# ID: svediakorp-per858
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1892
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,609
# sentences: 710
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
Gernandts N:r 18 (228) Prenumerationspris pr år: Idun med Modetidning och kolorerade planscher kr.
: Idun m.
Modet, utan kol.
pl.
» 6: 50 Idun ensam » 4 Fredagen den 29 april 1892.
Byrå: Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr, (Aftonbladets nya hus.)
Prenumer.
sker i landsorten å post- anstalt, i Stockholm hos redaktion.
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas å byrån kl. 1 2 - 1.
Allm.
Telef.
61 47.
Boktr.-Aktieb.
5:te årg.
Utgifningstid: Annonspris: hvarje helgfri fredag 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv, Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
L ä s n u m m e r s p r i s 15 ö r e (vid kompletteringar).
Anna Pettersson-Norrie.
an har sagt att, operettens dar äro räknade,att af den glada, själfsvåldiga, litet för själfsvåldiga unga damen blifvit en utlefvad gam- mal kokett, som numera forgäfves lägger ut sina krokar och gör sina troll- konster.
Född af äkta parisisk lefnadslust och esprit, med låter både från quartier Latin och fau- bourg S:t Germain, men gnistrande kvick och strå- lande vacker — sådan gick hon i unga dar från boulevarden ut att er- öfra världen.
Och värl- den lät sig eröfras.
Hvem kunde hålla sig allvar- sam, och den som skrat- tar — det vet man — är till hälften besegrad.
Det var under många år ett berusande, jublande lif den förde Europa rundt, på alla scener ägnade åt den glada gudin- nan.
Men en vacker af- ton upptäckte publiken — den alltid oberäkne- liga publiken — att ope- retten blifvit tråkig, fadd och ful, och så gäspade man och vände sig åt annat håll för att låta förströ sig.
Men hvart?
Jo, till varietén!
Men det var för moralen och den goda smaken det samma som att komma ur askan i elden, och hade man en gång haft skäl att korsa sig och ropa på skandal, när det gällde Offenbachs frivola, men lekande kvicka ku- pletter, så hade man dess större nu, då det gällde simpla och dumma slagdängor.
Men — ope- retten är död, lefve va- rietén!
— det är dagens lösen.
Likväl håller jag tio mot ett, att den smak- riktningen, som är en skam för vårt » öfver- förfinade » sekel, knap- past håller detta ut.
Det sekel, som gryr, skall fö- da den sceniska konsten på nytt, fullblodig, frisk och ung till världen.
.
.
Men någon gång går den öfvergifna operetten oemotståndligt betagande igen, liksom för att visa, att det icke var för intet sextiotalets publik gaf sig på nåd och onåd, när » L a belle Héléne » första gången log sitt retande löje med skäl- men i ögonvrån och Grek- lands kungar under ar- men.
Den som nu åstad- kommit underverket att för ett ögonblick på Vasateatern sätta lif i den gamla glada operet-
I lifvets v å r d a g a r bryter m a n ofta allt för m å n g a b l o m m o r för att k u n n a några frukter att insamla, när h ö s t e n k o m m e r.
7 j.
ten är fru Anna Pettersson-Norrie.
Hennes fina, gedigna konst, hennes friska naturell, det goda humör, som lyser fram ur hennes spel och repliker, ha icke förfelat sin ver- kan: hvar enda afton fylld salong och en- tusiastiska applåder.
Anna Pettersson be- höfde inte återeröfra sin publik; när hon tog den en gång, tog hon den för alltid.
Och det är endast för att ge denna sällsynt be- gåfvade artist vår lyckönskan som vi nu, då hon nygift återvänder hem, begagna oss af tillfället att presentera henne för Iduns läsarinnor.
* * * Anna Pettersson-Norrie är född stockholms- barn i början af sextiotalet.
Årtalet hann jag aldrig få riktigt reda på, emedan regissören vid min interview kom skrikande, att fru Norrie skulle in.
Och så försvann den sköna Helena ur sin klädloge in på scenen.
Men så mycket, fick jag veta, att redan vid den dunkla anin- gen om ålder, som kallas tre år, hade kär- leken till teatern vaknat.
Hennes mamma » var rent förskräckt för ungen », emedan hon lät vedträn tjänstgöra som sujetter, och dessa uppförde både fasansfulla tragedier och hög- komiska operor, beroende på hvad lilla Anna » kvällen förut fått se med mamma på tea- tern ».
Sin första kärlek brukar man nu vanligtvis aldrig få något godt af — för det första emedan man inte blir den trogen, och för det andra emedan flamman, om man blir det, går och gifter sig, innan man tagit studentexamen.
Med teatern är det annat!
Den kärleken sitter i de flesta fall i, och har man så talang, energi och litet tur med sig, firas brölloppet med konsten vid rampens ljus inför publiken.
Anna Pettersson firade sitt på Nya teatern den 22 maj 1882, då Paillerons poetiskt fina och gnistrande kvicka komedi » Gnistan » stod på affischen.
Hon spelade Antoinette — den där flickan, ni vet, som bara skrattar, ända tills kärleken tvingar henne tårarne i ögonen.
Nå, något mästerverk var nu denna Antoi- nette icke, men den var friskt och flärdlöst hållen, och — • hvad bättre var — den tog publiken.
Redan den kvällen spådde habi- tuéerna unga fröken Pettersson lycka, men hvem kunde väl då drömma om, att det ple- bejiska namnet en gång skulle, i jämnbredd med Judics, stråla på operettdivornas stjärn- himmel — ingen!
Man anade i Anna Pet- tersson en blifvande fru Hartman, men Ellen Hartman blef Ellen Hartman och Anna Pet- tersson blef Anna Pettersson — d. v. s. den mest uppburna af alla våra operettsångerskor.
Och hon förtjänar det.
Hennes konst är ärlig; det finns ingenting gjordt, ingenting förkonstladt i hennes fram- ställning.
» Hon är född för teatern » — det var det omdöme, hennes mor en gång fällde om henne, och säkert är, att hon är ett af den sceniska konstens söndagsbarn.
Dessutom har hon gått i den bästa skola; jag behöfver endast nämna namnen Emil Hillberg, Fritz Arlberg och Signe Hebbe för att bli trodd.
Hennes frasering af sångtexten är j u rent af oöfverträfflig, Och hon ger åt hvarje scenisk skapelse ett osökt behag — någonting som inte kan läras, utan som fås af vår Herre.
j.
DE f^IERRES Det är konsten af Guds nåde, för hvilken hon är en präktig, kärnsund representant, och den konsten är lika stor, den må ställa sig under tragediens eller operettens fanor.
Konst är konst.
Man har också för hennes skull en gång vallfärdat till Söder — hvem minns inte hen- nes ormtjuserska, hennes kosackflicka?
— och under åren 8 7 — 9 0, när hon jämte herrar Kloed och Grunder styrde Vasateatern, var det nog egentligen hon, som var den dragande magneten, på samma gång de flesta och vik- tigaste rollerna lades på hennes axlar.
Gjorde man då en visit i hennes eleganta lilla klädloge på Vasateatern — • naturligtvis under en entreakt, när hon inte hade om- klädsel, och sedan man först skickat in sitt kort — fick man klart för sig, hvilken älsk- värd människa och hur firad hon verkligen var.
Toaletten i Louis X V, under hvilken den sibiriske trotjänaren Lord hade sin favorit- plats, var betäckt med magnifika buketter, violer och rosor, väggarna klädda med lager- kransar af de väldigaste dimensioner — viss- nade, men dyrbara troféer med sex fot vid- hängande långa sidenband i alla möjliga fär- ger, där man i guld och silke kunde läsa namnen på flertalet af hennes konstnärliga triumfer.
hafva J3ERNIS, Hur är Anna Pettersson i verkligheten, frå- gar ni?
Svaret är mycket enkelt, och jag svarar gärna.
Hon är hjärtlig, vänfast och anspråkslös.
Det är tre de vackraste adjektiv jag vet, och hon förtjänar dem alla.
Möter ni henne i ett sällskap, utan att veta hvem hon är, skall ni inte kunna gissa er till det.
Hon har inte alls några divafasoner.
Men nöden och lidan- det känna Anna Pettersson väl, och ännu har ingen gått utan hjälp från hennes dörr.
Jag skulle kunna berätta mycket härom, men ett enda drag kan vara nog.
Det kän- netecknar kvinnan.
D å Ida Hodell låg på sitt yttersta och hade det svårt, så svårt som en fattig sjuk artist kan ha det, skref en väninna några rader därom till fru Norrie.
Och omgående kom det ett litet vänligt bref från Köben- havn och i bref vet lågo 50 kronor.
.
.
Det är sådant, som kanske talar högre än konstnärlig begåfning: det berättar en enkel historia om ett hjärta, som förblifvit godt och nobelt, midt under det lyckan sjöng sin siren- sång och bifallsropen skållade.
Och det är kanske svårast att då vara sig själf.
Det är Anna Pettersson största storhet, att hon är det.
Daniel Fallström.
* Stockholm har nu ofta disputerat, när Anna Pettersson var bäst.
Som karl eller kvinna ...
i trikåer eller kjolar.
.
.
med värja vid sida eller solfjäder i hand?
Jag höll för min del en tid på det förra — hon hade någonting så förvillande pojk- aktigt i hela sin apparition, någonting af tjuf- pojke i sitt lynne, ett så präktigt och säkert sätt att föra sig, en så charmant figur i karl- kläder, ett så hurtigt spel — alldeles som Jeanne Granier — men efter att ha sett henne utveckla sin talang både som skådespelerska och sångerska, framför allt efter att nu ha återsett hennes sköna Helena, föredrar jag att se henne i kvinnliga roller.
Hennes » Lille hertigen » var den elegan- taste, den eldfängdaste, den mest förtjusande lille hertig i de tre nordiska rikena.
Hvilken entusiasm, när hon talar om sitt regemente, hvilken glöd, när hon sjunger om sin kärlek 1 Men ännu mera artistiskt fin, ännu mera in- tagande var Anna Pettersson som Thérese Valabrezéque i Co3tés spirituella enaktsope- rett » Kolhandlarne ».
Det är höjden af hen- nes konst.
Hör henne sjunga, svart i synen som en liten sötare, med komisk verv och ett skälm- aktigt leende den glada » kastrullvisan ».
