# ID: svediakorp-per854
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1892
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,384
# sentences: 651
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
N:r 14 (224) Fredagen den 1 april 1892.
Prenumerationspris pr år: Idun m e d Modetidning och kolorerade planscher kr.
8 I d u n m.
M o d e t, u t a n kol.
pl.
» 6 Idun ensam &gt; i Byrå: Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr, (Aftonbladets 50 nya hus.)
P r c m u n e r.
s k e r i landsorten a post- anstalt, i Stockholm h o s r e d a k t i o n.
Beatrice tt gästspel af mer [pA än vanligt intresse tog den 23 mars sin början å vår k. opera.
Utan föregående reklam uppträdde då den här hit- tills alldeles okända sån- gerskan fru Beatrice Vé- hon, gift med cn i Paris bosatt norsk köpman Hal- vorsen.
Det vare sagdt till så väl publikens som sångerskans heder, att den här alldeles obekanta gä- sten tillvann sig allas sym- pati redan efter de första sångfraserna.
Vår musi- kaliska publik insåg ögon- blickligen, att den här hade framför sig en konst- närinna af betydelse, och denna angenäma öfver- raskning gaf sig sedan luft i en mängd inrop- n i D g a r efter första akten, hvilka under aftonens lopp blefvo ännu talrikare.
Det var » Den vilseförda », som den aftonen gafs, och man hade tillfälle att beundra ett både dramatiskt och musikaliskt intelligent ut- förande af Violettas i båda dessa hänseenden maktpåliggande parti.
Beatrice Véhon är född i Chicago af franska för- äldrar.
Det nobla och distinkta, som utmärker de latinska folken på det konstnärliga området, har hon sålunda mottagit i arf.
Själf har hon af en Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas å b y r å n kl. 1 2 — 1.
Alhn.
Telef.
61 47.
Boktr.-Aktub.
5.te årg.
Utgifningstld: hvarje helgfri Gernandts fredag.
Lösnummerspris i 5 öre.
(vid kompletteringar).
Antionspris: 35 öre p r n o n p a r e i l l e r a d.
För &gt;Platssökande&gt; o. i L e d i g a platser » 25 öre för h v a r j e p å b ö r j a d t tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 ö r e p r n o n p.
- r a d.
Véhon-Halvorsen, frikostig natur begåfvats med en mycket sympatisk sopranstämma af betydan- de volym.
Sångerskans hemland har försett vår gamla världsdel med mån- ga röstbegåfvade konst- närinnor, bland hvilka ej få skapat sig ett kändt namn.
A f dessa må näm- nas van Zandt, Marie Durand, Clara Kelloy, Emma Juch, Nordica, Emma Thursby, som här har många beundrare, Ella Russel, Nevada, Val- leria, Valda, Cary, Donita, Vinant, Bailey.
Vid sidan af dessa landsmaninnor skall säkerligen en dag den sångerska, som i des- sa dagar uppträder å vår lyriska scen, intaga cn värdig plats.
Redan nu är hon känd och värderad i sångens hemland Italien.
På inrådan af några musikvänner i Chicago sändes den röstbegåfvade unga flickan till Paris.
Här lyckades hon till lä- rarinna erhållaen af världs- stadens förnämsta kapa- citeter i den vägen, den en gång berömda sånger- skan madame Anna de la Grange, som strax förut dragit sig tillbaka från scenen för att uteslutande ägna sig åt sångundervis- ningen.
Det var en grund- lig och omfattande kurs, den unga sångerskan här
B e k y m m e r finnas på v å r t k l o t T i l l tusental.
E t t godt recept j a g v e t emot F ö r t r e t och k v a l: H v a d ödet g e t t dig eller g ö m t A f sorg och tår, K o m b l o t t ihåg, att allt är glömdt Om hundra år.
pLIAS fick genomgå, och efter dess slut erhöll hon på anbefallning af sin lärarinna introduktion hos den kända förläggarfirman Ricordi i Milano.
En af denna firmas medlemmar, Giulio R i - cordi, har skapat sig ett aktadt namn såsom författare af en hel del uppsatser i musikaliska ämnen i den mycket spridda facktidningen » Gazette musicale » och är dessutom en ansedd sångundervisare.
Hos honom erhöll den unga sångerskan den sista efter italienska fordringar lämpade utbildningen och inöfvade särskildt på det omsorgsfullaste sätt det parti, hon valt vid sitt första uppträdande å svensk scen.
Det är också en i detalj utarbetad prestation och hvad särskildt den stora cavatinan beträffar, är det endast få sångerskor, som utföra den i så full- komlig Verdi-stil samt i den rätta tonarten.
Vid sin debut i detta parti erhöll sångerskan också ampla loford af den italienska pressen.
Hon sjöng sedan med stigande framgång på ett stort antal italienska scener och erhöll till sist i februari 1889 en flere gånger upprepad kal- lelse att i hufvudpartier uppträda å Italiens största teater, San Carlo i Neapel.
Detta an- bud afslog hon dock, fastän Ricordi tillrådde henne att antaga det.
Utom Italien har fru V.-H.
hittills endast uppträdt i Spanien och Belgien, men med sam- ma framgång som i det förstnämnda landet.
I september skall sångerskan börja sitt enga- gement vid Théatre de la Monnaie i Bruxelles, hvilken scen som bekant räknas bland de för- nämsta i Europa.
Enär sångerskan numera kan sägas vara af skandinavisk nationalitet, har hon redan nu velat uppträda å Skandinaviens för- nämsta sångscen.
Det nämndes här ofvan, att vår operas nu- varande gäst äger till sitt förfogande en för- träfflig stämma.
Denna har en betydande höjd, så att den utan ansträngning sträcker sig till trestrukna d eller ännu högre och med lätthet slår en drill vid trestrukna c, men den äger på samma gång vackra djupa toner.
Dessutom är den både fraiche och af en betydande volym och bärkraft, så att den gör sig gällande äfven i komplicerade finaler, hvilket bland annat vi- sade sig i tredje finalen i » Den vilseförda ».
Såsom man kan sluta af de kända namnen på dem, som utdanat denna stämma, är röstbild- ningen ytterst vårdad.
Det vibrato, som vid första föreställningen någon gång skymde den glänsande tekniken, härledde sig tydligen af den förklarliga oro, som framkallas af uppträdandet inför en alldeles obekant publik.
Sångerskan har eljes redan nu en säker och flytande kolo- ratur, som endast kräfver en genom flerårig praktik förvärfvad smidighet för att varda än exaktare.
En af de viktigaste faktorerna i en god röstbildning förefinnes här ock, nämligen stämmans egalitet eller jämnhet, med omärkliga registerförbindelser.
Vid olika nyansgrader bibehåller denna väl utdanade stämma sin fulla skönhet och man skall aldrig få höra detta osköna och öronpi- nande skrik, som somliga anser vara oundgäng- ligt i förenade dramatiska moment.
Detta skrik- manér har så tagit öfverhand, att åtskilliga sångartister omöjligen kunna taga en hög ton, utan att med våld pressa fram den, äfven där den sceniska situationen ej alls fordrar det.
Detta maner kan för öfrigt mången gång bemantla ett aftagande af röstresurserna.
I detta hän- jSEHLSTEDT.
seende är fru V.-H.
en lämplig förebild genom den finess, hvarmed hon i de allra flesta fall tager höjdtonerna.
Med ofvan antydda strupteknik förenar sån- gerskan ett distinkt textuttal, som låter hvarje ord komma till sin rätt, och samma fraserings- konst, som är kännetecknande för de sydeuro- peiska sångkonstnärerna.
Det är naturligt, att tekniken för en verklig konstnär ej är hufvudsak, utan endast ett medel för att vinna högre konstnärliga syften.
Genom det själfulla i sin föreställning kommer fru V.-H.
också åhöraren att glömma, att hennes tekniska utbildning ej hör till de vanliga.
I slutakten af » Den vilseförda » hade sån- gerskan tillfälle att visa, det hon äfven för- fogar öfver en ej ringa dramatisk talang, ty här var framställningen rik på lika väl genom- tänkta som med gripande sanning utförda mo- ment.
Fru V.-H:s repertoar omfattar en hel del partier i italienska och franska operor, sådana som Gilda i » Rigoletto », Mignon med flere.
Sedan ofvanstående var skrifvet, har hon å vår scen äfven uppträdt som Margaretha i Gou- nods » Faust ».
H.
G.
S.
K ä r l e k e n s ^Djupt strängar.
i mitt innersta ibland jag hör " Och hviska sakta, om och om igen, att ömhetsbandet, här af misstro brutet, där, hvar est vän cj skiljes mer från vän, af luttrad trohet varder återknutet.
Charlotta Lindholm.
Skyddsbestämmelser för k v i n n l i g a a r b e t a r e.
För Idun af Gregor.
g j å i dessa dagar en af konungen tillsatt S&gt; komité för afgifvande af förslag i vik- tiga frågor inom arbetareskyddslagstiftningens område i sitt betänkande förordat åtskilliga bestämmelser, afseende skydd särskildt för kvinnliga arbetare, hafva vi trott oss tillmö- tesgå önskningarna hos de flesta Iduns läsa- rinnor, då vi i dag bjuda dem en kortfattad redogörelse för hvad den svenska lagstiftnin- gen i detta hänseende nu stadgar, äfvensom för komiténs utredning och förslag i hithörande delar.
Men dessförinnan ha vi trott det kunna intressera Iduns läsekrets att något orientera sig i frågan i allmänhet samt kasta cn helt flyktig blick på förhållandena utom vårt land och på arbetsområden, från hvilka vi svenskar ju gärna pläga hämta föredömen.
en ljuf musik, hvars toner örat smeka; med sakta ljud hon känslosträngar rör, som spörja mig med mollackorder veka: » Säg, minnes du den arla morgonstund, då daggens tår i ögats blomkalk lyste, då himlen speglades af själens grund och glad förhoppning unga sinnet hyste?
[Minns du en tro, på hvilkens äkta halt du litade, liksom på guldets värde?
[Hinns du en vän, som var dig mer än allt, hvad öfrigt lifvets rikedom beskärde?
* jHvem vet?
kanhända samma strängalek, som mina känslors fibrer stundom rörcr, och samma ton, som klingar skär och vek, min vän i stilla stunder äfven hörer.
l^anhända mötas suckar, hvilkas ljud här tyckas bortdö som i öde öken, kanhända gå de såsom sändebud från själ till själ, midt genom jordens töcken.
Hufvudsakligen till följd af ångans använ- dande i industriens tjänst och det allt allmän- nare vordna bruket af maskiner har det in- dustriela arbetet under det nittonde århundra- det undergått en genomgripande omgestaltning och länkats in på nya banor.
