# ID: svediakorp-per845
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1891
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 22,545
# sentences: 868
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Gemandt * Boklr.-Aktieb.
P r e n u m e r a t i o n s p r i s 4:de årg.
Fredagen den 13 februari 1891.
N:r 7 (165) p r I d u n m e d Modetidning och ko- lorerade planscher ter.
I d u n m.
M o d e t, u t a n k o l.
pl.
Idun ensam ar: » » 8: 6: I: B y r a: H a m n g a t a n 1 6, 2V2 tr. (midt för Kungsträdgården.)
F r e n u m e r.
sker i landsorten å post- a n s t a l t, i Stockholm h o s r e d a k t i o n.
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas a b y r å n k l.
1 0 — 1 1.
Allm.
Ottilia T e l e f.
61 4 7.
XTtgifningf hvarje helgfri Lösnummerpris: 15 öre.
(vid kompletteringar).
sistnämnda, som redan vid späda år röjde ovan- liga musikaliska anlag.
6 » blif vid din bågsöm, dina band » Uti ett sådant hem var det Ottilia Löfvander, dotter af magistratssekre- teraren Löfvander och hans fru, tillbragte sin barndom o c h första ung- dom.
Modern, en begåf- vad o c h i välgörenhetens tjänst verksam kvinna, eg- nade en stor del af sin tid åt sina barn, en son och en dotter, bägge rikt utrustade, isynnerhet den A n n o n s p r i s: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o c h » L e d i g a platser » 25 öre för h v a r j e p å b ö r j a d t t i o t a l stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s e r 70 öre p r n o n p.
- r a d.
Runsten.
ra!
tt hem med konst- ^ l t \ s närliga o c h lite- %ÉY rara intressen oeh &lt;s; g&gt; genomandadt af " ett varmt delta- gande för den lidande delen af mänskligheten, ett sådant hem är j u i våra dagar, då äfven åt kvinnan lemnats rättighet att följa m e d tidens and- liga rörelser, icke någon så ovanlig företeelse.
M e n i århundradets början, medan ännu fru L e n n - grens: ansågs som en gyllene vishetsregel för den upp- växande ungdomen, hörde ett hem, sådant som det ofvanbeskrifna, till undan- tagen, o c h andan från ett dylikt hem gaf sin prägel icke allenast åt hemmet själft, utan äfven åt vida sällskapskretsar, ja, hela samhällen.
s t i d: fredag.
1 ti ' Det var emellertid icke lätt att på en gång klokt och kärleksfullt vägleda ett barn, som af alla, hvilka k o m m o i dess när- het, blef öfverhopadt med beröm o c h smicker.
D e n lilla vackra tioåringen, med sina stora, svärmi- ska ögon o c h de späda fingrarne, hvilka grepo ett så fast tag i harpans strängar och aflockade dem så vackra melodier, var en syn, som alla ville se, o c h då vid en kon- sert i Ottilias födelsestad, Norrköping, fru Löfvan- der bestormades m e d b ö - ner att låta sin lilla flicka uppträda offentligen, måste hon slutligen, trots sin motvilja härför, gifva vika.
Emellertid insågo för- äldrarna, att den lilla O t - tilias talang höll på att bortfuskas af allt det smicker, man slösade på henne.
H o n skickades därför till Stockholm för att få undervisning i pia- nospelning o c h k o m un- der van B o o m s helso- samt tuktande hand.
Se- dan fick hon äfven för den välkände artisten Pratté taga lektioner på harpa, hvilket instrument
Sök i allt blott själfva kärnan; skal är allt, som bräcks.
alltid blef henne synnerligt kärt,Joch som hon till o c h med i ålderns dagar med virtuositet behandlade.
D å Ottilia Löfvander växt u p p till en v a c - ker o c h blomstrande u n g m ö, o c h då den äkta pärlan af hennes musikaliska naturanlag genom studier o c h handledning fått en värdig infatt- ning, blef hon själen o c h lifvet, icke allerast i sin familj, utan i hela sin umgängeskrets.
Öfverallt förvärfvade hon sig vänner, enkel och okonstlad som hon var, o c h färdig att med sin musik glädja alla, den obemärkte såväl som den högst uppsatte.
Så b l e f hon vid unga år trolofvad med en framstående ung man, L u d v i g A n d e r s s o n, mu- sikdirektör och känd som lycklig kompositör.
D e bägge unga hängåfvo sig med glädje o c h hopp åt sina vackra framtidsdrömmar, bröllo- pet tillreddes, bruddräkten låg färdig, bjud- ningskort till blifvande fester hade redan ut- gått, då — på andra lysningsdagens morgon underrättelse k o m, att brudgummen plötsligen dött till följd af hjärtförlamning .. D e t delta- gande, som från när o c h fjärran k o m den öfvergifna unga bruden till del, kunde ej lin- dra hennes smärta; det var blott vid sin harpa o c h försjunken i musikens drömlif hon kunde bortjaga den skugga, som fördystrat hennes lefnads morgon, o c h som öfver hennes sinne jade en sordin, hvilken aldrig fullständigt vek därifrån.
* ' Någon tid härefter blef hon vid ett besök i hufvudstaden genom A d o l f Lindblad sam- manförd med Jenny L i n d, som hon på sin harpa fick ackompagnera till sånger af Geijer o c h Lindblad.
Förtjust o c h öfverraskad k o m Jenny L i n d snart med ett förslag: » V i l l mam- sell Löfvander lära mig spela harpa, så l e m - nar jag undervisning i sång i s t ä l l e t?
» Om mamsell Löfvander ville!
V e x e l t i m m a r n e togo mycket riktigt sin början, men snart förkla- rade sig Jenny ej hafva » tålamod med har- pan ».
A n n a t var det att utbilda en röst, mjuk o c h klangfull som hennes egen o c h ledd af ett sannt, hvarje textens skiftning följande själsuttryck.
Ottilia, som nu började låta höra af sig i hufvudstadens framstående kretsar, fick snart från flere håll emottaga den ena uppmaningen efter den andra att icke egna sin ovanliga be- gåfning åt ett blott dilettantskap, utan utbilda sig till scenisk konstnär.
E n morgon, under en lektion för Jenny L i n d, framkastade hon sitt möjliga förslag att gå in vid operan, men då grep Jenny henne i armen o c h utropade häftigt: » B e d G u d bevara dig, barn!
D e t finnes ingenting mörkare än lifvet b a k o m kulisserna. » Jenny Linds råd, som var förestafvadt af en varm vänskap, gjorde djupt intryck på Ottilia o c h kom henne att genast afstå från hvarje tanke på scenen.
En helt annan verksamhetskrets var den unga musikälskarinnan förbehållen.
H o s en af sina vänner gjorde hon bekantskap med då- varande prosten, sedermera teologie doktorn, Runsten.
Denne, som, äfven han, i sitt hjärta bar minnet af en tidigt förlorad o c h djupt sörjd ungdomskärlek, kände sig genast dragen till den älskliga, blida sångerskan; han o c h Ottilia, hvilka hvar o c h en på sitt håll fått smaka pröfningens luttrande inflytande, funno Finner du den rätta stjärnan, följ den, tills hon släcks!
P.
W.
J3ÖTTIGER.
i hvarandra besläktade andar, o c h resultatet af deras bekantskap blef, att Ottilia Löfvander inom kort som doktor Runstens maka följde honom till hans hem i Sollefteå prestgård vid Ångermanälfven.
I sitt nya hem, liksom i det gamla, b l e f Ottilia solen, som lifvade o c h värmde.
För prestgården b l e f hon den Marta, som m e d out- tröttlig omsorg deltog i det stora hushållets många detaljer; för doktor Runsten blef hon den Maria, som förstod hans andes flykt, jäm- nade hans väg, stod vid hans sida i de glada som i de mörka stunderna.
K r i n g de lyckliga makarne uppväxte snart en förhoppningsfull ungdomsskara.
Trenne s ö - ner skördades af döden, men fem blomstrande, unga flickor, hvilka alla i mer eller mindre grad ärft sin moders begåfhing, blefvo hem- mets prydnad o c h glädje.
M e d Ottilia hade så småningom i o c h o m - kring prestgården uppstått liksom en musika- lisk atmosfer.
Där d r ö m d e, som skalden sjunger, » — — — toner utan tal i vind, i strå, bland berg och dal. » A n hörde man under vackra sommarkvällar eller vintertiden vid skymningsbrasan harpans svärmiska, ljufva toner; än ljöd från prestgår- den en präktig kyrkoaria, utförd m e d artistisk kraft o c h säkerhet; än k o m m o från strykkam- maren eller från den s. k.
» l u n d e n », en skogs- dunge strax bredvid, friska studentsånger, sjungna i stämmor af fem ungdomliga röster.
T y flickorna Runsten sjöngo icke allenast på sina fristunder; äfven arbetet — och till ar- bete höllos de ganska strängt — brukade de ackompagnera med sina kvartetter, af hvilka de hade en nästan outtömlig repertoar.
» H v i l k e t besvär doktorinnan måste haft med att inöfva alla dessa stämmor, » sade en gång Josephson efter åhörandet af ett par kvartet- ter.
Doktorinnan skrattade.
» J a g har icke lärt dem en t o n, » svarade hon, » d e sjunga som fågel i skog af sig själfva, hvilken stämma ni behagar. » M e n icke endast familjen o c h de närmast stående fingo godt af Ottilias talang.
Out- tröttliga voro hennes bemödanden att i sin mans församling sprida kunskap om o c h sätta lif i musiken.
H o n uppspanade alla, som hade öra o c h röst — o c h vackra röster är det godt o m i Norrland — samlade dem hos sig o c h inöfvade dem att fyrstämmigt o c h utan led- ning af orgel sjunga koraler, hvilket naturligt- vis i hög grad bidrog att försköna gudstjän- sten o c h höja andakten.
F ö r sin mans församling var fru Runsten äfven en huld moder, som deltog i allas be- kymmer, o c h till hvilken gubbar o c h g u m m o r från när o c h fjärran gärna k o m m o för att få råd o c h tröst.
D e blefvo alltid vänligt e m o t - tagna o c h, sedan de mera praktiska förhand- lingarna voro öfver, förda upp i salongen för att en stund lyssna på musik från orgeln eller » Davidsharpan ».
Äfven som värdinna hade fru Runsten ett värf att uppfylla.
U n d e r åren 1846 — 1870, då Sollefteå ännu ej var så ordnadt för turistlif som nu, gästades prestgården af otaliga re- sande.
Förutom våra bägge sista konungar fick fru Runsten som värdinna helsa en mängd af Sveriges på den tiden mest betydande per- sonligheter, såsom Fredrika Bremer, Jenny Lind, Elias Sehlstedt, August Sohlman, L u d vig Josephson m.
fl.
D e t är lätt att förstå ' att den andliga frändskap, som fanns mellan värdfolket o c h sådana gäster som de ofvan- nämnde, skulle å ömse håll kvarlemna ett var- aktigt minne.
R e d a n år 1871 upplöstes genom doktor R u n - stens d ö d det sällsynt lyckliga äktenskapet.
Doktorinnan Runsten flyttade då till Söder- telge, där hon uppslog sitt hem, men under de sista åren har hon för det mesta turvis vistats hos någon af sina fem gifta döttrar.
Hennes literära o c h musikaliska intressen bibehöllos oförminskade till det sista.
Till och m e d af den moderna literaturen tog hon ibland del, men den väckte ofta hennes ogil- lande, och hon återvände då till sin Funeke eller — bäst af allt — till dessa skriftens heliga böcker, hvilka i alla tider varit för henne » ett dagligt g ä s t a b u d ».
Öfver hela hennes personlighet o c h uppfatt- ning af lifvet hvilade något af detta barnsligt omedvetna, som är karaktäriserande för konst- näränaturer.
H o n såg icke männiksor och för- hållanden sådana de voro, utan sådana de tedde sig för hennes rena, välvilliga sinne.
Man hörde henne också aldrig fälla ett ondt ord om någon; hade ett fel begåtts, förstod hon alltid att leta ut en ursäkt därför.
En viss osäkerhet i o m d ö m e t b l e f naturligtvis följ- den af denna ideella riktning, o c h många af dem som ej förstå konsten att låta personlig- hetens totalbild förklara de enstaka dragen, uppfattade henne icke.
Bland hennes döttrar — alla, som sagdt, rikt begåfvade i musikaliskt afseende — är en den för sina barnberättelser kända o c h uppburna författarinnan Laura Fitinghojf, som i » E n liten bild frän fjällen » friskt o c h lifligt skildrat sitt barndomshem i Norrland.
Äfven en annan dotter, fru Bråkenhielm, har försökt sig på skriftställen.
F ö r Iduns läsarinnor torde särskildt den förstnämnda vara väl bekant.
D e n 16 november förlidet år afsomnade Ot- tilia Runsten, vårdad af sina döttrar, hvilka ända in i det sista mottogo väckande intryck af hennes högsinta o c h dock så kristligt öd- mjuka ande.
Hennes stoft fördes upp till Å n - germanland, där hon nu på Sollefteå kyrko- gård hvilar vid sidan af sin make o c h sina söner.