Eller, ännu bättre, hör henne förvandlad till den allra täckaste och hvithylltaste parisiska, med en lätt rysning och med en oefterhärmligt näpen min, ömsom skrattande, ömsom nästan gråtande, sjunga den af Judic ryktbargjorda visan, hvars refräng lyder: Ne me cbatouillez pas!
Och ni medger att fru Anna Pettersson- Norrie väl är värd att jämföras med Théåtre des Variétés världsbekanta primadonna — m:me Anna Judic med de svarta, leende ögonen.
.
.
sägs om vissa blommor, att, hur trogen din spaning är, du aldrig det ögonblick, sitt då knoppen höljes blad skåda får öppnar mogen och ut i blomning IDet är, som ville slår.
blomman blygt sitt unga vårlifs för världens syn med ängslig skygghet dölja en känslans c jKelt ljufvastc förhölja stund, som henne helig oförtänkt du öfverraskad att öppnad är den fagra JHen med fröjd hon mystert, är.
röjer, blomsterskål.
sin kalk mot ljuset höjer att tjusa dig med doft Så du nyss i barnets första stod och färgers prål.
knopp- ning; lyckt låg där än ditt väsens ' jtiur troget bidde jag i ljuf att se dig sakta ^Då — plötsligt rikedom, förhoppning veckla ut din oförtänkt blom!
du mot mig sväfvar: i vän iunqfruliq blomstrinq iaq diq ser.
^Din unga din 3 Hick lönlig larm med huld förvirring ensamhet i helig stund Men med lena böljslag din huru lycklig att nu du blomstra Iland mot mig ler.
drömmar blomkalk är jag vill för anordningen af Några skära öppnat ej, du sig.
kära, mig, för Bernhard Om häfvar, våra mig!
Risberg.
hem.
synpunkter af Hugo Hörlin.
(Efter ett föredrag hållet vid Fredrika-Bremerför- bundets vårsamkväm den 11 dennes.)
en tid som vår, då kärleken till foster- landet flammar upp med ny låga, vore det besynnerligt, om ej kärleken till våra hem äfven skulle bli starkare, då ju fosterlandskär- leken bör ha sin rot i hemmet.
Ja, alla re- formatoriska och fosterländska sträfvanden må- ste arbeta med hemmen till bas — den » all- männa opinionen » ligger ytterst i hemmen, och i hemmen äro forntid, samtid och framtid i den lifligaste växelverkan.
Där skall sådden ske för kommande släkten — där skola skör- darne bergås.
De flesta af oss, som bo här i Stockholm, äro i strängare mening hemlösa — våra hem bestå af möbler och andra lösören — vi no- madisera med vårt » pick och pack » — bo än på söder, än pä norr, än i öster, än i väster.
Detta är i många afseenden en stor olägenhet, som icke minst består däri, att våra barndoms- minnen sakna de hållpunkter, som det mate- riela föräldrahemmet gifver i så rikt mått.
Lyckligast vore, om vi liksom t. ex. engels- männen ägde de bostäder, vi bebo, men detta tillåter oss icke de förhandenvarande förhållan- dena.
De flesta af oss måste finna sig i att vara hyrea-gäster i andras lägenheter, hvilka bland öfriga brister äfven ofta hafva den, att rummens färgtoner, tapeter m. m. ej stämma med våra egna mattor och möbeltyger.
Våra hem bestå sålunda hufvudsakligast af våra lösören, och huru sammanbringa vi nu dessa?
Man börjar med att » sätta b o ».
Härför finnas särskilda » bosättningsmagasin » och » möb- leringsaffärer », som leverera allt, från det min- sta till det största, från det nödvändigaste till det öfverflödigaste, » promt och solidt ».
Dessa affärer åtaga sig äfven anordningen uti och dekoreringen af det nya boet, i hvilket den unga makan inträder som den » sista möbeln ».
Sådana nya hem hafva det felet, att de blifva opersonliga, och äro ofta därtill för kompletta; de göra till viss grad intryck af ett på tim- men levereradt, fullständigt färdigt fabriksarbete.
Hemmet bör växa fram så småningom efter råd och lägenhet, behof och smak, under de bosättandes gemensamma omsorg.
Dessa böra aldrig förgäta, att de skola köpa åt sig själfva, åt sig samfäldt; för att tillfredsställa sina egna behof, sina egna tycken, sin egen smak.
Det ligger härvid stor vikt därpå, att köpen ske med urskilning, så att man förvärfvar åt sig solida och smakfulla arbeten och om möjligt inhemska; detta icke blott för hemmens egen skull, utan ock för den fosterländska konstslöj- dens, ty den kan aldrig höjas utan publikens hjälp, kan aldrig blifva nationel utan att ar- beta för en inhemsk publik, och denna bör den framför allt finna i hemmen.
Vårt materiela hem, vår bostad är en sam- manfattning af realiserade idéer — bör således vara en förkroppsligad idésamling af harmonisk verkan och stå i samklang med hemmets ägare och hans familj, deras materiela och andliga resurser.
Men hurudana gestalta sig våra hem i allmänhet "?
Svaret kunde bli ett både långt och intres- sant kapitel, men kanske ej så lärorikt.
De äldre hemmen med sin stela symmetri, sin svala färgton och enkla » gammalmodighet », som dock Må vi därför aldrig förgäta vår nationalitet, kan väcka kära minnen och sympati, äro snart då vi anordna och pryda våra hem.
Här pas- sin kos.
De nya äro dem mycket olika.
sar väl den något slitna frasen » Sverige åt Vi hafva dessa » stilenliga » hem, där mat- svenskarne », ty, äro icke våra hem svenska, salen är i en stil, förmaket i en annan, herrns hvar månne då svenskheten är tillfinnandes?
rum i en tredje och värdfolket själft i en fjärde Inköp och beställningar böra dessutom alltid stil; men det hela saknar stil.
göras med tanke på hemmets totalverkan och Vidare hafva vi dessa » pittoreska » hem, öf- det helas anordning, detta såväl beträffande verfyllda af öfverraskande anordningar och pi- form som färg.
Hemmet må gärna ordnas på kanta grupperingar, som dock ha en viss bi- ett pittoreskt sätt, men i anordningen bör all- smak af finare möbelmagasin, något som ej är tid ligga någon plan, någon förnuftig tanke, att undra på, då de oftast äro tapetserarefan- annars blir det hela » villervalla » och oreda.
tasier och ägaren kanske ej haft med det hela Man bör eftersträfva omväxling, men bibehålla mera att göra, än att han betalt räkningarna lugn och samklang, hemmets dyrbaraste kle- noder.
— om han ens gjort det!
Så ha vi de hem, som likna antikvitetskabi- Till den egentliga stommen, som utgöres af netter, fyllda som de äro med mer eller min- möblerna och de större föremålen, ansluta sig dre dyrbara föremål från alla tider och folk, en mängd småsaker och konstföremål, som och där knappast något mera än familjens med- kunna förtälja hemmets historia.
Så hafva vi lemmar, och deras dräkter förstås, äro från vår t. ex. gåfvor af olika slag från och med de tid — moderna.
s. k.
» lysningspresenterna », mer eller mindre Men intet af dessa exempel kan uppställas presentabla, till födelsedags- och julgåfvor, min- som efterföljansvärdt, och lika litet kan man nen af familjetilldragelser, från resor, af släk- framhålla någon särskildt typ såsom allmängil- tingar och vänner o. s. v. Till de senare höra tig.
De faktorer, som alltid måste vara till- äfven minnen från förfäderna, dessa gamla he- finnandes för att göra ett hem till hvad det dervärda familjeklenoder, som bära traditionen bör vara, äro: renlighet, ordning, bekvämlighet från farfarsmors och mormorsfars dagar, hvilka och prydlighet.
Dessa egenskaper skola gifva hos oss dock äro allt för sällsynta; men att hemmet karaktär och stämning, som sedan kan vi sakna dem, därom vittnar det hos oss öf- skifta i oäudlighet, beroende på familjens lef- liga bruket att uppblanda våra moderna hem Hvarifrån nadsställning, förmögenhetsvillkor, vanor, smak med » antika » möbler och dylikt.
de för öfrigt härstamma, sakna de dock det o. s. v. kanske viktigaste för den nedärfda möbeln: vår förhistoria.
Det materiela hemmet har en stor upp- fostrande betydelse, och de, som i dag äro husets värdfolk, hafva härvid ett icke ringa an- svar inför framtiden, ty de intryck, som vi från barndomen erhållit i hemmet, äro af stor varaktighet och såsom sådana betydelsefulla.
Den omedvetna smakbildning, som ett harmo- niskt och väl ordnadt hem måste meddela det uppväxande släktet, är ett arf, som icke blott tillfaller individen, utan tillika blir ett plus i den nationalförmögenhet, som ett utbildadt skönhetssinne alltid måste medföra.
Den franska nationen är ett talande exem- pel på, huru ett folk med odlad smak kan låta denna nationalförmögenhet vidmakthållas och förräntas i klingande mynt.
Den produ- cerande smaken kunna vi emellertid ännu räkna till våra » slumrande millioner ».
Men den skall väckas, och i detta arbete böra särskildt kvinnorna deltaga såsom hem- mens och barnens vårdarinnor.
De hafva dess- utom det företrädet, att de direkt med sina händers verk kunna bidraga till hemmets pry- dande och trefnad samt föregå med goda ex- empel.
Må de lägga detta på hjärtat, ty utan stöd i hemmen kan ej vår konstslöjd upp- blomstra och utveckla sig i nationel anda.
é S m å kulturbilder.
Af A v e.
III.
da in till senaste tiden har i folk-, föreställningen häftat något af skam vid de familjer, inom hvilka en eller flere medlemmar visade sig hafva otyglade sinnen eller ock vara behäftade med vanvett.
Orsa- ken till denna känsla af skam låg förnämligast däri, att man härledde alla dylika yttringar antingen från ett i barndomen ohäjdadt själfs- våld eller också från någon last eller ett be- gånget brott.
Det ligger naturligtvis, icke inom området för denna lilla kulturbild att undersöka, huru stor eller liten rätt man hade till dylika anta- ganden; däremot måste det sägas, att detta åskådningssätt utgjorde en stark och hälsosam tygel på månget lidelsefullt sinne.
Orden vansinne, vanvett, sinnessjukdom, sin- nesförvirring ingingo ej i min hembygds tal- språk, och ännu mindre visste man att tala om hypokondri.
En person, som var själfplå- gare och därmed plågade andra, sades hafva ett » ledt, räligt humör », och om den ständigt nedslagne hette det, att han var tungsint.
