# ID: svediakorp-per850
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1892
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,163
# sentences: 546
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
Fredagen den 4 mars 1892.
N:r 10 (220) Prenumerationspris pr år: Idun m e d Modetidning och kolorerade planscher k r.
8: — I d u n m.
M o d e t, u t a n k o l.
pl.
• 6: 50 Idun ensam » 4: — Byrå: Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr, (Aftonbladets nya P r e n u m e r.
skor i landsorten å post- anstalt, i Stockholm h o s r e d a k t i o n.
Maria (JEn och annan af Iduns * j f läsarinnor har för- modligen under sina van- dringar i den svala, tysta skogen plötsligt träffat på en liten skogssjö, undan- gömd bland träd och ste- nar, om hvilkens tillvaro de förut knappt haft en aning.
Den låg där så lugn och stilla, utan syn- ligt tillflöde, och dock var den fylld af klart, genom- skinligt vatten.
Granarna däromkring speglade sig i den med välbehag, och de lätta skyarna, som drogo fram däröfver, gåf- vo, med sina växlande former, ett sällsamt lif åt vattenspegeln.
Och hvil- ken samling af frodiga växter däromkring, som hämtade näring och frisk- het från det obemärkta lilla vattnet.
Om man kan säga, att hvarje människa har sin motsvarighet inom natu- ren ', så skulle jag vilja likna den kvinna, hvars drag här återgifvas, vid en sådan stilla skogssjö.
Ej känd af många utom den krets, där hon ver- kade, utöfvade hon där ett välsignelserikt infly- tande.
Och den källa, som tillförde henne ett klart, aldrig sinande vat- ten, var utan tvifvel Guds egen lefvande hälsobrunn.
Hon var ei hvad man hus.)
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas å b y r å n kl. 1 2 — 1.
Allm.
Telef.
61 47.
Fredrika helgfri Bokir.-Akticb.
5:te årg.
Utgifningstid: hvarje Gernandts fredag.
Lösnummerspris I 5 öre (vid kompletteringar).
Annonspris: 35 öre p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a platser- 25 öre för h v a r j e p å b ö r j a d t tiotal stafy.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 öre p r n o n p.
- r a d.
Smolander.
kallar en stor personlig- het, ty vilja vi vara fullt sanna, så är det blott ytterst sällan, som man träffar på en och annan sådan här i vår ofullkom- liga värld.
Men hon var en varmhjärtad och ädel kvinna, en vän, som al- drig uraktlåt att sträcka en hjälpande hand, då en sådan behöfdes, och som genomvakat mången natt i ömma omsorger vid en lidande nästas sjukbädd.
I stilla ödmjukhet och utan allt prål gjorde hon sin gärning.
Den växte och frodades liksom ör- terna kring skogssjön, där- för att den ej kunde an- nat.
Den hade sin rot i fruktsamt vatten.
Pä denna jordens goda var hon ej rik, men det lilla hon genom sitt sam- vetsgranna arbete förtjä- nade räckte till, ej endast för henne själf, utan hon kunde äfven dela med sig åt tvänne fosterdött- rar, af hvilka först den ena och sedan den andra fingo huld och skydd i hennes gammaldags, hem- trefliga bo, där de visser- ligen fingo dela hennes arbete, men också helt fingo erfara det välgö- rande inflytandet af ett fridfullt och hjärtevarmt hem.
Därför stod hon ei heller ensam, nu då hen-
Den vise bör f ö r a k t a ryktet, m e n icke äran.
jj.
nes lefnadssol dalade, utan fick i öm ocb kär- leksfull omvårdnad igen, hvad hon i sin krafts dagar med fulla händer gifvit.
Det är hennes efterlefvande syster- och fo- sterdotter, fröken Augusta Söderberg, som vi hafva att tacka lör de spridda drag ur Maria Fredrika Smolanders lif, som här nedan med- delas, och som hon under snart sagdt hela sin hittills förflutna lefnad stått henne nära, kan hon, som ingen annan, gifva en sann skildring af den nu bortgångnas såväl karaktär som lifs- gärning.
Också är vår lefnadsteckning delvis ett nästan ordagrannt återgifvande af hvad fröken Söderberg meddelat oss.
Maria Fredrika Sinolander föddes den 25 mars 1810.
Föräldrarne voro tenen Fredrik Smolander samt Brita Kjellberg, och var hon den yngsta syskon.
Fadern, som i Gefle sjökap- Helena af fyra seglade för huset Elfstrand &amp; komp., hemkom obotligt sjuk från en resa och vårdades åratal igenom i sitt hem, innan döden befriade honom frän hans lidande.
Då voro bekymren i hemmet stora och barnen fingo tidigt vänja sig vid arbete och försakelse.
Efter mannens frånfälle erbjöds änkan 1826 en anställning som lärarinna vid den slöjdskola, hvilken bildades af fattigvårdsstyrelsen — stå- ende under dennas öfverinseende — i syfte att därigenom bereda tillfälle till arbetsförtjänst åt fattiga unga flickor inom staden genom spanad af såväl lin, ull som bomull jämte linberedning, väfning och sömnad.
Lönen var 100 » Riksd.
Baneo » jämte bostad, lyse och vedbrand.
Skolan omfattades med så lifligt intresse af ungdomen — som lärde med lif och lust och högt skattade den arbetsförtjänst, som deras flit förskaffade dem — att ännu en lärarinna blef behöflig, hvarför dottern » Fiken » antogs som moderns biträde 1828.
Men sedermera, när vid Strömsbro nyinrättade bomullsfabrik många krafter behöfdes, drogos de unga flickorna dit, och skolan förändrade då karaktär samt blef hvad den ännu i dag är, en skola- för blott minderåriga flickor.
Under många år efter moderns afgång var Maria Fredrika ensam lärarinna, men begärde våren 1866 att få sin systerdotter till biträde, hvilket beviljades med vilkor att hon af sin lön, som samma år höjdes från 300 till 500 kronor, själf skulle aflöna sin hjälparinna.
Skolan var redan då skild frän fattigvården och ställd under skolstyrelsen med sin egen fruntimmersdirektion.
Så fortgick det till våren 1874, då Fredrika Smolander, efter 46 års trogen tjänstgöring, lämnade sin befattning som lärarinna vid slöjd- skolan, med rätt att behålla sin lön — då 600 kronor — som pension samt tillåtelse att för lifstiden bo kvar i den för henne så kära bo- stad, som hon mer än 30 år innehaft i den s. k. kasernen, där stadens folkskolor under en lång följd af år varit bofasta.
Dessa äro nu de yttre konturerna af Fre- drika Smolanders lif.
Torftiga, stränga och regel- rätta.
Javäl!
Men inom dessa konturer fanns det rum för ett skönt mönster i mjuka, varma färger, på hvilket hon väfde med aldrig trött- nande händer, dag efter dag, timme efter timme.
För sin gamla mor, som afled vid 84 års ålder, var hon en öm och uppoffrande dotter, JSEUME.
för sina syskon och deras barn en trofast vän och för sina fosterbarn en kärleksfull mor.
Att hon måste arbeta strängt för-att genom litet extra förtjänst få de små inkomsterna att räcka till, förringade ej hennes kärlek till dem, som berodde af henne.
Kanske tvärtom.
På den tiden, då symaskinen ännu ej fanns, var mången husmor glad att af Fredrika Smolanders skickliga fingrar få sydt, hvad hon ej själf hann med, och fann man ej den flitiga arbeterskan vid nålen, så talade väfstolens muntra knac- kande om, hvar man hade att söka henne.
Och allt detta skulle göras på lediga stunder.
Men hade hennes händer sin gärning, så hade också hjärtat sin, och hennes tid tycktes räc- ka till för allt.
Hennes besök hos sjuka och i de fattiges hem voro ej sällsynta, men tiden då hon skulle komma kunde aldrig beräknas, och kanske var det därför, som hon mer än mången annan kom underfund med, hvar det verkliga behofvet fanns.
Och hon ej blott såg, hon bjöd äfven till att afbjälpa nöden, så långt som i hennes förmåga stod, och då hon förut- om sitt deltagande själf hade så litet att offra, fingo hennes förmögnare vänner af sitt öfver- flöd släppa till hvad som för tillfället bäst be- höfdes.
Under hennes tillsyn fingo sedan mö- drarna i de fattiga hemmen göra sig till godo de medförda gåfvorna, pä bästa och mest prak- tiska sätt, och med egen hand klippte hon till och ställde i ordning för sömnad de delar af de gamla hoptiggda klädesplaggen, som voro användbara.
Hvad hon gjorde, gjorde hon helt och hennes baimhärtighet var således ej endast ett hastverk och en hjälp för stunden.
Efter koleraåren 1853 — 1855 var nöden stor, och många tillfällen bereddes då för hennes vänner att göra godt.
Som ett exempel på hennes sätt att hjälpa må anföras, att då ka- sernvaktmästarens hustru insjuknade i smittkop- por och fördes till sjuksalen, som fanns i samma hus, tog hon det blott några dagar gamla barnet in till sig och vårdade det, natt och dag, till dess modern utskrefs som frisk.
Lika enkelt och praktiskt tog hon sitt sätt att uppfostra.
En dag på senhösten, efter första koleraepidemien, var det svårt väder med snö och blåst, så att hennes lilla sjuåriga fosterdotter ej, som vanligt, kunde få komma ut i det fria och leka.
Då » moster Fiken » klockan tolf på dagen, efter slutadt förmiddagsarbete i skolan, kom ner därifrån och såg den lillas missnöjda uppsyn, sade hon blott: » Kläd på dig, men fort, så skall du få följa mig ut. » Med en kruka soppa i handen och ett knyte i den andra trafvade hon nu, med flickan vid sin sida, ut genom tullen, förbi Källbäck utåt » Sörby ur- fjäll ».
Vägen, som endast var sommarväg, låg obanad framför dem, snön yrde, och promenaden var allt annat än behaglig.
Till sist stannade hon vid en » vaktkur », och när dörren till den- samma öppnades, hvirfiade snön in på en fattig kvinna, som satt där, omgifven af tre små barn.
