# ID: svediakorp-per851
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1892
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 15,259
# sentences: 589
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm N:r 11 (221) Fredagen den 11 mars 1892.
Byra: Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr, Prenumerationspris pr år: Idun m e d Modetidning och kolorerade planscher kr.
8 I d u n ni.
M o d e t, u t a n k o l.
pl.
• B Idun ensam » 4 (Aftonbladets 50 nya hus.)
P r e n u i n e r.
sker i landsorten å post- a n s t a l t, i Stockftolm h o s r e d a k t i o n.
Anna &gt; | T i l l en af de äldre ii- stadsdelarne i Stock- liolm, till en liten och oansenlig gata, där det dock råder en ganska lif- lig samfärdsel, till Beri- darbansgatan å Norrmalm bedja vi Iduns läsarinnor följa oss.
Vi stanna framför ett af denna gatas äldre hus, n:r 21.
En uppmärksam be- traktare, — men huru ofta äro vi uppmärksam- ma iakttagare, då vi van- dra på inhemsk mark — skall genast upptäcka or- saken, hvarför vi dröja framför just detta hus.
Ofvan dess ingång är anbragt en marmortafla med en gyllene inskrift ej mattare än att hvar och en pä den tydligen kan läsa: » Anna Maria Lenngren, född 1754, dog här 1817. » Det var således i detta hus, som just i dessa da- gar — den 8 mars — för sjuttiofem år sedan Sveriges yppersta skald- inna utandades sin sista suck.
På hennes tid fanns framför detta hus, som nu ligger där trängt och inbygdt, vackra trädplan- teringar, hvilka gått den väg dylika landtliga an- ordningar i de stora stä- derna i våra dagar små- Redaktör ocn utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas å b y r å n kl. 1 2 — 1.
Allm.
Telef.
61 47.
Maria Boktr.-Aktieb 5:te årg.
Utglfningstld: hvarje helgfri Gemntults fredag Lösnummerspris I 5 öre.
(vid kompletteringar).
Anuousprist: 35 ö r e pr n o n p a r e i l l e r a d.
För » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a platser- 25 ö r e för h v a r j e p a n ö r j a d t tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 ö r e p r n o n p.
- r a d.
Lenngren, ningom gd; det gamla huset har mist sitt höga tak och förvandlats till ett tvåvåningshus, smärre ändringar i det inre haf- va vidtagits, men på det hela taget är ännu den våning fru Lenngren un- der flere år bebodde orub- bad.
Det är ej svårt att i inbillningen flytta sig tre- fjärdedels århundrade till- baka och kasta en blick in i det trefna hem, i hvilket » Skaldinnan, den för ryktet Som gömde lagern i sin hus- bållskorg », var en lika gästfri som älskvärd värdinna.
Och vid vår vandring behöfva vi ej taga blott till- flykt tiil inbillningen för att få den tydligaste bild.
Vi behöfva endast följa den ännu i behåll varan- de bouppteckningen efter fru Lenngren samt upp- gifter efter de personer, som beskrifvit hennes hem.
Rummen äro efter vår tids måttstock rymliga, men låga och dekorerade i den ljusa, lätta smak, som var modern vid bör- jan af ärhundradet.
Från den stora, ljusa förstu- gan med sin rödmålade vedlår träda vi in i mat-
Gör nöjet b o f a s t i ditt hus, Ä g i ditt hjärta s a m v e t s f r i d e n!
D e n gör v å r u p p s y n mild o c h ljus, Den rår på sorgerna och tiden.
fi .. salen.
Ett stort matbord rnidt på golfvet, en präktig spegellampett mellan fönstren och svarta, tageltygsklädda stolar i långa rader, som sol- dater vid en revy, ställda utefter väggarna, ut- göra i detta rum möbleringen.
Till höger om salen ligger kommersrådet Lenngrens rum, där ej saknas den till den tidens herr-rum oumbärliga mahogny-ehiffoniern, skrifpulpeten af sockerkist och den med tageltyg klädda ligg- soffan.
Från salen leda dörrar till de tre förmaken, ty med mindre kunde ej.
ens ett anspråkslöst kommersråd nöja sig i dessa de låga hyror- nas tidehvarf.
Det fanns ett » rödt förmak » och innanför detta ett » blått », som åtminsto- ne de sista åren ej längre gjorde skäl för sitt namn, ty det var försedt med en grön siden- möbel.
En mahogny-byrå med marmorskifva, ett schackbord, ett mindre tebord, ett litet sex- kantigt sybord med dyna i locket och därun- der en grön taftpäse, taflor på väggarna och några andra prydnader bidrogo att göra detta rum till det elegantaste i våningen.
Det trefiigaste däremot tyckes hafva varit » hvardagsförmaket », med den långa kattun- klädda soffan, de pärlfärgade stolarne och få- töljerna, sybordet och spelbordet.
Detta rum låg på andra sidan salen med fönster ät går- den; innanför låg sängkammaren, äfven den med pärlfärgade möbler samt ett litet förgylldt toalettbord med alrotsskifva.
Enligt vår tids smak är det något kallt och stelt i denna våning.
Här behöfver man minsann ej vara rädd för att stöta ikull små- bord eller snafva på pallar och dynor.
Vi sakna med rätta den ombonade, komfortabla smaken i våra rum, och de tusentals småsa- ker, som gifva dem dess egendomliga, oss kära prägel.
Men vi måste dock erkänna, att det finnes en stil i detta hem, den gustavianska stilen, med dess enkla, solida elegans, och har vårt öga vant sig vid att beundra de vackra alster af konstslöjd denna tid frambragte, skola vi utan tvekan utbyta många af vår tids fa- briksarbeten mot ett enda af de få lyxföremål, som prydde det Lenngrenska hemmet.
» Ett fullträngdt linneskåp från golfvet upp till tak Med allt hvad man till helg som hvarda ' n nånsin brukar, Nu damaster, nu dräll, här lakan och där dukar, Till finhet och fason i tusenfaldig smak », så har skildrat pet — som dä Leopold i sin » Eglé och Annette » ideal-husmoderns stolthet — i linneskå- och det var hans väns, fru Lenngrens, tjänade honom till modell.
Och hvilken ordning och renlighet, som rå- der öfverallt!
Ingenstädes finnes ett damkorn, allt är prydligt, hvitt, nyputsadt — och det från källaren till vinden.
Äfven hennes kök var mönstergillt, och hen- nes tjänstfolk gjorde henne gärna till viljes i att hålla allt fint och snyggt, ty hon var den huldaste matmor på en tid, då ofta husmöd- rarna trodde ordningen i hushållet fordra käx och gräl.
Hon hade en gång i sin ungdom slängt sa- tirens skarpaste gissel öfver dessa fruar, som ständigt lågo i delo med sina tjäuarinnor, och fastän en förträfflig husmoder blef hon aldrig lik den matrona hon i Tekocseljen skildrat: » Som gjort så mången piga stum Och sina hushållsdater tyder, Som i volymer knappt få rum ».
I sitt hem liksom i sin diktning och i hela sin personlighet var hon jämn, måttfull och fulländad.
* De båda » fina » förmaken hos fru Lenngren öppnades endast vid större samkväm, då bon också lät sina gäster beskåda sitt vackra da- mastduktyg, den ostindiska bordsservisen och platån med spegelglas och små Sévresdockor.
Det hände dock ej så ofta, att det var kalas i det lenngrenska huset, men dess oftare sam- lades gamla vänner i hvardagsförmaket.
Kommersrådet Lenngren hade sin plats i soffan, i hörnet vid kakelugnen, gästerna dro- go fram sina fåtöljer kring tebordet, där med glädtigt behag teet serverades af husets värd- inna i sin enkla dräkt med den mjuka, hvita halsduken, på hvilken aldrig fanns en fläck, aldrig en skrynkla.
Det talades politik och litteratur lifligt, be- hagfullt och kvickt.
Den franska samtalstonen hade med den franska litteraturen trängt ända upp till Mälarens stränder, och ingen kunde tro, att det verkligen var idel tystlåtna, tung- sinta nordbor, som samlades kring fru Lenn- grens tebord.
Där dröjde den gustavianska andan kvar, sedan den ej längre beherrskade vår vitterhet, som den hade gjort i Kellgrens dagar.
Gamla länkar brötos och nya knötos under årens lopp i fru Lenngrens vänkrets.
Gärna och ofta sedda gäster voro dock in i det sista den artige, snillrike gustavianen Leopold, den tjocke, fryntlige Rosenstein, Ad- lerbeth, Blom och andra, först och sist hu- sets » bäste vän », medicinalrådet Rutström, en något sträf, men bildad och gnistrande kvick man.
När framstående främlingar gästade vår stad, fördes de in i denna vittra krets, hvars själ var värdinnan själf.
Hon » höll aldrig tal », tog ej » ton utaf beläsen », men den kvickhet, som blixtrar fram ur hennes satirer, denna enkla tjuskraft, som gör hennes idyller oför- gätliga, ägde hon ej blott någon gång vid skrif- bordet, utan de voro sidor af hennes väsen, som alltid trädde fram i umgängeslifvet, då hon var bland vänner och själsfränder.
Det har sä mycket skrifvits om fru Lenn- grens husliga dygder, att dessa liksom skymt undan, att hon ej blott mönstergillt skötte sitt hushåll, utan tillika under många år var me- delpunkten i en af de utsöktaste vittra kret- sar Sverige någonsin ägt.
Hon trängde sig ej in i männens sällskap, men hennes var af dem eftersökt, och hon följde med intresse dagens litterära företeelser.
Man har ofta anfört hennes ord: » Med läsning öd ej tiden bort, Vårt kön så föga det behöfver », men man glömmer, att hon liksom många an- dra sedelärare ej alldeles följde sina egna fö- reskrifter — och därför må såväl samtid som eftervärld vara henne tacksamma.
Det är dock sannt, att hon ej tyckte om att förevisas, omtalas såsom lärd, såsom kvick.
Hon ville undvika » satirens udd », som då i JA.
L E N N G R E N.
en långt högre grad än i våra dagar träffade den kvinna, som i intellektuela intressen stod öfver sina medsystrar.
Hon hade en på samma gång stolt och blyg natur.
Ingenting var hen- ne vedervärdigare än att synas mer än man är — det framgår af alla hennes satirer — men blir ej detta ofta händelsen just med de kvinnor, som egna muserna sin dyrkan?
Ej under, att fru Lenngren gärna drog sig skyggt tillbaka från offentligheten till hemmets krets, där för kvinnan ej finnes denna motsats mel- lan verkligt och uppskattadt värde.
