda sidor komme att bedömas, i stället för att som nu alldeles lämnas ur räkningen.
Därför, antingen också inga alls!
tillförlitliga betyg eller
Önskligt vore, om Iduns erfarna läsarinnor- husmödrar ville följa Axel B:s uppmaning i förra årgången att till Iduns red.
insända förslag till dylika blanketter, hvarigenom en nyttig taflan kunde uppstå, ur hvilken tör- hända framginge något praktiskt resultat till båtnad för alla parter.
Jag är viss på, att redaktionen med vanligt tillmötesgående skulle mottaga dylika skrifvelser.
Må det tillåtas mig att anföra ofvannämnde insändares slutord: » Läggen blott icke dessa rader ifrån eder, utan att hafva fattat beslut att, med ert förslag och tanke i frågan, draga ert strå till stacken!
Och sätten det genast i verket, att ej morgondagens glömska om- intetgör stundens goda föresats. » välkommet: För att förse 100 stolpar 1 meter högt med ett skyddande öfverdrag, användes 2 kg ame- rikanskt harts, 3 kg stenkolstjära och 7 hektogr.
ordinärt fett.
Detta upphettas tillsammans i en järnkittel, hvarefter 4 hektogr.
bränd gips och 4 hektogr.
slammad krita tillsättas och väl inblandas.
I denna heta blandning doppas stolparne hastigt 1 m. djupt och rullas genast i fin, ren sand, hvarige- nom ett snabbt torkande, fast öfverdrag bildas.
- Ett annat sätt, som användes i Norge, att åstad- komma varaktiga stolpar, är att ett stycke öfver jordytan borra ett hål i snedlutande riktning till stolpens midt och hälla kopparvitriol i öppningen, som sedan tillstänges medels en tapp.
Kopparvitri- olen sprider sig inom hela stolpen och förhindrar träsaftens jäsning, hvilken just är orsaken till för- ruttnelsen.
D e minsta bidrag mottagas m e d tack- samhet.
I n g e n, s o m n å g o t k a n offra, skall d r a g a s i g u n d a n — d e t är v å r t v i s s a h o p p.
S o m m a r e n är snart ö f v e r o s s.
I n s ä n d e n därför, ärade l ä s a r i n n o r, oförtöfvadt edra b i d r a g till Redaktionen af Idun, Stockholm, i posianvisning eller poslsparmärken (ej frimärken).
V i d f ö r s ä n d e l s e n b ö r tydligt angifvas, att d e n s a m m a är a f s e d d f ö r » Iduns skollofskoloni ».
Alla inflytande bidrag redovisas S t o c k h o l m i maj 1 8 9 2.
i Idun.
Redaktionen.
Stenia.
Lilly.
U p Veckan, Husmoderlig almanack.
Maj.
I början af månaden bruka sjöarne vara fria från is — detta är tecken till, att tiden för innanfönstrens uttagning är inne.
Fönsterbågarne rengöras från pappers- och vaddrester, innan de flyttas till vinds- kammaren; de yttre fönsterrutorna tvättas och pole- ras, hvarvid hvar och en husmoder använder sitt eget bepröfvade sätt.
— Äfven andra saker, som blifvit använda under vintern, såsom eldgafflar, lam- por, pälskläder och yllepersedlar m. m. flyttas undan, lämpligt förvarade.
Dyrbara ljuskronor skyddas för flugor medels lätta, luftiga öfverdrag.
— Nu, då supétiden kan anses vara slut, förvaras bättre knif- var omsorgsfullt i oljadt papper (tidningspapper skyddar ej från rost); öfverflödiga silfverskedar och •gafflar skyddas bäst för aDlöpDing, när man inlin- dar dem i staniol.
— Markiser uppsättas; halmhattar uppfriskas eller omprässas; ljusa parasoller tvättas; sommargarderoben i allmänhet ställes i ordning.
— De sista förråden i källaren granskas allt som oftast, i synnerhet potatisen.
Har denna fått långa groddar, så bör ej mer potatiB röras (flyttas), än som behöfs för tillfället — i annat fall blir den sedan vid kok- ningen svart.
I maj börjar den första skörden i trädgården från kalljord — nämligen rabarber, sparris, spenat, rädi- sor etc. Sparrisen kan i fuktig sand bibehållas frisk några dagar; förvarad i kallt vatten mister den ovil- korligen sin goda arom.
Till inläggning väljer man naturligtvis endast hvita och vackra stjälkar, hvilka ställas upprätta i bleckburkarne med bufvudena uppåt; vid inkokning i höga glas iakttages den försiktig- heten, att hvarje sådant trades i en grof linnepåse (eller lindas med hö), och att glasen ställas i grytan, innan vattnet i densamma hunnit bli varmt.
An- gående syllning af rabarber påminnes särskildt om » Teffs&gt; kompott (II årgång, sid. 206).
— Maj-ägg ägna sig särskildt till förvaring i kaik.
— Kapris (af Banunculus ficaria, Caltha palustris och Leonto- don taraxacum) samt späda smultronblad och blå- bärsris till te jämte myskmadre m. fl.
vilda örter in- samlas i de trakter, där sådana förekomma.