Några tal höllos ej; krukan och knytet afläm- nades, dörren stängdes åter och under tystnad togs vägen hemåt.
Men vid hemkomsten till- frågades den lilla, om det var svårt att äga ett varmt hem, och om hon hade lust att byta ut det mot hvad hon nyss sett.
— Klockan två var middagsrasten slut, och arbetet i skolan återtogs då.
Hur träget hon än var sysselsatt, hade hon ändå alltid litet tid öfrig äfven för sina vänner, och när hon efter slutadt dagsarbete visade sig hos någon af dem, hälsades hon med glädje, ty hennes hurtiga väsen och hjärtliga skratt hade samma inverkan som en frisk, lifvande vind- fläkt.
Och kom sorg eller sjukdom öfver någon af dem, så besökte hon dem ännu oftare än förr, med råd och dåd bistående allt hvad hen- nes tid och krafter tilläto.
Men hon hade också andra vänner, hvilka icke fingo försummas.
Med sinne för naturen och allt skönt, offrade hon sina sommaraftnar for blommornas vård i den lilla trädgårdstäppa, som hon själf med järnspett och spade uppar- betat, och blommorna, lönande hennes omsorger, blommade i tusental.
Rosorna voro i synner- het hennes älsklingar.
Rörande voro hennes förtjusning, då hon för hvarje morgon upptäckte någonting nytt att beundra, hennes jubel, när den första fågeln sökte skugga i träden hon planterat, och hennes belåtenhet, när dessa såsom mera vuxna skänkte henne svalka.
Allt, allt var för henne anledning till glädje och tacksam- het.
Och därför fanns ej heller det fula ordet afund i hennes ordbok.
Hon ägde alltid litet men ständigt nog.
På hösten 1874, då, efter skolornas flyttning från den gamla kasernen, en massa hoprafsadt folk inkvarterades där, blefvo obehagen däraf för stora, och hon afstod nu från sin mångåriga önskan att behålla den gamla bostaden och kära » täppan » samt flyttade och erhöll i ersättning ett hushyrebidrag af 200 kronor årligen.
Vid sin afgång från skolan fick Fredrika Smolander mottaga många bevis på aktning och tillgifvenhet, i främsta rummet från försam- lingens sida, hvilken genom sin frikostighet till- försäkrade henne en, i ekonomiskt afseende, be- tryggad ålderdom.
Hon fick äfven mottaga Patr.
sällskapets guldmedalj i 10 storleken, och efter densammas öfverlämnande var hon inbju- den till en af skolstyrelsen anordnad festmid- dag, i hvilken äfven slöjdskolans fruntimmers- direktion deltog.
A f fruntimmersföreningen erhöll hon som hederspresent ett guldur med kedja samt brosch, äfven af guld.
Och nu senast vid hennes från- fälle bevisades henne så mycken minnesgod tacksamhet och tillgifvenhet af såväl yngre kam- rater och forna elever som äldre och yngre vänner, att den gamla blomstervännen till sin sista, tysta boning medförde en rik skörd af blommor.
Den 24 januari detta år fick Maria Fredrika Smolander för alltid lägga sitt hufvud til!
hvila.
Sakta och varligt lossades de jordiska banden, och hon somnade fridfullt in i sin sista sömn.
Få kunna också som hon, när kvällen skymmer, se tillbaka på en så väl och plikttroget använd arbetsdag.
Med vördnad och välsignelse skall hennes minne bevaras af alla " dem, som ägt hennes tillgifvenhet och vänskap.
Samma dag, som dödsbudet kallade Maria Fredrika Smolander, jämnades » kasernen », där hon så länge hade sitt hem, med jorden, och endast några af de träd hon planterat kvarstå nu som minnen från ett förflutet.
5.
N.
Till min moder.
jMtvem väntade så säll och I kvinnofrågan.
glad, urmakaren Solon Brower ha i sin fädernestad öppnat en urmakareskola för kvinnliga lär- jungar.
— A f rika, ansedda kvinnor i Chi- kago har bildats en förening, hvilken under namn » Skyddsföreningen för kvinnor » ställt sig som uppgift att skaffa kvinnor, som på något vis lida förtryck, rättvisa, utan att fråga efter den hjälpbehöfvandes föregåenden, åsikter eller bekännelse.
Fru Emelie Kempin, hvilken redan år 1 8 8 9 i Ziirich anmälde sig till ha- bilitation, sedan hon vid dess högskola stu- derat juridik och förvärfvat doktorstitel, kom- mer antagligen till nästa läsår att bestiga katedern som docent, hvarigenom Ziirich blir det första universitet med tyskt tungomål, som kan berömma sig af en dylik ära.
Den akademiska senaten, som ärendet den gången förelades, fann, att den ifrågavarande para- grafen i undervisningslagen [» vetenskapligt bildade män kunna uppträda som docenter i hvar och en af de fyra fakulteterna »] endast talade om män; då det emellertid vid lagens utfärdande år 1 8 5 9 ännu icke gafs några stu- derande kvinnor, så kunde man icke så strängt fästa sig vid ordalydelsen, att ansökningen borde afslås.
Man inlät sig därför ej heller på frågan,om lagen tilläte kvinnor habilitation eller ej, men förklarade tiden icke vara lämplig att gifva dem tillträde till akademiska befattningar vid Zuriehs universitet.
Detta beslut, fattadt med två tredjedels majoritet, blef den gången stadfäst af undervisningsrådet, och saken syn- tes därmed afgjord.
Emellertid erhöll något senare undervisningsrådet en annan samman- sättning.
D e medlemmar, som däri företrädt det konservativa elementet, blefvo ej omvalda; i deras ställe trädde andra, som omfattade den demokratiska riktningen.
Då nu den största möjliga utsträckning af kvinnornas rättigheter hör till det radikala partiets politiska trossatser, trodde sig petitionären böra begagna denna konjunktur och inlämnade på nytt sin ansökan om tillstånd till habilitation.
Ännu en gång öf versände undervisningsrådet ansökan till senaten, ännu en gång uttalade sig denna med två tredjedels majoritet för afslag och ordagrannt häfdande af det första beslutet.
Men undervisningsrådet vidhöll dock sin me- ning; och det beslöts, att äfven åt kvinna rätt att hålla akademiska föreläsningar må medgifvas.
D å den juridiska fakulteten vid Zuriehs högskola redan tidigare med plu- ralitet uttalat sig för fru Kempin, så lider det intet tvifvel, att hon ej vid nästa föreläsnings- period kan komma att begynna sina föreläs- ningar.
uru den goda sak, som ligger till grand för kvinnofrågan, alltjämt går framåt Hvem log bredvid hans första bad, och finner fastare mark, belyses på det tyd- Hvem ställde om, ligaste af följande små meddelanden, som böra intressera Iduns läsarinnor.
Ått allt, allt för den lille Det första priset, utfäst af » Londons me- Så Ij af lig t förekom?
dicinska skola för kvinnor », har i år eröfrats af miss Urania Latham, dotter af en affiden präst, och » Fanny Butlerstipendiet » har till- Hvem styrde barnets första fjät, erkänts en tyska, fröken Valeska von Himpe Så öm och god; från Leipzig; den segrande täflarinnan är dock förpliktigad att en tid bortåt som läkare ägna Hvem rättade, och hvem förlåt sin tjänst åt engelska kyrkans Zenanamission Med samma mod; i Indien.
— Fröken Amelia Cardia har hög- Hvem hade famnen öppen tidligen promoverats till doktor af den me- Och barnets tår förstod?
dicinska högskolan i Lissabon efter att ha lagt bakom sig en tvåårig verksamhet som assistent på hospitalet St. Joseph.
— Bildhuggarinnan Hvem var den hulda kärleksfamn, Euphrosyne Georgias tilldelades på årets konst- utställning i Athen guldmedalj för en sta- Dess hjärta drog; tyett af Pallas Athene.
— Under namnet Hvem var den lugna, säkra hamn?
» Internationella unionen för vetenskap och Jag vet det nog, konst » har i Frankrike bildats ett sällskap af herrar och damer för att lägga i dagen, att Ått under kvalda nätter ett sällskap, som består af bägge könen, myc- Man döden själf bedrog.
ket väl kan fullfölja vetenskaplig verksamhet som sitt enda mål.
Därigenom att mannen vinner den öfvertygelsen, att kvinnan ock är Hvem stod invid dess sida så mäktig höga och ädla intressen, skall i och med hennes höjande hans aktning växa; äfven- I lust som nöd; så vilja dessa kvinnor bevisa, att könet ägnar Hvem ryckte med sin omsorg då sig för de svåraste yrken, utan att förlora Från tidig död?
något af sin kvinnlighet o. s. v. Som ord- Den späda plantan föddes förande för sällskapet, som består af 1 2 kvinn- På nytt vid kärleksglöd.
liga och 1 2 manliga medlemmar, har valts fru Madelaine Brés.
— I Petersburg har fru Iwanschutz öppnat en handelsskola för kvinnor med tvåårig kurs, och äro besök vid densamma Hvem g af en bild åt ynglingen afgiftsfiitt medgifnaför lärarinnorna vid statens Af smak och vett; läroverk.
— I England har anställandet af I sed och skick hvem var väl den, kvinnor för att sköta skrifmaskinerna i krigs- ministeriet slagit så väl ut, att därsamma- Som lärdom gett?
städes två kopistafdelningar upprättats under Jag stads vid trefna härden ledning af en » lady superintendent ».
En krets Dess milda spira sett.
unga flickor, tillhörande Petersburgs förnämsta familjer, har begifvit sig till guvernementet Kasan för att där för hopsamlade medel öppna Hvem var den vän, som aldrig svek och förvalta soppanstalter för de nödlidande.
Jämte de engelskor och amerikanskor, som del- I tviflets stund; taga i de praktiskt medicinska öfningarna vid Hvem förde tanken mild och vek Wiens offentliga sjukhus och poliklinik, höra På säker grund?
tre unga damer till de ifrigaste- åhörarinnorna O, du allena var det vid Wiens universitet.
Två af dem äro pol- skor från Galizien, således österrikiska under- På hela jordens rund!
såtar; den tredje är lärarinna i Rumänien och specielt på besök i Wien för att utbilda sig i de germanistiska facken.
