# ID: svediakorp-per849
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1892
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,572
# sentences: 628
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
Lördagen den 2 januari 1892.
N:r 1 (210) Byrå: Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr, Prenumerationspris pr är: Idun m e d Modetidning och kolorerade planscher kr.
8 I d u n m.
M o d e t, u t a n k o l.
pl.
» 6 Idun ensam » 4 (Aftonbladets 50 nya hus.)
P r e n u m e r.
sker i landsorten ä post- anstalt, i Stockholm h o s r e d a k t i o n.
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas å b y r å n kl. 1 2 — 1.
Sophie Allm.
Telef.
61 47.
Dessa reflexioner kom- ma själfmant fram, då vi i korta drag skola teckna Esseides lifsgär- ning och personlighet.
Hennes storhet är den fasta viljans storhet — den fasta viljan, förenad med kunskaper och in- telligens, med en för missbruk och orättvisor öppen blick och ett för kompletteringar).
Annonspris: 35 öre p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a platser » 25 Öre för h v a r j e påbörjad!
; tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 öre pr n o n p.
- r a d.
Ad l e r s p a r r e, född Leijonhufvud rm man i den in- vecklade väfnad af olikartade egenska- per, som utgör en mänsk- lig karaktär, skulle söka efter den sammanbindan- de tråd, som framför alla andra är bestämmande för utvecklingen, och som utgör själfva upprännin- gen till den mänskliga storheten — så är det viljan.
Hvad båtar ädla känslor, uppfinningsför- måga, konstnärsgeni eller lärdom, där det ej fin- nes en kraftig vilja.
Värl- den hör de starka vil- jorna till.
De föra dit in sorg, skam, ödeläg- gelse eller ock, när de finnas förenade med ett varmt hjärta och ett klart hufvud, gå de i spetsen för de stora idéerna.
De föra värl- den framåt, ty, såsom Tegnér säger, den star- ka viljan står fadder åt lyckan.
fredag Lösnummerspris 15 öre.
(vid Boktr.-Aktieb, 5:te årg.
Utgifningstid: hvarje helgfri Gernandts (Esseide).
andras lidande känsligt hjärta.
Den idé, för hvilken hon arbetat och stridt, har varit kvinnans höjan- de i intellektuelt och moraliskt hänseende.
För detta måi har hon verkat främst genom det skrifna ordet, så äfven genom det talade och genom eget föredöme.
Hon har sökt öfvertyga tviflare, blidka motstån- dare, rycka med de tvek- samme; hon har satt andra krafter i rörelse för samma mål, och hon har sökt samla dessa krafter.
Liksom alla tros- starka förkämpar för nya idéer har hon haft häf- tiga vedersakare; liksom alla viljestarka männi- skor har hon ibland trot- sat på sin kraft och stött emot andra viljor, starka som hennes egen.
Det är sådant, som understundom samtiden kan klandrande tala om, men som eftervärlden glömmer.
Samtiden kan dock tillika intyga, att Esseide i striden gifvet, utan tanke på egen för- del, hela sin personlig- het.
Erik Gustaf Geijer och Fredrika Bremer, båda genomträngda af den kristna världsåskådningen och af uppfattningen af
Fatta tag i minuten, ty på dess vinge hvilar en hel evighets allvar.
personlighetens rätt, hafva varit de, som på Esseides inre utveckling utöfvat det största inflytandet och varit bestämmande för den riktning, hela hennes verksamhet erhållit.
* * Fredrika Bremers roman Hertha hade 1856 kallat till lif en strid i tidningarna om kvin- nans begåfning, kall, plikter, rättigheter.
Det var en strid, som icke snart skulle slutas, om den ock skulle med tiderna skifta former.
Det första, hätska meningsutbytet hade lagt sig, och ett nytt skede inträdde, då 1859 » Tidskrift för Hemmet » utkom, redige- rad af Sqphie Leijonhufvud och Rosalie Olive- erona.
Tidskrift för Hemmet blef hos oss den första publikation, som tog kvinnans intres- sen till sin särskilda uppgift.
Den tog lif- ligt del i de reformer i lagstiftning, som gjor- des till kvinnans förmån.
Man kan ej säga, att den i början härvidlag behöfde taga initiati- vet, ty det var en liberal strömning vid riks- dagarne, och kvinnorna fingo hvad de då rimligtvis kunde begära.
Tidskriftens främsta uppgift var därför att förädla och upplysa kvinnorna.
» Hon ville, » såsom Esseide själf nyligen klargjort tidskrif- tens syfte, » inskärpa begreppet om arbe- tets ära och glädje och på samma gång för- sona hemmet med arbetslifvet därutanför.
Hon ville förlika kärlekens kraf med själf- ständighetens och ställa den äkta friheten på vakt mot den falska.
Hon ville slå bro mellan familjens och samhällets intressen.
Hon ville, särskildt med kvinnans inträde i i det medborgerliga lifvet, där införa, icke ett eko af mannen, utan en ny, renande och be- varande kraft: moderlighetens .&gt;•&gt; I första årgången som i den sista fram- träda tydligen dessa riktningar.
En af tidskriftens första uppsatsers huf- vudinnehåll kan sammanfattas i formeln: » Kvinnan behöfver arbete, arbetet behöfver kvinnan », och läser man de kraf, som där framhållas, och jämför den tid, i hvilken vi lefva, se vi, att ett godt stycke af utveckling ligger emellan.
En annan fråga för dagen var behof- vet och rätten af intellektuel uppfostran för kvinnan.
I de regelbundet återkommande, af Esseide (S.
L — d) med hennes klara och lättflytande stil skrifna uppsatserna » Vår lek- tyr » redogjordes ofta med långa utdrag för goda böcker, som af kvinnorna borde läsas såsom framför allt stärkande sinnet, vidgande blicken.
Macaulay, Geijer, Pascal och an- dra hafva lifligt sysselsatt Esseides penna.
I en serie uppsatser behandlade hon drag ur den svenska kvinnans historia.
» Den sven- ska kvinnan måste skrifva sin egen historia för att rätt lära känna sig själf, » skrifver hon härom, betraktande sina försök så- som utkast, » hvilkas enda anspråk är att be- eda väg för bättre. » Måhända hade bryggan mellan hemmet och den yttre världen blifvit slagen starkare, om tidskriften mer än som skedde tillgodo- sett hemmens praktiska intressen; men vi skola erinra oss, att den tillkom på en tid, då hus- ligheten var allt, och då det väl behöfdes en röst, som trängde in i hemmen och talade om, att det fanns något därutanför.
» Tidskrift för Hemmet » kom ock som en solstråle i månget hem, väckande glädje och arbetslust, bådande en ny ljus framtid.
Dess betydelse var stor, ej minst i aflägsna bygder.
Öfverflöd på tidningar och tidskrifter och ro- maner hade då ej än framkallat andlig öfver- mättnad — och slöhet.
Efter nio års gemensamt arbete utträdde fru Olivecrona ur redaktionen, Esseide stod ensam kvar.
Hon kom dock aldrig att i sitt arbete sakna hennes och andra aktade med- arbetares värdefulla bidrag.
I » Tidskrift för Hemmet » skulle man kunna följa de olika frågor och förslag, som den ena efter den andra upptagit Esseides lifliga, energiska sinne.
Hon har framför allt varit en initiativens människa, som gifvit det första uppslaget, som satt ett nytt företag i gång.
Utförandet och de praktiska detaljerna hafva lemnats åt andra, som likväl ofta af henne förts eller uppmuntrats till arbetet.
Bland de frågor, som särskildt sysselsatt fru Adlersparre, ha varit uppfostringsfrågorna, och hon blef också en af de två damer, som 1885 blefvo utsedda att dellaga i den af Kongl.
Maj:t nedsatta komitén för undersök- ning af Sveriges högre flickskolor.
Det var oss veterligen första gången, som kvinnor deltogo i ett dylikt komitéarbete.
En annan fråga, som af Esseide ifrigt om- fattats, har varit kvinnans deltagande i sjuk- vården, och för » kvinnans värnplikt », såsom hon har kallat det, har hon outtröttligt käm- pat.
V i d stiftandet af » Köda korset », den svenska afdelningen för sjukvård i fält, var hon ock den första och verksammaste.
Likaledes har hon med allvar arbetat för sedlighetsfrågornas utredning, ocb hennes ar- bete om Ibsens Gengangere och om » Sedlig- hetsfrågans ståndpunkt 1888 » jämte åtskilliga tidskriftsuppsatser torde väl få räknas bland det ädlaste, » mest moderliga », som i dessa i vår tid så mycket omordade frågor uttalats.
Bland de företag, som tillkommit till stor del på hennes initiativ, äro Renskrifningsbyrån, Läsesalongen, Handarbetets vänner, och slutligen » Fredrika Bremer Förbundet. » Fru Adlersparre hade länge känt nödvän- digheten af en sammanslutning mellan dem, som intresserade sig för förbättrandet af kvinnans ställning.
Saken var, såsom hon själf yttrade, » för stor och vidtomfattande för att som hittills kunna bäras blott af enstaka förkämpar. » Planen till detta förbund lik- som många af de uppgifter, som det söker realisera, hafva utgått från henne.
För Fredrika Bremer Förbundet och för dess organ » Dagny », som trädde i Tidskrift för Hemmets ställe, är ej här platsen att redo- göra.
Det kan vara nog nämna, att ej minst de många praktiska företag, som af detta förbund genomförts, hafva skaffat det en för hvarje år stigande anslutning af Sveriges män och kvinnor.
Det har sagts om Esseides verksamhet, att den endast åsyftat den s. k. öfverklassens kvinna, men den som studerar Tidskrift för Hemmet skall inse, att denna anmärkning är ogrundad.
Bondkvinnans och tjänsteflickans svå- righeter och bekymmer hafva af Esseide i flere uppsatser behjärtats.
Allt arbete har af henne ärats.
Sophie Leijonhufvud föddes på Helgerum i södra Tjust den 6 juli 1S23.
Hennes för- äldrar voro öfverstelöjtnanten Erik Knutsson Leijonhufvud och modern Sophie Emerentia.
Hoppenstedt.
