# ID: svediakorp-per842
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1891
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 16,030
# sentences: 837
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


4:de årg.
Fredagen den 18 december 1891.
N:r 51 (209) Prenumerationspris pr kvartal: Idun med Modetidning och kolorerade planscher kr.
2: 25 Idun m.
Modet, utan kol.
pl.
» 1: 85 Idun ensam » 1: 25 Byrå: Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr, (Aftonbladets nya hus.)
Prenumer.
sker i landsorten å post- anstalt, i Stockholm hos redaktion.
Redaktör och utgifvare: F R I T H I O F Träffas å byrån kl. 12 — 1.
Allm.
Telef.
61 47.
Vilma et är icke första gån- gen våra läsarin c v nor möta det namn, som de i dag läsa öfver bilden på denna sida.
Innan den unga Idun — det blad, som ni nu hål- la i edra händer, väl förståendes — ännu ens var till, var Vilma Lindhé redan en kär vän för tal- rika svenska kvinnor.
När de sedan i » sin egen tid- ning » tid emellan åter- erinrats om denna bekant- skap, alltid i samband då med någon literär liten gåfva af en fin och sympatisk konst, har det goda förståndet stärkts och utvecklats.
I dag se de därför ock med glädje den omtyckta för- fattarinnans märke i ett annat sammanhang och höra gärna litet berättas om hennes arbete och lif.
r Ja, om hennes arbete och lif, det är just orden!
T y för Vilma Lindhé äro dessa två ett.
En rast- lös, glad pliktuppfyllelse har för henne varit lifs- glädjens källa, en källa, hvars åder aldrig kan sina, äfven då brännande dagar förtorka grundare brunnar.
Vilma Lindhé föddes i Norrköping den 8 augu- sti 1838.
Hennes fader Pehr Vilhelm Hammar- sten egde där det gamla H E L L B E R G.
Utgifningstid: hvarje helgfri fredag.
Lösnummerspris 15 öre.
(vid kompletteringar).
Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser- 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
Lindhé.
varfvetochbyggdeskepps- dockan i samma stad.
Han var en rikt begåfvad och sangvinisk natur.
Hennes mor, Ulrika Fre- drika Palm, var en kvinna af hjärta och det Ulliga- ste sinne, tygladt dock af gudsfruktan och klart praktiskt förstånd — en husmoder, mor och maka efter ordspråksbokens höga lära.
Vilma växte i detta hem upp jämte tre syskon, alla rikt begåfvade.
En af dem är den bekante kemisten professor Olof Hammarsten i Upsala.
En annan broder, kyrko- herden Fredrik Hammar- sten, är ock numera myc- ket känd genom sina » Dag- liga betraktelser ».
Under kärleksfullt hägn förflöto hennes barndoms- år i lycka och sol.
Det hem, som var hen- nes, kunde ock betecknas som idealet för ett krist- ligt, godt och gladt hem.
Hon jublade, dansade och trallade dagen igenom.
Ännu vid tjuguett år skref om henne Fjalar: Ett glädjens budskap hörs du jämt uppå din visa tralla, från läppen dansar skämt på skämt och vederkvicker alla.
Barndomshemmet har tryckt sin prägel på hela
A c k, h v a d v i kalla stort är smått d ä r o p p e; Men flöt det från en k ä r l e k, v a r m o c h ren, Då glänser ännu där v å r handlings d r o p p e S o m stjärnan m e d ett ö f v e r v a n s k l i g t sken.
p. hennes lif — burit henne fram genom sorg och bekymmer och genom dem alla bevarat en själsfriskhet, ett jämnt och gladt lynne, som väl kan böjas af sorgen, men beständigt springer upp igen likt stålfjädern.
Den unga flickan sattes i en god skola och lärde, hvad man fick lära i en sådan vid den tidpunkt, då naturlära och literaturhistoria voro okända ämnen.
Uppsatser på moders- målet hörde dock redan då till skolplanen, och Vilmas alster beundrades — hemma.
För ritning hade hon ock stora anlag, hvilka nu för tiden ej skulle ha förbisetts, men som då lemnades utan egentlig utbildning.
I hennes ljusa barndomshem rådde dock äfven ett strängt allvar.
Romaner voro för- bjudna, och lydnaden för föräldrarnes bud var så stor, att ej ens den tanken kunde uppstå att läsa i smyg.
Modern läste däremot högt ur goda böcker, när lexorna voro slutade.
Vid knappa 19 års ålder, glad och barnslig som en nutida 14-åring, ingick Vilma Hammar- sten äktenskap med dåvarande löjtnanten, nu- varande kaptenen i armén, Joseph Lindhé, och hade därefter föga tid att egna sig åt literära sysselsättningar.
I kök och barn- kammare hade den fagra, unga husmodern på landet nu all sin verksamhet, och ehuru famil- jen, till följd af mannens verksamhet vid järn- vägen, ofta ombytte vistelseort, blef dock den unga frun mest bunden vid hemmet.
Först år 1875, då de äldre barnen redan började flyga ur boet, försökte Vilma Lindhé att skrift- ligen gifva uttryck åt det rika, varma själs- lif, som rörde sig inom henne.
» Hvad som dref mig till att skrifva var sorg och själanöd, » har Vilma Lindhé en gång själf yttrat om denna tid.
Det första för- söket, en lång roman, underställdes Viktor Rydbergs omdöme, som blef det allra vän- ligaste.
» Jag nekar ej, att jag började läs- ningen med motvilja, » så löd hans dom, » men redan vid andra sidan blef det mig ett nöje. » Göteborgs Handelstidnings redaktör var min- dre mild.
» Låt det ligga i tre år och arbeta sedan om det, » så lydde hans råd.
Det fick ligga, och nu är det längesedan — brändt.
Vid denna tid fick emellertid den nybörjande författarinnan plats för en mängd smärre skis- ser i Handelstidningen, så ock i andra tid- ningar och tidskrifter.
Snart kommo dock hårda år, oeh författa- rinnan måste släppa pennan för att på ett verksammare sätt arbeta för sitt hems bestånd.
— Familjen flyttade till Göteborg, och hus- frun började där mottaga inackorderingar.
Ännu i dag har hon huset fullt — knappast en vrå för sig själf.
För att ock på annat sätt hjälpa under, började hon utföra fina broderier, dyrbara fanor, standar, kyrko- prydnader, utstyrslar, lyx- och fantasisaker.
Nu kommo hennes artistiska anlag till utveck- ling och hjälp, så att hon snart nog intog rangen af en af vårt lands allra skickligaste brodöser.
Ögonen stodo dock i längden icke ut, och nålen måste läggas undan — för penseln.
Ty för denna verksamma natur är ett rast- löst arbete lifvets första vilkor.
Vid 50 års ålder, utan en timmes undervisning, blef Vilma Lindhé målarinna.
Det blef egent- ligen åt blomster- och dekorationsmålningen hon riktade sin talang, och att hon äfven här snart nådde långt öfver dilettantismens gräns, därom bar den helt enkelt utmärkta och för- undransvärdt rika utställning, med hvilken hon förlidne sommar deltog i Göteborgsexpo- sitionerna, ett tydligt vittnesbörd, som ock stadfästes af en välförtjänt prismedalj.
Det hufvudsakliga — sitt skriftställarskap — kunde hon dock icke släppa.
Därtill låg detta intresse hennes hjärta för nära.
Hvarje nytt arbete har burit vittne om en utveckling, som i denna dag fört henne fram i första ledet bland våra kvinliga pennor, och som ännu ingalunda torde ha sett sitt slut.
Och än mer måste beundran för denna begåfning, buren fram af en vilja af järn, stegras, då man betänker, under hvilket tryck och hvilka ogynsamma omständigheter den måst kämpa sig fram.
Skriftställeriet har för Vilma Lindhé aldrig fått vara annat än en sysselsättning på » lediga stunder » i ett arbetslif, som ej känner ordet sysslolöshet.
På skilda förläggares förlag ha hennes arbeten, romaner och noveller, gått ut att beständigt förvärfva nya vänner.
Senast i årets julbokmarknad gör hon en vacker in- sats med sin bok » Motvind », åt hvilken re- dan kritiken hunnit gifva lofvande erkännan- den.
Äfven för scenen har hon med framgång lämpat sin penna.
V i ha härom i de senaste dagarne haft en påminnelse genom hennes proverb » En ny roll » å Dramatiska teatern.
Hennes treakts-skådespel » Mödrar » gjorde i fjor stor lycka i Göteborg, där det upplefde många representationer.
Meningen var, att det skulle uppföras å Svenska teatern i Stock- holm vintern 1 8 9 0 — 1 8 9 1, men fru Skottes död lade hinder i vägen.
En af hennes bästa roller var nämligen fru Dahl i denna pjäs.
Vilma Lindhé, hör ej till de författarinnor, som företrädesvis skattas af dem, som fråssa af nattsvarta skildringar, där aldrig en ljus- stråle förmildrar de dystra skuggorna.
» F å de ej hvarandra » i fru Lindhés små fina skis- ser, så låter hon dock éj de handlande per- sonerna skjuta sig för pannan eller på något annat mindre bullersamt sätt taga afsked af en värld, som naturligtvis » ej förstått dem », utan hon låter pliktuppfyllelse och undergif- venhet för en högre vilja hjälpa dem fram genom lifvets pröfningar.
Hon har själf gifvit en förebild, huru långt dessa krafter] mäkta bära en människa framåt.
Heder åt hvarje sådan kvinna!
Efter afskedet.
föran det i kylig vidt ut bangårdens mänskovimmel rasslande tåget gled vinterafton öfver järnsmidd led.
JJ.
J3ÖTTIGER.
I dallrande, klara ljuset, som öfver perrongen låg, jag dina drag, du kära, så småningom svinna såg.
Oeh när jag ej mer dig skönjde, det var dock, som hade jag kännt, hur än dina fagra ögon mig värmande blickar sändt.
Det var, som än hade ljudit djupast uti min själ ett eko af blida stämman, som nyss mig sade farväl.
Men tåget ilade framåt med våldsam, hvinande fart långt bort öfver hvita marker, som skeno i månglans klart, Ej kände jag vinterkylan, som is öfver fönstret drog — mig tycktes, att Soft af rosor från rutan emot mig slog ... G.
&lt;Jf.
GODERLWG.
Blind moderskärlek.
och » kärleken först gör rått seende » — kan med sanning sägas.
Ty å ena sidan gör kärleken den älskande blind för det älskade föremålets svagheter och brister — å andra sidan klarseende för dess förtjänster och dyg- der.
Ja, en människas rätta värde, dess per- sonlighets innersta kärna, ser kärleken ensamt.
Vi känna ej den person rätt, som vi icke äl- ska rätt, ty i hvarje människohjärta, äfven det obetydligaste, finns det en förborgad skattkam- mare, till hvilken blott en nyckel passar — och den nyckeln heter » kärlek ».
Sålunda för- våna vi oss ofta med orätt, då vi se, att män- niskor, hos hvilka vi ej finna det ringaste älsk- värdt, kunna vara så hjärtligt afhållna af an- dra, oeh likväl borde vi hellre antaga detta som ett säkert bevis för, att äfven hos den skenbart dålige och föraktlige slumrar något godt.
