# ID: svediakorp-per841
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1891
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,987
# sentences: 593
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
Gernandts Boktr.-Aktieb, N:r 50 (208) Prenumerationspris pr kvartal: Idun med Modetidning och kolorerade planscher kr.
2: 25 Idun m.
Modet, utan kol.
pl.
» 1: 85 Idun ensam » 1: 25 Fredagen den 11 december 1891.
Byrå: Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr, (Aftonbladets nya hus.)
Prenumer.
sker i landsorten å post- anstalt, i Stocklwlm bos redaktion.
Kedaktör och utgifvare: F R I T H I O F skaffa » seger åt kvinnan », och om kvinnans laggifna deltagande i det politiska lifvet kunde aflifva detta system af list, koketteri, falskhet och annan låg- het, som, enligt nämnda artikel, skulle utgöra den äkta kvinligheten, då må- ste väl hvarje ärlig, san- ningsälskande människa af alla krafter sträfva, för att kvinnan måtte få po- litisk rösträtt.
Detta blott såsom en anmärkning i förbigående mot denna uppsats, hvil- ken var särdeles egnad att för min inre syn fram- mana bilden af en kvinna, som lifligt deltagit i kam- pen för kvinnans laggifna deltagande i det politiska lifvet i vårt södra grann- land.
Idun har förr en gång nämnt hennes namn: fru Line Luplau, född Mon- rad; det rar i ett af M fredag.
Lösnummerspris 15 öre.
Allm.
Telef.
61 47. f ö d d ' rider rubriken » Kvin- nan och politiken », finnes i n:r 41 af Idun en artikel, hvilken ger en sådan bild af » äkta kvinlighet », att uppsatsen lätt nog kan få en verkan tämligen mot- satt den författaren åsyf- tat.
Ty om den nuva- rande » kvinnopolitiken är ett nät af de finaste, ett system af tusende hjälp- medel » o. s. v. för att hvarje helgfri H E L L B E R G.
Träffas å byrån kl. 12 — 1.
Nicoline 4&gt;:de årg.
Utgifnlngstid: (vid kompletteringar).
Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser.
25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
Luplau, o n r a d.
septembernumren för i år den malde om hennes bortgång ur tiden, men det torde vara af intresse för Iduns läsarinnor att få höra något mera om en kvinna, som öppet, ärligt och oförskräckt kämpade för kvinnans rättighet, ja, skyldighet att deltaga i det politiska lifvet.
Nicoline Monrad, född 1823, gifte sig vid 24 års ålder med teol. kand. Luplau, som kort efter giftermålet fick ett pa- storat i Sönderjylland (Slesvig); och det starkt upprörda andliga lifvet ute i detta landskap jämte de allvarliga förhållanden inom politiken, som där rådde, hafva säkert starkt bidragit till att utveckla den unga kvinnans tan- kar och rikta henne3 blick på allmänna ange- lägenheter.
Under kriget 1864 blef hennes man, i likhet med många af sina danske medbröder, af preussarne drifven bort från den af dem annekterade provin- sen, och två år senare fick han pastoratet i den lilla danska staden Varde, där båda makarne lefde och verkade i 22 år.
Här var mycket att göra för en dylik kvinlig arbetsförmåga; fru L. spa- rade sig ej, och där
S k å d a på å k e r n ett h v e t e a x: t o m t det håller sig u p p r ä t t; F y l l s det af g y l l e n e korn, b ö j e r det hjässan m o t j o r d.
•J3.
fanns mer än en slapp och loj natur, som ön- skade, att hon måtte lemna dem och samhäl- let i ro med det gamla eländet; men för alla dylika önskningar var Line Luplau stendöf.
Hon stiftade snart en allmän hjälpförening, som ännu verkar till stort gagn för många fattiga, och hvilken fru L. med sin stora ad- ministrationsförmåga slutligen fick så organise- rad, att den omsluter hela staden och nu är Vardeboarnes skötebarn.
I nämnda landsortsstad började hon äfven sin verksamhet i kvinnosakens tjänst, dels ge- nom att själf utlysa möten och hålla föredrag i ämnet, dels genom att inbjuda andra talare till staden och omnejden, och snart blef röst- rättsfrågan för henne den viktigaste punkten i kvinnofrågan, så att, när föreningen » Dansk Kvindesamfund » 1889 till regering och riksdag insände en adress om kommunal rösträtt för kvinnan, hade fru L. ensam samlat öfver 2,000 underskrifter på adressen.
Som bekant är det så ställdt för danska statskyrkans prester, att de, liksom andra statens tjänstemän, åtnjuta pension på ålderdomen.
För 3 å 4 år sedan tog Luplau sitt afsked samt flyttade in till den danska hufvudstaden, oeh det var först där, som hans hustru fick tillräckligt fält för sin ofantliga arbetsförmåga och kunde utveckla sina lysande förståndsgåfvor, sin oböjliga energi i förening med en sällspord hjärtegodhet.
För fru L. voro alla de medgifvanden, som så småningom gjordes i den s. k. kvinnosaken, idel obetydligheter: politisk rösträtt var för henne det första och det sista i denna fråga, oeh de positiva resultaten af hennes sträfvan- den, för att kvinnan en gång i framtiden måtte kunna nå detta mål, voro för det första grund- läggandet af Kvindevalgretsforeningen, hvars ordförande hon var, ända tills hon af den sjuk- dom, som ändade hennes lif, tvangs att ned- lägga denna befattning.
Dessutom satte hon i gång den bekanta interpellation, som i januari 1890 vid valen till Folketinget egde rum i Köbenhavns alla kretsar och äfven ute i provinserna.
Det var första gången i Danmark, som kvinnor upp- trädde vid ett riksdagsval, men det torde ej ha fallit någon af de män in att skratta, som då hörde och sågo fru Luplau uppträda som tala- rinna.
Men motståndarnes hån och löje hade hon förut i rikt mått fått smaka, och just om denna punkt skrifver en af hennes minnestecknare, som var hennes politiske motståndare: » Hon har ställt sig fram, dä skrattet var starkast; hon visste ofta, att hon var föremålet för det, men stolt och vacker stod hon och lät skrattet rulla omkring sig; det gick henne ej till hjärtat; hon såg klart, att det måste upp- höra, och hon önskade gärna att taga sin andel af opassande hån, som måste ha aflopp. » Äfven arbetarefrågan omfattade fru L. med lifligt intresse, och inom helt kort tid satte hon sig fullständigt in i alla fackföreningarnas styrelse och i hela den vidsträckta administra- tionen i den köbenhavnska arbetarerörelsen.
I sin egenskap af styrelseledamot för Kvin- delig Fremskridtsforening föreslog hon — och genomdref — att nämnda förening föranstaltade sällskapliga sammankomsterför kvinnor och män.
För ett pris af 25 öre fingo deltagarne njuta Y.
J3ESK .OW.
af god musik, säng och uppläsning af diktverk o. d. samt — kaffe med bröd.
Dessa sammankomster, hvilka voro afsedda att närma de olika samhällsklasserna till hvarandra, vunno stark anklang, och det var på en dylik sammankomst, som jag lärde känna fru L.
» Om ni ej är rädd för socialdemokraternas lokal i Römersgade, så möt oss där i afton! » sade en af medlemmarne i Kvindelig Fremskridts- forening.
» V i ha julfest därstädes. » Det mötte en del svårigheter för mig att få köpa biljett, emedan jag ej var i sällskap med någon af medlemmarne i föreningen, men slut- ligen kom någon, som kände mig, och jag slapp in.
Strålande belysning öfver en välklädd, leende, pratande och kaffedrickande folkmassa i den stora salen, täta grupper af herrar och damer (själfva sade de » män og kvinder ») i smårummen; fru Luplau, ordföraide, kom direkt från någon festmiddag, fin, nobel i sätt som i dräkt och med ett glädjestrålande ansikte.
Efter slutad kaffedrickning besteg hon talar- stolen och kungjorde programmet för aftonen.
Där fanns ingenting sökt eller uppstyltadt hos henne; det var helt och hållet den bildade värdinnan, som i sin egen salong sökte bereda sina gäster en treflig afton.
Och så följde musik, sång och uppläsning af idel muntra saker.
En lärare uppläste ett lustspel; efter dess slut kom fru L. bort till mig.
» Det där var ett dåligt val, tyckte ni väl? » sade hon, och jag medgaf, att hon träffat min tysta tanke.
» Ja, och däri har ni rätt; det är styggt och dumt att håna och karrikera något särskildt stånd, » tillade hon.
Och jag tänker, att den ifrågavarande uppläsaren fick sig en lektion i det passande och tillbörliga af henne.
Under dessa sammankomster sörjdes alltid för, att slutet af aftonen egnades åt lekar och ringdansar, så ock denna kväll.
Inom några minuter voro alla bänkar och stolar röjda ur den stora salen, och hela den ofantliga män- niskoskaran böljade par om par i en liflig promenadpolonäs.
» Tilltror ni er att leda lekarne? » frågade ordföranden en låDg ljushårig seminarist, och han åtog sig detta.
Helt säkert fanns här folk af äfven de nedre samhällslagren, men en handklappning af denne yngling stannade eller satte i gång de olika jullekarne med en sådan precision, som om hela programmet varit noga inöfvadt, och som om paren varit tio i stället för några hundra.
» Här finnes en massa af våra socialister, » sade fru Luplau till mig, » och medlemmarne af Kvindelig Fremskridtsforening ha med all flit sökt att sätta sig i förbindelse med just dem för att få in en ny drifkraft i denna rörelse. » » Hvilken då? » » Människokärleken.
Nu är det hatet mot kapitalisterna och mot de bättre lottade i sam- hället, som leder massan; de mera lyckligt ställda bland oss kvinnor måste verka, för att arbetsfrågan kommer in i rätt spår, så att det hela ej slutar med allas krig mot alla. » V i skildes åt i vimlet, jag såg aldrig mera fru Luplau, men minnet af hennes lifliga, in- telligenta ansikte och hennes nobla väsen, är en skatt, som jag vårdar och tager fram, då antingen kattaktig list, koketteri och smålögner framställas som det slags kvinlighet, hvilken vi böra eftersträfva, eller då jag i lifvet möter dessa kvinnovarelser, hvilka i ord, åthäfvor och oseder söka härma illa uppfostrade ynglingar och till hvilket pris som helst söka ådraga sig uppmärksamhet.
