# ID: svediakorp-per846
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1891
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 15,312
# sentences: 660
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Fredagen den 20 februari 1891.
N:r 8 (166) Prenumerationspris pr år: I d u n m e d Modetidning och ko- lorerade planscher k r.
8: — I d u n m.
M o d e t, u t a n k o l.
pl.
» 6: 50 Idun ensam » i: — Byrå: H a m n g a t a n 1 6, 2Va t r.
(midt för Kungsträdgården.)
P r e n u m e r.
sker i landsorten å post- a n s t a l t, i Stockholm h o s r e d a k t i o n.
Redaktör och uigifvare: FRITHIOF U t g i f n i n g s t i d: hvarje helgfri fredag.
HELLBERG.
Träffas å b y r å n k l.
1 0 — 1 1.
Lösnummerpris: 15 öre.
Allm.
Telef.
61 4 7.
(vid kompletteringar).
Qem&lt;iHilt » Baktr.-Akiieb.
4:de årg.
Annonspris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e o c h.
L e d i g a platser » 25 öre f ö r h v a r j e p å b ö r j a d t t i o t a l stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s e r 70 öre p r n o n p.
- r a d.
D r o t t n i n g Elisabet a f R u m ä n i e n.
» Carmen # &gt; - Ä e i i o m välvilligt till- mötesgående af •^^3 å r frejdade kom- positör, professor Ivar Hallström, hvilken i den krets af framstående konstnärer, som tidemel- lan samlas kring den snillrika furstinnan, in- tar den förtrogne vän- nens ärofulla plats, haf- va vi i dag nöjet att bringa våra läsarinnor ett porträtt af drottning Eli- sabet, hvilket i " träffande likhet och uttrycksfull- het skall vara ett af de yppersta.
Carmen Syl- vas namn synes ej nu för första gången i Iduns spalter.
Så erinra vi särskildt, huru vi i fjol meddelade ett af hennes poem » Till hafvet » i origi- nalautografi, hvilken den för allt godt ömmande drottningen bland flere andra insändt som ett bidrag till basaren for Elisabetsystrarna, som då anordnats i vår huf- vudstad.
I dag vilja vi i några korta drag för våra läsarinnor teckna äfven den andliga bil- den af den framstående kvinnan.
jftjåi) v Ty det är obestridligt — ibland europeiska furstinnor intager drott- ning Elisabet af Rumä- nien en mycket framstå- Sylva. » ende plats.
Den ideala riktningen i hennes ande, känslans djup, den säll- synta handlingskraften och intresset för tidens frågor skulle hafva för- skaffat henne ett namn, äfven om kronan icke smyckade hennes hufvud.
Hvad vi veta om den rumäniska drottningens ungdom, utveckling, fa- milj elif och verksamhet, låter oss se en af idea- litet och arbetskraft ge- nomträngd natur, sådan som man sällan finner i vår materialistiska tid.
A f sitt folk är hon älskad, emedan hon väl förstått att fatta sina plikter som landets moder; som för- fattarinna är hon firad till följd af sin begåfning, hvilken redan burit så många frukter.
Däruti består hennes populari- tet, som gått långt utom hennes fädernes- lands gränser.
Carmen Sylva hör till de naturer, som midt i den djupaste smärta för- stå upptäcka en källa till lycka.
Smärta och lidande voro hennes tro " -- na följeslagare allt ifrån hennes tidigaste barn- dom; de hafva kanske ledt det unga furstebar- nets tidigt utvecklade sinne in på allvarliga
Den glömda gnistan, slocknad hälft i härden, skall gä med glans o c h värme ut i världen och glädja alla, h v i l k a s andedräkt har denna flamma ur dess aska v ä c k t.
JZ.
banor, lärt henne förstå världen och att mot plikternas mångfald sätta en handlingskraft och en andens elasticitet, som få kvinnor ega.
Drottning Elisabet föddes år 1843 i Neu- wied.
Sina barnaår tillbragte den lilla prin- sessan i ostörd stillhet.
H o n var ett lifligt, vetgirigt barn; hennes största glädje var att höra sagor och lyssna till äldres samtal.
Den första sorg, hon fick känna, var år 1850, när hennes moder allvarsamt insjuk- nade; under många veckor fick hon icke se henne.
Då furstinnan slutligen tillfrisknade, lemnade Elisabet alla lekar för att alltid kunna få vara i hennes närhet.
Som hennes yngste broder, prins Otto (född 1850), var sjuklig, flyttade nu den furstliga familjen från Neuwied till Bonn för att all- tid hafva de förnämste läkare till hands.
Här omgaf furst Herrmann sig med en krets af konstnärer och lärde.
Prinsessan höll sig helst i faderns studerkammare, och på henne hade faderns romantiskt-rationalistiska åskåd- ning ett obetingadt inflytande.
H o n kände sig lyckligast, när hon fick lyssna till faderns ord och följa hans tankegång.
Tidigt vaknade hennes lust för pädagogik.
Liksom drottningen ännu i dag själf leder undervisningen i några flickskolor i Bukarest, är närvarande vid pröfningarna och utdelar premierna, så sökte hon redan i sina barn- domsår att undervisa andra.
Sålunda be- redde hon en fattig gosse, om hvilken hennes föräldrar tagit vård, till femte klassen på gymnasiet.
Betecknande för hennes sinnes- riktning är att hon fattade det beslutet att blifva lärarinna, att grunda ett seminarium och att helt och hållet egna sig åt kvinnans utbildning för detta sträfsamma kall.
Men broderns död, som inträffade 1862, samt förlusten af fadern två år senare mot- verkade utförandet af denna plan.
Den unga prinsessan egnade sig nu helt och hål- let åt modern, gjorde med henne resor och sökte trösta henne öfver det hårda slaget.
Utmärkt vackra äro hennes reseskildringar.
Sålunda skrifver hon från Napoli: » Siroccon har rasat några dagar, och hafvet skummar af vilda vågor.
Måsarne flyga af och an mel- lan det uppsprutande skummet; molnen hänga djupt ner och omhölja Vesuvius.
Hafvet är grönt och grått; det hvita skummet glimmar som fosfor.
O, hur gärna ville jag ej ut i stormen för att bland vågorna sjunga en vild sång, som ingen hör, ingen lyssnar till, som förblefve blott min egendom! » Sedan prinsessan återvändt hem, kom hon åter till sin plan att blifva lärarinna.
Men ödet hade bestämt annorlunda.
I Köln träffa damerna tillsammans med furst Karl af Ru- mänien.
» Hvilken ståtlig man han har blif- vit! » säger prinsessan till sin moder, när fursten gjort sitt besök.
» Karl af Rumänien är här för att.
.
.
för att begära din hand, » svarar furstinnan.
» Det är en man, som man måste älska, » säger då prinsessan med strålande ögon.
Re- dan den följande dagen eklaterades förlof- ningen.
Prinsessan, som förut afslagit de mest ly- sande anbud, i det hon hälft skämtande, hälft på allvar sagt, att hon säkert skulle blifva en gammal jungfru, blef nu alldeles förändrad.
Gyllene låg framtiden för henne; den önskan att jämte en man, som för henne var sammanfattningen af all själsstorhet och mannakraft, få åtaga sig de svåraste plikter, uppfyllde henne med sann lycka.
Och hur har hon då uppfattat sina plikter som gemål och landsmoder?
Furst Carol kallar henne sin bättre hälft, den mest ly- sande klenoden i sin krona; folket blickar upp till henne som till ett helgon.
Hennes glädje har varit att göra väl.
H o n har grundat hem för de fattiga, folk- och slöjdskolor, hon har föranstaltat lysande fester, hvilkas inkomster anslagits till välgörenhets- anstalter, och under krigsåren var hon out- tröttlig som diakonissa, i det hon gick om- kring på lasaretten, lemnade tröst och hjälp och allt emellanåt själf lade hand vid för- bindningarna.
D å i och med Widdins be- sättande den rumäniska hären på ett ärorikt sätt afslutade sitt fälttåg och furst Carol återvände som lagerkrönt hjälte i spetsen af sina trupper, var furstinnan lycklig öfver att få återvända till sitt stilla hem, till sina blommor, fåglar och böcker.
» Jag finner det vara en anomali och en olycka, » skref hon då, » om en kvinna tvingas att träda ut i det ofientliga lifvet. » När Rumänien den 24 mars 1881 förkla- rades för konungarike, begynte en ny sera.
Drottningen trodde på sin lyckas stjärna.
» Plikttrohet, pliktkänsla och uppfyllandet af våra plikter, » sade hon, » kunna ensamt bi- behålla vår stjärna i hennes glans. » Ehuru hon med förkärlek egnade sig åt konst och literatur, glömde hon intet ögon- blick den uppgift hon hade som landets mo- der.
Asyle BéUne, ett hem för fader- och moderlösa, i hvilket nära 500 flickor ega ett hem och få undervisning i vetenskap, språk, bokföring och handarbete, har att glädja sig åt hennes synnerliga omvårdnad.
Omkring 80 de mest fattiga flickor äro upptagna i den af drottningen själf under- hållna Scola Elisabeta Doamna.
D e blifva undervisade i läsning, skrifning, räkning och handarbete, tills de själfva kunna föda sig.
Societé Misabeia, likaledes grundad af drott- ningen, har till ändamål att om vintern ut- dela ved bland de fattiga.
Älbina sysselsät- ter mer än 1000 fattiga flickor, som få sy- och stickmaskiner.
Mycket har drottningen uträttat för den nationella industrien; hon bär själf med för- kärlek den rumäniska nationalkostymen, vär- derar nationelt arbete och har därigenom bi- behållit inom landet stora summor, hvilka förut gått till utlandet som offer för det fran- ska modet.
På drottningens föranstaltande hafva kam- rarne beviljat 200,000 francs till byggandet af en väf- och industriskola, väfstolar lem- nas gratis åt flitiga arbeterskor, mullbärsplan- tager anläggas för att öka silkesodlingen o. s. v., öfverallt, där det är möjligt, söker drottningen att öppna nya förvärfskällor för sitt folk.
H o n har förmågan — något som är sällsynt hos en kvinna — att oaktadt all idealitet hafva blicken öppen för det prak- tiska lifvet.
Drottningens literära verksamhet har ganska länge varit uppmärksammad.
Hon skrifver foPELIUS.
på ett enkelt, okonstladt språk; klara och klockrena äro tankarna, som hon bringar till uttryck.
Hennes första arbeten utkommo under sig- naturen » E.
Wedi » i » Magazin fur die Li- teratur des Auslandes und der Gegenwart » (1878), och kritiken var mycket gynnsam.