Äfven den sämste har helt visst varit älskad åtminstone af en människa — af sin moder.
Hur föga älskvärd, ja, frånstötande han ännu kan förefalla dig, så är han likväl annorlunda i sin moders ögon, ty hon älskar honom.
Blott i sällsynta fall finna vi häri ett skenbart undantag.
Jag säger skenbart, ty jag är öfver- tygad om, att hvarje normal moder L grund och botten älskar sitt barn.
Ja, ofta älsk-ar hon det för mycket, och hvad som gäller om all kärlek, gäller i första rummet om moders- kärleken — nämligen att den gör blind.
» Ä r han inte söt?
— Är han inte förtju- sande?
— - Har du någonsin sett ett vackrare barn? » frågar den UDga modern och räcker med ett af lycka strålande leende fram sin förstfödde mot sin väninna.
Men förtjusande eller vacker är inte alls den lille, som ligger där på spetskudden med det rynkiga lilla an- siktet, de hopknipta små ögonen och det kala hufvudet, så vida man ej finner något förtju- sande i dess hjälplöshet och litenhet, som all- tid har något rörande och tilldragande.
Men modern finner i alla fall sitt barn förtjusande och alldeles olikt alla andra.
Och hennes högljudda eller tysta beundran för den lille skrikhalsen gör ju tills vidare ingen skada.
Men barnet blir större.
Det utvecklar sig som alla andra barn, endast i moderns ögon är det något helt annat, mycket klokare och älskligare än alla hon förut sett.
— » Han är så märkvärdigt förståndig för sin ålder! » — » Han utvecklar sig mycket fortare än andra barn! » — » Se, hur han redan förstår sätta de små fötterna! » — » Har du någonsin sett nå- gon så klar panna, tro mig, han förstår redan allt! » — Ocb barnet börjar med tiden verk- ligen förstå, det är ingen baby längre, det kan springa och prata och börjar tänka själft.
Mo- dern är liksom förut förtjust öfver hvarje ord från den lilles mun, och endast alltför snart märker han det och tycker det är roligt att behaga henne.
Den lille i sin nya söndagskolt figurerar redan gärna framför spegeln och hör gärna, att man talar om honom, ja, han blir snart bråkig eller näsvis, om man ej ger akt till honom.
Nu borde uppfostran börja, men ofta börjar den icke, åtminstone ej från mo- derns sida.
Hon finner, liksom förut, allt hvad barnet talar och gör utmärkt och vill ej tro och förstå, att hennes barn äfven kan vara vanartigt och uppföra sig illa.
Tjänstflickan, som beklagar sig öfver barnet, blir afsnäst med: » Du begriper dig bara inte på att behandla honom. » — Och senare går det icke stort bättre med uppfostrare och lä- rare, d. v. s. om barnet har svårt att lära och gör det ogärna, så få dessa — ofta så att barnet hör det — uppbära hela skulden därför.
» De ge sig icke nog möda, » — » de förstå icke att taga den lille rätt, » — » de föredra andra » — o. s. v. För hvarje aga han får i skolan, beklagas han af modern.
Hos henne finner han alltid undseende och skydd.
Till och med om han senare begår riktigt elaka .pojkstreck, om han börjar slags- mål och tillfogar andra verklig skada, hyser hon medlidande med honom och döljer hans dåliga uppförande eller rent af elakhet så myc- ket som möjligt under moderskärlekens vida mantel.
Ja, denna mantel är stor, mjuk och varm, och lycklig den, som ännu kan få skydd un- der densamma, om det ute i världen stundom blir honom för kallt!
Men olycklig den, som gör den till täckmantel för sina fel och dårskaper!
— Inför världens ögon oeh det egna samvetet skyddar den iDgen.
Världen utskrattar, hånar och föraktar med rätta morsgrisen och skakar på hufvudet åt den blinda moderskärleken.
» Hur kan hon ensam vara så blind och icke se sin sons fel, icke tro, att hon uppfostrat en odågal » Denna anmärknig har jag redan ofta hört och vidare af de välmenande, förståndiga: » Om modern endast haft ögonen öppna för sin sons onda anlag, skulle hon kanske ha kunnat kväft mycket i dess frö och därigenom bespa- rat sig själf, honom och andra många lidan- den. » — En människa, som aldrig lärt sig själfbeherskning, kan göra många människor olyckliga.
En moder, som fått ett barn att uppfostra, .borde väl betänka, att hon därmed kan bereda mångas lycka eller olycka.
Hon får ej låta sig förblindas af sin öfverdrifna moderskärlek, utan hålla ögonen öppna äfven för sin älsklings fel.
Äfven ett barn med de allra bästa förutsättningar oeh anlag kan genom för mycken beundrande kärlek bli egenkärt, inbilskt, högmodigt och pockande och därige- nom ej behagligt för någon.
Men om det nu en gång för alla är svårt för en mor att med egna ögon se sitt barns svagheter, så vill jag råda henne att tro andra.
— I främmande personers ögon skall hon all- deles visst då och då läsa ett ogillande; eller framför allt bör hon tro sin man, och om han förnuftigt kommer och straffar barnet, åtmin- stone ej i barnets närvaro urskulda det eller taga dess försvar.
Fadern är i allmänhet ej så blind för sitt barns fel som modern.
Slut- ligen har ju barnet äfven i de flesta fall lä- rare, af hvilka hon kan få höra sanningen, om hon uppriktigt önskar det, i stället för att i en sådan sanning se en förolämpning mot sig själf.
Tyvärr finns det många mödrar, som tänka så, oeh många begagna sig äfven af denna svaghet för att säga något vackert om barnet, då de vilja vinna modern.
Jag önskar just uppriktigt, att hvarje moder kunde veta, hvad hennes utomordentligt älskvärda vänner tänka inom sig själfva, under det de ställa sig in hos henne med smickrande ord om hennes älskling.
» Det är då odrägligt, att man aldrig kan få höra talas om annat än honom! » — beklagar sig den ene — » de äro lika alla andra barn, men man måste förstås göra sig angenäm för modern » — säger en annan — eller rent af: » de äro rakt inte söta oeh till på köpet rätt illa uppfostrade. » — Jag har ofta hört dylika och ännu skarpare yttranden efter ett besök hos en öfverdrifvet öm moder.
Enligt min erfarenhet borde en moder med missnöje be- trakta hvar och en, som midt i ansiktet säger henne något smickrande om hennes barn, och om någon gör det i barnets närvaro, bör hon helst undvika denna person.
• Moderskärleken är helt visst den största och bästa egodel, emedan den kommer alla till del, emedan den omsluter alla — äfven de fatti- gaste, de eländigaste, de fulaste, krymplingarne såväl till kropp och själ — äfven de djupt fallna.
Det är dess plikt, dess lycka, och det är just detta, som ställer den högre än all annan jordisk kärlek.
Men med denna känsla låter sig mycket väl förenas, att modern, så länge barnet står under hennes inflytande, gör allt för att uppfostra det till en frisk, duktig och nyttig människa, ty därigenom befordrar hon kanske många personers lycka och fram- för allt sitt eget barns.
» Den, som är lyck- lig, är äfven god, » säger en författare, och en annan skrifver omvändt: » Den gode år äfven lycklig. » Ja, emedan den gode är lyckligare och belåtnare äfven i torftiga förhållanden, äf- ven kämpande med allehanda vedervärdigheter, som ju ingen undgår.
Uppfostra därför ditt barn med aldrig trött- nande omsorg.
Var icke blind för dess sken- bara små svagheter och fel, ty af fröet blir ett träd; var klarseende för dess särskilda be- gäfning och alla goda anlag, väck och utbilda dem dagligen alltmera genom s^rgfällig vård.
Glöm icke, att ju större dess begåfning är, desto större blir äfven din uppgift.
Egna de dina gärna din bästa tid, dina bästa krafter.
Lyckas du ändå ej, eller om rent af oöfver- vinneliga hinder uppresa sig mot dig, skall likväl en belöning återstå dig i ditt barns kär- lek, hvilket, hur vanlottadt det för öfrigt kän- ner sig i världen, likväl alltid tröstadt skall säga och tänka: » Min moder älskar mig dock. » Ja, kårlek, beståndande kårlek, som blott tänker på det älskade barnets väl, det är en moders rätt och plikt, det är en moders lycka.
Från Finland.
M n i n e n och intryck tecknade för Idun af Vilh.
Lundström.
2.
Drömmerskan vid Wesijärvi.
e f c |ffil) båtar till intet att för den, som icke fsä^i sett en tavastländsk insjö i sjunkande julisols trolska skimmer, söka beskrifva denna tafla, hvars underbara, tjusande skönhet i alla fall icke låter sig beskrifvas.
Och den, som en gång skådat densamma, han behöfver ingen be- skrifning för att bibehålla dess drag i minnet — han glömmer dem aldrig.
Står man på Kangasalas » Kejsarås » och skådar ut öfver landskapet, som likt en karta ligger utbredt djupt under åskådaren, med alla sina fjärdar, holmar och uddar, fästes blicken oemotståndligt vid Wesijärvis leende stränder och otaliga öar.
Dit flyger också i kulen vin- terdag hänryckt min tanke, och medan snön därute faller i täta flockar, låt oss sitta ned kring flammande brasa och lyssna till en saga ur lifvet, en saga som jag första gången hörde af en finsk väninna en sådan där underbar juli- kväll på Wesijärvis strand.
Öfver en af dessa härliga skogsåsar, pä hvilka Tavastland är så rikt, hade vi en afton företagit en promenad.
I den vackra villan på höjden, där vi såsom gäster hade samman- träffat, väntade man oss icke ännu med supén, och då vi just befunno oss pä en af dessa många smala uddar, som skjuta ut i Wesijärvi, beslöto vi att slå oss ned på stranden oeh en stund njuta af det tjusande naturseeneriet, medan solen långt i nordvest sjönk mot hori- sonten och med sitt skimmer förgyllde Wesijärvis glittrande vågor och Kangasalas mörka, skogiga åsar i fjärran.
Min följeslagerska var en smärt, ljuslett flicka på ett par och tjugu år med dessa egendomliga, vemodiga anletsdrag, som man så ofta möter hos finska kvinnor.
Vi hade ej länge varit be- kanta, förrän vi blifvit förtroliga vänner — vi visste knappt själfva, huru eller hvarför.
.
.
Aldrig förrän under min vistelse i finska byg- der hade jag lärt mig förstå den fulla innebör- den i den finska skaldens ord: » Har du på lifvets stigar märkt nå ' n gång Ibland de tusende, du där sett vandra, Hur af en okänd makt, ett inre tvång, En människa kan dragas till den andra?
Man ser ett anlete, en röst man hör Och fängslas, glades, vet ej själf hvarför. » Men då jag nu satt där i julikvällen på den tavastländska insjöns strand och betraktade min finska väninnas karaktäristiska drag, då blef det med ens klart för mig, hvari gåtans lösning bestod: det var Finland, det ljufva, vemodiga Finland med alla dess blåa sjöar och mörka skogar, all dess trohet och all dess sorg, som
jag såg personifieradt hos denna Finlands dot- ter.