Det är ju en tämligen allmän föreställning, att de äkta män, hvilkas hustrur syssla med samfundsangelägenheter, äro djupt beklagansvärda.
Det kan ej förnekas, att sorgliga exempel kunna anföras till stöd för sanningen af en dylik före- ställning; men att det skulle vara en allmän regel, att de rikast begåfvade kvinnor, hvilka begagna sina gåfvor till det arbete och den kallelse, som blifvit dem gifna, skulle vara de sämsta hustrurna, är ett lika orimligt antagande, som att alla de män, hvilka verka för det all- männa bästa, skulle vara de sämsta bland äkta makar.
Kvinnan har långt mera än mannen, den mäktiga förmågan att kunna egna sina omsorger åt mångahanda; hon kan hafva » många järn i elden », utan att något af dem förstöre3, och det är icke genom att arbeta med allmänna angelägenheter, som hustrun ödelägger sitt hem- lif; detta sker blott i de fall, då hon blir af män — eller kvinnor — bortkollrad, så att hon, så att säga, går rundt, rundt omkring sitt eget kära jag, bärande någon samhälls- fråga eller något problem på en » presenter- bricka ».
Line Luplau var hustru till en prest, och hon kände tillräckligt till den allmänna meningen i sitt lilla land för att betänka sig mer än två gånger, innan hon bröt mot den gällande sed- vänjan oeh talade på ett offentligt möte.
Mest bekymrade hon sig för, hvad hennes make skulle säga om ett dylikt steg och för de olägenheter som han, presten, skulle få genom detta; och först när det blifvit henne fullkomligt klart, att hon följde en verklig kallelse, talade hon med honom om saken.
Hon kände det som ett rent underverk, då han kärleksfullt oeh enkelt svarade henne: » Du får göra, hvad du känner dig drifven till; jag vill ej lägga hinder i din väg.
Gå du med Gud! » Fru Luplaus hem vittnade om iakttagandet af regeln: » Detta skall du göra, men det här skall du icke underlåta, » och att hon äfven haft öga för barnets anlag, därom vittnar hennes dotter, som blef satt i tillfälle att följa sin kallelse.
Maria Luplau är nu en bekant måla- rinna.
Vid Line Luplaus mycket högtidliga begraf- ning talade bl.
a. hennes efterlemnade make vid grafven, och detta tal skildras så som det mest gripande bland alla.
» Det var ju också, » säger en dansk tidning, » hans lifs djupaste strängar, som måste klinga, och sannt och in- nerligt talade han om denna storslagna kvinnas lif i kamp, förtröstansfullt oeh varmt om det eviga lifshopp, hvilket hon också hade delat med honom.
Hon hade många egenheter och fel — » så slöt han sitt tal • — » och om hon har sårat någon, så ber hon nu genom min mun: Var icke ond på mig! » Ave.
" Store bror. "
» Nej, » han säger, » spar på gåfvan, Kanske kommer jag tillbaka Mera värdig till min syster.
Hjälp mig fader, du, därofvan. » ^ / ändring ' smannen, het af färden, På det svala, mjuka gräset Vid en källas brädd sig kastar, Blott en liten enkel vifva Modlös, hopplös, trött på världen.
Ifrån barnets blomsterknippa Gömmes inom nötta jackan, Minne för de dar, som blifva.
Yngling blott, han dock har pröfvat ' Både hunger, köld och plåga.
Dräkten är till trasor sliten, Sist en nickning, hälft förlägen; Moden all hans kraft har röfvat.
Ett farväl.
Och som förvandlad Går han lätt och spänstigt framåt, Nu ett mål han har för vägen.
Efterlängtad utaf ingen, Ej af någon sedd med glädje, Hemlös, dådlös, öfvergifven, Sårad falk med pil i vingen.
Ej en moder för hans bästa Höjt en bön, ej faders öga Höljt hans steg på villsam bana, Ej ett band att hjärtat fästa.
Blö han sitter.
Blicken glider Liknöjd in i skogens dunkel Utan mål lik trötta tanken.
Bolen sjunker.
Dagen lider.
— Upp ur drömlös ro han spritter Yid små lätta tramp på stigen, Hr assel utaf böjda grenar Och en sång likt fågelkvitter.
Solens sista strålar glöda Hå ett lockigt barnahufvud; Hram ur kjorteln, lyft till hälften, Titta blommor, hvita, röda.
Tvänne klara ögon blicka Vänligt strålande mot vandrarn.
- » Store bror, jag är så törstig, Gif mig vatten, jag vill dricka. » Store bror!
Som blixt i natten Lyser upp ett öde landskap, Genomglänser ordet hjärtat.
» Store bror, ack, ge mig vatten T » Utur renseln tar han bägarn, Hyller den med klara drycken.
Hliekan dricker, ler och räcker Den tillbaka, tom, åt ägarn.
Se ' n på tå hon raskt sig höjer, Lägger tvänne mjuka armar Om hans hals och räcker munnen Till en kyss.
Men gossen dröjer.
Artighet.
Af Ellen Bergström.
lefva i en forcerad tid.
Sauve qui iQMF ' peut; vi hafva i vår iltågsfart icke mycken tid till tankar på andra, till att stanna och visa våra medmänniskor den vän- liga artighet, hvilken i icke oväsentlig mån skulle bidraga till en behagligare samlefnad.
Den nya världens kultur, karaktäriserad ge- nom några bragder på uppfinningarnas om- råde, tränger sig mera och mera på oss, och i Amerika har man alltid brådtom, där sprin- ger folket på gatorna, och man hinner knappt lyfta på hatten till helsning för en mötande bekant.
En svensk-amerikansk pastor, som för ett antal år sedan helsade på i » Old Swe- den », fann sina forna landsmän här hemma förekommande och älskvärda i jämförelse med de nya, han förvärfvat; men om vi företoge en jämförelse mellan nu lefvande generation oeh dem, som före oss byggde och bodde i vårt kära fädernesland, huru skulle månne den jämförelsen utfalla?
Måste vi ej med- gifva, att vi uti ifrågavarande afseende dege- nererats från de förfäder, som gjorde sig för- tjänta af benämningen » Nordens fransmän ».
Ä r icke artigheten i vår tid allt för mycket underskattad bland oss?
flltfU V i kunna ej härmed sägas vara » en för- gången tids berömmare » på den närvarandes bekostnad, och vi äro fullt med på det, att talet om » den gamla goda tiden », och huru mycket bättre människorna oeh förhållandena då voro, helt enkelt beror på, att minnet för- gyller ett gånget skede, som icke längre kan göra oss någon förtret.
Sorgligt vore det i sanning, i fall världen befunne sig i ett till- stånd af ständigt tilltagande försämring.
Nej, optimist härvidlag måste man vara och tro på ett, om också långsamt, dock säkert framåt- skridande; å andra sidan får man j u i rätt- visans intresse ej vara blind för vare sig sin egen tids lyten eller en förgången tids för- tjänster.
Till de förra hör, efter gjorda iakt- tagelser, ett mindre artigt sätt att umgås, som vittnar om likgiltighet för nästan, och i hvil- ket själfviskheten ohöljd sticker fram; till de senare det mångbesjungna » fina vettet ».
Mången, som befinner sig vid lifvets mid- dagshöjd, har helt säkert från sitt barndoms- hem minnet af någon gammal herre, hvilken I bockade sig så artigt till och med för famil- jens små flickor, oeh med hvilken en fläkt af den Gustavianska tidens långt uppdrifna politesse kom in i förmaket.
Huru olika voro icke onkel Karl Fredriks maner mot gossarnes två trappor upp, hvilka knappt vårdade sig lyfta på mössan, då de mötte en i förstugan, och ropade » flickungar » och an- dra för ens dåvarande ståndpunkt lika djupt kränkande tillmålen efter en!
Dessa repre- senterade den unga tiden.
Och så denna gamla dam med de grå » kanonlockarne » — mormors vänninna från ungdomsåren — med sin djupa, siratliga nigning, med sina vänliga frågor efter sådant, som rörde oss, huru kom hon ej oss unga flickor på skam, oss, som tyckte det kunde vara nog att knycka litet på nacken till helsning, och som så frimodigt lade beslag på konversationen för egna intres- sen!
Kanske ler en och annan vid tanken på dessa urmodiga typer och finner hos dem en- dast en anstrykning af komik; till den grad i motsatt riktning har vår senare smak i detta fall gått.
I själfva verket voro de icke löjliga alls, och vi skulle hafva mycket att lära af dem.
P å tal om dem manas fram för vår syn » det gamla paret » hos Malm- ström, och vi höra den gamle gustavianen säga till sin äkta hälft: » Det var en annan tid, som förde oss tilisammaan: Behagen hade här ännu sitt tempel kvar.
I umgänget hvad lif, hvad vett, hvad ädel gamman, Hvad kvickhet och behag, hvad skämt och fröjd det var!
Ja, i en annan tid väl andra seder råda?
Det falska allvar nu vill världens herre bli. » Om dessa representanter för en äldre tid, då belefvenheten, älskvärdheten, vördnaden för de gamla samt hyllningen åt kvinnan spelade en så betydande roll, ginge igen i våra dagar och inträdde på en del offentliga ställen, där herrarne tillåta sig behålla hat- tarne på och måhända röka i fruntimmerssäll- skap, — huru sknlle de ej häpna?
Och om de stege in i våra hem och såge familjens unga söner halfligga i fåtöljerna, hörde dem tala i öfverlägsen ton om » gubben », med oför- synthet om sina lärare, såge döttrarnas bri- stande uppmärksamhet, ofta ovänliga, stun- dom snäsiga sätt mot sina mödrar, — huru skulle de ej fasa.
Huru har icke för öf- rigt sällskapstonen sänkt sig på artighetens skala, sedan de voro med!
Hvar skulle de nu få höra dessa franska vändningar och fina repliker, hvilka i deras ungdom voro uppöf- vade till verklig talang?
Konversationen har blifvit försimplad.
Och om det inkastet gö- res, att den forna samtalstonen stundom var frivol, svara v i: är det bättre, att ungdom af båda könen i salongerna och balsalarne » drager under debatt » våra moderna » sam- hällsförbättrares » sedlighetsteorier och yttrar sig om literära alster, hvilka våra mödrar och mormödrar skulle hafva rodnat för att känna till?