Den förre räknades bland » afgudarne », d. v. s. bland dem, som ej blifvit uppfödda i tukt och Herrans förmaning i sin barndom, den senare till de stilla dårarne.
Och i fråga om dessa, liksom äfven om personer, lidande af fallande- sot, gällde vissa ärftlighetsteorier, hvilka hän- visade till en eller annan synd eller öfverträ- delser af vissa föreskrifter såsom varande grundorsakerna till ifrågavarande elände.
Galenskap var den allmänna benämningen på hvad som nu kallas själs- och sinnessjuk- domar, och bland » galningar » räknades äfven inbillningssjuka personer, då de nämligen icke rakt af täljdes bland de lättjefullaste bland de late.
Om dylika » sängklädersslitare » diktade folkhumorn skämtsägner, hvilka alltid gingo ut på, att den inbillningssjuke sökte göra gagn
140 (D U N genom att ligga och rufva ut kyckliogar eller gåsungar.
En dylik skämtsägen, men från ännu äldre tider, är den om mannen, som köpte sig en pumpa-kurbits i den tro, att det var ett häst- ägg, och hvilken han lade sig att rufva öfver så länge, tills mannens gumma hällde en kappe skogsmyror till honom i sängen, då han fick brådt att komma upp för att lägga grimmor på de förmenta fölen.
I verkligheten tedde sig dock dylika inbil- lade sjukdomar, då som nu, sorgligast för fa- miljen, och det torde just ha varit allmänhe- tens skarpa syn för den ohyggliga själfviskhet, hvilken beherskade dessa » sängvaktare », som gjorde, att man hyste stor vedervilja mot dem.
För några och trettio år sedan kom jag att besöka en sådan egoist; det var en hustru, som då hade legat tretton år till sängs.
Hon låg där i en massa mjuka fjäderbolstrar, fet, röd och blomstrande och lät passa upp sig, » ty hufvudet kunde hon rakt inte lyfta i vädret ».
Emellertid greps mannen, hvars lif hon gjort glädjelöst, slutligen af förtviflan, så att han en dag sökte förkorta sitt lif.
Någon kom dock och ryckte knifven, hvarmed han skurit sig i halsen, från honom, och vid de rop om hjälp, som denne person uppgaf, for — hustrun upp ur sin goda säng, och från den stunden vardt hon frisk.
Det vill säga, hon vågade ej mera lämna sin tungsinta man ur sikte, utan måste för den skull försaka sitt förra lättjefulla lef- nadssätt.
» Gör dig själf intet ondt, » var ett af de bibelord, som tidigt inplantades i barnen och än ytterligare inskärptes genom den all- männa fasan för själfmord.
Denna fasa hade sin djupaste grund i det religiösa åskådnings- sätt, som varnar och förbjuder människan att okallad och objuden inträda i en annan värld.
Till denna kristliga uppfattning sällade sig dock äfven folktraditionen, som förtäljde om uppen- barelser af » själfspillingars » andar, hvilka ej hade något rum att hvila på under den tid, som skulle hafva återstått dem af deras jorde- lif.
Själfspillingen hölls för att vara den störste och tillika föraktligaste af alla brottslingar, ty icke nog med att han själf förverkat Guds nåd genom att egenmäktigt bortkasta sitt lif, brin- gade han dessutom sorg och skam samt kanske fattigdom och nöd öfver sin familj, hvilken det varit själfspillingens plikt att skydda, stödja eller glädja efter bästa förmåga.
För sextio — kanske för femtio — år sedan skulle den allmänna meningen ej tillåtit, att en själfmördare begrofs på kyrkogården, om icke det skedde » i tysthet och afsides », som lagen bjöd.
För något längre tillbaka begrofs själf- spillingen i rågången emellan tvänne socknar till tecken på, att en sådan människa förver- kat sin medborgarrätt inom den kristna försam- lingen.
Tydligt minnes jag en jordvall i en sådan rågång, hvarest ett dylikt lik blifvit jordadt.
Hvad den döda i lifstiden burit för namn, var glömdt, fast gafveln af likkistan ännu ej var multnad, utan syntes stundom, då något slag- regn undansköljt mullen; vi barn kände den döda blott under benämningen » pigan själfspil- lingen » och undveko att leka vid denna jord- vall.
Folksägnen hade naturligtvis mycket att för- tälja om själfmördares osaliga andar, och de hus, hvarest en människa själf beröfvat sig lifvet, skyddes som sannskyldiga spöknästen.
Lyckligtvis voro dessa brott då mycket säll- synta, kanske just därför att man ej hade några förskönande ord, icke en mängd ursäkter, inga högtidliga begrafningar med blommor, tal och sist prunkande vårdar åt själfmördaren pä den kristna församlingens kyrkogårdar.
Utom de hemska sägnerna om själfmördares osaliga tillstånd, hade man då äfven sägner, hvari själfmordet gisslades af folkhumorn.
En dylik är berättelsen om flickan, som gick och sökte döden, utan att kunna få tag i honom.
Detta fick en ung man höra, och en afton mötte han flickan förklädd till liemannen.
Åh, hur hon bad och tiggde » herr Död » för att slippa följa honom!
Hon ville gifva honom allt, hvad hon ägde, för att få lefva blott ett år, en månad, en dag till, och när hon då riktigt greps af dödsångest, hvarmed hon lekt i fantasien, då kastade ynglingen af sig förklädnaden, och hon stod med blygsel in- för honom och för alla de dittills dolda vitt- nena af detta uppträde.
Så behandlade man i äldre dagar damer, » som ville dö i skönhet, » då däremot barn, som togo sig före att hota sin omgifning med att vilja taga lifvet af sig, blefvo antingen grundligt afbasade eller också ordentligt dop- pade i samma vattendrag, som vettvillingarne nämnt i sina hotelser.
» Ett h u s k o r s.
&gt; Det var under högmässopredikan i S:t Jakobs kyrka i Stockholm för många år sedan.
På predikstolen stod den mycket omtyckte då- varande komministern Kjellman-Göranson, beundrad och uppburen såsom författare under pseudonymen » Nepomuk ».
Hans predikningar voro alltid af kärnfullt inne- håll med ofta ganska egendomliga infall och vänd- ningar.
Detta gjorde ett godt intryck, liksom då en värderad vän förmanar i vänliga och allvarliga ordalag, men dock låter ett hälft skämtsamt infall liksom förmildra tillrättavisningens skärpa.
Efter att hafva tillämpat de olika sätt, hvarpå människan måste bära det kors, som pålägges henne, fortfor predikanten med vänlig stämma: » Men du, min vän där borta, som ser så stolt ut liksom tänkte du: hvad slags kors skulle väl jag bära?
— dig vill jag säga ett ord.
Ja, hvilket?
— det kan du fråga dig, ty du har rang, hälsa, rikedom och allt, hvad världen prisar.
Men, säg mig i förtroende, är du dock alldeles lycklig?
Må- hända har du dock ett ganska tungt kors att bära på, som ingen vet, ingen ser.
Kanhända har du » ett huskors »!
Till och med öfver de allvarligaste och förnäma- ste ansikten flög ett småleende vid dessa ord.
Men i hjärtat bevarades den vänlige mannens tal och kom mången att ransaka med sig själf: » Ä r det månne möjligt, att just jag är » ett hus- kors » för de mina? » » Nepomuks » stämma har längesedan för alltid tystnat, men en gammal åhörarinna, som ännu i friskt minne bevarar hans hjärtevarma personlighet, har kommit att erinra sig denna lilla episod och tänkt, att möjligen de ord, som då gåfvo anledning till många hälsosamma, pröfvande tankar, äfven kunde intressera Iduns läsarinnor och gifva någon den rätta hågen att allvarligt gå till doms med sig själf: » Månne äfven jag skulle vara » ett huskors » för de mina? » En gnatig hustru, en despotisk äkta man, en in- billningssjuk, kinkig gammal mormor, en besinnings- lös son, en otacksam dotter, en oordentlig tjäna- rinna — hur många former kunna icke gifvas för dessa tyngande » huskors » på trötta skuldror!
Och den, som känner sin skuld, må se till att afplana den!
Glömmen ej Iduns skollofskoloni!
V å r a s u t d e n s t k o r.
1 Ett litet bidrag till den svenska kvinnoeman- cipationens historia af S. JK.
III.
(Sista artikeln.)
et bästa sättet att besvara de frågor, vi i slutet af vår förra uppsats framställde an- gående resultaten af den svenska kvinnans rätt att undergå studentexamen och akademiska lärdomsprof, ha vi trott vara att framlägga några statistiska uppgifter, samlade ur offent- liga källor.
Siffror äro visserligen torra att studera, men de hafva den förtjänsten att framställa förhållandena opartiskt.
Må de här tala och vittna!
Det var, enligt hvad vi förut omnämnt, år 1870 som kvinnan i vårt land erhöll ofvan- bemälda rättighet.
Den första, som begagnade sig däraf, var fröken Betty Pettersson.
Hon tog 1871 studentexamen, inskrefs följande år såsom student i Gotlands nation vid Upsala universitet och aflade där efter ett par års studier filosofie kandidatexamen.
Fröken Pet- tersson har äran af att bland svenska kvinnor vara den första, som aflagt studentexamen, den första, som studerat vid universitet, och den första, som undergått filosofie kandidatexamen.
Sedermera togs studentexamen 1872 af 2 kvin- nor, 1873 likaledes af 2, 1874 af 5, 1875 af 1, 1876 af 3, 1877 af 6 o. s. v. Hela anta- let kvinnor, som hittills aflagt studentexamen, utgör 242.
Huru dessa fördela sig på de 21 åren 1871 — 1891 se vi af följande lilla tabell, där vi för korthetens skull indelat tiden i längre perioder.
1871 — 1875 blef studentex.
aflagd af 11 kvinnor 1876 — 1880 1881 — 1885 1886 — 1890 1891 » » » » » i » » » » 21 » 57 » 137 » 16 » Summa 242 » » » Högsta antalet kvinnor undergick student- examen 1888, då de utgjorde 31.
Men huru många af dessa 242 studentskor hafva sedermera vid universitet fortsatt sina studier?
Endast 8 1.
Öfver dem meddela vi, i förhoppning att det skall intressera Iduns läsarinnor, här en fullständig förteckning.
V i ha där upptagit, i likhet med hvad som sker i universitetskatalogerna, födelseåret, året för inskrifningen vid universitetet (hvilket i all- mänhet sammanfaller med året för studentexa- mens afläggande) samt universitetsstadens namn, hvarvid U.
betecknar Upsala och L.