Men ock- så, hvem hade väl ett hem som hennes, där allt hvad Sverige ägde af snille oeh vett ofta och gärna stämde möte.
» T y en stämma henne städse sade Att hvarhelst hon lagrar skar, Sina skönsta segrar dock hon hade Inom hemmets stilla sköte kvar. » Anna Maria Lenngrens lefnad erbjuder inga romantiska omväxlingar och skiljer sig föga från andra kvinnors.
Hon föddes i Upsala den 18 juni 1755 — ej 1754, som det står både på den i Stock- holm och i Upsala öfver henne anbragta min- nestafian.
Hennes far var adjunkten Magnus Brynolf Malmstedt och modern Märta Johanna Florin.
Hon var den äldsta dottern.
Lefnads- villkoren i hemmet voro knappa, och Anna Ma- ria fick från barndomen vänja sig vid att arbeta och spara.
Hennes anlag för studier röjdes tidigt.
Hon fick ej en vanlig ytlig flickuppfostran, utan lärde sig grundligt studera och blef så förfa- ren i romarespråket, att hon hjälpte sin far att rätta studenternas latinska gkriföfningar.
I hennes karaktär lågo allvar och grundlighet, hvilka uppfostran bragte till mognad.
Hennes afsikt var att helt och hållet ägna sig åt litteraturen för att bidraga till sitt up- pehälle.
Hon öfversatte stycken för kungliga teaterns räkning och verser af henne inflöto i Göteborgstidningen » Hvad nytt ».
Under dessa sina ungdomsår uppträdde hon också med skärpa mot dem, som förmenade kvinnorna » rätt till vittra öfningar ».
På hennes tid var dock för en kvinna den litterära banan törnbeströdd, och den passade ej för hennes ömtåliga, blyga lynne.
Hon väg- rade därför ej sin hand år 1780 åt dåvarande kanslisten i kommersekollegium, redaktören i Stockholmsposten Carl Peter Lenngren.
Denne skildras som en hedersman, men något sträf och torr, och det är antagligt, att Anna Ma- ria Malmstedt blef hans maka snarare af yttre skäl än af inre böjelse.
Deras äktenskap blef icke dess mindre lyckligt enligt de säkraste uppgifter, som därom föreligga.
Det hade ej varit utan vemod, som Anna Maria lämnat sin ungdoms ärelystna dröm- mar, hon lofvade dock att » Behålla några rim till vänners nöje kvar ».
Och detta löfte svek hon ej.
Det mesta och det bästa, aom flutit ur hennes penna, dikta- de hon under sitt äktenskap, särskildt mellan åren 1793 — 1800, då hon nått höjden af sin utveckling: » Fast hennes sånger öfver landet gå, Carl Peter Lenngren lider ej därpå-&gt;.
Hon hade kraft och begåfning att det ena göra och det andra icke låta.
Som ogift ha- de hon utan tvifvel skrifvit mer, än hon nu som maka och husmoder hann att göra, men säkerligen icke bättre, ty i den utvalda krets, som samlades i hennes hem, bragtes hennes rika anlag till en styrka och mognad, hvilka de näppeligen fått, om hon som m:lle Malm- stedt nödgats skrifva i tid och otid.
Fru Lenngrens äktenskap blef till hennes djupa sorg barnlöst.
Hon upptog därför sin makes brorsdotter såsom sitt eget barn, men hemsöktes af en svår pröfning, då denna flicka blef vansinnig vid 1 6 års ålder.
Andra familjesorger fördystrade också de si- sta åren af hennes lefnad.
Hon bar dock alla sina pröfningar med undergifvenhet.
» I all- mänhet ägde hon », skrifver en af hennes vän- ner, Nils von Rosenstein, » icke stort behof att förtro sig åt andra, hvilket alltid blir fallet med den, hvilken icke håller af att tala, icke att synas veta och som ej behöfver andra råd än sitt eget förstånds.
Hennes älskade make var den ende, lör hvilken hon hade intet doldt. » De sista åren af sitt lif led hon af en plågsam kräftsjukdom.
En svår operation för- bättrade ej hennes hälsotillstånd, och från bör- jan af 1817 var det hopplöst.
Hon bar sitt lidande med tålamod.
» Mina vänner », brukade hon säga, » vill jag ej oroa därmed och för dem, som ej hysa intresse för mig, tjänar det ju till intet att tala därom. » Då hon stundtals kände sig bättre, lät hon en liten i huset boende flicka, Augusta Li- wendal, komma till sig, och roade sig med att för henne berätta fabler och historier.
Denna lilla flicka är nu en gammal gumma, som boende ännu i närgränsande hus, kan berätta » om kommersrådinnan » och om hennes vänliga, kärleksfulla väsen.
Den 8 mars skildes fru Lenngren hädan.
» Jag är ej rädd för döden, ty jag är icke rädd för Gud », voro bland hennes sista ord.
De korta drag ur fru Lenngrens lif vi kun- nat lämna, torde vara kända för de flesta, ty i vår vitterhet finnes ej en författarepersonlig- het mera allmänt känd och uppburen än fru Lenngren.
Mycket har ock skrifvits om hennes karak- tär och om hennes skaldskap, men de synas båda vara lika svåra att klargöra, att inpassa i de trånga ramar, i hvilka vi äfias att in- ordna naturen med alla dess oändliga skift- ningar.
Denna måttfulla, inom sitt område fullän- dade skaldinna, denna förståndsstarka, inom sig slutna, lugna kvinna är ingen vanlig företeelse.
Ingen kan säga, att hon är okvinnlig.
Hennes - blygsamhet, hennes hjärtegodhet, hennes hemkär- lek förbjuda det, och dock saknar hon flere af de drag, som så många mena måste höra kvinnan till.
Hon är en typ för sig.
Och likaså är det med de bästa af hennes dikter.
D e äro hvarken helt idyller eller sati- rer, de äro uttryck af en originell begåfning, som förstår att med enkla medel verka stort och sannt.
Därför hafva de ock lyckats att tränga djupare ned, lefva längre och kraftigare än de flesta, som diktades på hennes tid.
Fries.
Det vackra porträtt af Anna Maria Lenngren vi på första sidan meddela har för Iduns räkning ut- förts i xylografi af Gunnar Forssell efter en i k. bi- bliotekets samlingar befintlig bild, målad och grave- rad af A.
O ".
Bemdcs år 1801, och hvilken anses vara den mest porträttlika framställning af skaldinnan som finnes.
LJUF ODJ ÄLSFLIG » I B R A B A T T E N £OG HITTA ©DJ ROSOR T " B U F E T T E U " SFYMNINGSSTNNBCU, ©DJ BÄR E N M E N L Ö S U T I GULBSUTTT ÄNNU J ^ S E T » A R så T Y S T T " FRU UR SENUGREU " BANBEU T STU SLÖJA MÖRFRET ©DJ TANTEN SLAPPABES 3 MTNBCU FOÄLLEUS BJUPA ITUBER EJ GLÖMT RO OCH F R E B.
STOB BÄR G E N A S T TTTEB B R A G DEN » I B M I N STBA S Å » ÄULTGA MTLBA, BANB.
SLÄFT P Å B Y G B E U BEN GAMLA BYGBEU O D J LATTB.
GÖMBE, — J A G BRÖMBC DÄR BAUSAR ©DJ A F T A R EJ ETT S M I T T B J Ö R N E N TILL I T T E N FUÄCTS DA SOMMARHÄFTEN 2TTT B E TITT &lt; 5 U B F Ö R F U N G SJÖTTF S Å S A F T A N E B, 2I ((T PÄR 21U ODJ BLIBA AF EN S O.
T ATT G A M M A N SITTER BELT G E M Y T L I G T FRAMFÖR LJUSA BRÖMNTENS FC, » I B BIFALL GUBASFARAN MUSTFEN FRITTFEN, STU BRASA SAMMAN UTI RO.
F J O N M E B SITT TROLLSPÖ LÄTT M I G RÖRBE, DET TYRFTES M I G, S O M O M J A G FYÖRBC (EN SAFTA BWSFRTMA: " K O M ORB S E! "
DEN FANTASIN ©DJ F A R M E B FEER F R I N G 2FF 3 INGENTING 3AG GETT FRIA ORB G T A B BOTTER F L Ä B B T B J Ä F S TÖMMAR ©DJ PROSTFAR T BRÖMMAR ©DJ NIGNINGAR BUGAR RTBÅ.
" BERIT " ©DJ BORT M E B L Ä S N I N G FINB DOCJ TYST — B ITEJ, U T I » EDREN M O T LJÖJBEN S A F T A BRAS, SORL A F G L A B A RÖSTER ©DJ MUNTERT (EN SURRAR NYCFELBARPAS 3 M O T T J A N B E N STÖBER TIBEN ÖBER, B E R Å B i \ on F Å T T, ©DJ DI (TUBEN, » I B GRINBEN SLAG.
DÄR I T T E B T R O L L S P Ö T G Ö R {J O N N U ETT TERFETT, HIBÅN UNBER BESTÅS 2TF U N B E R B Å N I G A S T E FÖRGÄTANBE BRAPERAB (JEBRAR BÄR T B A G, FÖRBTBAU E N S C E N M E B FÄITB MJUFT ODJ FJÄBRAR S I T T PRÄSTFOLF FRU GREF » TNUAN ÄTER M I B B A G S Å G M I G SNART M E B FEN » I B STBAN FRAMFÖR ITTEB ©DJ FÖRNÅNAS M Å.
ANINGSFULL O N LÄSER E J " (S A J E T T E N ", FJON S T U B E R A R E F T E R R Ä T T E N 3 &amp; A N S BILA MLJANG BLOTT.
BÖRA, T » ÅRT ÖRA GROFCA B A S.
DÄR SMTCFRAR ©DJ B Ä R " T SLOTTET O D J T F O J A N " FATTEN P A P E G O J A N, F Ö R N Ö J S A M T; ETERT U T S L A G FÄLLT.
£JÄR S P E L A S DT N U " D E N GLABA S E BEN GAMLE, ITTEB BARNAMICJ SÅ » ÄNLIGT ©DI FÖRNÖJB FROMME FESTEN ", PRÄSTEN O D J ST (F » ERFJÅR, PRÄSTMORS BAFOM ÖGON BEM FAPLAN M E B BARN DÄR GRÅTER " H E T T I " DÄR » AUBRAR DÄR LERA B A R N ©DJ BTLBER T O M M A ITTETT » A C F R A SNART ©DJ UTSER ODJ M A F A STÅR.