H o n framlefde, den andra i ordningen af fyra syskon, en lycklig barndom på det natursköna Helgerum.
Hennes moder hade varit hennes första och enda lärarinna, utom under de tvänne vintrar, som hon tillbragte i en för sin tid god skola i Stockholm.
Hennes ungdom förflöt på den af fadern inköpta egendomen Man hem i Östergötland.
Hon var tjugufem år, då fadern dog.
Mo- dern flyttade då med sina två döttrar till Stockholm, där den äldsta af dem, Sophie, med ifver ägnade sig åt att till vårt språk öfverflytta Dickens, Walter Scotts m. fl.
ar- beten.
Hemmet var musikaliskt och ästetiskt bildadt.
Steg för steg vidgades emellertid Sophie Leijon- hufvuds uppfattning och ökades hennes in- tressen.
Ar 1869 ingick hon äktenskap med kom- mendör Axel Adlersparre, en framstående sjö- officer, en varm fosterlandsvän och känd såsom en frisinnad ledamot af andra kammaren under ej mindre än fjorton riksdagar.
Det var en personlighet, som i viljekraft ej gaf sin maka.
efter, utan väl var den starkare.
Gemensamma höga intressen och en innerlig tillgifvenhet gjorde deras äktenskap lyckligt.
Det var därför ett hårdt slag för Esseide, då kommendör Adlersparre rycktes bort af döden den 16 juni 1879.
Afven andra pröf- ningar hafva fallit på hennes lott, och de sista åren har hennes hälsa varit allvarsamt angripen, men ännu finnes mycket af den forna vilje- kraften kvar, arbetslusten har hon ej förlorat, utan skall ännu länge, såsom vi hoppas, kunna verka för sina medsystrars utveckling till kun- skap, arbete och själfständighet.
Ellen Fries.
" Lifvet är så kort. "
W||il|essa ord upprepas ofta, än med en liten &lt;Ss^i vemodig suck, än med otålig ifver, än åter, ehuru mera sällan, med högtidligt allvar.
Oftast menas med detta yttrande, att lifvet är alltför kort — för kort för arbetet, för njut- ningen, för äran och högheten.
Men de finnas, för hvilka lifvet är långt nog — och mången, som börjat med att tycka lifvet vara otillräckligt för att gifva honom tid till all den lefnadsfröjd, han väntar, finner det slutligen alldeles för långt — så långt, att han själf förkortar det, äfven om han ej kan skylla på, att det är för tungt.
Och dock är det verkligen så, att lifvet, människans jordelif, är kort, hvar och en, som ser tillbaka på flydda år, måste medgifva, att de flyktat fort; hvar och en, som hunnit till mog- nare år, vet, att tiden går undan med stormsteg, det är, som om året knappast begynt, innan det är ute.
De flesta tänka och säga också, att lifvet är kort.
Tanken verkar olika på olika personer, men de flesta drifvas däraf rastlöst framåt — framåt till arbete eller njutningar.
Men med den tanken borde följa en annan, som dock endast sällan får vara med — den, att detta lifvet, långt eller kort, får lefvas blott en enda gång.
Ingenting får tagas till- baka eller göras om; det som en gång är gjordt, det är som det är, det kan aldrig ändras.
Jag tror, det vore godt, om vi tänkte litet mera härpå.
Visserligen kan ett fel afbedjas och godtgöras, visserligen varder det mer glädje i himmelen öfver en syndare, som sig omvänder och bättrar, än öfver nio och nittio rättfärdiga, som iögen bättring beböfva.
Men ändock är det gjorda gjordt,och om det också fullständigt glömmes och förlätes, så har det dock skett, och iDgen makt i världen kan åstadkomma, att det icke skett.
Vi hafva blott detta enda lif pä jorden, och det få vi ej lefva om igen.
Därför är det ej nog, att vi besinna, att lifvet är kort: den tanken drifver oss blott att skynda, att brådska.
Vi måste också besinna, att vi lefva endast en gång: den tanken skall mana oss att akta på, huru och till hvad vi skynda.
Det vore bättre, synes det mig, om vi tänkte litet min- dre på, huru mycket vi skulle hinna med af arbete och njutningar, och litet mera på beskaf- fenheten af det vi jäkta efter.
Det vore kanske också bättre, om vi icke jäktade så efter nöjen och vinst, utan nöjde oss med litet mindre, vore belåtna ändå, om vi också icke skulle hinna med att se allt, smaka på allt, njuta af allt.
Ty det kan hända den, som blott tänker på, att lifvet är kort, det kan hända honom, att han jäktar igenom allt, hvad detta korta lif har att bjuda, så snart, att han icke hunnit halfva sin bana, förrän han redan tröttnat därpå och innerligen önskar, att han.skulle kunna börja det om igen på ett förnuftigare sätt.
Men det kan han icke.
Det lif, han lefvat, var det enda han hade, och det är förbi — han kan aldrig gå tillbaka den väg, han en gång tillryggalagt, kan aldrig mera börja från början.
Icke underligt om för- tviflan griper honom vid tanken på, att detta enda lif, han hade att lefva,, nu är förfeladt.
Men saken har ännu en sida, en ännu vik- tigare.
Det lif vi här på jorden lefva är visserligen det enda, som timligen förunnas oss — i vår jordiska kroppshydda lefva vi blott en gång — • men det finnes ett lif efter detta, ett som visserligen icke blir för kort, ty det heter evighet.
Och hurudant detta lif kommer att gestalta sig, beror i väsentlig mån på det sätt, hvarpå vi genomlefvat vårt jordiska lif.
Har detta varit sådant, att vi gå ut därifrån med en förädlad ande, en renad och upphöjd själ, en själ, som redan på jorden genom själfför- sakelsen höjt sig öfver det jordiska, då gifver detta en ljusning åt den evigliet, vi gå till möte.
Men komma vi med själen fläckad och frätt och förmörkad, då blir också det lif, som väntar oss, blott mörker — — — Ack, detta enda, stackars jordelif, som får lefvas blott en gång!
Finns då ingen räddnings- planka?
Den finnes och har funnits i snart nitton- hundra år, och den är lika säker och fast i denna stund som i den, då den först lades ut.
Den är lika fa3t och säker och ligger lika orubbligt kvar, oaktadfc alla de anfall, som rik- tas däremot.
Det är den kristna tron.
Där, endast där, visas, huru vårt lif skall lefvas så, att vid dess slut ingen suck skall behöfva höjas, för det att det varit för kort, ingen tår behöfva gjutas, för det att det ej får l e f v a 3 om igen.
Men den, som kastar bort detta &lt;±&gt;em£nfö!
nnåttshtH af ijlmiel ^dhtröm.
cooggooc f ör öu nyårsnattens flodor flinga, lyf nar öu få fpänöt, öu Det öc bringa f} ar öu intet ... intet till att gifr&gt;a?
£åt ett nänttgt orö öå gåfcan blifca, forgens mörfer eller gläöjens öag, blott en pånlig tanfc till od} meö od] öu räfnar fafta flocfans i " lag.
lägg fom ffånf Colf.
Det gamla året är ett minne, t gamla fyänöer neö! "
(Det?
fjan ber få öömjuft.
ITTen öu tiger.
od) öet nya är nu reöan inne; — Då på fåraö panna rreöen ftiger: ttöen åter vib öm tröffel ftår — " Cag ce, om gamla året tomf / änöt öetta lilla enöa orö: går.
öå, f / åröa bjärta, tiöens ffänf — betänk! "
Se, öet fträder beöjanöe fram fyanöcn — (Ddj när ut öet fagts, är fyan förfcunnen — genom nattfoart timglas rinner fanöen: borta, som en bäd t fanö förrunnen — " gtf mig, barn, öet goöa fom öu gjort, men fyan fonrmer inom natt od) år, ffynöa, snart ftg fluter tiöens port. "
når fom tolf t tornet flodan flår.
(£&gt;if mig, barn.
.
.
!
De fyåröa öragen Defna, (Dd; tjan beöer ötg på nytt att ffånfa ftämman ffålfuer.
ej juceler, fronor ej, fom blänfa, när Dina läppar blefna, öu måfte fäga oröet ut: " gå få fattig, fom öu rar Såg öu blicfen?
J * nkt förut! "
gubben faöe, — men en fattig liten r / anöling blott — ett becis på att öu fyar gjort goöt.
(Dd] om gåfnan gtfs, fyans blid öå blänfer, men t ftållet blicfen tungor tjaöe: för öitt fjufa bjärta friö b,an " De ötg, barn, om bort t natten få od] öär bort b,an öfoer marfen från öin öörr jag måfte tomt / änöt gå!
roära rofor.
.
.
rofor t Ijans fpår.
ffänfer, går, (Dd) en natt meö örag, oänöligt bliöa, ftannar f / an meö öööen vib öin ftöa, fluter ftilla ötna ögonlod, {piffar: fof!
— öu b,aöe bjärta säkra ankare, drifver redlös omkring på det villande haf, och när lifvets stormar komma, finner han ej den kompass, som för hans far- kost i den trygga hamnen.
Hvad kan han göra — hvad gör han i de flesta fall?
Vi veta det blott alltför väl.
Nästan dagligen höres det ropet: En man öfver bord.
Hvad kunna vi kvinnor göra därvid, frågar man kanhända?
Icke kunna vi upptaga kampen mot dem, som med alla snillets och vetandets vapen anfalla kristendomen?
Icke kunna vi förhindra, att de, som förkasta ankaret och ankargrunden, som icke tro pä kompass och styre, alt de segla i kvaf?
Nej, det kunna vi icke, men — vi kunna lära våra barn att lefva.
Vi kunna lära våra barn att tro, att bedja, att försaka sig själfva.
Vi kunna lära dem kristendomens stora princip, dess hörnsten, dess vapen, dess seger: kärleken, den rena, uppoffrande kärleken, som » icke söker sitt »; vi kunna lära dem, att den, som lefver sitt lif icke för sig själf, utan för andra, skall aldrig behöfva sörja för, det han icke kan lefva det om igen, ej heller skall det blifva honom vare sig för långt eller för tungt.