Medan fordom en genom långvarig öfning uppdrifven handa- skicklighet var af nöden, kan numera indu- strien för utförandet af de många ganska enkla operationer, som den utsträckta arbets- fördelningen fört med sig, tillgodogöra sig äfven relativt svaga och oöfvade krafter; och då dessa ock äro de billigaste, har vinnings- lystnaden å arbetsgifvarnes sida räckt handen åt behofvet af bröd å arbetstagarnes.
Fäder och målsmän hafva gärna sett arbetets fält öppnade för krafter, som eljes icke förmått draga något strå till det gemensamma hem- mets stack, och barn och kvinnor hafva blif- vit indragna i arbetets stora Grotte-kvarn.
Men härigenom hafva ock dessa krafter blif- vit utsatta för att öfveransträngas eller skadas, och berättelser om upprörande missbruk i detta hänseende äro inskrifna i århundradets krö- nikebok.
Det uppgifves, att i England efter spinnmaskinens uppfinning barn, indelade i skift, höllos i arbete vid maskinernas skötsel från morgon till afton och från afton till mor- gon, växelvis åtnjutande hvila i samma sängar, och det går en sägen i Lancashire, att dessa bäddar aldrig kallnade.
I Frankrike såg man barn från 5 år i oafbrutet arbete 14 å 15 timmar, till dess de vanmäktiga nedföllo vid
sina maskiner.
Och då man erfar, att flere- städes kvinnor i stor utsträckning användts till arbete i kolgrufvor, kan man lätt före- ställa sig de sorgliga följder ett sådant arbete för dem medför.
Antalet kvinnor, som sysselsättas i indu- strielt arbete, har stigit i en mycket hög grad.
Såsom exempel hvad särskildt uuga flickor angår, taga vi förhållandena i Italien, där, enligt en beräkning år 1881, ensamt inom textilindustrien med en arbetarestock af 1,245,000 personer, 99,000 flickor mellan 9 och 15 år användas.
Det är såsom det alle- goriskt framställes i Viktor Rydbergs mäktiga skildring af de mänskliga arbetskrafternas missbruk, » den nya Grotte sången »: Mammons- kvarnen kräfver numera ock » — trälinnorna, som de äldre sä de yngre, &gt; och » har behof af trälabarnen, äfven tioårs och yngre. » Och med skalden må vi klaga, att barnets » blod det lätta, unga, varma, rena, offras skall åt den kalla syndatunga världsförhärjande metall. » Men det är oss härvid en tröst, att de, som fallit offer för arbetskrafternas missbruk, icke lidit f ö r g ä f v e 3.
Missförhållandena fäste lag- stiftarnes uppmärksamhet på nödvändigheten att ingripa, och i de flesta kulturstater sökte man snart genom lagbestämmelser värna om uuga arbetares fysiska och moraliska väl, så att de i någon mån skyddades från hälsomen och öfveransträngning af arbetet och icke be- röfvades tillfället till fortsatt andlig utveck- ling.
Arbetarlagstiftningen möttes till en bör- jan af häftigt motstånd och detta icke alle- nast från arbetsgifvarnes, utan ock från de skyddades sida, men gensträfvigheten synes på väg att brytas, och numera torde en sådan lagstiftning erkännas såsom både befogad och nödvändig.
Det blef Tysklands dådkraftige herskare förbehållet att gjuta nytt lif i sträfvandena å arbetareskyddslagstiftningens område.
På hans inbjudan samlades till en konferens i Berlin år 1890 ombud för de flesta Europas stater, och uttalade denna konferens, hvad kvinnoar- betet vidkommer, önskvärdheten däraf, att be- stämmelser till ökadt skydd för kvinnor vid industrielt arbete blefve vidtagna.
Så borde förbud stadgas mot användande af kvinnor till arbete under jord, nattarbete förbjudas flickor och gifta kvinnor af hvarje ålder samt den effektiva arbetstiden för dessa bestämmas till högst 11 timmar dagligen med raster om sammaclagdt l / * timme.
Alla arbetare borde därjämte tillförsäkras en hvilodag hvarje vecka, och borde söndagen därtill bestämmas.
Slut- ligen borde barnsängskvinnor icke tillåtas in- träda i arbete förrän fyra veckor efter för- lossningen.
svaghet anses komma att lida men af det ifrågava- rande arbetet.
Af dessa bestämmelser följer, att för anställningen fordras intyg, styrkande den minderå- rigas ålder, skolkunskap samt kroppsbeskaffenhet och hälsotillstånd.
Det åligger näringsidkaren att med dessa intyg ^ara försedd.
Arbetstiden är i fabriksarbete för barn intill 14- år högst 6 timmar, afdelade af minst en half timmes rast, och för yngre personer, 14 — 18 år, högst 10 timmar med afbrott af raster om minst 2 timmar.
Såväl i fa- briks- som handtverksarbete skall arbetstiden in- falla mellan kl. 6 f. m. och 8 e. m., hvaraf följer att nattarbete är förbjudet.
Om handtverksarbete gäller för öfrigt endast, att arbetet skall afdelas af lämpliga raster.
Barn intill 14 år samt yngre personer af kvinnkön få icke användas till arbete under jord i grufvor eller stenbrott.
Bestämmelser äro därjämte gifna angående fullgörandet af skolplikt m. m.
Om ar- betet i ett yrke finnes vara synnerligen ansträn- gande eller för hälsan vådligt, kunna särskilda fö- reskrifter för minderårigs användande vid sådant arbete föreskrifvas.
I fabriker för tillverkning af tändstickor eller andra tändmedel, för hvilkas beredning vanlig fos- for användes, får vid tändmassans beredning och stickornas doppning icke användas minderårig, som ej fyllt 15 år.
Genom en särskild lag af år 1889 ang. skydd mot yrkesfara hafva särskilda Iagstadganden an- gående åtgärder mot yttre skador och hälsomen- liga inflytanden i arbetet blifvit meddelade, gällande för alla arbetare i de i lagen afsedda yrkesgrenar.
Härjämte har det i synnerhet i sedligt hänse- ende så ytterst fördärfbringande bruket att vid försäljning å gator och torg af åtskilliga artiklar använda unga flickor helt nyligen uppmärksam- mats af våra lagstiftare.
Enligt en förordning af år 1891 kan nämligen förbud meddelas för barn af kvinnkön under 15 år att under tiden från kl. 8 e. m. till kl. 8 f. m. å gator eller andra all- männa platser, å utskänkuingsställen eller andra offentliga lokaler till salu utbjuda eller utdela tryckalster, blommor, kramvaror eller annat.
Såsom vi se, äro här icke några bestäm- melser meddelade, som skydda fullvuxna kvin- nor mot skada af arbetet utöfver hvad all- mänt gäller om skydd mot yrkesfara.
Beträf- fande söndagsarbete har man nöjt sig med strafflagens stadganden om sabbatens helig- hållande.
För säregenhetens skull nämna vi emeller- tid ännu ett fall, i hvilket lagstiftaren upp- märksammat kvinnors användande i arbete.
I byggningabalkens kap. 1 1 stadgas: » Till vall- gång skola kvinnfolk brukas, där det ske kan, och ej gossar, vid 1 0 dalers bot.
» Man skulle ju kunna tillskrifva detta stadgande en vän- lig önskan hos lagstiftarne att, till förfång för skapelsens herrar, bereda damerna till- fälle till en för hälsa och sinne nyttig vistelse i naturens sköte, men ett k. bref af år 1 7 6 9 tager oss ur en sådan behaglig föreställ- ning.
Afsikten med stadgandet har nog varit en annan.
* 1 De grundsatser, som här uppställdes såsom önskvärda, hafva redan i flere läuder vunnit efterföljd.
* V i öfvergå nu att skärskåda, huru den svenska lagstiftaren i detta hänseende värnat om vår svenska kvinna.
Minimiåldern för antagande till biträde i handel eller till arbetare i fabrik, handtverk eller annan handtering är här satt till 12 år; och må därjämte till arbetare i fabrik, handtverk eller annan hand- tering icke antagas den, som ej inhämtat det för afgång från folkskolan stadgade minsta kunskaps- mått eller till följd af sjuklighet eller kroppslig Den gällande lagstiftningen om minderåri- gas användande i arbete mötte, då den skulle börja tillämpas, starkt motstånd och i en jättepetition af år 1883 framställde arbetsgif- vare och andra de » bekymrande olägenheter », de funnit därmed förknippade.
Såväl med anledning häraf som med hänsyn till berli- nerkonferensens beslut, däruti ju kvinnoarbe- tet särskildt uppmärksammats, tillsatte k. m:t en komité med uppdrag att inkomma med förslag till den nya eller ändrade lag- stiftning, som kunde finnas vara af förhål- landena påkallad.
Det är denna komité, som nu fullgjort sitt uppdrag och därvid föresla- git bestämmelser, som äro ägnade att, om de varda lagfästa, bereda kvinnor ökadt skydd mot arbetets faror.
Låtom oss emellertid därvid icke alldeles för- bigå den vidlyftiga statistiska utredning angående, bland annat; antalet kvinnliga arbetare, dessas ar- betslöner m. m., som komitén åvägabragt.
Det är för den, som önskar arbetets stora såningsfält tillgängligt för kvinnan, glädjande att erfara, det kvinnor i vårt land numera användas i ganska stor utsträckning och i en mängd skilda verksam- hetsgrenar, där de fordom icke funno sysselsätt- ning.
Af de i komiténs tabeller upptagna arbetare i juni år 1890 äro 16.i procent flickor och kvinnor.
Relativt användas mera kvinnor under 18 år än öfver denna ålder.
Bland minderåriga äro näm- ligen 215 procent af kvinnkön, men bland äldre blott 15.i procent.
Hvad särskilda industrigrenar angår, består ar- betareantalet till öfvervägande del af kvinnor inom tvätt- och badinrättningar spinnerier och väfverier tobaksfabriker, korgmakerier, ljusfabriker, skrädderier och skjortfabriker, möss- ochhattfabriker, handskmakerier, mejerier, salterier och konservfahriker samt mineralvattenfabriker.
De förekomma därjämte till mer än en tredjedel mot manliga arbetare inom guld- och silfvervaru- tillverkningen, kard- och borstfabriker, porslinsfa- briker, tvål- och såpfabriker, tändsticksfabriker, sprängämnesfabriker, bokbinderier och litografiska anstalter, men användas icke alls vid skeppsvarf, vagnmakerier, skorstensfejerier och vattenlednings- verk samt i mycket ringa utsträckning vid flerta- let öfriga industrigrenar.
