# ID: svediakorp-per844
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1891
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 22,717
# sentences: 783
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Oeraandtt Hoktr.-Aktieb.
Fredagen den 6 februari 1891.
N:r 6 (164) P r e n u m e r a t i o n s p r i s p r år: RedaktOr och utgifvare: B y r å: H a m n g a t a n 1 6, 2 /, tr. (midt för Kungsträdgården.)
1 I d u n m e d Modetidning och ko- lorerade planscher k r.
8: — I d u n m.
M o d e t, u t a n k o l.
pl.
• C: 50 Idun ensam » 4: — FRITHIOF P r e n u m e r.
s k e r i landsorten å post- a n s t a l t, i Stockholm hos r e d a k t i o n.
Träffas å b y r å n k l.
1 0 — 1 1.
Allm.
U t s f i f n i n g s t i d: hvarje helgfri fredag.
HELLBERG.
Telef.
61 4 7.
Lösnummerpris: 15 öre.
(vid kompletteringar).
4:de årg.
A n n o n s p r i s: _ 3 6 öre pr nonpareillerad.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e, o c h » L e d i g a platser- 25 ö r e för h v a r j e p å h ö r j a d t t i o t a l stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s e r 70 öre p r n o n p.
- r a d.
EI na H a n s s o n.
» Lundakvinnan ».
or den, som sett eller hört o m t a l a s V J den ä d l a k v i n n a, hvars bild i d a g p r y d e r I d u n, s k o l a v i d hennes d r a g f ö r d e n inre b l i c - ken ovilkorligen teckna sig d e b e t y d e l s e f u l l a or- den: » d e lidandes v ä n »!
I norra o c h mellersta S v e r i g e är E l n a H a n s - sons n a m n m å h ä n d a min- dre b e k a n t; m e n i hela södra landet, företrädesvis i S k å n e, finnas helt visst få personer, h v i l k a följt med sin tid o c h dess händelser, s o m ej hört nämnas E l n a H a n s s o n eller » Lundakvinnan », som h o n m e r a a l l m ä n t k a l l a d e s.
H o n v a r näm- ligen f ö d d i L u n d.
» Hennes lifsgärning » — säger en tidning — » ett hälft s e k e l i lidandets tjänst, b e h ö f v e r k n a p p t nämnas, ty den v a r så- dan, att den i c k e k u n d e bli o b e k a n t, hur anspråks- lös fru H.
än v a r.
» E l n a H a n s s o n föddes d.
1 0 a u g.
1 8 1 4 i L u n d, där hennes fader v a r en arbetare v i d n a m n A r - vidsson.
V i d 1 9 års ål- der i n g i c k h o n själf äk- t e n s k a p m e d en arbetare ifrån M a l m ö o c h flyttade till d e n n a stad 1 8 3 3.
Då ärft hon en af sin mor viss färdighet i att sköta b e n s k a d o r o c h sår, b ö r j a d e h o n redan vid sitt giftermål att e g n a sig häråt, ehuru hennes största v e r k s a m - het inföll m e l l a n åren 1 8 5 0 — 7 3, o c h utan öf- verdrift k a n sägas, att flere tusen personer hos henne s ö k t o c h funnit bot för otaliga yttre å k o m m o r, där till o c h med l ä k a r n e misströstat och förtviflat.
Ty mången person, som a f l ä k a r n e blifvit d ö m d att mista än ett fin- ger, än en arm eller ett ben, v ä n d e sig i stället till d e n a l l b e k a n t a » L u n - d a k v i n n a n » m e d det re- sultat, att fingret, armen eller benet i c k e allenast fick b l i f v a k v a r, utan totalt läktes.
D e t t a t y c k t e förstås en d e l herrar l ä k a r e i c k e o m, utan a n m ä l d e hen- ne till åtal, o c h följden blef, att d e n n a » d o k t o r i n - n a utan d i p l o m » tillta- lades f ö r S v a c k s a l v e r i.
Så stort v a r d o c k det förtroende, fru H a n s s o n förvärfvat, att h o n från a l l a håll o c h kanter u p p - manades att fortsätta med sin välsignelserika verksamhet, h v i l k a u p p - m a n i n g a r än m e r a s t e k t e henne i framhärdandet i sin lifsuppgift.
Men
Hvad rätt du tänkt, hvad du i kärlek vill, hvad skönt du drömt kan ej af tiden härjas, det är en skörd, som undan honom bergås, ty den hör evighetens rike till.
V I K T O R d å h o n ej t y c k t e o m vare sig att riskera b l i b ö t f ä l d eller att i s m y g bedrifva sitt y r k e, for h o n till S t o c k h o l m o c h a b s o l v e r a d e d ä r fältskärsexamen.
Efter detta upprättade h o n i sin gård v i d stora N y - o c h A l t o n a g a t o r n a i M a l m ö ett privat sjukhus, där det a l d r i g fanns brist p å patienter, dit hundratals o l y c k - l i g a k o m m i t in lemlästade och förtviflade, merj gått åter ut i världen m e d hela l e m m a r o c h friskt sinne för att, t a c k v a r e g o d vård, åter k u n n a u p p t a g a k a m p e n för tillvaron, arbeta för själfförvärf, i stället för att såsom k r y m p - l i n g a r äta ett bittert o c h hårdt n å d e b r ö d hos andra eller b e h ö f v a anlita den k o m m u n a l a fattigvården.
M e n icke endast i S k å n e hade fru H.
prak- tik.
H o n anlitades äfven a f personer från större delen af södra Sverige, från L i n k ö - ping o c h J ö n k ö p i n g, öfver S u n d e t o c h B a l - terna ä n d a till J y l l a n d o c h öfver n o r s k a grän- sen ä n d a till K r i s t i a n s a n d.
Det v a r m å h ä n d a j u s t denna vidsträckta praktik, s o m hos l ä k a r n e f r a m k a l l a d e den opinionsyttring — från deras s y n p u n k t sedt m å h ä n d a helt naturlig — hvars följd endast b l e f ett alltmera vidsträckt förtroende från allmänhetens sida, helst sedan fru H a n s s o n h a d e d i p l o m p å fickan o c h l a g l i g rätt till att hela o c h b o t a.
A f fru E l n a H a n s s o n s 6 barn (3 söner och 3 döttrar) har särskildt den äldsta, fru J o h a n n a A n d e r s s o n, likaledes bosatt i M a l m ö, upptagit m o d e r n s lifsgärning, delvis i förening med denna, d å de i m å n g a år innehaft sam- ma b o s t a d.
För n å g r a år sedan, d å en kär anhörig till den, s o m skrifver detta, illa skadat ett ben, tillkallades fru J o h a n n a A n d e r s s o n, o c h i t a c k s a m t m i n n e s k o l a för e v ä r d e l i g a tider stå, i c k e allenast den rent yttre, k r o p p s l i g a hjälp o c h vård, h o n p å sitt blida, v ä n l i g a sätt l e m n a d e åt den sjuka, utan äfven den tröst o c h den styrka h o n f ö r m å d d e m e d d e l a åt de förtviflade, a f läkaren u p p s k r ä m d a an- höriga.
F r u A n d e r s s o n har p å g r u n d a f en envis s j u k d o m den sista tiden varit hindrad i sin ä d l a v e r k s a m h e t o c h a f framskriden ålder har väl o c k m o d e r n, fru E l n a H a n s s o n, ej vidare under d e senaste åren k u n n a t sköta sitt k ä r a k a l l: att hjälpa o c h hela.
Ä n n u i fjor 1 8 9 0 v a r d o c k en slägting till tecknaren a f dessa rader p å b e s ö k hos den g a m l a i o c h för en m i n d r e å k o m m a, o c h v a r d å g u m m a n frisk o c h k r y o c h l e m n a d e den hjälp, s o m åsyftades m e d besöket.
Var d o c k såväl E l n a H a n s s o n s s o m dotterns v e r k s a m h e t i det hela, eller åtminstone i, dess början, mest fotad p å själfstudium o c h k ä r l e k till läkandet, så har n u en dotter till den senare, fröken H e d d a A n d e r s s o n, tagit steget fullt ut för att efter nutidens fordringar o c h k r a f p å » b e t y g » k u n n a tillfredsställa allmän- hetens anspråk icke allenast p å erfarenhet, k ä r l e k o c h vilja i o c h f ö r läkarekonstens ut- öfning, utan o c k p å dokumenterade kunskaper g e n o m aflagda e x a m i n a.
dig att u p p t a g a m o r m o d e r n s o c h m o d e r n s ä d l a lifsgärning.
* M e n detta skulle ej den förra, m o r m o d e r n, få u p p l e f v a.
O n s d a g e n d.
2 1 j a n.
detta år slötos d e m i l d a ö g o n s a m m a n, s o m sett o c h rörts a f så m y c k e t l i d a n d e, n e d l a d e s till e v i g h v i l a de k ä r a händer, som i barmhertighetens tjänst varit så anlitade.
Ebon Hoi.
Små verser af Karl Wåhlin.
Synvillor.
Från ångbåtens fördäck jag skådar ut öfver hafvets vredgade strider.
Där vid himmelens rand det hejdas till slut, synes lugnet råda omsider, men ju mer det bär ditåt på knakande skrof blifver djupets stämma förunderligt dof och just där på afstånd det vanast log, vill hafvet bräcka vår köl och bog.
Når på lefnadens farkost med roder i hand din kurs du försöker att spana och ditt öga når horisontens rand, det möter en jämnad bana, men där borta i ännu hvitare svall på vredgade böljor du slungas skall, och hvart blicken än vändes, där utom- kring det eviga lugnet skall slå sin ring.
Repliker.
Den muntre: Se glad ut, min broder!
Om Den Hvi står du och gråter?
en du har mistat, stå tusen dig åter.
sorgsne: Jag vill ej de tusen, den enda jag vill, och hon, som jag älskar, har ej fun- nits till.
* Som ett bevis på, hur lust och anlag för läke- konstens idkande lågo i släkten, kan ytterligare med- delas, att ännu en ung, kvinlig anförvandt studerat medicin, nämligen fröken Bothilda Andersson, som tagit studentexamen och blott hade några månader F r ö k e n H e d d a A n d e r s s o n har n ä m l i g e n i kvar till kandidatexamen.
Fröken A. var särdeles omtyckt, blid, enkel och anspråkslös.
H o n bort- L u n d aflagt såväl student- s o m m e d i c i n e - rycktes för ett par år sedan af den oblidkeliga dö- k a n d i d a t e x a m e n o c h är för n ä r v a r a n d e bosatt den, då hon plötsligt afled på Lunds lasarett, sedan i h u f v u d s t a d e n i o c h för afläggande a f sin l i c e n - i sjukdomen redan troddes häfd och alla väntade hen- tiatexamen, efter h v i l k e n hon snart står fär- I nes snara tillfrisknande.
J / I Y D B E R G.
Lek.
i.
Når solen stiger ur natten, en spillra gungar det blott, där nyss på stormande vatten en kamp för lifvet har stått.
Af spillran, som flutit till stranden, en gosse med händigt grepp täljer, utsträckt på sanden, ett riggadt, tremastadt skepp.
r Ci.
» När kärlekens stora lycka i lifvet har gått i kvaf, i ord, som känslorna smycka, det formas dikter däraf.
Hvad vi tala om borta och hemma.
Fö ') ' Idun af — — — —.
en stor stad, där m y c k e t b i l d a n d e o c h förädlande p l ä g a r finnas att se o c h höra, o c h d ä r lifvet pulserar p å ett annat sätt än i ett mindre samhälle, torde samtalstonen » flickor e m e l l a n » o c h i s. k.
fruntimmers- s ä l l s k a p merändels ej röra sig h u f v u d s a k l i g e n o m ens nästas f ö r h å l l a n d e n, o m dennas g ö - rande o c h l å t a n d e; åtminstone borde e j, m e d sådana förutsättningar, så v a r a fallet.