De tårar vi gjuta öfver andra bränna ej så i hjärtat, som bodi när vi måste gråta öfver oss själfva.
Och det, som vi gå miste om af denna världens härlighet, uppväges mer än vä!
af lyckan att kunna åt andra räcka en hjälpande hand.
Men, invänder du, man kan misstaga sig äfven häruti, misstaga sig om vägen, om med- len, om det rätta och det orätta, och vår lifs- gärning blir ändock förfelad.
Sannt, men så hvarken bör eller behöfver det blifva.
Här har du kristendomen till ditt stöd, här kommer vägvisaren, ledningen, hjälpen.
Visa den ej ifrän dig, tag den utsträckta handen och förtro dig därtill — du skall aldrig ångra det.
Och om också ditt lif blir kort, alltför kort för allt det du velat och tänkt, så skall det dock räcka till för att älska och tjäna och förlåta den värld, i hvilken du lefver, de människor, som omgifva dig.
Det har blifvit » modernt » att skylla allt ondt på kristendomen, och i detta ämne filoso- feras nu så mycket och så märkvärdigt, att äfven ungdomen angripes däraf och börjar med omogna krafter grubbla öfver sådana lifvets gåtor, som de djupaste tänkare ej förmått lösa.
Därför lägger jag hvarje moder, hvarje god och tänkande kvinna detta på hjärtat: lär dina barn — eller andras, om du fostrar dem —
lär dem, att lifvet icke blott är kort, utan oek att hvarje steg på dess väg bär framåt och icke tillbaka.
Lär dem, att det enda lif, som är värdt att lefva, det är kristendomens lif, och det enda hopp, som aldrig sviker, är kristendomens hopp om evigt lif.
Hvad, gör det då, om vårt jordelif är långt eller kortl Mathilda Lang / et.
F ö r alltid.
Skiss af Elena.
Belönad med hedersomnämnande vid Iduns stora pristäfling.
' jtjet var när fruktträden blommade.
Björ- kar och bokar stodo i lummig grönska, men ekarna hade icke kommit längre än med späda, gulbruna blad.
Det var sen vår det året.
Häggen stod hvit.
I back- sluttningarna var luften mättad af liljekon- valjdoft.
De stodo båda två nere på gräsplanen midt i solskenet.
» Jag tror icke du förstår mig riktigt, Ivar, » säger hon långsamt och ser på honom.
» Nej, jag tror icke vi förstå hvarandra. » Hans röst är mycket låg, och hon tycker sig höra, att den darrar.
Under den gamla linden står en trädgårds- stol.
Hon går dit och sätter sig; han kom- mer långsamt efter och blir stående, lutad mot trädstammen.
» Nu skall jag berätta för dig om mig själf, » säger hon.
Hon lutar tillbaka hufvudet mot stolsryg- gen och ser upp i den blåa vårhimmelen.
Så fortsätter hon.
» Ser du, jag hade alltid tänkt, att det en gång skulle komma någon, som jag hölle myc- ket af.
Nu är jag ju icke så ung, jag har fyllt tjugutvå år, så jag har haft tid att tänka på detta.
Jag var alltid så rädd att icke kunna spara det bästa af mig själf för honom.
Hvad man kallar kurtis föreföll mig förfärligt.
Huru kan man kasta ut för vind och våg, hvad som skall vara för en?
När jag såg unga flickor våga den leken, först med en, så med en annan, kunde jag gripas af medlidande.
Huru skola de icke ångra sig sedan!
Jag tyckte, det var som att stjäla, de hade ju icke rätt att gifva bort något, förrän han kom.
Så gingo några år.
Om jag hade » roligt »?
Aldrig riktigt.
D u vet, att jag varit mycket med.
Jag var aldrig en » firad » flicka.
Jag är glad öfver det.
En baldrottning lemnar alltid kvar något af sig själf, för hvarje gång hon firar en ny triumf.
Jag hade intet, som jag kunde gifva bort.
Så kom du.
V i råkades ofta, och du ta- lade mycket med mig.
Aldrig i hela mitt lif hade jag haft en sådan känsla af full- komlig glädje.
Och så efter hand, långsamt, började jag förstå, hvad som hade kommit.
Jag förstod, att du var den, jag väntat på, och jag var så lycklig, att jag hållit mitt hjärta alldeles fritt, tills du kom, att där icke fanns minnet af någon mellan dig och mig.
Ivar, jag frågade dig aldrig, om du hade älskat någon före mig, jag tänkte icke på det, jag var så gränslöst lycklig.
Men nyss frågade du mig själf, om jag skulle kunna vara svartsjuk på det förflutna.
Kanske du nu förstår mitt svar? » Hon ser icke på honom; hon sitter orörlig i samma ställning med hufvudet tillbakalu- tadt och väntar.
» Ja, nu förstår jag, att du har rätt att fordra mycket, Märta. » » Icke fordra, » - — hon vänder sig häftigt mot honom — » men jag skulle kunnat vara så gräns- löst lycklig.
Att älska om igen — » H o n ry- ser lätt till.
H a n går fram till henne och tar den fina, hvita handen, som hänger slappt ned med den släta guldringen på fjärde fingret, och kysser den.
» Vill du nu låta mig berätta, hvad jag känt, innan jag såg dig? » spörjer han mildt.
Hans röst är låg och upprörd.
» Min barndom var ganska glädjelös, lik- som min första ungdomstid.
V i d tjugutvå års ålder kom jag med i en krets, där man roade sig mycket.
Jag hade en ganska stor summa af sparad lifsglädje.
Jag började njuta af lifvet i fulla drag.
Man sade, att jag var glad som en galning.
Så blef jag kär. » Med en hastig rörelse lägger hon handen öfver ögonen, som om dagern bländade henne.
» Förlåt mig, Märta, det plågar dig, men detta måste vi två tala till slut med hvar- andra.
Det var första gången jag hade va- rit i närmare beröring med en ung flicka.
Hon var mycket vacker.
Jag tror, det var hennes skönhet, jag förälskade mig i. Hen- nes närvaro berusade mig, jag gick som i yrsel.
D å berättade man mig en dag, att hon var förlofvad.
Det är åtta långa år sedan, Märta, och jag har hunnit med mycket sedan dess.
Men det var en tung tid, då först.
Bedan då, medan sorgen var ny, kunde det dock kom- ma underliga tankar om framtiden.
Det var, som om något väntade på mig, och som om jag måste skynda mig att frigöra tankar och sinne för något, som skulle komma.
Och så kommo sträfsamma, arbetstunga dagar, och minne och sorg skötos undan, och år följde på år.
Jag blef en man, som någon gång med vemod mindes ynglingens första dröm.
Längst inne i mitt hjärta fanns där dock nu en annan dröm.
Jag kunde gå och längta efter att en gång råka en kvinna, en verk- lig kvinna; jag hade sett nog af dessa ele- ganta dockor, som trängas på baler och pro- menader.
D å råkade jag dig, Märta!
Jag kan inte kalla det att älska om igen, detta har jag aldrig känt för någon kvin- na, du är den enda.
Står nu det förflutna emellan oss? » Det blir alldeles tyst omkring dem.
Hon ser på hans bleka, upprörda ansikte, och hon känner, att hvad han gifver är fullt och helt, och att det som varit icke tagit något ifrån henne.
» Förlåt mig, Ivar, » säger hon stilla.
» Min — för alltid. » Han kysser det blonda håret och de l å D g a mörka ögonfransarne.
.
.
Uppmanen edra väninnor att oförtöfvadt för- nya prenumerationen för det n y a året, emedan de eljes löpa fara att gå miste om de först utkommande numren.
E n i sänder.
Af A v e.
et förflutna året hade i flere afseenden varit tungt för den lilla familjen; ett af de tre barnen hade blifvit nedbäddadt i grafven; mannens syssla inne i staden vardt indragen under senhösten, och det fanns för närvarande ingen utsikt för att därstädes få en n y; en flyttning ut till hustruns föräldrahem hade blifvit den en- da räddningen undan brist o c h nöd för de fyra.
Nu var nyårsafton inne, och ännu ingen utsikt till bättre dagar med arbete och själfförvärf; mannen satt tyst och grubb- lande vid fönstret; luften var tung och mulen, hela den omgifvande naturen grått i grått.
Hustrun kom bort till honom.
» Fäll icke modet, Gustaf!
G u d kan åt oss öppna en utsikt med det nya årets in- gång.
» » Utsikt! » sade han tungt.
» Ser du s k o - gen där borta, som står svartgrå och stän- ger för blicken?
Just som en sådan mörk, hotande massa kommer det nya året med sina långa månader, sina veckor och dagar mot o s s; iugen ljusning, ej en glimt af sol — icke ens af s n ö; endast en svart massa. » Mannen sänkte sin panna mot sina sam- manknäppta händer, hvilka hvilade på fön- sterkarmen, och hustrun märkte, att han grät.
D å gick hon stilla ur rummet; de tårarne tycktes henne vara som en isloss- ning i den starke makens hjärta.
Skymningen hade sänkt sig öfver land- skapet; mannen satt alltjämt stilla vid fönstret, och så steg månen upp öfver skogen, och denna senare ryckte närmare det lilla bostället.
» D e t är det nya året, » suckade mannen och drog sig något tillbaka; han fruktade att bli kväfd under denna rörliga massa träd; men se på den, det måste han.
E n gråhvit slöja sänkte sig nu likt ett förhänge emellan hans blick och den tunga skogen, men ur detta böljande grå fram- trädde en rank fur med ljusblink emellan grenarne.
Barrträdet försvann och efterföljdes af en hvitskimrande björk med nakna kvistar; efter denna k o m en knoppande lind, och så följde träd efter träd, än löfvade, än i blomning, än nedtyngda af frukter; och då det sista, en rönn med glitter som af stjär- nor öfver de röda bärklasarne, framträdde, då sade mannen: » Det är det trehundrasextiofemte trä- det, o c h alla ha de kommit ett i sänder; hvart och ett af dem har j a g sett med glädje! » O c h han reste sig upp från sin nedböjda ställning och såg med vakna blickar ut på landskapet.
Hustrun hörde h o n o m röra sig och kom in.
