# ID: svediakorp-per853
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1892
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 13,823
# sentences: 561
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
Fredagen den 25 mars 1892.
N:r 13 (223) Prenumerationspris pr år: Idun m e d Modetidning och kolorerade planscher kr.
8 I d u n m.
M o d e t, u t a n kol.
pl.
• 6 Idun ensam .. &gt; 4 Byrå: Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr, 50 (Aftonbladets nya hus.)
P r e u u m e r.
sker i landsorten å post- anstalt, i Stockholm h o s r e d a k t i o n.
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas a b y r å n kl. 1 2 — 1.
Allm.
Telef.
61 47.
Eleonora Charlotta född von J I ämnet von Strussen- ^| I felt, af kvinnor bu- Q / Y ret, är ingalunda okändt i Sveriges andliga odlings häfder.
Den vid nära 90 års ålder 1835 hädangångna generalskan Ulrica Eleonora von Strus- senfelt (född Silfversköld) var af sin samtid känd så- som en begåfvad och myc- ket literärt anlagd dam, hvilken bl.
a. samlade ett stort och dyrbart bi- bliotek, där förnämligast den utländska belletristi- ken var representerad *.
Två hennes sondöttrar blefvo författarinnor till yrket: Constance — hvil- ken under signaturen » Fröken K * * * » utgaf en mängd romaner, nu glöm- da, och dikter samt var medarbeterska i Boyes » Magazin för konst, ny- heter och moder »; eljes skildrad såsom » en rik, men sönderbruten harmo- ni » — och Ulrica Sofia, författarinnan till » Salems prästgård » samt flere an- dra goda och renhjärtade arbeten, den gamla, ännu af de literära kretsar i vår hufvudstad, hvilkas erinring går något litet bortom gårdagen, i vör- * Hennes boksamling och pärmstäm pel finnas beskrifna i C.
M. Carlanders » Anteck- ningar om Svenska bibliotek och ex-Hbris ».
Boktr.-Aktieb.
5:te årg.
Utgifningstid: hvarje helgfri Gemandts fredag.
Amioiisnris: 35 öre p r n o n p a r e i l l e r a d.
För &gt; l l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a platser » 25 öre för h v a r j e p å b ö r j a d t tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 öre p r n o n p.
- r a d.
J Lösnummerspris 15 öre.
(vid kompletteringar).
Gullbrandsson, Strussenfelt.
dadt och kärt minne lef- vande » Pilgrimen ».
En yngre syster till dessa båda senare var den kvinna, hvilkens bild här ses.
Första gången jag hör- de — eller rättare sagd t: läste — något om fru Gullbrandsson är väl nu bortåt en 18 år se- dan.
En ung författare, nu en af våra mera kände och aktade jour- nalister — hans namn är eljes John Neander — debuterade då i Nya Dagligt Allehanda med en rad lifligt hållna rese- bref från den västman- ländska bergslagen och i ett af dess bref lästes: Ofta hör man i dessa da- gar klagas däröfver, att den gamla patriarkaliska enkel- heten, den innerligt hjärtliga och osökta välviljan, den for- na oförfalskade husligheten och trefnaden, som utgjorde ett så utmärkande drag hos våra förfäder, och om hvil- ken vi så många gånger med förtjusning läst och hört be- rättas, numera nästan skulle utgöra en saga i vårt land, där endast ytlighet och närd skulle vara rådande.
Men äger denna klagan verkligen grnnd?
För vår del hafva vi varit nog lyckliga att ganska ofta erhålla bevis på motsatsen.
Allt ifrån den stund vårt åk- don stannade utanför borg- mästarebostället i Sala, vår blifvande bostad under några veckor, och det fryntliga värd- folket hälsat oss välkomna
H v a r e n d a liten v å r b ä c k g ö r gärna gny, G e s t i k u l e r a r ifrigt med bredda armar, Ä n d o c k hans kraft försvinner s o m mulen s k y, Och efter f ö r s t a t o r k a n han lagom larmar.
M e n k ä l l a n s lugna flöde tar icke slut, Där hon i k l i p p a n samlat sin breda åder: D e t är den stilla kraften, s o m håller ut S a m t lefver på sin gärning och ej på nåder.
p.
— allt ifrån den stunden kände vi oss liksom » hem- ma ».
Det låg öfver detta hem ett drag af sann tref- nad, som väl kunde kännas, men som det är oss omöjligt att med ord återgifva.
Det var sol och blommor både inne och ute.
Värdinnan s ' älf var en stor blomstervän, och hennes nätta trädgård och rum prunkade med de smakfullaste växter, hvilka hon själf odlat och själf vårdade med sällsynt skick- lighet.
Och hon gjorde det af kärlek till sina blom- mor, och därför fick det hela en prägel af osökt be- hag.
En sak som äfven bidrog att göra detta hem mer än vanligt trefligt, var ett särdeles rikhaltigt bibliotek, innehållande en vald samling af arbeten i skönliteratur, historia och vältalighet m. m. af en stor del bland århundradets mera framstående in- och utländske författare.
Detta anslog oss så mycket mera, som det just icke hör till hvardagligheterna, ehuru det vore önskligt, att så vore; ty någon vack- rare och nyttigare prydnad i ett hem än en vald boksamling torde näppeligen kunna finnas.
Ett eller annat år därefter kom jag själf att gästa detta finbildade och trefna hem, och den vänskap, hvarmed jag då och allt fram- gent möttes från paret Gullbrandsson, gör det till en plikt för mig att med vänlig hand söka i Iduns spalter binda en enkel minnes- krans åt den nu hänsvunna.
Dotter af kammarherren Michael von Strus- senfelt i hans tredje gifte, föddes Ekonora Charlotta i Helsingborg d.
2 maj 1820.
Sina flickår tillbragte hon i Lund, där hon erhöll en mycket vårdad uppfostran.
Hennes lärare i de moderna språken var den på sin tid mycket omtalade » klassiken » » araben » Holm, och hon bibehöll städse i både tacksamt och muntert minne den lärde och kuriöse man- nen.
Flyttad till Norrland — jag tror så- som lärarinna — gjorde hon där bekantskap med ingeniören A.
M. Gullbrandsson, och då denne blef en af styresmännen öfver Sala silfvergrufva, följde hon honom som hans maka dit.
Redan från unga år hade hon afgjord håg och fallenhet för sådana konstindustriella sys- selsättningar, som åtminstone fordomdags så mycket förekommo i de svenska hemmen, och hon förvärfvade sig så småningom en allt större skicklighet och en allt mera adlad smak, hvilken senare icke minst gjorde sig gällande vid anordnandet af mönstren, som hon själf sammanställde eller komponerade.
En otrolig mängd sådana hemslöjdalster gick under årens lopp ur hennes flitiga händer, och de pryda ännu i dag på många håll hennes vänners och bekantas hem.
Hon var mycket hemma- stadd i fiere sorters konstsöm, och många vackra arbeten i denna väg, dels i hvitt och dels i färger, ha af henne utförts.
Åtminstone ett af dessa, en synnerligen vacker, större bord- duk, blef härom året prisbelönt, jag vill min- nas med silfvermedalj, vid landtbruksmötet i Örebro.
En specialitet, inom hvilken hon uppnått betydlig både smak, elegans och skick- lighet, var ett slags mosaikarbeten — hörn- hyllor, konsoler, syskrin m. m. dylikt — af snäckor, stuffer och stenar, äfvensom arbeten, fotografilådor m. m., af pressade, väl kon- serverade och präktigt sammansatta vilda blommor.
Det fanns för öfrigt ingen gren af finare hemgöromål, som hon ej intresserade sig för och med framgång försökte sig på.
Under de senare åren, sedan träskärningen kommit så mycket på modet, grep hon sig an äfven med denna konstslöjd, köpte sig sågar och hyfvelbänk och utförde en mängd arbeten af olika slag samt förvärfvade sig äfven här, både inom den s. k. fornnordiska och s k. naturstilen, en synnerligen beaktans- värd skicklighet.
Särskildt må nämnas många af henne utförda större och mindre arbeten med blomster- och rank-motiv, äfven dessa utförda efter mönster, som hon själf samman- ställt.
Äfven för sådana arbeten erhöll hon vid flere tillfällen pris.
Hennes intresse för husliga göromål sträckte sig äfven till köksafdelningen, och många kunna vitsorda, att hon på det området för- värfvat sig en skicklighet och smak, som med rätta ställde henne i främsta ledet bland våra husmödrar — detta så väl hvad angår finare matlagning, som äfven andra hushållsgöromål såsom bakning och bryggning m. m.
I alla dessa afseenden torde man för visso kunna nämna henne såsom ett verkligt » mönster för sitt k ö n ».
En annan hushållsgren, som af henne med mycken förkärlek omfattades och utöfvades, var trädgårdsskötseln.
Äfven här stannade det icke vid blotta försök, utan ledde till framgångsrikt arbete — något som äfven till- förde henne belöningar, bland annat i form af Svenska trädgårdsföreningens medalj.
Om- kring det hem strax utanför Sala — det gamla grufingeniörbostället vid silfvergrufvan — där hon under flere tiotal af år förde den husmoderliga spiran — måhända icke alltid i öfverensstämmelse med den husliga ekono- miens s t r ä n g a r e fordringar, emedan hennes lifliga fantasi, goda hjärta samt för armodet och den hjälpsökande vidt öppna hand mer än en gång drogo streck öfver beräkningsför- mågan, men med en gästfrihet och förekom- mande gammaldags älskvärdhet, som sökte sin like —, kring detta hem, säger jag, hade hon själf med egen hand gräft och så små- ningom anlagt och utvidgat en större frukt, köks- och blomsterträdgård, hvilken ständigt, så länge hon där lefde och regerade, var syn- nerligen väl ordnad och underhållen samt här och hvar prydd med smakfulla och pittoreska grupper och anläggningar af snäckor, stenar och färgglänsande eller skimrande mineralier.