I n o m smärre samhällen åter, där sinnet oftast sak- nar dessa yttre hållpunkter, måste m a n, ty- värr, ofta konstatera en annan riktning för d e n s a m m a, s o m, o m den o c k ej helt o c h hål- let afviker från det bättre o c h h ö g r e, likvisst i l ä n g d e n måste v e r k a n e d d r a g a n d e, l i k s o m den efterhand måste förstöra allt g o d t o c h sundt umgängeslif.
Det ordas n u för tiden m y c k e t o m kvin- nans j ä m l i k h e t o c h likställighet m e d m a n - nen; i ett fall synes h o n emellertid v a r a h o - n o m underlägsen, n ä m l i g e n i hennes afgjorda o f ö r m å g a att låta sin nästas, synnerligast sina medsystrars g ö r a n d e o c h låtande få v a r a i fred för sin tunga.
I c k e f ö r att v i h ä r m e d vilja h a f v a sagt, att a l l a k v i n n o r äro så b e - skaffade; nej, men det påstå vi, att en stor del, o m ej flertalet, är så, o c h det är j u s t detta, s o m orsakar afvigsidan a f det in- om smärre samhällen r å d a n d e umgängeslifvet, och hvaråt v i m e d dessa rader syfta.
E n a f grundorsakerna till d e n n a u t p r ä g l a d e åtrå att vilja a n m ä r k a l i k t o c h o l i k t o m an- dra o c h d ä r v i d hellre l ä g g a till än taga ifrån, lärer n o g v a r a förefintligheter i hjärtejordmå- nen a f egenkärlekens o c h afundens f u l a o g r ä s, som d ä r lemnats att ostördt få f o r t v ä x a o c h tillföras n y näring g e n o m här v i d r ö r d a, ofta upprepade ovana.
H ä r m e d ville v i n u s ö k a att i n l ä g g a en protest — i vår lilla m å n — m o t detta sätt att samtala, eller egentligen m o t det v a l a f
ä m n e för samtalet, s o m ofta f ö r e k o m m e r vänin- n o r e m e l l a n, p å fruntimmersbjudningar o c h i s o m l i g a h e m.
F ö r en u t o m stående iaktta- gare k a n u t t r y c k e t: » G u d b e v a r e oss för v å r a v ä n n e r » h ä r v i d l a g v e r k l i g e n bevisa sin giltig- het.
E l l e r huru låter det k a n s k e?
Skola vi s o m hastigast t e c k n a a f en liten interiör, en b i l d, hvars m o t s v a r a n d e v e r k l i g h e t n o g s k a l l gifvas i n o m ej så få kretsar i vårt g o d a land!
S o m v a n l i g t är det de frånvarande vännerna (!)
o c h b e k a n t a, s o m få » s l ä p p a till s k i n n e t ».
E x e m p e l v i s: » Såg ni lilla fröken A.
h ä r o m d a g e n p å syföreningen, » h ö r a vi fru B.
s ä g a; » v a r icke hennes k l ä d n i n g bra v a c k e r o c h ljus s e d a n?
» » J o, visst! » » J a — men kan ni t ä n k a eder — j a g observerade, när h o n g i c k utför trappan, att h o n h a d e MÖRK u n d e r k j o l!
» Tablå.
N u k u n d e det n o g ä g a sin rik- tighet, att hvit underkjol (förlåt indiskretio- nen!)
passat bättre till den ljusa k l ä d n i n g e n, m e n när eller o m fru B.
i c k e känner f r ö k e n A.
n o g väl f ö r att k u n n a r å d a henne i d e n n a g r a n n l a g a underklädningsfråga, så h a d e fru B.
d o c k helt visst mera g a g n a t f r ö k e n A.
o c h mindre g y n n a t sin egen klandersjuka, o m h o n ej förtrott sina t a n k a r i saken till sina väninnor.
E t t a n n a t e x e m p e l b l a n d tusen!
N y g i f t e k r o n o f o g d e n C.
har nyss flyttat in till en ort.
H ä n d e l s e n fogar det så, att u n g a fru C.
i frun till ortens postmästare finner en g a m - m a l g o d vän till sina föräldrar.
H v a d na- turligare då, än att dessa b å d a k ä n n a sig mera än v a n l i g t d r a g n a till h v a r a n d r a o c h att, efter ö m s e s i d i g a b e s ö k, postmästarens g ö r a e n liten m i d d a g för k r o n o f o g d e n s.
Bjudas n u möjligen ej alla postmästarens u m g ä n g e s - v ä n n e r m e d p å d e n n a m i d d a g, heter det strax a f d e m, s o m anse sig f ö r b i g å n g n a: » S e p å d e d u m m a postmästarens, h v a d de krusa för n y a fogdens!
Vi v o r o, k a n tro, inte n o g fina att b l i b j u d n a!
» A f ett förfluget eller ett i visserligen i c k e d å l i g afsikt framkastadt o r d b l i så snart flere, o c h personers hand- lings- o c h tänkesätt k u n n a p å så vis fram- ställas i en helt annan än sann dager.
O m den rättvisan, det ä d e l m o d e t ä n d o c k unnades dessa frånvarande » vänner » att få f ö r k l a r a sig!
— H ö r vidare, huru det låter från sam- ma håll: » D e t v a r vådligt, h v a d d o k t o r n s h a d e fint p å sin sista b j u d n i n g; att de k u n n a h a råd d ä r t i l l!
» eller — » s å enkelt, j a sim- pelt d e h a d e, inte ens en efterrätt; n o g k u n d e de h a orkat m e d d e t!
» E l l e r: » N u har fru D.
fått sig en n y, fin k l ä d n i n g; h v a d hon s k a l l m å illa nu, innan h o u får visa sig i den! » — » N u h a E ' s skaffat sig n y sals- möbel; hvad de vräka sig! » Eller: » Obser- v e r a d e ni p å sista b j u d n i n g e n h o s F ' s, hur fru G.
s l o g sig ut f ö r lektor H.
, o c h de ta- l a d e o m allt möjligt, barnuppfostran, litera- tur o c h skön k o n s t; precis s o m hon.
visste mera än vi a n d r a i sådana saker.
Så hög- färdig h o n ä r!
» O m n u o c k s å allt detta h ä c k l a n d e o c h an- m ä r k a n d e p å r y g g e n, så att s ä g a, h a d e med sig ett mera f r ä m m a n d e o c h k y l i g t b e m ö t a n d e från de k l a n d r a n d e s sida gent e m o t de k l a n d r a d e i ansiktet!
D e t vore j u långt mera r e e l t; man visste j u då, h v a r m a n h a d e hvarandra.
M e n, nej — råkas d e s s a » vänin- nor », så är d e t: » s ö t a d u », o c h: » s å rysligt roligt att få träffas ».
— Ä r ej detta sorg- ligt, o c h är det ej sannt?
T ä n k p å, huru illa d e, som g å åstad o c h f ö r l o f v a sig, i all- mänhet b l i f v a åtgångna.
K a n det finnas nå- g o n o d y g d eller oart, s o m någon a f parterna icke besitter, o c h s o m g ö r, att fru A.
o c h f r ö k e n O.
b e s k ä r m a sig o c h s ä g a: » att hon ville h a h o n o m », e l l e r: » att han ville ta henne! » K ä n n e r n å g o n eller några a f I d u n s läsarinnor igen sig?
J a g endast frågar!
Ä r o ej v i fruntimmer — i allmänhet åtminstone — i detta ofvan berörda fall långt efter männen?
D e t t a, att b e h ö f v a andra att tala o m för att finna sig rätt v ä l o c h för att h a » r o l i g t », s o m det så o s k y l d i g t heter.
Män- nens brister h ä r v i d l a g äro f ö r s v i n n a n d e s m å gentemot våra, det måste v i väl sanningsen- ligt m e d g i f v a.
D e t t a sysslande m e d andras förråder, enligt v å r tanke, en inre, äfven o m det kan förenas g r a d a f skarpsinne o c h g e n o m ning k a n blifva i c k e så litet för en t a c k s a m åhörarekrets.
förhållanden tomhet i det m e d en viss v a n a o c h öf- » uppiggande » M å n g e n ä k t a m a n trifs f ö g a i sin hustrus sällskap, d å h a n är ledig från sitt arbete o c h kan b e h ö f v a u t b y t a t a n k a r m e d n å g o n — h v i l k e t o c k s å är en h v i l a — emedan hon k a n s k e ej har annat p å sin repertoar än litet skvaller eller jungfrukritik.
Gifvetvis finnes j u d o c k alltid b å d e hos oss o c h vår nästa åtskilligt, s o m måste bedömas o c h b e k l a g l i g t n o g äfven fördömas, m e n o m vi s v ä n g a kri- tikens gissel, m å v i ej s k o n a oss själfva, utan lifligt h a f v a för oss Mästarens o r d o m grandet o c h b j ä l k e n.
M y c k e t skulle då vara annorlunda.
h v a d möjligen från ens tjänares sida i s k v a l - l e r v ä g presteras.
O c h h v a d barnen beträffar, så g i f d e m fullt u p p m e d sysselsättning, l e k eller allvar — allt efter deras ålder o c h för- m å g a — o c h s k o n a deras ö r o n, först o c h främst i hemmet, för d y l i k t » t u n g o m å l », så s k o l a de helt visst aldrig s o m v u x n a få v a n a v i d eller s m a k därför.
D ä r en rätt a n d a rå- der i n o m hemmet, o c h framförallt där v e r k - l i g gudsfruktan finnes, där b å d e stora o c h små, d e förra medvetet, de senare ännu o m e d - vetet, ä r o u p p t a g n a m e d v e r k s a m id, m e d b å d e t a n k a r o c h händer sysselsatta m e d an- nat än andra, ifrigt sträfvande h v a r o c h en i sin m å n att f y l l a sin plats i lifvet o c h äf- ven p å så vis lefva för ett h ö g r e m å l, där k a n arbetet o c k ske m e d o c h under g l ä d j e o c h uppfriskande skämt.
D ä r behöfs ej tal o m nästans h a n d e l o c h v a n d e l för att få ett g l a d t samspråk i g å n g, o c h där k a n ett g o d t skratt v ä l förenas med d j u p a a l l v a r s o r d.
: I hemmet, i h v a r d a g s l a g, h v a d samtala vi i allmänhet o m?
B e t ä n k a v i rätt eller ens n å g o t, huru dessa » s m å g r y t e ö r o n » u p p - f å n g a b å d e det ena o c h a n d r a?
O m vi ej tala n å g o t direkt o n d t eller s k a d l i g t — huru m y c k e t gagneligt d å?
F å ej i de flesta f a l l barnen j u s t g e n o m den r å d a n d e samtalstonen emellan de k v i n l i g a m e d l e m m a r n e i familjen sinnet v ä n d t utåt i stället för inåt o c h u p p å t!
D e t t a: » så sa ' d o m », » s å sa ' v i », » h u r tar det sig u t », » d e t g å r ej a n », » d e t ser b r a u t » etc. inplantas m e d det d a g l i g a brö- det i de ungas sinnen o c h hjärtan i, tyvärr, många hem.
O m v å r h å g verkligen v ä n d e s till h ö g r e m å l; o m studier, s k ö n konst, politik, sundt samhällslif, det e g n a h e m m e t o c h det k r i n g oss u p p v ä x a n d e släktet v e r k l i g e n ej ä r o utan intresse för oss, o m v i vilja n å g o t så när följa i vår h ö g e H e r r e s o c h Mästares spår — s k o l a vi ej k u n n a h å l l a vår tunga i styr månne, särskildt n u m e d h ä n s y n till vår nä- s t a?
S k a l l n ö d v ä n d i g t h o n, synnerligast hennes afvigsida, kläder, m o d e r o c h d y l i k t vara före- m å l för vårt s a m s p r å k?
