# ID: svediakorp-per843
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1891
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 44,469
# sentences: 1,731
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Gernandli Boktr.-JJttlob.
52 A (Julnummer) Torsdagen den 24 december 1891 Byrå: Prenumerationspris p r å r: E l ä r a v. K y r k o g a t a 7, 2 tr. I dan med Modetidning och ko- (Aftonbladets nya hus.)
lorerade planscher _ kr.
8: — Idun m.
Modet, utan kol.
pl.
» 6: 50 Prenumeration sker häst å Idun ensam » 4: — närmaste postanstalt.
i iim.iiiiiiiiiin Redaktör och utgifvare: FRITHIOF 4:de årg.
Utgifning-stid: hvarje h e l g f r i fredag.
HELLBERG.
Annonsprls: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » och » Lediga platser » 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Utländska annonser 70 öre pr nonp.-rad.
Lösnummerpris: 1 5 öre.
Träffas å byrån kl. 12 — 1.
Allm.
Telef.
61 4 7.
Julnumret 5 0 öre.
mun " llitlllllllllllllllll&gt;llllll !l " ' M ' • 1 I I ' ' Hlil.II II Illll.l 1 i:&gt; ... Illllll I .1111 ll.il I Ill IM.
k o n u n g a h u s e t s yngste.
GUSTAF ADOLF hertig af Skåne Född " / „ 1882.
ERIK hertig af V e s t m a n l a n d Född 2 0 / 1889.
4 C A RjL hertig af S ö d e r m a n l a n d Född « / 6 1884.
Iiliillllll.-I ' iiMilDlfWIlilill I III ' I
I 4 tfaV rtart ffall piö ltoröanpiuöcns fus rrttöptnterrt para nejöer b / inna.
Då famlas vi till feft t Iparjc b / us, öå partner b / äröens elö, od) tufcrt ljus t fpällett brimta.
3 öettna trånga, lilla Parlö allt mmöre blir öu fjälf od) trängre: b / par egen tanfe, fritt i fjälen närö, till fift förptfnar, i fitt frö förtärö.
— Det går ej längre.
^lyg font en lärfa glaö od) fry från tuång od) mörfer od) bef ytrmter!
Cy fommarljufa, bättre öagar gry, öå fnappaft ffuggan af en morgonffy öin bana ffymmer.
Så firas mänffligb / etens bag,, öå färlef bröt förtryckets pälöe od; örog fttt förfta, ftora anöetag t ljus od) frihet — od) mot pålöets lag fttt attfpråf ftällöe.
Så pafna ur 6in långa 6röm i flofterlif ocb / borgruiner od) baöa öig i lifpets friffa firöm, fom ttöet / parfpet fööt, od; fe od) bom, B, ur fölen ffiner!
^Iyg b / ögt i rymöens öjupa blå, få tjögt fom än en ftjärna tinörar, få långt fom tattfetts öjärfpa pägar nål Cy intet galler, ingen mur ättöå öin pinge b / ittörar.
Hu b / ar öet minfta barn fin rätt, fin borgarrätt t Ijufets rife.
p å flafperi är mänffligb / eten mätt, ty inför &lt;£&gt;uö enb / par är rätt od) flätt öen anöres life.
Sätt faren till öe flrama banö, fom öina former fammanfnöra!
^äft fläpet upp meö nål od) tråö ett granö, att utan mööa öu på egen b / anö öig fritt fan röra!
(Dmätligt piö är pärlöens fal, öefj flut en flyfting än ej b / unnit: öär fan öu föfa fritt öitt iöeal, od) päl, om, när öu föft od) gjort öitt r&gt;al, öig fjälf öu funnit.
Haturens gåfpor öelar £} an, få långt naturens lagar råöa: få en blef fpimta fööö, en annan man, bod ej flafpinna b / on od) b / an tyrann, men fria båöa.
ItTeö paret ftoppa örat till, när fmicfrets öumma orö öig b / inna!
£åt feöan fe, att något mer öu pill än ffala päron eller ftefa fill, faft öu är fpinna!
3a, fänn öig fjälf od) fläcf öin törft i fanningens od) Ijufets floöer!
Då blir öu fri från alla bojor förft, od) blanö öe frie ffall öu fjälf bli ftörft — öe fries moöer.
bjur gicf öå till, att mannen fått all maft ocb, fpinnan enöaft plifter?
bjatt är ju tung t perfltgb / etetts flott — när b / on fom örottning firas, ffer öet blott i fång od) öifter.
^icf icfe öu en b / ufpuöffål meö b / järna od) meö famma pinölar fom mannen — od) för famma änöamål tpå ögon ocf i öppna ögonb / ål förutan binölar?!
Cy öet är öu, fom formar allt, pårt lynne, påra framtiösörömmar: öet nya fläftet tager öin geftalt od) fjälfpa Hörnan, få fom öu befallt, pårt ööe fömmar.
Så gicf öet till: meö pålö b / an tog fin maft — b / atts rått är blott en pilla.
Här öu förfänft i ljufpa örömmar log, meö ftyrfans maft f / an öig i bojor flog, öu fpaga lilla!
Så nyttja öå, b / pa &amp; &lt;5uö öig gaf, od) lär öig båöe fe od) tänfa!
Pälj mellan natten i en muraö graf od) öagens ljus i rymöens fria b / af, öär folar blänfal På fäörens grafpar gräfet gror, men öeras b / ug i barnens finne.
(Dm öu en öag pill blifpa b / jältars mor, bereö öin fropp od) fjäl, ty förr ' n öu tror, pår tiö är inne.
Hu äflas b / an att fmicfrets gift få örypa in uti öitt öra, od) mellan gallren i öitt jungfruftift meö unfen pisöom, fmugglaö ur en grift, öin fjäl förföra.
^icf icfe öu, fom mannen ficf, ett bjärta, pärmöt af rööa bloöet, fom genomftrömmar öig b / part ögonblicf od) ger b / par lem, b / par fiber färg od) fficf od) b / öjer moöet?
Sfättf Sperige män!
— Det är öitt plift, ty friget fina pilar b / päfar.
Det talet år ej mer öen räööes öift, öet är en fattning, fom meö centnerpift pår famtiö prefar.
(Dd) lyfnar öu, b / an finner ftrar öig pafa bäft i alla päöer att flippa barnsligb / eter till nteö far od) lavva b / op meö nål ocb / tråö od) par b / ans rifna fläöer.
$id ocb, Så od) Hog pärer granen b / ög od) ftarf, om blott naturetts funöa fafter få ftrömma fritt emellan peö od) barf od) roten fuger ur pår fria marf meö friffa frafter.
Docf finner b / an öig trög ocb, lat ocb; gagnlös i öet b / ela taget, om öu ej b / inner oröna öina fat od; färöig b / ar en läcfer miööagsmat precis på flaget.
3a, följ öin mänffliga natur, od) ftyr öin flyft i nya fofor från frönet af öen b / öga fängfelmur, fom fefler byggt omfring öin jungfrubur od) pryöt meö rofor!
öu ej lungor ocf fom b / an famma fraft att öraga anöen?
anöas lifa fritt öå fom en man, gör öig lös od) fri, få fort öu fan, från fnörlifsbanöen!
.
Pär öu fom b / on, — ej för att ftå i glans en ftunö raiö juleboröen, men för att bära b / ögt, i ljus odfå, roar fpenffa flagg, b / par ftunö till ftriö vi gå för fofterjoröett!
Betlehemsstjärnari, yrast bland julens alla minnen, hvilka åt de kulna midvinter- dagarne förläna ett så egendom- igt skimmer af ljus, frid o c h värme, strålar med underbar, stilla glansjulens eller Betleliems stjärna, hon, som en gång lyste österns sö- kande vise vägen till krabban.
Hvar man skall .finna henne, denna strålande stjärna, som genombryter nattens mörker o c h lotsar tidens sökande öfver världs- hafvets bränningar o c h skär fram till Guds himmel, har i alla tider utgjort den stora, öfver allt annat viktiga frå- gan.
Förgäfves söker du henne genom tubens fjärrglas eller från observatoriets höjder.
Men barnet finner henne från sin fromma moders knä.
Sjömannen finner henne stundom, där han bland yrande vågor och vilda brottsjöar plöjer aflägsna farvatten, finner henne, när han i den heliga natten knäpper bedjande händer samman för sig o c h sina kära.
O c h dessa, som nu från den ensliga hyddan på stranden kasta spanande o c h längtande blickar utåt de skummande vågor, de finna den stjärnan, som leder den vilsne rätt, hon, o m hvilken julevangeliet förkunnar: » o c h si, stjärnan gick före d e m », o c h som nu ensam i den heliga nattens stillhet är det tysta vittnet till tvänne befryndade själars möte i förenad bön, h o p p o c h längtan.
O c h hvad budskap bringar hon, denna hög- tidens minnesrika stjärna?
H o n visar framåt till ett stilla fadershus med många boningar, strålande af ljus och kärlek, af frid och försoning.
H o n för oss till minnes en barndomsvän, som för hvarje gång han kommer, k o m m e r lika kär, lika efterlängtad, lika rik på ljus o c h tröst.
Ja, en barndomsvän, en vän från lifvets skära- ste vårdagar, då man på sin moders knä fick sin första lektion i himmelens astronomi, så full af värmande kärlek och helig poesi.
Huru tysta o c h undrande blefvo ej de stojande små, när de från kärleksfulla läppar fingo höra o m G u d s storhet o c h majestät, hans makt o c h hans kärlek såsom texten till den lefvande illustration, det hänförande skådespel, som b a k o m den upprullade gardinen så färgrikt mötte dem från den stjärnklara natthimmelen.
D e t låga barnkammarfönstret öppnade för den häpna barnablicken utsikten till underbara, oändliga rymder.
O c h i denna stämning, hur fängslande klingade ej för det oförvillade barna- sinnet det sköna julevangeliet om änglarnes korus, ljusglansen från öster, herdarnes förfäran och Betlehems » gångande » stjärna.
H u r härlig tedde sig ej hans boning, som från så många tusen o c h åter tusen fönster återstrålade h i m - melens höga under.
D e n nordiska vinternatten med dess höga stjärnetält, utspändt öfver det dunkelhvita snötäcket, framkallade så mången undersam fråga öfver barnsliga läppar: » Blinka, lilla stjärna där, Hur jag undrar, hvar du är. » Undrar, hvar bland de många tusen andra hon är att söka, denna stjärna, som tänder hoppets ljus i tviflarens själ, som k o m m e r den härdade, i tusen strider pröfvade mannen att värmas af vekare och mildare känslor.
Undrar med liten pilt i » ödemarkens j u l », hvar J e s u stjärna månde vara, detta rena ljus från ofvan, som stämmer själfva ödemarkens u l f till mildhet o c h skonsamhet samt tinar upp egoistens frusna hjärta o c h g ö r honom ödmjuk och barmhärtig.
O c h d o c k, du hade redan funnit henne, där du s o m barn » med hjärtat varmt o c h ögat ljust » fröjdade dig åt julens under och hoppfullt blickade framåt mot kommande dagar, trygg under in- flytandet af den lyckliga stjärna eller snarare de goda änglar, som vakade öfver din bardoms dagar.
D e t låg någonting så sublimt i denna barnsliga tro på omedelbar förbindelse med det öfverjordiska.
Men liten blef stor, o c h barndomens år för svunno.
Föräldrahemmet var snart ett svunnet eden, som mer o c h mer tonade bort i blånande fjärran.
Jul kom o c h j u l g i c k, för hvarje gång förande med sig fånget fullt af ljusa, värmande minnen, minnen, i " hvilkas krets da förr bad din barnabön o c h drömde din barn- doms fagra vårdrömmar.
Stjärnorna lyste lika klart som förr ned på din stig.
Men samma härlighet strålade ej längre fram genom dessa tindrande stjärnefönster.
D e lyste nu kallt, så kallt; de voro ej mer de kärleksfulla ögon, hvarmed G u d såg ned till sitt barn.
Lilla Fannys ord i sången: » Lilla Fanny såg så glad Uppåt stjärnorna och sad: Med hvad många ögon ser Gud på Farlny ner.
: - Å r hade farit fram af vexlande sorger o c h fröjder.
D e t var jul igen, och du befann dig åter i det kära hemmet.
A l l t var sig där så likt, som o m det varit i går, du lemnat det.
Endast de gamla käras anleten hade förändrats o c h under ljusnande lockar allt mer förklarats till en andlig genomskinlighet, som bådade skördeanden.
Bljes allt som förr.
D e små sparfvarne hoppade gladt omkring på de, hög- tiden till ära, för dem utsatta julkärfvarue.
Julaftonens helgsmålsringning ljöd så högtidligt öfver den stilla, landtliga bygden, ljöd som en fridshelsning från forna lyckligare tider.
Den heliga aftonen sjönk ned så tyst o c h stilla öfver det åldriga fromma hemmet.
En stämning af högtid var lägrad öfver allt i hvarje vrå af huset.
A l l t hviskade: g o d jul, fridfull j u l; endast ditt hjärta kände sig därunder allt mera fattigt, tomt o c h kallt.
Så till sist öppnades den gamla boken, o c h nu ljödo från andäktiga läppar de heliga orden.
H v i l k a minnen vaknade ej nu i din själ.
Betle- hem, herdarne, barnet i krubban, den ljusnande natten öfver österland, ja, öfver hela världen — allt detta, som fordom g a f l i f o c h färg åt din jul, trädde åter fram i hela sin rika fägring, såsom när du hörde det för första gången, i samma hem, från samma läppar.
D u vaknade liksom från en dröm, en mångårig sömn i fridlöshet o c h fattigdom o c h kände dig åter rik som barn i hemmet.
Julfriden, sabbats- stämningen därinne, de minnesrika orden ur julevangeliet, allt göt sig som stilla, milda, varma droppar öfver ditt frusna sinne.
D u var åter i detta kära hem, där minnenas röst hördes öfverallt hviska o m forna lyckliga dagar.
A l l t var tyst o c h stilla, så tyst o c h tillika sä högtidligt stämningsfullt det kan vara en vinternatt i norden, då » tusen, tusen stjärnor glimma på den mörkblå himlens grund. » I ett nu dig genomlefde du åter vara ett det flydda.
V a r det en d r ö m, allt detta?
Kanske, men då en ljuf dröm med ett ljuft uppvaknande till en glimmande j u l m o r g o n.
Härligt strålade temp- let där borta med stilla värmande sken öfver den snöhöljda b y g d e n.
Ä n n u härligare strålade det tempel däruppe, som ej af människohand vardt b y g d t.
O c h båda lyste de i den tidiga ottau till den ende eviges ära.
K. A. Hagström.
Tant Lovas juldag.
— de orden värmde ej längre ditt hjärta.
H v a r f ö r?
J o, Betlehems stjärna hade slocknat för dig o c h mörker inträdt.
O c h i detta mör- ker hade en härjande frostnatt farit fram öfver din oskulds skära rosengård o c h kommit dess knoppar att förfrysa o c h dö för otrons o c h hånets iskalla omfamning.
Din jul var borta, o c h dess stora fröjdeämne mäktade ej längre göra ditt hjärta rikare, varmare, gladare.
tyckte moders knä, som undrande sporde, » hvar Jesu stjärna månd ' v a r a », hon som skänker frid åt oroliga hjärtan o c h lyser oss vägen.
D å bru- sade som ett svar fram en stjärnesång, en sferernas harmoni, ett högstämdt » gloria in excelsis » under de höga hvalfven.
D u började förstå stjärnornas språk, du började ana, att de voro Herrens ljus, alla dessa som brunno i himmelens höga salar, o c h att hvar o c h en af dem i viss mening var en Betlehems stjärna, tänd att lysa oss fram till kärlekens källa.
Du litet barn på din Af Elin Ämeen.
&lt;£&gt; Med teckningar af Axel Sjöberg.
^et tjänar till ingenting att förneka, att tant L o v a h ö r d e till den klass a f dessa traditionella » g a m l a m a m - s e l l e r », h v i l k a visserligen n u m e r a h å l l a p å att försvinna, sedan kvin- nofrågan haft d e t l y c k l i g a resultatet att p å o l i k a o m r å d e n, förut förbjuden m a r k, finna verksamhetsfält för ogifta k v i n n o r, men h v i l k a vi d o c k alla eller d e flesta a f oss k ä n n a igen från såväl verkligheten s o m skildringar i tryck.
T a n t L o v a själf h a d e uppfostrats i ett g a m m a l d a g s, f ö r m ö g e t hem i den h ö g r e ä m - betsmannaklassen.
H o n h a d e flitigt hållits till nålen, och åtskilliga k u d d a r, d u k a r m.
m.
a f urblekt silke o c h svartnadt g u l d, b r o d e r a d t p å sidentyg, vittnade ännu i hennes h e m o m den stora färdighet hon i k o n s t s ö m n a d u p p - nått i sin u n g d o m.
H o n hade äfven fått den bästa uppfostran, s o m deu tiden bestods en u n g d a m, talade franska o c h hade spelat klaver.
H o n hade till o c h med s o m helt u n g farit i t ä c k t kalesch genom, halfva mellersta E u r o p a, i s ä l l s k a p med far, m o r, k a m m a r j u n g - fru o c h betjänt.
T a n t L o v a såg den tid, u n d e r h v i l k e a h o n från barn blifvit u n g m ö o c h från u n g m ö m o - gen k v i n n a, i ett i d e a l i s k t skimmer, d å allt v a r väl beställdt.
D e n närvarande tiden där- emot, d å hvarje d a g förde henne ett steg längre ned f ö r ålderdomens sluttande p l a n, v a r för henne en källa till ständig förargelse öfver dessa n y a » p å h i t t », detta n e r v ö s a j ä k - tande o c h framför allt det f ö r henne oför- k l a r l i g a o c h förkastliga i k v i n n a n s sträfvande efter j ä m n l i k h e t m e d mannen.
» I min u n g d o m », hette det alltid m e d ett kast p å h u f v u d e t o c h en s n ö r p n i n g p å munnen, o c h d e n, s o m var i n o m hörhåll, fick detalje- r a d e beskrifningar p å den tidens s e d e s a m m a o c h väl u p p f o s t r a d e u n g m o r.
M e n värst v a r det, när h o n k o m m e d » i min m o r s h u s », h v i l k e t yttrades m e d en värdighet o c h en ton- vikt, s o m ofta härmades a f släktens u n g d o m.
D e t t a » i min mors h u s » följdes vanligtvis af en föreläsning f ö r de u n g a fruarna o m den ordning, flit, m a t l a g n i n g, indelning a f d a g e n o c h inrättande a f b o n i n g s r u m, s o m där varit rådande.
M e n s k a m till sågandes, var där ingen a f fruarna, som b r y d d e sig det minsta
om att rätta sig därefter.
Ingen enda steg upp klockan fem om morgonen för att öfver- vaka tjänarnes tidigare göromål och se » väf- stolen » i gång.
Knappast en af dem hade i hela sitt lif sett en väfstol, förrän det på senaste åren blifvit modernt med de små sa- longs-väfstolarne för fantasiartiklar.
Icke hel- ler kunde de unga damerna förmås att stryka upp håret från sina pannor och nyttja kvit- tenkärnor, som bruket varit i tants nngdom, ej heller ville de gå till den andra ytterlig- heten och draga ner det i en gardin på hvar- dera sidan om kinden, såsom tant haft sitt se- dan trettio år tillbaka — n. b. i form af lösbena.
I stället florerade pannluggen i hela släkten, trots tants fasa och vredgade anmärkningar.
Det riktigt vimlade af ljusa och mörka lug- gar, som antingen hängde tjocka och raka på någon fruktkompott eller tårta, som nytt- jats i hennes mors hus.
Likaså voro släktens alla barn ålagda att visa henne den största vördnad och regelbundet göra henne sina vi- siter samt då visa sig så älskvärda som möj- ligt på ett stillsamt, for tillfället inlärdt sätt.
Men tant Lova betraktade såväl dessa visiter som fruarnas anhållan om recepten med en viss misstro såsom icke rätt ärligt menade.
Satt hon icke där, en ensam gammal fröken, med en försvarlig förmögenhet!
Och måste icke, trots hennes goda helsa, hennes dagars tal snart, mycket snart vara räknadt!
Det var naturligtvis arfvet, de gjorde sig till förl Men gumman tänkte med en viss skadeglädje på, att hon skulle bedraga dem alla — en väl- görenhetsinrättning skulle få alltihop och släkten stå där med långa näsor!
Men te- nahjärta bland de många i släkten, som kuu- nat fästa sig vid den gamla, någon som kun- nat roa och förströ henne, gå till henne fri- villigt och gärna, utan att nu behöfva » köras » till det och mutas med nam-nam.
Men det var tants misstro och styfhet, som höllo dem tillbaka och stötte dem ifrån henne.
Och där var ingen som anade, hur sorgligt ensam den gamla i grunden kände sig, helst sedau alla från » hennes ungdom » offrat åt förgän- gelsen och knappast någon fanns kvar, som kunde sympatisera med henne om den gamla, goda tiden.
Inte heller anade någon, att där under Lovas hårda, pansartäta korsett klap- pade ett mänskligt hjärta, likt alla andras, med en längtan efter kärlek, som lifvet aldrig gifvit henne.
En sådan kärlek, som ingen rikedom i världen kan köpa, som ger sig ända ner till ögonbrynen eller konstnärligt lockade öfver hvita pannor.
Där var heller ingen, som tant förmått lägga bort turnyr, förrän modet en dag bjöd, att den skulle för- svinna, då de med ens alla blefvo snäfva som strutar, medan tant Lova allt från sin ungdom till nuvarande tider, med öfverbop- pande af krinolinens period, nyttjat stärkt styfkjol och däröfver från höfterna veckad klädning.
Märk — handsydd; intet » ma- skintråckladt » fick komma på tants kropp, en symaskin hade, förklarlig nog, aldrig synts till i hennes mors hus.
Tant Lovas föreläsningar och förmaningar åhördes dock med yttre andakt och vördnad, allvarsamma miner och botfärdiga blickar från ögon, som, borta ur tants synhåll, strax efter strålade af skälmskt löje.
Det var inte heller sällsynt, att en och annan husmor kom till tant Lova enkom för att be om receptet stamentet var inte ännu upprättadt; med ål- drigas vanliga afsky för att skrifva testamente, liksom skulle det påskynda deras bortgång, sköt hon ständigt upp denna viktiga hand- ling.
T y huru ond tiden än var, kände tant Lova ingen lust att ännu lemna den, och hon var inom sig mycket intresserad af släkt och grannars göranden och låtanden, ehuru hon låtsade ett öfverlägset förakt för den närvarande tidens personligheter.
Inte var väl hela släkten så egoistisk och hycklande, som tant Lova i sin bittra ensam- het lade den till last.
Där fanns nog mer än en af fruarna, som tyckte verklig synd om den gamla och gärna skulle ha omfattat henne med uppriktig vänlighet, äfven om testamen- tet varit skrifvet till förmån för någon annan, och som skulle egnat henne den bästa vård och förljufvat hennes sista ålderdomsdagar.
Och nog hade där väl funnits något litet bar- oégennyttigt, oreflekteradt.
Eller bara att själf kunna hålla riktigt af någon, utan miss- tro, och att inte lemna en bunt värdepapper efter sig, när man dör, utan en enda liten gnista af en sådan där innerlig kärlek, som gör, att man inte tycker sig ha lefvat förgäf- ves, utan dör nöjdare.
Men för hvarje år som gick blef det allt svårare att ge sig själf, helst där ingen kom till mötes.
Egoismen, bitterheten och misstron växte.
Och tanken på, att det hvilken dag som helst kunde bli för sent, verkade i en- samma stunder på tant Lova som ett glöd- gadt järn i öppet sår.
Men där var ingen, som anade det, och hon dolde det inom sig som sitt lifs största hemlighet.
Det var sedan långa tider tillbaka bruk- ligt inom släkten, att man turade med att bjuda tant Lova till söndagar och helger, och denna juldag skulle hon tillbringa hos kap-
ten Bruuns.
Tant Lova hyste särskildt agg till detta unga par, ty hon visste, att de mer än de flesta bjödo henne, därför att de an- sågo sig därtill nödda och tvungna.
Men att neka infinna sig föll henne aldrig in.
Hon njöt en bitter skadeglädje öfver att bli hög- tidligen förd till bordet af kaptenen själf och som hedersgäst placerad på hans högra sida.
Hon tyckte särskildt ' i det huset om att göra sina hänsynslösa anmärkningar om serveringen, maten, vinerna, barnens själfsvåld m. m. El- ler satt hon tyst, värdig, med neddragna mun- gipor, en stum förebråelse från den tid, då » i hennes mors hus » barnen ej fått öppna sina munnar vid bordet till konverserande, såvida ej någon äldre först tilltalat dem, gent emot denna nya tid, då barnen drogo förnämsta intresset till sig, då de pratade och skrattade, och då de äldie skrattade tillbaka åt dem och sålunda uppmuntrade deras själfsvåld.
Men om tant Lova var böjd för att ha någon favorit bland släktens talrika barna- skara, så var det kapten Bruuns fyraårige son Harry.
Utan att ha en aning om, att tant Lova kunde göra ett testamente, hade Harry fattat ett visst intresse för den gamla, ett intresse, som dock snarare var kuriosite- tens än ömhetens.
Det var nästan, som hade hennes orginalitet omedvetet slagit an på honom, och som studerade han henne, hen- nes hem, hennes sätt och ord med en psyko- logs intresse.
Många gånger, när han var ute och gick med barnjungfrun, förmådde han henne att följa sig till tant Lova.
Dit- kommen, klättrade han upp i en högkarmad, antik länstol eller tog en träpall och satte sig vid hennes fötter och sade med sin min af putslustigt allvar: » Haji pjata med tant Lova ». » Och han var alltid välkommen, och tant kunde inte förhålla sig stram vid hans lu- stigheter och barnsliga joller.
Dessutom hade detta barn i sin oskuld gifvit tant Lova ett efterlängtadt bevis i händerna öfver hans för- äldrars uppförande mot den vördade släktingen.
Det hände nämligen fiere gånger å rad, att tant Lova sökt dem, men ej lyckats träffa någondera af dem hemma.
Detta föreföll tanten misstänkt, och då hon en dag fick samma svar, att » herrskapet nyss gått ut », men varit nästan viss om att höra kaptens sabel skramla från hans rum och fruns säng- kammardörr hastigt slås igen, beslöt hon spi- onera ut rätta förhållandet.
Sabelskramlet var hon alldeles viss på, men någon af jung- frurna kunde ju ha gått i sängkammardörren.
Hon var inte så lomhörd, som folk trodde, hon hörde minsann mer, än de ville, bara att det var så modernt och fint, gubevars, nu för tiden att tala så där sakta och innanför tän- derna, så att man fick lof att fråga om gång på gång.
Tant Lova hade seglat in i matsalen, där Harry lekte med en gunghäst, och när hon blef ensam med honom, passade hon på och sade i inställsam ton: » Pappa och mamma är ' j u hemma, eller hur, Harry lilla?
Säg tant Lova det, så är du snäll. » » Mamma spjang in i skaffejiet, näj tant kom, å pappa sa ': däj kommej tant, då schap- paj ja '. » Det var inte någon skvallersjuka hos Harry, endast ett enkelt omtalande af obestridliga fakta.
Han förstod hvarken, hvilket obehag han åsamkade sina föräldrar eller den tjänst han gjorde tant Lova, hvilken från den da- gen fick ett högt begrepp om Harrys intelli- gens och observationsförmåga samt sedermera såg i honom en bundsförvant, med hvilken hon stod i ett hemligt förstånd.
Julmiddagen var öfverstökad.
Tant Lova hade placerats i ett litet kabinett innanför salongen för att hvila litet efter maten.
Hon hade slumrat till, då hon väcktes, af att en polska spelades upp på pianot ute i salen, där bordet flyttats undan åt sidan och granen ställts midt på golfvet med alla ljusen tända, skimrande med stilla, stjärnlik glans bland barrens dunkelgröna.
Och så togo de alla i ring, äldre och yngre, och dansade under jubel kring granen.
Tant Lova kunde genom salongen se dem ute i salen.
Själf satt hon i halfmörker, då kabinettet endast var upplyst af en skär, mattslipad taklampa.
Därför var det också, som lyste ljusen därute från granen och lam- petterna ined så mycket starkare sken.
Det gjorde ondt i tants ögon, hon blinkade och slöt dem sedan, allt under det musiken, klam- pandet af deras dansande fötter och det muntra skrattet hördes in till henne i ett virrvarr af ljud.
Det kom öfver henne, starkare än nå- gonsin, en smärtsam känsla af ensamhet — icke egentligen bitter, utan mera vemodig.
Alla hade glömt henne eller brydde sig inte om, att hon fanns där i halfmörkret.
De hade ju gjort sin skyldighet — satt henne i högsätet vid middagsbordet och druckit hen- nes skål!
Men nu var glädjen lössläppt, nu hade de roligt.
