# ID: svediakorp-per840
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1891
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 23,116
# sentences: 649
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholvi.
N:r 5 (163) P r e n u m e r a t i o n s p r i s Fredagen den 30 januari 1891. p r ar I d u n m e d M o d e t i d n i n g och k o - lorerade planscher kr.
8: I d u n m.
M o d e t, u t a n k o l.
pl.
&gt; 6 50 Idun ensam » 4 B y ra: H a m n g a t a n 1 6, 2 % tr. (midt för Kungsträdgården.)
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Utgfifningfsticl: hvarje helgfri fredag.
P r e n u m e r.
sker i landsorten å post- a n s t a l t; i Stockholm h o s r e d a k t i o n.
Träffas å b y r å n k l.
1 0 — 1 1.
Lösnummerpris: 15 öre.
Allm.
Telef.
Johanna eke kampen för till- varon, utan kampen för det rätta är män- niskolifvets mål.
Vårt århundrades humanitets- sträfvanden äro därför dess ära.
Ett framstå- ende rum bland dessa sträfvanden i våra dagar intager utan all gensägelse striden för djurvärldens rätt.
F ö r denna k a m p kunde icke o c h har ej heller kvinnan blifvit främ- mande.
Och måhända har det mesta af hvad som uträttats för att lin- dra värnlösa varelsers tunga o c h oförskyllda li- danden just utförts af kvinnor eller på deras tillskyndan.
Vi ha i dag velat pryda Idun med bilden af någon, som på detta område arbetat i den barmhertiga kärlekens tjänst.
Lämpligare bild torde då svårligen gifvas än fröken Johanna Iläggs, hvars namn såsom djur- vän trängt äfven långt utöfver nordens gränser.
Det var 1868.
F r ö k e n Hägg, som tillbragt en stor del a f sitt l i f på resor, befann sig i Spa- nien.
I detta soliga land, under denna klarblå him- mel behandlas, som b e - kant, djuren kanske sämre än i något annat katolskt 61 4 7.
(vid kompletteringar).
QnmandtsBoktr.-AIctieb.
4:de årg.
Amionspris: 35 öre p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o c h » L e d i g a platser » 25 öre för h v a r j e p å b ö r j a d t tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s e r 70 öre p r n o n p.
- r a d.
Hägg.
land, hvilka samtliga just ej äro kända för någon mildhet gent emot djur- världen.
Här fick hon en dun- kel aning o m, huru djupt människan kunde sänka sig i råhet o c h förnedra sig med grymhet.
Kre- aturens suckan väckte i hennes själ till l i f den varmaste medkänsla- Min- nena från södern följde henne under lång tid, och därför, när fadern 1878 afled, b e s l ö t hon att m e d tillhjälp af sitt fädernearf taga en verk- sam o c h liflig del i djur- skyddsarbetet.
Ä n n u all- tid fingo dock människor- na, då hon utdelade sina rika håfvor, brorslotten.
Stockholms arbetare- förening fick exempelvis 7,000 kronor, af hvilka räntan skulle användas till föredrags hållande.
G-oodtemplarne o c h andra blefvo ej heller lottlösa.
Så k o m riksdagen 1884.
F ö r andra gängen disku- terade landets represen- tanter frågan o m vivi- sektionen, d. v. s. män- niskans rätt att anställa pinliga försök på lefvan- de djur.
Vetenskapen segrade tyvärr öfver barm- hertigheten.
F r ö k e n Hägg såsom tusentals andra greps af det elände, som
Ju s v a g a r e m i n h a n d är, d e s s n ö d v ä n d i g a r e b e h ö f v e r j a g ett f u l l k o m l i g t, felfritt under diskussionen hade blottats, o c h så mog- nade denna ädla o c h varmhjärtade kvinnas b e - slut att helt och hållet egna sin förmåga åt arbetet till skydd för de värnlösa djuren gent emot människans egoism.