Absolut största antalet kvinnor är anställd i textilindustrien och näst denna komma tändsticks och tobaksfabrikerna.
Vi se således ett ganska mångskiftande fält för kvinnlig arbetskraft öppnadt.
Den tid är längese- dan förrunnen, då, på klagan af skräddareämbe- tets hedervärda skrå, att » kvinnfolk sig i deras nä- ring inmänga, » vederbörande kunde allvarsamt älvarna kvinnfolk att icke, detta ämbete till förfång, öfva något » bönhaseri ».
Äfven skräddarne ha nu makat åt sig för kvinnorna af nålen.
(86.5 %), (66.8 %), 1 Hvad löneförhållandena angår, är kvinnans ar- bete något mindre aflönadt än mannens.
Medel- talet af veckoaflöningen utgör t. ex. för gossar mellan 14 och 18 år 6 kr.
33 öre och för flickor af samma ålder 5 kr.
37 öre.
För yrkesskickliga äldre arbetare utgör högsta lön i medeltal för vecka i rörelser med lägst 10 arbetare, för män 11 kr.
16 öre och för kvinnor 6 kr.
84 öre, och den högsta löneu i sådana rörelser belöper sig till, för män 16 kr.
95 öre och för kvinnor 9 kr.
55 öre.
1 öfriga rörelser hafva dessa tal varit för män resp. 12 kr.
21 öre och 19 kr.
89 öre mot för kvinnor resp. 7 kr.
43 öre och 10 kr.
53 öre.
Den högsta veckoaflöning, som utbetalts för kvin- nor, har uppgått till 30 kr., men för män till 52 kr.
50 öre.
I tobaksfabrikerna gifvas kvinnor de högsta aflöningsbeloppen.
Åtskilligt af intresse för erhållande af en fullständig bild af kvinnoarbetets utsträckning och art i vårt land kunde här vara att ytter- ligare beakta, men vi skynda öfver till komi- téns förslag till lag ang. minderårigas och kvinnors användande i arbete.
Lagen skulle omfatta icke blott fabriker och handtverk samt därmed jämförliga handteringar, bergs- handteringen samt sågverks- och brädgårdsrö- relsen, utan ock, hvad för kvinnor är af sär- skildt intresse, handeln.
Endast hemindu- strien har måst undantagas.
Samma före- skrifter skulle i regeln nu gälla för all under lagen hänförlig verksamhet.
Komitén har höjt åldersrainimum för an- ställning till fyllda 7.9 år, och detta har skett såväl af hänsyn till folkskoleundervisningen, hvilken enligt normalplanen för folkskolan skulle vara med det 13:de lefnadsåret afslutad, som ock af hygieniska skäl.
Åldern omkring 12 år skall nämligen vara ett för kroppsut- vecklingen mycket ömtåligt tidsskede.
Öfriga villkor för anställning hafva bibehållits.
Har likväl någon minderårig, 3 0 m fyllt 12 år, full- ständigt genomgått folkskolans lärokurser och med läkarebetyg styrker sig kunna utan men deltaga i arbetet, skulle äfven sådan få i ar- bete användas.
— Det hade yrkats, att min- derårighetens öfre åldersgräns, nu 18 år, skulle sänkas, men af hänsyn särskildt till kvinnorna har komitén bibehållit nämnda gräns.
Hvad angår arbetstiden, har komitén satt denna för barn under 15 år till G timmar, hvilket för 14-åringar innebär en inskränkning från nu medgifna 10 timmar, samt för min- derårige mellan 15 och 18 till 11 timmar
eller en timme längre, än hvad nu gäller.
Under vissa förutsättningar skulle dock äfven 14-åringar kunna medgifvas en arbetstid af 11 timmar.
Rasterna äro bibehållna vid Va timme och 2 timmar.
Men, jämte det nattarbete mellan kl. 9 e. m. och 5 f. m. förbjudits minderåriga, har komitén i allmänt hygieniskt och sedligt syfte utsträckt detta förbud till att gälla äfven för kvinnor i åldern 18 — 21 år.
Komitén har således visserligen icke följt berlinerkonferen- sens önskningar, utan stannat vid myndighets- åldern, anseende förmodligen sig icke kunna i allmänhet pålägga fullmyndiga en inskränk- ning i bruket af deras arbetskraft.
Men äfven med den gjorda inskränkningen är det före- slagna stadgandet af vägande betydelse.
Medan vidare arbete under jord förbjudits gossar, en- dast om de äro under 15 år, skulle sådant förbud gälla ej blott flickor, utan äfven kvin- nor mellan 18 och 21 år, och skulle minder- årig ej få användas till att sköta ångpanna eller rengöra eller smörja i gång varande transmission.
Detta senare är särskildt af vikt för kvinnor, hvilka till följd af sin olämp- liga klädedräkt äro mera utsatta för att in- dragas i en i gång varande maskin med fram- springande delar.
Slutligen har komitén, till kvinnors skydd i hygieniskt afseende, upptagit bestämmelsen, att kvinna ej må till arbete sysselsättas, förr- än 4 veckor förflutit, efter det hon blifvit moder.
Minderårigas användande i arbete, som är farligt, hälsovådligt eller synnerligen ansträn- gande, kan förbjudas eller ytterligare inskrän- kas, likasom å andra sidan eftergifter och undantag kunna meddelas, dock skulle i intet fall kvinnor under 21 år få till nattarbete användas.
A f intresse för hvar vän af statens vär- nande om det uppväxande släktets väl äro vidare de bestämmelser, som åsyfta skolplik- tens fullgörande och det nya stadgandet om årlig läkarebesiktning, men vi frukta, att vår afhandling redan öfverskridit det oss tillmätta utrymmet och nödgas därför tänka på slutet.
Det nämna vi blott till sist, att komitén äfven sökt åstadkomma en verksammare lag- stiftning i afseende å de arbetare, som syssel- sättas vid fo3fortändsticksfabrikationen, men talet om kvinnornas användande i denna in- dustri skulle måhända föra oss längre, än vi vilja.
I en reservation till betänkandet har afgif- vits ett förslag till lag, som icke upptager bestämmelser för kvinnor ända till 21 år.
För vår del uttala vi blott den förhoppning, att regeringen och riksdagen, då frågan före- ligger till afgörande, skola på det med kvin- nans väl bäst öfverensstämmande sättet lösa de viktiga spörsmålen.
Kvinnoemancipationens ifrare skola natur- ligen icke finna anledning att rosa ett betän- kande, som sätter kvinnan i en annan ställ- ning än mannen, men vi hoppas de skola lätt trösta sig därmed, att denna ställning är bättre.
Och visst är, att den sanna kvinnofrågan, den som afser att höja kvinnan på hennes egen rika grund, därigenom förts ett godt stycke framåt.
» Minns du det ännu? » Af Lisbet!)
Lindemann.
&lt;4gle sträfvade och arbetade rastlöst; men ^ [s o r g e r n a, de bittra sorgerna!
Hvad båtade att de älskade hvarandra och ännu voro unga?
De kunde icke glädja sig öfver lif vet.
Då barnen somnat, sutto de om kvällen tillsam- man; han böjd öfver sina böcker, hon med ett handarbete, som hon dock snart lät sjunka i knäet.
Så lutade hon hufvudet tillbaka ' och sade ofta sakta: » Jag är så trött, så trött! » Då suckade han och strök henne smeksamt öfver kinder och hår, och bon kysste hans hand.
A c k, de älskade ju hvarandra så högt, så högt!
— Men äfven kärleken behöfver sol för att yppigt frodas, och sorgerna kastade så kalla, dystra skuggor.
— Båda voro öfver- retade och utarbetade; mången gång kunde så fällas ett orättvist ord, och det — det var det bittraste.
Så gick år efter år.
Ändtligen erhöll han en god ställning och goda inkomster.
För barnen blef nu sörjdt; de gingo ut i världen, allt efter yrke och håg, och föräldrarne sade: » Må de gå i glädje, och Gud signe deras väg! » Nu voro de åter ensamma som vid den ti- den, då han förde henne som ung brud till sitt hem.
Det var dock en egendomlig sak: de voro icke längre vana att sitta hos hvarandra utan sorger, utan oro, att så där ha tid för hvarandra.
- - Hade det blott varit förr!
Det var sommar.
Då kom han hem en dag och sade: » V i ha ferier i åtta dagar. » » Ack, det var skönt, » sade hon - » hvila nu riktigt ut dig. » » Ja, men du skall också hvila ut. » » Jag?
Jag gör ju nästan ingenting numer. » » Jo, du släpar ännu ut dig alldeles för mycket.
Och för att nu gå rakt på saken: jag har hyrt ett vackert landställe för oss båda; man kommer dit på en timme.
Häromdagen styrde jag om det efter middagen, utan att du kunde ana något.
Äfven våra måltider — på värdshuset — äro beställda — allt så bekvämt som möjligt.
D u skall inte tråka ut dig med hushållet; vi skola ha ledigt till- sammans — eller hvad tycker du? » » Ja — men — » hon såg helt förskräckt på honom.
» Du tänker på kostnaderna? » Hon nickade.
» Nu kunna vi det, » sade han föruöjdt.
De bodde nu därute vid den lilla skogom- kransade badorten.
Sommaren var härlig och bjöd på varma, strålande dagar och milda aftnar.
För de båda vid arbete och mödor vana förekom detta öfverflöd på tid helt sällsamt.
Och så — denna ledsamma ensamhet!
Ofta betraktade de förstulet hvar- andra, såsom man betraktar någon, som länge varit borta och nu kommit åter.
De gjorde långa promenader tillsammans och vände hem om aftonen vid solnedgången.
Då var det en gång — de gingo genom skogen; den sjunkande solen belyste furustam- marne och gaf åt allt en underbar glans — då var det, som han plötsligt blef stående och såg henne i ansiktet.
Det var nästan som genomskinligt af det rodnande varma skimret, och det låg något ömt, trånande öfver det — något som åter gjorde det ungt.
» Minns du det ännu? » frågade han plötsligt.
Då kom erinringen öfver henne.
Som för- lofvadt par hade de varit här med hennes mor Bidrag i alla ämnen mottagas med tacksamhet.
och systrar; denna väg gingo de hemåt vid solnedgången, och liksom nu hade dess ljus bredts öfver henues ansikte och gestalt.
D e blefvo efter de andra, och han hade alltjämt fått lof att betrakta henne, hade kysst henne och sagt: » Hur skön du är! » Hon hade skrattat, så gladt, så hjärtligt, som man kan det vid aderton år.
» Minns du det ännu? » En smal gångstig ledde från skogsbrynet ned mot stranden; de gingo hand i hand.