Lund.
(Att en del af de studerande sedermera öfver- gått till Karolinska institutet, den medicinska läroanstalten i hufvudstaden, böra vi kanske påpeka.)
Vidare uppgifves senast afiagda aka- demiska examen, hvarvid F. L. betyder filo- sofie licentiatexamen, F. K. filosofie kandidat- examen, M.
L. medicine licentiatexamen, M .. K. medicine kandidatexamen, M. F. medicinsk- filosofisk examen och J.
K. juris kandidat- examen.
Alla dessa uppgifter tro vi vara af betydelse, och vi ha sökt samla dem så full- ständigt och noggrannt, som det varit oss efter tillgängliga källor möjligt.
Skulle några rät- telser eller tillägg emellertid finnas behöfliga, äro vi tacksamma för benägna meddelanden därom genom Iduns redaktion.
Vi skola i så- dant fall icke underlåta att ställa oss dem till efterrättelse, då vi möjligen om ett år härefter få i denna tidning framlägga en ny förteck- ning öfver våra studentskor.
TH. L U N D - i » Kappaffär 21 D
K a t a l o g öfver samtliga kvinnliga studerande, s o m varit eller äro inskrifna vid svenskt universitet.
^ Inskrifven Senast O: £ Ahlborn, Elin Ahlström, Anna Ahlström, Anna Andersson, Augusta Andersson, Botilda Andersson, Hedda Astrup, Augusta Beckman, Alice Bergius, Hedvig .. Bergling, Vilna Maria Bergstrand, Lilly Björck, Hildegard Björkegren, Anna Maria.
.
.
Björklund, Alma Sofia Aug.
Borelius, Hilma Joh.
Ulr .... Christer-Nilsson, Hanna.
.
.
Cleve, Astrid Dahlström, Anna Eidem, Pauline Ekberg, Eva Eschelsson, Elsa Polkeson, Maria Forsell, Anna Fries, Ellen Frölich, Elsa Glasell, Anna Granström, Thora Grenander, Gunilla Hall, von, Anna Halling, Elisabeth Hallman, Maria Hammar, Theckla Hedman, Cecilia.
Henckel, Agnes Holmgren, Sofia Gustava.
.
.
Invenius, Fredrika Karlberg, Eva Dagmar Elis.
Kruse, Ingrid Mathilda Leijonhufvud, Sigrid Lewysohn.
Johanna Lidforss, Karin Lidforss, Gärda Linder, Helga Lindhult, Ellen Lothigius, Emilia Loven, Anna Lundberg, Gerda Lundberg, Matilda Lundquist, Siri Maria Lundström, Marie Louise ... Mellner, Johanna Molander, Sigrid Molin, Gertrud Miintzing, Hanna Nilsson, Ada Norrman, Elin Ohlsson, Wilhelmina Pettersson, Betty Philipson, Adfele liossander, Gulli ._ Kothstein, Ulla, Kudbeck, Sofia Rundström, Inez Sandberg, Anna Katarina ... Sandelin, Ellen Schulzenheim, von, Eleonora Skog, Berna Skoglund, Alexandra Stecksén, Anna Sundqvist, Alma Svalting, Emelie Synnerdahl, Anna Söderström, Signe Thunberg, Alice Wahlström, Lydia Wallengren, Natalia Wedin, Augusta Westman, Anna Widerström, Karolina Yhlen, von, Charlotta 63 68 70 65 61 65 59 53 60 68 47 68 67 69 67 75 67 67 63 6L 63 70 55 71 63 60 70 61 69 70 72 54 60 64 67 66 64 62 54 66 71 63 59 66 70 70 65 71 69 61 63 57 61 73 66 66 38 70 67 b7 66 69 64 62 69 70 62 70 72 66 68 67 69 69 71 61 67 56 39 70 ss.
student aflagda år vid examen 87 U. F. K.
88 L.
M. F. 88 •U.
— 85 L.
M. F. 80 L.
M.
K.
84 U. F. K.
77 U.
— 76 u. F. K.
79 u. F. K.
88 u.
— 73 u.
M.
K.
87 L. F. K.
88 L.
— 91 L.
— 86 L. F. K.
91 U.
— * 88 U.
M. F. 87 U. F. K.
82 U.
— 82 u.
J.
K.
* * 83 u.
M.
K.
90 u.
— 77 u. F.
L.
* * * 90 u.
— 85 L.
M.
K.
86 U.
M.
K.
91 U.
— 85 u.
M. F. 89 u.
— 90 U.
— 91 u.
— 74 u.
— 88 u. F. K.
88 L.
M. F. 88 u.
— 88 L.
— 84 L.
— 85 U. F. K.
73 U.
— — 85 L.
89 L.
M. F. 83 L.
F. K.
87 U.
— 83 U.
M. F. * 91 u.
M.
F.
88 u.
— 90 u.
M. F. 91 L.
— 88 L. F. K.
89 u.
— •88 u.
M. F. 78 u.
— 83 u.
M. F. 91 u.
— 84 u.
— 86 L. F. K.
72 U. F. K.
90 U.
— 87 U. F. K.
88 L. F. K.
91 U.
— 90 U. F. K.
87 L.
— 85 u.
M.
K.
91 u.
— 89 u.
M. F. 84 u.
F.
K.
90 u.
M. F. 91 u.
— 87 u. F. K.
— 91 u.
88 u. F. K.
—.
91 u.
88 u.
F.
K.
90 L.
— 82 u.
M. F. 86 L.
F. K.
79 U.
M.
L.
73 U.
— 88 u. F. K. A f denna katalog finna vi först och trämst hittills enda praktiserande läkare af kvinnokö- gången och utvecklingen af kvinnans arbete net.
Hon var emellertid ej den första kvin- vid våra universitet.
Vi ha redan nämnt, att na, som studerade medicin vid våra universi- 1872 den första kvinnliga studerande, fröken tet.
Denna ära tillkommer fröken Hildegard Betty Pettersson, inskrefs vid universitetet i Björck, hvilkens 1874 i Upsala aflagda medi- Upsala.
Året därpå inskrefvos 3, 1874 2, cinsk-filosofiska examen var den första akade- 1875 ingen, 1876 1, 1877 2 o. s. v., alla vid miska examen, som kvinna i vårt land under- Upsala universitet.
Först 1880 finna vi vid gått.
Sedan hon 1879 äfven absolverat medi- cine kandidatexamen, blefvo tyvärr hennes Lunds uaiversitet en kvinnlig studerande.
Huru de 81 studentskor, som idkat akade- studier af brutna af sjukdom.
Juridiska universitetsstudier har endast en miska studier, fördela sig på åren 1872 — 1891, kvinna i vårt land idkat, nämligen fröken Elsa se vi af följande tabell: Eschelsson, hvilken, efter att 1885 hafva blif- 1872 — 1875 inskrefvos vid universitetet i Upsala 6 och i Lund ingen.
vit filosofie kandidat, i denna månad aflagt en 1876 — 1880 » » 6 » » &gt; 1 högre juridisk examen, den s. k. juris kandi- 1881 — 1885 • 12 » » &gt; C datexamen — lärdomsmeriter, som skulle göra 1886 — 1890 » 26 » » » 13 äfven en manlig studerande bemärkt.
1891 » 10 *, ' V " i 2 Deras antal, som aflagt någon eller några Summa 60 21 akademiska examina, är f. n., såsom vi sett, Det år, då högsta antalet inskrefs vid våra 45.
Men då vid universitet inskrifvits 81, så universitet, var 1888.
Det uppgick då till 14, uppstår frågan: Hvart hafva då de öfriga 36 af hvilka 8 vid Upsala och 6 vid Lunds uni- tagit vägen?
Hafva de misslyckats på den lärda banan och nödgats öfvergifva den af brist versitet.
på intellektuel förmåga eller fysisk kraft?
Här- Innevarande termin utgör de kvinnliga stu- på svara vi: Omkring 20 torde ännu fortsätta derandes antal studierna till sin första akademiska examen; vid universitetet i Upsala 18 resten, således omkring 16, hafva utan afläg- » » » Lund 12 gande af sådan examen lämnat universitetet.
» Karolinsk?, institutet Skulle någon finna denna siffra vara en väl Summa 38 hög procent af 81 samt häri vilja hämta stöd Äfven vid Stockholms högskola lära för när- för hrr Ribbings och Huss ' redan omtalade varande några studentskor förbereda sig till teorier, så bedja vi endast få erinra därom, filosofie kandidat- eller medicinsk-filosofisk att utom de orsaker, som för alla studerande kunna nödga till ett lämnande af universitetet examen.
utan examen (t. ex. bristande begåfning, svag Beträffande den ålder, vid hvilken inskrif- hälsa, ekonomiska svårigheter), det för de kvinn- ningen vid universitet skett, sä förhåller, sig liga studerande tillkommer ännu en anledning därmed på följande vis: till ett dylikt steg, en anledning, hvars giltig- Vid öfver 30 års ålder 2 het ingen torde drista sig att underskatta, näm- vid 25 — 30 » » 8 ligen giftermålet.
Att detta afbrutit flere af vid 20 — 24 » » 45 våra studentskors akademiska bana, veta vi vid under 20 &gt; » 26 med säkerhet.
Summa 81 Den vid inskrifningen yngsta var 16 år (frö- ken Cleve i Upsala, dotter af därvarande pro- fessorn P. Th. Cleve) *.
De två äldsta voro bägge 34 år (fröknarna Pettersson och von Yhlen).
Kommer så den viktigaste frågan: Huru mänga af dessa 81 hafva sedermera aflagt nå- gon akademisk examen?
Katalogen ger svar därpå.
Den visar oss, att följande examina (bland hvilka några alltid föregås af en eller tlere lägre sådana) undergåtts af nedanstående antal kvinnor, nämligen: filosofie licentiatexamen filosofie kandidatexamen juris kandidatexamen medicine licentiatexamen medicine kandidatexamen medicinsk-filosofisk examen af 1 af 22 af 1 af 1 af 6 af 14 Summa 45 * * Härförutom har - — såsom i katalogen an- märkts — filosofie doktorsgraden vunnits af den ofvanbemälde filosofie licentiaten, hvilken är den enda kvinna, som genomgått de två hög- sta lärdomsprofven inom den filosofiska fakul- teten.