Stort, högt o c h ädelt var detta lefnadsmål, o c h har hon under da- gar, som sedan följt, troget verkat för det- samma.
Mer än en förening har endast genom rikligt understöd från den frikostiga gifvarinnan i V i s b y satts i stånd att med framgång taga upp kam- pen gent emot djurplågeriet, förorsakadt af okun- nighet, liknöjdhet eller kanske till o c h med af hård, öfverlagd grymhet.
För allmänheten såväl som för den, hvilken nedskrifvit dessa rader, är emellertid endast en del af fröken Häggs gåfvor o c h understöd b e - kant.
I allmänna tidningar för 1888 meddelas sålunda, att hon skänkt 1,000 kr.
till lika fördel- ning emellan » Nordiska samfundet till bekäm- pande af det vetenskapliga djurplågeriet » o c h » Djurvännernas nya f ö r e n i n g », 1,500 kr.
till » Sv.
allm.
kvinnoföreningen » samt 1,000 kr.
till » Internationaler V e r e i n zur Bekämpfung der wissenschaftlichen T h i e r f o l t e r ».
Dagpres- sen anmärkte d o c k, att det ingalunda var första gången den varmhjärtade kvinnan i handling visat sitt lifliga intresse för djurskyddssaken.
Strax därpå fick » Hästvännernas f o n d » 300 kr.
I början af förra året erhöll den nybildade » Nordiska djurskyddsföreningen » i Upsala ett ej obetydligt understöd, o c h möjliggjordes g e n o m fröken Häggs godhet längre fram en föredrags- resa i landsorten.
» K v i n n o f ö r e n i n g e n » hugna- des med 2,000 kr., o c h nu senast har » N o r - diska djurskyddsföreningen » för uppgifvet än- damål erhållit 1,000 kr.
V i s b y o c h Hernösands föreningar ha erhållit understöd, den senare 300 kr.
jämte en del apparater m.
m.
Helt nyligen har tillika underrättelse ingått, att » W ä r m - lands allm.
djurskyddsförening », en tid m y c k e t blomstrande, men nu på väg att upplösas af brist på medel, genom ett understöd af 300 kr.
m.
m.
från fröken H ä g g satts i tillfälle att återupptaga sin verksamhet.
Jämväl på andra sätt än dessa har hon ener- giskt verkat för att bereda djurvärlden en dräg- ligare lott än hittills.
Värdefulla råd o c h upp- lysningar ha alltid stått djurvännerna till b u d s.
A f djurvännerna har naturligtvis fröken H ä g g å sin sida fått mottaga många de varmaste er- kännanden af högaktning o c h tillgifvenhet.
Så- som hedersledamot tillhör hon en hel del före- ningar, bland hvilka vi här endast nämna » S v.
allm.
kvinnoföreningen », » N o r d i s k a djurskydds- föreningen » o c h föreningen i Hernösand.
Dess- utom har hon helt nyligen hedrats med » Sv.
allm.
kvinnoföreningens » belöningsmedalj i silfver.
: f: * som hon, ur hvars lif vi ofvan tecknat några drag.
Alla böra d o c k i medvetande af sin stora makt på samhällslifvets område göra bruk af de pund, dem blifvit förlänade.
L å t djurplå- garen känna, det han riskerar kvinnans tillgif- venhet o c h aktning, o c h detta skall på hans handlingssätt utöfva det mest välgörande in- flytande.
— rx.
Ack, detta år ej romantik, jag vet, det år blott bilder från en verklighet, en verklighet, som kräfoer tålamod, ja, som ibland begär vårt hjärteblod.
Väl den i hennes skola lärt förstå: att lefva lifvet är dock värdt ändå, lärt bakom tidens dunkla förlåt se det ljus, som skall förklaringen oss ge.
S å d a n t ä k t e n s k a p e t är, sådan är f a m i l j e n; sådan familjen är, sådant är lifvet; se där sanningen n i o g å n g e r b l a n d t i o!