På en liten höjning blefvo de stående; framför dem det i aftonsolen skimrande hafvet och den hvita stranden, omkring dem de doftaude furorna, öfverallt djup frid.
Där blickade de in i hvarandras ögon, dessa båda människor, hvilkas hjärtan voro uppfyllda af en så tro- fast inbördes kärlek — men sorgerna, som pressa hjärtat, hade med sina dystra skuggor fördunklat kärleken och förtryckt den.
Och nu trädde den fram på nytt, så stor, så härlig.
Väl sent kanske, men ej för sent; när kommer kärleken för sent?
Förr skulle den ha kunnat vara gladare — renare, skö- nare ej.
Han grep hennes händer, och hon lutade sitt hufvud mot hans bröst som den gången, då den starke mannen stod inför henne och bönföll, att hon skulle blifva hans.
» Minns du det ännu?
Minns du det ännu? » A c k, alla sorger voro försvunna, men kär- leken bestod.
Arbetsdagen låg bakom dem, och för dem var sabbaten ingången — helg för bådas hjärtan.
Rundtorn denna underbara stillhet.
Från fjärran ljöd klockors klang; de ringde till helgsmål.
Kvinnofåfänga.
yj an hör så ofta talas om flickors fåfänga.
„,, ».
De ha ett lifligt medvetande, om hvad en fördelaktig apparation vill säga, och sträfva därför efter att på andra göra ett så fördelaktigt intryck som möjligt.
Mot detta påstående finns ingenting att invända, ty svag- heten för utseendet och den därmed förbundna önskan att behaga genom det yttre torde väl få anses vara den starkast utpräglade af alla kvinnans egenskaper.
Man fråge blott på samvete en ung flicka, hvad som går henne närmast till hjärtat — att anses ful eller dum.
Öfver det sistnämnda skall hon förarga sig och slutligen veta att trösta sig, men det förstnämnda efterlämnar äfven i den förståndigaste kvinnas själ oftast ett styng, som aldrig kan riktigt försvinna.
Är denna egenskap då ett fel, som en för- ståndig uppfostran bör undertrycka?
Jag vet, att många lärare, många fäder och till och med mödrar, som ha allvarlig anledning att klaga öfver sina döttrars fåfänga, skulle be- svara frågan jakande.
Jag vet också, att få- fängan kan blifva roten till mycket ondt och dagligen är det, men det oaktadt skulle jag ej obetingadt vilja fördöma och skoningslöst bekämpa den.
Jag skulle ej vilja skaffa fåfängan ur värl- den.
Om det enligt Lessing är från våra fel våra dygder uppspira, borde man väl kunna påstå, att detta allmänna kvinnliga fel innehål- ler fröet till de älskvärdaste kvinnliga förtjän- ster.
Från samma svaghet för det yttre, i hvilken fåfängan har sin rot, härstammar äf- ven sinnet för renlighet, ordning och pryd- lighet, som är så nära besläktadt med skön- hetssinnet, hvilket vi aldrig skulle vilja und- vara, ty i detta hvilar den tjusning, en kvinno- TH. L U N D ^ K a p p a f f ä r * ~
hand förstår sprida omkring sig.
Med denna makt binder kvinnan mannen och barnet vid hemmet och utöfvar omärkligt oah kanske oaf- siktligt ett sedligt förädlande inflytande.
Det yttre står i nära sammanhang med det inre, och där harmoni och smak råda i hem- met, där verkar det estetiska inflytandet ge- nom sinnet på lynnet.
Äfven den önskan att behaga, som är för- enad med fåfängan, böra vi ej obetingadt klandra.
Den är nära besläktad med den fin- känsliga blyghet, som gör kvinnan till de goda sedernas väktarinna.
Liksom hon, som själf är lätt mottaglig för yttre intryck, söker göra sitt ytte så behagligt som möjligt för andra, vill hon äfven i ord och uppförande undvika allt, som kan verka oangenämt och sårande.
Kvinnans fåfänga, hennes begär efter pryd- nader, hennes sträfvan att synas vacker ha sin rot djupt i glädjen öfver det sköna och öfverhufvud öfver lifvet.
Ur denna känsla framspringer det för kvinnan särskildt utmär- kande glada lefnadsmodet, utan hvilket en kvinna aldrig kan fylla sin egentliga uppgift, och som ej, om det saknas, kan ersättas af någon aldrig så hög själs- och karaktärsegen- skap.
Den som våldsamt ville utrota den kvinnliga fåfängan, skulle råka i fara att med ogräset utrota många sköna blommor.
För öfrigt skulle försöket i de flesta fall vara lika få- fängt som oklokt.
Den, som kämpar mot na- turen, har en öfvermäktig fiende, men den som samverkar med naturen, en stark bunds- förvandt.
Den kloke uppfostraren skall där- för icke söka undertrycka den naturliga in- stinkten.
Hans uppgift är att begagna de till att förädla och hindra för öfverdrifter.
Det friska lefnadsmodet och glädjen öfver det sköna äro ovärderliga gäfvor, om man blott vinnlägger sig om att gifva dem en fast grund och en ädel riktning genom förståndets och karaktärens utveckling.
Har man väl sörjt därför, skola ej en oskyldig fåfänga öfvergå till dåraktigt prydnadsbegär och uppskattandet af det sköna icke till öfverskattning af egen skönhet.
Må man blott bibringa flickan en verkligt sedlig lifsåskådning och en allvarlig sträfvan efter det goda och sanna.
Må man lära henne inse, att det yttre icke bestämmer människans värde, och man har uppnått mera, än om man direkt motarbetat fåfängan.
Jag måste i sammanhang härmed tala om ett fel, som många mödrar och uppfostrarin- nor begå i den bästa afsikt.
De säga till den uppväxande flickan vid alla tillfällen, att hon ej är vacker, utan snarare ful.
Denna tro söka de sorgfälligt nära och anse sig därmed ha kväft fåfängan i dess frö och gjort flickan en viktig tjänst.
Denna åsikt är helt och hållet oriktig.
En vacker flicka kommer snart nog till det medvetandet, att hon är det, äfven om man alla dagar säger henne motsatsen.
Och en ful flicka blir i medvetandet om sin fulhet i de flesta fall helt olycklig.
Känslan af skönhetens höga värde är af naturen så starkt utpräglad hos hvarje kvinnligt väsen.
En flicka, som är medveten om, att hon sak- nar denna fördel, blir därför ej likgiltig för densamma, utan öfverdrifver till och med dess värde för att så mycket djupare känna sin egen fnlhet.
Detta är en känsla, mot hvilken intet förnuftsresonemang hjälper, och som först med åren under många hemliga strider öfver- vinnes, men sällan utan att lämna en smär- tande tagg kvar.
Och hur mycken ungdomlig glädtighet, hur mycken glad själffornöjelse går därvid ej förlorad.
För visso hör detta äfven jttningfgatan till kapitlet om de synder, som af fullvuxna begås mot barnen.
Aldrig, icke ens på skämt och i b ä 3 t a afsikt, borde man säga en flicka eller låta henne känna, att hon är ful, tvärtom bör man bi- bringa hvar och en den tanken, att hon ge- nom vänlighet, ett angenämt sätt och en om- sorgsfull klädsel kan vara vacker — och äf- ven är det.
Man behöfver därför ej begagna sig af en osanning.
Det är ju så lätt att finna ett barnansikte vackert, om vi hålla af det, och jag är öfvertygad, att mången ful flicka skulle vara mindre ful, om icke medvetandet om hennes fulhet kastade en ständig skugga öfver hennes ansikte.
Marie.
vat, äfvensom beredt henne tillfälle att medels för- ord vinna själfständig förvaltningsrätt öfver sin en- skilda egendom.
Samma anmärkning gäller om den lagändring, som nära och föJjdenligt ansluter sig till ett stadgande, om att gift kvinna skall vara myndig, nämligen upphäfvandet af egendomsgemenskapen mellan makar, hvilken ju redan enligt gällande lag ej existerar i fråga om viss egendom och dessutom kan genom förord alldeles häfvas.
De lagförändringar, hvartill nya lagberedningen nu fått uppdrag att utarbeta förslag, torde väl blifva ägnade att i en del fall mildra yppade missbruk af mannens målsmansrätt, men syfta icke att i någon mån föra själfva reformfrågan framåt.
Vid sådant förhållande, och då något annat initia- tiv icke torde vara att förvänta från kongl.
maj:t, är det ändamålslöst att ytterligare förlänga det långa uppskofvet med sakens behandling genom att afvakta den ovissa tidpunkt, då nämnda lagförslag till äfven- tyrs kan blifva framlagdt för riksdagen.
Motionärernas förslag, hvars öde i riksdagen under nuvarande förhållanden ej kan vara tvif- velaktigt, bar emellertid till uppgift att hälla frågans behandling uppe och intresset vid lif.
Myndighet åt gift kvinna.
' et är för våra läsarinnor bekant, att riks- dagen år 1881 aflät en skrifvelse till k. m:t, hvari begärdes utarbetande af ett lag- förslag om vissa förbättringar i lagstiftningen rörande äkta makars egendomsförhållanden.
Nya lagberedningen utarbetade efter uppdrag ett förslag i den af riksdagen utpekade rikt- ningen, hvilket i slutet af förlidet år af k. m:t förklarades icke kunna " läggas till grund för någon framställning till riksdagen.
I stället uppdrog k. m:t åt nya lagberedningen att be- handla några mindre viktiga saker, såsom om boskilnad m. m.
Då nu sålunda den stora och viktiga reform- frågan om ett verkligt tryggande af gift kvin- nas äganderätt och ställning i öfrigt hotade att blifva på obestämd tid undanskjuten, har man inom riksdagen insett nödvändigheten af att söka hålla den vid lif.
Så har vid nu pågående riksdag af lektor M.
Höjer, understödd af professorerna A.
E. Nordenskiöld, Christian Loven, Curt Wallis samt fabrikören Olof Olsson en motion blifvit väckt i frågan.
I denna motion togs steget fullt ut.
Det har alltid visat sig, att alla mer djupgående försök till förbättring i den gifta kvinnans ställning stöta på hinder i bi- behållande af mannens i lag stadgade måls- mansskap öfver kvinnan.
Motionärerna föreslå därför, att riksdagen måtte i skrifvelse till k. m:t anhålla om aflåtande af förslag till sådan ändring i gällande lagstiftning, att, med ttpp- häfvande af mannens målsmansrätt och egen- domsgemenskapen mellan makar, gift kvinna må, likasom man och ogift kvinna, blifva be- rättigad att såsom myndig själf råda öfver sig och sin egendom.