ITTEB FRISFA 3U FIUBCR, " POJFARNE " BORTA, ETT M I N U T, LORFAR RUSA ANBRA ©DJ UR BE " TA FATFEN " TJÄLSANS PURPUR UPPÅ © M NREBCU U P P ODJ M O S S A R ETT P A R R A S F A DEN BLÅSES (DD?
Ä N I FRTSFA FINB; DT POPPAS, ICTE S F O L A SLÅSS FÖRRÄN DT 3 » INB.
ÖFUER SCENEN, T J Ö T S P Å A F S T Å N B BLOTT, T; AR F N A P P A S T E N SFIUNTORR SE UPPÅ HUNNIT GREFLTG ETT G A M M A L T TÄNFA, ÄNFA STÖTT.
S A L U, BEFLÄBB M E B GYLLCULÄBER, DEN GAMLA ©DJ TÄLTAR U P P Å BRIRFER FÖRGLÖMMER TE P Å FLÄBER BRAG O D J GIFT, ALBRTG S I N A ANOR, 2ii- T J Ö G F Ö R N Ä M TITT SFTCF O D J » A N O R ©DJ — BRÅPLTGT Ä M N E " PORTRÄTTERNA " PÅ SISTA SE ' N FÖR E N BIFT.
BÄR U P P Å SFRUMPNA LLR R A M E N TTN SIN » ÄGGEN ÄTTELÄGGEN BTTRFA M Ö R F T O D J TRIST, Ä R TJC-U S T Ä N B T G T bomb A T T T I G A, TJENRTCS S T A R T A S MATMOR FAMMARPIGA GRUFLIGT LITEN SNABBT SÅRAT SIST.
S O M tanten B E F O R S O I U U A, 2 3 Å B ' SLOTT, PORTRÄTTER ODJ G R E F E T N N A, ©DJ SÅ BET GÅR U N B A N FÖRR ' N ©DJ SOM S O M E N BATTS.
N I TÄNFA S E N I FRÖFCU FRAMFÖR P Å EDER A N A, " 3ULIANA " O S S S T Å T ALT S I N G L A N S.
» APNET T Ä U F T E (J O N T FÖRET LYFTE E J F Ö R O S S P Å FLORET, TJÖT!
N A R LÄRB AF SÖTA M O R, I T T E N T J E M T E BOEL S Å » Ä (» T F Ä N B E P Å Syskon.
Ett snabba U T I B E N E N » Ä G BE SPRUNGIT LARMET F Ö T T E R N A, t \ on I N Å T ITTEB FIPPABE, MER?
O M MATEN, ITIEN FFLCTJ J A G BÅGAR?
ALBRTG E N F R U L E N N G R E N BE ODJ S N E F E U, B Å O M TITLARNE.
©DJ J A G ODJ FLAGAR, S Å T » ÅRA jSnottr-S.
ATT S O M M Ä N T STATEN REBAN MÅLAR ÅTER, GLTBER N E R.
BANTALEFEU Stt M I N B R E SIN FÖRBLEFNA S Å IJUBLÖST BRÖMMEU » AFNAR FÖBS S E ' N S Å BITTRA SORGER G E, DE AF GENI.
GOSSAR, BORT A F S O M M A R N S (E J FALSPFJET F Ä N N A SOM MERA " FÖRBI, Ä N J A G (ER, O D J Ä N J A G G R Å T E R, £J » EM ©DI (EMELLAN LÄTT BLTRTRANBE O D J T Ä C F A, LITEN BILBENTA FJÄR ' LANTE T (JÄTTEN FLAMMAR " MERA, LJUSA S Å GLABA leta MUNTERT M O T STAF » EU, BEL S Ä T J U S A N B E O D J T Ä C F A ©DJ HIBÅN SÅ STÖBB S T Ä N B T G T FLERA SER B E M S » Ä F » A I T T E U Å T T A FULLA ITTEB STOJ FÖRUTAN BEJB O D J SLUT.
ITTEB G R A N N A GRAF » CU, P Å BLOMSTERFÄLT.
FÖRTJUST J A G ROPAR: (EN ÄRO FÖRTA, ÄR " D E N G T A B A F E S T E N " T O M STÅR SCENEN TNCTB " 03UMMAU ", STRÅLA, T DÅLA ©DJ dy Ellen DÄR FÖRSLITNA » ÄNBE STOR.
kapitel u r u p p f o s t r i n g s l ä r a n.
jet är en sorglig iakttagelse, att ett hjärt- ligt, harmoniskt förhållande syskon emel- lan alls icke är någon själffallen och vanlig företeelse.
Söka vi nu efter orsakerna till den rådande sorgliga oenigheten, kunna de hänföras till två hufvudorsaker, nämligen till barnens med- födda onda natur och till den felaktiga upp- fostran.
Människan är af naturen egoist, och först genom den fortskridande uppfostran och kultu- ren lär hon sig att foga sig efter världen omkring henne, lär hon sig fördraga och slut- ligen älska andra, ja, att, som blomman af sedlig utveckling, lida för andra — uppoffra sig för dem.
D e t är sålunda till en viss grad naturligt, att syskon ofta skola råka i kollision med hvarandra.
Det är föräldrarnes sak att genom kärleksfulla förmaningar och rätt använd stränghet bekämpa barnens na- turliga onda anlag, att ingifva dem kärlek till hvarandra, aktning till föräldrarne och obetvingadt förtroende till deras rättvisa och opartiskhet.
Tyvärr äro många föräldrar icke i stånd att uppfylla dessa sistnämnda svåra villkor — för att icke tala om de fall, då föräldrarne själfva genom inbördes gnabb och köld gifva barnen ett dåligt exempel, som dessa naturligtvis taga efter, då föräldrarne
sålunda i första rummet b !i orsaken, att för- hållandet mellan barnen ej är godt.
Många föräldrar, som äro bekymrade öfver sina barns ofördragsamhet, och som beklaga sig däröfver, böra allvarligt pröfva sig och fråga: » H a vi icke själfva någon skuld, till att det är s å?
» I de flesta fall måste de besvara denna fråga jakande och tillstå för sig själfva, att icke barnens natur, ett dåligt karaktärsdrag hos det ena eller andra af dem kan göras ansvarigt därför, utan att de själfva genom att illa uppfylla ofvau uppställdafordrin- gar blifvit orsaken till det beklagansvärda torhållandet.
— Nästan alltid ha både fadern och modern en gunstling, som de ofta, utan att de vilja det eller till och med utan medvetenhet därom, fö- redraga framför de andra barnen.
Denna för- kärlek gör dem endast alltför lätt blinda och eftergifna för deras älsklingars svagheter och fel och förleder dem lätt till orättvisor vid uppkommen osämja mellan syskonen.
Mån- gen far och mor, som annars äro förstån- diga och klarseende, göra sig likväl ofta ej möda att vid en tvist, som af barnen hän- skjutes till deras afgörande, opartiskt och noga taga reda på förhållandena för att sedan döma efter bästa forstånd och samvete.
Ofta göra de slut på saken genom ett hastigt uttaladt maktspråk eller en öfverilad näpst, naturligt- vis till gunstlingens förmån.
Denna finner lättare gehör för sina anklagelser eller sitt försvar.
Öfvertygelsen om dennas sannings- kärlek och öfriga dygder är ofta så fast ro- tad hos föräldrarne, att det sällan faller dem in annat, än att något af de andra barnen är den skyldiga parten.
Om föräldrar hand- la så, är det då underligt, om bland barnen råda afund och svartsjuka, och om dessa käns- lor då och då taga sig uttryck i tvister och till och med handgripligheter?
Hvarje tillba- kasättande, hvarje orättvisa fäster sig djupt i barnets själ och föder motvilja och hat mot den gynnade, för hvars skull det måst utstå en orättvisa.
Det är den naturliga, oundvik- liga följden.
Ett kändt faktum är det vidare, att de äldre syskonen energiskt vilja spela förmyn- dare for de yngre och göra anspråk på en viss auktoritet och makt öfver dem.
Med samma energi bruka de senare protestera mot detta förmynderskap, denna hersklystnad och taga då ofta sin tillflykt till olydnad.
Det är naturligt, att föräldrarne med största bestämd- het måste bekämpa denna lust till despotism hos de äldre syskonen och icke tåla, att dessa åtaga sig en roll, som blott tillkommer föräl- drarne och lärame.
Men lika illa är det, om de i sådana fall utan vidare ställa sig på de mindres sida och hastigt göra ett slut på frågan med ett: » Karl har ingenting att säga, » eller: » Understa dig ej att befatta dig med småsyskonen! » — Pröfva först och döm sedan!
Hur ofta händer det ej, att föräldrarne öfver- lämna åt de äldre, förståndigare syskonen öf- vervakandet och tillsynen öfver de yngre, att de göra de förra ansvariga för de senares alla tilltag.
Därmed gifva ju föräldrarne de äldre en viss auktoritet, ty utan en sådan kunna de ej fullgöra sitt åliggande, och det vore i annat fall högeligen obilligt att göra dem ansvariga for hvad de mindre syskonen taga sig till.
Det skulle då vara en stor orätt- visa, om man vid sammandrabbningen mellan de båda partierna skulle på ofvan anförda sätt fråntaga den äldre all befogenhet att ingripa mot de yngre.
Å t den, som har plik- ter att uppfylla, måste äfven tillerkännas motsvarande rättigheter.
Här gifves blott ett antingen — eller.
I detta afseende begås likväl ganska ofta misstag.
Visserligen är det svårt att här alltid finna den rätta stånd- punkten och att döma och handla rätt och klokt, men man bör åtminstone allvarligt söka undvika all orättvisa, och föräldrar böra vara färdiga att behandla båda parterna med samma stränghet.
för Olga, och kapten hade den artigheten att förklara sig mycket nöjd med Olgas framsteg.
Hon hade spelat en vals, som vunnit allmänt bifall på deras stora bjudning.
Så nu är det jag, som får svara för den här veckan, säg? » » Tack, Sissan lilla, det är då just ingen- ting ovanligt. » Fru Wall lade en hög skära ylletröjor i ar- Vi inbilla oss visst icke, att vi med ofvan- betskorgen, tog af glasögonen och reste sig stående sagt föräldrar och uppfostrare något långsamt.
Hon gick fram till Siri, som stod nytt.
