# ID: svediakorp-per852
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1892
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,545
# sentences: 600
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
N:r Fredagen den 18 mars 1892.
12 (222) Prenumerationspris pr år: I d u n m e d M o d e t i d n i n g och kolorerade planscher kr.
8: — I d u n m.
M o d e t, u t a n k o l.
pl.
• 6: 50 Idun ensam » 4: — Byrå: Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr, (Aftonbladets Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
nya hus.)
P r e n u m e r, sker i landsorten å post- a n s t a l t, i StockJwlm h o s r e d a k t i o n.
Träffas å b y r å n kl. 1 2 — 1.
Allm.
Telef.
61 47.
Vera I et är en af värt gamla systerland Finlands mest bemärkta och dugande kvinnor, hvilkens bild i dag de svenska kvinnornas blad i kort- het vill teckna.
År 1877 inskrefs vid Ekenäs ' lärarinnesemina- rium en elev, som genom sitt sympatiska väsen och sin begåfning blef all- mänt afhållen.
Denna elev var fröken Vera Hjelt, född i Åbo den 13 angusti 1857 och dot- ter af konrektorn vid Åbo lyceum, Karl Vil- helm Hjelt.
Föga anade lärare eller kamrater, hvilken lifsgär- ning som blef henne förbe- hållen.
Man tänkte vid den tiden knappt på möjlighe- ten af, att kvinnor skulle lära sig slöjda.
Och san- nerligen, om våra stam- mödrar kunde uppstiga ur sina grafvar och se sina döttrar vid hyfvel- bänken i färd med hyfvel och såg, de skulle både hissna och häpna, men — tiderna förändras.
När nyodlarens arbete rödjande gått fram och banat väg, då är det lätt för andra att träda i spå- ret.
Huru mången ban- brytare för nya idéer har icke vår tid att uppvisa.
Särskildt är kvinnosaken en segrande nutidstanke.
Boktr.-Aktieb.
5:te årg.
Utgifningstld: hvarje helgfri Gemandts fredag.
Lösnummerspris 1 5 öre (vid kompletteringar) Aunonspi-is: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
För » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a platser » 25 öre för h v a r j e p å b ö r j a d t tiotal stafv.
U t l ä u d s k a a n n o n s.
70 ö r e p r n o n p.
- r a d.
Hjelt.
Mer än en framstående kvinna har genom sitt exempel nedbrutit fördo- mar och öfvertygat mänsk- ligheten om kvinnors rätt till arbete.
För ieke så lång tid tillbaka hade man ännu ganska oklara begrepp om handslöjdens betydelse för uppfostran, äfven inom pedagogernes leder.
Ifrån Nääs ' slöjdlärareseminari- um och dess hängifne ledare, direktör Otto Sa- lomon, utgick den — f ö r handarbetsundervisningen — pånyttfödande tanken: en metodiskt ordnad hand- slöjd är ett mäktigt upp- fostringsmedel i den er- farne pedagogens hand.
Fröken Vera Hjelt har infört den pedagogiska slöjden i Finland och öpp- nat ett nytt arbetsfält för den finska kvinnan, näm- ligen slöjdlärarinnans.
Handarbetsundervisnin- gen var under den gamla regimen införd uti flick- och folkskolor, men be- stod uti ett planlöst fam- lande efter ett mål, som man visste skulle fin- nas — men hvar.
Uti många folkskolor under- visades gossarne i bast- cch korgflätning, nätbind- ning och kappsäcksarbe- ten, men det var en all- män klagan öfver svårig- heten att intressera dem
IDUN Stora ord ej slå likt klubbor, S k r y t är icke sträng på bågen, Handling bättre är än ordprål, M ä k t i g a r e är än h ö g m o d.
W. för mångslöjden.
Måhända dref äfven erfaren- heten härom fröken Hjelt — hon var under läseåret 1881 — 82 anställd som lärarinna vid Hammarlands folkskola på Åland — att med så mycket större ifver tillgodogöra sig under- visningen vid Nääs, där hon vistades under åren 1883 — 84, förBt i egenskap af lärarinna vid flickskolan och sedan, efter genomgången kurs vid seminariet, som slöjdlärarinna vid gosskolan.
— I några skolor hade man by- snickaren som lärare, men han var främmande för skolans arbetssätt och saknade förmåga att upprätthålla disciplin.
Huru annorlunda är det icke numera med intresset för arbetet i de skolor, där träslöjden är införd.
Att blifva utesluten från slöjdtim- marne är det största straff en gosse känner till.
Glänsande blickar och glödande kinder, det lif och den lust, som råda i slöjdsalen, samt de händigt och noggrant utförda föremå- len vittna mer än långa tal om det metodiskt ordnade arbetets lyckliga inflytande på ungdo- men.
Äfven uti flere lärda skolor i Finland är slöjden införd.
Kanske ligger nyckeln till lösningen af den sociala frågan gömd uti någon liten slöjdares hjärna, ty här läres ju ungdomen, efter » prak- tisk och lättfattlig metod », aktning för kropps- arbetet och därmed äfven — för kroppsarbe- taren.
År 1885 inrättade fröken Hjelt en pedago- gisk slöjdanstalt i Helsingfors.
Anstalten, som står öppen för barn och vuxna, män och kvin- nor ur alla samhällsklasser, är mycket besökt och utsänder årligen skickliga lärarinnor.
Vi- dare har hon anordnat slöjdkurser med stats- bidrag under sommar- och julferier, hvilka kur- ser omfattats med det lifligaste intresse af lära- rinnor.
Ihärdigt och mödosamt, förenadt med många personliga försakelser har hennes arbete varit - — icke alltid uppskattadt som nu, nej, många gånger misskändt och motsagdt, men så är det ju oftast, när en idé arbetar sig fram genom motståndet af tidens opposition.
Särskildt ledo de kvinnliga ifrarne för den pedagogiska slöjdens införande i Finland ett stort nederlag vid sjunde allmänna folkskole- mötet år 1887.
Mötet hölls i Ekenäs och hade samlat deltagare till ett antal af omkring 700 ifrån olika delar af landet.
Redan då hade flere finskor med framgång genomgått slöjdkurs vid Nääs, bland andra fröken Hedvig Sohlberg, föreståndarinna för lärarinneseminariet, då lära- rinna vid Pojo folkskola, fröken Emmy Ramsay, lärarinna vid en samskola i Helsingfors, och fröken Ebba Hjelt, numera gift med en svensk lärare; redan då hade landets regering skänkt saken sin uppmuntran, men ännu hade endast ett fåtal skolor öppnat sina portar för träslöjden.
Fröken Hjelt ville hafva den införd som läro- ämne vid seminariet, men, som sagdt, det lyc- kades icke, man led ett nederlag, men neder- laget var dock endast skenbart, ty vid mötet blef saken känd och därifrån vidare utbredd.
Ett ibland skälen emot var att man trodde slöjden skulle vara för mycket ansträngande för lärarinnor.
Till hälften på skämt, till hälf- ten pä allvar sade man under de förberedande, privata diskussionerna, att systrarna Hjelt — hvardera ägde en utmärkt hälsa, hvilket också visade sig uti deras sunda och kärnfriska ut- yj.
J L O N G F E L L O W.
seende — när motpartiet anförde överansträng- ning som skäl emot, kunde hänvisa till sig själfva och visa syn för sägen, att sysslandet med slöjd erbjöde en nyttig rekreation och häl- sosam motvikt till nutidens jäktande och ener- verande tankearbete.
Varmt intresserad af teckningsundervisningen, hvilken ju äfven nära sammanhänger med slöjd- undervisningen, i ty att en skicklig slöjdare äfven bör vara en skicklig tecknare, har fröken Hjelt utarbetat kurser i linearteckning.
Men ännu en öfverraskning skulle fröken Hjelt bereda sina landsmän.
Förlidet år öppnades nämligen af henne ett ångsnickeri i Åggelby, nära Helsingfors.
Ångsnickeriet levererar virke, tillverkar verktyg, slöjdmodeller och gymnastik- redskap, möbler m. m.
Hon är den första kvinnliga ledaren af en fabrik i Finland och således i mer än ett afseende en banbryterska för sitt kön.
Hennes arbete har vunnit erkännande, fram- gången är viss, men större segrar än dessa skola vinnas, ty fröken Hjelt har på sitt pro- gram skrifvit: framåtskridande — utveckling.
Visserligen hör man ännu många misstrogna röster höjas emot kvinnans arbete vid hyfvel- bänken, men ingen har ännu kunnat förneka hennes inflytande på det uppväxande släktet i skolans och uppfostrans tjänst.
Och det är dem den pedagogiska slöjden vill gagna.
Mathilda Bergendahl.
(Dd) mäjslaöe läppar röröes öet Ijöö s o m en Ijuf när foällptnöen safta musif, spelar Wartö säfpcn i månlyst pif.
Det fläng som ett fjärran efo från b / ärliga, glaöa öar, när Pan på sin pipa lefie odj sfönfjcten än fanns tvav.
Där står öu, strålanöc P e n u s, odj tjusar lifsom en öröm, s o m stigit ur öunfla öjupet af tiöens ilanöe ström.
Val är öin fägring stympaö odj ofänöt öet namn öu odj fåfängt på ijpcm bar, öe läröc grubblat, odj på Ijuaö öu ITTen lifpäl all mänsflig par.
längtan, s o m mot iöealet trår, öen flyger öin famn till mötes, öär sfimranöc ljus öu står.
Den fäster fring mmför öaggfrisfa ^enm öär marmorpannan frans odj ser öig ur marmorn stiga i sfönfjetcns et t ?ar en fjösiöag rosors fulla glans.
i Souuren, Penus från 2Tulo ståt: odj l o d a r tanfert ttllbafa till f} ellas odj fonstens våv.
3ag gjoröe satt s o m jag ofta i stum beunöran od; njöt, odj in öfper blefa marmorn höstsolens sfimmer flöt.
S e stolta odj fina öragen öå syntes få lif od; od; från färg, rummet fyllöes af 2ttttfas pälljuö branta berg.
Den pärlö, fjpars brofiga slira nu örog bouleparöen fram, jag glömöe för gamla minnen, s o m bäööats t seflers 3ag bamm.
glömöe nittioens frågor af mer eller minöre Ptft odj lyssnaöe, ensam meö Denus, till parisfa marmorns btft.