Hvar finnes nu denna ridderliga complaisance mot kvinnan, henne, mena vi, om hvilken man i förmyndarkammaren icke kunnat uppsnappa, att hon eger så och så många » hundra ».
Nej, den forna oresone- rade artigheten är borta, den är gammalmo- dig och anses oförenlig med nu rådande rast- lösa kamp för tillvaron.
V å r tid består sig på sin höjd med ett genomskinligt krusande för rika pappor, dito döttrar, tanter och onk- lar, ja, öfver hufvud för sådana personer, af hvilka något är att vinna.
» Det falska allvar nu vill världens herre bli. » Det är icke utan, att man sökt göra artig- heten misstänkt såsom stridande mot sanning och uppriktighet, ja, vi hafva hört strängt
religiösa personer ogilla den såsom synonym hon inträder där, för att slippa höra hennes med ett världsligt skenväsen.
Därmed för- nedlåtande beklagande af någon motgång, som håller det sig nu så, att allting har sin träffat en, eller hennes skrytsamma omnäm- vrångbild här i verlden, så ock denna egen- nande af hennes egna utmärkta förhållanden, skap.
A t t vara charmant, att i viss mån hvarvid man tycker sina egna krympa till- spela och uppträda som den älskvärda eller samman till noll och intet värde.
Den fina att » göra i behagsamhet », om uttrycket till- takten finnes ej till för henne.
Och den unge låtes, är mycket dåligt.
Hvar ligger då skill- eleganten, som ser så prydlig ut, då han pro- naden?
Saken är så luftig, att den undflyr menar i » östra alléen » mellan klockan 2 — 4, ens försök att fånga den i ord, men » det men tillåter sig ett oborstadt uppförande mot känns i luften », då artigheten är förställning.
kvinnorna i hemmet, talar om » käringar » och Man hör ej orden vibrera af verkligt erfaren gnatar öfver maten!
Och flickan där, som känsla, man får ett intryck af obehag.
Denna sitter, när hennes mor går och tjänar!
F ö - vrångbild må vi starkt motsätta oss!
rete ej dessa det simpla väsen, som vi ville En engelsk naturforskare har sagt, att det hafva bort?
naturligaste vore, att den ena människan åte Fransmännen hafva ett ofta missbrukadt upp den andra, och, sorgligt nog, tyckes un- ordspråk, som säger, att för att blifva älskad derstundom vår kultur, figurligt taladt, gå i måste man vara älskvärd.
Detta kan visser- den riktningen.
Det gäller att själf komma ligen tolkas som ett slags beräkning, att man fram, medels armbågarna eller fötterna.
A t t bör göra det goda för att själf draga nytta man, för att vinna detta mål, skuffar, för- däraf.
En sådan beräknad artighet har för- trampar, sårar och förolämpar medvandrare lorat allt värde.
Så behöfva vi emellertid på jordlifvets stråt, det frågar man ej efter.
ej tyda orden.
Den sanning, vi vilja draga Blott man själf kommer fram, fram till rike- ur dem, är den, att som en förutsättning för dom, fram till makt!
att vi skola komma i åtnjutande af den äd- Huru i strid med denna moderna vishet, laste af jordens håfvor, den rest af vårt gu- men på samma gång huru höga ocb gudom- domliga ursprung, som heter kärlek, måste liga lyda då ej de bebj ärtans värd a ord, vi vi göra oss värda densamma.
Takt och grann- finna i den heliga urkund, som har ett inlägg lagenhet äro de egenskaper, hvilka det till- i nästan alla lifvets frågor.
Hvar oeh en fö- kommer oss som en plikt att söka förvärfva.
rekomme den- andre med inbördes heder!
Den Lyckas vi däri, skola vi så småningom tränga sanna höfligheten och artigheten äro något igenom och vinna sann och tacksam tillgif- till sitt väsen sedligt, ty de innebära ett venhet, och då skall det goda, vi utsått, öfvervinnande af själfviskheten till förmån för komma igen i välsignelse öfver oss själfva.
andra; de äro långt mera än den yttre fer- Ett faktum är, att den taktlöse och ohöflige nissa, vi nyss påpekade; lika visst som det aldrig vinner verkliga vänner, om än en stor insinuanta väsendet är af ondo, äro de ut- skara, som tros vara det, tränges kring hans strålningen af inre dygder, som heta godhet bord för att njuta af hans goda.
och takt, ja, rent ut sagdt, af den kristliga En bild, lånad från ett besök i museet vid kärleken.
D e må därför ingalunda förbises, Sévres, föresväfvar oss i detta ögonblick.
Före ringaktas eller förkättras!
franska revolutionen framte porslinspjäserna Artigheten fordrar, att man ej säger eller gör något, som är obehagligt för nästan, att man ej afsiktligt låter henne känna den möj- liga egna öfverlägsenheten, utan fastmer visar henne det mått af heder, som tillkommer henne, utan att det på något sätt får slå öf- ver och likna ett hån.
Artigheten skall före- stafvas af välviljans, aktningens och blygsam- hetens goda ande, och j u mer den förenar sig med uppriktighet, skola dess gamla bud icke upplossas, men utvidgas och förnyas un- der friare former.
Sann noblesse och god uppfostran kännetecknas af ett vördnadsfullt bemötande af föräldrar, lärare och kyrkans tjänare, på grund af hvad de representera; af en vänlig uppmärksamhet mot gamla, bräckliga och förbisedda, sådana hvilkas lycka är i nedan; af hjärtlighet utan nedlåtenhet mot dem, som bero af oss; af ett vänligt tilltal af en körsven eller en handtverkare, af att man undviker att vidröra något för den andre ömtåligt ämne och i stället för på tal det, som är honom angenämt o. s. v. P å nu nämnda stycken hafva vi att rikta vår upp- märksamhet, och särskildt åligger det föräl- drar och uppfostrare att visa barnen och ung- domen på dem, ty det släkte, som nu växer upp, tyckes, i stort sedt, verkligen visa en be- klaglig tendens till ett kärft, pietetslöst och själfviskt sätt att vara.
Man borde säga de unga, att det är simpelt att vara oartig.
Den kvicka madame Staél har på något ställe ytt- rat: I l n ' y a d ' impolies comme les servantes parveunes et les ' filles de duchesses descen- dues.
Han I sett denna pösande fru, som gift sig till penningar och från intet blifvit » hög ».
Flyr man ej, om man kan, ur salongen, när behagliga, lätta, ljusa, men understundom nå- got frivola målningar.
K o m så revolutions- tiden med dystra färger och tunga bilder, därpå Napoleons envåldsara med sin torra, geometriska stämpel på smaken.
Därur har sedan konsten sträfvat att framgå renad och förädlad.
Denna bild har sin tillämpning på vårt ämne.
I likhet med Ludvig X V L s Frankrike ut- märkte sig Gustaf I I I Sverige för lättsinne och ytlighet, hvilka fel till viss grad skämde bort det fina umgängesvett, för hvilket den tiden förvärfvat rykte; men man borde haft rätt att vänta, att detta skulle framgått re- nadt, förädladt och allvarligare ur de hemsö- kelser, snm drabbade äfven oss svenskar, » se ' n Gustafs sol gått ned i blod ».
Huru denna artighet än var till sin verkliga halt, hade den till sin bättre del bort få lefva kvar ibland oss!
Fransmännen måtte på intet vis kunna anses arriererade, därför att den nu omordade egenskapen ingår, kan man nästan säga, som ett grundelement i deras nationalkaraktär; kanske just den utgör det folkets hemliga tjusningskraft.
* * * Mormors mor, som sitter öfver mitt skrif- bord, klädd i robrond af grön sidensars, med mouche på kinden och pudradt hår, smålog, som j a g tyckte, mildt och gillande, då jag nyss såg upp till henne från min skrifning.
Det gladde mig så mycket mer, som jag van- ligtvis har liksom en förnimmslse af, att hon med mindre välbehag ser sin dotterdotters dotter doppa så mycket i bläckhornet.
Kan- Otto Lindvalls Sy1o©lXÖrslaa.XLCaL©l H a m n g a t a n 14, ske var det till och med just hon, som in- spirerade mig denna gång.
Men det är svårt att skrifva alla i lag, och jag är nästan rädd, att Iduns nutida läsarinnor i dess ställe rynka smått på näsan.
Piano.
Af Amalia Fahlstedt S kuset, där jag bodde, hade goda trossbott- I nar och tjocka väggar, och jag lefde i ^ * ett harmoniskt och stämningsfullt för- hållande till mina grannar, om hvilka jag på sin höjd visste, att de hade piano.
Det var eftermiddag, och jag satt lutad öfver mitt arbete; allt var tyst omkring mig.
Plöts- ligt träffades mitt öra af några dofva toner, liknande aflägsna klockljud.
Men de växa ut och taga snart tydlig ge- stalt af en etyd, spelad på ett piano någon- städes i huset.
Det går så ordentligt och taktfast, men i själfva det plikttrogna utfö- randet röjer sig något naivt.
F ö r mina ögon målar sig bilden af en skolflicka, rak och allvarlig på den uppskrufvade piano- stolen, som höjt hennes fötter några decime- ter öfver golfvets nivå.
J a g ser det lilla hufvudet nicka takten och den knubbiga handen käckt gripa oktaven.
N u komma skalorna, ett jämnt litet pärlband, eller rad- band kanske med föregående korstecken.
Späkningen tar dock slut, och programmets melodiösa del får rycka fram.
Jag ser den lillas blyga, men med svårig- het dolda förtjusning öfver operamelodien.
Det är Wilhelm Meister, som sjunger i mån- skenet om Mignon: » Hon kunde icke tro i barnslig oskuldslycka ».
Den lilla räknar tyd- ligen takten, och någon erotisk känsla upp- bär icke utförandet, men väl barnets oskulds- fulla glädje öfver lexans vackra melodi.
Efter en stund säger mig den oafbrutna tystnaden, att lektionen är slut och pianosto- len tom.
Det är ej värdt att någon söker inbilla mig, att någon blaserad skolpojke vän- tar på henne i hörnet.
Möjligen har hon mött någon skälm på sin väg och hurtigt ut- bytt ett par snöbollar med honom för att sedan skynda hein till sin kvällslexa, sin kvällssmörgås och sin oskuldssömn.
Sof sött, du lilla, och vakna en gång lycklig till för- ståendet af operamelodiens erotiska innebörd.
Men nu ljuder pianot på nytt.