Snart därpå utkommo Sappho, Hammerstein, Ueber den Wassern, Lidandets jordevandring och Pelesch-sagorna.
Drottningens produk- tionsförmåga satte världen i förvåning.
Hvart verk var ett helt, i hvart och ett var ett framåtskridande märkbart.
1883 utgaf hon en samling sagor, » U r Carmen Sylva ' s ko- nungarike », af hvilken man kan se, huru fästad hon blifvit vid sitt nya hem, det half- asiatiska landet.
Hennes slott Sinaia besö- kes gärna af konstnärer och lärde, som dit ofta inbjudas; här är hon diktarinna, konst- när, husfru och gemål i ordets ädlaste be- tydelse.
Hvar och en som lär känna henne, talar med beundran om hennes snillrikhet och älskvärdhet.
I dessa lysande cirklar har, som nämndt, ock det svenska namnet företrädts af en vär- dig representant, kompositören professor Ivar Hallström, som flere gånger gästat drottning Elisabet på Sinaia.
Till flere af drottningens diktverk har Ivar Hallström satt en förtju- sande musik; det förnämsta alstret af denna samverkan mellan tvänne så rika konstnärs- naturer är den kända operan » Neaga », som uppfördes i Stockholm år 1884.
Vår bekante sångare Arvid Ödmann har ock varit drott- ning Elisabets gäst.
Kejsarinnan Elisabet af Österrike, som för ett par år sedan besökte den rumäniska drott- ningen på Sinaia, sade efteråt, att man icke kunde föreställa sig något idealare än denna kvinna i sin omgifning.
Straffet.
Af f Carmen Sylva.
og straffade mitt harn.
— jtiur svag jag är: mitt hjärta smärtar det så!
Jag kan ej lida dess tåresvall, jag ser det med ro ga!
Skall han väl vända sig hört från mig och mig en främling hli?
' Skall han mig frakta?
e ¥ J&gt; ' .ej.
j£j vore det rätt däri!
" jtyanhända var jag väl dock for hård?
— $jag ropar honom hit ned!
— D^Lej, nej, hvad vore det för ett sätt att icke visa sig vred!
" jEn annan gång än värre det är, än hetare vår strid!
— (Jag springer efter, jag står cj ut — och kysser honom llid!
Jdvarför är min egen pys ej snäll och tar försonligt min kyss?
z A c k!
" öm du visste, hur ondt jag led, nar jag dig straffade nyss!
^Och llir lian en lätting, en höjtel för vind, 2) « är min skuld för stor!
2 / a ?i trotsar — så älskligt, smeker så ljuft: ' Mur svårt att vara mor!
ZftLu har han lemnat sin lilla stol, och skyggt han nalkas mig, han lutar kinden och säger tyst: » {Jag — — jag förlåter dig! » J.
N - g.
När barnen växa ifrån oss.
|) fta nog hör man den klagan: barnen växa ifrån oss.
Och de göra det.
De växa ur knä och ur hjärta lika fort, säger ordspråket.
De få andra intressen, nya vänner, åsikter, alldeles motsatta våra egna och dem, hvari vi fostrat barnen.
Och så stå vi där med den tomma famnen och det gamla hjärtat, det längtande ömma hjärtat, hvars kärlek kanske till och med synes de unga fordrande och besvärlig.
Det synes oss bårdt detta och oförtjänt.
Hårdt är det, men det är fråga om, huruvida det alltid är oförtjänt.
V i klaga öfver, att barnen nu undandraga oss sitt förtroende, att de ej hysa intresse för .sådant, som intresserar oss, att de söka andra vänner och sätta dessa vänner i första och oss, sina föräldrar, i andra rummet.
Men är det då alldeles så säkert, att vi icke här skörda just det vi sått?
Satte vi oss då in i det, som intresserade de små, och lade allt annat å sido för att deltaga i det, som gladde dem?
Sysselsatte vi dem, när de icke själfva kunde finna något sätt att använda tiden, och funno de alltid hos far och mor det deltagande och den tröst, de behöfde i sin glädje och sina små bekymmer?
Satte icke vi våra intressen, våra nöjen, värt arbete framför deras?
Jo, visserligen, men det måste vi ju!
Icke kan man hafva tid och håg att pjollra med barnen beständigt!
Det skulle ju också vara att skämma bort dem.
Mycket möjligt.
Men då måste vi väl också finna oss i, att de unga, när de börja sitt lif, lemna oss ur räkningen och sätta sina intres- sen framför våra — vi hafva ju själfva lärt dem det.
Häremot kan ju med fog invändas, att vi ju gjort så mycket för barnen, gifvit dem uppfostran och sörjt för dem på bästa sätt, och att de därför äro skyldiga oss kärlek och tack- samhet.
Visserligen, men hafva vi nu verkli- gen gjort detta allt, så var det ju blott vår plikt mot dem, vi gifvit upphof, och vidare kunna ju barnen ganska väl visa oss tacksam- het och kärlek på mellanstunder, liksom vi gjort mot dem.
Det finnes ingen hjälp därför — barnen växa från oss — vi blifva efter.
Jo, det finnes dock något, som kan mildra, om också ej helt och hållet afbjälpa det vi klaga öfver.
Men det värsta är, att vi måste börja därmed så tidigt, redan när barnet ligger i vaggan.
Vi måste nämligen växa med våra barn, först växa in i deras hjärtan och i deras lif, så att de skulle sakna oss, om vi ej längre vore där; och sedan måste vi försöka växa uppåt med dem, växa med deras kunskaper, växa in i deras intressen och afhandla dessa med dem, ty det är utan tvifvel en af de orsaker, hvarför de unga så ofta hos andra nedlägga sitt förtroende och utgjuta sitt hjärta, att mellan dem och föräldrarne småningom växer upp en osynlig skiljemur, som ingendera har mod att nedbryta.
» Du förstår mig, du, » säga de unga till hvarandra, och därmed mena de oftast: du tillrättavisar mig ej.
Många uppriktigt väl- menande föräldrar tro sig nämligen pliktskyl- diga att alltid korrigera barnen, hvartill många lägga detta att aldrig tillåta dem uttala eller försvara sin egen mening.
Men detta tillrätta- visande är ytterligt plågsamt för det finkänsliga barnet, och alla barn äro finkänsliga, innan de genom oriktigt behandlingssätt blifva hårdsinta — naturligtvis mer och mindre finkänsliga och ömtåliga, så att det fordras mer och mindre arbete för att förslöa deras känslor.
Det åter att barnen ej få uttala sin mening, gör, att de behålla den för sig och envisas att fasthålla den, när de ej få skäl för, att den är oriktig, utan blott med maktspråk nedtystas.
Att här- med ej menas, att barnen skola få öfverlemna sig åt ett själfsvåldigt disputerande med föräl- drar och andra, kan hvarje tänkande människa naturligtvis inse.
Men i stället att tysta ett barn med det vanliga: » det där förstår du ej », kan man ju ändra det till: » tror du, att du förstår den saken?
Låt mig.höra dina skäl ».
Naturligtvis måste detta ske med förstånd, så att barnen ej v ä D J a sig att upptaga likt och olikt, både hvad som passar och som icke passar för deras ålder och tankeförmåga.
Icke heller kunna alla barn vinnas på samma sätt, men de föräldrar, som allvarligt vilja det, böra väl kunna utgrunda rätta sättet att vinna sina barns förtroende.
Första vilkoret för.
att barnen i en framtid icke skola alldeles växa ifrån oss, är därför att icke nu, när de ännu höra oss till, afl,ägsna dem ifrån oss.
Hafva de en gång kommit bort, få vi dem kanske aldrig åter.
Låtom oss därför först och främst se till, att vi behålla dem.
Kunna vi gifva barnen en tidsenlig uppfostran, dröjer det icke länge, innan de i kunskaper hinna förbi oss.
Dels äro våra egna litet för- legade, dels, af brist på öfning, icke vid behof färdiga till användning, Det sämsta man då kan göra är att försöka dölja detta förhållande.
Barn och ungdom äro skarpsynta, och hafva de en gång genomskådat oss, tro de oss aldrig mera.
Bättre då att rent ut erkänna, hvad man glömt, hvad man försummat, hvad som är nytt.
Man behöfver därför hvarken beundra sina ättlingars djupa visdom eller nedsätta sig själf.
Hafva de unga större kunskaper, så hafva de gamle i stället större erfarenhet, och det gäller blott att öfvertyga ungdomen om, att de förra äro till ringa nytta utan den senare.
Men det är svårt, nästan omöjligt, invänder man.
Det är ju känd sak, att de unga aldrig låta öfvertyga sig — det är just deras fel, att de ej vilja höra eller taga skäl.
Kanhända.
Alldeles visst är det väl inte ändå, ty äro barnen vana vid att föräldrarne tala ömt och förståndigt med dem, så höra de nog också därpå, och några dispyter behöfva ej förekomma.
Ett varmt och hjärtligt ord bryter då udden af den lilla bitterhet, som ju ofta kan uppkomma vid meningsutbyten, och det brukar ej behöfvas mer än en liten påmin- nelse om kärleken hos föräldrarne, för att barnen gärna gifva efter.
Men nu kan det hända, att åsikterna äro så bestämdt utpräglade hos båda, att ingendera kan öfvertyga den andra.
En häftig tvist blir ofta följden — blir det kanske just därför, att de gamla nödvändigt vilja påtruga de unga sina åsikter, och därför att dessa ej vilja låta påtruga sig något, hvad det än vara må.
Då är det, som den från spädaste åren inplantade kärleken och kärleksfulla vördnaden å deD ena sidan och det kärleksfulla öfverseendet å den andra skola förhindra bitterheten i dispyten, så att, äfven om enhvar behåller sin mening, det goda för- hållandet mellan båda består.
När de uppväxta barnen se, att föräldrarne akta deras mening, akta de också föräldrarnes, och någon tvist kan då ej gärna komma i fråga.
När de se föräl- drarne utan tvekan gifva med sig, om de finna sin mening ohållbar, vänja sig barnen ju också vid detsamma och inse, att sådant är en af den goda tonens fordringar.
Alltså — låtom oss tillåta barnen fritt och otvunget uttala sina tankar och åsikter, men låtom oss ej glömma att på samma gäng lära dem att utan envishet förfäkta sin mening, utan häftighet upptaga och utan öfverlägsenhet be- möta motståndarens.
Vi skola då veta våra barns tankar, kunna intressera oss för det, som intresserar dem, och förstå, hvad som rör sig i deras känslovärld.