Hemmets " försvarsförbund. "
Äj^vfverallt i Svea rike se vi, huru försvars- förbund bildas, stora och små.
För- svarsskrifter utdelas i mängd, och ma- ningsorden » våren svenske » ljuda från Skånes slätter till Lapplands fjäll.
Äfven kvinnan medverkar ej så litet i den rörelse, som eldande går genom fosterländska sinnen; hon ger sin skärf, hon ger sin tid, sin flit, sitt behag och ofta sitt hela hjärta.
Men är det nog att utåt offra allt detta?
Vinner hon därmed allt, hvad vinnas bör?
Nej, icke allt, om ej arbetet börjas från grunden, som ligger i släktets uppfostran.
A t t ordet » fosterland » sällan eller aldrig numer ljuder i det lägre folkets hem, är en bedröflig sanning, men vi få ej på dem kasta hela skulden här- för.
Äfven härvidlag gäller visserligen språ- ket: » Den där mera fått, af honom skall ock mera utkräfdt varda. » Må vi ej glömma, att sådan kvinnan är, sådant är och blir folket.
Och bör ej den bildade kvinnan vara det goda föredömet?
Först och främst borde väl hvarje fo- sterlandsälskande moder bilda ett försvars-
förbund i den egna lilla världen med sina små.
Ett förbund, där kära mor är ordförande, bar all utsikt till framgång.
Hon är ju den, som lär liten pilt det sköna, vokalrika språket.
Men då borde hon på samma gång lära honom älska detta modersmål, detta » ärans och hjäl- tarnes språk », hvarom skalden varnande sjungit: » Spegla ditt anlet i sjön, och tvätta det främmande friskt från de manliga dragen smink, kanske det snart är för sent. » Och i sanning, så fattigt är ej vårt tungo- mål, att det kräfver stöd och hjälp af främ- mande talesätt och fraser.
Må begåfvade barn lära främmande språk, men lär dem ej den löjliga vanan att vanpryda modersmålet med » eleganta » påhäng.
När kvällen stundar, ljusen tändas, hemmets trefnad ökas och mor öppnar pianot, bör hon ej då samla en liten kör omkring sig att öfva de innerligt sköna folkvisor och fosterländska sånger, vi äga?
De intryck, som häraf stanna kvar i de spädas sinnen, skola följa dem lif- vet igenom och ofta varda afgörande i stora frågor.
Nog är den tiden bättre använd, än om vi uteslutande draga igenom alla möjliga och omöjliga » mondäna kompositioner », hvilkas egentliga innehåll vi kanske blott delvis fatta och barnaörat ännu mindre.
Hela folk hafva hänförts af våra vemodiga, enkla och därför storslagna folkvisor.
Skola då ej våra barn, som vi unna det bästa, få lära att sjunga och älska de sånger vi ärft.
Låt » Du gamla, du friska » förklara fjällens skönhet och » Neckens polska » kustbygdens stämning, och det skall bli ynglingen och mön omöjligt att förakta » det gamla Sverige ».
Hvad gör det, om vår stämma ej är skolad och klar?
De små skola dock snart öfver- rösta henne, när ögonen få en högre glans, kinderna varmare färg och » Kung Karl den unga hjälte » dånar genom rummet.
Där frihet och fosterland äro förlorade, där de tunga längtande stroferna bryta sig väg ur harmsna, förtryckta bröst, där äro folkvisorna odödliga toner.
Själfva vaggvisan, som är en suck öfver fosterjorden, blir där gossens älsk- lingssång och följer honom genom lifvet.
Hvad den sången innebär eldar och adlar mannen.
Att välja leksaker, som utveckla naturanlag och förmögenheter, är ju vårt syfte, och nu- mera finns i sanning nog att välja på i den vä- gen.
Det gäller här att välja med urskilning.
Det är ej skäl att öfverhopa gossen med tenn- soldater, sablar, gevär, trummor och trumpeter som i pickelhufvornas land, men ett bör han känna och omsluta med den lilla knubbiga handen — svenska flaggan.
Hon bör pryda julgranens topp, och det bör vara den något äldre gossens värf i hemmet att hissa flaggan, när så skall ske.
Då skall han själfmant känna vördnad för symbolen.
Det finns ett land, ett underkufvadt land, där mången moder lär sonen bedja: » Gud signe gamle Dannebrog », och när det någon gång händer, att gossen får se honom svaja fritt och stolt, kan han ej återhålla heta tårar.
Jag vet ett svenskt brödrapar, som på egen hand bildade ett förbund bland skolkamraterna och ej gåfvo sig ro, förrän medel till be- kostande af en skolflagga voro samlade — men deras hem var också ett i sann mening foster- ländskt och deras uppfostran desslikes.
Bland leksaker, som väcka hågen för vårt folks nationella egendomligheter, må ej förgätas de i olika nationaldräkter utstyrda dockorna.
Det som en gång var barnet kärt, skall alltid leka i hågen och ingifva aktning för det ur- sprungligt svenska, hvarhelst detta uppenbarar sig.
Grimms och Andersens sagor finnas väl och böra ju ock finnas i händerna på våra små, men Topelii och Afzelii tala dock ett högre språk till dem.
De tälja häfder och hemlands- sägner, hvilka arfvedelar väl i främsta rummet borde tillfalla våra barn.
Nordisk gudasaga, Nordens forna bjältelif med vikingars ledunga- tåg och förfädrens kamp för land och koja, se det är hvad gossen bör känna och hänföras af.
Och då skall han, en gång vorden man, ej anse för ringa att göra sin bästa insats för det land, hvars minnen mor så kärleksfullt tålde och lärde honom älska.
Så kan kvinnan tjäna fosterlandet under de långa vinterkvällarne, och hon bör det.
Det är hennes plikt.
Så fostrar hon » drenge med sener i arm » och lägger » den sasd i smaa pigernes barm, som skal give det asdleste frö ».
Men hemmets förbund har också en som- mar 1 Då fästes ränseln på ryggen, och med staf- ven i hand går ungdomen öfver berg, genom dal för att först lära känna sitt land, sitt sköna land.
Den första utflykten bör gälla hembygden; detta skall frigöra mannen från att blifva en ytlig kosmopolit, som har sett allt och intet, och hvars hjärta aldrig kan känna varm hän- gifvenhet för fosterjorden.
» Ty visst är, » sä- ger en högsinnad fosterlandsvän, » att om ej fosterlandskärlekens heliga eld vaknar hos den, som är i tillfälle att se sig omkring i vårt härliga land, då kan intet väcka den till lifs. » Bär vandringslusten sedan öfver land och haf, så kommer dock mannen åter, när hem- landet behöfver honom, ty det är som en mild röst då sporde: » Hvar är din plats? » Ja — äfven om hans arm ej alls behöfs — han längtar dock hem, den trötte van- dringsmannen, ty han vill hvila i den svenska mullen.
Detta skola vi kvinnor verka i hemmen för svenskhet.
Cristel.
Misstämning.
Skiss för Idun.
Af S O P H I E L I N G E.
•yWace häradshöfdingen tog trapporna i några la) få skutt och stod så utanför sin tambur- dörr, där den blanka messingsplåten med hans eget välkända namn glänste honom till mötes.
Den hade suttit där blott några veckor och hade ännu nyhetens behag.
För öfrigt var den, så att säga, ett sigill på det konvolut som förvarade det käraste han ägde här i världen — hans egen lilla hustru, som nu väntade honom i det förtjusande hemmet, där allting, liksom messingsplåten, ännu var nytt och glänsande.
Men ingenting öfverträffade dock i glans hans Annies ögon, när hon väl- komnade honom i tamburen, sedan de tillbragt den långa formiddagen hvar for sig; han på sitt ämbetsrum, hon sysslande i hemmet.
Och hvad middagen sedan smakade bra på tu man hand med henne!
I dag skulle han riktigt öfverraska henne, ty han kom en hel kvart tidigare än vanligt.
Med sin egen nyckel skulle han hjälpa sig in, tyst som en råtta, och sedan njuta af att se, hur glad hon skulle bli öfver att få ho- nom hem så oväntadt tidigt.
Men hvar finnes då nyckeln?
Alla fickor undersöktes.
Så harmligt, just i dag hade han glömt att taga den med sig.
Nå, så får man då finna sig i att ringa på.
Ett häftigt tryck på ringklockan, som svarar med ett ljudeligt klingande.
Endast husets herre eller tidningspojken vågar ringa på detta imperatoriska sätt, och det är svårt att afgöra, hvem af dem som plägar vara otåligast.
Han lyssnade.
Intet det minsta ljud in- ifrån — inga tassande steg på tamburmattan.
Hvad vill det säga; skulle Annie vara ut- gången?
Men så bör väl åtminstone tjänst- flickan vara hemma nu, när det blott fattas en kvart till deras vanliga middagstimme.
Med kraft stöter han ännu en gång sina fingrar mot ringklockans knapp och hör dess skrällande ljud vresigt återklinga från den öde våningen.
Förgäfves!
Där måtte ej finnas någon mänsklig varelse.
Men Annies lilla muntra kanariefågel stämmer upp en jublande drill till svar på husbondens hofsamma förfrågan, om han då midt på dagen skall vara ute- stängd från sin egen våning.
» Ja, sjung du din lilla krabat, du som har magen och häcken fulla med hampfrö och andra goda saker — ty dig har hon icke glömt — men jag stackare, som inte sett en skymt af mat sedan klockan nio i morse — mig bryr ingen sig om. » Misslynt sprang häradshöfdingen ner för trapporna, gjorde en tur omkring kvarteret och återkom vid den vanliga måltidstimmen.
Lika omöjligt.
Köksdörren, som också ledde ut till förstugan, var lika hermetiskt tillsluten som en ordentlig konservdosa, och intet det allra ringaste spår af stekos trängde ut där- igenom att fröjda häradshöfdingens näsa.
En försummad äkta man är ej alltid just så behaglig att åse, en som på samma gång känner sig både hungrig och försummad liknar ett lejon i sin bur, när det väntar på sin föda.