.
.
En kvällsbris drog öfver insjöns yta och kom vågorna att sorla mot stenarne vid våra fötter.
Min följeslagerska satt tyst, som förtrollad, och betraktade böljornas fantastiska lek.
Då vände hon sig plötsligt till mig och ytt- rade: » Hvar gång jag skådar ned i Weäijärvis vå- gor, minnes jag sägnen om ungmön, som just här från denna udde, tjusad af vågornas trolska locksång, störtade sig i Wesijärvis öppna famn.
.
.
O, det var ändå ett skönt, ett härligt slut ...! » Jag betraktade henne förvånad, men hon tycktes icke märka det, utan fortfor: » Ja, hör ni icke, huru de locka och tjusa.
.
.
?
O, jag känner, att när en gång lifsledan blir mig öfvermäktig, då skall jag följa deras maning, söka friden i deras djup.
.
.
» Häpen visste jag ett ögonblick icke, hvad jag skulle säga.
Där fanns då i detta hjärta ett doldt rum, hvars tillvaro jag hittills icke anat!
Lifsledan, denna det nittonde århundradets pestsmitta, hade således hunnit ända fram till denna af- lägsna vrå af världen, ända upp till den tavast- ländska insjöns skogiga strand!
» Lifsleda! » utbrast jag slutligen.
» Ni är ung och kraftig och har lifvet framför er — och så talar ni om lifsleda, ni som har så mycket att lefva för!
Där » — j a g pekade på förlofningsringen på hennes hand — » där är ju en tingest, som talar om, att ni icke upp- gifvit hoppet om lefnadslycka.
.
.
Nej, väninna, tro mig, lifvet år vårdt att lefva! » Det var, som om hon icke riktigt uppfattat mina ord, då hon återtog: » Jag har i all min tid varit en underlig och inbunden natur.
I min barndom — mina för- äldrar bodde just här på den tiden — medan mina jämnåriga tumlade om på ängen eller man hörde deras glada skratt däruppe på skogsåsen, satt jag här och lyssnade till böljornas sorl och lekte med kiselstenarne på stranden ... Och under de klara, kalla vioterdagarne, när de andra på skidor susade fram öfver fälten eller stojade där- nere på Wesijärvis blanka yta, då satt jag där- uppe vid salsfönstret och betraktade, huru röken från pörtena i byn på sjöns andra strand steg mot skyn och slutligen försvann.
.
.
Det var under allt detta, som Finland med all sin stor- artade enformighet väste fast i mitt hjärta.
.
.
» Finland stod för min själ, det kulna, mitt torftiga, gömda, heliga fädernesland. » Den ti- den hade jag något att lefva för: än skulle jag blifva en stor författarinna, som skulle träffa mitt folks hjärta, sätta ord till tonerna jag lärt af Wesijärvis böljor.
.
.
An skulle jag sprida ljus in i kojornas mörka vrår, låta upp- lysningens fackla låga i det ensliga pörtet på träskets strand.
.
.
Än skulle jag blifva den Eridkulla, som enade Finlands båda tvistande nationaliteter, som i sin sång smälte deras båda tungomål till ett enda.
.
.
» jag, » men jag kan icke gilla edra skäl.
Skulle lifvet icke vidare hafva något värde, därför att ni i ädla, men oförståndiga barndomsdrömmar ställt för stora kraf på detsamma?
Skulle pr därför icke kunna uträtta något här i världen för det godas sak, för edra medmänniskor, för ert fosterland? » Men med den till ordspråk b lina finska envisheten återtog hon: » Lifvet har värde blott för den, som kan vara till någon nytta, som kan gagna på något sätt.
.
.
Men jag kan intet, duger till intet.
.
, Ah, ni vet icke, huru det känns!
Visst har ju äfven jag ett verksamhetsfält i lifvet — sedan två år tillbaka är jag ju lärarinna, men tusen andra kunde sköta den tjänsten bättre, sam- vetsgrannare än jag.
.
.
Och fastän jag vet det, behåller jag min plats, icke af kärlek till kallet, utan därför att jag något skall göra.
.
.
Ä r det ej så uselt, som något kan vara?
Och hvad är mitt arbete värdt under sådana förhållanden?
Intet, rakt intet.
.
.
Jag går där i skolsalarne och känner mig fången och brottslig på samma gång.
.
.
Och så längtar jag bort, långt bort, jag vet icke hvart.
.
.
Huru jag grubblar och tänker, kommer jag till ingen klarhet, utan känner blott, att jag är oduglig, allt under det att min själ med alla sina tankar och intressen irrar omkring i främmande rymder, fåfängt sö- kande ett fäste.
.
.
» 1 Det var outsägligt gripande att höra denna den upprörda flickans hälft ofrivilliga själsbe- kännelse.
I och för sig är det ju icke något särdeles ovanligt, att ett sinne, som hoppats mycket af lifvet, plötsligt, då dessa förhopp- ningar grusas, känner alla fästen svika och lifvet blifva utan värde.
Men åsynen af denna unga flicka med det specielt finska lynnet, där hon satt på stenhällen vid stranden och med flammande kinder täljde sin själs saga, medan solen långt ned vid horisonten sjönk i blodröda skyar bakom Suinulas höjder — det var en syn, som jag aldrig skall förgäta.
.
.
» Och så kommer ångesten öfver mig, och jag kastar mig in bland världslifvets förströelser, blott för att slippa vara ensam med mina tankar.
.
.
Men äfven där finner jag endast själfförakt, tomhet, trötthet.
.
.
Och så ser jag åter de där glittrande vågorna, som fresta och locka.
.
.
Oeh samtidigt har jag en förnimmelse af, att lifvet kunde vara lika fullt, som det är tomt, lika rikt, som det nu är fattigt, om jag blott egde förmåga att tränga in i det.
.
.
Men jag kan inte.
.
.
!
» Jag ville afbryta hennes stötvis framvällande ordström, men hon tycktes nu nästan hafva glömt min närvaro.
» Efter en sådan Saulsstund kom en gång ett nytt uppslag i mitt öde.
Det var én kväll lik denna, som just här nere vid Wesijärvis strand en röst hviskade i mitt öra, att jag var oum- bärlig för en annan varelses lycka.
.
.
Väckt ur mina drömmar, skådade jag upp och såg ett Jag betraktade med oförställd beundran svär- par trofasta ögon kärleksfullt blicka in i mina.
.
.
Jag vet icke, huru det kom sig: jag kände för merskan vid min sida, men hon fortsatte: » Men där kommo snart andra dagar.
Jag ett ögonblick en ny kraft fylla mitt hjärta och växte upp och blef äldre; tiden började komma, lifvet åter få värde och mål.
.
.
I nästa se- då jag skulle förverkliga mina stolta barndoms- kund kände jag mig famnas af ett par starka drömmar.
.
.
Jag gick där och väntade på armar.
Sedan dess glänser den gyllene tro- Det var en inspirationens gudagåfva, men den kom icke.
.
.
hetspanten på mitt finger.
,.
Kraften, som jag så säkert trott mig ega, ville härlig tid, den första, som nu följde.
Ett aldrig icke framträda.
.
.
Det blef mig för hvarje anadt lugn rådde i mitt hjärta, jag började åter dag allt mera klart, att jag icke ens var en duglig att drömma som i barndomens dagar.
.
.
Men medelmåtta.
.
.
Med fasa såg jag alla mina det varade icke länge; de gamla, allt för be- drömmar gäckade, mitt lifs mål förfeladt.
.
.
rättigade tviflen på mig själf döko åter upp.
.
.
Förstår ni nu, hvarför lifvet icke har något Och till dem sällade sig nu ett nytt kval; i värde, hvarför Wesijärvis vågor äro så under- början som en stilla hviskning, men snart allt högre och högre hördes där en röst, som sade: bart lockande.
.
.
?
» » Ja, jag kan måhända förstå det, » återtog hvad har du gjort, huru vågade du taga steget Otto LincivallS SyTooJbLÖI-SJtL£ta2LOLol H a m n g a t a n 14, ut på ett område, ' det du icke är värd att be- träda?
SS,- " blef den stund, då jag trott mig finna frigörelsen från min oro, i stället en källa - fcrVr ' nytt lidande.
.
.
Säg, är det underligt då, att jag kan som det högsta goda önska mig döden?
Den skulle ju rädda mig från att göra en människa, kanske flere olyckliga.
.
.
» Hon såg upp och betraktade mig med sina klara strålande ögon.
Jag mötte så lugnt jag kunde hennes blick och svarade: » Ni talar syndigt, väninna! » » Syndigt! » ropade hon.
» Kan jag rå för, att slika tankar uppstå i mitt hufvud?
Eller kan jag hjälpa, att de mörka tviflen icke vilja vika?
» » Ja, delvis åtminstone.
Ty först och främst underskattar ni er egen förmåga och vill ej använda de krafter, skaparen gifvit eder.
Ly d mitt råd, sätt in i edert kall det bästa ert väsen eger, och ni skall se, att under arbetet mycket skall klarna, att, om också på annat sätt, edra barndomsdrömmar skola fullbordas.
.
.
Och så, när allt synes som mörkast, när hjärtat vill krympa samman, fly till Honom, som är all god gåfvas gifvare.
.
.
Bed! » Det var en dödlig blekhet, som drog sig öfver hennes kinder, då hon försagd svarade: » D e t.
.
.
det kan jag ej.
.
.
!
» » Så försök dock, och ni skall erfara, att ni kan det.
.
.
Och så, väninna, kan det vara eder till någon tröst om en medmänniska vill bedja med och för eder.
.
.
?
» Hon vidrörde lätt min hand, och ur hennes ögon lyste en tacksam blick.
I detsamma ringde klockan däruppe i villan till supén, och vi gingo tysta uppför höjden.
Men för hvarje steg, vi vandrade uppåt, hördes det lockande sorlet från Wesijärvis böljor allt längre i fjärran.
.
.
* * * Andra dagen var min finska väninna, sken- bart åtminstone, sig åter lik.
Om det som förefallit kvällen förut, yttrades icke ett ord.
Och då jag bjöd farväl för att vandra vidare, var det åter det rent fosterländska i hennes lynne, som framträdde, då hon till afsked yttrade: » Glöm ej Finland! » Men under remmen på min vandringsrensel hittade jag instucket ett papper med de två orden: muistakaa lupaustanne — minns ert löfte!
Jag har icke återsett henne sedan, men i kulen vinterdag flyger ofta min tanke bort till den olyckliga drömmerskan, hvars gripande själs- bikt jag hörde i julikvällen på Wesijärvis strand.
En promenad i julmarknaden.
dag, min vän, är det j u någorlunda hyggligt ^ j j t | väder.
Vill du inte just nu uppfylla ditt löfte att följa mig på en rond genom bu- tikerna. » Den lilla frun sade detta med sitt allra smek- sammaste tonfall.
Mannen gjorde en nervös gest åt plånboksfickan, men svarade genast: » Gärna, min älskling.