Det är fröken Ellen Fries, hvilken Iduns läsarinnor särskildt känna genom hennes uppsatser i denna tidning.
Vår enda medicine licentiat är fröken Ka- rolina Widerström, tillika Sveriges första och Nåväl — utropar nu kanske en läsarinna med litet otålig min — hvad blir till sist slutsatsen af alla dessa tabeller och siffror?
Ja, den öfverlämna vi helst åt en hvar att själf draga ur ofvanstående.
Men är det så, att ni bestämdt fordrar, att vi för vår ringa del uttala ett slutpåstående i denna omtvistade fråga, så skulle vi säga ungefär så här: Inga lysande resultat hafva ännu vunnits af den svenska kvinnans insläppande på universitets- studiernas väg, men hon har på den gått jämnt och säkert framåt.
Reformen har utvecklat sig lugnt och sansadt.
Våra unga kvinnor ha ej massvis strömmat till för att utan betän- kande kasta sig in på den nya banan.
Nå- gon för männen farlig konkurrens ha de ej äf- lats att framkalla.
Allt har gått stilla — men säkert.
Blott 20 år ha de ännu haft på sig.
Vi tro, att under nästa 20 år resultaten skola blifva betydligt mer smickrande för kvinnans intelligens och ihärdighet.
Därpå tyda redan åtskilliga tecken.
Emellertid torde de kunskapsprof, som redan nu på dessa första tvä decennier aflagts af våra studerande kvinnor, vara sådana, att de- ras lärde vedersakare, om hvilka vi förut talat, måste erkännas hafva misstagit sig, dä de för- klarat kvinnan icke kompetent till strängare * Såsom en intressant omständighet kunna vi Abäc k, Augusta Eller skulle — om nämna, att äfven fröken Cleves mor aflagt student- vetenskapliga studier.
man nu, enligt professor Ribbing, ej får till examen.
* Inskrefs ej vid universitet, förrän då hon, efter * * A f dessa 45 kvinnor, som i vårt land aflagt sådana studier räkna hela den teoretiska de- vid Stockholms högskola gjorda studier, i Upsala akademiska lärdomsprof, har dock döden redan bort- len af den medicinska kursen — icke dessa undergick medicinsk-filosofisk examen.
ryckt några, däribland vår första studentska, fil.
* * Har förut aflagt filosofie kandidatexamen.
kand. Betty Pettersson, och med.
stud. Botilda An- 24 filosofie kandidatexamina, som af kvinnor hittills aflagts, vittna om motsatsen?
V i en- * * * Hvarefter hon äfven vunnit filosofie doktorsgrad.
dersson.
,) t t n i n g g r a t a n cHN° S t ö p s t a billigaste, m e n u r v a l &lt; * 4^&gt; b e s t ä m d a p r i s e r.
dast fråga.
Filosofie licentiatexamen och prof- ven för den filosofiska graden har endast en kvinna ännu absolverat, och h o j kan ju möj- ligen bortresoneras såsom ett undantag.
Men hon skall nog få efterföljerskor — och då blir det kinkigare att komma från saken.
Slutligen: Hafva dessa högre studier för- ryckt kvinnan från hennes naturliga bestäm- melse, såsom det från åtskilliga häll förutspåd- des?
Härpå borde svaret egentligen utgöra en liten giftermålsstatistik.
Men som vi sak- naden därtill nödiga personkännedomen och dess- utom våra läsarinnor torde fått nog af stati- stik, så afstå vi från den eljes ganska intres- santa uppgiften.
I förbigående erinra vi blott, huru denna vinter af våra studentskor en fi- losofie kandidat gift sig och en medicine kan- didat förlofvat sig.
Och att en akademiskt bildad fru ej skall blifva mindre älskvärd än en annan, därom äro vi fast och innerligt öf- vertygade.
H a n s andra hustru.
Skiss för Idun af Arodna.
CwVndtligen var hon då hemma igen — hem- rjy * - ma hos honom!
De fjorton dagar, som hon tillbringat på besök hos sina föräldrar, hade hon så inner- ligt längtat efter sin man.
Ja, alltid hade hennes tankar varit hos honom.
Hon kände sig nöjd och glad i hans närhet, äfven om han ej sysselsatte sig med henne.
Under den tid, de hade varit gifta, hade hon redan vant sig vid, att han blott betraktade henne som ett oerfaret barn.
Men — hon älskade honom ju af hela sitt lilla hjärta, och kärleken öfver- vinner allt.
Visst hade det ibland under de långa, mörka vinterkvällarne varit ledsamt att se honom för- djupa sig i en bok i stället för att sällskapa med sin unga hustru.
Men han stod ju så högt öfver henne; huru skulle han kunna finna något nöje af att samtala med en så barnslig liten själl Hon visste, att han bar på en tung sorg.
Sin första hustru, en ung, vacker och begåf- vad kvinna, hade han förlorat efter ett kort äktenskap.
Och ännu älskade han den döda och sörjde henne djupt.
Hvad hade hon icke gifvit för att kunna ersätta honom den förlorade, att helt kunna få äga hans förtroende!
På väggen i hans arbetsrum hängde ett stort porträtt af den döda.
Ofta dröjde hon fram- för detta, sjunken i djupa tankar, full af be- undran blinkande in i dessa mörka, själfulla ögon.
Att kunna likna henne, att kunna blifva värdig honom, som hon så innerligt älskade — den gåfvan skulle hon gladt ha velat köpa med halfva sitt lif!
Han hade ej gift sig med henne af kärlek, hon visste det nog.
Hans släkt hade tänkt, att ett nytt äktenskap skulle komma honom att glömma sin djupa sorg, att öfverflytta sin kärlek från den döda till den lefvande.
Hon hade också så varmt hoppats] därpå, hoppats, att hon så småningom skulle vinna hans hjär- ta.
Men nu — nu var allt hopp ute!
Hur lycklig kände hon sig dock ej, där hon nu åter vandrade vid hans sida, från järnvägs- stationen till deras lilla hem pä Söder.
Hon kunde ej afhålla sig ifrån att gång på gäng förstulet betrakta hans vackra profil, denna höga ädla panna, från hvilken hon så gärna med sin hand hade velat stryka bort de djupa veck, som ofta drogo sig tillsammans öfver den.
Han af bröt den tvungna tystnaden i det han sade: » Jag blef så förvånad i går, när jag fick ditt telegram, att du skulle komma i dag.
Jag väntade dig inte hem förrän nästa vecka.
Det skulle väl ha varit roligt för dig att få stanna hemma så länge som möjligt hos dina föräldrar », frågade han och böjde sig ned öf- ver henne.
glömt henne för sina själfviska sorger 1 Det hade han aldrig trott.
Hade han uppfyllt sina plikter mot henne?
Hade han älskat henne i nöd och lust, som han hade lofvat henne framför altaret?
Nej, nej, det hade han visserligen ej!
Han kunde icke längre vara ensam här inne med sina oroliga tankar, utan klädde sig och gick ut.
» Jag kunde ej vara borta längre », svarade hon, lätt rodnande.
» Hvarför inte?
Jag skulle ej nekat dig, Maria, om du hade önskat det.
Hvad var det väl då, som tvingade dig att nu resa hem? » » Det kan jag inte säga dig, Vilhelm », sva- rade hon och böjde ned sitt lilla rodnande ansikte.
» En annan gång skall du fä veta det, blott inte nu. » » Hvar har du varit så länge, Vilhelm? » frågade hön leende, i det hon gick emot ho- nom för att hjälpa honom af med ytterroc- ken.
» Jag har bara varit ute och gått.
Vädret är så vackert och lockande », svarade han, un- der det han betraktade henne kärleksfullt.
Som en rosenknopp såg hon ut, där hon stod med sitt lilla vackra ansikte vändt emot ho- nom.
» Kaffet är alldeles kallt, men det är inte mitt fel, » sade hon, i det hon hällde i åt honom.
Han svarade icke, men han slog armen ömt om hennes lif och sade, i det han kysste henne: » Maria, nu vet jag, hvarför du kom hem just i dag. » Det blixtrar till i hennes ögon, hennes kind blir mörkt röd, och den lilla öfverläppen bör- jar sakta skälfva.
.
.
» Låt det förflutna vara som glömdt, mia älskling », säger han.
Och i det han drar henne allt fastare intill sig, får han fatt i hennes hand, och en glänsande guldring tryc- kes på hennes finger.
» Bär denna som ett bevis pä min kärlek! » Hvilken ny, förunderlig klang i hans röst, hvilken mild eld i hans blick!
Hon känner det, som ville hennes hjärta jublande sprängas, hon slår armarna om hans hals och trycker sitt hufvud tätt mot hans bröst.
En ljuf säll- het bemäktigar sig henne.
Han älskar — • han älskar henne!
Hennes bön har blifvit hörd på deras bröllopsdag.
Han gick af och an i sitt arbetsrum.
Hvarför hade hans hustru kommit hem i dag?
Hade hon månne längtat efter honom?
Han hade under hennes frånvaro funnit det mycket tomt och ensligt i hemmet, men att han hade saknat henne, det ville han inte tillstå för sig själf.
Men glad hade han dock blifvit, när han så fick hennes telegram, att hon skulle komma dagen därpå.
Nu var hon hos honom, och hon skulle åter se på honom med sina klara, frägande ögon.
Han ämnade gå in till henne, men stanna- de framför dörren till hennes rum.
Skulle han stiga på?
Sakta knackade han på dörren: ingen svarade.
Han knackade åter: intet svar.
Då steg han likväl in.
Iklädd en hvit peignoir och med det loc- kigt mörka håret utbredt öfver skuldrorna, låg hans unga hustru djupt sofvande på soffan.
Restrött, stackars liten!
Han stannade slagen.
Hvad hon såg innerligt täck och älsklig ut, där hon låg!
Den ena lilla knubbiga armen, hvilken blottades hvit och rund ända upp till armbågen, hängde slappt utmed ena sidan; den andra hade hon böjt under hufvudet.
Han kände en underlig värme i sitt hjärta, han böjde sig ned öfver henne och tryckte nästan ofrivilligt en kyss på den hvita pannan — lätt, helt lätt allenast.
.
.
Nu föll hans fan.
Där låg ett de ej motstå sin läste: » Älskade blick på bordet bredvid sof- halfskrifvet bref.
Han kun- nyfikenhet, utan tog det och lilla mamma!
Nyss hemkommen skrifver jag till dig för att omtala, att min resa gick mycket lyckligt, och att Vilhelm var mig till mötes nere vid stationen.