A f polskorna Hvem lefver med mig ån i dag ägnar sig en åt medicinska studier och åhör I lif ve t s strid; professor Toldts anatomiska föreläsningar.
Hvems ljufva minne gömmer jag För de praktiska dissektionsöfningarna har ett Af Antonio de Truéba.
särskildt arbetsbord ordnats åt den unga damen I all min tid; på den anatomiska lärosalen.
Den andra (Ofvers.
från spanskan för Idun af Sv.
C — n.)
Hvems föredöme eldar polskan studerar filosofi och besöker veder- Ännu till manlig id?
börande föreläsningar.
För att aflägga sina examina ämna dessa damer begifva sig till ||m det vore tillåtet att till de åtta sa- Ziirich, där de som bekant äfven kunna erhålla ligheterna lägga en nionde, skulle jag doktorsgrad.
En studiebana, som på andra Du är det, moder.
Utan dig vilja tillfoga följande: håll står öppen för kvinnan, den farmaceutiska Hvad vore jag?
är just i Österrike helt och hållet stängd för » Salige äro de, som gifta sig med en för- Ljuf är din kraft och innerlig: henne, under det samtidigt sedan 1 8 8 1 vid ståndig kvinna, ty dem tillhör den husliga Två hjärtans slag, universitetet i Bryssel 1 7 damer aflagt apote- lyckan! » Som slå af samma kår lek kareexamen; af dessa utöfva nu 1 6 faktiskt Och om det vore tillåtet att med histori- apotekareyrket.
I Paris har nyligen en fröken ska noter belysa detta, skulle jag göra det Till sista lefnadsdag.
.
.
Leclerc efter treårig apotekarepraktik med god med följande berättelse: Mårten Kjellin.
framgång bestått den farmaceutiska examen.
I midten af fjortonde seklet belägrade Hen- — - Tre döttrar till den bekante Newyork- rik af Trastamara Toledo, som försvarade sig tappert och ihärdigt, troget sin konung, som Tills gossen kom; Arkitektens hustru.
af några kallades den grymme och af andra den rättrådige.
Många gånger hade de tappra och lojala invånarne i Toledo tågat öfver den storartade San Martinbron, en af de dyrbaraste och nyt- tigaste prydnader som den monumentala sta- den ägde, kastat sig öfver Henriks läger i Cigarrales och förorsakat blodiga nederlag i belägringshären.
För att hindra upprepandet af sådana öf- verfall beslöt Henrik att förstöra San Mar- tinbron.
Bron var, som vi redan sagt, en värdefull prydnad bland de många, som utgjorde värj- kopplet i martyrernas, kyrkomötenas och äd- lingarnas stad.
Men hvad värde ha väl konstnärliga eller historiska minnesmärken i äregiriga politikers ögon, hvilka drömma om att begrafva sin dolk i bröstet på en broder för att få sitta på den tron, som denne in- nehar!
Som bekant utgöras Toledos Cigarrales af en mängd inhägnade trädgårdar och parker med härliga lusthus och sköna fruktträd.
En natt blefvo de löfrika träden i Cigar- rales afhuggna af Henriks soldater och upp- staplade på San Martinbron.
Gryningen började just visa sig, då ett skarpt sken upplyste de sköflade trädgårdarne, Tajos vågor och ruinerna af don Rodrigos pa- lats.
Ett mäktigt bål brann på San Martin- bron, och knallen från de väldiga kvaderste- narne, med all konstnärlighet arbetadeafsamma mejsel, som skapat Alhambras märkvärdighe- ter, föreföll som en veklagan från konsten, då den undertryckes af barbariet.
Invånarne i Toledo, som uppvaknade vid detta ödesdigra sken, skyndade till för att rädda den vackra San Martinbron från den svåra undergång, som hotade henne; men de sprungo förgäfves, ty ett fruktansvärdt brak som hemskt genljöd i Tajos djupa gömslen, underrättade dem, att bron ej mera fanns till.
Så var det också.
När solen började för- gylla den mäktiga stadens kupoler och To- ledos jungfrur gingo ned till floden för att fylla sina krukor med friskt, kristallklart vat- ten, återvände de med tomma krukor, sorgsna och förbittrade i sina sinnen, ty floden Tajo forsade dyster och sjudande och vältrade i sina rasande hvirflar de ännu rykande läm- ningarna af San Martinbron.
Invånarnes förbittring kände nu inga grän- ser, ty San Martinbron var för dem den enda di- rekta vägen till dessa hundraåriga Cigarrales, som de ärft af araberna, då de ärfde deras förkärlek för trädgårdar och planteringar.
Stadsboarnes tapperhet, som höll på att af- taga, fick oförmodad näring, och det dröjde icke länge, innan Trastamaras läger anfölls af stadens invånare, som bortjagade de be- lägrande, hvilkas blod i strömmar flöt genom Cigarrales.
2.
Många år hade förflutit, sedan San Mar- tinbron förstördes.
Konungen och ärkebiskopen hade visat stor lust att få bron ersatt af en ny, jämför- lig med den förra i skönhet och styrka, men de förnämsta både kristna och arabiska arki- tekter hade ej kunnat tillfredsställa invå- narnes i Toledo brinnande åstundan, ty flo- dens starka hvirflar bortryckte bågställning och bro, innan de jättestora hvalfven voro fullbordade.
Don Pedro Tenorio, en af de berömda bi- skopar, hvilka Toledo har att tacka för nä- stan lika mycket som sina konungar, utsände härolder till alla större och mindre städer i Spanien, såväl de kristna som arabiska, för att sammankalla arkitekter, som voro i stånd att återuppbygga San Martinbron.
En dag kommo en man och en kvinna, båda fullkomligt okända, till Toledo, och se- dan de granskat ruinerna efter San Martin- bron, hyrde de ett obebodt hus icke långt från dessa ruiner.
Efter några timmar begaf sig mannen i väg till ärkebiskopens palats.
Ärkebiskopen var för tillfället inbegripen i ett lifligt samtal med en mängd prelater och andra lärde herrar, hvilka funno behag i att ständigt samlas kring honom, hänryckta af hans lärdom och dygd.
Han blef angenämt öfverraskad, då en tjänare anmälde, att en arkitekt från aflägsna länder anhöll om äran af ett företräde.
Han skyndade att gifva främlingen audiens.
Denne var ännu ung, men tankearbete och kanhända äfven olyckor hade gjort honom nära nog gammal.
Efter att välvilligt ha besvarat hans häls- ning bjöd don Pedro honom taga plats midt emot sig.
» Min herre, » sade främlingen, » mitt namn, som bör vara eder fullkomligt obekant, är Juan de Arévalo, och till yrket är jag ar- kitekt.
» » Ni kommer antagligen hit till följd af det bud, som jag låtit utgå öfver hela Spanien för att kalla de arkitekter, som anse sig till- räckligt skickliga att kunna återuppbygga San Martinbron, hvilken fordom sammanband denna ädla stad med den andra flodstranden? » » Detta budskap för mig till Toledo. » » Känner ni de svårigheter, som äro för- bundna med återuppbyggandet af denna bro? » » Jag känner dem, min herre, och tror mig vara i stånd att öfver vinna dem. » » Hvar har ni studerat? » » I Salaman ca. » » Och hvad slags arbeten har ni, som kunna styrka er skicklighet? » » Inga. » Ärkebiskopen gjorde en gest af misstroende.
Främlingen märkte det och skyndade sig att tillägga: » Soldat i min ungdom, blef jag till följd af sjukdom tvungen att öfvergifva det olyck- liga krigarlifvet, och sedan jag återvändt hem till Castilien, ägnade jag mig med ifver åt studerandet af arkitekturen, först teoretiskt och sedan praktiskt. » » Det gör mig ondt, att ni ej kan angifva något arbete, som styrker er skicklighet. » » Vid Tömes och Duero finnas några så- dana, för hvilka andra uppbära äran, ehuru den borde tillkomma eder ödmjuke tjänare. » » Jag förstår ej, hvad ni menar. » » Jag är fattig och okänd, och ensam visste jag hvar jag skulle vinna bröd och ära, men afstod äran åt andra och åtnöjde mig med brödet. » » Det smärtar mig mycket, att ni ej har några medel att försäkra oss om, att ifall vi lita på er, vår tro icke kommer på skam. » » En sak har jag, som jag hoppas skall till- fredsställa er. » » Och hvad är det? » » Mitt lif. » » Förklara er. » » När ställningen under brons största hvalf borttages, skall arkitekten, som byggt den, stå på slutstenen i hvalfvet. » » Jag går in på det vilkor, ni föreslår. » » Och jag skall uppfylla det, min herre. » Ärkebiskopen tryckte arkitektens hand, och denne begaf sig hem under tydliga tecken af tillfredsställelse.
Den kvinna, som åtföljt Juan de Aré- valo till Toledo, ung ännu och vacker trots de lidanden hon måst utstå, väntade honom med ängslan, där hon stod i fönstret.
Nu sprang hon honom skyndsamt till mötes.
» Catalina, min Catalina! » utropade arki- tekten, i det han omfamnade sin hustru; » bland de minnesmärken, som pryda Toledo, skall finnas ett, som till eftervärlden bär namnet af Juan de Arévalo. » (Forts. o. slut i nästa mr.)
Små kulturbilder.
Af Ave.
II.
l^K-var och en, som med vaken blick gifver J [I akt på allmänhetens beteende vid begraf- HOr ningar, ser tydligt, att dessa för åska- darne utgöra ett af dessa förklädda folknöjen, af hvilka vi få allt flere och flere, i samma mån som den sunda lifsglädjen tynar bort bland oss.
Men hvad skall man kalla vår tids sätt att offentligen exponera en bruds hem- gift, hennes blifvande hem och henne själf, då hon föres till altaret?
Kanske det är en fransk sed, en af de många, som vi göra oss skada med att efterapa?
Seden, att en brud låter sig offentligt be- skåda, är dock gammal, åtminstone bland Sveriges landtbefolkning, och i Skåne hörde det till godt skick, att en dygdesam brud söndagen näst efter det lysningen tredje gången blifvit förkunnad » visade sig i kyrkan », iklädd sin brudskrud.
