# ID: svediakorp-per857
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1892
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 15,140
# sentences: 633
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
N:r 17 (227) Prenumerationspris pr år: Idun med Modetidning och kolorerade planscher kr.
8: — Idun m.
Modet, utan kol.
pl.
• 6: 50 Idun ensam .. - - » 4: — Fredagen den 22 april 1892.
Byrå: Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr, (Aftonbladets nya hus.)
Prenumer.
sker i landsorten å post- anstalt, i Stockholm hos redaktion.
Redaktör och.
utgifvarei FRITHIOF HELLBERG.
Träffas å byrån kl. 12-1.
Allm.
Telef.
61 4 7.
Gernandts Boktr.-Akticb.
5:te årg.
Utgifningstid: Aunonspris: hvarje helgfri fredag 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande&gt; o. » Lediga platser- 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
L ö s n u m m e r s p r i s 15 ö r e (vid kompletteringar).
Marie Pauline A h m a n.
F ör nittiotalets ele- ganta Stoekholms- värld, som i en ny stad flanerar fram med nya ögon och moderna kraf efter breda luftiga boulevarder och genom blomsterprunkande, an- sade parker, ha länge de så kallade » Landby- ska verken », som likt en vanprydande smuts- fläck dröjt sig kvar i hufvudstadens vackra fy- sionomi, varit en nagel i ögat.
Om man åtmin- stone kunde ge den ran- gen af en skönhetsfläck; men fattigkvarterets mö- gel har icke visat sig äga mouchens förmåga att genom kontrasten höja omgifningens behag; och när en kvalmig sommar- vind pustar in dess o- sunda luft midt bland blomsterångorna och bar- nens lekar kring Linné- statyn, kan man icke förtycka, att hvarje rätt- sinnig stockholmare med ovilja rynkar på näsan.
För de få gamla, som hafva barndomserinringar från århundradets bör- jan, breder sig dock öf- ver dessa nu så ringak- tade kvarter ett helt an- nat poesiens skimmer.
Då representerade ännu de » Land by sk a verken » en utkant af staden, där lifvet tog prägel af en egendomlig sorts idyll, där en patriarkalisk gräns- befolkning lefde det ka- raktäristiska öfvergångs- lif, som kännetecknar en storstads ytterposter,hvil- ka kunna luta sitt huf- vud mot en daggig tuf- va i skuggan af gran- tältet, medan de sträcka ut fötterna på stenlägg- ningen innanför tullbom- men.
När majsoleu här stack på och den sista tappen af den hvita drifvan smälte och sorlande sögs upp af jorden, då blef det ett stim af barn och lekar under de stora lin- darne, som vaggade sina unga blad öfver de små gårdarnes röda plank, i brynet af granskogen och efter dikeskanterna till tobaksplantagen, där plantornas ljusa vårgrön- ska randade den svarta mullen.
Midt upp i den glada skaran utmärkte sig en klarögd sjuårs flicka genom sin oförvä- genhet och pojkaktiga yrhet, den gifna anföra- rinnan för alla lekar och upptåg.
Det var den lilla Pauline Landby, välkände bryggar Chri- stian Landbys dotter.
Ja, en riktig liten yr- hätta var hon!
Far och
E n ä k t a v ä n s k a p alltid r ö j e r sig J u s t i a t t s ä g a n e j i r a t t a n tid.
En otjänst ofta k ä r l e k gör, när den V å r t bifall har till mål, v å r t b ä s t a ej.
jS.
mor gingo råd.
Resultatet blef, att lilla Pau- line skulle sändas ut till landet — det rik- tiga landet, där det glada barnasinnet ordent- ligt skulle kunna få rusta ut i skog och mark.
En familj af föräldrarnes vänner var bosatt i stockholmstrakten, och där fick nu den unga flickan sitt nya hem.
I detta hus vistades som lärarinna för bar- nen en mademoiselle Braun, som ägde den mindre vanliga talangen att vara en rätt skicklig harpvirtous.
Om lilla Pauline hade några musikaliska anlag eller ej, det hade aldrig någon tänkt på att fråga efter i en tid, då ännu icke musikdilettantismens onda ande besatt all världen.
Men till mademoi- selle Brauns harpspel lyssnade hon med ett så ifrigt intresse och sådan förtjusning, att lärarinnan fann sig föranlåten att — till en början hälft på lek — böja den lillas späda fingrar till de första enkla knäppningarna på harpans strängar.
Hon visade den otvä- tydigaste läraktighet, och detta äggade att drifva undervisningen på fullt allvar.
Och när Paulines moder, som ej hade aning om dessa lektioner, i slutet af sommaren kom på besök, öfverraskade henne dottern med en riktig liten konsert på guvernantens instru- ment, hvilket hon — för att nå — måste traktera, uppklifven på en hög träpall.
Föräldrarne fingo härigenom ögonen öppna för dotterns begåfning, och i goda villkor som de voro, sparade de hädanefter intet för den- sammas utveckling.
Under uppväxtåren erhöll Pauline sålunda sin utbildning i harpspel för den namnkunnige A.
E. Pratté, medan den vackra sångröst, som hon ock bevisade sig äga, ingalunda försummades, utan äfven ge- nom framstående undervisning — bland an- nat af J.
A.
Berg — bildades till konstnär- lig fulländning.
* Vid helt unga år ingick Pauline Landby äktenskap med destillatorn Wilhelm Ahman.
I hufvudstadens musikaliska kretsar gjorde sig hennes framstående talanger snart upp- skattade och anlitade, och utom att den unga frun i den tidens många olika musiksällskap intog en framstående plats, utöfvade hon ock en omfattande verksamhet som lärarinna i såväl sång som harpspel.
Hon uppträdde emellertid ännu icke offentligt, ehuruväl många gånger hennes harpspel anlitades för ackom- pagnement vid konserter och föreställningar å k.
Operan.
Vid dessa tillfällen höll hon sig dock alltid helt blygsamt undan och ut- förde sitt parti — bakom kulisserna!
Så kom år 1849 den genialiske veronesa- ren Jacobo Foroni till styret för k. hof kapel- let, där han upptog Berwalds fällda takt- pinne.
Denne energiske dirigent med sin be- resthet, sin stora erfarenhet och sin mera europeiska syn på konsten fann mycket att reformera inom kapellet, i hvilket han på en förunderligt kort tid inblåste sin eldiga, konst- närliga ande.
Särskildt fann han sig mycket missnöjd med, att kapellet alldeles saknade harpa, hvilket instrument i utlandet sedan många år allmänt upptagits i orkestrarne.
Vid en konsert, som Mathilda Berwald (sedermera friherrinna Akerhielm) det följande året gaf å operan, hade Pauline Ahman vid- yj.
talats att medverka med sitt harpackompag- nement, som vanligt — bakom kulisserna.
Knappt hade detta nummer afslutats, förrän Foroni i högsta extas kommer inrusande bak- om scenen.
» Här finns ju en harpa; här finns j u en harpartist!
Utmärkt!
Utmärkt!
Måste ge- nast engageras!
Genast! » Och som en blixt slår han ner öfver den förbluffade lilla frun, själf en smula konster- nerad öfver att finna artisten vara en kvinna.
Men detta kommer honom ej att tveka — det var ej så hans sätt, när han en gång fått något i sitt hufvud.
Hur han nu bear- betade, öfvertalade, tubbade — slutet blef, som han ville hafva det, och vid en Martha- föreställning en vacker novemberkväll samma år förvånades operans eleganta parterrpublik af att nere i orkestern, inom de välbekanta hornmynningarnas guldglänsande sköldborg, midt bland fagottpipor och violoncellhalsar se resa sig ett nytt instrument och bland de manliga artisterna finna en kvinna: Pauline Ahman och hennes harpa!
Älskvärda läsarinnor, ännu i dag äro de damer lätt räknade, som vågat på att ägna sin musikaliska talang åt ett offentligt tea- terkapell, och du må betänka, hvad det ville säga den tiden, för mer än fyrtio år till- baka!
Stockholmspubliken, för hvilken den intagande artisten förut, om ock på mera en- skilda vägar, var välkänd, vande sig dock snart att se henne på sin plats i kapellet; och då hennes harpas sällsynt klara och väl- ljudande toner trängde genom de öfriga in- strumentens stämmor eller ensamt ledsagade något vokalt parti, spelade hon sig allt mera och närmare in i sina åhörares ynnest och hjärtan genom den själfulla innerlighet, som alltid kännetecknade hennes spel.
Den plats som ledamot af hofkapellet, Pau- line Ahman intog om hösten 1 8 5 1, bibehöll hon med aldrig svikande plikttrohet och un- der en aldrig afstannad konstnärlig utveck- ling i trettio långa år.
Hon grånade på sin post, men åren förmådde lika litet samla något af sitt damm öfver hennes lifliga, vakna och intelligenta sinne som med en enda bråk- del af en ton nedstämma strängarne på hen- nes instrument.
Tvärtom.
Harpans roll in- om orkestermusiken, som var jämförelsevis obetydlig vid tiden för Pauline Ahmans för- sta engagerande vid k. operan, har med åren alltjämt växt och i den wagnerska ope- ran slutligen kommit till en förut oanad be- tydelse, något som alltjämt tvang utöfvarin- nan framåt och på den framskridna ålderns dagar förelade henne de svåraste uppgifterna.
År 1871 anställdes fru Ahman som lära- rinna vid den då nybildade harpkl assen vid Musikkonservatoriet, en plats som hon ända till förleden jul med oförminskadt nit be- stridde.
Och ännu i denna dag ägnar hon sina sena krafter och sitt brinnande intresse åt undervisningen af ett par privata elever.
* Den 20 dennes, senaste onsdag, fyllde den gamla konstnärinnan sitt åttionde år.
När- mast af denna anledning har Idun i veckans nummer velat bringa sina läsarinnor hennes bild, och å deras vägnar gjorde den, som Y. pOETHE.
skrifver dessa rader, för några dagar sedan ett besök i det konstnärligt ombonade lilla hem å Östermalm, där fru Ahman under en dotters kärleksfulla vård framlefver sin sena ålder, ännu med obrutna krafter till kropp och själ.
Med en flickas liflighet leder ännu den åttiåriga konversationens trådar, och med ett förundransvärdt minne för tilldragelser och tider, som ligga vida mer än en van- lig människoålder tillbaka, förenar hon ett vaket intresse för dagens alla frågor och företeelser.