V i äro öfvertygade om, att de rätt väl lutad mot pianot, och smekte ömt hennes ljusa känna det sagda — d. v. s. i teorien — men hår med fuktiga, kalla händer.
hur står det till med dess tillämpning i prak- » En sådan liten frusen stackare till mamma tiken?
Just en sådan tillämpning vilja vi i jag har. » dessa rader lägga föräldrarne på hjärtat.
Siri besvarade hjärtligt moderns smekning.
Många tro sig handla på det sätt, vi här an- » Sätt dig här i stora stolen; just så, midt tydt, men omedvetet ledas de ofta af för- för kakelugnen.
Jag ska ' göra en skymnings- blindelse, förkärlek och fördom.
V i ålägga brasa, j » g. » föräldrarne sträng själfpröfning som en plikt.
» Nej, Siri, det var ju eld i morse. » Öfverallt, där syskon lefva i osämja, böra » An se ' n då.
Du är alldeles iskall om föräldrarne antaga, att de äro medskyldiga, och händerna.
Nu ska ' vi festa, det har jag be- att de trots sin goda vilja och redliga sträf- slutit, och det kunna vi väl inte se i kol- van ha begått något fel.
Då först skola de mörkret. » skärpa sin blick och bli i stånd att finDa de Siri sprang ut i köket efter ved och kom lämpliga medlen att afhjälpa det onda och att snart in med ett helt fång på armen.
kunna iakttaga, hvilket behandlingssätt är » Nu får det här ta sig, » förklarade hon det bästa gent emot barnen.
För mycket och stängde till luckorna om den påtända bra- står härvidlag på spel, för att man icke borde san.
» Och under tiden ska ' jag undersöka min uppbjuda alla sina krafter.
Ty äfven om lilla påse, som ligger i muffen. » många af dessa ofördragsamma syskon med » Du är just en liten toka, Sissan.
Tycker åren och det växande förståndet af sig själfva du, att vi ha råd att vara så här öfverflödiga? » ömsesidigt närma sig hvarandra och umgås Fru Wall lutade med en trött rörelse hufvu- på det vänskapsfulla, innerliga sätt, som till- det mot länstolens ryggstöd.
kommer syskon, är det tyvärr likväl icke » Ja visst, det går så mycket bättre att ar- sällan, som barnens osämja förer till en fort- beta efteråt.
— Nu öppnar jag luckorna.
Känns satt motvilja, ja, fiendskap för hela lifvet — det inte skönt? » ett sorgligt resultat, som kan bereda bekym- » Jo, det förstås, men jag tycker bara det mer icke blott för de båda parterna, utan för är synd, när jag tänker på, att du aldrig får hela familjer, framför allt för föräldrarne, som något för din egen del, din lilla stackare. » ju i grund och botten omfp.tta alla sina barn » Prat, lilla mor.
Är jag en stackare?
Nej, med samma kärlek.
du ska ' allt få heder af mig en gång.
— Så Må vi därför uppfostra våra barn så, att här skall det stå i tidningen: » Den framstå- vi bespara dem och oss en så sorglig erfa- ende pianisten fröken Siri Wall lär nyligen renhet, eller så att vi åtminstone ej ha att afslutat ett synnerligen fördelaktigt kontrakt göra oss några förebråelser, om varelser, som att under nästkommande vinter konsertera i naturen ställt hvarandra så nära, kväfva dess — ja, hvar vill du helst?
— i Newyork kan- röst i stället för att förenas genom ett oslitligt ske!
Där betalas det bra.
Blir inte det sti- kärleksband och inbördes dela glädje och ligt? » sorger.
» Kära barn!
Du har inte ens råd att stu- dera.
» » Kommer väl, ska ' du få se.
Nästa år höjer jag priset till en krona i timmen, hos somliga åtminstone.
— Duger det inte!
Nå ja, alltid kommer det någon mecenat till vår lilla stad och får höra mig spela igenom so- L u f t s l o t t.
nater med Olga eller Alma, eller också går han här utanför på gatan — det är bäst han Skiss af Elisabeth Kuylenstierna.
kommer i vår, när dubbelfönsterna äro uttagna » j I ej, käraste min lilla morsgumma!
Sit- — och lyssnar till de fjufva, smältande tonerna T I ter du och arbetar än?
Det är all- af ackompagnementet till en folkvisa.
Han Qyy deles mörkt härinne.
Lägg ifrån dig blir förtjust, det är klart, gör sig underrättad den där gamla ylletröjan nu, så ska ' vi fira om mig — och så • — så är min lycka gjord.
• — — Tänk dig, lilla mor, när du får gå och skymning 1 » pyssla med mina buketter och ordna de långa Siri Wall hade nyss kommit hem från en breda sidenbanden.
Och så ska ' du vara vär- spellektion och höll nu på med att lägga in dinna vid mina supéer och se rar ut i en hatt och handskar, allt under det hon pratade svart sidenklädning med släp, så långt du vill, med modern på sitt friska, glada sätt.
och hvit mössa med lilasfärgade band.
— Och » Nå, vill du inte lyda, mamma lilla?
Hvad glace ska ' det vara till dessert; någonting extra- säger du?
Sluta den där först!
Nej, det blir fint, som ska ' föreställa » Framgångens fe », allt sedan det, när lampan blir tänd.
Du får eller någonting sådant där.
.
.
» inte förstöra dina ögon helt och hållet häller. » Hon kysste innerligt moderns skrynkliga kind Öfver fru Walls bleka ansikte flög ett matt och såg på henne med sina vackra, lifliga ögon.
leende.
» Men för allt i världen, jag glömmer ju » Du vet ju, barnet mitt, att jag måste lofva fabrikören att ha det färdigt alltsammans i bort, hvad jag skulle bjuda på nu! ».
Som en vindfläkt var Siri ute och tillbaka morgon, och för resten.
.
.
» » Är det den gamla visan, » skrattade Siri.
igen med en glastallrik, på hvilken några helt » Ja, jag förstår: pengar, pengar och pengar!
anspråkslösa kakor lågo utbredda.
» Var så god, medan du väntar på glacen! » Men var du lugn!
Jag har fått betaldt i dag
Siri gjorde en djup nigning.
» Tack, tack, Sissan lilla, men nu få vi allt lof att tända lampan, om jag ska ' få färdigt i kväll. » » Inte än, det är då rakt omöjligt!
Jag ska ' hjälpa dig hela kvällen se ' n, det ska ' gå som en dans.
Nu är du tvungen att ta en liten lur så här i skumrasket.
Jag ska ' spela för dig.
— — Å h j o, lilla rara mamma.
Här kommer pallen och här är kudden, så schalen öfver.
Sof nu godt! » Siri nickade åt modern och gick fram till pianot, slog upp det och började spela.
Me- lodierna flöto veka och dämpade i hvarandra, ton efter annan dog bort för att åter väckas till lif, sakta, sväfvaude som en rädd aning, en oviss förhoppning.
Alla hennes drömar bröto då och då fram i kraftiga, djärfva ackord, så en löpning, hela skalan nedför.
Hon lefde ett härligt, rikt lif i tonernas värld.
De voro hennes ungdomsvänner, hen- nes glädje, hennes tröst, men i afton hade de ej samma lockelse som vanligt.
Det föreföll nästan, som hade hennes lysande framtidsvyer förtagit deras makt och endast förlänat dem en trånande längtan, en aggande känsla af fruktan.
Den glädtiga stämningen var helt och hållet försvunnen.
Skymningen, som bredde sig allt mörkare omkring henne, kom allt att synas tyngre, svårare.
Verkligheten framställde sig nu i hela sin tryckande hvardaglighet.
Hon tänkte på mo- dern, hur hon måste arbeta från morgon till afton, utan rast eller ro.
Nu slumrade hon dock efter flere nätters vaka vid arbetet.
Siri reste sig tyst och gick bort till modern.
Hon lyssnade till de lugna, tunga andedragen och såg med smärta på det bleka, aftärda an- siktet.
Gestalten var hopsjunken, och händer- na hängde slappt ned.
En förfärlig tanke ge- nomkorsade Siris hufvud.
Tänk om — när hon en dag skulle stå all- deles ensam!
Om det käraste hon ägde på jorden toges ifrån henne!
I detsamma vaknade fru Wall och frågade förskräckt, när hon såg Siri stå lutad öfver sig: » Har jag sofvit för länge?
Hvarför väckte du mig inte, barn?
Hur mycket är klockan?
» » Sex, tror jag; men du har visst inte sof- vit för länge. » » Jag drömde så ljufligt.
Det var bestämdt dina luftslott, som spökade i hufvudet på mig. » » Det kan allt hända det, » nickade Siri, och ett ljust ungdomligt leende spred sig öfver hennes täcka ansikte.
» Jag ska ' gärna bygga luftslott jämt, om du bara vill drömma om dem. » » Tack för det, lilla Siri.
Du må tro, jag bygger nog själf, om inte fullt så luftiga som dina.
Jag vore väl inte mor eljes, ty ha mödrarna inga andra rikedomar att ge sina barn, alltid ha de ett luftslott tillreds. » » Då kunna vi just hjälpas åt hädanefter, » sade Siri och slog armarne om moderns hals, » ty det är precis på samma sätt med döttrar- na.
Ha de ingenting annat att löna moders- kärleken med, alltid bygga de upp luftslott. » Sen till, att Idun med Modetidning finnes hos alla edra bekanta!
En hvilostund.
(D i a l o g m e l l a n m a m m a o c h Lisa, 4 år.)
\ k a ' mamma hvila sej nu?
: » Ja, min tös. » » Ä ' mamma sjuk då? » » Ja, lite. » » Hvar har mamma ondt? » » I hufvu ' t. » » Ska ' mamma försöka sofva då? » » Ja, de ' ska ' jag. » » Då vill väl mamma vara i fred? » » Ja, de ' vill jag gärna. » » Ska jag gå ut i salen då, eller får jag vara härinne? » » Om du ä ' tyst, behöfver du inte gå din väg. » » Ja, jag skall vara tyst. » (En half minuts paus.)
» Mamma, har mamma fått vara i fred nu? » » Ja, men nu börjar du ju prata igen. » » Ja, de ' ä ' väl bäst jag går ut i salen då, så att mamma får sofva.
Får dörr ' n stå öppen? » » Ja. » (Några ögonblicks tystnad.)
» Mamma! » » Ja. » » Får jag ett plommon? » » Nej, jag vill inte gå upp efter något nu. » » Kan jag inte få låna nycklarne och be Selma ta fram ett? » » Jo, de ' kan du få. » » Hvar ä ' nycklarne d å?