Hon hade också varit barn, haft julgran och dansat kring den, men det var så för- färligt längesedan!
Hennes lif hade en gång varit rikt på glädje och strålande löften om lycka — hvarför hade hon väl blifvit så en- sam och öfvergifven i sin sena ålderdom?
Var hon egentligen själf skuld därtill, hade hon stött dem alla ifrån sig med sin bitter- het och sitt dåliga lynne?
Kanske, kanske — tills det nu blifvit för sent.
Någon kom in i rummet.
Tant Lova kisade litet under ögonlocken, men då hon såg, att det var fru Bruun, slöt hon åter ögonen och låtsade sofva.
Hon kände en plötslig afsmak att få höra några tillskrufvade artighetsord eller att pliktskyldigast bli ombedd att komma ut och se på julglädjen, som hon stod utanför.
Värdinnan aflägsnade sig sakta, rätt nöjd vid tanken, att tant Lova fortfarande tog sig en lur och ej ännu på en stund behöfde krusas för.
Men några minuter därefter hördes åter korta, snabba steg af springande barnafötter i saffiansskor.
De stan- nade plötsligt innanför dörren, nästan skrämda af gestalten i soffhörnet, som satt där så orörlig och såg spöklik ut i skymningen.
Men så fortsatte de åter och närmade sig, fast tve- kande och skygga.
Ett par från armbågen bara, knubbiga armar lades i tants knä, och ett upphettadt, rosigt litet ansikte med glödande kinder såg med undrande ögon upp till tant, på hvars skrynkliga kinder några tårar sakta rullade ned, och en på en gång sorgsen och förvånad barna- röst sade:; » Hvajföj vill du inte dansa? » » Välsignade barn, välsignade barn! » var allt, hvad tant Lova kunde yttra, me&amp;an ännu några tårar följde de andra i spåren.
Det var en, som inte glömt henne, en som tänkte på henne och förundrade sig öfver, att hon satt där ensam, utanför glädjen.
» Vill du inte dansa med Haji? » Han drog i hennes händer och ville ha upp henne.
Och hon måste följa med, den lilla mjuka barnahand, som fattat hennes, hade, en mag- netisk kraft, hon ej kunde motstå.
Strax därefter svängde Harry och tant Lova om med hvarandra i oregelbundna cirklar kring hela salen, hon styf, med frasande kjolar, men glädjen lysande från hvar rynka i det gamla ansiktet, ännu litet fuktigt af tårarne, som hon glömt torka bort, och Harry med tjocka, något hjulande ben, hufvudet starkt tillbaka- lutadt för att kunna se på sin moatié, så yt- terst belåten med sin dam som någonsin en kavaljer med den mest eftersökta baldrottning.
Ingen af deui tänkte på, att de väckte all- män förvåning och ej så litet löje, där de uppträdde ensamma på tiljan.
Den, som spe- lade polskan, hade upphört därmed för att betrakta fenomenet, men likväl dansade de två, som hade de varit gripna af dervischer- naa yra.
Till slut svartnade det för tants ögon, hon sjönk ner på närmaste stol och sade flämtande, men förtjust: » Barn, du tar lifvet af gamla tant! » Men Harry smög sig tätt intill hennes knä, så att hans varma, mjuka ansikte nästan kom att ligga vid hennes bröst, och i sin öfver- svallande glädje och välvilja sade han: » Haji tyckej om tant Lova! » » Välsignade barn! » Hon gaf ingen annan smekning än att sakta fara med ovana, knotiga händer genom hans ljusa, silkeslena lockar.
Ett par dagar senare gjorde tant Lova sitt testamente och insatte en universal a rfvinge, men det blef icke någon välgörenhetsinrättning.
Hiiifigii tums fasjrtenittg.
3 ' Pappa kommer! "
Med teckning af Jenny Nyström.
I äkerligen har du mången gång sett en barnskara ila sin far till mötes och hört dess jublande: » Pappa kom- mer!
Pappa kommer! » Hur månget moln ha ej dessa ord jagat bort, hur mången bekymrens rynka ha de ej slätat ut, hur månget fadershjärta ha de ej värmt och styrkt både i glädje- och sorge- dagar!
Det ligger en värld af stämningsfull oskuld, kärlek och lycka i detta uttryck från barnamun.
Det är en af de fagraste pärlorna bland » hemmets ord ».
Men du har nog äfven hört » Pappa kom- mer » uttalas på helt annat sätt: i befallande, skrämmande, hotande ton — en ton, som fyllt ditt sinne med vemod och isat ditt hjärta.
Jag undrar, om flertalet af de mödrar, som sålunda förvanska ett af barnens bästa ord för att dymedels bringa dem till lydnad, betänker, hvilken storartad inkompetensför- klaring de gifva sig själfva.
Man må visser- ligen erkänna, att det för mödrarna kan vara en stor frestelse att på detta sätt skaffa sig respekt hos sina barn.
Det är naturligt, att faderns auktoritet är mycket lättare att hålla uppe än moderns; den behöfver ej, som hennes, stundligen nötas på en mängd småsaker.
Däri ligger dock endast en förklaring på, men ingen ursäkt för, att modern bringar i elden ett batteri, med hvilket hon ej kan vinna annat än Pyrrhussegrar.
Det behöfs ej många sådana, förrän hon är insolvent med afseende på makten att göra sig åtlydd af sina barn.
Och hur går det med barnens förhållande till fadern, då hans mellankomst utan urskill- ning anlitas i tid och otid?
Ja, i några lyckliga undantagsfall händer det visserligen, att barnens respekt för och kärlek till honom ändå trots allt bibehållas i riktiga proportio- ner.
Jag tror, att orsaken då är att söka i en hos honom befintlig skarp omdömesför- måga och makt att ögonblickligen fatta en situation och bestämma sig för det rätta hand- lingssättet.
Men vanligen går det så, att antin- gen respekten eller kärleken kommer till korta.
» Det finns ej sinne så förslitet, som ej har barnaögat kärt, » säger Talis Qualis.
Hur kärt skall då icke det klara, förtroendefulla barnaögat vara för en fader!
Har du tänkt på, hur han skall känna det, när han i sina barns blickar ser misstrons, rädslans eller lik- giltighetens skugga skymta fram eller kanske lägrad där för alltid?
Och så oändligt hjälplös den moder är, som i detta fall ej kan lita på sin egen kraft.
Hur skall hon bära sig åt vid de tillfällen, då både hon och barnen veta, att faderns ag parit meö om sällsam fest t öag på slaget to If — en ttöig miööagsttmma; &lt;&amp;t tråfig mtööag?
Hej — ert rtfttgt glaö: små blef a parflar, trasiga od} arma, öet par t äfta tarfltgt fjparöagslag, öe sfötte sfeöarna t sträfsam raö, men större festpraft jag ej förr sett glimma.
så långt b / on paraöe, öen soppan parma.
(£n sfumgrå öager öfuer salen låg, 3a, t gränöen ute par ett rusftgt päöer, od} blefa ftnöer blefpo fagert rööa: od} alla gäster, jag t salen såg, t öag öet är en sant pälstgnaö öag, öe buro färglöst fula, simpla fläöer.
öå fatttgöomens sorger ligga öööa.
De sutto stilla ifrtng öufaöt boro; Här fonpersattonen fyöröe till öe tröga, päl ingen tog för fägnaöen till oröet, ty icfe saöes något artigt orö, men ögon tinöraöe meö såöan praft, man om sin granne bryööe sig b / ett föga.
sont om öet lästes tacfsamt tyst från boröet.
rätten njöts meö pälötgt pälbefjag, sfeöarna öe alla från sig lagt, Ur bruna ögon sfen öet od} ur blå, så öet paröt ljust i mulen miööagsttmma öen tydtes spinna, ptnteröagern grå, för ljus jag såg t gfaöa bltcfar glimma.
% % mm- mellankomst af ett eller annat skäl är omöj- lig?
— En af uppfostrans grundvalar, ja kanske den förnämsta, är ju barnens förtroen- de till föräldrarne.
Barnet måste kunna full- ständigt lita på dem, som i främsta rummet ha deras andliga utveckling i sin vård.
Tror du då, det är så ofarligt att gång efter annan för de små upprepa en hotelse, utan att göra sig reda för, vare sig om man har för afsikt eller ens är i stånd att sätta den i verket.
Barn ha utomordenligt fin iakttagelseförmåga och godt minne, när det gäller att jämföra äldre folks teorier om det rätta med deras sätt att tillämpa dessa i det praktiska lifvet.
De märka snart, om sanningen är en annan för dem än för far och mor.
Tror du det är så lätt att godtgöra den skada, som åstad- kommes, då barnet får klart för sig, att modern sagt en afsiktlig osanning?
Nej, skaffa dig respekt hos dina barn, utan att anlita skräckinjagande gestalter.
Men om du ej kan undvara sådana — inrangera åt- minstone icke barnens far i deras led!
Saken har dessutom äfven sin komiska sida.
Det kan hända, att du nödgas gripa till en sådan klimax, som den jag en gång hörde en barn- jungfru använda: » Björn kommer, fargalten kommer, pappa kommer. » En helt annan sak är att någon gång vädja till barnens ömhetskänsla för fadern; men månne man icke äfven i sådana fall gör klokast i att taga sig själf med och säga: » Tänk, hvad pappa och mamma bli ledsna, när Lillan gör så! » Dessutom tror jag, att icke heller detta sätt bör användas ofta, utan sparas till » de stora tillfällena ».
Och om så den dag kommer, då dina barn stå för alltid beröfvade fadersstödet och allt hvad du och de ega kvar blott är minnet af hvad han varit för er, hur skall du då känna det, om du i ditt oförstånd kastat, låt vara en aldrig så liten, skugga öfver den kära bilden?
Nej, låt hågkomsten af de stunder, då » pappa kom » stråla i kärlekens klara ljus för dina barn, låt det bli en af de allra dyr- baraste egodelarna i deras minnens skattkam- mare!
Gurli Linder.
Gamla konsulinnans julbref.
Berättelse af Ave.
Med teckn ' ng af Jenny Nyström.
litet var i fjol — - 1890 — kort före jul, som jag kom att besöka en af våra mest ansenliga städer och då ej försummade att aflägga ett besök hos » gamla konsulinnan ».
Hon är en flyttfågel, denna gamla dam, och hon har blifvit detta mindre af egen böjelse än genom omständigheternas tvång; men hon är glad däröfver, ty hon har häri- genom förvärfvat sig noggrann kännedom om samfundslifvet i åtskilliga svenska städer, och hon gagnar därmed sin nästa.
Jag fann henne nu vid sitt skrifbord, sys- selsatt med att skrifva och kuvertera en mängd små biljetter, och då hon bad mig hjälpa sig med detta arbete, fann jag, att innehållet i dessa små bref var fullständigt lika samt af följande lydelse: » Min vän!
Innan du köper något till julklappar, så var snäll och betala din sömmerska, din tvät- terska och alla de öfriga handtverkare och arbetare, hvilka du möjligen är skyldig något. » Och så satte gamla konsulinnan sitt namn under biljetten samt skref själf utanskrifterna
» Men går det an, kära du, att skicka ut dessa små underliga krafbref?
Inte kan det väl vara möjligt, att alla dessa fruar och fröknar, som ha fullt upp af lifvets goda, låta fattiga medmänniskor vänta på deras för- tjänta arbetslön? » sporde jag.
» Alla?
Nej, det hoppas jag, men bland dem finnas flere, som göra sig skyldiga till denna grymma synd; därpå är jag viss.
Och du känner ju ordspråket om det slag, som slås i flocken.
— Var lugn du, ' gamla konsulin- nan ' får stå till svars på nästa bjudning, och till dem, som veta sig vara oskyldiga, säger kar; icke ens den minsta — hon kan krusa örngåttsband nu, vet konsulinnan — har bedt om smör på brödet eller om kaffe eller nå- got, utan vi ha alla varit förnöjda med se- parerad mjölk, morgon, middag och kväll.
Alma — min äldsta — hade trott, att hon skulle få ut sina veckopenningar för två må- nader, men fröken Berg, som hon arbetar bos, kan ej få in sina utestående fordringar hos sina kunder.
Där är det fruar och fröknar, som låta henne sy den ena fina klädningen efter den andra på kredit, så fröken Berg själf halfsvälter, men är ändå ej i stånd att jag då blott: Tacka Ond, för det att mitt kraf- betala sina fattiga biträden.
Ett par fruar, bref icke hade ärende till dig!
Tror du, att som hon kraft, ha nu tagit sig andra söm- jag förlöper mig genom att utskicka dessa merskor, förstås. » biljetter? » utbrast hon med sin ungdomliga » Nå detta var min första inblick i detta liflighet, när jag satt tyst och såg på utan- slags synd i den här staden, » fortsatte gamla skrifterna, undrande, hur det skulle kännas i konsulinnan; » jag hade sett åtskilligt däraf samvetet för dem, som voro skyldiga, när de på andra platser, och under detta år ha dessa läste krafbrefvet.
» D u skall få höra, hur brott mot våra fattiga, hårdt arbetande med- jag kommit till att fatta ett dylikt beslut.
människor mött mig gång på gång, och i går Det var i fjol i oktober tre år, sedan jag inträffade åter något, som kom mitt beslut — som du nog minnes — flyttade från X.
att skrifva de här ' julbrefven ' att mogna.
och hit till denna stora stad.
Den första i En fattig skomakare, som geuom bekym- nämnda månad i Herrans år 1890 fick jag mer förfallit till dryckenskap, men som genom besök af en tvätterska, en enka med fyra sin energiska hustrus och några kristna män- barn, hvilken jag lärt känna som en i hög niskors omvårdnad och stöd håller på att ar- grad flitig, ordentlig och frimodig kvinna, en beta upp sig ur moraliskt och ekonomiskt af dessa, som tycktes sätta en glädje i att elände, hade gjort något arbete åt mig.
Jag arbeta hårdt för sin och barnens utkomst.
hade ej förrän nu anlitat honom, och hustrun, Hennes hem utmärktes af en viss prydlighet, som i går eftermiddag kom hit med kängorna, och bon själf samt barnen voro alltid hela kände mig ej.
Mitt lilla kaffebord stod du- och utsökt rena, äfven då hon sysslade med kadt, jag bjöd den främmande kvinnan att det gröfsta arbete.
Denna dag, då hon sitta ned bredvid och dricka en kopp, men kom upp ' till mig, var hon klädd med en jag observerade, att hennes min var mycket viss omsorg, men ansiktet var så underligt dyster, då jag slog i kaffe åt henne.
Utan blekt inom ramen af den svarta hufvudduken, en aning om hennes tankar om mig nästan och stämman var något osäker, då hon talade. » trugade jag henne till att taga mera bröd, Hade månne någon stulit från henne af men då jag slog i andra koppen åt henne och därvid sade: ' Se så, drick nu denna, me- det linne hon hade sig anförtrodt?
Nej, hon behöfde låna penningar till re- dan jag går in efter penningar! '
utbrast hon i häpen förvåning: ' Får jag betalning nu — sterande hyra för tre månader.
Och jag — jag kunde ej hjälpa henne, du strax! '
vet nog hvarför.
A c k, gamla vän, det var Då begrep jag, att hon trott, det min obe- en tung stund!
tydliga vänlighet mot henne varit ett — kan- » Fru Andersson, går det ej att få förskott ske nytt — sätt att besvika hennes svaga — bara denna gång — hos någon af de hopp om betalning.
rika — » Och sedan måste äfven hon gifva mig en » Förskott? » afbröt hon lifligt, » det behöf- ver jag, Gud ske lof, ej be om, bara jag finge in mina förtjänta penningar. » Orden kommo hastigt, och hon tystnade tvärt, liksom skrämd af någon plötslig tanke.
» Hör på, fru Andersson, » sade jag då, » frun vet, att jag aldrig frågat efter namnen på nå- gon af fruns kunder, och jag gör det hvar- ken nu eller framdeles; men jag vill veta, om frun någon af dem, som äro skyl- diga? » » Ja, men aldrig förrän nu, » sade hon lik- som urskuldande, att hon denna gång begått ett dylikt fel.
» Aldrig, aldrig gör jag det mera, ty det vore detsamma som att förlora dessa kunder.
D e blefvo, förstås, mycket onda och svarade, att de ej ville bli kräfda, då de ju brukade betala, när det fölle sig läg- ligt för dem.
— I dag var det rengöring i det ena stora hemmet; en annan familj höll på med flyttning, en tredje skulle ha stort kalas.
— Ja, och hos den fru, till hvilken jag satt mitt säkraste hopp om betalning, fick jag genom jungfrun svaret, att hon skulle be- tala allt på en gång, när jag fått hennes stora jultvätt i ordning.
— kraft — Det blir svårt att komma hem till barnen nu », forsatte hon stilla och utan att fälla en tår.
» D e ha varit så snälla under hela denna tid, som vi sträfvat med dessa tre stora by- skildring af sin och sin familjs nöd, bekym- mer, frestelser och strider, under det mannen och hon arbetade för kunder, hvilka betalade, när det — var lägligt för dem.
Det är min öfvertygelse — fortsatte den gamla damen efter en stunds tystnad — att bildade, förmögna kvinnor sig ovetande bära ansvar för mycket af det samfundselände, som finnes omkring oss, och att det därför är en plikt och en samvetssak att söka väcka så många af dem som möjligt till insikt om de olycksdigra följder, hvilka uppkomma genom ett så skamligt kreditsystem. » Gamla konsulinnan samlade i hop sina julbref, kallade in en liten fattig gosse, som suttit och väntat i köket, visade honom ett tvåkronemynt och sade: » Den här penningen får din mor, när du ordentligt burit omkring alla de här små brefven. » Hon lade dem i en liten resväska, hängde den kring gossens hals, och han gick med strålande anlete.
» Gud fader i himmelen, låt dessa julbref lända till välsignelse äfven för dem, som läsa min maning med ett styng i samvetet! » bad då den gamla så innerligt, så varmt och ödmjukt, att jag af mitt innersta hjärta hvi- skade ett: amen.
&lt;@V§fe y M e d teckning af Jenny Nyström.
8 1 ur härligt att vara aderton år, att veta allt — kemi, fysik, astronomi, utveck- V lingslära, alltsammans!
Hon satt med boken i knät, visdo- mens bok.
Liksom en frisk vind sking- rar och aflägsnar dimman öfver sjön där fram- för h e e och ur skogen bakom henne, så skingrade ock hennes vetande den dimma af gamla nedärfda föreställningar om ett mystiskt något, som gifver lif och själ åt denna natur, hvars enkla mekanik hennes frigjorda och upp- lysta ande nu kände.
n n Sommarsolen sken, luften dallrade, skogen doftade, sjön återspeglade strandens träd och himmelens skyar, men hon kände hvart enda » hvarför », hon visste från boken, att det var materiens eviga förnyelse och orubbliga lagar.
Och med ett leende på läpparna skådade hon tankfull ut i denna natur.
Liksom i sa- gorna älfvor och sjörån utöfva en hemlighets- full makt öfver människan, sä förhöll det sig i själfva verket med den mystiska föreställ- ningen om en andekraft, som med osynliga band sammanbinder människa och natur och kanske blott med en vindpust i trädets krona sänder till själen en hviskning, som tänder stäm- ningen, böjer viljan, bestämmer handlingen.
Det klingar vackert i skaldens varma, melo- diska sång, men för den starka, klara anden är det som tron på älfvornas dans i sommarnatten.
Hon reste sig och gick tillbaka utefter den smala skogsstigen.
— Dagen var skön, och hon stannade än iör att betrakta ett perspek- tiv mellan träden, åt hvilket olika belysningar syntes gifva ett djup, som aldrig ville taga slut, än för att böja sig ned öfver en blomma och njuta dess doft, denna ljuft berusande ande- dräkt, hvarigenom växten utandas sin längtan för att ditlocka giftomannen, den surrande in- sekt, som skall förena den med dess älskade.
Där ljöd ett kort hundskall.
Ja, där borta, där stigen krökte sig, hade en vacker jakthund kommit fram.
Det var öfverraskningen att se henne, som aftvungit honom detta gläfs; nu såg den sig hastigt tillbaka och fortsatte så sin väg med nosen tätt efter marken, på spår efter något, Gud vet hvad.
Men efter honom kom han, den unge, vackre, smärte jägaren med bössan öfver axeln och jaktväskan vid sidan.
I samma ögonblick som han blef synlig, såg hon, hur bra han tog sig ut mot denna bakgrund; och — besynnerligt nog — med denna första hastiga blick hade hon så uppfångat hans bild, som om hon sett
den många, många gånger — länge — ja all- tid.
Men i nästa sekund sänkte hon blicken till jorden.
Nu hade han passerat henne, i det han med ett nästan barnsligt, förläget leende ovilkorligt fört handen till hatten och gjort en lätt helsning; men i hans blick det föreföll henne, som hade han hviskat, talat, nej, sjungit en himmelsk hymn, hvars like i härlighet hon icke känt förr, vare sig i dikt eller musik.
Där borta stod rosenbusken vid stigen.
Då hon nyss gick förbi, fanns där en knopp, hvars skönhet hon lagt märke till, färdig, som den var, att slå ut.
Nu hade den nästan vecklat ut sina blad.
Hon böjde sig ned öfver den, och den doftade skönare, varmare, mera be- rusande än någon hon förr sett, ja, då hon rörde vid den, utandades den en lätt hviskning, som trängde djupt, djupt in i hennes själ: Kärlek!
Och då hon satte sig på den mossbelupna stenen vid stigen, upplefde hon den gamla, sköna sagan om henne, som fått gudagåfvan att förstå fåglarnes språk och tyda blommor- nas och skogens hviskningar.
Det hade gått dagar sedan dess.
timmar — det hade gått Hon gick åter i skogen.
Boken hade hon alldeles glömt.
Hon längtade — längtade efter att lyssna till, hvad där väl nu månde hviskas mellan träd och buskar och doftande blommor, hvad där sjöngs från gren till kvist.
Nu kände hon honom, hade talat med ho- nom.
Men det hade icke varit som den där första gången, då han — icke talade.
Hvad hon då sett, var nu täckt af den ena slöjan efter den andra, och för hvar gång hade där kommit till en ny, tätare slöja.
Nej — ut i skogen måste hon!
Där talades hennes språk; där förstod hon den minsta hviskning, den svagaste susning.
Och så visste hon, att där utandades hvar enda liten blomma sina rosendoftande älskogssuckar; där ute kunde man förstå hvarandra.
Hon kände sig som ett med skogen; först där lefde hon.
Så gick hon den gamla stigen.
När hon sporde de kvittrande fåglarne, svarade de med en vek, smältande ton: Gå till rosenbusken!
Och när hon stannade för att lyssna till den sakta susningen i furans topp, så ljöd det: Gå till rosenbusken!
Och hängbjörken svängde smekande sina grenar och sade ganska högt: Ja visst, till rosenbusken!
Till sist hörde hon i aspen en skälfvande röst: Skynda till rosenbusken!
Javisst, till min bästa vän, till rosenbusken, till den älskogsdoftande rosenbusken!
Den hade ju varit vittne till det första mötet; den hade hviskat till henne ordet: kärlek • — - kärlek!
Och snart sutto de där båda två på den mossbelupna stenen, och det sköna, varma, rosendoftande ordet hade sagts hundrade gån- ger, hvar gång ledsagadt af en jublande ande- kor från den tusenstämmiga världen i denna trolska skog.
Han sträckte sig fram mot rosenbusken för att bryta en svällande, djupröd knopp, som han ville fästa vid hennes barm.
Men hon bleknade lätt och höll hans hand tillbaka.
» Nej — icke af denna rosenbuske; den är för mig som en del af mitt lif.
Gör den icke något ondt; bryt ej dess kärleks blomma! » Och sedan, när hon saknade bud från hans kärlek, då gick hon ut till rosenbusken vid stigen.
Den hade alltid af en andevingad bud- bärare fått veta, att han — älskade, älskade henne!
Kristian Winierhjelm.
^•Julstö^ och julklappar.-§f Med teckningar af Jenny Nyström.
et ser verkligen ut härinne, som om det vore dagen före julafton, » sade prostin- nan skrattande, då hon steg in i det rymliga köket en morgon, som också enligt almanackan började dagen före julaftonen år — låt mig se: fyrtio från nittiotvå — rest: femtiotvå — således år 1852.
Man kunde verkligen se, att här var julstök å färde.
Ur den väldiga » ugnsmunnen » stego röda lågor uppåt den svärtade muren, och då och då flög ett moln af sprakande gnistor ut i spiseln.
Vid det ena fönstret var » bakbordsskifvan » upp- lagd på » bordbänken », och där stod mamsell Klara med en hvit duk bunden om det blonda hufvudet och ett stort gulrandigt förkläde öfver den blå- rutiga bomullsklädningen.
Med van hand formade hon af den gula, pösande saffransdegen kakor och bullar, som af den yngre systern pryddes med russin och » öfversiktades » med kanel och socker.
En jungfru skurade stakar och knifvar och kakel- ugnsluckor, medan en annan klippte » hyllremsor » och krusade papper, dels till ljusmanschetter, dels också till smörtårtan, hvilken senare prostinnan egenhändigt skulle tillaga, då ej ens mamsell Klara var betrodd därom.
En massa koppar- och bleckkärl stodo hopade i ett annat hörn af den väldiga spiseln; de skulle skuras blanka under natten, då äfven köksgolfvet skurades och spiseln hvitlimmades med färg, som en tredje jungfru nu rörde till i en balja och sedan satte undan.
I en stor balja låg nu fläsket och köttet i vatten, för att saltet skulle urdragas, och i en koppar- bunke syntes ett halftjog kött- och fiäskkorfvar, som skulle undergå samma process.
Smörbyttor, mjölvackar och krukor stodo öfver- allt, och de dagen förut bakade limporna lågo ännu nedbäddade i lakan och skinnfällar för att » slå sig », men det stora träget, hvari de skulle nedläggas, var inburet och stod på golfvet.
» Ja, här ser vådligt ut, » medgaf den ena jung- frun och såg sig omkring, » men det ska ' nog bli ordning på alltihop till sist. » » Det skola vi väl hoppas, » svarade prostinnan.
» Men nu, kära Stina, får du inte stå och plocka med det där längre, » tillade hon, vändande sig till flickan, som klippte papper; » lägg undan det så länge och gör i ordning brödplåtarne åt mam- sellerna och kvicka dig, är du snäll, för vi få lof att sätta på skinkan — den hinner aldrig bli ge- nomkokt i morgon. » » Är det inte bäst att vi steka oxharen och stora kalfsteken också? » frågade Klara.
» Det är så bra att ha det undangjordt till helgen — vi kunna ju låta bli att fullsteka den, så blir den lika god. » » Ja, det förstås — den steka vi i ugnen, så kunna vi få rum med båda stekgrytorna på järn- spiseln — harsteken skall också stekas på; vi skola ju hafva den till kvällen tredjedagen på kalaset. » » Skinkkitteln sätta vi på trefot öfver elden i stora spiseln, » åtgjorde mamsell Klara och tril- lade den sista bullen med kraft.
Middagen var längesedan öfverstökad.
Både folket och herrskapet hade spisat klockan tolf; drängarne hade klockan fyra fått sin halfkaka bröd med istersmör, och ej förrän klockan åtta skulle de åter visa sig för att få sin portion mjöl- gröt med mjölk, som året om utgjorde deras kvälls- vard.
Fruntimren hade således god tid att laga till så mycket som på förhand kunde kokas och stekas af de väldiga förråd af mat, man under helgen behöfde, Stina var rapp i vändningarna, och snart putt- rade det och fräste i alla grytor och kittlar.
Efter en kort öfverläggning beslöts, att kött och korf också skulle nedläggas i den ofantliga kop- parkitteln och upptagas, när det var färdigt, hvar- efter skinkan fick koka » så mycket hon orkade », sade Stina, och så skulle man hafva » så ledigt i spiseln » sedan och slippa mer än nödigt » draga ned » de nyskurade kokkärlen.
Sedan dessa order blifvit gifna och utförda, drog sig prostinnan med sin smördeg in i hand- kammaren, ty smördegen skulle ju kaflas i kallt rum; jungfrurna skötte ugnen och brödgräddnin- gen, och mamsellerna vispade grädde och ägg- hvitor, skalade mandel och stötte socker och lagade till småbröd och bakelser, som gräddades efter smörtårtan, och hvilket allt ej var slutadt före klockan elfva.
På ett i den rymliga handkammaren uppslaget bord uppställdes nu ofantliga fat, belastade med kokt och stekt kött; stora klädkorgar och tråg med nybakadt bröd af alla slag inburos, och när allt var på sin plats, hade prostinnan med lugn kunnat utfärda en inbjudning till ett helt rege- mente att hos henne intaga juldagens middags- måltid.
Bakelser och tårtor inställdes tills vidare i väfkammaren, och så gingo fruntimren in i salen för att öfverlägga om, i hvilken ordning denna massa af matvaror skulle förtäras.