Trädgårdsarbetet fortsattes.
Vid torr väderlek måste sådden hållas fuktig genom vattning, hvilken är rådligast att företaga om morgnarne, emedan den om kvällen vid möjligen inträffande nattfrost kan ha menliga följder.
Vattnet bör aldrig vara för kallt.
Ju mera man vattnar hufvudsallad, desto spädare bibehåller den sig, och desto smakligare blir den samt bildar fastare hufvuden.
I slutet af må- naden kan man våga utlägga bönor.
Trädgårds- säogarnes längdriktning — i synnerhet för ärter och bönor — bör alltid vara i norr och söder; är rikt- ningen i öster och vester, händer det, att hela den sida, som vetter åt norr, lämnar en obetydlig skörd, hvaremot den, på hvilken södersolen verkat för starkt och länge, blir öfvermognad.
— Sniglar af- hållas från jordgubbs- och andra sängar genom ett lager af aska, gips eller sågspån på ytan: i utlagda fällor, bestående af urhålkade rötter eller rofvor så- som lockbete, brukar man kunna fånga många så- dana.
— Skulle sparrisplantorna hemsökas af den s. k. sparrisflugan, som lägger sina ägg mellan huf- vudets fjäll, hvarefter de gulaktiga larverna genom- borra stjälken för att förpuppa sig vid dess bas, så hjälper ingenting annat än att afskära och upp- bränna de sjuka stjälkarne.
För den som är nödsakad uppsätta nytt staket kring sin trädgård, kan följande bepröfvade förfa- rande att hindra stolparne från förruttnelse vara den af k. sekter O. Renholm särdeles för- tjänstfullt redigerade veckotidningen, har nöd- gats upphöra.
Tidningens abonnenter erhålla i stället tidningen Idun under motsvarande prenumerationstid.
På samma gång vi här- med tillkännagifva detta, hafva vi nöjet med- dela, att vi med k. sekter Benholm träffat den öfverenskommelsen, att han i Idun skall fortsätta sina synnerligen omtyckta och spiri- tuella krönikor.
Början göres i nästa num- mer, hvarefter meningen är, att en krönika skall inflyta en till två gånger i månaden.
Då hr Benholm som bekant äger en af de allra bästa pennorna inom vår publicitet, äro vi förvissade om, att nyssnämnda arrangemang skall hälsas med tillfredsställelse af alla våra läsarinnor.
Red.
af Idun.
— Q288D — En läsarinna har sändt oss följande varmhjärtade poetiska vädjan till förmån för " Iduns skollofskoloni '.
Nu jorden sig i vårskrud klädt Och blommor små i dagen trädt, Så älskliga och späda.
Sin vintersömn de sofvo nyss, Men vaknade vid solens kyss Till lif att alla glädja.
En sinnebild naturen är Af mänskans lif, ty den oss lär Alt älska, tro och hoppas.
Den minsta blomma vittnar om, Guds kärlek och Guds allmakt, som Hvar vår den låta knoppas.
o t i s b o k e n.
Drottningen och husligheten.
Till lära- rinnan vid Statens normalskola för flickor, fröken Ingeborg Valin, som med understöd af allmänna medel uppehåller sig i utlandet för att taga kän- nedom om undervisningen i huslig ekonomi, har drottningen öfverlämnat 200 kr.
i ändamål att bereda fröken Valin tillfälle att för samma studiers fullföljande förlänga sin vistelse utomlands.
Hedrad gärning.
Till organisten vid Göte- borgs domkyrka, fröken Elfrida André, öfverläm- nädes i söndags efter ottesångens slut en minnes- gåfva från församlingsbor med anledning af att fröken André då firade sitt 25-årsjubileum såsom kyrkans organist.
Gåfvan utgjordes af ett stål- skrin, innehållande en större summa penningar i guld.
Domprosten Rosell uttalade vid gåfvans öfverlämnande församlingens djupa tacksamhet till jubilaren för hennes tjugufemåriga verksamhet.
* En synnerligen vacker utställning af svensk konstslöjd har under den gångna veckan lockat talrika besökare till fröken Selma Giöbels kända lokal vid Kungsträdgården.
Vid de denna gång utställda arbetena af den mest växlande art, såsom konstbroderier, kuddar, gardinkappor, gobe- liner m. m., har fröken G. tillämpat som princip att låta de orientaliska mönstren med sina glada färger och sin originella ornamentik allt mera er- sätta de nu under en serie år väl ensidigt anli- tade fornnordiska.
Framgången af dessa sträfvan- den är påtaglig o c h kunde ej bättre ådagaläggas än genom den sannskyldiga ögonfröjd, som ut- ställningen erbjöd.
Vi ha ej tillfälle att ingå i något detaljeradt omnämnande af alla de olika artiklarna, utan vilja endast tillönska fröken G. och hennes konstskickliga medhjälparinnor all fortfarande framfart vid deras vackra bemödanden att främja vår konstslöjd.
Kvinnans rättsliga ställning behandlas af hofrättsnotarien i i.