Det var också med ett svagt litet rytande, som häradshöfdingen denna gång gick ned för trapporna, hasande sig efter ledstången, så att åtminstone den skulle få känna, hvad en för tornad man förmår.
1 Nu var den viktiga frågan: skulle han ta sin middag på en restaurant, eller skulle han söka att förskaffa sig den på annat vis, ty mat ville han ha — j u förr, dess hellre!
Ah!
Svante och hans lilla rara fru!
D e voro kamrater — Svante och han — i ämbets- verket, och som ungkarl hade han ofta till- bragt sina aftnar hos dem.
Hon var mycket allvarlig, den lilla frun, hörde gärna Be- skow och andra predikanter med en viss riktning, men var ändå — eller kanske just därför — lik en ljuf och varm liten solstråle.
Visst skämdes han litet, ty han och Annie hade ej gjort visit där ännu — Aunie var rädd för att ej kunna sympatisera med fru Svante — men han ville nu lofva att snart komma igen och då hafva sin hustru med sig.
Märta var ju också så god och öfver- seende.
Däruppe hos vännerna var det ej det rin- gaste svårt att slippa in.
Enda jungfrun, nätt och fin i sitt hvita köksförkläde, öppnade tamburdörren och förde med sig en aldrig så liten doft af delikat stekos.
Stekos i rum- men var nu någonting, som häradshöfdingen i vanliga fall ej kunde lida, men i dag vid- gade han näsborrarna och insöp allt hvad han kunde däraf.
» Var frun hemma? » » Ja, hon sysslade just med middagsbordet.
Herrn hade också nyss kommit hem.
Var så god och stig in. »
» Lägg en kotlett till i pannan, Lisen, ty jag tänker bjuda mig kvar till middagen. » Hur visste han, att det var kotletter?!!
Ljus och vacker var den lilla våningen med luftiga hvita gardiner, mot hvilka Märtas präktiga bladväxter togo sig utmärkt bra ut.
Salongen var rymlig, och man kunde — utan att kränga kroppen ur led - taga sig fram mellan möblerna.
Blott en och annan smak- full konstsak.
Man såg genast, att man var i ett hem och icke i en galanteributik.
Märta mötte honom med ett vackert leende på läpparne.
» Du kom ändå till sist, » sade hon.
» Jag började nästan misströsta därom.
Men du kommer ensam? » » Annie visste ej, att jag gick hit, eljes vore vi nog två.
För öfrigt skäms jag rik- tigt öfver vårt beteende.
Se inte så förlåtande på mig, ty då blir det ännu värre. » » Jag har inte kännt det s å, » sade Märta, » men jag har hela tiden haft en liten vrå i mitt hjärta ledig för din hustru, och jag har funnit den så tom.
Vill hon ej själf komma och taga den i besittning, så kommer j a g och hämtar henne. » Han såg henne tacksamt in i de strålande ögonen.
» Tack, » sade han enkelt, » du skall med all säkerhet eröfra henne. » Nu kom äfven Svante, och häradshöfdingen berättade för båda om sitt missöde och fram- ställde en ödmjuk förfrågan, om ej Märta ville bjuda honom på middag.
» Nej, det ville hon inte. » » Hvad? » Och häradshöfdingen, som varit så säker på sin sak, att hans kotlett redan låg och fräste i stekpannan.
Hur kunde hon neka en gammal vän att stilla hans hunger?
» Ja, det såg mycket ogästvänligt ut, och hon hade skenet emot sig, men hon stod dock fast vid att icke bjuda honom på middag i dag.
Ville han däremot komma igen i morgon och då hafva Annie med sig, så skulle bästa servisen komma fram och äfven en liten bu- telj » spanskt », som hon gömt på för ett dy- likt tillfälle. » » Annie hade troligtvis kommit hem nu och satt med ett litet törne i hjärtat, väntande på sin Erland.
Skulle hon få vänta förgäf- ves? » » Det fanns en skugga, som ibland lade sig öfver ett hem.
Den hette misstämning.
Den sköt ibland upp, utan att man visste, hvar- ifrån den kom.
Ibland låg den på lur bakom ett litet oskyldigt ord, men när den slapp lös, kunde den breda ut sig till ett riktigt styggt moln.
Ibland hängde den på kroken bredvid den glömda tamburnyckeln och kunde nog därifrån komma in i salongen, om man ej aktade sig och var rädd om dörrarna. » » Således, välkommen i morgon klockan tre!
Ack, hvad det skall bli roligt att få göra Annies bekantskap. » Det var som om Erland fått en vänskaplig puff i ryggen, så fort kom han i väg och var snart hemma.
Köksdörren stod nu på glänt, och han gick in den vägen.
Framför spisen satt en smärt gestalt néd- hukad och rörde i eldstaden samt blåste af alla krafter.
Den var så olik deras frodiga Sara, att han ej kunde misstaga sig på den.
En stekpanna och en kastrull stodo på hällen, men förhöllo sig helt tysta och slutna.
Häradshöfdingen smög sig fram och lade sina händer öfver Annies ögon.
Hon skrek till helt Jätt och vände sig om.
Det syntes, att hon gråtit, men när hon fick se Erland, strå- lade hon upp.
» Ack, jag trodde, att du varit hemma och gått din väg igen, när ingen middag syntes till, och jag har varit så ledsen. » » Jag har så också, vännen min. » » Men hvar har du då varit? » » Hos Svante och hans fru för att bjuda mig till middagen. » » A h!
!
» Det var Annie, som utstötte detta utrop, under det hon hackade persiljan till chateaubrianden.
» Men Märta skickade mig tillbaka igen, och nu är jag glad, att jag är hemma.
Sicken en tjock och saftig köttskifva! » » A r det allt, » frågade Annie och slog en liten knyck på nacken.
» Nej, det är bara en del — men, du har ej ännu s a g t.
.
.
» » Jaså, det behöfs förklaring också.
Nåväl, Sara fick ett bref från sin bror, som bad att hon skulle möta honom vid stationen, och som det var just vid middagstiden, lofvade jag att laga till middagen själf.
Jag gjorde upp eld, — med mycken möda, min herre — kom så underfund med, att hon glömt att köpa per- silja till chateaubrianden — och hvilken min skulle min herre och man göra, om han ej finge någon sådan?
— satte i hast på mig hatt och kappa och kilade ner till grönsaks- boden; — det är ett godt stycke, som du vet.
När jag kom hem, var klockan half fyra, och det anade mig, att du varit hemma under tiden.
Elden hade nu slocknat, och jag hade en ny pers att utstå. » » Lilla Annie! » » Så brände jag mitt finger.
.
.
» » Det kära, lilla fingret — låt mig kyssa det. » » Så voro äggen till äggmjölken ej riktigt friska. » » Hvilka missöden!
V i dricka öl i stället, så är det lika bra. » » Och dessert äfven, där.
De hade så ' na stora saftiga päron d ä r n e r e.
.
.
» » Och min Annie kunde ej motstå frestelsen.
Nå ja, för en gång. » Tårarne kommo Annie i ögonen.
» Det var då väl inte någon så förfärlig depens? » Häradshöfdingen svarade ej direkt på frågan.
» När vi ätit middag, skall jag berätta en liten historia, » sade han lugnt, » eller ta ' vi den kanske hellre före middagen? » När Annie till sist fått sin anrättning i ordning och dukat bordet, tog han henne på sitt knä och berättade från början till slut sin lilla historia.
Om sin misstämning, sitt besök hos Märta och hennes sätt att gå till väga.
Annie, som att börja med var litet surmulen, tinade snart upp och slog sina armar om hans hals, när han slutat.
» Det var ett välsignadt besök, » sade hon, » och jag följer dig med glädje dit i morgon.
Äfven om du tänkt — och det har du nog gjort — att din Annie bar mycket att lära af din väninna, så skall det ej sätta mig i misstämning.
Men, chateaubrianden! » » Ja, den är nog kall vid det här laget. » » Men så hafva v i.
.
.
» » Päronen, ja, men.
.
.
» » Jag vet, hvad du vill säga; dem ge vi i stället åt portvaktens lilla flicka, som ligger sjuk. » » Ja, det ena, men det andra skola vi be- hålla och dela som en belöning för vårt välförhållande. » Söndagsarbete.
etta missbruk af söndagens helgd är en osed, som, oaktadt den rådande civilisationen, är ganska allmän bland de s. k. bildade klas- serna.
Isynnerhet då julen nalkas, tages icke alle- nast natten, som är sömnens tid, utan äfven söndagen, hvilken särskildt är förordnad till hvilodag, till hjälp för att få de för sent på- började, ofta onyttiga och penningeödande jul- presenterna färdiga.
Då husmodern hela söndagen sitter med sitt handarbete, är detta ett föga efterföljansvärdt exempel för tjänarinnan för att icke tala om barnen, hvilka skola uppfostras i dygd och Herrans förmaning.
Är det angenämt för man- nen, som vanligen denna dag vill njuta af hem- mets frid i kretsen af maka och barn?
Och är det enligt med det egna samvetet, att söndagen missbrukas på sådant sätt?
Nej, det måste hvarje rättänkande kvinna tillstå för sig själf!
En del tröstar sig sålunda: » Jag gör väl icke mera orätt i att taga mitt handarbete än herrarne i att taga sin kortlek! » Visserligen; men orätt som orätt, och berrarne må svara för sig själfva.
Att arbeta på söndagen för att fördrifva tiden har mången för sed.
Finns då intet mera själsodlande, ingen bok, intet instrument, så sysselsätt dig med dina barn, om du ej är hågad gå på offentliga sammankomster.
Om man gör besök hos allmogen en söndag, då skall man se väfstolen öfverbredd med ett snö- hvitt täcke, spinnrock och kardor undanflyttade, hvar och en i sin holgdagsdräkt och gamla mor- mor eller husfadern lutad öfver bibeln.
I den fattigaste koja försöker man hålla söndagen i helgd, men ej i rik mans hus, där tjänare ut- rätta de nödvändiga sysslorna och husmodern endast gör, hvad som faller henne in.
Änkan, som genom sitt arbete skall försörja sig och barn, hon har dock tid att odla sin själ och hvila sina lemmar på söndagen, ej så de som hafva allting fullt upp.