» Gustaf, ser du, hur rimfrosten har klädt allt i skimrande stjärneskrud!
Mig tyckes det som en hälsning och ett löfte om hjälp från vår Fader där of van.
Jag fruktar ej för det kommande året. » » Icke j a g heller nu, vännen min, » sva- rade mannen, » ty j a g har fått bud, att jag skall blott taga en dag i sänder, taga den med tilltro till H o n o m, som i kärlek sänder oss sorg som glädje, och s o m lärt oss bedja: vårt dagliga bröd gif oss i dag »
Ett möte.
Utkast af Cecilia, |ISfear BååthHolmberg.
man varit på resa, så brukar man också ha något att berätta.
O c h res- intryck och resminnen från » nordtyska städer » och nordeuropeiska lappmarker, från Blochs- berg och Col di Tenda vimla därför äfven under restiden i alla våra tidningar.
Godt folk, som ej har råd att resa, utan som måste hålla sig hemma, kan på det sät- tet ändå få veta, hur världen ser ut, och i sin tur få något att berätta för dem, som ej ha råd eller tid att läsa tidningar.
Men det resminne, jag nu ämnar förtälja, rör sig icke omkring stora städer eller under- bara trakter; det är endast en liten episod, en ringa tilldragelse, utan dramatisk spänning eller udd, ett tillfälligt möte med en för län- gesedan förgäten barndomsvän, ett möte på gatan i en stor stad, i världsstaden Berlin.
Ensam ute på upptäcktsfärd och med min röda Bsedeker i handen hade jag långsamt vandrat uppför Unter den Linden; själf främ- ling och helt likgiltig för de främlingars an- leten, hvilka mötande ilade förbi, hade jag sett på prakten i butikfönstren, betraktat vimlet på gatan, där vagnar med guttaperka- ringar kring hjulen ljudlöst rullade fram på asfaltbeläggningen, och så småningom nalkats » Kaiserpassagen », genom hvilken min väg förde till min bostad i ett hotell vid Friedrich- strasse.
Helt nära denna var en af dessa prakt- fulla blomsterbutiker, på hvilka Berlin och särskildt Unter den Linden är så rikt.
Jag hade stannat därutanför, slagen af beundran öfver blomsteryppigheten inom det stora breda fönstret, där alla årstiders blommor i oänd- lig mångfald ordnats i form af korgar, lyror, ymnighetshorn m. m.
Mången annan hade liksom jag stannat vid detta fönster, yttrat ett ord af behaglig öfver- raskning och åter fortsatt sin väg.
Eu ele- gant herre i ljus sommarpaletå, högrest och smärt, hade blifvit stående alldeles vid min sida, och då jag vändt mig för att gå, hade min blick mött hans — ett par mörka ögon, hvilka oafvändt liksom forskande betraktade, icke blommorna i fönstret, utan mig.
Ett ögonblick hade jag studsat, därefter vikit af in i den breda, öfverbyggda passa- gen, hvars elektriska ljus starkt belyste gnist- rande juveler i butikerna, Ibsens vaxfigur i Panoptikon, Wienerkaféets tynande lagerträd och de lockande konfektyrerna i de stora konditorierna: » frisehe Kaiserkiisse » och » fri- sche Kaiserniisse », båda delarne min specia- litet, för mig ständigt utgörande en nästan oemotståndlig frestelse.
Så ock nu.
Då jag efter en mindre affärsuppgörelse vid den med marsipansaker af alla slag öt- verfyllda disken vändt mig för att gå, hade genom konditorifönstret mött mig samma långa blick ur samma mörka ögon, och under hela promenaden hem till min bostad hade jag märkt mig så följd och observerad.
En egendomlig känsla hade intagit mig; hvem kunde väl känna mig här, mig främ- ling i denna stora stad!
Främling?
Nej — dessa ögon kände j a g; jag hade sett dem någonstädes, men långt borta, mycket, mycket långt.
Så långt i det förflutna, att mitt minne förvirrades och endast förmådde framkalla en dunkel kontur, konturen af nå- got välbekant, något som stod mig nära, men som jag ej kunde nå; när jag trodde mig hafva gripit fast detta något, gled det undan — endast de mörka ögonen blickade emot mig liksom genom en dimma, ett töcken, hvarigenom en gestalt dock sökte arbeta sig fram.
Och under hela min vandring hemåt hade jag haft förnimmelsen af, att denna blick följde mig — ej endast i mina tankar, utan tvärs genom det verkliga brusande vimlet om- kring och bakom mig.
Liksom obehagligt jäktad af denna förnimmelse hade jag på- skyndat mina steg, hastat uppför trappan till mitt hotell och varm och uttröttad, likgiltig för mina » frisehe Kaiserkiisse », kastat mig ned i min soffa.
Under det min hjärna alltjämt arbetade med att klargöra, hvar och när jag förut sett dessa drag, hvar och under hvilka förhållan- jag förut mött denne fint klädde, vackre man, som jag så plötsligt snuddat förbi i folk- trängseln i denna främmande stad, störde mig en knackning på dörren.
Det var hotellets » Stubemädehen » med ett visitkort, hvilket en herre bedt få sända upp till den svenska frun, som bodde här.
» Nils Dahlbach » stod det tryckt, och un- der namnet var skrifvet med fast, kraftig och vårdad stil: » fordom Nils Dal, vågar — för ögonblicket hindrad af affärsgöromål och i hopp om att vara ihågkommen — bedja att efter en timme få infinna sig för att tacka för gamla tider. » Och nu var töcknet skingradt; det lilla kor- tet i min hand, namnet däruppå kom den dunkla konturen att framstå klart och bjärt: Nils Dal — den elegante herrn i den ljusa rocken utanför blomsterbutiken — de mörka ögonen — — Nej!
Gestalten bar visserligen samma nobla drag, men för mitt minne från barndomsåren en helt annan dräkt; han bar ej såsoji nu en blank cylinderhatt, utan en trädgårdsdrängs simpla stråhatt — en skånsk gul halmhatt, litet trasig i brättet, satt på det svarta loc- kiga håret; jag såg honom stå i skjortärmarne och kratta trädgårdsgången därhemma på landtgården, de röda hängslena sutto i kors öfver den breda ryggen, de gula höstlöfven rasslade för hvarje raskt tag, det var fart i armen, och hästen framför kärran, hvari löf- ven skulle köras bort, nappade ett och annat ännu grönt blad från den höstvinden i det längsta trotsande pilhäcken.
* * * Trädgårdsdrängen — den nye trädgårds- gossen!
Hans ankomst hade varit en helt märk- värdig tilldragelse i min barndomsvärld.
Dittills hade en gammal gumma, » Jönses mor », ständigt rensat rabatterna och krattat gångar och planer; hon var också en smula » klok », läste bort reformar och mera dylikt, enligt hvad det berättades i byn, hvarför hon äfven ingafen respekt, som gjorde henne olämp- lig till lekkamrat.
Och när all hennes » klok- het » ej kunde hindra henne själf från att bli så styf i leder och lemmar, att hon ej dugde att rensa bland blommorna, och när kusken ansåg sitt livré » chikaneradt », i fall han skulle efterträda henne, hade spänningen i den yttre förvaltningen bilagts genom den nye trädgårdsgossens ankomst.
Det var för trefligt!
Dittills hade jag varit van vid att utom min lilla, mycket lilla svarta hund ej äga någon egentlig lekkamrat, ty vid bytöserna ledsnade jag alltför fort; de ägde ingen för- måga att kunna gå in på mina mera högt- flygande idéer.
Visserligen hade jag försökt att i stallet arrangera skådespel — A p p i u s » och Virginia ur Svedboms läsebok; men ehuru själfva scenen, ordnad med råghalms- kärfvar, varit bra nog, hade de medspelande — bybarnen — ständigt visat sig ur stånd att fatta och dramatiskt framställa antikens gestalter.
Och jag hade föredragit att leka mina egna lekar alldeles ensam i den stora parken eller på ängen utanför densamma.
Jag vurmade den tiden för Fryxells sven- ska historia, sjette delen.
Mina bröders skolgossförtjusning öfver Karl X I I var därför en ständig källa till förtret och sammandrabbning, och mina svaga kraf- ter kunde ej räcka till i kampen för min hjälte, den store » guldkungen ».
Men ute på ängen, ensam och beväpnad med de längsta och smidigaste pilkäppar, som växte på trädgårdsvallen, var segern min och hans; jag drömde mig som riddare eller amason, som en beväpnad Regina von Em- merits i slaget vid Liitzen och rasade vildt mot pappenheimare och kroater, i det huf- vudena på de stora maskrosorna — de runda fjunliknande fröbollarna, som stodo tätt på ängen — fiögo af för mitt hvinande vidje- svärd.
I längden blef detta dock något enformigt, och snart funnos ej heller flere blombollar att fälla.
Men den nye trädgårdsgossen, det var en lekkamrat efter min smak, och umgälla fick han, hvad både moskovit och » kejserlig » brutit, ty mina långa käppar svepte omkring honom, så att han hoppade högt upp och tog till flykten ängen rundt, utan att dock undkomma sin förföljare, förrän lektimmen var ute och v Gustaf Adolf » och hans mot- ståndare hand i hand, varma och andtrutna, begåfvo sig till mera fredliga sysselsättningar, den ene till sin spade i trädgårdslandet, den andra till sin läxa vid skolbordet.
Förut hade alltid för mig rådt bestämdt förbud att någonsin titta in i drängkammaren eller gifva mig i lek med vallgossarne, som vaktade gäss på stubbåkern.
Den nye träd- gårdsgossens uttryckliga tillåtelse att under lilla frökens fristunder leka med henne i park och äng var därför i och för sig något, som gaf honom en undantagsställning i huset, äf- ven om hans väsen i öfrigt ej starkt bidra- git härtill.
Så väl jag nu erinrade mig honom, där jag satt i soffan och vände hans visitkort, mellan mina fingrar; jag tyckte mig se honom, sådan han då var, lång och smärt, femtonå- rig och med ett visst grubblande uttryck i det sällsynt vackra ansiktet, hvars drag på en gång voro veka och dock energiska.