Det skall j u ändå göras, och i dag kan jag förfoga öfver min tid. » Lilla frun strålade af lycka, o c h o m några mi- nuter stod hon iförd sin eleganta kappa, köpt vid säsongens början hos Th, Lund, och hennes rosiga anlete var verkligen förtjusande, där det tittade fram ur det läckraste pelsverk från Forssell &amp; Söner.
Man styrde färden till Drottninggatan och passe- rade just nämnda firmas stora och eleganta butik.
Det var icke utan, att det kändes påkostande för midt för Kungsträdgården, Allm.
Telefon 76 17, r e k o m m e n d e r a r sitt n y a v ä l s o r t e r a d e l a g e r a f S y b e h ö r s a m t a r t i k l a r f ö r d a m - o c h b a r n b e k l ä d n a d.
Order t i l l landsorten expedieras mot postförskott eller järnvägsefterkraf.
henne att icke få titta in, men h o n hade j u nyss fått allt, hvad hon kunde önska sig i den firmans branch.
Men snedt emot till Maria Ferlin måste hon in.
Den gravitetiska storken med sin handske i näbben såg så lustigt förförisk ut, o c h handskar behöfde hon verkligen.
Utanför Th. Lunds kapphandel gjorde herrn balt.
Han måste njuta af det effektfulla perspektivet i det stora fönstret o c h sade, att detta var den vack- raste butiksutslällning i hela Stockholm.
Frun visade ut en hel hop med kappor, som hon fann utomordentligt stiliga.
Så promenerade man öfver gatan och in till Fr. Marcus.
De läckra, lätta ylletygerna med deras hänförande färgsammansättningar — se bara hur man förslätt att ordna det där ljust gräsgröna tyget mot det laxfärgade!
— drog oemotståndligt, och här måste plånboken fram för andra gången.
Men det var sant, de måste gå tillbaka och göra en visit hos Percy F. Luck på Jakobsgafan, medan man var i närheten.
De förträffliga varorna kände man godt till: kaffe, te, choklad, viner, frukt, kon- server och allt det där.
Och hur aptitligt och smakfullt var icke allt ordnadt!
Det riktigt vatt- nades i munnen, och hela den storartade lokalen var mättad af doften från ädla frukter och aroma- tiska kryddor.
Så var man snart ute på Drottninggatan igen.
Ah, det var sant, Bolinders stora utställning!
Ett blomsterbord visste han, att hon ville ha, ett para- plyställ behöfdes också, och han började smått fundera på, om icke en af de där smakfulla och praktiska kaminerna skulle taga sig bra ut i deras salong.
» Drottninggatan 3 8 », sade frun efter att ha tittat i sin lilla näpna anteckningsbok — Hultman &amp; C:o filial.
Nej, den var flyttad till Klara vestra, upp- lyste mannen, men man behöfde icke gå dit, ty Hultmans utmärkta kakao, hans förträffliga bords- kryddor och konfektyrer kunde man få billigt hos hvarje välförsedd specerist.
Och den utsökt läckra smultronmarmeladen den måste bon då ha.
Så fortsatte man till 51, hos P.
G. Bjurström.
Där hade frun så mycket vackra saker att se på — lampor, serviser, arbete i terracotta o c h biscuit och allt möjligt — så att herrn bann mycket väl kila ned i 55 till Tjulander &amp; C:o för att skaffa sig » varor » för julen.
Dufvas parfymhandel, det var j u sant!
Nå, den fick man ta på återvägen.
Sedan styrdes färden till Regeringsgatan, där man gjorde visit hos Pripp &amp; Son och i Böhlmarks välförsedda lampmagasin.
Då man sedan på vä- gen neråt passerade Nilsson &amp; Dahlbecks rikhaltiga utställning af vackra och smakfulla gosskläder, rodnade lilla frun så vackert.
Längre fram i tiden, när det behöfdes, så visste man, hvart man skulle vända sig.
I Kostamagasinet, n:r 2-1, gjordes åtskilliga upp- köp af de läckra glasserviserna o c h Hylin &amp; C:o butik i n:r 8 blef ej heller bortglömd.
Lilla frun formligen flög öfver gatan till juvelerare Hallberg.
Ah, hvilka vackra saker!
Dessa briljanta pärl- kollier med sällsynt vackra pärlor, dessa halfmån- formiga smycken eller dessa förtjusande små broscher, miniatyrer på elfenben, som nyss kom- mit in från Paris och således äro ytterst moderna.
Herrn lockades af en utmärkt smakfull halsduks- nål och en käpp med elegant krycka i matt, drif- vet silfver.
A j, därinne gjordes ett djupt grepp i plånboken.
Till staden!
1 Telegrafgränd 1, där ha vi både Winborg &amp; C:o och Henrik Gahn, men den förra firmans ypperliga bordskryddor, såser o c h Iacto- serinpreparat liksom den senares världsberömda aseptin kan man då få hvar som helst hos hrr specerihandlare.
Alltså gör man först en titt in till Anstrin på Norrbro, som slutrealiserar sina utmärkta tyger m. m. till särdeles billiga priser, och styr sedan färden till Storkyrkobrinken 7, K.
M. Lundberg.
Här kan man minsann ej se, att julhandeln är dålig, ty den stora butiken är full med köplystna.
Den nya lavoarmattan af kork till 2: 50 ä 3 kr.
lägger man sig genast till med, fön- sterskärmar, divansmattor, kuddar, borddukar, läck- ra irländska näsdukar, gardiner o c h strumpor af hr Lundbergs egen tillverkning ha en strykande afgång, och de många biträdena ha otroligt brådt med att expediera.
På Vesterlånggatan tittar man först till A. Lam- ' berg, gör en visit i Barnängens eleganta butik, där en flaska Linnasaparfym och några tvålar med äkta syréndoft icke kunna undvikas, o c h så har man Aug.
Carlsons sidenaffär, som ej får försummas.
Det är solida o c h präktiga varor, försäkrar lilla frun.
Så bär det af till G. Petterssons pianomaga- sin för att välja ut ett godt instrument åt kusin Julia.
På hemvägen öfver Stora Nygatan gör man diverse uppköp af ljus och såpa i Lars Monténs butik, och så erinrar sig frun, att makartbuketter C.
W.
S C H U M A K o n s I. Hofleveruntör.
C H Ty om julen har sina stora fröjder, så är det icke utan, att förberedelserna i och för sig också ha sitt stora behag.
Alla dessa hemlighetsfulla öfverläggningar, om hvad man skall ge den o c h den, detta lisslande och tasslande i vinklar och vrår, detta smusslande i lådor, bakom soffkuddar och på alla möjliga och omöjliga gömställen, när pappa eller bröderna oförmodadt äro öfver en, dessa förtjusande och oskyldiga små osanningar, som man med mer eller mindre väl bibehållen kontenans » smäcker i » sina närmaste, när de — nyfikna och retsamma, som de ibland kunna vara — söka lista ut, hvad de skola få — allt detta innebär så mycket pikant och retande, att man ej skulle vilja vara af med det för något pris.
Och så den där förtjusande pinsamma ovissheten, om man själf skall få det där, som man sä rysligt gärna vill ha, och som man själf skjutit fram några lagom tydliga vinkar om både åt far o c h mor.
Åh, man afsäger sig minsann inte god- villigt en sådan rikedom af vexlande känslostäm- ningar, af önskningar, aning och hopp, bara där- för att de föra med sig en smula besvär o c h hufvudbry.
kan man få köpa bäst och billigast i Svenssons fröhandel, Lilla Nygatan 17.
På hemvägen kör en ståtlig bagarvagn förbi dem.
På bakre gafveln läses C. Risings bageri.
Detta erinrar frun o m, att hon vid hemkomsten måste telefonera till nämnda bagerifirma alt de hädanefter hvarje mor- gon skicka hem ett par af de utomordentligt goda i särskilda papperspåsar inlagda franska bröden, som ett par väninnor så varmt rekommenderat henne.
Så är man då hemma igen.
Det var minsann en grundlig promenad detta.
Men naturligtvis har man ändå glömt åtskilligt.
Frun erinrar sig att hon skulle ha varit in till Schumacher, Norrlands- gatan 17, o c h Abr.
Lundquist Malmtorgsgatan, o c h herrn att han hade en viktig sak att uträtta i John Bernströms präktiga utställningslokal på Vasagatan.
Dessutom skulle han j u köpa åt sin lilla husliga fru gemål en af P. Perssons oöfverträffliga stick- maskiner (tillverkade å J.
E. Eriksons mek.
verk- stad).
Men det skall bli en fullständig öfverrask- ning, så att det är bäst han går dit ensam.
Men här sitter jag och pratar o m, hvad da- merna känna och hoppas och önska, om hvad de tänka och tycka om julstök o c h julbestyr.
Hvad vet jag egentligen om den saken?
Ingenting, alldeles ingenting.
Men jag kan j u få gissa.
Har jag kanske inte gissat rätt?
Vid brasan.
[i | J p är vintern åter kommen med sina långa W£ kulna kvällar, och helgen stundar med is och snö.
I arbetsrummet är familjen samlad, brasan sprakar så muntert i kakelugnen, och ingen bryr sig om, ifall regnet piskar rutorna eller stormen höljer- land och stad i ett tjockt snötäcke.
Hvar och en har sitt arbete; kanske det icke alltid är så lätt att hitta på något nytt?
Se här ett, som säkert ej mänga tänka på, men som emellertid borde tilltala en hvar.
Men se en sak vet jag bestämdt, och det är att det finnes ett slags människor, som börja känna sig ängsliga, när det lider ett stycke in i december, o c h deras ängslan o c h oro stiger dag för dag för att kulminera under eftermiddagen på själfva julafton.
De bära också på känslor mot edert kön, som just icke äro de allra vack- raste.
Dessa känslor börja bli förnimbara sam- tidigt med deras ängslan; det är till en början bara ett litet oansenligt afundsfrö, men detta frö gror o c h växer med en förvånande fart, det blir ett träd, som sträcker ut sina grenar, det blom- mar och bär frukt, afskyvärda frukter, som smaka starkt afund och all slags bitterhet.
Hvarför afund?
Jo därför att ni, mina damer, ha idéer, en hel hop af fyndiga, originella idéer, som ni själfva kunna sätta i verket utan biträde och utan stor kostnad.
Men — frågar ni — hvad i all världen kan det vara för odjur, som gå omkring med själen full af afund mot oss, därför att vi ha idéer?
Tålamod, ni skall strax få veta det.
Har ni aldrig under edra promenader i buti- kerna dagarne närmast före jul, helst själfva jul- afton, sett en ung eller medelålders man, i vårdad dräkt, som gått omkring med en uppsyn, som vore han ute för att bjuda till sin egen begraf- ning.
Hans rörelser äro nervösa och gången ojämn.
Ibland tar han fart, som gällde det att springa ifatt spårvagnen, ibland går han med dröjande steg, tvärstannar utanför ett butikfönster, sticker sedan åter i väg som en kapplöpare, sak- tar sig, vänder plötsligt och rusar snedt öfver gatan in i en butik.