En vals går hurtigt af stapeln.
Några takter tagas om, tills de gå fullkomligt.
Följer så en polka och en treflig francaise på sam- ma sätt, och till sist en gemytlig rheinländer.
Jag ser på klockan.
Redan öfver half nio.
Det är helt säkert en kontorist, som beslutat lära sig dansmusik för att exekvera den i sitt kotteri.
Jag ser en hel del människor af båda könen flyga förbi mig i dansens hvirf- lar.
Inga luxuösa toaletter och urringade kläd- ningar.
Balen är improviserad.
Man dansar i promenaddräkt och ser lika treflig ut för det och är lika glad.
Ja, gladare, ty ingen upp- skrufvad kalaston råder.
Tonen är lika oge- nerad som anständig.
Man roar sig duktigt och äter en enkel supé på allmän salning, såväl från damernas som herrarnes sida, ty de förra ha sin utkomst såväl som de sena- re.
E n annan dag klättrar man upp på nå- gon af raderna för att höra en opera eller ett drama.
Eller vandrar man tillsammans utom tullarne med påbredda smörgåsar i nätta midt för Kungsträdgården, Allra.
Telefon 76 17, r e k o m m e n d e r a r sitt n y a v ä l s o r t e r a d e l a g e r a f S y b e h ö r s a m t a r t i k l a r f ö r d a m - o c h b a r n b e k l ä d n a d.
Order t i l l landsorten expedieras mot postförskott eller järnvägsefterkraf.
paket; eller ångar man af i en förhyrd ång- båt ut mellan holmar och skär oeh sjunger och spelar allt efter råd och lägenhet.
Ni tror ej på dem, men jag gör det, ty de ha skymtat förbi mig på allfarväg.
Det är det gamla Sveriges framtidsmänniskor, som skola föra lefnadsglädjen in på en sundare stråt.
Kontoristen har emellertid slagit ihop bo- ken och aflägsnat sig, antingen i valstakt eller med polkasteg.
Under tiden har min hand tröttnat och med en god, lättläst bok i handen sträcker jag mig makligt i en län- stol med lampan bakom mig.
En bok öfversatt från ryskan är alltid en god bok.
Jag befinner mig någonstädes nere på Sydrysslands stepper.
En slädkaravan, kring hvilken snön faller så mördande tätt, som den kan falla i detta bistra land, arbe- tar sig mödosamt fram.
Körsvennen har hop- pat af och springer modigt bredvid slädan för att hålla sig varm, medan hans blick oroligt sö- ker sig en väg i detta snökaos.
Stämningen är fullständig, och den domning, som vill smyga sig genom de resandes lemmar, vill äfven smyga sig genom mina.
Plötsligt blir allt ett virrvarr för min syn.
En ljum vind fläktar öfver steppen och smäl- ter snön.
Slädarne sjunka igenom, jorden och boken glider ur min hand.
Skogbevuxna höjder trollas fram för min syn.
En villa med gröna häckar och långt utskjutna schweizertak ligger bäddad i grön- ska, och uppför väggarne klänga sig rosor, kaprifolier och vild vinranka.
Den tyska flodens böljor plaska vid stranden.
Månstrå- larne och skogsdoften tränga in genom de öppna fönstren, från hvilka blida toner af en » Lied ohne Worte » utströmma.
Kvinliga telegrafister.
* å en flicka genomgått ett 8-klassigt läro- verk eller innehar därmed jämförliga kunskaper, börjas underhandlingarna om, hvad hon skall blifva, såvida hon nämligen skall ut för att själf förtjäna sitt uppehälle.
På förslagslistan står: lärarinna, kontorist, plats i bank, i postverket eller — kanske kunde hon komma in vid telegrafen ...
Detta senare anses vanligen som en stor lycka.
Föga eller intet afseende fästes vid, om den unga flickan är nog stark för att gifva sig in på en bana, som mer än andra fordrar psykisk kraft, reda och klarhet samt ett härdadt nervsystem.
D e allra flesta af våra unga flickor äro, då de slutat skolan, så ansträng- da, att de mer än väl behöfde åtminstone ett års hvila från allt tankearbete för att sedan kunna med full kraft börja den verksamhet, hvaråt de ämna egna sig.
Men hur går det i stället?
Strax efter afgångsexamen från skolan söker flickan inträde vid telegrafver- ket och blir elev vid någon telegrafstation, hvilket man någon tid måste hafva varit för att blifva antagen till telegrafelev.
Därefter kommer hon upp till hufvudstaden för att genomgå undervisningskursen.
På 3 måna- der skall hon inhemta nödiga kunskaper i telegrafi, telefoni, fysik, reglemente oeh in- struktion jämte praktisk telegrafering, räk- ning, mätning, journalföring, räkenskapsföring och redovisningar.
Största delen af dagen åtgår på undervisningslokalen och vägen dit och därifrån (isynnerhet om eleven råkat få sin bostad i Vasa- eller Villastaden!)
Följ- aktligen måste nätterna tagas till hemarbetet, och vanligen sitter hon och arbetar till kl. 2 a 3 hvarje natt.
Kommer så examen med thy åtföljande rädsla och » feber ».
V i an- taga, att hon går igenom den, blir utnämnd till e. o. telegrafist.
Hon har således nått målet!
Hon lyckas få förordnande genast.
Men hurudan är hon till själ och kropp, då hon börjar sin nya verksamhet?
Och huru- dan finna vi henne efter några år, om hon fortfarande kunnat uthärda den enerverande telegraftjänstgöringen?
Och om hon gifter sig, hurudan blir hon som maka och moder, och hurudana bli de, som måhända genom henne komma till världen?
Därpå finnas sorgliga bevis.
i Det är dessa toner, som trollat fram scen- förändringen, och i verkligheten komma de från någon af de aflägsna grannvåningarna och ej från den tyska villa jag ser under mina halfslutna ögonlock.
Alla dessa bilder, som glida dämpade fram, gå i moll, men skänka en sådan förunderlig ro.
Det är nå- got famlande i den spelande handen, men så mycket fin känsla däri.
Nu följer ett enkelt, men väl funnit preludium, och » miserere » ur » Il trovatore » söker sig fram.
Hur stilla och utan all passion!
Jag måste le, men känner mig rörd, utan att veta hvarför.
Tonerna draga sig till sist långt bort i fjärran och förklinga, medan min lampa slocknar.
Men midt under dagens jäktande id, då ett ögon- blicks tystnad råder, träffas stundom mitt öra af dessa milda toner, som hviska: » resigna- tion ».
Men hvarför äro då alla så ifriga att blif- va telegrafister?
Medgifvas må, att syssel- sättningen i början är intressant, dock i läng- den enformig.
Och ur ekonomisk synpunkt kan det ej vara eftersträfvansvärdt, hvarför en fattig flicka aldrig borde välja den ba- nan.
Visserligen är kursen afgiftsfri, men uppehället i Stockholm kostar ju ganska myc- ket.
Aflöningen som e. o. telegrafist oeh te- lefonist är de första åren 60 kr.
pr månad.
Detta räcker ju godt till, om hon får för- ordnande på en telegrafstation på landet eller i mindre stad, men i de större städerna, sär- skildt i hufvudstaden, går nästan allt åt till inackordering, om hon skall bo i en hygglig familj.
Hvad blir då öfver till kläder e t c!
Vanligen räcker förordnandet på sin höjd ett par månader.
Har hon då icke ett hem el- ler vänner att återvända till, försöker hon En dag säger vår tjänstflicka: » Nu blir våningen en trappa upp ledig, för nu skall den blinda friherrinnan resa till Italien. » » Den blinda friherrinnan? » » Ja, hon som alltid spelte piano vet jag, och hon som — — • • — » Jag affärdade hastigt tjänstflickan i något ärende, ty jag hade hört just så mycket, som jag på den vägen ville veta om den musice- rande.
Nu förstod jag fullt innebörden af dessa blida toner.
Stackars friherrinna!
Hon skulle till so- lens land, utan att få se solen.
Men hon skulle dock höra sången i sångens land.
Frid öfver henne!
* Redaktionen har ej velat undertrycka denna mörka skildring af förhållandena på telegrafistba- nan, då den j u kan innebära helsosamma san- ningar.
Men det förefaller oss dock, som om sa- ken äfven borde kunna ses i ett något mindre pessimistiskt ljus, o c h vi öppna gärna våra spal- ter, om någon annan sakkunnig hade angenämare erfarenheter att framlägga.
Sen tili, att Idun med Modetidning finnes hos alla edra bekanta!
C.
W.
S C H U M Å K o n g l.
Hoflever » iitor.
C H E R F 8 r / S v e r i g e s | H l l S JtX Ö fl T a P!
Spisbröd » komma i någon familj för att undervisa barn i vanliga skolämnen, språk och musik.-.- eller något dylikt » mot fritt vivre eller nå- gon liten lön ».
Jag känner telegrafister, som hafva lärarinneplats under terminerna, och samma dag de haft examen med barnen packa sin koffert för att resa och mottaga telegrafförordnande under ferierna.
Men huru länge kunna de hålla ut så?
Och allra först efter 10 år kan en nutida telegrafist vänta att blifva ordinarie.
Lönen blir då 800 kr.
pr år.
Just nu håller en undervisningskurs för telegraf elever på att afslutas.
Den som ser dessa 16- å 17-åringar, som se ut som barn och redan äro så nervösa oeh ömkliga, kan ej annat än finna det upprörande och bekla- gansvärdt, att så många späda varelser i sin första ungdom blifva genom för dem olämp- ligt och omåttligt arbete så försvagade, att de kanske aldrig kunna återhemta sig.
Och alla dessa hafva erhållit läkarebetyg på sin kompetens för denna verksamhet!
Men huru skall en läkare efter en stunds undersökning kunna bedöma, hvad en person duger till.
Han kan ju egentligen endast utröna, om nå- got lokalt fel förefinnes.
Därför, föräldrar och målsmän, ett behjär- tansvärdt ord till eder: låten flickan välja hvilken annan bana som helst, men låten henne icke blifva telegrafist, såvida hon ej är fullkomligt frisk, uthvilad efter skol- och konfirmationsundervisningen samt har ett så pass godt nervsystem, som möjligt är i detta » vårt nervösa tidehvarf »!
En f. d. telegrafist.
Sjukbesök.
Teckning af Fanny Chrysander.
