# ID: svediakorp-per847
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1891
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,686
# sentences: 692
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r 9 (167) Prenumerationspris Fredagen den 27 februari 1891. pr år: Byrå: H a m n g a t a n 1 6, 2 / » tr. (midt för Kungsträdgården.)
1 I d u n m e d Modetidning och ko- lorerade planscher k r.
8: — I d u n m.
M o d e t, u t a n k o l.
pl.
» C: 50 Idun ensam » i: — P r e n u m e r.
sker i landsorten å post- anstalt, i Stockholm h o s r e d a k t i o n.
Redaktfir och utgifvare: FRITHIOF Allm.
Telef.
61 47.
Mathilda en firade sånger- ska, af hvilken Idun i detta num- mer meddelar sina läsare ett porträtt, kan med själ sägas vara ett konstens söndagsbarn.
Född och uppfostrad i en milieu, där hon kunde få odla de rika anlagen, senare anförtrodd åt en lärarinna, som förstod taga vara på dessa och till sist beredd tillfälle att fullborda sin konst- närliga utbildning i en af musikvärldens metro- poler, har hon förunnats bygga sitt anseende som sångerska på en så so- lid grund, att det ej kan rubbas, och därmed äf- ven lyckats ernå en p o - pularitet, hvilken endast är få konstnärer be- skärd och som ännu tro- get följer henne.
Mathilda Grabow är ett stockholmsbarn och född den 23 maj 1852.
Hennes föräldrar voro f. d. förste fagottisten i k. hofkapellet Ludvig Grabow och hans maka Augusta Lovisa Winkler.
Konstnärsblodet röjes ej endast bos Mathilda, yngsta dottern, utan äf- ven hos flere af hennes syskon, af hvilka en broder är den mycket anlitade dekorationsmå- HELLBERG.
Träffas a b y r å n k l.
1 0 — 1 1.
TJtyifning-stid: hvarje helgfri fredag.
Lösnummerpris: 15 öre.
(vid kompletteringar).
GernandtaBoktr.-JkCleb, 4:de årg.
Annonspris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o c h » L e d i g a platser » 25 öre f ö r h v a r j e p å b ö r j a d t t i o t a l stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s e r 70 ö r e p r n o n p.
- r a d.
Taube.
laren Grabow.
En syster- son är den kände violi- nisten Edvin Sjöberg, liksom morfadern med- lem af hofkapellet.
Redan tidigt fram- trädde hos den lilla Ma- thilda det musikaliska påbrået, och ehuru hon i sina tidigaste år ej er- höll någon egentlig hand- ledning i musiken, för- stod hon dock återgifva hvad hon fick höra.
Men här var det ej såsom hos så många andra mu- sikaliska barn pianot, som fick upptaga de för- sta intrycken af hvad hon hörde, ty den lilla flickan egde en stämma, som redan tidigt väckte uppmärksamhet.
Liksom en annan nu berömd sångerska, Adelina Patti, sjöng hon efter gehör hvad hon fått höra; nå- got senare lärde hon sig äfven på egen hand att beledsaga sången på pia- not.
Det var naturligt, att en så utpräglad begåf- ning ej kunde lemnas ouppmärksammad.
Ehu- ru föräldrarne från bör- jan ej tänkt låta sin yngsta dotter egna sig åt konsten, följde de dock nu några musik- vänners råd och läto in- skrifva Mathilda i k.
é£££&amp;éÉ£ * * * £ÉÉÉÉÉÉÉÉÉ££ÉÉÉ£ÉÉÉÉ£ÉÉÉÉÉÉ£ÉÉÉ££ÉÉ Erfarenheten håller en dyr skola, men dårar vilja icke lära i någon annan.
|3.
teatrarnes elevskola.
Hon var då tretton år.
Efter någon tid började hon äfven idka sång- studier för fru Fredrika Stenhammar och denna intelligenta sångerska insåg snart hvad som kunde blifva af detta barnet.
Eleven gjorde också lika snabba som stora framsteg, och det dröjde ej länge, förr än hon ansågs färdig att beträda scenen, hvilket först skedde i några småpartier, bl.
a. i Webers roman- tiska opera » Oberon ».
Men den verkliga debuten egde rum den 11 maj 1870, då frö- ken Grabow uppträdda å Stora teatern såsom Bertha i » Niirnbergerdockan », hvilket vackra och lättflytande koloraturparti mycket bra lämpade sig för hennes böjliga och sonora stämma.
Också var framgången lika full- ständig som välförtjänt.
Åhörarne af denna minnesvärda föreställning voro fullständigt hänförda och pressen förutspådde den unga sångerskan en lysande framtid.
En af de tidningar, som omnämnde debuten, yttrade därom följande: » Ändtligen tycks vår scen hafva funnit den artist, som kan låta operacomiquen å nyo uppträda på dess tiljor.
Fröken Gra- bows debut berättigar till en sådan förhopp- ning.
Hennes utförande af Berthas parti i » Niirnbergerdockan » var nämligen något af det täckaste och msst spirituela, som k. operan under senare år haft att erbjuda, och röjde icke blott en färdighet, som fullständigt be- herskade uppgiften, utan ännu mer anlag af obestridlig betydenhet.
En synnerligen be- haglig apparition, en stämma, som utan att vara särdeles stark ovilkorligen väcker sym- pati och gör sig gällande genom det egen- domliga och karaktäristiska hos dess välljud, en redan långt kommen och utan ansträng- ning konstfärdig koloratur, men framför allt förmågan att genom hjärtlighet, naivité och grace förläna ett parti, sådant som detta, poetisk lyftning och dramatiskt lif samverkade här att försätta publiken i jubel och fram- kalla stormar af bifall.
En dylik hyllning åt det första steget är måhända i allmänhet en fara för den artist, hvaråt den egnas, men då den, såsom nu var fallet, tydligen utgår från hjärtat och ännu mer vittnar om käns- lans tillfredsställelse än om omdömets gil- lande, torde den kunna verka endast godt.
Fröken Grabow har instuderat sin debutrol för fru Stenhammar, och i rikare mått kunde svårligen någon lärjunge hedra sin mästa- rinna. » Den succés, som den 18-åriga sångerskan med detta parti rönte, gjorde, att hon under samma spelar fick försöka sig med några an- dra uppgifter: Pamina i » Trollflöjten », Anna i » Friskytten » och Fiamma i » Hin ondes lärospån ».
Äfven i dessa partier tillvann hon sig kännarnes och den stora allmänhe- tens bifall.
Men ej nöjd med denna så berättigade framgång brann den unga sångerskan af åtrå att göra sig ännu mer förtjänt häraf och i detta syfte anträdde hon 1872 en utrikes resa.
Målet var Paris och här lyckades hon erhålla till lärarinna ingen mindre än mada- me Viardot-Garcia, som, själf en ryktbar sån- gerska, var i besittning af den italienska sångskolans bästa traditioner.
Sångstudierna bedrefvos nu med all den j^RANKLIN.
ifver, fröken Grabows vid denna tid rätt vack- en stor begåfning att blomstra och bära rik lande helsa tillät.
Hon kvarstannade i världs- frukt.
staden ända till 1876 och hade under dessa Men här föreligger utan tvifvel äfven ett år den förmånen att knyta bekantskap med annat skäl.
Den, som något deltager i mu- flere af musikens förnämsta utöfvare, däri- siklifvet, skall snart finna, att det är på bland Charles Gounod och Ambroise Thomas.
upphällningen med den gamla äkta sångsti- I dessa tonkonstens hofkretsar ådrog sig den len, cantilenan och den melodiska skönheten svenska sångerskan stor uppmärksamhet och utträngas allt mer af den dramatiska sång- man såg i henne en värdig landsmaninna till frasen och orkestereffekten, själfva människo- Jenny Lind och Kristina Nilsson.
rösten tränas likt atleten och inrangeras så Resultatet af de allvarligt bedrifna stu- småningom bland instrumenten, där den dock dierna var, att fröken Grabow erhöll anbud ej sällan rent af förkväfves af basunskrället att sjunga å Stora operan i Paris, där hon och symbalåskan.
Man har till och med ut- äfven vann engagement för en tid af tre år.
arbetat en särskild sångskola för att på me- Hon uppträdde också på denna scen såsom kanisk väg gifva bröstet och lungorna den kraft, som en del operor fordra.
Men sin- drottningen i » Hugenotterna ».
Emellertid önskade direktören för italien- net för det verkligt sköna utdör aldrig full- ska operan i Petersburg räkna fröken Gra- ständigt, om än det starka för någon tid har bow bland sina medlemmar och en öfverens- öfverhanden.
Den stora publiken lika väl kommelse i detta syfte ingicks med Stora som den fint bildade musikern och musik- operans direktör Halanzier.
Mathilda Gra- vännen skall alltid hylla den åsikten, att bows framtid hägrade nu i den rosigaste da- människostämman ej kan tänkas annat än i ger och hon begaf sig på väg till Ryssland, samband med melodisk och fristående behandling af vokaluppgiften.
För den musikaliskt fin- därvid passerande sin födelsestad.
känslige behöfver ej en sångartist kunna öf- Emellertid uthärdade ej hennes svaga kon- verrösta orkanens dån.
D e svenska sånger- stitution resans strapatser och ombytet af skor, som eröfrat en värld, hafva ej heller klimat.
Den unga sångerskan insjuknade och vunnit sina segrar på det sättet.
Tvärtom, den ingångna öfverenskommelsen om uppträ- den milda, något dämpade doft, som hvilat dande i den ryska hufvudstaden måste brytas.
öfver deras röster, har i hög grad bidragit Detta var naturligtvis en stor olycka för att förhöja verkan af deras känslofulla sång.
en konstnärinna, som utan tvifvel med sin Publiken har funnit, att Mathilda Grabow rika begåfning skulle småningom hafva till- kämpat sig en mycket bemärkt plats i de inter- är en af de konstnärinnor, för hvilka förmå- nationella musikkretsarne.
Men det var till gan att i sången tolka skiftande själsstäm- stor fördel för hennes landsmän, som nu fingo ningar betyder mer än lungkraft och detta är, tro vi, en i hög grad bidragande orsak behålla fröken Grabow for sig.
I december 1876 var hon så pass åter- till den folkgunst, hon åtnjuter.
Hon är en ställd, att hon kunde låta höra sig af förträfflig företrädarinna af forna dagars » bel sina vänner i Stockholm, hvilket skedde vid canto », dit också hennes ej så starka som en konsert å Stora teatern.