Men därute i köket skurades kopparkittlar och golf och klistrades de i uddar utklippta pappersrem- sorna upp på hyllorna, allt i hopp om den ut- sökta förfriskning, som litet » påkok på sumpen » med tillägg af en matsked kaffebönor skulle skänka.
» Skafbullen » vid saffransbaket hade mamsell Klara varit nog generös att skänka jungfrurna till dopp- bröd, och den delades samvetsgrant i tre lika delar.
Just när den gamla » väggsmällan » i köket efter ett långt förberedande surrande med två slag förkunnade, hvad tiden led, förtärdes den stärkande drycken, och en halftimme senare sofvo de trötta tjänarinnorna rättfärdighetens sömn i sina utdragssoffor i det stora köket, utan att oroa sig öfver närheten af det fuktiga nyskurade golfvet eller den tjocka isskorpan på fönstren, där både innanfönster och rullgardiner saknades.
En ryn- kad » kappa » för öfre och en snäf » jalusi » för nedre delen af fönstret var allt, som i denna kärfva, all veklighet och onödigt bjäfs föraktande tid bestods i köket.
När prostinnan andra morgonen, själfva julaf- ton, kom ut i köket, lyste de skinande koppar- kittlarne och de på hyllan uppradade locken med strålande glans emot henne; spiseln glimmade hvit, och på bordbänken stodo blänkande ljus- stakar, till hvilka nu ljus skulle delas.
På ett
annat bord låg en hvit duk utbredd; där skulle folkets julbröd läggas upp.
Prostinnan helsade gladt och fryntligt på sina jungfrur, och så börja- de dagens förhandlingar.
Julstöket var nu öfver, och nu återstod blott att skörda frukten af sina gärningar.
Mamsell Klara kom ned från vindskontoret med en hel låda ljus, som hon fördelade efter de lo- kaler, de voro ämnade att upplysa.
Prostinnan gick jämte Stafva och mamsell Charlotta, husets yngre dotter, in i handkammaren och lade ned i en särskild korg det julbröd, som skulle sändas till fattigstugan o c h till statfolket.
Men rätt s o m alla stodo fördjupade i dessa viktiga sysselsätt- ningar, slogs köksdörren upp, och Stina inrusade, andfådd o c h ifrig, och slängde vedbördan ifrån sig i spiselvrån.
» Tänkte jag inte det, när ugnsveden oupphörligt sprakade, så att gnistorna flögo långt fram i kö- ket! » utbrast hon.
» Här kommer långväga främ- mande!
Pastorn!
Han är strax här — jag såg släden på gården. » » Hvad säger du! » Mamsell Klara släppte ett af tjockaste ljusen i golfvet, så att det gick midt- itu, och det utan att hon märkte det.
1 detsamma hördes bjällror på gården, och en släde körde fram till porten.
En bepelsad herre steg ur, och prosten kom ut i kalott och nattrock och tog med strålande min emot den ankom- mande.
» Välkommen, hedersbror!
Såå, det gick för sig ändå?
Jaså, du var uppe hos biskopen?
Jo, j o, på skrufvar måste det gå!
Men stig in, stig in!
Mor och flickorna veta af ingenting, det blir full- komlig öfverraskning, » Hvilket det också blef.
Ty att prostfar begärt och fått tjänstledighet och predikobiträde midt i brinnande helgen, kunde de aldrig drömma o m.
Emellertid var glädjen stor och uppriktig, o c h en riklig frukost uppdukades som bevis därpå.
Fruntimren återvände till sina sysslor, men litet tankspridda voro de dock; mamsell Klara räknade fel på ljusen, o c h prostinnan lade bästa saffrans- kakan i fattigkorgen, hvilket dock i tid bemärktes och rättades.
Medan hon o c h döttrarna lade upp » julhögarne » åt tjänstefolket — en limpa, en sikt- och en hvetekaka samt en » saffranskuse » öfverst — uppgjorde de programmet både för aftonens och följande dagens festlighet.
Julklapparne dis- kuterades också — de voro hvarken många eller präktiga på den tiden, men nog försågo döttrarna » far » med tofflor, rökmössa, cigarrställ och dylikt, och prosten själf köpte alltid vackra klädningar åt mor o c h flickorna eller också andra behöfliga saker.
Nu föll det sig dock så, att, som prostinnan sade, Klaras julklapp uteblifvit.
Den varbeställd, men hade icke kommit.
» Men min snälla, förståndiga flicka tager nogden saken lugnt och är lika glad ändå, » förmo- dade prostinnan.
» Du vet j u att pappa tänkt på dig, såväl som på syskonen, o c h du får din jul- klapp senare, det kan du vara viss på. » Lilla Klara lofvade allt, hvad mamma begärde, o c h bjöd också ärligt till att hålla sitt löfte, men visst sved det litet i sinnet, o c h tårarne voro ej så långt borta, när alla andra vecklade upp paket och behagligt öfverraskades af vackra gåfvor.
Några småsaker föllo väl på hennes lott, men det var ändå så underligt tomt.
Värst var det, att alla de andra af den unge pastorn blifvit ihåg- komna med nätta o c h väl valda presenter, men icke den minsta småsak från honom föll på lilla Klaras lott.
Och dock hade han, när han i höstas lemnade grannförsamlingen o c h gjorde sitt afskedsbesök i prostgården, sagt några ord s o m Men det var j u ej värdt att tänka^ därpå hon hade bara varit enfaldig, som gått o c h drömt och byggt på de där orden I Om hon blott kunde bli kvitt den underliga känslan af att något satt sig i halsen, så att hon ej kunde svälja, o c h om hon kunde låta bli att gråta » Till mamsell Klara » läste prosten utanpå ett tjockt bref, » att efter godfinnande mottaga eller förkasta. » Klara mottog brefvet och bröt det.
Ett papper, som såg ut som en ämbetsskrifvelse, föll därur.
» På kallelse af patronus i — församling har — — utnämnt och förordnat pastor — — till kyrkoherde därsammastädes, » läste hon ytterligt förvånad.
» Det är j u fullmakt på ett pastorat, » stammade hon, » hvad skall jag göra därmed? » » Tag emot du, min flicka, tag emot, hvad du kan få, » uppmanade prosten skrattande; » men när du har fått pastoratet, så skall du väl hafva presten med, » tillade han o c h drog sin unge äm- betsbroder fram till den häpna och rodnande flickan.
» Seså, min bror, nu får du föra din talan själf! » fortfor den fryntlige gamle, tog sin gumma under armen och begaf sig in i sitt eget rum, dit de öfriga barnen snart följde, lemnande » syster Klara » och » farbror pastorn » aliena.
Och så fick mamsell Klara ändå julklapp.
Och så föga romantiskt kunde dylika saker upp- göras för fyrtio år sedan.
Mathilda Lang / et.
3fc Glömmen ej att i tid förnya prenumeratio- nen på Idun och Iduns Mode- oeh Mön- stertidning.
Prenumerationspriset åter- finnes fullständigt på sista sidan i detta nummer.
Medföljande blanketter kunna lämpligast användas.
För hennes inre blick i brokig tropp Den lofvar dig, när du ser ut i natten, dé stiga vackra, ljusa bilder opp.
.
.
en dans på bonadt golf, på frusna Musiken tonar, gyllne kronor brinna, vatten.
teckDing af och i kristallglas ädla viner rinna.
Den bjuder dig, när balens fröjd är slut, Själf i en vals hon bärs, liksom i dröm, en dunmjuk bädd att riktigt sofva ut ... till ett förtrolladt land på toners ström.
Men hon, som framför isad ruta står med glanslös blick, iförtid grånadt hår, Ack, skönhet, rikedom och lycka — allt hon hviskar, när hon första snön ser i hennes ungdom tagit ljuf gestalt, falla, och därför slår af längtan hennes hjärta med bleka läppar: » ve oss — ve oss, till denna värld af färger glada, bjärta.
alla! » Hon anar ej den sorg och bittra nöd, För henne vintern är ej lek och skratt — som ser i första snön blott köld och död!
nej, den är köld och hunger, död och natt.
Nej, hon vill skratta, vill ha sång och ljus, fönstret vid bjällerklangen höra skogens sus.
Och därför, barn, när du vid står Och när kring viken festmarschaller och första snön mot glaset sakta slår, blänka hör det ej liksom en festsång klinga — och högt mot nattens skyar guldregn så nej hellre som begrafningsklockor ringa.
stänka, Betänk, för fattigfolk går solen ner, hon flyger sorglöst glad på stålsmidd och många, många få ej se den mer!
fot Vid fönstret hon i vakna drömmar står och blickar ut i kvällen öfver parken.
sin kavaljer från balerna emot.
Daniel Fallström.
Det börjar sakta snöa.
Hvit blir marken, på trädens grenar, som hvart blad ha mist, Ja, du är lycklig, barn!
En flinga snö i snöhvit fägring lyser minsta kvist.
för dig betyder lefua, ej att dö.
Den första snön.
Med Viktor Andrén.
Att taga och att gifva.
Några ord af et första vi visa någon lust till i denna värld, är att taga.
Små barn ligga de första månaderna af sitt lif stilla och taga denna världen i betraktande, som om de noga undersökte allt i dessa nya och okända omgifningar, men därefter är deras första handling den att gripa efter allting; allt vilja de ha tag i och hålla fast.
Antin- gen det nu är deras fars näsa, deras mors ögon eller stjärnorna på himmelen, så gripa de efter det — allt vilja de tillegna sig, och allt tro de sig kunna nå.
I hela den första barnaåldern gå j u alla tankar och önskningar hos barnen ut på att vilja taga.
Deras hopp är att en gång komma att äga något af allt det myckna, som denna värld innehåller, och som, enligt deras begrepp, de vuxna ha makt och förmåga att gifva dem, om icke de flesta af dessa vuxna de- spoter vore sådana själfviska snålvargar, som alltid taga det bästa själf va och låta barnen vänta.
Det händer ju, att vissa barn, som upp- fostras väl af sina föräldrar, icke plåga män- skor med att bedja om och skrika på alla de saker de önska, och så mycket intresse borde väl föräldrar ha för sina barns väl, att de i tid motarbetade detta pockande begär, som gör, att somliga människors barn äro en rik- tig plåga för föräldrarnes vänner; men hur mycket föräldrarne än kunna lära barnen att beherska sin lust att vilja ha, tror jag dock, att denna lust finns hos alla de små, och att det kanske kostar dem en lika stor ansträng- ning att öfvervinna den, som det kostar vuxna människor att öfvervinna sina allvarliga pas- sioner.
Till och med det lydigaste barn tänker: » Jag får inte be om detta, jag får det inte, — • men vänta, tills jag blir stor! » Den danske författaren Richardt har uttryckt denna barnatanke mycket träffande i några verser, där en liten gosse skildrar sina fram- tidsplaner och säger, att när ban blir stor: » Saa skal jeg gjöre alt hvad jeg vil, Og saa skal jeg svine mig rigtigt till » Jag är öfvertygad om, att, för barnen, de vuxnas värld står som den lyckliga existens, där allt är tillåtet, där hvar och en kan göra » allt hvad han vill », — det är blott en för- sakelsens skärseld man som liten måste genom- gå först.
Man känner kanske historien om en mor, som gaf sin lilla flicka en kaka och bad henne dela med brodern och att dela kristligt — det vill säga ge honom största biten.
Nästa gång en kaka skulle delas, bad den lilla flickan modern, att delningen måtte öfverlemnas åt brodern, då hon tyckte mer om, att han delade kristligt.
Att få, att ega, att samla och skrapa till sig, är den första och m e 3 t genomgående mänskliga svaghet, som kan antaga en för- färande styrka.
Medan barn växa upp, kan man dock redan hos en och annan, — oftast hos små flickor — iakttaga, att de ha upptäckt, att det finns en annan glädje i lifvet än den att taga, nämligen den att gifva.
Det är något obe- skrifligt rörande i att se dessa små bevis på försakelse och uppoffring hos ett barn, som, när de göras frivilligt, utan uppmaning, äro de första uttrycken hos ett vaknande, älskande hjärta.
När en vuxen människa, som har genom- gått åtskilliga af lifvets hårda erfarenheter, finner sin tröst i att hjälpa och lindra andra, är det knappt så rörande, som när en af dessa små kvinnor på sex, sju år med glädje afstår från sin leksak eller sitt nöje för att trösta eller uppmuntra en kamrat.
Göres det frivilligt, skall man snart se, hur denna glädje vid att gifva blir en ny upptäckt för ett sådant barn.
Det går öfver i deras natur, eller rättare, är kanske uttrycket för en djupare natur, än de flesta andra barn besitta.
En viss, lättköpt glädje vid att gifva lära dock också de flesta barn.
När födelseda- garne eller julaftnarne komma, få vi alla känslan af, att man icke blott kan taga emot, man måste också gifva, och det är roligt och behagligt att se andra vara glada, åt hvad man ger dem.
Och där ofvanpå kommer j u alltid det hufvudsakliga nöjet, att när man har sina egna julgåfvor färdiga, har man att vänta sig alla de förseglade paketen till sig själf.
När lifvet skrider framåt, upptäcker dock en hel mängd människor, att denna tillfreds- ställelse i att mottaga och få icke på långt när går upp emot lyckan att kunna ge.
Den lilla flicka, som, redan då hon var sex år, kunde göra sina små uppoffringar, hade sä- kert en hemlig instinkt af, att denna uppoff- ring icke blott var något svårt, utan hufvud- sakligen något lyckligt.
D e människor, som någon gång ha fått mottaga ett varmt tack, veta nog, att detta är en större glädje att taga emot än någon yttre gåfva, om den än vore aldrig så vacker och välkommen.
Ett tacksamt ord eller en tacksam blick är en så stor gåfva att få, att det sedan icke är godt att säga, hvilken som är den gifvande, och hvilken som är den mot- tagande.
En materiel gåfva får en andlig gåfva till tack, det måtte väl anses för gåfva och gengåfva.
Hur ofta har man icke erfarit, när man gifvit en fattig någon obetydlig sak, som man utan uppoffring har kunnat undvara, hvilken oförtjänt summa af ädelt mynt man blir be- talad med: ett mänskligt hjärtas rörda tack, som har fyllt en med blygsel och skam öfver gåfvans ringhet.
Visserligen kan man ju också ofta upplefva, att hvad man vänligt vill gifva blir ovänligt och likgiltigt mottaget, och sådana erfarenhe- ter borde hjälpa en själf att med mera upp- märksamhet iakttaga den minsta tjänst andra människor visa en.
Det är en lycklig gåfva att taga emot ett tack, och det är en lycklig sak, att kunna säga tack.
Och dock ha många svårt därför.
Jag vet icke, hvad det är för en falsk stolt- het, som förmår så många människor att bära på ett tack som på en synd.
Det måste med en kraftansträngning tvingas öfver deras läp- par.
Och hvad kunna vi många gånger gifva annat än just ett tack?
Man borde passa på att, innan man dör, gå omkring och tacka alla människor.
Det är knappt någon man icke har något att tacka för.
Jag har i lifvet mött goda, förträffliga, upp- offrande människor, men som aldrig själfva vilja mottaga något, aldrig liksom kunna unna deras nästa den glädjen att gifva.
Det är, som om de skulle resonnera så: » Jag vill ha rättigheten att uppoffra mig, att tjäna, hjälpa och trösta.
Ni andra måste nöja er med den simplare och mera egoistiska glädjen att taga emot. » Detta är egentligen icke snällt tänkt, och det döljer sig en stor egoism däri, den att sätta ett högt värde på sin egen uppoffring och sitt eget arbete.
Man kan icke ens unna de andra att visa sin tacksamhet.
Det är något så smått i all denna uträk- ning, denna debet och kredit, som föres i den mänskliga kontraboken.
Om det funnes en naturligare och varmare kärlek mellan män- niskorna, skulle det icke vara så.
Det står i bibeln: » Din venstra hand skall icke veta, hvad den högra gör », — och hvil- ken frihet och glädje innehålla icke dessa ord.
Det skadar enhvar af oss att så där syssla med egna förtjänster och fordringar gent emot andra människor.
Hvad gör det, hvem som ger, och hvem som får, när endast de, som behöfva, få och de, som få, kunna glädja de andra med sin tacksamhet?
V i äro väl icke sådana småstadskrämare i andligt afse- ende, att vi skola mäta upp våra gåfvor och gengåfvor i pappersstrutar.
Detta begär efter att blott vilja ha är en alltför barnslig ståndpunkt för vuxna männi- skor.
Man kan j u älska, hvad man vill, en- dast man icke samtidigt vill ega det.
Kan man icke glädja sig öfver att gå i en blomst- rande park eller i en härlig skog, utan att därför behöfva önska, att det vore ens tillhö- righet, så att man hade lof att hugga ned träden, om man ville?
En vis människa har en gång sagt: » Man kan blott ega sig själf och älska andra.
— Men ville man ega de andra och älska sig själf, — • då ville man något, för hvilket man skall vakta sig väl. » Man har ju rätt att glädja sig öfver allt, som är de andras, utan att vilja stjäla det från dem, utan att behöfva tänka: » Bara det vore mitt! » Jag känner människor, som aldrig kunna glädja sig öfver något, aldrig berömma något, till och med det minsta föremål, som icke befinner sig i deras eget hus, inom deras egen familj.
Till och med den.
allra minsta sym- pati för andras egendom skulle vara dem omöjlig att frambära, och jag har på det hela taget gjort den erfarenheten, att människor ha lättare att gifva af sina yttre medel än af sina inre skatter.
Sympati och deltagande, intresse för andras arbete, glädje öfver deras framgång, njutning af deras lycka, — • det är den vara, som är minst i omlopp, och som dock mest skulle rikta mänskligheten.
Och dock tryckas alla människor af denna ömsesidiga försiktighet, af all denna andliga snålhet, af detta högt förda konto, öfver hvad man ger och hvad man får.
Men en gång om året är det så, som om alla floder strömmade öfver sina bräddar, — och det är på julaftonen.
Man har gjort allvarliga och sanna anmärk- ningar emot all den onödiga lyx, alla de öfverflödiga saker, som utspridas om julen, och man har rätt.
V i människor bära oss j u nästan alltid dumt åt, både när vi beherska oss, och när vi låta oss föras med, — men dock är det, som om julen vore ett uttryck för detta behof att vilja gifva, att vilja dela med andra, så långt man kan nå, att vilja sända helsningar och omfamningar till alla, fjärran och nära, alla dem, som man annars glömmer, men åtminstone denna dag vill minnas.
Liksom snön, som nu tumlat ned från him- len öfver onda och goda och täcker alla grän- ser, så vilja människorna för en dag, för en
afton, icke bara tänka på sig själfva och på sitt eget, utan på de fattiga, de ensamma, på sina vänner, — ja, kanske på sina ovänner.
Det skall flyta mjölk och honung, och alla ljus skola tändas, och vi skola för några ögonblick gifva oss en illusion af, att vi alla äro systrar och bröder, — så som vi alltid borde vara det.
Pastorskans stora middag, S k i s s af A n n a Med W a h l e n b e r g.
teckningar af Viktor Andrén.
4^ Kela veckan hade man haft brådtom JL det lilla pastorsbostället på Högkulla.
Domprosten skulle komma resande från staden för att hålla inspektion därnere i skol- gården, och sedan den var slutad, skulle det bli stor middag hos pastorns.
Förutom pro- sten hade man äfven inviterat kyrkoherden i grannsocknen, dennes fru, klockaren, två kyrk- värdar, nämndemannen, länsmannen, de fyra halta skollärarne och så naturligtvis sommar- gästerna i flygeln, herrskapet Hults med två barn, fruns mor och herras syster.
Fru pastorskan var nygift, bara nitton år, lång, litet fet och såg bra ut.
Fru Hult tyckte, hon var en smula dum.
Herr Hult tyckte, hon var tyst och tafatt.
Herr Hults syster tyckte, hon var klumpig, och fru Hults mor, gamla kaptenskan, tyckte, hon var ett litet våp.
Men pastorn själf tyckte, att hans lilla Helga var söt som en rosenknopp och lagade mat som en mästerkock.
Han var nöjd med allt, hvad hon gjorde, och motsåg årets stora tilldragelse, Helgas första prostmiddag, med mycket lugn och stolta förväntningar, helst som man tagit en kokerska från staden.
För herrskapet Hults var denna dag vis- serligen icke någon så viktig dag, men den var heller icke utan sitt intresse.
Högkulla låg långt från den lilla hemstaden och långt från grannar.
Man led en betänklig brist på samtalsämnen, och hvarje afbrott i enformig- heten var därför välkommet.
I flygeln var man emellertid icke så ode- ladt säker på, att festen skulle aflöpa med heder för värdfolket, isynnerhet inte för värd- innan.
Man hade noga följt med alla förbe- redelserna, och de hade icke vunnit obetin- gadt gillande.
Fru Hult undrade, om de ämnade bjuda på fläskkorf från slakteribolaget i staden, ty hon hade varit nere på järnvägsstationen och sett en öfverklädd korg, som tillhörde pastorns, och när hon kände utanpå serveten, anade hon runda och välkända former.
Herr Hults syster hade letat reda på, att de inte hade färskt smör i smördegen, och gamla kapten- skan hade sina misstänksamma blickar fasta- de på fönsterrutorna.
Hon trodde, det var slarf med rengöringen.
Och när kokersk-an kom dagen före den stora dagen, så hade man inte mycket hopp kvar.
Den människan kände man alltför väl till.
Hon hade brännt upp steken för borgmästaren, serverat råa legymer hos stadsfiskalens och låtit såsen skära sig hos postmästarens.
Men naturligt- vis hade de tagit henne, därför att hon var så billig.
Ändtligen randades den stora dagen.
Klockan nio på morgonen kom pastorskan in till Hults och bad att få låna porslin och silfver, och gamla kaptenskan, som nästan mera hade hand om hushållet än hennes sjukliga dotter, gick ut och räknade fram.
Hon frågade sig litet för, om de hade det eller det.
Och tänk, människorna hade ämnat ställa till kalas, utan att ha hvarken fruktknifvar, bordlöpare, vinbriekor eller ens en snygg geléskål.
Om de inte händelsevis haft sommargäster hos sig, skulle det just tagit sig fint ut.
Gamla kaptenskan anade, att här äfven be- höfdes en smula handräckning med arrange- menterna, och hon följde med, när sakerna buros öfver, för att se, hvad som kunde ut- rättas.
Men hur tafatt och oerfaren lilla fru pa- storskan än var, så hade hon i alla fall sin stolthet för sig.
Hon kunde inte förmå sig att begära hjälp af en person, som hon inte i kännt i mer än en månad, och med hvilken hon, otillgänglig som hon var, knappt talat femton ord.
Gamla kaptenskan fick stå och fitta sig om- kring i köket och fråga både hit och dit, men några frågor fick hon inte själf, och så måste hon gå, utan att ha fått utöfva sin tillämnade tjänstaktighet.
Men hade hon inte fått begagna sina hän- der, så hade hon i stället begagnat sina ögon, och så fort hon kom hem igen, slog hon sig pustande ned i stolen midt emot sin dotter, utan att ens se åt stickstrumpan, som låg i fönstret och annars aldrig var ur hennes fing- rar, så fort hon hvilade sin lilla runda gestalt på en stol eller soffa.
» Kan du tänka dig, Amalia, de ska ha stuf- vade morötter till kycklingen.
Det syns då, att hennes pappa ä ' skomakare 1 » Och porslinet, det var då en brokig bland- ning, tre sorters tallrikar och omaka såsskå- lar.
Och i sängkammaren skulle de duka småbord att äta vid.
I sängkammaren!
Fru Hult, herr Hults syster och gamla kap- tenskan skrattade så tyst de kunde, för att barnen inte skulle se så mycket af munter- heten.
Det måtte bli en rolig bjudning!
Och det bästa var, att det där lilla våpet trodde, att hon förstod sig på allting så väl.
: i= * * Klockan tre var det bjudet, och klockan tre kvart på tre kommo de fyra skollärarne upp på gården.
Den ene haltade på höger ben, den andre på venster, den tredje gick på krycka och den fjärde var styf i ena knäet.
De kunde inte så noga beräkna tiden för pro- menaden, och för sent ville de inte komma.
Men herrskapet Hults kom i alldeles lagom tid.
Klockan två minuter öfver tre stodo de i dörren, och tre minuter öfver tre stod herr Hult i kakelugnshörnet och samtalade med domprosten, under det damerna sutto i för- makssoffan och sågo sig omkring.
Gamla kaptenskan hade till och med redan hunnit släta ut sina gröna, hängande möss- band och göra två upptäckter, att den ena rullgardinen satt snedt och inte var riktigt uppdragen, och att de konstgjorda blommorna på spegelbordet voro mycket illa dammade.
Och hon hann att göra ett dussin märkvär- diga upptäckter till, innan hon blef upptagen på annat håll, ty pastorskan dröjde betänk- ligt länge med att inbjuda sina gäster till smörgåsbordet.
Slutligen kom man likväl dit, men midda- gen hotade fortfarande att bli utdragen på längden, ty när man sedan hunnit bli place- rad vid småborden, var värdinnan försvunnen igen, och man fick sitta där och vända på gafflarne och se på hvarann.
Gästerna höllo nästan på att bli hungriga på nytt, det vill säga alla utom de fyra skollärarne, ty de hade ännu inte slutat smörgåsbordet, och det såg ut, som om de trodde, att de inte skulle få mera mat.
Till sist kommo emellertid soppan och värd- innan in, nästan lika varma bägge två.
Lilla Helga öste för, trugade och bjöd, ka- stade oupphörligt ögonen kring rummet för att se, om någon ville ha mer, for med näs- duken öfver ansiktet och hade inte tid att säga ett enda ord mer än » var så god » och » får det lof att vara ».
Men de fyra skollärarne hade hon inte nå- got besvär med.
De åto ändå.
» Ska ' du inte ha något själf, min lilla vän? » sporde pastorn och klappade stolt sin duktiga lilla fru på kinden.
Men hon nickade bara helt tankspridt, såg sig omkring och var tvärt ute igen.
Paus.
Jungfrun kom in och tog bort en del, gick ut och kom in med ett fat, som hon ställde ifrån sig på smörgåsbordet.
Återigen paus.
Domprosten berättade historier, och man upphörde att tumma gafflarne för att skratta och höra på, naturligtvis med undantag af skollärarne, ty de hade inte tid.
De voro fortfarande upptagna med att stilla sin aptit därborta vid bordsändan.
» Gud vet, hvad de ha att äta, » tänkte gamla kaptenskan, som reflekterade öfver allt.
» Smör- gåsbordet borde de efter all mänsklig beräk- ning redan ha hunnit att göra slut på. » Hon började sakna sina glasögon, som hon glömt i tamburen, och dels för att kunna följa med prostens minspel, dels för skollä- rarnes skull, beslöt hon gå efter dem.
Men då hon öppnade dörren, stannade hon bestört öfver den syn, hon fick se.
På en af tamburstolame satt lilla pastor- skan med ansiktet gömdt i en gammal kappa, som ristades af de krampaktiga snyftningar, som den skulle dämpa.
Nu erinrade sig kap tenskan som en blixt, att unga frun sett be-
synnerlig ut nyss, när hon var inne ett tag och stod och skådade öfver bordet.
» Kära barn, hvad står på? » sporde den gamla frun, stängde sakta dörren efter sig, gick fram till klädhängaren och smekte det stackars, halfgömda hufvudet.
Hur barsk hon än kunde synas, så var hon likväl både mor och mor- mor och var van att torka tårar.
Helga lyfte hufvudet ur kappan och lade det i stället öfvergifvet mot sin nya väns bröst, men snyftade värre än förut.
» Hvad ä det, kära hjärtandes? » » De ha ätit upp den!
De ha ätit upp den.
.
.
!
» Snyftningarna blefvo konvulsiviska.
» Hvad ha de ätit upp? » » Gö.
.
.
gö.
.
.
gösen.
.
.
» » Hvilka?
Katten?
Råttorna? » » Nej.
De där fy.
.
.
fy.
.
.
fyra.
.
.
» Det var de fyra skollärarne, som annam- Om ett par ögonblick var hon tillbaka igen, kastade ett stort paket in i köket och trädde åter in i salen med glasögonen på näsan.
Pastorn såg litet orolig ut.
Han tycktes icke lyssna till domprostens historier med till- börligt intresse, utan lät sina ögon väl myc- ket spela omkring och helst åt tamburdörren.
Men fru kaptenskan smålog åt honom, gick rakt fram till bordet och tog af locket till soppskålen, som ännu stod kvar.
» Ursäkta, snälla pastorn, men buljongen var så god.
Lilla Helga har verkligen alltid så utmärkt mat. » Den uppklarnande värden fick den äran att hjälpa henne, och när hon kom till sitt bord igen, narrade hon till och med kyrkoherdens fru att följa sitt exempel.