Hvad jag blef glad, när jag fick se honom!
Hur gärna hade jag ej velat omfamna och kyssa honom, men jag vågade det icke.
Vilhelm är mycket vänlig och god mot mig, och jag känner mig sä lycklig öfver att åter vara hemma hos honom.
Han kommer ej ihåg, att det är vår bröllopsdag i dag, utan sade, att han blef så förvånad, när han i går fick mitt telegram, att jag skulle komma hem.
Ja, i dag för ett år sedan blef jag hans hustru.
Har jag uppfyllt mina plikter mot ho- nom?
— — — » Längre kom han ej.
Deras bröllopsdag!
Och det hade han inte kommit i håg!
Nu förstod han, hvarför hon hade kommit hem just i dag.
Han smög sig tyst ur rummet.
Hon älskade honom således, honom som så ofta hade varit sträng mot henne, så ofta hade •M U r notisboken.
Mathilda ROOS, den värderade författarinnan och en af Iduns helst lästa medarbetarinnor, har af Svenska akademien hedrats med en premie af 500 kr.
vid fördelningen af de för året anslagna medlen till » författare af utmärkt förtjänst. » Huslig ekonomi.
Till den i Kassel den 5 och ö d:s hållna examen i ämnet » huslig ekonomi » anmälde sig äfven 2 skandinaviska damer, nämligen fröken Ida Norrby frän Upsala och fröken Hanna Hansen från Vikedal vid Stavanger.
Examenskomi- tén fann den duglighet, som examinanderna uppnått i såväl praktiskt som teoretiskt afseende, särdeles tillfredsställande, och komiténs ordförande tackade i varma och berömmande ordalag fröken Augusta För- ster för det utmärkta sätt, på hvilket hon ledt kur- sen.
Denna har varat i sex månader och omfattat så väl praktiska hushållsgöromål som pedagogik.
På fjärran arbetsfält.
Till föreståndarinna för missionsskolan vid Appelsbosch (Sydafrika) har Svenska kyrkans missionsstyrelse antagit fröken Beda Wennerqviet.
Den nya lärarinnan, som år 1883 aflade afgångsexamen vid folkskolelärarinnesemina- riet i Stockholm och sedan dess utöfvat lärarinne- verksamhet i hemlandet, kommer att i sällskap med fröknarna Hedvig Posse och Ester Goes utresa till missionsfältet under instundande sommar.
Kvinnlig svensk läkare.
Från Womens Medieal College utexaminerades nyligen miss Anna Larsson såsom medicine doktor.
Damernas bicykleklubb, den första i Sverige, konstituerades i lördags i Upsala.
Icke mindre än 16 unga damer ba redan varit nog fördomsfria att ansluta sig till denna förening, och har isen blott en gång blifvit bruten, kommer det hos oss för da- mer nya modet hett visst att hastigt vinna utbred- ning.
* Från systerlandet.
» Unionen, kvinnosaks- förbund i Finland », är namnet på en ny förening, som hos senaten ansökt om stadfästelse på sina stadgar.
Den tanke, som legat till grund för för- bundets stiftande, är att kvinnofrågan berör hela människosläktets intressen, och att dess dryftande samt klargörande af olika synpunkter på detta vidsträckta område bäst sker genom samarbete mellan män och kvinnor.
Damer som handelsresande ha länge varit en rätt vanlig företeelse såväl inom de större euro- peiska länderna som särskildt i Amerika.
Här uppe i norden torde.dock kvinnliga handelsresande ännu höra till sällsyntheterna, och det är därför tämligen förklarligt, att en ung dam, som härom dagen in- träffade i Tammerfors såsom resande för Vasa bom- ullsspinneri, väckte ett visst uppseende.
Hon lär emellertid ha gjort utmärkta affärer och lämnat sina manliga kolleger ett godt stycke bakom sig.
* Gladstone om kvinnans rösträtt.
Den 20 dennes utkom i London en broschyr af Glad- stone, hvilken uttalar den förhoppningen, att under- huset skall förkasta förslaget om politisk rösträtt för kvinnan.
Gladstone befarar, att kvinnans skär- het och poesi skulle gå förlorade, om hon deltoge i männens politiska strider.
(!)
Kejsar Wilhelm I:s syster, änkestorhertigin- nan Alexandrina, afled i Schwerin den 21 dennes på aftonen af hjärtslag.
Den aflidna furstinnan, hvilken var den enda af kejsar Wilhelm I-.s syskon, som öfverlefvat honom, var född i Berlin den 23 febr.
1803 och blef den 22 maj 1822 förmäld med stor- hertigen Paul Fredrik af Mecklenburg-Schwerin.
Stor- hertiginnan Alexandrina hade vid sin död varit änka i öfver femtio år.
Det svenska hofvet har anlagt sorg efter den aflidna.
I främsta ledet.
En af Europas förnämsta jour- nalister är en kvinna, madame Severine.
Madame Severine skrifver hvarje vecka en artikel för » L e Figaro », en för » Gaulois » och en för » Gil Bias ».
Hon är trettiofem år gammal, ser bra ut är mycket spirituell samt anses vara en af de mest intressanta personligheterna inom Paris ' literära värld.
* Kriget mot släpen.
Den ungerska förenin- gen för offentlig hälsovård, till hvars medlemmar räknas Ungerns förnämsta läkare, inlämnade nyli- gen till inrikesministern en petition, i hvilken denne uppfordras att i den offentliga hälsovårdens intresse inskrida mot bärandet af släpklädningar utomhus.
I synnerhet förtjäna de i petitionen framlagda skä- len allt afseende.
Man rinner af densamma, att föreningen mycket noga diskuterat frågan om slä- pen.
Lungsot ' och tyfus rasa mest i stora städer, och särskildt i Budapest äro dessa sjukdomar för- härskande.
Smittoämnet förefinnes i allmänhet i det damm, som betäcker städernas gator, och genom släpen föres det icke endast vidare, utan upphvirflas äfven under den torra årstiden, hvarigenom de pro- menerandes lungor sväfva i fara.
Släpen behöfva äfven tidt och ofta borstas och repareras och ut- sätta därigenom tjänarinnorna och sömmerskorna för fara.
Kurdirektionen i Meran har redan i de därva- rande sjukes intresse förbjudit de släpande klädnin- garnas offentliga bärande.
Literatur.
En » Handledning i metodisk undervisning i kvinnlig slöjd » har på C.
E.
Fritzes förlag härstädes utgifvits af fröken Hulda Lundin, den kända slöjdinspektrisen, och utgör tredje följden i det af Fridtjuv Berg redi- gerade » Bibliotek för undervisning. » Denna nyhet torde bli högeligen välkommen för den kvinnliga slöjdens alla vänner, då behofvet af en dylik hand- bok länge varit starkt kännbart och nu fylles af den person, som härför torde äga den största möjliga kompetensen.
Ett åttiotal tydliga teckningar bidraga att förhöja arbetets värde och åskådlighet.
Priset är 1 k r, 50 öre.
Ungefär samtidigt ser ett snarliknande verk dagen i den af fröken Emelie Nyberg från Nyköping utgifna » Metodisk Hjälpreda vid undervisningen i handarbete för hem och skola », hvilken synes vara afsedd för mera elementära behof och är till omfånget betydligt mindre än fröken Lundins.
Äfven detta arbete för- tydligas af teckningar.
» Amatören, handbok för konstslöjden i hemmet », är titeln på ett rikt illustreradt arbete, som från Fahl- crantz &amp; C ' os förlag i dessa dagar utgått med sitt första häfte, och som med all säkerhet torde bli en kärkommen nyhet.
Verket utarbetas efter en del främmande källor af den på detta område synnerligen förtrogne öfverläraren vid Tekniska skolan arkitekten Hugo Hörlin, hvilkens namn borgar för dess förträff- lighet.
V i d alla de amatörarbeten, som blifvit allt- mera flitigt utöfvade af damerna i våra hem, vill det blifva en pålitlig vägledare vare sig det nu gäller att måla på pergament, silke, terracotta, porslin eller fajans, att bränna i trä, inlägga, skära, såga, drifva i metall, modellera i läder, pressa och förgylla, gjuta i gips och vax, etsa i metaller och sten, ben och glas m. m. m. m.
Arbetet utkommer i 5 häften ä.
90 öre.
Teater och musik.
Kungl.
operan har denna gång tagit sig ett mer än vanligt långt påsklof.
Hela den sist förflutna veckan med undantag af påskdagen har nämligen dess nuvarande scen egendomligt nog varit uthyrd till ett resande utländskt teatersällskap, som tack vare sina oförsynt höga biljettpris och sitt ännu nonchalantare uppträdande gentemot pressen, de flesta aftnarna endast lyckats samla en ej synnerligen talrik publik, och detta trots sällskapets ledare förvärfvat en sådan magnet som fru Ellen Hartman, stockholmspubhkens mest uppburna gunstling på det dramatiska området för ett par år tillbaka.
Men äfven publiken behandlades tämligen nonchalant, i det att i samma stycke somliga af de uppträdande spelade på svenska, andra på franska, utan att på förhand något därom varit kungjordt.
Att detta väckte förargelse hos de flesta, får man ej undra på.
Hvad nu åter fru H.
beträffar, så har det visserligen visat sig, att k.
Dramatiska teatern mycket väl kan reda sig henne förutan; detta hindrar dock ej, att ett reengagement, om ett sådant kan komma till stånd och fru H.
numera ej har allt för höga vyer, skulle lända till båtnad för både teatern och publiken.
Qui vivra verra!
Kungl.
operan återupptog emellertid i söndags sin af brutna verksamhet med uppförandet af » Martha ».
På måndagen.
gafs » På Sicilien » och » Lalla Eookh » — ett af de bästa program, som k. operan på se- nare tiden haft att uppvisa.
På onsdagen återupp- togs ändtligen operan » Gioconda », hvilken en längre tid måst ligga nere till följd af fru Ostbergs sjukdom.
Dramatiska teatern.
Midt i den teaterdigra senast gångna veckan kom äfven vår Dramatiska teater med ett inlägg, af hvilket densamma på mer än ett sätt har hsder.
» Bröllopet på Valéni » har med ens ryckt upp till rangen af de stycken, som alla måste se, och hvarom alla tala.
Väl är sannt, att mycket olika omdömen fällas, och ej minst har detta varit fallet inom den dagliga pressen.