Äfven husets inre hade en prägel af denna förkärlek för blommorna och växtvärlden, och hennes lilla förmak pryddes alltid af blommor eller åtminstone af friska murgrönsrankor, som konstrikt fästes och slingrade sig uppefter väggar och tak.
Hennes make drabbades för några år sedan af en svår sjukdom, hvilken sedermera så förvärrats, att han nu som obotlig är inta- gen på vårdanstalt i Stockholm.
Makarne kommo då på indragningsstat och, efter silf- vergrufvans försäljning, på pensionsstat, hvar- efter de flyttade sina bopålar till Stockholm.
A f motgångarne blef hon luttrad, men icke bruten; hennes friska kroppskonstitution och lifliga, stundom kanske allt för lifliga, fantasi ägde fortfarande kvar hela sin spänstighet.
Hon arbetade fortfarande lika oförtrutet och följde literaturens och äfven det politiska lifvets företeelser med samma varma intresse som förut — i Kungl.
bibliotekets arbetssal var hon under senaste åren en af stamgästerna.
Allt tydde på, att hon ännu kunnat äga framför sig många år af af hälsa och kraf- ter, trots de sorger och bekymmer, som tärde yj.
^L.
^STRANDBERG.
henne — mest bekymren för maken, vid hvil- ken hon var fäst med en rörande och, liksom så mycket annat, svärmisk hängifvenhet.
Så beslöt hon underkasta sig operation för en svårare, men alls icke dödlig åkomma, hvaraf hon i många år lidit, och så följde döden i söndags åtta dagar sedan — för dem, som kände henne, helt oförmodadt.
Hon sörjes närmast af efterlefvande make, en fosterdotter, som är gift i hufvudstaden, och en fosterson, som är bosatt i Amerika.
Själf barnlös, var hon nämligen mycket barn- kär och hade upptagit ett par fosterbarn i späda år.
Dessutom saknas hon hjärtligt af brorsbarn — af hvilka kaptenen vid Göta artilleri Alexander v. Strussenfelt och rytt- mästaren vid Lifgardet till häst Gunnar v. Strussenfelt • — samt vänner, hvilka varmt och lifligt minnas henne såväl från det ange- näma och älskliga hemmet i Sala som från hennes senaste år i hufvudstaden.
Birger " Din För Schö / dström.
pojke ".
I d u n efter Frances f. Wiilard.
p / för att kunna uppfostra din pojke, så som l|&gt; han förtjänar, borde du börja minst ett- hundra år före hans ankomst; och när han så träder fram på lifvets skådeplats, bör han framför allt vara ett välkommet barn.
Din pojke är en aflång låda inpackad elek- tricitet; att du lägger band på honom, kan han minst af allt tåla.
Han blef född för att uträtta något i världen, och han har brådtom att begynna.
Hans öde beror främst af hans mors » gör det » eller » gör det inte! » Om hon är en kvinna med ett klagande » gör det inte! » i sin själ, äro vanskligheter från första stund lagda i hans väg.
Men om det kära » gör det » är hennes grundton, kan han vara nästan viss på att vinna i lifvets kapp- löpning.
Det beklagliga viJ barnauppfostran i så många hem är att det beständigt lyder: » gör det inte » eller » låt bli det där, du stygge pojke ».
Beklagligt är ock, att så många barn uppfostras af tjänarne i stället för af modern.
Att föra amman bakom ljuset är något af det första, din pojke öfvar sig i; och hos mången » vuxen pojke » blir det blott helt naturligt att föra det kön bakom ljuset, till hvilket amman hörde, och som han tidigt lärde sig bedöma efter detta första exemplar.
En gosse, som är uppfostrad af modern, bedömer i re- geln alla kvinnor efter henne; det främsta hon kan uträtta för sitt kön och hela män- niskosläktet är att inväfva det bästa af sitt eget jag i gossens karaktär.
Om hon är klok, rättvis, storhjärtad, skall också han blifva det.
Att fadern utöfvar ett stort in- flytande på barnen, vet enhvar; och att han måtte öfva ett ännu större, önska alla upp- riktiga människor; men det förblir dock för alltid sannt, att hvarje gosses lif säger till modern: » Mitt hjärta fick sitt första slag, Mitt blod sin värme fick af ditt.
.
. »
Eller som det gamla ordspråket lyder: » Gud kunde icke vara öfverallt, därför ska- pade han mödrar. » Och till oförgänglig ära för dessa vaggans skyddsänglar kan man säga, att intet lof är förmer än dessa ord: » Han är sin moders son. » Din pojke består liksom en oceanångare af flere vattentäta rum.
Han har sin kärlek till mor i ett och sin lust till jakt och till att plundra fågelbon i ett annat; hans gifmildbet finns i ett och hans smak för bakelser i ett annat.
Detta är inte hans fel: han är född sådan, och det vackra värf, som är hans upp- fostrare anförtrodt, är att öppna skiljeväggarna mellan rummen, så att han må kunna inse förhållandet emellan de ädla och de mindre ädla egenskaperna och förmå fördrifva de själfviska böjelserna med den storhjärtenhet, som näppeligen saknas hos någon pojke.
Men olyckan är, att uppfostran allt för ofta ut- vecklar själfviskheten.
Den unge världsmed- borgaren skall ha, hvad han önskar, och själf- viskheten hos honom ursäktas med anmärk- ningen: » Han är ju en pojke. » Om du hade förstånd nog att säga: » Det är rätt af en pojke, » när han gjorde något ädelt och godt, t. ex. när han behandlade sin syster väl, gjorde henne en tjänst och gaf henne minst hälften af allt, han själf fick, då skulle ju påminnelsen om hans kön förädla hans ka- raktär och göra honom till en god och nyttig människa.
Men olyckligtvis finnas så många mödrar, som måste klaga: » Medan jag kom och gick, blef barnet borta. » De goda in- tryck, som förr kunde ha skrifvits i vax, måste så graveras i marmor.
Din pojke är eller bör vara ett lefvande frågetecken.
Han står vid naturens telefon, och han är berättigad till ett vänligt svar på sina outtröttliga frågor.
Framförallt önskar han veta fullt besked om sina underbara, medfödda krafter.
Men nu möts han af ditt stränga » gör inte det! » Gossen sänds till skolan blott för att lära om den underbaraste af sin naturs gåfvor af en eller annan fördärfvad kamrat på lekplatsen, af en spotsk slyngel på gatan eller af en månglare med smutsliteratur på hemvägen.
Det kan inte finnas något tomt rum i kun- skapsförrådet, och om du ej bibringar din pojke rena kunskaper om hans egen naturs kraf- ter, skall han påtvingas orena kunskaper där- om.
Det finns i hvarje skola tre klasser barn, nämligen de som ha gudfruktiga hem, de som ha världsliga hem, de som ha ogud- aktiga hem.
Det är så mycket lättare att glida utför än att klättra uppåt, och under den naturliga sträfvan att uppnå jämnvikt utbreda de lägsta själarne sin smitta vidast.
Din pojke skall tidigt önska veta.
Låt icke de otuktiga svaren nå honom före de tuktiga.
Vetenskapen är som elden: den för- tär slaggen.
Guds lagar äro alla rena och heliga.
Förtälj honom om Guds lagar.
Men huru skall du gå till väga?
Alltid följa san- ningen.
Fågeln i nästet, blomman på stängeln, mineralet — allt förkunnar samma tillvarons lag.
Den bästa följden af en höjd kvinno- bildning är nog den, att mödrarna därigenom sättas i stånd att bättre uppfostra sina söner.
Den upplysta modern skall bättre förstå sin pojkes oupphörliga spörsmål.
Det gudomliga kunskapsbegär, som väckts i hennes egen själ, skall binda deras själar närmare tillsamman.
Den vaknande lilla hjärnan skall framkasta äfven andra frågor.
» Mor, hvarför går den där karlen och slingrar, » spörjer din pojke, när han ser en man med förgiftad hjärna kryssa fram efter gatan.
Undervisa honom då, om att kroppen är Guds tempel, och att intet, som kan besmitta det, må komma därin.
Inpränta i hans vakna förstånd, att » så lär naturen, så lär förnuftet, så lära fysiologien, kemien, läkarvetenskapen.
.
.
» Lär honom, att naturens lagar blott äro Guds orubbliga styrelsesätt — att han icke är långt fjärran från någon utaf oss, utan » i honom lefva vi, röras och hafva vår varelse. » Skyddad mot orena tankar och orena vanor, som så snabbt härja kroppen, har din pojke en grundval, på hvilken en solid karaktär kan byggas — • i kärlek till Gud och kärlek till människor.
Dessa tankar äro frukten af femton års er- farenhet i att undervisa gossar — af en, för hvilken de alltid varit som yngre bröder, af en, hvilkens lifslånga ideal för en ädel man varit hennes ende broder Oliver, som på en präriefarm i Wisconsin lät sin äfventyrslystna syster » Frank » taga del i allt sitt arbete och alla sina lekar och aldrig en endaste gång sade: » Du är bara en flicka! » T r e systrar.
En sannsaga berättad af Vilma Lindhé.
kring för sin underbara skönhet.
Älskliga voro de också, och gården belägrades formligen af besökande, som kommo för att se efter, om ryktet talat sannt, eller för att på nytt njuta af deras fägring.
Födda tvillingar voro de hvarandra så lika, att man måste ha sett dem både två och tre gånger för att kunna skilja dem åt.
Oftast såg man dem också tillsamman hand i hand eller med armarne flätade om hvarandras lif.
Hvar och en, som såg dem, älskade dem — men föräldrarne älskade dem öfver allt annat.
Aldrig hade de hört ett hårdt ord, aldrig hade något gått dem emot.
De hade lätt att lära, lätt att skicka sig i alla lifvets förhål- landen, och allt hvad de gjorde eller togo på sig klädde dem.
Nyss fyllda aderlon år hade de redan haft friare af alla åldrar och stånd, men ej kun- nat besluta sig för att skiljaä från hvarandra, från föräldrarne eller från det glada sorglösa lif de förde.