Mathilda Roos.
I kälkbacken.
&gt;f » hej » och » hallå » det stormade vild t i lacken utanför tullen; dit dragit ur staden hvar enda pilt att åka kälke från kullen.
Så käckt och så friskt som den vintriga vind det lekfulla lifvet brusar; med blixtrande öga och helsoröd kind man pilsnabbt utföre susar.
2) &lt;zr stannat viol vägen ett åldrigt par att åse de ungas gamman, förströdda minnen från forna dar nu ringas på nytt tillsamman.
jUan mindes samma liffulla scen for femtio år tillhaka.
f) å var han själf Iland de lekande en, och hon, som nu var hans malia.
jtlennes falnade hy var då hvit och röd och svarta na grånade håren, i Ögat gnistrade ungdomens glöd, nu, släckt af tyngande åren.
ffiå klingade friskt hennes muntra skratt, framlockadt af stundens nöje.
fK,u log hon med vissnade läppar matt ett vemodsandande löje.
ftian mindes grannt, hur de hjälpt hvarann att uppför i lacken draga den lätta kälken; och alltid han, den ende, fick henne ledsaga!
fDå var allt solljust och gladt och skönt, då voro de låda unga.
fftCu hade sen många år de rönt, hur lifvet ger lördor så tunga.
, fMen när det lutat som skarpast emot, hon modigt gått vid hans sida, och tåligt i onda dagars hot hon lärt honom bättre att lida.
fDen kampen var det, som blekt hennes hy fastmera än hopade åren.
j^ör honom hon ville ej möda sky, och det strött silfver i håren.
— 3 ögat svällde en tacksam tår, han vände sig mot sin maka: » f) u minnes väl än våra larndomsår för femtio vintrar tilllaka ... » iflch svaret kommer så llidt och godt, när hemåt de sakta vandra: » ' Vår jj.errc beskärt oss en lycklig lott, som då lät oss finna hvarandra. » V. E. Halländer.
Hedersskulder.
A f Ave.
» / f t b t t löfte är en s k u l d », heter det j u, o c h Iwg) m a n b o r d e t i l l ä g g a: en skuld, h v i l k e n s a m v e t e o c h heder b j u d a o s s att g ä l d a.
N ä r man h ö r ordet hedersskuld, b o r d e detta ord hos en o c h h v a r b l a n d oss v ä c k a före- ställningen o m n å g o t gifvet löfte eller o m en p e n n i n g s k u l d, d ä r långifvaren b l o t t litat p å en h e d e r l i g ostrafflig människas o r d, att lå- net s k u l l e i n o m en viss tid inbetalas.
Men h v a d är det i verkligheten för bilder, s o m detta ord v a n l i g e n frammanar för fantasi o c h tanke?
Ä r det ej ett b e g r e p p, där adjektivet hederlig b o r d e h a bokstafven o framför sig?
H v a d är det egentligen vi förtälja, när vi i tal eller skrift b e g a g n a u t t r y c k e t: Han har (hade) hedersskulder att betala?
V i veta det alla, o c h därför uttalas dessa ö d e s d i g r a ord alltid i en e g e n d o m l i g d ä m p a d ton, o c h när d e skrifras, få de oftast » e n s k y d d a n d e för- klädnad ».
H v a r j e v u x e n människa, s o m vet n å g o t o m, h v a d s o m föregår i lifvet, känner den v a n l i g a betydelsen a f ordet hedersskuld.
M e n antag nu, att en far, som är m y c k e t nog- g r a n n m e d att p å timmen betala sina spel- skulder, skulle a f sin u p p v ä x a n d e son b l i f v a tillspord o m meningen a f detta o r d, o c h han, s o m ej v å g a r röja det gängse missbruket däraf, svarar, att det är en skuld, s o m man vid sin heder lofvat att g ä l d a.
S k u l l e m å n n e d å ej gossen undra, hvarför den sträfsamme handtverkaren m.
fl.
a n d r a personer, h v i l k a förse familjen m e d dess förnödenheter, g å n g g å n g p å g å n g afspisas m e d blotta löften o m betalning, o c h detta utan att n å g o n a f för- äldrarne t y c k e s l ä g g a det vidare p å sinnet?
S k u l l e m å n n e barnet ej rätt snart u p p t ä c k a, att n å g o t ohederligt, n å g o t som ej finge dra- gas i ljuset, ligger b a k o m de där skulderna, hvilkas g ä l d a n d e b å d e p a p p a o c h m a m m a låta g å framför allt annat.
M e n tyst o c h i s m y g, o c h under det m a m m a gråter!
— D e t är i n g a l u n d a underligt, ifall fäder, s o m äro spelare, få bedrägliga, ohederliga barn eller att spelares söner hemfalla åt spellasten.
D e t är sannerligen ej n å g o n o b e v e k l i g ärft- lighetslag, s o m här g ö r sig gällande, utan b l o t t o c h bart smittan i en f ö r s k ä m d, mora- lisk luft i spelarens h e m, en atmosfär s o m v e r k a r forstörande p å barnens rättsbegrepp.
N ä r man ser, h v i l k e n väfnad a f l ö g n, v i n g - leri, t o m m a löften o c h b e d r ä g l i g a försäkrin- gar, s o m o m g i f v a barnen i h e m o c h u m g ä n - geskretsar, hvarest ordet hedersskuld endast o c h allenast tages i m e n i n g a f spelskuld, fre- stas m a n ofta sedermera till det antagande, att det b l o t t v a r faderns välförtjänta fängel- sestraff eller hans själfmord, s o m k u n n a t värja hans söner m o t det d e m o m g i f v a n d e smitt- ämnet samt ingifva hans döttrar en helsosam fruktan för spelare.
H v a d en spelares o l y c k l i g a hustru s k u l l e svara sina barn, o m d e frågade henne, h v a d m a n menar m e d hedersskuld, v å g a r j a g i c k e ens gissa.
M e n hvad alla mödrar borde svara p å en d y l i k fråga, eller rättare, h v a d a l l a m ö d r a r h a f v a till p l i k t att själfmant u p p - l y s a sina barn o m, är först o c h främst att hvarje löfte, som tål att dragas fram i ljuset är en hedersskuld.
V i d a r e b o r d e alla u p p - v ä x a n d e barn lära sig förstå, att hvarje pen- n i n g s k u l d h v i l a r ytterst p å gäldenärens h e - dersord i förening m e d borgenärens tro p å detta gifna ord, att d e n n a s k a l l betala sin s k u l d; m e n att v i, dels till f ö r e b y g g a n d e a f m ö j l i g a frestelser till uraktlåtenhet, dels f ö r dödsfalls skull eller a n d r a inträffande för- h å l l a n d e n, i l a g a form p l ä g a erkänna gälde- närens fordran, så att d e n n a eger m ö j l i g h e - ten att m e d lagens tillhjälp få den inkräfd.
L å n a r d ä r e m o t en v ä n den a n d r a en s u m m a endast p å vännens m u n t l i g a o r d o c h i med- v e t a n d e o m, att penningarne användas till ut- gifter, som ej behöfva sky ljuset, d å har lån- gifvaren rättighet att b e n ä m n a ett d y l i k t lån för vännens hedersskuld till h o n o m.
D e t t a är, så att säga, ordets rätsida, m e n ingen m o r eller uppfostrarinna får s k y g g a f ö r plikten att tidigt g ö r a vår u n g d o m b e k a n t m e d afvigsidan a f ordet o c h det f ö r v ä n d a o m begreppet hedersskuld.
H v a r j e y n g l i n g o c h flicka måste lära sig att klart inse det f a k t u m, att när den ene spelaren lånar den andre penningar till ett fortsatt ö f v a n d e a f spellasten, så intaga dessa t v å s a m m a inbördes ställning s o m tvänne tjufvar, rånare eller andra brottslingar, när d e ha gjort ett brottsligt aftal m e d hvaran- dra.
O m ett p a r tjufvar l å n a orättfånget g o d s a f hvarandra, eller den ene l å n a r k a m - raten en d y r k eller ett m o r d v a p e n, så är det endast deras k a m r a t e r o c h yrkesbröder, s o m hedra d y l i k a l j u s s k y g g a affärer m e d namn a f hederssak, hedersskulder; det kan aldrig falla en ärlig m ä n n i s k a in att k a l l a dem så.
D e t måste inskärpas hos vår u n g d o m, att spel i c k e allenast är en last, s o m har d e för- derfiigaste e k o n o m i s k a följder, utan att det tillika är en öfverträdelse a f b å d e sedelagen o c h det sorgliga l a g s t a d g a n d e, s o m förbjuder spel o c h ålägger spelaren straff.
D e unga måste lära sig att inse, b u r illa ordet heders- s k u l d passar för aftal o c h handlingar, som äro lagstridiga, o c h att spelare tillrånat sig detta o r d för att d ä r m e d f o r k l ä d a ett k r e - ditsystem, hvilket, brottsligt som det är till sin natur, ej k a n nämnas vid sitt rätta n a m n, o c h s o m ej får k o m m a inför den b o r g e r l i g a rättvisans ö g o n.
I n g e n s p e l s k u l d kan j u p å l a g l i g v ä g in- drifvas.
H v a r j e spelare, s o m kan öfverbevi- sas o m att u t ö f v a spel s o m y r k e eller o c k v a r a deltagare i denna last, är h e m f a l l e n åt l a g a straff.
D e t t a är något, s o m hvarje m o r b ö r inskärpa hos sina barn, t y dessa sakför- hållanden äro väl e g n a d e att b e r ö f v a d e n n a lidelse hvarje sken a f hederlighet s a m t att tillika blotta lasten från all f a l s k romantik.
M e n hur har det gått till, att i c k e allenast spelarne m i s s b r u k a ordet hedersskuld till att d ä r m e d b e t e c k n a ett lagbrott, b e g å n g e t — p å kredit, utan att äfven hederligt f o l k b e g a g n a r det i n ä m n d a m e n i n g?
S v a r e t är lätt att finna.
O r d e t spelare har en k l a n g, visserligen a f metall, men det är fängelsereglarnes gniss- l a n d e eller den h e m s k a k n ä p p n i n g e n a f skjut- vapnets hane, s o m höres däri.
O c h d å det j u mest är s. k.
b i l d a d e m ä n, s o m förtjäna att bära den o h y g g l i g a benämningen, så und- viker m a n denna medels en omskrifning.
H a d e vi bara ett a l l m ä n t k ä n d t f r ä m m a n d e o r d i stället f ö r det svenska spelare (l i k s o m vi nu h a benämningen » k l e p t o m a n i » i stället f ö r tjufaktighet, då det är fråga o m » bättre f o l k »), då skulle det missljudande ordet snart blifva b a n n l y s t ur alla familjer, från alla sällskapskretsar, där spelare finnas.
M e n hvarje f ö r s k ö n i n g eller s k y d d a n d e f ö r - k l ä d n a d a f en last, har sina gifna f ö l j d e r; u p p s k r ä m d a a f det m a g i s k a ordet, heders- skuld, s k y n d a hustrur, m ö d r a r o c h systrar att » r ä d d a » mannens, sonens eller broderns » h e d e r » g e n o m uppoffringar, h v i l k a blott tjä- n a till att l ä g g a h y e n d e under lasten o c h f ö r a spelaren djupare in p å förderfvets v ä g, t y k v i n n o r n a h a f v a äfven blifvit missledda g e n o m detta f ö r k l ä d d a ord.
D e t är d o c k från den till klart m e d v e - tande o m sakens natur v a k n a n d e k v i n n a n, som m a n n e n b ö r vänta att få hjälp o c h stöd i k a m p e n m o t denna h e m s k a lidelse.
Fäst- mannen måste veta, att den u n g a k v i n n a, som förtrott sin framtid åt h o n o m, hellre för- s a k a r sin d r ö m d a l i f s l y c k a, än h o n ingår äk- tenskap m e d en s p e l a r e!
S o n e n måste h a det klart f ö r sig, att h v a r k e n far, m o r eller
syster s k o l a betala ett e n d a öre a f d e skul- der, s o m han möjligen frestades att g ö r a g e - nom spel.
Ja, y n g l i n g e n måste äfven veta, att hans närmaste k v i n l i g a anförvanter hellre se h o n o m s o m en rättskaffens kroppsarbetare än s o m en åt spellidelsen hemfallen tjänste- m a n, o c h han s k a l l rätta sitt lefnadssätt o c h sina utgifter u n d e r studietiden i enlighet m e d d e n n a öfvertygelse.
Hennes ögon äro ännu klara som två stjärnor, och det är egentligen endast på den insjunkna munnen utan tänder, som man ser, att hon är riktigt gammal, liksom man på de grofva, valkiga händerna ser, att hon tillhör » u n d e r - klassen ».
H o n är klädd i en mörk, hemväfd ylleklädning utan garnering, sydd rätt o c h slätt på bondfason.
P ä hufvudet har hon en snö- hvit mössa, knuten under hakan.
Vi veta alla, huru spellidelsen, f o r k l ä d d till sällskapsnöje, utbreder sig i h e m m e n, o c h detta g e n o m husmoderns uraktlåtenhet att stå p å v a k t m o t den m a s k e r a d e d ä m o n e n.