O m t a n k a r i dessa p r o s a i s k a ä m n e n ej k u n n a hindras att u p p - stiga innerst i hjärtekammaren, så måste vi d o c k lära oss o c h lära våra barn att hindra d e m, där de äro att l i k n a v i d skadligt ogräs, att t a g a gestalt o c h f o r m a f ord, h v i l k a, en g å n g utflugna, aldrig mera i g e n k o m m a, icke g a g n a, m e n m å h ä n d a s k a d a tusenfaldt.
K a n s k e m å n g e n i botten g o d k v i n n a här- v i d l a g brustit o c h brister mera a f tanklöshet än afsiktligt.
M å t t e därför alla t ä n k a n d e k v i n n o r, synnerligast m ö d r a r o c h uppfostrarin- n o r se till, h v a d de hvar i sin m å n o c h in- o m sitt h e m o c h sin krets k u n n a v e r k a för en god samtalston.
E t t tyst o g i l l a n d e eller m o d i g t uttalande a f klander m o t k l a n d e r o c h småsint förtal a f en frånvarande nästa b ö r vara, h v a d vi u t o m h e m m e t åtminstone k u n n a v e r k a för den g o d a saken.
I n o m det e g n a h e m - met, m e d barn o c h tjänare, k u n n a o c h b ö r a vi g ö r a o ä n d l i g t m y c k e t mera.
Ett ypper- l i g t m e d e l är att totalt slå d ö f ö r a t till för Ett bal-intermezzo.
Af A. Noél.
Personer: KLARA TORBERG.
VILHELM VON B E R A N.
(Scenen spelas i en vinterträdgärd.
Man ser genom de öppna dörrarna in i en klart upplyst balsal och hör dansmusik.)
Klara (kommer in vid Berans arm och sätter sig på en liten röd plyschpuff, som står i ett hörn, hälft beskuggad af en grupp palmer och dracenor): Seså!
Här är då temperaturen något drägligare!
Vilhelm: Visserligen!
Därinne påminner den redan betydligt om Dantes inferno, nionde af- satsen.
Klara: Ni tar miste; på nionde afsatsen fröso de arma själarne fast i isen.
Vilhelm-.
Ar ni säker på det, fröken Klara?
Klara: Alldeles säker!
Vilhelm: Då vill jag inte bestrida det.
Klara: Det gör ni klokt uti.
Det skulle inte tjäna till någonting — jag finge ändå rätt.
Vilhelm: Godt.
Fast inte hade jag anat en så doktorslärd Dantekännerska i en ung dam, som kan valsa med sådan öfvertygelse och uthållighet.
Klara: Hvarför inte det?
I vår framskridna tid, som kan uppvisa sådana underverk på den psykologiska analysens område, bo väl åtminstone två själar i hvarje människobröst.
Så är det också hos mig.
Min första själ studerar världs- literaturen, min andra dansar vals.
Men det se- nare bjuds j u blott ett par, tre månader af årets tolf — tyvärr.
Ty att dansa är ett himmelskt nöje.
O, en vals!
detta gungande och sväfvande!
Isynnerhet med en god dansör.
Vilhelm; Och en sådan är löjtnant Wolf.
Jag stod just nyss o c h beundrade er.
Endast synd att valsen förtog er alla krafter till polkan.
Ni har inte dansat fem takter med mig, fröken Klara.
Klara: Jag glömde, det jag hindrar er från er dans.
Men man sitter j u så bra här.
Om ni ville vända åter till danssalen utan m i g.
.
.
Vilhelm: Fröken.
.
.
Klara; Ja, då ni beklagar den förlorade dan- sen.
.
.
Vilhelm: Därför att jag inte får dansa den med er, naturligtvis.
Klara (böjande på hufvudet): Fordrar ni, att jag stiger u p p?
Vilhelm: Ni vet ju, att ni dansar så idealiskt!
Klara-.
Ja, jag dansar bra, ehuru något för pas- sioneradt, som ni j u också själf förebrått mig.
Vilhelm: Det har jag inte understått mig.
.
.
Klara: Bevars, jag förstod er anspelning myc- ket bra.
Det ges ett sätt att berömma, som är förfärligt likt klander, o c h att berömma min ut- hållighet i valsen betyder, att ni klart o c h öppet säger mig, att jag är en manad.
Vilhelm: Åh!
Å h!
Klara-.
Förneka det inte!
Ni är inte ensam o m er åsikt.
Tant Elfrida, hvilkens döttrar ligga som mjölsäckar i kavaljerernas armar, påstår ock- så, att det inte är kvinligt att dansa så bra.
n
Vilhelm: Också?
Klara: Men jag rår inte för det!
Det är ett familjearf.
Min mor var på sin tid en firad bal- drottning, och Melanie dansar ändå bättre än jag.
Eller hur?
Vilhelm: Jag har ännu inte i dag dansat med fru v o n Lohman.
Klara: Men medan Melanie ännu var flicka, för fyra, fem år sedan, då dansade ni väl oftare med henne?
Vilhelm: Mycket ofta!
Klara: Då måtte ni väl också veta, o m hon dansar bättre.
Säg rent ut bara!
Vilhelm: Utan tvifvel dansade er syster med ännu mera eld och lif än ni, men å er sida har ni det större behaget.
Klara: Ni slingrar er bra ur snaran!
Jag är för öfrigt i det hela bra lik min syster, eller hur?
Vilhelm: Det kan jag inte finna.
Klara: Det säger man mig hvar dag.
Vilhelm: Just därför är det inte sannt.
Klara: Beständigt paradoxer!
Vilhelm: Hvar får ni då egentligen den idén ifrån, att någonting måste vara sannt, bara där- för att hela världen påstår det?
Jag försäkrar er, att ni inte det ringaste liknar vare sig den forna fröken Melanie Torberg eller den nuvarande fru von Lohman.
Klara: Det är mycket illa för mig, ty Melanie är vacker och.
.
.
Vilhelm; Ni är det mindre.
.
.
Klara: Min syster är intagande, och jag.
.
.
Vilhelm: Ni är det ännu mer.
Klara: Håll er bara till sanningen.
Jag behöf- ver inte något plåster!
Tror ni, jag inte v e t.
.
.
Vilhelm: Hvad vet ni?
Klara: Att — att — ja, att jag inte kan uthärda någon jämförelse med Melanie.
Vilhelm: Förfalska inte edra tankar!
Ni ville säga något helt annat.
Klara: Och hvad, herr v o n Beran?
Om ni re- dan förstår er på tankeläsning, så måtte ni väl veta, hvad jag egentligen ville säga.
Vilhelm: Ett äkta kvinligt schackdrag!
Ni vill tvinga mig att uttala, hvad ni inte själf har lust att säga.
Men jag frågar er, min kära fröken: hvarför börjar man meningar, som man sedan inte har mod att tala till punkt?
Klara: Åhå!
Inte m o d!
Det är en utmaning!
Jag är mycket modig, herr von Beran, mycket!
Och om jag nyss inte alldeles rätlinigt fullföljde min tanke, utan lät den göra en liten afvikning från raka vägen, så var det för a t t.
.
.
Vilhelm: Nå!
Ni vill redan åter beskrifva kur- vor!
Klara: Hvad faller er in?
Bara.
.
.
Vilhelm: Jag ser, att jag måste besluta mig för att hjälpa er.
Det var endast blygsamhet.
Var det inte så?
Klara: Blygsamhet?
Ack, min Gud, jag vet knappt längre själf, hvarför jag afbröt den olyck- saliga meningen midt u t i.
.
.
Vilhelm: Er guvernant står ännu alltid i andan- om bredvid er o c h ger er då och då en knuff med armbågen.
Klara: Alldeles!
Det måtte ha varit en sådan där knuff från fröken Ullas armbåge, som hindrade mig meddela er, att jag mycket väl vet, hvarför ni inte ville gå in på, att jag liknar min syster.
.
.
Vilhelm: Vet ni det?
Säg mig det då rent ut.
Klara: Nåväl, låt gå!
Jag måste blott ännu li- tet fundera pfver formen.
Vilhelm: Är det nödvändigt, så fundera, men blott på det vilkoret, att ni ej under edra funde- ringar gömmer ansiktet bakom solfjädern.
Det betraktas som en försvårande omständighet.
Nå?
Klara: Nu har jag det!
Det gifves väsen, vid hvilka intet kan förliknas, hvilka det skulle vara en förolämpning att vilja likna.
Iddio la feee e poi ruppe la stampa!
Vilhelm: Jag förstår.
Klara: Rent ut: ni har älskat Melanie, o c h jag vill svära.
.
.
Vilhelm: Att jag gör det än!
Det vore hvarken mer eller mindre än en mened.
Hvad den för- flutna tiden beträffar.
.
.
Klara: Så förnekar ni det e j?
Vilhelm: Nej, hvarför det!
Jag bara förundrar mig, hur ni, fröken Klara, kan ha så noga reda på mina hjärteaffärer?
Klara: Såsom ett åsyna vittne, min herre!
Tror ni, att man vid fjorton års ålder inte har några ögon i hufvudet?
Som ni nog minns, var jag en mycket bortskämd barnunge!
Jag kom in i sa- longen, när där var främmande, och mamma hade inte hjärta att visa ut mig.
Hon väntade helt be- skedligt, tills mitt öde drabbade mig i fröken Ullas skepelse- Men o m nu detta öde var för- djupadt i en fransk roman, så dröjde det ganska långe om, innan jag återhemtades till min fån- genskap.
Och till dess spelade jag den stumma iakttagerskan.
Nåväl; och.
.
, Vilhelm: Och?
Klara; Jag glömmer aldrig den min ni tog på er en dag, då Melanie helt öppet koketterade med Alfred, som då ännu för oss endast var herr von Lohman.
Vilhelm-.
Tog jag på mig en m i n?
Klara: Om ni gjorde!
Jag förstod saken myc- ket bra, lika bra som någon af fröken Ullas ro- maner, i hvilka jag gärna fördjupade mig bakom ryggen på denna goda vaktarinna.
Vilhelm: Historien var j u också mycket enkel, enkel som ett räkneexempel.
Klara: Som o m alla räkneexempel vore så enkla!
Var ni mycket otröstlig?
Vilhelm: När?
Klara: Då, när.
.
.
Vilhelm: När Melanie lyckliggjorde herr von Lohman med sin hand?
Hvarför har ni så svårt att säga ut det?
Klara: Hm, ett hjärtesår!
Alltså var ni mycket förtvinad?
Vilhelm: Efter omständigheterna.
Klara: Ett brustet bjärta!
Krisen!
Kras!
Vilhelm: Jo, j o!
Det kändes allt så!
Klara: Stackars ni!
Vilhelm; Känner ni till Portlandsvasen, fröken?
Klara: Jag har inte det nöjet, ty, enligt hvad jag försport, står den i Britishmuseum i London, och då jag ännu aldrig hedrat Albion med någon visit, s å.
.
.
Vilhelm; Lika godt, fröken Klara!
Denna vas störtade en dag ned frän sin piedestal och gick i skärfvor.
Krisch!
Kras!
Klara: Som ert hjärta!
Hvilken skada!
Vilhelm: Ja, och kunde man tänka sig, att en vas skulle öfverlefva något slikt.
Lyckligtvis finns det emellertid utmärkt porslinskitt, och Portlands- vasen prunkar nu oskadd o c h hel till synes från sin piedestal.
Klara: Verkligen?
Och samma konststycke för- sökte ni med ert hjärta?
Vilhelm: Med samma framgång.
Klara: Den som bara visste, hvaraf ett sådant ypperligt hjärtekitt består.
Vilhelm: B.varför vill ni veta det?
Klara: Ah, för att i fall af behof kunna göra bruk däraf.
Vilhelm: Om ni vill skänka bort ert hjärta, så skänk det åt någon, som förstår att handskas väl med det, någon i hvars händer det inte lider nå- gon skada.
„ Klara: Åt uppfinnaren af porslinskittet t. ex.
Det vore väl det klokaste.
Vilhelm: Eller åt mig!
(Forts. o. slut i nästa n:r.)
Från antikens kvinnovärld.
Tre skisser för Idun af Vilh.