Gärna sitter man som stum åhö- rare, när hon rullar upp taflor från dessa längst förgångna dagar ur sitt minnes album; men kommer talet in på saker, som ligga oss när- mare, ryckes man snart med af den esprit och träffsäkerhet, hvarmed denna gamla kvinna förstår att bedöma en ung tid.
Fort glida stunderna hän i ett sådant sällskap.
» I Östermalms församling är jag född, i åttio år har jag nu bott där, och här vill jag också dö, » sade hon.
» I kyrkan här tätt invid ligga mina föräldrar begrafna; jag tyc- ker om att vara nära mina kära. » Ett så långt lif i en församling — det kan kallas stabilitet!
Eller kanske än hellre trohet; ty det var något af den glansen i hen- nes blick, när hon talade om sina försam- lingsminnen.
Med rörande stolthet visade hon det vackra album, hon vid sin afgång år 1881 erhöll som en minnesgåfva af kamraterna inom hof- kapellet och k. teaterns artister.
» Den snälle Norman öfverlämnade det själf, och han höll ett så hjärtligt tal!
Och så var det blom- mor.
.
.
så mycket blommor! » Det var idel bekanta ansikten och namn, som rymdes inom dessa permar.
Hjärtliga inskriptioner — karaktäristiska för hvars och ens skaplynne — vittnade otvätydigt om de varma sympatier, som omhuldade den gamla bland äldre och yngre kamrater, manliga och kvinnliga.
• » Allas gamla tant — det var, hvad jag var, » sade hon och log genom tårarne.
I slutet af albumet fanns en särskild af- delning för hennes elever.
Med tillgifna ord talade hon om dem alla, men med förkärlek dröjde hon vid bilden af en ung man; det var den skicklige harpisten C. O. Lundin, som sedan han under ett par år fyllt sin gamla lärarinnas plats i vårt hofkapell, nu brutit sig en vacker och det svenska namnet hedrande bana i Paris, där han för närva- rande har ett utmärkt engagement vid Opera comique.
På en hedersplats i salongen stod den gamla artistens trognaste vän — harpan.
Och ännu ljuda hvarje dag dess strängar under hennes händer.
Den föryngrande makt, som säges bo i musiken, har också sannerligen tryckt sin stämpel på denna dess trogna utöfvarinna, som vid sitt åttioårs-jubileum med så barna- klara ögon kan se på lifvet, med så varmt hjärta älska det och med så friska toner för- Ijufva det.
Lycklig den, för hvilken det så kvällas!
Johan Nord / ing.
H e m m e t s jEtt hem!
Som Jivar m a k t finnen väl är så dyrt och jtivad Mer finns S m å ett ord, kärt?
uppå den vida jord eftersträfvansvärdt ^ln hemmets solbelysta ^Dit världens väder icke Men vrå, nå.
är dig rätt dess sällhct ^tlar du väl tänkt kär, uppå, ^Hur mycket ansvar hemmet Jiur långt dess makt Jiur samtid och hur ' Sin daning få jy hemmet lär, kan nå, eftervärld invid dess härd?
är en liten värld, ^Dct är den storas frö.
" öm altarflamman vid dess härd 3&lt;år slockna ut och do, fDå 3 blir det äfven vida världen och kallt öfvcrällt.
Som vattnet för 3 mörkt stora ringar en kastad sten går, Så hemmets anda, ond som ren, XiH når.
vida kretsar Zfrån hemmet flödar ~i) ch framtid ondt skördar, och goclt, hvad det Zf ' rån hemmet gå de unga " Och ge åt tiden svunnen framtids " Och denna släkte dess trogen är.
vakt oren makt den helga grund värna ZPör flärd " Och där, tcmpelrund " Och jaga hvarje " Och bildas blir, som hemmet Så låt oss hålla 3från förut barndomsdag.
' Vår " Omkring ut drag, Som danades hos dem 3 sätt.
om med heligt och villa, låt oss tända, c X&gt;en klara lågans kif klar split!
och ljus, sken, tÄtt den må brinna i vårt Må stråla hus, silfverren ~Vch lysa än i nattens U ' ör nutid nit och väkt och for ef ler släkt!
S. Caroli.
k r u k o r h a o c k s å ö r o n ».
ter vårt barn?
Hör vårt barn?
Det är frå- gor, som, kanske ej alltid uttalade, dock med bäfvande oro väckas i moderns sinne de första dagarne hon sluter barnet i sin famn.
Hvilken fröjd, då det genom att sluta ögat vid starkare ljussken eller genom att spritta till vid ett häftigt buller visar, att det både hör och ser!
Och dock huru försynda vi oss ej längre fram mot dessa barnets båda sinnen!
Lille pysen har varit olydig och ställts i skamvrån.
Den lilla munnen skjuter fram som ett litet tryne, lilla näsan rynkas, och de nedslagna ögonlocken dölja den djupt föro- lämpade blicken.
Mamma kan ej underlåta att med en liten puff göra pappa uppmärk- sam på den lille syndarens komiska utseende.
Men i detsamma har den lille mannen tittat upp och får strax af mammas min ett intryck af, att det ej ändå är så allt för illa att straffas för odlydnad.
» Huj kan du tillåta dej att tätta en så häj illa skujad knif på bojdet? » säger Lillan med mammas ton och sätt.
Det låter för komiskt i den lilla husmoderns mun.
En snabb leende blick från far till mor får henne att tro, det hon sagt någonting riktigt kvickt, och oaktadt alla mammas allvarliga framställ- ningar om det opassande för en liten flicka i att tillrättavisa tjänarinnan, skall Kilan ändå finna, att det ändå ej var så dumt, och snart upprepa detsamma.
De snabbt utbytta blickarne, det förstulna leendet vid några af barnets omedvetet ko- miska yttranden eller kvickheter skapa dessa tråkiga, lillgamla och näsvisa ungdomar, hvilka äro en plåga för hela umgänget.
» Sådana ögon, » hviskar väninnan åt den förtjusta modern, just då lillan efter verkställd nigning rustar till återtåg.
D e små uppmärk- samma barnaöronen uppfånga hviskningen, och fåfängans första frö är lagdt.
» Åh, där kommer den odrägliga fröken G.; säg till, att jag är utgången! » Lillan spärrar häpen upp ögon och öron: hennes mamma narras!
Och hon som alltid trott det vara en stor synd; men efter mamma gör det, kan det ej vara så farligt.
» Känner mamma hvem det här är: Hä!
hum!
jag måste be att få säga. » Det ligger en oefterhärmlig komik i tioåringens lyckade imitation af den gamle, litet besynnerlige » far- brodern ».
En ryckning kring mun, och alla mammas förmaningar om vördnad för äldre personer äro förspillda.
» Det är fullkomligt ursäktligt, om gossarne ej kunna sina lexor för magister Z.
, ty de äro så oförnuftigt långa.
Det är helt säkert ren fåfänga, för att skryta med, huru långt han hunnit med dem.
Att det sker på bekostnad af barnens helsa, bryr han sig ej om. » Att detta klander sker på bekostnad af hennes i rummet bredvid sittande gosses akt- ning för sin lärare, bryr sig den tanklösa modern ej om.
» Nog är det bra, men inte är det roligt, » skämtar pappa i ett sällskap, där det blir fråga om nykterhetssträfvandet, Alla ädla förmanningar om ett måttfullt lif anslå ej mera tolfåringen, som uppfattat orden, men ej förstår, det under skämt mången åsikt yttras, som man ingalunda på allvar ville understöda.
Att låta barnen vara inne, då man har be- sök är alltid mycket förkastligt.
Antingen äro de besökande kloka nog att ej vilja skada barnasinnet med ett samtal, som vore ohelso- samt för den outvecklade uppfattningen och det omogna omdömet, och då blir barnets närvaro ett besvärligt tvång för den besökande, eller är det tanklösa pladdrerskor, hvars oför- nuftiga prat kanske för hela lifvet sätta fläc- kar på barnets karaktär.
Det finnes tusende tillfällen, då man glöm- mer, att barnen både se och höra.
Ä n grä- lar man på tjänarinnan i barnets närvaro, men fordrar ändå, att barnet skall hafva re- spekt för henne.
Ä n låter man tjänarinnan utan kontroll berätta för barnet hvilken saga som helst.
Ä n har man tagit humör vid något möte eller på något kaflekalas och ut- gjuter sin förbittring för sin man, utan att tänka på barnets närvaro.
Ä n sticker man själf en sockerbit i munnen, under det man förmanar barnen att ej vara snåla.
Och barn ej blott se och höra, de reflek- tera äfven.
Detta är väl värdt att beaktas, och det ligger säkert en djup erfarenhet till grund för det gamla hedervärda ordspråket: » små krukor ha också öron ».
Maria Nyström.
Sista ackordet.
S k i z z af Bj.
lär ute i salen klingade valsens toner; men endast dämpade, nästan melanko- liska, trängde de in i det lilla matt upply- sta, röda kabinettet, där de båda hvilade ut efter dansen.
De tycktes försjunkna hvar och en i sina tankar utan afsikt att bryta tystnaden; åt- minstone gjorde ingendera något försök där- till.
Han höll ögonen nästan oafbrutet f a - stade på golfvet; då och då riktade han dem dock med en varm glöd på henne, men rå- kade hon se åt honom just då, tycktes han med förnyadt intresse betrakta märkvärdighe- terna på golfvet.
Hon åter lät blicken irra kring väggarne, tills de stannade vid en tafla.
» Tycker ni inte, att den där taflan är bra tilltalande? » frågade hon slutligen.
— Det var den bekanta » Sista ackordet », där man ser honom vid pianot i salongen just, afslu- tande valsmusiken, hvarvid paren dansa ut i salen bredvid och hon med armen om hans hals låter deras läppar mötas.
» Jo, » kom det långsamt, liksom om han endast med svårighet kunde slita sina tankar från det ämne, hvaröfver han nyss grubblade, » om det blott vore verklighet? » » Verklighet, » upprepade hon, fortfarande med sina stora, djupa ögon på taflan; » hvar- för skulle det icke kunna vara verklighet! » » Kanske! » — Det egendomliga tonfallet, hvarmed han yttrade detta lilla ord, tvingade henne att se på honom, som långsamt räckte fram handen, under det han osäkert fortfor, » om ni vill? » — Helt omedvetet hade hon fattat hans hand och stod där blyg och för- virrad.