Och medan jag sitter där o c h betraktar de båda gamla, önskar jag, att jag egde en må- lares färgrika pensel för att riktigt kunna åter- ge deras bilder o c h ej blott en sprättande stål- penna, som dessutom gärna sätter en o c h an- nan » p l u m p ».
M å ingen hustru, som älskar sin m a n o c h sina barn, samt ej vill v a r a en indirekt m e d - brottsling till spelare, tillåta n å g o t slags spel o m penningar eller p e n n i n g v ä r d e e g a rum i hennes h e m!
H v a r k e n ett a l l m ä n t antaget mod eller svepskälet, att faran är mindre i h e m m e t än i det h e m l i g a spelnästet får r u b b a hennes föresats att stänga dörren för d ä m o - nen!
O c h h o n k a n v a r a förvissad o m, att ingen kritik v e r k a r gagneligare o c h verksam- mare p å omgifningen än det tysta klander, som ligger i en husmors fasta handlingssätt.
» H v a d k v i n n a n v i l l, det vill G u d », l y d e r en lättsinnig omskrifning a f de g a m l a v a c k r a o r d e n: » Kvinnan vill, hvad Oud vilb.
Må v i alla, äfven i d e n n a k a m p, g ö r a oss vär- d i g a detta s k ö n a o r d s p r å k, förvissade o m, att G u d icke v i l l, att ohederliga ting få n ä m n a s med f ö r s k ö n a n d e n a m n, h v i l k a förvirra rätts- begreppen o c h f ö r s l a p p a sedligheten!
Vår Bettu ..
Skiss för I d u n af E l i n A m e e n.
|| (| ?l] et är éS=I K &gt; vis, de båda gamla, som berätta ömse- i det den ena af dem med spändt intresse lyssnar till den andrå.
J a g sitter i den trefliga dagligstugan med sina hvitmålade möbler, klädda m e d blå- o c h hvitrutigt bomullstyg, där jag suttit så många gånger förr under den förflutna sommaren vid mina besök hos de hyggliga gamla.
Det är en stormig eftermiddag i början af september, årets första höstafton.
Himlen är jämnmulen, o c h regnet hotar hvarje ögonblick att brista l ö s.
I hafsbukten gå vågorna höga med hvitskummiga toppar, o c h man hör deras brus ända u p p till byggnaden.
J a g har k o m m i t för att säga farväl, innan jag lemnar trakten, där jag vistats öfver som- maren.
Lilla Betty har bjudit mig en ång- ande k o p p kaffe med hembakadt småbröd, men sedan har hon gått till byn ett ärende, men lofvat återkomma för att taga afsked af m i g.
Den gamle sitter vid fönstret o c h röker nu sin långa pipa.
A l l t emellanåt kastar han er stråle tobakssaft från den snedvridna munnen ut öfver det renskurade golfvet, belagdt med trasmattor.
Hufvudet är stort med ett yfvigt, sträft hår af den grå- o c h svartspräckliga sort, som aldrig blir hvitt.
Ansiktet är fåradt o c h barkadt, ögonen små, kloka o c h plirande un- der buskiga ögonbryn.
H a n sitter krokig o c h hopsjunken, händerna äro styfva o c h ansvällda af gikt, fötterna insvepta i tjocka yllesockor.
Mor sitter bredvid mig i soffan o c h stickar oafbrutet på en strumpa.
H o n är så tinhylt, så skär o c h hvit som någon gammal dam af societeten, o c h hennes vackra silfverhvita hår, slätt nedstruket öfver pannan o c h tinningarne, ger henne ett utseende af verklig nobless.
Gubben har fordom varit lots, men sedan gikten alltför m y c k e t lagt beslag på hans kropp, lemnade han " sjömansyrket o c h köpte den lilla gård, där de gamla sedan några år lefvat i jämförelsevis välmåga — de och Betty.
Eller rättare sagdt, Betty o c h de, ty det är Betty, som är medelpunkten i deras lif, Betty, kring hvilken deras tankar o c h samtal röra sig, o c h kring hvilken alla deras intressen kon- centrera sig.
Lotsfar lefver i den ljufva illusionen, att det är han, som är herre i huset, o c h han smickrar sig till o c h med att vara en riktig hustyrann, därför att han kan svära o c h dun- dra för tre o c h har ett rikt förråd på kraft- uttryck kvar från den tid, han var c h e f på skeppsplankan, men i själfva verket är det Betty, som är » herre i h u s e t », o c h hennes lilla späda hand, som för tyrannens spira.
Men det måste sägas till Bettys heder, att, fast bortskämd o c h yr, är hon på samma gång en varmhjärtad liten varelse, o c h hennes tyranni är endast kärlekens o c h godhetens.
Som vanligt är det också i denna skymnings- stund, medan stormen hviner därute o c h hvirfiar kring de första gulnade bladen, om Betty de berätta.
» Minns du, far, när vi först fick veta, att vi hade fått en dotter-dotter där borta i det främmande landet, o c h att hon hette Betty efter B i g?
» » Ja, och det var den första glädjedagen, sedan vår egen tös lemnat oss för att gifta sig m e d den engelske sjökaptenen. » G u b b e n spottar ut åt golfvet o c h drar se- dan ett djupt tag ur pipan.
» O c h ni återsåg aldrig er d o t t e r?
» frågar jag, ehuru jag hört historien flere gånger förut.
» N e e j, hon dog samma år hennes man för- liste, o c h då lill ' B e t t y var fyra år. » Mor släpper stickstrumpan ett ögonblick och torkar sig med afvigsidan af handen öfver ögonen.
» D e t var godt, far, att hon ändå fick vår välsignelse, fast hon gifte sig mot vår vilja; men karlen var hygglig o c h rådde j u inte för, att han var utländing. » » H a n hade fin släkt — där fanns till oeh med en lord, som han räknade släkt med — och hans m o r ville behålla Betty hos sig, men det tillät inte vi.
V å r flicka hade satt opp ett riktigt testamente, där det stod, att vi skulle ta ' barnet, och G u d välsigne henne för det.
Jag for själf öfver o c h hemta ' henne. » » H v a d sa ' barnet, när ni kom? » » H o n grät o c h ropa ' på » m a m m y », men när jag sa ' henne, att hon skulle få en ny » m a m - m y » — se, hon förstod då både engelska o c h svenska, o c h jag blanda ' in litet af hvart i mitt tal — så vardt hon nöjd.
M e n under hela resan sa ' hon nästan ingenting, o c h när hon sedan k o m hem till byn, där vi då bodde, så sa ' hon heller ingenting, utan bara satt och såg så allvarsamt m e d sina märkvärdigt stora ögon.
Men säg inte mig, att ungen inte fun- derade öfver hela sitt lilla lif, det som varit och det som nu var — funderade på sitt vis förstås, » » O c h vet fröken, hvad det första var hon s a '?
» inföll gumman.
S e, på kvällen, när jag lagt henne i den lilla bädden, jag gjort i ord- ning, reste hon sig upp, såg på mig så under- ligt o c h fundersamt, o c h så sa ' hon så där, som hade hon frågat sig själf: » mammy? » Och se ' n har hon alltid sagt » m a m m y » till mig o c h » granny » till far. » » O c h hon fann sig bra hos er s e d a n?
» » H o n låg o c h grät nästa morgon, när jag kom för att väcka henne, utan att det var möjligt att få ur henne, hvad hon grät för.
Sen har hon aldrig gråtit till den dag i d a g.
» D e gamla nicka småleende åt hvarandra.
» Fröken har ju själf sett h e n n e, » återtar gumman, » glad o c h kvick som en lärka, skratt oeh sång från morgon till kväll. » » E t t ganska märkvärdigt barn, » infaller gub- ben, som ännu dröjde vid barndomens min- nen — • » hvad hon allt kunde hitta på, m o r!
» Hans mun drar sig till ett så bredt grin, att pipan faller ner i knäet.
Grinet öfvergår i ett slags inre skratt, som skakar hans k r o p p, utan att det tränger öfver hans läppar, vid tanken på det lustiga, som han erinrar sig.
Mor ser på honom, leende o c h med en frå- gande min.
» Kommer du ihåg, » säger gubben, allt emellanåt kiknande af skratt, — » när jag b r u - kat ta ' mig en tår för mycket, för det hände på den tiden — men det kunde ungen inte med, hon vardt rädd och ond och kunde dunka mig med sina små knytnäfvar, o m jag ville ta ' fatt henne o c h skämta med henne.
Till slut tog hon ett högtidligt löfte af mig, att jag al- drig skulle dricka annat än någon gång som medicin m o t magen.
H v a r gång hon såg mig ta ' en sup, var hon strax framme oeh frågade allvarsamt med sitt engelska uttal: Medicin granny?
O c h när jag svarade: Tes all right, vardt hon nöjd, fast hon såg på mig med misstänksamma blickar för att se efter, om jag allt för snart igen skulle ta ' en dos » m e - dicin ».
H a, ha, ha — på så vis lade jag bort att supa.
Ett märkvärdigt barn, ett märk- värdigt barn. » Och så följer den ena historien efter den andra, belysande detta, i morföräldrarnes ögon, mer än andra märkvärdiga barns karaktärsdrag, uttalanden och handlingar.
(Slut i nästa n:r.)
Om reformer i kvinnodräkten.
nder de senaste århundradena h a f v a d å och d å i d e stora kulturländerna pågått längre eller kortare, mer eller m i n d r e bety- d a n d e rörelser, m e d syfte att å s t a d k o m m a välbehöfliga förbättringar i klädedräkten *.
T a c k vare den franska revolutionens b a n b r y t a n d e v e r k s a m h e t p å detta o m r å d e, har det l y c k a t s den m a n l i g a dräkten att, ehuru m e d m å n g a återfall till ett sämre, arbeta sig fram till d e n afundsvärdt h ö g a grad a f praktiskbet, b e k v ä m - lighet o c h helsosamhet den f. n. e g e r; m e n för den k v i n l i g a dräkten återstår m y c k e t att ändra, innan den kan m e d rätt sägas vara praktisk, b e k v ä m o c h h e l s o s a m.
* Den, som vill närmare studera detta ämne, hän- visa vi till Moderna och dräktreformen af L. Dietrich- son samt Zur Cultur und Kunst af V.
Falke.
sedda att utfylla det tomrum, som uppstår, i den mån snör- ningen vidgas.
Genom denna anordning blir det möjligt att öka plaggets storlek utan att släppa ut i sömmarna eller göra isättningar, genom hvilka medel man för öfrigt ej är i stånd att, såsom vid snörning, gradvis företaga utvidgningen.
— För dem, som använda ylle närmast kroppen, torde det vara skäl att förse öfre delen af denna dräkt med tunnare foder än den nedre.
alltid bäres och skötes på en bärkudde.
Denna gifver barnets hufvud och rygg ett välbehöfligt stöd och förekommer, att barnet under denna tid bäres annat än i liggande ställning.
Kudden göres 55 cm.
lång, 35 cm.
bred och ungefär 2 cm.
tjock samt rundas upptill.
Den stoppas med tagel.
nder varet lägges på hvardera sidan ett stycke oljeduk.
Klädningen (fig.
9.)
består af kjol och polonäs.
Kjolen har sprund i sidorna i stället för bak.
Vid sprunden gå tin- ningarna ett stycke öfver hvarandra, så att tillfälle därigenom gifves att öka kjolens vidd.
Dessutom är kjolen baktill försedd med dragsko.
Polonäsen har en västisättning, som sträcker sig ända till sidsömmarna, där snörning med breda klaffar under är an- bringad.
Öfvertyget har på hvar sida endast en bröstsöm.
Från denna faller det alldeles löst fram öfver västen.
Allt efter som utvidgning sker, faller det naturligtvis stramare.
Från hvardera bröstsömmen går ett sidenband, som knytes framtill.
Baktill har polonäsen två breda, djupa motveck.
För barn mellan 1 och 3 år anbefaller Dräktreformföre- ningen följande modeller.
1.
Skjorta, hög i halsen och med långa ärmar samt för- sedd med en broderad remsa, hvilken tjänstgör som krage (fig. 17).
2.
Lifstycke af parkum eller fodrad flanell.
Det knäppes framtill och är nedringadt öfver magen.
För att det ej skall strama, är i sidorna gjord en uppskärning, ungefär ett par tum lång (fig. 17 och 18).
På lifstycket, midt framför hvardera benet, sitter ett band, hvari strumpebandet fastknytes.
Detta består af ett bomullsband, som knytes i lifstycksbandet, och två skänklar af resårband, hvilka i kanten äro försedda med knap- par och fästas i strumporna medelst tvänne öglor, som sitta på inner- och yttersidan af strumpbenen (fig. 17).
Modellklädningen är skänkt till föreningen af fröken Augusta Lundin.
Det späda barnets kläder.
Dräktreformföreningen anser, att följande principer böra ligga till grund för det späda barnets beklädnad.
Kläderna skola vara så jämnt värmefördelande som möjligt, lemna kroppen obe- hindrad rörelsefrihet samt ej verka hopklämmande på bröst- korgen eller magens och ryggens muskler.