Oaktadt allt bemödande, oaktadt de bästa afsikter händer det nog ändå, att barnen växa ifrån oss, säger man måhända.
Ja, det kan ju icke nekas, att sådant händer.
Men om vi alla allvarligt bemödade oss om att vinna första platsen i våra barns hjärtan, så skulle det utan tvifvel hända mera sällan; därvid är dock att märka, att detta måste ske så, att jämte kär- leken till föräldrarne alltid också står aktnin- gen, ty har den barnsliga kärlekens tempel icke denna fasta grund att stå på, faller det snart i grus.
Hela felet vid uppfostran är måhända det, att vi icke tillräckligt tänka på framtiden därvid, utan åtnöja oss med hvad som för stunden hjälper eller gifver oss fred, utan att tänka på, att allt hvad vi med våra barn företaga är en framtidens sådd, som skall gifva skörd, hvart och ett efter sin art; sker en försummelse, så hamnar den sig, i mån som den är stor eller liten.
Att barnen icke för sina förökade kunska- pers skull eller för sina nya intressens skull behöfva växa ifrån kärleken till sina föräldrar, visar oss historien med rätt månget exempel på stora män, som stigit högt i både vetande och ära och ändock icke växt ifrån en gammal moders hjärta, en ålderstigen faders ömhet.
Men då hafva också dessa föräldrar själfva lefvat sig in först i sina barns hjärtan Och ' sedan i deras intressen och sålunda knutit sig vid dem med sådana kärlekens band, som ingen god och renhjärtad människa någonsin kan eller vill växa ifrån.
Mathilda Lang / et.
När man har ett hem, har man ett ansvar, och detta ansvar gifver en viss värdighet och glädje.
S. Kierkegaard.
Plikt?
Skiss af Elena.
J å rasan var nedbrunnen.
H o n satt och (11 stirrade in i de glödande kolen och drömde.
Det var så många underliga tankar, som rörde sig i hennes själ.
Hon kämpade emot; hon ville icke störas.
Hvar- dagslifvets jämna lugn hade efter hand tystat ned och döfvat tankar och känslor, som hon icke ville minnas; de fiugo icke vakna till lif nu, det var så skönt att glömma.
Glöm- ma!
» Rycka med roten upp sitt fagraste minne, sin lefnads hopp ».
— Ä h nej.
H o n steg hastigt upp och gick ett slag genom rummet.
En sista flackande glöd från de svartnande kolen återkastades från några för- gylda ramar och glänsande föremål, annars var det mörkt öfver allt.
kom det förfärliga, hvad hon i ångestfull klarsynthet nästan väntat på.
Stilla, osedt, smygande hade det tagit henne i besittning, men förfärande plötsligt hade det blifvit henne klart.
H o n kände sig förlamad, makt- lös under denna olycka.
— Nej, hon hade icke rätt att bryta sitt gifna ord, hon vå- gade ej tänka på, hvad följden skulle kunna blifva.
Döda sitt eget jag, uppoffra hela sitt lif, sitt innersta väsen, var det ej hennes enda val?
Ocb den andre?
Blott Gud ville gifva, att deras vägar ej korsades, så skulle hon nog få kraft till uppoffringen.
En vacker vårdag stod hennes bröllop.
D e sade så, hon mindes ej själf, om solen sken och det var fågelsång i blånande luft, hon kom blott ihåg, att gränslös, dyster för- tviflan rådde i hennes hjärta, och att hon midt under vigseln undrade öfver, om han, som nu var långt borta, visste, att nu stod hon brud.
Men hvad som gjorde henne stark, var, att hau icke visste, hvad som Nej, nu kom den, minnenas hela dunkla här, den grep henne fast med tusende armar, bodde i hennes hjärta, och att den hon kunde icke komma bort, det var hopp- underliga blick, han en gång fäste på henne, lös strid att kämpa mot längre.
Hon ka-.
och som gjorde henne blott allt för klok på stade sig ned på den låga hvilsoffan med sig själf, fick icke, kunde icke hafva den ansiktet i händerna och lefde om i långa, betydelse, som då som en blixt sköt genom kvalfulla minuter, hvad hon under år trängt hennes själ.
— — Tiden gick sin lugna gång.
Ä r följde på undan och tystat ned, men som hon aldrig, aldrig lyckats rycka bort ur sin själ.
— — år, och hon återsåg ej sin ungdoms älskade.
Hon hade varit så säker på, att hon höll Hon sköt undan hvarje tanke på, hvad som Glömde hon?
Kan- honom kär, när hon lät honom sätta den varit och kunnat vara.
Hon trodde så nästan själf ibland.
glänsande, släta ringen på sitt finger.
Men ske!
hon var ung, mycket för ung för att verk- Där ligger mycket i en kvinnas hjärta, och ligen veta, hvad kärlek var, och så vaknade tiden döfvar ungdomens heta kraf och oro- hon efter hand, och lifvet syntes henne så liga längtan.
Lifvet lefves lättare, när dröm- olika, mot hvad hon trott.
Eu stor tomhet men om lycka icke längre kräfver sitt rum, trängde sig in i hennes själ, hennes hjärtas när hvardagslifvet stund för stund lägger be- renaste och bästa dröm föll samman som ett slag på sinnet, och när man börjar nöjas ömkligt korthus.
Den kärlek, hon trott på med, hvad lifvet är, och icke hvad det kunde såsom stark och verklig, blef så uselt liten; vara.
det är ej så en kvinna älskar.
Hon började Men i dag efter långa, lugna år hade få en aning om, att hon som mogen kvinna hou sett en glimt af ett välbekant ansikte aldrig, aldrig skulle kunna låta sig nöja med, i folkmassan, en enda glimt; kanske hon hvad hon som sjuttonårig flicka tagit emot också sett fel, men det var nog att i ett som fullödigt guld.
En orolig längtan kom enda ögonblick rifva upp ett gammalt sår, öfver henne efter hand, en längtan efter en att vältra öfver henne minnet af årslång större, djupare känsla, något, som skulle gripa sorg.
hela hennes väsen, dana om hela hennes j Glömma, rycka med roten opp lif, vidga hennes blick och stärka hennes sitt fagraste minne, sin lefnads hopp, kraft.
det lätt öfver tungan glider — » Under långa, pinsamma månader klarnade Hvad hade hon gjort?
H v a d?
Sin plikt!
det inom henne; hon kunde icke, hon vågade icke blifva denne mans hustru, när hon blif- Hon var ej UDg längre, nu borde hon kunna vit så klart medveten om allt, hvad som döma, om hon handlat rätt, om hon fyllt en brast i hennes känsla för honom, och ännu plikt.
Glömma!
Glömma!
— Hon låg alldeles mera när hon kände så klart, att hvad som här felades låg dock på botten i hennes själ, stilla och stirrade ut i mörkret.
Nej, en och en gång, en gång kanhända, skulle det kvinna glömmer icke.
pockande vakna upp och kräfva sin rätt att vecklas ut och taga form och lif.
låDga, Denna förfärliga stund, när hon sade ho- nom allt!
A h, hon skulle aldrig glömma den!
• Efteråt kunde hon ej förstå, hvar hon tog mod ifrån.
Hon visste, att han älskade henne gränslöst, och att hon grusade hans lefnads lycka.
Han satt alldeles tyst, döfvad, ur stånd att förstå och fatta, och sedan föll han på knä för henne, bad, bönföll, som en dödsdömd, som tigger för sitt lif.
Och allt, hvad hon i ensamheten endast tyckt vara plikt mot sig själf, alla farhågor för fram- tiden föllo hop till intet inför denna för- tviflan, och för andra gången lofvade hon att blifva hans hustru.
Hvad han då sade brände sig in i hen- nes minne: bryter du ditt ord, dödar du mig.
— Så skulle de gifta sig.
Och så en dag Hustruns rättsliga ställning en- ligt nu gällande lag.
Efter Anna Bugge Wicksells föredrag den 16 d:s. T^rågan om ett tidsenligt reformerande af J l den nu gällande äktenskapslagstiftningen ©A har ganska länge varit brännande, ett nummer på dagordningen som dryftats i pres- sen, på allehanda möten och föreningar, j a, inom lagkomitéer och riksförsamling.
A f allt detta arbete, skulle man tänka sig, har väl en hel del beaktansvärda resultat blifvit en följd; men tyvärr — hvad som vunnits visar sig vid närmare skärskådande rätt illu- soriskt.
EU har framgått ur detta myckna planlösa dryftande fram och åter: en oreda och ovisshet i de allmänna begreppen inför denna som måste anses högst beklag- lig.
Reformifrarne själfva veta knappast längre, hvad de vilja; de sakna ett bestämdt program.
fråga, Den mäktigaste orsaken till allt detta lig- ger utan tvifvel därutinnan, att den verkligt sakkunniga diskussionen förts i en allt för litet populär form.
Härigenom har den stora mängden så att säga hållits utom frågan; rö- relsen har öfvergått till att bli en uteslutande öfverklassrörelse.
För att ens kunna antyda den riktning, i hvilken reformer inom äktenskapslagstiftnin- gen vore önskvärda, fordras först och främst att öfverskåda de bestämmelser, som gälla enligt nu rådande lag.
Dessa bestämmelser angående hustruns rättsliga ställning inom äktenskapet sönderfalla af sig själft i tre ka- tegorier: de ekonomiska, de som röra hennes ställning till barnen, och sist lagstiftningen angående separation och skilsmessa.
Som en röd tråd genom det hela går frågan om hust- runs omyndighet.
Inom de tre skandinaviska landen är äk- tenskapslagstiftningen till det väsentliga täm- ligen enahanda.
Teoretiskt stå man och hustru inom boet som meddelegare; men denna teoretiska » likhet inför lag » är blott en blå dunst, är knappast gifven, förrän den genast upphäfves af de praktiska detalj bestämmel- serna.
I allt som gäller den ekonomiska dis- positionsrätten har mannen ett förkrossande öfvertag.
För också hustrun med sig en al- drig så stor förmögenhet, blir det dock man- nen, som praktiskt besitter den.
Lagligen kan hustrun ej sälja något, ej köpa, ej pant- sätta, ej låna.
Mannen ensam förfogar öfver allt hennes så som öfver allt sitt, och hon står hjälp- och maktlös inför själft det van- vettigaste slöseri, den mest ruinerande för- skingring.
I Sverige medgifver visserligen la- gen som en motvikt häremot s. k. boskillnad, men de skyddsbestämmelser, som förknippas med denna, visa sig i praktiken oftast så ogenomförbara, att en gift kvinna sällan ens önskar dem.