Han såg ut som en zigenarpojke.
och af- undsamma medtjänare slungade också någon- gång ordet » tattarpojke » efter honom, hvilket väl jagade en hastig rodnad öfver den bruna hyn, men för öfrigt möttes med tystnad och bars med likgiltighet.
(Forts.) Om ej hänförelse finnes, slumra vår själs bästa krafter.
Hon är ett sköre inom oss, som längtar att tändas.
J.
G. Herder.
Våra f ö r f a t t a r i n n o r inför S v e n s k a a k a d e m i e n.
E n liten r e v y f ö r I d u n af H.
H.
I.
^.huru Svenska akademiens den 20 sistl. dee.
firade högtidsdag icke som den nästföre- (3pp gående tillförde den svenska kvinnan nå- gon ny lager och sålunda ej ger oss särskild anledning att upptaga ofvanstående ämne, ha vi trott, att en återblick — • för öfrigt så kort- fattad, som det rika ämnet medgifver — öfver den ställning, nämnda akademi under sin mer än hundraåriga tillvaro intagit till det kvinliga arbetet i vitterhetens tjänst, skulle för våra läsarinnor vara af intresse.
Det skall på sam- ma gång visa, hvilka ialägg kvinnan i vårt land gjort uti det arbete, som faller under vår vittra areopags domvärjo.
Af de belöningar Svenska akademien har att utdela bland dem, som deltagit i hennes vittra täflingar, är den högsta akademiens stora pris.
Den belönade, hvilkens namn tillkänna- gifves vid akademiens högtidsdag inför den ly- sande och talrika samlingen af åhörare, bland hvilka sällan saknas medlemmar af vårt ko- nungahus, erhåller en guldmedalj af 50 karo- liners vikt, å ena sidan prydd med akademiens valspråk » Snille och smak » inom en lager- krans, å den andra — om priset vinnes för skaldekonst — med bilden af Apollo med zitt- ran och — om det afser vältalighet — med Merkurius, till hvars flerfaldiga funktioner äf- ven lär hafva hört den af vältalighetens be- skyddare.
Det prisbelönta stycket uppläses vid högtidsdagen och tryckes i akademiens hand- lingar för året.
Därnäst kommer — vi för- bigå här den belöniDgsgrad, som kallas » he- ders-accessit », hvilken utdelas endast under vissa undantagsförhållanden och aldrig tillfallit någon kvinlig täflande — det mindre priset.
Guldmedaljen är här af 10 dukaters vikt, bär på åtsidan Gustaf I I L s bröstbild och på fråu-_ sidan akademiens valspråk inom en lagerkrans.
Pristagarens namn kungöres på samma sätt, som då stora priset utdelas, prisskriften upp- läses, där så tiden medgifver, men intages i regeln ej i akademiens handlingar.
Vid lie- dersomnämnande, som slutligen är den lägsta graden af utmärkelse för en täflande, tillkän- nagifves på högtidsdagen blott styckets, ej för- fattarens namn.
Sitt stora pris har akademien under de 105 år, som nu förflutit från hennes instiftelse, en enda gång tilldelat en kvinna.
Det var år 1851, då Thekla Knös erhöll denna utmär- kelse.
Redan är 1845 hade den hedern veder- farits henne att några af henne efter täflings- tidens utgång insända dikter, kallade » Bilder från hemmet », blifvit upplästa vid akademiens högtidsdag, ehuru utan angifvande af författa- ren.
Uppmuntrad häraf, inlemnade hon år 1851 dels en större sammanhängande dikt, kal- lad » Ragnar Lodbrok », dels en samling smärre skaldestycken.
För Ragnar Lodbrok tillerkän- des henne akademiens stora pris och för hen- nes smärre dikter det mindre priset — såle- des en dubbel utmärkelse, som är enastående i akademiens häfder, enligt hvilka dessa båda pris aldrig på en gång vunnits af någon annan.
Thekla Knös var då 36 år och hade sedan sin tidigaste ungdom sysslat med poesi, hvar- till hon af naturen ägde stora anlag, utveck- lade i ett högt bildadt hem — hennes far var professor i Upsala — och under umgän- get med de vittra storheter, som då funnos i vår första universitetsstad, en Geijer, Atter- bom m. fl.
De hufvuddrag, akademien beröm- de i hennes diktning, voro naivitet i uppfatt- ningen, friskhet i känslostämningen, skönhet i färgen, klang i uttrycken.
Därför saknar man ock i hennes Ragnar Lodbrok det kämpastarka, som synes tillhöra det heroiska ämnet.
Dess mer lyckade äro de många delar af dik- ten, där vekare stämningar skola skildras.
Läs t. ex. » Aslögs sång »!
Den späda hjälte- dottern, som gamle Heimer velat rädda, och som därför burit dold i harpan, har efter Heimers mord blifvit en fattig getvakterska.
Hon van- drar bland klipporna vid Spangarhed, öfvergif- ven, utan vän, dömd till ett uselt och hopp- löst lif tillsammans med dem, som dräpt hen- nes morfader.
Men under tiden har barnet vuxit till en mö, hvars ädla skönhet den svarta vadmaln ej förmår dölja.
Nu blickar hon drömmande och längtansfull utåt hafvet: » Ensam jag är — i vida världen allena.
Sol, som sjunker ned i vågen, den rena, Djupt i det skimrande blå, Lemnar du mig också?
Ensam jag är — i vida världen allena.
Norna, hur Frihet, ära Kvällen så Målar med Fjärran en spinner du väl min lefnads öden?
och fröjd?
— Månn ' träldom till döden?
huld guld rand — ett hopp om glänsande öden. » Och detta hopp blir verklighet.
Ragnar, den vidtberömde vikingahöfdingen, landar med sina drakskepp vid den ensliga ku3ten, finner där den undersköna mön, och hon följer honom såsom hans drottning, dä han återvänder hem till Leire.
Där blir hon en öm och älskad mor åt de båda späda söner, Erik och Agnar, som Thora Borgarhjort, Ragnars första gemål, vid sin död efterlemnat.
Redan 1826 tilldelades Carolina Elisabeth Rude ?~s denna utmärkelse för en afhandling öf- ver det af akademien utsatta ämnet » Slutet af konung Albrechts regering ».
Hon är den första kvinna, som erhållit akademiens pris och den enda, som fått det för vältalighet.
Hon var då endast 22 år.
Nämnas bör må- hända, att akademien, som förklarade skriften utmärka sig genom en sann och redig fram- ställning i en ren skrifart, dock i densamma » saknade den historiska blicken ».
Författarin- nan afled det följande äret 1827.
Bland de till 1840 års täfling inkomna skrif- ter hade akademien funnit en dikt öfver Gustaf Vasa förtjänt af det mindre priset.
Då namn- sedeln öppnades, läste man där endast denna vers af Shakspeare: » Om du bryts, så är min lycka gjord. » Sedermera namngaf sig förfat- taren, som befanns vara en 25-årig författarin- na vid namn Sofia Henrilca Hollander, kort därefter gift med fil.
mag., v. häradshöfdingen, sedermera bokhandlaren N.
W.
Lundequist, grundläggare af den bokhandelsfirma i Upsala, som äunu bär hans namn.
Vidare har samma pris 1879 tilldelats frö- ken Beata FredriJca Augusta Braunerhielm för ett skådespel i 4 akter, benämndt » Kåre », och slutligen har 1890 en för denna tid- nings läsare särskildt bekant författarinna Charlotte Lindholm vunnit berörda utmärkelse för ett religiöst poem, » Veronica », hvilket till denna jul utkommit på trycket tillika med nå- gra andra dikter af samma hand.
Kvinliga telegrafister.
Med anledning af u p p s a t s i n:r » Skön Aslög löser sitt gyllne hår Till barnens nöje och gamman, Och glad den skimrande slöjan slår Kring yra piltar tillsamman.
De sitta inunder det gyllne tält Och tappra riddare leka, Men Erik klättrar på karmstol snällt Att modren hinna och smeka. » Ur de smärre dikter, för hvilka Thekla Knös vid samma tillfälle erhöll det mindre pri- set, och hvilka en af akademiens ledamöter till och med förklarade sig ställa högre än » Rag- nar Lodbrok », vore det mycket frestande att äfven få meddela ett prof.
Vi skulle då välja det älskliga, för författarinnan så karaktäristi- ska lilla stycket: » Om du bara hade tid » — om utrymmet i Idun blott tilläte.
Men nu måste vi nöja oss med en vänlig hänvisning till hennes tryckta diktsamling, där nämnda bit återfinnes.
Ännu en gång, det var 1868, erhöll Thekla Knös akademiens mindre pris.
Det var för en samling smärre dikter, kallad » Pågen » Hon hade 1852 efter enträgna uppmaningar utgifvit på trycket sina dikter, till hvilka Atterbom skref ett varmt förord.
Under de många år af sjukdom och bekymmer, som Thekla Knös sedan hade att framlefva, räckte akademien henne flere gånger en hjälpsam hand.
Hon dog 1880 — på Vexjö hospital, dit en 1869 fullständigt utbruten sinnessjukdom fört den olyckliga skaldinnan.
Sitt mindre pris har akademien något oftare haft tillfälle skänka kvinliga författare.
Utom Thekla Knös hafva ' nämligen fyra kvinnor er- hållit detsamma.
En 50 f. d.
telegrafists f ö r i fjor&gt;.
# m ock mycket i eder mörka skildring om » kvin- liga » telegrafister » är sannt och behjärtansvärdt, förefaller den dock väl ensidig.
Hvilka befatt- ningar i vår tid fordra ej ett ansträngdt arbete?
Särskildt hvad kvinliga tjänster beträffar, kan man väl endast leta ut ett fåtal, där icke innehafvarin- nans krafter till det yttersta tagas i anspråk, — • van- ligen utan att tillföri-äkra henne mera än de nödiga medlen till uppehälle, endast sällan sättande henne i stånd att litet njuta af lifvet och, värst af allt, utan möjlighet att skydda sig mot brist på gamla dagar eller under tider af möjligen iråkad sjuklighet.
En ganska hederlig pension tillfaller telegrafisten.