Man var all- välljudande stämma, momentana inspiration mänt öfverens om, att röstens utbildning lem- och hela hennes musikaliska uppfostran hän- nat de allra bästa resultat, man beun- visa henne.
drade stämmans välljud och smidighet och Storartade bevis på denna popularitet rönte man fann, att äfven sångerskans musikaliska Mathilda Grabow, då hon mot slutet af 1886 själslif och intelligens vunnit en betydande tog af sked från scenen.
Många af dem, som utveckling.
läsa detta, erinra sig väl de ovationer, som Mathilda Grabow stannade i sitt fädernes- egnades sångerskan vid de många afskeds- land, och under nästan ett decenium fick föreställningar, som då egde rum och som Stockholmspubliken tillfälle att njuta af hen- gåfvo henne tillfälle att ännu en gång upp- nes framställning af ett stort antal lyriska träda i sina förnämsta partier, Ingeborg i uppgifter, i hvilka hon som gäst uppträdde » Den bergtagna », Violetta i » Den vilseförda », å Stora teatern.
Direktionen kunde vara sä- Elsa i » Lohengrin » och — väl en af de ker på, att, hur dåliga än tiderna voro och bästa — Julia i » Romeo och Julia ».
Man hur fåtalig operapubliken än eljes måtte vara, hörde då — för sista gången på vår lyriska den hade att glädja sig åt fullt hus, så snart scen — denna varma, sköna stämma, som fröken Grabow uppträdde.
Och forhållandet med fulländad konst beherskade de tekniskt var detsamma, när hon medverkade vid en svåraste koloraturuppgifter och egde en färg- konsert eller, hvilket rätt ofta inträffade och skala för själsstämningar så rik som endast ännu någon gång händer, själf anordnat en få svenska sångerskor.
Härtill kom, att hen- nes yttre synnerligen väl lämpade sig för det sådan.
lyriska älskarinnefacket af vekare skaplynne.
* * # Hvilka äro då orsakerna till denna för vår nordiska och ej öfverdrifvet heta publik nä- stan exceptionela hänförelse?
Det är natur- ligt, att en väsentlig del af den popularitet, sångerskan åtnjuter, måste tillskrifvas det in- tresse, som allmänheten alltid egnar konst- närn, den sceniska ej minst, och allramest den, som genom allvarliga studier kommit Sedan dess har Mathilda Grabow, som utom nämnda partier tolkat en hel del, hvilka det vore för långt att uppräkna, ej beträdt scenen, men hon har tid efter annan låtit höra sig i konsertsalen vid flere tillfällen, äf- ven då det gällt att bispringa nödlidande.
Och ännu samlar hon talrika skaror i kon- sertsalarne, hvilket man just i dessa dagar kan få bevittna vid den konsert, hon jämte några andra artister anordnar i Musikaliska akademien.
Kort efter sin afgång från scenen ingick Mathilda Grabow äktenskap med löjtnanten vid Svea lifgarde, numer slottsfogden C.
E.
Taube samt utnämndes nästan samtidigt till hofsångerska.
H o n är äfven innehafvarinna af medaljen » Literis et artibus ».
Det är att hoppas, att Mathilda Taube, hvars helsa på senare tider mycket förbätt- rats, ännu i lång tid må kunna glädja sina beundrare med sin intagände sång och en sångkonst, som står på höjden af utveckling.
H.
En G.
S.
istapp.
mitt fönster hänger en istapp, tre fot lång — den hänger från min älskades, min älskades balkong.
W F r a m f ö r Den sitter så riktigt och hånar och mina där så säkert, säkert fast själfva solen ögonkast.
Ja, solen kan så vara, men mina blickar — of — de kunde smälta, tror jag, graniten i Norrbro.
Ty på den där balkongen en junidag jag sett en blond och blåögd liten förtjusande kokett.
Hon log med klara ögon, emot balkongen stödd, och som Hans Brask i tiden jag gaf mig, därtill nödd.
Nu syns hon bakom rutan, men lika söt för det, och låtsar icke känna mitt hjärtas hemlighet.
En vacker dag nog smälter min istapp, tre f o t lång, när vårsol lyser öfver min älskades balkong.
Men smalt min flickas hjärta, når det blef sol och vår, jag skulle fästa myrten i hennes blonda hår.- Daniel Fallström.
Ett förslag i en viktig fråga.
Till alla h u s m ö d r a r.
lere gånger hafva husbönder och i syn- nerhet tjänarinnor i åtskilliga tidningar infört upprop om, att — såvidt möjligt är — afflyttande tjänare måtte erhålla rättvisa be- tyg- Dessa upprop hafva tydligen föranledts däraf, att man börjat beakta de sorgliga följderna af det nästan allmänt rådande bruket att obetänksamt utdela betyg, hvilka påtagligen icke äro sanningsenliga eller åtminstone icke tillräckligt fullständiga.
Oftast skrifvas betygen efter formulär, som vanligen blott framhålla några allmänna för- tjänster.
Att större noggrannhet härutinnan skulle lända till båtnad för såväl husbönder och husmödrar som tjänare borde dock vara lätt insedt.
Om en tjänare utmärkt sig för dug- lighet i sina sysslor och ett exemplariskt upp- förande, så måste det vara orättvist, att denne får ungefär enahanda betyg som en annan, hvilken icke eger sådana förtjänster.
Och om han än erhåller betyg efter förtjänst, så kan han dock under nuvarande förhållan- den ej påräkna, att vederbörande husbönder och husmödrar skänka det tillbörlig uppmärk- samhet.
Det rådande bruket att skrifva åt- skilliga vackra ord på betyget, antingen de borde stå där eller icke, har gjort alla betyg misstänkta.
De, som äro odugliga i sina sysslor eller klandervärda i sitt uppförande, gagnas för- visso icke därmed, att deras fel förtigas.
Tvärtom bidrager man därigenom att fostra sådana tjänare, hvilka, så snart den minsta obehaglighet möter, lemna sin plats, föraktan- de de lärdomar, som eljes kunnat bilda dem till tropliktiga samhällsmedlemmar.
Följderna däraf äro sorgliga.
I synnerhet i de större städerna inträffar ofta, att tjänarinnor flytta flere gånger om året från en plats till en annan.
Om en dylik tjänarinna sedermera får eget hem, så hör det ej till sällsyntheterna, att detta snart blir sådant, att hennes man måste söka tref- nad utomhus.
Oordning och slarf i hemmet äro ofta anledningen till mannens besök på krogen.
Barnen blifva naturligtvis försum- made.
Nöden växer i kapp med familjen.
Husmodern tvingas vanligen af denna nöd att såsom » hjälphustru » sträfva och släpa öfver förmåga för att försörja sig och de sina.
Ofta måste hon dessutom anlita fattigvår- den och människors barmhärtighet för sin och sin familjs tillvaro.
Hennes straff är hårdt.
Hvar och en erkänner nog, att något mer än hittills skett bör göras för att förebygga ett sådant elände.
För husbönder och hus- mödrar skulle det naturligtvis ställa sig lättare att välja passande tjänare, om betygen vore tillförlitliga.
Så vidt vi förstå, skulle således alla vinna, men ingen förlora, om man bemödade sig att utdela rättvisa betyg.
Att dessa i alla fall skola blifva bristfälliga, beroende som de äro af betyggifvarens subjektiva uppfatt- ning, upphäfver ej önskvärdheten af en allmän reform i afseende på utdelandet af tjänstebetyg.
Enklaste sättet att vinna målet vore tvifvels- utan användandet af likformiga, för ändamålet lämpliga betygsblanketter.
V i uppmana där- för härmed de for saken intresserade - — och till dessa borde för visso hvarje samvetsgrann husmoder, hvarje husfader med omsorg för sitt hems trefnad och bestånd räkna sig — att till Iduns redaktion insända förslag till dylika blanketter, hvarigenom en nyttig täflan kunde uppstå, ur hvilken tör hända framginge något praktiskt resultat till båtnad för alla parter.
Läggen blott icke dessa rader ifrån eder, utan att hafva fattat beslut att, med ert för- slag och tanke i frågan, draga ett strå till stacken!
Och sätten det genast i verket, att ej morgondagens glömska omintetgör stundens goda föresats.
Axel Fru B. Anna Bugge Wicksell höll den 18 dennes ett andra föredrag, i hvilket hon sökte utveckla de reformförslag inom den nu gällande äktenskapslagstiftningen, som vore önsk- värda.
Hon gick härvid rätt mycket in på en de- taljkritik af de olika synpunkter, som förfäktats af skilda juridiska skriftställare, en rent facklig kritik, som vi anse af föga intresse för våra läsarinnor att utförligare referera.
Vid de flesta af dessa reformförslag har man ut- gått från den uppfattningen, — densamma på hvilken ock den nuvarande lagstiftningen i det hela är byggd, — att lagen skall vara en norm for äktenskapet.
Så har den också blifvit skrifven från synpunkten af den mest ideala uppfattning af äktenskapet själft.
Detta förmenade fru Wicksell vara en grundfalsk riktning.
Lagen är ej till för de lyckliga äktenska- pen, utan den måste först och främst afses att vara en nödhjälp för dem, som råkat in i ett olyckligt äkta förbund.
Först när splitet uppstår, blir där ens fråga om några lagbestämmelser.
Därför bör lagen på detta område ej sträfva att söka bli norm, utan fastmer lemna så stort rum som möjligt åt den fria själfbestämmelsen, ända intill den gräns där den som de olyckliges hjälpare med kraftigt stöd bör träda emellan.
Föredragarinnan uttalade sig bestämdt för vid- gande af hustruns myndighet och själfbestämmelse- rätt inom äktenskapet.
Ofver sitt förvärf må hon odeladt förfoga; och om ock hela hennes arbete, som ju allmänt är, vändes inåt inom hemmet i husets bestyrande och barnens vård, borde formlig lön härfor beräknas i proportion till mannens ställ- ning och inkomster.
Då hade enhvar sin särskilda intäkt att fritt råda öfver, och af denna skulle af- sättas en gemensamhetskassa för husets och barnens omkostnader.
Om den unga kvinnan för öfrigt före sitt äktenskap utöfvat något yrkes- eller fackarbete, borde, oftare än sker, den gifta kvinnan ' tillstädjas fortfara härmed, dels för att ej låta anlag och vär- defulla studier falla till intet — ett oerhördt natio- nalslöseri!
— dels för att därigenom möjliggöra äk- tenskap vid tidigare ålder.
Meningen är därför lika litet att stänga hustrun ut från hemmet som att stänga henne in i detsamma.
Eätt och frihet att gå ut och in, efter som hennes egna, mannens och de gemensamma intressena fordra och betinga — se där, hvad som må eftersträfvas!