I motiveringen till detta förslag visas, huru man i England och Norge kommit ett godt stycke framför oss i detta hänseende, hvar- efter det vidare heter: Att mannens själfskrifna och oansvariga förmyn- derskap öfver hustrun skulle utgöra en betingelse för ett sannt äktenskap, torde icke vidare med fram- gång kunna göras gällande.
Vår nuvarande lag- stiftning har också redan brutit med denna åskåd- niug, då den genom stadgandena om äktenskaps- förord möjliggjort äktenskap, där mannens förvalt- ningsrätt öfver hustruns egendom och egendoms- gemenskapen äro helt och hållet häfda.
Icke heller kan det, såsom mången invänder, an- ses såsom ett så synnerligt djärft språng i nödig historisk utveckling att på en gång borttaga det enda återstående undantaget från den redan genom- förda, mer genomgripande reformen, enligt hvilken kvinna berättigats att i juridiskt afseende vara lika myndig som man, och detta desto mindre som lag- stiftningen redan gjort hörjan till nämnda följdriktiga steg, därigenom att den medgifvit gift kvinna rätt att råda öfver, hvad hon genom eget arbete förvärf- £21 T r e systrar.
En sannsaga berättad af Vilma Lindhé.
(Forts.) iranskogen trängde sig nästan ända fram %^£a till boningshuset.
Framför det låg träd- gården med terrassformiga sluttningar ned till Långsjön, som bredde ut sig mellan löfklädda holmar, skogiga, branta stränder och bördiga dalaänkningar.
Längst bort i fjärran förto- nade sig bergen i mjuka blånande konturer.
Tvärs öfver sjön — där den var som sma- last — lågo kyikan och prästgården.
Åkte man sjön rundt, var det en styf mil att fara, men togs genvägen öfver vattnet, var man där på några minuter.
På sjön var ständigt lif och rörelse af små båtar eller under vinter- tiden af körare, fotgängare och skridskoåkande.
Öfver isen hade grannarne också lättast att besöka hvarandra, och så länge den bar, var ingen ända på slädpartier, baler och festlig- heter.
Denna vinter var det lifligare än någonsin!
De vackra systrarna voro med öfverallt, firade, hyllade och älskade hvart de kommo.
Aldrig hade de varit vackrare eller så hän- gifvit sig åt nöjet!
Väl voro kinderna blekare och i ögonen en drömmande glans, men det gjorde dem endast mera tilldragande.
Glömma ville de — söka hjälp och ersätt- ning i nöjet — och allt ifrigare jäktade de från fest till fest.
Oftare än någonsin syntes majoren i dansen med någon af dem, och majorskan ledsnade aldrig att se på, förtjust och öfverlycklig, varade festen än till ljusan dag.
Tröttnade musiken, var det hon, som satte sig till pianot och tog vid.
Men de måtte dansa hur som helst, flydde glädjen allt längre från de båda unga.
Det hade kommit något emellan dem, det visste och kände de med smärta.
Mindre än någonsin kunde de undvara hvarandra, men när de voro tillsamman i enrum, kunde ingen af dem skämta, le och tala om småsaker af alla slag som förut.
Den stora, djupa lifshemlighet, som tagit deras själar fångna, tyngde på bådas hjär- tan och skilde dem åt, förenade som de eljes voro.
Största urval « ^ s = &gt; billigaste, m e n bestämda priser.
Om de blott kunnat tala därom!
Men ingen vågade, ingen ville göra början af fruk- tan att såra eller smärta den andra.
Dock måste det sägas en gång — och snart — om frid skulle vinnas — det kände de mer och mer.
Annas lynne var svårare än någonsin, och mot alla, som kommo i hennes väg, var hon bitter och ovänlig, till och med mot föräl- drarne och pastorn.
Öfver det osköna ansiktet låg ett mörkt, elakt uttryck, som gjorde det dubbelt frånstö- tande.
Alla drogo sig också ifrån henne — alla utom den unge prästen som ej kunde se henne gå förlorad.
» H o s henne som hos alla människor finns det något godt, » tänkte han och grubblade öfver sättet att få fram det.
Att komma med föreställningar och för- maningar tjänade till ingenting, det såg han.
Troligtvis kände hon mer än väl sin skuld och led däraf.
Det enda han kunde göra var att visa henne vänlighet, och det gjorde han vid alla tillfällen.
* Sjön låg, så långt ögat kunde nå — hade legat sedan i november.
Nu var det i mars med långa, ljusa dagar, solsken och dagsmeja, men frost om nätterna.
Ännu gick folk fram och åter på de tram- pade stigarue, ännu körde bönderna sina föror på de utruskade vägarne, men att gå hvar som helst på isen var ej rådligt, förtunnad, skör och pipig som den blifvit af sol och blåst.
Annas älsklingspromenad var en obanad gångstig nere vid stranden.
Där kunde hon gä i timtal rufvande öfver lifvets bitterhet, samt Guds och människors orättvisa.
Där gick hon också denna vackra marsdag, då solen gnistrade öfver is och snö, smältande dem droppe för droppe.
Intet af det vackra rundt om förnam hon, intet af det ljusa, glada, hoppfulla, som tonade genom rymden, bebå- dande vårens ankomst.
In i sitt eget hjärtas mörker såg hon, utan att finna någon ljus punkt att fästa sig vid.
Ljudet af fotsteg och röster helt nära kom henne att rycka till.
Det var systrarna, som kommo arm i arm nere vid båtbryggan.
De sågo henne ej, där hon stod gömd bakom några buskar, men hennes blickar liksom sögo sig fast vid dem.
D e åtsittande pälsbrämade jackorna fram- höllo deras smidiga växt, de ludna mössorna sutto så käckt på de vackra hufvudena, och det lockiga håret glittrade som guld i solskenet.
Hon höll händerna för ögonen som för att bekämpa en rent fysisk smärta.
Hvad de talade om, medan de gingo utåt sjön, kunde hon ej höra, men skulle gifvit sitt lif för att få veta det.
Något mycket allvar- ligt säkerligen — det visade uttrycket i deras ansikten.
Ett ögonblick tänkte hon på att ropa dem tillbaka.
Visste de månne, att isen ej var säker under prästgårdslandet, dit de vanligen ställde sina steg, liksom drifna af någon obe- tvinglig makt?
Hon hade redan orden på läpparne och var nära att ropa flere gånger, men alltid hölls hon tillbaka af stygga, trotsiga tankar.
» De behöfde ej henne, och hon behöfde ej dem.
Frågade de någonsin efter, när hon kom, eller hvart hon gick?
Tänkte de annat än på hvarandra och — honom?
Nej!
Nej!
De kunde gå dit bort igen för att vara honom närmare, för att försöka träffa honom eller locka honom till sig — hon skulle ej röra ett finger för att hindra d e t » Bittra brännande tårar trängde sig fram mellan hennes ögonlock.
För öfrigt togo de ej denna väg i dag!
Hon andades lättare, liksom befriad från en tung börda.
Det såg ut, som tänkte de ej stort på, hvart det bar, där de gingo i oregelbundna linier och cirklar med böjda hufvuden, tätt slutna intill och liksom stödjande hvarandra.
Annas blickar följde dem girigt.
Att få vara med dem en enda gång — hunna vara med dem?
Dela deras tankar, deras glädje, deras sorg!
Hon fattade ett hårdt tag i några nedhän- gande grenar.
Gräto de ej i hvarandras famn, där de stannat midt på isen?
Det såg så ut!
Det lindrade svedan i hennes eget hjärta likt, balsam på ett öppet sår.
Ögonblicket därefter såg hon dem gå utåt isen med spänstigare, kraftfullare steg.
Nu ropade hon — af alla krafter — men nu var det för sent!
Himmelske Gud, där lågo de i öppen vak!
Ett genomträngande skri ute från sjön och ett ännu hemskare från gångstigen vid stran- den lockade folk ditut.
Anna liksom flög öfver isen, slet upp kap- pan under vägen, slängde den ifrån sig och kastade sig ned vid randen af det svartblå djupet.
Systrarna höllo sig " ännu uppe vid iskanten — tillsamman som alltid — men då hon närmade sig för att söka hjälpa dem, brast den sköra isskållan, så att de släppte sitt tag och försvunno i djupet.
En kraftig hand ryckte henne tillbaka, och två stränga, förebrående ögon blickade hotfullt in i hennes.
Hon hade ämnat kasta sig i vattnet, hon också.
Folk hade kommit till med störar, åror, kälkar, rep, plankstumpar, yxor — allt hvad redskap som i hastigheten kunnat anskaffas; men isen var så svag rundt om, att pastorn, som ställt sig i spetsen för räddningsarbetet, först af allt måste tillropa mängden en be- fallande varning att ej närma sig.
» G å undan! » sade han till Anna med en stämma så hård och skarp, att den var oigen- kännelig, och hon kröp åt sidan ödmjukt som en straffad hund.
Där låg hon på knä på isen utan hatt och kappa, utan rediga tankar, utan förmåga att bedja eller gråta — förlamad af fasa och förtviflan.
Plötsligt rusade hon upp — fram till is- kanten — men de stränga hotfulla ögonen drefvo henne tillbaka igen.
Pastorn var likblek, där han kröp fram på utlagda plankbitar med ett rep i handen.
En gång fick han fatt i Matildas arm — kanske hade hon kunnat räddas, om hon ej varit så hårdt sluten intill systern.
Ännu ett par gånger döko de upp — en- dast för att försvinna under iskanten.
Morgonen därpå efter flitig draggning fann man dem, i döden ännu fastare förenade än i lif vet.
(Forts.) 14 och n:r 40 af föregående årgång.
Med finare möbler måste man handskas mycket varsamt: sidenklädda soffor och dynor tåla naturligtvis ingen borstning, hvilken skulle ha till följd, att sidenet blefve luggigt — klappning med en ren linneduk är här tillräcklig.
Till ljusa, broderiers rengöring från dam begagnar man en särskild möbelborste, till sammetsmöbler en s. k. sammets- borste och till plyschmöbler en ganska hård sådan.
— Divansmattor hängas helst öfver en piskbock; de rullas vid borttagning och efter piskningen.
Alla gångmattor böra äfven vid ultagningen hop- rullas eller läggas ordentligt — något som tjänste- folk i allmänhet ej är noga med.
— Halmmattor kunna rengöras genom skarp borstning med ljumt saltvatten.
— Vid förnyande af skänkremsor, de må nu vara broderade, virkade, af pressadt papper eller utstampad blommig vaxduk (hvilket sist- nämnda är utmärkt praktiskt), finnes ett behändigt sätt alt fästa dem, näml.
medels ritstift.