Staaff i en i dagarne utkom- men broschyr, författad på uppdrag af Föreningen för gift kvinnas äganderätt.
» Hufvudpunkterna af den svenska lagstiftningen om kvinnan » finnas här på ett intressant och lärorikt sätt belysta, hvarvid författaren ej heller underlåtit att påpeka densammas väsentligare brister.
* Lär dig förstå naturens röst, Som talar mäktigt i ditt bröst För alla dem, som lida- Len talar hjärtats språk för dem, Le sjuka små i nödens hem, Som efter hjälp förbida.
Ett konstnärspar.
Förlofning har tillkänna- gifvits mellan den rikt begåfvade unga skådespe- lerskan fröken Lotten Seelig o c h den talangfulle genremålaren hr Robert Lundberg.
Le bedja dessa arma små, Att Iduns läsarinnor må En ringa skärf dem gifva.
För hvarje gåfva väcks ett hopp, Att vissna plantan skall slå knopp Samt frisk och frodig blifva.
Hufvudstadens gäster.
Med.
d:r Mary E. Demings, lärarinna i Physical culture vid Womens college i Filadelfia, vistas för närvarande i huf- vudstaden för att studera den pedagogiska och medicinska gymnastiken och i öfrigt göra sig för- trogen med den moderna skolgymnastiken i Skan- dinavien.
Miss Demings har förut studerat skol- gymnastik hos frih.
Nils Posse i Boston.
En fransk skriftställarinna, m:me Apparuti, som redigerar den stora och ansedda parisiska damtid- ningen » Conseiller des dames et des demoiselles », uppehåller sig ock för närvarande på genomresa i Stockholm.
Le vårens förstlingar som nu Så härligt blomma, visa ju, Hvad solens värme mäktar.
Lör nödens barn är solens sken Ett hälsobad, är skogsluft ren Lifgifvande som nektar.
I ädla kvinnor i vårt land, O räcken då en hjälpsam hand Åt dessa små, som lida.
Till eder står nu deras hopp, Att under detta sommarlopp De kunna hjälp förbida.
n * Ulla.
I Amerika afliden landsmaninna.
Från Everett, Mass.
ingår underättelsen, att fru Klara
Hallbäck, född Meyer, artisten Hallbecks älskvärda maka, aflidit efter endast 9 dagars sjukdom, 47 år gammal.
Den aflidna, som var född i Stock- holm, där hon efterlämnar syskon, släktingar och många vänner, sörjes närmast af make, den grå- nade, blide artisten C.
S. Hallbeck, o c h en foster- dotter Hanna, gift med arkitekten Otto Helrich i Everett.
I rösträttsfrågan.
Sir Alberts Rollits för- slag om den politiska rösträttens utsträckande till kvinnor var den 27 april före i engelska under- huset, men afslogs med den ringa majoriteten af 23 röster.
Omröstningen föregicks af en intres- sant debatt, under hvilken bland annat underhu- sets ledare, förste skattkammarlorden Arthur Bal- four, i ett glänsande tal försvarade förslaget.
Gladstone uppträdde icke.
Staten New Yorks lagstiftande församling antog den 15 april, med 70 röster mot 34, en lag, hvari- genom kvinnor lika väl som män få rätt att del- taga i valet af statens ämbetsmän.
Denna lag skall träda i verkställighet den 1 juli 1893.
I Förenta staterna finnas för närvarande 21 advokatfirmor, bildade af män och hustrur, båda examinerade jurister, samt 200 kvinnor s o m en- samma drifva juridisk versksamhet af ett eller annat slag.
Miss Phebe Couzins var den första kvinna, som aflade juridisk examen vid något amerikanskt universitet, och hon har nu samar- betat med sin far — en ryktbar jurist — i 21 år.
Åtskilliga af de kvinnliga juristerna i Amerika förtjäna årligen betydande summor.
Teater och musik.
Kungl.
operan gaf i går för första gången Nor- dahl Rolfsens » Sven Orädd », sagokomedi i 5 ak- ter med musik af Ole Oisen.
Såväl text som mu- sik stamma sålunda från Norge.
Stycket är m y c - ket verkningsfullt och musiken anslående.
Vidare hinna vi ej nämna i detta nummer.
I onsdags började Gina Oselio ett nytt gästspel å k. operan som Margareta Helena i » Mefisto- feles ».
K.
Dramatiska teatern gifver fortfarande för fulla hus » Bröllopet på Valeni ».
Det förträffligaspelet och den briljanta iscensättningen framkalla afton efter afton det lifligaste bifall.
Vasateatern har, såsom vi förut meddelat, för innevarande månad förhyrts af det Arppeska tea- tersällskapet från Finland.
Första representationen gafs i måndags, då ett finskt originalstycke » Bak- om Kuopio », komedi i 3 akter af Gustaf v o n Nu- mers, uppfördes.
Stycket spelar i en aflägsen landtprästgård och rör sig om konflikten mellan nya o c h gamla åsikter särskildt i kvinnofrågan.
De förras talan föres af den blifvande svärdottern i huset, en ung dam, som nu för första gången kommit från hufvudstaden på besök i sina svär- föräldrars hus, den senares åter af den inskränkte och inbilske pastorsadjunkten, hvilken är förlofvad med husets unga dotter.