Undvik allt arbete utom nödfallsarbete och kärlekstjänster på söndagen och du skall hinna med lika mycket samt hafva mer välsignelse och glädje af dina verk.
H — na.
&amp; Den svenska kvinnan på Chi- cagoutställningen.
edan i oktober förlidet år bringade Idun sina läsarinnor bilden af den framstå- v3&gt; v ende amerikanska kvinna, mrs Potter Palmer, som utsetts till president för den kvinnliga afdelningen å den blifvande världsut- ställningen i Chicago, till hvilken de storartade förberedelserna numera sysselsätta snart sagdt hela den civiliserade världen.
Det är första gången vid ett dylikt tillfälle, som en fullstän- dig, afskild afdelning för alstren af kvinnligt arbete och kultur anordnas, och en väldig byggnad, beräknad att kosta bortemot 800,000 kronor, är under uppförande för att rymma profver på de bästa alster, som förfärdigats af kvinnohänder.
Skall icke också den svenska kvinnan här representeras?
» Som en liten påskyndelse », sade vi då, » för det intresse, som redan här- för är väckt, bringa vi mrs Potter Palmers bild. » Men tiden glider snabbt hän, och här hemma har man så ofta svårt att komma från
lösa föresatser och lösa ord till dåd och hand- ling.
Med oro började sakens vänner fråga sig: » Skall man dröja, till dess det är för sent? » Så skrifver helt nyligen en kvinnlig korre- spondet från Amerika till en svensk tidning: » Hvar är den svenska kvinnan?
Kommer hon ej till Chicagoutställningen?
Kvinnor från Ja- pan, Korea, Kina, ja alla möjliga håll hafva redan förvärfvat sig plats i kvinnornas utställ- ningslokal, men den svenska kvinnan synes ej än.
Hvar äro » Handarbetets vänner? » Den svenska handaslöjden står så ofantligt öfver den amerikanska, att det är oförlåtligt, att den ej får framträda i Amerika och visa, hvartill den duger.
De rika amerikanarne taga sitt fina linne från Irland och Frankrike — hvi komma ej Norrlands kvinnor hit med sina fina linneväfnader?
De skulle skörda både heder och förtjänst.
Det vore önskligt, att de tänkte på saken i tid! » Glädjande att nämna har nu ett praktiskt steg tagits för sakens lösning, ett steg som vi hoppas fortast kommer att efterföljas af flere, som leda fram.
Å Hotel Continental härstä- des afhölls i söndags middag ett förberedande möte under ordförandeskap af justitierådinnan fru K. Olivecrona, där öfverläggningsämnet var: » Den svenska kvinnans deltagande i Chicago- utställningen. » Inbjudan till mötet hade utfärdats af en af Fredrika Bremer-förbundet tillsatt komité, bestående af fruarna R.
Olivecrona och E.
Ankarsvärd samt fröknarna Ellen Fries, G. Adelborg och M.
Wsern, och ställts till damer, representerande olika grenar af kvinnlig verk- samhet.
Mötet öppnades af fru Olivecrona, som framhöll några af de skäl, hvilka tala för den svenska kvinnans deltagande i utställnin- gen.
Fröken Wmrn meddelade efter ameri- kanska rapporter och cirkulär åtskilliga detal- jer om planen för kvinuoutställningen, och frö- ken Adelborg redogjorde för det förslag, som af de komiterade uppgjorts rörande sättet att få till stånd en utställning, som vore repre- sentativ for olika fält af kvinnlig verksamhet i Sverige.
Till sist beslöts, att ett konstitue- rande möte skulle hållas å samma ställe som i dag fredag, detta nummers utgifningsdag.
Idun kan naturligtvis ej annat än på det lifligaste intressera sig för denna fråga, en hederssak och en nationel sak för den sven- ska kvinnan; i mån af våra krafter skola vi ju alla stödja den.
Allt efter som den ut- vecklar sig, lofva vi därför att komma åter till densamma.
Konsten att » gifva middag ».
För Idun af Herna.
ästan i hvarje människas lif inträffar en period, under hvilken hon anser det opoetiskt att äta; då hon beklagar, att hon ej kan lifnära sig af solsken och vackert väder, hvilket vore mer öfverensstämmande med hennes för handen varande tankar och känslor.
Men det är j u blott poeterna förbe- hållet att lifnära sig af så eteriska substanser; hos oss vanliga dödliga människor kräfver dock naturen ut sin rätt; vår kropp behöfver stärkas och förnyas, om det sen är dagsver- karens muskler, författarens hjärna eller de älskandes hjärtan, som blifvit tagna i anspråk.
För öfrigt har redan det stora flertalet bland människor kommit till denna åsikt; realismen har i allting nedbrutit den svaga pappers- piedestal, på hvilken hyperidealismen tronade; de vika för bekvämlighet och fullkomlig ostörd- dess välde är förbi, och man vet rätt väl, huru het och låta den ena ovanan efter den andra t. ex. de enkla orden » bordet är serveradt » taga öfverhand.
Barnen göra naturligtvis som kunna förjaga tystnaden ur ett större sällskap, föräldrarne, oseden blir vana, och när man där ledsnad och apati hittills varit rådande.
sedan som fullvuxen råkar komma i ett säll- Denna trollformel löser tungorna, kväfver skap, där anspråk göres på korrekthet, spelar lusten att gäspa, och det ser ut som alla fått man samma ömkliga roll som bonden, hvilken nytt lif.
Man skyndar sig att på det artigaste aldrig hade ätit med gaffel och skulle deltaga småle mot värdinnan, man nickar helt förtro- i en större festmiddag.
— Därför borde för- ligt åt värden, med en snillrik fras bjuder man äldrar i hemmet gifva synnerlig akt på sig armen åt sin blifvande bordsgranne, personer själfva och ej låta barnen företaga sig några som nyss föreföllo stela och frånstötande friheter.
synas nu helt sympatiska — i korthet, mag- Hos mången har jag också bemärkt den tangenterna i vår hjärnklaviatur hafva börjat ovanan att sönderstycka steken på tallriken i spela och utföra den storartade symfoni, som en mängd små bitar och sedan lägga bort knif- kunde uttryckas i orden: » lifsandarnes upp- ven med en min, som ungefär säger: » Se så vaknande ».
ja, pass på — nu griper jag verket an. » — Att gifva middagar är en konst, som Äfven detta hör ej till god ton.
Man skall måste läras; därtill hör en god dosis upp- hela tiden behålla knifven i handen, sönder- fostran, bildning och takt; det är ingen lätt stycka köttet bit för bit och så mycket som uppgift att välja sällskapet och placera gä- möjligt begagna sig af hvardera verktygen.
— sterna; det erfordras ett skarpt öga och en Måtte de aktade läsarinnorna ej ogilla mig utpräglad smak att duka bordet, så att det för detta ingående i detalj; det täcka könet ej ser öfverlastadt ut, men ej heller gör in- äter i allmänhet mera taktfullt än det manliga, tryck att vara vårdslösadt.
hvilket bevisar, att föräldrar i detta fall ägna Den mest passande och tillika skönaste mer omsorg åt döttrarna än åt sönerna, och prydnaden är utom all fråga blommor.
Om just därför vill jag göra mödrar uppmärk- sommaren, i synnerhet ute på landet, där god samma på denna omständighet, så att de i tillgång på sådana finnes, kan man till och hemmet må uttala ett förmanande ord och med slösa därmed, utan att behöfva befara, äfven göra sina män uppmärksamma härpå, att harmonien stores.
Hvad som för öfrigt om ock med fara att erhålla ett öfverlägset bör ibågkommas äro bländande hvitt duktyg eller till och med vresigt svar.
samt blixtrande klara glas och kristaller.
Jag var en gång i utlandet i tillfälle att Effekten af allt detta höjes naturligtvis se en landsman spela en bra ömklig roll vid ännu mer, om man spisar vid eldsljus.
Ljusens en table d ' höte.
Man bemödade sig till och glans speglar sig i de gnistrande karafferna, med att byta plats för att icke behöfva sitta » bredvid den där herrn, som äter fågel med blommorna lysa fram ui guirlandernas mörka grönska, och rummet, som är behagligt upp- fingrarne »!
Det är visst icke rätt att för värmdt, väntar blott på gästernas inträde.
— sådant förklara en människa i akt och bann, Ja, äfven för att äta fordras harmoni och ty ordspråket säger ju, att ett skrofligt skal upphöjd sinnesstämning!
På grund häraf får ofta innesluter en söt kärna, men å andra man ej heller uraktlåta att uppträda i fest- sidan är det lika orätt att ej taga den ringaste lig dräkt.
Då männen nu en gång för alla hänsyn till sin omgifning.
Hela vårt sällskap- äro dömda att vid festliga tillfällen ikläda sig liga umgänge grundar sig på ett ömsesidigt den äfven i deras tycke osköna fracken, så må respekterande af de lagar, som blifvit upp- den också vara deras dineruniform; och efter- ställda af det allmänna passande, och där he- som det täcka könet allt fortfarande sträfvar ter det: antingen lefva som en eremit eller ock efter att draga männens blickar till sig, så bekväma sig till att åtlyda dessa lagar.
A f må ej heller de glömma att pryda sig så, dem gifves det en otalig mängd, och alla äro som smak och tillfälle fordra.
— Allt detta icke i tillfälle att lära känna dem.
Det är förenadt gifver måltiden ett festligt utseende, kanske därför ingen otacksam uppgift jag åta- och likaså störande verkar en hvardagskläd- git mig att göralduns läsarinnoruppmärksamma ning som en begagnad serviett eller en skaft- på vissa missförhållanden vid bordet, som äro lös knif vid den med omsorg ordnade taffeln.
lätt afhjälpta, så snart man blott kommit till klarhet om deras tillvaro.
» Idun » gif- Vårdslöshet är för öfrigt en ful ovana, för ver råd i så många frågor, hvarför skulle hvilken man icke nog kan taga sig i akt.
hon ej också uppträda som rådgifvarinna uti Så snart jag gör anspråk på att uppträda i konsten att gifva och af äta en middag?
ett sällskap, måste jag foga mig efter de an- (Forts. o. slut i nästa n:r.)
tagna konventionella lagarne, äfven om de ofta nog förefalla mig öfverdrifna, ja, löjliga.