» » På toaletten. » (Några minuters ro, under det plommonet inmundigas.)
» Mamma! » » Ja. » » Nu har väl mamma hvilat sej riktigt, då jag har ätit plommonet.
Nu får jag väl komma dit in och leka igen? » Arkitektens hustru.
A F Antonio de Trueba.
(Öfvers.
från spanskan för Idun af S v.
C — n.)
(Forts. o. slut fr. föreg.
mr.)
3.
Ä|||nvånarne i Toledo kunde icke längre säga, cfi * då de nalkades Tajo öfver dessa stela klip- por och dessa djupa afgrunder, » här var San Martinbron »; ty San Martinbron, om ock dold ännu af starka ställningar och byggnadsvirke, nådde redan öfver ruinerna af den gamla bron.
Ärkebiskopen don Pedro Tenorio äfvensom invånarne i staden öfverhopade med dyrbara presenter den modige och skicklige arkitekten, som lyckats sluta de tre hvalfven i bron trots de rasande strömhvirflarne och arbetets gigan- tiska svårigheter.
Aftonen före Alfonsofesten — Alfons var stadens skyddspatron — tillkännagaf Juan de Arévalo för ärkebiskopen, att det för ar- betets fullbordande endast fattades att bort- taga ställningarna till de tre hvalfven, i hvil- kas öppningar fanns en mängd starka stöd af trävirke.
Ärkebiskopens och folkets glädje var stor.
Borttagandet af stöden och ställningarna, på hvilka denna ofantliga massa af fint arbe- tade stenar hvilade, var ett mycket farligt fö- retag.
Men det lugn, som arkitekten visade, hvilken lofvat att stå på brons mellersta bvalf i detta kritiska ögonblick, ingaf alla fullt förtroende.
Den högtidliga invigningen och öppnandet af San Martinbron tillkännagåfvos till följande dag genom härolder och ringningar i alla To- ledos kyrkklockor.
Från de höjder, som om- gifva Tajos flodbädd, betraktade Toledos in- vånare med glädje och rörelse sina sköna Cigarrales, hvilka under många år varit öds- liga, nästan öfvergifna och nu från och med morgondagen skulle återfå sitt forna utseende af liflighet och skönhet.
Vid nattens inbrott gick Juan de Arévalo upp på mellersta brohvalfvet för att göra allt klart för den följande morgonen.
Han sjöng muntert, då han öfversåg allt.
Men plötsligt tystnade sången på hans läppar, och glädjen i hans ansikte försvann, och han begaf sig i väg hem, uppfylld af sorg och modlöshet.
Catalina, hans hustru, gick ut för att kär- leksfullt mottaga honom, men en fruktansvärd blekhet betäckte hennes ansikte, då hon såg, huru nedstämd mannen var.
» O, min Gud, » utropade hon förskräckt, » är du sjuk? » «Nej, min Catalina, » svarade Juan och för- sökte dölja sin modlöshet.
» Neka icke, ty ditt ansikte vittnar därom. » » Aftonen har varit mycket kylig och ar- betet s v å r t.
.
.
» » Kom Juan, kom in i rummet, så kanske värmen och aftonvarden kunna göra dig frisk igen och glad. » » Glad ».
.
.
mumlade Juan med djup sorg, medan hans hustru sysslade med tillagandet af aftonvarden nere vid spisen, i hvilken nå- gra torra ekspånor brunno.
Juan ansträngde sig mycket att öfvervinna sin sorg och brist på aptit, men det var för- gäfves.
» För första gången i ditt lif döljer du för mig ett bekymmer, » sade Catalina.
» Kanske jag icke mer är värdig det förtroende och den kärlek, som du alltid visat mig? » » Catalina, plåga mig ej med tvifvel om den kärlek, jag hyser till dig. » » Det kan ej finnas kärlek, där förtroendet saknas. » » Respektera for din egen skull och min den hemlighet, som jag döljer för dig. » » Din hemlighet är en mycket djup sorg; jag önskar få känna den för att söka lin- dra den. » » Lindra den!
Det är omöjligt! » » För en kärlek, sådan som den jag hyser till dig, finnes ingenting omöjligt. » » Nåväl: i morgon skall jag förlora lif och ära, de skola försvinna i floden på samma gång som det verk, jag med så mycken möda och så många förhoppningar har uppfört. » » Nej, nej, » utropade Catalina, i det hon slöt mannen med varm kärlek i sina armar och undertryckte den smärta, som denna upp- täckt förorsakade henne.
» Jo, ehuru min tro på seger var större, har jag upptäckt, att ett fel i mina beräkningar i morgon skall begrafva i Tajo både bron och den, som uttänkt och uppfört densamma. » » Bron må störta i vågorna, men icke du, min vän, ty jag skall på mina knän bedja den ädle kardinalen, att han icke tillåter dig uppfylla ditt förskräcklige löfte. » » Fåfäng skall din lön blifva, ty äfven om han skulle bifalla din begäran, så vill jag icke behålla lifvet utan ära. »
» Du skall behålla lifvet med ära, » sade Catalina beslutsamt.
4.
Tupparne började redan gala.
Catalina låtsade sofva, och hennes man, utmattad af sorg och arbete, sof sedan några ögonblick, ehuru hans sömn mera liknade ett slags mara.
Catalina steg upp så tyst som möjligt och gick ut i köket.
Köksfönstret låg åt Tajo- sidan, och Catalina såg sig omkring därinne.
Natten var mycket mörk; några blixtar ly- ste då och då.
Neråt Tajodalen hördes intet annat ljud än flodens brusande och vinden, som hven i trä- virket på San Martinbron.
Catalina stängde åter fönstret, utan att göra minsta buller.
Bland de till hälften slock- nade eldbränderna i spiseln utvalde hon en och begaf sig med den ut på gatan, utan att ens våga andas.
H varthän gick hon?
Tog hon denna brin- nande eldbrand för att vägleda sig i det tjocka mörker, som omgaf henne, då hon kom ut på gatan?
Trots det djupa mörkret och faran att utan lyse gå den väg, där Cata- lina skyndade fram, sökte hon med kappan dölja det ljus, som borde bevara henne från att falla i ett af bråddjupen, hvilka hon trotsade med otrolig djärfhet.
Efter många faror och mycken möda kom hon till San Martinbron, i hvilkas hvalfbå- gar vinden fortfarande tjöt, och vid hvars pe- lare floden alltjämt brusade, uppretad öfver att icke kunna öfvervinna detta hinder, från hvilket Trastamara först befriade honom, och hvilket han själf sedan upprepade gånger af skuddat.
Catalina nalkades brons pelare och kunde icke återhålla en darrning af fruktan.
Kanske var det därför att hon befann sig vid kan- ten till denna afgrund, där vattnet brusade, kanske därför att hennes hand, som endast var van att göra godt, i detta ögonblick svängde en förödelsens fackla, kanske därför att i detta ögonblick skållade en fruktansvärd åskknall, kanske slutligen därför att i deras ögon, som icke förstå kärlekens offer, brottet fört henne dit.
Hon slungade eldbranden, som hon hittills sökt dölja, mot trävirket.
Det kådiga träet började brinna, och lågan, som pådrefs af vinden, trängde ständigt fram och insvepte det med svindlande hast.
Tack vare ljuset från blixtarne och lågan, som redan omgaf de tre hvalfven på den nya bron, skyndade Catalina hem, utan att göra minsta buller då hon öppnade eller stängde dörren.
Hennes man sof ännu.
Catalina klädde af sig i mörkret och lade sig åter vid mannens sida, under det att el- den med hemskt larm söndersprängde stenarne i San Martinbron.
Kort därefter hördes ett doft och långva- rigt dån öfver hela staden, och i hundratals kyrktorn genljöd den dystra brandsignalen, hvilken efterföljdes af en stark knall, som af- pressade invånarne i Toledo samma utrop af smärta, som hördes, då San Martinbron störtade i hop under det bål, Henrik Bastar- den tändt å densamma.
Juan de Arévalo vaknade förskräckt.
Ca- talina låg vid hans sida och, som det tyck- tes, sof.
Juan klädde sig skyndsamt och skulle begifva sig ut på gatan, då han med glädje erfor, att elden redan fulländat brons undergång.
Såväl ärkebiskopen som invånarne i Toledo ansågo slumpen eller himlens eld vara orsa- ken till eldsvådan; men om smärtan af brons förlust var stor, ansågo de likväl den fÖrtvif- lan vara större, som arkitekten måste känna öfver denna ödeläggelse, ty för honom var den förlusten af hans lifs största triumf.
Men han själf, som var ea from man och alltid ställt sig under Guds beskydd, tvekade icke ett ögonblick att tro, att bron blifvit förstörd af himlens eld.
Catalina sade, att hon var af samma åsikt.
Gud bör icke taga i beräkning en lögn hos den kvinna, som med denna har räddat sin mans lif och ära.
Eldsvådan i den nya brou fördröjde endast ett år Juan de Arévalos triumf, ty ett år där- efter, likaledes på Alfonsodagen, gingo Tole- dos invånare öfver San Martinbron för att besöka sina sköna Cigarrales, och ärkebisko- pen don Pedro Tenorio, hvilken gaf en stor- artad bankett till ära för Juan de Arévalo, som därvid satt på ärkebiskopens högra sida, sade till Catalina: » Om for andra seger kommer först vid tredje försöket, har däremot er make, vår käre vän Juan de Arévalo, segrat redan vid det andra. » » Det mått, hvarmed I maten ... » Ett s a m t a l m e d månen, upptecknadt för Idun af D, E.
B. ag satt en afton vemodigt betraktande månen, som i sin tur säg ned på mig med melankoliska blickar.
Slutligen sade han gäspande: » Man blir sömnig af att vaka på detta sätt sekler ige- nom. » » Ja, det tror jag nog, men det måtte vara lyckligt att få blott se på, » svarade jag.
Han tycktes ej ha något att invända här- emot, utan försjönk i tankar.
Efter en stund återknöt han samtalet med att fråga om afståndet hit ned.
Jag upplyste honom härom.
» Enligt hvilket mått? » frågade han.
» Enligt det nyaste. » » Ä r det mindre svårt att förstå än ert gamla? » Då jag ej svarade, utan satt i stum för- våning öfver denna upphöjda varelses oför- måga att fatta, fortsatte han: » Så hör mig då, du, den upplyste jordens räknekunnige invånare, och säg mig, hvar- för jag aldrig kunnat fatta ert sätt att mäta.