Styckets idé är visser- ligen ej ny, men förf.
har dock lyckats förläna sitt stycke ett visst intresse genom de taflor ur hvardagslifvet i en aflägsen landsortsvrå, som han här upprullar, samt genom den godmodighet och friska humor, hvaraf stycket alltigenom uppbäres.
Utförandet var mycket godt, samspelet rent af förträffligt.
Bland de uppträdande togs priset onek- ligen af direktör August Arppe själf, hvilken af den inskränkte och egenkäre pastorsadjunkten ska- pade en dråplig typ, en alltigenom konstnärlig prestation, förtjänt af de bästa loford.
Fröknarna Strömberg och Tuné, den » moderna » svärdottern och dottern i huset, utförde likaledes sina roller förträffligt.
Fröken Tschernichin framställde en mycket rolig typ af Jänsmanskan och hr Zachris- son, förut anställd vid Dramatiska teatern härstä- des, en treflig prostfar.
Öfriga mindre roller fingo likaledes ett godt utförande och passade väl in i det hela.
Publiken var första aftonen tämligen fåtalig, men bifallet var rent af stormande, och välförtjänt var det äfven.
A den lilla trefliga Sveateatern rådde i måndags afton den mest animerade stämning bland den publik, som till sista plats fyllde salongen.
Den begåfvade unga skådespelerskan från Vasateatern, fru Cederbergh, hade också för sin soaré lyckats hopbringa ett program, som med skäl kan kallas lockande.
» Drillens operett », där soarégifverskan själf utförde hjältinnerollen, roade som alltid.
Fru Grunder o c h fröken Ekström bidrogo med hvar- dera ett par sängnummer, och så kom kvällens clou, den roliga lilla operetten &gt; Kolhandlarne » med fru Anna Pettersson-Norrie i den kända roll, hon här kreerat.
Under den angenämaste stämning återhörde man de skämtsamma kupletterna, före- dragna med äkta fransk esprit o c h oemotståndligt godt lynne.
Herr Varberg som den argsinte po- liskommissarien och herr Klinger som den man- lige kolhandlaren gjorde sig också bägge ypper- ligt.
Inropningar och åskor af applåder, särskildt naturligtvis ägnade den firade gästen fru Petters- son-Norrie.
Fröken Dagmar Edmans konsert förliden torsdag hade till Musikaliska akademiens stora sal sam- lat en fulltalig publik.
Men så lockade också pro- grammet med medverkan af bland andra två så afgjorda publikens favoriter som hrr Frans Ne- ruda och Salomon Smith.
Soarégifvarinnan själf sjöng » Elsas dröm » ur Lohengrin, med hvilken hon dock näppeligen kom ut, visor af Bremberg och Peterson Berger, där hennes klingande höga sopran gjorde sig fördelaktigare gällande, samt tillsammans med fröken Almati en duett ur Hall- ströms nya opera » Granadas dotter ».
Fröken Al- mati dokumenterade sig — specielt genom den lekfulla serenaden af Bräms, som föredrogs med öfverlägsen nyanseringskonst — som en mycket lycklig romanssångerska.
Bedöfvande bifall följde herr Nerudas mästerliga violoncellspel; den sprit- tande mazurkan af h o n o m själf måste bisseras.
Herr Smith föredrog Griegs » Efteraarstormen » samt en utmärkt stämningsfull sång af Tschaikowsky, » Nur wer die Sehnsucht kennt », till obligat vio- loncell, spelad af hr Neruda.
Den unge pianisten Stenhammar bidrog slutligen med några förtjänst- fulla pianonummer.
Matiné gifves o m söndag af fru Helga Rundberg, som kommer att biträdas af flertalet bland Drama- tiska teaterns förnämsta artister.
Programmet kommer att inledas med ett tillfällighetsskämt och vidare upptaga » En bengalisk tiger » samt andra akten ur » Gräsenklingar », hvari fru Rundberg som bekant briljerade på Djurgårdsteatern.
Konsert gifves i afton i Vetenskapsakademiens hörsal med benäget biträde af fröknarna Zelma Ek, Valfrid af Wetterstedt, Sigrid Lindberg m. fl.
S o a r é gifves nästkommanoe måndag å Sveatea- tern af fru Lotten Dorsch och hr Emil Hjertstedt, hvarvid uppföres Ibsens skådespel Hedda Gabler.
% I d e a l e r n a.
B e r ä t t e l s e af C. O. Gumoelius.
Belönad med hedersomnämnande vid Iduns stora pristäfling.
(Forts.) q^rukspatronen, som satt på hennes andra sida, W brast härvid ut i ett gapskratt, till stor förvå- ning för gamla fru Sjögren, med hvilken han un- derhöll ett lugnt o c h stilla samtal.
Och så under lifligt samspråk, musik o c h sång af en god manskvartett gick resan hastigt fram till målet.
På den fria planen nedanför ruinen hade bruks- patronen haft artigheten låta uppslå ett stort, ö p - pet tält med ett ofantligt bord i midten.