Att skiljas från hvarandra?!
» Hellre dö- den! » sade de ofta sinsemellan, och hur skulle en man kunna bli dem så kär, att de ens kunde tänka därpå?
Så kom det en ung prästman som med- hjälpare åt gamle prosten, som sällan orkade tjänstgöra nu mera, och honom träffade de allt oftare.
Han var tyst, inåtvänd och allvarlig; men i de mörka milda ögonen brann en klar vär- mande låga, som drog människors hjärtan till honom.
De båda systrarna tänkte snart endast på honom — • men ingen af dem sade det åt den andra.
Att det fanns tre döttrar på Öboda visste nog lite hvar, men det var just ingen, som tänkte därpå.
Den sjuttonåriga Anna Falk skulle blifvit ansedd som ful, hvar hon visat sig, men bredvid systrarna var hon fulare än någonsin.
Ovänlig, butter, skygg och osäker på sig själf samt tafatt i rörelser och snäsig i svar skaffade hon sig ej många vänner och fick till slut namn om sig att vara rent elak.
Det hade varit ledsamheter med henne allt ifrån födseln.
Föräldrarne voro så förtjusta och öfverlyck- liga i tvillingarne, att de ej hade mycken kär- lek kvar för någon annan, och när då Anna var både ful, kinkig, häftig och osympatisk, vände de ofrivilligt sina hjärtan ifrån henne.
Hon fick i allt lika med systrarna — eller det var meningen, att hon skulle få det, och att ingen skillnad skulle synas vare sig inför henne själf eller världen; men redan vid späda år började hon iakttaga hvarje nyans i föräl- drarnes olika sätt emot henne och systrarna, allt medan afund och bitterhet hopades i hen- nes hjärta.
Ju äldre hon blef, dess värre blef det!
Svårt hade hon också att fatta och hade ständiga ledsamheter med bakläxor och dåliga betyg.
Att det hon en gång lärt satt liksom fastlåst i minnet, gaf ingen akt på.
Det var inte meningen, att hon skulle vara ett styfbarn, men hon blef det på alla sätt.
När de vackra systrarna fingo nya hattar, klädningar och prydnader, fick hon alldeles liknande; men både hon själf och andra sågo, att just därigenom hennes fulhet trädde fram dubbelt märkbar, och så småningom började hon kläda sig strängt enkelt i mörka obe- stämda färger.
Helst skulle hon velat göra sig alldeles osynlig.
I allt såg hon föräldrarnes bemödande att visa vänlighet och spara henne förödmjukelser, men just detta bemödande retade henne mer än allt annat.
Systrarna visade henne också mer än en liten vänlighet, i hvilken hon såg endast med- lidande.
Mot dem var hon ock så ovänlig och bitter, att de, ehuru ogärna, drogo sig alldeles ifrån henne.
Hvad hon beundrade allt hos dem — deras hår, ögon, regelbundna drag, rosiga hy och vackra växt — deras lätta dansande gång och glada väsen — och hur hon afuudades dem!
Hennes lif var endast ett kvalfullt medve- tande om, att de ägde allt, medan hon stod utanför, ensam och utarmad.
När hon såg dem hand i hand, kom det stundom öfver henne en känsla af hat och raseri, så att hon var färdig springa fram och förgöra dem — eller åtminstone skilja dem åt.
Att älska hvarandra så högt!
Att vara så älskad!
Det måste vara något underbart — något som ej var för henne!
Hon fick göra ungefär hvad hon ville.
Det var en sorts ersättning — det förstod hon mer än väl — det var dessutom ingen, som saknade henne.
Ofta vistades hon i skogen eller på sjön hela långa dagen, eller också arbetade hon i trädgård, brygghus, kök och bagarstuga — där var hon på sin plats, tyckte hon.
Hon hade upphört att följa med på bjud- ningar.
Vagnen rymde ej mer än fyra, och det var alltid bråk om, hvem som skulle sitta på kuskbocken.
När hon kom fram, och alla skyndade att hälsa på henne före systrarna, genomskådade hon de medlidsamma försöken att öfverbevisa henne om, att hon ej var för- summad eller förbisedd — när dansen och leken började, satt hon där i alla fall ensam och glömd.
Hennes lif var förödmjukelser och nålstygn
i oändlighet, som ingen visste sig gifva, men som hon tyckte sig känna, äfven där det ej var menadt.
Så gjorde hon som igelkotten, drog sig tillsamman och sökte skydda sig genom att själf stinga hvar och en, som när- made sig.
När det kom främmande, visade hon sig allt mera sällan.
Mer än en ansåg henne för en tjänarinna, hvilken man räckte sina ytterkläder eller bad om den ena eller andra tjänsten, och medan huset genljöd af musik, skratt och glam, smög hon sig undan så långt som möjligt för att slippa höra därpå.
Ofta tänkte hon på att ge sig af hemifrån — långt bort — men kunde ej.
Dessa systrar, som hon hatade — hon kunde ändock ej lefva, utan att se dem, det visste hon.
Pastor Berger kom ofta till Öboda, ty ma- joren var en god husbonde för sina många underhafvande och rådförde sig i mycket med den nitiske prästmannen.
Stället var ock så gästfritt, att det föll af sig själft, att människor kommo och gingo dagen igenom.
Angenämare värdfolk än på Öboda stod ej att finna, och på intet ställe hade man så roligt eller var så välkommen som där.
Majoren var en ovanligt grann karl, välväxt och kraftfull med präktiga ögon samt hår och skägg, i hvilket ännu intet hvitt strå blandat sig.
Den som såg honom, undrade snarare på, att han kunde ha en ful dotter, än att han hade två så vackra.
Gladlynt, godmodig och ej så litet arrogant, talade han gärna om sina triumfer den tid han var förste kavaljer och arrangör vid festligheter och ba- ler inom hufvudstadens glada värld, och ännu var han mera road af dans än mången ung- dom.
Att föra någon af sina vackra döttrar i vals, polka eller mazurka var för honom större nöje än allt annat.
Han visste, hur väl det tog sig ut, samt såg och hörde det i beundrande blickar och halfhöga hviskningar.
Att en och annan kallade honom för narr, anade han väl, men brydde sig ej därom.
Majorskan hade aldrig varit vacker, men haft karl tycke.
Hon var ett godt parti, men hade gift sig af kärlek och aldrig behöft ångra sitt val.
Munter, välvillig och outtröttlig i att tänka på sina gästers välbefinnande, bidrog hon lika mycket som mannen till deras trefnad.
De äldre talade om Öboda som ett riktigt matställe, och för ungdomen var det ett Eden, ty ingenstädes fick man roa sig så grundligt och så länge som där.
Gällde det, spelade majorskan dansmusik hela natten, och ständigt var hon den ifrigaste att fördröja afskedsstunden.
På grannställena och i prästgården träffade pastor Berger äfven de båda systrarna, hvilkas underbara skönhet fängslade hans blickar.
Det fanns hos dem intet koketteri, nästan ingen medvetenhet om egen tjusningsförmåga, de liknade så helt och hållet ett par vackra sommarfåglar som glädja sig öfver lifvet, öfver sin egen och naturens skönhet, att man vid deras åsyn glömde, att sorg, synd och död funnos till i världen.
Den unge prästen talade ej stort mer med dem än med andra, men allt hvad vackert var drog honom till sig, och något vackrare hade han aldrig sett.
När han ej såg dem, glömde han dem för sina sjuka och fattiga samt för sitt kalls många plikter.
Att de tänkte på honom om dagen och drömde om honom om natten, visste han ej.
Liksom de delat allt — alla känslor, all glädje, alla tankar ända från barndomen, så växte nu också kärleken till samme man i bådas hjärtan — men här var ej delning möjlig — ä r måste han tillhöra en af dem eller också ingen!
Ingen af dem yppade sin hemlighet, men de läste den i hvarandras ögon som i en uppslagen bok.
Samma tankar besjälade dem, samma ömhet, samma längtan och saknad — samma omätliga sorg.
Utan honom kunde de ej lefva; men så högt älskade de hvarandra, att båda ville försaka, ville afstå sin lycka för den andras skull, och att ingen af dem nändes söka vinna honom för egen del.
Pastorn hade varit på Öboda flere gånger, innan han visste eller tänkte på, att det fanns ännu en dotter.
Så fick han se henne, där hon stod i en fönstersmyg, betraktande sina båda systrar, där de sysslade med moderns rika gråsprängd * hår och stucko in rosor där- uti, medan ord och blickar voro en enda öm- sesidig smekning.
Aldrig glömde han den blick af förtviflan, smärta, sorg och hat, som likt ett ångestskri ljungade ur hennes ögon öfver den lyckliga gruppen.
Från den stunden närmade han sig henne och tänkte på henne under sina ensliga van- dringar eller i sin kammare.
Hans kall var mindre att glädjas med de glada än att sörja med de bedröfvade och hjälpa de elända — och hon behöfde honom.
Först stötte hon honom tillbaka, ovänligt och trotsigt.
Det var medlidande — medlidande från honom som från alla andra — hon för- stod det och hade tröttnat därpå.
Men han kom igen, hur ovänlig hon än varit, och all- tid var det ett ord från hans läppar, som smög sig in i hennes hjärta, bet sig fast och lik- som värmde upp därinne.
Hon hörde honom i kyrkan, och det kom ett skijamer i hennes ögon, när hon såg honom.
Han var den förste, som visat henne verklig vänlighet, den förste, som ej gjort någon skill- nad mellan henne och andra.
Att systrarna älskade honom, hade hon sett för längesedan — men hvem af dem skulle han välja?
Hon kunde ej bli klok därpå!
Ä n trodde hon så säkert, att det skulle bli Marta, än åter Matilda.
Hans sätt mot båda var lika vänligt, och hon såg, hur hans blickar följde dem, antingen de voro tilsamman eller hvar för sig.
Hon förstod, hvad de hade att genomkämpa, och hennes hjärta fylldes af olika känslor — afund, nyfikenhet, medömkan och skadefröjd.