Därmed är dock icke sagdt, att man i allting skall följa med strömmen — men de allmänna umgängesformerna böra dock respekteras.
Och man blir ibland i tillfälle — specielt vid I, som ej ha / ven matbordet — att se exempel af den mest ärade läsarinnor, kvartalsskiftet.
prenumererat på mer än första kvartalet, shjnden ogenerade vårdslöshet.
Den ene sitter där att förnya prenumerationen.
Nu när I hafoen med armbågarne på bordet; den andre be- gagnar sin bordsknif att därmed fora eller pröfvat, hvad Idun lämnar af gediget och om- innehåll, kunnen I ock med godt sam- rättare — skyffla maten i munnen; den tredje växlande vete taga edra väninnor, som ej förut haft Idun, glömmer sig ända därhän, att han tager för Den, sig ur fatet med sin egen, redan begagnade med eder från och med andra kvartalet.
gaffel; den fjärde låter undre läppen tjänst- som uppskjuter för länge, löper risk att gå miste Idun med Iduns göra i stället för serviett att därmed aflägsna om ett eller annat nummer.
kostar från 1 april ölskummet ur mustaschen; den femte slutligen Mode- och Mönstertidning strör omkring sig ett hälft dussin afbrutna till årets slut endast 4&gt; k r.
9 0 ö r e.
tändstickor, hvilka blifvit begagnade som — Ensam kostar Idun för denna tid tandpetare!
3 kr.
Detta är nu helt och.
hållet en följd af föräldrars förhållande i hemmet.
Där gifva Glömmen ej,
Några drag ur svenska kvinnodräktens historia.
|räkten är mer än något annat ett uttryck för de rådande behofven o c h den förherskande smaken, o c h från densamma kan man därför draga slutsatser med afseende på folkets och tide- hvarfvets karaktär.
Icke minst i afseende på kvinno- dräkten är detta förhållandet.
En kort öfnersikt af densammas utveckling i vårt fädernesland torde därför ej vara utan intresse.
Om kvinnodräktens beskaffenhet under Sveriges hednatid sakna vi närmare underrättelser.
Man har emellertid anledning antaga, att kläderna un- der hednatidens första kulturperiod, den s. k. sten- åldern, hufvudsakligen, om icke uteslutande, voro förfärdigade af skinn o c h hudar, såsom förhållan- det j u ännu är hos de nordligaste i Europa o c h Amerika boende folken.
Mot slutet af stenåldern hafva dock väfda tyger af ylle redan varit kända i Sverige, emedan fåret då fanns här som husdjur.
Såsom prydnader till denna tids kvinnodräkt an- vändes mycket ofta halsband af bernstenspärlor.
Under hednatidens andra kulturperiod, den s. k. bronsåldern, bestod kvinnodräkten i Sverige af samma två hufvuddelar — kjortel o c h tröja eller kofta — som ännu i dag, åtminstone på landsbyg- den.
Det vanligaste tyget var utan tvifvel y l l e; dock finner man mot bronsålderns slut äfven spår af linnets användande.
Om de prydnader, som under stenåldern stodo den svenska kvinnan till buds, voro föga lysande, äro däremot smyc- kena från bronsåldern så mycket mera präktiga och omväxlande.
Hufvudsakligen äro de förfär- digade af guld o c h brons.
Kvinnodräkten under hednatidens tredje o c h sista kulturperiod, den s. k. järnåldern, synes va- rit ganska lik den, s o m ännu brukas på landet.
Utom skinn och pälsverk begagnades ylle-, linne- och sidentyg, ehuru sidentygen naturligtvis voro stora dyrbarheter.
Kläderna sammanhöllos van- ligen med nålar eller spännen o c h icke, såsom nu, med knappar eller hakar.
Som prydnader bu- ros under denna tid ringar, hängsmycken m. m. af guld, pärlor af skilda slag o. s. v. Under pe- riodens senare del eller vikingatiden utväcklades en lyx och en prakt, som äro ägnade att väcka för- våning.
Broscher, spännen, armband, ringar, ked- j o r m. fl.
smycken af guld o c h silfver hörde då ingalunda till sä.llsyntheterna.
Under medeltidens första århundraden förblef svenska kvinnodräkten i det närmaste hvad den var vid hednatidens slut.
De täta förbindelserna med Tyskland under senare hälften af 1300:talet föranledde emellertid nya mod.
Då försvunno ef- terhand de ålderdomliga kläderna o c h ersattes för kvinnorna med det korta o c h snäfva lifvet, med vida ärmar o c h en sid, i rika veck fallande kjortel.
Både män och kvinnor började mot slutet af 1400:talet öfver axlarne göra kläderna pösiga och försedda med uppskärningar, likaledes i öf- verensstämmelse med utländsk sed, och kvinnornas klädningar blefvo vid samma tid långa o c h slä- pande.
De färger, man använde, voro lysande o c h erbjödo skarpa kontraster.
Smycken i mängd användes äfven under medeltiden.
Under Vasa- regenternas tid undergick kvinnodräkten betydande förändringar.
Lifvet snöres starkt; halsstycket höjer sig till en ståndkrage och kantas med ett fräs; ärmarne svälla öfver axlarne, sluta sedan tätt om armen och garneras vid handlofven med fräs.
Kjolen blir snäf, rynkad; släpet går bort; förklä- det uppträder fallande från midjan ner till kläd- ningens skoning.
S o m öfverplagg begagnades ett slags kofta eller kappa med hög krage, som också är uppsvälld öfver axlarne.
Håret måste nu flä- tas upp, o c h hufvudet betäckes af en mössa, of- tast af sammet.
Genom den närmare beröring mellan Sverige och det öfriga Europa, som det 30:åriga kriget fram- kallade, inkommo många nya moder i landet.
Snart nog blef det franska modet det förherskande.
För att täfla med herrarnes peruker, anlade damerna hufvudbetäckningar, af hvilka den ryktbaraste var fontangen, hvilken bands o m bakhufvudet samt hade ett mycket ut- och uppslående framparti, som upprätthölls af en ståltrådsställning.
Lifvet, som var mycket urringadt, erhöll genom stark snörning trattform och afslutades framtill med en lång snibb.
Den framtill öppna öfverkjorteln drogs tillbaka strax nedanför lifvet, lades här i ett par korta, svällande veck o c h öfvergick därefter i ett långt släp.
Underkjorteln var framtill sluten, lagd i långsgående veck och baktill förlängd.
För öfrigt begagnade damerna höga klackar, smink o c h moucher.
Kvinnodräkten bevarade dessa hufvuddrag ett godt stycke in i » frihetstiden », då andra former började göra sig., gällande.
Fontangen försvann från hufvudet.
Öfver det hårdt åtdragna snörlif- vet bars det likaledes tätt åtsittande klädningslif- vet, som var försedt med halfärmar och myc- ket urringadt.
Kjorteln, på hvilken vid festliga tillfällen sattes draperier af tunnt tyg, gjordes vid medels en ställning af ståltråd o c h fiskben, ord- nade i flere ringar.
Man smyckade sig med pu- der, smink, halsband och armband, buketter, muffar, solfjädrar o. s. v. Några år efter sin tronbesligning sökte Gustaf III att införa en nationel dräkt.
Visserligen på bjöds den ej såsom lag, men konungen ställde uppmaning till folket att nyttja den från o c h med år 1778.
Kvinnorna skulle bära en under- klädning, nedtill omgifven af veckade band, ett förkläde med ett tvärgående veckadt band å den nedre delen samt en öfverklädning, framtill öppen, tillbakadragen o c h försedd med släp.
De korta ärmarne voro uppskurna, så att man kunde se underarmen.
Klädningens balsöppning var fyrkan- tig, begränsad af en veckad remsa.
Håret var upp- struket.
— Till en början efterkoms konungens önskan allmänt nog, ehuru förändringen af många ogillades såsom ett intrång i det enskilda lifvet; men efter Gustaf Ilbs död bibehölls dräkten blott vid hofvet.
Vid slutet af förra o c h början af innevarande århundrade rådde i Sverige den största omväxling i kvinnomodets värld.
I allmänhet hade dräkten hos Sveriges kvinnor vid tiden för 1809 års stats- hvälfning fått en enkel, naturlig och behaglig form: en i lediga veck nedfallande kjortel; ett lif, som, utan att blotta kroppen, återgaf dess form; vidare långa ärmar, formade efter armarne; en halsduk eller en framtill korslagd, baktill knuten större duk med nedhängande ändar.
Men denna rena smak bibehöll sig ej länge.
Under franskt inflytande uppkom under Karl XIILs tid en mängd förkonstlingar och osmakligheter i kvinno- dräkten, hvilka sedan, undan för undan, aflöstes af nya påhitt.
I våra dagars kvinnodräkt återfinna vi en rad af former, som påminna om forna ti- ders.
Man har nämligen äfven på dräktens o m - råde användt nutidens benägenhet för eklekticism, hvilket dock haft till följd, att den moderna kvin- nodräkten förlorat åtskilligt af den enhetliga ka- raktär, som den fordom under de särskilda peri- oderna sträfvade att uppvisa.
L.
G.
T. T — r.
» Det mått, hvarmed I maten ... » Ett s a m t a l m e d månen, upptecknadt för Idun af D.
E.
B.
(Forts. o. slut fr. föreg.
n:r.)
&lt;3jjlen gamle drabanten tycktes ej vänta, att jag skulle lämna någon vidare förklaring, ty då han åter talade, var det ej härom.
» Jag trodde mig veta, » sade han, » hyad som vägde tyngst i edra vågar.
Det var guldet.
Med det vägden I lifvets lycka och mänsklig storhet, för det sålden I ert samve- tes ro och ert eget blod, med det köpten I vänskap och syndaförlåtelse.
Men lyssna ännu en stund till mig och förklara sedan det jag ej fattat. » Och jag lyssnade.
» I guldets land, i Tyskland, såg jag en afton ned på ett slott, större och präktigare än de flesta i det landet.
Den, som då ägde det, hade emellertid ej byggt det, utan det restes för flere släktled tillbaka, och alla hade de hopat guld därinne och vidgat mar- kerna.