Där skulle middagen intagas, och så fort man lagt i land, skyndade alla ifrigt att hjälpa till med sakernas upptransporterande o c h bordets du- kande.
Bland de muntraste vid detta arbete voro de tre främlingarne, hvilka nu hunnit blifva be- kanta med de därvarande unga damerna och af dem förklarades vara rysligt trefliga.
Att de dessutom mera ägnade sig åt dem än åt deras jämförelse- vis gamla bekanta, fröknarna Collén, var äfven för de snälla o c h väluppfostrade, ehuru ej just så verldserfarna landtflickorna en källa till tri- umf, och många hemliga antydningar växlades i förbigående mellan dem o m » öfverdrifter », » bara prat » eller kanske ' » smolk i mjölken ».
Underligt föreföll dock, att flickorna Collén likväl voro glada och vänliga som vanligt och ej alls tycktes fästa sig vid de älskvärda kavaljerernas ouppmärk- samhet. '
Ehuru middagen, såsom varande ett samman- skott från de olika familjerna, bestod af allt möj- ligt godt, förklarades den enhälligt för ytterst lyc- kad, vinerna, hvilka liksom alla öfriga dryckes- varor anskaffats af ungherrarne, gjorde flitigt sin rund, o c h då slutligen brukspatronen lät frambära en korg iskyld champagne för att, s o m han sade, ännu en gång hälsa dem välkomna att åse ruinen och slutet af all hans egendom, upptogs denna skäligen enkla kvickhet med allmänt jubel, och den frikoslige o c h artige mannens skål dracks med entusiasm.
Kaffet koktes ombord på ångbåten o c h servera- des strax efter middagen, och därefter skulle man enligt programmet börja dansa, men det orkade då ingen.
Sällskapet upplöste sig.
En del gick inåt skogen, de äldre drogo sig i allmänhet ned till de bekväma sofforna på båtarne, o c h några uug- herrar med provisor Linden i spetsen sökte efter någon bra plats, där man kunde arrangera för- friskningarna ..
Men än var det för långt bort, än ett fel, än ett annat.
Slutligen utropade provisorn: » Nu har j a g d e t.
.
.
vi sätta oss i mörka gången.
Där är svalt och en viss behaglig skymning äfven.
.
.
o c h så blir det något originelt, olika mot de andra åren. » De öfriga sågo förvånade på honom.
Nog var han alltid en galenpanna och hade kanske också druckit väl skarpt vid middagen, men att på all- var komma fram med ett dylikt förslag, det var då för galet.
» Ja, » sade ändtligen Hilmer Sjögren skrattande, » nog är ditt förslag betydligt originellare än mitt häromdagen, men förutsatt att vi nu skulle vilja våga våra lif hland de lösa stenarne, hvar skola vi få bord och stolar ifrån, o c h huru skola da- merna komma dit? » » Damerna o c h de, som äro rädda få stanna utanför, o c h vi andra finna nog längre in i gån- gen en sten till bord o c h andra till stolar.
Och så stämma vi upp en kvartett, som bör taga sig briljant ut. » » Ja visst, j a visst, » sade Sjögren afböjande.
Men hvar skola vi, allvarsamt taladt, taga vägen?
Jag föreslår, att vi helt enkelt sätta sakerna på ena bordsändan under tälttaket. » » Är det då ingen, som vill följa med mig? » frågade Linden, hvilken började blifva ond.
» Du är galen, » ljöd det mera uppriktigt än ar- tigt afgifna svaret.
» Så skall j a g åtminstone själf se, hur det ser ut.
Man skall ej kunna säga, att jag föreslagit något, s o m j a g ej vågat utföra, » vidhöll Linden envist och begaf sig med stora steg bortåt ru- inen.
» Hejda h o n o m.
.
.
han är j u tokig.
.
.
åh, låt honom gå, så besinnar han sig väl, » ropade de unge männen, under det de dock följde den bort- ilande.
Då de framkommit till ruinen syntes ej ett spår af provisorn, o c h då några af de djärfva- ste klättrade öfver de första stenarne, som lågo hopade framför ingången till den mörka hålan, hörde de med förskräckelse ett buller därinne, som om någon kastat ned stora stenar.
De vände till- baka o c h stodo i kamraternas krets, just som jäg- mästaren o c h Axel Collén ankommo dit.
» Hvad är på färde? » sporde den senare, » hvar- för stå ni här? » Man berättade Lindens tilltag, och alla närmade sig öppningen så nära man kunde.
Medan de stodo där, andlöst lyssnande, framträngde tydligt ur djupet melodien » I djupa källarhvalfvet här, » sjungen af Lindens vackra bas.
Nu löste sig spänningen, o c h alla brusto ut i skratt.
» Låt den stollen vara, han kommer väl igen, när han vill hafva punsch, » sade Sjögren smått förargad.
» Hjälp mig i stället att få upp varorna från båten. » Dé unge männen hade redan aflägsnat sig några steg, då sången plötsligt afbröts af ett skärande skri o c h strax därefter hördes, just som för hun- dra år sedan, ett doft buller och därpå blef allt tyst.