En af dem skulle åtminstone bli olycklig samt få erfara, hvad det var att hungra efter kärlek, utan att kunna vinna den — och full lycka skulle ingen af dem ernå.
(Forts.) n Från kvinnans arbetsfält.
Studier från Stockholms horisont af G. Gullberg.
IX.
Den » merkantila » kvinnan.
fjjlwet är en alldeles afgjord erfarenhet, som (S^zM man kan göra hvarje dag, att kvinnan har anlag för » köpenskap », att hon har lätt att lära sig förstå och uppfatta en varas värde, att hon förstår konsten att köpa bil- ligt och sälja dyrt — något, som när allt kommer till allt, är all handels innersta hemlighet — att hon är noggrann, ordentlig, sparsam, egenskaper som alltid äro goda att hafva, men som specielt behöfvas i handels- världen.
Det kan därför knappast förundra, då man erfar, att en verkligt betydande del af Stock- holms handelsidkare är kvinnor.
Den senaste kommunala statistiken för Stock- holm, omfattande året 1888, visar nämligen att af » handlande, som idka grosshandel och sälja varor i bod eller å annan upplagsplats » voro 2 908 män och 1483 kvinnor.
A f dessa handelskvinnor torde största de- len idka kortvaruhandel och handel med för- nödenheter för kvinnovärlden, högst få egent- lig grosshandel.
Jag har icke någon konkursstatistik för huf- vudstaden tillgänglig, när jag skrifver detta, men jag är öfvertygad, om — och den dag- liga erfarenheten bekräftar det — att fallis- sementen bland handlande kvinnor äro betyd- ligt sällsyntare än bland män.
Kvinnorna äro försiktigare, varsammare, mera misstrogna.
De drifva också sina affärer mera i smått och undvika spekulationerna.
De duga där- för sällan för den » stora » handeln, de » stora » affärerna, där det behöfves tilltagsenhet, djärf- het, mod att våga.
De nöja sig med sina småaffärer, som ge en liten, men säker vinst.
De äro konserva- tiva i sina meningar och vanor, behålla sina små, obetydliga butiker, när den manliga konkurrenten inreder väldiga magasin, hysa en viss fruktan för den moderna reklamen, hvars vikt och betydelse de sällan förstå el- ler våga tänka sig, och ha föga blick för annonsens oerhörda betydelse som häfstång för handeln.
Men de äro trägna och arbetsamma, han- delsvärldens små myror.
* Nästan samma proportion som mellan an- talet manliga och kvinnliga handlande i huf- vudstaden förefinnes mellan antalet manliga och kvinnliga handelsbiträden.
A f handels- biträdena voro år 1888 5 529 män och 2 043 kvinnor.
Här ha sålunda männen ett be- tydligt öfvertag, men de kvinnliga handels- biträdenas antal växer mer och mer.
Ä r 1884 voro de blott 1,663 eller blott en tredjedel af de manligas antal.
Bland dessa kommer flertalet på den öppna handeln, ett mindretal på handelskontoren.
D e unga kvinnor, som ägna sig åt handeln i egenskap af biträden i butikerna, vare sig i de små kryp-in-bodarne å Vesterlånggatan eller i de stora magasinerna å Drottning-och Regeringsgatorna, ha emellertid en ganska ringa lön för ett ofta både ansträngande och ihållande arbete.
Det är mycket svårt att lämna några till- förlitliga uppgifter å butikfröknarnas löne- inkomster.
Dels äro dessa ofantligt växlande efter olika slags affärer, biträdenas skicklig- het, tjänsteålder o. s. v., och dels äro hvar- ken köpmännen eller biträdena mycket med- delsamma i detta fall.
Medellönen för de kvinnliga biträdena i våra större magasin torde uppgå till c:a 60 kronor i månaden.
Men det finnes många fall, där den ej är högre än 2 0 — 2 5 kronor i månaden.
Vanligen börjar den unga fröken med denna anspråkslösa lön, som sedan suc- cessivt år för år höjes med 5 å 10 kr.
i må- naden.
Sällan stiger densamma så högt som till 7 0 — 7 5.
Och dock ha dessa unga kvinnor i genom- snitt en arbetsdag på 11 timmar, ofta under de olika säsongernas bråda tid ännu längre;
de skola vara elegant klädda, muntra och artiga.
För dessa platser i butiker behöfvas emellertid inga andra förstudier än de, som bestå i vanlig folkskolebildning.
I affären får den unga damen så småningom lära sig dess hemligheter.
A f de unga damer, som söka sig anställ- ning i banker och å kontor, fordrar man nå- gonting helt annat: en verklig fackbildning, ofta äfven språkkunskaper.
Men likväl torde lönerna i allmänhet icke mycket öfverstiga butikfrökens.
Den unga kontorsfröken, som hunnit till en årsafiöning af 1,000 kronor, torde hos oss vara tämligen sällsynt, utan varierar lönen här som i butikerna mellan 5 0 — 6 0 il 70 kronor i månaden.
De U D g a damer, som tjänstgöra som kas- sörskor i de öppna butikerna, stå i samma löneklass, ja, äro oftast lägre aflönade, ända ner till 40 kr.
i månaden, för ett arbete, som i all sin oerhörda enformighet måste vara lika skadligt för kroppen som förslöande för själen.
* * * Om en furstinnegåfva och en bit svensk konsthistoria.
- j|Ö£nnu ligger snön i skogar och på slätter, W och vinterns stormar svepa kring knutarne; men hur det är, kommer en ljummare fläkt, en glänsande solstråle allt då och då, väckande hopp om att — som skalden sjunger: — snart kommer våren, re ' n vindarnes troppar sjungande gå öfver stad, öfver land; isarne brista, och böljan hon hoppar, lekfull och fri mot sin älskade strand.
.
.
Och ett ännu säkrare förebud till sol, värme och glädje och ljus se vi i tidningarna, som veta berätta, att lärkorna redan börjat höras — de kära, som öfvervintrat vid pyramider- nas fot.
Men om ännu ett vårförebud veta tidningarna i dessa dagar tälja, om ännu en flyttfågel, som åter nalkas gamla Sveriges kuster — Sveriges kronprinsessa Victoria, hvilken nu i korta dagsresor företager hemfärden, sedan hon i långa månader andats den för hennes svaga bröst hälsogifvande torra ökenluften.
För de kvinnor, som vilja ägna sig åt kon- torsverksamheten och därför måste genomgå kurser i skönskrift och bokhålleri, gifves det i hufvudstaden en mängd enskilda lärare och institut.
En kurs i skönskrift betingar vanligen ett pris emellan 15 — 30 kronor, en kurs i bok- föring 30 — ' 50 kronor.
En fullständig kurs, omfattande skönskrifning, dubbel bokföring, vexellära o. d., bör kunna i hufvudstaden göras för c:a 75 kronor och kan i allmän- het genomgås på 2 ä 3 månader.
Vid tekniska skolan för kvinnliga lärjungar gifves också tillfälle att för billigare pris in- hämta fullständiga kunskaper i bokföring med dithörande aritmetik, varukännedom, korre- spondens, välskrifning och textning.
Till de » merkantila » kvinnorna torde man ock med fog kunna hänföra alla dem, som äga, förestå och drifva en stor del handt- verksaffärer, och dessa äro i hufvudstaden flere, än man skulle förmoda.
År 1888 drefvos 49 bageriaffärer af kvin- nor.
Icke mindre än 13 slakteriaffärer, 11 skomakerier, 10 sockerbagerier, 9 handsk- makerier och 8 bokbinderier ägdes och dref- vos af kvinnor.
Dessutom voro af kvinnor: 8 blomstertill- verkare och 5 glasmästare.
Ja, det fanns till och med byggmästare, smeder och kop- parslagare bland dem — de senare natur- ligtvis änkor, som öfvertagit den afiidne man- nens affärer.
- * Den » lilla » handeln och den » minsta » handeln — som likväl på sätt och vis är den » största » handeln — j a g menar dessa hun- dratals, ja tusentals af småbodar med våra dagliga lifsförnödenheter, bröd, mjölk m. m., drifvas j u här i hufvudstaden nästan uteslu- tande med kvinnliga biträden.
Likaledes nä- stan all handel i saluhallarne.
Dessa kvinnors ställning kunde säkerligen ock förtjäna att studeras och ägnas ett sär- skildt kapitel — hvartill emellertid för stun- den ej varit tillfälle i och för dessa korta skildringar från kvinnans arbetsfält.
Bland dem, som därnere i det sagoskim- rande Egypti land täflat om att göra vår kron- prinsessas vistelse angenäm, har flere gånger nämnts den nyligen bortgångne khediven Tewfiks gemål och hennes i det vid Nilens strand be- lägna Ahdin-palatset för gästen från Norden gifna fester.
Som ett minne öfverlämnar i dessa dagar kronprinsessan Victoria till änke-khedivan af Egypten sin bild, målad i miniatyr och om- gifven af en mångfald af diamanter.
Den vackra och dyrbara medaljongen är afsedd att i serafimerordens band af khedivan bäras å vänstra axeln.
Miniatyrmålningen är å kronprinsessans egen atelier utförd af fröken Fanny Hjelm; diamant- infattningen samt det öfriga guldsmedsarbetet äro verkställda å Möllenborgska verkstaden i Stockholm.
Genom alldeles särskildt tillmötes- gående har Idun satts i tillfälle för sina läsa- rinnors räkning taga en afbildning af det unika porträttet, det senaste som gifves af kron- prinsessan Victoria, innan det för ett par da- gar sedan afsändes till sin aflägsna bestäm- melseort.
* * * Vi begagna detta tillfälle och sammanhang att gifva en öfversikt öfver den svenska kvin- nans inlägg i en konstbranch, som förr ej varit på tal i Idun, då vi hoppas, att det skall intressera våra korta notiser om läsarinnor att få några Svenska miniatyrmålarinnor.