(Forts. o. slut fr. föreg.
nummer.)
Sakta öppnade fröken Hanna dörren till torparen Sörmans stuga, och sakta trädde hon oeh fröken Ros ditin.
Vid spisen satt en bredaxlad man oeh stir- rade med en slö, frånvarande blick på den hög af sillben och potatisskal, som låg fram- för honom på spishällen.
Den brödbit och den sillstjärt, han höll i handen, gåfvo tillkänna, att han ännu var sysselsatt med sin middag.
Vid sidan om honom stod en ung, smärt flicka, som vid de främmandes inträde för- lägen och rodnande stack sin brödbit under förklädet.
På en bädd längst fram i rum- met, halfsittande mot den höga hufvudgärden och flämtande efter en nyss öfverstånden host- attack, syntes husmoderns tärda, utmärglade gestalt.
Den klara, men hvassa blicken ur de insjunkna ögonen, den gulbleka hyn, den djupa ihåligheten på kinden oeh den bjärta röda fläcken på själfva kindknotan, allt an- tydde, att hon aldrig mer skulle uppstiga från denna bädd.
Ehuru andfådd oeh flämtande, ropade hon dock ifrigt: » Åh, si så rart främmande!
Att fröknarna gjort sig besvär att gå så långt! » Mor Sör- man hade alltid vetat, huru hon skulle skicka sig bland » bättre folk ».
» Klara, flicka, sätt fram ett par stolar, torka åf dom för all del! » Och utan att gifva akt på frågan, huru hon befann sig, fortfor hon i samma ifriga, irri- terade ton oeh med den oroliga blicken fly- gande hit oeh dit: » Kära barn, så ostädadt här sir ut.
Inte har du satt på mej nå ' n Cakes o. Biscuits \ S T O C K H O försändes öfver hela riket.
/ 17 Norrlandsgatan L M, 17.
nattröja, å inte har jag fått rent örngått, åj, åj!
Fröknarna kan rakt tro » — — Men så kom hostan igen oeh därefter en stunds andhemtning, hvarefter hon på nytt började, hes oeh andfådd: » Kära hjärtandes, jag tror pappa sitter å äter bara sill å potatis.
Ta ' å stek ett par fläskbitar åt ' en, flicka — jag har väl slum- rat till lite ', jag, så jag inte haft reda på, hvad dom gjort.
Vänta lite ' nu, pappa, så ska du få fläsk till midda ' n! » Pappa satt kvar vid spisen, dyster och dröm- mande, och svarade icke ett tack en gång.
Han strök blott med handen öfver det långa, mörka håret, så att det från pannan oeh tin- ningarne föll ännu djupare ned öfver de väl- bildade, men tungsinta dragen.
m.
Flickan steg emellertid upp på en stol, oeh från ett litet fläskstycke, som var upphängdt i taket, skar hon ett par väldiga skifvor, utan att ge akt på den ängsliga blick, med hvil- ken modern följde det djärfva angreppet.
Och snart fräste fläsket i pannan, och svårmodet i mannens ansikte började skingras litet vid detta behagliga ljud.
Hvarje försök från de besökandes sida att leda den sjukas tankar på allvarligare ämnen, afböjdes genast från hennes sida med feber- aktig orolig.
Hon var inte alls mycket sjuk, nej då!
Bara den stygga hostan ville släppa henne, skulle hon gå upp igen.
Skulle ju sätta upp en väf till klädningar åt sig och Klara.
Klara skulle visa fröknarna proflappen.
Och så skulle Klara sätta på kaffepannan, de skulle hålla till godo å dricka kaffe, de snälla frök- narna.
Men som dessa af flickans förlägna oeh förvirrade min förstodo, huru svårt hon skulle få att åstadkomma detta, afböjdes det bestämdt.
Och de gingo så därifrån med det ned- slående medvetandet, att deras besök i detta hem endast framkallat ett oroligt jäktande ef- ter ett falskt bedrägligt sken från den sjukas sida oeh en pinsam förlägenhet från hennes anhörigas.
Då de åter stodo ute i den fria, höga sko- gen, som omgaf torpet, drogo de ett djupt lättande andedrag oeh gingo därpå raskt vi- dare.
Ännu hade de långt till byn, där bon- den Johanssons äldsta flicka, hon, som gick i skolan, låg sjuk.
Därifrån skulle de sedan gå till det aflägsna soldattorpet, där hustrun, Greta, som tjänat i prestgården, var ensam med sina tre sjuka barn: mannen var på mötet.
Hos henne skulle de vara öfver nat- ten och hjälpa henne vaka, så att hon åt- minstone en natt skulle få sofva i lugn och ro.
I dörren till Johanssons stuga möttes lä- rarinnan af ett gladt, nästan jublande rop: » Si, fröken Ros kommer! » Och med ett rörande uttryck af både glädje och sorg i de vackra ögonen kom henne till mötes en behaglig, ännu ung kvinna.
» Sofi har ju legat och yrat å ropat på fröken hela da ' n. » » Spring ut till pappa i stallet å säj, att han inte behöfver resa nu, fröken Ros har kommit af sig själf », sade hon åt en liten pys, som stod vid hennes sida.
» Si », tillade hon, vänd till sitt främmande, » Per har va- rit till sta ' n i dag å sökt doktor; hon var ju så klen i natt, flickan.
Han har nyss kom- mit hem, men när han fick höra, huru hon ropat på fröken, tag på tag, tänkte han resa å fråga, om hon ville följa med hit, fast », tillade hon tvekande, » det lär ska vara smit- tosamt.
Men vill fröknarna vara snälla å stiga in i kammar ' n ändå. » Hon öppnade dörren, och de följdes åt dit in.
På hufvudgärden hvilade ett litet feberblos- sande ansikte med halfslutna ögon, oeh an- dedräkten flög het oeh flämtande öfver de mörka, torra läpparne.
Lärarinnan lade sin svala hand öfver bar- nets panna oeh frågade sakta: » Sofi lilla, känner du igen mig? » Vid denna röst slöt sig det stirrande, half- slutna ögat alldeles, och öfver det lilla vackra ansiktet lade sig ett lugnt belåtet uttryck.
På annat sätt gaf hon dock ej tillkänna, att hon uppfattat frågan; men då modern böjde sig ned och sade: » Nu min flicka, är fröken hos dig », flög ett matt, men belåtet leende öfver läpparne, oeh de stora, blå ögonen sågo upp med en på en gång klar och redig blick.
Af lärarinnans hand tog hon sedan villigt emot de medikamenter, fadern haft med sig, oeh då hon därpå fick ett kallt omslag om det heta hufvudet, log hon åter förnöjd och stilla, och med ögonen följde hon troget hvarje rörelse af sin lärarinna.
Inlindad i en sjal och med hufvudet lu- tadt mot dennas axel, satt hon sedan i hen- nes knä, medan sängen bäddades om och svalkades.
Länge hade hon icke så suttit, förrän ögonlocken stilla slöto sig, andedräk- ten blef lugn oeh jämn och hon lugnt oeh godt inslumrade.
» Gud vare tack och lof! » utbrast med sam- manknäppta händer modern, » hon har ju inte fått en blund i sina ögon på öfver ett dygn. » Då hördes från vrån borta vid dörren en undertryckt snyftning.
Den kom från fadern, som oförmärkt för en stund sedan kommit in.
Hela natten hade han ju med ångest i hjärtat legat och lyssnat på sin flickas dofva jämmer, hela dagen hade han, såväl under vägen till staden, som då han satt väntande hos doktorn och sedan å apoteket på medi- cinen, räknat minuterna, kanske skulle han icke hinna hem, oeh ögonblicket därpå hade han åter ryst vid tanken på att komma hem, att få höra samma kvidan igen, se samma halfslutna och dock stirrande ögon oeh så hustruns tårar.
Själf kunde han inte gråta, och inte gick det an heller, för en så stor, stark karl.
Det satt bara som en » stopp » i bröstet på honom.
Men nu, när det plågade barnet ändtligen fått ro, då grät och snyftade den starke man- nen som ett barn.
» Det kom efter me ' n », hvi- skade hustrun förklarande.
Länge dröjde de båda fröknarna kvar, ty barnets sömn nändes ingen störa.
Och det var redan sent på kvällen, då de gingo att vaka öfver Gretas tre sjuka barn, och som- marnattens skymning hade sänkt sig, då de framkommo till det ensliga soldattorpet.
Därinnanför tycktes allt vara tyst och stilla.
Skulle de bulta på?
Kanhända hade den stackars modern uttröttad oeh utvakad som- nat ifrån de sjuka, de tvekade och lyssnade ännu en stund, slutligen bultade fröken Hanna ett par slag på dörren, oeh då ännu icke ett ljud hördes inifrån, åter något hårdare.
Då öppnades en dörr, oeh ett tassande ljud hör- des ifrån förstugan.
För att ieke skrämma den innevarande ro- pade hon skyndsamt: » Kära Greta, det är bara jag, fröken Hanna, som vill tala vid dig litet. » Förstugudörren öppnades genast, och där stod nu Greta iklädd en kort kjol, yrvaken och stirrande.
LAMBEH.G-S B L a p p a f f ä r 44 Vesterlånggataxi44, Stockholm.
» Ursäkta, kära du, att vi komma så här sent », började prestdottern, » men som vi sport, att dina barn äro sjuka, ville vi hjälpa dig vaka öfver dem. » Greta stirrade fortfarande med vidöppna ögon och ref i det svarta, lurfviga håret.
» Barnen? » ropade hon.
» Kära hjärtandes, dom ä ' ju friska för längese ' n, vet j a '!
» » Men i förra veckan lågo de ju alla tre i skarlakansfeber? » » Nog va ' dom sjuka allti ' », menade Greta, och hennes små, bruna ögon började se vakna ut, på samma gång ett litet humoristiskt löje lade sig öfver hennes glada fräkniga ansikte, » å röa va ' di ' som kokta kräftor å heta som grötar, men om det var lakansfeber, eller hva ' de ' heter, det vet jag inte. » » Oeh nu äro de alldeles friska? » » Ja då!
Å sofver som grisar. » Och de båda vandrerskorna hade ej an- nat göra än att vända tillbaka, sedan de ännu en gång bedt Greta ursäkta, att de stört hennes sömn, och sedan denna å sin sida pliktskyldigast tackat för besöket oeh välmeningen.
En stund gingo de tysta.