» Vill du, » hviskade han sakta, i det han lade armen om hennes lif, och lika sakta, nästan ohörbart kom det lilla efterlängtade ja-ordet.
De hörde icke längre sorlet därutifrån, glömmande allt, utom att deras hjärtan nu funnit hvarandra, och först när musiken slu- tat och de öfriga gästerna hördes nalkas,
vaknade de upp till medvetande om det när- varande.
— Blott ännu en kyss — » Sista ackordet, » hviskade hon.
II.
I dag hade de nått det efterlängtade må- let: nu voro de förenade för alltid.
Prästen hade sagt amen, pappa och mamma välsig- nat dem, och tanter och mostrar hade gråtit.
Nu hade de just kommit hem till sitt eget, eget lilla hem.
Med henne lutad intill sig förde han henne omkring i rummen och visade henne alla dessa småsaker, som endast älskande kunna utfinna.
Huru förtjusande var icke allt i deras lilla dockskåp!
Och här skulle de nu bygga och bo och hålla af hvarandra, som inga andra kunde göra.
Hvil- ken lycka väntade dem icke!
— Så hade de hunnit igenom hela våningen och kommit in i hans rum och slutligen där- bredvid i hennes eget.
Tänk, hvad det skulle bli roligt, när han satt där och arbetade inne hos sig och hon sakta kunde öppna dörren och smyga sig bakom honom och så, ett tu, tre lägga händerna för hans ögon.
Inte kunde han gissa, hvem det v a r?
.
.
.
A c k, hvad lifvet log!
I hennes rum stod pianot, så hade hon bestämdt, för att hon skulle slippa gå ut i salongen och sitta ensam, när hon villa spela.
Och så slog hon sig ned vid instrumentet och slog an några ackord; de klingade här- ligt.
Utan att hon visste det, började hon sedan sakta med den där melankoliska val- sen, som spelats den kvällen.
«Minns du den gången? » frågade han ömt.
— Om hon mindes den; den lyckligaste dag, hon dittills haft.
I den outsägligt varma blicken läste han svaret.
» Och sista ackordet? » hviskade han.
III.
Blott ett år hade de ägt hvarandra, och nu skulle allt vara slut.
Så hade läkaren sagt.
— Där låg hon blek, med ögonen slutna, och andades knappt märkbart; och i vaggan nära intill slumrade det där nya lilla lifvet, som skulle taga hennes.
Krampaktigt höll han hennes hand sluten i sin, som om han trodde sig därmed äfven kunna kvarhålia den små- ningom slocknande lifsgnistan.
Var Gud då så hård att redan nu taga henne ifrån honom?
Ah, det var mer än hårdt, det var obarmhertigt!
Hur stormade och sjöd det icke inom honom.
Han ville icke släppa henne, nej, om än tusen dödar kommo och fordrade henne, han skulle, han ville behålla henne.
— Ack, hvad kunde han, vanmäktige, göra däråt!
Och stora, tunga tårar, banade sig långsamt ned utför kinden; han, den store, starke mannen snyftade och grät som ett barn.
Hvad, talade hon icke?
Jo visst, läpparne rörde sig, och hon såg åter på honom med dessa outgrundliga, gudomligt sköna ögon, hans enda rikedom, som nu skulle förloras.
» Hvarför gråter d u?
» hviskade hon knappt hörbart, » vi träffas j u igen en gång; — — och till dess har du j u henne; » och hon lät ögonen långsamt vandra till den lilla varel- sen i vaggan.
— Nu andades hon djupt.
— » Sista ackordet, » löd det som en ande- hviskning.
O, namnlösa smärta; var det möjligt?
Död — död — Finns det en Gud, som så kan pröfva?
Hvad var nu lifvet värdt?
Hvarför kunde han ej få följa henne?
— Och svaret kom; det kom därifrån vaggan och lät som ett svagt kvidande.
Då förstod han, hvarför han måste lefva; hon var ju icke död, hon lefde ju ännu i denna lilla, som låg där så hjälplös för honom.
Det var ju hennes ögon, som fortfarande sågo på ho- nom.
Och åter en gång kvidde det från den lilla bädden, — det var icke » sista ackordet ».
, Våra studentskor.
Ett l i t e t bidrag 1 till d e n svenska cipationens kvinnoeman- historia af S.
JM [.
II.
Från riddarhusets sköldbeprydda sal be- gifVa vi oss nu till de ofrälse ståndens an- språkslösare plenirum för att något lyssna på diskussionen öfver ekonomiutskottets förslag att lämna kvinnan tillträde till alla de » världs- liga » fakulteterna vid våra universitet d. v. s. den filosofiska, den juridiska och den medi- cinska.
I prästeståndet afslogs utskottets hemställan helt och hållet, och ej ens Ribbiögs reserva- tion — hvilken, såsom vi erinra oss, afsåg att insläppa kvinnan åtminstone i den medi- cinska fakulteten — vann pluralitet.
De huf- vudsakliga skäl, som här anfördes mot hela reformen, voro, att kvinnan blifvit skapad man- nen till en hjälp och ej för att vara en pu- blik person; att utskottet gått längre, än både förnuft och uppenbarelse visste af; att försla- get stred mot den kristliga åsikten, att kvin- nan vore familjens bjärta, etc. Inom borgareståndet, där debatten ej sak- nade sina pointer, striddes tappert för kvin- noemancipationen af G. F. Ridderstad, August Blanche, Lars Johan Hierta m. fl.
Den förstnämnde uttalar åtskilliga framtids- tankar, som nu, efter hvad vi veta, gått i full- bordan.
Han påpekar t. ex. kvinnans lämp- lighet inom fattig7ården, i apotekareyrket, på bankkontoren m. m. Blanche kommer med en kanske mer kvick än bevisande kritik på Ribbings reservation, däri han finner det mest öfverraskande vara påståendet om kvinnans olämplighet för de högre platserna inom kansliet och de ad- ministrativa verken.
» Hon », utropar Blan cbe, » hvars kön lämnat världen så många lit- terära mästerverk, hvartill väl i första rum- met fordras att kunna skrifva modersmålet, hon skulle icke, mutatis mutandis, kunna upp- sätta ett ämbetsbref, ett cirkulär, en prome- moria med mera dylikt, som utgör en expe- ditionssekreterares högsta konst! » Han fram- drager såsom prof på kvinnliga snillen » den ädla Hypatia, som i Alexandria vid början af 5:te seklet höll sina berömda föreläsningar i filosofi och matematik »; han erinrar inom den rena matematiken om Maria Agresi i Italien och Sofie Germain i Frankrike.
» Inom filo- sofien », heter det slutligen, » behöfver man plocka hop rätt många filosofer från våra bäg- ge universiteter för att väga upp en enda kvinna, Madame Stael ».
Mot den sistnämnda damens värde såsom filosof opponerar sig emel- lertid en följande talare, hvilken i samman- hang därmed erinrar om, hvad Napoleon I sva- rade, då madame Staél en gång, möjligen i TH. L U N D hopp att framkalla en artighet, frågade honom, hvem han ansåg för den största kvinna i värl- den.
» Den som födt staten de flesta söner » blef kejsarens oväntade svar.
» Och häruti », tillägger talaren, » skulle jag vilja instämma, nämligen om hon därjämte danat dem till go- da medborgare ».
Hierta kritiserar de skäl (kvinnans be- stämmelse enligt skriften och naturlagar- ne), som prästeståndet i allmänhet åbero- pat för sitt motstånd mot reformen.
Han erinrar, att det enligt statistiken fanns år 1860 i vårt land öfver 3 0 0, 0 0 0 kvinnor mer än män inom den ålder, där giftermål vore till- låtet, och hvilka 300,000 kvinnor sålunda ej kunde på laglig väg uppfylla sin bestämmelse.
Häremot invänder helt torrt en talare af mot- satta partiet, att det hos oss alltid behöfves flere kvinnor för att fylla behofvet af tjänare inom den enskilda hushållningen både i stad och på landet.
Borgareståndets beslut blef till sist att åter- remittera ärendet till utskottet, i hvars förslag ståndets pluralitet ville hafva några formela ändringar, äfven om ståndet i allmänhet var gynsarnt stämdt mot reformen.
I bondeståndet, Svenséns eget stånd, bifölls utskottets förslag utan votering.
Alla dessa olika beslut skulle nu af utskot- tet sammanjämkas, och resultatet blef, att ut- skottet generaliserade uttrycken i sitt förslag, men syftet blef detsamma.
Och sedan både borgare- och bondestånden bifallit det sålunda ändrade förelaget, blef detta till sist rikets ständers beslut.
En skrifvelse afläts i ö v e r - ensstämmelse därmed till kongl.
maj:t, hvari ständerna — särskildt erinrande om läkarens och skollärarens yrken såsom sådana, för hvilka kvinnan vore lika passande som mannen — an- mälde, att de ansågo anställning i tjänster och befattningar, hvartill kvinna kunde pröfvas lämplig, och hvarifrån hon ej genom grundlag eller civillag vore utestängd, hädanefter böra henne tillkomma, när hon visade sig därtill äga erforderliga kunskaper och skicklighet, samt fördenskull tillfälle böra beredas kvinna att aflägga de för dylik anställning föreskrifna kunskapsprof; på grund hvaraf ständerna an- höllo, att kongl.
maj:t måtte vidtaga de åt- gärder, som för genomförande af en sådan för- ändring i dittills bestående förhållanden funnos erforderliga.
Detta var den sista ståndsriksdagens testa- mente i kvinnofrågan och är dateradt den 12 juni 1866.
Det dröjde fyra år, innan kongl.
maj: t från alla de myndigheter, som måste hö- ras i denna kinkiga fråga, erhållit yttran- den och regeringen själf hunit bestämma sig.
Men den 3 juni 1870 afläts, till stor glädje för alla den ifrågavarande reformens vänner af båda könen och ej minst för Carl Johan Svenséa, det kongl.
bref, hvarigenom äfven kvinna erhöll rättighet till lälcareyrkets utöf- vande, sedan hon aflagt de såsom villkor för denna rättighets förvärfvande i författningarna föreskrifna prof.
Häri gjordes dock den in- skränkning, att hon förklarades ej böra an- ställas i offentliga ämbetsbefattningar såsom läkare — en för öfrigt temligen naturlig in- skränkning.