Lundström.
!l.
Toaletten.
§ m 1 vara förlåtelse, m i n a damer, att ett man- ligt ö g a v å g a r kasta sina b l i c k a r in i budoaren, v å g a r för några minuter när- v i d en a f edra medsystrars t o a l e t t.
.
.
Våren lugna!
D e n b u d o a r e n har i snart tvåtusen åir varit j ä m n a d m e d j o r d e n, o c h b l o t t de r e m n a d e murarne a f en eller annan dess l i k e resa sig ännu i de ur a s k h ö g a r n e och l a v a s t r ö m m a r n e framgräfda städerna v i d Napolis bukt.
Och a f henne, romarinnan, s o m en g å n g i forna tider stolt o c h s k ö n v a r den b u d o a - rens herskarinna, a f henne finnes ej ens askan åter, s o m en g å n g samlades i sirad urna från hennes b å l.
I k u n n e n alltså i tankarne t r y g g t följa mig in i hennes toalettrum.
M e n t ö r h ä n d a menen I, att där finnes f ö g a a f intresse att betrakta?
tid Det är en v i d a u t b r e d d f ö r d o m, att vår särskildt p å förfiningens, l y x e n s o c h be- k v ä m l i g h e t e n s o m r å d e s k u l l e stå så oerhördt öfver s v u n n a tider, att en j ä m f ö r e l s e nästan vore en löjlighet.
D e t är ett o e r h ö r d t miss- tag m a n begår, o m m a n så tror.
D e n se- nare antiken o c h särskildt dess k v i n n o r h a d e hunnit så l å n g t i raffinerad öfverförfining, att vi m å h o p p a s, det flertalet i vår tid a l d r i g måtte k o m m a ens tillnärmelsevis så l å n g t.
K a n h ä n d a g ö m m e r alltså ä n d o c k romarinnans b u d o a r åtskilligt a f intresse.
Öfver atriets konstfullt arbetade m o s a i k - g o l f träda v i alltså in.
E n d a s t i f ö r b i g å e n d e se v i mellan peristyliets s m i d i g a pelare den p r ä k t i g a trädgårdens terasser s k y m t a fram.
V i v i k a a f åt s i d a n; i ett a f dessa smårum på sidorna o m den stora salen, atrium, s o m u p p t a g e r större delen a f det r o m e r s k a huset, finna vi oss plötsligen ansikte m o t ansikte med dess herskarinna.
Slafvinnan har just fäst k r i n g hennes s m å fötter d e fina, h v i t a s k o d o n e n, o c h vi kasta en b l i c k p å deras konstnärliga broderier, pärlor o c h ädelstenar, ännu icke u n d a n s k y m d a a f den l å n g a stolans bräm.
D e n n a är s o m b e k a n t romarinnans förnämsta dräkt, o c h den stola hon för d a g e n utvalt ligger ä n n u p å en b ä n k b r e d v i d, vän- tande att få sluta sig k r i n g sin egarinna, så snart slafvinnan f u l l b o r d a t hårfrisyren, sådan herskarinnan för dagen bestämt den.
T y en romersk d a m a f värld, åtminstone under an- tikens senare tid, v a r nästan aldrig friserad på s a m m a sätt t v å d a g a r efter h v a r a n d r a.
O v i d i u s, k v i n n o k ä n n a r e n par préference, han som skrifvit tre b ö c k e r o m konsten att ä l s k a och likaså ett l å n g t s k a l d e s t y c k e o m kärle- kens b o t e m e d e l, o c h s o m särskildt v a r djupt i n v i g d i kvinnotoalettens hemligheter, yttrar på ett ställe: » L i k a gärna m å d u s ö k a att räkna o l l o n e n p å den greniga eken eller a l l a de bin, s o m s v ä r m a b l a n d Siciliens bärg, eller A l p e r n a s vilddjur, s o m att j a g skulle k u n n a u p p r ä k n a alla dessa frisyrer, till h v i l k a h v a r dag fogar en ny. » Men huru v a r det d å möjligt, fråga utan tvifvel m i n a läsarinnor, att p å det viset b y t a frisyr för hvarje d a g?
Romarinnorna hade väl a l d r i g.
.
.
?
J o, m i n a ärade läsarinnor, det h a d e d e.
.
.
!
T r o n för ingen d e l, att l ö s b e h a g e n äro års- b a r n m e d fontangen eller a l l o n g e p e r u k e n; t v å tusen år förut funnos alldeles l i k n a n d e tin- gestar p å d e g r e k i s k a o c h r o m e r s k a kvinnor- nas toalettbord.
O c h det v a r ej b l o t t i n o m de allra högsta klasserna begäret att p r å l a m e d andras hår vunnit insteg.
N e j, till o c h m e d nere i ka- t a k o m b e r n a, s o m b e f o l k a d e s a f de fattige o c h f ö r a k t a d e kristianerna, till o c h m e d där har man funnit peruker o c h löshår.
Det fanns i R o m h a n d l a n d e, s o m drefvo affärer uteslutande i hår.
D e t, s o m rönte största efterfrågan, var det b l o n d a.
G e r m a - nernas b l o n d a döttrar sålde sina ljusa l o c k a r till dessa rika, öfverförfinade romarinnor, h v i l - kas hela glans en g å n g s k u l l e p l å n a s ut a f dessa s a m m a germaners skaror.
Det får alltså icke f ö r v å n a oss, att v i i vår romarinnas b u d o a r finna en m ä n g d » h å r - a r t i k l a r », b l a n d h v i l k a en d e l hvarje d a g a f slafvinnans konsterfarna händer fästes p å her- skarinnans h u f v u d.
Men h v a d är detta?
E t t helt batteri a f b u r k a r o c h flaskor i ett elegant s c h a t u l l?
J a, m i n a damer, k a n h ä n d a s k u l l e m e r än en af eder afundas romarinnan alla de par- fymer o c h s k ö n h e t s m e d e l h o n h a d e till sitt förfogande.
D ä r finns visserligen h v a r k e n » p a t c h o u l i s, » h e l i o t r o p » eller » c r é m e S i m o n », men där finnas tusen andra parfymer, s a l v o r
o c h p u l v e r, som hafva s a m m a v e r k a n.
Där finnas m e d e l att g i f v a h y n en frisk färg, att g ö r a händerna hvita, att borttaga fläckar i h u d e n, att svärta ö g o n b r y n e n o.
s. v. Lika litet saknas smink, tandpulver, hårolja o c h pomada.
O v i d i u s har b l a n d annat o c k s å skrifvit ett s k a l d e s t y c k e o m skönhetsmedel, a f h v i l k e t vi t y v ä r r b l o t t ega k v a r ett fragment.
S k u l l e det m å h ä n d a intressera mina läsarinnor att få d e l a f några b l a n d d e recept han i k l i n g a n d e verser s k ä n k e r sin samtids d a m e r?
S e här ett a f d e m, h v i l k e t visserligen tager sig matt ut i svensk p r o s a gent e m o t origina- lets stolta hexametrar o c h pentametrar.
» L ä r e n, huru I, m e d a n sömnen breder sin d o m n i n g öfver s p ä d a lemmar, m å n k u n n a g ö r a er h y g l ä n s a n d e.
B o r t t a g från det k o r n, s o m skeppats från L i b y e n s n y b y g g e n, a g n a r o c h skal.
S e d a n det skalats, m å det utgöra fulla två s k å l p u n d; l i k a m y c k e t ervum m å sedan fuktas i tio ä g g.
N ä r allt detta blifvit tor- k a d t i fria luften, så låt den tröga åsnan krossa det p å den skrofliga k v a r n e n.
S ö n d e r - stöt sedan d e första horn, s o m falla från den lifliga hjorten, o c h l a g a, att fulla sjättedelen a f ett ass användes härtill.
Sedan nu detta blandats m e d det stoftfina mjölet, sikta sedan allt i en u r h å l k a d l å d a.
L ä g g härtill t v å gånger sex narcisslökar utan bark, som a f i d o g hand stötas i en ren m a r m o r m o r t e l.
E t t sjätte- dels ass g u m m i o c h nio g å n g e r så m y c k e t h o n u n g m å slutligen k o m m a härtill.
D e n flicka, som smort sitt anlete med d e n n a salfva, hon skall öfverträfia sin egen spegel i b l i x t - rande glans.
.
.
» D e t är väl intet tvifvel underkastadt, att m e r än en romarinna följde den v ä n l i g a skal- dens anvisning, o c h m å vi h o p p a s, att h o n o c k s å fick erfara u p p f y l l e l s e n a f hans l ö f t e!
I ett annat recept förordar han en s a l v a a f t o r k a d e b ö n o r, blyhvitt, s o d a, ett slags sjö- s k u m, h o n u n g, rökelse, m y r r h a o c h torkade törnrosblad.
M å h ä n d a äro ingredienserna i nutidens alla s a l v o r o c h s k ö n h e t s m e d e l i c k e så särdeles a n n o r l u n d a beskaffade, m e n den stora skillnaden förefinnes d o c k, att romarinnan själf skaffade materialet o c h s k i c k a d e en slaf till k v a r n e n att mala o c h b l a n d a det, m e d a n nutidens d a m e r k ö p a sina toaletthemligheter i p a r f y m b o d e n — o c h i c k e ha en a n i n g o m deras beståndsdelar.
M e n så e g a ej heller det nittonde århun- dradets d a m e r en s k a l d, s o m i sirliga verser inviger d e m i skönhetens m y s t e r i e r.
.
.
M e n under vårt indiskreta prat o m hår- frisyr o c h skönhetsmedel, har slafvinnan f u l l - b o r d a t sitt v ä r f: stolan har redan i f y l l i g a v e c k slutit sig k r i n g r o m a r i n n a n s gestalt, det fina t y g e t frasar m o t g o l f v e t s m o s a i k i n l ä g g - ning, den g u l d b r o d e r a d e g ö r d e l n blixtrar, o c h den stolta d a m e n träder ö f v e r m a r m o r t r ö s k e l n ur b u d o a r e n ut i atriet g e n o m dörren, som slafvinnan-kammarjungfrun v ö r d n a d s f u l l t ö p p - nar.
O c h m e d a n romarinnan åter börjar sin fjärilsflykt m e l l a n bordets o c h galanteriets nöjen, stå vi där ä n n u k v a r ett ö g o n b l i c k, b l ä n d a d e a f all d e n n a l y x o c h u n d r a n d e, o m det är en antik bild vi s k å d a t eller o m det i c k e är en n u t i d s d a m, k l ä d d i antikens v e c k - rika dräkt.
M e n det är så: formerna v e x l a, tiderna förändras — människonaturen är d o c k evigt densamma.
Olivia Nordqvist.
H e l t n y l i g e n m e d d e l a d e d e d a g l i g a tidnin- g a r n a i k o r t notisform, h u r u s o m en a f huf- vudstadens mest a l l b e k a n t a o c h anlitade » in- stitutioner » r ä k n a d e en b e m ä r k e l s e d a g, d å nämligen » A l l m ä n n a tidningskontoret » vid G u s t a f A d o l f s torg förlidne K a r l s d a g fyllde sitt 2 0: d e arbetsår.
F ö r den g a m l e stock- h o l m a r e n är » t i d n i n g s k o n t o r e t » o c h dess ener- g i s k a innehafvarinna, fröken O l i v i a N o r d q v i s t, fullt ut såväl k ä n d a s o m hans » t o r g », hans v a k t p a r a d, hela hans stad.
T y det är hem- ligheten m e d d e n n a affärs f r a m g å n g o c h p o - pularitet, att den förstått g ö r a sig till en i n - tegrerande del a f h v a d m a n skulle vilja k a l l a det specifikt stockholmska.