Slutligen ut- brusto båda på en gång i ett högt och hjärt- ligt skratt.
Ännu leende, men med vemod i blick och röst sade därpå fröken R o s: » Jag undrar just, om vi, med undantag af besöket hos Johanssons, verkligen uträttat något annat godt i dag än skaffat Sörman fläsk till middagen? » » Jag vet ej », svarade sakta fröken Hanna, » men det vet jag dock, att åtminstone vårt uppsåt varit varmt och uppriktigt. » » Det är sannt.
Men med ett besök, Hanna, kunna vi verkligen inte heller uträtta mycket.
Vi skola lära oss af mor Grundin att gå of- tare, ja hvarje dag. » Iduns julklappsbazar, (Forts.) XXIV.
Treflig karafinbricka.
Man köper en af de i handeln nu så mycket förekommande imi- terade silfverbrickorna.
Som dessa äro mycket billiga, dröjer det ej länge, förrän dess vackra utseende försvinner.
Jag har emellertid målat en dylik med emaljfärg, röd botten o c h de pressade figurerna, blommor, fåglar, o. d. svarta.
Den är nu särdeles treflig.
H — na.
X X V.
Seidel.
Material: en seidel af glas samt etsbläck, hvilket köpes hos glasetsar Vogel i Stock- holm.
Den, som är artistiskt anlagd, kan efter beskrifning, som medföljer satsen etsbläck, utföra blomsterrankor m. m.
/ men för den med mindre förmåga, men vacker handstil, kan följande tjäna till exempel.
Antingen ett monogram, förnamnet i en vacker medaljong, eller ock devisen: » Drick ditt julöl, sedan sjung af fröjd.
Mången får det icke; men är ändå nöjd. » H — na.
XXVI.
Varm och treflig hufvud- » pynt » åt farmor.
(Gåfva af mamma eller döttrarna).
Af enkelt el- ler dubbelt mohairgarn stickas en fanchon efter följande anvisning.
Man börjar med en uppsätt- ning af 1 lycka.
I början af hvarje hvarf, allt under det man hela tiden stickar s. k. rätstickning, ökar man 1 lycka, till dess lyckorna på stickan utgöra 28, då man tager ihop 1 lycka på hvart hvarf, tills det blir 16 lyckor kvar, hvarefter man stickar 10 cm., utan att hvarken öka eller minska.
Det färdigstickade utgör nu fanchonens ena bandända.
Hufvuddelen arbetas sålunda att man ökar 1 lycka i början af hvart 4:de hvarf på den sida, som skall utgöra baksnibben, o c h åter 1 lycka hvarje 8:de hvarf pä den sida, som Rekommenderar sitt stora och välsorterade lager af moderna Höst- och Vinter-Dame-Kappor till här på platsen lägsta pris.
OBS.!
Särskildt framhålles mitt stora sortiment af Silkesplyschkappor
bildar framsnibben, till dess att lyckornas antal blir 60, då man stickar 3 cm.
rakt utan ökning eller minskning.
Härefter går man åter tillbaka med minskning och ökning på samma sätt för att forma andra hälften af hufvuddelen och " andra bandändan.
När stickningen är färdig, fuktas fanchonen, utspännes o c h pressas väl med ett varmt strykjärn, hvarefter den rundt om ' garneras med en smal, knypplad, svart spets.
Kaima.
* XXVII.
Dammskynken öfver vaser, nipper m. m. Beskrifningen på dessa praktiska skynken — hvil- ka o m kvällarna samt under sopningen på mor- gonen skola skydda fina nipper, konstgjorda blom- mor m. m. för damm — blir nog tydligast, om jag nämner, hvad s o m ingaf mig första idéen där- till, nämligen att använda en gammal parasoll af ljusgul alpacca.
Den öfversta, spetsigt ihoplöpande delen bortklipptes och öppningen ersattes med en rundel (12 c m.
diameter); de 8 skarfvarna voro ungefär 16 c m.
långa o c h hvarje fält i midten 14 cm.
En något rynkad volang af samma tyg med markerade uddar och broderi i brunt (- 4 muscher 1 hvarje tredelad udd) pryder skynket rundt om- kring, o c h en likadan volang nedfaller från det öfre runda locket.
Af kulört sidentaft kan man åstadkomma särdeles vackra sådana skynken, i alla händelser bör väfven vara ogenomtränglig för damm, men ändock så lätt som möjligt.
Stenia.
* XXVIII.
Dockmöblemang.
(Mammas gåfva till småttingarne.)
6 st. kubiska träklossar med 5 cm.
kant samt 6 st. skifvor af cigarrlådsträd med en längd af 9 cm.
o c h en bredd af 5 cm.
utgöra trävirket till de stoppade stolarne.
Träskifvan belägges med litet bomull för att åstadkomma stoppningen på ryggstödet, kreton öfverspännes och fastlimmas med syndetikon på baksidan, hvar- efter en afpassad kretonlapp med invikta kanter fastfästes på stödets baksida.
Nu stoppas sitsen på samma sätt, hvarefter ryggstödet fastspikas vid sitsen sålunda, att ryggstödets höjd blir endast 7 cm.
Af kreton fållas o c h rynkas en garnering kring sitsen samt fastfästes med stålstift, hvarefter stolen är färdig, o c h de 5 öfriga förfärdigas på samma sätt.
Soffan göres af en cirka 6 cm.
hög cigarrlåda, hvars lock löstages, stoppas och be- klädes på samma sätt som stolryggarne.
För att soffan äfven af dockorna må kunna användas som liggplats, göres sitsen flyttbar, till hvilket ändamål främre sidan af soffan göres så mycket lägre som drygt motsvarar det lösa lockets tjocklek samt små stöd, af den främre sidans höjd, insättas i de bakre 2 hörnen af lådans inre, dock först efter det ryggstödet fastgjorts.
Sedan ryggstödet är beklädt inställes det i lådan och fastlimmas vid lådans bakvägg.
Nu göras af cigarrlådträ 2 bitar af Vh cm.
bredd o c h samma längd som gafveln på soffan, styckena beklädas med kreton, som öfvervikes och fastlimmas på baksidan, hvarefter de fastlimmas på kanterna af soffans gaflar.
En kretonremsa fållas, rynkas och fattlimmas rundt o m soffan.
Ett lock afpassas nu, så att det kan inskjutas som sits, stoppas och beklädes.
Om man ännu vill höja soffans utseende hoplimmas 2 eller 3 tomma trådrullar (antalet beror på gaf- velns längd), omlindas med bomull, öfverklädas med kreton, som hoprynkas i hvardera ändan, samt fasllimmas på det cm.
breda underlaget.
Sängkläder sys och inläggas i soffan.
Divanbordet göres af locket tiJl en större kakao- burk, som öfverspännes med kreton o c h förses i kanten med virkad garnering, eller ock af locket till en bleckbonbonask, som målas o c h förses med kantgarnering, båda dock efter att förut hafva i centrum blifvit genomborrade med ett litet hål och med en spik fastgjorda vid foten, som antin- gen kan utgöras af en hos svarfvaren beställd stadig fot eller af 2 på hvarandra limmade tråd- rullar, 1 mindre (hvars öfre öppning blifvit fylld med en inlimmad träplugg) upptill och en större nedtill.
Under den nedre rullen kan man ännu för yttermera visso limma en cirkelrund eller fasonerad träskifva af cm.
större genomskär- ning än rullens för att förhindra bordets kull- stjälpande.
2 st. blombord förfärdigas på samma sätt, af mindre kakaoburkslock, dock med den skilnaden att lockets kanter nu vändas uppåt.
Blomkrukor göras af de munstycken af urhålkad och polerad rotting som i askarne medfölja de ryska och finska papyrosserna.
Den nedre vidare delen af munstycket afsågas eller skares till en längd af! '
/ « cm., fastlimmas på bordskifvan och fylles med lim, hvari sedan » blommorna plante- ras ».
Krukväxter tillredas nu på flere sätt: En amaryllis göres af en knippe af de nedre fånen T.
1.
.
1.
cJOiKOD 1 1 — ' — r V l l I l G K M på en påfågelfjäder jämte en stängel af fin stål- tråd, som uppbär de af rödt silkespapper förfär- digade klockorna.
Rosenbuskar göras af moss- knippen prydda med hvita, röda o c h gula minia- tyrsilkespappersrosor.
Knippen af torkadt gräs etc. utgöra de öfriga krukornas fyllnad.
Rummet prydes med gardiner, taflor (inramade glansbilder), speglar etc. efter hvars o c h ens egen smak.
Ett pianinokan o c h tillverkas af en mindre cigarrlåda eller pappask med vidsittande lock, som fastlim- mas i upprätt ställning, sedan asken ställts på kant med botten till framsida.
Hela asken öfverklädes med svart glanspapper eller målas svart, hvar- efter en klaviatur af hvitt papper uppritas och fastlimmas på sin plats.
Kakelugnar till rummet göras af gult eller hvitt glanspapper, på hvilket, med blyertz, rutor uppritats för imitering af kakel samt luckor och ventillock af guldpapper påklistrats, hvarefter papperet hoplimmats i form af en rulle.
En dylik rumuppsättning fordrar ringa kostnad, men bereder dess större glädje hos emottagarne, kanske ej mindre hos gifvarinnan!
Kaima.
(Forts.) N y literatur.
Utom de å sista sidan i detta nummer upp- räknade arbeten, som till julen utgifvits å Frithiof Hellbergs förlag, och hvilka vi kunna rekommen- dera såsom goda böcker, vilja vi nämna följande nyheter i bokmarknaden: Skärgårdsbilder, af K. A. Melin, med illustratio- ner af Jenny Nyström; Vilhelm Bittes förlag.
— Bokmarknadens måhända vackraste arbete till julen.
Den kände o c h värderade skalden o c h den lika kända o c h värderade tecknarinnan hafva här täflat om att åstadkomma omvexlande friska och stämningsfulla alster i stor mängd.
En hvar, som älskar att till julen pryda sitt salongsbord med ett praktarbete o c h har råd därtill, torde ej tveka länge, innan han lägger sig till med detta.
Ty det är i alla afseenden ett praktverk, som på goda skäl kan rekommenderas.
Min hustrus dagbok, utgifven af Elis; original; Albert Bonniers förlag.
svenskt Ur den finska sången samt några ryska skalder, tolkade af Fågel Blå; Helsingfors G.