Vidare förordnas i samma kongl.
bref om kvinnlig studerandes rätt att undergå af gångsexamen vid de högre elementarlärover- ken (det var först senare, som äfven några flickskolor i Stockholm erhöllo rätt att anställa sådan examen).
Slutligen meddelas, att sär- skild anatomisk undervisning vore kvinnlig me-: i: * t. ex. såsom provinsialläkare, regementsläkare m.m. Kappaffär # ~ 21 D
dicine studerande beredd vid Karolinska insti- tutet i hufvudstaden, förändringar funnos och att andra mindre i undervisningens anordnande, som behöfliga för dessa studerande, kunde af vederbörande få vidtagas.
Sålunda hade en viktig del af hvad Sven- sén 1 8 6 5 åsyftade blifvit lag.
Kvinna fick af- lägga hvad vi i hvardagsspråket kalla studentexa- men eller deD, som utgör inträdesexamen våra universitet.
till Härmed var nyckeln till det akademiska lärdomstemplet henne lemnad, alla dess delar stodo henne öppna.
Och till dess medicinska afdelning inbjöds hon särskildt ge- nom enkom för henne där vidtagna anordnin- gar samt genom den henne uttryckligen medgifna rättigheten till läkareyrkets utöfning.
dierna juridiska gon Till stu- för filosofie-doktors graden eller för de examina motsvarande lockades hon väl ej af nå- rättighet; men hon fick nu tillfälle öppnadt att genom afläggande af dessa lärdomsprof, särskildt de förstnämnda, meritera sig för enskilda befattningar, anförtrotts Och som förut aldrig åt kvinnor.
nu komma vi efter denna redogörelse för den Svensénska till den fråga, motionens öden tillbaka hvarifrån och häftig strid framkallade reform?
Har den kvinnan visat sig värdig den höga tanke, åtskilliga hennes entusiastiska försvarare uttalade sig om hennes förmåga att tillgodogöra de bildningstillfällen, som genom 1 8 7 0 års kungabref slutligen ler professor Ribbing och generaldirek- hafva öppnades for henne?
El- tör Huss fått rätt i sitt påstående om hennes oförmåga till strängt vetenskapliga studier?
Och har hon vidare genom studentexamen och aka- demiska studier, ryckts från såsom andra förutspådde, för- sin naturliga riktning och bestäm- melse?
Har hon utträngt mannen från fentliga flyttat lifvet och det of- på honom i stället öfver- de husliga bestyren?
Hafva, kort sagdt, förhållandena blifvit upp- och nedvända i vårt samhälle?
Svaret på alla dessa frågor skola vi i nä- sta afdelning af vår uppsats söka lämna.
En I dessa svåra tider, då man riktigt slåss om maten, då man äflas o c h täflar på alla områden att samla krona efter krona, då nöd och lyx skrika om hvarandra, är sparsamhet visserligen ett be- aktansvärdt ord.
Men sparsamhet är ingen lätt sak, den måste man lära genom att tidigt vänja sig vid små behof.
Det är så mycket här i värl- pen, som vi anse alldeles nödvändigt, men s o m alls icke så är, och som många tusen måste und- vara.
Sparsamhet är en dygd, som alstrar obe- roende.
krona.
Skiss för Idun af » Kalle Lycklig ' gnälla Karl, får j a g prenumerera på Idun, T P ^) det skulle vara så roligt, » bad min Anna en dag.
Om hon fick?
Min lilla godhjärtade, sparsamma hustru bad så sällan om någonting för egen del, att denna b ö n riktigt gladde mig.
Jag öppnade min börs, i det ena rummet låg där en blank, ny krona.
» Se, Anna lilla, » sade j a g och pekade på kro- nan, » minns du den där dagen vid juletiden? » Det mindes hon visst, det syntes nog.
» Tänk, o m jag skulle skrifva om det i I d u n; j a g kunde j u kalla min lilla historia » En krona&gt; eller något sådant. » &gt;Asch, » sade hon, » berätta nu inte det för hela världen I » Men j a g tyckte, att » hela världen » gärna kunde få veta, att jag har den snällaste af alla små hustrur, o c h j a g går nu och undrar öfver, o m hon en vacker dag skall få se sig afritad i den tidning, hon kallar &gt;sin ».
En krona — ja, detta lilla ord kan leda våra tankar i många riktningar, kan komma oss att tänka djupt o c h allvarligt, lätt o c h lustigt.
Jag djärfves icke söka skildra de upphöjda, rena hjär- tetankar, som äro förknippade med ordet: » törne- krona »; icke heller vill j a g tala o m den ofta nog tunga krona, s o m smyckar furstars o c h konun- gars hjässa.
Nej, det blir helt enkelt om den där lilla silf- verkronan, s o m vandrar från hand till hand, från Dttningfgratan Från denna lilla torgscen.
hur obetydlig den än förefaller, räknar jag mina lyckligaste dagar.
Alla dessa små » tillfälligheter » här i världen, som vi kalla » händelser », äro de medel, hvarigenom en kärleksfull Gud, som styr och leder hela världen, vill föra oss fram till lycka, ofta nog för både tid o c h evighet.
Då jag såg den vänliga flickan, hjältinnan i torgscenen, uppstod genast hos mig en åtrå att få äga denna » krona bland flickor ».
Hon blef min, o c h hon är m i n; och om jag hade alla de kronor, som finnas i världen, skulle de dock ej räcka att gälda min stora skuld till henne för de välsignelsebringande skatter, hon i och med sitt rika, goda hjärta fört som hemgift till mitt b o.
Det är för hennes skull j a g alltid har en krona liggande i min börs.
När vi så på våra små prome- nader möta någon fattig, hjälplös stackare, brukar jag sticka penningen i hennes lilla hand.
Det är- bara af själfviskhet att få se hennes blickar stråla af glädje öfver att gifva, ty det värmer mig allt- jämt, såsom det gjorde den första gången i den kalla vinterdagen.
Spåren för att gifva!
» Ingen hustru kan blifva för sin man, hvad hau trodde sig se i henne, när hon ännu var hans vi utgingo: Hvilka hafva resultaten blifvit af denna med långvarig svenska rik till fattig, från fattig till rik, s o m skänker värme och ljus, lycka o c h glädje åt somliga, sorg, olycka o c h fördärf åt andra, allt efter riktningen och styrkan hos den, som blir ägare till det blanka silfvermyntet.
Dessa kronor äro så olika fördelade i denna värd, o c h människorna betrakta dem med så olika ögon.
Om den rika flickan får en krona af sin far, tager hon den helt vårdslöst och bifogar kanske knappt ett litet tack.
Hon tycker, att den är så liten, h o n kan hvarken få ett par handskar eller en barb eller någonting » stiligt » för den o c h besluter därför att genast låta den löpa ut i världen igen.
Men den faltiga syflickan, s o m petar och broderar namn, dussin efter dussin, hon tager den krona, hon då och då får som lön för sitt arbete, med darrande hand och önskar, att hon inte behöfde släppa den ut till vandring på länge, länge.
Hon känner sig för en stund rik o c h lycklig o c h föresätter sig att vara mycket, mycket sparsam.
älskarinna.
städse Jag var nyligen kommen till den lilla staden X.
såsom lärare därstädes.
S o m j a g bodde helt nära handelstorget, brukade j a g ofta taga min promenad däröfver.
Det roade mig så mycket att studera det rörliga lifvet, de små näpna fruarnas ifver o c h liflighet, då det var fråga o m någon riktigt » bra bit ».
Nu sparade de icke på de blanka kronorna; de prutade visserligen, somliga med förvånande energi; men att spara det är sanner- ligen ej att pruta, det är att undvara, försaka det man icke har råd att betala.
Vid torgets ena hörn satt en stackars gumma vid ett litet rankigt bord, fylldt med pepparkakor.
Hon såg arm och eländig ut, den gamla, men j a g hade kanske aldrig sett henne — det är så myc- ket man icke ser, som man borde se — om det ej kommit en ung flicka fram till henne.
Flickan hade el t så innerligt trefligt utseende, ett par vän- liga, blåa ögon, s o m blickade gladt o c h frimodigt omkring sig.
Hon klappade den gamla på axeln, och det lät helt hjärtegodt, när h o n s a d e: » Ack, j a g bakar j u själf så bra pepparkakor, men kära gumma, ni är fattig, ni fryser här; nu är det j u l, o c h denna kanske kan skaffa er litet värme och ljus, » och så räckte hon fram en blank krona o c h försvann i vimlet.
Gumman, s o m icke hunnit med något tacksam- hetsord, satt o c h såg med tårad blick efter henne.
Jag vet icke, hur det var, men denna lilla torg- scen gjorde ett så mäktigt intryck på mig.
Jag tror, att människohjärtat ibland är vekare, mera mottagligt o c h lättrördt, och då komma dessa små, som det tyckes, obetydliga händelser och göra ett djupt tryck däri, ett intryck, som ofta nog under ens hela lifstid icke utplånas.
Det var förunderligt, hvad j a g kände mig vek.
Det var icke gåfvan, som k o m mina tankar att stanna, det var sättet att gifva.
Gifvarinnan ka- stade icke, s o m man så ofta får se, med ett hårdt och ovänligt uttryck penningen på yttersta hör- net af bordet, liksom rädd att vidröra den gamla.
Den vänliga blicken o c h det vackra ögonkastet, som åtföljde gåfvan, voro liksom ägnade att mil- dra bitterheten för den fattiga.
Där voro tvänne människor med samma höga rätt, då det gällde kärlek, vänlighet o c h godt bemötande, men där de jordiska ägodelarna fallit så olika.
Där var ett hjärta tacksamt alt få laga — och ett hjärta tack- samt att kunna gifva.
I unga, s o m gån ut på lifvets stora marknads- torg med börsen fylld af blanka kronor, gån med föresats att spara, o c h byten icke ut dem mot något onyttigt skräp, som skänker glädje hvarken åt eder eller någon annan.
Gån med öppna ögon och kärleksfullt hjärta, o c h låten icke blicken halka förbi det, som är smått o c h armt och elän- digt.
Läggen edra kronor, där t sen, att de be- höfvas, o c h minnens, att alla gåfvors gifvare blic- kar ned äfven till det mörkaste hörnet af det brokiga marknadstorget.
Gifven villigt och gärna, gifven med vänliga ord, och tron ej, att sättet be- tyder ingenting, äfven om det förefaller eder som en småsak.