Enligt svensk och norsk lag — det är sannt — skall hustrun disponera öfver hvad hon själf förvärfvar.
Detta medgifvande stäl- ler sig dock så ologiskt inför andan i rätts- förhållandena i sin helhet, att det som en ny klut på det gamla klädet endast kommer för- argelse åstad.
Förvärfvar hon alltså något själf genom sitt eget arbete — ja, bevars, hon kan skänka bort sina penningar, eller, kanske så gärna, kasta dem i sjön; hon kan också använda dem till inköp!
Men om hon köper, då är den förvärfvade varan ej hennes, utan ingår i gemensamhetsboet, och därmed intiäder ock mannens dispositionsrätt öfver densamma.
läDgre En gift musiklärarinna, för att nu taga ett exempel, skaffar sig utväg att af sina små besparingar sent omsider köpa sig ett nytt instrument.
Om det så skulle behaga mannen att dagen därpå, i samma stund det komme inom hemmets murar sälja det eller sätta det i pant — hon kan intet göra där- vid.
Den absurditeten är alltså gällande, att om hustrun vill behålla själfbestämmelsen öf- ver sitt eget förvärf, måste hon hålla det utom familjen.
I samma ögonblick hon till- godogör det för dennas, för gemensamt, för mannens, för barnens behof, råder hon ej längre däröfver.
För öfrigt har mannen i sin makt att, om han så finner, snart sagdt absolut hindra
hustrun från hvarje själfförvärf.
Lagen ne- kar henne borgarskap; ett yrke, som förut- sätter dylikt, kan hon alltså blott genom man- nen utöfva.
I följd af sin husbondsrätt be- stämmer vidare denne, livar hemmet skall vara beläget, och han kan i hvarje fall för- hindra hvilket som helst förvärf, som måste drifvas inom detsamma.
Han kan kasta hustruns elever på dörren, han kan förstöra hennes böcker, hennes papper, hennes verk- tyg- Har då mannen i gengäld för all denna makt motsvarande stora förpliktelser inom äktenskapet?
Frågan måste med nej besva- ras.
Han har visserligen exempelvis skyl- dighet att betala hustruns före äktenskapets in- gående gjorda skulder; men hur ofta betalar han icke också sina egna af just de medel, hon för med sig!
Inför domstol representerar han ensam det gemensamma boet; äfven i saker, som röra henne rent personligen, svarar han.
Skulle hon fällas till böter, får hon själf be- tala dem, om hon något eger; är det straff- böter, får hon » sitta utaf dem », förr än man- nen kan åläggas skyldig gälda dem.
Den inbördes försörjningsskyldigheten är lika.
Eger mannen tillgångar, eger hustrun sådana, ega bägge — skyldigheten blir hans, hennes eller bådas.
Så länge den gifta kvinnan skall fortfara att lefva under detta omyndighetstillstånd, fattas själfva grunden för en ny rättsordning.
Vid åstadkommandet af en sådan måste kvin- nans myndighet vara det principiella; sär- egendomen kommer sedan att af sig själft framgå som den praktiska tillämprjingen häraf.
I hustruns förhållande till barnen dyker åter denna olycksaliga omyndighet upp som det svarta spöket.
Den som icke ens får råda för sig själf, huru kunna råda för an- dra!
Fadern bestämmer öfver de gemensam- ma barnens religion, deras uppfostran, skol- gång, ja, om de äro omyndiga, deras äkten- skap.
Och äfven om fadern faller ifrån, in- träder därmed icke modern som oinskränkt förmyndare för sina barn, utan begränsas hennes rätt, åtminstone enligt vår svenska lag, af ett familjeråd vid hennes sida.
Inom skilsmessolagstiftningen må nu villigt medgifvas, att någon egentlig orätt icke gjorts kvinnarj, så till vida att de gällande bestäm- melserna här måste anses lika betungande och oförmånliga för ömse parter.
Ett viktigt försteg har dock mannen äfven här, inom de olyckliga förbund, där icke två hjärtan längre kunna enas: han har barnens öde i sin hand.
Hvarthän han med denna makt kan föra det med deras moder, kan lätt hvarje kvinna tänka sig.
Hvad allt nu här har sagts, de mörka skildringar, som framlagts, gälla äktenskaps- lagen, icke äktenskapen.
Att den hjärtats hu- manitet, som den sanna kärleken närer, inom de enskilda äkta förbunden förmildrar bok- stafvens tyranni och bär öfver formens stöte- stenar, må med glädje erkännas.
D e svåraste missförhållanden dock både kunna uppstå och göra det, så länge ej den mänskliga ord- ningens anda här förändras.
Att jordmånen för ett tidsenligt reformerande af äktenskaps- lagordningen måtte vara gynsam, därom hysa vi godt hopp.
Och reformen härvidlag heter i få ord • — ett helt nytt system.
J. N-g.
Ydr Bettu.
Skiss för Idun af Elin A m e e n.
(Forts. o. slut fr. föreg.
n:r.)
» Men hur skall det gå, om Betty en dag gifter sig och lemnar er? » frågar jag.
De gamla se på hvarandra och le åt min obefogade oro för den saken.
» Det är långt dit, hon är bara barnet ännu, » svarar gumman, — » nyss sjutton år och inte en tanke dit åt. » » För resten, » faller gubben io, — » så när den tiden blir, finns det rum för båd ' Betty och hennes man här i huset.
Och inte ska ' det gå som med hennes mor — ingen kring- strykande utländing ska ' springa i väg med vår Betty, utan vill hon ha ' en man, ska ' hon ta ' den, som jag ser ut åt henne, så sannt jag heter Peter Olson. » Han skickar en energisk stråle af tobaks- spott långt ut ät rummet.
Mor nickar instämmande och säger: » Någon sorg kommer Betty aldrig att göra oss, hon är fäst vid oss gamla och brukar säga, att hon aldrig ska ' lemna vårt hem, utan alltjämt vara vår ålders tröst och solsken och en dag sluta till våra ögon, när vi ingå i den eviga hvilan. » Det blir högtidligt tyst i rummet några mi- nuter.
Skymningen faller allt starkare på och skuggorna svepa sig djupare kring föremålen i dagligstugan.
» Men det är värst, hvad tösen dröjer länge i kväll, » säger far och ser ut åt sandgången.
» Det är snart mörkt. » Denna anmärkning erinrar mig om, att jag måste skynda mig till min bostad.
Som jag dock gärna vill taga farväl af den täcka, glada Betty, hvilken ofta i solnedgången rott mig i sin lilla båt, när hafvet legat lugnt och spe- gelklart, ber jag, att de skola skicka henne ner till ångbåten, som tidigt följande morgon skall föra mig därifrån.
Efter ett hjärtligt farväl och följd af den vänliga gumman ända till trädgården och gubben släpande sig ut på förstukvisten, går jag hastigt genom grinden ut på vägen.
Vinden tar fatt i mina kläder och sveper hatten af mig, så att jag måste springa ett stycke för att få tag i den.
Genom blåsten hör jag gummans röst ropa: » Om fröken möter Betty, så bed henne skynda sig hem! » Där finns en genväg genom en liten skogs- dunge till min bostad.
Jag hinner nog gå den vägen, innan det blir alldeles mörkt.
Allt folket känner mig och jag dem, så jag behöf- ver inte vara rädd, om jag skulle träffa på någon.
Knappt inne i dunklet hör jag röster strax i min närhet.
Här är lugnare, så de höras klart och tydligt.
Jag stannar ett ögonblick och undrar, om jag skall bli rädd och vända om.
Jag hör en kvinnoröst mellan häftigt gråtande och en mansröst, som talar tröstande ord.
Den senare känner jag genast igen på brytningen som tillhörande en ung tysk må- lare, hvilken sedan några veckor vistats i trak- ten för att taga vyer.
Jag har några gånger träffat honom och talat vid honom.
Medan jag ännu tvekar, om jag skall fort- sätta eller vända om, stannar jag som fast- naglad, ty alldeles tydligt nå till mitt öra dessa ord på målarens brutna svenska: » Betty, älskade, gråt inte så — det är bara lycka — och du följer mig till mitt hem- land. » Och Bettys förgrätna stämma svarar: » Mormor och morfar — jag kan inte — jag törs inte — jag får aldrig deras lof.
.
.
» » Vill du då inte, Bettty?
* frågar mansrösten med det mest bedårande tonfall af ömhet.
Jag vet inte, hvad eller hur hon svarar, ty det blir alldeles tyst.
Jag besluter nu att fortsätta framåt, och vid den krök, gångstigen gör, kommer jag rätt in på de två, hvilka sitta på en bänk, hon tätt sluten i hans ar- mar.
När de få syn på mig, sliter hon sig med ett rop ifrån honom och står midt fram- för mig, skälfvande och förfärad.
I halfmörk- ret lyser hennes ansikte spöklikt blekt.
» Jag bar väntat hos er för att säga dig adjö, » yttrar jag, » och när jag gick, bad mor- mor, att om jag mötte dig, skulle jag säga till dig att skynda dig hem.
Vill du, att jag skall följa dig? » Jag lägger min arm om henne liksom till skydd, ty jag har en instinktlik känsla af, att hon skall bevaras mot mannen där, hvilken också rest sig från bänken.
» Jag skall följa Betty, » säger han lugnt, » jag har mer rätt därtill än någon annan, ty jag ämnar gå med henne för att begära henne till hustru af de gamla. » Betty gömmer ansiktet i händerna och grå- ter häftigt.
Utan tvifvel känner hon sig som en brottsling, och det är derför, bon för för- sta gången i sitt lif är rädd för morföräl- drarne.
Hvad rätt har väl jag som främling att blanda mig i deras göranden?
Jag känner det som en olycka för dem alla, men är det icke bäst, att Betty själf får kämpa sig genom striden?
Hon skall troligen icke heller lyssna till mina ord — en annan röst skall hviska i hennes öra med det bedårande tonfall, jag nyss hörde, och den rösten skall segra.
Jag kysser under rörelse Betty, önskar hen- ne den lycka, jag i mitt sinne tviflar på, tac- kar henne för sommaren och ber henne titta Der till ångbåten nästa morgon, så får jag höra, hur det gått henne.
Så skiljas vi och gå hvar åt sitt håll.
Mi- na tankar följa med oroligt intresse de två unga och de gamla, som ingen aning ha om, hvad som nästa stund väntar dem.
Ingen tycks haft reda på, att Betty varit närmare bekant med tysken.