I händelse af sjukdom afdragas endast tjänstgörings- penningarne eller 74 af lönen (de e. o. telegrafisterna måste dock afstå hela sin afiöning).
Dessa fördelar, som åtfölja telegrafisttjänsten, äro dock värda att uppskattas.
Andra ej oviktiga förmåner, som af f. d. telegrafisten ej omnämndes i förening med löne- villkoren på 800 kronor (hvartill dessutom kommer ålderstillägg), äro fri bostad, fri eldbrand, fri belysning och mångenstädes fri uppassning.
Tämligen dåligt ställer det sig ju däremot för e. o. telegrafister och deras aflöning af 60 ä 66 kronor i månaden.
D e arbeta ju dock med förhoppning att få det bättre, och huru många nödgas ej att arbeta lika hårdt, för lika liten lön, utan detta hopp.
Ofta erhålla de bostad på den telegrafstation, till hvilken de förord- nats.
Man måste dessutom göra styrelsen den rätt- visan, att den tager hänsyn till, att de om möjligt få förordnande i hemorten.
Med telefonens införande ökades dock telegrafisternas arbete mycket och äfven på ett ganska hänsynslöst sätt, utan den minsta mot- svarande löneförmån.
Att befattningen är ytterligt ansträngande och nervretande står fast, men äro icke dessa fel gemen- samma för nästan alla verksamhetsfält!
I praktiken tages sällan hänsyn till det s. k. svagare kärilet.
Lärare t. ex. tagas vanligen i anspråk för ett mindre timantal än lärarinnorna (folkskolans undantagna, där rättvisa så till vida råder, fastän det manliga arbetet naturligen äfven där betalas bättre) o. s. v. På ett och annat område kan lönen ju ställa sig lika för en manlig eller kvinlig innehafvare af en tjänst, med den ej oväsendtliga skillnad likväl, att det
IDUN 18b 2 för mannen endast är en öfvergångspost, då kvinnan däremot blir stående på samma punkt och har or- sak att vara glad och tacksam att ens ha hunnit den.
Måhända är också kvinnans arbete i allmän- het underhaltigare än mannens, men hvad vill det icke också säga att plöja på en förhoppning; och huru många kvinnor få göra detta?
Dock vittnar det kvinliga arbetet öfver hufvud taget om stor samvetsgrannhet.
Hvad åsikten om den forcerade undervisningen på kursen beträffar finnes mycken sanning däri.
Så illa stäldt som vid senaste kurs har det väl dock ej förut varit.
Då man förlägger undervisningslokalen så aflägset som på Söder, synes det föga välbetänkt att ej liksom förr hafva lektionstimmarne i följd, utan fördela dem, så att ett par timmar tages på förmiddagen, 1 ' k på aftonen.
Huru splittrad ele- vernas tid härigenom blir, kan lätt tänkas.
Ett an- nat skäl, som äfyen borde tagits hänsyn till, är de obehag, som, särskildt för dessa unga flickor, som nätt och jämnt lemnat skolåldern, ofta ligger i att i mörkret färdas på gatorna.
Visserligen kan häremot invändas, att eleverna böra kunna välja sina bostä- der i närheten af kursen, men det kan finnas många skäl, som tala för, att de bo hos bekanta eller släk- tingar i olika stadsdelar.
Att genom aftonlektionerna nästan alla tillfallen till förströelse omöjliggöras för dem, kan man naturligtvis ej begära att något af- seende fästes vid.
Att tillbringa aftonen i familjen omintetgöres i alla händelser.
Däremot förefaller nödvändigheten till ständigt nattarbete litet jfver- drifven.
Det behöfver väl ändå ej inträffa mer än en och annan gång, att de behöfva sitta uppe till 2 a 3.
Följderna af dessa ej synnerligen välbetänkta an- ordningar visade sig äfven vid senaste kurs genom en alldeles ovanlig manspillan i den s. k. praktiska examen (telegrafering), i det att fjärdedelen af ele- verna sedermera nödgas komplettera denna examen i hemorten.
Ingen föreskrift om föregående praktisk öfning finnes.
E.
Husmoderlig almanack.
Januari.
Januari månad kräfver jämförelsevis få extra göro- mål inom hemmet; men ett omtänksamt öga upp täcker dock hvarjehanda som kan vara värdt att ställa med.
D e ännu fulla förråden af vinterfrukt, grönsaker, sylter, ägg, korf, salt kött (af hvilket se- nare en del kanske nu först är färdigt att sändas till rökning) m. m. behöfva en ständig tillsyn; — den nu till en betydlig tjocklek hunna isen på sjöarna påminner, att det är tid att upptaga och inlägga is i iskällaren; — under hösten samlad fjäder under- kastas en granskning: om det ännu ej blifvit så mycket, att det lönar mödan att sprita den, förvaras den fritt hängande i glesa säckar; — blomstervänner syssla med sina blomsterlökar; och i de gamla goda hemmen höres nu spinnrocken surra, medan väfsto- len entonigt slår takten därtill.
Vid plundring af julgranen tager modern tillvara alla prydnader, som kunna användas åter igen.
Van- ligen upptäcker man då några ovälkomna vaxfläckar på duken eller mattan, där granen stått.
Dessa af- lägsnas bäst: a) Från golf mattan: Man skrapar bort vaxet med en slö knif och borstar efter med sprit; skulle en återstod af fläcken vara kvar, torkar man bort den med en i benzin doppad lapp.
b) Från ylleborddukar; Man blöter fläckarna med eter, Hoff- manns droppar eller sprit och pressar dem medels tyngd mellan fuktadt läskpapper, eller man upphet- tar i kakelugnsnischen en ren linnelapp, tills den bör- jar bli svedd, och låter försiktigt vaxet uppsugas af denna lapp.
Fläcken sköljes därpå med ljumt vatten medels en fin svamp, c) Från hvita linnedukar: Fläckarna uppmjukas med eau de Cologne, terpentin, sprit, eter eller dylikt, äfven kunna de smältas ge- nom påläggning af ett hett strykjärn, livarvid upp- repade gånger ett rent läsk- eller silkespapper måste läggas öfver ocb under fläckarna.
Återstående mär- ken försvinna sedan under tvätten.
I stället för strykjärn kan man också använda en blecksked med glödande kol uti.
d) Frän polerade föremål: Sedan man varsamt aflägsnat det mesta genom uppsugning i heta lappar, gnider man fläcken med en blandning af bomolja och sprit.
I början af det nya året upplägger och inrättar husmodern äfven sina hushållsböcker, hvilka hinna vara ganska vidtomfattande, såsom synes af ne- danstående: Husmoderns bokföring.
Icke endast i husfaderns pulpet må man leta efter räkenskapsböcker — från journalen och postboken till inventarie- och hufvudboken — nej, en ordentlig 7 husmoder skyr ej det lilla besväret att äfven iDom sitt speciella område upprätthålla en noggrann bok- föring.
Få äro väl de, hvilka uraktlåta att åt- minstone notera de dagliga utgifterna för att i nå- gon mån kunna redogöra för de af mannen emottagna hushållspengarna, men oändligen många gå aldrig utöfver denna enda nödtorftiga redogörelse, fastän det för dem själfva skulle vara af största intresse att ingå i enskildtheter, allt efter omständigheterna, unge- fär enligt följande uppgift: 1.
Kassaboken d. v. s. de dagliga utgifterna, dock ej huller om buller, utan genast inregistrerade i » hus- håll, diverse, kläder och inventarier ».
2.
Hufvudboken, eller den månatliga och årliga, öfversiktliga samman- ställningen af samtliga utgifterna.
3.
Trädgårdsboken.
Hvarje år börjar med trädgårdens planritning och tillämnade plantering (såning), hvarefter arbets- och andra omkostnader jämte den egna skörden samt kontanta inkomster antecknas med slutlig öfversikt öfver årets resultat.
Dessutom, som bihang, anteck- ningar och iakttagelser angående trädgårdsskötseln.
4.
Mejeri- eller ladugårdsboken.
5.
Hönsgårdsboken, som omfattar både de befjädrade hönsgårdsinvånarne och deras produkter.
6.
Inventarieboken, som icke blott blir en stor hjälp vid plötsligt dödsfall, utan äfven lemnar nyttig upplysning om husgerådets värde, dess anskaffning och förbrukning.
7.
Tvättboken.
8.
Slakiboken med kostnadsöfversikt öfver slaktuppköpet samt resultatet för hvar gång.
9.
Syltningsboken.
Bredvid syltets beskaffenhet och mängd (saftbuteljer- nas antal) anmärkes kostnaden samt hänvisas till den använda metoden.
10.
Handtverkarboken, däri bleckslagare, snickare, kopparslagare, målare, sömmer- skor — ja alla, hvilka ej betalas kontant för hvarje lagning eller beställning, hafva sitt konto, på det att man sedermera, när räkningen kommer, kan jämföra, om man verkligen fått allt, som är däri upptaget.
11.
Dubblet till motboken med kryddkrämare, ba- gare etc. Om det ej går an, att husmodern själf in- skrifver beställningen i kontraboken och säljaren endast ifyller priset, bör kontrollbok föras hemma, till båda parternas säkerhet, ty handlanden kan äfven ibland glömma att skrifva in ett och annat, som kunden fått.
12.
Adressboken, i hvilken alla intresse- väckande adresser för hushålls- ocb toalettartiklar m. m. införas i alfabetisk ordning — dock ej enligt firmans namn utan efter sakens rubrik.
13.
Korre- spondensboken.
En sådan är ibland af oskattbart värde för att komma minnet till hjälp eller bevisa afsäDdandet eller mottagandet af bref.
14.
Dagboken öfver barnen (Jfr Iduns 4:e årgång n:r 10).
15.
Tjänstehjonsboken med noga förteckning öfver tjänar- nes namn, födelseort och - år, tjänstens tillträdande och hjonens afflyttning (om man så vet — hvarthän) jämte erhållna och gifna orlofssedlar i kopia.
16.
Julboken med förteckning öfver alla utdelade jul- klappar till såväl familjens olika medlemmar som till tjänare och fattiga, jämte kostnaden för dessa presenter.
Födelsedags-, lysnings- och andra presen- ter uppskrifvas äfven i denna bok.