I anen ej, hvilka stora, viktiga följ- der hvar liten småsak kan föra med sig.
bli kvinnans Männen bedragne, konster och som äro bestämda icke af sin egen inbillning.
De älska gudinnor, men äkta blott dödliga.
hustru skulle följaktligen noga se efter, En hvari egentligen det behag bestod, som gjorde henne så tilldragande sträfva efter hustru.
den och omtyckt att bibehålla Synnerligt märklig stora uppmärksamhet uppförande, ogift som kvinna.
alltid Denna bakadragenhet som flicka, och detta, när hon är bör är utan tvifvel pä sig själf och sitt är egendomlig för en egendomlighet och till- hon behålla i sin person och i sitt väsende och städse i sin mans ögon söka att bevara en frisk och jungfrulig ömhet ».
Wzshington O r d n i n g s s i n n e — e j Iriving.
o r d n i n g s - m a n i!
yem är väl ej besjälad af den innerligaste önskan att äga ett trefligt, inbjudande hem?
Till och stunder med i den mest inbitne ungkarl sitt lif, har då saknaden af ett sådant är rätt kännbar, och då han gärna skulle vilja byta ut sin gyllene frihet mot hemmets mjuka » boja ».
Huru mycket mera måste det då ej ligga en duktig husmoder om hjärtat att skapa en dylik fridens och lyckans hemvist och, hvad som är ännu svårare, att kunna vidmakt- hålla den.
Det finns mången kvinna, som man ej kan frånkänna en viss duglighet, men som likväl icke hemtrefligt och förstår godt att för göra det riktigt sin herre och man och sig själf vid den husliga härden.
Ni skall knapp icke borstade, hatt middagen färdig i kunna finna, att en skjort- felas, ni skall finna kläderna och käpp punktligt sin rätta plats, i rätt tid, med ett bästa ordning.
än på ord allt Och ändå — hur oförklar- ligt det icke riktigt väl i hemmet.
må låta — känner sig mannen Hustrun beklagar sig, öfver att han tillbringar kvällen utom hus i stället för att stanna hemma, sedan han slu- tat sitt arbetar enda som arbete för dagen.
Hon, som likväl från bittida till sent, som ej låter en stund af dagen förgå i sysslolöshet och är genomträngd af den bergfasta öfverty- gelsen, att hon är ett mönster för eu matmor, belönas enligt sin mening med den svartaste otack!
Största u r v a l billigaste, m e n bestämda priser * c * ^3o att så mycket af
H a r hon dä rätt däri?
H u r kommer det sig, att äfven o m husmodern putsar, skurar och sopar aldrig så mycket, mannen likväl hellre tillbringar sin lediga tid u t o m h u s?
Må vi göra oss den mödan att kasta en liten inblick i detta hems maskineri.
Det är lördag, o c h husets herre återvänder hem efter veckosläpet.
R e d a n i trappan ro- par hans bättre hälft emot h o n o m: » D u har väl torkat dig rikligt väl o m fötterna därnere?
Det är alldeles nyskuradt, o c h j a g vill inte, att det skall se ut, som om vi inte begagnat bor- ste o c h vatten på tre veckor b Kvällsmaten är undanstökad.
Mannen skulle gärna vilja röka en cigarr.
Hustrun anar hans afsikt o c h blir misslynt.
Hennes tunga löser sig till nya förebråelser: » K ä r e vän, skulle du inte kunna vänja dig att röka dina cigar- rer ute, o m du nu absolut måste r ö k a?
G ö r det för min skull på ditt kontor eller på vä- gen hem.
D u vet j u, att gardinerna bli kol- svarta af cigarröken, utom att askan strös o m - kring öfverallt på möblerna o c h golfvet. » Den efterträdda cigarren lägges bort.
Under mannens ungkarlsår hade träsnideri varit en af hans favoritsysselsättningar.
Hur mången vinterkväll hade han inte suttit, syss- lande m e d sina järn i den lilla kammaren hos sin gamla mor.
Ä n n u i denna stund ser han henne så tydligt framför sig med stickstrum- pan i hand, språkande o c h nickande, syna hans arbete o c h uppmuntra honom genom sitt be- röm.
H v a d det kändes godt o c h hemtrefligt i sådana stunder, o c h hur förtjusande han drömde sig den framtid, då han en gång skulle ha sin egen lilla hustru vid sin sida 1 H u r angenäma skulle de ej då bli de långa vinter- kvällarne!
Dessa minnen väckte nu hos h o n o m lusten att åter börja sin nästan bortglömda slöjd.
H a n kunde j u än en gång försöka sin k o n s t: han hade redan många gånger förut genom resultaten däraf gladt o c h öfverraskat sin fäst- mö m e d vänliga gåfvor på namns- o c h födelse- dagar.
Han står redan i begrepp att med lif o c h lust börja sitt arbete, då hans äkta hälft b e - traktar honom med förvånade och förolämpade blickar, en stum fråga hvad all denna uppack- ning af knifvar, trä, cirklar, blyertspennor o c h planscher månde betyda.
» M e n käre vän, hvad vill detta » D e t skall Nu skall här säga? » du snart få se, min gumma.
skäras igen, ty att jag inte är någon b o k m a l, vet du så väl som iag, o c h nå- got skall man väl taga sig till på lediga stun- der. » » J a s å, » k o m m e r det långdraget från hans hustrus läppar.
» Jaså, du skall börja skära.
Vet du, träskärniDgen i och för sig är nog mycket bra, men jag tänkte — — » » H v a d är det du t ä n k t e?
» » Å h, det är m y c k e t, men ni män ha natur- ligtvis inte den aflägsnaste aning o m, hur m y c - ket besvär man har för att hålla ett rum rent och snyggt.
O c h nu vill du börja skära o c h skräpa till!
O c h det här i r u m m e t?
Nej, kära vän, det vill du väl ändå inte!
Tänk så mycket spån vi få på mattan.
Vänta hellre till sommaren.
D å kan du arbeta i trädgården eller på terassen, men inne i våningen — nej, min älskling, det är verkligen för mycket b e - gärdt. » » P å allt det där tänkte jag sannerligen inte!
Men du har nog rätt.
V e t du h v a d: jag tar min hatt o c h käpp o c h går på schweize- riet; där gör litet cigarraska mer eller mindre ingenting.
O c h till och med för sågspån äro golfven där inte sä ömtåliga som dina.
natt, min v ä n!
» Och han var borta.
God Den unga frun b l e f helt häpen öfver sin herr mans raska beslut, ja, hon kände sig bit- tert kränkt af hans » hänsynslöshet ».
H v a d hade hon då gjort?
Finns det väl något vik- tigare i ett hem än en mönstergill o r d n i n g?
Var hon icke bland alla deras bekanta känd som idealet för en h u s m o d e r?
H u r många gånger har icke delta tutats i hennes ö r o n!
Endast han, som i främsta rummet borde erkänna hennes förtjänster, han — nej, det var verkligen för hårdt.
.
.
Och den stackars lilla frnn brister i gråt.
— A r hon då verkligen så beklagansvärd.
V i kunna svara både ja och nej.
J a — ty hon har verkligen alldeles för litet förstånd att göra sitt hem angenämt för sin man o c h sig själf.
Nej — ty genom sin småaktiga egoism fördärfvar hon själf alla dessa dyrbara små- stunder, som hon eljes skulle kunna tillbringa i glädtighet och frid.
Huru många fruar finnes det ej, som i lik- het med den här ofvan skildrade, aflägsna sina män genom en öfverdrifven, sjuklig ordnings- mani!
I " dansfr&amp;gan ".
å Iduns spalter förklarats » öppna », och jag dessutom genast vid min » entrée » vill be- känna, att jag själf dels aldrig varit någon » bal- drottning », dels för några decennier sedan upp- hört att betrakta dans såsom lifvets största fröjd och ej ens äger lyckan att i sällskapslifvet repre- senteras af någon, som kan eftersträfva den vansk- liga äran att vara » balernas drottning », bör det ju ej kunna anses såsom » ett tal i ege ' i sak », om jag nu säger några ord till försvar för den i Idun så skarpt kritiserade dansen.
Först och främst tror jag ej, att den äger ett så förnedrande ursprung som » en konst », läm- pad endast » för trälar och slafvar ».
äfven om nn- der förtryckets tid de, » som makten hade », före- drogo att se på, hur andra rörde sig i hastig, ryt- misk takt, hellre än att därmed besvära sig själfva.
Jag tror tvärtom, att dansen har en djupare och äfven bättre rot, att den är ett ut- tryck af lifsglädjen, som ger sig tillkn.ni a i be- hofvet att röra sig hastigt, hvilket redan bevisas genom barnets instinktlika, konstlösa hopp och snurrande samt genom de vilda folkslagens dan- ser.
Att musiken, såsom en af dess viktigaste beståndsdelar, i första rummet gör den till en estetisk njutning, torde ej kunna förnekas.
Detta om orsaken.
Sedan komma missbruken, o c h.
dem tänker jag ej försvara.
Dock tager jag vår ungdom i allmänhet fri för, att någon » stötande », vare sig gifven eller mottagen, » förtrolighet upp- står därigenom, att en man vid dans lägger ar- men om en flickas lif ».
Man måste medge, att den saken ter sig något olika, om det skulle ske » omedelbart efter en presentation ».
Och hvad det » att trycka henne till sig » beträffar, antager jag, att sådant lika väl nu som i forna dagar skulle uppfattas såsom en förolämpning.
Ty att detta ej behöjoer ske under dans, vet hvar o c h en.
Är mannen så långt hunnen på det sedligt sluttande planet, att han ej kan slå sin arm kring en flickas lif, utan att dåliga känslor vakna inom honom, då tror jag han är för » blaserad » för att vara road af dans.
Hvad åter den kvinnliga dräkten beträffar, är jag fullkomligt af I. D — fs tanke, o c h helt visst måste den unga flicka, som uppträder så — i mer än ett hänseende » blottställd », först hafva gjort våld på, för att icke säga dödat, det bästa, den kvinn- liga känslan äger.
Och för de mödrar, hvilka lifvet ej lärt bättre, än att de kunna offra sina egna barns känslor af blygsamhet och kyskhet på sin fåfängas altare, har min penna ej nog skarpa ord.