Då iiluminationskaminen släckts för alt ej mera tjänstgöra nu, uttagas alla asklämningar, glimmer- glasen tvättas försiktigt eller skuras, om så behöfs, med litet pulveriserad pimpsten, hvarefter prydna- derna blankskuras och allt järn gnides med ter- pentin och olja.
— De tomma eldstäderna i kakel- ugnarna ägna sig förträffligt till förvaringsrum nnder sommaren för rökta varor, hvilka inlindas i tjockt gråpapper.
Grafvårdar aftäckas nu; om graniten behöfver någon rengöring och vatten ensamt ej förslår, ta- ger man ammoniak till hjälp; slutligen återställer man glansen genom ingnidning af olja och pole- ring med en yllelapp.
— Under denna galoscher- nas tid påminnes om » Resedas » goda råd, sid. 114, Ufdje årgång, angående deras behandling.
— Påskäggens förtärande medför en demolering af de nyss så fint skurade silfoerskedarna; de anlupna ställena aflägsnas dock lätt med litet ättika och sot eller fuktadt salt.
— Sommarhattar sändas nu till ompressning, så framt de äro det värda.
— Björklake vinnes i denna månad, allt eftersom frosten viker och innan björkarna börja löfvas.
— Insamling af de vilda örter, hvilkas spä- daste blad kunna användas i köket som surrogat för sallad, spenat o. d., sker efter tillfälle och lä- genhet.
I trädgården blir i denna månad fullt upp att göra.
Skrockfulla husmödrar iakttaga, att allt som skall växa ofvan jord (med undantag af ärter och bönor), sås vid nymåne; i nedan däremot rofvor, lök jämte alla andra rotväxter.
— Den på senhö- sten sådda spenaten skyddas för nattfrost genom öfvertäckning med tidningspapper.
Unga ärtplan- tor beströs för samma ändamål med torfströ; de unga skotten skyddas för sparfvarne, om man ku- par dem, d. v. s. rayllar jord öfver helt och hållet och upprepar detta, tills plantan blifvit kraftigare och mörkare.
— Morotfrö, som gärna vill klibba ihop, gnides mellan händerna och utsås tunnt i bredsådd med spenat eller rädisor emellan, hvilka senare äro skördade, innan morötterna utvecklas.
jLö / csängen öfvermyllas med ett fett jordlager, schalottenlök däremot med stenkolsaska.
Om lök hålles mycket fuktig under växten, blir den sötare och mildare till smaken.
— Sparrtssängarna iord- ningställas, så snart det går an, och gödas med koksalt.
Gräsmattor förnyas, hvartill en bland- ning af 450 gr Raygräs och 50 gr Fioringräs skall vara utmärkt; dock kan man aldrig räkna på vackra gräsmattor i skuggigt läge.
Gurkor på kalljord kräfva ovilkorligen en solig plats; fröna låter man gro förut i sågspån och vatten; den tidigaste gröna slanggurkan är den mest lämpliga och kärnorna böra helst vara 5 år gamla.
— Har man gjort en rabarberskdå af frö, så måste man flitigt vattna de unga plantorna och gallra bort dem, som ha gröna skaftblad.
Redan om hösten kan man omplantera dem, men första vintern böra de vara öfvertäckta med halm.
— Nyzeeländsk spenat (Tetragonia expansa), som tillåter skörd ända in i sena hösten, måste sås förut i krukor, plantorna utsättas i maj och juni på 1 meters af- stånd från hvarandra.
För att förekomma jordloppor lillrådes att så trädgårdskrasse kring sängarne,- om stenkols- eller träaska strös öfver sängarne, lära de äfven afhål- las, samt om fröet förut legat i saltvatten och därefter torkat väl i solen.
Stenia.
Husmoderlig ' almanack.
April.
Den oundvikliga, grundliga vårstädningen vill nog hvarje husmoder hafva undanstökad före påskhelgen.
Åtskilliga vinkar om behandlingen af de särskilda husgerådssakerna hafva gifvits i n:r o Sen t i l l, a t t Idun finnes med ModetiiJ » ing hoi alla edra bekanta!
U p notisboken.
Ett dödsbud frän Italien har i dagarne in- gått, ägnadt att inom vida kretsar väcka sorg och förstämning, om man än de senare åren haft anled- ning att bereda sig på detsamma.
Den framstående sångerskan fru Georgina Sommelius-Boltero afied nämligen i Florens den 17 mars efter ett långvarigt lunglidande.
Dä Idun redan vid den älskliga konst- närinnans senaste besök i fäderneslandet — hvilket ägde rum år 1890 samtidigt med hennes mans fram- gångsrika gästspel å k.
Operan — meddelade såväl hennes porträtt som en sympatisk teckning af hennes lif och konstnärskap, hänvisa vi till denna uppsats, då nu timmen slagit för landsmaninnor och vänner att rista runan öfver hennes minne.
* Svenska kvinnan på Chicagoutställnin- gen.
På föranstaltande af den af Fredrika Bremer- förbundet tillsatta komitén, med uppgift att träffa lämpliga anstalter för den svenska kvinnans värdiga representerande vid världsutställningen i Chicago nästa år, hölls i lördags ett tredje möte å Hotel Continental.
Därvid företogs förnyad granskning af förslaget till de skilda komitéernas sammansättning.
Dock ha dessa ännu ej så stadgats, att vi i dag kunna meddela ledamotsförteckuing.
Öfver alla dessa komitéer, till antalet 11, hvaraf flere delade på sektioner, valdes en centralkomité, som har att förmedla samarbetet med myndigheterna och komitén i Chicago.
Centralkomitén består af gene- raldirektörskan Åkerman, justitierådinnan Olivecrona, fru Ankarsvärd samt fröknarna Fries och Wmrn och har närmast beröring med den s. k.
» allmänna komi- tén », bestående af de särskilda mindre komitéernas ordförande.
Till assistent vid Svenska mosskultur- föreningen har styrelsen, i ledigheten efter kand. Rohden, som den 1 april frånträder sin befattning, antagit fröken Eva Nordenskiöld.
Fröken K., som är brorsdotter till professorn frih.
Nordenskiöld, har idkat kemiska studier vid universitetet i Helsingfors samt äfven deltagit i arbetena på Landtbruksakade- miens kemiska laboratorium å Experimentalfältet vid Stockholm.
Eör fosterlandet.
Svenska kvinnoföreningen för fosterlandets försvar, som år 1890 ställde ett be- lopp af 24,000 kr.
till konungens förfogande i och för inköp af mark å det vid Karlsborgs fästning be- lägna Vaberget, lär hafva för afsikt att såsom bidrag till inköp af några mindre pansartorn för det å sam- ma berg nu under arbete varande fortet erbjuda ett större penningebelopp, under förutsättning att riks- dagen kraftigare än hittills låter bedrifva dessa be- fästningsarbeten.
Kvinnlig organist har utsetts i Färgelanda församling i närheten af Venersborg, där fröken Maria Ferlin betrotts med detta för en kvinna säll- synta ämbete.
* En finsk banbryterska.
Femtio år fyllde den 17 mars fröken Kosina Heikel, Finlands första kvinnliga läkare.
Hos hennes rikt begåfvade ande vaknade redan tidigt håg för läkarekallet, och ehuru vägen ej var banad, kunde intet hinder kväfva den inneboende kallelsen.
För 28 år sedan begynte fröken Heikel sina studier i anatomi och gymnastik.
Vägen var då hård och obruten, men slutligen vanns målet, och för 14 år sedan tillerkändes fröken Heikel rättig- het att utöfva läkarekallet i sitt hemland.
Denna seger var visserligen värdefull för henne själf, men i vida högre grad för alla dem, som fått lyckan att anlita en läkare af sitt eget kön, och af högsta be- tydelse för de unga kvinnor, som härefter ägna sig åt läkareverksamheten.
Två förlofvade kandidater.
FörlofniDg mellan en fil.
lic. och en med.
kan.
torde med all säkerhet höra till sällsyntheterna.
En sådan har emellertid i dagarne eklaterats, i det med.
kand. frö- ken Anna Glaseli förlofvat sig med amanuensen vid riksmuseets paleontologiska afdelning fil.
lic. Gunnar Andersson.
• Prinsessan Karadja som författarin- na.
Prinsessan Karadja, som bekant född Smith, en dotter af den kände grosshandlaren L. O. Smith, har uppträdt som författarinna på franska.
Den bok, hon utgifvit, utgöres af en samling aforismer, sam- manförda under titeln Edacelles (Gnistor).
Boken, som är dedicerad till prinsessans man, utmärker sig för en sällsynt vacker utstyrsel och är utgifven af förläggaren Alphonse Lemerre i Paris.
Den djärfva engelska upptäcTetsfarer- skan mrs Frank Sheldon har nyligen fullbordat en expedition till det inre Afrika.
Man skulle ha trott, att hon på denna äfventyrliga färd medförde så litet bagage som möjligt.
Men Evas dotter förnekade sig icke.
En engelsk tidning berättar, att mrs Sheldon till det mörka fastlandet medförde en elegant baldräkt af hvitt siden med långt släp.
Hvarje gång hon uppvaktade någon höfding, iförde hon sig denna skrud.
Och mrs Sheldon själf försäkrar, att » höf- dingarne voro alldeles förtjusta öfver denna upp- märsamhet, hvilken aldrig förut visats dem af nå- gon. » * En vacker guvernant lön.
Konungen a f Siarn vill, att hans döttrar skola uppfostras af en engelsk lärarinna.
Han har därför gjort förfrågningar i Eng- land efter lämplig person och bjuder verkligt lysan- de vilkor: 12.000 kronor i årlig lön, fri bostad och fritt vivre i det kungliga palatset samt för öfrigt en massa förmåner.
Teater och musik.
Kungl.
operan.
Till omväxling med de mer eller mindre lyckade debutanter, som på senaste tiden framträdt å k. operans scen, har man under den gångna veckan fått höra en verkligt framstående operasångerska a f utländsk extraktion.
Förut alldeles okänd här hemma, kom fru Beatrice Véhon-Halvor- sen hit, utan att föregås af de vanliga reklamerna.
Men redan vid första uppträdandet, som Violetta i i » Den vilseförda », tog bon publiken med storm.
Angående detta uppträdande och fru V.-H:s egen- skaper som sångerska hänvisa vi till den med det värderade märket H. Q.
S. signerade uppsatsen till den ärade sångerskans porträtt.
Vi vilja endast till- lägga, att efter fru V.-H:s uppträdande " som Marga- reta i Gounods » Faust » endast en mening kan vara rådande beträffande hennes sång och sångsätt.
Sällan om ens någonsin har t. ex. juvelarian utförts på ett mera mönstergillt sätt än nu, hvarjämte särskildt torde böra framhållas trädgårdsscenen i tredje akten samt femte aktens fängelsescen.