Jag erinrar mig en gång ha sett dem stå och samtala nere vid stran- den, men jag fäste mig ej därvid, ty tysken gick omkring öfverallt, tog vyer och pratade med folket.
Det är antagligen under de allra senaste dagarne de blifvit närmare bekanta och helt hastigt som bekantskapen mognat till kärlek.
O, Betty, går det så fort att glömma tretton år af uppoffrande kärlek och aldrig tröttnande ömhet från de gamla för en främ- ling, om hvilken de ej vet mera, än att han har ett vackert ansikte, omgifvet af mörka lockar, ett par eldiga ögon och en röst, som kliDgar som musik!
Det blir samma historia som för tjugu år sedan med din mor — kanske ändå bittrare, när det nu repas upp igen.
Den gamle lot- sen kommer att brumma och svära, slå sin giktbrutna hand i bordet och säga liksom för tjugu år sedan åt sin enda dotter: aldrig!
Och mormor skall gråta stilla, gräta bort alla de ljufva illusioner hon närt, ända sedan morfar första gången lade den lilla flickan med de stora, undrande ögonen i hennes famn.
Men sin kärlek kan mormor inte gråta bort — den öfverlefver allt i tiden.
De äro icke enfaldiga, de gamla.
Liksom jag, de få gånger jag talat vid konstnären, ge- nast insett, att han är en flyktig natur, van
att utan band följa stundens impuls, hänsyns- löst nedbrytande alla hinder för att tillfreds- ställa sina önskningar och nå sitt mål, skola också de finna, att han ej är en man att lita på, åt hvilken man gärna förtror sin älsklings framtid och lycka.
Att han är en » fin » herre, tror jag icke skall dåra.
Betty har fått sin skolundervisning i prestgården tillsammans med flickorna där, och hennes kunskaper ha mån- gen gång försatt föräldrarne i häpen förtjus- ning.
I deras ögon är ingen för fin åt Betty, och jag tycker nästan detsamma.
Det blir den » gamla, gamla historien », kon- flikten mellan de äldres vilja och de uDgas, visa förmaningar och tal om lifslång erfarenhet från vissnade läppar, som lemnas obeaktade af otåliga unga, hvilka brinna af längtan att skapa sitt eget lif efter egna önskningar.
Och när den gamle lotsen dundrat och slun- gat ut sin förbittring i hårda ord, när mormor gråtit sina klara ögon röda, när de ömsom hotat, ömsom bedt med kärlekens mest be- vekande öfvertalningsförmåga — då skall Betty, själf förgråten och med förtviflan i sin blick, slå armarne om lotsens hals, trycka sin kind intill hans och hviska: » Men, granny, jag älskar honom så! » Och då vet man, hur det går.
* Ingen syntes vid båten nästa morgon, hvar- ken Betty eller någon annan från lotsens.
Men några veckor senare läste jag i en tid- ning, att den tyske målaren K.
.
.
firat sitt bröllop på vestkusten med den vackra dotter- dottren till f. d. lotsen Peter Olson, en af ställets mest ansedde och aktade män.
Ome- delbart efter bröllopet hade de nygifta lemnat orten för att bosätta sig i Mimenen.
Vissnande kransar.
^ ^ Y a n hade legat länge sjuk.
Deltagandet hade varit stort bland vänner och kamrater, ja, (A i A till och med från allmänheten.
Förfrågnin- gar och visitkort hade kommit i tröttande mängd dagligen och stundligen till hans hem och nästan upptagit tiden för en person.
Men hvad gjorde detl Att han var värderad och af hållen var ju inte mer än rätt och billigt, så som han upp- offrade sig för det allmänna.
Det var ju också en tröst för hans sörjande familj, och själf hade han synbarligen fröjdat sig åt detta erkännande, så länge han orkade tänka.
Men — sjukdomen blef långvarig, intresset slap- pades så småningom, förfrågningarna och visit- korten blefvo sällsyntare.
Hans närmaste orkade ej längre vaka, sjuksköterskor anskaffades, som förde spiran i sjukrummet efter alla konstens regler, de rediga ögonblicken blefvo allt kortare, han kän- de knappast igen de sina mer — och så dog han.
Hustru och barn gräto, intresset och deltagandet hos vänner och bekanta flammade upp med för- nyad styrka, på sorgbesök, tårar och trösteord spa- rades ej.
Tidningarna prisade den döde, allmän- heten instämde.
Hans förtjänster, både dem han haft och inte haft, förkunnades högljudt, bristerna och felen vändes till storslagna karaktärsdrag eller hviskades om helt tyst man och man emellan, och så kom begrafningsdagen.
I butikfönstren hade praktfulla kransar varit utställda » till benäget påseende » för hela Stock- holm dagarne förut, den ena idén smakfullare och originellare än den andra täflade om priset.
De breda banden med förgyllda inskriptioner och guld- fransar drogo uppmärksamheten nästan lika myc- ket till sig som de yppiga rosorna, de mörka, melankoliska penseerna, de glänsande hvita liljorna, som i sina kalkar gömde en och annan dallrande daggdroppe, det fina, graciösa gräset, violerna och resedan, som i slösande mängd tjusade ögat och sände ut sin förtrollande doft.
I revisor K:s våning stod jungfrun färdig att gå till sorgehuset med en smakfull krans.
Fru K.
Konstapeln vände sig om och gaf dem en bister fäste visitkortet, och så försvann hon med den.
Revisorn hörde till den dödes umgängesvänner blick.
När han vändt sig ifrån dem, räckte Alexis » lång näsa » bakom hans rygg, och så kilade poj- och kunde således inte underlåta att skicka en enskildt krans på en trettio kronor eller så, oak- karne.
tadt revisorn själf deltagit i kostnaden för den utomordentliga jättekrans som hela » verket » bidra- En blåögd, trasig, ytterligt mager kvinna med ett git till.
Denna hade väckt hela stadens beundran blekt vissnadt barn på armen stod där också.
och med fullt skäl, ty den var verkligen ett mä- » Min gubbe dog i vintras, men ingen gaf honom sterverk i sitt slag, både i fråga om dyrhet och några kransar, fast han jämt va ' snäll mot barna skönhet.
å ' mej.
Ack, hva ' han arbeta ' och släpa ' å allri söp han opp ' et!
Hvila få vi göra i grafven, gumma, Revisorn hade varit vid mycket retligt och då- ligt lynne den sista tiden, af sorg och saknad efter sa ' han, å ' nu får han hvila.
Stackare vi som ä ' sin vän, hette det.
I hög grad bidrog dock den kvar! » Det trasiga förklädet fördes till näsa och ögon.
Barnet sträckte armarna efter de granna extra utgift, hans klena kassa måst vidkännas i och för begrafningskransarne, till hans iråkade kransarna, men då sade modern vresigt: » Tig unge, misshumör.
Han med sina skulder, sin måttliga hade vi pengarna för en enda af di där, så kunde inkomst och stora barnskara hade egentligen inte vi slippa frysa å ' svälta längre vi, men » — råd till några extra utgifter.
Pengarna, som voro Under tiden skred sorgetåget högtidligt framåt, afsedda för lille Johns nya kläder och skolafgiften, och snart lades blomsterskatten i eller på graf- hade måst anlitas; hur den uppkomna bristen ven för att multna med den döde, under det skulle fyllas var ej godt att veta.
Nå ja, det var att lifvet brusade där förbi, med sitt lättsinne och ju ej värdt att grubbla öfver, det blef väl någon sin fåfänga, sin ytlighet och flärd, sin ohulpna råd.
Det här var ju dessutom en alldeles ound- nöd och sitt ständigt återkommande kraf på för- viklig utgift, han behöfde väl inte vara sämre än barmande.
andra heller!
En passande, högtidlig stämning rådde i sorge- » Jag undrar, hur affärerna stå hos —?
» sade huset, då den ene gästen efter den andre infann revisor K:s fru till sin man på aftonen begraf- sig.
Enkan med sitt långa sorgflor tog sig myc- ningsdagen, » tror du, att han lemnar någon för- ket bra ut, omgifven af döttrar och söner, hvaraf mögenhet efter sig? » den äldste, en hoppgifvande student, nyss fyllt tjugu- Revisorn runkade dystert på hufvudet.
» Nej, tre år.
Revisorn tryckte deras händer och talade nå- kära du, det gör han visst inte, » svarade han, gra ord med bruten röst till de sörjande, värdiga, » om skulder och tillgångar gå ihop, få vi vara tröstande ord om samhällets förlust, kamraternas glada. » högaktning och djupa saknad, om vänsällhet, plikt- » Stackars Tekla, som är så fåfäng och oförstån- trohet, ett aktadt och värderadt namn, hvars minne dig och så litet för sig sedan, » suckade frun del- sent slocknar, m. m.
Och verkligen lyckades han tagande.
» Hur skall hon taga sig fram med alla också med sina tröstande ord bringa den stackars de ouppfostrade barnen! » enkan ur den tillkämpade fattningen, så att hon » Ja, det vete Gud, jag ser ingen utväg, » svarade brast ut i våldsam gråt, hvaruti snart hela barn- revisorn modstulen.
» Hon vill ha mig till utred- skaran deltog.
ningsman i boet, och det är ingen afundsvärd lott Och så skulle processionen ordnas.
Det var alls. » ett långt, ståtligt tåg.
Kistan var öfverhöljd med » Nej det har du rätt i, men försök att tala för- kransar, och en stor del, som ej fått rum därpå, stånd med Tekla, säg henne, att hon är tvungen fyllde de sörjandes vagnar.
Nå ja, ljöd den all- att vara förståndig och sparsam nu. » männa meningen, det var väl inte mer än rätt » Ja, visst, söta vän, om hon hade något att och tillbörligt, en så verksam och framstående man.
spara med, det är knuten.
Och i alla fall, den Inte blott den enskilda vänkretsen och familjen konsten lär man sig inte på rak arm, när man förlorade ett stöd i honom, tänk, hvad han varit förut haft öfverflöd på allting. » för hela samhället, ja, för hela landet genom sitt » Ja, men hon är tvungen nu, gubben lilla.
Ack, outtröttliga sträfvande för upplysning, framåtskri- om John åtminstone tagit sin examen, då hade dande, för fattigvård, nykterhet, sedlighet m. m. han ju löfte om plats, han har ju bara ett år kvar.