V å r a talrika l ä - sarinnor i landsorten k ä n n a d o c k k a n s k e ej så n o g a till den verksamhet, s o m represente- ras a f O l i v i a N o r d q v i s t s namn, men för a l l a tro vi det vara kärt att i d a g i d e s v e n s k a damernas b l a d m ö t a d r a g e n a f en kvinna, som g e n o m ett energiskt, intelligent o c h fram- g å n g s r i k t arbete skapat sig s j ä l f en solid ställning, åt h u f v u d s t a d e n ett nu snart sagdt omistligt centralkontor för tidnings- o c h tid- skriftförsäljning ', biljetthandel o c h k o r r e s p o n - dens.
I d a g r ä k n a r S t o c k h o l m sina tidningskon- tor i tjogtal, m e n d å f ö r 2 0 år sedan arki- tekten F.
R.
E k b e r g k o m p å den tanken att a n l ä g g a det A l l m ä n n a tidningskontoret, v a r detta det första i sitt s l a g.
D e u p p s k a k a n d e världshändelserna under det p å g å e n d e fransk- t y s k a kriget, h v i l k a m e d så brinnande i n - tresse här h e m m a följdes, g j o r d e den a l l m ä n n a efterfrågan efter tidningar o c h de nyheter, d e k u n d e bringa, större än n å g o n s i n förr.
D e t t a g a f u p p s l a g e t till S t o c k h o l m s första tidnings- kontor, ä n n u i d a g det första, äfven m e d h ä n s y n till affärens omfattning o c h m å n g - sidighet.
G r u n d l ä g g a r e n h a d e l y c k a n att i den d å ä n n u k n a p p t tjuguåriga u n g a flicka, s o m val- des till föreståndarinna, finna en person, hvil- ken g e n o m sin o v a n l i g a arbetsduglighet o c h o c h sitt b e h a g l i g a väsen v a r s o m k l i p p t o c h skuren för en d y l i k post.
Olivia Nordqvist k o m redan v i d femton års ålder till S t o c k - h o l m för att under b r o d e r n s, den k ä n d e m u - sikern, numera operadirektören C o n r a d N o r d - qvists l e d n i n g studera m u s i k.
D e s s a studier a f b r ö t o s d o c k, d å brodern snart n o g utnämn- des till m u s i k d i r e k t ö r i K a r l s k r o n a o c h dit afflyttade.
D e n u n g a flickan v i l l e emellertid ej återvända att l i g g a det torftiga fäderne- h e m m e t i F a l u n till l a s t; h o n h a d e hjärta o c h beslutsamhet n o g att p å egen hand ta u p p lifvets dust o c h g r e p m e d begärlighet det tillfälle, s o m erbjöd sig v i d den till en b ö r - j a n helt ringa tidningsaffären.
I hennes h a n d har d e n s a m m a p å dessa g å n g n a tjugu år alltjämt u t v e c k l a t sig ä n d a till den b e t y d e l s e, den i d a g eger.
U t o m den m ä n g d s v e n s k a o c h u t l ä n d s k a tidningar, s o m l ö s n u m m e r v i s o c h i prenume- ration g e n o m k o n t o r e t spridas, tjänstgör det o c k, s o m bekant, s o m biljettförsäljare för flere a f hufvudstadens teatrar, v a r det första s o m f ö r allmänheten t i l l h a n d a h ö l l skrif- o c h l ä s r u m s a m t telefon, är en m y c k e t anlitad inlemnings- b y r å för annonssvar o c h a l l s k ö n s k o r r e s p o n - dens — k o r t o c h g o d t en sorts det flanerande S t o c k h o l m s nyhets- o c h afiarsbörs, s o m det n u m e r a ej s k u l l e k u n n a t ä n k a sig att und- vara.
F r ö k e n N o r d q v i s t, s o m 1 8 8 0 äfven s o m egarinna ö f v e r t o g affären, har vetat att g e n o m det u t m ä r k t a sätt, p å h v i l k e t h o n skött så- v ä l d e n s a m m a s o m sin k u n d k r e t s, alltjämt låta den förra tidsenligt u t v e c k l a sig o c h den senare beständigt ö k a s, p å s a m m a g å n g d e äldsta kunder bibehållits, så att ä n n u i d a g framför den l å n g a disken presentera sig väl- k ä n d a anleten, s o m snart sagdt ej en d a g saknats p å de tjugu år, A l l m ä n n a tidnings- kontoret nu r ä k n a r s o m sina.
I en sådan trohet från kundkretsens sida l i g g a det största erkännande o c h u p p m u n t r a n för fröken N o r d - qvists v e r k s a m h e t; här är den o c k s å o v a n l i g t välförtjänt, den intelligenta o c h arbetsamma duglighetens l ö n.
H e d e r åt alla k v i n n o r, s o m till ett g o d t f ö r e d ö m e g å i spetsen att b r y t a n y a förvärfsvägar för sitt k ö n!
En praktisk skridskodräkt.
Prisbel.
svar å prisfrågan X L I I I af » Försölea duger ».
&lt;jS&gt;fkulle ej våra sportälskariunor vänligt vilja taga ig&gt; i öfvervägande, huruvida icke nedanstående be- skrifning på skridskodräkt kan anses vara praktisk, varm och ledig.
Dräkten består af kjol, kofta och benkläder, allt af samma tyg.
Det mjuka kläde, som nu användes till promenad- dräkten, lämpar sig bäst med besättning af skinn eller plysch i lika eller mörkare färg.
V i tänka oss färgen brun, blågrå eller svart, och börja så med kjolen.
Denna göres helt- kort, så att den lemnar foten fullkomligt fri.
Vidden 2J ä 2 | meter.
Den sned- das på vanligt sätt och fodras helst med flanell, i någon melerad färg; bjärta färger äro olämpliga.
För att rynkor och veck ej skola falla sig klumpiga vid infällningen i linningen, utklippas vid dessa små kilar ur fodret, som sedan nätt hopsys; foderkjolen kommer då att sitta nästan slät omkring medjan.
Nedomkring garneras kjolen med en decimeters bred skinn- eller plyschbård.
Skulle en sådan kjol under nu rådande modeför- hållanden, möjligen anses för kort, för promenaden ned till isen, så kan en rad stålringar fastsys rundt- orn vid pass 1 | decimeter från linningen; ett band trades genom ringarne och utdrages på kjolen genom tvänne languetterade hål, anbragta i ett sidoveck.
Bandets ändar hopsys, hvarigenom det blir lättare att finna och afknyta det.
Härigenom kan kjolen dragas upp några tum.
Kort måste den vara för att ej vara hinderlig vid åkningen.
Koftan, ej allt för kort, är tillsittande i ryggen; framstyckena kunna vara halfvida, om så önskas, dock alltid så mycket svängda, att de gifva figuren ett smidigt utseende.
Vackrast är kanske dock att bära koftan helt tillsittaude, men i hvarje fall bör den vara så rymlig, att ett klädningslif kan bäras under den.
Koftan knäppes ända upp till halsen, förses med krage af samma sort som kjolgarnerin- gen, hvaraf äfven sättes en kant nedomkring samt kring ärmarne, som bör sluta väl till handlederna.
Förses vidare med en mindre bröstficka för näsduk
SL och skridskonyckel.
Jag antager nämligen att fjäder- skridskor användas.
Byxorna af tillsluten modell, under hvilka vanliga benkläder böra bäras, fodras äfven de med flanell; man undviker då de tunga och hindrande underkjo- larne.
Skulle dock någon anse sig ej kunna und- vara ett dylikt plagg, så tag åtminstone blott en och en helt kort sådan samt fodra klädningskjolen med ett lättare tyg.
De tjocka benkläderna äro oundgängligt nödvändiga vid skridskoåkning, de hålla underlifvet varmt, hvilket kjolarne aldrig göra.
Ben- kläderna böra vara så långa, att de räcka ned på halfva smalbenen, där de knäppas med 3 st. knap- par och omslutas af skaften på stöfletterna, som böra vara att snöra.
B-esårskodon äro alldeles olämpliga, de sitta ej nog stadigt.
En mössa af skinn eller af garneringstyget samt fodrade handskar fullständiga dräkten.
Muffen lem- nas hemma, den är blott till hinder och ger ofta anledning till osköna rörelser.
Skall den nödvändigt vara med, så bäres den hängande på ett band kring halsen.
En väska till skridskorna, äfven den af samma tyg som det öfriga och fodrad med vaxduk (den sort som användes till badmössor är mycket lämp- lig), är synnerligen praktisk.
Den bäres lätt, hän- gande i ett band, på armen och bör ej vara större än att skridskorna nätt och jämnt få rum; den kan då hoprullad gömmas i klädningsflckan under åk- ningen.
Till sist ett par vänliga råd från en f. d. skridsko- åkerska.
Njut ej af skridsporten till öfvermått; unga klena personer kunna lätt taga skada häraf.
I stäl- let för det gagn, den måttligt njuten skänker de unga, kan den i öfvermått grundlägga årslång svag- het.
Äfven från dessa hvilostunder på de iskalla sofforna vid våra skridskobanor, där de unga glöm- ma sig kvar i glädtigt samspråk, vill jag bestämdt afråda.
Man märker ej, huru kylan smyger genom lemmarne, förr än det är försent och man, mer eller mindre förkyld, nödgas hålla sig inne i flere dagar.
Kanske då isen är som bäst, för att nu ej tala om det besvär och bekymmer, man alltid gör sin om- gifning vid den minsta opasslighet.
Lifselexir?!
» IjjJakterier » i » baciller », » mikrober », » trikiner », (J r ' » ättiksålar ».
För en tio år sedan voro alla rle^sa odjur, » som makt hafva i vädret », till största delen för mig okända.
Det var visst värdt att ge sig in uti en ojämn strid mot de osynliga, då man hade att uppbjuda hela sin stridsduglighet emot mögel på väfvar och ost, att freda sylter och safter från jäsning, att hålla råttor och möss från källare och visthus samt flugor, mal och andra möjligen hotande insekter från rum, möbler och sängkläder.
Jag tillstår, att en sådan inom ett gammalt bo- ställe utkämpad strid håller en husmoder varm i kläderna, ja så, att hon till sist får lust att helt fegt kapitulera.
Så gick det mig!
Med bibehållen krigsära lik- visst uppgaf jag min ställning som hushållsbefälhaf- vare på landet och hamnade helt fredligt i en liten varm, ombonad våning, med en jungfru, vattenled- ning, gas — och, mina vänner — vedgubbe och gas- kök i Stockholm.
Puh!
Jag kände mig, som jag tänker mig en anka, som jämt fick dyka ner till dammens botten och knapra i sig födan, skall känna sig, när hon plötsligt finner sin plats vara på fina jämna sand- planen, med mat och vatten, hvart hon vänder sig.
Det var så öfvermåttan bekvämt, och jag begynnte att med förundrade ögon betrakta världen om- kring mig — allra mest bestört öfver mig själf, en person som jag förut bra lite haft reda på.
— Då jag nu, noggrant följande tidningarnas vetenskapsfylIda spalter, därvid mest intresserade mig för helsoläran eller hygienen, som låter bättre, fann jag, det jag, med afseende på min egen person, stod på branten till undergång.
Jag hade på landet med mycket nit skött om sju- ka, då vi hade långt till läkare.
Men att sköta om helsan?
Bevare mig väl, därtill var jag idealiskt okunnig.
Huru löjligt; nästan planmessigt hade jag j u släppt in uti min blodmassa milliarder generationer bak- terier, som, jag riktigt såg det nu efteråt, från alla upptänkliga bakhåll störtat på mig.
Exempel- vis vid mina storstädningar på vinden, när mögel- svamp i taket sedan regntiden, gamla dammiga klä- der, mattrasor och murknande bråte protesterade mot kvasten och retsamt dansade omkring mig — som i min menlöshet tog alltsamman så obegripligt skämtsamt och med öppen strupe, vanvettigt sjun- gande, riktigt inbjöd baciller och mikrober till lifs- tidslogis i mitt inre —!
Och sen, mitt ömma sätt att se odjuren till godo —!