Och hvilket ansvar gent emot de unge män, hvilka, om de ej äga den sköld ett ovanligt rent sinne skänker — helt visst en sällsynt- het i vår värld — lätt vid en sådan syn genom- I strömmas af en sinlig känsla, som sedan till de- ras egen och andras olycka på annat sätt till- fredsställes!
På de kvinnor, hvilka på detta sätt — låt så vara indirekt — bidraga till vårt släktes fördärf, hvilar ett större ansvar, en i hvarje tänkande människas ögon större skuld än på mången, som enligt världens måttstock stämplas såsom » fallen ».
Att de » baldamer », som tillbringa natt efter natt i osund luft och under öfveransträngande rörelse, taga skada till kropp och själ, är lika sannt som naturligt.
Dock får detta ej skrifvas på dansens konto, utan på dess missbruks.
Jag tror, att den förra är en naturlig yttring af glädje för de unga, fastän dåliga mänskliga böjelser kunna snedvrida den som allt annat.
Hvad det beträffar, att flic- kor ej hafva nöje af att dansa med hvarandra, tror jag de flesta af oss hafva rätt många un- dantag att uppvisa gent emot den regeln, o c h vår hufvudstad har helt nyligen i Philokoros allmännt erkända, utmärkta prestationer i den vägen ett bevis på, att också unge män både kunna roa sig själfva och andra genom dans — utan kvinnliga biträden.
Och nu till slut blott ett par ord.
Det är ej dansen, som förnedrar människan, det är hon, som förnedrar dansen, o c h väl vore, om genom I. D — fs i många afseenden beaktansvärda rader detta icke allenast blefve erkändt — utan rättadt '.!
G-y.
D e t är en g a m m a l fabel, att stormen m e d m a k t v i l l e rifva k a p p a n a f v a n d r i n g s m a n n e n; han svepte den tätare o m s i g: d å k o m s o l e n med sina m i l d a strålar, värmen g e n o m t r ä n g d e h o n o m, o c h han lösgjorde, aftog o c h b o r t l a d e villigt k a p p a n; här är solen k v i n n a n s m a k t.
II G. Andersen.
U r notisboken.
Vår första kvinnliga jurist.
Juris kandi- datexamen aflades d.
12 dennes vid Upsala uni- versitet af fil.
kandidaten Elsa Eschelson, stockh.
Fröken Eschelson är född 1861, aflade studentex- amen i Stockholm vid privat läroverk 1882 samt filosofie kandidatexamen med mycket höga.
betyg i Upsala 1885.
Hennes juris kandidatexamen anses vara en af de vackraste, som under senare åren aflagts i Upsala.
Idun hade ämnat bringa sina läsarinnor porträtt af denna kvinnliga förpost på en ny studiebana, men har afstått, då fröken Eschelson bestämdt ut- talat detta som sin önskan.
* Ännu en första.
Till Idun meddelas: Vid Geologiska föreningens sammanträde härstädes förra veckan invaldes s o m medlem stud. vid Stock- holms högskola fröken Sofia Rudbeck.
Fröken R., som inom kort aflägger fil.
kand. examen, är den första kvinnliga medlem, som invalts i denna för- ening.
Kvinnlig fältshär.
Fröken Clara Smitt, den för Iduns läsarinnor helt visst välbekanta förfat- tarinnan, har härstädes aflagt fältskärsmästare- examen.
Något godt att vänta ha våra läsarinnor.
Vid Fredrika Bremer-förbundets vårsamkväm, som firades i förra veckan, bidrog i främsta rummet till underhållningen det synnerligen spirituella fö- redrag om våra hems anordnande, sådant det år och sådant det borde oara, hvilket vid tillfället hölls af arkitekten Hugo Hörlin, som kändt en af våra förnämsta auktoriteter på detta område.
Herr Hörlin har nu benäget lofvat att på basis af detta intressanta föredrag — som då hölls i extempo- rerad form — utarbeta en uppsats i ämnet för Iduns räkning, så fort hans för tillfället strängt anlitade tid medgifver.
*
Vår begåfvade tonsättarinna, fröken El- frida Andrée, utöfvar en flitig verksamhet.
Vi omtalade nyligen en ny orgelkomposition af hen- nes hand.
Hon har nu fullbordat en symfoni för stor orkester, afdelad i fyra satser, hvilken kom- mer att utföras å Stora teatern i Göteborg den 25 dennes under anförande af kapellmästaren Her- bold.
Det nya tonverket, som enligt fackmäns om- döme lär vara synnerligen vackert och anslående på samma gång som originelt och karaktäristiskt målande, har namnet » Spillror » o c h ansluter sig i grundtanken till Viktor Rydbergs dikt med samma namn.
* Företagsamhet.
En industriell inrättning af sä prosaisk art som ett garfveri har väl knappast förr tillkommit genom en bildad ung dams initia- tiv.
En större sådan altar har emellertid en fröken Vickholm upprättat i närheten af Borgå.
* TjänsfflicJeorna i England fordra bättre villkor: åtta limmars arbetsdag och en fridag i veckan.
Demonstrerande för detta program drog härom dagen en stor tjänstflicksprocession genom Hartlepools gator.
Bort med släpen. '
Mot damernas släpande promenadklädningar höjas nu på våren — de nya toaletternas tid — skarpare protester än någonsin ur såväl hygienisk, ästetisk som ekonomisk syn- punkt.
Kanske skall upplysningen, att i Paris, detta modernas högkvarter, användas släpande promenadklädningar endast af demimondedamer, i någon mån stäfja våra damers lust att uppträda som gatsoperskor.
Teater och musik.
Dm 19 april.
K. operan.
Annandag påsk inleddes å denna scen den förebådade serien af Coquelin-föreställ- ningar med Sardous drama » Thermidor », hvilket i Paris så mycket låtit tala om sig och genom don karrikatyrbild, det gifver af franska revolutio- nen, där väckte sådan uppståndelse, att det måste förbjudas.
Som dramatisk produkt visade det sig vara af en tämligen ytlig art, verkande med me- lodramatiska godtköpseffekter, ehuru naturligtvis den skicklige faiseurens hand också flerstädes för- månligt röjdes.
Dot kunde ' godt ha fått stanna vid dess pariserhistoria.
Mot bakgrunden af de skäligen medelmåttiga prestationer, som de medspelande förmådde åstad- komma, framstod naturligtvis — som nog beräknadt var — hr Coquelins Labussiére i så mycket skar- pare konstnärlig relief, utarbetad som denna roll var i de finaste detaljer, alla samverkande till en ypperlig och konsekvent karaktäristik.
Hvad som framför allt väcker beundran hos den ryktbare franske skådespelaren är hans mästerliga beher- skande af rösten; det i sig själft ovanligt vackra organet har skolats till en utomordentlig förmåga af nyansering, som på det känsligaste speglar alla skiftningar i replikens innehåll.
Vida efter står gesten, som vi ofta nog skulle frestas att kalla rent af en smula stereotyp.
Premiérepubliken var kvalitativt utsökt — bland annat bevistade kronprinsen och prins Karl med stor uppvaktning föreställningen — men kvanti- tativt undermålig, då 1 luset måste betecknas som föga mer än hälft.
Stämningen var ej heller synnerli- gen entusiastisk, ehuru aktningsfull hyllning kom hr Coquelins förtjänstfulla framställning till del.
Som tournéens praktiske ledare, en hr de Gla- ser, visat sig föga förtrolig med de begrepp om skyldig uppmärksamhet mot pressen, vid hvilka vi åtminstone här hemma haft glädjen vänja oss, torde vi, hvad coquelintournéen beträffar, komma att inskränka oss till detta omnämnande af pre- mieren.
K.
Dramatiska teatern uppförde på torsdagen för första gången sitt med intresse motsedda nya pro- gram » Bröllopet på Valéni », skådespel i 4 akter af Ludvig Ganghofer och Marco Brociner, fri öf- versättning från tyskan af Oscar Vijkander.
Vi återkomma i nästa nummer till ett utförligare o m - nämnande af det gripande o c h synnerligt väl iscensatta skådespelet.
Vasateatern.
Det var med tillfredsställelse vi funno, då vi i tisdags afton infunno oss till Vasa- teaterns repris af » Den sköna Helena » med fru Anna Pettcrson-Norrie i titelrollen, att redan » lapp på luckan » bebådade ett ulsåldt hus.
Ope- rettgenren här alldeles oafsedd — och lika oaf- sedt den pjäs, som för aftonen stod på program- met, gällde det emellertid att hylla en skådespe- lerska, som vetat genom sin kvinnlighet och en förfinad konst adla äfven det vulgära, och hvil- ken nu — efter en triumffärd utomlands — åter- vände till sina vänner i hemlandet.
En ytterligare betydelse fick detta lysande premiérehus för Vasa- teatern genom den omständigheten, att samtidigt en osund nyfikenhet fyllt det franska ambulato- riska sällskapets salong å Blasieholmen.
Så att konkurrens dock är möjlig!!
Och slutsatserna göra sig själfva.
.
.
Fru Norrie hyllades med ett sannskyldigt regn af blommor och applåder.
Den senaste tidens hvila har gjort hennes röst godt; den har förun- dransvärdt förvärfvat åter af den ungdomliga fraicheur, på hvilken en allt för forcerad tjänst- göring en tid hade frätt.
Och den dramatiska framställningen utmärktes nu s o m alltid af en intelligent och humoristisk uppfattning.
Fröken Grönborgs Paris trädde värdigt vid si- dan af fru Norries prestation.
I öfrigt var roll- besättningen densamma som vid uppförandet un- der fjorårssäsongen, och vi ha intet att ändra i vårt gillande utlåtande från den tiden.
Så som i sin helhet denna » operetternas operett » nu föres fram å Vasateatern, kan den betraktas som en mönsterrepresentation, hvilken ingen torde ångra att bevista.
Sångsällskapet 0.
D:s matiné å Musikaliska aka- demiens stora sal annandag påsk får väl beteck- nas som den gångna helgens förnämsta musiknöje såväl med hänsyn till arten af hvad som preste- rades som sättet, pä hvilket det skedde, samt pu- blikens talrikhet och ymniga bifall.
Redan från de första tonerna af inledningssången, den sedvan- liga » Hör i Orphei drängar », kom man i en hög- tidsstämning, som bevarade sig ända till det om- vexlande programmets sista nummer.