17.
Matsedel- boken för hvarje dag under året, såsom menu ' n i själfva verket varit.
18.
Fruns enskilda kassabok.
Stenia,.
m Sen till, att Idun med Modetidning finnes hos alla edra bekanta!
Till Hemgjorda balsäsongen.
kotiljongsdekorationer.
Prisbelönt svar på frågan L X X V I I.
Af W — y.
Fjärilar.
Man uppritar på papper större och mindre fjärilar med endast två vingar, dessa läggas på tarlatan eller styf gas i olika färger ooh utklip- pas sedan till det antal man önskar.
Vingarna lan- guetteras rundt om med silke, prydas med svarta, guld- och silfverpaljetter, kulörta pärlor och kråk- spark.
Kroppen göres af svart eller brun chenilj, omvirad med glitter, ögonen af svarta pärlor och känslohornen af fin guldtråd.
Dessa och vingarna böjas lätt.
Vacker är fjäril af hvit gas, svart lan- guette och guldpaljett eller gul tarlatan, röd languette, svarta och röda pärlor.
Fastlagsris.
A f små fina kvistar bindas ris, 7 5, 8 cm.
stora, förgyllas med guldbrons, prydas med kulört silkespapper, omviras med smala brokiga si- denband, som knytas i små rosetter.
Tofflor (åt herrar).
Man klipper af ljust kläde en sula, 5 — 6 cm.
lång, tillsyr sedan en trekant af siden, plysch eller sammet, hvilken är broderad med en liten blomma, kedjestygn m. m.
Toffeln kantas med smala sidenband, som på baksidan sluta med en ögla.
Gul botten med rödt siden och guldbro- derier, grön och laxröd, ljusblå med silfver äro m y c ket omtyckta och särdeles nätta.
Guldfiskar (åt herrar).
Man köper hos en järn- handlare s. k. glinder, öfverstryker dem med en blandning af guld och karminbrons, fäster en liten rosett i kroken.
Helst böra de inbäras i en mussla eller snäcka af ett till fiskare klädt barn.
Kokböcker (åt damer).
Man viker små böcker, 3 — 4 blad, 4 cm.
stora, pärmen af plysch eller cha- grin; i förra fallet sys, i senare präntas » kokbok för okunniga damer ».
Man inskrifver i hvarje några tarfliga lättlagade rätter.
Jockeymössor.
4, 5 trekanter af siden i olika fär- ger, rundade i hörnen, hopsys och fästas upptill med en öfverklädd knapp.
På en liten skärm af brun papp klistras siden, sys till mössan, kantas med mycket smala sidenband, som sluta i rosett.
Deviser (åt damer).
På vanliga guldkantade kort skrifves en vers på två rader, hvilka helst böra sluta med namnet på en af de dansande damerna; lika många vers skrifvas, som damer finnas.
Sedan läg- gas korten i kuvert och numreras.
A t herrarne bju- das små hoprullade nummer, dessa utropas, och den herre som t. ex. fått n:r 14, skall dansa med den dam, hvars namn är inblandadt i vers n:r 14.
De- viserna uppläsas högt af en midt i rummet stående person.
Dessa kotiljongsdekorationer hafva blifvit förfärdi- gade af oss själfva i hemmet, kostat snart sagdt ingenting samt väckt ofantligt uppseende på våra baler.
Dansprogram kan man ock åstadkomma.
Jag före- slår här två olika sorter, Man viker kulört, styft papper ett visst antal gånger i motstående veck, ut- drar det sedan och omvirar ena hälften med ett si- denband, som knytes i en stor rosett.
En solfjäder bildas nu — metoden är ju gammal och bekant.
I hvarje veck präntas eller målas: vals, polka, ga- lopp o. s. v. Eller o c k: På vanliga kort målas med vattenfärg en dansande herre och dam.
Modeller fås lätt å julkort eller illustrerade tidningar.
Äfven kan man i dess ställe skrifva några strofer och titeln af någon känd vals eller polka.
r Smånotiser för kvinnovärlden.
Kvinnans äktenskapsålder.
Högsta dom- stolen har lemnat utan anmärkning det inom justitie- departementet utarbetade förslaget till ändring af 1 kap. 6 § i giftermålsbalken, som skulle komma att erhålla följande ändrade lydelse: Man eller kvinna må ej förr i äktenskap träda, än han hafver fyllt 21 år och hon 17, utan konungen pröfvar skäligt att lof därtill gifva.
Lappman må dock kunna träda i äktenskap, då han fyllt 17 år och lappkvinna vid fyllda 15 år.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1893.
Notabelt dödsfall.
En af vårt lands mest populära konstnärinnor — både såsom genre- och porträttmålarinna — Amalia Lindegren afled här- städes i söndags, 77 år gammal, i lunginflammation, en svit af influensan.
Då vi redan i nästa nummer ämna komma åter med en utförligare skildring af den märkliga kvin- nans lif och verksamhet samt då äfven meddela hen- nes porträtt, inskränka vi oss för dagen till detta korta omnämnande.
Förenade i lifvet och döden.
Förenade som de varit i lifvet, ha ock i döden förenats tre kvinliga representanter af » ett tidehvarf som flytt », tidehvarfvet nämligen, hvilket med fäste från den gustavianska perioden sträckte sig in i Karl Johans regering: den 22 d:s afled härstädes fröken Aurora Fredrika Äbergsson (född 1812), och julaftonen följ- des hon af sina båda systrar, Augusta Regina (född 1815) och Mathilda (född 1811).
D e voro döttrar af den store skådespelaren, öfverdirektören Gustaf Fredrik Äbergsson och hans maka, född Ottiliana Kuhlman, äfven hon på sin tid en af vår k. scens främsta prydnader.
Under de långa år, som förflutit efter både faderns och moderns bortgång, ha de åldrande barnen hållit hop i ett och samma hushåll och med rörande pietet vårdat hemmets mobilief, prydnader och konstverk.
I synnerhet den äldsta var en dam, som ännu in i det sista förvånade vänner och bekanta genom sin snillrika, lifliga konversation och sina fina, träf- fande iakttagelser om saker och personer.
Sina fa- miljeporträtt — dyrbara oljemålningar af Ulrica Pasch, Westin m. fl.
— ha de tre systrarna genom o
för knappast en månad sedan uppgjordt och lagligen bevittnadt testamente skänkt staten att uppsättas dels i den blifvande k. teaterns foyer, dels å Grips- holm.
Det är vår afsikt att snarast återkomma till den- na nu bortgångna, i flere afseenden märkliga syster- krets.
är något annat också, som jag vill fundera med svåger o m.
Anna Stina å jag ha länge haft det i tankarna, för se ' efter vi själfva inte ha några barn är det liksom hustru min skulle ha litet kän- sel för sin aflidna systers barn, fast hon för den långa vägens skull så sällan får träffa dem.
Nils är väl fullväxt nu och har exerat från sej, han var j u sjutton år när vi träffades i distingen för sju år sen.
A det är just på h o n o m vi tänkt, Anna Stina å jag.
— I vår socken finns en flicka, se, som skulle passa så bra till hustru åt honom, om han ingen annan tänkt på förut, förstås.
Fadern är häradsdomare å en riktig storbonde med flera hem- mansdelar och mycke pengar utlånta.
Nu är det så, att han har två döttrar, men den äldsta vill jag inte rekommendera, för hon är så stursk o c h storsint af sej å vill för resten inte veta af någon friare.
Fadern är förargad på henne för det, ty han vill gärna ha en bra måg till huset som kunde hjälpa h o n o m sköta gården sä han slapp ha mer än en dräng, han har ett par statare dessutom förstås.
Nu har jag hört att den ena drängen ska flytta i höst och att han ska ha en ann.
Men det var ej detta vi skulle tala o m, utan o m yngsta dottern, som gick å läste i fjol.
Hon är af annat humör, snäll å glad och fager i ansiktet.
Nu tyc- ker Anna Stina att Nils skulle passa på innan nån annan tar bort henne.
Rikare och snällare och vackrare flicka kaii han inte få på eran ort, det är jag säker på.
Han kan j u göra sej ärende med att - hälsa på släkten nåra dar å under tiden går vi till häradsdomarn å sprakar med honom.
Nils är ingen måg att förakta han, ensam son som han är på svågers galanta hemman, Fundera nu med honom om saken å har han ingen flicka förut, så är Jan Anderssons Sofi den bästa han kan vända sin håg till.
Hon är ung förstås, men med brölloppet kan j u väntas ett år eller så.
Anna Stina hälsar så mycket till svåger å till Nils å till lilla Greta samt äfven så mycket till gamla far- mor o m hon lefver.
Och mest varder du hälsad af din vän och svåger = T e a t e r o c h m u s i k.
Kungl.
operan har nu inflyttat i sin provisoriska lokal, f. d.
Svenska teatern, hvilken nu blifvit restaurerad och, hvad salongen beträffar, för närva- rande företer en ganska tilltalande anblick.
Själfva scenen är så godt som helt och hållet nydanad och, ehuru åtskilligt mindre än gamla operans, för- satt i ett ganska lämpligt skick.
Elektriskt ljus är infördt, så att salongen nu är betydligt ljusare och i alla afseenden hemtrefligare än förut.
Parkett- logerna å vänstra sidan hafva omdanats till kungl.
loge.
Hvad de akustiska förhållandena beträffar, så äro de visserligen ingalunda så goda som i det gamla operahuset, men dock i alla händelser bättre, än man haft skäl förmoda.
Den provisoriska operan öppnades annandag jul på middagen med det traditionella uppförandet af » Värmländingarne ».
Egendomligt nog skedde detta endast inför hälft hus.
De närvarande tycktes emel- lertid så mycket mera belåtna.
I Annas roll fort- satte fröken Thulin med framgång sin debut och hr Lundmark var som vanligt en i alla hänseenden bra Erik.
För öfrigt förtjäna hrr Holmqvist och Hen- riksson att framhållas som resp. Löparnisse och Anders.
På aftonen samma dag lyckades emellertid » Wil- helm Tell » samla fullt hus.