Där stannar han förvirrad och afvaktande, till dess en af de expedierande damerna med ett intagande leende och sitt allra mjukaste tonfall i rösten frågar h o n o m: Visserligen klagar man öfver, att vår tid är så prosaisk, men det torde näppeligen finnas nå- gon, som ej sätter värde på och kan njuta af allt det sköna, som våra stora författare och skalder hafva skrifvit.
I allmänhet läser man det dock en eller ett par gånger, och sedan glömmer man det mesta.
Att lära sig utantill ett och annat bry sig de flesta ej om.
Och dock har detta många stora fördelar.
Först och främst kommer man därigenom i besittning af ett förråd af ädla, upphöjda tankar, hvilka alltid i någon mån verka på sinnet, och hvilka vid en längre framskriden ålder, när man till största delen lefver i minnet, blifva en skatt, som kan skänka mycken glädje.
Vidare tjänar en sådan sysselsättning i hög grad till att stärka minnet, och detta är en fördel, som man ej bör underlåta att taga vara på.
Tegnér, Runeberg, Wallin, Franzén o, s. v. utom våra nyare författare — se där ett hart när outtömligt förråd, där hvar och en lätt kan finna, hvad som passar honom.
Som sagdt, finnes det på lediga stunder någon sysselsättning, som är vinstgifvande, så är det den nyssnämnda.
» Hvad får det lof att vara? » » Julklappar, jag skulle se på julklappar, » mum- lar han i en ton, som kommer de kringstående att betrakta honom med djupt medlidande.
Men butikfröken ler fortfarande sitt älskvärdaste löje.
Hon känner detta egendomliga species af julkapps- köpare.
Hon börjar tentera h o n o m en smula, får veta något så när, om julklapparna äro ämnade åt en herre eller en dam, en äldre dam eller ung dam, ger råd, frestar och söker öfvertala.
Han rifver nervöst i varorna, och hans ovisshet, hans själskval växa.
Skall han köpa eller skall han inte?
Nej, ännu har han ett par timmar på sig, och någonting bättre måtte han väl kunna finna på.
Han störtar på dörren efter att ha köpt en små- sak för att dock i någon mån gälda allt det be- svär, som han förorsakat den snälla butikfröken.
(Det märks minsann, att det är en karl; så naivt skulle aldrig ett fruntimmer resonnera).
Hvem tror ni denne olycklige unge man är?
Jo, det är just han, som under flere dagar i sitt hjärta närt en gnagande och ständigt växande afund mot er.
Det är en ungkarl, som är ute för att göra julklappsuppköp.
Stackars karl!
Som Jerusalems fredlöse skomakare irrar han — b — Iduns panoptikon.
iden lider, mina damer, tiden lider, och julen &lt;iy- närmar sig med stora steg.
Ännu några få dagar till, några korta, skumma dagar, då lampan knappt hinner släckas, innan man behöf- ver tända den igen, o c h så stå vi inför julaftonen.
En hel hop besvär gör den oss, den kära väl- signade julafton, det är nog sant.
Men det är kärt besvär.
Fråga husmödrarna på landet, s o m hela veckor före jul stå i stöket upp öfver öronen, som skola slakta, brygga och baka, koka och steka skura o c h feja, öfvervaka, att lutfisken blir lyckad, och tänka öfver, hur julgranen skall kunna bli ännu vackrare än i fjol — fråga dem, om de vilja försaka julen, blott de bli kvitt alla Marthas be- kymmer!
Nej, minsann de det vilja.
Och frök- narna se ' n, tror ni de skulle vilja afstå från allt sitt nattarbete i smyg, från sitt trägna sysslande vid brodérbåge o c h knyppeldyna för att få jul- veckan förvandlad till en vanlig banal vecka med sex hvardagar och en rät och slät söndag utan ottesång?
Sällan.
E R / F I H ö l r l S S v e r i g e s ItX Ö d.
2?
SL 3?
Spisbröd I j Cakes o. Biscuits försändes öfver Hela riket.
j S \ f 17 T O C K H O L Norrlandsgatan M, 17,
fram och tillbaka, ur butik o c h i butik, gata upp och gata ner.
Det är kallt, så att de strän- gaste absolutister gå med röda näsor, men han svettas.
Hans tinningar bulta, tungan är torr som en näfver, och när han gått en halftimme, så kommer han underfund med, att hans fötter borde egentligen vara ett hälft nummer mindre för att passa riktigt till de nya galoscherna.
Hans hjärna är så tom som en teatersalong, när man ger klassiska dramer.
All sin mikro- skopiska uppfinningsförmåga har han förbrukat, då han köpte julklapparna åt sin mor och åt små- syskonen.
Och ändå är han nu fullt och fast öfverlygad o m, att han äfven då valt enfaldigt, dumt, idiotiskt!
Och nu, just nu, när det allra viktigaste kom- mer, när han skall köpa till henne, som är hans syssling, och som han hoppas att en gång komma i myckel närmare förhållande till, då finns det i hans arma hjärna inte så mycket kvar som den yttersta fenan af en idébacill.
Han har haft en lång tid och de allra yppersta tillfällen för att kunna lista ut hennes smak och önskningar; Men det har han naturligtvis för- summat.
Åh, han är e t t.
.
.
ja, jag vill inte en gång upprepa de komplimanger han ger sig själf.
Och så är det ekonomien, den välsignade eko- nomien, som generar honom och hindrar honom frän att köpa, det han tycker o m, d. v. s. det som han tror, att hon skall tycka om.
Han har inte råd att för henne offra mer än 15, högst 20 kronor nu, det har han räknat ut, innan han gick hemifrån.
Men ändå griper han sig själf bvar femte minut i att gå och spekulera på ett diamant- smycke eller ett ponnyspann.
Slutligen rusar han in i en bokhandel.
» Gif mig Svea i klotband och guldsnitt, » ryter han.
Så köper han en parfymflaska, ett handskkort eller någonting annat ytterst banalt och tarflikt, och som han är säker på, att hon får i flere exemplar.
Han går hem, uttröttad, slö, med förtviflan i hjärtat, tänder ljus och lägger sina julklappar på bordet.
Han stirrar på dem med ett spöklikt leende och skrattar ett torrt, klanglöst, vansinnigt skratt, medan pulsarne bränna och fötterna värka.
Om han ändå kunde skrifva några bra verser på de torftiga julklapparne, några verser, som kunde säga henne.
.
.
Ja, men han kan inte det heller.
Och svara mig nu min nådiga, svara mig på samvete: år det underligt, om han är afundsjuk på er, därför att ni har idéer?
Scavola.
Iduns julklappsbasar.
(Forts.) XXIX.
Korkmatta.
(Gåfva till mamma af 8- och 10-åringen.)
En snygg o c h hållbar dörrmatta för- färdigas af begagnade buteljkorkar på följande sätt: Man utväljer de vackraste och jämnaste kor- karne, skaffar sig därtill starkt o c b godt segelgarn, en god syl, för genomborrning af korkarne, samt en grof stoppnål.
På dubbelt garn uppträdas först så många korkar, genomborrade i längdlinien, som man vill hafva mattan bred till, dock måste.rnan iakttaga att antalet jämnt innehåller talet 3.
Ännu 2 dylika längder göras färdiga.
Detta bildar nu bård på ena kortsidan, i det följande arbetas botlenmönstret jämte långsidornas bårder, hvilka alltid bildas af de 3 yttersta korkarne.
Botten utgöres af ett rutmönster, som bildas af 9 och 9 korkar, hvarann gäng horisontalt, hvarann gång vertikalt ställda.
Bårdens 3 första snören äro trädda, alla tills vidare skilda för sig, 4:de snöret trades efter följande mönster: 3 v. (vertikalt) 3 h.
(horisontalt) 3 v., 3 h., 3 v., 3 h., 3 v., på samma sätt 5:te o c h 6:te snöret.
7:de snöret: 3 v., 3 v., 3 h., 3 v., 3 h., 3 v .. 3 v., på samma sätt 8:de och 9:de, hvarefter 10:de, l l: t e och 12:te åter blifva 3 v., 3 h., 3 v., 3 h., 3 v., 3 h.
3 v. o. s. v. De tre sista snörena äro som de tre första, endast horisontalt ställda korkar.
När nu alla snörena äro trädda begynner man i ändan af hvarje rad stadigt tillknyta de båda snörena, hvarjämte, o m så önskas, ett snöre kan följa med från korkrad till korkrad under knutarne för att hindra dessas inkrypande i hålen och tillika bilda stad.
För den, som vill underlätta arbetet, kan nämnas, att alla korkarne kunna uppträdas på samma snöre blott man väl ihågkommer ordningen vid trädnin- gen o c h sedan rätt afdelar hela längden i jämna rader.
Det myckna knytandet kan härigenom A.
T.
/ \ Tvr-FSTr; T^ c v f i t B L undvikas.
När nu korkarne äro förenade i tvärs- gående riktning, gäller det att göra detsamma i längdriktning, hvilket sker efter hvarje korks ge- nomborrning och genomträdning, antingen med särskildt snöre för hvarje korkrad eller endast ett genomgående snöre.
Ändarna fästas stadigt, och mattan är färdig, men kan också genom ferniss- ning af dem, som sådant behaga, göras glansiga.
Lätta att renhålla genom aftvättning samt billiga.
Äro korkarne ojämnt långa, jämnas de med knif.
Kaimo.
förses med styfnad af svart gas, hvarefter det fodras med mörkröd atlas.
Knäppes i venstra sidan medels hakar o c h hyskor, som döljas af en rik bandrosett.
Detta skärp kan bäras till nästan hvilken klädning som helst.
Madame de R. XXXIff.
Bok tiil förvaring af kulört silke.
Detta arbete är mycket passande för små flickor.
Af ljusgrå kartong utskäras båda permarne, 9 / ' 2 cm.
breda och 16 cm.
höga.
Härpå aftecknas ett mönster, som sys med ljus- o c h mörkrödt silke och ståipärlor.
1 boken, som bör bindas hos en bokbindare, insättas 12 starka kuverter, med på- skrifna färger å silken, som där skola förvaras.
Permarna kantas med sniljer o c h hopknytas med 35 cm.
sidenband.
H — na.
X X X.
Elegant, men billig promenaddräkt.
(Döttrar- nas julpresent till mamma.)
Framför något annat, skall mamma säkert tycka o m att få hjälp till toaletten af sina döttrar, och som detta arbete är lätt att utföra, kunna alla döttrarna, små och stora, deltaga däri.
XXXIV.
Puff som förvaringsställe för rena strumpor.
Åt en storväxt mamma köper man 3 meter (Pappas julklapp.)
Man köper i kryddboden en 50 svart billig velour, med regelbundna fördjupnin- cm.
hög kagge, öfverklislrar honom in- o c h ut- vändigt med papper, låter honom torka elt dygn gar i tyget; klipper först ut koftan, som göres och bekläder h o n o m sedan invändigt med en vac- åtsittande bak, med långa skört, i spets gående ker tapet.
längre framstycken samt öfver hvarje ärm en tre- Till lock kan användas en större kagges botten, kant, hvars 2:ne sidor äro 60 cm.
långa och den men det får ej vara större, än att det nätt o c h 3:dje rundad efter öfverärmens rundning.