Och när kyrko- herdens fru åt mera, kunde naturligtvis de fyra skollärarne icke heller underlåta att lägga i dagen sin belåtenhet med fru pastorskans där vid smörgåsbordet, » sade den gamla frun med ett grymt ögonkast på de fyra.
» Men, mamma.
.
.
» » Ja, jag skulle bara velat se dig göra det vid nitton år!
Herre gud, ett barn på nitton år!
Jag får säga, jag tycker hon reder sig utmärkt. » » Hm.
.
., » mumlade fru Hult.
» Hm.
.
., » sade gamla kaptenskan, så ond att det lyste om henne.
» Man säger inte ' hm ' om värdinnan i huset! » Hennes dotter var röd, hon med, och höll på att svara något, men- med detsamma öpp- nades dörren för ett stort, rykande fat.
Det var fisken, en väldig gädda, som låg i krum, men ändå knappt fick rum inom bräddarne.
Helga gick omkring och bjöd tallrikar, och man började äta med en aptit, som var kryd- dad af den långa väntan.
Men nu var det också slut med allt dröjs- mat den.
Jungfrun hade i sin oskuld burit in fatet och ställt det på smörgåsbordet, utan att Helga visste af det, upptagen som hon var af att göra såsen i ordning.
Och de fyra halta, men för öfrigt friska skollärarne hade genast uppfattat det som en tillökning i smör- gåsbordet.
Och smörgårbordet, det var för dem det.
Det fanns inte mer än hufvudet och stjärten kvar af hela den präktiga fisken, som kokerskan hade sagt borde räcka till middag i morgon med, som var kalasets piéce de résistance, och som hon lagt upp så vac- kert!
Ah, om åtminstone prosten hade tagit för sig!
Ah, de hade ätit upp hennes heder och rykte!
Ah, hon visste det, de skulle säga, att hon var snål och knusslig!
» Tyst, tyst, tyst, håll dig nu undan i kö- ket bara, så ska du få se på någonting, » sade gamla kaptenskan, öppnade dörren, sköt in henne till kokerskan och försvann själf ge- nom förslugudörren.
kokkonst.
Det såg nästan ut, som om man tänkte börja middagen från början igen.
Men slutligen blef det för lång väntan för lilla fru Hult.
Hon böjde sig småleende mot sin goda vän, kyrkoherdens fru, och hviskade halfhögt med visshet om att bli uppfattad med sympati.
» Jag tror, de gått och köpt fisken! » Men hon fick strax svar på tal från ett oväntadt håll och på ett oväntadt sätt.
Det var hennes egen mor, som höjde sin allra skarpaste röst.
» Hör du, min kära Amalia, » sade gamla kaptenskan, » nu ska du inte sitta och bita tungan af dig.
Tycker du, det passar sig att yttra sig så i ett gästfritt hem, dit man blif- vit vänligt inbjuden? » » Men, snälla mamma.
.
., » började fru Hult.
» Ja, ja, jag skulle just vilja se dig ställa till en middag för femton personer och fyra ulfvar.
För de ä ' inte annat än ulfvar, de mål.
Stek och fågel och kakor och dessert kommo efter hvarann med iltågsfart, och kap- tenskan gick omkring med sina fulla tallrikar och prisade lilla fru pastorskan.
För kyrko- herden berömde hon lamsteken, för nämnde- mannen kycklingen, för länsmannen plommon- tårtan och för kyrkvärdarne den hembryggda likören; så fingo inte deras fruar en lektion i kokkonst morgonen därpå, så voro de då inte lika vanliga herrar, och fick inte pastors- huset efter den dagen rykte för att vara bä- sta mathuset på fem mils omkrets, så hjäl- per det då ingenting med agitationer.
Men när herrskapet Hults gick öfver gårds- planen och kom till sitt igen, tog fru Hult sin mor i förhör.
» Säg mig nu, mamma, » sade hon, » hvad gick det åt dig?
Förut hade du ju så myc- ket att anmärka. » » Tyst, » sade gamla frun, » jag går och fun- derar på någonting. »
» På hvad d å?
» » På hvad vi ska ha till middag i morgon. » » Vi ha ju gäddan. » » Nej, ser du, » sade gamla kaptenskan, » det ä ' med den som så, ser du, att den ha vi redan ätit upp. » konungahusets yngste.
I detta liksom i föregående års jul- nummer hafva vi ansett lämpligt att utbyta det i alla andra nummer före- kommande kvinnoporträttet på första sidan m o t någon annan illustration.
Och då vi denna gång valt att med- dela den allra nyaste porträttgruppen af vårt kronprinspars trenne söner, tro vi, att detta val skall af Iduns läsa- rinnor helsas med tillfredsställelse.
D e t skall äfven osökt påminna dem om de tinga furstarnes moder, hvilken ett mindre tillfredsställande helsotillstånd tvingar att tillbringa julen långt, långt bort från sina kära.
Säkerligen skall det glädja henne att veta sig hafva varit så ihågkommen vid juletid.
Fågelbo.
Med teckningar af Jenny Nyström.
€ tt fågelbo!
Ja, just ett sådant skulle de ha.
.
.
Pä en grön gren öfver deras hufvuden hängde det, sakta gungande för den sva- gaste vindfläkt.
Konstnär- ligt hoptimradt af hundra- tals gråa kvistar och guld- glänsande strån, samlade från skogssluttningen och vägkanten, ombonadt med sammetslen mossa ochbäddadt med svällande dun, plockade från de små nybyggarnes egna bröst.
Lönnlöfven hvälfde sin gröna sufflett öfver det till ett skydd mot solens hetta och landsvä- gens dam; en enda klar solstråle letade sig fram mellan bladen och målade en ljus fläck, som dallrade och dansade, när en susning drog genom kronan.
Ut och in, i kvittrande kret- sar, flög bofinkmor • med mat åt ungarne.
De stodo länge tysta vid hvarandras sida och blickade ditupp.
» Hur underbart, » sade hon till sist och lutade sitt hufvud upp emot hans skuldra.
Han svarade henne ej, men tryckte hennes arm fastare intill sig.
Två vildfåglar voro de, ensamma, storm- drifha ut i den vida, främmande världen.
Ännu var han ung, men han hade länge pröfvat egna vingar.
Godt att de buro ho- nom, om också just icke till någon flykt i högre rymder.
En sådan stämmer ej särdeles öfverens med en fattig kontorsplats och åtta hundra kronors lön — hela åtta hundra nu efter tio år af siffror, slit och släp.
Upp- skrufvad på en hög kontorsstol vid en pulpet, brant som en uppförsbacke, på ett skumt kon- tor vid en gränd i » staden », med en gaslåga pipande öfver ens hufvud, dag ut och dag in, sommar och vinter, hinner man lära sig på tio år, att lifvets poesi just icke interfolierar de lispundstunga kassaböckerna.
Men man uppe- håller tillvaron, och det är ju hufvudsaken.
När man så till på köpet verkligen är u n g.
.
.
Uppe i Tyskbagarebergen hade de byggt ett nytt hus, ett stort femvåningars stenpalats, som i stelnad förvåning med sina rader af tomma fönster, liksom med dumma ögon, stod och stirrade öfver taken på de små kåkarne vid dess fötter utåt » Gärdet » och skogen.
Så lät man, mot billiga hyror, småfolket flytta in i de granna, banala rummen, där de torftiga bohagen togo sig befängdt parodiska ut, De skulle » dra ut fukten ».
Här hade han en vindskupa fyra trappor upp.
När han öppnade fönstret kl. 6 om mor- gonen, hörde han reveljen gå i Artillerikaser- nen, och i fjärran från Dragonskolan svarade det som ett eko.
Och han såg den första dagens bris dra dimman bort från Djurgårds- brunnsviken.
I rummet bredvid hörde han genom den tunna väggen, hur den lilla grannen redan var vaken.
Hon rörde sig och styrde med dessa mjuka, tassande, egendomligt smeksamma ljud, som gåfvo honom en känsla af att något varmt, darrande smög sig upp mot honom.
.
.
Och så tog en späd, men klar röst upp en sång.
De hade samma tid.
Mary skulle på fleurist- ateliern kl. 8 liksom han på kontoret.
Ty att hon hette Mary och var fleurist, det visste han redan andra dagen.
Man hade väl för intet skomakarfrun därnere, som tjänstgjorde vid portluckan som hela husets samvetsgranna Klio.
När hon tog i sin dörr, tog han i sin.
När hon var i trappan, var han tätt bakom henne.
Så vände hon sig om, litet förvånad först, kanske litet förskräckt.
Men när hon mötte hans blåa, fromma ögon, log hon och böjde med kokett grace på hufvudet till en helsning.
Ett sådant hufvud, ett rundt rosigt litet huf- vud, ett hufvud med guldgult hår och skrat- tande ögon och röda, röda läppar!
Den tredje dagen hade han redan talat till henne, om en vecka voro de vänner.
Det var iu så mycket, som dref dem tillsammans; båd.i voro de unga, ensamma, fattiga på den snöda mammon, men rika på gladt mod.
Och sä hade de samma väg till arbetet.
Hvilken härlig sommar blef det ej I Fred — han hette nu egentligen Fredrik, men Mary hade döpt om honom till Fred • — tyckte, att de sex slafdagarne på kontoret gingo fortare än fordom en, när han hvarje dag fråssa- de på minnet af deras gemensamma morgonpro- menad till sin torra frukostsmörgås, som vid tolftiden förtärdes på den tomma kolboxen bakom kaminskärmen på Kellers kontor; när han hade henne i tankarne vid sin femtioöres- middag på » magasinet » kl. 4, och sjuslaget från » Tyskan » betydde så mycket som så: om tio minuter mö- tas vi i Storkyrkobrinken!
Och så vaknar man en morgon med en förnimmelse af, att en elektrisk gnista sprungit genom hela ens kropp; hjärtat bul- tar hårdt, och hvarenda
nerv kittlar af spänning.
ögonen.
Hvad var det?
Man gnuggar sig i Ah, det är söndag, sö?
idag!
— — Ut öfver slätten vandra de sida vid sida, medan daggen ångar upp från gräset som en blå rök, darrande i solen.
Borgens runda torn tecknar sin röda silhuett mot skogen.
Det är musik i luften af en hel här med lärkor, utan återvändo.
Tutu — smattrar hornet från ka- serngården, men det skrämmer dem ej.
Icke ett ögonblick hålla de upp.
Just som solen smått börjar steka, äro de framme i skogsbrynet.
En fuktig svalka slår dem till mötes.
Deras steg tryckas djupt ned i den yfviga mossan.
Det är, som om den ville alldeles gripa om Marys högvristade lilla fot och hålla henne fast.
Hon skrattar, gri- per hans arm och stöder sig hårdt därvid.
En andäktig tystnad råder mellan pelarstam- marna i skogen.
Den visan, som Fred nyss gnolade, blir tyst; Marys korta små skratt komma allt mera sällan.
Utan att ett ord vex- las gå de vidare.
De följa icke stigen, de gå allt djupare in.
Som en svag nynning höra de ljudet af kyrkklockorna från staden.
Deras bröst andas djupt, nästan häftigt, i samfälld takt.
Då och då böjer han sig ned, utan att släppa hennes arm, bryter ett ormbunksblad i förbi- farten, rycker upp en slinga konvolvel, så att rötter och mull följa med.
Deras händer mö- tas, när hon tar den ur hans.
Det är något annat än atelierns kretonblommor!
Plötsligt hejdar hon sig, knäpper fingrarne om hans arm och håller honom tillbaka: » TstI Ett fågelbo 1 » Ja, just ett sådant skulle de ha.
.
.
* * * Ty hvarför skulle de icke ha det?
De hade funnit hvarann, de älskade hvarann — det var väl dock någon mening därmed I Åtta hundra kronor, det är inte mycket; men så var hon en riktigt snäll och duktig fleurist och förtjänade hela tolf kronor i veckan hos fru Berndt.
Det var icke något litet plus.
Och de skulle ju ändå lefva hvar för sig — • nej, hvar för sig, det kunde de icke längre I Det var som om deras händer icke mer kunde släppas!
• » Herrn är tokig, » morrade grosshandlar Keller, » löpa åstad och gifta sig med åtta hundra kronors lön.
För kom det i håg, jag ämnar inte öka på herrns lön för att föda hustru och ungar 1 Jag kan få tio så na som herrn, bara jag hvisslar.
.
.
» Fred hade svårt att undertrycka ett skratt midt upp i ansiktet på sin principal, ett trot- sigt, jublande skratt.
Tokig?
.
.
.
åh, han visste icke, hvad han sade!
Ett fågelbo!
De voro yra som barn åt sin lycka.
Det fanns ett litet outhyrdt kök bred- vid Marys rum, och så tog man upp dörr emellan detta och Freds kammare.
Det blef ju ståtligt, en hel våning!
Litet bohag hade de förut; för öfrigt fick man göra som bofinken, man fick plocka vid vägkanten.
Så småningom; det brådskade ju inte.
De hade alltid en pinne att sitta på, det var vackert så till en början.
Och spa- rade man sedan litet, aldrig så litet i den här veckan, och litet i nästa och litet i den därpå — det blef penningar det till sist!
Skomakar- frun hade ett gammalt matbord, som hon egent- ligen inte hade plats för och skulle släppa till » vänpris ».
Och fram i september, då adjunk- tens en trappa upp skulle flytta, för att frun rakt inte tålde vid fukten, skulle de hålla hus- auktion på ett och annat gammalt.
man passa på.
.
.
Då kunde * Illattfittt sfcotMatten.
Efter Leo Tolstoys saga: Ung kärlek har klara ögon, men de äro icke Där kärleken är, där är Gud.
till att se med.
Den värld, de spegla, är nu Af Charlotte Lindholm.
en gång icke den, vi ha utomkring oss, väggen Med teckningar af Axel Sjöberg.
till höger, i hvilken vi stöta hufvudet vid en hastig vändning, den gråa gatan till venster, ffsBMti ett gammalt och förfallet hus, &lt;4p &amp; i trakt, där ganska litet folk har vågan, på hvilken vi nöta våra skor, där vi bittida och sent vandra till vår arbetsbänk.
Ung en källarvåning finns med ringa ljus; i denna Martins bostad år belägen.
kärleks ögon äro vända inåt och spegla den Där, fastän ensam, le / ver han förnöjd, värld, som vårt hjärta drömmer sig, den värld där idkar han se ' n många år sin slöjd.
där det förtrollade slottet bygger sig af skim- Ej har han på sitt yrke skördat guld, rande luft, och där rosor väsa utan törnen.
.
.
ty det består af lappning för det mesta, och ännu aldrig Martin kraft sin nästa, Ung kärlek har lystrande öron, men de äro då hon hos honom häftat uti skuld.
icke till att höra med.
När den vishet talar, som köpt sina rön för varmt blod, gifvet ut Ej alltid de förrunnit, Martins dagar, droppe efter droppe bland kopparslantarne på som nu i sorgfritt lugn och stilla frid; lifvets salutorg, då äro de döfvare än för vin- den gamle öfver pröfningen ej klagar, dens susning.
Ung kärleks öron lyssna till men minns med vemod svunnen sorgetid.
Det var för omkring femton år tillbaka visor, dem ingen annan hör, visor, som sjun- han drabbad blef utaf ett dubbelt slag: gas utan läppar, som klinga ljufvare än strän- först döden skördade den hulda maka, gar, som flyta genom ådrorna, rusande som vin.
.
.
som gladt med honom delat mödans dag; * Och en augustisöndag var väggen genom- bruten och skomakarfruns matbord tronade midt på golfvet i Marys rum, glänsande som en drifva af dukens snö.
Vinglasen i en krans kring portvinskaraffen voro lånade af adjunk- tens.
Men de bröto deras egen sol, fågelboets egen solstråle, som genom det öppna fönstret hade fri väg, i bjärta prismablommor öfver duken.
Och utifrån det lilla köket ångade en lockande doft af » bästa brasilianskt » genom dörrgläntan.
En hyrvagn — stolta syn!
— stannade framför porten, begapad af hela husets bebyg- gare i en lång, andlöst nyfiken rad.
Och ut hoppade Fred i hvit halsduk och glänsande cylinderhatt, och efter sig lyfte han en hvit- klädd liten kvinna med ett hår, som lyste under myrtenkransen likt klaraste guld.
Det blef en lång bullrande gåsmarsch upp- för trapporna; alla voro de bjudna upp att dricka de ungas välkomstskål.
Skomakarfrun — som sig vederborde — med sin gubbe i spetsen närmast efter brudparet.
Till och med adjunktens voro så » gemena » att sluta sig till.
Och hvad man skrattade och stojade i denna festprocession; det var minsann sannskyldig bröllopsstämning I Trappa för trappa bar det uppåt.
Marys lilla hand sved ännu under handsken efter den bjärtliga tryckningen af skomakarens beckiga fingrar.
Men hennes hjärta svällde af en ny glädje, så full, så djup, att hon kände, att den måste räcka för ett helt lifs arbete och strid.
Kärlekens glädje, som öfverskyggar männi- skors bon och fåglarnes nästen.
Johan Nord / ing.
Ursprungligt ädla naturer kunna djupt sjunka, men aldrig helt gå under.
Deu store läraren, olyckan, han, hvilken de gamla kallade den helige för hans kraft att förbättra hjärtat, kom- mer öfver sådana naturer såsom en pånyttfö- dande, upprättande makt.
och kort därefter såg han lagdt på båren sitt enda barn, sin son, sin ögonsten.
O, hur de blödde, djupa hjärtesåren!
O, huru tungt det var att stå allén!
All trefnad hade flyktat från hans bo, ej dag, ej natt hans sorgsna själ Jänn ro.
Det hände någon gång, för sina kval han sökte trösten, han så väl som mången, där, hvarest lion som allra mest är fal — dock, denna tid är längese ' n förgången.
Nu har han &gt;trösten » funnit i Guds ord, ibland han plötsligt kastar sylen undan midt under arbetet och vid sitt bord i bibeln läser under tyst begrundan.
För Martin denna bok år städse ny, allt mer och mer han lär att henne skatta; i början gaf hon honom hufvudbry, men snart begynte han att tro och fatta.
I evangelierna han låste glad om Herrens godhet mot de små och arma, uppå de gulnade och nötta blad hans tårar ofta föllo strida, var / na.
Hvad honom fängslade dock allra mest, det var de ställen, hvari det förtaides, att Jesus, frälsaren, som jordisk gäst hos sina vänner understundom dvaldes.
O, om- han varit ibland dessa en!
Bedröfoad låste han om farisén, som ej bjöd Måstaren en kyss till helsning, som stod så nära själens lif och frälsning, men låt det stanna vid ett fagert sken.
Med sympati han såg, hur Magdalena hos Herren dröjde kvar i ödmjuk bot, med tårar fuktande hans helga fot; o, hade Martin så som hon Jått tjäna!
En natt i drömmen tyckte han sig höra en stämma, talande uti hans öra: » T morgon, Martin, vill ditt hus jag gästa, sätt fram för mig då af ditt allra bästa! » Med glädje mottog Martin detta bud; hans hjärtas innerliga, varma trängtan, hans under år och dagar närda längtan förnummen var i himlarne af Gud.
Dock — kunde väl ett sådant under ske?
- Ja, denna stämma ville ej bedraga; men hvilken skepnad Herren skulle taga, förmådde Martin ej att / ' örutse.
Det syntes honom likväl vara bäst utsagan tolka enkelt, efter orden, hans Herre skulle komma såsom gäst, just så som når han vandrade på jorden.
* Den dag, som grydde, kulen var och grå, af moln och dimma tyngdes himlens Jäste, och en och annan stormil hördes gå med hvinande omkring det gamla näste.
Snart snö med blandadi hagel yrde kring, ibland ett slag mot rutan man försporde, men Martin låtsade om ingenting, han tycktes finna allt så, som sig borde.
Han hade också, stackars gamle man, i morgonstunden många ting att sköta; ty fast han fattig var, så ville han sin gäst, den höge, med all vördnad möta.
Han städade sin boning riktigt fin och gjorde upp en brasa i kamin; med morgondrycken sysslade han ock samt bredde prydligt ut en duk på bordet.
När allt på bästa sätt var ordnadt vordet, iförde Martin sig sin helgdagsrock.
Ut genom fönstret då och då en blick, en spanande, den gode Martin sände; väl en och annan öfver gatan gick, men ingen stegen mot hans boning vände.
Johannes, gårdens dräng, ej långt ifrån sågs flitigt syssla med sin tunga spade; fastän till åren kommen, var han mån, och bråclt att skotta undan snön han hade.
» Ack, » tänkte Martin, » vädret år så hårdt, den arme gubben har det riktigt svårt! » Fram litet närmare Johannes skred, snart han befann sig tätt vid fönsterrutan; en doft af » Mandarin » just nu sig spred från Martins tekök.
— » Skall han blifva utan?
Nej! » Martin sig beslöt: han knackade; Johannes godt förstod och nickade.
Sin spade bort han slängde i en hast, det var af nöden ej att honom truga, han tyckte om att taga sig en rast och steg så in i Martins varma stuga.
» Jag har, som du kan se, redt till en fest, och därför bjuder jag, hvad jag har bäst.
Sitt ned! » Så Martins stämma vänligt ljöd, därpå en kopp han skänkte full med råga; Johannes tömde den och tycktes fråga med ögats språk, om Martin mer ej bjöd.
Jo visst!
Ej kunde denne hjärtat värna mot sådan bön, strax med en gifmild hand på nytt han fyllde koppen upp till rand .- » Drick, du behöfver, och jag unnar gårna.r&gt; • — Ett litet samspråk följde dåruppå, fördt något tankspridt ifrån Martins sida; till sysslan, hvilken nu en stund fått bida, Johannes snart dock måste återgå.
» Guds fred, » han hetsade, » tack för i dag!
Nu må du tro, det skall bli friska tag. » Det skred mot middag, ingen hördes af; visst tyckte Martin, att det drog på tiden, men hoppet dock förloradt han ej g af, blott halfva dagen var ännu förtiden.
Fram till sitt fönster gick han då och då, den lilla gatan syntes tom och öde; men vinden ändrats, snön nu tycktes gå upp i ett enda väldigt vattuflöde.
— Ah, hvad var detta för en klagolåt, som plötsligt trängde fram till Martins örat Besynnerligt — den ljöd liksom den gråt, hvarmed de späda ofta pläga störa.
Se där!
— En kvinna, ytterst torftigt klädd, kom nedåt gatan med ett barn p&gt;å armen; den lille smög sig, skälfvande och rädd, med sakta koidan tätt till modersbarmen.
» O, » utbrast Martin, » här är verklig nöd!
Här är en plikt att bjuda hjälp och stöd. » Ut han begaf sig, ropande: » Hitåt, gå trappan ned, den till min bostad leder, därinne hunnen I få värma eder, ack, arma kvinna, hvad ni blifvit våt! » — » Men kanske komma vi blott Ull besvär? » — T Nej, hvila nu från mödorna på vägen, sitt ned i stolen invid brasan här! » — Glad kvinnan lydde, men ock smått förlägen.
» Jag kan förstå, att ni, som många andra, fått kämpa hårdt i dag med köld och frost, så låt mig bjuda litet resekost, törhända långt ni ännu har att vandra. » Nyss Martin ordnat till sitt middagsmål, som för i dag bestod af kraftig soppa, däraf till brädden fyllde han en skål och bjöd sitt främmande med bröd att doppa.
Det var för Martin en ej ringa fröjd att se, hur väl hans rätter tycktes smaka, att skåda lille pilten så förnöjd och höra honom jollra: » Kaka, kaka. » — När Martin sina gästers hunger släckt, begynte han att granska kvinnans dräkt, närgånget ej, medlidsamt, hälft i smyg och med ett mildt af tårar fuktadt öga; ack, denna klädning skyddade så föga, gjord, som den var, af dåligt bomullstyg.
Men hvarför gick hon ut i dräkt så sval?
Försiktigt Martin började att leta, och huru det förhöll sig, fick han veta: hon lånat en och femti på sin sjal.
— Hur var det då för gossen, stackars liten?
— För honom var det sämre ställdt ändå, den snäfva kolt han bar af tunn trikå — hans enda plagg — var nära nog försliten.
Nu Martin sökte uti sitt förråd, där borde väl dock finnas någon » tråd »; ja, snart han fann en ganska brukbar jacka.
Glad räckte kvinnan handen för att tacka.
Sist Martin letade uti sin pung, den var, som vanligt, icke mycket tung, men hur det var, så hann det till för » panten »; och när han tryckte kvinnans hand i sin, han lade uti den en penning in och bad: » Lös hem er sjal för denna slanten! » Det vanligt är, att tiden blifver lång för den, som väntar någon under spänning; till fönstret trådde Martin gång på gång, af litet missmod erfor han en känning.
Det gamla väggur visade på tre, än var det tid, än kunde det väl ske, att han förnimma fick sin Herres fjåt; sitt löfte kunde Jesus icke rygga, och därför borde Martin också bygga med lugn förtröstan hoppet uppå det.
Just under det han stod och tänkte så, en skepnad rörde sig tätt vid hans ruta; det var en gumma, som sågs långsamt gå och allt emellan sig mot våggen luta.
Ej under att hon fram så sakta skred.
På hennes rygg man lagt en börda ved, så stor, att hon den ej JörmÅdde draga.
I hast vår Martin fick sin mössa på, stod strax på gatan, ropande: » Hallå!
Nu, kära mor, vill jag din börda taga. » Men gumman gjorde motstånd på allt sätt, som hon var döf och skumögd i förening, hon hade svårt att fatta saken rått, men sist förstod hon Martins goda mening.
Den gamle man ej egde att förfoga just öjver mycken kraft, hans rygg var böjd, men tåligt med sin börda sågs han knoga, och gumman vandrade bredvid förnöjd.
Om aftonen sin lampa Martin tände och tog det nya testamentet fram; men hur han läste, hur han bladen vände, af innehållet intet han förnam.
Hvad år, som denna afton honom stör?
Hvad år det väl, som sig kring honom rör?
Nu var det, som om låga taket skalf, som om det lyfte sig inför hans öga, se, buret utaf pelarrader höga, det lyfter sig till heligt tempelheolf!
De, hvilka nyss ha gästat i hans hus, för honom tråda fram som ur en dimma i dräkter skinande, liksom de ljus från fästet stråla ned i kvällens timma.
Dock känner Martin väl igen dem alla: där står Johannes, ack, hans sträfva drag ha blifvit milda som en solskensdag, se ' n stoftomklädnaden fått neder / alla.
Och kvinnan, nu med skär och rosig hy, ses sväfva fram som ur en morgonsky med barnet ännu slutet i sitt sköte; så glada båda synas vid hans möte.
Ack, barnet allra skönast är ändå utaf de fagra gästerna därinne, dess åsyn kallar fram för Martins minne det barn, som hvilade på hö och strå.
Den gamla, hvilken fram så sakta skred och var så skröplig, hon är också med.
Förunderligt att se!
Hon blifvit ung på nytt, det skett därföre, så hon sade, att hennes börda, alltför stor och tung, på sina skuldror Martin villigt lade.
En röst nu talade som ofoanfrån: » Väl den, som öfver fattiga och arma förstår att uti kärlek sig förbarma, betalande till Herren Gud sitt lån!
Hvad du mot dessa mina minsta gjort, det har i himlars himmel jag försport: den sista dag, då jag mitt domslut fäller, din gärning såsom mig bevisad gäller. » Den häpne Martin lade boken hån och sjönk i ödmjukhet på sina knän: sin Herres godhet ville han beprisa, hans hjärta var en enda högstämd visa.
Ej han förmådde uti ordens skrud sin andes underbara stämning kläda, men som ett barn förstod han fram alt tråda till nådens fotapall, Ull lifvets Gud.
Utaf de känslor, i hans själ sig rörde, en enda blott i ord tog sig gestalt, de milda änglar honom hviska hörde med brutna ljud: » Pris dig, min Gud, för allt!
När helst din tjänare du täckes gästa, vill Martin bjuda dig det allra bästa. » —
ver.
Tror du, att farbror ger dig något extra — det kunde han gärna göra!
Kan du inte bedja honom, månne?
Min ljusa sidenklädning kunde ändras åt dig, o c h jag skickar den med första.
När skulle jag begagna en sådan klädning?
Jo på ditt bröllop, förstås, men det kan vara långt till dess, o c h Jag skickar den i alla fall.
Tro inte, det är någon uppoffring.
Det kan j u hända, att jag förr tyckte om att vara fm o c h se hygglig ut, men det är öfver nu — jag har så mycket annat att tänka på.
Bruna o c h Stjärnros ha kalfvat.
Den efter Bruna lägga vi på, den andra sälja vi, när den blir rik- tigt fet — det betalar sig.
Pappa säger, att s o m jag sköter mjölkkammaren ger den dubbelt — jäm- förelsevis, förstås — mot hvad den gaf på Holma.
Ja, hvad jag förebrår mig, att jag inte då låg i allt, som jag borde.
Skrif nu o m, hur du har det med kläderna, får jag se, hvad s o m kan göras.