Men själfva den strid, som uppstått kring det nya skådespelet, är bästa beviset på, att hvad man i detsamma har in- för sig — någonting öfver den alldagliga nivån är det dock alltid.
Ä r den relation af styckets till- komst, som lämnats i den utländska pressen, korrekt, då ligger förklaringen af både dess stora förtjänster och stora fel nära.
En rumäner, en genombildad, patriotisk man med djup kännedom om och varm medkänsla för sitt folks betryck, Marco Broeiner har gifvit idéen: en målning af de rika, utsväfvande och hersklystna bojarernas andliga och fysiska förfall mot den mörka bakgrunden af det förtryckta, till förtvif- lan bragta folkets hotande uppror.
En grundtanke således af både djup mening och kulturhistorisk bredd!
Ludvig Ganghofer, en dramatisk faiseur, har stått honom bi vid den sceniska formgifningen, och på hans räkniDg får man väl skrifva såväl de delvis rent melodramatiska öfverdrifter och de på sina stäl- len ytliga effekter, för hvilka stycket klandrats, som likväl ock den obestridliga skicklighet och schwung, som flerstädes kännetecknar den dramatiska iklädna- den och bidraga till, att — trots alla brister — to- talintrycket af det hela blir af en mindre vanlig in- tensitet och kraft.
Särskildt är den sista akten här- på ett det yppersta exempel.
Då nu till detta kommer, att herr Hillberg på styckets iscensättning nedlagt en omsorg, som står öfver allt beröm och, särskildt i de stora folksce- nerna, krönts med en framgång, som osökt för Meinin- garnes berömda föreställningar i lifligaste hågkomst, och vidare att samtliga hufvudroller få ett ypperligt utförande, är » Brölloppet på Valénis » framgång ej svår att förklara.
H r Hillberg har för egen del be- hållit endast en mindre roll, från hvilken han emel- lertid skiljer sig med all honnör.
Hr Fredrikson utmäjslar af statsprokuratorn Tschiikus motbjudande figur en prestation af den finaste karaktäristik; fru Fahlman som sigenerskan Sanda lägger i dagen alla sina utmärkta egenskaper för den stora tragiska rollen: hänförelse, kraft och mättad färg.
Herr Palme har ett af sina bättre partier, fru Sandells Pia är en skapelse af betagande skärhet, som egendomligt bryter af mot den dystra ramen.
Utrymmet förbjuder oss att ytterligare genomgå den långa personlistan, som räknar ett flertal af teaterns bästa krafter, men som vårt slutomdöme faststår, att Dramatiska teaterns framförande af » Bröllopet på Valéni » tillhör det bästa och intressantaste, som på länge bjudits inom vår hufvudstads teatervärld.
Vasafeatern lockar hvarenda afton fullt hus, hela förra veckan med » Sköna Helena » och denna vecka, med » Pariserlif », tvänne bland Offenbachs helst sedda operetter.
Största dragningskraften utgör na- turligtvis fru Anna Pettersson-Norrie, hvilken be- träffande såväl säng som spel lyser som en sol.
Och teaterdirektionen förtjänar verkligen loford, för att den, om ock för den korta tiden af ett par veckor engagerat en så framstående gäst.
I morgon afton afslutar Vasateaterns sällskap sin ordinarie säsong.
På måndag börjar det Arpperska sällskapet, Finlands mest framstående ambulerande teatersällskap, en serie föreställningar å denna scen.
Början göres med G. von Numers 3-aktskomedi » Bakom Kuopio ».
Filharmoniska sällskapet gaf den 20 dennes i Mu- sikaliska akademien sin tredje abonnementskonsert, hvarvid såsom hufvudnummer utfördes A.
F. Lind- blads » Drömmarne » för blandad kör och pianoforte samt J. Kaeinbergers ballad » Klärchen på Eberstein », komponerad för soli, blandad kör och pianoforte.
Det förra tonstycket är här förut hördt, ej så det senare.
Båda erhöllo en förträfflig tolkning.
Solo- partierna i balladen sjöngos förtjänstfullt af fröknarna Holmstrand och Nyberg samt hr Pyk.
Det minsta, men bästa numret på hela det omväxlande program- met var onekligen Saint-Saéns ' förträffliga och stäm- ningsfulla kör a capella » Nattlig frid »; den erhöll ock ett briljant utförande samt måste på grund af det entusiastiska bifallet omtagas.
Öfriga nummer, som utfördes, voro Schumanns här förut hörda kör a capella » Heidenröslein », ett par sångnummer (där- ibland en vacker pastournelle ur » Skrifvarkungen », hvilken är under inöfning på k. operan härstädes), förträffligt tolkade af fröken Holmstrand, samt slut- ligen en kvintett i a-moll af Joach.
Baff, utförd med vanlig finess och säkerhet af Aulinska kvartetten med hr W. Stenhammar vid pianot.
Hr Stenhammar skötte för öfrigt ackompanjemanget med mycken smak till programmets alla nummer.
Största för- tjänsten för det lyckade resultatet af konserten till- kommer dock den nitiske och skicklige ledaren af det hela, hr Andreas Hallen.
Den nästan fulltaliga publiken gaf ock upprepade gånger sin belåtenhet tillkänna genom applåder.
Musikföreningens 29:de konsert ägde rum sistl. lör- dag, hvarvid uppfördes Mendelssohn-Bartholdys här- liga oratorium » Elias ».
Konserten, hvilken var be- sökt af en publik, som till sista plats fyllde Musika- liska akademiens stora sal, inbragte hr Fram Neruda såsom anförare en ny lager.
De ofta synnerligen svåra körerna och det maktpåliggande orkesterackom- panjemanget gingo, oro man frånräknar ett par min- dre missöden, alldeles förträffligt, och om utförandet i dess helhet kan med goda skäl sägas, att det i alla afseenden var fullt värdigt det storartade ton- verket.
Bland solisterna står naturligtvis främst hr Salomon Smith i titelpartiet.
Var uppgiften tack- sam, så måste ock erkännas, att den utfördes på ett sätt, som väl svårligen torde kunna öfverträffas.
Den härliga och klangfulla, för oratoriesång särskildt läm- pade stämman gaf åt partiet en rent af gripande tolk.
ning.
Bland öfriga solister torde här böra framhållas hr Strandberg och fru Edling samt fru Lavida Aj- zelims, hvilken sistnämnda lät oss höra en den allra präktigaste altstämma, omfångsrik och fyllig, jämn och förträffligt skolad samt med en utmärkt frasering.
En så vacker altstämma har här ej på länge blifvit hörd.
— Att för öfrigt af tonverket framhålla några särskilda delar, nekar oss utrymmet.
Vare det nog sagdt — vi upprepa det ännu en gång — att kon- serten i sin helhet var en heder för såväl ledaren som de öfriga uppträdande.
Fröken Dagmar Edmans konsert, utsatt att äga rum på torsdagen i denna vecka med biträde bland an- dra af hrr Franz Neruda och Salomon Smith, kunna vi af helt naturliga skäl ej närmare orda om i detta nummer.
Grefvinnan Mathilda Taube hade ä m n a t gifva en konsert den 28 dennes; men af en tillfällig hals- åkomma har den framstående sångerskan nödgats uppskjuta densamma till ett stycke fram i maj.
Da- gen kommer framdeles att närmare tillkännagifvas, och redan köpta biljetter gälla till den dag konser- ten gifves.
Om den musikuppvisning, hvilken i söndags ägde rum hos fröken Agnes Boden med hennes elever i pianospelning, har från kompetent håll meddelats oss, att eleverna, såväl de äldre som de yngre, om man frånräknar ett par små missöden, förorsakade af rädsla, redde sig mycket bra, samt att uppvisnin- gen i sin helhet ger vid handen, att fröken Boden är en både nitisk och skicklig lärarinna.
Fröken B. har studerat i Paris för prof. Marmontel, från hvilken hon har mycket ampla vitsord, samt senast varit öfverlärarinna vid hr Richard Andersons musik- institut härstädes.
Idealerna.
Berättelse af C.
93 » O. Gumoelius.
Belönad med hedersomnämnande vid Iduns stora pristäfling.
(Forts.) lej, » svarade den gamla frun leende, » men vi fl kunna j u fråga honom. » » Inte från mej! » utropade den andra förskräckt, » för all del, inte så att jag blir nämnd. » » Hvad är det? » frågade fru Broms.
» J o.
.
.
» sade fru Sjögren.
» Tant l i l l a.
.
.
» afbröt den lilla frun.
» Kära du, » återtog gumman, » det är j u inte så farligt.
Alice önskade veta, hvad mm son hade att föreslå. » Allas ögon riktades med oförställdt intresse på den gamla, och man tyckte sig nästan kunna se, huru öronen spetsades, men ingen vågadfe säga något, förrän fru Bi-öms utbrast med ett otåligt; » Nå? » » 3a, kära Hilda, j a g vet ej mer än ni, » svarade fru Sjögren, » men j a g upprepar ännu en gång, att vi kunna fråga honom. » » Ja, låt oss göra det då, o m det kan intressera herrskapet, » sade värdinnan likgiltigt, ehuru hen- ögon lyste af ifver.
» Doktor Sjögren, » ropade hon, » var god och kom hit. » » Hvad behagas? » frågade denne, i det han kom fram.
» Det finns några, som önskade veta, huru dok- torn ämnade arrangera den famösa försoningsfe- sten mellan bruket o c h köpingen, » sade fru Broms, skämtsamt nedlåtande.
&gt;Åh, det var bara ett löst infall, » svarade dok- torn, som med nöje pinade sällskapet en smula för dess tillgjordhet.
» Men säg det ändå. » » Jag försäkrar, att det tjänar ingenting till, » vid- höll den oefterrättlige.
» För att mitt förslag skulle kunna hafva framgång, fordrades, att herrskapet samtlige skulle vara besjälade af en liflig önskan, att ett närmande mellan de fiendtliga partierna skulle äga rum, och jag märker allt för väl, att af någon dylik önskan ej förefinnes ett spår. » Och därmed gjorde han min af att draga sig tillbaka.
Det öfriga sällskapet påminde i detta ögonblick om vassen i en trång vik, där det inträngande vågsvallet stöter emot stranden o c h rusar tillbaka, böjande vasstråna åt alla håll.
Så var det äfven här.
Visserligen flyttade sig ingen ur stället, men de befunno sig i en orolig rörelse liksom förorsa- kad af någon osynlig kraft.