— Jag trodde mig veta, hvad I haden störst, ty jag lyser öfver Egypten såväl som här, och jag har sett pyramiderna resa sig under människornas händer, höga och fasta som berg.
Mitt ljus belyste dem nyligen en afton, där de kastade ofantliga skuggor bort öfver den gula sanden.
Jag såg en liten grupp människor röra sig nedanför dem; de voro resande, hvilka kom- mit for att se dessa grafvar nu, när solen ej brände.
Två af dessa hade dragit sig från de öfriga och stodo där arm i arm.
Det var en ung man och en ung kvinna.
Hvad hon var vacker, där hon stod i mitt ljus och med ett drömmande uttryck lyssnade till det han förtäljde om den stora graf de betraktade!
Då han slutat, glänste tårar i hennes ögon, och hon sade: » Vet du, Karl, jag finner den lilla grönskande kullen på på vår älsklings graf där hemma mycket större än dessa grafvar. » Då kände jag igen henne!
Jag hade sett henne, när hon muntert dan- sade med sin älskling i sina armar, när hon gråtande vakade öfver honom, och jag hade lyst öfver kullen, som var så liten, men som hon tyckte vara större än dessa pyramider. » Den ålderstigne berättaren tystnade och såg på mig, begärande förklaring.
» Det var moderskärlekens sätt att mäta, » upplyste jag.
» Hör den till ert nya system? » » Nej, det är ett gammalt, mycket gammalt mått, men vi kunna nog aldrig afskaffa det. » Detta svar tycktes göra honom tankfull, ty han stirrade tyst ut i rymden.
» Jag trodde, » började han ånyo efter en stund, » att konsten i sin fulländning var det skönaste, I ägden, och jag kände dess hem- land.
Mina strålar dansade lätt på Medelhaf- vets vågor, de landstego tyst på Italiens jord.
Där slumrade Mignon trygg i sina fäders åter- funna slott; påfven hvilade sitt ärevördiga hufvud på en kudde med hårda nycklar in- under, och på vinbergen lågo arbetarne hårdt insomnade efter en mödosam dag.
Men det var konsten, jag sökte i Giovanni Rapha- elos land.
Det vai fest i Palazzo Remo.
Palazzo Remo hade hetat Villa Remo, ända till dess den nuvarande ägaren tagit det i besittning, utvidgat och förskönat det samt fört dit konstsaker och dyrbarheter.
Han var landsförvist hit ned af läkarne, och nu sökte han glömma förlusten af sitt töckniga fäder- nesland.
Jag hade aldrig sett honom åstad- komma något, som hade med konsten att skaffa, men jag såg guld vandra ut och konst- verk in i hans palats, och jag hörde honom kallas konstens beskyddare.
Och nu var där fest.
Ute på terrassen gnistrade vatten i spe- lande fontäner, och därinne gnistrade vin i dyrbara glas, och öfverallt ljöd muntert glam.
Jag spejade ditin och trodde mig ha funnit det, jag sökte.
Jag hade fordom sett Afrodite stiga ur hafsskummet, bedårande er alla, och nu åter- såg jag henne, danad af människohand, men ej mindre skön.
Hon stod högt öfver ska- ran, som rörde sig därinne, och jag lyssnade för att höra hennes lof.
Först såg jag palatsets ägare gå fram till den mångbesjungna marmorbilden med en af gästerna och visa honom de i, » Jag ville ha henne till i kväll, » hörde jag honom säga, » och därför bjöd jag några hundra mer. » Gästen såg beundrande på sin värd.
» Ja, det var en fattiglapp, » fortfor denne, » som nog behöfde sina tretusen, och jag be- höfde henne där, och så blefvo vi kvitt. » Jag hörde ej mer, och jag hade ej för- stått dem, därför beslöt jag att lyssna ännu en stund.
Länge blef Afrodite ej lämnad ensam, ty det kom en munter skara fram till henne.
Först frågades efter konstnärens namn, men det kände ingen, och så blef det tyst en stund, under hvilken de villrådigt granskade och synade.
Slutligen sade en af dem — jag hade för öfrigt sett honom förvränga åtskilliga mäster- verk — » sådan hade jag ej tänkt mig skön- hetens gudinna. » Nu var tystnaden bruten.
Nej, så hade ingen föreställt sig henne.
En hade tänkt
sig ett helt annat uttryck i hennes sköna drag, en annan fann gestalten för fyllig, och en åter gillade ej gudinnans sätt att hålla högra armen.
D å drog jag mig nedslagen tillbaka från denna glada krets.
«Skall j a g mäta! » då aldrig förstå Ert sätt att » Å h nej, » inföll jag artigt, » detta kunde ni ej förstå, ty det var okunnigbetens, afun- dens och inbilskhetens sätt att mäta den skönhet, de ej kunde fatta eller åstadkomma. » » Ämnen I ej heller afskaffa frågade min nya bekantskap.
det sättet? », Jag svarade ej härpå, utan skakade blott nekande på hufvudet, ty jag kände mig skam- sen öfver att behöfva erkänna vår oförmåga i det fallet.
(Forts.) tjänarinnans tid, eljes tar lätt den husliga lyckan en ände.
Jag vet, hur välkommen Majas uppsats är för en del fruar.
Det är så bekvämt att lämna ifrån sig sina plikter till andra!
Hvad gör en vidbränd sås eller en seg stek eller en mindre lyckad soppa eller ett dyrbarare inköp, blott jag kan säga: » jag bevisar, att jag icke är en kökstyrann. » Hur ofta blir ej svaret på frågan: » hur finner du det att gå i hushållet? » det: » ja, rätt trefligt, blott jag slipper stå i köksspiseln. » Men den är nog en viktig plats.
Hvad hjälper det, o m jag har det läckraste kött och ej kan steka det rätt; hur få en soppa som den skall vara om ej under kok- ningen, en pudding lyckad om ej under gräddnin- gen?
Den har heder af anrättningen, som hehand- lar den i spiseln.
För att nu icke tala om alla de små mysterier och finesser, genom hvilka en van hand kan göra underverk vid anrättningarna med ganska små resurser, och som äro svåra att lära en ovan eller fordra lång tid och öfning att inhämta.
Således — har du råd därtill, lämna då dina köks- bestyr åt andra, som kunna sköta d e m; i motsatt fall — gör du » helst allt själf », det råder dig af erfarenhet Aija.
Husmödrar emellan.
Två inlägg.
I.
Husbondens öga gör åkern fel.
Gammalt ordspråk.
Då vår egen tidnings spalter j u stå öppna för såväl den enes åsikt s o m den andres i hvad som gäller hemmet och kvinnan, anhåller jag få yttra litet som försvar för den klass af personligheter, som » Maja » i n:r 5 af Idun varnar för under ru- briken » Kökstyranner ».
Hvarje öfverdrift af hvad slag som helst må rättvisligen hemfalla åt klandret, och vore » Majas » artikel riktad mot ett eller annat undantag, vore därom intet att säga, men nu lål saken ytterligare dryftas.
Få äro väl de kvinnor inom bildade hem, hvilka, ' äfven om de göra allt själfva, försumma man o c h barn för hushållsbestyr, och hvarje dag kunna, dessa omöjligt taga all ens tid i anspråk, så att man ej skulle i första rummet tänka på och ha tid för sina kära.
Vill jag » ostördt spraka bort morgonstunden med man o c h barn », går j u delta lätt för sig, om jag stiger upp en stund före dem o c h gör hvad » jag vill göra själf » vid- fru- kosttillredningen.
Om jag har råd hålla en tjänarinna, är det där- för ej sagdt, att jag har råd städsla en duktig^och kunnig köksa, eller kanske jag ej lyckas få en tjänarinna med vilja och lust att ägna sig åt kok- bestyren.
Gör då ett försök att lära en sådan!
Ett i sanning dyrbart nöje!
Jag har t. ex. blott era tjänarinna utan någon särskild specialitet med vanlig lön, o c h göromålen måste fördelas, ty i regeln hinner väl ej denna enda med städning, borstning, uppassning och matlagning i ett hus med flere barn.
Matlagningen är j u det vik- tigaste i ett hushåll, och om just ej » vägen!
till mannens hjärta går genom hans gom », så sätter han troligen högst af hushållsbestyren en god, väl lagad måltid.
Skulle nu städningen vara mindre välgjord, är den saken lätt hjälpt, men en miss- lyckad rätt är det svårare, dyrbarare, j a om ens möjligt att få i presentabelt skick igen.
Jag vill härmed ej säga, att det ej finnes tjä- nare, som kunna göra både det ena och det an- dra väl, tvärtom erkänner jag och vet af erfaren- het, att det finnes många både ärliga, villiga, skick- liga och ordentliga sådana.
Illa vore det eljes!
Men jag är lika lätt utsatt för att få pröfva mot- satsen, synnerligast i dessa oroliga tider, då en tjänarinna sällan stannar så länge på en plats, att hon hinner lära något ordentligt.
Det ligger dess- utom i sakens natur, att man själf skall lägga sig mer vinn o m sitt eget än en främling, som kan- ske ej stannar så länge, att hon kan bli tillgifven en själf o c h ens hus.
Jag instämmer af allt hjäita i » Majas » råd till husmodern i fråga om hennes tjänare, ty hur lätt kan ej tillfälle gifvas, då jag är urståndsatt att » göra allt själf », men jag opponerar mig mot, att min husliga lycka skulle sättas på spel, däri- genom alt jag själf sköter mitt hushåll.
Jag kan mycket väl göra det och ändå ha god tid att både » höra nyheterna ur tidningen och mottaga mina barns förtroende. » En husmor bör väl först och främst kunna konsten att rält indela både sin och Ur notisboken.
Telefonisternas bal i lördags i Hotel Continen- tals festvåning var synnerligt lyckad och angenäm.
Sällan får man på en gång skåda så mycken ung- dom och — det kan ej nekas — skönhet, som här var fallet.
Allmänna telefonbolagets styrelse hade låtit sina inemot 170 telefonister inbjuda hvar sin kavaljer, och att pä en sådan bal glädjen skulle stå högt i tak, är naturligt.
Dansen tråddes ock lifligt, till dess vid ' h 12-tiden en präktig sit- tande supé serverades, efter hvars slut dansen ånyo vidtog på ett par timmar.
Den sedvanliga konstnär slzarnev alen kommer äfven i år att hållas i Bern ' s salonger.
Dagen är bestämd till torsdagen den 2i dennes eller dagen före Maria bebådelsedag.