Från många håll påstås, att en mindre sträng lagstiftning i fråga om äktenskapsskillnad skulle med- föra lättsinniga skilsmessor.
Föredragerskan trodde ej på något sådant som lättsinniga skilsmessor, men väl på lättsinniga äktenskap.
Vid ingåendet af detta viktiga förbund lägges beklagligen allt för ofta det största lättsinne i dagen; men nog torde det vara kureradt, när saken skridit så långt att kontrahen- terna med lagens hjälp äska att få bryta bojan.
Och för barnen kan väl intet vara sämre än lifvet och uppfostran inom ett oenigt äktenskap.
För att åstadkomma något verksamt till vinnande af dessa genomgripande lagstiftningsreformer fordras först och främst en stark och enig sammanslutning mellan kvinnorna om ett bestämdt program.
Detta program måste öfyerst på sin lista ställa orden: rösträtt äfven åt kvinnan!
Ty endast genom denna går vägen till öfriga sociala önskningsmål.
Sen till, att finnes hos alla edra bekanta!
I d u n m e d M o d e t i d n i n g
Brudgummen.
Af Furst För D. Galitzin-Murawlin.
Idun efter ryskan.
ed matt klang slog klockan åtta.
Alexis Mursikow ryckte till och kastade ifrån sig broschyren, som han förut haft liggande i knäet.
Redan under två tim- mar hade han suttit så, försjunken i plågsamma funderingar, uttröttad af den långa alltjämt tilltagande själsspänningen ...
Snart måste hon komma, och han var ännu icke förberedd, hade ännu ej funnit de rätta orden ...
Lampan lyste med blekt sken under den röda japanska skärmen i form af en fjäril med utbredda vingar.
Det dämpade ljuset kastade ett blodrödt skimmer öfver en liten parfymerad salong, som mera liknade ett frun- timmers budoar än ett ungkarlsrum.
Stora fotografier i plyschramar betäckte väggarna och etagérerna, som för öfrigt upptogos af dyrbara porslinsfigurer och andra prydnads- saker.
» Hur skall jag säga henne det, » hviskade Alexis för sig själf.
Därpå reste han sig och började med lätta, små, på den mjuka mattan alldeles ohörbara steg gå af och an, hvarvid han undvek fåtöljerna, som hindrade honom att gå i rak linie.
Han var en gan- ska vacker, blek, brunett ung man omkring tjugufem år, med insjunkna kinder och kring- irrande blick.
Hans ansikte hade ett obe- stämdt uttryck — icke den vekhet, som ofta är godhetens fysionomi, utan något slappt, svampartadt.
D e uppåtvridna mustascherna, det spetsiga hakskägget, den oklanderliga dräkten — allt tydde på vana att sorgfälligt ge akt på sitt yttre.
Han var smärt, af medellängd och föreföll så bräcklig, att man nästan kunde känna sig rädd för att vidröra honom.
» Hur skall jag säga henne det! » uppre- pade han och såg nervöst på kloekan.
En lätt ringning hördes.
Mursikow ryckte till och gick ut i tamburen för att öppna.
» Kan- ske det är någon annan än hon, » tänkte han med en sista feg förhoppning.
Men det var ändå hon.
En förtjusande blondin, med glänsande ögon, högväxt, gratiös, mörka ögonbryn och en något uppåtböjd öfver- läpp, som gaf ett ironiskt drag åt hennes bleka ansikte.
» Du öppnar själf dörren för dina gäster? » frågade hon spefullt, i det hon lät sin mjuka pelskappa glida af i hans händer.
» Ja.
Jag har gifvit min betjänt ledighet för i dag; han har gått till en vän, med hvilken han förut tjänade kamrat hos gene- ralens.
» » Så många detaljer! ...
Men — • god af- ton!
.
.
.
» Hon räckte honom handen.
Mursikow kunde ej besluta sig för att föra den till sina läppar, utan tryckte den blott, förvirrad af flickans genomträngande blick.
Hon ryckte på axlarna.
» Kom in, » sade hon.
» Jag är mycket ny- fiken att få veta, hvarför du skrifvit till mig, att jag på hemvägen från min kusin måste komma hit.
D u besvor mig att blott en enda gång blunda för konvenansens föreskrifter och besöka dig hemma i din våning.
D u tillade, att lif och död stodo på spel.
Då det gäller lif och död, måste konvenansen vika.
Alltså, jag är här, och säg mig nu fort, hvad du har att säga.
Om jag inte om en kvart är hemma, kan jag inte förklara, hvarför jag så länge stannat hos min tråkiga kusin. » Alexis rörde läpparne krampaktigt och svarade med bortvänd blick: » Ser du, Valen- tine, jag måste tala med dig alldeles ensam ... » » För att omtala för mig din förestående förlofning med furstinnan Sophie Gatzky! » afbröt honom Valentine långsamt och kallt.
Hon slog sig ned på divanen inom ljus- kretsen af lampan, hvars röda strålar gåfvo lif åt hennes orörliga drag.
Hon såg rakt på honom med ett iskallt uttryck i ögonen.
På hennes öfverläpp spelade ett föraktligt leende.
Alexis tog ett steg tillbaka.
Detta hade han ej väntat.
Hans hjärta började häftigt klappa.
» Valentine ... Valentine ... » stammade han.
» Jag vet allt, » fortfor hon lugnt.
» Ni skola gifta er efter helgen.
Hon medför åt dig fyrahundratusen rubel som hemgift.
Efter brölloppet skola ni resa utrikes och sedan bosätta er på hennes gods.
Endast en sak förvånar mig: att du kunde tro, att jag ej skulle få veta det, äfven om jag nu inte kän- ner Gatzkys.
I går afton har man noga be- rättat mig allt.
D u var rädd, att jag skulle bli högljudd, och på ett annat ställe kunde någon lyssna på oss.
För all del, blif ej så upprörd, berätta mig allt, det intresserar mig.
Jag har inte kommit hit för att blott bevittna din förvåning ... För resten, den behagar mig inte alls. » Mursikow kände sig lättare om hjärtat.
Han hade väntat sig ett stormande utbrott, men däraf blef j u alls intet.
Han hade trott det mycket svårare att bli henne kvitt.
» Så besynnerlig du är! » sade han, i det han äfven satte sig.
» Jag förstår ju mycket väl, att du måste hata m i g.
.
.
» Valentine skrattade högt.
» Hata?
Hvarför?
Jag har ju från första dagen anat, att ett sådant ögonblick som detta skulle komma.
Nog.
D u bedömer mig efter de kvinnor, man beskrifver i romanerna.
Jag hör ej till den sorten, därtill är jag för enkel.
Vi ha två år älskat hvarandra, du har bedt mig hålla vår förlofning hemlig, för att ej din karrier skulle skadas däraf.
Godt.
D u älskar mig inte mera, och jag måste upphöra att älska dig.
Det skall inte nu falla sig svårt för mig.
Det förekommer mig till och med nu, som jag aldrig verkligen älskat dig.
Jag förgapade mig troligen i dig, emedan du är vacker och elegant och kan tala bra (na- turligtvis ej i ett sådant ögonblick som detta).
Vi skiljas — lika godt.
Men jag vill inte upphöra att vara din väninna.
Säg mig — älskar hon dig? » men tillade, som om hon hastigt besinnat sig: » Det vill säga, det är naturligtvis ej orsaken!
Det föll mig blott in, att hon är ett glän- sande parti.
Fyrahundratusen rubel i hem- gift, ett stort g o d s.
.
.
» » Femtonhundratusen hektar lerjord, » be- kräftade Alexis ifrigt, » och, du vet, lerjord är en jord, s o m.
.
.
För öfrigt har hennes far en oerhörd förmögenhet, två millioner kon- tant på banken och tvåtusen hektar i guver- nementet Rjäsan. » » Äfven lerjord? » frågade hon med synbar- ligen spänd nyfikenhet.
» Ja, ypperlig, » svarade Alexis naivt, » med brännvinsbränneri, kvarnar ... » Kvarnarna voro hans egen uppfinning for att ytterligare höja effekten.
Valentine strök med handen öfver ansiktet, som om hon ön- skade hvila sina ögon, som hon hela tiden hållit genomträngande fastade på honom, eller som om hon en sekund velat dölja sin blick.
» Det är ju mycket präktigt — mycket präktigt, » upprepade hon och lät hufvudet sjunka.
Plötsligt rätade hon upp sig och sade med blixtrande ögon: » Och du inbillar dig, att jag skall tillåta det?
Du har trott mig?
D u är så dum, att du noga berättar mig allt, som om jag vore en främmande person.
Hvad håller du mig egentligen för?
Under dessa två år — har du ännu ej lärt känna mig?
För resten, jag också har j u först i dessa dagar lärt känna dig. » Mursikow häpnade, plötsligt förskräckt, och förstummades.
Han kände sig, som om hon lekte med honom likt katten med råttan.
» Huru?
H v a d?
» hviskade han.
» Jag för- står inte. » Hon lade armarna i kors öfver bröstet och såg på honom, strålande i sin kalla skönhet; det var som om hon uppkallat all denna sin skönhets kraft.
» Du förstår inte? » frågade hon långsamt.
» Men mitt lugn förstod du.
D u tyckte, att det måste våra så, och gladde dig åt min själlösa resonlighet?
D u har trott m i g?
.
.
.
Du är från dina sinnen!
Jag tillåter dig intet giftermål!
Icke därför att jag älskat dig.
— Åh, nej!
Var öfvertygad om att i mitt hjärta finns ingen annan känsla för dig än förakt.
Svartsjuka kan det ej vara.
Jag skulle nu inte vilja gifta mig med dig, om du så ock på knä tiggde mig därom.
Jag vill helt en- kelt inte, att du gifter d i g.
.
.
» Hon talade utan lidelse; hennes blick var strängt och orörligt riktad på hans ögon, men på hennes öfverläpp sväfvade åter det Alexis kände sig alltmera lätt om hjärtat.
lilla hånleendet.
Alexis bet häftigt ihop tän- Men hans stora förlägenhet ville ännu ej vika.
derna.
Hans hufvud genomkorsades af de » Så besynnerlig du är! » upprepade han.
oredigaste tankar.
Plötsligt ryckte han på axlarna och sade: » Hvarför tala om sådana saker? » » Du kan ej hindra mig.
Jag står på intet » Hvarför inte? » frågade hon och såg honom stadigt i ögonen.
Hennes ansikte var lugnt, vis i någon förpliktelse till dig.
Jag antar, som förut, endast hennes öfverläpp darrade, att det ligger i ditt eget intresse att ej rikta medan kring munnen spelade ett hälft från- världens uppmärksamhet på denna sak.
För varande leende, som blottade de hvita tänderna.