Detta bruk innebar dock en djupare mening än att blott förevisa bruddräkten — denna var på den tiden lika för alla bondedöttrar — - det var ett inför församlingen aflagdt vittnesbörd om brudens rättighet att under lysningssöndagarne ha blifvit från predikstolen hedrad med benäm- ningen dygdädla jungfrun.
Vigsel i kyrkan förekom ej på skånska slättbygderna, ty där brukades, att brudgummen med stort följe — » brudgumsstass » — och musik drog till brudens hem, där vigseln ägde rum, och efter ett par dagars gille därstädes förenade sig brudens släkt och inbjudna vän- ner med brudgummens och » stassade » till hans föräldrahem, där festen fortsattes ännu ett par, tre dagar.
Detta bland de besuttne odalbönderna, och det var ett folknöje, som icke behöfde dölja sig under någon förklädnad, att se dessa tåg draga fram: män och ynglingar på ystra sprin- gare, kvinnor och barn i » holstensvagnar », nymålade och skinande.
Men som dylika bröllop alltid firades på söekendagar, förbjöd den tidens stränga arbet- samhet allt löpande för att få se ståten.
Det var blott den befolkning, som bodde invid vägen, där » stassen drog fram », som fick njuta af skådespelet; dock måste detta ske på ett mycket diskret sätt, utan allt närgånget be- gapande.
Voro brudparet och dess föräldrar omtyckta, hederligt folk med fläckfritt rykte, då hedra- des stassen vid hvarje förbifarande gård eller koja med » glädjeskott » ur gevär och pistoler, och dessa ärebetygelser besvarades från stas- sens sida genom musikanterna, hvilka upp- stämde » den nyaste bröllopsmarschen ».
Hände
det så, att stassen drog vägen fram i afton- stund, då flammade här och där tjärbloss vid vägkanterna, och man kunde äfven få se raketer beskrifva lysande bågar på himla- hvalfvet.
Främst i tåget redo brudsvennerna, och de voro i de dagarne något mera än en dekoration vid festen.
De måste vara unga, raska karlar med förmåga att tumla en god springare, ty det ålåg dessa » förridare » att se till, huru- vida vägen var klar, eller i motsatt fall skynd- samt undanrödja allt, som kunde störa festens glädje.
Till äldre tiders råa oseder hörde näm- ligen att vid dylika fester antingen hämnas gammal oförrätt eller ock, medels uppställda sinnebilder, åskådliggöra förment eller verklig fläck på brudparets eller dess föräldrars historia.
Så t. ex. kunde förridarne finna vägarnes grindar tillspikade eller rökoffer af antänd torr spillning och svinhår anbringade vid dikes- renen.
Till mina barndomsminnen hör berättelsen om en storbonde i grannbyn, som af snålhet själf gjort ett så förskräckligt vanhederligt arbete som att flå en häst.
Då denne man gjorde bröllop åt sin äldsta dotter, blef hans gårdsport under natten dekorerad med ett ur mullen uppgräfdt, halfruttet hästhufvud.
Objudna personer med någon själfaktning och vett gingo aldrig till bröllopsgård för att bekika bruden.
Husbonden kunde möjligen gifva sina drängar och pigor lof att gå dit och titta på dansen, men för en bondes egna barn skulle det ha varit en skam att nedlåta sig till slik nyfikenhet, så mycket mera som där på landsbygden förtäljdes, att städernas pöbel brukade samlas utanför hus, hvarest bröllop firades, för att » ropa fram » brudparet och bestå det speglosor.
Jag minnes min fasa, då jag som ung fru bodde i en stad, där det råa bruket att » gå och se bruden » redan då sträckt sig från pöbeln uppåt i de s. k. bildade klasserna, och blef af en prästmans änka ombedd att göra henne sällskap för att se ea brud.
Mitt afslag till hennes oförsynta begäran blef icke affattadt i mildare form, för det hon sökte lugna mig med, att man » naturligtvis klädde ut sig, när man hörde till bättre folk ».
Fattigt folk, » som ej hade råd att hämta hem prästen », färdades till kyrkan för att vigas — icke i templet, utan antingen i präst- gården, i klockarens bostad eller i socken- stugan.
Stundom kunde två eller tre brud- par ställa sig upp i rad vid de långa kyrk- pallarne, hvilka, kanske af prästfrun, blefvo prydda med ett gammalt stjärntäcke eller en sjal.
Det gjorde ett vemodigt intryck att se dessa brudpar med deras ringa följe, vanligen blott ett par personer, samlas i ett naket hvardagsrum för att några minuter därefter vända tillbaka till de hem, hvarifrån de kom- mit.
Möjligen var det intrycket från dessa vig- selakter, som gjorde de lyckligare lottade folk- klasserna ovilligt stämda mot kyrkvigsel (lik- som äfven mot barndop vid eller i kyrkan), ty äfven tjänstemännen och de adlige gods- ägarne föredrogo att låta vigseln förrättas i hemmen.
Den djupare meningen i kyrkvigseln, lik- som äfven i barndopet i templet, var redan då förgäten.
Man kände ej längre betydeken af en kristen menighets närvaro vid dessa handlingar, men man hade ännu långt fram i tiden så djup vördnad för Guds hus, att ingen dristade sig till att göra det till en skåde- och tummelplats för å ena sidan få- fängan och å andra en otyglad nyfikenhet, uppblandad med afund och illvilja.
Det är åt vår tids kultur förbehållet att bära skammen för uppkomsten af seden, att brudpar i städerna på detta sätt föranleda templens vanhelgande.
Ja, någon mildare benämning kan ej med fog gifvas åt dessa upptåg, där brud, brud- gum, deras följe samt en larmande skara åskådare — numera starkt uppblandad med personer ur de bildade klasserna — draga in i kyrkan, vid hvars dörrar poliskonstaplar förgäfves söka upprätthålla någon ordning.
Det är, som om man såge en balfrusig hop kvinnor, män och barn stöita fram för att sköfla helgedomen.
Svordomar i trängseln på kyrktrappan, sorl och prat inne i kyrkan, och genom en korseld af nyfikna blickar, gäc- kande miner och icke sällan glåpord skrider brudparet med sina inbjudna gäster fram till Herrens altare — — » Kyrkan är öppen för alla », heter det då bland den larmande hop, som ej aktar för rof att in i templet föra sina afundsfulla hjärtan och sin låga nyfikenhet.
Kan undra, om kyrkan verkligen bör öppnas för slika okristliga upptåg?
Månne icke vår nyare kultur skulle till- städja en liten jämkning i detta fall, synner- ligast om fransk sed kan åberopas som stöd för en sådan jämkning.
Det kunde ju stå fritt för hvarje brudpar, som bar lust och råd att betala de omkostnader, hvilka åtfölja en kyrkvigsel på söckendag, att tåga till templet; men det bör då äfven stå fritt för dem, som betala detta förklädda nöje, att själfva välja den publik, af hvilken de vilja beskådas, och till den utdela fribiljetter.
Härigenom kunde man först och främst be- trygga kyrkfreden, och därnäst kunde möjligen en dylik anordning återuppväcka själfaktningen hos en stor skara människor, hvilken vår tids höga bildning och dito kultur gjort känslolös för äldre tiders sunda takt och goda folkvett.
Vid barnets sjukbädd.
Af Hanna Kamke.
nfåmi ka ur en tysk tidskrift tecknat oss till SyföS minnes ett citat: » En sjuksköterska bör hafva hjärta nog för att ej hafva något hjärta. » En paradox, kunde man tycka!
Dock ligger en sanning i den skenbara motsägelsen, en sanning, hvilken vi i det följande skola söka påvisa.
Det är dock ej till sjuksköterskor af facket, vi här vilja tala, utan till mo- dern, barnets naturliga vårdarinna äfven i sjukdomens dagar.
Det är ett bedröfligt faktum, att så mån- gen moder visar sig oduglig att själf sköta sitt sjuka barn enligt läkarens föreskrift.
Bri- stande kärlek, bristande bjärta är det ej, men kärleken är ej af rätta slaget, hjärtat har ej den rätta styrkan att i nödfall blifva sken- bart » hjärtlöst ».
Och ändå fordras ofta en sådan skenbar hjärtlöshet vid sjukbädden, där lif eller död kan bero på den sjukes lydnad för vårdarens vilja.
V i hafva sett mödrar vrida sina händer i förtviflan, emedan det sjuka barnet ej ville ta in, ej ville låta be- handla sig, och vi ha gripits af medlidande vid anblicken af en sådan på moralisk svag- het beroende hjälplöshet.
Modern måste be- tvinga sitt eget hjärta, måste komma det fal- ska medlidandet att tystna samt med lugn och sans söka fullgöra sitt ofta så svåra värf.
Ju sämre hennes barn blifvit uppfostradt, ju mindre det blifvit vandt att lyda, dess svå- rare blir henne detta värf, och dess mera kom- ma både hon och hennes barn att lida.
Där- för bör hon redan under hälsans dagar för- bereda sig, så att hon ej står maktlös, när sjuk- dom och sorg inställa sig.
Framför allt bör barnet således vänjas att lyda, ovilkorligt och utan motsägelse, samt vidare lära sig att utan pjunk och klagan bära små krämpor och plå- gor.
Ett barn bör sätta en heder i att vara modigt och blygas att i tid och otid brista ut i tårar och skrik.
Detta goda resultat skall uppfostran söka åstadkomma; men då fordras ock, att uppfostraren själf stålsätter sinnet och ej menar, att blödighet och hjär- tats godhet äro detsamma.
Men det är ej nog, att modern visar lugn och fasthet, att hon lär sitt barn att lyda, hon bör ock äga någon färdighet att vårda detsamma.
Denna färdighet läres bäst, om hon själf sköter sitt friska barn, själf behand- lar små tillfälliga obehag, tidigt vänjer bar- net vid kalla afrifningar, varma bad, dagliga gurglingar, om hon vid en tillfällig förstopp- ning gifver lavemang i stället för det bekvä- mare afföringsmedlet och öfvar sig att rätt anlägga de ofta så välgörande kalla omsla- gen.