W.
Edlunds förlag.
Ett litet nätt dikthäfte med många goda bitar uti.
En pilgrims dagbok af Jerome K. Jerome, be- mynd.
öfvers.
; Fahlcrants §• C:os förlag.
Jultomten, skolbarnens jultidning, utgifven af Svensk Läraretidning, första årg.
1891.
För det billiga priset af 25 öre erhålles här en prydlig 16-sid. jultidning för de unga, rikt illustrerad o c h med goda bidrag af flere framstående författare.
Helt säkert skall » Jultomten » hädanefter hvarje j u l blifva en kärkommen gäst hos de unga.
Teater och musik.
K. hofkapellets Mozartskonsert sistlidne lördag i Musikaliska akademien var särdeles talrikt besökt, och de närvarande voro hörbarligen mycket be låtna med hela konserten.
Programmet upptog uteslutande kompositioner af Mozart, hvars hun- draårsminne — den stora tonsättaren afled näm- ligen den 5 dec.
1791 — k. hofkapellet på detta sätt velat fira.
Utom overturerna till » Trollflöj- ten » o c h » Enleveringen ur seraljen » upptog pro- grammet en aria ur » Figaros bröllop » o c h ett par sånger vid piano, förträffligt föredragna af fru Edling, samt såsom hufvudnummer den härliga g-moll-symfonien, af hvilken tredje satsen, den genialiska menuetten, måste omtagas.
K. hofkapel- let, som anfördes af hr Henneberg, förtjänar ock erkännande såväl för utförandet af samtliga num- ren som ock särskildt för anordnandet af denna musikafton som en enkel offergärd åt den odöd- lige tonsättarens minne.
Ur Waldemar-sagan, suite i fyra afdelningar för stor orkester af Andreas Hallen, uppföres o m söndag kl. • / * 2 e. m. m. i Berns konsertsalong med biträde af k. hofkapellet.
Naturligtvis kom- mer tonsättaren själf att leda uppförandet.
Denna konsert-matiné torde säkerligen varda af stort in- tresse.
Martha Remmert, berömd pianist från utlandet, gifver nästkommande tisdag konsert härstädes, antagligen med biträde af k. hofkapellet.
Musikföreningen gifver sin uppskjutna konsert torsdagen den 17 dennes å Musikaliska akade- mien.
Programmet upptager bland annat Mozarts härliga Requiem.
Generalrepetition hålles mån- dagen den 14 i E.
W:s stora sal kl. 7 e. m.
I en vrå af världen.
Berättelse för Idun af Cecilia B å å t h - H o l m b e r g.
(Forts. o. slut fr. föreg.
n:r.)
etta nedslog henne dock ej.
Det mål, hon satt sig, liksom bytte plats; hon glöm- de sin egen längtan; förnekade man hen- nes konst?
Nå väl — så länge hon lefde,.
skulle hon kämpa för den-, och den dag skulle komma, då den blefve erkänd för hvad hon visste den vara, konst och ej rätt och slätt handarbete.
Och inne i sin » atelier » lefde hon nu sin egen drömda värld.
— • De få bristfälliga stolarne därinne, som blifvit hopplockade här och hvar ur skrymslen och skrubbar, stodo och stödde sig mot rummets väggar för att ej falla omkull; det stora fönstret hade ej någon annan gardin än den, som bildades af vinrankans grenar, stora sybågar stodo rundt omkring väggarne jämte korgar fulla med ullgarn i alla färger — här hade hon sin värld full af doft och lif och skönhet, här lefde hon upp igen, då hennes illusioner ramlade i be- röring med hvardagslifvets småkraf; här var hon lycklig, ty hennes konst skulle en gång bli er- känd, hon skulle dock bli konstnärinna, och då skulle världen komma till henne, och folk skulle komma hit, komma lång väg ifrån för att lära af henne, och då skulle hon gladt och öppet åter kunna se honom i ansiktet, som hon visste skulle fröjda sig med henne, och som ännu mindes hen- ne fast hon ej återsett h o n o m se ' n den gång, de ord fälldes, hon aldrig glömde, j a — mindes hen- ne, och alltid var villig att hjälpa henne — och hennes hjärta slog af glädje och längtan efter denna stolta stund, o c h hennes hand flög öfver duken, där de ljufvaste änsgblommor spirade upp och smultron lyste röda under daggiga blad.
* Men nere i den lilla staden hade det intresse och deltagande, som man hyst, då olyckan bör- jade i prestgården, så småningom under årens lopp åter försvunnit.
Man tyckte ej om det un- derliga, liksom hopdragna lifvet i prestens hem — det var ju, s o m o m man ej hade någon prest- familj, tyckte man.
Presten själf var j u en bra o c h vänlig, fram- förallt en beklagansvärd man, skada blott, att han efter olyckan dragit sig så mycket undan of- fentliga värf och helt och hållet lemnat » förenin- gen » för att ständigt vara hemma hos sin hustru, som j u var o c h förblef förryckt.
I de små vilkor och de små intressen, som all- tid fylla de små städerna, bli oftast både tankar och uppfattning små o c h trånga, detta, som kal- lades » konst », kände man just ej något till.
I Adelsgatans salonger funnos visserligen taflor, till och med original, och detta var konst, det visste man nog.
En gång hade till och med en resande » konstsamlare » kommit dit till staden och i gäst- gifvarsalen anordnat en utställning a f medförda oljetryckstaflor: italienska fiskargossar och flickor med blåsvart hår o c h nakna halsar, pitto- reska hvitskäggiga tiggare i röda rockar, blåkläd- da damer med långa gula lockar, sittande uti sjö- gröna bersåer — och stadsfogden hade framför alla andra uppmuntrat » konsten » och med kän- naremin ställt sig på lämpligt afstånd från hvarje tafla, knipit ihop ena ögat och med det andra tit- tat genom den till kikare formade handen, bläd- drat i » katalogen » och undersökt numren.
Nog var detta konst alltid, men aldrig hade man hört talas om, att en preslfru befattade sig med sådan I Och därtill en så oduglig prestfru!
Man ryckte på axlarne åt henne, o c h man gick så långt, att man en gång uttalade sin förvåning för presten själf; men då svarade denne lugnt, att hans hustru kunde sköta sin nål bättre än någon a n n a n — det vore väl ej något opassande SvensUa Monster for iLonstväfnader ocU Broderier (Omkxing 200 mönstermotiv) 1 färgtryck.
6 häften med 6 planscher i hvarje häfte.
l:a ocl 2:a häft.
utkomna.
3:e och 4:e slutet af jan.
1S92.
Hela verket fullständigt i april n. ä.
Pris 1:50 för häfte För subskrifcenter 7:50 för hela verket (Postanvisning).
Subskription hos JAKOB KULLE, Postadress Stockholm.
häri?
— och då hon och han funno sitt hem i sin smak, så var j u den saken deras egen — inte sannt?
Detta lade dock en viss kyla mellan honom och hans församlingsbor.
Och denna blef än större, då förslaget om järnvägen kom upp.
Hela staden var i feberaktig spänning.
En järn- väg — man drömde om makt och härlighet, vid- gad hamn, viken full af ångare och seglare — man såg redan i tankarne grannstäderna tillin- tetgjorda, o c h stadens lilla tidning satte hvarje gång öfverst under titelvignetten: » glöm icke järn- vägen ».
Presten däremot var ej för de nya planerna; han var rädd för järnbanan; hade man någonsin sett, att människor blifvit lyckligare och bättre, för det de fått en järnbana?
Rikare, ja, men också strid för rikedomen, och med denna går allt det goda gamla bort, det stora ömsesidiga deltagan- det och hjälpsamheten, framför allt förnöjsamhe- ten.
Han var principielt emot järnvägen.
Och folket i Adel-, Stor- och Lillgatan kom öf- verens om, att presten snart började bli en smula förryckt, han med.
I afvaktau på järnvägen uppförde man emeller- två solida badbus i bukten — platsen var ju som skapad för badort; att man ej tänkt därpå förr!
Och kunde man endast leda strömmen af som- margäster hit, så att ställets rykte blefve stad- gadt, så skulle nog banan komma af sig själf — det var alldeles visst.
Järnväg — badort — fru Törnes tankar hade genom detta fått en hållpunkt: skulle ej detta kun- na förverkligas?
Kunde någon tviffa på det?
Ett sådant tvifvel skulle, tyckte hon, kännas nä- stan som en förolämpning mot henne själf; det vore j u detsamma som att ej vilja medgifva, att denna vik, denna hennes lilla undangömda kära vrå vore värd att älskas och beundras, denna na- tur, hvars alla små och stora detaljer nu blifvit henne så välbekanta och förtrogna, men som i sin helhet gripit henne, redan då hon, som nygift, efter färden öfver sandheden plötsligt såg viken utbredd framför sig.
Det beböfdes bara, att människor ville lära sig förstå naturen här, så skulle de nog älska den, och då skulle den med makt draga dem till sig, de skulle komma, komma i mängd.
Och detta kunde hon lära dem — bara hon kunde få dem hit!
Hit?
Ja, hvarför inte — just hit, hit till prestgården; vore ej här utrymme nog — och trädgård o c h allt, hvad man kunde önska sig!
Hur gladt skulle det ej bli, om den stora gården o c h det stora huset fylldes af människor, af resande — som hade mycket att berätta, som sett världen där långt borta!
Öfverväldigad af dessa tankar stirrade hon med stora ögon drömmande framför sig, där hon satt i den lilla gafvelkammaren, utan att röra sitt ar- bete.
Hennes fantasi fick flykt, hon såg de stora tomma gamla husen fulla af badgäster, men hon såg ej de nakna, kalkade väggarnas fulhet eller golfvens ojämnheter, hon hörde ej de små mös- sens dans på träloftet — • allt var för henne in- bjudande gästrum, som väl kunde locka resande i mängd.
Full af ifver framlade hon sin plan för sin m a n; han såg, att hon liksem hakat sig fast vid denna tanke med en sådan styrka och Iiflighet, att han ej ville och vågade motsätta sig henne; ty nu, som förr då frågan var om hennes konst, ville han stå henne bi i allt, som kunde göra hennes lif gladare och lättare.
Hela vintern lefde hon på denna förhoppning, annonser infördes i tidningarna, och när våren kom, fattades hon af en verksamhetslust, som var henne alldeles olik.