öfrigt kan hela världen icke företaga något » Jag sade, att jag skulle förbli din väninna.
mot m i g.
.
.
» Och han skrattade högt.
Det gjorde honom Var inte rädd, jag skall inte besvära dig för mycket.
Det är bara för i dag jag tar mig riktigt godt att nu så öppet våga yppa sitt friheten att vara frågvis.
Hon älskar dig hjärta.
» Nu behöfver jag ej mera förställa mig, » tänkte han, » må hon bli hur vredgad således? » » Ja, » svarade Alexis.
» Hon har mig till som helst. » Men Valentine förblef lugn.
och med mycket kär. » » Jag skall säga min bror allt, » sade hon » Det gläder mig uppriktigt.
Säkerligen skulle du ej alls ha blifvit lycklig med mig.
långsamt, » han skall utmana dig, och om du Må då därför en annan ersätta mig.
Och vägrar att taga emot utmaningen, skall han veta att tvinga dig.
Han skall skjuta ned du hoppas j u bli lycklig med denna? » dig ... » » Säkert ... det är ej möjligt annat ... » De sista orden framslungade hon häftigt » Nej, hon är ju så rik! » fortfor Valentine,
men hennes ansikte förblef orörligt.
Alexis slutade skratta.
En förskräcklig ångest van- ställde hans drag.
Han kände hennes bror, en högväxt, öfverlägset själfsäker officer, för hvilken han ständigt råkade i förlägenhet, emedan denne icke skydde att föraktligt skämta på hans bekostnad.
» Den har jag glömt, » tänkte han, förargad på sig själf och med en syn som af ett blods- töcken för sina ögon.
En sådan ångest grep honom, att han omöjligt kunde dölja sin feg- het, ej visste, hvad han skulle taga sig t i l l.
.
.
» Nå?
Hvad har du beslutat dig för? » frå- gade hon hånfullt.
» Betänk dig noga! » Han bleknade ännu mera och teg.
» Nå? » Han vred i förtviflan händerna, oförmögen att fatta något beslut, ej mäktig någon annan känsla än ett vansinnigt hat mot denna kvinna, som oförväntadt tillintetgjorde hans spel.
Slutligen fick han fram orden: » Jag ber dig, gör det e j.
.
.
Hvad betyder det for dig? » ... » En sällsam idé!
Jag vill hämnas min kärlek!
Betänk dock, att jag älskat d i g.
.
.
Plötsligt visar du mig, hvem du i grunden är.
Naturligtvis vill jag ej afstå från detta enda medel att straffa dig.
Antingen afstår du ifrån giftermålet, eller min bror skjuter ned dig. » Och hon reste sig, gick stolt förbi honom, fram till fönstret och såg ned på gatan, där de människotomma trottoarerna som ett smut- sigt band följde husraderna.
Här, där han ej kunde se henne, lade hon ej längre band på sig.
Hela hennes kropp darrade af ett ljudlöst skratt.
» Valentine! » ljöd det med klagande ton bakom henne.
Hon vände sig om.
Alexis stod framför henne med tårar i ögonen, en bild af den outsägligaste förtviflan.
Hon skrattade föraktligt, närmade sig bordet, tog sin bäfvermössa, som hon satte på sig, och beredde sig att gå.
» Valentine! » upprepade han bönfallande.
Valentine ryckte på axlarna och såg om- sorgsfullt efter i spegeln, om hennes mössa satt bra.
Därpå sade hon: » Jag vill inte, att du skall gifta dig.
Som jag hört, har du ett särskildt skäl att trakta efter detta giftermål.
Man har berättat mig något om vissa vexlar med tvifvelaktiga uu- derskrifter.
Följaktligen är du i hvarje fall förlorad.
Sibirien eller duellen — gör ditt val — stackare! » Ett klingande skratt följde, så som kvinnor skratta, då de riktigt njuta.
Alexis grät, oskönt och jämmerligt som ett barn, så att hela hans kropp skakade.
Valentine rynkade föraktligt pannan.
» Min pels! » befallde hon.
Han sprang upp och räckte henne meka- niskt pelsen: Hon gick tyst ända till dörren, men på tröskeln vände hon sig om och sade: » Jag önskade hämna mig, och jag är nöjd!
Mer behöfver jag ej!
Gift dig med hvem du vill! » På sätt och vis lära vi mera af barnen än de af oss.
Den, som har ögon, lär sig här att känna menniskor.
När solen går upp, kan blicken betrakta henne; men hvem kan se in i henne, när det är middag?
T. v. Hippel.
F. T.
B o r g.
Kvinnans förkämpe i svenska riksdagen.
Den svenska riksdagen, som eljes räcker till för så många olika förslag och frågor, har ej haft mycken tid att egna åt kvinnofrågan.
Ofta har den dykt upp, men så att säga ej kunnat finna andrum mellan de stora frå- gorna om härorduingsförslag och grundskatte- afskrifningar, om tulltaxor och handelstrak- tater, om lag- och löneförbättringar.
Att den det oaktadt kunnat hålla sig vid lif vi- sar, att frågan egt och eger en ovanlig lifs- kraft.
Men för denna, sin uthållighet står kvinnofrågan också i tacksamhetsskuld hos två män, som egnat henne en synnerlig om- vårdnad.
Dessa två män äro redaktören F. T.
Borg och frih.
B.
O.
Stackelberg.
Under 1880-talets förra hälft pläderade desse två män från platser i andra kamma- ren med kraft och allvar för att föra kvinno- frågan framåt, och man må sannerligen skän- ka sitt fulla erkännande åt desse män för deras oförtrutna arbete för en fråga, som af riksdagen oupphörligt sköts undan såsom omo- gen eller för att lemna plats för andra, mera svårlösta, men också mindre förberedda frå- gor.
Den ene af dessa män, frih.
Stackel- berg, har redan gått hädan, efterlemnande ett aktadt och äradt minne.
Bedaktör Borg har visserligen utbytt sin plats i Andra kam- maren mot en af Eörsta kammarens senators- stolar, men hans intresse och nitiska arbete för kvinnofrågan hafva därför ej blifvit min- dre och — låtom oss tillägga det — äfven burit någon, om också ej så rik frukt.
Redan vid sitt inträde i riksdagen (1878) var Borg känd såsom en reformernas vän och synnerlige anhängare.
En politisk skrift- ställare från denna tid betecknar honom preg- nant såsom » demokraten », alldeles som om B. skulle varit det personifierade röda spö- ket.
Så farligt var det nog icke, och säkert är, att det för närvarande både inom och ut- om riksdagen finnes partier och personer, som i fråga om avancerade åsikter lemna hr Berg långt bakom sig.
Sina reformatoriska intressen vände hr B.
att börja med till skolan, där han särskildt motarbetade latinläsningen, samt till rösträtts- frågan.
Det var denna senare reform, som förde honom öfver till kvinnofrågan.
Det vore dock ett stort misstag att tro, att hr Borg först då och på grund af sin allmänna benägenhet för reformer, leddes till att börja kampen för kvinnans rättigheter.
Dessa intressen voro hos honom af långt äldre datum, och de hade gifvit sig uttryck i hans literära verksamhet mer än ett fjärdedels se- kel förut.
Redan 1851 skref hr B.
enligt egen uppgift åt en medlem af dåvarande borgarståndet en motion om politisk fullmyn- dighet, och några år senare utsände hr B. första delen af ett större verk, benämndt » Kvinnans historia ».
Denna del af handlade de förhistoriska folkens kvinnor.
Då hr B.
på 1880-talet kastade sig in på kvinnofrå- gans gebit var han sålunda, såsom han själf säger, » sin första kärlek fullt trogen ».
Skil- naden var blott den, att han från frågans historiska öfvergått till dess praktiska del.
Impulsen till sitt första uppträdande i kvinno- frågan torde hr B.
hafva fått af de mäktiga rörelser, som strax före midten af vårt år- hundrade började göra sig gällande i Amerika.
Ehuru hr B. otvifvelaktigt var lifligt in- tresserad och väl rustad för sin uppgift, dröjde det dock några år, innan han förde fram kvinnofrågan i riksdagen.
Såsom vi redan förut sett, drogs hans uppmärksamhet åt andra uppgifter; måhända trodde han sig ock märka, att jordmånen ej var så väl be- arbetad för den nya reformen.
Redaktör Borgs första uppträdande såsom den svenska kvinnans förkämpe inom den svenska riks- dagen skedde ej heller såsom förslagsställare; det var ett par af andra talare fällda yttran- den, som första gången framkallade hr Borg på arenan som den svenska kvinnans för- kämpe.
Vid 1883 års riksdag hade ett förslag framställts om utvidgning af valrätten till Andra kammaren; grefve Sparre, den raljante venersborgshöfdingen, ansåg att förändringen, om den genomfördes, skulle medföra politisk rösträtt åt fruntimren.
För sin del ansåg han dem så » resonabla » — så föllo den ädle grefvens ord — » att de kunde vara lika be- rättigade till politisk rösträtt som mången man ».
Redaktör Borg tackade då landshöf- ding Sparre för dessa ord och uttalade sin förvissning om, att grefvens profetia snart skulle gå i fullbordan.
Själf gjorde hrj Borg redan året därpå (1884) ett försök att skaffa kvinnorna poli- tisk rösträtt, och han föreslog i detta syfte en ändring af § 14 riksdagsordningen.
Men det visade sig, att hr B. varit föga sannspådd, då han trott på framgången af en sådan re- form.
Konstitutionsutskottet, som behandlade förslaget, erkände visserligen det befogade i sträfvandet att förskaffa kvinnan en friare ställning, ja, det ville till och med ej från- känna kvinnan förmåga att döma i politiska frågor.
Men dessa hälft tvungna erkännan- den tog utskottet genast tillbaka och föror- dade riksdagen att afslå hela förslaget, hvil- ket den också gjorde.
Dessförinnan hade dock hr Borg i ett hög- stämdt, om det lifligaste intresse vittnande tal försvarat sin och kvinnans sak.
Han saknade ingalunda understöd i sin strid.
Frih.
Stackelberg kom honom till hans hjälp med ett af sina lugna, väl afvägda anföranden, och flere andra riksdagsmän anslöto sig till hans åsikter.
V i erinra oss af dessa särskildt två, som ännu äro kvar i Andra kammaren: professor Nordenskiöld och direktör Gumselius.
En sak fick hr Borg lära sig af denna debatt, och det var, att grefve Sparres hjälp ej var mycket att lita på.
Grefve S. lem- nade här sitt skämtsamma lynne fria tyglar och påstod bland annat, att modet skulle lägga hinder i vägen för kvinnan, då hon skulle fram på de trånga gångarne i Andra
kammarens samlingssal, ett yttrande, som ådrog talaren en väl befogad tillrättavisning.