Härigenom förberedes ej blott modern för en blifvande sjukvård, utan äfven barnet får vana att utan rädsla underkasta sig en sådan behandling och försvårar ej sedermera en gång räddningsarbetet genom ovana och motsträfvighet.
Hur ofta förordnas ej bad, kalla tvättningar, lavemang m. m., men bar- net är ej vant att bada, har aldrig gurglat, har fruktan för detta okända, och den svaga modern har » ej bjärta » att tvinga sitt gen- sträfviga barn, utan låter det hållas — - och dö.
Vore det bär ej bättre, att hjärtat tegat och förståndet talat.
Kanske mången moder menar, att godhet och ömhet bättre än lugn bestämdhet äro på sin plats vid sjukbädden, men henne vilja vi svara, att det ena goda ej behöfver undan- skjuta det andra.
Ty jämte en nödig fast- het, som konsekvent genomför det nyttiga och förvägrar det skadliga, fordras en aldrig svikande ömhet, en aldrig tröttnande vaksam- het.
Det sjuka barnet skall känna sig lik- som omsvept af denna hulda ömhet, skall känna sig tryggt under vården af denna lena, men fasta hand.
Och äfven om moderns hjärta svider vid tvånget att för barnets eget bästa behöfva möjligen öka dess plågor, äfven om hon bäfvar vid tanken, att kanske, oaktadt all omsorg, all möda, det älskade barnet ändå glider ifrån henne, då måste hon ändock beherska sig, måste kväfva sin ån- gest, tränga tillbaka tårarne och söka på allt sätt undvika att oroa den sjuke.
Ju lugnare hon kan vara, dess större utsikt har hon att rädda sitt barn.
Så länge det ännu finnes en gnista af lif kvar, så länge kan hon ännu hoppas, och detta hopp skall gifva henne kraft att försöka det skenbart omöjliga och att vinna seger.
% Sen till, att Idun med Modetidning finnes hos alla edra bekanta!
Utan ord.
ina läsarinnor hafva förmodligen liksom jag varit utsatta för järnvägsprat.
Det heter visserligen, att vi svenskar på resor kunna sitta tillsamman och tiga i timtal, under det att t. ex. de gemytliga tyskarne på sådana färder så snart göra bekantskap med hvarandra, att ofta den ene före resans slut har den andres biografi på sina fem fingrar, fastän han vid resans början icke visste, om kamraten var fågel eller fisk.
Men emeller- tid, är isen väl bruten, och finnas uppslag till bekantskap, kan äfven på våra svenska järn- vägar mycket tal komma till stånd, och under- stundom händer det till och med, att pratets svallvågor gå höga, ja, så höga, att de tyckas vilja öfverspola en opartisk person.
Jag har tyckt mig finna, att man bland språkande människor bör, med tjänliga förbytningar, för- hålla sig som bland rökande, bland hvilka tobaksröken lär blifva mindre besvärlig, om man röker själf.
Ställer man sig utom pratet, anfäktas man mera, än om man själf har ett ord med i laget.
Hvad det talas om?
Ja, det är oftast icke lätt att redogöra för.
Ä r o två personer från samma ort, och den ena efter längre frånvaro begifver sig dit igen, uppstår mycket språk om gemensamma bekanta.
Gubben P.är död; gub ben A.
har gjort konkurs; Ida P. har blifvit förlofvad, och Kalle A.
har börjat egen affär; fru L.
bar fått sin sjunde och fru den och den sin åttonde; herr G. har » kilat », och enkan B.
lär skola gifta om sig, den tokan.
Ett döfvande buller af namn och notiser om tilldragelser surrar kring den person, som ofri- villigt blifver invigd i allt detta; och surret blifver dess svårare, som det för den obekanta i grunden endast frambringar ljud, vid hvilka hans föreställning icke kan fästa det ringaste af bild eller minnen.
I sitt stilla sinne upp- repar den beglagansvärde åhöraren måhända Nikanders ord: » Heliga tystnad, Lif uti döden, Död uti lifvet. » Efter flere timmars stumt åhörande af stora massor exploderande snack steg jag af för att vid en station, där konduktören nyss ropat: » tre minuter! », trösta mig för mitt lidande med ett glas sockerdricka eller vichy.
Jag hade blifvit torr i munnen på två gamla fruars vägnar, hvilka nu i tre timmars tid hunnit framsäga omkring tre band i stor oktav.
Några spekulationer på en annan kupé be- stämde mig ock för att stiga ur.
In på stationens resturant hann jag dock icke.
Strax efter mig insteg nämligen i väntsalen ett svartklädt och rätt distingueradt ungt frun- timmer, som väckte mitt intresse och kom mig att glömma mitt egentliga ärende.
Hon såg sig omkring, hon blickade mot den andra dörren; synbarligen väntade hon någon.
Ett par minuter förgingo; då öppnades dörren, och in kom ett par: en ung man med mili- tärisk hållning och ett ännu yngre fruntimmer.
Den resande unga damen antog en frågande uppsyn, som likväl genast försvann, då hon vände blicken på mannen.
D e båda kvin- norna gingo hvarandra till mötes och brusto samtidigt i gråt.
De satte sig likaledes grå- tande bredvid hvarandra.
D å hördes klockan ljuda till uppbrott, men för gråt hade de ännu icke hunnit säga hvarandra ett ord.
En sta- tionskarl gläntade på dörren och sade: » Herr- skapet får icke dröja. » Den resande fattade parets händer, nickade vänligt och skyndade vidare.
Ingen af dem hade talat.
I min egen kupé skulle jag få förklaring på denna scen.
» Det var löjtnanten på B — b y med sin unga fru, » sade ett fruntimmer till ett annat.
» Jaså, » svarade den andra, » är han om- gift nu?
För bara halftannat år sedan blef han enkling. » » Och hvilken var det fruntimret, som gick in i väntsalen? » frågade den första.
» Det var förra fruns syster », svarade den tillfrågade, » hon har varit och druckit brunn, och nu hade hon telegraferat till sin förre svåger och bedt honom komma till stationen med sin nya fru, när hon på hemresan for förbi deras trakt. » Det var alltså ett litet stycke historia ur lifvet, hvartill jag nyss varit vittne.
Systerns sorg och rörelse voro nog förklarliga; men hvaröfver grät den unga frun, som såg så lycklig ut vid sin ståtlige mans sida?
Kan- ske var det blott kvinnlig lättrördhet?
Eller drogo skuggor genom hennes unga själ?
Var det detta förgängliga lifs smärtor, dess ound- vikliga grymma skilsmässor, dess bräckliga lycka, som farit genom hennes hjärta?
Skym- tade för henne kommande sorg, bittra pröf- ningar?
Jag vet det icke och skall aldrig få veta det, men icke minns jag mig någonsin hafva haft lifiigare intryck af tystnadens väl- talighet, och under det tåget brusade fram genom skoksbygden, ljödo i mitt öra dessa rader ur Stagnelii stämningsrika sonett: » Kom, tystnad, kom, med dunkelblåa vingar Mig öfverhölj och näps de fräcka ljuden, Som våga själens helga sabbat störa! » IV.
Baby.
N y s v e n k diflaskapparat.
å ehofvet af en på samma gång fullt ra- tionel och prisbillig diflaskapparat har länge varit kändt.
Visserligen har den s. k. Soxhletska apparaten, uppfunnen af en tysk professor Soxhlet och grundad på fullt rik- tiga principer, sedan flere år förekommit i handeln; det jämförelsevis höga pris densamma betingat, har dock i väsentlig mån motverkat dess spridning och framför allt hindrat den- samma att tränga ned bland de mindra be- medlade samhällsklasserna, där en dylik ap- parat tydligen är mest af behofvet påkallad.
Denna nya svenska diflaskapparat *, hvil- ken rekommenderas af professorn i barnsjuk- domar d:r O. Medin, har i hufvudsak upp- tagit och på ett praktiskt och prisbilligt sätt tillämpat Soxhlets metod for komjölkens s. k. sterilisering.
Som bekant surnar mjölk täm- ligen snart, om den ej omsorgsfullt vårdas; detta beror därpå att organismer, s. k. bak- terier, hvilka i riklig mängd finnas uppslam- made i luften, därifrån inkomma i mjölken och genom sina lifsprocesser orsaka densam- mas förvandling och omsättning.
Det ligger i öppen dag, att förekomsten i mjölken af dy- lika bakterier och deras omsättningsprodukter måste vara i hög grad skadlig för barnets späda matsmältningsorganer och gifva upphof till en mängd farliga mag- och tarmsjukdo- mar; också har man sedan länge sökt att medels kokning af mjölken så vidt möjligt * Finnes till salu å alla apotek, i större bosätt- ningsmagasin, hos instrumentmakare m. fl.
ställen.
tillintetgöra desamma eller som det också kal- las » sterilisera » mjölken.
Delvis har detta också lyckats, ifall mjölken tillräckligt länge kokats omedelbart före hvarje mål; emellertid har man ej kunnat hindra, att en del bakte- rier medföljt från luften, då mjölken tömts från kokkärlet i diflaskan, och i ännu högre grad har detta blifvit fallet, ifall mjölken endast uppkokats en gång på dygnet för att sedan förvaras i ett kanske ofta otäppt kärl, i hvilket fall luftens bakterier ingalunda för- summat att ånyo där innästla sig.
Med denna nya apparat har man lyckats att till fullo sterilisera mjölken.
Mjölken, vederbörligen spädd, kokas direkte på difla- skorna, hvilka, placerade på en ställning af metall, nedsänkas i ett för desamma afpas- sadt vatten fylldt kokkärl, bvari vattnet får koka en dryg halftimme.
En i flaskornas mynning nedstucken kautschuk- eller bomulls- propp hindrar luftens bakterier att intränga i den genom kokningen på själfva diflaskan steriliserade mjölken.
Sålunda tillredd mjölk kan förvaras dygnet om, utan att på något sätt förändras, och flaskan behöfver endast uppljummas för att direkt vara färdig till an- vändning.