Inga kvinnliga klockare vill första kamma- ren veta af, hvilken i lördags helt snöpligt afslog förslaget om rätt för kvinna att inneha dylik tjänst, hvilket förslag dock lagutskottet tillstyrkt.
Blott en enda röst höjdes i denna kammare till de kvinnliga intressenas förmån.
I andra kammaren bifölls där- emot förslaget.
# II.
Såsom svar på Finskan H:s inkast i frågan » Fritt vivre » kunde mycket vara att säga.
Må det tillåtas mig att göra åtminstone några anmärk- ningar.
Först frågas: » Hvad kunna dä alla de hundra flickor, hvilka äro tacksamma att från den trånga osunda vindskupan och det ofta knappa brödet i staden få komma ut » etc. I förbigående sagdt har hvad som förut skrifvits i detta ämne gällt s. k. bättre flickor, och jag tror ej, att många af dem b o i » trånga, osunda vindskupor ».
Men hvad kunna d e?
Om de, såsom » Finskan H. » antager, hafva genomgått en skola (eller några klasser däraf) samt erbjuda sig att undervisa i vanliga skolämnen, kanske äfven i språk och musik, så kunna de väl något?
Därjämte erbjuda de sig äfven ofta att hjälpa till i hushållet, och detta allt endast mot fritt vivre.
Om man tager en tjänstflicka vid samma ålder, huru mycket kan hon?
Och dock får hon genast åtminstone någon liten lön, oaktadt man måste bekväma sig att un- dervisa henne i ett och annat.
Så göres jämförelse mellan, hvad en okunnig allmogeflicka, ladugårdspiga, barnjungfru, och en bättre flicka kosta i underhåll, hvarvid påstås, att » maten o c h uppassningen för den senare göra en större summa än den enkla kosten vid köksbor- det och 30 — 40 kr.
lön därtill. » Detta är fullkom- ligt misstag, ty en tjänarinna äter o c h behöfver äta mera än en bättre flicka, om ock den förras kost är något tarfligare.
Hvad uppassning beträf- far, vet jag, att flickor, som hafva plats såsom hjälp i familjer, få till största delen passa sig själfva.
— Så talas om » en ung, värnlös flicka med un- gefär 100 kr.
årlig pension », s o m innehar plats mot fritt vivre och är nöjd därmed samt säger sig ha tillräckligt med kläder och allt öfrigt.
Men hur många flickor ha 100 kr.
pension!
Och om dem, som hafva det, är j u här egentligen icke fråga.
Här är fråga om medellösa flickor.
Om nu dessa i sin husmoders tjänst slita ut sina kläder, hvar- ifrån skola de taga medel att ersätta dem m e d?
Huru svårt det är för flickor att lifnära sig med sömnad, är en känd sak, men hör icke hit.
Af våra värderade författarinnor har i detta ämne påpekats, hurusom oberoende flickor för att få se sig o m i världen erbjuda sig att vara till hjälp endast mot fritt vivre och därigenom hin- dra verkligt behöfvande att kunna erhålla lön.
Därigenom har det gått så långt, att numera t. o. m. personer, som äro » kompetenta att undervisa och uppfostra barnen » och på sätt och vis » bära an- svar för hela hushållningen », hehöfva annonsera efter plats endast mot » fritt vivre », fastän » Fin- skan H. » » hvarken hört eller sett det. » Hvad som härom förut varit intaget i Idun, är särdeles behjärtansvärdt, och det vore godt, om det kunde lända till någon reform i nuvarande dåliga förhållande.
An ny £.
Till förmån för Fredrika-JBremer-för- bundets dräktreformförening gifves en soaré i Vetenskapsakademiens hörsal lördagen den 12 dennes kl. half 8 e. m.
Professor Montelius håller ett före- drag om » Ett blad ur kvinnans historia. » V i - sor med guitarrackompagnement utföras af en nm- sikälskare.
Biljetter ä 1: 50 till salen och ä 1 kr.
till läktaren säljas hos hrr Samson &amp; Wallin, Drott- ninggatan 7, Henrik Sandberg, Sturegatan 8 samt vid ingången.
* Harri&lt;-t Beecher Stotve, den fräjdade förfat- tarinnan till » Onkel Toms stuga », hvilkens bild och lefnadsteckning äfpen förekommit i Idun, var före- mål för en föreläsning, som förliden vecka hölls i Vetenskapsakademien härstädes af mr D.
O. Bell, hvarvid den utmärkta kvinnans lif framhölls som ett föredöme i fråga om outtröttligt och ständigt ar- bete för medmänniskor, särskildt för den förtryckta amerikanska rasen.
* Kvinnlig forskningsresande.
Till Peters- burg har nyligen anländt en ung dam, fröken Emma Verolaine, som under sistlidet år företagit en veten- skaplig expedition till Novaja Semlja, hvarifrån hon medför stora samlingar.
Hon kommer att i det ry- ska geografiska samfundet hålla föreläsningar om sin resa.
* En företagsam gumma.
Bland dem, som den 1 dennes från Sevede härad i Kalmar län af- reste till Göteborg för att öfver England färdas till Amerika, var en 82-årig gumma, för sina år rask och kry.
Hon bade i den stora republiken på an- dra sidan Atlanten barn, som sändt henne biljetten, och därför reste nu den gamla med gladt mod åstad för att gå okända öden till mötes.
Teater och musik.
Kungl.
operan är nu färdig med sin länge be- bådade nyhet för säsongen.
» Gioconda », opera i fyra akter af Ponchielli, skulle nämligen gifvas första gången i går torsdag.
Ett närmare om- nämnande måste sålunda uppskjutas till näst- följande nummer.
Men att döma af generalrepeti- tionen i tisdags synes det, som om k. operan i » Gioconda » borde få en stark magnet för en lång tid bortåt.
Hufvudrollerna innehafvas af fruarna Östberg (Gioconda, sångerska) och Edling (Laura) samt fröken Wolf (Giocondas blinda moder); hrr Ödtnann (Ezio Grimaldo, ädling från Genova), Sellergren (Badoero, statsinkvisitor) och Johanson (Barnaba, gatsångare).
Flere af k. operans bästa krafter medverka alltså i den synnerligen melo- diösa och på musikaliska skönheter i öfrigt rika operan, hvars libretto därjämte är ganska spän- nande.
Handlingen försiggår i Venedig.
Första akten spelar å den stora gården till dogernas palats, den andra å ett i hamnen liggande fartyg, den tredje inne i nyssnämnda palats, och i den
fjärde är scenen afdelad i tvänne hälfter, af hvilka den ena föreställer en gata utanför det hus, där Gioconda bor, den andra sångerskans rum, hvari- från man har en förtjusande utsikt öfver den be- römda Canale graude.
De nya och vackra dekoratio- nerna äro målade af hr C. Jansson.
Till ett närmare omnämnande af operan återkomma vi som sagdt i nästa nummer.
Vi kunna dock ej underlåta att redan nu nämna, det fru Östberg i Giocondas härliga parti rent af öfverträffar sig själf.
Att förväntningarna varit stora och intresset för operan redan i förväg lifligt, framgår däraf, att de flesta biljetter till premieren slutsåldes i dubbelt förköp.
r K.
Dramatiska teatern bjöd i onsdags åter på nytt program, nämligen » Pappas åsikter », komedi i 1 akt af E. Gondinet, samt » En kritikers debut », komedi i 3 akter af Echegaray.
Föreställningen, till hvilken vi i nästa nummer återkomma, gafs till förmån för k. teaterns pensionsinrättning.
Vasateatern.
Denna teaters nya program, som första gången gick förliden lördag, har lyckats lif- ligt slä an, tack vare den verkligt roliga bearbet- ning af Frans Hodells välkända lustspel » Bostads- brist » som Birger Schöldström åstadkommit med » Tre ljusa pojkar. » Det friska och harmlösa skäm- tet har på ett synnerligen talangfullt sätt moder- niserats och verkar nu så färskt, som vore det gjordt i dag; af någon lappning med nya klutar på det gamla klädet märkes ej ens sömmen.
Vim- lande af fyndiga anspelningar på den senaste ti- dens, ja, de sista dagarnes större eller mindre » begivenbeder » och därtill kryddadt med kvicka kupletter — också dessa på allt vis ä jour — är styckets framgång lika förklarlig som angenäm att konstatera.
I väsentlig mån beror denna naturligtvis af utförandet, som var alltigenom godt.
Den lefnads- lustiga trion: litteratören, musikern och målaren hade funnit ypperliga representanter i hrr Rönn- blad, Hagman och Änder.
Hr Lundahl gjorde ock en rätt rolig typ af klädmäklaren och affischö- ren, f. d. koristen Pettersson, ehuru vi anse att den ovanligt tacksamma rollen med fördel kunnat än starkare färgläggas, utan att prestationen där- för behöft slå öfver.
Lifvet är icke så fattigt på original, som det blifvit en chargon att påstå, blott man vill hålla ögonen öppna.
— Nämna v i vidare teaterdirektörsfamiljen Flaxén,.
där föräl- draparet drastiskt tolkades af hr Varberg o c h fru Lindström och dottern Adéle med täckt behag af fröken Sundqvist, så ha vi upptagit de förnämli- gare rollerna.
Den nätta lilla buffaoperetten » Gräshoppan och Myran » med Barbiers graciösa musik gafs som för- pjäs och var väl ägnad att lyckligt komplettera programmet samt gaf fru Cederberg tillfälle att visa ett nytt prof på sin förmåga af god karaktäristik i Myrans roll liksom fröken Ekström att i Gräs hoppans utväckla en sprittande liflighet ocb en fin nyanseringskonst.
Den rätta.
Berättelse från landsbygden a f Fanny Chrysander.
Prisbelönad vid Iduns stora täfling.
(Forts.) agen efter ropade häradsdomaren Ingeborg in i sin kammare, och när hon inkommit, gick han hastigt fram och tillbaka o c h frågade i förargad ton: » Vet du, hvarför Nils vill flytta? » Ingeborg ryckte till, och hennes läppar öppnades ett par gånger, innan hon kunde få fram ett kort: » Nej I » » Nej det förstås, men något fel måste det vara, efter som han så här säjer opp sej i otid.
Jag bar sagt, att jag ska ' skicka länsman på ' n, för han har inte rätt te lämna tjänsten, när han är stadd på år, men han lofvar skaffa dräng i sitt ställe, å ingen lön vill han heller ha för den tid han varit, bara han får flytta så fort som möjligt.