Vidare böra dessa kläder vara så sydda, att de med lätthet kunna i ganska hög grad utsläppas, så att barnet kan begagna dem hela det första lefnadsåret.
Slutligen böra de vara lätta att hålla rena.
Den uppsättning af modeller, som Dräktreformföreningen anbefal- ler, är följande.
1.
Skjorta af det vanliga slaget, öppen hela vägen bak och försedd med dragband i halslinningen (fig. 10).
2.
Tröja, sydd af bomulls- eller ylletyg eller stickad af bomulls- eller yllegarn — materialet beroende på hvad slags tyg, som användes i här nedan omnämnda kjol — samt för- sedd med knappar, på hvilka byxorna fästas (fig. 11).
3.
Nafvelband, förfärdigadt af fin, silkeblandad, krymp- fri flanell.
* Det går 1 / hvarf kring magen och fästes med band.
— Fördelen af att använda nafvelband af ylle ligger däri att sådana sitta bättre på än andra, att de äro synnerligen håll- bara och att de ej kyla, när de blifvit våta.
1 2 4.
Blöja, som lägges i tresnibb.
Den nedre snibben vikes upp mellan benen; de två öfriga läggas i kors kring lifvet.
5.
Byxor (fig. 12 och 13).
Dessa kunna användas, ända tills barnet uppnått en ålder af 1 å L / år.
6.
Kjol med U / stycke, förfärdigad af flanell eller bom- ullstyg.
Kjolen är öppen i ryggen, så att den, när barnet ligger, kan vikas åt sidan, och så lång, att den, när barnet tages upp, kan tjänstgöra som filt (fig. 14).
L 2 7.
Klädning af hvitt tyg; för underlättande af utsläpp- ning och strykning är klädningen försedd med dragband kring hals och lif (fig. 15).
8.
Strumpor, hvilka fasthållas på så sätt, att en band- ögla i strumpans kant knäppes på nedersta byxknappen.
9.
Sockor, antingen stickade af yllegarn eller sydda af sämskskinn (fig. 16).
Detta senare material är mycket lätt att tvätta.
Dessa kläder användas orn dagen, samt, med undantag af klädningen och sockorna, äfven om natten.
Fördelaktigt är, att barnet under de första månaderna * Finnes att köpa endast hos firman M.
S. Kobbs söner, Stockholm.
Sthlm, Gernandts B o k t r.
- A k t i e b.
, 1 8 9 1.
Koltkläderna.
3.
Byxor (fig. 18), gjorda antingen af plyschfodrad piquet eller af tunnt bomullstyg.
I förra fallet begagnas en af ullgarn stickad kjol, i det senare ett par stickade yllebyxor.
4.
Klädning, hvars veck både i yttertyget och fodret, på såväl fram- som ryggstycket, äro så lagda, att de kunna med lätthet utsläppas (fig. 19).
5.
Skärp med väska af saffian.
I väskan förvaras barnets näsduk.
Därigenom vinnes den fördelen att man ej behöfver för barnets räkning göra bruk af andra personers näsdukar.
6.
Wattbyxor (fig. 20 och 21).
Dessa äro en kombination af nattskjorta och byxor.
Genom frånvaro af rundt kring lifvet gående linning kunna de hvarken spänna eller strama kring midjan.
Vidare äro de så beskaffade, att barnet, äfven om det sparkar af sig täcke och lakan, ej kommer att ligga bart; dessutom lemna de barnet full rörelsefrihet.
Fotbeklädnaden.
Skomodeller na äro gjorda med olika sko för högra och venstra foten, så att sulans form motsvarar fotens trampyta.
Eftersom fotens inre kant är högre än den yttre, är ofvanlä- dret rymligare åt inre kanten.
Klackarna äro breda och låga.
Strumpfoten är gjord efter samma princip.
Dess inre kant är rak, och den yttre sluttar framåt och inåt efter tår- nas yttre, främre kontur.
Om det material, hvaraf Dräktreformföreningens modeller äro förfärdigade, är i denna beskrifning med afsikt nästan in- genting nämndt.
Valet af tyg beror ju ytterst på hvars och ens olika smak, vanor, förmögenhetsvilkor m. m. och bör därför öfverlemnas åt det individuella godtfinnandet.
Dräktreformföreningens styrelse utgöres f. n. af fruarna ordförande, Arvedson, Berg, Bohman, Boklund, skattmästare, Cederschiöld,, Stimble, Jolin, Linder, t. f. sekreterare, och Palme samt fröknarna Bergman, Eker- Scholander, mann, Eurén, Palmqvist och Silow.
I fröken Josephina Ohlssons modeaffär, Blasiehohns- torg 14, Stockholm, säljas å 30 öre stycket mönster till Dräkt- reformföreningens alla modeller.
Beställningar utföras väl, skyndsamt och till moderata priser.
B e s k r i f n i n g till o m s t å e n d e m o d e l l e r, utarbetad af Fredrika-Bremer-förbundets Dräktreformförening.
K v i n n o d r ä k t e n.
Efter d o k t o r Karolina W i d e r s t r ö m.
För att betydelsen af de gjorda förändringarna i kvin- nans underkläder må framstå tydligare, vill jag i korthet om- nämna de hufvudfel man funnit hos de hittills brukliga un- derkläderna.
Dessa senare äro alltför ojämnt fördelade på kroppens olika partier: hals och armar beklädas ej alls af dem, och benen, visserligen till skenet mycket väl, men i själfva verket ytters dåligt.
Sanningen af detta påstående inse vi lätt, om vi granska de olika plaggen.
Närmast kroppen kommer för dess öfre del lintyget, urringadt i halsen och med korta eller inga ärmar.
För nedre delen af kroppen utgöres det närmaste plag- get af kalsongerna.
Mot dem är väl icke så mycket att an- märka, om de äro slutna.
Men största delen af den lägre be- folkningen och äfven ett icke alltför litet antal i de högre samhällslagren begagna s. k. öppna kalsonger, d. v. s. ett plagg, som bekläder nedre delen af låren, yttre sidan af lårens öfre del samt mage och höfter, hvilka delar redan förut fått en betäckning af lintyget.
Nästa lager utgöres af snörlifvet, ännu mer urringadt än lintyget och utan ärmar, men räckande ned öfver höfterna.
På kroppens nedre del komma kjolarna, i me- deltal tre, ofta flere, som veckrikt omge höfter och mage och sedan falla löst ned öfver benen.
De lemna således fritt rum för luften att blåsa upp under dem och mer eller mindre grund- ligt utkyla benen; underbenen beklädas blott af ett åtsittande plagg: strumporna.
, Nästa anmärkning gäller plaggens funktions- och rörelse- hämmande inverkan.
Det hårdt åtsittande snörlifvet har ju länge af läkarna varit utdömdt, och om detsamma har talats så mycket, att ämnet blifvit nästan trivialt.
Huru det hindrar lnngornas utvidgning, klämmer hjärtat, delvis atrofierar lefvern, verkar hindrande på magens och tarmarnas peristaltiska rörelse samt pressar ned bäckenorganen och tänjer på deras band — allt detta är ju väl bekant.
Mindre påaktadt däremot är, att äfven ' ett löst sittande snörlif gör skada, men jämväl ett sådant plagg dömer bålen till en större eller mindre grad af orörlighet: man böjer sig ej gärna djupt åt sidan, ty då kan ett fiskben gå af, och ej framåt, ty då löper man fara att knäcka planschetten.
Följden blir naturligtvis svaghet och efter hand inaktivitetsatrofi af bålmuskulaturen m. m.
De raka linningar, som uppbära kalsonger och kjolar och för den skull sitta hårdt om lifvet, utöfva, fast på ett mera begränsadt område, samma förderfliga tryckverkan som snör- lifvet.
Dessutom bilda de, enär de för hvarje kjol bestå af dubbelt eller tredubbelt lager af tyg, så att säga en ekva- torialzon kring midjan.
Strumpebanden, som, för att strumporna skola » sitta or- dentligt uppe », vanligen dragas ganska hårdt åt, hindra den redan förut af naturen ej särdeles gynnade venösa blodström- ningen i underben och fötter.
Kalla fötter och åderbråck, båda så vanliga hos kvinnor, ha nog i många fall till stor del strumpebanden att tacka för sin uppkomst.
Man har påpekat, att enär kläderna äro illa konstrue- rade, de för att åtminstone någorlunda kunna bevara kropps- värmen måste bestå af flere och tjockare plagg, än som eljest vore nödvändigt, och att sålunda en god del muskelarbete rent af bortspilles för hvarje dag; vidare har anmärkts att kjo- larna besvära gången och hindra en att ta ut stegen, samt slutligen, att deras påtagande kräfver en relativt lång tid.
De af Dräktreformföreningen utarbetade modellerna till underkläder bestå af en tonderdräkt och en mellandräki.
Den förra är ett enda plagg, som bekläder hela kroppen, med undantag af hufvud, händer och fötter, och förfärdigas an- tingen af ylle- eller bomullstrikå (fig. 1).
Den senare utgöres af två plagg: lif stycket och den delade kjolen.
Lifstycket är höghalsadt, fästes tillsammans medelst knappar och knapp- hål och är dessutom försedt med knappar att knäppa dels den delade kjolen, dels strumphängslena på (fig. 2).
För fetare personer är det något olika konstrueradt (fig. 3 och 4).
Den de- lade kjolen är ingenting annat än ett par mycket vida byxor.
* Den är så stor, endast för att den skall ge nedre delen- af figuren det omfång man är van vid, så att klädningen ej skall » se slankig u t ».
Den delade kjolen är af dubbelt tyg och för- sedd med besparingslinning, å hvilken finnas knapphål, sva- rande mot knappar i lifstycket, hvarpå den knäppes fast (fig. 5).
Fördelarna af de här beskrifna underkläderna äro: att de bevara värmen likformigt öfver hela kroppen, att de ej hindra någon kroppsdels funktioner eller rörlighet, att de kunna snabbt på- och aftagas samt att de äro lätta.
De väga tillsam- mans endast 1 kg.
och 3 hg., under det att de plagg af den gamla modellen, som ungefär motsvara dessa, väga 2 kg.
och 4 hg., således väl dubbelt.
* * * * S k o l d r ä k t e n.
Efter d o k t o r Karolina W i d e r s t r ö m.
Modellerna till skolflickans underkläder äro i det när- maste lika de vuxnas.
I stället för » innerdräkt » kan man dock använda skjorta, höghalsad och med långa ärmar, samt slutna kalsonger, hvilka senare fastknäppas vid lifstycket (fig. 6).
Det är nämligen lättare att taga till dessa plagg så stora, att flickan kan » växa i dem ».
Den delade kjolen ersattes af ett par mindre vida, fo- drade byxor af samma tyg som klädningen.
Strumphängslen, löpande på utsidan af låret, ha redan länge varit använda för barn.
Det har emellertid observerats, att de bidraga till ko- benthet, och de hafva därför ändrats så, att de gå på fram- sidan af låret samt i sin nedre hälft dela sig i två skänklar, gående till hvar sin sidokant af strumpan.
Då man väl får förutsätta, att modet ej skall spela en så ingripande roll för barnen som för de vuxna, så har Dräkt- reformföreningen gjort ett förslag äfven till klädning för skol- flickor.
Den består af en veckad kjol, hvars linning fastknäp- pes vid underlifvet, samt en sjömanströja, hvars midjelinning knäppes på samma knappar.
Skolflickans hela dräkt blir så- ledes på en gång varm, lätt och ledig — hon kan ogeneradt gymnastisera i densamma, leka och förrätta hvilka sysslor som helst (fig. 7).
* D r ä k t att bäras u n d e r * graviditetsperioden.
I synnerhet under denna tid är det ytterst viktigt, att kvinnans dräkt är varm, lätt och bekväm.
Den bör dessutom då vara så beskaffad, att den kan bäras lika väl under de se- naste månaderna af hafvandeskapet som under de första.
Dräktreformföreningen anser lämpligt, att lifstycket och den delade kjolen vid dessa tillfällen utbytas mot ett enda plagg (fig. 8).
Modellen är tillverkad af grå lustrin och fodrad med flanell samt försedd med snörning i sidorna och fram- styckena.
Under snörinrättningen sitta breda tygklaffar, af- * Denna kjol kan göras ändå varmare, därigenom att knappar och knapphål eller dragband anbringas i tyget under plissén.
* * Enligt en lärarinnas uppgift händer det, att ensamt kjolarna hos half- vuxna flickor väga ända till 4 kg.
I v å r tid är det E n g l a n d o c h A m e r i k a, som g å i spetsen för reformerna a f k v i n n o - dräkten.
I dessa länder h a f v a under d e senaste årtiondena en m ä n g d personer — sär- skildt k v i n l i g a läkare äfvensom konstnärin- n o r — m e d f r a m g å n g arbetat i detta syfte.
D e n rörelse, s o m därifrån utgått, skiljer sig i väsentlig m å n från föregående sådana, näm- ligen d ä r i g e n o m att den hygieniska synpunkten gjorts till hufvudsak.