Utom vinsten att erhålla mjölken fullt steriliserad har man också den stora för- delen att endast en gång på dygnet behöfva tillreda barnets föda.
Själfva apparaten består i sin helhet af 8 diflaskor med ställning, för densamma af- passadt kokkärl, vidare kautschukproppar och nappar.
Den kostar G kronor.
Äfven säl- jes densamma utan kokkärl och betingar då ett pris af 3 kronor; en vanlig kastrull kan i så fall användas till diflaskornas uppvärm- ning.
Jag afstår från att i detalj skildra ap- paratens användning, då detta är noggrant afhandladt i en af prof. Medin författad upp- sats: » Kortfattade regler för späda barns uppfödande med komjölk », hvilken medföljer hvarje apparat.
Det behöfver väl knappast särskildt näm- nas, att komjölken, äfven tillredd under alla kända försiktighetsmått, på inga vilkor som födoämne kan jämföras med kvinnomjölken, hvilken alltid borde vara det späda barnets enda föda.
Men då detta af mångahanda anledningar tyvärr långt ifrån alltid blir fal- let, är komjölken, vederbörligen utspädd och med denna apparat steriliserad, den bästa er- sättning för modersmjölken.
Det är alltför väl kändt, hvilka glänsande framgångar den moderna kirurgien vunnit, alltsedan man lyckats att från sår och ope- rationsfält utestänga och tillintetgöra bakte- rierna, hvilka vållat vårt släkte så mycken ofärd.
Mindre i ögonen fallande skola kan- ske de segrar blifva, hvilka vinnas genom att från det späda barnets föda utestänga dessa mänsklighetens fiender, men att äfven dessa skola blifva betydande nog, därom kan man vara fullt förvissad.
Dödligheten bland de späda barnen är j u ännu, särskildt i vissa de- lar af vårt land, ganska betydlig, och att olämplig näring härvidlag spelar en ofantligt stor rol, därom har hvarje läkare nästan dag- ligen en sorglig erfarenhet.
Må då denna nya apparat, hvars stora förtjänster jag nu antydt, tränga ned i de djupa lagren och blifva en folkets egendom; månget lif skall då sparas bland de späda barnen.
D:r Carl Flensburg.
I Smånotiser för kvinnovärlden.
Dödsfall.
Den 25 febr.
afled härstädes en bland våra äldre teatervänner känd och högt aktad konst- närinna, dansösen fru Maria Charlotte Törner, gift med kamreraren vid k. teatern G. F. Törner.
Charlotte Norberg, så var hennes familjenamn, var född i Stockholm 1824 och inträdde redan vid nio års ålder i teaterns balettskola samt uppträdde offentligt i solodans så tidigt som året därefter.
Nå- gra år senare väckte hon mycken uppmärksamhet i balletten » Max och Emma ».
Den unga dansösens rika anlag utvecklades i synnerhet under en studie- resa till Köpenhamn, där hon under åren 1840 och 1847 erhöll undervisning af August Bournonville.
Efter återkomsten till Stockholm befordrades hon till premierdansös och erkändes allmänt som en af de förnämsta i sin konst.
Hon var publikens gunst- ling och sågs alltid med stort nöje på scenen.
Men redan vid 35 års ålder lämnade hon teatern, allt för tidigt enligt alla teatervänners enstämmiga åsigt.
Kärleken till konsten lefde dock alltid hos Char- lotte Törner, och hon visade det bland annat genom det allvar, hvarmed hon utbildade flere elever.
För öfrigt lefde hon under de senaste årtiondena i ett stilla och lyckligt familjeli f, troget uppfyllande ma- kans och moderns plikter, aktad af alla som lärde känna henne.
Hon sörjes nu närmast af man och son.
Svenska allmänna kvinnoföreningen Ull djurens skydd hade förliden fredagsafton års- möte i Hotel Continentals stora sal.
Sedan mötet öppnats, föredrogos styrelse- och revisionsberättelser- na, af hvilka framgick, att inkomsterna under gång- na året uppgått till 4,223 kr.
och utgifterna till 2,817 kr.
Tillgångarne vid årets slut utgjorde 11,823 kr.
MeJlemmarnes antal utgjorde 945.
Vid därefter företaget styrelseval återvaldes samt- liga de i tur att afgå varande ledamöterna: fruarna J. Varenius och M.
A.
Engelhardt, friherrinnan E.
C. Sundin samt öfverstelöjtnanten L.
Bäärnhielm, pastor J. Lindau och skolläraren J. Dahlström.
Därjämte tillkännagafs, att under årets lopp styrel- sen kompletterat sig själf genom inval af fru N.
Signeul efter friherrinnan A. von Hfpken, hvilket godkändes af mötet.
Eevisorer ha under året va- rit fru Sophie M iller och brukspatronen Emil Nor- stedt.
De af styrelsen beslutade belöningarna för väl- vilja vid behandlingen af djur utdelades därefter.
Belöningarna, som hvardera utgjordes af föreningens bronsmedalj och 10 kr., hade tillerkänts spårvagns- kuskarne n:r 20 Axel Ericsson och n:r 2 Herman Borg, hvilka voro närvarande vid mötet och emot- togo sina hederstecken.
Sedan skolläraren Axel Blomqvist hållit ett med bifall mottaget föredrag öfver ämnet » några orsaker, manande till fortsatt kamp för djurens skydd », af- slutades mötet.
En vegetarisk middag kommer att anord- nas onsdagen den 16 dennes kl. 5 e. m. å Hotel Continental af ett antal för det vegetariska Iefnads- sättet intresserade damer och herrar.
Priset pr ku- vert blir 3 kr.
Anmälan om deltagande mottages, förutom å » Iduns » byrå, hos: friherrinnan Malla Kudbeck, Adolf Fredriks Kyrkogata 9 A; fru L.
Deutgen, Arsenalsgatan 1; kapten H.
B.
Wijkander, Floragatan 14; kapten A.
Gedda, Brahegatan 38; fru C. Scholander, Döbelnsgatan 1 B; ryttmästar H.
Cederschiöld, Östermalmsgatan 1; notarien G. von der Burg, Döbelnsgatan 5 och kapten A. Elisen, Engelbrektsgatan 19.
Öppet bref till Seaevola.
(Jämför » Iduns panoptikon » i n:r 8 för i år).
Min bäste herr Sccevola!
Er utsökta älskvärdhet mot damerna är — sedan gammalt — ett kändt och erkändt fak- tum.
Åtminstone har ni i Idun många gån- ger slagit er till riddare för deras fri- och rättigheter.
För min del tycker jag, att ni i de flesta fall ser riktigt bra på — båda ögo- nen.
Jag minns blott ett enda tillfälle, då ni helt oförmodadt undandrog dem ert värdefulla stöd.
Frågan gällde den gången en ifrågasatt rättighet för damerna att - själfva » bjuda upp till dans ».
Då blef ni rädd om ert eget — D U N jag menar herrarnas — skinn och radade upp skäl i mängd för att bevisa det orimliga i en sådan anordning.
Jo jo män, rädslan att » få sitta » kan skrämma den bäste från att stå på hufvu ' t för damerna.
Men den där lilla oartigheten tycks ha gnagit på ert samvete, och för att godtgöra den med ränta pläderar ni nu så vackert för att vi, stackars ungmor, skola få » bjuda upp » för hela lifvet.
Ni vet nog, ni, att i det fallet risken att » få sitta » är för er, herrar, oänd- ligt mycket mindre, ty — » ingen karl är så ful, att han inte kan bli gift. » För att nu emellertid återgå till hufvud- punkten, så är det inte så rasande stor synd om oss, som ni tyckes tro.
Det finns så många indirekta sätt att fria, ser ni, och hvad den där lilla, men sä utomordentligt viktiga frågan beträffar, ha nog våra unga damer en ganska beaktansvärd förmåga att så att säga lägga den i munnen på den rätte, i fall han vill säga nå- got.
Och vill han inte, ja då.
.
.
» Om tycke och smak ska ' man inte disputera, och kärlek och högfärd kan ingen kachera. » Vill inte er brukspatron se, att han är den rätte för henne, sä är hon nog inte den rätta för honom, och då är det sannerligen bäst för båda, att han skaffar sig fru och telningar på annat håll.
Det skulle allt bli en smula synd om her- rarne, ifall de ej kunde gå säkra för ett litet frieri då och då.
Tänk er en hygglig ung man, som kommit till insikt om, att man för att föda hustru och barn behöfver mera än att vara hederlig karl och ha framtidsut- sikter, och som därför beslutat ' att hålla sin ömma låga instängd i sitt eget bröst.
Men så, vips, kommer » föremålet » och ger till- känna, att hon vill bli hans hustru — ä tout prix.
Arme man, hur skall han då kunna stå fast vid sina stoiska föresatser?
Annu mer galet blir det för de stackars 6xemplar af herrsläktet, som anse det för en dödssynd att » säga nej åt ett fruntimmer », och som, ifall det knepe, skulle låta hugga af sig handen för ett par vackra ögons skull, men som ändå älska sin frihet öfver allt annat i världen.
Useh, sådana pliktkollisioner det skulle bli!
Och, last hut not least, tänk pä alla gamla ungkarlar, hvilkas canon i äktenskapsfrågan inneslutes i följande råd, gifvet af en erfaren pappa till hans käre son: Min son, förrän förstånd du Jått, gäck ej på frieri!
Se ' n du förståndets ålder nått, så låter du nog bli.
Och vet ni, älskvärde herr Scsevola, hvar ert förslag kommer att möta det kraftigaste motståndet?
Jo — hos damerna själfva.
De känna nog på sig, att de i allmänhet ej skulle kunna tiga, tills de fått en säker inblick i » hur landet ligger »; de kunna räkna ut, att det ej måtte vara vidare behagligt att få ens den minsta lilla tillstymmelse af en korg, äf- ven om de skulle vara i tillfälle att dölja harmens rodnad under en mask.
Nej, det där privilegiet lämna de gärna herrarne att ha ode- ladt.
Men herr Nils Perssons motion är utmärkt, och den måste hvarje rättänkande önska all möjlig framgång.