En och annan röst höjdes väl också, som ej tyckte Nu får han väl lof att afbryta sina studier och fullt lika med mängden, men dessa röster voro slå sig på något praktiskt, eller hur? » alltför svaga och dogo snart bort i det rådande » Ja visst, det kan aldrig bli fråga om annat, modets, den allmänna opinionens brusande ström.
men det är fullt där också, öfverfullt. » » Hm — det är konstiga tider vi lefva i, kära Revisorns tioårige son Henrik hade suttit tyst Malin, » sade gamle intendenten, där han satt vid i ett hörn och åhört föräldrarnes samtal, upptagen fönstret i sin varma nattrock och betraktade lik- som han var med det nyttiga arbetet att kreta tåget.
sönder en vacker pappersknif från sin fars skrif- » Hvarför säger du så? » frågade hans syster och pulpet.
Nu reste han sig upp och sade plötsligt trogna hjälp, som stod vid hans sida.
och oförberedt: » I vår ungdom lefde vänners minne i hjärtat » Men pappa, hade det inte varit bättre att spara och inie i onödig lyx, » svarade gubben.
» När jag kransarna på farbrors kista och ge John pengarna dör, får det inte vara kransar, utan de fattiga må i stället, så att han fått ta sin examen? » få smulorna i stället. » » Tyst, min gosse, det där förstår du inte, » sade » Så vill jag också ha det, » utbrast systern modern och klappade honom på hufvudet.
lifligt.
Aurore Lundgvist.
» Ack jag mins honom, som de fira nu.
Det var (Lisseg.)
ändå jämt ett år sen i dag han satt här uppe och sprakade med mig.
Den som hade riktigt godt om pengar, farbror, sa ' han, tänk hvad man kunde göra mycket godt då!
Han var så frisk och glad då, och nu ligger han där, unga kraftfulla karlen, Smånotiser från kvinnovärlden.
och jag gamla stackare går här och spökar. » » Ja, det är väl det, » sade systern.
» Men nog Sonja Kowaleivskis begrafning egde rum skulle han, som de fira nu, tyckt mer om, att en måndagen den 16 dennes på middagen kl. half 3. fond stiftats med hans namn för något godt ända- mål, hvarför gjorde de inte det? » Redan kl. half 2 egde en rysk mässa — fru Kowalewski tillhörde nämligen den grekisk-katol- » Hvarför, » bröt gubbeu ut, » jo, därför att hela ska bekännelsen — rum i den aflidnas bostad u:r vår tid är snedvriden, alldeles snedvriden.
Lyx och öfverflöd och galenskaper, man kan bli dålig 56 Sturegatan i närvaro af hela den ryska am- bassaden samt ett mindre antal af hennes när- bara att se det!
Annat var det i min ungdom! » maste vänner.
Af hennes släktningar hade endast Gubben snodde snusdosan mellan fingrarne.
professor Maxime Kowalewski från Moskva in- » Sirr-u Alexis, » sade en liten barfotad byting, funnit sig vid begrafningen.
där han stod på gatan med en kamrat och be- I den dödas vackra, i rödt dekorerade salong traktade det granna tåget, där det drog förbi, » de ' stod den med med ett rödt sammetskläde betäckta va ' fint värre, du.
Hva ' trorr-u dom kostar, dom kistan på en svart katafalk, omgifven af tjocka där? » vaxljus.
Ryska pastorn Romjantzew och hans bägge medhjälpare förrättade mässan.
Sällan har » Vete fåglarna, » svarade Alexis likgiltigt, » men man vid någon enskild persons bår fått skåda så dugde dom äta, så högg ja ' mej allt en, ja ' ä ' hung- många och vackra kransar som vid Sonja Kowa- rig som en varg. » lewskis.
Hela rummet var uppfyldt af deras » Hvad trorr-u polisen skulle säja då du, » skrat- prakt.
tade den andre och » gjorde en gubbe » bakom poliskonstapelns rygg.
Kransarne voro dels från lärda och vetenskap- » Sirr-u de ' ä ' fullt i dom andra vagnarna me ' liga samfund här och i utlandet, dels från elever kransar, » skrek pojken och pekade med sitt smut- och lärjungar, dels från den aflidnes talrika vän- siga finger.
ner och beundrare af hennes snille.
» Ja, men de ' ä ' nedrigt, » utbrast kamraten.
I sorgehuset samlades så småningom en stor
mängd af fru Kowalewskis vänner och bekanta, hvaribland märktes Stockholms högskolas styrelse och lärarekår, samt för öfrigt ett stort antal lärde och vetenskapsmän.
Den egentliga jordfästningen försiggick i stora kapellet på Nya kyrkogårdeu, hvarefter den med kransar helt och hållet betäckta kistan bars till den på Lindhagens kulle belägna grafven, där professor Maxime Kowalewski i några ord tolka- de de efterlefvande vännernas sorg och saknad.
Ofvanpå grafven placerades en stor praktfull krans med blommor och blad af porslin från kvinliga vänner i Petersburg.
* Moffröken Wedel-Jarlsberg höll den 15 dennes i » Kristliga föreningen af unga kvinnor » härstädes, hvilken förening är ett motstycke till den liknande föreningen för unge män, ett före- drag om nykterhetssaken, i hvilket hon skildrade alkoholens skadliga inflytande och uppmanade till total afbållsamhet.
Fröken W.-J.
påpekade bl.
a. att en totalafhållsamhetsförening, som rakar om- kring 100,000 medlemmar, finnes i Norge, och ön- skade, att detsamma skulle vara fallet hos oss.
Bland de närvarande märktes personer ur socie- feten och medlemmar af riksdagen.
För öfrigt var den lilla inbjudande våningen fylld af en in- tresserad och tacksam publik.
* De vackra knypplade Vadstenaspet- sarne börja inom vårt land allt allmännare an- vändas till kyrkprydnader, hvartill de ock väl lämpa sig, enär de äro synnerligen smakfulla samt därtill ovanligt gedigna och hållbara.
Så har en särdeles vacker och dyrbar dylik al- tarduksspets i dessa dagar inköpts från fru Char- lotta Randels spetsknypplingsaffär i Vadstena för Laxå kyrka.
Det fina och enligt paramentikens lagar komponerade mönstret är uppgjordt af frö- ken Laura Mörner i Vadstena och upptager en del af våra kristliga symboler, såsom korset, kal- ken, lagtaflorna, bibeln, rosen m. m.
* En af Stockholms äldsta invånarinnor, eukefru Charlotta Vilhelmina Sofia Berndt ingick den 13 dennes i sitt 99:de år.
Den gamla är fort- farande i besittning af goda kropps- och själs- krafter.
fe T e a t e r o c h m u s i k.
Kungl.
operan har, såsom vi helt kort i förra numret omnämnde, återupptagit sin stora nyhet från föregående säsong, den gamle mästaren Ver- dis praktfulla opera » Otello ».
Det af talrika så- väl instrumentala som vokala skönheter mät- tade tonverket synes redan vara på väg att varda verkligt populärt härstädes, att döma af det lifliga och intensiva bifall, som beledsagar det- samma från den vid hvarje föreställning fullsatta salongen.
Detta bifall är här ock så mycket mera på sin plats, som operan får ett alldeles ovanligt jämnt och godt, i vissa fall briljant utförande.
Den, som nedskrifver dessa rader, hade i fjor tillfälle se » Otello » uppföras å k. hofoperan i Berlin, och om denna teater i dekorativt hänse- ende och sceniska detaljer stod öfver vår opera- scen, så hann den däremot ej hvad beträffar ut- förandet vare sig i dess helhet eller med särskild hänsyn till hufvudpersonerna upp emot det, som här presteras.
Hr Ödmann har i utarbetandet af titelrollen i » Otello » helt enkelt öfverträffat sig själf.
Här först tyckes han ha fått en uppgift, värdig hans musikaliska intelligens.
Också har han beträf- fande denna uppgift såväl i dess helhet som i dess detaljer lyckats så som kanske aldrig förr, och vi tveka ej att beteckna Otello som den mest helgjutna skapelse, hr 0.
hittills åstadkommit.
Att framdraga några särskilda praktställen är svårt, då ju det hela är så godt, och vi skulle ej heller hafva utrymme härför.
— Hvad här sagts om hr Ödmann som Otello gäller i lika hög grad om hr Lundqoisl som Jago.
De båda härliga stäm- morna klingade förträffligt bredvid hvarandra, och äfven hr L. gaf åt den dramatiska delen af sitt parti en synuerligen lycklig tolkning.
- Desdemo- nas parti har öfvertagits af fröken Moras, som i detsamma fullt motsvarar de förhoppningar, man trott sig kunna hysa om henne på grund af hen- nes föregående debutroller.
Det ljufva och inner- liga i rollen kommer väl till sin rätt, och stäm- man klingar frisk och behaglig, om ock tonen må- hända stundom förefaller något pressad.
Detta torde dock lätt kunna bortarbetas.
— Öfriga rollin- nehavare fylla godt sina platser, och operan går som sagdt i sin helhet förträffligt samt torde komma att hålla sig länge uppe.
Femte sy mfonikonserten gafs i lördags inför från golf till tak fullsatt salong.
Programmet var också ett af de intressantaste.
Brahms symfoni n:r 4, e-moll, inledde konserten.
Den utfördes nu för första gången härstädes och mottogs med bifall, om ock ej synnerligen entusiastiskt.
Må- hända är denna symfoni delvis nog djuptänkt och svårtydd för att kunna fattas af alla, åtmin- stone vid ett första uppförande.
Den andra sat- sen, det vackra andantet slog bäst an och erhöll också det bästa utförandet.
Symfonien torde vid ett förnyadt uppförande lättare uppfattas och sen- teras.
Programmets slut- och hufvudnummer ut- gjordes af Beethovens symfoni n:r 8, f-dur.
Att denna skulle framkalla ett så mycket liftigare bi- fall var naturligt, och efter andra satsen, scher- zot, blef bifallet så lifligt, att satsen måste omta- gas.
Denna symfoni utfördes ock på ett synner- ligen delikat och förtjänstfullt sätt.
De två me- lodierna för stråkorkester af Grieg — » Hjärtesår » och » Våren » — förfelade ej att göra ett varmt och innerligt intryck och skulle nog gärna hörts om igen.
Den praktfulla och af orkester-effekter mättade sorgmarschen ur Wagner » Götterdäm- merung » har här spelats flere gånger förut.
Den förfelar aldrig att göra detta djupa och gripande intryck, som både skakar och väcker beundran.
I dag fredag gifves » Leonora.-, i morgon lördag åter symfonikonsert med biträde af hr Salomon Smith samt på söndag » Trollflöjten ».
K.
Dramatiska teatern var i måndags åter färdig med ett nytt program: » Pater noster », dram på vers i 1 akt af Francois Coppée, öfvers.
af Ernst Lundquist, samt » Margot », komedi i 3 akter af Henri Meilhac.