Med af förfäran bleka ansikten stodo vännerna några ögonblick liksom förstenade.
» Skynda ned någon till ångbåten, » utropade hastigt Axel, » säg till folket, att de taga med lyk- tor o c h hvad verktyg de hafva och sedan komma hit så fort som möjligt. » Medan några sprungo ned till stranden, följde Axel jägmästaren, hvilken redan klättrat öfver den första barriéren och försvunnit i hålans inre.
De öfriga hade eller togo sig tillräckligt göra med att lugna det från alla håll tillskyndande sällskapet.
Slutligen ankom också folket ifrån ångbåten med brukspatronen i spetsen.
Denne kastade en ha- stig blick omkring sig.
» Hvar är A x e l?
» frågade han därpå oroligt.
» Han följde efter jägmästaren dit ned, » ljöd svaret.
I detsamma kom den efterfrågade åter fram i dagen, utan hatt och med kläderna söndriga och betäckta af j o r d.
Han afbröt med en rörelse af handen den störtsjö af frågor, som hotade att all- deles fördränka honom, och sade med hög röst, kort och bestämdt: » Linden lefver.
.
.
Oskar Bäck har talat med ho- nom, och han säger, att det går ingen nöd på ho- nom.
Raset skedde ett långt stycke bakom, så att han har en bra stor håla att röra sig i.
Nu måste först de här slenarne bort, som spärra in- gången, och sedan få vi langa u p p, hvad som fin- nes därnera, tills vi få fri passage.
Kom hit kar- lar och bugg i.
Akta er, mitt herrskap. » Och därmed rullade han den första stenen utför slutt- ningen.
Sällskapet flydde skrattande undan » de gam- malmodiga projektiler, som haglade från den ur- åldriga borgen, » som doktor Sjögren uttryckte sig.
Då ångesten för den olycklige därinne i den mörka hålan begrafne lagt sig, tog munterheten åter ut sin rätt, och med undantag af notarien och några andra ungherrar, hvilka ifrigt hjälpte Axel och ar- betsfolket, voro de öfriga snart i gång med skämt och äfven lekar.
Då dessutom äfven drickesva- rorna anländt, började punschen gnistra i glasen, sodavattenskorkarne smälla, och Hilmer Sjögren föreslog första skålen för deras » osynlige » vän.
» Ett par timmars mörk arrest är lagom straff för hans dumdristighet, » menade litet hvar.
Under tiden arbetade räddningsmanskapet af alla krafter.
Hålans ingång började småningom blifva fri, och vid kullens fot låg redan en rätt ansenlig stenhög.
» Puh, » pustade Axel och torkade svetten ur pannan, » det kostar på det här.
Kom så g å vi och taga oss ett glas för att skölja ned dammet.
Vill du inte hafva ett glas punsch? » ropade han ned till den alltjämt längre in arbetande jägmä- staren.
» Tack, » ljöd det nedifrån.
» Langa hit litet punsch o c h vatten i ett glas, ty jag har svårt att komma upp.
Jag har en hel vall med stenar om- kring mig, som jag röjt undan.
Det vore bra, om ni snart toge bort dem, ty jag längtar verkligen efter en nypa frisk luft. » Dessa ord voro de sista man hörde honom yttra, ty omedelbart därefter inträffade ett nytt ras, denna gång närmare öppningen.
Därför hördes också braket vida omkring och kom skämtet att d ö på alla läppar och färgen att fly från kinderna.
» Blef någon skadad?
Var någon därnere? » frågades, och snart spred sig en förfärande hvisk- ning: » Jägmästaren krossad. » Vid själfva olycksstället gingo sinnesrörelsens vågor högt.
I första ögonblicket hade både Ström och Axel velat störta in i gången, men kvarhöl- los med våld af de öfrige, hvilka insågo det lifs- farliga i hvarje dylikt försök.
Brukspatronen öf- vertog nu på allvar ledningen af räddningsarbetet, hvilket förut nästan tycktes hafva bedrifvits som ett opåräknadt tillskott i dagens nöjen, under det man väntade på att få börja dansen.
Angbåtsbe- fälhafvaren tillsades att, så fort han kunde, resa till en i närheten liggande utgård och därifrån hämta arbetare med spett och andra tjänliga verk- tyg.
Under tiden nedrefs taket på tältet, o c h de ganska tjocka sidostolparne upprycktes för att tjäna till stöd vid väggarne, då man kom längre in.
Arbetet med öppningens utvidgande fortsattes med ifver, och det var nu ingen af de unge män- nen, som vågade undandraga sig att lägga hand vid verket.
Men ännu hade ej alla återvändt från sina ströftåg i skogen.
Bland dem, som fattades, voro flickorna Collén.
De bade genast efter mid- dagen i sällskap med en del annan ungdom före- tagit en promenad tvärt öfver näset ned till sjön och visste följaktligen ej af någon olycka.