De ogifta herrarne inbilla sig — nej, ursäkta mig — tro ju, att de ut- valt den bästa delen, och då är det ej mer än rättvist, att de få en droppe malört i säll- hetsbägaren.
Ingrid Gullin.
Teater och musik.
Kung!, operan gaf i fredags sin tredje symfonikon- sert för säsongen.
Programmet, som egentligen ej innehöll någon nyhet, om ej möjligen Beineckes uvertyr till » Konung Manfred », upptog för öfrigt som hufvudnummer Andreas Hallens präktiga och målande orkestersuite » Ur Valdemarsagan », bekant sedan dess första utförande å matinén i Berns ' sa- long sistl. december månad.
Den symfoniska suitens många förträffliga egenskaper trädde denna gång nä- stan ännu mera i dagen och tillförde kompositören, som själf ledde utförandet, det lifligaste bifall.
Ett par ganska pikanta, ehuru ej synnerligen betydande satser ur en serenad för stråkorkester af V.
Herbert slogo likaledes an på den talrika publiken, som t. o, m. bisserade chansonetten.
— H r Salomon Smiths utförande af Flygande Holländarens scen och aria ur första akten af Wagners bekanta opera förtjänar synnerligt erkännande, så mycket mer som ett dy- likt stycke, när det lösryckes ur sitt sammanhang, både för konstnären är svårt att tolka och för pu- bliken att fullt fatta och förstå.
I tisdags uppfördes för andra gången Felicien Da- vids utomordentligt melodiösa 2-akts-operett » Lalla Bookh ».
Den här tyvärr allt för sällan gifna ope- retten utgör från början till slut en tonmålning, mät- tad af den varmaste österländska kolorit.
Den ena sköna melodien aflöser den andra, duetter, terzetter, kvartetter och körer omväxla, och därjämte råder öfver det hela en lugn och varm stämning, som verkar nästan berusande.
D e fyra hufvudrollerna utfördes synnerligen förtjänstfullt af fröknarna Holm- strand (Lalla Rookh) och Karlsohn (Mirza) samt hrr Strandberg (Noureddin) och Brag (Baskir).
Fröken Holmstrand har här sin första större uppgift, och hon löser den verkligen i alla hänseenden förträff- ligt.
Hennes sympatiska stämma har genom de se- naste studierna i utlandet vunnit både i skönhet och fyllighet, tonansatsen är säkrare och fraseringen mycket god.
Då härtill lägges, att fröken H.
äger en strålande apparition, har hon ju de flesta betin- gelser att kunna lyckas i det henne tilldelade par- tiet.
Fröken Karlsohn lämpar Sig likaledes alldeles utmärkt för Mirzas parti, som hon också utför med lif och lust.
Såagen klingar som vanligt fyllig och frisk; skada blott, att textorden stundom sluddras bort.
Hr Strandberg har som Noureddin en upp- gift, som synnerligen väl lämpar sig för hans veka och välklingande stämma, liksom ock Baskirs parti ligger förträffligt för hr Brag.
H r B. är verkligen en mycket rolig ambassadör och har här en af sina allra bästa uppgifter.
— Vi uppmana alla, som äl- ska härlig och melodiös musik, att besöka operan, då » Lalla Bookh » gifves.
Den kan och förtjänar också att höras mer än en gång.
Operan gifves åter i afton.
I onsdags uppfördes » Vilhelm Tell » till firande af Kossinis hundraårsminne.
Bollbesättningen var densamma, som då operan förra gången uppfördes.
Tvänne af samtidens mest framstående pianister gåfvo i tisdags konsert i Musikaliska akademien, nämligen Sofie Menter, hvilken hittills så godt som obestridt intagit första rangplatsen bland de kvinn- liga pianovirtuoserna, och ryssen Sapellnikoff, den förras elev, hvilken redan af många sättes nästan i jämnbredd med Rubinstein, den hittills lika obe- stridt främste bland samtidens manliga pianovir- tuoser.
Och hvad nu Sapellnikoff beträffar, måste det sanningsenligt erkännas, att det var en högst intressant bekantskap, som ingen borde försumma att göra.
Sedan Vladimir Pachmanns besök här- städes torde, möjligen med undantag af Teresa Car- reilo, ingen pianist hafva låtit höra sig härstädes, hvilken ägt så många förutsättningar att från bör- jan till slut fängsla sina åhörares intresse som just Sapellnikoff.
Hans program upptager Liszt och Tschaikowsky, Schumann och Chopin, och alla spe- lar han lika förträffligt, lika öfverlägset.
Den vilda, lidelsefulla kraften såväl som det smekande veka välljudet — allt kommer till sin fulla rätt.
Den förra har han från sin lärarinna, det senare erinrar lifligt om Pachmann, med hvilken han ock har ge- mensamt den underbart sångbara tonen.
Nästan framför alla sina kolleger står han dock i kolossal och så godt som ofelbar teknik.
Lärarinnan hade vid tisdagskonserten synbarligen med afsikt trädt tillbaka för sin lärjunge.
Fru Men- ter utförde nämligen ensam endast trenne mindre stycken, hvarvid hon dock hade tillfälle visa, att hon ännu står på höjden af sin konstnärsbana.
H r Sapellnikoff utförde däremot ej mindre än sju styc- ken, af Beethoven, Tschaikowsky, Schumann och Chopin.
Att framhålla något stycke särskildt är så godt som omöjligt.
Alla afvunno de åhörarne det lifligaste intresse och det mest entusiastiska bifall, som nästan aldrig ville sluta.
Tillsammans utförde
80 I D de båda utmärkta virtuoserna Liszts Concert pathe- tique för två pianos öfverlägset, briljant.
— Var den första konserten fåtaligt besökt, så torde den andra, hvilken gifves i afton å samma ställe, komma att räkna en så mycket talrikare publik.
Matiné gifves om söndag kl. 1,30 e. m. å Drama- tiska teatern af fru A.
L. Hwasser-Engelbrecht, hvar- vid den uppburna konstnärinnan biträdes af flere bland våra mest framstående artister.
Programmet, som är både omväxlande och lockande, upptager: 1) » På hemvägen », proverb i 1 akt af A.
Kjelland, utlördt af fru Hwasser-Engelbrecht (Fru Worm), hr Hillberg (Worm), fröken Behrens (Anna), fröken Lindzén (Otta), hr Lundberg (kandidaten), hr Engelbrecht (prästen), fröken Nilsson (jungfru Hansen).
— 2) Danska visor sjungas af fru Bundberg, deklamation af hr Bseekström samt » Trumpetarens fästmö », monolog med sång, utföres af fru Anna Lundberg (Bland kupletterna förekomma » Dockkupletterna » ur Stabstrumpetareu samt » nya för dagen »).
— 3) » En kopp té », utförd af fru Fahl.xan samt hrr Hedin och Fredrikson.
— Äfvenledes biträder fröken Holm- strand med en aria ur den nya operan » Gioconda », som inom den närmaste tiden kommer att upptagas å k. operan.
— Biljetter säljas utan förköpspriser i k. dramatiska teaterns förköpsbyrå.
Fjärde kammarmusiksoarén gafs i«går på vanligt ställe.
Programmet upptog en stråkkvartett af Hay- den, en pianokvartett af Dvorak och en stråkkvar- tett af Ludvig Norman.
Ytterligare musiktillställningar under den närmaste tiden äro: 1) hrr Richard Anderssons och Oscar Lejdströms första musikafton i Vetenskapsakademiens hörsal i dag fredag med ett synnerligen tilltalande program; 2) Violinvirtuosen H. Theobaldis matiné om tisdag i Berns ' konsertsalong; 3) fru Louise Pyks konsert i Musikaliska akademien tisdagen den 16 mars.
Biljetter till alla dessa konserter säljes i Abr.
Lundquists hofmusikhandel.
Den rätta.
Berättelse från landsbygden a f Fanny Chrysander.
Prisbelönad vid Iduns stora täfling.
(Forts.) fyster och allvarsam stod Nils på aftonen hål- lande tömmarne invid slädan, i hvilken de båda systrarna satt sig.
Just som han tänkte räcka tömmarne åt husbonden, som ställt sig bakpå slädan, ryckte hästen plötsligt till och stegrade sig.
Med blixtens hast flög Nils fram och högg tag i bets- let, försökande få ned honom på fyra fötter igen.
En häftig brollning uppstod mellan drängen och den starka uppskrämda hästen, och ett ögonblick såg det ut, som om denne skulle slå den unge mannen under sig; men med uppbjudande af hela sin styrka lyckades det slutligen Nils få ned ho nom i skaklarne igen.
Icke förr kände dock hä- sten marken under sina fötter, än han i vildt sken styrde kosan mot grinden.
Nils hade emel- lertid icke släppt sitt tag, och, släpande vid sidan af det vilda skenande djuret, lyckades han styra det upp i en hög snödrifva och mot den syren- häck, som omgaf gården.
Häradsdomaren hade redan vid den första häf- tiga knycken förlorat jämnvikten samt tumlat bak- länges, Sofi hade under uppgifvande af höga rop kastat sig ur i närmaste drifva, men i slädan satt Ingeborg kvar, blek och stum, följande med ångest- fulla blickar den käcke drängens kamp med hästen.
Och sedan nu denna flämtande o c h skälfvande stannat framför den täta häcken, alltjämnt fasthål- len af den starka handen, ljöd det sakta och bäf- vande från flickans läppar: » Har han gjort illa Nils? » Flämtande efter ansträngningen svarade han äfven sakta: » Nej inte alls!
Tack för att Inge- borg frågar! » Han log ett vemodigt, sorgset le- ende och tillade liksom för sig: » Men han kunde gärna ha krossat mig under hofvarne, — det — hade passat så bra — just nu. » Ingeborg sade ej ett ord mer.
Hon förstod så väl, hvad han menade.
Han visste nog, i hvad ärende de reste, och därför kände han det så där tungt och bittert.
Tungt och bittert kändes det äfven inom henne.
Helst skulle hon nu velat gå långt, långt bort.
Hvart, visste hon ej själf, men blott dit, där hon ensam och osedd kunnat få gråta ut — riktigt få gråta ut öfver sig själf och sitt elände.