Det ringa resultat af detta förslag samt måhända den omständigheten, att hr Borg 1885 flyttade öfver till Första kammaren, där utsikterna för en dylik reform voro än mindre, torde ha varit orsakerna till, att hr Borg aldrig återupptog detta förslag.
Han öfvergaf därför icke arbetet för kvinnofrågan, han vände endast sin uppmärksamhet till ett par andra sidor af samma sak: kvinnans ställning i skolan, i kommunen och inom äk- tenskapet.
Redan 1883, då ett förslag om löneför- bättring åt folkskolans lärare och lärarinnor förelåg, tog hr Borg till orda och klandrade skarpt, att lönen för lärarinnor bestämts lägre än den för lärare.
Hau sökte i sitt anfö- rande visa, att kvinnan vore vida lämpligare att undervisa än mannen.
Detta anförande, prägladt af hr Borgs vanliga nit for sin sak, skulle måhända hafva verkat bättre, om ej han drifvit sitt påstående så långt och sökt mer, än hvad han egentligen behöfde.
Ett par år senare (1885) finna vi hr Borg såsom upphofsman till ett förslag om rätt för flickor att få inträda i sjätte och sjunde klas- serna vid rikets allmänna elementarläroverk.
Frågan om samundervisning var härmed för första gången dragen under svenska riksda- gens domvärjo, och utgången kunde man för- utse: förslaget föll, men dock först sedan sympatier för detsamma uttalats.
Fem år senare dök emellertid samundervisningsfrågan upp under lyckligare auspicier i samband med den då framlagda läroverksreformen.
H r Borg fick äfven då bryta en lans för denna fråga och det med ingen mindre än ärkebiskop Sundberg, men denna gång blef hr Borg segrare.
Första kammaren gick in på sam- undervisningen, ehuru, som bekant, förslaget sedermera af andra orsaker gick om intet.
H r Borgs verksamhet för att bereda kvin- nan tillträde till åtskilliga kommunala förtro- endeuppdrag infaller under senare hälften af 1880-talet.
V i kunna tryggt påstå, att, om också en del intresse för kvinnans ställning var orsaken till dessa reformförslag, hr Borg dock alltid i främsta rummet såg på de kom- munala samhällenas fördel, då han framlade dessa förslag.
- Praktiska reformer ha också på detta oniråde blifvit genomförda, och de visa, att hr Borgs förslag varit väl afvägda med hänsyn till tidens anda och kommunens kraf.
Vid 1887 års senare riksdag fram- ställde han sina första förslag i denna rikt- ning, åsyftande att skaffa kvinnan rätt att kunna inväljas i fattigvårds- och helsovårds- styrelse samt i skolråd.
Förslaget om kvin- nans inträdesrätt i helsovårdsstyrelsen blef visserligen af Första kammaren förkastadt, men med sitt förslag rörande kvinnan i fat- tigvårdsstyrelse och skolråd firade hr Borg en dubbel triumf: förslaget antogs nämligen af För- sta kammaren (visserligen blott med en rösts ma- joritet), och då det på grund af sakernas gång visade sig nödigt att än en gång framlägga frågan för riksdagen, tog regeringen saken om hand och framlade till 1889 års riksdag ett för- slag om behörighet för kvinna att inväljas i skolråd och fattigvårdsstyrelse.
Detta förslag framkallade en het strid.
Lagutskottet, hvars mångårige ordförande, landshöfding Bergström, vid flere tillfällen uppträdt mot reformer i kvinnans ställning, hade afstyrkt förslaget.
Bland kämparne för reformen märktes äfven redaktör Borg, som kraftigt och vältaligt lade sitt ord med i vågskålen.
Han fick också upplefva den triumfen att se förslaget antaget af riksdagen och utfärdadt såsom en nu till ef- terlefnad gällande lag, som redan på flere ställen i vårt land vunnit tillämpning.
Redan vid 1883 års riksdag väckte frih.
Stackelberg motion om kvinnans fullmyndig- het d. v. s. om upphäfvande af egendoms- gemenskap mellan äkta makar.
I striden om detta förslag deltog hr Borg med vanligt intresse och vanlig lifiighet, om han också af formella anledningar ansåg sig ej kunna vara med om att bifalla förslaget.
En variant af detta förslag har hr Borg framlagt vid inne- varande års riksdag.
Han har där föresla- git åtgärder, afsedda att underlätta skils- messa mellan makar, där fadern ej kan eller vill försörja familjen.
Det förslag redaktör Borg senast lagt fram för svenska riksdagen rör frågan om kvinnans ålder vid ingående af äktenskap.
Den läg- sta åldern är i nu gällande lag bestämd till 15 år.
V i d 1890 års riksdag föreslog emel- lertid hr Borg, att den skulle bestämmas till 21 år.
Denna reform ansågs dock gå för långt; förslaget föll i båda riksdagens kam- rar.
V i d innevarande års riksdag har det dock åter kommit upp, ån en gång frambu- ret af hr Borg, som denna gång föreslagit äktenskapsålderns bestämmande till 18 år.
V i ha härmed antydt grunddragen af re- daktör Borgs verksamhet för kvinnofrågans lösning.
Under senare år har denna verk- samhet upptagit en stor del af hans ar- bete såsom riksdagsman.
Direkt på hans initiativ hafva väl icke reformerna på detta område tillkommit, men han har varit den som stått i brechen, den nitiske banbrytaren, då det gällt i vägen stående fördomar.
Detta är en verksamhet, som ej förtjänar att glöm- mas, och som säkerligen ej heller blir glömd.
H.
L. V. En kopp kaffe!
m » &lt; " &amp; [a, jag tackar; men godt skall det vara », tycka!
vi oss höra mången läsarinna utropa vid åsy- nen af rubriken här ofvan.
Litet hvar af oss har nog lagt märke till, buru stor skilnad det är i smaken på det kaffe, som bju- des hos fru A. och fru B., fru C. och fru D., och då man några gånger druckit kaffe på olika ställen, får man ett sådant intryck af detsamma, att man ensamt af dess smak skulle kunna säga, hos hvem man befinner sig.
Kaffets smak beror naturligtvis i främsta rummet på kaffesorten.
Kaffet är af två hufvudslag: det arabiska eller abyssiniska, som endast växer å hög- ländta trakter, och det liberiska, hvilket trifves på låglandet och förekommer endast i Afrikas ekvtorial- trakter.
Det först nämnda är af otaligt många sorter, af bättre och sämre smak allt efter växtplatsen.
Mest värderadt är mokkakaffet, det verkligt äkta nämligen, därnäst det javanska och det eeylonska; sist kommer det amerikanska.
Af amerikanska kaffesorter anses vanligtvis det brasilianska vara det sämsta.
Att detta är en oriktig föreställning bevisas bland annat däraf, att det kaffe, som går i handeln under namn af » äkta mokka », ej är annat än frånplockade små brasilianska bönor, hvilka man genom färgning eller svag röstning gifvit en mokkabrun färg.
Brasilien är så stort och så olika till sin beskaffenhet, att kaffe från dess olika landsdelar är af stor olikhet; det finns brasilianskt kaffe, som i godhet kan mäta sig med det bästa java.
Det fordras stor sakkännedom för att vid inköp af kaffe kunna välja en god sort.
Härvid torde kaffets lukt vara det bästa rättesnöret: ett kaffe med frän, obehaglig lukt, kan svårligen gifva en god dryck.
Vidare bör man förvissa sig om, att kaffet ej är färgadt, ty ett verkligt godt kaffe behöfver aldrig någon förklädnad.
Tvättar man kaffebönorna i hett vatten, då upplöses färgen, om sådan finnes, hvarför detta bedrägeri är lätt att skydda sig för.
Men det färdiga kaffets smak beror ofantligt mycket af tillagningen.
Häraf kommer det sig, att personer, som köpa af samma kaffeslag, likväl bjuda på kaffe af så skild smak.
Vi skola nu se till, huru man bäst skall kunna ehålla en kopp godt kaffe.
Då kaffet vid röstningen upphettas, bortgår en större eller mindre mängd af dess värdefulla bestånds- delar.
Därför bör det rostas i ett kärl, som är så tätt som möjligt, och röstningen ej fortsättas längre, än att det kan få svalna i brännaren.
Det bör ej kolas, brännas svart, utan gifvas en rostbrun färg, mörkare eller ljusare allt efter kaffesorten.
Efter röstningen förvaras det i om möjligt lufttätt kärl.
Vid kokningen males endast så mycket, som går åt för hvarje gång.
Det males till fint pulver, men ej förr än det skall användas, ty det förlorar mycket af sin arom, då det är i beröring med luften.
Vattnets beskaffenhet har vid kaffekokningen större betydelse, än man i allmänhet tror.
Personer, som resa mycket, göra snart den iakttagelsen, att en och annan ort utmärker sig framför andra genom sitt goda kaffe.
En sådan ort är Böhmens hufvudstad, Prag, kaffekännares förlofvade land, och det är endast vatt- nets beskaffenhet, som skaffat nämnda stad denna ära.
Godt källvatten är det bästa, men som vattnets sam- mansättning är olika i olika källor, bör den, som har två eller flere olika vattenställen till sin disposition, försöka dem alla, bestämma sig för det, han funnit bäst, och sedan aldrig använda vatten från något annat ställe till kaffe.
Nödgas man använda regn- eller flodvatten, kan man genom tillsättande af en liten bit soda öka vattnets förmåga att utdraga och tillegna sig kaffets smakande beståndsdelar.
Liksom vid bränningen bortgår äfven vid kok- ningen en stor del af kaffets arom.
Därför erhåller man det bästa kaffet genom att hälla det pulverfsera- de kaffet i ett kärl, som kan lufttätt tillslutas — t. ex. en s. k. kaffepumpa — öfvergjuta det med kokande vatten och låta det stå på ett varmt ställe ' / « timme att draga, men icke koka.
Den färdiga drycken be- håller på så sätt den arom, som man hos det obrända kaffet kan förnimma med lukten.
Många personer, ovana vid så lagadt kaffe, tycka ej om dess smak.
Dem skulle vi vilja tillråda att låta kaffet koka, men endast 3 — 5 minuter, samt då kitteln lyftes af elden lägga en eller ett par teskedar kaffepulver på kitteln, som får stå på spiseln en tio minuter utan att koka.
En liten bit torrt fiskskinn eller torkad ägghvita lagd på kaffet gör, att detta fortare blir klart.
Af allt, som säljes eller användes såsom kaffesur- rogat, finns intet, som förtjänar detta namn.