Och det lustiga var, att alla mycket väl visste, hvad som upptog hvars och ens tankar, ehuru de förr skulle hafva dött än uttryckt dem i ord.
Men nog var det bra ret- samt, att man nyss af samtalets hetta låtit förleda sig att uttrycka sig så föraktfullt o m de där män- niskorna, som man kunde hafva så mycket roligt af, o m man blott komme tillsammans igen.
Och sättet visste den förarglige doktorn och skulle nog hafva sagt det, o m inte.
.
.
åh^ man kunde bli ra- sande för mindre.
Gumman Sjögren betraktade med ett fint småle- ende det oroliga sällskapet och sade slutligen till sin son: » Käre Hilmer, du har nu gjort oss nyfikna, och då får du också lof att berätta, hvad du fun- nit på för godt.
Det kan ju inte skada att få höra det. » » Snälla mamma, » genmälde sonen, » det har nu pratats så mycket o m mitt förslag, att jag knappt vågar komma fram därmed.
Det är så grufligt en- kelt.
Jag menade bara, att vfskulle ställa till vår vanliga sommarutflykt till ruinnera litet tidigare, det vill säga nu genast.
Om jag qch några af ungdomen gå ut till bruket och fråga, o m de vilja vara med som vanligt, är jag fullt säker, att de komma och deras uppvaktande kavaljerer också.
Nå, hvad säga ni h ä r o m?
» Ett drag af belåtenhet spred sig öfver allas an- leten.
Idén var verkligen bra enkel, men borde dock medföra önskadt resultat.
Nu återstod dock att se, huru man med bibehållen krigsära skulle kunna gå in på förslaget.
Men den frågan löste fru Broms på ett fullt tillfredsställande sätt.
» Ja, mitt herrskap, » sade hon med höjd stämma för att öfverrösta det muntra sorlet.
» För min del har jag ingenting emot att företaga den där ut- flykten nu, när det ser ut att blifva stadigt vac- kert väder, och fastän det är mig ganska likgiltigt, om herrskapet Collén kommer med eller ej, fordrar likväl artigheten, enligt min åsikt, att man tillfrå- gar dem i år, liksom alltid förut. » Hon såg sig omkring o c h möttes öfverallt af glada, bifallande miner.
» Då föreslår jag, » sade fru Strömberg, som nu ville hafva sitt ord med i laget, » att vi genast öf- verenskomma, huru det skall blifva.
Vi fruar tala om matsäckarna, o c h ungdomen får tänka på det öfriga. » Ja, äfven detta ' förslag vann allmänt bifall, fa- stän fru Broms hviskade till fru Vängquist: » Den Charlotta Strömberg, hon vill då alltid göra sig viktig. » Innan församlingen o m aftonen efter lifliga öf- verläggningar åtskildes, var allt på det klara o c h utfärden bestämd till nästa söndag.
— Om man följer Svartelfven, den ström, som först brusar förbi Finnsboda och sedan i en halfcirkel omsluter Storeby köping, kommer man snart in i de redan omtalade, ofantliga bruksskogarne.
Det förut så oroliga vattnet flyter här så lugnt och stilla, o c h dess mörka färg, hvaraf detta, liksom så många andra vattendrag, fått sitt namn, den djupa tystnaden under de majestätiska furorna, de här och där framskymtande, skrofliga bergen, allt förlänar denna som det tycks ursprungliga natur något högtidligt, nästan dystert.
Så mycket gla- dare verka också de här o c h där liggande utgår- darne med sina nätta byggnader, omgifna af löf- träd o c h vidsträckta åkerfält.
En liten ångbåt uppehåller trafiken på elfven, o c h då man därpå färdats ett par timmar förbi dessa ömsom allvar- liga, ömsom leende taflor, kommer man ut på en ganska stor sjö, från hvars andra ända strömmen fortsätter sin gång mot hafvet.
Ett stycke inne i skogen nära elfvens utlopp ligga på en höjd rui- nerna efter en gammal borg, hvilken enligt tradi- tionen utgjort residenset för en forntida konung.
Nu finnes ingenting mer kvar däraf än några sten- högar, hvaraf en tyckes fordom hafva utgjort bot tenvåningen af ett stort, fyrkantigt torn o c h en annan genom sin långsträckta form låter för- moda att den varit en af slottets hufvudfasader.
Dessutom funnos vid kullens fot och vida därom- kring fördjupningar och höjder, i hvilka en liflig fantasi kunde se lämningar af grafvar o c h vallar.
Men det intressantaste af allt var dock en stor öppning vid foten af det så kallade tornet.
Den gapade så mörk o c h hemlighetsfull, att man sade, att den utgjorde hörjan af en gång, som sträckte sig midt under sjön, eller ock var ingången till slottets källare, hvilka ännu voro fulla af guld o c h silfver.
Och likväl var det ingen, som vågade göra något för att åtkomma dessa rikedomar, alltsedan ett dylikt försök för öfver hundra år sedan kostade den djärfve lifvet.
Den svarta gången kunde dä utan svårighet passeras bortåt trettio fot i en tem- ligen skarp lutning nedåt, o c h den unge bondgos- sen hade redan en gång varit ute hos sina i fria luften väntande kamrater för att berätta detta, samt att han, genom att välta undan en hop stora stenar, kommit till en ny gång.
Han styrkte sig, säger berättelsen, med en sup, påtände några torr- vedstiskor och gaf sig in igen.
Efter lång, oro- lig väntan hörde de utomstående ett doft buller, som skakade själfva marken, hvarpå de stodo, och ett lätt dammoln trängde ut genom öppningen.
Något försök att rädda den olycklige gjordes icke, ty dels antog man, att han redan var krossad el- Inr kväfd, dels var det förenadt med verklig lifs- fara att tränga in i gången, där man litet emellan hörde fallet af lossade stenar.
Så fick bonden sin graf inom den gamla kungaborgen, och sedan dess hade ingen dristat göra något nytt försök, utan stod det svarta hålet där, dystert och skräckinja- gande.
Marken rundt omkring var afröjd och be- täckt af en vacker gräsmatta.
Detta hade den nuvarande brukspatronen låtit göra i sin ungdom, och det är fara värdt, att han på samma gång rätt betydligt upphjälpte tornet o c h de nedrasade väggarne, så att ruinen nu i sitt fria läge tog sig rätt ståtlig ut på sin höjd, omgifven af vallar och grafvar.
Sådan var den plats, som utgjorde målet för Storeby fina världs årliga utflykt.
Den efterlängtade söndagen ingick mulen, o c h på morgonen började ett tätt rägn falla, till stor förtviflan för alla dem, hvilka väntade sig så myc- ket af denna dags nöje.
Längre fram klarnade det likväl, och vid tiden för afresan lyste solen åter i all sin glans.
Vid bryggan låg den lilla ångbåten o c h sände fräsande, tjocka moln af hvit ånga, blandad med svart stenkolsrök upp i den klara luften.
Från dess fördäck hördes toner af blåsinstrumenter.
Det var en sextett, som » her- rarne på bruket », ingeniörer o c h bokhållare, bil- dat, o c h hvilken nu för första gången skulle låta höra sig för att förhöja festligheten.
Öfver akter- däck var ett suntält utspändt och platser ordnade för de äldre.
För ungdomens räkning hade en stor, löfklädd lastpråm tagits på släp, med träd- gårdssoffor utefter sidorna o c h rader af gungbrä- den på golfvet.
Allt var således i ordning, och vid tolftiden bör- jade de lustresande strömma till, följda af jung- frur eller gårdsdrängar, bärande korgar, hvilka hastigt instufvades i ångbåtens svala lastrum.
Allt tätare anlände de muntra flockarne, en o c h an- nan vagn från de kringliggande egendomarne körde äfven fram, o c h strax före half ett, den till afre- san utsatta tiden, svängde äfven ekipaget från Finnsboda upp.
En suck af lättnad höjde de fle- stas bröst, ty man hade börjat frukta, att de, oaktadt löftet att deltaga, dock skulle hafva än- drat sig i sista stunden, fastän man med hemlig glädje sett, att de tre otillgängliga herrarne redan befunno sig bland ungdomen, presenterade o c h hälsande åt alla håll.
Men framför allt inga tecken till någon opas- sande förtjusning!
» Jaså, här äro de, » sade fru Broms likgiltigt, » allesammans utom frun förstås.
Det var väl att de ej dröjde. » tillade hon med en blick på torn- klockan, » ty Broms har bestämdt sagt till, att vi ej vänta på någon, utan skola gå precis på sla- get. » De öfriga växlade en blick, ty det var en all- mänt känd sak, att den gode Broms aldrig, åtmin- stone ej sedan sitt giftermål, af sig själf sagt nå- got bestämdt.
Och nu voro alla ombord, klockan slog, ångbå- ten ringde, förtöjningen kastades loss, musiken spelade u p p: » Sätt maskinen i gång, herr kapten! » och de båda farkosterna började sakta glida ut- för det lugna vattnet.
Stämningen var den bästa.
Från den flytande löfsalen hördes ett muntert sorl, afbrutet af glada utrop o c h klingande skratt.
Till ock med fru Broms hade bortlagt sin vanliga sötsura min och sprakade glad t o c h artigt med en gammal pen- sionerad öfverste, hvilken såväl i rang som för- mögenhet var en af köpingens mest framstående män.
» Charmanta tillställningar de här, » sade den gamle militären, » och af oblandad njutning för oss karlar.
Men för fruarne, som hafva besväret med anordningarne, äro de kanske ej så ange- näma. » » Jo, för all del.
Visst är det en smula tråkigt att tänka ut allt o c h ordna allt, men det är j u för barnens skull och vid vår ålder är det j u uteslutande för dem vi lefva. » Och fru Broms log mildt.
(Forts.) Innehållsförteckning.
Anna Pettersson-Norrie; af Daniel Fallström.
(Med por- trätt.)
— Knoppsprickning; af Bernhard Risberg.
— Om an- ordningen af våra hem; några synpunkter af Hugo Hörlin.
— Små kulturbilder; af Ave.
III.
— » Ett huskors ».
— Våra studentskor: ett litet bidrag till den svenska kvinnoemanci- pationens historia af S.
M.
III (Sista artikeln. ")
— Hans andra hustru; skiss för Idun af Arodna.
— Ur notisboken.
— Li- teratur.
— Teater och musik.
— Idealerna; berättelse af C. O. Gum&lt;eliu$.
BeL med hedersomnämn.
vid Iduns stora pris- täfling.
(Forts.)