Mot spelet hafva vi hört åtskilliga anmärkningar framställas.
Vi anse dock, att den ärade gästen därutinnan iakttager ett berömvärdt lagom, som dock, där så behöfves, blir af verkligt gripande art, såsom i dödsscenen i » Den vilseförda », hvilken utfördes lika enkelt naturligt som djupt gripande.
Endast i mimiken skulle vi må- hända önska litet mera uttrycksfullhet.
Sången är emellertid och helt naturligt hennes starka sida, och med den tager hon ock ofelbart sin publik.
På tal om » Faust » - föreställningen i måndags kunna vi ej underlåta att särskildt komplimentera hrr Öd- mann och Sellergren för deras utförande af Fausts och Mefistofeles ' partier.
Båda tyckte vara förträff- ligt disponerade.
Litet mera dämoniskt i mimik och åtbörder skulle dock ej skada hr Sellergrens Mefistofeles.
Hr Malmsjö förtjänar erkännande för sitt öfvertagande af Valentins parti, hvarigenom ope- rans uppförande möjliggjordes.
Fröken Karlsohns Siebel är för väl känd för att särskildt behöfva fram- hållas.
— I Ibsens » Härmännen på Helgeland » upp- trädde förliden lördag fröken Mcjlmnder, hvilken nu återhämtat sig från sin opasslighet, som bebådadt i Hjördis ' roll.
Totalintrycket af denna hennes tredje debut var afgjordt godt; två ting äro synnerligen förtjänta a f beröm: den ungdomliga värme, med hvil- ken hon helt ger sig hän i rollen, och den för en främling sällsynta korrektheten i den svenska dia- logens uttal.
Hon sträfvar tydligen att gifva ett bjärt dramatiskt uttryck åt de skarpt motsatta skift- ningarna i Hjördis karaktär, och om äfven härvid öfvergångarna ibland bli väl oförmedlade och de lidelsefulla utbrotten någon gång en smula för pateti- ska, uppnår hon i det hela god effekt och lyfter sig i flere moment till verklig öfvertygande kraft.
Helt visst finnas här vackra förutsättningar, som efter vunnen mognad och konstnärlig afrundning böra borga för mindre hvardagliga resultat.
Fröken Zetterbergs bemödanden att tolka det kvinn- ligt blida och veka i Dagnys väsen följas ej af sam- ma framgång.
Det blir något nästan plågsamt för- tryckt och förkrympt öfver denna vikingadotter, som väl ingalunda varit skaldens afsikt och på intet vis härrör från karaktärens teckning.
En liknande otill- räcklighet att gifva fisjuren frisk liffullhet förspörjes äfven hos hr Hjertstedt i Thorolfs parti.
Men öfver den framställning, som öfriga roller få i denna senaste uppsättning af den norske skaldens vikingadrama, kan dess bättre sägas hvila den rätta bredden.
Så förlänar hr Ranft åt den gamle Örnulfs väldiga skepnad och hrr Skånberg och Engelbrechl åt Sigurd sjökonung och Gunnar Herse en kraftig relief, som kommer dem att träda fram ur den gam- malnordiska ramen med dessa en smula öfvermänsk- liga mått, som barnen — vi stora som små — älska att lägga öfver sagornas hjältar.
— I morgon lördag gifves den fjärde symfonikonser- ten för denna säsong.
Programmet upptager: 1) Schumanns » Manfred »; 2) Två isländska melodier för stråkorkester af Svendsen samt 3) Baethovens pastoralsymfoni.
— Coquelinska sällskapet anländer hit den 17 den- nes med ångaren Express.
Dagen därpå gifves första föreställningen, då Victorien Sardous dram » Thermi- dor » uppföres med Coquelin som Labussiére.
Den 19 gifves » L ' Indécis », enaktskomedi, samt » La mégére apprivoisée », en bearbetning efter Shakspeares » Så tuktas en arghigga ».
Fru Ellen Hedlund utför häri sin gamla roll, Catharina, Coquelin blir Petruccio.
Den 20 april: a) » Le député de Bombignac », komedi i 3 akter af Bisson, (Cnantelaur: Coquelin), samt b) Moliéres » Les précieuses ridicules », (Mascanville: Coquelin).
Den 2 1: a) » L ' Aventuriére », (Annibal: Coquelin), b) » Un cråne sous une tempéte », skämt i en akt af Dreyfus, (Coquelin och fru Hedlund).
Den 22: a) » Monsieur Scapin », komedi i 2 akter af Jean Kichepin, med Coquelin i titelrollen, samt b) Ernst Ahlgrens enaktskomedi » Par Téléphone », (Ellen Hedlund).
Den 23: » La mégére apprivoisée ».
Den 24: » Par Téléphone », » Gringoire » (med Coque- lin i titelrollen) samt » Un cräne sous une tempéte ».
K.
Dramatiska leatern gifver fortfarande med oför- minskad framgång Echegarays kvicka komedi » En kritikers debut », hvilken afton efter afton framkallar det lifligaste bifall.
Innan någon utländsk nyhet vi- dare upptages, vore det skäl, anse vi^att direktionen toge i öfvervägande, om det ej vore förenligt både med k.
Dramatiska teaterns uppgift och dess ekono- miska intressen att åter framföra något af våra gamla svenska lustspel.
Ett godt uppslag härtill torde kunna sökas i det stormande bifall, som kom Blanche ' s klassiska lustspel » Ett resande teatersällskap » till del å den i allo lyckade matiné, som i söndags gafs å k.
Dramatiska teatern af dess regissör Axel Boos.
Och lämpligare representanter för de tre hufvudrol- lerna Sjövall, Öländer och Gråström än hrr Grunder, Lagzrqvist och Boeckström torde för närvarande näp- peligen kunna uppletas.
Visserligen har hr Lager- qvist redan dragit sig tillbaka från teatern, men sä- kerligen skall han, hoppas vi, gå en tacksam publiks önskningar till mötes och återtaga sin gamla glans- roll, om stycket tages upp.
Hr Grunder var helt enkelt ypperlig som teaterdirektören; denna roll torde ock få räknas som hans allra bästa efter engagementet vid Dramatiska teatern.
(Sedan ofvanstäende var uppsatt och just som tidningen skall läggas i press, erfara vi, att » Ett resande teatersällskap » fr. o. m. torsdagen gifves hvarje afton i denna vecka och med samma rollbesättning).
För att ytterligare nämna några ord om hr Boos ' matiné, sä inleddes densamma med Otto Benzons fina pro verb » Tillfälligheter », hvilket erhöll ett all- deles ypperligt utförande af direktör Fredrikson och fröken Seelig.
Hr Engelbrecht deklamerade Tegnérs » Sång till solen&gt;, och fru Rundberg föredrog på sitt oefterhärmliga sätt några mycket roliga visor på danska, hennes modersmål.
Salongen var utsåld i förköp.
Vasateatern bjöd i lördags åter på en ny operett, denna gång af en här förut alldeles okänd komposi- tör, Ed.
Jakobowski.
» Jack och Bob », burlesk ope- rett i 3 akter af Paulton och Bellamy, är från en- gelskan fritt bearbetad af Harald Molander.
Och att bearbetaren ej skämt bort texten, kan man med kännedom om hans skicklighet och fyndighet taga för gifvet.
Slående repliker och kvicka vitsar, någon gång nästan alltför djärfva, förfela ej att hålla en munter stämning i salongen vid lif.
På det sanno- lika i styckets handling får man emellertid ej ställa för stora anspråk.
Både styckets idé och musiken äro för öfrigt föga originella.
Den senare innehåller emellertid flere sångbara nummer.
Styckets fram- gång hvilar hufvudsakligen på det sätt, hvarpå de båda titelrollerna utföras.
Och erkännas måste, att de båda landsvägsriddarne Jack och Bob ej gärna
kunnat få ett par bättre representanter än hrr War- berg och Strömberg, hvilka med en oförliknelig galg- humor, värdig de bägge galgkandidater de föreställa, locka publiken från den ena skrattsalfvan till den andra.
De belönades också med det lifligaste och mest välförtjänta bifall.
Bland de öfriga uppträdande förtjäna hrr Lundahl, Hagman och Änder jämte fröknarna Grönberg och Ekström samt fru Lindström att nämnas.
Storeby köping, där våra vattumän i sommar skola sköta sina respektive vikariat.
Och hvad ni be- stämdt inte ha en aning om är, att jag har lyckan äga trenne systrar, hvilka fullkomligt passa in på de tre idealerna. » Här blef talaren af bruten af en allmän skrattsalfva.
» Genast då Bäck beskrifvit sin artistiska fantasi, tänkte jag på min syster Siri, som målar, sjunger och spelar dagen lång.
Doktorns praktiska köks- gudinna var syster Elsa upp i dagen, och jag var, gifver sin sista kammarmusik- redan innan Ström öppnat munnen, öfvertygad om, soaré för säsongen nästkommande måndag efter ett att han skulle teckna af min visa, poetiska syster som vanligt utmärkt program.
Anna.
Ni få därför förlåta mig, att jag brast ut hvilken för några år sedan upp- i skratt, när min aning slog in till punkt och pricka. » Han drack ur sitt glas och sjönk tillbaka i stolen.
trädde härstädes som » underbarn », har nu ytterli- gare utbildat sig som pianist och gifver som sådan » Förunderliga ödets lek, » deklamerade nu fest- konsert härttädes om tisdag i Musikaliska akademien.
talaren med en stor gest, » här hafva vi nu ej blott fått reda på, huru våra vänners idealer skola vara beskaffade, utan äfven fått veta deras namn.
Må vi hoppas, att dessa tre så olika representan- ter för kvinnan i sin fullkomlighet skola i verklig- heten motsvara, hvad fantasien målat, så att vi inom kort få gratulera Axel Collén till tro svåg- rar med så lysande framtidsutsikter som de, hvilka i afton upprullat sig.
Skål! » Sedan glasen tömts, lutade sig en bredvid Col- lén sittande mot honom och frågade sakta: » Men är det verkligen ditt allvar?
Har du tre systrar?
af Och äro de så beskaffade?
Det är ju alldeles otroligt. » » Tyst du,&gt; hviskade Collén tillbaka.
» Har du ej hört talas om sanning med modifikation?
Tre Belönad med hedersomnämnande vid Iduns systrar har jag, det är då säkert, och inte skall s ' .ora pristäfling.
det bli mitt fel, om de ej till punkt och pricka motsvara de där herrarnes idealer.
Präktiga fö- rutsättningar därtill hafva de redan, och med klok oktorns och hans trinda, frefliga doktorinnas behandling hoppas jag kunna få dem rätt långt, skål dracks under skratt och bravorop, och hvar och en i sitt fack.