T i l l följd d ä r a f är det n u förnämligast u n d e r k l ä d e r n a reformerandet afser, h v a r e m o t i ä l d r e tider förändringarna h u f v u d s a k l i g e n g ä l l d e öfverdräkten.
Å f v e n i S v e r i g e h a u p p r e p a d e gånger a f läkare o c h andra skarpa anmärkningar rik- tats m o t k v i n n o r n a s underkläder, särskildt snörlifvet.
U n d e r en diskussion i L ä k a r e - sällskapet den 19 april 1 8 8 7 o m n ä m n d e s a f professor S a n d a h l, att redan 1 8 3 6 i det d å u t k o m m a n d e » L ö r d a g s m a g a z i n e t » står att läsa en illustrerad uppsats o m snörlifvets skadlig- het.
I början a f 1 8 6 0 - t a l a t lät professorn friherre 67. von Diiben, s o m d å v a r lärare i fysiologi o c h helsolära v i d H ö g r e lärarinne- seminarium i S t o c k h o l m, rita en » snörlifs- p l a n s c h », h v i l k a ännu alltjämt därstädes nyttjas s o m åskådningsmateriel o c h j ä m v ä l n å g o n gång visats för en större p u b l i k.
D e n n a förträffliga p l a n s c h å s k å d l i g g ö r p å ett u t m ä r k t sätt snörlifvets f ö r d e r f b r i n g a n d e v e r k n i n g a r p å den k v i n l i g a organismen.
E n l i g t sakens natur k u n d e några v e r k l i g a förbättringar i k v i n n o r n a s sätt att k l ä d a sig d o c k ej g e n o m d r i f v a s, så l ä n g e m a n endast d ö m d e ut det g a m l a, m e n ej h a d e n å g o t be- stämdt nytt att sätta i stället.
D e t t a senare h a d e emellertid å s t a d k o m m i t s i E n g l a n d o c h Amerika.
O m h v a d där uträttats fingo v i i vårt l a n d k ä n n e d o m g e n o m en år 1 8 8 5 p å s v e n s k a öfversatt b o k, » B e f o r m d r ä k t e n ».
K o r t d ä r p å h ö l l s i S t o c k h o l m a f professor W a l l i s ett föredrag i ämnet.
D ä r i g e n o m ö k a d e s ytter- ligare intresset f ö r den v i k t i g a frågan, o c h i april m å n a d 1 8 8 6 bildades Dräktreformföre- ningen, » m e d syfte att omsätta d e n y a idéerna i svensk j o r d m å n o c h l ä m p a d e m efter v å r a speciella önskningar o c h b e h o f.
» M e d l e m m a r n a i Dräktreformföreningen för- binda sig icke att antaga någon viss vare sig öfver- eller underdräkt, utan endast att kläda sig enligt hygienens fordringar.
H v a d särskildt k l ä d n i n g a r beträffar, har föreningen, från- r ä k n a d t en dräkt att bäras u n d e r graviditets- perioden, icke ens låtit utarbeta några model- ler till sådana för v u x n a k v i n n o r.
Denna del a f b e k l ä d n a d e n k o m m e r j u alltid att m e r eller mindre rätta sig efter det g ä n g s e m o d e t o c h är i hygieniskt hänseende a f jämförelsevis ringare b e t y d e l s e.
M e d den s. k.
» r e f o r m - d r ä k t e n », en k l ä d n i n g i fornnordisk stil, har D r ä k t r e f o r m f ö r e n i n g e n intet att skaffa.
Detta torde b e h ö f v a särskildt p å p e k a s, då, antagligen i följd a f n a m n f ö r v e x l i n g, hos allmänheten den föreställningen t y c k e s h a inrotat sig, att n ä m n d a förenings e n d a syftemål är att s ö k a sprida ifrågavarande dräkt.
D e n finnes, som sagdt, ej ens b l a n d dess m o d e l l e r.
D r ä k t - reformföreningens syfte är att v e r k a för an- tagandet a f sådana kläder, h v i l k a » b e v a r a v ä r m e n l i k f o r m i g t öfver hela k r o p p e n, ej hindra n å g o n k r o p p s d e l s funktioner eller rörlighet, k u n n a s n a b b t på- o c h aftagas samt äro lätta » o c h m e d dessa egenskaper förena d e m a f p r y d l i g t utseende o c h prisbillighet.
M e d iakttagande a f dessa principer har D r ä k t r e f o r m f ö r e n i n g e n, under de fem år den egt bestånd, utarbetat m o d e l l e r till u n d e r k l ä - der f ö r v u x n a k v i n n o r, till s p ä d a b a m s b e - k l ä d n a d, till k l ä d e r för barn oni 1-3 år, till en Sonja Kowalewski.
skäl till bästa h o p p, s k u l l e h o n aldrig lef- v a n d e l e m n a den.
V i d fyratiden p å tisdagens m o r g o n släcktes hennes lif.
Sonja K o w a l e w s k i föddes i december 1 8 5 3 i M o s k v a a f en f ö r n ä m magnatsläkt.
Hen- nes fader v a r general o c h c h e f f ö r det r y s k a artilleriet, o c h hennes m o d e r dotterdotter till den celebre astronomen Sehubert.
Redan i sin första b a r n d o m visade h o n en förunderlig vetgirighet o c h tidigt u t v e c k l a d t förstånd, ehuru hennes b o k l i g a h å g ej synnerligen till- fredsställde föräldrarne, s o m ansågo den okvinlig.
Sedan hon lemnat långt b a k o m sig en medtäflande gosse-studiekamrat, erhöll h o n d o c k sin slutliga frihet att e g n a sig åt vetenskapen.
B u d s k a p e t o m ett plötsligt o c h smärtsamt d ö d s f a l l ha vi i d a g att bringa våra läsarin- n o r; deltagandet torde bli så m y c k e t mer all- mänt o c h vidsträckt, s o m det d e n n a g å n g gäller en k v i n n a, hvilken g e n o m sitt snille framstod till ett s m y c k e för sitt k ö n, o c h h v i l k e n länge, ehuru till b ö r d e n en främling, tillhört vårt l a n d o c h från hufvudstadens h ö g s k o l a öfver hela den vetenskapliga värl- den b r e d t aktningen för svensk forskning.
I d u n har visserligen en g å n g förut under den första tiden a f sin tillvaro, m e d d e l a t sina läsarinnor S o n j a K o w a l e w s k i s b i l d.
Men då v i n u satts i tillfälle att återgifva det allra senaste a f henne tagna porträtt, h a v i k ä n n t oss vissa o m v å r a läsarinnors gillande, så m y c k e t mer s o m dessas krets sedan den g å n - gen m å n g f a l d i g t v i d g a t s.
D å professor Sonja K o w a l e w s k i, efter att h a tillbringat sina julferier i södern, i medlet a f förra v e c k a n å t e r k o m till hufvudstaden för att återupptaga sina föreläsningar, h a d e hon måst utstå en svår resas strapatser o c h särskildt v i d passerandet a f B ä l t e n ådragit sig den f ö r k y l n i n g, s o m n u ändat hennes lif.
M e d sin v a n l i g a energi b j ö d h o n d o c k sjuk- d o m e n i det längsta spetsen; d e första före- läsningarna h ö l l o s p å torsdag o c h fredag.
P å l ö r d a g e n måste h o n d o c k intaga sängen, o c h ehuru s å v ä l läkarne s o m hennes närmaste vänner ännu in i det sista ansågo sig h a s k o l d r ä k t för flickor, till en d r ä k t att bäras under graviditetsperioden samt till l ä m p l i g b e k l ä d n a d för k r o p p s a r b e t a n d e k v i n n o r.
D e s s - u t o m ha, m e d a n l e d n i n g a f en a f trädgårds- mästaren A b e l i n i I d u n förut o m n ä m n d, för u n g a k v i n n o r inrättad kurs i trädgårdsskötsel, anvisningar lemnats p å för k v i n n o r l ä m p l i g b e k l ä d n a d v i d detta slags arbete.
F ö r att få h y g i e n i s k a m o d e l l e r till frun- t i m m e r s s k o d o n utsatte föreningens styrelse i maj 1 8 8 6 ett täflingspris a f 7 5 k r o n o r.
I d e n n a täflan d e l t o g o åtta s k o m a k a r e i h u f v u d - staden o c h en i landsorten.
I enlighet m e d det a f prisdomarne, professorerna Heyman o c h Wallis samt fru Julia Jolin, afgifna utlåtan- d e t fördelades priset lika mellan tre a f d e täflande, h v i l k a s insända m o d e l l e r närmast o c h i ungefär l i k a h ö g grad m o t s v a r a d e d e u p p s t ä l l d a fordringarna.
D e n 1 9 april 1 8 8 7 förevisades i S v e n s k a läkaresällskapet a f d o k t o r Karolina Widerström d e d å utarbetade förslagen till u n d e r k l ä d e r för k v i n n o r o c h till en s k o l d r ä k t för flickor.
Sin första l ä r d a undervisning erhöll h o n i Petersburg.
D ä r i f r å n b e g a f h o n sig 1 8 6 9 till universitetet i H e i d e l b e r g, sedan h o n v i d fem- ton års ålder gift sig m e d den nästan l i k a u n g e o c h i n o m sitt f a c k likaledes framstående paleontologen Kowalewski.
Fortsatte 1 8 7 1 — 7 4 i B e r l i n sin u t b i l d n i n g under världens störste n u l e f v a n d e matematiker W e i e r s t r a s s o c h b l e f sistnämnda år, tjuguett år g a m m a l, filosofie d o k t o r v i d ett annat matematiskt högsäte, G ö t t i n g e n.
V å r e n 1 8 8 4 efter sin m a k e s hastiga från- fälle kallades fru K o w a l e w s k i till S t o c k h o l m att h å l l a enskilda föreläsningar i matematik.
P r o f.
Mittag-Leffler anskaffade m e d e l till en professur i h ö g r e matematisk analys, o c h i juni s a m m a år fästes hon v i d det u n g a uni- versitetet, hvars vetenskapliga v e r k s a m h e t hon så h ö g t hedrat.
S ä r s k i l d t torde hos de flesta v a r a i g o d t minne den o v a n l i g a utmärkelse, fru K o w a - lewski rönte, d å v i d F r a n s k a vetenskapsaka- demiens h ö g t i d s s a m m a n k o m s t den 2 7 d e c e m - ber 1 8 8 9 ett a f henne författadt vetenskap- ligt arbete under det amplaste erkännande belönades m e d det i n o m v e t e n s k a p l i g a kret- sar så synnerligen h ö g t skattade B a d i n s k a priset.
Ä f v e n åt skönliteraturen e g n a d e sig den rikt b e g å f v a d e k v i n n a n m e d mindre v a n l i g framgång.
H e n n e s för n å g o t öfver ett år sedan p å s v e n s k a u t k o m n a skildringar, » U r r y s k a l i f v e t », v ä c k t e stort oeh berättigadt u p p - seende i n o m v i d a kretsar, o c h lär dessutom hennes k v a r l å t e n s k a p g ö m m a fullt afslutade skönliterära arbeten.
F l e r e läkare yttrade sig m e d stort erkännande o m föreningens syfte o c h det sätt, h v a r p å den löst dessa sina första uppgifter.
D o k t o r A. Levertin erinrade o m » d e t rätt b e t y d a n d e an- talet a f m y i t e r » (= muskelinflammationer) » i halsens o c h n a c k e n s m u s k l e r hos fruntim- mer o c h t r o d d e en orsak till dessa v a r a att s ö k a i den v a n l i g a k v i n n o d r ä k t e n, s o m lem- n a d e dessa delar otillräckligt b e t ä c k t a.
» D e t b ö r här tilläggas, det läkarne konstaterat, att d e n ä m n d a muskelinflammationerna oftast för- o r s a k a svår h u f v u d v ä r k.
T i l l Dräktreformföreningen h a frikostiga p e n n i n g e b i d r a g skänkts a f hennes majestät drottningen, fruarna Ekman, Lind af Éageby o c h Retzius samt professor Wallis m.
fl.
Stiftelsen Lars Hiertas minne o c h Patriotiska sällskapet h a f v a tilldelat föreningen respektive 5 0 0 o c h 2 0 0 kronor.
I maj m å n a d 1 8 9 0 i n g i c k D r ä k t r e f o r m f ö r e - ningen s o m sektion i det.
Flerstädes i landsorten Fredrika-Bremer-förbun- ha utställningar af
föreningens m o d e l l e r varit anordnade.
I den m å n tillgångar o c h l o k a l a förhållanden det m e d g i f v a, k o m m a i d e n närmaste framtiden flere d y l i k a expositioner till stånd.
Emeller- tid u p p m a n a v i n u alla I d u n s läsarinnor o c h särskildt m ö d r a r n a att taga n o g g r a n n känne- d o m o m den detta n u m m e r a f I d u n m e d f ö l j a n d e illustrerade beskrifningen.
Gurli L — r.
Modetidningens kolorerade planscher hafva rönt en så liflig efterfrågan, att januariplansehen redan är alldeles ut- g å n g e n o e h ej v i d a r e s t å r a t t e r h å l l a.
Ett bal-intermezzo.
Af A.