Jag har en hatt och en sommarkappa också, som jag tänker på.
— Så lyckligt, att du har ordentligt med skodon!
Farväl n u!
Tvätten skall läggas in, o c h Leo- pold har rifvit sönder sina byxor igen — jag vet inte ens, o m de kunna lagas.
Syskonen helsal Trädgården här är nätt, o c h det blir mycket krus- bär och inte så litet frukt heller — det är godt på många sätt — mest för barnen.
Oroa dig nu- inte för oss, utan tänk bara på, att du själf får största möjliga nytta o c h nöje af dina sommarferier.
Helsa farbror o c h fasteri Jag skref genast och tackade, naturligtvis.
Nu ropar Elsa från köket.
— Lef väl och skrif snart till Din egen moder.
Ebba hade läst brefvet två gånger och satt ännu med det i handen, så lade hon det ifrån sig, steg upp o c h lemnade rummet.
Sommarferien.
S k i s s af T / iIma Lindhi.
Med teckningar af Viktor Andrén.
Björkvik den 10 juni 1891.
Min älskade flicka!
Du må tro, det blef en uppståndelse, då vi fingo ditt bref med underrättelsen, att farbror bjudit dig med till Marstrand i sommar.
Jag fruktar små- syskonen aldrig tröttna med sina frågor, hur där ser ut, om kungen skall dit i år också, om det kommer mycket rikt och fint folk — o c h först af allt, o m du kan begagna dina gamla klädningar eller måste ha nya, och om farbror består dem också.
Gud gifve, han gjorde det!
Pappa säger, att det kanske är till din lycka, och att vi ej ha rättighet att neka.
Han hade nog annars glad t sig så mycket åt att få hem sin flicka på en tid och började redan tala därom i vintras — men det skall du inte tänka på — han får väl trösta sig — och här ha vi sannerligen intet roligt att bjuda på.
Du vet, att vi hade stygga frostnätter långt fram i maj och sedan svår torka hela försommarn, så det ser inte Iofvande ut för skörden.
Hur arren- desumman skall kunna betalas, är vår tanke natt och dag.
Han skall vara en sträng herre, löjt- nanten på Holma.
Jag har inte sett honom ännu o c h ser helst jag slipper.
Det svider i hjärtat hvar gång jag tänker på, att vi skulle behöfva gå ifrån vår gård — vårt kära Holma — dit jag flyttade som nygift, o c h där du o c h de andra barnen äro födda.
Det skulle också vara svårt för dig att komma hem nu, sedan allt blifvit så förändradt.
Rummen här äro små o c h låga — ja, allt är så smått och annorlunda, men få vi bara vara friska, och pappa går i land med arrendet, så vet jag, att jag skall bli lycklig äfven här.
Jag har bara en tjänarinna till hjälp inomhus, som du vet, och kniper det, måste hon ut på åkern, h o n också, och då står jag där ensam med bar- nen, maten o c h allt.
Ja, det är svårt, men när jag ser, hur pappa sliter, ville jag göra dubbelt, o m jag kunde — o c h hvad gör det också, att jag är dödstrött på aftonen, bara jag är uthvilad på morgonen och kan ta i på nytt.
Lilla Elsa försöker ersätta dig o c h hjälper mig, så godt hon kan.
Språk, musik och sådant, s o m du kunde få lära, är ej för henne, nu när vi ej kunna ha guvernant, men hon kan j u bli en dug- lig flicka pä annat sätt — och lycklig också, hop- pas jag.
Öfver dina kläder oroar jag mig mest, ty din lön kan j u inte räcka till allt, hvad du nu behöf- Farbrodern satt ännu vid sin skrifpulpet, och hon stannade i dörren till kontoret, tvehågsen o m hon vågade störa eller ej.
Ändtligen såg han upp.
» Hvad är det o m?
» » Det är bara några ord.
Har farbror tid? » » T i d?
!
Genast!
Vänta ett ögonblick. » Hon satte sig och såg ned på den trånga, af murar instängda gården.
Hon hade varit kontorsbiträde hos sin farbror i ett helt år.
Allt sedan fadern förlorat på en borgensförbindelse — mer än han egde — och H o l m a måste gå under klubban.
Sedan dess hade hon ej sett föräldrarne eller delat deras bekymmer — annat än som man delar på afstånd, med några ögonblicks smärtsamma tankar då och då — ej mera.
Hon hade sin lilla lön o c h allting fritt.
Mycket arbete för resten, men godt på det hela, om hon också alltid kände sig främmande o c h öfverflödig i det rika hemmet.
Kvällssolen föll in i rummet, förskönande de mörka väggarna, de digra kontorsböckerna, den skinnklädda soffan och farbroderns stränga, mar- kerade profil.
Att han bjudit henne till badorten var ändå ett tecken till, att han hade hjärta o c h tankar för annat än affärerna.
Eller var det bara, för att hon var öfveransträngd, och af fruktan, att hon ej skulle göra nytta för sig framdeles?
Det var en ful tanke, o c h hon sökte stöta den ifrån sig.
» Nå, hvad är det nu? » Han såg på sin klocka, som räknade han minuterna.
Hon reste sig hastigt.
» Jag kan inte fara med till Marstrand.
Jag reser hem! » » Hem?
Prat! » » Jag reser hem. » Hon upprepade det långsamt, men med en beslutsamhet, som kom h o n o m att se på henne, som hade han aldrig sett henne förr.
» Till slit, släp o c h fattigdom i stället för till nöje och hvila? »
» Just därför — för att dela med dem! » » Det är otacksamt. » » Mot farbror kanske, men — ».
Hennes ögon fyll- des af tårar.
» Du har j u gladt dig så åt resan — har du inte? » » Mer än åt något annat. » I detta ögonblick var det ock, som reste sig alla luftslott, alla dåraktiga planer, hon byggt i och för denna resa, dubbelt sköna och förföriska.
» Tänk på, hvad du gör, » kom det öfvertalande.
» Sådant bjuds inte två gånger.
Faster vet ingen- ting — vi låta det stanna oss emellan.
Du får pengar till ny klädning och hatt. » » Nej, jag kan inte.
Mamma arbetar ut sig, och pappa längtar.
Jag skulle inte få roligt borta.
Jag kan inte. » Kontorsboken slog igen med en smäll.
» Nå som du vill — laga bara, att du kommer igen frisk och stark.-) Hon hade kommit med morgontåget och gick framåt landsvägen med resväskan i handen.
Om hon tog genvägen genom Holma skog, var det en- dast en kvarts mil till Björkvik — utgården som fadern arrenderade —, sakerna kunde hemtas se- dan, och hon ville öfverraska de sina.
Daggen låg ännu kvar öfver ängarna, likt ett skimrande silfverflor, lärkorna jublade däröfver, och från skog och björkhult doftade det så un- derbart friskt och stärkande.
Att människor kunna sammangyttra sig i stä- derna, föreföll henne i denna stund nästan ofatt- ligt, o c h hon ryste till vid minnet af det mörka kontoret, dit hon snart måste återvända.
Hon gick fort, med klädningen högt uppskörtad, hatten på nacken o c h ögonen glimmande af lef- nadslust.
Det var så nytt, så härligt, allt hvad hon såg, och ändå så kärt och välbekant!
Där, vid krök- ningen af vägen, skulle hon få se kyrkan, där hon konfirmerats!
Ja, där stack tornspiran redan fram!
Hur var det möjligt, att hon inte saknat, inte tänkt mera på allt detta, som hon nu tyckte sig aldrig kunna skiljas ifrån?
Hon stod länge stilla på backens krön, så vek hon af till venster, där genvägen började mellan solvärmda blommande rågfält med söt mjölstark doft.
Efter en stund var hon inne i skogen.
Där var så mörkt o c h underbart tyst, och som ett ovän- tadt bakslag öfverrumplades hon — som mången gång förut — af smygande bittra tankar, på hvad hon förlorat genom att ej följa med till badorten.
Hon var j u så ung!
Hvarför skulle hon ej få roa sig som andra, utan bara arbeta — arbeta året o m?
Nu hade det kommit ett tillfälle att få vara med, att få visa sig, taga sin del i lifvets glädje, och det hade hon försakat — kanske utan att det var nödvändigt.
Hon förstod faderns ord, att » resan - kanske var till hennes lycka ».
Hade hon inte tänkt detsamma!
Hade hon inte drömt så många dåraktiga flickdrömmar om någon ännu okänd, som hon skulle möta, som skulle älska henne, och som — hon rodnade bara hon tänkte därpå.
Visst hade hon mellan raderna i moderns bref läst mer om öfverarbete, längtan och försakelse, än själfva orden uttryckte; men föräldrarne voro ju gamla, och vid deras år kunde man ej begära annat än bekymmer ocb möda, då man i ungdo- men däremot har privilegium på all lifvets glädje.
Hon hade gått framåt under dessa funderingar, och när hon såg upp, visste hon ej rätt, hvar hon var.
Stora höga träd rundtorn och små otydliga gångstigar härs och tvärs.
Att gå vilse i Holma skog var ej att leka med och nu till, när hon var så ifrig att träffa de sina!
Med ens flammade längtan efter dem alla högt upp ' — allt annat var glömdt.
Hon gick till höger och fann en klippvägg, som stängde, till venster och hejdades af ett snår, rakt fram och höll på att fastna i en myr — tog så en annan gångstig och stod återigen vid klipp- väggen.
Med ens kände hon sig förfärligt hungrig.
Tänk, om hon skulle ligga här och dö, utan att råka föräldrarne, ulan att de ens finge veta, hvad hon gjort för deras skull!
Hon sprang framåt, ref sönder sin underkjortel och sprang på nytt, liIls hon höll på att gä ner sig i myren igen.
Dä ka- stade hon sig franistupa på marken och började storgråta.
Strax därefter sprang hon upp, utom sig af för- skräckelse.
Något varmt, vått hade snuddat vid hennes öra.
En stor brunfläckig hund såg på henne med kloka goda ögon.
Kanske var den ej ensam.
Kan- ske var hon räddad.
Det knastrade bland gre- narne, och hon tyckte sig urskilja ljudet af fotsteg.
» En människa!
Gud vare lofvad! » » Jag har gått vilse, var god visa mig vägen! » ropade hon framspringande, men stannade tvärt.
En lång, välväxt man med mörkt helskägg, kort rock, jaktstöflar o c h grå sidenmössa stod framför henne.
» Hvart ämnar ni er då? » frå- gade han småleende.
» Till Björkvik.
Jag har kommit med tåget och — » » Det var oförsiktigt att gå ge- nom skogen, då ni inte kände den. » » Jag har gått här så många gånger förr. » » Ah! » Han såg på henne.
Hon märkte det och blef blos- sande röd.
Så hon såg ut!
Hvad skulle han länka?
Lerig o m föt- terna, med klädningen uppsatt, underkjorteln sönderrifven, gran- barr i det yfviga ljusa håret, som hon visste stod åt alla väder- streck, o c h spår efter tårar öfver hela ansiktet.
» Nej, nej, behåll klädningen uppe, » sade han, då hon ifrigt ryckte i den.
» Ni är våt om edra små fötter, ser jag, men vi komma strax ur skogen. » » Strax! » frågade hon och såg sig omkring.
» Ni har sprungit i en cirkel, lilla barn, kan jag förstå.
&gt; » Lilla barn! » Hvem log han henne för?
» Jag kommer frän Stockholm », sade hon helt omotiveradt.
Han smålog och såg återigen på henne.
xOch tänker stanna på Björkvik? » » Sex hela veckor. » » Inte längre? » » Det är ovanligt långa sommarferier.
Det är bara, för att det är min farbror. » Så afbröt hon sig.
Hvad kunde allt detta intressera h o n o m?
Han visste j u inte, hvem hon var, lika litet sorn hon kände honom.
» Nu kan fröken se sjön glittra mellan träden. » Fröken!
Han hade således insett, att det hvar- ken gick an att kalla hennne ni eller lilla barn.
Hunden gick bredvid henne och slickade då o c h då hennes hand, solen brände, och barrskogen ångade.
» Det är härligt, men varmt, » sade han.
och tog af sig mössan.
» Och nu går herrn längre, än som behöfs — bara för min skull. » Han svarade ej, men böjde sig ned och klappade hunden.
» Thieros har gjort ett godt arbete i dag.
Det var han, som fann er. » Hur god han såg ut, hur manlig och kraftfull, hon hade ej vågat se på honom förut.
» Ja, här ligger Björkvik, » fortsatte han.
» Nu hittar fröken väl? » De stodo vid en stätta, o c h hon var rädd han skulle hjälpa henne öfver — hon mindes, att hon hade ett litet hål på strumpbenet.
» Ja, » svarade hon ifrigt — » och tusen tack! » » Och ni stannar bara sex veckor?
Nå, jag får väl försöka begagna tiden. » De skildes åt med ett handslag, o c h hon var öfver stättan, utan att han kunde begripa, hur det tillgått.
(Forts, å sid. 434) Bland nyheter, som komina att inflyta i Idun for nästa är, vilja vi särskildt påpeka fru F. NI.
Chrysanders vid Muns senaste stora täfiing prishelönta novell » Den rätta », hvilken börjar det nya årets följetongsafdelning och kommer att sträcka sig ett godt stycke fram på våren.
Dessutom erhålla alla, som prenumerera på Idun från årets början, gratis fru Ellen Bergströms förträffliga och likaledes prisbelönta arbete: » Huru skall " kvinnan bäst kunna bidraga till höjande af familjens ekonomi? » — tryckt i bokform.
Endast dessa tvänne arbeten äro till- sammans mera värda än den obetydliga prenumerations- afgiften — 4 kronor — för hela årgången, j.e-fy Ett intryc^ från Eugeniahemmet, Af Mathilda Roos.
pj| å har en han land tb o ligen kom mer sitt til p l rog S tockho u lm, - v a n p å r a m p p s so a m t å h ts a k n il iga und s e tä l en vistel o se ch in rät h n u in g a r s, ta- • r n i f v u d d önskar om bese d.
en B a l n d sand d e essa til h å ö te r rfinn e e s t k o v f- inliga t k a e ö s n t net, — r e d o ch • E sä u r g sk ild t em om ho n enna är lil m aka till- och m o d e r — e n a i h m e.
t D a f rörande lyktsort, som n i o a m sig lid g ö n m m er — det de m es so t m bä f a l a a d e n t u i t n an e ft gen sk u ld — har na en sä so l s m am ej drag n g s k r a p å h v a r j e k v i n l i g t u r, ats m a o f de lå rn g, het hon och som själfv h is a k r he o t. mk D en sig l f e y ö n c rd k e lig rfv a r n i g lee å nde m f a ris r k a rer, ba m rn å, hän lä d n gta f r ör a a t t få se- s d e an d s k e k s ä a s n a ra s m t y a i m g era ännu m era at ödm u j d k a o s c in h s ta k c u k ld - s till am G, ud än n n a u geno s m m a n a d g ä l a lig t a sp m rida odern a, f h s o in n ly so c m ka s å t lf a n d r a.
D e n o l y c k j ä m å s s k e t e kä e m pa beho m ed at s u j l k d om sig o, ch at so d rg e, t k än n er k a n t f ä r a f i n n s en et finns smärta s s tö r t re a ä t n b h e a nne d s enn e a jen, sm o ä ch rta, a s t å d e t ä ä r at hälften af dess tyngd är borta.
De re t san v d ar e en m u e l n släk o tin k g tober — dag, e d å u ja n g g m ed k- e n k v i n l i g n l y c l g ig af m o r m ed till tre Eug fr e is n k a e, m v m ack ra dä b arn — be- m g i a f a i - h e, t r j a g l o f v a t a v t ilad v ara öfv h enn d e e s t v c a ic c e k r r o a n. h E n tu n g set, s ä t d m n n i g h e e r v i t a h u ä r låg på sin höjd med de gulnade, aflöfva d d e e t Med teckning af Viktor Andrén.
träden rundt omkring.
Himmelen var betäckt med blygråa moln; ibland kom en stormil susande mellan de halfnakna grenarne och drog upp hela hvirflar af nedfallna löf.
Ibland var det, som om hela naturen plötsligen dom- nat bort; allt blef så tyst, så orörligt stilla, att man kunde höra, huru bladen föllo med ett sakta, vemodigt prassel.
Då vi kommo fram till Eugenia-hemmet, hade barnen sin middagstimme.
I stora sa- len på nedre botten sattes de kring ett stort bord, krymplingar, blinda, lama, om hvaran- dra.
De sjukaste, det vill säga de, som ej kunde äta själfva, sutto vid särskilda små bord och matades af sköterskorna.
Sedan föregående besök kände jag igen flere af barnen; som jag emellertid icke va- rit där på ett par år, hade många förändrats och, trots vanskapligheten, växt och utveck- lats.
Gossen därborta t. ex., som går på träben, och som, då han efter två, tre ampu- tationer och månadslånga lidanden slutligen kom upp, blef så glad och tacksam öfver sitt träben som kanske ingen af oss öfver lyckan att ega friska lemmar, — han har nu vuxit och blifvit en stor, duktig pojke, som icke alls tyckes vara nedtyngd af sin olycka.
Flere af hydrocefalerna, d. v. s. sådana som till följd af vatten i hjärnan ha ett onaturligt stort, uppsvullet hufvud, hade också skjutit upp och, som det tycktes, blifvit något min- dre hjälplösa.
Några voro sig däremot orubb- ligt lika; åren hade gått öfver dem som frost- nätter öfver redan förfrusna, torkade blom- mor, där fanns ingen fägring att härja, ingen ungdom att röfva.
En flicka, som sitter där- borta och matas, är redan öfver 30 år, men som hon nu ser ut, såg hon ut för många år sedan, och hon skall troligen, om hon får lefva, icke märkbart förändra utseende.
Det lilla rödletta ansiktet, skrumpet och torrt som ett fruset lingon, de vanskapliga lemmarne, förvridna af oupphörliga nervryckningar, ha ingen kraft vare sig till utveckling eller för- ändring, blott till ett långsamt, omärkligt af- tynande.
En annan flicka, » lilla Lina », en pigg, tref- lig 17-åring, med hvilken de besökande gärna prata litet, bar också ohjälpligt stannat i väx- ten.
Hon är så liten, som om hon blott räk- nade åtta, nio somrar, och till följd af svåra fistelgångar kan hon ej växa, men trots sin lilla hopkrympta gestalt ser hon glad och frisk ut och förefaller att vara ett slags kustos för de andra barnen.
Jag gick omkring och pratade med bar- nen och, vana som de äro vid ständiga be- sök af främlingar, svarade de mig gladt och ulan den minsta blyghet.
Men min följesla- garinna kunde ej taga saken på samma sätt som jag.
Hon var häftigt upprörd; alltemel- lanåt måste hon gå afsides för att dölja sin rörelse.
Jag visste, jag också, af erfarenhet, hur svårt hon kände det; jag visste, att för- sta gången man ser dessa små varelser, är det omöjligt att icke så uteslutande gripas af deras lidande, att man glömmer allt, hvad som måhända gömmes under denna dystra yta: den kärlek, den barnsliga glädje, den förnöj- samhet, den arbetslust, som kan gifva deras, mänskligt att döma, härjade lif skönhet och betydelse.
.
.
Sedan vi varit i öfre våningen och helsat på gossarne, som där intaga sin middag, be- gåfvo vi oss genom en lång täckt gång ned till det i en flygel belägna idiothemmet.
Det är här den svaga tron så lätt vill svikta, det är här känslan af en oändlig, rätt- vis kärlek stundom liksom kväfves af dessa förfärliga: » hvarför », som likt mörka skuggor vilja resa sig i ens inre.
Hvad betyder det, att kroppen lider, hvad gör det, att lemmarne äro vanskapliga och ansiktet härjadt, om blott ur ögat framlyser en själ, som kan bildas och utvecklas för evigheten?
Men denna slöa blick, i hvilken intet själslif återspeglas, detta ändamålslösa, vedervärdiga lidande, hvad gag- nar det till, hvad är dess mål, då ingen ut- veckling vinnes därmed?
Jag kan ej beskrifva, hvilket gripande in- tryck denna melodi gjorde.
På dess toner kommo böljande en mängd stämningar från lifvet därute, stämningar af glädje och ung- domslycka, otydliga bilder af glada, leende ögon och rosiga kinder — och mot allt elän- det, all den vidriga oskönheten härinne bröto sig dessa stämningar med en hemskt skärande glans, likt en solstråle som faller in i ett svart likrum.
» Har du mod » — frågade jag min föl- jeslagarinna, då vi närmade oss flygeln.
— » Kom ihåg, att hvad vi nyss sett af sjukdom och lidande är ett intet, jämfördt med hvad som gömmes inom dessa väggar.
Det är det djupaste mänskliga elände, som här kom- mer oss till möte. » Min följeslagarinna ryste till och stod ett ögonblick tvekande.
» Hvad en del mödrar hela sitt lif ige- nom får bära, bör jag kunna uthärda att se, » sade hon slutligen till svar på min fråga, hvarefter vi tillsammans gingo in i det första af de rum, där de stackars små va- relserna framlefva sitt, efter vårt sätt att se, tunga, gagnlösa lif.
Hvad som skiljer idioterna på Eugenia- hemmet från dem, som äro intagna på andra idiot-hem, är att de förra, till följd af kom- plicerad idiotism och kroppslig sjukdom, äro ur stånd till något slags arbete.
Merendels sitta de hela dagen igenom i sin stol och upphäfva underliga läten, ibland vilda gläd- jeskri, ibland ångestfulla, otåliga rop, som påminna om ett fängsladt djur.
Ibland ha de egendomliga, vidriga vurmer; en gosse t. ex., en mager, slankig figur, som dock tyc- kes kunna sitta upprätt, fingrar nästan oupp- hörligt på sin näsa, som blifvit alldeles röd och svullen af det ständiga handterandet, — det är alldeles, som om hela hans själslif — ifall man kan använda detta uttryck!
— gått upp i en enda stor undran, öfver hvad det är för en utväxt, han har i ansiktet.
En li- ten flicka kastar sig gång på gång framstupa på golfvet i samma ställning som en öster- länding, då han bedjer.
En annan håller nå- gon leksak i handen, gapar, så att man ser ett stort, svart svalg, och ramar som en kalf.
I en säng ligger en liten varelse, som har ett fullständigt aphufvud; man behöfver ej fråga, om hon är idiot, man ser det på det smala hopklämda hufvudet och det skarpt utvecklade käkpartiet.
Hvad ha de här att göra, dessa toner, som i sin banala enkelhet dock gömma så många luftiga drömmar från lifvets vår — hvad ha de att göra, dessa yra, glittrande trollsländor i detta lidandets hem, där luften är tung af sjukdom och sorg?
Hjärtat krymper samman vid åsynen af dessa arma varelser, hvilkas hela lif förflyter likt en tung, oredig dröm, en hemsk nattlig mara, som ingen morgonsol skingrar.
Hur ser det ut inom dem — råder där en abso- lut slöhet, en absolut medvetslöshet, — eller är det icke stundom en dof, kvalfull ångest, som skymtar fram ur blicken?
Ja, detta skall ingen läkare eller psykolog kunna säga oss.
Hvar finns för resten grän- sen mellan det medvetna och det omedvetna lidandet?
Kan man icke i t. ex. en hunds ögon ibland se ett uttryck af smärta så djup, så intensiv, att man tycker endast ett mänsk- ligt öga kan se så lidande ut?
Och här fin- nes dock en bunden människosjäl, en själ som våndas och ängslas i den kropp, som af föräldrars eller förfäders synd smidts till förnedrande bojor i stället för lydiga verk- tyg åt anden.
Medan vi stodo där och med tårade ögon följde de stackars idioternas besynnerliga rö- relser, afbrötos plötsligen våra betraktelser af ljudet från ett positiv, som därute på gården spelade upp en valsmelodi.
Medan jag stod där och öfverlemnade mig åt dylika tankar, fick jag höra en röst bred- vid mig, som sade: » Nu bli barnen så glada; det roar dem så, när någon kommer och spelar för dem. » Det var den vänliga sköterskan, som visat oss hemmet, och då jag nu vände mig mot henne, såg jag, hur hela hennes ansikte strå- lade af glädje vid tanken på barnens nöje.
Vi gingo ut på förstugubron och sågo där- ifrån, hur på trappan till stora huset, vid hvilken positivspelaren stannat och i rask fart vefvade på sitt instrument, samlats hela skaran af de barn, som voro i stånd att själfva röra sig.
Krymplingar af alla slag stodo där om hvarandra; bleka kinder och tärda drag mötte blicken, hvart man såg, men öfver de flestas ansikten låg ett det mest rö- rande uttryck af barnslig glädje.
Ett par af de relativt friska klappade i händerna och hoppade skrattande omkring.
Jag vände mig emot min följeslagarinna; men hon mötte ej min blick, hon hade gömt ansiktet i näsduken och snyftade sakta.
Och positivspelaren vefvade oförtrutet på; de lekande valstonerna ljödo ut öfver den stilla gården med de små dansande krymp- lingarne, de gula höstlöfven, som föllo det ena efter det andra, och den mörka himme- len, bakom hvilkens tunga skyar solen gömt sig undan.
I detsamma kom sköterskan ut på förstu- gubron med en af idioterna i sin famn.
Den lille gossen höll sina armar om hennes hals med en kraft och en innerlighet, som vittnade om, att denna rörelse åtminstone var fullt medveten.
Öfver hans bleka ansikte med de stora, öppna, blinda ögonen låg ett nästan soligt uttryck; han log, såsom man ler, då i hela ens varelse kännes endast välbehag, un- der det han hårdare och hårdare tryckte sig emot sin sköterska.
» Han är så kär i mig, den lille stac- karn, » sade hon småleende, » det gör ho- nom en sådan glädje, då jag så här lar upp honom. » Och hon strök smekande handen öfver hans hufvud, under det den lille gossen fort- for att trycka sig intill henne med samma lyckliga leende öfver sitt blinda ansikte.
Jag tyckte i detta ögonblick, att de glada tonerna från positivet ljödo mindre skärande, mindre vilsekomna.
Det var dock glädje, som återspeglades i den lille idiotens ansikte; det var en känsla af lycka, som genomströmmade hans stackars förkrympta hjärta, då han tryck- te sig intill sin kärleksfulla vårdarinna.
Bak- om denna dystra natt af lidande, bakom dessa bilder af mänsklig förnedring, dessa hemska vittnesbörd om skuld och synd, som under några ögonblick så häftigt upprört mig och frammanat gengångare af förflutna tiders tvif- vel, såg jag ånyo glänsa den lifgifvande solen
— Guds eviga kärlek — hvars hemlighets- fulla, underliga vägar måste framtvinga ett ödmjukt: » jag förstår e j », men hvars vär- mande kraft framlockar blommor äfven på den mörkaste, ödsligaste stig.
Hvarför måste dessa stackars varelser lida, som de göra?
Hvarför måste, år från år, odödliga själar hållas bundna i tunga, väm- jeliga fjättrar?
Det vet jag e j; jag måste lära mig att H e l s n i n g.
' ' rån andra sidan hafvet På böljan toner gunga, Som sång af sorg och oro I kvällens timme sjunga.
En ton om tålamodet, Då frost på tegen andas, Då hagel mejar skörden, Då bark i brödet blandas.
Ej under att den sången Dig sänkes djupt i hågen: Det är din egen broder, Som sjunger öfver vågen.
En ton om mannamodet, Som rätt mot maktspråk vänder, När lagens rågång hotas Åf våldets hårda händer.
Han bor vid blåa tjärnet, Där gyllne hjortron glöda, Yid svedjeland i skogen, Där smultron lysa röda.
Den sångens ton besvaras Åf tusenstämmigt eko: Det ropar ve åt alla, Som tro och lofven sveko.
När glädjens sång han sjunger I mörka furususet, Då blossa vilda rosor Likt morgonglöd ur gruset.
Det ropar: hell dig ädle, Som manligt tål och lider, Som stark i arm och vilja För rätt och frihet strider!
ut- tala det för högmodet motbjudande: » jag för- står ej. » Men ett vet jag, ett förstår jag: där lidandet är gränslöst, där mörkret är stort, där fordras mycken kärlek för att framkalla glädje, att fånga solstrålar.
Och där mycken kärlek finns, där löses äf- ven den bittraste af lifvets gåtor.
Just som denna tanke for igenom min själ, föreföll det mig, som om en plötslig ljusning flugit öfver naturen därute.
Jag såg upp mot himmelen; mellan de mörka molnen syntes en strimma af solen, som upplyste det nyss så dystra landskapet.
Den var mycket blek, denna solstrimma — blek som återskenet af den eviga kärlek, vår synd, vår misströstan, vår egoism bortskym- ma — men det var dock sol!
Om n af e d e a t a ny års pre p n re u n m um e n ra Men n- när om sorg han sjunger, t p e å r e s Id k u a n ffa h d v till e ar en n d e r a t hvita, röda, n ä sta ytt å e r r, lig s a k r u l e fö R e ä d tt.
ra s Ljungblommor ät- t o a c s h i utv st i å n d a t t e r b Likt tvänne syskontoner d d g e a lä tid sa n r in en l ti e d d n e i s n, g ä!
ra in g n e o n r.