Det illustra sångsällskapet dokumenterade sig fortfarande som den förnämsta representanten i vårt land för en konstnärlig kvartettsång, och den fulländade sam- sjungningen, den delikata nyanseringen och den öfverdådiga kraften i de stora körnumren voro alla förtjänta af varmt beröm.
Programmets tren- ne stora hufvudnummer för kör och orkester ut- gjordes af Södermans ungdomsskapelse » An die Freude » — till Schillers bekanta dikt — en di- tyramb ' af hänförande eld, af Josephsons vackra fantasi » Islossning » och en ny komposition af kon- sertens ledare, director musices /.
Hedenblad, » På knä », till » Fjalars » dikt med samma namn.
Det orkestralt verkningsfulla arbetet slog lifligt an.
Utan orkesterackompagnement utförde kören dess- utom flere nummer, af hvilka, förutom ett par all- tid lika gärna hörda folkvisor, särskildt Petschkes » Margreth ' am Thore » var en intressant bekant- skap, som genom O. D. fick en ypperlig presenta- tion.
Griegs originella » Rötnams Knut » förfelade ej heller sin verkan och måste bisseras.
K. hofkapellet riktade programmet med ett char- mant utförande af uvertyren til » Oberon » samt med tvänne karaktäristiska melodier för stråkor- kester (Op. 53) af Grieg, som voro nya för Stock- holms musikvärld och väl torde förtjäna samt snart nog få ett förnyadt uppförande.
Som sagdt — utbytet af denna angenäma konsert var rikt.
1 — Om Musikföreningens uppförande af Elias, Men- delssohns stora oratorium, i morgon afton å Mu- sikaliska akademien bedja vi än en gång få på- minna.
» Elias » gafs senast här i hufvudstaden den 1 februari 1883, således för mera än 9 år se- dan, och äfven då af Musikföreningen, som därvid leddes af L. Norman.
Då medverkade såsom so- lister bland andra fru Edling och hr Salomon Smith, hvilka båda äfven om lördag komma att utföra samma partier.
Den, hvars dagar förflyta utan gagn och glädje för andra människor, liknar smedens blåsbälg, som väl andas, men dock icke lefver.
Österländskt ordspråk.
JE.
Idealerna.
Berättelse af C. O. Gumoelius.
Belönad med hedersomnämnande vid Iduns s:ora pristäfling.
(Forts.) J} k detta sätt fortfor hon hela dagen att genom i sin kvickhet, sitt lif hålla de öfriga i godt lynne och var på sätt och vis den medelpunkt, kring hvilken de rörde siz.
Först då gästerna voro re- sta och flickorna kommit upp i sin enskilda vå- ning, tre sammahängande rum i den breda fronte- spisen två trappor upp, kastade hon sig handlöst ned i en soffa under utropet: » Hu, hvad jag är trött! » Anna höll just på att stänga dörren mellan sitt och systerns rum, men hejdade sig och yttrade, i det hon med ett visst förakt såg ned på Siri: » Ja, det är då inte underligt, så som du bråkat och gjort dig till i dag. » Siris trötthet var med ens försvunnen.
I ett ögonblick stod hon framför systern och utropade med dämpad, ehuru af undertryckt rörelse dar- rande röst: » Lägg bort den där öfverlägsna to- nen, Anna.
Jag tål den inte längre.
Du tycks anse, att skillnaden mellan dina tjugufem år o c h mina tjugu är lika stor, som när du var femton och jag tio.
Men däri misstager du dig.
.
.
vi äro nu jämnåriga.
Och någon annan öfverlägsenhet hos dig erkänner jag inte heller.
Du förebrår mig, att jag koketterat, men ett på samma gång så naivt och så hänsynslöst koketteri, som det hvar- med du söker fånga den stackars notarien, har man väl knappt sett maken till.
Afbryt mig inte, » fortsatte hon något kraftigare, då Anna gjorde en rörelse, » låt mig nu tala ut, hvad som så länge legat och jäst inom mig.
Därför att du är äldst och dessutom håller på med de där litterära dum- heterna, hvaraf ingen människa ännu sett något verkligt resultat, har du sett ner på oss yngre flickor, som om vi vore underordnade väsen.
Och då du nu blifvit förtjust i en karl, inbillar du dig, att det där är något alldeles säreget och oändligt olika, långt ädlare och upphöjdare, än om vi stac- kare skulle gå och förälska oss.
Men däri miss- tager du dig ännu en gång.
Trots din själfför- gudning är du dock ej annat än en vanlig kvinna, som till på köpet särdeles öppet visar sitt hjärtas önskningar och med all makt försöker eröfra den, som, troligen utan att vilja det eller ens veta därom, fängslat dig.
Bry dig därför inte om att visa dig öfverlägsen l ä n g r e.
.
.
det imponerar ej det minsta på mig. » Elsa hade under detta långa tal alldeles förfä- rad stirrat än på den talande än på Anna.
Den senare stod som bedöfvad.
En djup rod- nad hade så småningom uppstigit på de annars så bleka kinderna, och hennes bröst häfdes våld- samt.
Då Siri slutat o c h vände sig för att gå in till sig — det var i Elsas rum de nu befunno sig — höjde hon handen liksom för att hålla henne till- baka, men lät den åter falla och stod tyst.
Det var i stället Elsa, som svarade: » Kära Siri, » sade hon sakta, » hur kan du tala så?
Snälla Anna, blif ej ledsen, hon menar ej så illa, som det lät. » » Åhjo, » genmälde den äldre systern bittert, » det gör hon nog.
Men jag tager mig ej så djupt däraf, » tillade hon med hård och kall ton, » ty jag förstår nu orsaken till hennes smädelser.
H o n är svartsjuk och den, som lider af detta onda, är ej tillräknelig. » Därmed gick hon in i sitt rum och tillslöt dörren hårdt efter sig.
Siri tog några steg för att följa henne, men kvarhölls af Elsa, som slog armen om hennes lif och drog henne med mildt våld med sig in i hen- nes eget rum.
Efter någon tvekan kastade sig Siri i den unga systerns armar och brast i häf- tig gråt.
» Jag vet ej, hvad som varit med mig i dag, » snyftade hon, » det är, som om jag ej rådde mig själf, utan behärskades af något främmande inflytande. » » Det har kanske varit värmen, » sade Elsa lug- nande.
» Jag har tyckt mig märka, att du sett nå- got feberaktig ut hela dagen. » Hon fortfor så- lunda att tala vänligt ock gladt, utan att beröra det obehagliga uppträdet nyss, tills Siri slutat att gråta.
Hon tog då godnatt och ämnade gå in till sig, då Siri hejdade henne med frågan: » Säg mig uppriktigt, Elsa, tror du det är, som Anna sade? »
» Hvad då? » frågade Elsa, häpen öfver att åter befinna sig midt uppe i den farliga frågan.
» Jo, a t t.
.
.
att jag skulle vara svartsjuk, » gen- mälde Siri med en sorts förtviflans mod.
» A h », svarade Elsa lifligt, » hur kan du tänka dig det? » » Nej, » sade Siri med eftertryck, » någon svart- sjuka känner jag inte.
Hon må gärna behålla sin tråkiga notarie, och då du nu lagt ambargo på jägmästarn, får jag väl nöja mig med att sällskapa med Axel och doktorn. » » Men Siri.
.
.
» utropade Elsa sårad.
» Ja, är det inte besynnerligt, » svarade systern med en ny flod af tårar, » jag vet ej, hvar jag får alla elaka ord ifrån.
Förlåt mig, Elsa, och blif ej ond på mig, jag är kanske inte riktigt frisk. » Den godhjärtade Elsa kunde naturligtvis icke motstå denna bön, och då de båda systrarna en stund därefter begåfvo sig till hvila, var det som hade ett nytt, ännu starkare band förenat dem än syskonkärlekens, som ofta blott är en vana, hvilken ej tränger djupare än till ytan och för- svinner vid första starkare pröfning.
Då Anna kommit för sig själf, stannade hon och drog djupt efter andan.
Hon hade gått som se- gervinnare ur striden och häfdat sin för första gången bestridda öfverlägsenhet.
Hon hade såle- •des all anledning att känna sig nöjd o c h belåten, men gjorde hon det ock?
Att döma af hennes på en gång dystra och upprörda utseende var detta ingalunda fallet.
Förhållandet var att hon fullkomligt råkat ur jämnvikt.
Siris skarpa ord hade icke endast särat henne, de hade äfven ver- kat som en riktig uppenbarelse.
De hade i ett ryck sönderrifvit den slöja af andlig själbelåtenhet, hvari hon ända sedan sin barndom varit insvept, tack vare moderns förgudning och faderns brist på intresse för henne.
Och nu kände hon sig plötsligt vara kvinna, fann, att en man helt oför- märkt kommit att intaga den mest framstående platsen i hela hennes tillvaro.
Hon sökte förgäf- ves intala sig, att det blott var som deltagare i hennes litterära sysselsättningar, han intresserade henne.
Omedvetet följande sin vana att gå till botten med undersökningen, analyserade hon nu obarmhertigt sina egna känslor och fann till sin förödmjukelse, att det var mannen såsom sådan och ej den villige och kloke arbetskamraten hon satte högst.
Ja, förödmjukelse, ty huru högt hade hon ej ansett sig stå öfver allt sådant, som van- ligtvis utgör föremål för unga flickors intresse och drömmar.
Och nu.
.
.
nu då hon redan stod vid gränsen af medelåldern, skulle hon nödgas afsäga sig hvad hittills utgjort hennes stolthet och be- gynna lefva en vanlig kvinnas lif.
Huru hade det kommit därhän?
Hon erinrade sig, hur hon, då brodern före notariens första besök skildrade den- nes intelligens och beläsenhet, erfarit samma sorts intresse, som då hon väntade en ny bok.
Och ända tills nu hade hon aldrig tänkt på, att den otålighet, hvarmed hon motsett hans ankomst, och den glädje hon kännt öfver att så där uteslutande få njuta af hans sällskap, hade haft till grund annat än deras likstämmighet i litterära frågor.
Men hon skulle strida mot denna ovärdiga b ö - jelse!
Då hennes ögon nu blifvit öppnade, borde det ej vara svårt att behärska denna sällsamma fantasi.
Ty aldrig skulle hon öfvergifva sitt fria, själfständiga lif för att blifva slafvinna åt en man, därom var hon fullt ense med sig själf.
Huru mycket nöje hon än fann i det förtroliga umgän- get med honom, var det dock bättre att afstå dä- rifrån och i tid draga sig tillbaka än att möjligen genom ett helt lifs olycka få plikta för stundens njutning.