Då de därför nu åter - trädde ut på slätten, hvilken de lämnat vimlande af glada människor, blefvo de högst öfverraskade att blott se några grupper da- mer, stående här och där, tysta och nästan orör- liga samt med ögonen riktade på den skara af herrar, hvilka dels arbetade med tältets förstörande, dels befunno sig i en orolig rörelse vid ruinens fot.
o » Hvad i all världen står här på? » utropade dok- tor Fors, som befann sig bland de nykomna.
» Det ser ut, som det skulle hafva händt någon olycka. » Af den första de tillsporde, erhölls genast en detaljerad, kanske något färglagd skildring af det skedda.
Några ögonblick därefter stod en likblek flicka vid brukspatronens sida och hviskade med af ångest halfkväfd röst: » Är han d ö d?
Pappa, är han d ö d?
» » Nej mitt kära barn, vi skola hoppas, att de kunna räddas, » svarade brukspatronen och fort- satte med sina anordningar.
Hon fick i detsamma syn på Axel och glömsk af herrarnes undrande blickar, af don verkliga fa- ran att gå bland de oupphörligt nedrullande ste- narne, glömsk af allt skyndade hon till honom, fattade hans arm och .upprepade flämtande sin fråga; » Är han död?
Är det möjligt, att han är död? » » Hvem tror du kan veta det? » svarade Axel otåligt.
» Man har åtminstone inte hört ett ljud från honom.
Släpp mig, » tillfogade han, då sy- stern med ett nästan krampaktigt grepp omfattade hans arm.
Han frigjorde sig med ett häftigt ryck, hvarvid flickan utan ett ljud nedsjönk till marken.
Elsa Collén hade svimmat för första gången i sitt lif.
Utom sig af förskräckelse upplyfte Axel sin till utseendet liflösa syster och bar henne skyndsamt utför kullen samt öfverlämnade henne i damernas vård.
Doktor Fors tillkallades och underrättades om förloppet.
Alla möjliga åtgärder företogos för att återkalla den unga flickan till lifvet, o c h slut- ligen uppslog hon sina ögon och såg sig förvånad omkring.
Minnet återkom dock snart, hon dolde ansiktet i händerna och utbrast i konvulsiviska snyftningar.
Doktorn aflägsnade sig med dystert rynkad panna.
Systrarna togo Elsa mellan sig och förde henne bort från de af förvåning stir- rande damerna, hvilka trots ögonblickets fruktans- värda allvar, ej kunde afhålla sig från alt växla betydelsefulla blickar och att ännu betydelseful- lare rycka på axlarne.
» Ja, » hviskade fru Broms till den kära vännen, fru Strömberg, » kommer han undan med lifvet, så är det nästan hans skyldighet att gifta sig med henne.
Att så kunna kompromettera sig!
Det skulle aldrig någon af mina flickor gjort. » » Nej, inte mina heller, » hviskade fru postmä- starinnan tillbaka.
» Bättre uppfostran hoppas jag de fått. » Då systrarna kommit fram till den nu fullkom- ligt folktomma pråmen, sjönk Elsa ned på en soffa och dolde ansiktet vid Siris bröst.
Denna satt blek och med något rynkad panna samt strök mekaniskt med handen öfver den gråtande flic- kans våta, upplösta hår.
Det tycktes, som om hon grubblade på någon svårlöst gåta, antingen den nu gällde systern eller henne själf.
Ett stycke därifrån satt Anna, äfven hon för- sjunken i djupa tankar.
Af de berältelser, hvilka nyss från alla sidor surrade omkring henne, fram- gick tydligt, att Malte Ström tagit och tog den lif- ligaste del i räddningsförsöken, och att han jämte Axel alltid var den, s o m trängde sig längst fram.
(Forts.) Från Iduns läsekrets.
Några enkla nådeansökningsord till tant I. D — f i anledning af hennes frågor till våra baldrottningar.
* Tänk ett så tacksamt ämne tant denna gång fått att behandla!
Blif icke rädd, jag kan icke röfva från tant den belåtna min, ni säkert ännu har i behåll från den kväll ni betraktade ert fär- digskrifna verk, och ehuru det var med för hvarje rad växande förbluffelse, som jag läste eder upp- sats, satte den mig dock i ett skrufstäd, hvars » skrufgängor » äro så säkra, att jag icke kan slingra mig därur.
Jag får medgifva, att ni har rätt, men, kära tant, kunna vi ändå inte få dansa lite, medan vi äro unga?
På några få år mista vi lusten och skola då blifva mera benägna söka inträde i det kloster, hvartill ni godhetsfullt behagade lämna oss adress och edert rekommendationsbref.
Vi hålla Idun så kär o c h vilja så gärna göra oss gagn af de vinkar, råd och förmaningar, som finnas i korgen, men » sanningen är illa tåld », och syrliga äpplen hafva vi hemma.
» Moralkakor », om än icke så väl bakade som tants, få vi af vår mamma, men hon tillagar dem med lite tillsats af kryddor, ty hon har fått för sig, att goda råd * D å » I.
D — f j fått framställa sina i mångas mening nog långt gående åsikter i » Dansfrågan », anser redaktionen rättvisan fordra, att » Kalle P » äfven får uttala sin mening, som visserligen af- gjordt slår öfver åt motsatt håll, hvarför vi ock härmed reservera oss både hvad angår innehållet och den en smula kitsliga tonen.
ihågkommas bättre, då de blandas med beröm — om än aldrig så litet — och så delar hon icke ut dem i så mångas närvaro.