Som mönster kan användas ett mamma till- jämnt räcker öfver kaggens sidor.
Till detta lock göres en rund dyna, som stoppas hörigt, välsiltande klädningslif, blott man klipper med krollspint o c h nubbas fast vid detsamma med tyget 1 cm.
större i hvarje söm.
små stift.
Sedan koftan är färdigsydd, påfästas ärmstyc- Locket fästes härefter vid kaggen med ett par kena med spetsarne rakt ned, hvilka tillika med små skinnbitar som gångjärn, hvarefter ett rundt framstyckenas prydas med tofsar.
broderi nubbas öfver lockets dyna o c h en kordong Härefter öfversys det hela med små klara glas- fästes öfver för att täcka stiften.
När detta skett, pärlor, en pärla i hvarje fördjupning af tyget, och tages ett stycke tyg Vh meter långt o c h 80 cm.
koftan kommer alt se ut, som om den vore öfver- bredt; långsidan veckas i små veck, så att den dragen med rimfrost eller daggdroppar.
Af öfverblifna bitar göres muff, barett och en I passar till kaggens öfre v i d d; tygstycket fastspikas veck för veck från kaggens innersida; tyget vikes bård omkring klädeskjolen, likaledes besatt med sedan öfver till yttersidan, och man ordnar det i nyssnämnda pärlor.
puffar mellan hvart och ett af kaggens band.
Sist Baretten göres af en gammal filthatt, hvars nubbas tyget fast under botten, och kordonger brätte man klipper bort, veckar öfver kullen med påsättas öfver allt, där man nubbat.
Denna puff sammet samt påsyr rundtorn den 7 cm.
breda pryder sin plats, och pappa skall känna sig sär- velourbården.
deles belåten med att slippa söka i byrålådan Kjolens bård utgöres af en 3 cm.
bred remsa efter sina strumpor.
af ofvannämnda tyg, begränsas på båda sidorna Mottagaren af en dylik julklapp i fjol har varit med en yllekordong, slagen i ögglor o c h äfven- mycket tacksam därför.
/.
ledes öfversydd med pärlor.
Muffens yttersida göres helt af den pärlbesatta velouren.
X X X V.
Tidningshållare.
(Gåfva till pappa af bror och Denna dräkt, som är särdeles effektfull, kan syster.)
Af hyfladt eller svarfvadt virke förfärdi- mycket väl tillverkas af en gammal velourkappa gas 4f stänger af 120 ä 150 cm.
längd, hvarefter eller rock, enär tyget, om än aldrig så tarfligt, får de sammanfogas 2 och 2 i kors, på 65 cm.
höjd ett elegant utseende af de klara pärlorna.
Gamla kordonger och tofsar kunna användas, från golfvet.
Sammanhållande tvärstycken insät- om de öfvervirkas med silke o c h man påsyr en tas nu, 3 till antalet; ett insattes vid hopfog- ningsstä-llena för att sammanhålla de båda korsen pärla här o c h där.
Till skridskodräkt passar äfven denna modell, och tillika bilda botten, så att säga, i lidnings- hållaren; och af de 2 andra sammanhåller det men göres då helt åtsittande i lifvet.
X. ena öfre ändarna af det främre paret stänger det andra öfre ändarna af det bakre paret.
De tre tvärträens längd utgör hvartdera 45 ä 50 cm.
Se- X X X I.
Struntpstoppningsväska- (Till mormor eller dan nu trävirket är förfärdigadt, insattes nu i de mamma.)
Till storblommig kreton utklippes en bit, två ramar, som bildats i hållarens öfre del, antin- som är c:a 65 cm.
lång o c h 45 cm.
bred, hvarefter gen en träskifva af motsvarande storlek, försedd den fodras med röd tvills.
Af stadig papp utskäras med sniderier eller målning, eller ock spännes på 3 st; skifvor af 17 cm.
längd o c h 13 cm.
bredd; en pappskifva af afpassad storlek ett broderi ut- hvilka afrundas i ena ändan.
En af dessa skifvor fördt på plysch eller creton.
På den jag gjort öfverklädes med kreton på ena sidan och på den har jag en medaljong, broderad på creton med en andra med tvills; denna vilja vi kalla mr 1.
N:r inramning af plysch o c h snilj.
Skifvan fodras 2 öfverklädes med endast tvills och n:r 3 med sedan antingen med atlas eller satin.
Ställningen endast kreton.
Tygstyckets ena långsida fastsys kan efter hvars och ens egen smak målas, emal- nu vid n:r 1, sålunda att rynkorna samlas nertill jeras eller bronseras.
Bäst är att på ramarnes vid skifvans rundade ända.
Sammalunda förfares insida göra falsar, i hvilka den prydande skifvan med andra långsidan o c h n:r 2, hvarefter själfva infälles.
Vill man hafva skilda afdelningar för väskan är färdig.
En mindre väska, till förva- lästa och nyankomna tidningar kan en skiljevägg ring af stoppnystanen, förfärdigas af en 25 cm.
insättas i behållaren.
Bör ha sin plats bredvid bred o c h 30 c m.
lång kretonbit, hvars nedre hörn fars hvilstol.
Kaima.
afrundas, och hvilken sedan fodras med tvills o c h förses upptill med dragsko o c h gummiband, hvil- ket dock inträdes först då väskan är fäst vid mr XXXVI.
Spånflätning.
Af spån kan man förfärdiga 2.
Af flanell, röd eller hvit, utklippas två lappar många mycket billiga o c b trefliga saker.
Jag vill här af 28 cm.
längd och 10 cm.
bredd, afrundas i uppräkna några, hvilka med lätthet kunna utföras af hvardera kortändan, utuddas, vikas dubbla och fastfästas vid n:r 1, hvarefter n:r 3 med öfver- yngre familjemedlemmar såväl gossar som flickor.
7 st. 3 cm.
kast fastsys vid n:r 1 samt omges, för att dölja Pappa får t. ex. en tidningshållare.
breda spånor tagas till en längd af 99 cm.
o c h sömmarne, i kanterna med ett tvinnadt snöre.
I 33 st. 3 cm.
breda spånor till en längd af 21 c m.
stora väskans öfre kant fastsys 6 små messings- Dessa hopfogas på samma sätt som man ser en ringar, 2 vid hvardera pappskifvan samt de båda vanlig spånkorg.
Alla 4 sidorna öfverkastas.
På andra vid tyget.
Genom dessa ringar trades ett tillräckligt långt snöre, som tjänar till att tilldraga hvarannan ruta å väl hälften af denna yta, sys små stjärnor af kulört silke.
Man kan fodra med och upphänga väskan med.
Kaima.
papper eller tyg samt i kanten fastsy en chenilj eller annan snodd samt pryda med bollar eller tofsar på vanligt vis.
Mamma får karottbrickor, XXXII.
Medicisgördel, passande julklapp till syster.
hvilka, sammansättas i större och mindre fyrkan- ter.
Öfverkastas, prydas med stjärnor, fastsättas Den förfärdigas af god svart sidenrips och svarta på papp.
I kanten en kordong, eller veckadt band.
stenkolspärlor af flere storlekar.
Af ripsen klippes Stora syster får en arbetseåska.
7 st. 2 cm.
ett skärp, som framtill antager form af en snibb- breda o c h 30 cm.
långa, samt 15 st. 2 cm, breda gördel.
Härpå utsys med pärlorna något vackert och 14 cm.
långa spånor hopfogas o c h öfverkastas, mönster, som först uppritats på ripsen.
Skärpet a p p a 44 Vesterlånggatan44, Stockholm.
f f ä r Rekommenderar sitt stora och välsorterade lager af moderna Höst- och Vinter-Dame-Kappor till här på platsen lägsta pris.
OBS.
: Särskildt framhälles mitt stora sortiment af Silkesplyschkappo r.
prydes med stjärnor eller monogram.
En påse af siden hopsys, med dragsko uppikring, genom- dragen af sidenbaud i samma färg.
Härpå fästes den aflånga spånmattan så, att hälften kommer på hvardera sidan.
Öfver spånkanten sättes en chenilj med bollar.
H — na.
Teater och musik.
K.
Dramatiska teatern.
Heder och tack har denna teaters direktion redligen förtjänat för det tillmötesgå- ende och den omsorg den visat den inhemska dikt- ningen genom att inom loppet af en enda tpeltermin framföra ej mindre än fyra nya svenska original och framföra dem på ett sätt, som i allo understödt för- fattarnes utsikt till framgåug.
Inför detta faktum faller det gamla pratet om Dramatiska teaterns för- ment ensidiga franska sympatier.
Efter Michaelson och Lundquist prydes affischen nu åter af tvänne svenska namn och denna gång af tvänne kvinliga — en omständighet som så mycket mer bör innebära intresse för Iduns läsarinnor, som dessa ofta med nöje mött samma namn i sina spalter.
Fru Vilma Lindhés proverb » En ny roll a har vis- serligen icke gjort någon bullrande succés, något som såväl själfva ämnets som i sin mån kanske ock fram- ställningens tyngd till stor del förskyllar.
Men iugen skall kunna bestrida den rutinerade författarens stäm- pel på verket: en ledigt behandlad dialog och psyko- logiskt väl tecknade karaktärer.
» Han » och » hon » representeras af hr Törnquist och fru Fahlman.
Anna Wahlenbergs treaktskomedi » Två valspråk. » visade sig vara ea angenäm bekantskap att göra.
Anmärkningar kunna nog med fog framställas mot enskildheter, särdeles i tredje akten, och själfva den lilla episod, som föranleder styckets namn, synes allt för löst pålagd blott för att finna en titel; men genom det hela går en uppfriskande fläkt af friskt humör och godmcdig satir, som snart blåser bort all kritiksjuka.
Samma underhållande berättarton, samma träffsäkerhet i att gripa ur lifvet och lifslefvande framställa hvardagsmänniskorna omkring oss till be- leende, begrundan och lärdom, som känneteckna för- fattarinnan på det novellistiska området och gjort henne så populär, följa henne ock här i rik måtto, understödda af en dramatitk esprit, rent förvånans- värd för en jämförelsevis nybörjande.
Bland de uppträdande står ännu en gång i främ- sta planet Lotten Seelig, som af Hanna gaf en ge- nomgående frisk och dock känslig bild.
Herr Per- sonne må därnäst nämnas för sin öfverdådigt lustiga och smidiga framställning af Ernst, hvarvid han väl sekunderas af sin fästmö i stycket, fröken Behrens.
Herr Skånberg gör Valters parti med måttfullhet och värma, och samtliga biroller ha likaså funnit förträff- liga återgifvare .. Konserternas tid är inne.
Ej mindre än tre be- tydande konserter på mindre än en vecka.
Och på hvardera af de två första ett nytt svenskt orginalverk.
Först kom hr Anton Andersen torsdagen den 10 dennes med sin nya symfoni i d d u r — ett bety- dande stycke, vittnande om djupa studier och god uppfinningsförmåga i motiven och deras utveckling.
Måhända föreföll den första satsen något oklar och löst sammanhängande.
D e båda senare voro både J klarare, melodiösare och mera anslående.