Det förstnämnda stycket står onek- ligen högst af de två.
Det är en liten poesifull skildring från kommunens dagar i Paris år 1871 och gifver ett ypperligt tillfälle åt fröken Anna Zetterberg att lägga i dagen sin ej vanliga talang som skådespelerska.
Den varma, innerliga hän- gifvenhet för brodern, som skjutits af kommunar- derna, det djupa, okufliga hatet mot dessa mör- dare, den vilda förtviflan och den hädande för- nekelsen mot försynen — allt erhöll ett sannt och öfvertygande uttryck i såväl tonfall sam gester.
Det hela blef en sannskyldig triumf för fröken Z., som efter styckets slut framropades ej mindre än fyra gånger.
— Ofversättningen föreföll ledig och god.
» Margot » tillhör ej Meilhacs bästa stycken.
Det är en blandning af diverse ingredienser, som ej tyckas passa riktigt ihop.
Figurerna äro i allmän- het ganska bra tecknade, men brister finnas, så t. ex. i hufvudpersonen, Margot själf, hvilken af författaren tecknats något obestämdt, och som därför oaktadt fru Hartmans allra bästa bemö- danden ej framstår så fullt klar, som man kan önska det hos en hufvudperson.
Fru H. förtjänar emellertid loford för hvad hon ger och belönades också af den fulltaliga publiken med lifliga applå- der.
Hr Fredrikson som den gamle viveuren, Boisvilette, hvilken förälskar sig i sin skyddsling Margot, är måhända till sitt yttre något för ung- domlig, men för öfrigt naturligtvis förträffligt på sin plats.
Hr Byström har som den nyssnämndes brorson en af sina bästa uppgifter, och hr Skån- berg som skogvaktaren sköter sig som alltid sam- vetsgrannt.
Rollen är emellertid tämligen tråkig.
Hr Backström har af den andre gamle viveuren gjort en rolig typ, men nästan bäst af alla är fröken Åhlander som den sportälskande, men rätt- framma och godhjärtade fru d ' Arcy.
Den senares dotter Valentine hade i eleven fröken Janson fått en täck och behaglig representant, som mycket bra löste denna sin första uppgift.
Samspelet är naturligtvis som alltid å denna scen godt, och programmet förtjänar att tagas i betraktande, sär- skildt för det första styckets skull.
Svenska teatern har upptagit Ibsens senaste drama » Hedda Gabler » med fru Hvasser-Engelbrecht i titelrollen.
Då detta skrifves, hafva vi emellertid ej sett stycket, hvarför vi ej kunna nämna något vidare därom förr än i nästa nummer.
Om Vasateaterns senaste program vilja vi fatta oss kort, så mycket hellre som detsamma, efter allt att döma, när dessa rader ligga inför våra läsarinnors ögon, redan bör tillhöra de minnen, som ju förr dess bättre må glömmas.
Man hade af författaren till » Duvals skilsmessa » sannerligen trott sig ha rätt att vänta något bättre än det oresonliga, vågade och platta misch-masch, som presenteras i form af vaudevilleoperetten » En flickpension ».
Alla ansträngningar af teaterns mest gouterade förmågor kommo också till korta i den atmosfär af kylig missräkning, som snart bredde sig mellan salong och scen; fröken Ek- ströms täcka uppsluppenhet, fröken Magnussons och hr Strömbergs burleska komik — • allt var förgäfvesl De goda förmågor, som bringas in i den pinsamma nödvändigheten att till sista re- plik föra fram en slik dödfödd produkt för en allt mera afvog publik, äro kanske högst att be- klaga.
Och en lycka i olyckan är åtminstone, om denna publik dock till sist, som här, lemnar teatern med den varma förhoppningen att snarast på nytt få helsa sina gunstlingar i värdigare uppgifter.
Ty det är sannt, att vi ha Vasateatern att tacka för allt för många glada aftnar för att ej gärna vilja stxyka ett streck öfver denna, som hade den aldrig varit.
Hr G.
A. Söderman, hvilken som bekant nyligen hemkommit efter slutade sångstudier i utlandet, gaf i söndags en matiné i Musikaliska akademien.
Denna uppvisning gaf oförtydbart vid handen, att hr Södermans stämma, som före utresan föreföll något tjock och grumlig, betydlig utvecklats såväl i omfång som välljud, hvarjämte föredraget vunnit i dramatiskt lif och färg.
Hr S. kan nu räknas till de allra bästa bland våra yngre sångare och skulle säkerligen utgöra en god och välbehöflig ackvisition för vår k. operascen.
Efter hvarje nummer hälsades hr S. af det lifligaste bifall.
Påminnelser.
Musiksäsongen står nu i sitt hög- sta flor.
Den ena musiktillställningen aflöser den andra.
Vi erinra nu närmast om symfonikonser- ten å k. operan i morgon lördag, hrr Aroid Öd- manns och Salomon Smiths matiné i Berns ' sa- longer om söndag, Filharmoniska, symfoniorke- sterns sjätte konsert om måndag i Musikaliska akademien med ett utmärkt program, hvars första afdelning gifves till minne af den nyligen bort- gångne tonsättaren N. W. Gade; vidare tredje kammarmusiksoarén (Aulinska kvartetten) på tis- dag i Vetenskapsakademien samt sist, men icke sämst på torsdag i nästa vecka i Musikaliska akademien den första af de tre musiksoaréer, som anordnats af hofsångerskan grefvinnan Math.
Taube, prof. Hallström och hr Lejdström.
Alla dessa musiktillställningar äro af så utmärkt slag, att vi våga tro att den musikälskande publiken ej skall försumma någon enda af dem.
Om karnevalen i Berns ' etablissement nästk.
lördag till förmån för Dramatiska och musikaliska artisternas pensionsförening påminna vi likaledes ännu en gång.
Fågel peniX- Berättelse för Idun af Mathilda Lönnberg.
Belönad med hedersamt omnämnande vid Iduns stora pristäfling.
(Forts.) » j L j e t var sannt, det kom jag alldeles icke ihåg, 2 » l kära Annie, » svarade han.
» Nå, då kom- C \ mer han så mycket säkrare tillbaka. » L Och Gunnar kom.
Han tog med vana och händighet sönder geväret, och på ungefär en halftimme hade han åter satt det i stånd.
Då han återlemnade det, gjorde han en anmärkning om mekaniken.
Den var föga varaktig och fjä- dern af dåligt stål.
Han föreslog därför en liten förändring, som skulle göra geväret litet mera hållbart.
» Det är ett ganska dyrbart gevär, dock tyckes det icke vara så godt, som det är dyrt, » sade nu Archibald och tog upp sin portmonnä.
» Men tillåt mig fråga: hvarför söker ni ej anställning vid en mekanisk verkstad, utan förnöter edra dagar så där nere vid hamnen? » » Jag har sökt arbete, ingen behöfver något. » » Ah, min onkel, ingeniör Finestone, beklagade sig i går, att han behöfde, folk och att han i brist på arbetare måste afsäga sig en beställning.
Min
64 onkel har en stor verkstad.
Vill ni gå till ho- nom? » » Mycket gärna; men jag har inga rekommenda- tioner.
Jag är främling i Filadelfia, främling i Ammka. » » Ah, det kan hjälpas. » Han skref nsgra rader på sitt visitkort och lemnade det till Gunnar.
» Låt mig nu betala min skuld till er. » Han log fram en gulddollar.
» Om jag får anställning hos er onkel, så är jag er gäldenär i stället, » sade Gunnar, sköt ifrån sig guldstycket och gick.
» Stackars gosse! » sade amerikanaren; han har uppenbarligen lidit skeppsbrott där hemma, rätt så ung han ser ut, och nu kommer han hit för att reparera.
» Tror du?
Men han ser så riktigt hygglig ut, » sade miss Annie.
Och så tänkte de ej vidare på Gunnar.
Denne å sin sida skyndade att uppsöka den ingeniör, hvars adress han fått.
Skulle det verkligen lyckas honom att ändtligen erhålla arbete?
Hans hjärta slog våldsamt af hopp och fruktan.
Skulle han möjligen nu kunna förverkliga sina drömmar om att förtjäna så mycket, som vore nog, icke endast för honom själf, utan äfven för mor cch syskon där hemma.
Då han kom till ingeniör Finestone, var denne bortrest.
Gunnar framlemnade det kort, han er- hållit, och frågade, om han kunde få komma och hemta svar, när ingeniören återvändt.
En betjänt svarade ganska snäsigt, att det ej lönade mödan.
Det vore så många, som sökte honom, » och jag förstår mycket väl, att det är för att tigga, » till- lade han.
» Nej, visst inte, » genmälde Gunnar; » jag söker anställning vid en mekanisk verkstad, och jag har rekommendation från mr Archibald Fine- stone. » » Åh, » sade betjänten ironiskt, » från hvilken tid började mr Archibald att rekommendera mekaniska arbetare, och hvad vet han om deras duglighet?
Om ni har tillförlitliga betyg, så gå till verkmä- staren!
Det är han, som sköter den saken och antar eller afskedar arbetare. » » Men jag önskade tala vid ingeniören själf, » invände Gunnar.
» Det var en märkvärdigt envis karl!
Ni hör ju, att han är borta. » » Men när han kommer åter? » » Han kommer aldrig åter, » sade betjänten, knuf- fade undan Gunnar och stängde dörren.
Gunnar gick hem med förtvinan i hjärtat.
Vid sin återkomst fann han där bref från Sverige, från mor och syskon.
Fru Emilia skref, att det gladde henne, att det gick honom väl där ute i Amerika, och hon tac- hade honom för öfverlåtelsen af pengarne.
» Vi fingo ditt bref, » hette det vidare, » till jul, och vi räknade det för en julklapp.
Julia vill ej, att vi skola använda mer än den årliga räntan, såvida inte något oförutsedt skulle inträffa.
Hon tycker, att vi skola behålla dina pengar till en nödhjälp.
Julia är så oerhördt praktisk, och jag tviflar inte på, att hon en dag blir stenrik, då hon kan spara och gnida så.
Berta skall i vår konfirmeras och omedelbart därefter resa till Värmland.
Julia har styrt systerns garderob i ordning, så den blir rik- tigt presentabel.
William skref från Gapstaden, och vi fingo hans bref efter ditt.
Jag vet ej, hvad han menade med, att du nog hade det hårdt.
Kanske menade han, att du leddes där ute fjär- ran från mor och anhöriga. » Julia skref också, men blott några rader.