, f A ör rb e et d er s e å g - en Från daggstänkt tufva glöda.
Efter femton år.
Cecil a Båå h t - Ho m l berg.
T e c k n i n g af J jf är hon stod i sitt eget lilla enskilda rum, 3i hvilket låg litet högre än de andra, och till hvilket några trappsteg ledde upp, kunde hon se ned genom hela våningen.
Alla dörrar stodo öppna, och solen sken in på de friska gröna växterna, som i behagliga grupper stodo framför fönstren; tjocka brokiga yllegardiner hindrade da- gern att bli för stark, den fick af dem ett röd- aktigt skimmer, hvari alla de många småsaker, med hvilka hon tyckte om att pryda sitt hem, glimmade och blänkte, och som förlänade ett visst lif åt väggarnas taflor.
Hon hade öppnat ett litet skåp, hvari hon för- varade sina kära minnen från ungdomen.
Hon hade framtagit en dräkt, hvilken hon burit som sextonårig flicka.
Nästan med ömhet utbredde hon den framför sig, i det hon med ett dröm- mande uttryck strök med handen öfver tyget.
Det var ej någon elegant baldräkt eller glän- sande silkesskrud, ej ens hennes äfven väl för- varade hvita bruddräkt; hon hade ej burit den i salongernas sällskapslif; men den påminde henne om ångest och förskräckelse, om eld och dån, om rök och brak; den erinrade henne ock o m ljufva sommardagar, då hon för första och enda gången i sitt lif skänkte bort sitt hjärta — den fram- kallade hennes lifs sommarsaga, hvilken nu åter drog genom hennes själ.
— Det var en liten en- kel bomullsklädning, hvars vader voro liksom öf- versållade med små hål, som om den varit utsatt för ett regn af gnistor.
Det var nu femton år sedan.
Hela sommaren hade hon bäfvat vid tanken på den kommande upplösningen i hemmet, som hen- nes fars död nödvändiggjorde; att se detta hem, där hvarje träd, hvarje buske talade till henne liksom med sitt eget språk, detta hem, där hon lefvat sin så outsägligt lyckliga barndom, i all- deles främmande människors händer — det var henne nästan outhärdligt; hon grubblade däröfver beständigt, och hon sörjde äfven hvarje sommar- dag, som, hastigt flydd, förde henne närmare till en vemodig vändpunkt i hennes lif.
— Ack, ack, att hon kunnat taga det med sig, allt detta, som andra aldrig skulle kunna älska som hon, ty en- dast för henne hade det allt sitt eget hemlighets- fulla, hviskande språk!
Men stundom kunde hon glömma sin sorg.
Hon deltog i lekar o c h skratt i parken; smidig och liflig, iklädd den enkla ljusa bomullsklädningen, var hon främst i krocketspelet och snabbast i enk- leken — men alltid var han vid hennes sida, barndomsvännen, den unge studenten, som under sommaren besökte hennes bror.
Han gnabbades alltid med henne, och hon påstod högt och ifrigt, att hon ej fördrog honom — hans leende, litet spefulla ögon gjorde henne harmsen och het; långt bort slungade hon med välriktade slag hans kula i krocketspelet, men hon blef alltid tagen i enk- leken.
På mellanstunder läste de högt — han och hennes bror —; de sutto under det blommande röda hagtornsträdet i parken.
De läste Runebergs » Hanna », prestgårdsidyllen, den första unga kär- lekens lofsång; hon låg då vanligen utsträckt i det mjuka, mossblandade gräset, hvari den blå veronikan så rikligt växte; med armarne under hufvudet blickade hon upp mot den ljusa som- marhimlen, som skymtade mellan trädets klarröda blommor o c h mörkgröna blanka blad, lyssnade till dikten och mötte ibland blicken ur hans ögon, icke längre spefulla, utan sällsamt strålande.
Och i trädets bark hade de alla tre inskurit sina namn: det var så godt som förlofningskort, hade han leende sagt.
Förtretad hade hon då med ett kraftigt snitt bortskurit sitt eget.
Och han hade en smula hånfullt bugat sig för henne och gått sin väg med det vanliga spefulla löjet.
Hvad hon var ond på honom då!
Så kom hennes födelsedag, sommarens festdag, af henne själf och alla hennes vänner med läng- tan motsedd.
För sista gången samlades de nu omkring henne, och muntrare än någonsin gick dansen ute i det gröna på den stora planen i parken, skuggad af resliga äppleträd och en tät hög hasselhäck, hvars omogna, i stora ljusgröna, litet ludna hylsor sit- tande nötter de emellanåt under lekarne hoppande sökte nå.
Och leken hade varat, tills skymningen bredde sig under träden och ljusen från den stora hufvudbyggnaden vackert glimmade ut genom de af aprikos- o c h persikoträd omgifna fönstren och liksom vinkade dem in.
Öch folkens krets till himlen På skilda tungor beder: Gif värn åt Suomis frihet, O du, som världar lederl Ernst Beckman.
Då alla sedan rest — han också, långt bort till sina föräldrars hem och med honom hans vän, hennes bror — hade hon ensam gått om- kring i trädgården, gripen af ett sällsamt vemod.
Blommorna i rabatterna doftade starkt, fuktade af daggen; kvällen var stilla, och popplarnas löf, som eljes nästan ständigt prasslande skälfde, voro alldeles orörliga; det nästan vemodiga lugn, s o m hvilade öfver nejden, inverkade döfvande — hon kände sig mera ensam än någonsin förr, och det var, som om det muntra skratt o c h den klin- gande sång, hvilka nyss omgifvit henne, skulle hafva gömt sig kvar därinne under de mörka träden, som o m luften omkring henne ännu skulle vara fylld af ljudet af glada röster.
Men tyst- naden stördes endast af det entoniga ljud, som de kväkande grodorna frambragte i den sänka ängen, hvarifrån lätta dimmor uppstigit.
Och åter hade denna beklämning kommit öfver henne, denna smärta att snart för alltid nödgas lemna dessa kära trakter; hennes tankar flöto nästan drömlikt öfver i det förflutnas minnen, i fram- tidens obestämda förhoppningar: skulle det kom- mande okända ens tillnärmelsevis kunna göra henne så lycklig, som hon varit?
När hon omsider gick in, blef hon länge sit- tande i det öppna fönstret, alltjämt tankfullt grubb- lande o c h blickande ut öfver den sofvande slätten, bort mot himlen i vester, där ännu en starkt röd strimma af aftonens sista skimmer dröjde kvar, och mot hvilken de höga spetsiga popplarna af- tecknade sig mörka, orörliga, med hvarje blad i hvila.
— • Så hade hon suttit länge, länge, med en känsla, som om hon toge ett farväl.
— — — — Det var ett farväl.
Nästa dag, då morgonsolen redan stod högt på himlen, slogo väldiga lågor upp, tunga rökmoln omhvärfde huset, trädgården — allt; elden hade sluppit lös, och den tilltagande starka vinden kom den att med ett susande ljud flyga äfver hela gården.
Hon hade för att ropa tjänarne in vid frukost- tid kommit ut på den vid sidan om hufvudbygg- naden liggande kringbyggda stora uthusgården, just som den första eldslågan lik en spetsig tunga stack upp öfver takåsen hos arrendatorns, och innan hon fått tid att ropa till de därinne syss- lande, hade^ tungor efter tungor, fladdrande små skarpgula lågor i hvinande, susande fart, spridt
sig vidare, vidare, från hus till hus, följande halmtakens åsar till dess den sista lilla flamman nått det ställe, där den första stuckit fram; alla dessa tusen små lågor vallade nu ut öfver halm- stackar och vedstaplar — hela gården var ett eld- haf — det fördes af vinden bort till den vackra hufvudbyggnaden af tegel — tog i markiserna utanför gafvelfönstren till hennes lilla vindskam- mare — alla rutor sprungo med en stark smäll, och in i vindsvåningen strök elden, gripande i takbjälkar och trävirke.
Ett ögonblick hade hon känt en oändlig mat- lighet i knäna; hon hade fattat tag i det gamla brunnskaret för att stödja sig; men blott ett ögon- blick.
Nästan lika snabb som den fladdrande lå- gan hade hon störtat tillbaka in i rummen, där hennes moder var allena; hastigt hade hon stängt alla fönster åt vindsidan för att hindra de stora, af blåsten lösryckta brinnande halmflagorna från tak och stackar att komma in; luften därute var mörk af rök och aska, elden dånade och brakade, den rasade redan i huset öfver deras hufvuden.
Ulan rast ilade hon från rum till rum, hopsam- lande alla kära minnen, först den döde faderns porträtt; folk kom ilande från alla håll, sprutor framkördes i rasande fart, valtenstrålarne hväste öfver eldhafvet, stråle på stråle smattrade in i lågorna; men hon gaf ej akt på tumultet om- kring sig.
Med själf tagen, obestridd myndighet ledde hon det arbete, som så många villiga händer snabbt utförde; från rum till rum sprang hon, anvisande, med.
af stundens spänning ökad styrka, själf bä- rande stora tunga möbler.
Hennes moder, s o m nere på den vackra lek- platsen tog emot alla räddade saker, var utom sig af ångest för henne och sände bud på bud, att hon skulle lemna det brinnande huset, hvari taken redan började instörta; hon gaf ej akt där- p å; så länge det ännu fanns kvar där inne en enda bit att rädda af dessa mångfaldiga ting, som tillsammans bildat hennes hem, hvilka hon hållit af såsom nödvändiga tillbehör till detta, så länge vek hon ej från sin post; håret flöt ned öfver hennes axlar, hon var svart i ansiktet af rök, flere gånger hade eldgnistor fattat tag i hennes klädning, och en gäng hade man måst rikta en vattenstråle emot henne.
Men i nästa ögonblick var hon åter i full verksamhet, hes af att be- falla, halfkväfd af rök.
vakt vid den hvita marmorstenen, så att den ej skulle skadas i tumultet, som sträckte sig ända in på kyrkogården.
Doft buller och ett o c h annat rop hördes ännu från brandstället; men öfver slätten hvilade eljes tystnad.
På vägen ljödo snabba steg; hon såg dem kom- ma springande i skymningen, brodern o c h hans vän, och hon kände dem genast i deras hvita sammetsmössor.
De ilade fram till den lilla ge- stalten, som orörlig stod på den höga vallen; o c h medan hennes bror, alltjämt springande, fortsatte vägen fram för att uppsöka deras moder, stan- nade den andre kvar, och snart stodo de där, han och hon, hand i hand.
De satte sig ned på den med många vilda blommor bevuxna gräsvallen, hon ännu tyst, fortfarande nästan bedöfvad, men finnande helt naturligt, att han kommit och nu satt där bredvid henne; han åter kunde icke dölja sin oro, j a sin sorg, öfver att han för den långa vägens skull ej hunnit fram, förrän allt var slut, öfver att hau så skulle möta den ännu i går så glädtiga ungdomsvännen, med hvilken han ej fått dela fara och ångest.
, Och kvällen sänkte sig allt mera öfver slätten: dimmor uppstego från ängarna; syrsor sjöngo i gräset; långt borta glänste ännu en svag strimma af hafvet; i gårdar och byar var allt dagens ar- bete slut, och i doftande klöfvervångar rasslade tjudret från en och annan ännu betande ko.
Hand i hand vandrade de två framåt mot den svartbrända poppelraden.
Tagande en omväg för att undvika folket och bråket bland dem, som ännu höllo på att släcka, styrde de nästan omedvetet stegen ned till par- ken; den stora planen var fylld af alla möjliga föremål, och pä gräset låg det af henne sist räd- dade, af sprutorna genomdränkta linnet utbredt.
Alltjämt hand i hand nalkades de det röda hag- tornsträdet; här tog han henne i sina armar, strök tillbaka hennes hår, kysste hennes ögon.
kysste hennes kinder och läppar, o m igen och o m igen.
Och hon tog h o n o m om halsen, lutade hufvudet mot hans bröst och snyftade sakta, medan hela hennes gestalt darrade under inflytande af den föregående starka själsspänningen och den ny- vunna lyckans djupa glädje.
Slutligen lyfte hon åter upp sitt ansikte och leende mellan tårarne — han kunde nätt och jämnt i sommarskymningen uppfånga den skälm- aktiga blicken ur hennes ögon — visade hon med handen på den ljusa fläcken i trädets bark — spåret efter hennes knif — och hviskade: » Nu tror jag, vi o m igen kunna skära in våra namn där — så blir det ändå vårt förlofningskort. » Skuggorna under parkens höga träd blefvo allt djupare.
Uppe från den plats, där hennes hem stått, hördes ännu ljudet af arbetande sprutor.
Och åter blef hon allvarsam: hennes hem, där hon lefvat sin lyckliga barndom, det hon med ångest tänkt sig skola lemna, det hon önskat kunna föra bort med sig, på det inga främmande människors blickar måtte komma att med likgiltighet hvila, på hvad för henne egde oskattbart värde — detta allt var nu borta, försvunnet, utplånadt!
Hon snyftade af smärta, men midt i sorgen med en känsla af tröst, öfver att.
nu ingen främling mera skulle kunna nalkas det; hon skulle slippa att återse det, på en gång detsamma och dock ett annat; ja, borta var det visserligen — i hennes minne och tankar skulle det iikväl Iefva kvar.
Nya byggnader och nya anläggningar i det sköf- lades ställe skulle komma att uppstå och ordnas af andra, som här skulle lefva lyckliga; men hen- nes hem egde endast hon, gömdt djupt i hjärtat som dess dyraste minne.
— — — — — — — Femton år fyllda af ostörd harmoni hade gått sedan dess, och af dessa tio under gemensamt arbete, gemensam glädje i det hem, de själfva skapat.
Ibland hade de tillsammans framtagit och be- traktat den dräkt, hon burit under dessa deras ungdoms mest minnesvärda dagar, den lilla ljusa bomullsklädningen, hvars vader voro liksom öfver- sållade af hål, brända af ett regn af gnistor.
Vaknande upp ur sina tankar, där hon stod i sitt eget lilla rum, blickade hon ned genom vå- ningen, hvars alla dörrar stodo öppna; solen sken in genom fönstren och spelade öfver växternas gröna b l a d; allting såg gladt o c h vänligt ut.
— Nästan ömt strykande det nu gulnade tyget med handen, vecklade hon det åter samman och gömde det i skåpet, där hon förvarade sina skatter från flydda sommardagar.
Till slut återstod endast linneskåpet, hennes moders stolthet; nästan alla de räddande hade nu af röken jagats ut; de ville föra henne m e d; hon slet sig lös, sprang tillbaka, flämtande o c h med okuflig energi.
Ut ur det brinnande skåpet ryckte hon de prydliga linnehögarne, redan svedda i kanterna, hög efter hög kastade hon ut genom fönstret; då hördes plötsligt omkring henne ett fruk- tans värdt brak, utanför höjdes skri af hundrade röster, hon kände sig häftigt gripen och utburen och kom ej till besinning, förrän hon befann sig stående ute på den lilla bakgården, där hon kände, hur askan efter de redan nedbrunna torf- o c h vedstaplarne var brännhet under hennes tunna skor.
De omgifvande hade med ens blifvit tysta och bleka — alla stodo stilla o c h stirrade: taket i det rum, hvari hon nyss stått, hade instörtat med grus och bjälkar; hon hörde de flämtande andetagen från den man, som rusat efter henne och nästan kastat ut henne; borta på andra si- dan arbetade ännu sprutorna, en o c h annan vat- tenstråle brusade in i elden — men mera matt än förr — all räddning var hopplös.
När eftermiddagen kom, voro af hennes hem en- dast de svarta murarne kvar.
Med sin moder hade hon hemtats till ett vän- ligt grannhem i nästa b y; man hade velat förmå henne hvila; men hon fann ingen r o; efter ett par timmars nervös slummer hade hon åter lem- nat sin moder, omhuldad af deltagande vänner; ut ilade hon den kända vägen fram; hon drogs tillbaka till det ödelagda hemmet.
Hunnen halfvägs, till sockenskälet, där vägen delade sig på en backe, gick hon upp på den höga dikesvallen vid sidan och såg framåt mot det håll, där hemmet legat; rödaktig brandrök syntes ännu; kyrkan helt nära bredvid stod hvit, o c h vänlig som alllid, men af kyrkogårdens al- mar hade många delat det öde, som öfvergått hennes kära buskar och blommor i trädgården; kala och svarta stucko de nu upp.
Den ljusa sommarkvällen var stilla; vinden hade lagt sig.
I sin lilla förbrända bomullskläd- ning stod hon där med det ljusa långa håret ännu oredigt omkring sig; hon stirrade bortåt mot den tomma platsen, o c h hon kände med vemodig glädje, att dock något fanns kvar därborta, s o m oskadadt tillhörde d e m: hennes fars graf.
Midt under det elden rasade som värst, hade hon ställt t årda år och svår tid hade de haft att kämpa med på den gamla herrgården.
Arbete och omsorg tycktes intet hjälpa.
Boska- pen ville ej trifvas, åkern ej frodas.
Allt där hade blifvit märkvärdigt gammalt och kraft- löst: de stora parkträden föllo, alla tak blefvo otäta, alla väggar lutade, äppelträden buro små, maskstungna frukter, och trädgårdslanden tycktes ej mäkta framalstra annat än ogräs.
Människorna på den gamla gården fattades af ängslan.
» Vi duga ej mer, » tänkte de, » gården är nog bra, men vi duga ej.
Nya stränga tider äro komna, bistert arbete och oaflåtlig kamp fordra de af dem, som vilja bestå, men sådant är ej för oss. » Och de kände, att de voro dömda att förgås, därför att de voro gamla och ej kunde följa med den framstormande tiden.
V ä l hade de gjort en och annan ansträng- ning för att hålla allt vid makt, men de fat- tades af modlöshet inför dessa gamla tjänare och dessa gamla hästar, inför alla dessa gamla, som nog ville, men ej mäktade.
Gamla sed- vanor förmådde de ej bryta, nya bruk kunde de ej följa.
Egarne af den gamla gården kände sig glömda.
D e måste sälja gården och lemna barndomshemmet åt främlingar.
De voro ej sådana människor, som tiden be- höfde.
De älskade lugn och sorglöshet.
D e voro helt visst ej värdiga att behålla den gamla gården.
Så hände sig en stilla sommardag, medan folket arbetade med rågskörden, fast där nog ej fanns mycken råg att skörda, att husets damer sutto på trappan med sina handarbeten.
De sutto tysta, såsom de gärna gjorde på senaste tiden, men deras tankar vandrade i de vanliga spåren.
Då de gåfvo akt på, att slingerväxterna, som eljes brukade nå tak- åsen, nu stannade på halfva vägen, och sågo mängden af torra grenar i buskagerna och märkte, hur ostadigt och bräckligt trappräcket blifvit, så kände de alla lika tydligt, att de ej hade krafter nog att upprätta allt detta, som vilié falla.
Och i tankarne sade de till sig själfva: » Detta går ej.
V i måste bort härifrån; här behöfvas kraftigare armar än våra. » Men dessa tankar hade ännu ingen vågat högt uttala, ty de hade gården öfver- måttan kär.
De kände det bittert, att de nu skulle kastas bort som något, för hvilket ej mer fanns plats eller användning.
Naturen för- kastade dem, människorna glömde dem.
Gam- malt herregårdslif, sådant som de tyckte om, fick ej mer föras.
Det var, som om tiden ej hade råd med sådant.
Som de nu sutto där, hörde de plötsligen några gälla klarinettoner från flygelbyggnaden, där gårdskontoret låg.
A f de första, osäkra drillarne blef det snart melodier, ypperliga, gamla dansmelodier, som de alla hört så ofta, att de kunde gnola dem takt för takt, och så blef det » Neckens polska » och så till sist » Preciösa ».
D e hörde genast, hvem det var, som satt nere på gårdskontoret och underhöll inspek- tören med musik.
D e kunde ej tvifla på, att deras egen gamle spelman var kommen till går- den.
Det var längesedan han varit där nu, men förut, — ack, så många gånger!
Han var ingen vanlig bondspelman.
Han hade varit fältmusikant, och en tid, i hans ungdom, tänkte hans direktör på att sända honom till Stockholm och låta honom få konstnärlig utbildning.
Det var mycket hos honom, som lofvade framgång.
Han hade godt hufvud och riktigt glänsande musikaliska anlag, god sångröst, godt sätt och ett ståtligt utseende.
Det var underligt, att han ej kun- nat arbeta sig upp till herreman, men han hade gift sig med en bondkvinna, som endast velat förbli hvad hon var, och detta torde hafva stäckt vingarna på honom.
Fattigdom och sorglöshet hade väl ock hållit honom kvar i hans eget stånd.
Med e t ckn n i g af Jenny Nys rö t m. ft.at öet - fcj fi-ut m i n ungSorn » 4a3e Ju » ouj:, ö^uet man, ej, * a3ant ti&amp;e ^u » » uj; j ?tån m a,, rvat llatfeli, " » t nat i uncjporrt » • • • * a tucfvte * 3a * 3e &amp; ä C t eH ej- I&gt;egat3e.
otDen på tappat A ina.
' fåu fian på tarva at, » S.Ln3et£i,gt t rnan3e •männi-ariotna * o3en Can-fta *: » a3e: » (SCcfl, Hut j; tån De ti&amp;e » Bot3 nt g A &amp; dnrla »?
mgen ung3ona Jia3e!
» 9Xö3 o cPt atmo3 oföt, * å långe &gt;£at mt-g, ©mat, lAtcR-an tom ^a,a minna * Ran ItECtlaRa.
, Ca3 ftan Hit] » j-c-g gätna (ade ad / t mt t guP3 |ot 3tna fot et! » — Ii,åt3 (ian3t é t apuan i-not fie&amp;ij-rnten, 9TLen 3en ä3fe é ångat-n 4a3e: at lSa, Y t da oc-fi- |ot * alia.
oeft.
gtx !3 fiEej; i io3an » umniti^ » ©Itme ^j.u .6 » u?
|!
(^uC3 6öpa •marit oeft.
tang - BEat S olinen - A |ot * ta fa t, tt den * liona * fe aEajwnna, men ett fvjätfa, acll, ett nj-dt a men.
ö | tgäj; i&gt;e » ej; tet liätEel, at &amp; j £ j; ot 3tg att omt a. ej^tet f u / c&amp;a rtj-at at tot » tat. » ^.u * 6u.j;, ©eft lian gt-cli u t EE * ången * af » 6-Etng », c^CoÄ c f at a t m i 3tna ti / &amp; e3omat ©mat eC vnaitiit, 3en.
gEaSe, tian 4om * j-ong 6a iRo-nt om ftat£e &amp; 3a — gicR.
ut att pEocda - nät ej- - någon to * met BEomma ».
t REagaSe i&gt;m no3 oclt Aa3e: » ^j-ctg ömfvet fxopatA (v ä l d e, jag » ett d e m j; tnna m e n n a n i Aotgina 6.0111. oc ?v n a n Auc&amp;a3e i a n n m c f oc ?i tätat j a g om.
u n a 2 o m: 6 o m k a n y&gt; (^o2i 6 e n t i n n e.
G L t m e; toAot, &lt; ä % T (St. m&amp;än Nu var han gammal • — allting hade blif- vit gammalt.
Han skötte ej mer musiken på herrskapernas baler och böndernas bröllop.
Han kunde ej mer hålla ut vid klarinetten natt efter natt.
Han var gammal och märkte det själf.
Men att arbeta som en bonde vid plog och lie anstod honom dock ej.
Han skötte fiske och jakt.
kruthorn och matsäck i jaktväskan, lade han också ned den sönderskrufvade klarinetten däri, och detta var ingenting ovanligt, ty den tog han gärna med sig, hvart han färdades.
Men ovanligt för honom var att gå på jakt i sin bästa rock och att släppa lös hunden i skogen ofvanför den gamla herregården, ty den var väl den sämsta jaktmark där på orten.
Han egnade ringa intresse åt jakten den dagen och fick ej heller något.
Fram på förmiddagen hade han kommit drifvande ned till skördefolket och talat med det om många likgiltiga ting.
Inspektören hade råkat honom där och tagit honom med sig in på kontoret.
Han hade följt honom under mycket krusande och undskyllan.
Och så hade inspektören frågat efter hans klarinett och bedt honom spela.
Den gamle hade kastat en snabb blick genom fönstret upp till trappan, där damerna sutto.
Inspek- tören slog upp fönstret, då började han genast.
Nu hade det denna vackra sommardag fal- lit honom in att gå ut med bössa och hund.
Och på samma gång som han stoppade ned Tonerna rullade flinkt och lätt i de takt- fasta dansmelodierna, men mycken känsla stod ej till att inlägga i dessa, som blifvit nötta af att spelas tusentals gånger.
Annat var det, när han kom till Neckens polska och Preci- ösa, som han spelade blott där i gården, där man förstod musik.
Då blef klarinetten smäl- tande öm och vemodig.
Därpå nödgade inspektören honom att gå upp och helsa på damerna, och han lät sig efter oändligt mycket motstånd tvingas därtill.
Ah, den skrymtaren, inte var han kommen för att träffa just dessa damer!
De, som suttit på trappan och lyssnat, hade så när tagit honom i famn, då han kom.
De förstodo nog, trots alla hans omvägar, att han var kommen för att spela för dem nu, då det gick dem illa.
Hvad det var vackert af ho- nom, att han ville trösta dem med att låta dem höra de kära, gamla melodierna!
Och så satte han sig ytterst på kanten af en liten ranglig trädgårdsstol i hemsk närhet af trappstegen och alldeles utan skydd mot solskenet.
De kunde ej få in honom på en bättre plats, men där han satt, spelade han än en gång igenom hela repertoaren, alltifrån dansmelodierna till Preciösa.
Jag tänker, att några af dem, som hörde honom, i all tysthet torkade bort en tår.
Det var godt och ljufligt, att någon velat komma och göra dem glädje.
Människors oväntade godhet har makt att lätta den förhatliga börda, som trycker den sorgsne och olycklige.
D e sågo, att det ännu fanns de, som satte värde på dem, ännu egde de kvar många goda och glada minnen att fröjda sig åt.
Då den gamle mannen slutat spela, blickade han ut öfver trädgården med dess blommor och trädgrupper.
» Detta är det vackraste jag vet, » sade han.
Det kunde de nog tro.
D e kunde med ens förstå, hvad det varit för honom att få lemna slitet och släpet hemma i sin stuga och komma dit på de stora festerna.
Där hade han haft lust och glädje omkring sig, såsom hans hjärta behöfde.
Dansande ungdom, ly- sande blommor, ljus, vin och skämt hade omgett honom under långa nätter.
Där hade han hört dem, som voro längre komna än han i musikens härliga konst, spela förunder- ligt sköna saker på fiol eller piano.
Den gården hade varit hans paradis.
Där hade de gjort honom godt.
Därför kom han nu och spelade för dem, då det gick dem illa.
Han stannade där hela dagen, och de gjorde honom hvad glädje de kunde: spelade för ho- nom och talade med honom om de gamla tiderna.
När han var gången, förstodo de, hvilket underbart tecken detta varit.
Den gamle hade nog sett och hört, att det snart skulle vara slut med deras välde på den gamla gården.
Han hade kommit för att säga far- väl till de glädjens stunder han njutit där.
D e sade det nu högt till hvarann, för första gången: » V i måste bort, vi måste sälja. » Men det var, som om tankens bitterhet var borta.
Det var nog sannt, att de nu ej kunde motsvara tidens kraf, men de hade dock ej lefvat ett så dåligt lif.
Det var ej alldeles förspilldt; det hade gifvit ögonblick af lycka åt en fattig stackare.
Ah, den gamle spelmannen, han hade gjort många glada!
Många lätta fötter hade svingat efter hans polskor, månget leende brudpar hade han ledsagat med brudrnarschen, men aldrig hade hans toner haft sådan förmåga att lyckliggöra, som då han spelade för de sorgsna människorna på den gamla gården.
Många stora konstnärer finnas, hvilka kunna röra människornas hjärtan, och det blef ej hans lott att räknas som en af dem.
Men hvilken af de store mästarne skulle ej velat byta bort något litet af sitt världsrykte för att hafva fått sitta och spela på denna sol- belysta trappa och skänka bedröfvade sinnen frihet och ljus?
Selma Lagerlöf.
E n g r la * t i s present af synnerligen högt värde, som hvarje år k o m m e r alla Iduns prenumeranter till del, är det rikhaltiga och omvexlande julnumret.
Såsom synes innehåller detta års j u l n u m m e r ej mindre än 28 bidrag på vers och prosa af lika många pennor eller dubbelt så många som andra de rikhaltigaste i jultidningarnas långa skara.
Därjämte äro i texten inströdda 28 teckningar och vignetter, de flesta af våra båda mest framstående artister på detta område, Jenny Nyström och Viktor Andrén.