Att sym- fonien var mycket svårspelt, märktes väl.
På det hela taget är dock ej annat än godt att säga om k. hof kapellets utförande af det intressanta tonverket, som leddes af kompositören själf.
Var den nu omnämnda kompositionen af det nästan alltför tunga slaget, så kan detta däremot ingalunda sägas om hr Andreas Hallens symfoniska suite » U r Valdemarssagan », briljant utförd af k. hofkapellet under tonsättarens egen ledning vid konsertmatinén i Berns ' stora salong i söndags.
I visst afseende torde denna genialiska tonmålning kunna anses vara det bästa hr H.
hittills åstadkommit.
Klar och lätt- fattlig, effektfullt målande utan alla osmakligt natura- listiska öfverdrifter, melodiös och väl instrumenterad, eger denna komposition alla förutsättningar att varda populär, så mycket hellre som motivet därjämte är en af våra gamla välkända historiska sägner, den nämligen om huru Valdemar Atterdag brandskattade Visby.
Ur Algot Sandbergs af Svenska akademien med hedersomnämnande belönade dikt har tonsät- taren utvalt fyra taflor, dem han med varma och lifliga färger i toner illustrerat: a) Morgonväkten i S:t Nikolaus, b) » Valdemarsdansen », c) Unghanses dotter och d) Svarthäll (det stället utanför Gotland, där den röfvade skatten anses ha sjunkit).
Alla fyra sat- serna äro synnerligen intressanta.
A f de tre första äro vi tveksamma, hvilken bör sättas högst.
Den fjärde skulle måhända hafva vunnit något på en för- kortning.
Anslående äro de emellertid alla och väckte Jakob Kulle ' s äfven på konsertmatinéu det allra lifligaste bifall från den talrika publiken, som dock borde hafva varit än talrikare.
Andra satsen måste delvis omtagas på grund af applådernas intensitet.
I alla musikvänners intresse hoppas vi, att det ej måtte dröja länge, in- nan suiten ånyo i sin helhet varder uppförd, t. ex. på någon af k. hofkapellets blifvande symfonikon- serter.
Herr Andreas Hallen har emellertid genom denna sin nya komposition dokumenterat sig som den må- hända mest framstående bland våra inhemska nu skapande tonkonstnärer.
Den tredje konserten, likaledes med uppträdande af k. hofkapellet, biträdt af Martha Bemmert och operasångaren C. F. Lindqvist, skulle gifvas på tisda- gen i denna vecka.
Då emellertid detta nummer då redan är lagdt i press, hinna vi ej nämna nå- got vidare om sagda konsert.
N y literatur.
Konung Oscars beskickning till shahen af Persien år 1 8 9 0, af Sven Hedin, med talrika illustratio- ner; Samson §• Wallin i distribution.
— Författaren, som redan förut gjort sig känd för sina resor i Orienten och som lycklig berät- tare, upprullar här en mängd präktiga taflor ur Österlandets lif i såväl palats som koja.
Såsom deltagare i kung Oscars utomordentliga beskick- ning till persiska shahen har förf.
också haft rikare tillfällen än de flesta andra resenärer i Österlandet att göra iakttagelser på alla områden inom det sagolika landet.
Med ett intressant in- nehåll förenar arbetet ock en ovanligt vacker och gedigen utstyrsel.
Det utkommer inom årets lopp i 12 häften samt förses med en mängd fina illu- strationer.
Genom skuggor, en nutidsskildring af Mathilda Roos; Albert Bonniers förlag.
— Det bästa arbete, som hittills utgått från den framstående och inom Iduns läsekrets väl kända författarinnans hand.
Skildringarna äro gripna direkt ur lifvet och tecknade med en sä- kerhet och formfulländning, som stundom rent af förvåna.
Den boken bör blifva en välkommen läsning i många hem.
Genom hvirflarne; inre och yttre lif, tecknadt af Horatio; 2 delar; Fahlcrants §• C:os förlag.
— Under märket Horatio döljer sig som bekant en högt stående ämbetsman.
I föreliggande arbete såväl som ett föregående, » En man öfver bord », visar förf.
en ej vanlig psykologisk skarpblick, som vid teckningen af de olika karaktärerna väl förstår att tränga till djupet.
Arbetet är därjämte underhållande o c h fängslande.
Våra födoämnen i fysiologiskt, hygieniskt o c h ekonomiskt hänseende; en dietetik för friska o c h sjuka, af Justus, — Ett synnerligen märkligt och intressant arbete, som utkommit hos bokhandels firman R.
Bladet $ Co. (G. Chelius) härstädes, och som vi med allt skäl kunna rekommendera.
Med sordin, skisser o c h novelletter af Rust Roest, svenskt original; i distribution hos Fr. Skoglund.
Veronica och några andra dikter af Charlotte Lindholm.
Detta lilla prydliga dikthäfte, som ut- kommit på Albert Bonniers förlag, innehåller flere dikter, präglade af en varm och djup känsla samt röjande en mer än vanlig säkerhet i formen.
Den inledande hufvuddikten, efter hvilken boken fått sitt namn, blef i fjor belönad med andra priset af Svenska akademien.
Några af dikterna hafva förut varit synliga i Idun.
Helt säkert skall den lilla diktsamlingen komma på månget julbord.
Nutid, en samling dikter och berättelser, utgifven af Gustaf af Geijerstam, torde både böra och icke böra räknas till julkalendrarne.
Boken är utkom- men på Ejnar Cohns förlag och innehåller bidrag på vers och prosa af femton bland våra yngre författare och författarinnor, ordnade i alfabetisk följd.
Flere af bidragen äro synnerligt goda.
Utstyrseln god men priset väl dyrt.
Sverige, årsbok för svenska folket, första årg.
1892, redigerad af Jonas Brag och utgifven på Mortimer Carlsons förlag.
Boken innehåller, utom en omvexlande text af flere framstående författare, en beständig kalender samt 33 porträttbilder o c h ett 40 tal andra illustrationer.
Utstyrseln är god och priset jämförelsevis billigt.
Fjällrosorna, berättelse af Malolna Bräkenhielm; P.
A. Huldbergs bokförlags-aktiebolag.
Sedlig kraft, och huru vi skola bruka den; bro- derligt samspråk med unga män af Frederick A. Atkins; öfvers.
fr. engelskan af Mathilda Langlet.
Denna bok är ej ny för året; men som vi förut ej fäst våra familjemödrars uppmärksamhet på densamma, vilja vi nu göra det.
På några få sidor innehåller den flere goda råd och hoppgif- vande trösteord, meddelade utan allt pjunk, än månget tio gånger så digert arbete.
Hvarje moder borde skänka denna bok till sin unge son.
s Nornan, svensk kalender för 1892, nittonde år- gången; Z. Haiggströms Jörlagsexpedition.
— Under den framstående oeh för våra läsarinnor väl- kände författaren Gcorq Nordensrmis redaktörskap har här sammanförts en hel del synnerligen goda bidrag från ett 20-tal bekanta förff.
Omvexlingen och utseendet hos ka- lendern förhöjes genom de ganska talrika konstnärliga bi- dragen.
Rimmade tankar af Björn (Emelie Björnberg) med förord af Sigurd.
— En varmare oeh bättre rekommendation för detta lilla dikthäfte af den i snart sagdt alla landsortsstäder kända danslärarinnan, än den som i förordet lemnats af allaS vår bekante och värderade Sigurd, kunna vi omöjli- gen åstadkomma.
Alla författarinnans bekanta skola skynda att köpa boken, så mycket hellre, då de få veta, att de härigenom göra henne en verklig tjänst.
• o Onkel Adams romaner hafva börjat utgifvas i ny upplaga på hrr F. % G. Beijers förlag.
Till en början hafva tvänne af dem utgifvits, nämligen Altartajlan o c h Samhällets kärna.
Onkel Adam (C.
A. Wetterbergh) torde höra till våra populä- raste äldre författare, och den godmodighet och det goda lynne, som äro utmärkande drag för hans författareskap, torde fortfarande kunna samla en talrik läsekrets.
Priset å de digra arbetena är särdeles billigt.
Af samme förf.
komma vidare att utgifvas romanerna Guvernanten, Får gå!, Ett namn,.Pastorsadjunkien, Penningar och arbete, Hat och kårlek, Träskeden, Samvetet och Valde- marsborgs fideikommiss.
Svenska mönster för konstväfnader och broderier, af Jakob Kulle; eget förlag.
— Detta arbete bör särskildt komma att till- tala de för kvinlig handaslöjd intresserade.
Som bekant har hr Kulle under ett 20-tal år sysselsatt sig med att samla och taga vara på gamla all- mogeväfnader o c h de hos dem förekommande mönster.
Därjämte har han utarbetat en ofantlig mängd nya o c h smakfulla mönster, hvilka sär- skildt lämpa sig för konstväfnader o c h broderier.
Det är en del af dessa mönstermotiv, till ett antal af omkring 200, s o m hr K. nu börjat utgifva.
Arbetet, som kommer att innehålla beskrifningar med förklarande planscher på de olika väfnads- sätten, randningar och småmotiv samt särskilda mönster o c h motiv till alla väfnadssätt och olika föremål, utkommer i 6 häften med 6 planscher i hvarje häfte.
Det utkomna första häftet bådar godt för det hela, som skall vara färdigt inom loppet af nästk.
april.
Jungfrun, Makan och Modern, de tre bekanta böc- kerna af prof. Hermann Klencke, hafva utkommit i nya upplagor på Looströms Komp.s förlag.
Illustrerade minnesböcker — ett dussintal nya så- dana — hafva äfven till denna jul utgifvits af hrr Bkedel § Co. (G. Chelius).
Hos samma förläggare hafva likaledes utkommit följande trefliga barn- böcker: Bilder ur vår frälsares lif, Sommardagar hos mormor, Lilla Rödhättan samt Jumbo.
Receptboken, afsedd att i densamma insätta och förvara matrecept m. m. dylikt, är en liten prak- tisk handbok för husmödrar, utgifven af hrr O. Öberg §- Son.
Vi hänvisa till annonsen i Idun.
Musikliteratur.
Från Abr.
Lundquists hofmusikhande!
ha följande nya musikstycken utkommit: L ' Arlesienne, deux suites de concert pour piano ä quatre mains par George Biset- La Gioconda af A. Ponchielli; forte af F. Brissler.
potpourri för piano- » Det var en gång en konung », visa för en röst vid piano af Bror Beckman.
Sångalbum, samling af sånger vid piano, häft.
1 o. 2; sex sånger i hvardera häftet.
Vinterblommor 1 8 9 2, nyaste valser, polkor, fran- caise, galopp o c h mazurka för piano; arrangerade af Jsidor Looström.
Barnbalen 1 8 9 2, nyaste samling af omtyckta dan Svenska Mönster för Konstväfnader ocJi Broderier (Omkring 200 mönstermotiv) i färgtryck.
6 häften med 6 planscher i hvarje häfte.
l:a och 2:a häft.
utkomna.
3:e och 4:e slutet af jan.
1892.
Hela verket fullständigt i april n. ä.
Pris 1:50 för häfte.