Väl kan man af många ämnen bereda en dryck, som till färg och utseende liknar kaffe, men aldrig någon, som besitter kaffets egenskaper.
Med litet besvär kan man dock göra en ganska afsevärd besparing vid til- lagning af kaffe genom att tillgodogöra sig de vid röstningen bortgående flyktiga beståndsdelarne hos kaffebönorna.
Lägger man små bitar af brödkanter eller skorpor eller ock särskildt för ändamålet bakade nötstora, porösa bröd i brännaren tillsammans med kaffet, då detta rostas, så uppsuger brödet en stor del af den arom, som eljes skulle hafva gått bort genom skorstenen.
Af så behandladt bröd kan man koka verkligt kaffe, och om det krossas och kokas tillsammans med kaffebönor, minskar det något åt- gången af dessa.
Hvarför dricker man så gärna kaffe?
Den som vant sig vid det, kan nog finna behag i dess smak, men det är dock ej detta, som skaffat det så många vänner.
Sitt stora anseende har det erhållit på grund af sina egenskaper.
Måttligt njutet verkar det lifvande på både kropp och sinne, förtager känslan af trött- het, skärper tankeförmågan och eggar till nya an- strängningar.
Jean Paul har ej så orätt, då han säger: - » kaffet har skapat den eldige araben, teet den eeremonielle kinesen ».
Af europeiska land stå Byss- land och England framom alla andra i tekonsumtion, och invånarne i dessa land äro också beryktade för sin flegma.
Kaffet befodrar också matsmältningen, hvarför man får en sådan känsla af välbehag, då man ofvanpå middagen druckit sitt kaffe.
Kaffet blandas vanligt- vis med socker och grädde, som båda äro mycket närande.
Då man på morgonen ej har smak för fasta födoämnen, utan endast dricker en kopp kaffe med bröd, är det därför på sin plats att begagna dessa tillsatser, men då man vid middagen ätit sig mätt och det endast skulle verka menligt att tillföra magen ytterligare näringsämnen, bör man dricka sitt kaffe utan grädde och helst äfven utan socker.
Enligt nyare undersökningar öfver kaffets verk- ningar framgår, att det verkar fördelaktigt på mat- smältningen, endast om bland födoämnena ingår kött såsom en viktig beståndsdel; för den däremot, som uteslutande eller hufvudsakligen lefver på växtföda äro kaffets verkningar högst menliga.
Man talar om kaffet såsom någonting alldeles onö- digt, men skulle vi på en gång beröfvas denna dryck, skulle det kunna medföra skadliga följder.
Att för- tärandet af spritdrycker i så betydlig grad minskats, torde till en god del böra tillskrifvas kaffet, hvars bruk förvisso mycket bidragit till sedernas mildrande.
Smånotiser från kvinnovärlden.
Ingen äktenskapsskilnad vill lagutskottet veta af i de fall, som herr Borg föreslagit inneva- rande riksdag.
Det afstyrker nämligen hans motion om att, då fattigvårdsstyrelse nödgats lemna en fa- milj understöd på grund af mannens supiga eller i öfrigt lastbara lefverne, fattigvårdsstyrelsen skulle ega att, därest hustrun därtill samtycker, anmäla makarne till skilsmessa först på ett år och, om för- hållandena icke undergå någon förändring till det bättre, sedermera till slutlig skilsmessa.
Stockholms äldsta invånarinna har af- lidit.
Huvudstadstidningarna ha under de senare åren på frn Anne Maria Berns ' födelsedag innehål- lit meddelanden om den åldriga damens helsotill- stånd m. m.
Icke blott inom en trängre familje ' krets utan i alla samhällslager har intresset för Stockholms äldsta invånare, hvars fenomenalt höga ålder ådrog sig allmän uppmärksamhet, tagit sig ett uttryck i talrika besök i hennes hem, gratulationer, sändningar af kort o. s. v. Den gamla har nu ändtligen efter en mer än 103-årig lefnad lagt sitt hufvud till ro.
Hon var född i Edebo socken i Boslagen den 13 augusti 1787.
Landtmätaren i Stockholms län Carl Wilhelm Lindman, som afled 1849, var hennes fa- der.
Ar 1815 ingick fru Berns äktenskap med bankokassören Johan Fredrik Berns.
Den gamla hade lefvat under icke mindre än sju konungars regeringstid.
Hon hade varit med om att jorda fyra af sina barn.
Ända till dess hennes sista timme den 15 dennes slog, var den åldriga i besittning af sina själskrafter, och äfven i kroppsligt afseende var hon vid ovanligt kraftig vigör.
Kxmversationskxirser med begränsadt delta- gareantal (högst 10) anordnas från och med nästa vecka å Nya språkkursen härstädes (Mäster Samuels- gatan 19).
Till en början ha blott engelska och tyska upptagits på dessa konversationstimmars program, i det senare språket skall kursen ledas af en infödd tysk lärarinna.
Förutsättning för att få deltaga i kurserna är att ega vanliga skolkunskaper i de nämda språken.
De torde särskildt lämpa sig för dem af Iduns läsarinnor, som i sommar ämna vistas utomlands.
I engelska öppnas äfven aftonkurser, för hvilka icke så mycket förkunskaper äro af nöden.
Teater och musik.
Kungl.
operan, som i anseende till hr Odmanns opasslighet ledsamt nog gång på gång måst inställa den fortsatta reprisen af » Otello », gifver i afton åter » En midsommarnattsdröm » af Shakepeare med Men- delssohns musik.
I Pucks roll debuterar en ung elev från balettkåren fröken Lindsén, om hvilken man hyser mycket stora förhoppningar.
Sjätte symfonikonserten egde rum redan den 21 dennes eller endast en vecka efter den närmast fö- regående, detta för att sätta den publik som besö- ker dessa värdefulla musiktillställningar, i tillfälle att höra hr Salomon Smith till stor orkester utföra » Wo- tans Abschild von Brunhilde und Feuerzauber » ur Wagners » Walktire ».
Wotans Feuerzauber är ett praktstycke af .djärf tonmålning, ftillt af bedårande klangeffekter.
Äfven själfva sången är af stor skön- het, och hr Smiths gedigna föredrag underlät ej att väcka entusiastiskt bifall.
Konserten inleddes med den från föregående sym- foniafton bekanta Brahms 4:e symfoni, och besan- nade sig på det gynnsammaste vår i förra numret uttalade förmodan, att densamma vid förnyadt åhö- rande skulle vinna i fattlighet och intresse.
Kväl- lens andra stora nummer utgjordes af » symfoniernas symfoni », den härliga Beethovens c-moll-symfoni med nummer 5.
Som vanligt väckte det odödliga mästerverket ett nästan hänfördt bifall.
Utförandet var ock på alla händer högeligen godt och jämnt, till en verklig heder för både orkester och dirigen- ten, hr Franz Neruda.
Programmet upptog slutligen ett andantino ur Franz Schuberts musik till » Bosamunda », en me- lodiskt smekande och poesifylld komposition, mot hvilken möjligen endast kan invändas, att temat är väl enformig npprepadt.
Utförandet var verket värdigt.
K.
Dramatiska teatern har fortfarande med fram- gång gifvit sina båda nyaste stycken » Pater noster » och » Margot ».
Till omvexling med detta program har äfven gifvits » Falska juveler » och » Ära ».
Dramatiska teaterns nätta nya program blir sam- mansatt af två stycken: » Kärlekens triumf », skåde- spel på vers i två akter af G. Giacosa, öfvers.
fr. italienskan af H.
Key, samt » Familjelycka », komedi i tre akter af A. Ch.
Leffler, hertiginna di Cajanello.
I början af mars har man att motse en intressant debut af en ung norska, fröken Marie Mejlcsnda; som på svenska språket kommer att utföra Svan- hilds roll i Ibsens » Kärlekens komedi ».
Svenska teatern.
Den 19 dennes om kvällen er- bjöd den Svenska teatern en syn, ej allt för hvardagsvanlig, men hvilken ovilkorligen kommer den sanne habituéns hjärta att klappa en smula fortare: en glänsande premiérpublik, från golf till tak besättande den ståtliga salongen intill sista plats.
Snart sagdt allt hvad vår hufvudstad eger af rang inom vetenskap, konst, literatur och societet hade här mött för att bevittna, i hvad mån Ibsens senaste dramatiska gåta, den mångomskrifna » Hedda Gabler », kunde taga mänsklighet och förklarande gestalt i scenisk dräkt.
Vanskligt har det alltid visat sig att ernå en till- fredsställande tolkning af den ryktbare diktarens dunkla verk; man ansåg denna gång Svenska tea- terns försök till och med ganska djärft.
Må så vara; det var i hvarje fall en berömvärd djärfhet, det konstnärliga modet hos en institution, som ofta visat sig ärligt vilja det bästa.
När nu ej längre fru Fåhrteus kan räknas med bland de disponibla, egde näppeligen någon svensk tragedienne större förutsättningar att individualisera Hedda Gablers motsägelserika natur än fru Engel- brecht.
Hennes spel verkade väl till en början, i synnerhet i den första akten, väl tungt; hon så att säga antecipierade det tragiska, och godt hade varit, om disharmonien i Heddas väsen, som ju egentligen endast har sin grund i innerlig leda och blaserthet, verkat något lättare och mera ytligt nyckfull.
1 den mån handlingen utvecklades och den tragiska ra- men slöt sig allt tätare omkring Heddas personlig- het, växte emellertid fru Engelbrechts framställning till ett verkningsrikt och ekvivalent uttryck för för- fattarens storslagna intentioner.
Värdigt vid sidan af fru Engelbrecht stod fröken Seelig med en fint utmejslad och karaktärsrik figur.
Sedan den begåfvade unga skådespelerskan gjorde sin uppseendeväckande debut som Hedvig i » Vildanden », har hon enligt vårt förmenande ej åstadkommit nå- got så sannt kändt och verkande som denna hennes fru Elvsted.
Den gången spelade den unga flickan med naivitetens ursprunglighet, hälft på instinkt, balft på skickligt inlärd lexa; man hade svårt att säga, hvar den konstmessiga ledningen slutade och de rika förutsättningana togo vid.
I fru Elvsted träder den mognade, reflekterande konstnärinnan emot oss; en konst, som så väl beherskar så rika resurser, inger hvarje teatervän de ymnigaste för- hoppningar för framtiden och för stunden en odelad glädje.
Hr Olssons Jörgen Tesman utmärktes för en syn- nerligen lyckad mask och ett konsekvent genomfördt spel.
Man har anmärkt, att hr Olsson gjorde den distraite vetenskapsmannen nästan för bortkommen och löjlig.