Linné, å den åt hans minne helgade prome- nadplatsen.
Där står en liten parfvel på ostadiga ben.
Han bär en fotsid, gul kragkappa och en puddingformad, broderad mössa i samma färg.
I ena handen har han en målad bleckhink och i den andra en träsked, hvilka föremål likväl ej för tillfället sysselsätta hans tankar.
Det rosiga ansiktets uppspärrade ögon fixera en annan liten en, som passerar, åtföljande en tjänstflicka, hvilken med sömnvandraremin bär en ännu mindre på armen.
Den lille, som går för sig själf, är iklädd en fotsid blå kappa och i samma färg äfven en pudding- formad, broderad mössa.
Han får i siu tur syn på den lille gule, och under inflytande af å ena sidan vanans attraktion till barn- jungfrun, å andra sidan intressets dragnings- kraft till den gule, beskrifver han kring denne en halfcirkel och kommer allt längre ur barn- flickans spår.
Denna vänder sig instinktlikt om och får i det samma syn på ett nästan tomt säte i närheten af den urspårade samt slår sig ned där med den lilla i knäet.
På andra ändan af sätet sitter en mer till åren kommen, stic- kande tjänstkvinna, hvars soliditet i dräkten och öfverlägsna trygghet i minen utvisa, att hon tjänar hos förnämt folk.
Den blick hon stundom riktar på den gule utvisar äfven, att hön är dennes besoldade skyddsande.
I anledning af detta förhållande ler den blås skyddsande mot henne på ett mera inbjudande än säkert sätt, hvilket leende besvaras med en ganska artig, men reserverad rörelse af ena mungipan, sedan den solidas blick öfver- farit den ungas fattiga klädsel, och de stanna på hvar sin sida af sätet med herrskapens rang lika tydligt som osynligt mellan sig.
Emellertid få småttingarne hållas.
Den blå har tvärstannat i - sin cirkelgång, i sin tur med utspärrade armar och ben stir- rande på den gule.
Därpå vända båda plöts- ligt hvarandra ryggen och strutta åt hvar sitt håll likt två kautschukbollar, som hålla på att stanna.
D e stanna också och vända sig om mot hvarandra, hvarpå den gule struttar undan, tills båda stanna på en gång och den blå, nyfiken, men med tecken till stor miss- tänksamhet, ser sig om.
D å han märker, att den gule står alldeles stilla, får förtroendet likväl insteg i hans hjärta, och han rullar fram mot den gule, som i sin tur tar några steg mot honom till mötes.
Därvid komma de så nära hvarandra, att de efter en stunds oaflåtligt stirrande kedjas fast vid hvarandra genom den gules hink, som den blå fattar tag i, sägande: dä!
Men den gule håller fast i den med ett uttryck af grubbel i sitt ansikte, tills båda förlora jämnvigten och befinnas sitta i sanden midt emot hvarandra med hinken emellan sig, hvilket högst förvånande faktum fram- kallar ett nytt allvarligt stirrande.
Den gule får emellertid en idé, lägger sig på knä och kryper fram mot den blå, ösande en sked sand i hinken.
Den blå ger till ett litet skratt och guppar till med hinken, så att sanden flyger ut, samt säger: dä!
Den gule ler i sin tur och öser en ny sked i hin- ken, sägande: dä!
Den blå guppar på nytt, och den gule öser på nytt.
Men då får den blå en ny idé, lutar sig fram och griper efter träskeden.
Den gule stretar emot och säger: nä!
— men får syn på den ovaktade hinken och släpper träskeden för att återta den.
Detta utbyte förvånar dem på nytt, och de försjunka åter i en stunds begrundande.
Den blå tycker likväl tydligen, att man orättfär- digt ingripit i hans eganderätt, hvarför han reser sig och vacklar fram till den gule för att draga hinken till sig.
Den gule stretar emot och griper i sin tur i träskeden; den blå mister balansen och kommer öfver den gule, som faller baklänges, medan båda sätta i ett skrik.
Gulkappans skyddsande ser hastigt upp från sin stickning och ilar till den besegrades bistånd, reser honom, torkar sanden ur hans ögon, sätter honom åter i besittning af hans tillhörigheter, kastar på den blås skyddsande, som, väckt ur sin dvala, närmat sig med den lilla på armen, en blick, som säger » patrask », och aflägsnar sig i diametralt motsatt riktning mot den blå, som äfven fått mössan på sig och den rätta stödjepunkten under sig, och som dras ifrån den gules närhet af tjänst- flickans slappt nedhängande hand.
Men den lille blå går baklänges för att hålla ögonen på den gule, som i sin tur är färdig att vrida nacken ur led för att ha den blå i sikte.
Och så slukar folkvimlet dem, och de äro skilda.
Men då de möta en annan fotsid liten rul- lande kappa, glider ett ljust leende öfver deras små rosiga anleten, och de strutta fram mot den, slående med armarne och ropande: dä, dä!
II.
Det är ett faktum, som inte längre kan bortresonneras, att Gert trampat ut småbarns- skorna, och att det är tid för honom att börja skolan och beträda den knaggliga stråten till lärdomens högre sfer.
Man fattar mod, och en vacker dag vandra mamma och han den grönskande gatan framåt till ett sådant där hus, där man lär sig läsa.
Solen skiner och gatans planteringar lysa vac- kert med sina höstblommor; men i fyra vackra,
mörkblå ögon, som alldeles likna hvarandra, hvilar ett allvarligt begrundande uttryck, som säger: hur skall det bli där borta?
Slut på de sköna, fria förmiddagarne, då Gert följt mamma till torget och deltagit i en hel del andra små husliga sysslor och tomtat kring henne, beskäftigt och gladt.
N u blir det att plugga lexor förstås!
Man är emellertid redan i förstugan, och klockan rin- ger häftigt under mammas nervösa tryckning på knappen.
Gert kryper bakom mammas rygg och kän- ner ett begär att springa ut genom porten, hvilket endast besegras af hans oemotstånd- liga behof att krampaktigt hålla i mammas klädning.
Men på henne har klockans klang framkallat en alldeles motsatt verkan.
Hon har rätat upp sig och antagit en glädtig säll- skapsmin, medan blicken forskande fästs på det unga fruntimmer, som ber henne stiga in.
Det är en blond, vänlig liten dam med ett ungdomligt utseende.
N u sitter man i soffan, och midt emot vid skrif bordet sitter det unga fruntimret.
Gert hör, att man talar, och att han uppmanas att se upp, där han håller sig bakom mammas armbåge.
Han har nog re- dan stulit sig till en blick under de långa, svarta ögonfransarne.
Inte tycker han, att hon ser så farlig ut, men det är j u ändå rys- ligt att tänka, att hon skall rå om honom hela förmiddagarne.
Mamma talar och skrat- tar, så att Gert känner sig helt nedstämd.
Han läser ju icke hennes hjärtas tankar, att den här lärarinnan säkert kommer att bli rik- tigt snäll mot hennes lilla Gert, och att hon är glad, att hon just kom att gå hit.
E n mjuk hand lägges på hans hufvud, stryker öfver hans bruna kind och tvingar honom att se upp i ett par vänliga ögon, och en mjuk stämma affordrar honom svaret på, hur gammal han är, och hvad han heter, hvilket allt på en gång kufvar och retar ho- nom som en makt, hvilken han inte kan motstå.
Seså, nu fattar hon pennan och skrifver in honom i en stor bok.
Det känns, som om mamma sålt honom.
Det enda han uppfattar af samtalet är, att mamma genom något väl- funnet skäl förklarar, att han icke kan börja ännu på en vecka.
Han känner en stor lätt- nad därvid, liksom af att han åter befinner sig i förstugan.
H a n skall börja på mån- dagen, och på lördagen infinner sig mamma ensam med terminsafgiften och omtalar där- vid, att Gert bestämdt förklarat, att han icke vill att mamma skall följa honom till skolan, emedan skilsmessan då blir mycket svårare.
Han ville helst gå alldeles ensam.
Lärarin- nan ler och säger, att lille Gert tydligen är en karaktär, hvilket yttrande framkallar ett ofantligt ökadt förtroende från mammas sida.
På måndagsmorgonen, då en hel del muntra, hemmastadda små sällar befinner sig i tam- buren under högljudt prat och skratt, ringer det häftigt på klockan, dörren " öppnas, och in träder Gert, i det samma lärarinnan iakt- tager en mörk gestalt, som mycket liknar en skolmanarna, spöklikt försvinna bakom dörren i förstugan.
Ett leende lägrar sig kring lärarinnans läp- par, men så omärkligt att Gert inte ser det.
Hon förstår sig så väl på de små.
Om Gert också vacklat i sitt fasta beslut att gå ensam till skolan, företer han likväl i hennes ögon bilden af en liten hjälte, där han står så rak, med griffeltaflan under armen, en tyd- lig blekhet under den bruna sommarfärgen och med den klufna hakan darrande, men med framgång sväljande tårarne, under det han artigt och högljudt helsar: » godmorgon! » fast dörren nyss omutligt skilt honom och mamma åt och kastat honom in i en främ- mande värld.
Amalia Fafi / stedt.
§ n h l i m t i l | m Ett m i n n e från i fjol af Qeorg plordensvan.
Med vignett nf Viktor Andrén.
så att man ogärna stannat inomhus — där det alltid är kallare än ute — eller har ået regnat så ihållande o c h ymnigt o c h varit så bottenlöst slaskigt på gatorna, att man helst ville undvika att gå ut.
Men i dag är det julafton, och gamle Jupiter Pluvius har välvilligt inställt regnet för dagen — ett par öfvergående skurar, som skölja gatorna rena och därpå sluta upp, lika hastigt som de kom- mit, äro ingenting att fästa sig vid i detta klimat.
1 dag skall man drifva omkring o c h se på j u - len.
Några förberedelser till högtiden ha ej varit att iakttaga, om ej att leksaksbodarnas fönster varit ovanligt rikt fyllda med lockbeten för småttingarne och kaféer o c h bagare bullat upp hela berg af russinströdda jättebullar, högtiden till ära.
Men för öfrigt ingen julmarknad, inga köp- och skådelystna folkskockar på gatorna, inga upplysta bodfönster, inga granar, inga grenljus o c h inga julbockar.
När jag går ut, möter jag i trappan gubben port vakten, som i egen hög galonerad person begifver sig upp för att aflemna hyresgästernas bref — i hvardagslag tycker han det gör sak samma, o m såväl brefven som tidningarna bli liggande ett par tre dagar nere i hans ' casa '.
Han tycker säkert, att det är endast oroande att få bref och att läsa i bladen om allt krångel i världen.
Gubben får sina drickspengar, som meningen var, o c h tackar välvilligt.
Hack i häl efter h o n o m kommer telegrafbudet, som också med det mest förbindligt glada leende uttalar sin förhoppning att få en slant.
» Men jag har inte mottagit något telegram här i R o m, » invänder jag.
Mannen småler oerhördt älskvärdt o c h menar, att detta alls inte utgör något h i n d e r.
.
.
Brefbär.irne spara sin visit till nyårsafton, då de — tvä i sällskap — uppvakta med nya årets almanack o c h ett öfverflöd af välönskningar — allt mot kontant erkänsla.
Jag kommer ut på min _ breda, snygga gata, som ser ut, som låge den på Östermalm, o c h går förbi San Isidoroklostret — Overbecks bostad i världen — o c h Villa Malta, där Byströra höll hof, ner för Capo le Case o c h in i- artist- och främlingskvar- teret.
Där är lifligare än vanligt.
Via Sistina — alltid trång och oftast smutsig — är proppfull af åsnor, lass, bönder, grönsaksvagnar, imponerande gummor med jättebylten på hufvudet o c h hållning som en antik staty.
Hos liquoristan trängs man kring disken.
Hos bagaren är kommersen liflig med skratt o c h skämt o c h ömsesidiga artigheter.
I mjölkboden tjänstgör i dag hela familjen, och hu- sets söner ha ingen tid öfrig att slå sig ned o c h prata med kunderna, s o m de eljes ha för vana.
Frukthandlarne ha dragit ut hela sitt lager på gatan, s o m var trång nog förut, o c h dekorerat med apelsinträd, morotsgirlander, meloner, äpplen.
Folk drar hem frukt, vinflaskor o c h bröd på sina kärror och åsnorna ha en duk bunden för ögonen, på det att de ej må frestas till stöld o c h tjufveri af allt öfverflöd, de bära på ryggen och hängande om halsen.
Se där ha vi en gran, en riktig gran!
Den är liten o c h ynklig o c h skulle hemma i Sverige inte anses värdig att tjäna till dörrmatta för snöiga fötter.
Den är marig och tunn och fattig, och den växer i kruka.
» Hur mycket kostar den? » » Tre lire — men vi ha ett stort granträd för sex lire. » Trädet är ungefär tre fot högt.
Men det gör alls ingen effekt i bredd med oranger, lagerträd, cypresser.
» För dyrt, alldeles för dyrt. » Men på granar låter köpmannen ej pruta med sig.
Han vet, att det är ondt o m varan, o c h att efterfrågan är relativt liflig i dag.
» Inte dyrt, alls inte dyrt! » försäkrar han.
» Sex lire för en gran det är j u ingenting!
För öfrigt, om ni inte vill köpa den, så får ni hyra den öfver festen. » Öfverallt är för öfrigt samma pris, öfverallt ytterst liten tillgång på varan.
Och samma trängsel på alla gator.
Folk s o m köper grönsaker, frukter, granna julkort med flickor och gossar i nationaldräkt, som önska » Sinceri auguri ».
Trångt som i karnevalen eller dagarne före påsk.
Nere på Corso gör man boulevard som vanligt och tar sig ledigt mer än vanligt.
Där leker man sommar, eleganterna drifva i uppslagna sommar- rockar och med en gul » Gaggie » i knapphålet.
Officerarne med sina koketta små kappor ledigt draperade öfver högra skuldran röka sin ciga- rett på den breda, torra trottoaren utanför Café Nazionale.
Små kadetter ha permission i dag, gå o c h kläda gatan och se ut som första tenorer — bleka gossar med små söta mustascher, som stå i tillväxt, stubbadt svart hår, den lille kepyn på sned, hvita hanskar, elegant tillskurna uniformer.
Damer i svart siden gå med psalmboken i hand till messan.
Deras små döttrar i storskyggiga hattar o c h fotsida, långa kappor hoppa framför dem på trottoaren — små lifliga barn med ansik- ten så allvarliga, att de kunde passa åt en trettio- årig kvinna.
I folkkvarteren är lika lifligt.
På grönsakstor- get ett stim o c h ett lefverne, som vore man i Nea- pel.
I gränderna idkas dagdrifveri.
Männen med sina grönfodrade slängkappor öfver axlarna röka sin pipsnugga på den trånga gatan, kvinnorna hänga i fönstren, konversationen är allmän.
Efter den lätta frukosten med en fiaschetto gen- zano o c h kaffet på » Roma » med den senast komna parisertidningen som andlig spis gör jag på hem- vägen en titt in på posten, där det i dag är en ovanlig trängsel under arkaderna kring den stil- fulla gården med dess små palmer, dess orange- träd, dess rika grönska — trängsel af folk, som väntar julbref från alla världens kanter, o c h s o m mottager dem med ett lika hjärtligt småleende, s o m brefutdelaren småler godt, då han lemnar dem, glad på mottagarens vägnar.
Så går jag hem, förbi » Propaganda fide », den väldiga katolska missionärskolan, förbi de båda klostrens gråa murar, blinda utåt gatan, uppför backarne till » Östermalm », där i den gamla goda tiden Villa Ludovicis gamla lummiga park klädde höjden, och där nu reser sig en ny enformig stads- del af moderna femvåningshus, uppradade utefter korrekt breda o c h jämna gator.
Det faller mig in att gå, dit jag ej gått förut, upp på takets terrass.
Utsikt öfver hela R o m o c h öfver en del af cam pagnan.
Det är grå oeh töcknig luft nu.
Den eviga staden simmar i en fin silfverton, som på- minner o m den nordiska skymningen en december- dag vid fyratiden.
Nedanför mig ligga trädgårdar, där röda oran- ger o c h gula citroner lysa i den mörka grön- skan, husen ha platta tak, som påminna mig om Neapel eller komma mig att drömma o m Orienten, klostergårdarne omslutas af grå byggnader med små fönstergluggar som i ett fängelse.
Ett grått haf af byggnader, här och hvar en trång gränd, där det redan är skumt, och där gaslågorna stå som mattgula prickar.
Öfver stenhafvet står San Pietros väldiga kupol tung och blygrå i denna belysning o c h ser ut att trycka ned husmassan.
Men åt venster lyser det unga Italiens glada tri- color från Quirinalens torn, och marmorstatyerna
Och flickornas hjärtan så vildt börja slå, Fast liknöjdt de alla, hvaren ur sin vrå, Söka titta.
Ack, hellre de kommit på balen ej alls, Om de denna första förtjusande vals Finge sitta.
Men ändtligen blir hvarje tärna så nöjd, Och mammorna nu utaf döttrarnas fröjd Kunna njuta- De mönstra sä ifrigt de dansandes led, Men gubbarne dra ' sig till smårummen ned För att tuta.
Och dansen den fortgår så muntert och gladt, Där blanda sig utrop och klingande skratt I musiken.
Men fruar kring salen sig satt som en krans, Och där skall jag säga det går som en — dans Med kritiken.
De unga sig roa på ungdomens vis, Små skrifvare visa, att de för knrtis Ha begåfning.
För dottern i huset slår skarpt ingeniörn, Och fruarna hviska i vråar ocb hörn Om förlofning.
Pii julkalas.
Ett ungdomsminne af Snor re.
— Med teckning af Jenny Nyström, et är bjudning på jul ' n hos den rike patron, Och släde på släde hörs stanna vid bron Uti kvällen.
Och herrar i pelsar och fruar med tross Nu landtliga pigor försöka ta ' loss Utur fallen.
Och långt fram på natten serveras supén, Då gubbarne komma pä sviktande ben Och ä ' röda.
De äro så glada och fulla af skämt, Men konstigt mot väggar och dörrar alltjämt De sig stöda.
Han målat patronens osh frökens porträtt, Som sitta i ramar i fruns kabinett Öfver släkten.
Och älsklig är fröken, patron är kavat Och vasen han bär uti största format Uppå dräkten.
De skina — af sällhet och lycka en bild, Och döttrarna få sig en helsning så mild Utaf pappa.
Och mamma, som låtsas, att intet hon sett, Men glad och belåten mot gubben sin lett, Vill han klappa.
Och detta är socknens förnämaste hus, Så ståtligt de lysa af lampor och ljus Alla fönster.
Och herrn har sig skaffat ett namn på sin trakt, Och frun uti husliga dygder man sagt Ar ett mönster.
Och flere patroner man ser här förstås, Fast icke så prima som värden gunå ' s, Men sekunda.
Och fruarna ge som värdinnan ej » ton », Men alla de äro i samma fason Af rotunda.
Och bordet det dignar af rätter och mal, Där julskinkan tronar så stolt på sitt fat Bredvid steken.
Och julölet skummar i kannor och glas, Så nog går det lätt att på sådant kalas Bli på kneken.
Patron har cle grannaste oxar och fän, Och mycket beröm han i hela sitt län Fått för racen.
\ Och rundtorn på möten med kräken han for, Och se ' n han fått priser för oxar och kor, Fick han vasen.
Och där sitter prostfar sä rak på sin stol Och klockar ' n, som spelar så bra på fiol Och på harpa.
Och klockarens fru sitter bortglömd i vrån, Men ögonkast skickar hon ut därifrån, Som ä ' skarpa.
Så bordet tas bort, det blir afröjdt i sal ' n, Och nu ännu muntrare fortsätter bal n, Se ' n man hvilat.
Hur tiden den flyger — snart klockan är tre, Och ungdomen blir helt förvånad att se, Hur den ilat.
Och där ser man sonen, ett frö till patron, Och dottern, som nyligen lemnat pension ' Uti staden.
För honom re ' n flickorna göra sig till, Och fröken kan välja, det sägs, hvem hon vill Uti raden.
Dkr skrifvare ser man från närmaste bruk Med snodda mustascher och oljad peruk Uti salen.
De dofta så skönt utaf mysk och essence Och tänka sig föra med stor elegans Uppå balen.
Och papporna komma så sömniga nu, Och hvar och en söker ta rätt på sin fru, Om han kan det.
Och flickorna trötta sig ena däri^ Ej någon sig tänkt det så gladt skulle bli, Som hon fann det.
Och nu i salongen hvad helsning och krus, Där fruarna sitta som nytända ljus Uppå stolar.
Och en » hennes nåd » och en adelig tant, De sitta i soffan och lysa så grannt Liksom solar.
Och där står så munter o c h glad ingeniörn, Som vågat sig fram uti fröknarnas hörn För att skämta.
Och två kandidater så lärda från sta ' n, Som artigt patronen förut under da ' n Låtit hemla.
Och bort fara slädar i ilande fart, Och gubbarne nicka och falla så snart Uti drömmar.
Men Brunte förstår nog, hur roligt man haft, Han känner, att husbond ' ej håller med kraft Sina tömmar.
Och där är artisten, som kommit från sta ' n, Som hundrade gånger ur pannan om da ' n Stryker manen.
Af kropp har han just inte någonting alls, Och hufvudet bär han på gängliger hals Liksom svanen.
Och jungfrur nu komma med te och med dopp, Som staplats så skyhögt på brickorna opp För att bjuda.
Och sedan man druckit i ordning och tur, Från salen en vals i den muntraste dur Börjar ljuda.
Men ändtligt när visaren pekar på fem, Man stannar så frusen och trött vid sitt hem Framför trappan.
Och pappa far upp, efter piskan han ta ' r, Men lugnt ligger denna på landsvägen kvar, Där han tappa ' n.
på det nybyggda Palazzo Piombinis eleganta tak- balustrad stå klart hvita mot den grå luften.
Där bakom skymta otydligt Albaner- och Sabi- nerbergens höga kedja med sitt vintertäcke af snö.
Bakom Kapitoliums klocktorn breder sig campag- nan, jämn o c h slät som ett haf utan gräns.
Men åt norr stå bergen så klarblå som en vårhimmel — Soractes hvita kägla luftigt genomskinlig, högre än de andra, o c h Villa Madamas cypresslund teck- nar sig skarpt uppe på höjdens krön mot himlen, som hitåt är rödlett tfter solnedgången.
Plastiska, stora, rena, mäktiga linier, hela utsik- ten åt detta håll mättad med färg o c h mäktig i färgen.
Ett landskap som sofver.
Det är ingenting af nordens julstämning öfver denna tafla.
En storslagen, ödslig natur, men som har intet tungsint eller tryckande.
Allvar, men också lif.
; glädje, lugn, men icke vemod.
R o m s campagna är en kyrkogård, men det behöfs endast sol, så blir den så leende lefnadsglad, som endast en italiensk grafgård kan vara.
Skymningen stiger upp ur stadens gränder, klätt- r a r ' uppför höjderna, låter hus o c h trädgårdar- sjunka i dunklet.
Skyarne skingras, en blek måne söker tränga igenom de grå molnen i söder.
Jag har tändt lampan i mitt rum och tagit upp jultidningarna, som anländt.
Och tankarna gå till det frusna landet där långt borta bakom berg och slätter och haf, till den nordiska kyrkogårds- naturen med granarna planterade i snö, till vin- termörkrets land, där sinnet blir tungt, och där man så tidigt upp«er den strid, som borde vara till lifvets slut, det hopp, som skulle gifva kraft, uthållighet och léfnadslust.
Tankarne gå till allt detta, som jag nu är så långt ifrån, och som jag ändå är så nära, alltid så nära.
kyrkorna, genom nya gränder, än i skugga, än i klart månljus, till dess vi svänga ned för backen framför Colosseum.
Ett besök där i månskenet skulle vara en värdig afslutning på julaftonen i R o m.
Genom de beckmörka hvalfven gå vi in på are- nan.
En af oss har börjat sjunga » Du gamla, du friska », men han tystnar, dä han kommit där in.
Vi andra äro ock tysta.
En hvar vill ingenting annat än få vara ensam med sina tankar.
Ena hälften af kolossen gömmer sig i svart mörker, som randas af skarpa, långa månstrimmor in ge- nom gluggarne.
På dagsidan är hvarje linie skarpt dragen, skuggorna kraftiga och bestämda.
Mån- strålarne smyga in i hyalfven, förbi kolonnerna, förlora sig i mörkret.
Öfver står natthimlen med bleka stjärnor, månen rullande fram mellan hvita moln, karlavagnen som kört omkull och står på kant ... Och tystnaden hvilar öfver forntidens graf, be- lyst af julnattens stjärnor.
Efter den tröga julaftonen på » föreningen » kuska vi vid midnattstid ned för Corso, fyra man i en nattligt anspråkslös vagn, genom virrvarret af folk- tomma gränder, förbi Trajani kolonn, där Petrus med himmelrikets nycklar vaktar mellan de båda J -
.Mpn Mämnunp * i m s b ^.
- 4 ^ ^ ^ -.
- ^EjMHBnsp- w - ^ ^ ^ n s &amp; *, ^ • B M a a » - - ^ u H h k ^ - - J ' •tfflSMF ' n » ^ B B B H ^ * ' " ^ m ^ ^ H B h h.
m " ' * 4ÉM£ '.
^ M ^ Ä * &gt; S T a m n t n E L F R I D A .4) ida«!
!e co » espressione.
I S i I — fe - Ö Ped.
tj: J - s » — » - =1=1: I * - " - (=T5- ' - Ped.
rf: 3 2 1 te — P I Piano.
A N D E.
E E.
Ped.
•ts&gt; Ped.
« - t &lt; &amp; Ped.
# Ped.
- I * - Ped.
# Ped.:J; Ped.
: $; ^ p (J5L — J r — fl-f — r _ —, _ _ _ r a i — h PedJ Ped.
ses = T — T 1.
- &lt;s&gt; -- # T i l i i ^ * % Ped.
Ped.
1 -!
- — « 4±H Ped.
Ped.
1 * Ped.
jt-i Ped.
- b i - F I I T # - si- i - * fc-i — h # 1 \ f T •É \ f 3= ^ | crese.
| J fel 1 r 0 1 1- # Ped.
1 1 — I T 1 Å — — Ped.
1 i i T-fc 1 1 PH T — - t — - 1 Ped.
Å — i T i,.
Ped.
1 J r * — * " 1- mf rit.
1 Ped.
4 4 % Ped.
V e s t e r l å n g g a t a n I I 4 4, S t o c k h o l m.
1 1 - — «u -- * t I Ped.
Bekommenderar sitt stora och välsorterade l ä g e?
af moderna Höst- och Vinter-Dame-Kappor t i l l h ä r pä.
platsen lägsta pris.
O B S.
!
Särskildt framhälles m i t t stora sortiment af S i l k e s p l y s c h k a p p o r.
J
Besuoius.
(Ur Sommarferien.
portföljen.)
Skiss af Wilma Lindhé.
(Forts. o. slut fr. sid.
425.)
Både far och mor hade åldrats.
Hon såg det, men nändes ej säga, hvad hon tänkte.
Hon kom strax in i arbetet, in i alla bekymren och farhå- gorna, s o m hade hon aldrig varit borta, o c h när hon såg, hur väl hon behöfdes, och hvilken glädje hennes ankomst väckte, tackade hon Gud, för att hon kommit, o c h glömde, att något sådant s o m badorter fanns till i världen.
Hvad hon däremot ej glömde, var äfventyreti skogen.
Att möta en ung vacker man, när man omedvetet väntat en vedhuggare eller bonde, var i sig själft något märkvärdigt, och så hans sätt, så enkelt, naturligt, och ändå vördnadsfullt.
» Lilla barn » hade blifvit ett smeknamn, som hon ibland gaf sig själf.
Hvem var han?
Föräldrarne visste det kanske, men hon kom sig aldrig för att fråga dem eller berätta mer, än att hon gått vilse och slutligen kommit till rätta igen, o c h förstod hon h o n o m rätt, hade de ej sett hvarandra för sista gången.
Det var då som förgjordt!
Hon hade väntat h o n o m hvarje dag nu i snart en vecka, o c h så kom han just nu.
Det var afton med solglans öfver sjö o c h skog.
Hon hade lyftat ut tvättbunken under ekarna för att ej gå miste om härligheten, o c h nu stod hon där — alldeles som när han sist såg henne — med uppskörtad klädning, bara att den var så mycket tarfligare, och med såplöddern högt öfver armbågarne.
Hon försökte gömma sig, men han såg henne genast och helsade, som vore det den naturligaste sak i världen, att hon stod just där och ej annorstädes.
Hon rodnade pinsamt.
Kanske tog han henne för huspigan rätt o c h slätt, och hon s o m förde handelskorrespondens på tre främmande språk, spelade Chopin o c h Mendelssohn o c h sjöng litet till och med, om han visste!