Föda dem och låta dem for- mera bekantskap med okända släktingar i spenvarm, icke » kontrollerad », måhända tuberkulos mjölk; — låta dem förnöja sig vid åsynen af de hemska ba- taljer, som levererades i det nattståndna vatten, jag, utan vidare, när jag var törstig, stjälpte i mig!
Och så sätta blodmassan och hjärnsubstansen i det vidri- gaste trångmål genom att undanhålla dem den ound- gängliga undsättning, de, för att ej duka under, kräf- de, af » friskt, ungt, kraftigt o x k ö t t — ».
Sådant kött, som våra präktiga unga dragare behöllo för sig, där de gingo och drogo fåror i jorden —.
» Kött! » Det eländigaste, » omogna » af, i bästa fall, åtta dygn gamla kalfvar —!
Annars på somrarna, nästan dagligen, köt- tet af svin, — halfrökt — aldrig » undersökt » — kanske fyldt af trikiner — hvaråt jag misstänker att mina hemmastadda kära bakterier skulle känt sig mindre väl till mods, — då enligt min diognostik trikiner uppträda mera kraftigt och följdriktigt i sitt förstö- relsearbete af hela den af dem angripna organismen, inclusive baciller och bakterier.
Att min mångsidiga, välsignadt innehållsrika or- ganism äfven underhöll åtskilliga meter benickemask, tviflade jag heller icke på, då jag ju oförskräckt på landet njutit af rå lax och dessutom min rödlätta hy och ej öfver sig smärta figur tydde på symptom i denna riktning.
Och sannerligen när jag nu om morgnarna låg och grubblade i min säng — hvad hade jag uppe att göra!
— och tänkte på, att jag skulle börja dagen med att släpa med mig hela det der snyltaktiga följet, så nästan drog jag mig för att stiga upp —!
Mitt enda studium blef att hindra något vidare närmande med thy åtföljande milliardökning af racerna i mitt inre, af storstadsbakterierna.
Den enda jungfrun fick föra ett ganska rörligt lif — öppna fönster och vädra — öppna spjäll och lufter — stänga fönster, när gran- nens jungfrur piskade loss familjens baciller, hvilka husvilla och ursinniga tänkte kila upp till oss!
Ä h - nej, inte den gången!
Och hon fick bära mina gat- bakterier, som sutto fast vid kjolkanter och skodon, ut på gärden och borsta!
Och jag satt inne och &gt;andades genom näsan ».
Jag inbjöd dem minsann inte med sång nu mera!
Jag var så beklämd öfver allt elände, jag för deras skull af tidningarne såg fått insteg i hemmen, att jag var färdig att förban- na min födelsestund.
Vänner och bekanta grannar, helst i kyrkor och spårvagnar, voro för mig ej län- gre medmänniskor, utan bacillbärdar, från hvars ut- strömmande atmosfer jag skyddade mig medels nog- grant » hållande af munnen », hvilket kostade mig en ej ringa möda, samt ett aldrig uraktlåtet desinficie- rande af min person.
Men oaktadt allt mitt aktgifvande, det mest mi- nutiöst reglerade lefnadssätt, detta med afseende på både diet, sömn, måttligt arbete, » afpassade nöjen », tynade jag af.
Jag vägde mindre för hvarje vecka!
Och detta ängslade mig till den grad, att de » afpas- sade » nöjena ej längre förmådde förströ mig.
Själfva sömnen, min trofasta vän sedan barndomen, svek mig för första gången mitt lif.
Jag kände, huru bak- terier och mikrober lefde festlif på min i upplös- ning stadda organism.
.
.
.
Då — sistlidne höst, dato minns jag ej — men dagen står för mig, som om det varit i går, såg jag på kvällen i tidningarne med fet- stil d:r Kochs lymfa » offentliggjord ».
Den lymfa, som skall rädda och återgifva lifvet åt mänskligheten, döda baciller, bakterier, mikrober, tillintetgöra » lu- pus », tuberkulos — apotekare och, otacksamt nog, till sist äfven läkareyrket.
Detta senare dock lyckligtvis i en så aflägsen framtid att hela människosläktet blifvit impregneradt af lifselexiret Kochs lymfa!
Jag började dra andan åt mig — genom munnen!
» O, ni små odjur!
Er tid skulle komma till sist! » Att strida en oviss strid emot er var tyngre, myc- ket tyngre än att där ute på landet, där ni efter allt inte måtte trifvas så särdeles väl, kämpa emot både mal, mått, mögel,, insekter — ja, råttor.
Landet!
Med den dieten, oron och omtankan, bråd- skande sysslor, utan afpassade nöjen!
Men jag var så frisk där, var så glad.
Vore ej luften och det friska vattnet ett hfselexir så godt som Kochs lymfa?
Fast ej så högt äradt?!
Jag grubblar och grubblar, men har ingen säker ledning.
Den är så lite vetenskap- lig denna sista förmodan, så naturlig, som det står i Andersens sagor om den verkliga näktergalen — när han sjöng.
Laura Sen till, att Idun med Fitinghoff.
Modetidning finnes hos alla edra bekanta!
Ur Skiss spåret.
a f Richard Keländer.
Belönad med hedersamt omnämnande vid Iduns stora pristäfling (Forts. o. slut fr. föreg.
n:r.)
lott en liten, k n a p p t m ä r k b a r, r ö d a k t i g fläck k o m fram p å hvardera a f dotterns kinder o c h försvann l i k a fort.
M e n det v a r en u p p s l a g e n b o k for m o d e r n.
» H v e m?
» hviskade hon darrande med ögon som g l ö d.
F r ö k e n L i s e n sjönk icke till hennes bröst, fattade icke hennes h a n d, slog i c k e ned ö g o - nen, grep i c k e efter näsduken, d å h o n utan en darrning sakta s v a r a d e: » Karl Andersson. » » G u d!
» brast modern ut o c h sjönk m e d hela öfverskottet a f värdighet ned i en k o r g - stol.
» J a g visste utan bitterhet.
utrop.
d e t, » sade L i s e n l u g n t o c h O c h m o d e r n repeterade sitt Efter den tystnad, s o m följde o c h hvar- under L i s e n stod k v a r orörlig, började m o d e r n k v i c k n a vid, h e m t a sig o c h törsta efter de- taljer.
O c h så k o m m o frågorna s o m skott ur en r e v o l v e r: » H a r du lingen? » » Nej! » skrifvit till honom — lotslär- » H a r han skrifvit till d i g d å — h a n?
» » Nej! » » H a r d u hans porträtt — hans, lotslär- lingens? » » Nej! » » M e n så har han v ä l ditt d å, h v a s a?
» » Nej » » M e n hur i — b u r h a r ni k o m m i t öfver - ens d å — d u o c h h a n?
» » V i h a inte k o m m i t öfverens, m a m m a.
» » J a m e n hur v e t d u d å — » » J a g vet inte m e r o m h o n o m ä n m a m m a vet — k a n s k e mindre — » » I n t e ett e n d a o r d e m e l l a n er, inte ett ord under den d ä r seglatsen — » » Mamma!
J a g satt l i k a t r y g g ensam m e d h o n o m, s o m j a g står h ä r ensam h o s m a m m a!
» » D e t är inte n å g o n t i n g d å e m e l l a n er, in- genting — » » N e j — ingenting annat ä n att j a g vet, att h a n — lotslärlingen — är d e n enda, s o m j a g k o m m e r att älska — m e r v e t j a g inte! » » Åh Och sig.
— G u d vare l o f!
» h o n fick sina krafter igen att resa » M a m m a l i l l a!
» sade n u fröken L i s e n ö m t o c h l a d e sin h a n d p å moderns a x e l; » v i t v å k ä n n a j u h v a r a n d r a riktigt.
L å t oss n u tala åt först s o m sist o m d e n n a s a k o c h sedan l e m n a ämnet åt framtiden.
D u känner j u till m i n a konstigheter, o c h j a g b l i r aldrig an- norlunda.
J a g v e t precis allt, h v a d d u skall tänka o m d e n n a s o r g l i g a förvillelse, h v a d hela societeten här, h v a d hela s a m h ä l l e t d ä r h e m m a s k u l l e tänka, o m d e k ä n d e d e n.
I n - gen — ingen s k u l l e h å l l a m e d m i g.
E n sådan f ö r s k r ä c k l i g mesallians, o m vi k o m m e att gifta o s s!
J a g, s o m k u n d e f å nästan h v e m j a g v i l l e h ä r!
J a g t a g a en sjöman, som i l y c k l i g a s t e fall k a n bli kapten, en s o m inte har fått uppfostran, s o m inte har n a m n eller släkt eller framtid — h a r umgåtts b a r a med lotsar o c h sjömän — — a c k, j a g h ö r så v ä l h v a r e u d a s p e g l o s a o c h j a g ser h v a r - enda r y n k a d n ä s a!
O c h ser d u m a m m a
lilla, allt än o m j a g nan.
Ser sjömannen nyss m e d rasollen — detta bryr j a g m i g i c k e m e r o m, läste det i en b o k o m n å g o n an- d u, m a m m a, j a g sätter den e n k l a s k y h ö g t öfver den där, s o m g i c k parasollen.
T y o m han m e d pa- » » S n a c k o m den h a n v ä l få h a!
» parasollen!
Den måtte » O m han h a d e en minsta b r å k d e l a f lots- lärlingens finkänslighet, s k u l l e h a n skytt s o m pesten att p å det här sättet kretsa o m k r i n g m i g o c h g ö r a sig till en narr i en t ä n k a n d e flickas ö g o n — • o c h likadana, precis l i k a d a n a är d e a l l e s a m m a n s, h v a r p å sitt vis.
H v e m är ärlig a f d e m?
H v e m tänker p å annat eller andra än sig själf?
H v e m s k u l l e visat lotslärlingens stolthet?
H v e m s k u l l e varit sådan m a n s o m han, när det g ä l l d e?
H v e m s k u l l e s o m han hållit armen o m mitt l i f utan att en s e k u n d m e d ett e n d a ord g l ö m m a sig, fastän han ä l s k a d e m i g — j a g vet, att han ä n n u älskar mig, o c h d o c k har h a n al- drig sagt det m e d en b l i c k.
D e t är en m a n efter mitt sinne, m a m m a, en v e r k l i g man, fri från h u m b u g, s o m en k v i n n a k a n lita till äfven då, när allt syns f ö r l o r a d t.
Och så m y c k e t tror j a g att det kräfves, för att ett ä k t e n s k a p s k a l l k u n n a sägas stå p å säker grund — » » H v a r i all världen, dessa fordringar i f r å n?
» barn, har d u fått » J u s t uti all världen, j u s t i vår värld, v å r u m g ä n g e s v ä r l d — • o c h j a g har inte sett en e n d a, s o m v å g a t h a n d l a själfständigt o c h g å sin egen v ä g från det g a m l a utnötta spåret, s o m flocken följer — o c h därför har j a g lärt m i g att misstro d e m alla o c h s k y d e m alla, när j a g s o m bäst gått m i d t i b l a n d d e m.
D ä r har d u h e l a mitt hjärta u p p s l a g e t p å v i d gafvel, m a m m a lilla!
O c h nu g å r j a g en- s a m ner till h a m n e n, äfven m e d risk att m ö t a den ljusa p a r a — förlåt m i g!
D e n ljusa kamrern.
G e m i g en k y s s n u!
F ö r r eller senare får j a g d i g p å min sida — — » » A l d r i g — aldrig!
U r s p å r a d e s o r g e b a r n!
» O c h h o n s l o g m e d all m a k t sitt handar- bete i k o r g s t o l e n.
S o l e n h a d e sjunkit ned m o t den strimma, som skiljde h a f o c h h i m m e l.
D e s k o g l ö s a b e r g k n a l l a r n e u p p t o g o rosenskimret från hen- nes strålar o c h f r a m s t o d o i varmaste färger o c h s k a r p t t e c k n a d e in i minsta detaljer.
A l l t framträdde trolskt o c h g l ä n s a n d e — hustaken, trädgårdstäpporna, båtarna vid kajen, f o l k e t, s o m s t o d o c h såg utåt hafvet eller p r o m e n e r a d e.