N o ö l.
.
Personer: KLARA TORBERG.
VILHELM V O N B E R A N.
(Slut fr. föreg.
n:r.)
Klara: Ni skulle j u bara kunna ge mig ett hop- kittadt hjärta för mitt splitternya.
Medger ni, att jag skulle förlora på ett slikt byte?
Vilhelm: Jag trodde inte, att också ni kunde räkna så väl — som.
.
.
Klara: Som Melanie, ville ni säga!
Melanie räkna!
Det skulle Alfred höra!
Han beklagar sig inte så mycket öfver någonting, som öfver att hon inte kan räkna.
Vilhelm: Och dock var hennes äktenskap ett räkneexempel — ett l y c k a d t.
.
.
Klara: Är ni riktigt säker på, att ni inte miss- räknar er därvid?
Ni förebrår alltid min syster, att hon bedrog er den gången, men Alfred är nog oartig att påstå, att Melanie gynnade er, genom att hon tog h o n o m.
Vilhelm: Herr von Lohman har ett skämtsamt lynne; jag lyckönskar honom därtill, ty han be- höfver det.
För öfrigt är jag fullkomligt af hans mening.
I detta fall var afgjordt den tillbaka- satte den gynnade.
Klara: Så talar ett zinkadt hjärta!
Det kros- sade hade nog haft annat att förkunna!
Vilhelm: Men jag har verkligen aldrig älskat er syster Melanie!
Klara: Så!
Det var en nyhet!
Vilhelm: Nej, jag har inte älskat henne!
Klara: Men hvem då?
Vilhelm: Ett ideal, som bar hennes drag, hade guldblondt hår som hon, en förtjusande växt som hon, vackra små kattögon och ett bedårande le- ende.
Men det var också allt, som den Melanie, hvilken de andra kände, och den, som jag trodde mig känna, hade gemensamt med hvarandra.
Jag älskade ett väsen, som jag själf hade skapat mig, icke den verkliga Melanie.
Hur skulle jag ha kunnat älska henne!
Jag kände j u henne inte ens!
Klara: Om det är så ni menar, herr von Be- ran, så tror jag, att man egentligen aldrig älskar den person, man tror sig älska, utan alltid, som ni säger, ett väsen, som man själf skapat sig, ett väsen, som blott bär hennes drag, hennes yttre former.
Kärleken är kanhända inte blind, men den bär glasögon, eller den är själf rätt och slätt ett par rosafärgade glasögon.
Om man kände oss, sådana vi äro, då älskade man oss inte.
Må- laren och kärleken — båda måste de idealisera oss.
Vilhelm: Nej, det finns också varelser, som man inte behöfver idealisera för att kunna måla eller älska dem, sådana som man håller kärare, j u bättre man känner dem.
Till dessa hör.
.
.
Hvar- för lyssnar ni så där inåt salen?
Klara: Hör ni, hur pukorna dundra?
Dansen är strax slut.
Vilhelm: Ja, jag är en dumbom.
Ni har rätt!
Klara: Hvad?
Vilhelm: Dansen är slut, och svalklystna par skola tränga in på vårt område.
Där är redan ett.
.
.
Klara: Och vi tränga oss helt enkelt u t.
.
.
Vilhelm: Nej, inte än, jag ber er, inte än!
Hvad har ni nu i danssalen att g ö r a?
Klara: Mamma skall sakna mig.
Vilhelm: Hon låter väl ändå inte trumma från läktaren efter er.
Klara: Hvem vet I Vilhelm: Då spelar jag den oärlige upphiltaren.
Jag behåller.
.
.
Klara: Tyst!
De svalksökande där borta bli allt flere.
Den brunetta där är mycket vacker!
Vilhelm; Hvad säger n i!
En pingstros!
Min smak.
.
.
Klara (hastigt): Den känner jag!
Vilhelm: Ännu inte alldeles!
Fatalt!
Det drar långt o m, innan dessa blossande kinder hinna afkylas.
Klara: Men vi ha redan svalkat oss nog!
Vilhelm: Svalkat?
Inte jag!
Klara: Ja, ni hettar upp er mer och mer, då ni talar o m Melanie.
Ni hyser ännu agg till henne!
Vilhelm: Nej nej — tvärtom!
Jag skulle gärna vilja skänka henne en tacksamhetsadress i sam- metsportfölj, därför att h o n inte tog mig.
Om man gifter sig af kärlek för att efteråt finna, att man tagit fel på person, det måtte vara en skön upptäckt!
Det är precis, som om man trodde sig ha köpt ett etui med briljanter och efter hemkom- sten uppdagar, att kiselstenar ligga bäddade på den blåa atlasen.
Och här i mitt fall: om Me- lanie blifvit min hustru, skulle jag inte blott med bestörtning ha insett, att hon inte var den, jag tagit henne för, jag skulle till på köpet nödgats känna, att jag gift mig » på sidan ».
Klara: Gift sig på sidan?
Så lustigt!
Vilhelm: Inte så särdeles!
För den, som det träffar!
Om jag hade upptäckt, att alla egenska- per, som jag trodde mig älska hos Melanie, voro att finna, inte hos henne, men dock bra nära på sidan!
Öm jag en dag kommit till den vissheten, att jag inte älskade min husfru, utan min — svä- gerska!
Ty, ni vet det, jag älskar er!
Klara: Och det säger man så mellan en polka och en fransäs?
Jag fäster er uppmärksamhet på, att inte mindre än fem par luftsnappare finnas närvarande här i vinterträdgården.
Vilhelm: De kunna inte höra mig.
De ingjuta blott mod hos mig, ty så länge vi voro ensam- ma, vågade jag inte bränna mina skepp.
Brändt barn o. s. v. Om ni vore en vanlig ung flicka, skulle jag inte heller nu ha v å g a t.
.
.
Klara: Med all tack för er komplimang om min ovanlighet, tillåter jag mig emellertid fråga: hvar- för?
Jag finnes ej, jag är så imponerande.
Vilhelm: Unga damer pläga hysa en viss fördom mot de äldre systrarnas garderob.
En af mina vänner fick sig blott af den anledningen en korg från sin tillbedda, att han tidigare haft olyckan göra sin kur för en af hennes äldre systrar.
Denna unga dam hade en mycket sparsam mor.
.
.
Klara: A j, a j!
Vilhelm: Rätt så: aj, aj!
Min vän fick böta för det!
Ty fröken Jenny förklarade, att det var all- deles nog, att hon en gång fått öfvertaga en af Elviras toaletter; men en af henne aflagd friare?
Aldrig!
Hvad mig beträffar, hade jag alldeles inte tagit edra skarpa ögon och edert ur fröken Ullas romaner så tidigt inhemtade förstånd med i räkningen, men jag vet, att fruntimren föra noggrann räkning öfver sina döda, och tviflade inte ett ögonblick på, att fru Melanie vid hvarje meningsutbyte med herr v o n Lohman föreläste namnlistan öfver dem, som hon för honom offrat ... Klara: Ej att förgäta, att inte heller ni gjort någon hemlighet af edra känslor för Melanie.
Ser ni, det skulle finnas godt om goda väninnor, hvil- ka i stället för en lyckönskan helt harmlöst sagt åt den där fröken Jenny: » Så, du gifter dig med Elviras forne beundrare!
Generar det dig inte? » Vilhelm (oroligt vridande sig fram och åter): Hmm!
Klara: Icke dess mindre tycker jag, att fröken Jenny gjorde orätt i att afvisa sin vän.
.
.
Vilhelm: A h!
Klara: Om hon blott gjorde det af detta skäl.
Denna slags stolthet har jag inte lärt mig begripa.
Men fröken Jenny kan nog äfven ha haft andra grunder ...
Vilhelm: Tror ni det?
Skälet är för öfrigt en bisak.
En korg är och förblir en korg!
Klara: I alla fall är det märkvärdigt, att hvad man ville betrakta som ett undantagsfall före- kommer så allmänt, att det tar sin egen rubrik i anspråk inom bjärtestatistiken.
Det låter mycket väl uttrycka sig i procent, hur ofta man går och förälskar sig i systern till sin första flamma.
Vilhelm: Därmed må vara, hur det vill, men mitt fall är något alldeles särskildt.
Statistiken har med det ingenting att göra.
Jag älskar er, inte emedan, utan ehuru ni är Melanies syster.
Klara: Det har jag mycket svårt att tro.
Vilhelm: Försök det ändå!
Det är aldrig för mödosamt att höja sig upp till sanningen.
Klara-.
Nå, utan tvifvel är det angenämare att tillhöra undantagen än de gamla, alldagliga fallen under en bestämd rubrik.
Och det är naturligt- vis också mera smickrande att älskas, därför att man är sig själf, än emedan man hälft om hälft är en annan.
Men ändå!
Om ni älskar mig, som ni säger, är det inte därför, att ni finner mig likna er ungdomskärlek?
Vilhelm: Nej!
Denna likhet, om den finnes, kan jag inte se.
Ni har aldrig för mig varit Me- lanies syster, utan ett väsen för sig.
Jag älskar hos er allt, hvari ni skiljer er från henne, o c h det, hvari ni liknar henne, det är de små fel, som jag måste tillgifva er.
Klara: Tillgifver ni dem verkligen också?
Vilhelm: Jag bemödar mig!
Till dessa fel räk- nar jag så t. ex. ert vackra, blonda hår.
Klara: Och kattögonen?
Vilhelm: Kattögon?
N i?
Klara: Ja!
Lägg af glasögonen!
Jag har katt- ögon!
Vilhelm: Vill ni promt ha det, så — låt gå!
Ingen skall blott kunna påstå, att det är Melanies ögon.
Formen, färgen, gärna för mig!
Men ögo- nen äro dock själens spegel, o c h fru v o n Loh- mans afspegla ingenting.
Af ett mycket enkelt skäl: ingen sitter _där bakom.
Klara-.
Tyst!
Är det vackert att tala så om min syster?
För öfrigt börjar strax fransäsen.
Paren därborta försvinna undan för undan.
Vilhelm; Lycka till!
Klara: Vi måste ändå vända åter till salen.
Helt säkert söker min kavaljer mig.
Vilhelm: Hvilken är det?
Klara: Baron Sterner.
Vilhelm: Åh, han!
Han är alldeles för bekväm att ta illa vid sig, om han inte finner er.
Klara: Men han skall finna mig.
Vilhelm: Nej!
Han kommer nog hit i dörren till vinterträdgården; tack vare den exotiska vega- tionen undgå vi hans blickar, då skall han rycka på a x l a r n a.
.
.
Vill ni slå vad?
Klara: Hvarför det?
Jag skall underlätta hans bemödanden.
Musiken börjar redan!
Så låt mig då gå!
Och mamma se ' n!
Vilhelm: Mammorna få lof att finna sig i att förlora sina döttrar på balerna.
Tst!
(Hviskande:) Jag ser redan baronen genom palmbladens galler.
Han kastar en flyktig blick hitin, han ser oss inte.
Han rycker på axlarna, han försvinner!
(Högt:) Sade jag inte det?
Sterner är filosof, frö- ken Klara.
Och så är han inte förälskad i er.
Annars skulle han nog ha funnit er!
Klara: Men han dansar bra!
Ni har beröfvat mig min kavaljer!
Vilhelm: Lyckligtvis kan jag erbjuda er en annan.
Klara: Må så ske!
Vi gå alltså!
Vilhelm: Ett ögonblick!
Ni har ännu inte sva- rat mig på min fråga.
Klara: Har ni frågat mig om någonting?
Vilhelm: Bara en småsak!
Om ni vill heta fru von Beran?
Klara: Är det inte nog, att jag ännu inte sagt nej?
Vilhelm: Nog är det inte, men redan ganska mycket!
Klara; Så nöj er med det!
Vilhelm (hastigt): Nej!
Klara: Herr von Beran, jag har aldrig behöft öfvertaga min systers aflagda garderob, följaktligen har jag ingen ingrodd aversion mot friare.
.
.
Vilhelm: Som hon lagt af.
Klara: Ja, jag menar, att min familj noga räk- nadt är skyldig er ett skadestånd.
Vilhelm: Ni vill alltså?
Klara: Jag vill dansa fransäsen med er.
K o m nu!
Vilhelm: Strax!
(Han kysser henne.)
Klara: Min herre!
Hvad är det?
Vilhelm: Ett litet förskott på skadeståndet — ingenting annat!
Fortsättning följer!
(Han läg- ger sin arm om hennes lif, o c h de dansa ut i salen.)
(Ridån faller.)
Ä n n u är det ej för s e n t att s ö k a förmå e d r a väninnor, s o m ej hålla Idun, att p r e n u m e r e r a p å d e n s a m m a för året.
A l l a n u m r e n från början s t å ä n n u att få.
é4é&lt;
Liten efterskörd från svenska skaldinnors blomparterr.
För I d u n af Birger Schöldström.
I.
Ett nyupptäckt poem a f fru Lenngren.
t K u n g l.
bibliotekets tidningssamling l i g g e r en liten i enkelt g u l t p a p p b a n d omsluten o k t a v v o l y m, ett a f våra mera framstående literaturhistorici hittills — f ö r så vidt j a g v e t — o b e a k t a d t litet b i d r a g till den vittra o c h politiska rörelsen i v å r t l a n d u n d e r b ö r - j a n a f G u s t a f I I L s regering.