För subskribenter 7:50 för hela verket (Postan visning).
Subskription hos JAKOB KULLE, Postadress stockJwlm.
ser för piano, lätt arrangerade samt med utsatt fingersättning, Danser för violin eller flöjt och piano, af Wald- teufel, Holtz m. fl, Ivy-Walz, af Fabian Rose.
» La Paloma », spansk serenad af C. Yradier; rangerad för violin eller flöjt och piano.
ar- Nyaste notbok för smått folk, samling af opera- arier, sångkvartetter, folkvisor, danser m. m. i lät- taste arrangemang för piano; häft.
8.
Hambopolka för piano af Xxxxx; säljes till för- mån för Svenska Bokhandelsmedhjälpareförenin- gens sjuk- och begrafningskassa.
Förr och nu.
Skiss för Idun af R.
E — m.
är du här? » — ropade en klar röst, då dörren till matsalen flög upp, oeh på tröskeln visade sig en ung flicka i riddräkt.
Jägmästaren, som satt vid det fyrkantiga matbordet och läste morgontidningen, sköt upp glasögonen i pannan och såg skälmskt på sin tös, där hon stod så frisk och duktig med jokeymössan på sned och det blonda burriga håret som en sky kring det, inga- lunda vackra, men dock så behagliga lilla ansiktet.
» Hvar har du varit nu igen, yrhätta? » — han trodde visst han såg barsk ut.
» Ute och ridit, som du ser, pappa lilla.
— A h, du kan inte tro, hvad det var skönt! » Hon kom fram till honom ocb gaf honom mor- gonkyssen, och han observerade då, att det låg något ovanligt uttryck i ögonen, något varmt, innerligt, som han ej sett där förr.
Med ens kom han i håg, hvad det var för dag — drog ned henne på sitt knä och klap- pade henne på den fylliga kinden.
» Det är j u första april i dag, den dag, då du gjorde ditt inträde i världen och jäg- mästarebostället.
— Gud välsigne dig, för du kom, barn.
Hur länge sedan är det nu? » » Hela 19 år se ' n, du!
Nu är jag gammal, och förståndig, förstår du. » — Hon var åter tjufpojke — lade armarna i kors, rätade på sig och såg öfver] ägsen ut.
» Jo, j o — det där skulle mamma höra », skrattade pappa.
» Jaså, du opponerar dig — » och så voro de uppe på golfvet och brottades.
» Ruth — pappa — hvad i all världen taga ni er för! » — hördes en behaglig röst från salongsdörren, och in trädde en prydlig liten fru, vid hvilkens åsyn de båda boxarne sågo helt ertappade ut.
» Ser du, mamma, han påstod, att jag inte var förståndig och därför så » » Det var baddarn, hvad du är stark », be- undrade pappa.
» Ja du! » Ruth såg fasligt högmodig ut.
» Men mamma, du glömmer j u rakt att gratu- lera din nittonåriga förståndiga dotter! » » Jag har j u inte vågat mig fram förr », smålog mamma och slöt dottern i sina armar.
» Gud välsigne dig, älskade barn, och göre dig till en god och sann kvinna. » » Det skall jag blifva », hviskade Ruth till- baka och kramade sin lilla spensliga mamma så hårdt, att denna höll på att mista andan.
» Men skynda dig nu upp och gör toalett till frukosten — du ser så ovårdad ut », och mamma såg med en bedröfvad min på den Förtrollningen var bruten.
» Ruth, vildbasare, hvad har du nu ställt tiil! » • » Jag.
' — Förlofvat mig, liksom du oeh mamma gjorde en gång », och hon gaf Ernst en varm » Rasande duktig tös », mumlade pappa.
blick, där han stod och såg olycklig ut.
• — » A b, det barnet! » — suckade mamma.
» Kan man tro, att hon i dag fyller 19 år?!
Minns Så var hon med ett hopp framme hos mamma, du min nittonde födelsedag, gubben min?
Jag kramade henne och hviskade: » Älskade mamma, tror du, att jag skall firades med stor bal — och inne i den pro- visoriska lilla grottan friade du till mig.
göra honom mycket olycklig?
Jag håller så Minns du det, pappa? » och hon smekte mjukt mycket af honom! » Men mamma lyfte upp sin flickas ansikte, hans borstiga kind.
» ö m jag minns!
D u var det fagraste jag såg henne länge i de tårfyllda ögonen, kysste sett i kvinnoskepnad och såg ut som en liten henne och sade: » Ruth, din mamma förlofvade sig också elfdrottning, där du satt på torfsoffan med din florsklädning böljande omkring dig! » Pappa på sin nittonde födelsedag — men hon var såg riktigt förklarad ut vid blotta minnet.
olik dig.
Jag har så svårt att tänka mig » Ja, nog är Ruth till det yttre mycket olik dig som fullvuxen kvinna, dock läste j a g sin lilla mamma vid nitton år, men lika fullt nyss i dina ögon något, som bådar lycka åt som det bakom världsdamens yta fanns ett den man du älskar.
Kärlek och sanning. » Ruth såg bort till Ernst — nu genast varmt kärleksfullt litet hjärta, så klappar ett måste hon gifva honom litet lycka — hon sådant inom Ruths pojkaktiga jaquette. » » Ja, men vet du, pappa », af bröt hans lilla såg på pappa; han nickade, han kunde visst fru, » jag kan aldrig tänka mig, att Ruth inte tala för tillfället.
Ruth gick bort till Ernst, lade sina händer någonsin skall kunna uppväcka kärlek hos en man, hon är så yr och pojkaktig oeh läg- på hans axlar, höjde sig på tåspetsarna och ger sig så litet vinn om att behaga de unga gaf honom själfmant inför föräldrarne den första kyssen.
männen. » Mamma såg på den unge mannen i grå » Ja, gudskelof, inte förstår hon sig på att kavaj och på den unga flickan i mörk ylle- kokettera; hon är en ärlig, präktig tös, och när hon en gång gör sitt val, hvilket jag hop- klädning och bomullsförkläde — tänkte på pas hon måtte uppskjuta ännu länge, blir sig själf i florsklädning och rosenkrans med det en bra karl, hon ger mig till son.
— Men sin uniformerade friare vid sina fötter och se där kommer ju doktor Falk!
God morgon, hviskade genom tårarne till pappa: » Hvad ungdomen nu för tiden är pro- doktor!
Hvad förskaffar oss nöjet af ett så saisk! » tidigt besök?
H a r kanske snokat reda på, » Ja, men sann och god, » svarade pappa.
att det firas födelsedag — hvasa? » — och han skakade hand med den unge man, som inträdt.
dammiga ridkjolen, den snedvridna mössan och den rufsiga flätan.
» Som en pil! » Och så var hon utom dörren.
Doktor Falk var här ute på landet och vikarierade för den gamle provinsialläkaren, och som jägmästaren redan vid första be- kantskapen funnit honom vara en karl efter sitt sinne, blef han en nästan daglig gäst på det gamla gästfria jägmästarebostället.
H a n rodnade starkt vid jägmästarens fråga, och det klädde väl hans ungdomliga, käcka an- sikte.
» Ja, jag vet, att fröken Ruth i dag fyller nitton år, men jag kommer för att — » han såg mot dörren — om bara ... — D å hördes steg i trappan och en klar röst, som trallade på en munter melodi.
Doktorns ögon lyste till, han rätade på sig oeh såg jägmästaren i ögo- nen: » Jag träffade i dag er dotter, då hon kom ridande till den sjuka gumman borta vid skogen — jag fick då fram det j a g länge gömt på — hon lofvade blifva min hustru och, herr jägmästare — vill ni gifva mig er enda dotter? » vinter!
D e voro visst stumma allesammans!
Hon förpassade sin lilla, nu helt prydliga per- sonlighet inom trösklen, och nu vändes allas ögon med olika uttryck till henne.
Ernst insvepte henne i en varm, bedjande blick, som kom det förargliga blodet att rusa upp i an- siktet, mamma stirrade på henne, som om hon sett en uppenbarelse, ocb pappa • — • j a, pappa, han såg då för dum ut!
Ruth skrat- tade till på sitt vanliga, lustiga sätt, och då måste alltid pappa skratta med.
ständigt lager hos H A L L B E R G läsarinnor!
i tid f ö r n y a p r e n u m e r a t i o n e n I Glömmen ej, trots julbrådskan, att om möjligt göra detta redan före jul, ty alla senkommande löpa risken att möjligen bli utan något af årets första nummer, då upplagans storlek bestämmes efter dem, som till den 1 januari nyprenumererat.
Arbeten nu i årsskiftet för eder egen tidning, och föresätten Eder att enhvar taga åtminstone en bekant väninna, som förut ej haft Idun, med att prenumerera för det nya året.
Naturligtvis förgäten I ej heller den så mycket omtyckta M o - detidningen.
Bland nyheter, som komma att inflyta i 1892 års årgång, nämna vi tvänne vid senaste täflingen Pappa och mamma stirrade på honom — prisbelönta arbeten, nämligen fru F. M. Chrysan- ders längre novell » Den råtta *, hvilken kommer hade de hört rätt — deras yrhätta Då öppnades dörren helt sakta, och in titta- att öppna det nya årets följetongsafdelning, samt fru Ellen Bergströms förträffliga broschyr » Huru de ett par nyfikna bruna ögon, de blickade skall kvinnan bäst kunna bidraga till höjandet från den ene till den andre — så klippte de af familjens ekonomi?
*, hvilken kommer att tryc- till!
Se, så förvånade de båda gamla voro, kas i bokform och gratis åtfölja Idun till alla, öfver att någon kunde begära hennes hand!
som prenumerera på tidningen från 1892 års bör- jan.
Prenumerationsprisen bli dock de gamla De hade visst varit totalt blinda hela denna billiga, som återfinnas på Iduns första sida.
Förlofn 1 TI gs- ocb.
vigsolringar Juvelerar Ärade 1 den vissa förhoppning, att I d u n äfven under det stundande året skall få fortfara att vara eder oskiljaktiga vän, ett förtroende, som hon aldrig skall förtröttas att dag från dag göra sig allt mera värdig, kunna vi icke_ nog lägga alla våra läsa- rinnor på hjärtat att Stockholm.
Order frän landsorten expedieras omgående.
Innehållsförteekning: Vilma Lindhé.
(Med porträtt.)
— Efter afskedet; poem af E.
N. Söderberg.
— Blind moderskärlek.
— Från Fioland; minnen och intryck, tecknade för Idun af Vilh.
Lundström.
2: Drömmerskan vid Wesijärvi.
— En promenad i julmark- naden.
— Vid brasan; af — b —.
— Iduns panoptikon: af Sccevolcc.
— Iduns julklappsbasar.
— Teater och musik.
— Isy literatur.
— Musikliteratur.
— Förr och nu; skiss för Idun af B. E — m.
T3onll«ialeiVa« (^ gammalt guld, silfver och juveler uppköpas kon- * S T A ä a l S w a a t l j tant eller tagas i utbyte mot moderna arbeten.
Om gamla saker Insändas från landsorten, sändes likvid pr omgående.
Juvelerar H A L L B E R G, Stockholm.