F r ö k e n Lisen gick där ensam litet afsides från badgästerna, stan- n a d e ofta o c h såg utåt.
H e n n e s kinder h a d e v a r m f ä r g; solskenet var n o g i c k e ensamt orsak.
D ä r stod en g r u p p lotsar v i d kajen.
F r ö - ken L i s e n k ä n d e en a f d e m.
H o n såg, att de h a d e sin u p p m ä r k s a m h e t riktad j u s t åt det h å l l, dit b.on så m å n g a g å n g e r b l i c k a t under sin p r o m e n a d.
H o n stannade nu helt nära d e m.
» H ä r är en liten k i k a r e, » sade h o n, » k a n - ske m a n kan se, o m det är ett f a r t y g.
» » Å h, tackar f r ö k e n!
— Ja, n u ser j a g det k l a r t - — det är en tremastare, s o m l i g - ger d ä r o c h väntar p å v i n d för att segla in.
— D e t är n o g den, s o m vi h a väntat ett par tre d a ' r.
» » H ö r nu — kan är ett b a r k s k e p p?
» » Ja, för allt!
man se, o m — D e t är ett men förstår l i l l a fröken sig p å fartyg o c k s å!
» » Inte m y c k e t, » — h o n talade nästan för sig själf — » m e n j a g skall v ä l lära m i g — nej s e!
se, hur b l ä n d h v i t a seglen lyste j u s t nu! » o m det barkskepp — små med deras skarpa iakttagelseförmåga att följa naturens arbete från de första lifsyttringarna i det skenbart liflösa fröet.
Och ett sådant studium skärper deras blick och ger dem rik anledning till eftertanke.
Det händer ofta, att man på detta sätt af frö kan få nya rossorter.
Finner man i den lilla samlingen någon, som genom växtsätt, form eller färg tilltalar en, kan man plantera den i större kruka o c h, o m man så vill, i det fria, då liden därtill är kommen.
Om de så behandlas, försvinner deras dvärgnatur, och man får rosenbuskar af vanlig storlek.
U. Drifning af miniatyrrosor.
[£6r dem af Iduns aktade läsarinnor, som gärna ' f egna någon tid och omsorg åt Floras små älskli- " ga barn, vilja vi gifva anvisning att frambringa rosor på ett sätt, som icke blott skänker nöje, utan äfven kan vara ett både intressant och lärorikt studium.
Försöket är mycket lätt utfördl; ett par cigarrlådor med glasskifvor öfver, några små krukor af 4 — 5 cm:s genomskärning samt ett par händer fulla ljungjord och lika mycket gammal drifbänksjord (som man j u kan erhålla från en trädgårdsmästare) är allt hvad vi behöfva.
Af våra ädlare rosenbuskar, såsom remontant-, te-, bourbonrosor o. s. v. taga vi i januari eller feb- ruari några fröhus eller s. k. nypon, urtaga fröna och lägga dem i ett bad af en liter vatten och en matsked saltsyra.
Häri få de ligga 20 — 24 tim- mar, så att det hårda skalet blir i det närmaste uppfrätt.
Man undersöker ett och annat frö ge- nom att sönderskrapa skalet med nageln.
Går detta lätt, och frökärnan ännu är hvit, upptagas de ur vattnet.
Har kärnan börjat blifva mörk liksom skalet, då ha fröna legat i för länge och äro obrukbara.
Våra cigarrlådor fylla vi, sedan vi i bottnen borrat några små hål för vattnets afrinnande, med ett tjockt lager ren flodsand och ett tunnare la- ger jordblandning, så att jordytan blir 1^ — 2 c m.
under lådans kanter.
I jorden nedsticka vi fröna på två cm.
afstånd från hvarandra och tre gånger så djupt s o m fröets tjocklek.
Jorden täckes där- på med ett 4 — 8 dubbelt med vatten väl genom- dränkt läskpapper, glasskifvan lägges tätt öfver, och lådan ställes på kakelugnen eller någon an- nan plats med hög och jämn värme.
Efter omkring åtta dagar sticka plantorna med sina två hjärtblad upp ur sin mörka graf, och nu är det tid att taga bort papperet och sätta lådor- na på en ljus men ej solig plats.
Gör man ej detta i rätt tid, skjuta plantorna upp till glaset och blifva så veka, att de lätt falla omkull för att ej resa sig igen.
I detta fall kan man stödja dem med att strö ett lager j o r d omkring dem, akte sig blott, att ingen j o r d kommer pä bladen.
Då plantorna blifvit något vanda vid ljus och luft flyttas de en ech en i ofvannämda små kru- kor.
Härvid är bäst att låta hvarje planta åtföl- jas af en jordklimp.
Vid omplanteringen afskär man hufvudrotens spets för att frambringa flera sidorötter.
Jorden i krukorna bör utgöra en bland- ning af ljung- och drifbänksjord samt något fin sand.
Efter omplanteringen ställas krukorna i lå- dor, som täcktas med glasskifvor.
Plantorna öf- versprutas en o c h annan gång med kylslaget vat- ten och vänjas småningom vid ljus och luft, så att betäckningen kan borttagas.
Då plantorna åter hemtat sig och börjat växa igen, vattnas de efter behof med vatten, i hvilket man lagt litet filspån af horn eller ben.
Då dagarne blifva ljusare och varma, ställas krukorna i fönstret och utveckla sig småningom till små pyramider eller dvärgbuskar.
Man akte sig väl för att afknipa eller skada någon topp, äfven om den synes vilja växa för fort i jämförelse med de andra; genom ett sådant våld kan man göra hela nöjet om intet.
Efter några veckor framkomma knoppar i topp- arne, o c h efter kort tid kan man glädja sig åt fullt utvecklade miniatyrrosor.
De små buskarne erbjuda nu en verkligen förtjusande anblick, och odlaren bör känna sig rikligen belönad för sin ringa möda.
För barn i synnerhet är det lärorikt att kunna följa växtens utveckling från frö till blomma, helst då det hela försiggår under loppet af några få veckor; ty s o m bekant hafva barn i allmänhet svårt vid att vänta, utan vilja så snart s o m möj- ligt vara vid målet, antingen det gäller lek eller allvar.
Den s o m har små omkring sig, borde därför lägga en del frön till groning, så att de dagligen vore åtkomliga för de unge, t. ex. mellan ett par jämt fuktiga klädeslappar.
Det är intres- sant för hvem som helst, men allra mest för de Smånotiser från kvinnovärlden.
Kvinnointressena vid riksdagen.
Om höjande af kvinnans äktenskapsålder till 18 år motionerar hr Borg i första kammaren.
Som be- kant motionerade hr Borg i fjol om giftoålderns höjande till 21 år eller lika med mannen — dock utan resultat.
Få nu se, om det halfva steget är lättare att taga än det hela.
Till den kvinliga ungdomens gynnare höra hrr Weiselgren i första och Winkrans i andra kam- maren, hvilka båda motionera om höjande af an- slaget till högre flickskolor från 30,000 till 70,000 kronor.
Kontrollkomité af damer.
Hr Chr.
Meyer, nuvarande egaren af Dufnäs ' tvättinrättning i huf- vudstadens närhet, hvilken sysselsätter omkring 70 arbetare, öfverlemnar i dessa dagar affären till ett nybildadt aktiebolag, benämndt Aktiebolaget Dufnäs ' nya tvättinrättning, som för att ingifva allmänheten större förtroende till affären ämnar ställa den samma under kontroll af en damkomité.
I bolagsordningen stipuleras därjämte, att af den blifvande nettovinsten skall, sedan aktieegarne erhållit 5 procent ränteutdelning, en fjärdedel af- sättas, dels till en understödsfond för ålderstigna tjänarinnor, dels att bereda tvättinrättningens egna arbetare andel i vinsten.
Understöd från sagda fond skall utdelas efter förslag af nämnda dam- komité.
En ny hofcharge.
Konungen har till hof- och slotsfältskär utnämt fältskären o c h sjukgym- sten Charlotte Berggren.
Teater och musik.
Kungl.
operan har återupptagit » Mefistofeies » med hr Lomberg i titelpartiet.
Rollbesättningen är för öfrigt den samma som under d:r Botteros gästspel.
Vi ha ännu ej haft tillfälle se hr Lomberg i hans nya uppgift, men han lär med densamma afgjordt hafva tagit ett steg framåt.
Inom kort kommer en finsk sångare hr Alarik Uggla att debutera å k. operan härstädes.
Svenska teatern har återigen fått upp ett nytt program, nämligen » Enkan Durosel », komedi i en akt af Bisson och Mars, samt » Tokerier », fars i tre akter af Karl Laufs.
Det första stycket är en obetydlighet utan vidare intresse.
I det senare åter är idén ej oäfvet funnen, situationerna äro roliga och spelet godt.
Emellertid är det v ä f hr Holmquist, som med sin oöfverträffliga komik o c h med sitt goda lynne håller stycket uppe.
Bland de öfriga medspelande förtjänar särskildt att näm- nas hr Bror Olsson, hvilken af en teatervurmande ung man skapat en karaktäristisk typ.
Under inöfning är Ibens » Hedda Gabler ».
Vasateaiern har nu senast satt det teaterälskande Stockholm i tillfälle att förnya en glad och kär bekantskap sedan Mindre teaterns dagar i Suppés allbekanta operett, » Donna Juanita ».
i hvars titel- roll flere af våra operettdivor firat sannskyldiga triumfer.
I sprittande melodirikedom står, som kändt, denna operett ingalunda efter för Suppés bästa; under ett helt decennium ha de populära melodierna hållit sig uppe på repertoaren, hvar- helst den lättare musiken öfvats.
Den prestation, med hvilken i lördags Vasateaterns uppburna pri- madonna fröken Ekström slöt sig till raden af Juanitor, var genom sin täcka liflighet och grace väl förtjänt af det bifall i blommor och ljudliga applåder, som af premierpubliken egnades den.
Dråpliga typer hade hrr Strömberg och Lundin gjort af den kärlekskranke alkalden och den martiali- ske öfversten.
Fru Cederbergs halettvurmiga donna Olympia verkade med mycken drastisk komik; efter hvad vi tro oss veta, hade hon ock instude- rat sitt parti under samma konsterfarna ledning, som till en stor del bär förtjänsten af operettens i sin helhet synnerligen effektfulla uppsättning, som i grupperingar och danser anordnats af fru Josefine Gullberg.
— Vi ha ännu ej varit i till- fälle att i titelrollen se fru Hjortberg, hvilken al- ternerar med fröken Ekström.
De minnesgode erinra sig väl den framgång, med hvilken hon på Mindre teatern kreerade just denna rollen.
Fru Lotten Dorschs soaré i morgon lördag lofvar att blifva af stort intresse för alla tealervänner.
Programmet upptager följande nummer: 1.
» Surrogat » (fru Dorsch och hr Fredrikson); 2.
Sång af fröken Almati; 3.
» Förbi » (fruarna Dorsch och Hartman); 4.
» Lika mot lika » (hr He- din, fröken Bäckström och fru Hamrin); samt 5.
Sömngångsscenen i » Macbeth » (fru Dorsch).
Filharmoniska symfoniorkestern är redan färdig att gifva sin första konsert (2:dra abonnementskon- serten), hvilken går af staplen måndagen d.
9 d:s i Musikaliska akademien.
Som biträdande solister uppträda denna gång fru Anna Hildach och herr Eugen Hildach från Berlin.
Det rikhaltiga pro- grammet upptager bland annat Peer Gynt-suiten af Edv.
Grieg samt en ny komposition för stråk- orkester af Andreas Hallen.
Dessa konserter för- tjäna att på allt sätt understödjas.
Maiiné gifves söndagen den 22 dennes i Berns ' konsertsalong af hrr Arvid Ödman och Salomon Smith, Sveriges båda kanske främste och populä- raste sångare.
Att vid denna matiné ingen plats kommer att stå tom, torde man kunna taga för gifvet.