Miniatyrmåleriet, d. v. s. konsten att måla med vattenfärg i helt liten skala, är kändt ända sedan uråldriga tider; man vet, att denna konstbranch idkades hos både greker och ro- mare.
Under medeltiden ägnade sig äfven flere framstående kvinnor ät miniatyrmåleriet.
Från senare tider nämner den utländska konsthisto- rien bland berömda kvinnliga miniatyrister framför alla madamo Mirbel (f. 1799, d.
1849), för hvilken århundradets skönaste och förnäm- sta damer, åtminstone de franska, samt veten- skapens, literaturens och diplomatiens heroer täflade att sitta.
Sveriges konsthistoria lyser med namnen på flere kvinnliga miniatyrmålare.
Som den första — i mer än ett afseende • — af dessa nam- nes drottning Ulrika Eleonora, Karl XI:s ge- mål.
I behåll finnas ännu tre miniatyrmål- ningar, två signerade med hennes kungliga chiffer, det tredje med h e n n e 3 namn och till- lägget: pinxit 1692.
Ännu en svensk drott- ning har sysslat med miniatyrmåleriets vackra konst, nämligen Karl X I I I: s gemål, Hedvig Elisabeth Charlotta.
Vidare må nämnas: Anna Maria Hilfeling, född i Stockholm 1714, dotter af en bokhandlare Lange.
Hon röjde redan i barndomen afgjord fallenhet för ritning och målning, hvarför hon ock tidigt erhöll undervisning af slottsbildhuggaren Precht och mi- niatyrmålaren Lafrensen d. ä.; miniatyrmålningen blef ock den konstart, hvari hon uppnådde största skickligheten; hon afied i Norrköping 1783, gift med stadskirurgen därstädes Johan Gottfried Hilfeling; — Beata Maria Iserhjelm, född 1739, dotter af lands- höfdingen Per Franc och Magd.
Katar.
Westerling, gift 1770 med k. kanslisekreteraren C.
G. Iserhjelm och död 1826; » målade med framgång miniatyrer »; — fru Wilhelmina Noréns, f. 1780, d.
1828, en dot- ter af den store målaren Pehr Krafft d. ä.; målade miniatyrporträtter å elfenben; — Adelaide Hall, troligen född i Paris; dotter till en af miniatyrmå- leriets furstar, svensken Peter Adolf Hall (född i Borås 1739, död i Luttich 1793); hon omnämnes i ett af Lamartines arbeten, var ryktbar för sin ovan- liga skönhet och blef gift först med en fransk öfver- ste, som fjorton dagar efter bröllopet mördades af den franska hufvudstadens pöbel under september- massakerna, och några år därefter med en civil äm- betsman; hon var en utmärkt miniatyrmålarinna samt invaldes till ledamot af målareakademien i Stockholm; — öfverstinnan Marianne Ehrenström, född Pollet, den kända memoarförfattarinnan (var ock medlem af Målareakademien); — Maria Chri- stina Böhl, född i Stockholm 1801 och d id där- sammastädes 1877; målade miniatyrporträtt å elfen- ben, men är mest känd såsom sin tids produktiva- ste och populäraste porträtt-Wiers&amp;a; — den välfräj- dade romanförfattarinnan Fredrika Bremer; — gene- ralskan Anna Beata af Kleen, född Ehrenborg, ännu i sitt åttionde år intresserad för och verkande inom här i fråga varande konstbranch, hvari hon redan för länge, länge sedan vunnit erkännande högt öfver dilettantens; — fru Erika Elisabeth Millbery (f. 1825), som endast för nöjes skull öfvat sin vackra konst som miniatyrmålarinna i att porträttera vänner och bekanta; • — Hildur Lindberg; — samt fru Elise Zenaide Arnberg, 1826 f. Talen; gift med bruks- patronen Th. Arnberg; vår samtids alsterrikaste och skickligaste svenska miniatyrmålarinna.
Efter fru Arnbergs sistlidne september in- träffade bortgång torde i vårt land den för- nämsta utöfvarinnan af miniatyrmålningens ur- gamla, intagande och älskvärda, men utomor- dentligt mödosamma och delikata konstart vara den unga artist, af hvars senaste alster, en minnesgåfva från en nordisk furstinna till en sydländsk, Idun i dag lämnat en afbildning — fröken Fanny Hjelm.
Hon har genomgått Aka- demien för de fria konsterna och är bosatt i Stockholm.
M i n a r i n g a r.
Jdlaf — Jag är idel öra, Tala, min pekfinger ring.
Någon bikt du har att göra, När det kommer allt omkring.
Tydligt jag ju ser dig brösta Med din röda kamiol, Där två runor sammanfösta Sitta som i vigselstol.
Riktigt!
— - Ja, jag ser dig slunga Blickar utaf stolt förtret Till ringfingret med den unga Vigselringen blyg och slät.
Na, så säg, hvad för en smärta, Stolta fingerring, da bär?
Jag skall talet nog behjärta, Om behjärtansvärät det är.
Ringen så: " Mig kan förtreta, Att jag en hamrat har fått Vid min sida, den där släta Uta,n sten, helt simpel blott.
Hvad har den väl att betyda?
— Duger icke till signet, Duger knappast till att pryda, Handen i sin enkelhet.
Mig tillhör förstfödslorätten, Rätt att smycka människan.
Jag stamfader är för ätten, Alla ringars hufviodman.
Jag min herres namnbokstäfver Bär uti en högröd sten, Men min granne namnlös lefver På ett gxtld med mattadt sJcen. » — Namnlös!
— nej, du dig bedrager: Namnet sitter innanför, Glänser där i gyllne dager, Glänser, tills dess herre dör.
Namnet är ej mitt, men hennes Som den enkla ringen gaf.
Ej ens lycka blott, men tvännes Den beseglar till vår graf.
Prunkande du mig betjänar Som min underskrifts signet, Men den andra mig förlänar Hjärtats hemliga sekret, Uti dig mig själf jag spegla,r, Läser där mitt eget namn; Men den a,ndras guld förseglar Hannes, som mig räckt sin famn.
Om den andra mindre blänker, Trohet dock där innebor, Trohet som ett hjälpta skänker, Och som det mig dyrt besvor; Om den andra mindre pryder, Fägnar den mitt hjärta mer.
Evighet dess ring betyder; Trohet i dess guld jag ser.
Inför mänskor må du gälla Som insegel på mitt oi * ä, Men att hjärtat tillfredsställa, Därtill blef dock du ej gjord, Du, mitt sanningsvittne vare; IQlrleksvittnet denna bär.
Denna hemlighet förklare, Hvarför den mig blef så kär.
C. L — n.
Den svenska kvinnan på Chi- cagoutställningen.
* Wl åken går framåt!
é) M$ I fredags kade den af Fredrika Bre- ^ mer-förbundet tillsatta, i vårt förra num- mer omnämnda damkomitén utlyst ett nytt möte på Hotel Continental; denna gång hade kallelsen hörsammats i vidare kretsar, och i den samling damer, som på fredag middag till ett par hundratal fyllde möteslokalen, märktes en mängd af de mera framstående represen- tanterna för det kvinnliga arbetet i hufvud- staden, för skolor och undervisningsverk, för literatur, för konster, slöjd, yrken och industri.
Justitierådinnan fru R. Olivecrona hälsade de närvarande välkomna.
Hvad som gifvit Fredrika Bremerförbundet tillskyndelse att taga initiativ till denna rörelse för den svenska kvinnans värdiga deltagande i Chicagoutställningen var en skrifvelse från den amerikanska damkomi- tén i Chicago; däri uttrycktes de amerikanska kvinnornas lifliga förhoppningar att ej vid det lysande tillfället behöfva sakna sina svenska systrar.
Förbundet anser sig dock härvidlag endast böra spela en förmedlande roll och drar sig tillbaka från ledningen, så snart de tillsatta komitéerna träda i verksamhet.
De skäl, som tala för den svenska kvinnans del- tagande, ligga i öppen dag.
Den svenska kvin- nans ställning är, lyckligt att nämna, i många hänseenden framom andra länders, ej blott hvad hennes verksamhet inom skilda områden be- träffar, utan ock med hänsyn till den aktning, som bevisas henne.
Detta är ock en i utlan- det flere gånger erkänd sak.
På anmodan af den amerikanska kvinno- komitén hade fru Olivecrona utarbetat och öfversändt en uppsats, behandlande den svenska kvinnans ställning, verksamhet och förhållan- den.
Denna uppsats har nu ock senast i den amerikanska pressen gifvit anledning till det yttrande, att amerikanskorna med häpnad finna, i huru många hänseenden svenskorna stå fram- om dem.
Sannt är ock, att här hemma på de sena- ste decennierna det kvinnliga arbetsinlägget va- rit synnerligen beaktansvärdt på filantropiens, religionens och de praktiska områdenas fält.
Det bör därför icke ligga någon chauvinism i den förhoppning, att den svenska kvinnan bör vara så mogen som trots någon annan att vid Chicagoutställningen häfda det goda anseende och namn både för sitt kön och sitt fosterland, som de alltid ägt i de Förenta staterna.
Ej heller är härvid att förgäta, huru många af våra landsmaninnor därute funnit ett nytt hemland; dock ha de alltid i sina hjärtan så troget bevarat kärleken till det gamla fäder- neslandet, att det för dem skulle kännas både nedslående och förödmjukande, om ej den sven- ska kvinnan komme till Chicago.
För mänga af vårt kvinnoarbetes alster skulle i Amerika en vacker marknad kunna beredas, och så många fosterlandsvänner äga vi visserligen, att vi ej längre behöfva frukta för sakens lyck- liga, praktiska lösning.
Fröken Wasrn lämnade härpå de närvarande en redogörelse för innehållet i de rapporter, som hittills anländt från den amerikanska dam- komitén.
De rörde sig hufvudsakligen om anordningarna inom det storartade palats, som är under uppförande för kvinnoafdelningen vid expositionen.