D e t är den ytterst sällsynta Upsala Stads Weko-Tidning för ar 1774, tryckt h o s dels E d m a n i U p - sala, dels S a l v i u s i S t o c k h o l m o c h endast ut- k o m m e n d e t n ä m n d a året.
U t g i f v a r e n v a r e n i U p s a l a bosatt Andreas J. Sylvenius, h v i l k e n i samtida h a n d l i n g a r kallas än » commissionsbokhandlare », än » bok- t r y c k a r e g e s ä l l » — f ö r öfrigt e n o k ä n d stor- het.
T i l l medarbetare i sin k o r t v a r i g a p u - b l i k a t i o n t y c k s h a n l y c k a t s s a m l a kring s i g ej f å a f U p s a l a s d å v a r a n d e u n g a literära för- m å g o r, a f h v i l k a d o c k d e flestas signatur a f nutiden ej k u n n a t o l k a s.
E n o e h annan h a r fullt utsatt sitt n a m n, t. e x.
den u n g e fil.
magistern Johannes Magnus Malmstedt (A n n a Marias broder o c h s o m lemnat bidrag p å b å d e prosa o c h vers) o c h d e n d å 19:åriga studenten Wilhelm von Eosenheim, d e n blif- v a n d e d i p l o m a t e n samt författaren till s o r g e - spelen » F r o d e » o c h » D r o t t n i n g ö d a » m.
m.
B l a n d Upsala-medarbetarne v a r äfven en äldre m a n, d e n p å sin tid m y c k e t b e k a n t e Mathias Kewenter, väl den ende k ä l l a r m ä - s t a r e, h v i l k e n — i vårt l a n d, åtminstone — tillika innehaft värdigheten a f f i l o s o f i e m a - g i s t e r.
D e främsta S t o c k h o l m s m e d a r b e t a r n e t y c k a s varit: f ö r d e n p o l i t i s k a a f d e l n i n g e n: den v ä l d i g e f o l k t r i b u n e n assessor Höppener, h v i l k e n särskildt här lyfte sin lejonram till s k y d d f ö r den a f G u s t a f I I I nyss besvurna, m e n d o c k redan a f s a m m e k o n u n g h o t a d e tryckfriheten; för d e n p o e t i s k a: comoedie-acteuren (vid H u m - legårdsteatern) o c h rimsmidaren (f ö r öfrigt i n g a l u n d a oäfven s o m s å d a n) Adolph Fried- rich Neuman.
M e n S y l v e n i i förnämsta med- arbetare befinnes d o c k v a r a d e n d å 1 9: å r i g a skaldinna, m e d hvars fullt utsatta n a m n: Anna Maria Malmstedt signerats d e n i o f v a n n ä m n d a tidning a l l r a först m e d d e l a d e » K l a - gan vid mademoiselle Ä n n a Marja Bobergs g r a f den 3 j u l i 1 7 7 4 », h v i l k e n därefter s a m m a år aftrycktes i G ö t e b o r g s b l a d e t » H v a d n y t t?
» o c h sedan, i v å r tid, ytterligare återgifvits i K a r l W a r b u r g s stora monografi ö f v e r fru L e n n - gren.
M e n i » W e k o - T i d n i n g e n » finnes o c k ett annat poetiskt bidrag, d ä r signeradt: Upp- länning, m e n s o m a f d e n första egaren till det n u i K u n g l.
b i b l i o t e k e t befintliga e x e m - plaret — kammereraren v i d K u n g l.
M u s i k a - l i s k a A k a d e m i e n s lotterie Contoir J o h a n A h l - gren Carlsson — medels en t y d l i g a n t e c k n i n g: A: M: M: angifvits v a r a fluten u r A n n a Maria Malmstedts penna.
Poemet tycks vara värdt att framdragas u r g l ö m s k a n s d a m.
D e t följer här n e d a n: När solen sina strålar gömmer, Och Afton-svalkan luften rör.
När dagg åt blomman Nectar tömmer, Och foglars sång jag mer ej hör, När själf naturen hvila smakar, A f undran rörd j a g muntert vakar Och tanken vida omlopp tar; Jag ser, hur allt en Allmagt visar, Hur allt en evig godhet prisar, Hvars fullhet ingen ända har.
Cramér, Billing.
Det fåfängt är vårt sinne fräta, Med det s o m lifvets plåga gör.
Hur kan vår svaghet ödet mäta, Då det en högre magt tillhör?
Fast moln den klara Himlen höljer, Fast blixt o c h dån på molnet följer, Vårt hopp ej svigtar för dess knall.
Oss nattens mörker ej förskräcker, När M o r g o n S o l e n o s s uppväcker, Hvars klarhet evigt vara skall.
F ö r öfrigt h a r i s a m m a tidning t v å numera o b e k a n t a poeter, f ö r m o d l i g e n tillhörande d e n studerande u n g d o m e n, alltid entusiastisk, strän- g a t sina l y r o r till d e n u n g a s å n g m ö n s ära.
D e n e n e kallar sig P. W. o c h ställer till » den vittra demoiselle M a l m s t e d t » denna uppmaning: Du, s o m sjungit o m Din v ä n; Om des bortgång til de D ö d a; Om Din Sorg o c h o m vår möda, Sjung 1 ack sjung då mera än.
Sjung Sjung Sjung Sjung Ditt snille och Din Dygd de börja mycket båda; Ty Witterhet o c h smak uti Ditt hjerta råda.
Du redan vackra steg till Wishetstemplet går, Din täcka bild en gång där säkert skådas får.
N.
Z.
En kolekonstutställning öppnades den 5 dennes i Berlin.
Utställningen står under » be- skydd » af prinsessan Friedrich Carl och besöktes redan den första dagen af en ofantlig mängd män- niskor, i synnerhet damer.
Bland den mängd af all jordens frestande läckerheter, s o m här expo- neras, förekomma ej så få kuriosa.
Så hade värds- husvärden å rådhuset i Berlin exponerat en af ett stekt köttstycke förfärdigad Loreleyklippa, å hvars öfre platå en förtjusande, verkligen sockersöt Lo- reley tronade.
Kejsarens sockerbagare, hr Jaedic- ke, hade utställt en större pyramid-uppsats af soc- ker.
I den jättelika sockeln förvaras en » bröllops- tårta », som håller sig färsk i 15 år.
Bland kött- rätterna tronade midt bland de talrika kokta o c h stekta digrisarna, fasanerna, hönsen och fisken en minutiös afbildning af citadellet med Juliustor- net i Spandau.
Teater och musik.
Gå vår Svenska Saphos stråt; Gå.
— Min önskan blifve denna: Att, Ditt hjerta o c h Din penna Må beständigt följas å t!
!
I sig o c h stilleben, akvarell af Anna Fröken Olivia Nordqvist, innehafvarinnan af » Allmänna tidningskontoret » härstädes, hvilkens porträtt vi meddelade i förra numret, räknar som sin födelseort Venersborg o c h ej Falun, s o m af missförstånd uppgafs.
o m Dygden i sin glans, om fägring o c h o m löjen, om oskuld o c h des nöjen, o m allt, hvad vackert fanns.
D e n a n d r a poeten k a l l a r och kväder: interiör S.
Ditt hjerta blott är bögt, at rena känslor vörda, Ditt Snille ifrar sig, at Wishets frukter skörda; Min önskans Föremål en lycklig framgång ser, Ty åt Minerva Du din läcka ungdom ger.
Ack Himmel!
Hvad för frögd, at Wishet endast dyrka, Och hvarje dag o c h stund uppå dess odling yrka.
En dag blir en Minut, för en så tankrik Själ, Som uti dygd o c h Wett har satt sitt högsta väl.
I Dig man än skal se en Witter Svensk Herdinna, Hvars Snille cwigt lof skal uti Norden finna.
Med Snillets qwicka Eld Du skal til Äran gå Och vid Fru Nordenflygt et värdigt ställe få.
D e s s a b å d a s m å cantilenor ä r o m å h ä n d a de första, t r y c k t a åtminstone, poetiska h y l l - ningarna åt henne, h v i l k e n ej blott hann u p p till H e d v i g Nordenflychts sida, utan skall, så l ä n g e svenskt språk finnes o c h svenskt s k a l d s k a p älskas, v a r a — • s å s o m v å r tids mästersångare säger — en diktens stjärna utan nedergång.
Smånotiser från kvinnovärlden.
Kvinliga trädgårdselever.
Fredrika Bre- mer-förbundets utlofvade understöd åt kvinliga trädgårdselever hafva tilldelats fröken Ellen Bell- frage från Stockholm och fröken Ida Damm från Norrköping, hvarjämte den senare erhållit det af en förbundsmedlem utlofvade stipendiet på 200 kr.
Det andra till förbundet öfverlemnade stipendiet på 100 kr.
är tillsvidare reserveradt.
Fredrika Bremer-förbundets samtliga stipendie- fonder, hvilkas bildande började år 1888, uppgå nu till 69,000 kr., hvaraf 38,000 kr.
tillhöra all- männa stipendiefonden o c h 31,000 kr.
donations- fonderna.
Vid ISfya Iduns samkväm den 7 dennes skildrade fröken E.
Fries några drag ur den sven- ska kvinnans affärsverksamhet på 1600-talet.
Ett par pianonummer utfördes af fröken S. Carlheim- Gyllensköld.
Följande taflor voro för aftonen utställda: por- trätt i olja: fru Cervin, af Elisabeth Keyser; por- trätt i pastell: fröken Goldkuhl, af Ingeborg West- felt; genre i olja af Clara Löfgren, dito af Anna Kungl.
operan har nu åter fått upp Verdis » Otello », hvilken opera som bekant första gången uppfördes härstädes den 27 sistlidne maj och under nämnda säsong endast hann upplefva åtta föreställningar.
Detta var emellertid tillräckligt för att hos den musikälskande allmänheten väcka det djupaste intresse för operan.
Att detta intresse äfven nu skall visa sig lifligt, taga vi för gifvet.
Rollbe- sättningen är den samma som förra året med un- dantag af att Desdemonas parti, som då utfördes af fröken Oselio, nu återgifves af fröken Moritz.
Vi hinna ej nämna något vidare om den intres- santa reprisen förr än i nästa nummer.
Under inöfning äro Spohrs » Jessonda » och Au- bers » Svarta Dominon ».
A femte symfonikonserten i morgon lördag upp- föres Beethovens symfoni n:r 8 (f-dur), två me- lodier för stråkorkester af Grieg, sorgmarschen ur Wagners » Götterdämmerung » samtBrahms ' symfoni n ä 4 (e-moll.)
K.
Dramatiska teaterns nästan nya program blir » Pater noster », dram på vers i 1 akt af Fran- cois Coppé, öfversatt af Ernst Lundquist, samt » Margot », komedi i 7 akter af Henri Meilhac, öf- versättning från franskan.
Det nya programmet- torde komma att gifvas redan på måndag.
Filharmoniska symfoniorkestern gaf sistl. måndag i Musikaliska akademien sin femte konsert (an- dra abonnementskonserten) inför i det närmaste alldeles fylld salong.
Det rikhaltiga programmet inleddes med Griegs genialiska orkestersuite ur musiken till » Peer Gynt », hvilken väckte så stor- mande bifall, att ej mindre än tre af de fyra sat- serna måste omtagas.
Ett förnyadt utförande af denna suite å en följande konsert skulle säker- ligen helsas m e d tillfredsställelse af mången.
En intressant nyhet på programmet var » I skymnin- gen &gt;, för stråkorkester af Andreas Hallen.
Kon- serten utfylldes med ett stort antal tyska roman- ser af Schumann, Schu-bert, Haydn, Mozart m. fl.
förträffligt föredragna af hr och fru Hildaeh från Dresden (baryton o c h mezzopran.)
Ackompagne- mentet härtill utfördes synnerligen delikat af frö- ken E. Dorph.
Konserten afslöts med Södermans praktfulla uvertyr till » Orleanska jungfrun, » hvil- ken i likhet med öfriga orkesternumraer erhöll ett synnerligen vårdadt o c h förtjänstfullt utförande.
Sällskapets dirigent hr Andreas Hallen framkalla- des upprepade gånger.
En större konstnärskarnevaf anordnas i likhet med föregående år i Berns salonger lördagen den 28 dennes till förmån för Dramatiska och musikaliska artisternas pensionskassa.
Anordningarna, s o m alltid bruka vara synnerligen präktiga o c h för- tjänstfulla, lära i det häseendet i år ej komma att stå efter föregående års tillställningar, snarare tvärtom.
Det hela ledes äfven i år af hr Ossian Hamrin, hvilket är en borgen för, att karnevalen skall bli lyckad.
Biljettförsäljningen tager sin början i Abr.
Lundqvists musikhandel i morgon lördag.
Biljettantalet blir mindre i år än i fjor, hvadan spekulanter torde böra skynda sig.
I DUN 56 F å g e l FeniX- Berättelse för Idun af Mathilda Lönnberg.