» Jag tackar dig, » skref hon, » du är mer än ädelmodig.
Men dina pengar skola ej röras, åtminstone ej ännu.
Behöfver du dem, så skrif till mig.
Jag läser emellan raderna i ditt bref och förstår, att icke allt är så, som du vill, att vi skola före- stäjla oss. » Åh, du kloka Julia, det hade således ej lyckats att föra henne bakom ljuset.
Men hon kunde dock ej ana, huru det ändå i själfva verket var.
Dock, hennes farhågor måste skingras.
Det var icke långt till hennes födelsedag, hon fyllde då nitton år.
Stackars Julia, om han kunde skicka henne en gåfva!
Ack, hvarför hade han skjutit ifrån sig mr Archibalds gulddollar?
Det kunde hafva blifvit grundplåten till en födelsedagsgåfva åt hans syster.
Dock hon skulle hafva den ändå Han gick ned till hamnen och tog anställning som bärare vid ett fartyg, som höll på att lossa.
Det förslog mindre, ty man betalade där för tim- me.
Han började med friskt mod och höll ut till kvällen, men han fann, att huru stark han än var, så kunde han ej stå ut därmed i längden, han var för ovan vid kroppsarbete.
Men ett par dagar i veckan kunde han i alla fall försöka, och så de andra dagarne vid passagerarebåtarne.
IDUN " Efter tre veckors arbete och försakelser kunde han köpa en vexel på 10 dollars och gifva henne.
Under denna tid hade han e j ens tänkt på mr Archibalds rekommendation, men nu föll det ho- nom in, att han väl ännu en gång borde gå och fråga, om ingeniören vore hemma.
Det kunde ju ej hända värre, än att han blefve afvisad af be- tjänten.
Gunnar tog på sig sina snyggaste arbetskläder och gick dit.
Det var den tiden, då den fina världen plägade promenera längs Chestautstreet Han valde den vägen.
Det roade honom att se de unga amerikanskorna till fots, i vagn eller till häst på denna deras mest omtyckta promenad- plats.
Ingeniören bodde blott få steg därifrån vid en sidogata, nära floden Schuylkill.
Gunnar gick med högburet hufvud och elastiska steg, han hade nästan glömt målet för sin vandring för nöjet att se på de unga flickorna.
Se den där brunetten, huru käckt hon tyglade sin häst, där hon satt i sin snedsadel!
Gunnar kunde ej underlåta att beundra både hästen och rytlarinnan.
Föga kunde han ana, att han själf var föremål för den unga brunettens uppmärksamhet, men så var likväl fallet.
Miss Faithful Fairfax hade denna morgon läst i e t t af de radikala bladen — en sådan där hälft socialistisk tidning, som talade om kroppsarbeta- ren, såsom den där borde besitta jorden, men som orättvist utplundras af kapitalisten, och som tvin- gas att lemna sitt arbete för en spottstyfver — ett arbete, på hvilket den rike ockrar och köper sig därför nöjen och njutningar och lyx af alla slag, under det att arbetaren, d e D rätte arfvingen till allt detta, lider brist på det nödvändigaste.
Väckt at denna tidningsartikel, såg hon på hvarje mötande arbetare denna dag.
Hon granskade dra- gen i hvarje ansikte.
Men icke sågo de ut, som skulle just de vara de enda värdiga att beherrska världen.
Hon läste icke mycken intelligens, än mindre själfförsakelse i deras ansikten, som hon granskade.
Nej, hon ville ej lemna världens styre i deras händer, de sågo för det mesta så råa, så låga eller hotfulla ut.
Icke torde det vara väl be- stäldt med världens styrelse, men d å befarade hon, att det blefve ännu värre.
Hon meddelade sina iakttagelser härom till sin kusin, som red vid hennes sida, då i det samma hennes blick föll på Gunnar.
» Men se där en arbetare, som ser annorlunda ut! » utbrast hon.
» Huru stolt han bär sitt huf- vud, och hans ögon lysa af intelligens.
Se dit, Archibald! » » Åh, » utropade denne, » det är ju min bössmed!
Ja, du har rätt, det är ett ovanligt intelligent ut- seende, men tyvärr — han ville ej arbeta.
Jag lemnade honom en rekommendation till vår onkel, och han har icke hört af honom. » » Det måste man taga reda på, » sade miss Faith- ful och manade på sin häst för att uppnå Gun- nar.
» Jag har fått ett sådant fruktansvärdt an- fall af filantropi. » Men det var ej så lätt att följa Gunnar.
Be- kanta och vänner mötte här och där, och man måste stanna och svara på deras frågor, huru man mådde, och äfven byta några flere ord med dem.
Och när det korta samtalet var slut, dröjde det i alla fall en stund, innan man kunde åter- taga stråten efter den unge arbetaren, som gick sin väg fram utan afbrott och slutligen alldeles förlorades i folkvimlet.
» Huru harmligt! » utbrast miss Faithful och höll in sin häst samt spanade efter den unge arbeta- ren utefter hela Chestautstreet.
» Kanske har han tagit af på någon sidogata, han finnes icke mera här. » » Huru kunde ett oblidt öde så styra hans steg, » sade Archibald patetiskt; » att han undgått min vackra kusins ögon och glidit undan hennes pro- tektion! » » Jag skall taga reda på honom, » sade hon; » så sannt jag heter Faithful, han skall inte undgå mig. » » Det var en fruktansvärd ed, » svarade Archi- bald skämtande; » och för att du skall kunna hålla den, föreslår jag, att vi lemna Chestautstreet och ge oss af till den bullrande Marketstreet eller kanske till och med rida den långa Broadstreet i ända.
öfver Penn square och allt vidare. » » Åh, Archibald, var nu allvarsam och visa dig som min riddare, » sade hon.
» Du hör ju, att jag för tillfället är filantrop.
Jag borde egentligen alltid vara det, ty min mor gaf mig namn efter en af de invandrade stammödrarna, och de voro allesammans så fromma, att de otvifvelaktigt skulle förakta mig, deras ovärdiga namne. » » För all del, kusin Faithful, » svarade Archi- bald; » lägg af denna förtjusande riddräkt och an- tag den grå kväkardräkten!
Kasta den lilla rid- 1S91 hatten med dess långa vajande plymer i Schuyl- kill och sätt på den stora, oformliga, bredbrättade kväkarhatten.
Din namne bar den utan tvifvel, och, » tillade han förtroligt, » du är tillräckligt vacker för att vara förtrollande till och med i den fågelskrämman, och jag skall obetingadt skatta mig lycklig att få vara din riddare äfven dä, så sannt jag heter Archibald. » » På ett så svårt prof skall jag icke sätta dig, kusin Archibald, » genmälde miss Faithful leende.
» Jag skall aldrig kläda mig som en fågelskrämma.
Hu då!
Det vore fasligt att alltid bära färglösa kläder och en hatt, med hvilken man riskerar att allestädes stöta emot på gatorna.
Men hjälp mig nu att taga reda på den där unga arbetaren! » » Jag står till ditt förfogande.
Men huru skall detta ske?
Skall jag ge hans signalement åt po- lisen? » » Fy då!
Du skall hjälpa mig att hitta upp honom.
Han brukar ju vara nere vid ångbåts- hamnen? » » Ja, han var där åtminstone en gång. » » Vi skola se efter, om han icke är där i mor- gon, » sade miss Faithful och tittade på sin klocka.
» Men nu är tiden snart inne för onkels lunch, och jag hinner knappast att byta om dräkt till dess.
Får jag bjuda min kusin på en bit kallt kött och en kopp te? » tillade hon.
» Mycket förbunden, Faithful, » svarade han och följde sin kusin, som red i skarpt traf nedåt flo- den.
Just " som hon svängde om hörnet till on- kelns hus, såg hon den unge arbetaren vid dör- ren.
Hon höll inne sin häst, en betjäntgosse skyn- dade fram för att taga emot den.
Archibald hop- pade ned från sin häst för att hjälpa sin kusin, men hon satt orörlig kvar och lyssnade till, huru den unge arbetaren höfligt frågade efter, om in- geniör Finestone nu vore hemma, samt huru be- tjänten svarade honom, att det vore han visst icke.
» Vill ni inte vara god och säga någon tid, då han kan träffas.
Jag önskade nödvändigt få täta vid honom. » » Men det gör honom alldeles det samma att träffa er, » svarade betjänten.
Gunnar vände sig om med en suck.
» Min onkel skall inom ett par minuter komma hem, det är tiden för hans lunch, » sade miss Faithful, som lätt hoppade ur sadeln och, med riddräkten släpande efter sig, skyndade fram mot Gunnar.
» Om ni behagar följa mig, min herre! » Gunnar följde henne med en bugning.
Under inflytande af sina nyväckta filantropiska känslor, tilltalade hon den unge arbetsklädde mannen med samma artiga ton, som om han varit en förklädd prins.
» Behagar ni stiga in i salongen, min herre?
Min kusin Archibald skall skatta sig lycklig att få hålla er sällskap, tills onkel kommer.
Jag måste aflägsna mig för några ögonblick. » Archibald gjorde en liten grimas, men fogade sig efter sin vackra kusins vilja.
De båda män- nen inträdde tillsammans i salongen.
Miss Faith- ful vände sig därpå till den förvånade betjänten och tilltalade honom med ögon, blixtrande af för- trytelse.
(Forts.) &lt; g r § ö medföljde extrabilaga å Idun s t a (B e r l i n g s s a g a som bekant nyligen som till dem, som prenumererat m e d Modetidning.
Ett par hundra exemplar finnas ännu kvar af nämnda bilaga, som därför i mån af till- gång kan erhållas mot insändande till redaktionen af 30 öre i sparmärken (ej frimärken).
Innehållsförteckning: Drottning Elisabet af Rumänien, » Carmen S y l v a »; af — k.
(M e d porträtt.)
— Straffet; poem af » Carmen Sylva », öfvers.
af /.
N — g.
— N ä r barnen växa ifrån o s s; af Math.
Langlel.
— P l i k t?
skiss af Elena.
— Hustruns rättsliga ställning e n - ligt nu gällande lag; efter Anna Bugge- Wicksclls föredrag den 16 dennes, af J. N — g.
— V å r B e t t y; skiss för Idun af Elin Ameen.
(Slut från föreg.
n:r.
) ^ — Vissnande kransar; &amp; £Avrore Lundqvist.
— Smånotiser frän kvinnovärlden.
— Teater och musik.
— Tagel F e n i x; ber.
för Idun af Mathildix Lönnberg.
Bel.
med heders, o m n.
vid Iduus stora pristäfling.