Jag såg, hur främlingen häpnade öfver rikedomarna, hur afunden sökte för- ringa deras värde, och hur man bugade sig för grefvekronan såsom för en kejsares.
Slotts- herrns rättvisa och tapperhet prisades vida omkring, och lyckan trifdes i hans närhet, ty han jagade fattigdomen från trakten, och glada fester gåfvos på hans slott.
Men den kvällen, jag talar om, var där tyst och tomt.
Mitt ljus flödade i breda strömmar in genom fönstren, utan att mötas af något ljus därinne, och de stora rummen stodo öde.
I ett af dem fann jag dock slotts- herm, där han satt ensam och tankfull.
Så hade j a g sett honom många kvällar förut och förundrat mig däröfver.
Efter en stund ryckte han sig lös ur sitt grubbleri samt lämnade rummet, och jag såg honom gå öf- ver borggården med häftiga steg samt för- svinna under ekarna.
Därinne i den sekelgamla skogen, som var så tät, att mina strålar knappt förmådde tränga dit in, fanns en öppen plats, och på den låg ett litet murgrönsklädt hus.
Där bodde jägmästaren och hans dotter.
Aldrig lyste mitt ljus öfver ett fagrare hufvud än hennes; det var mina ögons fröjd att se henne beställsamt syssla omkring fadern, då denne kom hem om kvällen.
Men det var tidigt ännu, och hon satt ensam och drömmande på bänken framför huset, utan att rädas för den mörka skogen, ty under slottsherrns hägn räddes ingen.
D å prasslade det därinne, och hon tystnade förundrad, ty faderns steg kände hon nog, och ditåt hade ej mången sin väg.
När hon såg, hvilken det var, som kom ur skogen och fram till henne, reste hon sig, men utan att gå ett steg till mötes och utan att heller draga sig tillbaka.
Han, som såg henne stå där, blyg, men trotsig ändå, tycktes retad till förtviflan och for häftigt ut: » D u vet, att det är jag, som har makten, du vet, att jag kan tvinga dig till, hvad jag fåfängt bedt dig om. » Men hennes blick lugnade honom, ty han forsatte vekt: » Ser du barn, allt mitt guld är utan värde för mig, då du ej vill dela det, mina fester skänka mig ej längre någon glädje, där- för att du ej är med.
K a n ej grefvekronan, kunna ej alla mina skatter komma dig att glömma den andre? » Men bon skakade ne- kande sitt hufvud och sade: » A c k, nådig herre, ni talade ju själf om, hur litet värde guldet har. » Mer hörde jag ej; jag vet blott, att hon aldrig blef herskarinna på det präktiga slot- tet. » » Detta hände väl för mycket länge sedan? », frågade jag förundrad.
» Ja, alla, som då lefde, äro borta, och slot- tet kan jag ej återfinna. » » Det kunde jag tro, ty det var i forna da- gar kärlekens sätt att väga guld. » » Ä r det då borttaget n u?
», frågade den gamle med en naivitet, som föreföll helt ko- misk.
» Ja, nit, har den ingen särskild vikt. » En stund funderade han tyst öfver detta förhållande, men så hörde jag honom åter tala: » Sakta skred j a g öfver Juras toppar, dyster följde j a g Seines lopp till den stora staden.
Där vakade nöjet, fast timmen var sen, där var rastlös id, fast jag stod högt på himlen, och där ville jag lära fatta det mått, hvarmed I maten hvarandra.
Här och där stodo fönster och balkongdör- rar öppna, och ljus och ljud af röster ström- made ut i natten.
Jag såg nyfiket in i ett af dessa hus, och jag kände igen nästan alla därinne.
Jag kände igen dessa grånade män med stora titlar, dessa unga herrar med trötta miner, som om de lefvat lika länge som jag.
Jag hade hört dessa medelålders kvinnor tala om sina medmänniskor, och jag ville lyssna uppmärksamt till dem i dag.
Jag hade förr sett dessa unga flickor, hvilka granskande mätte hvarandra med ögonen.
Jag hörde, att madame L.
skulle komma
I dit.
Henne kände jag också; hon sjöng myc- ket vackert och var skild från sin man.
Och nu talade de om henne: skön var hon, men utan hjärta, främmande människors lof var det enda, hon eftersträfvade, och sin ma- kes hjärta hade hon trampat på.
Jag tänkte på, när jag sist såg henne, och jag kände mig helt förvånad öfver deras tal.
Den kvällen satt hon vid fönstret, lutande hufvudet i handen och tankfullt seende upp till mig.
En liten gosse kom fram till henne, smygande tätt intill henne och bedjande: » Ack, mamma, sjung för mig, innan du sjunger för de andra! » Hon gjorde, som den lille bad, hon sjöng så, att jag blef helt rörd, och det är ej så lätt.
Sedan slöt hon barnet till sig och sade sorgset: » Hvad jag skulle vara mycket lyckligare, om jag finge sjunga blott för dig. » Jag äger ej solens förmåga att skingra edra sorger, därför kände jag hennes; min lott blef att se det, som skydde solens ljus, och därför kände jag den man, som öfvergaf henne för en kvinna, som älskade honom mindre.
Men det mått, hvarmed I maten hvarandra, det fattar jag ej än i dag! » Jag svarade, förvånad öfver detta erkän- nande: » D u, som började din nattliga van- dring, innan någon af oss var till, har du ej ännu lärt, att de mått, hvarmed vi mäta hvar- andra heta hat och kärlek, afund och miss- tro, och att de ofta fela? » Jag fick intet svar på min fråga; den gamle tycktes ej ha förstått.
Kanhända hade han ej heller fattat mina öfriga förklaringar?
Nå ja, hur hade jag också kunnat tro något sådant.
— För att upplysa en måne duger det ju ej med mindre än att vara sol!
— Ur notisboken.
Inga ändringar i gift kvinnas ägande- rätt vill lagutskottet vara med om.
Det liar af- styrkt sä väl grefve Hamiltons och hr Höjers som hr JST.
Hansons i Berga motioner härutinnan.
* En, svensk kompositris.
Den för Iduns läsa- rinnor välbekanta framstående orgelspelerskan, dom- kyrkoorganisten Elfrida Andrée i Göteborg, — som se- nast komponerat den fina » julstämningen » i vårt julnummer — har nyligen fullbordat en omfångsrik komposition, en symfoni, som af den stora för- läggarefirman Augener &amp; komp.
i London anta- gits till införlifvande i det periodvis utkommande verket » Cecilia », en samling af nutidens förnämsta orgelkompositioner, hvilken sprides öfver hela världen.
* D U N " Kyske tsaren och kvinnofrågan.
Inför ryska riksrådet har fråga varit om stiftandet af en särskild medicinsk högskola för kvinnor.
Af riksrå- dets 37 medlemmar voro alla för förslaget utom den heliga synodens generalprokurator Pobiendonostzefi, som icke ville gå längre än att tillåta en vidgad utbildning af barnmorskor och studerade kvinnliga fältskärer.
När frågan kom fram till tsaren, stad- fäste han Pobiedonostzeffs utlalande, då denne bear- betat honom genom att sjunga den gamla visan, om att medicinens studium förde kvinnorna till materia- lism, ateism och nihilism, förstörde familjelifvet etc. Saken anses emellertid, ehuru uppskjuten, icke för- lorad, då intresset för högskolan är ytterst lifligt äf- ven inom de högsta kretsarne.
K.
M- Lundbergs bosäMningsmagastn, n:r 7 Storkyrkobrinken, denna i sitt slag största af- fär i landet, om hvars tillvaro Iduns läsarinnor hafva en ständig erinran genom de annonser, som nummer efter nummer, nästan alltifrån tidningens början, va- rit och äro införda nere i hörnet å bilagans främ- sta annonsida — denna välkända affär har i sin storartade försäljningslokal vidtagit en lika enkel som praktisk omgestaltning, hvilken gjort densamma både betydligt förmånligare för själfva affären och mera behaglig samt öfverskådlig för kunderna.
Det stora dubbla hyllfack, som förut fördelat den stora butiken i en främre och och bakre hälft, är allde- les borttaget, och midt på golfvet är en barriére- omsluten öppning, genom hvilken man på en bred mattbelagd trappa kommer ned i den likaledes mattbe- lagda och af hr Grabow dekorerade källarvåningen.
Hit, där landsortsexpeditionen förut varit förlagd, har nu flyttats hela det rikhaltiga och eleganta järn- sängslagret med tillhörande sängkläder, filtar m. m. som utgör en af hufvudartiklarna i denna mångom- fattande affär.
Belysningen sker med elektriskt ljus liksom i den öfre lokalen, hvilken numera, som sagdt, utgöres af en enda stor sal med de stora hyllfacken uppställda längs efter väggarna, så att kunderna hafva en lätt öfversikt öfver alla de olika varor, som här finnas att tillgå.
Sådan denna butik nu ter sig, torde den vara den största i Sverige.
För alla konstvänner att beakta är den sällsynt intressanta utställning, som för närvarande pågår i konstföreningens lokal vid Trädgårdsgatan, utaf tvänne af vårt broderland Norges främste må- lare, Fritz Taulovi och Erik Verenskiold.
Bägge dessa bära namn, som redan äga europeisk ryktbar- het, och deras öfverdådig friska och nationelt ty- piska konst på denna utställning rikhaltigt och all- sidigt representerad.
* » JDe anonymes utställning?, som nu er- bjuder ett nytt intresse, sedan demaskeringen för- siggått, hålles öppen sista dagen i öfvermorgon söndag.
* Konstnärskarnevalen nästk.
torsdag (dagen före Maria Beb.
dag) lofvar att blifva af synnerligt intresse.
En hel del pikanta anordningar vidtagas, som denna afton torde komma att göra Berns sa- longer mer än vanligt strålande och tilldragande.
Afven på denna karneval kommer att anordnas en tombola, till hvilken många värdefulla saker redan influtit.
Bland de förnämligare vinsterna bör näm- nas ett pianino, värdt 900 kr.
Biljetterna hafva redan rönt en strykande åtgång; den som önskar deltaga torde därför passa på i tid.