Hon lemnade sin s ö m; ifrig och språksam var hon ute i staden, legde arbets- folk och utvecklade sina planer: den stora sten- lagda gården skulle förvandlas till en skön gräs- matta med doftande blommor och springvatten; där skulle badgästerna om kvällarna sitta utan- för sina dörrar o c h lyssna till vattenplasket eller under djupsinniga samtal långsamt vandra upp och ned i trädgårdens skuggrika gångar; hon såg ej, att träden voro öfvervuxna med mossa, gamla glesa äppelträd, som ej buro den suraste kart, eller att land och gångar på år och dag icke blif- vit rörda hvarken af spade eller kratta.
Och arbetsfolket k o m; det blef lifligt i gården; hon gick lycklig omkring, det var spänstighet i hennes gång, lif i hennes ögon.
Hvarje spadtag, hvarje klingande hugg af järn- spettet i stenbron var för henne en försäkran o m hennes dröms uppfyllelse: hade hon ej kommit ut till världen, så skulle världen nu komma till henne!
Till slut var största delen af gårdsbron upprif- ven o c h pålar nedslagna i en stor fyrkant o m - Förlofulngs- kring pumpen med det alltid rinnande vattnet; en liten springbrunn anlades, murades med ce- ment, o c h rör nedsattes; vattnet steg i en hög stråle!
Hon stod den gången i dörren under den ännu ej utsprungna vinrankan, hvars grenar ännu voro nakna och bruna; hon slog som ett förtjust barn händerna samman o c h såg i tankarne vattenstrå- len stiga allt högre, och högre; den liksom bar hennes fantasi upp öfver taken på de låga husen, högre än backarna, högt, så att också hon fick kasta en blick ut i denna värld, efter hvilken hon dock i sin själs innersta hemligt trängtade.
Men veckorna gingo, det led långt in i m a j; vinrankans nakna grenar fingo knoppar; juni in- gick; knopparna blefvo till späda, ljusa löf — o c h löfyen började så småningom mörkna.
Ännu hade ingen enda badgäst kommit.
En undrande beklämning trädde i stället för hennes förra stora tillit.
Skulle verkligen ingenting bli af?
Skulle ingen vilja k o m m a?
Var det blott en tom dröm — en dröm, likt hennes eget lif?
Hon såg ut öfver den stora gården med de låga öde husen.
Solen sken på de röda taken, skor- stenen midt emot var nykalkad, det gjorde ondt i ögonen, och hon skuggade dem med handen.
Arbetet med anläggningen hade aldrig blifvit full- bordadt; den uppbrutna stenen låg uppstaplad i en stor hög midt bakom springbrunnen, från hvil- ken vattnet blifvit afläst.
» Det får fullbordas ett annat år, då vi säkert ha dem.här; vi få annonsera, » hade hennes man sagt.
Ett annat år!
Hennes korta verksamhetsifver var förbi.
En stund slöt hon sig med undran inom sig själf för att sedan åter taga fatt på sin sömnad.
* * * Hvarje vinter lät man annonsen stå, och så småningom hade en och annan resande verkligen, liksom nu vi, kommit hit till detta underliga ställe, stannat en och annan vecka, mera för det de tyckte, att de borde göra det, då de farit den långa vägen, än för det de trifdes där så sär- deles väl.
Men detta hade, det skönjdes klart, åter kom- mit hennes förhoppningar att lifligt vakna upp.
Hennes ansikte strålade af stolthet och triumf, då hon talade om » våra badgäster », och hon drömde om, att den lilla staden skulle bli stor och rik — genom henne — skulle få järnbana och vägen fri och öppen ut till den vida skiftande världen.
Hennes röst ljöd ungdomlig och klar, o c h öfver hela hennes väsen låg en viss lätt glädtighet, som i förening med leendet kring hennes mun gaf oss intryck af, att hon vore mycket yngre, än hon i själfva verket var.
Och denna kvinna, som lefde sitt underbara fantasilif i detta skumma hem, väckte vårt dju- paste intresse.
Så småningom hade vi fått höra hela hennes historia, o c h den fyllde för oss de tomma rum- men, den lade sin stämning öfver bukten, vattnet och skogen, hvari särskildt platsen under den yf- viga boken var liksom full af vemod och minne, vi tyckte oss se henne där framför oss, febersjuk, hälft döende och med de stora ögonen riktade uppåt det gröna hvalfvet.
Hela hennes väsen inflätades i alla de intryck vi erforo; och då vi understundom om aftnarne, sedan skymningen inbrutit, tysta och ensamma sutto i prestens sal, där fönstret stod öppet, o c h syrsorna utanför, som om morgonen så muntert skärrat i solen, nu liksom sjöngo tröst in i mörk- ret därinne; då vi förnummo en känsla, som om vårt eget lif låge oändligt långt borta i liden, som om världen verkligen krympt ihop till denna lilla instängda fläck, för oss uppfylld endast af denna kvinna, då var det nästan som en fortsättning af våra tankar och känslor, när hennes mörka ge- stalt ibland plötsligt o c h ljudlöst gled oss förbi; — i sin dräkt och med sin lätta sväfvande gång var det något spöklikt öfver henne — det var, som om en dröm flutit öfver i verklighet.
Men när hon tände lampan i taket och vi åter sågo de stora, sorgsna, barnsliga ögon, som blic- kade in i lågan, medan hon skrufvade upp veken, så att det klara skenet föll på de fina dragen — då var det, s o m om mörkret, skuggsidan i hen- nes lif, vek undan, o c h hon stod där, sådan hon var, med brutna anlag, men med guldrent sinne.
Gösta Berlings saga af Selma Lagerlöf, 2 delar om tillsammans ungefär 600 sidor och bundna i de nu så moderna mjuka banden, expedieras under loppet af denna vecka till alla dem, s o m rekvirerat densamma.
Bokhan- delspriset är 6 kronor.
Arbetet, det i sitt slag märkligaste, som utkommit under det senaste år- tiondet, utgifves på Frithiof Hellbergs förlag.
På.
undertecknads förlag hafva likaledes ut- kommit följande arbeten, hvilka alla fått en syn- nerligen prydlig utstyrsel, skurna och bundna som de äro i moderna mjuka band: S o l s k e n, sagor och berättelser för barn af Ave, med 8 helsidsteckningar af Jenny Nyström; pris kartonnerad 3 kr.
— Fru Eva Wigström, allmänt känd under signaturen » Ave », torde vara den mest framstående bland våra mänga författa- rinnor för barn.
Motvind, 3 kr.
två noveller af Wilma Lindhé; pris — Ett par fint iakttagna och högst intressanta noveller af denna författarinna, som hör till våra mest framåtgående.
M i d t i b l a n d o s s, tvänne teckningar ur lifvet af Eva Wigström (Ave); pris 2: 2 5.
— Ett par gripande teckningar ur lefvande lifvet.
V i d a f t o n l a m p a n, noveller af Ernst Lundquist; pris 2: 5 0.
— Växlande motiv och konstnärlig behandling är hvad som bjudes läsaren i denna nya samling af den synnerligen framstående novellisten.
P å o m v ä g a r, berättelser af Anton Giulio Bar- rili, öfvers.
från italienskan af Ellen Nyblom; pris 1: 7 5.
— Barrili är en af de älskligaste och mest omtyckta af nutidens italienska novellister.
Ofvanstående arbeten finnas att tillgå i alla bok- lådor i riket.
Frithiof Hellberg, utgifvare af Idun.
Ärade läsarinnor!
I den vissa förhoppning, att I d u n äfven under det stundande året skall få fortfara att vara eder oskiljaktiga vän, ett föriroende, som hon aldrig skall förtröttas att dag från dag göra sig allt mera värdig, kunna vi icke nog lägga alla våra läsa- rinnor på hjärtat att i tid f ö r n y a p r e n u m e r a t i o n e n!
Glömmen ej, trots julbrådskan, att om möjligt göra detta redan före jul, ty alla senkommande löpa risken att möjligen bli utan något af årets första nummer, då upplagans storlek bestämmes efter dem, som till den 1 januari nyprenumererat.
Arbeten nu i årsskiftet för eder egen tidning, och föresätten Eder att enhoar taga åtminstone en bekant väninna, som förut ej haft Idun, med att prenumerera för det nya året.
Naturligtvis förgäten I ej heller den så mycket omtyckta M o - detidningen.
Bland nyheter, s o m komma att inflyta i 1892 års årgång, nämna vi tvänne vid senaste täflingen prisbelönta arbeten, nämligen fru F. M. Chrysan- ders längre novell » Den.
rätta », hvilken kommer att öppna det nya årets följetong.safdelning, samt fru Ellen Bergströms förträffliga broschyr " Huru skall kvinnan bäst kunna bidraga till höjandet af familjens ekonomi?
*, hvilken kommer att tryc- kas i bokform och gratis åtfölja Idun till alla, som prenumerera på tidningen från 1892 års bör- jan.
Prenumerationsprisen bli dock de gamla billiga, s o m återfinnas på Iduns första sida.
Decembernumret af I d u n s M o d e - o e h M ö n s t e r t i d n i n g har led- samt nog försenats på grund af den i Berlin ut- brutna sättareslrejken.
Det kan sålunda först med nästa veckas nummer af Idun komma resp. abonnenter till hända.
Redaktionen.
I n n e h å l l s f ö r t e e k n i n g: Nicoline Luplau, född Monrad; af Ave.
(Med porträtte — Store bror; poem af Sophie Linge.
— Artighet; af Ellen Berg- ström.
— Piano; af Amalia.
Fahlstedt.
— K vinliga telegrafi-ter; af En f. d. telegrafist.
— Sjukbesök; teckning af Fanny Chrysander.
(Slut frän föreg.
n:r.)
— Iduns .tulklappsbasar.
— Ny literatur.
— Teater och musik — I en vrå af världen; ber.
för Idun af Cecilia Bååth-Holmberg.
(Slut) A L E L ^ A W ^ gammalt guld, silfver och Juveler uppköpas kon- A I Q U a U U f t&amp;nt eller tagas i utbyte mot moderna arbeten.
Om gamla saker insändas fran landsorten, sändes likvid pr omgående.
ocla vigsolringar " f * T / r D E A R W I I U V ständigt lager hos Juvelerar H A L L B E R G Stockholm.
Order från landsorten expedieras omgående.
i T J u v e l e r a r H A L L B E R G, S t o c k h o l m.