Så räsonerade Anna och kände sig åter belåten med sig själf, då hon fattat detta beslut, som lof- vade att återföra henne till den höjd hon hittills intagit.
Det var blott en tanke, som störde hennes nyvunna lugn, men hon förkastade den hvarje gång den framställde sig.
Det var j u också all- deles omöjligt, att Matle Ström med sitt goda huf- vud skulle kunna fängslas af en så ytlig varelse som Siri.
Och gick det likväl därhän, ja, då hade hon misstagit sig på honom och skulle så myc- ket lättare kunna bekämpa den känsla, som hon ännu ej ville gifva namnet kärlek.
Och så in- somnade denna kvinnliga filosof med föresatsen att från o c h med morgondagen återtaga sitt gamla, ensliga lif.
Societeten i Storeby var upprörd.
Från urmin- nes tider hade » bruket », som Finnsboda i korthet kallades, utgjort medelpunkten för allt umgänges- lif och i synnerhet om somrarne, då ungdomen var hemma, hade den ena bjudningen och till- ställningen aflöst den andra.
Men hur var det i år?
På några högst få undantag när hade man knappt sett en skymt af bruksfamiljen.
» Ja, » sade fru postmästarinnan Strömberg, som med sina fyra döttrar och två söner kommit på ett lika kärt som oväntadt besök till sin intima väninna, fru apotekerskan Broms, » ja, att fru Col- lén tycker bäst om att få vara i fred för alla be- sök, det veta vi nog, och Anna har då i alla ti- der varit omöjlig, men den öfriga ungdomen och brukspatronen i första rummet bruka ju tycka om folk, så det är verkligen högst besynnerligt, att man nu för tiden aldrig hör af dem. » » Ja, det måste man medgifva, » genmälde fru Broms och tillade sakta och menande: » men de hafva nog sina skäl.
Vi skola tala om det sedan, ty J g hoppas ni äro goda och dricka en kopp.
.
.
» » Nej, jag tackar, » afbröt fru Strömberg, » inte ska ' du göra dig b e s v ä r.
.
.
vi tittade bara in lite ' i förbifarten » » Ah, det blir intet besvär, » sade fru Broms ar- tigt, » det blir i allra största enkelhet.
Jag skall bara säga åt Rosa, som har veckan.
Förlåt ett ögonblick.
.
.
Hedvig ^får hålla sällskap så länge.
Se så, inga invändningar.
.
.
jag är strax tillbaka. » Väl utkommen i köket, gaf hon sina känslor luft.
» De välsignade människorna, » utfor hon häftigt och med gnistrande ögon, ty den goda frun kunde vara rätt ondsint emellanåt, » komma så här, sju man högt, utan att man vet af det.
Och arbetsväskor hade de allesammans, j u fruntim- merna förstås, och de där långa studenterna sågo så hungriga ut s å.
.
.
ja, du ska ' få so, Rosa, att de stanna kvar till kvällen med.
Men laga nu, att dc få starkt kaffe, ty annars springa de väl o m - kring i hela staden och prata återigen o m, hur snål jag är.
Och Sofi får gå till bagarns efter småbröd.
.
.
skorpor och pepparkakor ha vi själfva, så att om du köper två sorter, tio stycken af hvar, så räcker det.
Men inte annat än ettöres, det du- ger tillräckligt. » a » Men hvad ska ' vi ge dem till kvällen, om dc stanna? » frågade Rosa.
» Det blir väl ingen annan råd än att taga en bit af kalfsteken, som vi skulle haft om söndag, och göra kotletter af.
Eller vänta, » tillade hon efter ett ögonblicks eftertanke.
» När vi ändå ska ' ha kostnad och besvär, så är det så godt, att vi ta hela steken och bjuda Rydins och Brolanders och Vingqvists på samma gång, så ha vi haft dem också.
Säg åt apoteksgossen, Rosa, alt han springer och bjuder dem på ett glas saft och Sjö- grens med.
Se så, skynda er nu, jag får lof att gå in igen. » Kaffet och småbrödet befunnos ypperliga.
» Hon hade bestämdt lagt på en hel böna extra, » anför- trodde fru Strömberg sin äfvenledes intima vän fru Rydin på aftonen.
» |Och två sorters främ- mande småbröd, en bit åt oss h v a r.
.
.
storar- tadt! » Efter kaffet flyttade man sig ut i trädgården, och så småningom ankommo de inbjudna familjerna liksom ock några ungherrar, hvilka provisorn fått order att stöta på.
I fruarnas krets var snart detta intessanta, lif- liga samtal, som man med ett kort ord plär kalla skvaller, i gång.
Att familjen Collén därvid kom under skärskådning är naturligt.
» Charlotta Strömberg och jag talade just nyss om deras underliga tillbakadragenhet, » sade fru Broms.
» Och det ser lite besynnerligt ut, att de ej under hela förra månaden haft en enda större bjudning, då både Elsa och herr Axel kommit hem.
Däremot hör man aldrig talas om annat än mid- dagar och supéer där ute för de där Stockholms- herrarne, herr Axels goda vänner, gu bevars.
Om det inte voro fråga om de rika fröknarna Collén, skulle man nästan tro, att de ville behålla de där underdjuren för sig själfva. » » Ah, snälla Hilda, » inföll fru Rydin, » de som kunde få en friare för hvart finger. » » Ja, jag tror det j u inte heller. » genmälde fru Broms.
» Men eget ser det ändå ut, säger jag ännu en gång, och lustiga rykten hör man däri- från.
Det lär vara som en enklek där borta par om par, och så herr Axel som enkling, ha, ha, ha! » » Ha, ha, ha, » instämde de öfriga fruarna.
» Den Hilda Broms är då alltid så kvick och rolig. » » Ni talade om de där herrarne, » sade fru Bro- lander, en ung, ganska vacker kvinna, » men jag tycker, att om någon är vårdslös och ohöflig mot familjerna här, så är det just de.
De föregående åren kunde man hafva trefligt af dem, som kommo hit och vikarierade, men om man inte såg dessa på gatan ibland eller hörde talas om dem af her- rarne, som äta på hotellet, skulle man ej veta om, att de funnes här. » » Ja, » tog åter fru Broms häftigt till orda, » nog kunde man begära lite ' mer uppmärksamhet af sådana herrar, som komma hit för att få sitt up- pehälle.
Doktorn gjorde naturligtvis visit här, när han kom, men utom vid vår afskedsmiddag för doktor Bergs, när de reste, hafva vi ej haft den äran se honom en enda gång. » » Hos oss var han en gång, då lilla Tyra var sjuk, » inflickade fru Vingqvist, » men ehuru vi bädo honom komma tillbaka en afton i all enkel- het, bar han inte bevärdigat oss med något besök. » » Jag får verkligen tillstå, » sade nu fru Sjögren, en äldre dam med ett vänligt utseende, » att jag sade åt min son Hilmer, som kände dem förut, att de vore mycket välkomna, om de så önskade, men doktorn och häradshöfdingen hafva så myc- ket att göra, och jägmästaren är jämt ute på resor. » » Hvilket likväl inte hindrar dem att åtminstone hvar söndag vara på bruket, utom alla gånger un- der veckans lopp.
Det ser ut, som om de hade matdagar där, ha, ha, ha! » Det var fru Broms, som nu åter uppväckte en skrattsalfva genom sitt kvicka yttrande.
Ungdomen, som uppsnappat hvad det var fråga om och kände sig djupt intresserad af det pågå- ende samtalet, hade närmat sig de äldre, och nu började ett lifligt meningsbyte, hvilket dock all- mänt tycktes utvisa, att ingen brydde sig det min- sta om vare sig herrskapet på bruket eller de tre omöjliga ungherrarne.
Först sedan den värsta stormen lagt sig, höjdes en röst till en sorts op- position.
Det var filosofie doktor Hilmer Sjögren, som yttrade: » Men jag tycker i alla fall, att det är bra tomt efter Colléns, och om ni kände de där tre ohöfliga krabaterna så väl som jag, skulle ni få se, så rik- tigt hyggliga karlar de äro. » Då ingen svarade med annat än ryckningar på axlarne och föraktfulla miner, fortsatte han: » Jag ser, att jag är ensam om min tanke, och skall därför ej nämna ett förslag, som jag hade, att återknyta det forna umgänget med Colléns och göra mina stockholmsvänner bekanta med hela sällskapet. » Därmed såg han sig omkring med en något spe- full blick och drog sig undan samt var snart in- begripen i ett efter utseendet lifligt samtal med I provisor Linden.
En viss förstämning tycktes däremot hafva gri- pit det öfriga sällskapet.
Visserligen sprakades här och där i grupperna, men man kunde hafva trott, att hvar och en upptogs af någon egen tanke.
Den som först föll ett offer för sin nyfikenhet, var unga fru Brolander, som lutade sig intill fru Sjö- gren och sakta frågade: ?Vet tant, hvad doktorn ämnade föreslå? » (Forts.) Glömmen " Iduns ej skollofskoloni!
D e minsta bidrag mottagas med tack- samhet.
Ingen, som något kan offra, skall draga sig undan — det är vårt vissa hopp.
Sommaren är snart öfver oss.
Iusändeu därför, ärade läsarinnor, oförtbfvadt edra bidrag till Redaktionen af Idun, Stockholm, i postanvisning eller posispar•märken (ej frimärken).
V i d försändelsen bör tydligt angifvas, att densamma är afsedd för » Iduns skollofskoloni ».
Alla inflytande bidrag redovisas i Idun.
Stockholm i april 1892.
Redaktionen.
Innehållsförteckning.
Marie Pauline Ahman; af Johan Nordling.
(Med porträtt) — Hemmets makt; poem af S. Caroli.
— » Små krukor ha också öron »; af Maria Nyström.
— Sista ackordet; skiss af Ej.
— Våra studentskor; ett litet bidrag till den svenska kvinnoemancipationens historia, af £.
M. II.
— En krona; skiss för Idun af » Kalle Lycklig ».
— Ordningssinne — ej ord- ningsmani!
— I » dansfrågan »; af G — y.
— Ur notisboken.
— Teater och musik.
— Idealerna; berättelse af C. O. Gu- mcelius.
Bel.
med hedersomnämn.
vid Iduns stora pristäfiing.
(Forts.) •