Vidare uppmanas i dessa rap- porter de blifvande utställarinnorna att sända flere än ett alster af sitt arbete, då det är meningen exponera dessa, ej blott i den sär- skilda kvinnoafdelningen, utan ock i den all- männa jämsides med den manliga alstringen till en direkt öfverbliek, i hvad män kvinnligt inlägg gör sig gällande i vår moderna kultur och industri.
För att nu ordna det vidtomfattande arbe tet besläts, att detta skulle fördelas på föl- jande fackkomitéer, som hvarje särskild fick förbereda utställningen inom sitt område: 1) Komité för utställning, belysande den svenska kvinnans sociala ställning; 2) för undervisningsvä- sende; 3) för kvinnans deltagande i statens och det allmännas tjänst; 4) för kvinnans anställning i yr- ken; 5) för literär och publicistisk verksamhet; 6) för de bildande konsterna; 7) för tonkonsten; 8) för konstslöjd; 9) för hälso- och sjukvård; 10) för filan- tropisk verksamhet.
Slutligen beslöts tillsättandet af en central- komité, som skulle utgöra föreningsbandet mellan fackkomitéerna inbördes och med den amerikanska utställningsstyrelsen, samt en eko- nomisk komité för anskaffande och förval- tande af de nödiga penningmedlen.
Till alla dessa olika komitéer föreslogs en mängd ledamöter, representativa för de olika facken; då dock endast en del af de valde var närvarande, måste det definitiva bildandet uppskjutas till nästa sammankomst, hvarefter de olika komitéerna välja ordförande och hvar på sitt håll börja arbetet.
Vi skola framdeles meddela namnen å medlemmarne, när komitéernas sammansättning fullt stadgats.
I morgon lördag hålles ånyo sammankomst å samma tid och ställe.
I dagsmejan.
agsmejan har börjat sitt städningsarbete på tak och gator, och hennes skurbaljor få vi nu hoppa öfver el er försiktigt undvika, den ene med misshumör öfver stundens obehag, den andre med upplifvande tankar på resultatet.
Allt efter hvars och ens olika sinnesart och bildningsgrad.
Vårvindarne leka redan, om ock litet omildt, och hviska » ut, ut! » Och ut komma alla åldrar och många som ej varit med förr.
Somliga stjäla sig ut barfota och barhufvade, då mamma ej har tid att se efter dör- ren.
Andra ledas försiktigt — alltid vid högra handen förstås, till förmån för framtida gymna- stikinstitut — iklädda hvita hattar, hvita kappor och stora gummigaloscher, som skola växas i.
Andra komma åkande i eget ekipage, omgifna af idel heilt.
Ögonen kisa mot sol och hvitt, men den lille tror, att det måste så vara, barnflickan tror så med, och mamma reflekterar icke öfver saken.
Gossen åker och skrattar; och skriker han, så ru- skas han i sömn och vaknar i sitt eget fina rum — åt solsidan!
Sol skall det vara, ty den brän- ner ju bort mikrober, bacil er och andra skade- djur.
» Mera ljus » — och flere glasögon.
Än se ' n!
Det ser stiligt ut med glasögon och äfven obesväradt.
Att synens svaghet är ett lyte lika så väl som att vara utan näsa el er bara ha ett ben, faller icke någon in, och likväl är det så.
Och tillika är det en stor olycka.
Små kissar och små hundar födas blinda, men små människobarn lämnas helt åt sina mammors högre intelligens.
Voilä!
A.
U.
Konsten att » gifva middag ».
För Idun af Herna.
(Forts. o. slut fr. föreg.
n:r.)
Förr i världen, isynnerhet på landet, hörde det till saken att truga gästerna att äta.
Ju mer man trugade, dess artigare var man.
Nu bör värdinnan ej fler än en gång uppmana sina gäster » att taga lite mer ».
Tjänarne däremot skola hafva ett vaksamt öga och gissa sig till allas önskningar.
Mycket praktiskt finner jag bruket af mat- sedlar.
V i d teatrar och konserter vill man ju äfven förut veta, hvad som bjudes — likaså vid bordet.
Då mången ännu hänger fast vid seden att angifva rätternas namn på franska, så vill jag påpeka nödvändigheten af, att de granna och konstlade benämningarna åtmin- stone böra vara rätt stafvade.
Man blir verk- ligen ibland i tillfälle att på matsedlar se en
franska, som lika så gärna kan vara kinesiska.
En gång såg jag en parisare helt allvarsamt vända sig till sin granne med en dylik » fransk » matsedel och bedja honom öfversätta » den svenske menu ».
Finkänslighet är en dygd, som mestadels är medfödd, men som vanligtvis helt och hållet saknas hos uppkomlingen, hvilken från ingen- ting uppsvingat sig på börsaristokratiens guld- tron.
A l l respekt för en » selfmade man », ty visst måste det vara ett stolt medvetande att hafva sin egen kraft och intelligens att tacka för allting, men dock är intet så obe- hagligt som penningdryghet, ja, ännu vida obehagligare än bördsstolthet.
Bland våra samtida känner sig ingen hugad att kröka rygg vare sig för den ene eller andra, och den som vill imponera med glänsande guld eller glän- sande namn, gör sig blott själf löjlig.
Om någon ber mig till sitt bord, är jag redau förut öfvertygad om, att han skall bjuda mig på det bästa han kan; därför är det helt och hållet öfverflödigt, ja, dumt skryt, om världen helt högtidligt försäkrar mig, att ostronen äro direkte från Ostende och bananerna från Algier; att hans champagne kostar så och så mycket, att cigarrerna äro hämtade från H a - vanna enkom för hans räkning o. s. v. Be- römmet, i fall sådant skall komma i fråga, bör öfverlämnas åt gästerna.
Ä r någon af tjänarne fumlig vid serveringen, så må värdfolket akta sig att göra väsen af saken och därigenom göra den arme syndaren ännu mer tafatt och förvirrad.
För att und- vika dylika missöden, bör man äfven i dju- paste hvardagslag tillse, att tjänaren eller tjä- narne uppföra sig korrekt vid serveringen.
Äfven skola de alltid vara omsorgsfullt klädda.
Betjänten bör helst uppträda i svart kostym, och ovilkorligen skall han begagna handskar eller vantar.
Så snart alla tagit plats vid bordet, ut- „ breder en hvar sin serviett öfver knäna.
Seden att stoppa ena snibben i halsutringningen ty- der på den fula ovanan att föra stora ladd- ningar af mat till munnen, till följd hvaraf hälften stannar på vägen.
Jag var bekant med en äldre herre, som hade gjort en upp- finning, hvilken han var mycket stolt öfver: så snart han hade satt sig vid bordet, fram- drog han med mycken ostentation ett etui, uti hvilket befann sig ett snöre, i hvardera ändan försedt med en liten silfverhake.
Snö- ret lades kring halsen, och därvid fasthakades servietten, hvilken efter hvarje rätt allt mer och mer liknade en landtkarta, och hvars an- blick slutligen helt och hållet förjagade de andras matlust.
Ingen uttalade heller den önskan att än en gång sitta vid samma bord med den lycklige uppfinnaren.
Likaså obe- haglig är hos mångeu ovanan att smacka och sörpla, när de äta.
En med rätta utdömd sed är alt lägga tand- petare på bordet.
Den som behöfver sådana, kan väl gifva sig till tåls, tills måltiden är förbi och han har frihet att foretaga sig denna operation i allsköns ensamhet, i stället för att utagera detta ingalunda tilldragande skåde- spel i allas närvaro.
En del tror sig dock kunna maskera det stötande i saken, i det de hålla andra handen utbredd framför munnen.
För någon tid sen voro sköljkoppar ett nödvändigt attribut till hvarje måltid.
Denna afskyvärda sed kom visserligen sedan ur mo- det, men nu ser det ut, som om den åter skulle vinna insteg.
Ordspråket säger visst: » Det naturliga är icke anstötligt » — men jag rår ej för, att jag härvidlag finner det naturliga riktigt kväljande.
Seden har troligen sitt ur- sprung från Orienten, där handtvagningar före dera den pedagogiska och medicinska gymnastiken.
och efter måltiden höra till ordningen och Hon afreser härifrån till Nääs ' slöjdskola.
* äfven äro af nöden påkallade, då vi besinna, att österländingarne äta med fingrarne.
I Hedrad kvinnlig artist.
Litteris &amp; artibus Europa trodde man sig fullkomna saken och har konungen tilldelat den norska skådespelerskan införa något riktigt fin-fint, i det man såsom Sophie Parelins i anledning af hennes utförande af sista rätt serverar varmt vatten, så att, till Ases roll i » Per Gynt ».
* högtidligt afslutande af festen, ett allmänt gurglande och spottande må begynna!
Mun- Flere kvinnliga än manliga studenter hygienen är j u i sig själfen beaktansvärd sak, lär man inom en snar framtid kunna vänta på Nya men skulle ej en lämpligare plats än mat- Zeeland.
De kvinnliga studenternas antal växer med stor hastighet; för närvarande är det 160. bordet finnas för dylika intima förrättningar?
Sist vill jag ännu nämna ett par ord om hufvudsyftemålet med en festmåltid.
Anden Sextiotusen kvinnliga landtibrukare finnas behöfver, lika väl som kroppen, en fin, smält- det i Irland.
bar föda, och därför böra alla tråkiga hvar- * dagstankar, alla affärsangelägenheter och tjän- Kvinnorna i renhållningen.
Under nam- stemannaomsorger för ett par timmar hängas på en spik, och då man inträder i den behag- net » Street cleaning Association » har i New-York bildats en kvinnoförening, som tagit gaturenhållnin- ligt upplysta festvåningen, skall blott en tanke gen till speciel uppgift.
Till en början har före- råda — att njuta af lifvet, så i andlig som ningen inskränkt sin versamhet till ett särskildt di- strikt, där man redan kunnat konstatera ett högst lekamlig måtto.
glädjande nedgående af sjukprocenten.