U N Men häradsdomaren hade nu kommit fram, och sedan han berömt Nils för hans raskhet, gaf han befallning om en annan hästs förspänning, ty en sådan sprakfåle, som den på hösten köpta hästen nu visat sig vara, ville han då på inga vilkor köra, då han hade två kvinnfolk i slädan.
Snart var skjutsen i ordning igen, och häradsdo- maren och hans döttrar reste så af till Järfva.
Vid gårdsgrinden stod Nils kvar o c h blickade efter dem till sista skymten af slädan syntes vid en krök af vägen.
Då drog han en smärtefull suck och mumlade: » I morgon säjer jag upp mig!
Jag har ingen- ting mer här att göra. » Senare på aftonen, då grannskapets nngdom församlat sig till lek och dans i drängstugan, gick Nils in till mormor.
Gumman, som var ovanligt kry för dagen, bör- jade genast spraka.
Den vänlige, hjälpsamme drän- gen hade helt intagit hennes gamla hjärta, och när det föll sig så, sprakade hon gärna med honom.
» Såg Ingeborg glad ut, när di reste? » frågade hon så plötsligt.
» Jag kan just inte säga.
Hvarför frågar mor- mor det? » » Ah, hon har just aldrig varit glad, stackare, men jag tycker, att hon på sista tiden sett ändå sorgsnare ut än vanligt.
Tycker inte du så med? » » H o n har ingenting att sörja öfver, tycker jag, » genmälte Nils undvikande.
» Och när hon nu ska ' sta ' å gifta sig med en ung, rik änkling, borde hon väl vara riktigt glad. » » Ja om det blefve allvar af, vore det väl! » ut- drast mormor, hvilken lik de andra var öfvertygad, alt änklingens frieri gällde den äldsta dottern.
» Kanske hon kunde bli litet lättare o c h gladare till humöret sedan, hon har just inte haft någon glad ungdom, stackars barn.
Inte för det att hon sagt något eller klagat för nå ' n människa, si hon är af den sorten, som bär allt inom sig, men jag begriper så väl ändå, huru det kommer sig, att Ingeborg blifvit så här tungsint o c h allvarsam, hon, som var en så ' n liten yrhätta som barn och så glad å hjälpsam mot alla människor.
Sir du, hon var bara 10 år, när modern — dotter min — dog.
Jag var inte här i huset den tiden, min gubbe å jag satt på ett litet undantag för oss själfva, å dä fick flickungen ta emot hela hushål- let.
Sällan unnade Janne henne en piga inne till hjälp; det hade han inte råd med, kan tänka.
Herre Gud!
så jag grät öfver henne många gån- ger, när jag kom hit å hon stod ensam med mid- dagsmat ä diskar å allt, å så skulle hon si ef- ter systern med, som gick o c h tulta omkring henne.
— Sofi var bara en fyra, fem år då.
— Jag minns så väl, hur hon måste stiga upp på en pall för att kunna lyfta åf de tunga grytorna.
Så ofta jag kunde, hjälpte jag henne förstås, fast det måste ske i smyg, för kom Janne hem, fick både hon å jag förargeler, å han mente tro på då, att han nog såg å förstod, att jag ville bli matmor i huset, men att de ' inte skulle bli något af.
Han var rädd, förstår du, att få både mej å far till gårds.
Ja, emellertid fick Ingeborg arbeta å släpa så där år efter år, å ordentligt å tyst gick det för henne alltid, men — ungdomsglädjen den försvann.
Aldrig hörde man henne skratta eller sjunga mer, hon kvittrade som en fågel från morgon till kväll, medan modern lefde.
Tyst och allvarsam gick hon där som en riktigt gammal människa.
För Sofi var hon som en mor, så ung hon var, å lärde henne läsa och sy å virka å allt, men det var, som om hon föresatt sig, att allt hvad tvång å släp hette skulle systern slippa under sin uppväxt; hon fick gå i skolan, ända till dess hon gick å läste, å har inte vetat af annat än goddagar.
A besynnerligt var det också att si, hur fadern, som lagt allt så tungt på äldsta dottern, lät den yngre slippa undan allting.
o » Nå, när då Ingeborg var omkring en nitton år, kom det en ung å som det sades rik landthand- lare till socken; vacker å glad var han också å från första stund började han ha sitt tillhåll här i huset.
Han förstod att prata och krusa för Janne, så att han tyckte det skulle bli så bra att få honom till måg.
Förut hade han just inte varit så ange- lägen att gifta bort Ingeborg, men jag tror Janne funderade på att gifta om sej den där tiden.
Emel- lertid var det märkvärdigt te se, hur Ingeborg för- ändrade sig, å hur glad å språksam hon blef.
Och hur hon sjöng sedan!
Det var som om allt tungt, som förut tryckt henne, med ens försvunnit.
Så blef det då afgjordt, att di skulle ha hvarann, å det började till och med rustas för brölloppet.
» Men så en vacker dag var fästmannen försvun- nen, ingen visste, hvart han tagit vägen.
Till slut fick vi veta genom länsman, som sa ', att den där fine handlanden var en riktig stortjuf, som i Stockholm både förfalskat och stulit.
Rädd som han var att bli upptäckt, tog han å rymde till Amerika, å respengar fick Janne bestå, ty kort förut hade han låtit den blifvande magen få ut en del af Ingeborgs morsarf; han skulle j u sätta opp en riktig grosshandel, han, kan tänka.
» Men det var inte nog med, att han var en be- dragare på det sättet inte.
Han hade j u också, under det han stod i färd med att giftas med en så elegant flicka som Ingeborg, hållit sig väl med en annan flicka från grannsocknen å henne tog han med sig.
» Det var rysliga dagar, som sedan följde, jag glöm- mer dem aldrig, om jag lefde aldrig så länge.
Janne svor å trätte jämnt än öfver bedragaren än på Ingeborg, som narrat honom till gården, som han sa '.
Det var, som om flickstackarn skulle ha ställt till hela olyckan.
Aldrig fick hon af fadern höra ett tröstande eller mildt ord — för det var j u ändå värst för henne — utan bara hån å svor- domar å förargelser.
Själf sa ' hon aldrig ett ord, nämnde aldrig så mycket som hans namn en gång; blek som ett lik gick hon omkring å uträttade som förut alla sysslor, men så tyst å allvarsam å såg så sträng å otillgänglig ut, så att ingen tor- des precis säga något tröstande åt henne heller.
Sådan har hon varit alltsedan å aldrig mer har hon velat höra talas om någon friare.
Jag känner j u alltsammans så väl, ty far dog samma år, och då kom jag hit — jag kunde göra litet mer rätt för mig den tiden.
— Men nu är det, som jag skulle tycka, att hon blifvit sig olik.
Mot mej, gamla stackare, är hon så vänlig å snäll å hjälp- sam jämt.
Kära hjärtandes!
det har hon nog va- rit förr med, fast inte på samma sätt.
Hon har j u alltid varit den, som sitt till mej å hjälpt mej, se ' n jag blef så här skröplig och ofärdig.
Och Gud vet, hur gärna jag önskar henne lycka å glädje igen i ett nytt hem, hon kan behöfva det, stac- kare!
Fast med mej vet jag inte, hur det ska ' gå, när hon kommer bort.
Men det var inte de ' jag skulle säja.
Hon är sig olik äfven på det sättet, att hon ibland sitt gladare och lyckligare ut än på många år, men så en ann ' gång så olycklig å blek å sorgsen igen, att det riktigt svidit i mitt gamla hjärta.
Men med Guds hjälp ska ' det väl bli an- norlunda, när det verkligen blir allvar af med giftermålet mellan henne o c h Jansson, hon har väl varit rädd, förstår jag, att hon skulle bli bedragen en gång till. » Här tystnade den gamla, som under sitt långa meddelande ej en enda gång blifvit afbruten af den unge mannen, hvilken med hufvudet djupt lutadt i handen hela tiden suttit stilla, lyssnande.
N u utstötte han dock en suck så tung o c h kla- gande, att den nästan liknade en snyftning.
Därpå sprang han upp, och räckande gumman handen, sade han med upprörd röst: » Tack för allt, hvad mormor nu berättat mig!
Nu, nu förstår jag mycket, som jag förut grubb- lat öfver.
Och Gud hjälpe Ingeborg till lycka o c h glädje! » Därmed gick han ut.
Länge vandrade han sedan i den stjärnklara kvällen fram och åter på vägen, endast tänkande på denna flicka, som han nu mer än någonsin kände sig älska och förstå.
Och nu var hon dock för honom förlorad.
Men hvarför skulle han väl tänka på sig själf?
Hufvudsaken var j u hennes lycka, om hon nu ock erhöll den genom en annan; det var lycka o c h kärlek hon behöfde.
Men det kändes dock svårt, så gränslöst svårt, att allt hopp om hennes ägande nu var försvun- net, nu sedan han lärt känna hennes historia.
Ingen människa skulle dock ens få en aning om, huru olycklig han kände sig; han skulle så fort som möjligt flytta, och där hemma skulle han sedan endast arbeta, aldrig, aldrig mer tänka på någon flicka, endast minnas denna vackra, allvar- liga unga kvinna, som dock till det mesta behand- lat honom så högdraget o c h kallt.
Han förstod det n u: alltsammans var etl straff för den falska ställning han intagit i huset.
(Forts.) Innehållsförteckning.
Maria Fredrika Smolander; af S.
N.
(M e d porträtt.)
— Till min m o d e r; poem af Mårten Kjellin.
— I kvinnofrågan; af M.
— Arkitektens hustru; af Antonio de Trueba.
(Öfvers.
frän spanskan för Idun af Sv.
C — n.)
— S m å kullurbilder; af Åve.
I I.
— " Vid barnets sjukbädd; af Banna Kamke.
— Utan o r d; af N.
— B a b y; ny svensk diflaskapparat; af d:r Carl Flensburg.
— Småootiser frän kvinnovärlden.
— ö p p e t bref till Scffivola; af Ingrid Gullin.
— Teater och musik.
— Den rätta; berättelse frän landsbygden af Fanny Chrysander.
Prisb.
vid Iduns stora pristäning.
(Forts.)