Operan gick på det hela taget bra, om man ock kunde märka, att såväl solister som kör ännu ej hunnit vänja sig vid de nya lokalförhållandena.
Sven Svensson.
Den rätta.
Berättelse från af landsbygden Fanny Chrysander.
Prisbelönad vid Iduns stora pristäfling.
udstjänsten var slutad.
Prästen stod på pre- dikstolen o c h läste kungörelser, till hvilka många af hans åhörare lyssnade med vak- nare intresse än till hans predikan nyss.
Auk- tionskungörelserna afhördes isynnerhet uppmärk- samt af kvinnorna, som därvid i hufvudet uppgjorde en förteckniug på, hvad som kunde vara bra att ropa in, under det pålysningen o m stämmor o c h meddelanden från k. befallningsh.
fann största anklang bland männen.
Därefter kommo de min- dre viktiga kungörelserna, under hvilkas upplä- sande kyrkvaktaren gick omkring, utdelande bref och tidningar.
I Valbybänken satt den förmögne hemmansäga- ren Jan Ersson och lyssnade med stilla allvar till beskrifningen af en bortsprungen gumse, då kyrko- vaktaren med sin bref- och tidningspacke nalkades och lemnade honom » Svenska veckobladet » samt ett bref.
Det förra lade Jan Ersson på bänkbrä- det framför [sig, det senare tummade han helt fundersam på; han såg på poslstämpeln, men som den var otydlig, fick han ingen upplysning o m, hvarifrån brefvet kom, ingen upplysning lemnade heller det stora klumpiga sigillet, som tydligen var stämpladt med en fingerborgsbotten.
Nå j a, han skulle j u få reda på hela brefvet, så fort han kom-, mit hem.
Så värst nyfiken var han då inte heller.
Och Jan Ersson gick hem i sällskap med några grannbönder, hvilkas gummor följde stilla och små- pratande efter med väl uppskörtade » kyrkkläd- ningar ».
Så fort de kommit hem, gick han in i » förstu- gukammarn », satte glasögonen på näsan o c h sig själf i skinnsoffan, bröt brefvet, uppvecklade det försiktigt, såg först på öfver-, sedan på underskrif- ten, mumlade för sig själf; — » De ' var konstigt, hva ' kan han vilja »?
— och läste därpå lång- samt: » Tofta den 22 juli 1878.
Käre Svåger!
Det var länge sedan vi hade några affärder ihop och sen vi träffades o c h taltes vid, men jag vill nu låta er mina kära släktingar veta att vi intill denna dag lefva och ha hälsan och att vi önska eder samma goda förmån.
Eftersom hälsan är den bästa gåfva vi fått här på jorden.
Men det Jan Erssons magra och långlagda ansikte hade under läsningen fått ett betänksamt uttryck o c h sedan han slutat, lade han ihop brefvet omsorgs- fullt i dess veck, ref några tag bakom örat o c h mumlade: » Ja — j a — hm.
Det är inte så dumt uträknadt, bara Nils vill gå in p å ' t » Under middagen, som han åt tillsammans med sina barn, sin gamla mor samt husets tjänstfolk, satt han tyst och tankfull, utan att lyssna till den fjortonåriga Gretas glädtiga småprat eller farmors vänliga uppmaning att äta eller sonens tal o m skörde- och väderleksförhållandena.
» Hvad funderar ni på, far? » sporde Nils, sedan de stigit upp från bordet.
» Kom, ska ' vi gå ut åt gärdet en stund så få vi språkas vid » — var faderns svar.
Och därpå följdes far o c h son ut åt ägorna.
» Säj mej uppriktigt, o m du har nå ' n flicka, du tänker på? » sade så plötsligt fadern efter en stunds tyst vandring.
Sonens öppna, litet allvarliga blick o c h bestämda skakning på hufvudet var lika nekande, som hans sakta, men bestämdt uttalade: — » Nej, det har jag inte, å ni får inte försöka öfvertala mig, att jag ska ' ta ' nå ' n heller, för ännu har jag inte sett någon, som jag skulle vilja ha till hustru. » — » De ' kan nog hända de ', att det inte finns nå ' n, som passar dig här i socknen, men kanske det är utsedt, alt du ska ha en från en annan ort » — menade fadern.
» Inte tänker jag tvinga dej, det vet du, men si här har jag fått ett bref i dag, som ä ' till fundera på. » Han räckte Nils brefvet.
— » Du kan j u sätta dig ner på sten här, medan du läser de '. » Allt efter- som den unge mannen läste, öfver- göts hans ansikte af en mörk rodnad.
Ett djupt veck lade sig mellan ögonbrynen, och då han åter- lemnade brefvet, sade han med ovilja: » När min egen far aldrig lagt sig i eller bråkat med mig o m giftermål, så tycker jag, att moster och morbror, som jag för öfrigt knappt känner igen, inte behöfva göra det heller. » » Men du förstår väl, att härvidlag kan j u ingen tvinga dig.
— De tala j u bara o m, att det finns en snäll,-vacker och rik flicka, som skulle passa dig bra, ifall du inte har någon annan förut. » » Passa », upprepade Nils förtrytsamt.
— » Huru kunna de veta, o m hon passar åt mig eller j a g åt henne!
De känna mig j u inte.
Nej, på det sättet kommer jag aldrig att taga mig en hustru, och ingen riktig flicka vill väl heller på det viset ha en man.
Skrif i denna dag och hälsa dem, att jag vill själf afgöra, hvilken som passar mig eller ej. » » Ja, du kan j u göra, som svåger skrifver, resa dit och se dej för. » Sonen reste sig häftigt.
— » Men käre hjärtan- des, det är väl inte frågan o m att köpa en häst eller ko heller.
Skrif, som jag sagt, och säj dem, att jag på inga villkor går in på sådana giftermåls- planer. » » S o m du vill då, » sade Jan Ersson fogligt — » men jag tyckte, jag skulle låta dej läsa brefvet.
Och i alla fall mena di väl, å efter du inte har tycke för nå ' n flicka här på orten, så kan det nog ändå vara så utsedt, att hon, Sofi där, är den rätta. » Fadern o c h sonen talade ej ett ord mer o m denna sak.
Men ifrån denna dag blef Nils sig icke mer lik.
Allvarlig och stilla hade han alltid varit, men nu gick han tystare o c h tankfullare än någonsin.
Än lät han arbetet hvila, under det hans drömmande tankfulla blick skådade ut i rymden eller stirrade ned på marken, än grep han tag i arbetet med sådan ifver och fart, som om det gällt lifvet.
På söndagsaftnarne brukade han vanligen sitta med sitt stora » dragspel » inne i köket, där då hu- sets folk o c h mången gång äfven grannarne voro samlade, hvarvid han än spelade koraler, till hvilka de samfäldt sjöngo orden, eller ock spelade o c h sjöng han själf sånger och folkvisor.
Stundom lät han äfven den ena glädtiga polskan efter den an- dra ljuda till stor fröjd för Greta, som därvid muntert plägade svänga o m med de andra flic- korna.
Den söndagsafton, som följde efter denna, satt han där också med sitt spel.
Men det började bli kinkigt för Greta att hålla reda på melodierna o c h takten, ty o m han än, liksom för att själf rycka sig lös ur sina drömmar, spelade upp en fiflig polka, dröjde det icke länge, förrän takten så små- ningom ändrades och melodien öfvergick till sorg- bundna, klagande fantasier, hvilka dock alltid slu- tade med melodien till den lilla visan: » Har du en vän, som du har kär, var honom huld, var honom när intill din död.
I lust o c h i nöd var lilla vännen trogen! » Storskrattande sade slutligen Greta att det både syntes o c h hördes, att Nils gick i giftastan- kar; något som kom brodern att högt rodnande lägga dragspelet ifrån sig och ila ut.
Men inne i köket fick Greta bannor af farmor, för det hon så där retades med sin bror: hon kunde gärna låta honom vara i fred.
Och nu var det fjorton dagar efter brefvets an- komst.
Och denna söndagsafton fick Nils vara fullständigt i fred med sina tankar och mellodier.
Såväl Jan Ersson som Greta voro borta på ett ka- las, dit Nils ej velat följa, tjänstfolket var äfven ute, o c h i köket satt endast farmor i sin bekväma stol o c h lyssnade stilla till de drömmande melo- dier sonsonen framkallade.
Slutligen blef det åter om o c h o m igen » Har du en vän » etc.
Men så slutade han tvärt o c h sade ifrigt o c h h ö g t: » Far- mor »!
(Forts.) F r å n I d u n s läsekrets.
Genom Idun frambär jag en lika hjärtlig som öd- mjuk tacksägelse för den präktiga lagerkrans, hvil- ken, i egenskap af födelsedagsgåfva, skänktes mig julafton af anonyma gifvarinnor.
D e vänliga ord, som åtföljde kransen, förvissa mig om, att den krets, som skickat mig en så betydelsefull gåfva, skall jag äfven under 1892 träffa i Idun, och jag beder Er, snälla, hjärtevarma kvinnor, vara öfvertygade om, att jag gärna vill genom mina bidrag till vår tidning i nå- gon mån söka gälda den glädje, Eder gåfva skänkte mig och de mina.
Helsingborg / i2 1891.
Ave.
2, Innehållsförteckning.
Sophie Adlersparre, född Leijonhufvud; (Esseide) af Ellen Fries.
(Med porträtt.)
— » Lifvet är sä kort »; ut Mathilda Langlet.
— Memento; en nyårsdikt af Daniel Fallström.
— För all t i d; skiss af Mena, bel.
med bedersomuämn.
vid Iduns stora pristäfling.
— E n i sender; af Ave.
— E t t m ö t e; utkast af Cecilia Bäålh-Holmberg.
— V å r a författarinnor inför Svenska akademien; en liten revy for Idun af H.
H.
— K v i n - liga telegrafister; m e d anledning af en f. d. telegrafists upp- sats i n:r 5 0 för i fjor; af E.
— Husmoderlig almanack; af Stenia, — Till balsäsongen; prisb.
svar af V — y. — Smanotiser från kvinnovärlden.
— Teater och musik — Den rätta; prisbel.
berättelse af Fanny Chrysander.
— Från Iduns läsekrets.