Om nu dansen är något så » förnedrande », så har den väl ändå lik- som annat ondt något godt med sig?
Idun har tidigare innehållit uppsatser, som på- pekat det oegentliga uti, att de unga icke kunna få träffas, samtala med hvarandra och utbyta tan- kar, utan att skvallret genast skall vara framme och fråga: » När skola de förlofvas »?
Finnes det icke mången okonstlad, hederlig yng- ling, som så gärna skulle vilja närma sig o c h stifta bekantskap med den unga flicka, som han kanske dagligen får se, men som han, tack vare etiketten, en tants ständiga sällskap — o c h icke minst sin egen blygsamhet och tillbakadragenhet, ändå aldrig kommer ett tuppfjät närmare, ginge han än hvarje dag sin långa omväg för att komma förbi det fönster, där hon bor.
Hvilka fördelar lämnas honom däremot icke, om de få träffas på en bal?
Här blir han utan vidare besvär presenterad för henne, kan med hennes arm i sin få spatsera obehindradt i salen, och under konversation, som väl icke nödvändigt behöfver röra sig uteslutande om dansandet, göra hennes bekantskap, ulan att någon närvarande finner något besynnerligt och anmärkningsvärdt däri.
Och dräkten sedan — ja, vi män våga väl knap- past — o m vi skola få anses som väluppfostrade — gifva akt på den, långt mindre säga ett par ord för att försvara den.
Att hettan kännes mindre besvärande, o c h att så mycken svettning icke uppstår, då urringadt klädningslif begagnas, får väl ändå kvarstå som ett faktum.
Den, som varit med på en vanlig » oskyldig » danstillställning på landet, där herrarne komma i sin kavaj o c b damerna svettas i sina högkragade verkensklädningslif, finner nog litet skillnad i stämningen, då han sedan kommer med på en bal i staden, där man uppträder i stor toalett.
Hvarför gör man sig besvär med att kläda en festsal med flaggor och » grönt », o m icke för att festen skall få en högre stämning?
Så också med balerna.
— Är icke vår klädsel i något olik den vi dagligen använda, uteblifver oftast den högtid- liga stämning, hvarförutan dansnöjet icke är något att göra sig besvär, tidspillan o c h kostnader för.
Stanna vi utanför ett bokhandelsfönster, besöka vi en tafvelutställning, ett museum, en bildhugga- res atelier, få vi tag i ett illustreradt verk eller kasta vi en blick på våra banksedlar, så mötas våra blickar öfverallt af den upphöjda sköna kon- sten, framställande kvinnans naturliga behag.
Detta tåla vi, utan att anklaga våra konstnärer för att — » låt så vara indirekt, bidraga till vårt släktes förderf ».
Sippare än så äro vi icke, men skulle det vara oss förunnadt att en gång i verkligheten få se ett par vackra armar, ett klädningslif besatt med lefvande rosor och blottande en hvit hals, att beundra kvinnan — det skönaste skapelsen framställt — hvars första exemplar visst icke pre- senterades i höghalsad klädning, så är, om man får tro tant och G — y, vår manliga värld så långt kommen i sedeförderf, att dåliga, lågsinnade käns- lor uppväckas, och en sådan liten Evas dotter betraktas som » okysk och har dödat det bästa, den kvinnliga känslan äger », hur renhjärtad och högsint hon för resten än må vara.
Vi stackars män, som skola räddas från förderf, sedan de påpekade missbruken » erkänts och rät- tats », förorda som verksammast, att reformen genomföres på högsta ort — hofbalerna — först, så följer nog » småfolket » efter som vanligt.
Och kunna vi icke, medan vi äro i gång med ytterligheter, få genomförd en reform till?
Det finnes så mången af mina gelikar, som under fär- den på lifvets ocean lidit skeppsbrott, därför att han kommit att se ett ohöljdt, vackert kvinnoan- sikte med oemotståndliga, blå ögon.
Kunde vi icke få en tät slöja öfver alla sådana anleten; vi äro så nervsvaga, och vi tåla ingenting?
» Kalle P.
* I n n e h å l l s f ö r t e c k n i n g.
Sofia Gregoria Hayden; af Signe Ankarfell.
(Med porträtt.)
— En husmors vårvisa; af Snorre.
— Barnens sysselsättningar; af Ellen Bergström. — Små kulturbilder; af Ave.
IV.
— När grosshandlaren förlofVade sig; novellett för Idun af Elin Ameen.
— Amelia B. Edwards.
(Med porträtt.)
— Tjänstebetyg; en återupptagen fråga af Lilly.
— Husmoderlig almanack; af Stenia.
— Veckan.
— » Iduns skollofskoloni »: poem af Ulla.
— TJr notisboken.
— Teater och musik.
— Idealerna; berät- telse af C. O. Gumcelius.
Bel.
med hedersomnämn.
vid Iduns stora pristäfling.
(Forts.) — Från Iduns läsekrets.