Karl v. Linnés dotter dottersdotter, prost- innan Sofia Lovisa Ärre, född Martin, änka efter kyrkoherden i Vätö af Upsala stift Per Olof Arre, afled i hufvudstaden den 8 dennes i den höga ål- dern af 92 / 4 år.
o 3 Charmanta lysningspresenter kan man med skäl kalla de ståtliga gåfvor, som utställdes vid det för några dagar sedan firade bröllopet mellan fröken Anna Rosenblad, dotter af framlidne ryttmästa- ren F. E.
J.
Rosenblad och hans efterlämnade maka, född friherrinna Bennet, samt kabinettskammarher- ren grefve Hans " Waehtmeister.
Vigseln ägde rum i S:t Petri kyrka i Malmö.
Kungen hade sändt ett juvelsmycke till bruden, och bland de skatter, som öfverlämnades till henne från brudgummens sida, må i främsta rummet nämnas en sexradig collier af stora äkta pärlor, ett praktstycke bland Trolle-Wacht- meisterska familjejuvelerna, samt en ålderdomlig bril- janterad ring, som allt sedan fiedeikommiss-stiftarin- nans tid skolat följa arftagerskan till Trolle-Ljungby.
* Teater och musik.
Kungl.
operan uppförde den 10 dennes, såsom vi i förra numret meddelade, A.
Ponchiellis 4 akts- opera » Gioconda ».
Att detta arbete, som måhända utgör nämnde tonsättares förnämsta, tillika kan räk- nas bland de båda senaste årtiondenas märkligare operaverk, torde ej kunna förnekas.
Det är därför alldeles på sin plats, att k. operan upptagit det på sin repertoar, så mycket mer som den ju för titel- partiet förfogar öfver en konstnärinna, som hvilken som helst af utlandets bästa scener skulle afundas oss.
Ensamt fru Caroline Ostbergs utförande af Gio- condas tacksamma, ehuru ingalunda lätta parti är både i vokalt och dramatiskt hänseende sådant, att det borde tillförsäkra operan framgång.
Denna har emel- lertid i sig själf så många betingelser för att kunna 95 slå sig igenom, att det ingalunda bör förvåna någon, att k. operans dir. nedlagt så stora kostnader och så mycken möda på dess uppsättning och inöfning.
Rik på melodiösa solo- och ensemblenummer, har operan tillika en förträfflig instrumentering, bär och hvar med sina ledmotiv erinrande om Wagner.
Texten är i olikhet med många andra operatexter spännande, ehuru, såsom riktigt anmärkts, väl orim- lig med sina många illdåd och brott.
Operan som helhet har emellertid den förtjänsten, att intresset stregras med hvarje akt.
Hvad utförandet beträffar, måste erkännas, att huf- vudrollerna på det hela taget kommit i goda händer, och hr Henneberg förtjänar en särskild eloge, därför att han inöfvat operan på ett sätt, som gjorde dess värdiga framförande från första stund möjlig.
Körer och ensembler gingo utmärkt, och orkestern skötte sin sak förträffligt.
Hvad hufvudpersonerna i operan angår, står som sagdt i främsta rummet fru Östberg som Gioconda.
Både hvad sång och spel beträffar, gifver hon här en bild af det mest helgjutna slag.
Särskildt torde böra anföras den mångskiftande och mycket fordrande fjärde akten, där den uppburna sångerskans fram- ställning står öfver allt beröm.
Också var bifallet efter denna akt så stormande och intensivt, att den framstående konstnärinnan gång på gång måste framträda, till och med efter det järnridån gått ned.
Fru Edling som Laura sköter sitt mindre betydande parti med förstånd och känsla; skada blott att rösten ej alltid har samma friskhet som förr.
Som Gio- condas blinda mor är fröken Wolf synnerligen väl på sin plats.
Den präktiga stämman gör sig för- träffligt gällande och stödes af ett väl genomtänkt spel.
En liten anmärkning, som vi skulle vilja framställa, gäller utförandet af Giocondas och mo- derns duett i slutet af första akten, då de komma ut ur kyrkan, från hvilken orgelsången tonar.
Här torde det varit nödvändigt, att de något modererat sin sång, så att ej kyrkosången alldeles öfverröstats.
Bland de manliga representanterna i operan intages första rummet, åtminstone hvad sången beträffar, af hr Ödmann, hvilken som Enzo har ett alltigenom tacksamt parti.
A f särdeles god verkan är hans uppträdande i andra akten med dess sång till haf- vet samt duetten med Laura.
Barnabas Jago-roll — ty den erinrar till anläggningen alltigenom om Jago i op. » Otello » — har fått en god representant i hr Johanson, särskildt hvad den dramatiska fram- ställningen beträffar.
Rösten räcker dock ej alltid fullt till, hvadan man nog här gärna skulle önskat höra hr Lundqvists stämma.
Hr Sellergren är en ståtlig statsinkvisitor, som väl fyller sin plats.
Uppsättningen är förträfflig i alla hänseenden, och baletten i tredje akten väcker liflig anklang.
V i tro för vår del, att operans framgång här är gifven, och efter hvad vi förnummit, har den hittills hvarje gång gifvits för så godt som fullt hus.
I Lauras parti har nu fröken Almati börjat alternera.
Underhandlingar lära vara å bane angående upp- tagande å k. operan af den danska kompositören Ennas opera » Hexan », hvilken i Köbenhavn haft en storartad framgång och redan hittat vägen till flere större europeiska operascener.
— K. operan gaf i tisdags Henrik Ibsens väl- bakanta skådespel » Härmännen på Helgeland ».
Af- sedt var, att fröken Mejlosnder skulle utföra Hjördis roll; men då hon råkades af opasslighet, öfvertog fru Hioasser-Engelbreeht i sista stund partiet.
Herr Skånberg återgaf Sigurd, hr Engelbreeht Gunnar Herse, fröken Zetterberg Dagny och hr Ranft Örn- ulf.
Föreställningen kan betecknas som en af de intressantaste af operans dramatiska; för dagen hinna vi blott nämna, att särskildt fru Hwasser-Engelbrecht och hr Skånberg med all förtjänst skilde sig från sina uppgifter.
V i återkomma.
K.
Dramatiska teaterns senaste program har haft en obestridlig framgång.
Det bjuder nämligen på en af de kvickaste komedier, som sedan många år gått öfver någon svensk scen.
Författarenamnet, José Echegaray, hade allt sedan » Galeottos » dagar en fullödig klang; att nu i den store tragöden lära känna en icke mindre lycklig komediförfattare, till- hörde dessa angenäma öfverraskningar, som icke äro allt för vanliga.
Hjälten i » E n kritikers debut », don Antonio, är författare, och hans namn räknas som ett af Spani- ens bästa.
Det gäller för honom således mer än vanligt, när han nu efter en mångårig hvila står i begrepp att på nytt låta ett stycke gå öfver scenen.
Han besluter sig också för att uppträda anonymt; icke ens hans allra närmaste känna hans hemlighet.
V i kunna ej ingå på att i detalj skildra de förveck- lingar och åe stridiga passioner, som väckas kring uppförandet af don Antonios skådespel, och hvilka författaren på ett rent mästerligt sätt tecknat.
Sa- tiren, som här främst går ut öfver författare och kritiei, är af en beundransvärd träffsäkerhet, utan
att dock bli grym, då genom det hela vibrerar en grundton af godmodig humor.
H r UiUberg hade af hufvudrollen skapat en char- mant prestation, där maskering, hållning och spel i de finaste detaljer sammansmälte till en ypperlig karaktärsbild.
Fru Slernvall, hans hustru Dolores, lämpade sig mycket lyckligt till spansk donna.
I dotterns roll öfverraskade eleven fröken Janson med ett naturligt friskt och desslikes innerligt spel, som var af bästa verkan och vittnar om en förhoppnings- full begåfning.
Hr Palme var nu kanske något för tragisk för att spela lustspel; han tycks i allmänhet ha svårt att stiga ned från kothurnen.
Hr Pcrsonne däremot skämde naturligtvis icke bort en lefnads- frisk och toujours ung revyförfattare, som går i friar- ärenden i huset, lika litet som hrr Ortengren och Backström de tvänne kritici Pelaez och Borroso, som bokstafligen ända ut i fingerspetsarne represen- terade motsatta grundåskådningar, idealismen och materialismens.
Som förpjäs gafs vid premieren en tämligen obe- tydlig enaktskomedi, » Pappas åsikter » af E. Gon- dinet, hvilken dock icke saknade lustiga pointer, som hade gjort sig bättre, om spelet ej varit väl tungt.
H r Hamrin nedlade bär den bästa förtjänsten som en fransk bondmaire, » pappa Grenoux », af hvilken genom hans tolkning blef en riktigt rolig typ, som kanske dock snarare modellerats af uplandslera än af någon gallisk jordart.
Hr Ragnar Grevillius hade på sin matiné i Berns ' salong förliden söndag glädjen att finna, det det om- sorgsfullt valda programmet lockat en både talrik och animerad publik.
Aulinska kvartetten föredrog med ypperligt samspel andantet ur Tschaikowskys stråkkvartett och hr Aulin ensam, ackompagnerad af kompositören, Sjögrens violinsonat och spanska Oaprice.
De vokala prestationerna voro, äfven de, gedigna och omväxlande; konsertgifvaren dokumen- terade sig ännu en gång såsom specielt en god ro- manssångare; fru Sterkys Kjerulfsvisor hyllades med jublande bifall, och för O. D.-kvartettens prestatio- ner var framgången gifven i de varma sympatier för studentsång, som alltid utmärkt hufvudstadspubliken.
Den Berättelse från af rätta.
landsbygden Fanny Chrysander.
Prisbelönad vid Iduns stora täfling.
(Forts. o.
slut.)
J # å aftonen sedan husbonden och, som han trodde, i båda döttrarna gått bort samt Lina och Per höllo sig i drängstugan, där ungdomen åler församlat sig till lek, ville han äfven denna sista afton gå in och spraka med mormor; kanske skulle han ännu en gång få höra något om henne, som var honom så kär.
Just som han lade handen på låset för att öppna dörren, öfverraskades han af ett klagande ljud därinnanför.
Sakta steg han in, men stod därvid en stund helt förstummad af det han såg och hörde.
I länstolen satt mormor med hufvudet lutadt mot ryggstödet o c h med dödens blekhet utbredd öfver det gamla fårade anletet samt med slappt nedhängande armar.