Jag hoppas, att somma- så kom notarien Malle Ströms tur.
ren på det vördnadsvärda Finnsboda bruk skall Han var ganska olik sina vänner, denne man medföra åtskilliga pikanta situationer. » med de skarpa dragen och den djupa blicken, » Men är det riktigt grannlaga.
.
.
?&gt; invände den hvilken liksom borrade sig in i det föremål, hvarpå andre.
den fästes.
Äfven nu, då de öfriga ännu skrat- » Grannlaga! ...
Hvem katten tror du är grann- tade åt doktors ideal, tycktes han taga saken på laga mot sina systrar?
Och de där herrarne tän- sitt vanliga allvarliga sätt, och det var med ett ker jag ej genera mig för.
De kunna minsann nästan drömmande tonfall han, efter att hafva vara glada om.
.
.
hm.
.
.
» höjt handen för att begära lystnad, långsamt och sakta yttrade: &lt;Mitt ideal?
Vet jag väl själf, huru det är?
Så mycket kan jag dock säga, att min hlifvande hustru måste vara lika fjärran från Bäcks rodocka som från doktorns köksa.
Om jag någonsin gif- ter mig, vill jag i min maka finna en bildad och intelligent vän, ej blott villig att följa mig på Då man från Storeby köping följer landsvä- mina intellektuela ströftåg, utan eggande mig till gen, som strax utanför tullen på en ståtlig bro andlig verksamhet både genom uppmaning och går öfver den skummande Svartelfven, kommer äfven exempel.
Sålunda stödjande och uppmun- man nästan genast in i själfva urskogen, tycks trande hvarandra skulle vi vandra vår väg genom det.
Så ofantliga äro furorna, sä tätt stå de intill lifvet och kunde då vid dess slut med tillfreds- hvarann.
Och då man trädt in under denna grön- ställelse se tillbaka på ett arbete i det godas, det skande dom, hör man på afstånd elt doft buller, ädlas, det nyttigas tjänst.
Men, » tillade han och hvilket för hvarje steg tilltager i styrka.
Efter såg upp med ett småleende, som märkvärdigt för- ännu en stund börjar ett och annat löflräd visa skönade hans drag, » låt äfven mig som de före- sig bland de stolta furorna, och så småningom öf- gående vännerna sluta med en inbjudning att vergår barrskogen till en leende björkhage med gästa mig och min hustru.
Jag lofvar, att ni ej däri inströdda majestätiska ekar.
Dessa taga slut- skola behöfva lefva på själaspis, ty lyckligtvis fin- ligen öfverhand, utmed vägen ordna de sig till en nes det både hushållerskor och kokerskor att få. » allé, och plötsligt öppnar sig för blicken en bördig slätt, i hvars midt synes en mängd byggnader be- Den relativa tystnad, som rådde sedan paret Ströms skål druckits, afbröts oförmodadt af ett härskade af ett på en kulle liggande, slottslikt her- resäte.
Det är Finnsboda bruk.
klingande skratt, hvilket framkom så plötsligt och Aulinska kvartet en Hona Eibenschlitz, Idealerna.
Berättelse C. O. Gumo2lius.
f På Finnsboda bruk.
fulltonigt, att man väl märkte, hur den skrattande sökt kväfva det, ehuru förgäfves.
Allas ögon rik- tades på en ung man, hvilken med högröda kin- der och tårade ögon ännu kämpade mot paroxys- men.
&gt;Se på C o l l é n l.
.
.
hvad går åt dig?
.
.
.
är du rent befängd? » haglade utrop och frågor omkring honom.
» Jag ber så mycket om ursäkt, » sade han slut- ligen, » men det kom för mig en sådan lustig tanke, och her rarne veta nog, hur oemotståndlig lusten att skratta blir, då man fösöker att hålla sig allvar- sam. » » Nå, » frågade någon, » hvad var det som var så roligt? » » Ah, » genmälte Collén en smula förlägen, » det var just ingenting. » » Seså, » utropade värden, » intet hemlighetsma- keri.
.
.
i kväll måste alla tankar och känslor framläggas såsom i en öppen bok.
Är det ej så? » » Jo, jo, » instämde de öfrjge.
» Ser du, min käre brukspatron, att det icke hjälper att pruta emot.
Bekänn öppet och ärligt, hvad du skrattade åt. » » Nå, så låt gå då, äfven med risk att ni ej finna det minsta lustigt däri.
Du kallade mig nyss brukspatron, och detta öknamn har jag ju fått, därför att min far rår om elt bruk.
.
.
det där vet ni.
Men hvad ni inte veta, åtminstone ej alle- sammans, är, att det bruket ligger strax utanför Midt på byggningen åt trädgårdssidan var en stor veranda, bildad gf massiva stenpelare, hvilka uppburo en balkoug i jämnhöjd med våningen en trappa upp.
Vildt vin slingrade sig omkring pe- larne och i ett mellan dem fästadt gallerverk så tätt, att ej en solstråle förmådde tränga sig igenom, utom på de ställen där en sorts fönsteröppningar anbringats.
I ett hörn låg en tjock matta på mar- morgolfvet, på mattan stod en bekväm hvilstol, och i stolen halflåg ett medelålders fruntimmer.
En på mattan nedfallen bok vittnade om, att hon sysselsatt sig med läsning, men för ögonblicket tog hon sig en liten förmiddagslur.
Stunden och stället lämpade sig också otvifvelaktigt väl härtill.
Det var alldeles tyst omkring henne, ulom pla- skandet af vattenkonsten där ute på altanen.
So- len baddade på vinranksväggen och spridde en behaglig värme i den annars kalla stenverandan.
På elt bord bredvid befunno sig en refraichissör, en kristallkaraff, ännu höljd af de genom det is- kalla vattnet framkallade daggpärlorna, en solfjä- der jämte andra verktyg för njutandet af elt rik- tigt dolce far niente.
Nu hördes dock lätta steg i rummet innanför, och genom den öppna dörren kom en flicka om sjutton eller aderton år.
Hon var af medelstorlek, kanske något för fyllig, men lätt och liflig i sina rörelser.
Ett rundt ansikte med stora blå ögon, hvilka skälmskt tittade fram under en ostyrig blond pannlugg, en liten ständige leende mun och en näsa, hvars något uppåtsträfvande tendenser inga- lunda skämde bort det friska och täcka utseendet i sin helhet.
» Mamma.
.
.
, » utropade hon med klar och liflig röst, i detsamma hon trädde ut på verandan, men hejdade sig genast, då hon fick syn på den sof- vande modern.
Denna hade likväl vaknat och sade nu med en hälft klagande, hälft förtretad röst: » Hvad vill du, Elsa?
Det är då märkvärdigt, att man aldrig skall få ro en enda stund för att läsa eller tänka en smula! » Flickan kväfde ett leende och svarade lugnt: » Vi skola lägga in rabarber, och nu ville jag som vanligt hafva dem på vatten i buteljer, men fröken har någon annan metod, och så ville jag fråga, hur mamma tycker. » » Gör som du vill, » genmälte modern otåligt.
» Jag hoppas verkligen att få vara i fred för de där odrägliga hushållsbestyren, sedan du kom hem.
Af dina systrar har jag aldrig haft någon hjälp.
De äro så opraktiska, men du hängde ju jämt i köket förr, så jag trodde, att åtminstone du skulle hjälpa mig, när du blef fullvuxen. » » Ja, » sade Elsa vänligt, » det vill jag ju så gärna g ö r a.
.
.
men så oerfaren som jag är, tänkte jag, att jag kanske borde fråga mamma till råds ibland. » » Nej, det behöfs inte, » svarade fru Collén med lidande ton och utsände en hel dusch af eua de cologne öfver hufvud och panna.
» Nu får jag min nervösa hufvudvärk igen!
Kom ihåg en gång för alla, att jag är nöjd med, hur du ställer det.
Du har hushållerskan och kokerskan att rådgöra m e d.
.
.
låt mig bara få vara i fred. » » Ja, gärna, om mamma så önskar, » genmälde dottern, tog upp boken, fläktade litet med solfjä- dern på moderns panna och skyndade därpå in igen.
Frun drog en djup suck, anlitade ännu en gång refraichissören, öppnade sin roman, och så var allt åter tyst, utom vattenstrålens plaskande och det dofva bullret från bruket på andra sidan om älfven.
Några timmar därefter träffades de hemmava- rande medlemmarne af familjen Collén vid mid- dagsbordet.
Brukspatronen var en sextio års man, något korpulent med stora polisonger och alldeles kalt hufvud, jovialisk, ehuru man väl såg, att han var medveten om det anseende hans fäderneärfda rikedom medförde.
Af de båda äldre döttrarna liknade Anna modern, under det Siri såväl som Elsa bråddes på fadern.
Under middagens lopp berättade brukspatronen, att han fått bref från sonen A x e l, hvilken snart var att hemvänta.
» Dessutom, » tillfogade den gamle och plirade illmarigt mot döttrarna, » berät- tar han, att de tre unge männen, som skulle till Storeby, äro hans intima vänner och utmärkt hyggliga och angenäma karlar.
Jag hoppas nu bara, » afslutade han skrattande, » alt de tre fe- nixarne inte måtte förvrida hufvudet på er, små pullor. » (Forts.) Rättelse.
I den uti Iduns mr 9 för inne- varande år införda, af undertecknad författade lefnadssktldring af konstnärinnan Christine Sund- berg har det misstag begåtts, att fröken Sundbergs fader uppgifvits ha varit bagare, hvilken uppgift erhölls från såsom tillförlitligt ansedt håll.
Seder- mera har dock blifvit upplyst, att konstnärinnans fader var tobaksfabrikör uti den gamla välkända firman E. Swarss, hvilken ännu är i verksamhet i Kalmar.
C.
L.
Innehållsförteckning.
Beatrice V é h o a - H a l v o r s e n; af II.
G.
S.
(M e d porträtt.)
— — KäTlekens strängar; af Charlotte Lindholm.
— S k y d d s b e - stämmelser för kvinnliga arbetare; för Idun af Gregor.
— Minns du det ännu?
A f Iåtbeih Lindcmmiu.
— Kvinnofaf än g a; af Marie Laudmann.
— Myndighet åt gift kvinna.
— T r e systrar; e i sannsaga berättad af Vilma Lindhé.
(F o r t s) — Husmoderlig almanack: april; af Stcnia.
— U r notisboken.
— Teater och musik.
— Idealerna: berättelse af C. O. Gu- mtrlius.
Bcl.
med hedersomnämn.
vid Iduns stora pristäfling.
(Forts.)