Trenne sångsoaréer komma att gifvas i Musikali- ska akademien af grefvinnan Mathilda Taube, f. Grabow, professor Ivar Hallström och hr O. Lejd- ström.
Abonnementspriset till de tre soaréerna är 10, 8 o c h 5 kronor.
Första soarén eger rum den 26 dennes.
Hr C.
A. Söderman, hvilken nu som bekant hem- kommit efter idkade sångstudier i Paris, gifver sön- dagen den 15 dennes en matiné.
Bidrag i alla ämnen mottagas med tacksamhet.
F å g e l FeniX- Berättelse för Idun af Mathilda Lönnberg.
Belönad med hedersamt omnämnande vid Iduns stora pristäfling.
(Forts.) » nst M \ F ällning!
Jag tänker, du kommer att gå * \ - T utan anställning bra länge där ute, » sade •4 (1 V majoren vresigt.
» Troligen kommer du \ hem, och då får du tacka mig för, att jag nu ej låter dig beröfva dig själf möjligheten att, o m än med ett års förlust, sluta din kurs vid tekniska högskolan.
Det dröjer ännu sju måna- der, innan du är myndig. » » Det är sannt, » svarade Gunnar harmsen; » men var säker o m, att den dag jag fyller 21 år skall j a g s k r i f v a hem och lemna mamma denna öfver- låtelse, som nu nekas mig att göra. » » Då kan du göra hvilka dumheter som helst, men tills vidare låter du bli, » sade majoren kate- goriskt.
» Om du inte får någon anställning, s o m troligast är, torde du nog vara glad att ega de där faltiga styfrarne, som du nu är så angelägen att blifva af med.
Och tro mig, det är inte så lätt alt slå sig fram i Amerika, såsom gamla äf- ventyrare inbilla ungt lättsinnigt folk.
Och det är bättre att gå hemma ett år eller par och vänta på plats än stryka sysslolös och hemlös omkring på gatorna i Filadelfia, ty det är j u dit, som kosan skall ställas. » » Men tror morbror verkligen, alt på ett ställe, där så många industriela anläggningar finnas, det skall vara så omöjligt att få plats, » sade Gunnar.
» Tänk på Chesters stora skeppsvarf och Baldwins » Ja, det är hon visst, » svarade Julia i retlig lokomotivfabrik. » ton.
» Jag önskade, hon icke vore det.
Jag önskade, » Ja, dem känner jag inte till.
Det enda jag att man kunde tala till henne i ekonomiska sa- hört om Baldwin är, att det finnes en sort ame- ker och blifva förstådd.
Om hon blefve förargad rikanska äpplen, rätt goda för resten, som beta och sade emot, vore bättre än hennes suckar och så, » sade majoren skrattande.
» Ja ja, Gunnar, » hennes: » Åh, Julia! » och hennes nedslagna min, tillade han; » jag önskar, att mina förutsägelser när man måste föreställa henne, att på det sät- måtte visa sig osanna, och om jag också brum- tet kunna ej våra inkomster och utgifter gå ihop. » mar, min gosse, så har jag ändå i grund o c h » Men du får inte neka mamma något, hon är botten aktning för din beslutsamhet och ditt friska van vid ett annat lefnadssätt, än vi nu föra, och mod. » så får du j u pengar af morbror. » Emellertid skredo dagarne hastigt sin kos.
Af- » Ja, äro vi icke alla vana vid ett annat lef- resan närmade sig mer och mer.
Sista dagen nadssätt o c h måste vi ej vara förnuftiga?
Och var inne, o c h Gunnar skulle gå ombord på afto- morbror ger oss » så mycket han kan ».
Det kan nen.
Barkskeppet Carl Edvard låg redan ute på ej nekas, att det är mycket snällt af honom, men redden, det var för djupgående att kunna fullastas inte tror jag, att han försakar så mycket som en inne i hamnen.
Det skulle lyfta ankar vid solens enda cigarr för vår skull.
Och mamma, hon tyc- uppgång.
Kapten Lohman bade i sin trädgård ker, att allting är försakelse.
Hon kläder sig i samlat ett fåtal vänner.
Hans dotter Gustafva krusflor från topp till tå, o c h det är ganska dyrt, var hemma för att visa morföräldrarne sin först- Gunnar.
Hon tycker mig vara så hjärtlös, då jag födde — en liten Gustaf.
Också en af kapte- föreslår henne ett annat tyg.
En annan färg än nens söner var hemma.
Gunnars familj och den svarta har jag icke ens vågat tala om.
Hon den unge doktorn jämte två gamla sjökaptener var så förolämpad, då vi lade bort sorgen i vå- utgjorde alla de inbjudna.
ras ett par månader före årets slut.
Hon tyckte, att vi voro hjärtlösa barn, s o m kunde tänka på Man sökte vara munter, men afskedets vemod annat än svart. » låg öfver sällskapet.
Fru Emilia måste oupphör- ligen torka bort sina tårar, där b o n satt med » Ja, men hvarför gjorde du då det? » Gunnars band i sin o c h William på en pall vid » Hvarför?
Vi hade j u öfverflöd på kulörta klä- sina fötter.
Själfva Julia, som annars plägade der, o c h våra svarta voro luggslitna o c h nedfläc- vara så lugn o c h beherskad, visade sig sorgsen kade, o c h dessutom växa j u syskonen ur sina och förstämd.
Där fanns en bål och allehanda saker, om de ej få begagna dem.
Och så förstår förfriskningar i trädgården, men stämningen var du, att det var en mycket viktig sak, att vi fingo och förblef tryckt.
begagna hvad vi hade i stället för att köpa Då man i dagningen bröt upp, var det nästan nytt. » med en känsla af lättnad, man sade hvarandra » Ja, jag inser det. » farväl.
Man hade ängslats så länge på förhand » Jag blir så bitter och elak här hemma, Gun- öfver den förestående skilsmessan.
Emilia grät nar, när jag går och ser på all lyx hos våra forna och omfamnade sin förstfödde, och han kysste vänner, som nu knappast vilja se åt oss.
Ja, det gång på gång de hvita små händer, som för h o - förstås, se göra de nog, och jag blir nervös af de nom utgjorde snart sagdt det, som han mest be- goda tanternas mönstrande blickar, liksom af de- undrat och älskat.
ras nedlåtande, beklagande tonfall, när de någon » Nu skall du skona dessa små hvita händer, gång råka mig och fråga efter » stackars mamma ».
Jag hatar det uttrycket, Gunnar.
Och jag vet, att mamma, » sade han och kysste dem om o c h o m våra tillgångar vägas o c h mätas af intresserade igen; » skona dem för min skull.
Jag skall komma farbröder, att grosshandlare Boqvist frågade skol- åter o c h sätta en briljantring på hvart enda ett föreståndarinnan, o m mina systrar voro halfbe- af dina små förtjusande fingrar. » talande elever.
Och i våras, när mamma var » Ja, det skulle vara väl använda ringar, » sade sjuk och jag köpte kalfkotletter åt henne, kom fru Emilia o c h log sorgset.
» Nej, gossar, vi måste nu ombord, » sade kap- tant Wulf o c h sade i en så mild ton som möj- ligt: » Roligt att se dig, lilla Julia!
Sådan präk- tenen afbrytande; » kanske fru konsulinnan vill tig kotlettrad du köper!
Det är icke en och hvar, göra oss äran att följa med o m b o r d?
» som har råd att köpa så dyr mat ».
Hon hade Fru Emilia afböjde förslaget.
Hon visste med sig, att h o n ej skulle kunna låta bli att fälla tå- rätt, men jag var så förargad, att jag inte gitte svara ett ord, inte en gång säga henne, att mamma rar vid afskedet, o c h hon hade en aristokratisk motvilja för att låta någon af den tjänande klas- var sjuk. » sen se henne sörja.
Sjömännen ombord skulle » Stackars min Julia!
Men allt det där skala kanske skämta öfver hennes sorg.
— Nej då — ha en öfvergång. » hellre förkorta de ögonblick, hon ännu kunde » Åh nej, det har ingen öfvergång, det vet jag vara tillsammans med sina söner, än utsätta sig nog, » afbröt Julia.
» Och du vet ej, hvad det vill för något sådant.
Hon afböjde sålunda kaptenens säga att behöfva det och det o c h ej veta, hvari- förslag, tog ett sista farväl af sina gossar o c h från det skall tagas.
I våras, när mamma var gick upp till sig, åtföljd af Berta, som grät o c h sjuk, ordinerade doktorn vin.
Hvarifrån skulle snyftade utan hejd.
jag skaffa det?
Men så skickade fru Lohman upp en butelj Constantia, o c h mamma drack o c h kände Julia och fru Lohman skulle däremot följa med ombord.
När de kommo ut på gatan, utbad sig sig ganska styrkt däraf.
Men så fick hon veta, att fru Lohman skänkt det, o c h då smakade hon doktorn tillåtelse att få eskortera damerna.
Julia det aldrig mer.
Lohmans ha varit våra enda hade tagit Gunnars arm o c h de båda syskonen vänner sedan pappas död, o c h jag ville ej såra gingo några steg efter de andra.
fru Lohman med att säga henne, att mamma ej » Det är en sak, som du måste lofva mig, Julia, » sade Gunnar efler en stunds tystnad.
» Det är ville dricka af hennes vin.
I sin okunnighet o c h välmening skickade fru Lohman upp ett par bu- att aldrig lemna mamma, förr än Ingeborg växt teljer till, som jag måste taga emot, o c h de stå upp och kan ersätta dig eller — jag kommit nu orörda i källaren.
Ser du, Gunnar, jag lofvar hem. » ej att stanna här — också för doktorns skull.
» Jag har j u lofvat att stanna hos mamma, » Det är svårt, förstår du, då min plats i banken svarade Julia kort.
är ett godt och säkert bidrag.
Det räckte i fjor » Ja, men, » började Gunnar.
» Jag vet, hvad du menar, » svarade Julia bit- till hyra och ved o c h mammas krusflor. » tert; » men, ser du, jag är för fattig, äktenskapet » Stackars min Julia, jag önskar, att jag kunde är ett monopol för förmöget folk. » hjälpa dig, o c h det skall jag ofelbart göra snart, » Han kan snart få stor praktik och tillräckliga men jag kan ej befria mig från det löfte du en inkomster för att kunna betala sina skulder och gång gaf mig, du måste stanna hos mamma. » gifta sig. » De hade under samtalet blifvit allt längre efter, » Inte med en hustru, som har en sa stor fa- och nu kom William springande o c h bad dem milj s o m jag, » sade Julia med ett sorgset leende.
skynda sig, de andra sutto redan i båten.
Gun- » Men jag vill ej gärna stanna hemma.
Dessutom nar och Julia ökade stegen o c h k o m m o tysta ned kan j u Berta ersätta mig.
Jag är så trött vid till stranden.
Julia satt med en af sina bröder alltsammans, Gunnar.
Det är nästan för mycket på hvardera sidan om sig i båten.
Hon var full för mina krafter. » af sorg.
Huru lyckliga äro de icke, tänkte hon, som få komma ut, bort ifrån trånga väggar och » Åh, du har krafter öfver dina år o c h ditt kön, » ännu trängre förhållanden!
Den som finge lemna invände Gunnar.
» Det är ej samma gry i Berta, landet och sväfva ut öfver det fria, mäktiga haf- och faster kommer nog snart att gifta bort henne.
vet!
— Hon glömde farorna, stormarne, skepps- Jag hoppas mer af Ingeborg. » brotten, för att blott tänka på den vida, gränslösa » Det kan du nog ha rätt i, » svarade Julia; rymden, som lockade hennes håg.
» men jag vet ej, hvarför jag alltid skall vara offret. » (Forts.) » Åh, Julia, offret!
Borde det ej vara din hög- sta glädje att få vara hemma och utgöra mam -- mas stöd och hjälp — mamma, stackars mamma, som är så tålig o c h mild. »