Men hvem skulle säga h o n o m det?
» Är frökens far hemma? » » Jag tror inte han kommit ännu.
Fråga efter, » ropade hon till Elsa, som nyfiket stod och tittade ut genom köksdörren.
» Förlåt, att jag inte presenterade mig, då vi sist träffades, » återtog han.
» Jag är löjtnant Brandt. » » På Holma? » » Skrämmer det er? » » N e j!
Åh nej — men jag tänkte —. » » Man tänker så mycket, innan man lär känna en människa.
Jag hoppas bli bekant med edra föräldrar — riktigt bekant.
Tillåter ni, att jag sät- ter mig så länge? » Han satte sig på gräskanten, och hon tvättade och vred sina kläder nästan i förtviflan öfver, att det ännu var en god stunds arbete kvar.
» Fröken har inte kommit hem bara för sitt nöjes skull, ser jag. » » Mamma behöfver mig så väl.
Elsa kan göra så litet ännu.
Farbror bjöd mig till Marstrand, men — » Hon tystnade tvärt och kände, att det där skulle hon aldrig sagt.
Det blef några ögonblicks tystnad, hvarunder han klappade sin hund och såg fundersam ut.
» Och ni trifs här? » fortsatte han.
» Här är vackert — fast inte s o m på Holma, förstås. » » Ni håller af det stället? » » Jag är j u född där, och vi voro alla så lyck- liga, det var inga bekymmer då, ingen oro eller ängslan. » » Och det är egentligen jag, som — — — » » Det är j u inte ert fel. » » Jag skulle kommit hit förr.
Jag har tänkt på det hvarje stund, sedan vi sist träffades, men — uppriktigt sagdt — jag var rädd, ni skulle vara en dussinfröken i alla fall — hur olik en sådan ni än föreföll.
Jag har sett allt för många så- dana för det. » Han hade rest sig upp och stod bredvid henne.
» Det är synd o m edra fina små händer. » Det låg något ömt i tonfallet, alldeles som i skogen, då han sade: » Ni är våt om edra små fötter, ser jag. » Det strömmade något varmt genom hennes hjärta, och hon tänkte: » Hvad han måtte vara god mot dem han håller af. » Där kom fadern från arbetet, nästan i en dags- verkares dräkt, men med den bildade mannens ikt är landet, ljuflig dess blåa himmel, varma vågor skölja dess stränder, vinrankan pryder dess kullar, och pinjen tecknar sin klassiskt stela krona.
Jriot genomskinlig luft på fälten leta storhornade, ståtliga hjordar, och skimrande hvita städer lägra sig i täta grupper oland grönskan vid bergets fot.
zÄllt är trefnad, allt är rikedom, belåtenhet och gladt hopp.
^Då en dag skälfver jorden; hafvets barm häfs af ångest: rök och dån fylla luften; bergets innandömen braka, och från dess hjässa korsa blixtar den förmörkade rymden.
Qlödande strömmar välta fram ur dess inre; i sjudande vågor den smälta stenen far härjande fram öfver gräsets blomster matta, öfver vaggande skördar, mogna för skäran, öfver folkrika städer.
' Och när solen till sist bryter fram ur natt och töcken, beskiner hon en öde trakt, där lif ej finnes, där förintelsen rufvar tyst i ostörd enslighet, där förgängelsen sitter och ljudlöst predikar sin dystra lära med stelnad mun.
' jBild — ur mitt hjärtas värld har du dina drag, förkrossande sanna!
V. E. Öman.
Låtom oss ej förgäta, att vår sällhet beror af hvad vi ega, utan af hvad vi icke af det, som tillskyndas oss utifrån, af den i vår själ inneboende renheten kraften.
icke äro, utan och W. E. Channing.
C. W. SCHUMACHER i J Kongl.
HoOeverantör.
Spisbröd ör S v e r i g e s \ M U S m O t t r a r!
prägel.
Och modern!
Hur fin och älsklig hon såg ut i sin hemväfda klädning! » Och du sade aldrig, att du träffat h o n o m?
» frågade hon, när löjtnant Brandt, som stannat öfver kvällsmaten, sent omsider gått därifrån.
» Jag visste j u aldrig, hvem det var, » svarade dottern rodnande.
» Det var roligt, att han kom — hur man kan misskänna en människa. » » En kärnkarl, » sade fadern åtgörande, — » men så mycket angelägnare är det att kunna betala honom. » Löjtnant Brandt vardt snart hvardagsgäst i hu- set, o c h från Holma sändes stora korgar af blom- mor, jordgubbar o c h grönsaker till Björkvik, där Ebba gick omkring, hjälpande föräldrar och syskon till rätta.
Sommarferierna ledo mot sitt slut.
Hon ville inte tänka på, hur det sedan skulle bli — hur hon skulle kunna lemna dem alla.
Och ändå måste hon det.
Om vintern var det mindre arbete i hemmet, så att modern kunde reda sig utan hen- ne och en mun mindre att föda — samt lönen — nej, det var ej att tänka på.
Rågen var skuren, o c h det gällde att få den bergad.
Det regnade j u så hopplöst dag och natt — visserligen hade det hållit uppe ett par da- gar, men barometern föll, o c h det mulnade mer och mer.
Fadern hade varit ute sedan tidigt på morgo- nen, och Ebba och Leopold återvände just nu från åkern, dit de burit hans middagsmat.
Ebba såg bekymrad upp mot den molnhöljda him- len.
» A h, det är j u sista lassen, som gå, ni tänka då inte annat än på väderleken o c h allt möjligt tråkigt, » sade gossen förargad.
» Du förstår inte, d u!
» » Mycket mer än ni, för ni ä ' dumma allesam- mans.
Tror du, att löjtnanten blir svår mot pap- pa, när han — när du — jag menar — — » » Tyst då, lyst!
Där kommer Thieros! » » Inte behöfver du väl rodna så förskräckligt för det — det skall jag tala om. » » Leopold då!
Ser du inte! » » Det visste jag väl, att han skulle komma efter.
Då kilar jag min väg, » hviskade gossen, ryckte ifrån henne mathemtaren o c h sprang framåt vägen som en förföljd.
» Det var roligt, att jag mötte fröken. » Hon räckte h o n o m handen.
» Vill ni inte gå genom skogen? » frågade han.
» Jo — hvarför inte, » svarade hon dröjande.
Det var nästan mörkt därinne, ty molnen hängde tunga öfver trädtopparne, och så förunderligt tyst som oftast innan oväder bryter löst.
Båda tego, men samma tankar sysselsatte dem — minnet af när de sist gingo här.
» Var det inte en regndroppe? » frågade hon plötsligt.
» Kanske, » svarade han förströdd.
» O ja, det börjar regna! » » Är ni så rädd att bli våt? » » Ack nej, men rågen! » » Lilla barn, tänk nu inte på sådant!
Tänk på, att jag älskar dig — att jag älskat dig från första ögonblicket, jag såg dig, Ebba! » Han böjde sig ned o c h såg henne in i de var- ma, fuktiga ögonen.
» Säg, att du håller af mig. » Hur god o c h trofast han såg ut!
» Älskade! » hviskade hon och lutade sitt hufvud mot hans axel.
» Och n u stannar du hos mig för alltid, » åter- tog han och slöt henne i sin famn.
» Hos dig — och på Holma, » sade hon dröm- mande — » så underbart det kan gå till. » Plötsligt brast hon ut i skratt, medan tårarne ännu stodo henne i ögonen.
» Hvad är det? » frågade han förvånad.
» Å h ingenting — du skall få veta det sedan — det var bara mammas ljusa sidenklädning! » Nu kom regnet i stora tunga droppar.
» Låt oss springa kapp! » ropade hon o c h sprang skrattande före honom.
Thieros efter, hoppande och skällande.
Inom ett ögonblick hade han tagit fast henne o c h kysste henne, om o c h om igen, medan reg- net strömmade ned.
» Du blir våt, » sade hon ängsligt.
» Ä n rågen d å?
» » Den hade jag glömt. » Vid stättan tog han henne i sina armar och bar henne däröfver.
Så sprungo de hand i hand backen nedåt till Björkvik, där modern stod i för- stugudörren, orolig öfver att Ebba var ute i reg- net, men ännu oroligare öfver, att rågen ej kom- mit under tak.
| Cakes o. Biscuits försändes öfver hela \ STOCKHOLM, / 17 Norrlandsgatan 17. riket.
äctmla mormor.
Berättelse af Adolf Hellander.
det är i dagarne jämnt hundra år, sedan gamla mormor föddes, men nu hvilar hon sedan sju år tillbaka under snötäcket därute i den stora tysta staden utanför Norr- tull, och ett litet enkelt svart kors bland de mångtusende andra visar platsen, där hon sof- ver sin fridfulla sömn.
Gamla mormor — vi behöfva icke känna henne under något annat namn, ty så hade barnen i trakten, där hon bodde uppe på S ö - dermalm, benämnt henne under mer än tre de- cennier — hade ett barns sinne, en ängels godhet och, själf gifvande, drog hon allas kär- lek till sig.
Och dock hade hennes lif in- galunda varit en dans på rosor.
När man förnam, hvad hon hade genomgått under sitt långa, sträfsamma lif, kunde man förvånas, öfver att så mycken kraft och själsstyrka oförminskad kunde bo i denna lilla späda fina varelse, hvars halfskumma ögon ännu vid nittio års ålder blickade så gladt om- kring sig.
Långt bort i Värmland stod hennes fattiga föräldrahem, och minnena från hennes hem- bygd och barndom gömdes som heliga reli- ker i hennes hjärta.
De väldiga skogarnes högtidliga tystnad, den breda Klarälfvens majestät, folkets gamla sedvänjor och lekar hade hos gamla mormor bibehållit en tjus- ningsmakt, som sedan gaf lif och färg åt hundrade sagor och sägner, till hvilka de unga andlöst lyssnade.
Det var icke sagor af idel ljus och fröjd, de egde äfven djupa skuggor.
Klart mindes hon den stora nöden under kriget 1 8 0 8 — 1 8 0 9.
A l l t manfolk drog ur huset, jorden låg oplöjd, ladorna stodo tom- ma, vintern var förfärlig, de hemkomna landt- värnsmännen spredo fältsjukan, och i fattig- mans stuga blandades bark i kornbrödet.
Djupt i sin byrålåda förvarade gamla mor- mor, väl inlindadt, en bit mörkt, skrumpet bröd från dessa olycksår, och då hon visade det någon gång, blefvo barnaögonen så för- underligt allvarsamma.
Men åter gick en ljusning öfver landet och hvar och en grep nya tag för att skapa en ny, lyckligare tid.
Gamla mormor var en ungmö om aderton år, då hon till Stockholm fick följa med en värmlandsfamilj, i hvars hem hon förblef några år, till d e s 3 hon, föl- jande sitt hjärtas val, trädde i brudstol med en ung, fattig man.
Om den närmast föl- jande tiden talade gamla mormor aldrig.
N o g af, efter några få år stod den unga makan som enka, med två små döttrar i ett sköf- ladt hem.
Nu började kampen, en strid, i hvilken modet och styrkan i en kvinnosjäl pröfvades.
Fjärran från sin hembygd, utan ringaste pen- ningmedel, nästan utan vänner, gällde det för den unga enkan att med sina två händer skaffa hem och bröd åt sig och barn.
Men Gud stod vid hennes sida och hade skänkt henne en spänstighet, som icke lät sig böjas, och därtill en mångsidighet, som ständigt öppnade henne nya, om äfven små förvärfs- källor.
H o n sydde och spann, stöpte ljus och gjorde pallar och dynor, yäfde mattor och tillverkade choklad, klädde brudar och svepte lik, förfärdigade de allra märkvärdi- gaste leksaker och dockor, och på så sätt, under ett nästan öfvermänskligt arbete, dag ut och dag in, med få timmars nattsömn, O t t o L i n c i v a l l S hade hon efter år af mödor hunnit så långt, mögenheter, hennes minne från gamla tider att hon åtminstone vågade andas ut.
D e var beundransvärdt, scener från hennes barn- i det gamla kära Värmland skildrade båda döttrarna hade nu växt upp och dom hon varmt i poetiska ord, och så talade voro henne till kraftig hjälp, och under sam- om barnen, alla dessa barn, som sedan fäldt flitigt arbete framlefde den lilla familjen hon nu lyckliga dagar.
Den ensamma kvinnans vuxit upp och själfva blifvit mödrar och fä- ensamma mångåriga kamp hade väckt beun- der, men alltid infunnit sig på högtidsdagar, dran, och en ny vänkrets slöt sig trofast till åtföljda af sina barn, för att helsa gamla mormor.
henne.
En dag trädde sakta inom dörren en sol- Så blef den ena dottern gift, nya år kommo och gingo, och så ljödo för första gången de bränd, bredaxlad man med långt skägg, och jollrande orden » gamla mormor » från en li- den gamla nittiåriga neg så djupt, men den ten parfvels läppar.
Men hur ungdomlig var starke mannen slöt den lilla späda gumman hon ej!
D e långa, bekymmersamma åren hade i sina armar, lyfte henne upp i sin famn och väl stänkt litet silfver i håren, men smärt och frågade, » om ej » gamla mormor » kände igen rak var gamla mormor som en ung flicka, lille Arvid, som suttit på skolpallen och gun- dansade som en sylfid och ville aldrig för- gat på mormors julhäst och hört så många tröttas i arbete.
Och öfverallt där barn vackra sagor? » — funnos, skockade de sig samman kring henne Nu var lille Arvid en duktig ingeniör och — kring gamla mormor.
Det var något hade skapat sig en ställning i den stora re- ljust och varmt, som utstrålade från henne.
publiken på andra sidan oceanen, men när När hon satt midt i barnaringen, tedde hon han återsåg sitt fädernesland, ville han bland sig som en ren, hvit lilja, omgifven af nyut- sina första besök helsa sin barndoms gamla spruckna rosenknoppar, och satt någon liten vän.
sorgtagg i barnahjärtat, så försvann den strax En annan gång stod en blek ung man vid gamla mormors smekning.
Ett hårdt, med drömmande ögon inför henne och såg klandrande ord kom aldrig öfver hennes läp- så innerligt mildt på den gamla.
Hur många par, friden följde troget i hennes spår, och gånger hade hon ej kysst bort » lille Gustafs » frid lyste ur hennes milda ögon.
tårar, då lexan var för svår.
Nu var han Gamla mormors andra dotter förblef ogift filosofie doktor, hade varit ute och fått drömma och öppnade på äldre dagar en småbarns- på Italiens klassiska jord och skref vackra skola.
Timmarne kunde vara långa nog för sagor och sägner, vackrare kanske än dem de små, där de sutto.på sina pallar kring gamla mormor kunde, men han kom dock lärarinnan, och många längtande blickar rik- för att i hennes ögon se den sista glansen tades nog genom fönsterrutorna ut till det af så mycken fromhet och barnakärlek.
strålande solskenet.
D å öppnades dörren till Åhja, hon mindes dem nog alla — myc- det inre rummet helt tyst och ett hvitt, möss- ket väl, — men de små hade blifvit så stora prydt hufvud tittade ut och nickade så vän-.
.
.
så stora.
ligt.
D å var revolutionen färdig, disciplinens En härlig junimorgon, då solen därute i band lösta.
Med ett unisont » gamla mor- naturen kysste jorden varm, då trädens fina, mor! » rusade smågossar och småflickor upp, ljusgröna blad svällde af lifskraft och fågel- skolböcker och griffeltaflor kastades hul- skarorna sjöngo jubelsånger i skyn, slumrade ler om buller och tjugu par små armar gamla mormor längre än vanligt.
Hon log famnade ooh snurrade om den lilla gum- så barnagodt och tycktes hviska: » V ä c k mig man.
Det var högtidsstunder för de små icke, mina kära, jag är så trött! » Ingen störde under de tröga timmarne.
Alla små hemlig- hennes sömn, ty hon hade somnat in för all- heter skulle förtros åt gamla mormor och alla tid — och himlen hade vunnit en ängel mer.
tvister slitas af henne.
L e d det åt juletid, Men de godas och frommas minne lefver.
så gällde det att få komma in i mormors allra heligaste, i hennes lilla verkstad, för att få betrakta alla de härligheter, hon med sina flitiga händer sysslade med.
Det utgjorde belöningen efter skoltimmarne.
Barnen stan- Iduns anmälan nade beundrande innanför dörren och betrak- tade julbockarne, stora och små, hvilka stodo för år 1892,hvilken återfinnes å sid. 436 i detta uppradade på det gamla pärlfärgade matbor- nummer, torde noga genomläsas.
Den inne- det.
D e förgyllda krumhornen böjde sig sir- ligt och glaspärlögonen blickade så trolskt håller nämligen intressanta meddelanden för på barnskaran.
Men det bästa af allt var det kommande året- ändå den stora gunghästen, som stod på golfvet.
Den var mormors mästerstycke.
Den var stoppad och hade ludet skinn och man och svans af tagel och hade sadel och stig- byglar och » var alldeles precis som en rik- Konungahusets yngste.
— Julkväde till kvinnan; af Frithiof tig häst ».
Och barnen klappade » Palle » och Holmgren, — Betlehemsstjärhan; af K. A. Hagström.
— Tant fingo gunga i tur och ordning och betraktade Lovas juldag; af Elin Ameen.
— Fattiga barns bespisning; af A.
U. Bååth.
— Pappa kommer; af Gurli Linder, — gamla mormor med beundran.
Gamla konsulinnans julbref; berättelse af Ave.
— I skogen; Innehållsförteekning.
af Kristian Dessa jularbeten voro hennes sysselsättning, ännu sedan hon hunnit in på nitti-talet, och med den förvärfvade penningen skänkte hon julglädje, icke blott åt de sina, utan ock åt många fattiga små i grannskapet.
Winterhjelm.
— JulstÖk och julklappar; af Mathilda Langlet.
— Den första snön; af Daniel Fallström.
— Att taga och att gifva; af Helena Nyblom.
— Paatorskaus stora mid- dag; skis3 af Anna Wahlenberg.
— Fågelbo; af Johan Nord- Ung.
— Martin skoflickaren; efter Leo Tolstoys saga » Där kärleken är, där är Gud », af Charlotte Lindholm.
— Sommar- ferier; skiss af Vilma.
Lindhé.
— Ett intryck frän Eugenia- hemmet; af Mathilda Rcos.
— Helsning; af Ernst — Efter femton dr; teckning af Cecilia Beckman.
Bååth-Holmberg. — En spelmanshistoria; af Selma Lagerlöf.
— Jussuf; af K. A.
Men hennes vackra lefnadssol dalade sakta.
De klara, goda ögonen blefvo matta, och de flitiga händerna började darra.
D å kände sig gamla mormor vemodig » Jag börjar bli gammal » — brukade hon s ä g a — » o c h är ej mer till någon nytta, och då är det bäst att få dö. » F ö r öfrigt bibehöll hon sina själsför- Melin.
— Småttingar; af Amalia Fahlstedt.
— Julafton i Rom; af Georg Nordensvan.
— Ett julkalas; af Snorre.
— Julstäm- ning; pianostycke af Elfrida Andrén.
— " Vesuvius; af V. E. Oman.
— Gamla mormor; af Adolf Hellander.
H a m n g a t a n 14, midt för Kungsträdgården, AUm.
Telefon 76 17, r e k o m m e n d e r a r sitt n y a v ä l s o r t e r a d e l a g e r a f S y b e h ö r s a m t a r t i k l a r f ö r d a m - o c h.
b a r a b e k l ä d n a d.
Order t i l l landsorten expedieras mot postförskott eller järnvägsefterkraf.
Till kvinnan i de svenska hemmen!
Då Idun med detta nummer afslutar sin fjärde årgång, sker det under den tillits- fulla förhoppning å Redaktionens sida, att alla våra nuvarande läsarinnor skola gifva oss det erkännandet, alt vi sökt göra vårt bästa för att fylla våra åtagna förbindelser, samt att vi ej skytt några mödor och upp- offringar för att göra tidningen så omvex- lande, nyttig och läsvärd som möjligt.
Och få vi döma af det allt lifligare intresse, som år för år egnats Idun, så kunna vi ej heller annat än tro, det våra läsarinnor äfven på det nya året skola hålla fast vid tidningen och till ömsesidig fördel arbeta för dess spridning i än vidare kretsar.
Endast här- igenom blir det möjligt för oss att ytter- ligare utvidga och i alla afseenden förbättra densamma.
Af det med detta nummer följande huf- vudregistret framgår, att den nu afslutade årgången innehållit inemot 150 uppsatser i ämnen rörande kvinnan och hemmet, om- kring 100 längre och kortare noveller, skis- ser och kåserier, 70 biografiska uppsatser med tillsammans 75 porträtt, 60 poem samt minst 1,500 husliga rön och anvisningar m. m. dylikt — allt för det utomordentligt billiga priset af endast 4 kronor; och dock kan " mången gång en enda - af de små i hvarje nummer förekommande anvisningarna ensam vara värd mångdubbelt denna summa.
Vi våga också hoppas, att mer än en kvinna skall bekräftande kunna instämma i följande en ung husmoders yttrande, som benäget meddelats oss: » Sedan jag för tre år sedan började prenumerera på Idun, hafva mina utgifter för mitt hem märkbart minskats, och tillskrifver jag detta de många utmärkta vinkar och råd, jag fått genom Idun.
Mer än en klädning, som jag an- sett taispillogifven, har jag fått nästan som ny genom att följa anvisningar i Idun, och mången smaklig måltid af billigaste slag har jag kunnat bereda mig och de mina genom att efter Iduns råd tillvarataga och på för- ståndigt vis anrätta rester från en föregå- ende dag.
Lägger jag härtill de många an- genäma stunder, som beredts mig vid läs- ningen af tidningens många förträffliga^ och sunda bidrag på det novellistiska området, så anser jag, att jag har den obetydliga prenumerationsafgiften mångdubbelt ersatt. » Lindhé, Helena Nyblom, Mathilda Roos, ligen värdefulla gratispresent, som hvarje Anna Wahlenberg och Eva Wigström Iduns prenumerant erhåller i det ovanligt (Ave) samt A.
U. Bååth, Daniel Fall- rikhaltiga och omvexlande julnumret.
Så- ström, Frithiof Holmgren, K. A. Melin, lunda innehåller detta års julnummer ej Georg Nordensvan, Johan Nordling och mindre än 28 bidrag (eller dubbelt så många Birger Schöldström — torde det ej heller som de största ' bland de andra jultidnin- varda omöjligt att motsvara rätt högt ställda garna) på vers och prosa af lika många anspråk.
Utan fara att röna motsägelser bland våra mera kända författare samt där- torde vi ock kunna påstå, att Idun med jämte mer än ett 20-tal teckningar och vig- afseende på textinnehållets godhet och nelter af våra båda mest framstående teck- omoexlande mångfald står främst bland nare Jenny Nyström och Viktor Andrén.
vårt lands veckotidningar.
Häri har man väl alt söka orsaken till, att tidningen lika- ledes blifvit den bland de bildade och burgna Ett par afdelningar, som af lätt begripliga klasserna mest spridda tidningen i landet.
skäl ej kunnat inrymmas i Idun, äro mode- Hvad innehållet i den nya årgången be- och handarbetsafdelningarna med till dem träffar, kunna vi på förhand utlofva många hörande oundgängliga mönster.
De hafva.
intressanta saker.
Särskildt vilja vi nämna, därför som bekant fått sin särskilda tidning att Iduns följetongsafdelning på det nya under namnet Iduns Mode- och Mbnstertid- året kommer att öppnas af fru F. M. Chry- nfng.
Glädjande att omtala har äfven denna sanders vid senaste stora täfling prisbe- tidning rönt ett lika varmt intresse och vän- lönta novell » Den råtta », hvilken kommer ligt mottagande som Idun själf, så att den att sträcka sig ett godt stycke fram på våren.
väl nu användes i de flesta hem, där Idun Vidare erhåller en hvar, som prenumererar finnes.
Också torde ingen annan modetid- på Idun från årets början, gratis fru Ellen ning i Skandinavieu, om man på en gång Bergströms förträffliga, likaledes i senaste tar i betraktande innehållets godhet och rik- täfling prisbelönta arbete: » Huru skall haltighet, illustrationernas finhet och mångfald kvinnan bäst kunna bidraga till höjande samt tidningens ovanliga prisbillighet, kunna af familjens ekonomi? » tryckt i bokform.
mäta sig med Iduns Mode- och Mönster- Tidningen, som är en svensk Planen för tidningen blir annars i huf- tidning.
vuddragen densamma som hittills.
Huf- upplaga af en bland utlandets mest spridda vudnumret, hvars första sida som vanligt modetidningar, hvilken utgifves på 7 olika kommer att prydas af ett kvinnoporträtt språk, innehåller alltid de senaste moderna, med åtföljande text, fylles för öfrigt med förståndigt utelemnande alla löjliga öfVer- intressanta noveller, skisser och berättelser, drifter.
Den svenska upplagan utkommer goda och vägledande uppsatser i ämnen, samtidigt med de utländska upplagorna, med som röra kvinnan samt hennes verksamhet ett 8-sidigt nummer i månaden, innehål- i och utom hemmet, äfvensom med poem, lande ett 60-tal fina illustrationer med för- notiser från kvinnovärlden, om literatur och klarande text samt åtföljdt af en stor dubbel- konst m. m. Bilagan åter meddelar kost- sidig mönsterbilaga med talrika tillklipp- nadsfria läkareråd, frågor och svar, gåtaf- nings-och handarbetsmönster i naturl.
storlek.
delning samt matsedlar för hvarje dag i Dessutom erhålles mot särskild afgift (se veckan året om med åtföljande recept; dess- här nedan!)
med hvarje nummer en ytterst ele- utom ingår i densamma den i bokform gant kolorerad modeplansch i stålstick.
Såsom tryckta » Iduns hjälpreda », hvilken under synes härnedan vid prenumerationsprisen, er- årets lopp i sig upptager mer än tusen anvis- hålla Iduns prenumeranter Modetidningen ningar och rön på alla områden för hus för betydligt billigare pris, om de taga båda och hem samt vid dess slut bildar en bok tidningarna på en gång.
på mer än 200 sidor, som kan inbindas i därför särskildt afsedda billiga och prydliga klotpermar samt på grund af det densamma Sedan vi sålunda härofvan sökt betona, åtföljande fullständiga sakregistret utgör den hvad de båda tidningarna tillsammans äro Detta och många liknande erkännanden, ypperligaste uppslagsbok och rådgifvare för och vilja vara för den svenska kvinnan, som ofta komma oss till del, kunna ej an- kvinnan i alla möjliga förhållanden.
Värdet af nämligen en underhållande vän och pålitlig nat än framkalla vår tacksamhet och sporra denna bilaga blir hädanefter så mycket större, hjälpreda i alla lifvets förhållanden, bedja oss till ytterligare ansträngningar.
Genom som vi lyckats träffa aftal med fru Mathilda vi till sist få önska Iduns alla läsarinnor fortsatt medverkan, såsom vi hoppas, af Langlet att från nyåret öfvertaga hela re- en angenäm jul och ett godt slut på gamla året!
samma framstående förmågor, som bistått daktionsbestyret med dessa afdelningar.
För Iduns redaktion: oss detta år — bland hvilka vi särskildt Och hvad hon förmår i detta fall, det veta alla, som haft tillfälle taga del af hennes Frithiof Hellberg, vilja nämna Ellen Bergström, Cicilia redaktör o.
ansvarig utgifvare.
Bååth-Holmberg, F. M. Chrysander, förträffliga arbete » Husmodern i staden och Ellen Friis, Elisabeth Kallstenius, Selma på landet ».
Till sist torde böra påpekas den synner- Lagerlöf, Mathilda Langlet, Vilma P Idun m e d Modetidning jämte kolor.
helt år hälft år kvartal kr.
8: — helt år » 4: — hälft år » 2: 25 kvartal Medföljande e n u m e r a t i o n s p r i s Idun (ensam):: Modetidningen (ensam): utan kolor.
planscher: planscher: - Tr««^,-r-i « - » f n r Idun m e d Modetidning .1 kr.
6: 50 » 3: 25 » I: 85 Postbefordringsafgiften prenumerationsblanketter i g«- o c l i v i g s e l r i n g; a r Ti ständigt lager hos Juvelerar H A L L B E R G Stockholm.
Order från landsorten expedieras omgående.
kr.
4: — helt år » 2: — hälft år » I: 20 kvartal helt år ... hälft år kvartal —.
inberäknad .. torde lämpligast kr.
5: — » 2: 50 - &gt; I: 5 0 användas.
^ 3 _ „ l - u _ " i _ v.
_ „ J g a m m a l t guld, silfver och j u v e l e r uppköpas kon- f e J A n r t A S P f t n O i, t a n t eUer tagas 1 u t b y t e m o t moderna arbeten.
Om g a m l a saker insändas från landsorten, sändes l i k v i d p r omgående.
Juvelerar H A L L B E R G, Stockholm.