Uppmuntrad Det lekamliga tillgodoses af bordet och af framgången ämnar föreningen emellertid söka ut- dess nöjen, det andliga genom upplifvande vidga sin verksamhet äfven till andra stadsdelar.
samtal och framför allt genom en upphöjd sinnesstämning.
Från kölcet upp på scenen.
Direktören för Opera Comique i Paris, Carvalho, tillkännagifver i franska tidningar, att han har engagerat en ny sån- gerska, hvilken antagligen kommer att väcka ett oerhördt uppseende vid sitt första uppträ- dande.
Den nya stjärnan heter Marie Danel och är endast 17 år gammal.
För tre år sedan inne- hade hon den anspråkslösa befattningen som köks- Dödens skörd.
Den 17 d:s afled efter någon piga på ett värdshus i Meudon.
Carvalho hörde henne en dag sjunga och blef förtjust i hennes röst någon tids sjukdom konteramiralen K. Peyrons samt lät utbilda henne hos de förnämste sånglärare maka, Kathinka Due, i en ålder af 53 år, efterläm- nande djupt sörjande make och sju barn.
Den af- i Paris.
Hon skall debutera i » Villars ' dragoner ».
lidna var dotter till framlidne norske härvarande statsministern Due och syster till Sverige-Norges nuvarande envoyé hos franska republiken F. G.
K. Pariser-tvätterskornas drottning.
Hvarje Due och har inom vår hufvudstad genom sin ädla per- år välja Paris ' tvätterskor ur sin krets en drottning, sonlighet och sitt älskliga väsen förvärfvat en tal- hvilkens uppgift är att midfastosön dagen på en tri- rik vänkrets.
umfvagn fara genom Paris ' gator, omgifven af alla — G r e f v i n D a n Ebba Augusta Henriette Lager- stadens tvätterskor i mer eller mindre egendomligt bjelke, född Ribbing, afled härstädes den 18 dennes.
utstyrda ekipage.
Drottningen för året valdes här- Född 1839, blef hon 1859 gift med landshöfdingen, omdagen.
Hon heter Henriette Delabarre och är sedermera landtmarskalken och talmannen i första en 16-årig blond skönhet.
kammaren, grefve Gustaf Lagerbjelke, i hans andra Ur notisboken.
gifte.
* Handarbetets vänners sedvanliga vår- utställning har ägt rum under denna vecka i sällskapets präktiga lokal vid Brunkebergstorg och omfattat ett stort antal nya modeller, utarbetade un- der det senaste halfåret efter dels nya kompositio- ner, dels äldre stilrena motiv.
Skånska väfnader, gobeliner, gobelinsöm, applikationer och allt slags broderi äro rikt representerade i växlande komforts- och prydnadsföremål.
Skulle vi särskildt framhålla något, vore det en ovanligt smakfull skjutgardin och en lysduk i de delikataste färger efter ett gam- malt motiv i drottningens ägo — den förra utförd i korsstyngsbroderi på hvit botten, den senare i schat- tersöm af det kända konstnärskompanjonskapet frök- narna Widebäck och Vestberg.
Fröken Pelre bidrar med synnerligen vackra gardiner i applikation.
Ett särskildt rum är upptaget af arbeten och mo- deller, afsedda för kyrkliga ändamål.
Bland andra artiklar märkes en altarduk af hvitt linne, broderad med gult silke.
Modellen till denna altarduk är, efter motiv från slutet af 1860-talet, komponerad af fröken Branting och, arbetet utfördt af två damer, som skänkt d é n till Östermalms kyrka.
* Svensk konstnärinna inför utlandet.
Friherrinnan Adelaide Leuhusen, vår framstående målarinna, exponerar för närvarande ett par taflor å konstutställningen i Berlin, båda porträtt, det ena af en dam af societeten, det andra af Rudolf Genée, den bekante tyske skådespelsförfattaren, en broder t i l l Richard Genée, » Sjökadettens » m. fl.
glada ope- retters tonsättare.
Den ansedde konstkritikern L. Pietch yttrar sig i Vossische Zeitung särdeles be- römmande om den svenska artistens arbeten.
Med.
doktor Mary V. Mitchell, professor of Physical Culture vid Womans College i Baltimore, har vistats 3 månader i Stockholm för att här stu- Sparkasseräkning torde vara den för mindre kapitalister, för tjänstemän, ensamstående fruntim- mer m. fl.
lämpligaste och bekvämaste form af bank- räkning.
Enligt annons i dagens nummer godtgör Stockholms Kredit- och Diskontoförening 4 ' / 2 % ränta å dylika insättningar samt beviljar dessutom vissa afsevärda lättnader vid uttagningar af innestå- ende medel.
Utom Stockholm boende personer torde lämpligast vända sig direkt till banken.
En hittills i vårt land ensamstående affär grundades för nio år sedan i Stockholm af en samvetsgrann och fint bildad kvinna, som med densamma verkat till stor nytta.
» TA.
Tjäders in- ackorderingsbyrå » var dess namn, och dess ändamål var och är att anskaffa goda hem i Stockholm åt den studerande ungdomen, inackordering på landet åt stadsbor, anskaffa guvernanter, värdinnor, affärs-, sällskaps- och hushållsbiträden, ge anvisningar på in-, och utländska pensioner, uträtta kommissioner, verkställa uppköp m. m. Hufvudbyrån i Stockholm skötes och äges numera af fru Nanna Strand och fröken Ella Rosling, men den 1 instundande april öppnas i Kalmar en filial till densamma af fru Thecla Tjäder själf, som till följd af förändrade familjeförhållanden nvligen flyt- tat dit.
För södra Sverige torde denna byrå blifva till nytta genom dess mångsidiga arbete och genom den mångåriga kännedom innehafvarinnan äger om huf- vudstadens olika förhållanden på alla hit hörande områden.
Sen till, att Idun med Modetidning finnes hos alla edra bekanta!
förvånande mängd tal, sånger och andra rolighe- ter förbrukats.
Därför började både ljuslågor och som fortfarande med oförminskad sinnen att mattas, då det nu led in på småtim- marne.
I det stora hotellet var det tyst, alla sofvo framgång uppför » Gioconda », gaf i måndags till utom en stackars kypare, som satt i serverings- omväxling den tydligen ännu alltid lika populära rummet vid en nedskrufvad gaslåga och väntade operan » Carmen ».
Publiken fick här tillfälle åter- på order från herrarne i privatrummen.
knyta bekantskapen med ett par yngre artister, Värden, eller rättare festarrangören tittade i smyg som förut uppträdt här, men på senaste liden va- på klockan och kväfde en gäspning.
Det var ännu rit fästa vid Göteborgs-operan.
Hr Bratbost ut- tre timmar, innan tåget gick, och överenskommel- förde nämligen don Josés parti och fröken Linde- gren Micaelas.
Hvad den förre beträffar, så få vi sen var ju, att de alla skulle vaka natten ut och sedan följa resenärerna till stationen.
Detta lät bekänna, att vi ej kunna finna någon egentlig an- så trefligt i teorin, men praktiken hotade att lämna ledning, hvarför hr Bratbost ånyo, såsom det upp- ett allt annat än godt resultat.
Hade de varit gifvits, skulle fästas vid vår operascen.
Stämman nödsakade alt gå klockan tolf eller ett, skulle nog är hård och föga sympatisk samt blir i höjden glädjen tagit ny fart vid hvarje timme de fått på som oftast skrikande.
Tonansatsen och renheten köpet.
Men nu.
.
.
lämna också åtskilligt öfrigt att önska, och text- » Hvad katten skall jag hitta på för att få lif i uttalet är grumligt.
För vekare lyriska saker läm- de domnande lifsandarne, » tänkte han.
» En idé.
.
.
par den sig föga, att döma af hvad hr B. preste- ett kungarike för en idé!
Ah jag har det, » och rade som don José.
Måhända lämpar den sig därmed knackade han i bålen och äskade tystnad, bättre för hjältetenorpartier.
Vacker är den i alla hvilket ögonblickligen eflerkoms, ty sanningen att händelser ej.
Bättre anslog aftonens andra » gäst », säga hade de få, som ännu pratade, gjort detta fröken Lindegren, hvilken åt Micaelas parti lycka- blott för alt det skulle så vara.
des förläna den värme och innerlighet, som karak- tärisera detsamma.
Spelet är både hvad mimik » Mina herrar, » började han, » här ha i afton och rörelser beträffar väl afvägdt och den lilla, men hållits otaliga tal, och om vi därmed samt genom ganska sympatiska stämman användes väl men att sjunga, äta och framför allt röka och dricka bör ytterligare kunna utvecklas.
— Fru Edling är hafva uträttat något godt för våra resenärers fram- fortfarande en alldeles förträfflig Carmen, i hvil- tid, skulle det vara oss mer än kärt.
Men om vi ken roll hon nästan för hvarje gång bjuder på skola vara fullt uppriktiga, måste vi erkänna, att någon liten nyhet, som bidrager till karaktärens våra välönskningar, då de gått i en viss riktning, helgjutenhet och afrundning.
saknat tillräckligt underlag för att vara fullt verk- samma.
Icke har det varit svårt att önska extra I onsdags skulle » Traviata » uppföras med fru ordinarie hofrättsnotarien Ström en plats i högsta Beatrice " Véhon-Halvorsen i Violettas parti.
Fru domstolen eller extra jägmästaren Bäck och me- V.-H.
är född i Chicago och gift med en i Paris dicine kanditaten Fors generaldirektörsplatserna i boende norrman.
Hon säges förfoga öfver goda respektive domareförvaltningen och medicinalsty- röstmedel, har sjungit å flere utländska scener och relsen, men då vi kommit till de ömmare tonerna, erhållit utmärkta loford.
hafva vi ej stått på känd grund.
Visserligen hafva Coquelin-föreställiiingarna å k. operan taga sin vi önskat dem unga, rika och tjusande flickor till början omkring midten af april.
ledsagarinnor genom lifvet, men om dessa flickors » Hexan », den danske tonsättaren Ennas opera, närmare egenskaper, det vill säga huru våra vän- som väckt så stort uppseende i Köbenhavn, är nu ner själfva vilja hafva dem, därom veta vi platt antagen till uppförande äfven å vår k. opera.
intet.