Helt visst kunde dock rollen i oskick- ligare händer frestat till att än ytterligare chargeras; vi funno Svenska teaterns Jörgen Tesman hålla un- gefär det rätta måttet för att utan osannolikhet eller osmaklighet gifva vederbörlig förklaring och relief åt Heddas motvilja.
Eilert Lövborgs parti är måhända det vanskligaste i hela stycket; det fordrar en skådespelare med en rent titanisk kraft af inre glöd, som dock alltjämt måste dämpas och så att säga endast glimta fram.
Att hr Zakrison ej fyllde ett sådant mått, kan knap- past förebrås honom.
Hans prestation kännetekna- des dock af ett ärligt studium, som ej undgick lö- nen af en viss framgång.
Hr Engelbrechts assessor Bräck föreföll oss väl kylig.
Låt vara att denne gamle libertin är en mä- stare i förställning och slug beräkningskonst; han gömmer dock en fruktansvärd passion inom sig; nu blir man nästan öfverraskad, när man sent omsider upptäcker Bräcks beräkningar på Hedda.
Fröken Rylanders tant Tesman verkade innerligt och naturtroget.
Man har visserligen ej skäl att hoppas något långt lif på repertoaren för » Hedda Gabler ».
Ett ärligt tack har dock Svenska teatern förtjänat, då den beredt den publik, som öfverhufvud taget be- sitter några djupare literära intressen, tillfälle att skärskåda Ibsens senaste arbete inom den ram, som är den enda rätta och framhäfvande för alstren af den sceniska teknikens störste möderne mästare.
Ä denna teater gifves i midten af nästa vecka för första gången » Kumlander », folklustspel med kupletter, efter en idé af L ' Arronge, fri bear- betning af Hararald Molander.
af hr Holmquist.
Titelrollen spelas Filharmoniska symfonikonserten gaf i måndags sin sjätte konsert (tredje abonnementskonserten) i Mu- sikaliska akademien inför fullsatt talong.
Såväl det synnerligen anslående programmet, hvars första af- delning var egnad att hylla minnet af N, W.
Gade, som det goda utförandet af detsamma och publikens entusiastika bifall visa oförtydbart, att Filharmoniska sällskapet och dess symfoniorkester blifvit en af de viktigaste faktorerna i hufvudstadens musiklif.
Och det kan ej annat än glädja musikvännen att finna, det dylika företag, som bidraga att höja och förädla allmänhetens smak for god och gedigen musik, krö- nas med framgång.
Programmets första afdelning var som sagdt afsedd att utgöra en välförtjänt hyllning åt den nyligen bortgångne danske tonsättaren Gade.
Efter en af premieraktören hr Törnqvist framsagd prolog af hr Ivar Damm med musik ur » Ossianuvertyren », » El- verskud » och » Korsfararne » sjöng hr Filip Försten ett par romanser ur » Elverskud », och erkännas må- ste att hr F. sällan låtit höra sig så till sin fördel som denna gång.
Af den framstående sångarens vanliga böjelse att detonera märktes denna gång intet.
Föredraget af dessa nummer såväl som af Kjerulfs visor i konsertens andra afdelning var varmt och innerligt samt prägladt af musikalisk smak och finess.
Gades förträffliga symfoni n:r 4 erhöll liksom öfriga orkesternummer ett förtjänstfullt utförande.
En norsk folkvisa af Joh.
S. Svendsen var ett förtjusande litet stycke, bearbet.
för stråkor- kester.
Konserten afslöts med Edvard Griegs Peer Gynt-suite, hvars alla satser nu liksom förra gången väckte entusiastiskt bifall.
Suiten kan säkerligen ännu flere gånger med framgång upptagas på ett konsertprogram.
Hr Hallen, sällskapets skicklige ledare, fick ofta under aftonens lopp mottaga publi- kens hyllning.
Tredje kammarmusiksoarén gafs i tisdags i Veten- skapsakademien inför fullsatt salong.
De unga exe- kutörerna, som denna gång biträddes af en så emi- nent förmåga som hr Franz Neruda, ådagalade fort- farande ett högst förtjänstfullt samspel med god ny- ansering samt ett godt omdöme vid val af program.
Bifallet var synnerligen lifligt, särskildt efter Kiels pianokvintett, som också utgjorde programmets mest anslående nummer.
Pianostämman sköttes förtjänst- fullt af fru H. Svedbom.
Filharmoniska sällskapet gifver om torsdag den 5 mars sin andra abonnementskonsert, vid hvilken Brahms härliga » Kequiem » utföres.
Att detta skall locka fullt hus, taga vi för gifvet.
Hrr Arvid Ödmanns och Salomon Smiths matiné sistl. söndag i Berns ' konsertsalong var naturligtvis till trängsel besökt och bifallet efter alla af matinégif- varne sjungna nummer rikligt.
Ett synnerligen värdefullt biträde lemnades af grefvinnan Taube, hvilken i ett par visor af Kjerulf hade tillfälle lägga i dagen sin alldeles ovanliga talang, Bamt af pro- fessor Ivar Hallström, hvars förtjusande » STotturno », sjungen af hr Odmann, utgjorde en intressant nyhet.
Hr Erik Åkerberg, den begåfvade tonsättaren och instruktören, gifver om måndag konsert i Musika- liska akademien med biträde af fröknarna Augusta Ohrström, Ester Sidner och Elin Strandberg samt hrr Salomon Smith och Oskar Lejdström, en större manskör och en blandad kör.
Programmet upptager hufvudsakligen svenska kompositioner, däribland flere af konsertgifvaren själf.
Om konstnärskarnevalen i Berns ' salonger i morgon lördag påminna vi ännu en gång.
De flesta biljet- terna äro redan utsålda.
Storartade öfverraskningar äro förberedda.
Musiken kommer att utföras af tvänne orkestrar, etablissementets egen och en mi- litärmusikkår.
Artister inom olika branscher skola fungera som dansmarskalkar och se till, att ingen trängsel uppstår.
Vaktgöringen skall bestridas af ntvaldt manskap i medeltidskostymer.
Till deko- reringen bidraga vår framstående tecknare Viktor Andrén och vår skicklige dekorationsmålare Carl Gra- bow m. fl.
Den viktigaste dragningskraften torde, skrifver hr Ossian Hamrin den oöfverträfilige huf- vudarrangören af det hela till oss, och häri har han alldeles rätt, dock vara att förskaffa Dramatiska och musikaliska artisternas pensionsförening en välbe- höflig kapitalförstärkning.
Fågel penix.
Berättelse för Idun af Mathilda LSnnberg.
Belönad med hedersamt omnämnande vid Iduns stora pristäfling.
(Forts.) » dffruru vågar ni på detta sätt tillbakavisa en dyft.
främling, som söker min onkel? » » Ingeniören har befallt mig att hänvisa arbetare, som söka honom, till verkmästaren, » sva- rade betjänten ödmjukt.
» Har han också befallt er att bemöta dem hå- nande och ohöfligt? » sade miss Faithful.
» Jag är öfvertygad om, att min onkel är alltför mycket gentleman för att kunna föreställa sig, huru denna hans befallning utföres af den, som ej har ett hår af gentleman hos sig. » Betjänten rodnade af vrede, men han bugade sig blott tyst, och miss Faithful skred majestä- tiskt uppför trappan och gick in i sitt toalettrum.
Ungefär en kvart därefter kom hon nedför en bekväm spiraltrappa, som från hennes våning förde direkt ned till den vackra vinterträdgården, hvilken gränsade intill salongen.
Dörrarne till detta rum stodo öppna, och hon stannade nu i skyddet af en stor palm för att höra, om Archi- bald konverserade med den unge arbetaren.
In- om sig undrade hon, om hon borde bjuda honom på lunchen, men hon tvekade likväl.
Så hörde hon sin onkels steg.
Hon såg honom komma in i salongen och stanna förvånad vid åsynen af den unge arbetaren.
» Sir, » började denne blygt; » vågar jag fråga, om ni skulle vilja anställa mig vid er verkstad. » » Sådana saker sköter min verkmästare om.
Visa honom edra betyg och rekommendationer! » » Jag har inga sådana, sir; men er brorson, åt hvilken jag hade lyckan att en gång göra ett litet arbete, gaf mig ett rekommendationskort, som jag lemnade er betjänt, då ni var bortrest för någon tid sedan. » » Väl möjligt; men det har jag alldeles glömt. » Den unge arbetarens förlägenhet blef allt större, och Archibald gjorde intet för att komma honom till hjälp.
Miss Faithful gjorde en rörelse af ovilja.
Hennes kusin märkte det och skyndade att falla in.
» Kära onkel, det är ju så naturligt, att ni glöm- mer sådana småsaker, » sade Archibald och trädde fram till sin onkel; » därför har jag med kusin Faithfuls samtycke kommit hit för att mundtligen framföra min rekommendation.
Denne unge man lagade både fort och skickligt mitt nya repeter- gevär, som gått sönder, och jag tillåter mig att på det varmaste rekommendera honom. » » Jag plägar alltid låta verkmästaren sköta så- dana affärer, » sade ingeniören buttert.
» Men ni behöfver ju arbetare? » » Ja, det är sannt; men en fluga gör ingen som- mar.
Är ni van vid smidesarbete? » » Jag vågar knappast svara ja, » sade Gunnar.
» Jag har deltagit i sådant, men mer i att sam- mansätta maskiner och göra ritningar till sådana.
Men jag är nöjd med hvad arbete som helst. » » Nå ja, för Archibalds skull, » sade den äldre herr Finestone, » och för miss Faithfuls skull, som intresserar sig för saken, skall jag väl anta er, unge man.
Hvad är ert namn? » » Gunnar Granberg, svensk till börden. » » Det är en god nation, » sade den äldre Fine- stone i välvilligare ton; » jag har haft flere ut- märkta arbetare, som varit svenskar.
Ni kan börja arbeta om måndag, jag skall tala med verk- mästaren därom. » » Tillåt mig att lyckönska er till er anställning hos min onkel, » sade miss Faithful, som nu kom in i salongen, iklädd en gräddfärgad spetskläd- ning och med koraller i håret.
Hon var förtrol- lande täck och frisk som en blomma, fuktad af morgondaggen.
Miss Faithful gick fram till Gun- nar och räckte honom handen.
» Jag tackar er, miss, » sade han och fattade tvekande den framräckta handen.
Det var en liten fin hand, visserligen n^got solbrynt och ma- ger, men den hade,muskler starkare än en kvinna vanligen har, och hennes handtag var fast och kraftfullt.