På knä vid hennes sida låg Ingeborg, skakande af snyftningar, under det hon klagande framstötte: » O, Gud!
Hvad skall jag ta mig till? » » Mormor!
mormor, ni får inte dö, fönän ni förlåtit mig allt ondt, jag gjort er! » » Mormor, hör ni? » Hon tog den gamla, slappa handen och tryckte den mot sitt ansikte, men släppte den åter, hastigt skrikande af förfäran: » Så kall hon är!
Mormor är d ö d!
Hvad skall jag ta ' mig till? » Då stod Nils vid hennes sida och uttalade sakta hennes namn.
Vid första ljudet af hans röst sprang Hickan upp från sin knäböjande ställning, o c h i det hon afvärjande utsträckte handen emot honom, ropade hon med flämtande röst: » Ja, du vet bäst, hurudan jag varit mot henne, du vet bäst, hvilken usel syndig varelse jag är, och nu kommer du och dömer mig. » Med oändligt deltagande betraktade han den upprörda unga kvinnan och sade med djupt allvar: » Ja, jag v e t; jag hörde af mormor senast i går, att du varit den enda, som hjälpt och vårdat henne, och därför har hon alltid älskat dig och välsignat dig.
Men säg mig nu, hvad har det kommit åt mormor? » Ingeborg hade åter vändt sig till den gamla, öfver hvars bleka ansikte hennes varma tårar föllo, och svarade med bruten röst: » Som hon satt, ropade h o n: » Kära barn, jag tror jag dör. » — Och nu — nu är visst mormor död. » » Det är kanske blott en svimning eller ett slag- anfall, » lugnade Nils, » vi ska ' försöka få henne till medvetande igen. » Efter en stunds försök med kalla omslag, eau de Cologne, nervdroppar och dylikt lyckades det också: den gamla drog ett djupt pustande ande- drag och såg sig omkring med en stirrande blick.
Efterhand återkom dock medvetandet helt och hållet, och då hon igenkände Ingeborg, som stod lutad öfver henne, strykande hennes tinningar med uppfriskande medel, flög ett matt, men kärleksfullt leende öfver hennes läppar.
Ingeborg ordnade sängen, hvarpå de hjälpte?
åt att lägga den sjuka, och sedan hon af Ingeborgs hand mottagit en dryck af blandadt vin o c h vat- ten, tycktes hon stilla och lugnt insomna.
Ingeborg satte sig på pallen, o c h lutande hufvu- det mot sängkanten, utbrast hon med hårdt sam- manknäppta händer: » Gud vare tack och lof, att mormor kom till sans igen! » Därpå tillade hon sakta, liksom för sig själf: » Skulle hon dö, har jag ingen, ingen mer på jorden, som bryr sig om mig.
Men det vore nog ett rättvist straff för min kärlekslöshet såväl mot henne som mot alla, för mitt hårda hjärta — för allt — allt. » Den unge mannens hjärta svällde af kärlek och deltagande, men hvad skulle han säga?
Han gick sakta fram efter psalmboken, som han såg ligga på bordet, öppnade den och började med låg, men tydlig röst läsa ps.
245: » Hvarför sörja?
hvarför klaga? » Och flickan lyssnade stilla, men då han med vibrerande stämma läste: » Allt blir godt, när hjärtat hvilar fromt och fast vid Her- rans nåd,?
hörde han, huru hon snyftade.
Länge satt hon, sedan han slutat läsningen, med hufvudet sänkt i de knäppta händerna.
Slutligen reste hon sig o c h gick fram till bordet, där han satt, samt frågade sakta o c h ödmjukt: » Kan Nils också förlåta mig? » » O, Ingeborg! » var det enda han ur sitt öfver- fulla hjärta kunde framstamma, men hans varma, tårade blick var dock så mycket mer vältalig.
Hon vände dock genast åter och satte sig som förut vid hufvudgärden, med ansiktet lutadt i handen.
Ingendera talade på en stund.
Då blickade hon med ens upp, och det var oro och spänning och djupt allvar i hennes blick, då hon sakta och bäivande frågade: » Hvarför vill Nils flytta? » Utan att ett ögonblick betänka sig och med samma djupa allvar som hon, svarade han: » Därför att jag håller Ingeborg kär. » Hon lade omedvetet den ena handen på hjär- tat och skuggade för några ögonblick sina ögon med den andra.
Och därpå bröt det fram, blygt, men med ett jublande öfverfullt bjärtas hela värme: » Och jag — jag håller också dig kär! » Han for upp.
» Ingeborg, är det sanning? » » Ja Nils! » svarade hon enkelt och trohjärtadt, i det ock hon reste sig.
Han tog hennes hand o c h frågade åter, som om han haft svårt alt tro på sin lycka: » Och du vill bli min flicka?
— min hustru? » » Ja, om du vill ha mig.
Men du vet ju, huru styfsint och hård jag är.
Jag vill dock med Guds hjälp söka bli mildare och bättre på alla sätt.
Och, » tillade hon med ett ljust leende, » när man är lycklig, är det nog inte så svårt heller att vara god o c h mild. » Han smekte sakta hennes hand.
» Allt är som en dröm för mig ännu.
Jag har ju alltid hittills trott, att du inte alls kunde tåla mig. » Ingeborg slog ner ögonen.
» Jag förstår inte själf, huru det varit, Nils.
Ibland har jag själf nästan trott så — isynnerhet i början du kom hit.
Men jag kände mig på samma gång så för- färligt olycklig, då jag tyckte mig se, huru du rent af föraktade mig, ja, det såg så ut, Nils, det kan du inte neka för.
» Också trodde jag, » hon suckade djupt, som om själfva minnet utgjort en plåga, » att du tyckte om Sofi.
Och ängslig var jag på samma, gång, att du skulle se, hur jag sörjde öfver det.
Ah, det skulle ha varit en förfärlig skam, förstår du.
Förr skulle du väl då få tro, att jag var den mest hårdhjär- tade och högfärdiga flicka som fanns. » » Ack, Ingeborg, äfven jag har så mycket att be- känna för dig.
Jag har ej varit uppriktig mot dig. » Hon blef snöblek och drog häftigt sin hand ur hans, och fallande ned på stolen, utbrast hon med sorg o c h förtviflan: » Gud i himmelen!
Hvad säger du? » » Nej, nej, min kära flicka, tag det då inte på det sättet. » Han tog åter, ehuru med sakta våld hennes hand.
» Det är j u bäst, att jag nu talar o m allting från början, så att det blir klart emellan oss, sedan får du döma.
Men se blott icke nu så sorgsen o c h kallsinnig ut. » Hon vände bort sitt hufvud.
» Det kan j u göra detsamma, huru jag ser ut.
Du behöfver inte säga ett ord mer.
Du har j u i alla fall be- dragit mig — det är — slut igen nu. » Mormor gjorde en rörelse i sömnen.
Flickan reste sig och ägnade en lång stund gumman sin omvårdnad; men därunder såg Nils, som med oro i hjärtat gick fram och åter på golfvet, att Inge- borgs kind, som nyss varit så varm o c h glödande, var lika hvit som bädden, hon lutade sig öfver, och hennes blick, nyss så strålande, var slocknad och matt.
» Men så hör mig då nu, innan du dömer, » bad han, då Ingeborg åter satt sig.
» Jag har ej bedra- git dig på annat sätt, än att jag icke är den fat- tige dräng, jag gifvit mig ut för. » Då han såg, huru Ingeborg förskräckt ryggade till vid denna bekännelse, skyndade han att tillägga: «Min far är en förmögen och ansedd bonde, och jag är ende sonen. » Och han berättade för henne, huru han förmåtts taga den simpla drängplatsen för att på nära håll lära känna den flicka, hvarom morbrodern skrif- vit, men huru det till sist gått upp för hans hjärta, att icke Sofi, ulan Ingeborg vore » den rätta ».
» Men tillgif mig nu, » bad han innerligt o c h be- vekande, » att jag på detta bedrägliga sätt stal mig in i ditt hem I Jag har dock fått lida så mycket därför.
Och se ' n du en gång sagt, att du har mig kär, så tag inte ditt ord tillbaka!
Jag kan inte bära det, Ingeborg! » Och hon, som hela tiden suttit med kinden lu- tad mot handen, såg nu upp med samma strå- lande, varma blick som nyss och svarade lyck- ligt leende: » Du har j u inte heller bedragit mig så, som jag trodde, och antingen du är en fattig dräng el- ler en rik bonde, är du dock den Nils, som jag lärt mig älska och värdera.
Och din, » tillade hon ömt och sakta, räckande honom handen, » är jag n u.
i lust och nöd. » Ömt och trofast slutande henne i sin famn, ut- ropade.han lycklig och jublande: » Gud vare tack och lof, att jag nu vunnit den rätta! » Marsnumret [af Muns Mode- o. Mönstertidning är ledsamt nog så utgånget, att några af de senast anmälda prenumeranterna ej kunna erhålla detsam- ma.
Till aprilnumret ha vi dock gått i författning om upplagans ytterligare ökning, så att ej blott för- utvarande, utan äfven nytillträdande abonnenter ej behöfva gå miste om något nummer, de senare så- vida de i tid anmäla sig.
Redaktionen.
Innehållsförteckning '.
V e r a H j e l t; af Mathilda Bergendahl.
(M e d porträtt.)
— Fiamför Venus M i l o; poem af Daniel Fallström.
— Hemmets försvarsförbund »; af Christel.
— Misslämning; skiss för Idun af Sophw Linge.
— Söndagsarbete; af H — na.
— D e n svenska kvinnan pa Ohicagoutställuingen.
— Konsten att » gifva m i d - dag »; lör Idun af Ilerna.
— Några drag ur svenska kvinno- dräktens Iiistwrja; af L.
G.
T. T-r.
— » Det mätt hvarmed 1 maten.
.
. » Ett samtal m e d månen, upptecknadt för Idun af D.
E.
B.
(Slut fr. föreg.
n.-r).
— Ur notisboken.
— Teater och musik.
— Den rätta; berättelse från landsbygden vi Fanny Chrysander.
Prisb.
vid Iduns stora pristäfling.
(Forts. o.
slut.)
3