Belönad med hedersamt omnämnande vid Iduns stora pristäfling J (Forts.) iru Lohman och Julia stego ombord för att \ kasta ännu en blick på det fartyg, som skulle.
vara såsom ett hem för den enas man och den andras bröder.
Allting var nytt och föreföll alls icke otrefligt, äfven kojerna voro rymliga.
Wil- liam skulle bo i Gunnars koj och slippa att vara tillsammans med besättningen o m nätterna.
Det var en tillfredsställelse för Julia, som fruktade, att de råa sjömännen skulle behandla gossen illa.
Kapten Lohman kom nu och sade, att de må- ste återvända, så vida de ej ville stanna, där de voro, under hela resan.
Och doktorn steg ned i båten, hjälpte ned fru Lohman först, sedan Julia.
Hvem kan förtänka honom, o m han höll hennes hand i sin längre, än som strängt taget var nöd- vändigt, och tryckte den varmt.
Och Julia kände, i trots af den svala hafsbrisen, en behaglig värme vid denna handtryckning.
Den tycktes säga hen- ne, att hon egde en vän kvar, o m äfven hennes bröder voro borta.
Det är ett egendomligt skådespel att se ett far- tyg sätta till segel.
Det ser i början så dödt och liflöst ut, där det ligger vaggande i dyningen, stort och klumpigt o c h orörligt.
Det är s o m när man betraktar en puppa i samma ögonblick den brister och fjärilen kryper fram.
Vingarna växa ut, det går en skälfvande dallring igenom dem.
Och så i ett nu äro de utvecklade, glad och fri sväfvar fjäriln ut i rymden och försvinner för blicken.
Med en seglare ser det nästan likaså ut.
Seglen skjuta fram med fart, det ena före och det andra efter, vinden spänner dem, det går en dall- ring genom det mörka massiva skrofvet, det får liksom lif och i ett nu dansar fartyget fram öf- ver vågorna, lätt som en fjäril öfver det glittran- de, gröna, hvitskummande hafvet.
Roddarne hvilade på årorna, medan detta skåde- spel visade sig för Julias ögon.
Hon hade nog sett det många gånger förut, men med vida olika känslor.
Förr, då hon såg sin faders fartyg segla bort, betraktade hon dem nästan med likgiltighet, såsom när en fågel lemnade sitt näste och flög bort.
Men nu var det en jättefågel, som flög bort med det käraste hon egde.
Det föreföll henne åtminstone så i detta ögonblick.
Gunnar stod i bakstammen af fartyget och såg emot land.
Där låg hans födelsestad med sina gråa tak och sin höga tornspira.
Där vaggade den lilla båten med Julia och fru Lohman.
Den blef allt mindre och mindre, nu syntes den ej mer.
S å försvann staden, blott tornspiran stack ännu fram, likt ett finger pekande mot himlen.
Så låg landet nere vid himlabrynet som ett moln, äfven det sjönk ned under synkretsen.
Himmel och haf famnade blott hvarandra, båda lika blå, lika oändliga.
Men där borta på det land, från hvilket han allt mer och mer aflägsnade sig, hade han lemnat allt hvad han älskade högst på jor- den.
Hade han i detta ögonblick haft vingar, säkerligen hade han då vändt o m till det fattiga hemmet, där modern grät öfver h o n o m och syst- rarna sörjde.
O, huru vansinnigt att resa bort så här och lemna fosterland och mor och syskon, vänner och kamrater — resa bort för att söka lyckan.
Kanhända reste han i stället bort från denna nyckfulla gudinna, som uppsöker dem, hvilka ej eftersträfva henne, men undflyr dem, af hvilka hon ifrigast åtrås.
O, att han aldrig farit!
Ur dessa sorgsna betraktelser stördes Gunnar af kaptenen.
» Se så, min gosse », sade han och klappade h o n o m vänligt på axeln; » nu gäller det att se, framåt o c h inte tillbaka, annars får du blicken skum af tårar, och det gäller att se klart. » Och Gunnar försökte att se framåt, men under hela resan vände sig hans tankar, liksom hans blickar, ständigt tillbaka.
Man har också tid till betraktelser ombord på ett segelfartyg, när man är med blott som passagerare.
William hade det i så fall bättre, att han hade sina vissa sysslor ombord, och öfver hufvud taget höll han sig vid godt mod och såg framåt.
Men äfven honom hände det understundom, att han såg tillbaka, och då ville tårarne gärna smyga sig fram.
Gunnar fann resan ganska långsam.
Fåfängt packade han upp sina böcker och fördjupade sig i mekanikens studium och gjorde sina utkast och planer till förbättrande af maskiner eller maskin- delar.
Tiden gick trögt, och när kaptenen gnug- gade sina händer och prisade sitt nya fartygs goda segling, tyckte Gunnar, att det var tämligen oförtjänta loford.
Omsider var man då framme i Hull, där trä- lasten skulle lossas.
Gunnar fick bref från hem- met o c h skref själf tillbaka, men det ökade blott hans hemlängtan, och den engelska staden intres- serade honom föga.
Efter några dagar hade dock » Carl Edvard » lossat och intagit ny last, och man gick åter till segels.
Samma enformiga lif började åter, och den ena veckan följde på den andra.
Slutligen rapporterades en morgon, alt land syn- tes förut.
Gunnar rusade då upp på däck, ifrig att skåda Amerika, hans framtids land.
Och där låg det som en strimma nere vid synkretsens gräns, dunkelt och platt och hvardagligt.
Ingen- ting nytt, ingenting öfverväldigande, ingenting som slog an på inbillningskraften.
Vinden var emot och man måste kryssa, och aftonen kom, utan att man synbarligen hunnit landet närmare.
Gunnar gick ned i sin hytt och, trött af dagens väntan o c h spaning, kastade han sig på sin bädd och somnade tungt, vaggad till sömns af Atlan- tens vågor.
Han vaknade vid spring o c h buller ombord, men fartyget tycktes h o n o m ligga stilla, och han hörde ej vågorna slå emot dess sidor.
Det var kvaft i kojen, o c h han slog upp fönstret.
Utsikten förmörkades af en stor ångare, som passerade tätt intill » Carl Edvard '.
Under natten hade vin- den kastat om och det svenska fartyget hade hunnit högt i Delawareviken nära sin bestäm- melseort.
* * * Gunnar hade tillbragt en månad i Filadelfia, han hade genomvandrat dess breda gator från norr till söder, från öster till vester.
Han hade be- undrat stadens ståtliga byggnader, dess vackra parker, dess präktiga skeppshvarf och andra verk- städer.
Han hade sökt att erhålla plats än här, än där, och här som i Sverige frågade man ho- nom efter rekommendationer och smålog medlid- samt, då han sade sig inga sådana ega.
Han började med att söka sig plats såsom ri- tare hos någon ingeniör, och han slutade med att i arbetsdräkt söka anställning på någon ma- skinverkstad — allt lika fåfängt.
Så länge » Carl Edvard » var kvar, bodde han ombord, och hans uppehälle kostade honom ingenting; men nu hade det svenska fartyget afseglat, och han var ensamt hänvisad till sig själf.
Kapten Lohman, medan han låg i hamnen, hade äfven gjort försök att skaffa Gunnar plats, men också det hade miss- lyckats, och kaptenen var mer nedslagen, än han ville visa, därför att det slagit så illa ut.
Han tillbjöd Gunnar att följa med därifrån, men denne af böj de det.
Gunnar tog sig rum på ett billigt boardinghous och beredde sig att fortfarande söka anställning.
Till modern hade han skrifvit ett långt, kärleks- fullt bref, strax han kommit ut.
Han hade talat om Filadelfias härligheter o c h sagt, att han var vid god helsa och snart hoppades få någon plats.
Han skref ett andra bref, i hvilket han berättade om Fairmounts park på det utförligaste o c h sade, att han var mycket upptagen.
— Ack, upptagen att söka arbete!
Men det talade han ej om.
Så kom hans tjuguandra födelsedag, då han blef myndig.
Han var mycket nedslagen, mycket sorgsen.
Oaktadt han lefde så sparsamt, hade hans medförda pengar betydligt smält ihop dag för dag.
Han räknade öfver sin kassa, han hade knappast 10 dollars kvar.
Men ändå — sitt ord till morbrodern skulle han hålla.
Han skref till sin mor och inneslöt i brefvet en öfverlåtelse på sitt lilla kapital, » som han ej mer behöfde ».
Han bar brefvet på posten och återvände hem.
Han var till mods såsom den, hvilken bränt sina skepp, och det blott återstår att segra eller dö.
Han kunde ej dölja för sig, att det var mera utsikt till det senare än till det förra, men han ville kämpa för lifvet.
Dagen därefter tog han arbetskläder på sig o c h gick ned till ångbåtshamnen, erbjudande sin tjänst som bärare åt de resande.
Det lyckades honom, och hans förtjänst för dagen blef ej så liten.
— När det är det enda, som lyckas, måste man försätta därmed, tänkte Gunnar, — men egen- domligt vore ändå, o m jag skulle rest ut till JJi- ladelfia för att blifva sjåare — det kunde jag ha 1801 blifvit hemma i Sverige.
— Jag undrar, hvad stackars mamma skulle säga, o m hon såge mig.
som sådan, tänkte han vidare med ett bittert leende.
Han hade redan fortsatt sitt yrke några dagar och stod nu och väntade på någon sysselsättning.
» Hör hit där borta!
Kom och bär! » ropade en ungdomlig röst i det samma, » tag i här! » Gunnar skyndade fram.
En ung man i resdräkt kom från en liten ångbåt, som såg ut som en lustjakt.
Han hade en helt lätt kappsäck, han bar en resväska i ena handen och en bössa i den andra.
Han var i sällskap med ett ungt frun- timmer.
De tycktes vara syskon, att döma af den stora likheten dem emellan.
Gunnar tog kappsäcken o c h resväskan samt räckte ut handen efter bössan, men den unge mannen drog geväret tillbaka.
» Det är en för dyrbar pjäs att lemna ifrån sig », sade han.
» Ni skulle kunna skada den fina meka- niken. » » Hvad det angår, sir, sä är den redan ur lag, » sade Gunnar, efter att ett ögonblick, hafva sett på bössan.
» Fördömdt!
När skedde det?
Och jag som be- höfver den för jakten i morgon. » » Om Ni vill anförtro den åt mig, så skall jag laga den till dess åt Er », förklarade Gunnar.
» Ni är då bössmed? » frågade amerikanaren och betraktade honom misstroget.
» Icke alldeles », svarade Gunnar leende, » men jag förstår mig i alla fall på mekanik. » ' Amerikanaren tvekade ännu.
Gunnar slängde upp kappsäcken på axeln och frågade, hvart den skulle bäras.
» Chesturet street mr 4 0 », blef svaret.
Man begaf sig i väg.
De båda syskonen sam- talade, Gunnar teg o c h följde dem.
Efter några ögonblick vände sig den unge mannen åter till honom.
» Kan ni laga bössan, utan att taga den med till verkstaden? » frågade han.
» Jag menar hemma hos mig. » » Jag måste undersöka den något förut, » svarade Gunnar.
» Jag är angelägen att få begagna mitt nya ge- vär på jakt i morgon, » fortsatte den unga ameri- kanaren, » men, om jag låter föra den ned till onkels verkstad, tycka de kanske, att det inte är så brådtom, o c h att det kan dröja så länge. ».
De kommo till det uppgifna huset, o c h Gunnar infördes i ett rum, där han undersökte geväret.
Då han det gjort, förklarade han, att om han finge hemta dit sina verktyg, skulle det både gå lätt och fort.
» Är det en fint för att komma ifrån saken? » sporde den misstrogne amerikanaren.
» Ni får väl se, » sade Gunnar leende, lemnade ifrån sig geväret och skyndade ut.
» Men, Archibald, du betalade j u honom icke för det, att han burit våra saker, » sade den unga missen.
(Forts.) Ur Gösta (Berlings saga medföljde extrabilaga som bekant till dem, förra som veckan som prenumererat å Idun m e d Modetidning.
Ett par hundra exemplar finnas ännu kvar af nämnda bilaga, som därför i mån af till- gång kan erhållas mot insändande till redaktionen af 30 öre i sparmärken (ej frimärken).
Innehållsförteckning ": Ottilia R u n s t e n; af Mathilda Roos.
(M e d porträtt.)
— I kälkbacken; poem af V. B. Hollander.
— Hedersskulder; af Ave.
— V å r B e t t y; skiss för Idun af Elin Ameen.
— O m re- former i kvinnodräkten; af Gurli L — r.
— Sonja Kowalewski.
(M e d porträtt.)
— E t t balintermezzo; af A. Noel.
(SI.
fr.förra numret.)
— Liten efterskörd från svenska skaldinnors hlom- parterr.
F ö r I d u n af Birger Scfwldström.
I: E t t nyupptäckt poem af fru Lenngren.
— Smånotiser från kvinnovärlden.
— Teater och musik.
— Fågel F e n i x; ber.
för Idun af Ma- thilda Lönnberg.
Bel.
m e d heders, o m n.
vid Iduns stora pris- täfling.