Jag har frågat, hva ' han har för skäl till det; men det vill han ej säga.
Emellertid tror jag, när allt kommer omkring, att det bara är ditt fel, du har nog med ditt sturska sätt förargat honom.
Jag minns j u, hur du skrek en gång, strax han kommit hit, att jag skulle köra åf honom, å en annan gång har jag hört säjas, att du sagt åt honom själf att han skulle laga sej härifrån.
Å de ' sä- jer jag dej, att ä de ' ditt fel, att den bäste dräng, jag nånsin haft, för nyktrare å ärligare å arbet- sammare pojke finns inte, tar å lämnar platsen i otid, så är du olycklig.
A därför ville jag säja dej, att du i denna dag ber Nils glömma, om du förargat honom, å ber honom stanna kvar.
Jag vill inte ha det talet på mig, förstår du, att en pojke, som jag berömt så mycke ', inte kan stanna i mitt hus. » Någon hördes i detsamma inkomma i förstugan.
Häradsdomaren öppnade dörren, och därute stod Nils, och innan Ingeborg hann tänka eller före- komma det, sade fadern helt högt: » Kom in, Nils!
Ingeborg har visst något, hon vill spraka med dej om. » Därvid vände han själf om o c h gick ur rum- met genom dörren till köket, hindrande på samma gång Ingeborgs flykt dit.
I hög grad förvånad och upprörd inträdde drän- gen, o c h midt på golfvet såg han Ingeborg stå med bleka kinder, men trotsiga, stolta blickar.
» Vill Ingeborg något? » frågade han stilla o c h ödmjukt.
» N e j!
Jag vill ingenting.
Det är bara pappa, som fått i sitt hufvud, att det är mitt fel, att Nils vill flytta » — hon skrattade till, föraktligt och kort — » å att jag ska ' be honom stanna.
Men som jag ej har det minsta med denna sak att göra, tänker jag verkligen inte lägga mej i, om Nils flyttar eller stannar kvar.
Jag har j u ingenting att skaffa med drängarne annat än att ge dom mat, å d e t vet jag, att ni fått ordentligt och tillräckligt båda tvä. » Hon talade kort och föraktligt.
Ett underligt, sorgset leende låg på drängens läppar, då han utan häftighet svarade: » Ingeborg gör rätt i att ej be mig stanna, jag gör det i alla fall inte.
Och, » här fick rösten en lidelsefull klang, » det kan j u som sagdt göra In- geborg alldeles detsamma också, nu när hon själf ska ' flytta till Järfva snart. » » Ska ' jag flytta till Järfva? » » Ja det vet väl Ingeborg bäst.
Och fast jag vet, hur ringa aktad jag är i Ingeborgs ögon, ber jag nu att — att af allt mitt hjärta få önska Ingeborg lycka. » » Lycka? » Ingeborg skrattade till häftigt och kort.
» Tack så mycket, fast jag då inte begriper, hvad Nils menar.
Åhjo, jag förstår nu.
Han låtsar tro, att jag skall till Järfva, för att få rik- tigt reda på, om Sofi ska ' dit eller ej. » » Hvad säger Ingeborg? » frågade Nils andlös.
» Jag säger, att häradsdomarens i Berga yngsta dotter snart ska ' gifta sej å att den äldsta » — hon kastade stolt på hufvudet — » aldrig nedlåter sig att be Nils stanna kvar.
Tvärtom, för all del flytta, j u förr dess bättre!
Det ska ' bli en riktig lättnad att slippa höra å si missnöjda ord å miner jämt och slippa ha en person i huset, som klan- drar ä mästrar allt, hvad man gör, som tycker sig vara mycket för mer än husbondfolket, som — som — » Hon tystnade, andedräkten tröt henne.
Den unge mannens blida, sorgsna stämma af- stack bjärt mot flickans passionerade röst, då han svarade: » Jag försäkrar, att jag inte en dag längre skall förbittra Ingeborg med min närvaro.
Men innan jag flyttar, måste jag bedja om förlåtelse, om jag - Andra Sapellnikoff-konserten med — såsom det hette i programmet — biträde af fru Softe Menter ägde m m sistl. fredag inför en ganska talrik pu- blik, hvars förtjusning öfver de båda framstående konstnärernas preslationer tog sig uttryck i - de mest entusiastiska applåder, särskildt efter fru Menters oöfverträfiliga utförande af Schuberts » Erl- könig » och hr Sapellnikoffs af Litzts spanska rhap- sodie.
— De båda högt skattade konstnärerna skulle som i onsdags gifva ytterligare en konsert, denna gång å k. operan och i förening med hof- kapellet.
Fru Hwasser-Engelbrechts matiné i söndags hade naturligtvis, såsom man på förhand kunde för- utse, fyllt k.
Dramatiska teaterns salong till sista plats.
I Kiellands bekanta proverb » På hemvä- gen » hade matinegifvarinnan ett ypperligt tillfälle att visa sin eminenta förmåga som skådespe- lerska, och vi kunna ej annat än beklaga, att hen- nes talang på sista tiden så nästan helt och hål- let undandragits scenen.
Att vi ej äro ensamma om denna mening, därom vittnade det lifliga bi- fall, som efter styckets slut kom fru H.-E.
till del.
— Öfriga biträdande vid matinéen voro alla gam- la bekanta, hvilka hvar på sitt håll bidrogo att hela tiden hålla den synnerligen animerade stäm- ningen i salongen uppe.
Hr Ragnar Grevillius gifver om söndag med biträ- de af talrika förmågor och efter ett omväxlande program matiné i Berns ' salong.
Om fru Louise Pyks konsert nästkommande tisdag i Musikaliska akademien erinra vi ännu en gång.
någon gång med ord eller blick retat eller sårat Ingeborg.
Förlåt mig.
Men Ingeborg, detta var förr, det.
— Nu nu — » hans röst stockades.
I detta ögonblick öppnades dörren af härads- domaren, som på ett betecknande sätt endast frå- gade: » Nå-å? » Ingendera af de unga svarade, och gubben fort- for: » Om jag begriper, hva ' som går åt er?
Här stå ni röda i synen som ett par tuppar emot hvarann '.
Si så, pojke, har flickan förargat dej, så bry dej inte o m det — kvinnfolks prat s k a e n inte lägga nå ' n vikt vid.
Jag ökar på lön • — ä du stannar. » » Tack, häradsdomare, » svarade då N l s, » för det ni vill ha mig kvar.
Och jag får ännu en gång på det bestämdaste försäkra, att det ej är till följd af någon förargelse, utan af en helt och hål- let enskild orsak, som jag flyttar.
För öfrigt gör ni orätt, som tror, att Ingeborg förargat mig.
Hä- radsdomare, det är jag, som nyss bedt henne om förlåtelse, för det jag många gånger varit ohötlig och besynnerlig mot henne — jag — jag visste inte då — men tillåt mig också säga det, att hä- radsdomaren som far inte heller är sådan mot henne, som en far " bör vara, att hon står ensam i sitt eget hem. » Ingeborg hade blifvit blek, det ryckte kring hen- nes läppar, o c h de djupblå ögonen skymdes af tårar.
Hon skyndade ut och upp på rummet.
Där satt Sofi smågnolande o c h sydde fast ett krås vid sitt klädningslif.
De skulle på kalas på aftonen.
» Snälla Sofi! » bad Ingeborg med matt röst, i det hon kastade sig på soffan med bortvändt an- sikte, » gå ner och gör i ordning middagen, du!
Det står fullt med mat i skafferiet, det är bara att värma upp.
Jag orkar inte. » » Är du sjuk nu igen?
Huru ska ' det gå i af ton d å?
» » Jag följer inte med. » » Det har då blifvit fasligt sjukligt här i huset under julen, » utlät sig Sofi helt otåligt.
» Mormor har j u också klagat, öfver att hon kände sig så klen å besynnerlig i hufvudet i dag. » » S å mycket större skäl är det för mig att stanna hemma då, men gå nu, så är du snäll. » Sofi gick, men såg dessförinnan forskande på systern, hvars ansikte hon likväl ej fick se.
Det lät ju, som om hennes röst varit kväfd af tårar.
Stackare, hon sörjde nog ändå, att hon ej fick Janson.
Men det kunde j u hon — Sofi — inte hjälpa, hon måste likväl, fastän redan i dörren, vända tillbaka och klappa henne sakta o c h vän- ligt.
Nils gick hela den återstående delen af dagen med sorg och kval i hjärtat.
Emellanåt flög det visserligen som en glädjeblixt genom hans bedröf- vade sinne: » Hon skall ju icke gifta sig med Jan- son, » men omedelbart därpå kom den tanken: » Än sedan?
Jag är ju henne icke närmare för det!
1 de tydligaste ordalag har hon j u förklarat, huru förhatlig jag är henne, och med förakt visat bort mig. » (Forts, o slut i nästa n:r) m rf?
Glömmen ej, ärade läsarinnor, kvartalsskiftet.
J, som ej ha / Den prenumererat på mer än första kvartalet-, skynden att förnya prenumerationen.
Nu när i hafven pröfcat, hvad Idun lämnar af gediget och om- växlande innehåll, kunnen I ock med godt sam- vete taga edra väninnor, som ej förut haft Idun-, med eder från och med andra kvartalet.
Den, som uppskjuter för länge, löper risk att gå miste om ett eller annat nummer.
Idun med Iduns Mode- och Mönstertidning kostar från 1 april till årets slut endast •4 Ensam kostar kr.
9 0 öre.
Idun för denna 3 kr.
tid - ~-c3$go — Innehållsförteckning '.
A n n a Maria L e n n g r e n; af Ellen Fries.
(M e d porträtt.)
— E n d r ö m; poem af Snorre.
— S y s k o n; ett kapitel ur upp- fostrin gäl äran.
— Luftslott; skiss af Elisabeth Kuylenstierna. — E n hvilostund.
(Dialog mellan m a m m a och.
Lisa, 4 år.)
— Arkitektens hustru; af Antonio dc Trueba; ölvers.
frän span- skan för Idun af Sv.
C — n.
(Forts. o.
slut.)
— » Det mått, hvarmed I mäteh.
.
. » E t t samtal med månen, upptecknadt för Idun af D.
E.
B.
— Husmödrar emellan; två inlägg af Aija och Anny E.
— U r notisboken.
— Teater och musik.
— Den rätta; berättelse frän landsbygden af Fanny Chrysan- der.
Prisb.
vid Iduns stora pristäfling.
(Forts.)