» Som jag sagt, » återtog ingeniören, » ni kan börja arbeta om måndag. » Gunnar gick, Faithful följde honom till dörren.
Då hon vände sig om, hade både onkel och neveu kastat sig baklänges i hvar sin länstol och skrat- tade.
_ Den unga flickan såg förvånad från den ene till den andre af de båda männen.
» Ah, Faithful, » sade onkeln och bemödade sig att tala, men kunde knappast få fram orden för skratt; » med hvilken air du gör les honneurs i salongen för en liten smedslärling! » Faithful rodnade, men svarade med den slag- färdighet, som var henne medfödd: » Jag anser mig ha vida mer heder af mitt uppförande än I, mina herrar.
Du, Archibald, dröjde att komma den stackars gossen till hjälp, när han stod där förlägen och stammande — och du, onkel, med hvilken stötande korthet du talade med honom! » » Det var ju blott en arbetare, kära Faithful, och jag blef så förvånad att finna en sådan i min salong. » » Men, onkel — i Amerika, det fria Amerika, där alla människor äro lika — i Pensylvanien, där alla äro bröder sedan gamle Penns dagar! » » Rena teorier, kära barn, » sade onkeln.
» Rena teorier, som jag verkligen inte väntade att få höra af djg. » » Åh, onkel, Faithful har blifvit avanceradt li- beral och filantrop, » inföll Archibald gäckande.
Men Faithful svarade allvarligt: » Man talar så mycket om socialismen, om arbetarnes hat mot de bättre lottade, och man fruktar därför.
Hvar- för iakttager man då ej åtminstone vanlig höflig- het mot de arbetande?
Om vi ej kunna för- bättra deras ställning, gifva dem högre aflöning, bättre bostäder, andel i vinsten af de företag, hvartill de bidraga med sitt arbete — om, säger jag, vi ej kunna allt detta — ett kunna vi göra.
Vi kunna bemöta dem som likar, tala till dem som en gentleman till gentlemän och ej begagna ett särskildt språk till dem, tillåta dem att tala förtroligt med sin husbonde i hans hem och till- hålla sina tjänare att ej bemöta dem på ett stö- tande sätt.
Det är hvad vi kunna, onkel, och hvad jag väntar af dig, du som är så klok, så rättänkande och så god. » o » Och hvad väntar du af mig, Faithful? » sporde Archibald.
» Ingenting, ty du är en snobb, min kusin. » » Oh, tant de bruit pour une omelette! » sade Archibald leende, men förtretad.
» Ja, det var en maidenspeech, som ej var så oäfven, » inföll nu onkeln.
» Det var din första sparlakanslexa, lilla Faithful.
Du blir en utmärkt sparlakanspredikant — eller hur, Archibald? » » Jag skulle beundrat min kusins tal mycket mera, » svarade Archibald med en bugning; » om arbetaren ej varit en ung vacker karl. » » Dumheter, som vilja vara spetsiga, men förlora sin udd, » genmälte Faithful.
» Ingen vet bättre än du, kusin Archibald, huru lågt jag skattar en ung vacker karl.
Men låtom lunchen inte vänta längre! » Hon tog onkelns arm och gick in i matsalen, där lunchen var framdukad.
Gunnar gick hem mycket glad.
Det var ett be- römdt etablissement, vid hvilket han erhållit an- ställning.
Han hade hört mycket talas om in- geniör Finestones verksläder, hvilkas omfattande tillverkning af hvarjehanda maskiner och meka- niska saker, från dessa små sinnrikt uttänkta pjä- ser, hvilka allmänt begagnas i de amerikanka hus- hållen, där man behöfver så mycket spara på handarbetet, till de stora ångmaskinerna i indu- striens tjänst.
På måndagen infann han sig, blef antagen, och arbete anvisades honom i en smedja bland ett tjugutal andra arbetare.
Man hade betalt efter styck, och mången van arbetare förtjänade ganska bra; men Gunnar var ej en van arbetare, hans kroppskrafter, ehuru icke små, voro ej uppöfvade, han egde ej den uthållighet, som erfordrades.
Därtill kom, att alla hans arbetskamrater i ho- nom vädrade en » öfverklassare » och bemötte ho- nom med en stramhet, som gränsade till ogenhet.
Alltid.
fick han det svåraste, minst lönande arbe- tet, och hans verktyg blefvo de utvaldt sämsta, som funnos i verkstaden.
Verkmästaren, som arbetat sig upp från en simpel arbetare till sin nuvarande plats, visade honom också ovilja, må- hända af samma skäl som de andra, måhända äf- ven därför att han funnit sig förbigången genom Gun- nars sätt att blifva antagen af ingeniören själf.
Allt nog, Gunnar hade föga angenämt vid mr Finestones verkstad, och han förtjänade mindre, än då han var bärare åt ångbåtspassagerare, och vardt därtill mera uttröttad.
Dessutom kunde han vid hamnen hålla sig för sig själf och behöfde ej komma i närmare beröring med andra arbetare; men där på verkstaden voro ju alla kamrater.
När han om aftnarne kom hem ifrån hamnen, kunde han taga fram sina böcker och läsa en stund, han kunde rita och kalkylera, om han ville.
Men nu, när han kom hem från verkstaden, var han så uttröttad, att han blott kastade kläderna af sig i allra största hast och insomnade i en kroppsarbetares tunga drömlösa sömn.
Han hade hoppats, att ingeniören eller någon af dennes familj — han tänkte på miss Faithful, men vågade ej tillstå det för sig själf, utan nämnde blott Archibald i tankarne — skulle nå- got vidare höra efter honom; men så skedde ej.
Miss Faithful — hade hon alldeles glömt bort den unge arbetaren, för hvars skull hon hållit sin maidenspeech inför sin onkel och sin kusin?
— Ja visst.
En ung nittonårig amerikanska på mo- det har tusen saker att tänka på, och miss Faith- ful Fairfax var en af de mest tongifvande unga damer i Filadelfia.
Hon var enda dottern af re- dan döda och mycket rika föräldrar, och hennes morbror, ingeniör Finestone, var hennes förmyn- dare.
Denne var ungkarl, redan en äldre man, och hon bett aktade honom som en fader.
Sedan hon lemnat en af de förnämsta uppfostringsan- stalterna för unga ladies, där hon tillbragt sin barndom, hade hon bott i morbroderns hus och betraktades som matmoder af dess tjänare.
Hon hade sin lilla våning för sig, sina egna hästar och enskilda betjäning, men hon vistades för det mesta i morbroderns salong om dagarne, tog där emot sina vänner och gjorde les honneurs för hans.
Hon var hans ögonsten, kärare än någon dotter kunde vara, och han njöt af att kunna göra allt för henne, föra ut henne pä nöjen och resor emellanåt och söka uppfylla hvarje önskan, som kunde uppstå i hennes hjärna.
Miss Faithful hade således — upptagen af sina nöjen, sina plikter som värdinna och bryderiet att kunna hitta på något att önska — alldeles glömt bort Gunnar.
Och filantropien hade gått samma väg.
Hon hade varit på en resa med sina kusiner, Archibald och Annie.
De hade farit upp- för Delawarefloden på en liten ångbåt och sedan gjort en fotvandring inåt landet.
Hela denna ut- flykt räckte en månad, och då de åter kommo hem, skyndade alla att öfverhopa henne med vi- siter, med bjudningar och lustpartier, både till vatten och lands.
Huru skulle hon då kunna komma ihåg en ung arbetare, som hon en dag af en nyck hjälpt att få plats?
Men en dag under måltiden sade hennes mor- bror till henne: » Din protegé — den där unge svensken — visar sig som en klen arbetare, verk- mästaren har föreslagit mig att afskeda honom, och jag hade nog gjort det, men — som min systerdotters ödmjuka tjänare ville jag först in- hemta hennes önskningar. » » Du är alltför god, onkel, » sade miss Faithful likgiltigt; » men gör, som du för godt finner.
Har han annars visat ett dåligt uppförande? » frågade hon.
» Nej, visst inte, han är blott för klen, han måste företaga sig något annat, som bättre mot- svarar hans kroppskrafter. » Miss Faithful böjde hufvudet till tecken af sitt gillande.
Gunnar blef uppsagd från sin plats och tillsagd att gä in på kontoret vid en viss tid för att göra sluträkning och utfå, hvad han kunde hafva till godo.
Det vållade Gunnar ingen sorg, hans ställning vid verkstaden hade varit så svår och hans arbetsförtjänst så liten, men det var ändå retsamt att blifva uppsagd.
Men lika godt.
Hade han ej blifvit det, skulle han i alla fall hafva gjort det själf, han stod ej längre ut.
Till följd häraf gick Gunnar in på kontoret.
Han hade tagit miste om tiden, där fanns blott en kontorspojke, som underrättade honom, att nu hade kontorspersonalen sin lunch, och att han finge vänta kanske en timme.
Gunnar satte sig ned på en stol och lät sina ögon öfverfara rum- met.
Dörren stod öppen till ett inre rum.
Det var ritrummet.
Öfver allt sågos färdiga och half- färdiga ritningar och kalkyler.
Han gick från den ena pulpeten till den andra.
Hvad de måtte vara skickliga allesammans!
Men hvad var det?
Han fann, att han skulle kunnat göra allt detta lika bra, om ej bättre.
Ja, det skulle han visa dem — han var nu i alla fall afskedad.
(Forts.) InnehållsföFteekning: Mathilda T a u b e; af B. O. S.
(M e d porträtt.)
— E n i s - tapp; poem af Daniel Fallström.
— E t t förslag i en viktig fråga; till alla husmödrar, af Axel B.
— Fru A n n a Bugge W i c k s e l l.
— B r u d g u m m e n; af Furst D. Galitxin-Murawlin.
Öfvers.
för Idun.
— F.
T.
Borg, kvinnans förkämpe i sven- ska riksdagen; af M.
L. V. (M e d porträtt.)
— E n kopp kaffe!
— Smånotiser från kvinnovärlden.
— Teater och musik.
— Fägel F e n i x; ber.
för I d u n af Mathilda Lönnberg.
Bel.
med heders, o m n.
vid Iduns stora pristäfling.
De smycken, som fortfarande för den s. k. lilla toaletten äro förherskande, äro alltjämt de små emaljerade blommor och fjärilar, som under vintern 1890 väckte så stort uppseende i Paris.
De modernaste äro Viol-, Blåklint- o. Penséebroscherna samt de små hvit- och blåemaljerade fjärilarne.
Prisen ställa sig olika fr. 6 till 15 kr.
Sändas efter rekvisition tu / landsorten i rek.
bref.
från J u v e l e p a p H A L L B E R G, R e g e r i n g s g a t a n 9.