Då det nu är min — och jag förmodar det — allas af hjärtat gående, innerliga önskan, alt i denna högtidliga afskedsstund, » här torkade han Mafnéer.
Ä k.
Dramatiska teatern gifver om sig i ögonen med en på bordet kvarglömd söndag teaterns nitiske och skicklige regissör hr servet, » intet skymmande moln må stå emel- Axel Boos en matiné med biträde af flere fram- lan oss och våra bortkilande vänner, ber jag stående förmågor och efter ett omväxlande pro- dem i korthet för oss beskrifva, huru de tänkt sig gram som upptager 1) 0.
Benzons » Tillfälligheter » sina idealer eller med andra ord kvinnan i sin (med dir. G. Fredriksson och fröken Seelig); 2) fullkomlighet.
Vi skola då kunna närmare preci- Sång af operasångaren C. Fr. Lundquist; 3) Dan- sera våra välönskningar till ömsesidig fröjd och ska visor, sjungas af fru Helga Rundberg; 4) August fromma.
Har jag talat väl, kamrater, » afslutade Blanche ' s odödliga lustspel » Ett resande teater- han oeh reste sig upp.
sällskap » med skådespelareveteranen C. F. Lager- » Bravo! » jublade de öfriga, nu åter helt mun- qvist i Öländers och hr Grunder i Sjövalls roller.
tra och krya af detta oväntade inlägg.
Att denna matiné kommer att fylla teatersalongen » Godt, » utropade talaren, förtjust öfver fram- från golf till tak, taga vi för gifvet.
gången af sig plan.
eNu återstår blott, att få veta hvem som skall börja.
Vill du Fors? » — En matiné, väl värd att uppmärksammas, kommer den kända skåpespelerskan fru Hedvig Men vännen Fors behöfde betänka sig.
S &amp; äf- Dahmgren — hvilken af sjuklighet under de se- ven vännerna Ström och Bäck, då de tillfrågades.
nare åren nödgats afbryta sin vackra sceniska » Jaså, » utropade värden.
» Det ser ut, som verksamhet — att gifva å Vasateatern söndagen om herrar vattumän ämnade strejka. » I för- den 3 april med biträde af artister från Dramati- bigående sagdt kallades de tre vännerna ofta ska och Vasateatrarne.
Härvid kommer att gifvas gemensamt för Vattumannen, till följe af deras » Mellan bjudningarna » af fröknarna Åhlander och vattenhaltiga namn.- » Men, » tillfogade han, » där- Svanström samt hrr Skånberg och Hedlund.
Fru med ämna vi ej låta oss nöja.
Då ingen godvil- Rundberg bidrager med några danska visor och ligt vill börja, föreslår jag, att de draga lott.
Har hr Basckström med humoristiska deklamationsnum- jag icke uttryckt er mening, mina herrar? » mer.
Det omväxlande programmet omfattar äfven Förslaget vann allmänt bifall, till och med från de- ett balettnummer och afslutas med det lilla styc- linkventerna själfva, ty hvar och en kunde ju hop- ket » Hos portvakten », i hvilket matinégifverskan, pas att ej blifva den förste.
En hatt anskaffades, fröknarna Ekström och Grönberg och fru Ceder- numrena 1, 2 och 3, skrefvos på papperslappar berg uppträda.
och så fingo offren själfva upptaga hvarsin lott.
Resultatet blef, att jägmästaren skalle börja, sedan kom doktorn och sist notarien.
Man satte sig så bekvämt man kunde i soffer och stolar, och allas ögon riktades på jägmästaren Oskar Bäck, en hög, smärt gestalt med elt litet brunlockigt hufvud, högt buret öfver de breda skuldrorna.
Lifliga bruna ögon och ett par käckt uppsnodda mustacher förlänade de för öfrigt re- gelbundna ansiktsdragen ett synnerligt angenämt af och tilltalande uttryck.
Med ett komiskt leende på de skarpt skurna läpparne såg lian sig omkring i kretsen, lände en ny cigarr, smuttade litet ur sitt glas och började; Belönad med hedersomnämnande vid Iduns » Ni, mina herrar, tyckas tro det vara en smal slora pristäfling.
sak att så här på rak arm blotta sitt hjärtas hem- liga känslor, att för en hel allmänhet offentliggöra det, som ännu endast dunkelt och anadt bor i ynglingens bröst.
Mången skulle nog anse, att man därigenom profanerar något af det högsta gaslågor och kandelabrar gjorde sitt bästa att och ädlaste man bär inom sig, och helt enkelt neka genomtränga den tjocka röken, som hvirflade att begå ett dylikt brott, men jag, som flere gån- gjga upp från ett tjogtal cigarrer, och de rökande ger i afton hört, att våra hjärtan klappa med samma gjorde ock sitt bästa att låta glädjens fackla lysa slag med mera, jag vill för er uppdraga den hem- klart, men båda försöken slogo klent ut, ty sedan sexans slut hade en otrolig mängd cigarrer och en lighetsfulla förlåten och visa er den bild, som i Teater och musik.
Kungi.
operan, Idealerna.
Berättelse mitt hjärta bor — ehuru jag ingalunda vet, om dess motsvarighet finnes i verkligheten.
Natur- ligtvis skall hon vara ung, vacker och hafva godt om pengar, det hafva vi ju redan kommit öfverens om, men dessutom fordrar jag åtskilligt.
Jag vi- stas en stor del af min tid ute i skog och mark, mitt öga vänjes vid de härliga taflor naturen i så outtömlig rikedom framställer, mina öron tju- sas af fågelns drill, vattenfallets brus, stormens och åskans dån.
.
.
och så kommer jag hem i en möblerad våning, snygg, ja, kanske elegant, men intetsägande, bedröfligt prosaisk.
Och då jag bör- jar tala om ljuseffekter, får jag en liten litania öf- ver pigorna till lifs och vill jag spela eller sjunga, så är jag osällskaplig och får höra, alt jag ledsnat på min hustru, att jag aldrig älskat henne, att hon ville vara hemma hos mamma igen eller död eller något sådant, allt ackompagneradt af hjärtsli- tande snyftningar.
Ett dylikt fall känner jag per- sonligen och har ej lust att råka lika illa ut.
Nej, min hustru skall vara artistiskt anlagd.
Jag for- drar ej, att hon är utöfvande konstnär och själf målar eller modellerar, men hon bör hafva sinne och smak för det sköna.
Och framför allt bör hon vara musikalisk, spela och sjunga med fär- dighet.
Se, så ska hon vara, som ja ' ska ' ha, » gnolade han och afslutade sitt tal med följande inbjudning öfver lag: » Och när jag fått henne, skola ni komma till mitt trefliga bo, och vi skola ge- mensamt söka visa er idealet af ett angenämt hem, där musikens tonar, konsten synes upp åt väg- garue och glädjen står högt i tak.
Mycket väl- komne! » Ännu med det något gäckande småleendet på läpparne, bugade han sig höfligt åt alla sidor och inhöstade skallande applåder och bravorop.
Vär- den tackade honom för såväl talet som inbjudnin- gen, föreslog en skål för herrskapet Bäck och läm- nade sedan ordet åt doktor Edvard Fors.
Denne skrufvade sin tämligen välfödda person, torkade sig om den fylliga munnen och yttrade en smula generad: » Ni få ingalunda vänta er ett tal, till form och innehåll så fulländadt som vännen Bäcks.
Det skulle också föga passa mig att måla mitt ideal i så skära färger, som han använde, ty uppriktigt sagdt är det verkligen föga poetiskt.
Jag vill till hustru hafva en huslig kvinna, som förslår sig på matlagning och håller ordning på pigor och barn.
Duger hon bara härtill och ser hygglig och treflig ut, må hon sedan sakna alla så kallade ta- langer.
Jag tycker bättre om att se en fru med en visp än en pensel i hand, anser henne bättre placerad vid en symaskin än vid ett piano.
Om ni nu i en framtid vilja hedra äfven mig med ett besök, är det kanske inte så gentilt uppåt väg- garne som hos Bäck, men på gofvet står ett stort matbord och därpå en god middag och några bu- teljer gammalt vin.
Håll till godo! » (Forts.) M Glömmen ej, ärade läsarinnor, prenumererat att förnya pröfvat, prenumerationen.
hvad Idun lämnar växlande med eder I, som ej hafoen kvartalet, skynden Nu når I väninnor, från som ej förut haft och med andra kvartalet.
uppskjuter för länge, hafoen af gediget och om- innehåll, kunnen I ock med godt veta taga edra som kvartalsskiftet.
på mer ån första löper risk sam- Idun, Den, att gä miste om ett eller annat nummer.
Idun med Iduns Mode- och Mönstertldning kostar från 1 april till årets slut endast 4 kr.
90 öre.
Idun för denna 3 kr.
Ensam kostar tid C. O. Gumozlius.
Af skedsfesten.
Innehållsförteckning.
Eleonora Charlotta Gullbrandsson; af Birger SchÖldström.
(M e d porträtt.)
— » Din pojke »; lör Idun efter Frances E. Willard.
— T r e systrar; en sannsaga, berättad af Vilma Lindhé, — F r å n kvinnans arbetsfält; studier från Stockholms horisont af Gustaf Gullberg: I X.
D e n » merkantila » kvinnan.
— O m en furstinnegåfva och en bit svensk konsthistoria.
— Mina ringar; poem af C. L — n.
— D e n svenska kvinnan på Chicagoutstäilningen.
— Konsten att gifva m i d d a g; för Idun af Herna.
(Slut från föreg.
n: r.)
— U r notisboken.
— Teater och musik.
— Idealerna; berättelse af C. O. GUWHTUUS- B e l.
med hedersomnämn.
vid Tduns stora pristäfling.