Från äk- tenskapet s k a l l, o m det är l y c k l i g t, härflyta mera g o d t, o m det är o l y c k l i g t, m e r a o n d t, ä n m a n väntat.
A. de Charlotte Om Casparin.
Lindholm.
mässlingen och dess behandling.
För I lifvets strid.
* (y) en dignande, men ännu stolta mö, A-Jsom i sin ålders vår har mod att dö för egen hand, du din beundran ger, i henne du hjältinnan gärna ser.
Ej dig, ej henne en hvar sin egen en stö / ve och en af kraft att taga här jag klandra må, bana måste gå; annan mindre mått kampen upp liar fått.
Jag vill blott säga, att mitt ideal är icke hon, som dör af hjårtekval; ej hon, som, skyggande för lifvets strid, i förtid går alt söka hvilans frid.
Jag i brist och nöd hon delar sina sista, sparda bröd åt barnen, ser, hur i betryck och ve hon mot de kära små förmår att le.
Jag vid den dess ser på modern, där sci ' den ensamma i ödsligt tjäll lampan sömmande i vinterkväll; fina kind är genomskinligt hvit, rosor hon väft in i. broderi ' t.
* M y c k e t i norden har redan dess bättre gjorts för att begränsa djurplågeriet, hvilket, då det ovedersägligen vittnar om råhet o c h grymhet både hos den enskilde o c h i folklynnet, väl måste räknas med som en nationel skam.
Oänd- ligt mycket återstår dock att göra, mer än hvad vår tidsålder förmår.
Kvinnan har i denna kamp — vi upprepa det ännu en gång en stor uppgift att fylla.
Själf b ö r hon under sitt lifs id öfva barmhertighet o c h inplanta sådan hos det uppväxande släktet.
F å kunna verka mönster.
Jag ser den åldriga, af mödor böjd, med sina ringa vilkor stilla nöjd; hör henne, jdst hon bräcklig är och svag, lofprisa himlens nåd för hvarje dag!
* Som våra läsarinnor nog sjäfva finna, ansluter sig denna dikt till en sorglig händelse, som i dessa dagar timat i Köpenhamn och ' upprört allas sinnen, den unga fröken Telenius ' död för egen hand.
Idun af Doktor X.
t dessa d a g a r, d å mässlingen är m y c k e t spridd ej b l o t t i hufvudstaden utan i W flere andra orter a f v å r t vidsträckta l a n d, torde n å g r a ord o m d e n n a s j u k d o m s i g e n k ä n - n a n d e o c h rätta b e h a n d l i n g ej v a r a o v ä l k o m n a för i d u n s läsarinnor.
Mässlingen har l ä n g e varit k ä n d, o c h redan i 9:de århundradet a f v å r tideräkning finner m a n d e n g a n s k a v ä l skildrad a f den tidens läkare.
D e n är ytterligt smittosam, k a n s k e den mest s m i t t o s a m m a a f alla barnaålderns sjukdomar.
Smittämnet består efter all san- nolikhet a f bakterier, dessa lägsta djurorga- nismer, h v i l k a spela en så b e t y d a n d e r o l l vid en m ä n g d s j u k d o m a r s u p p k o m s t o c h sprid- n i n g; d e t s a m m a öfverföres till andra ej blott a f den .sjuke själf, utan äfven a f personer o c h föremål, h v i l k a m e d sjuklingen varit i b e r ö - ring.
O c h s j u k d o m e n smittar ej blott, d å utslaget står i sitt flor, utan äfven flere da- g a r före detsammas utbrott.
Sjukdomsgiftet behöfver n ä m l i g e n en tid a f bortåt 1 4 d a g a r för att i n o m k r o p p e n u t v e c k l a s till sådan styrka, att det, s o m m a n i d a g l i g t tal p l ä g a r u t t r y c k a sig, kan » slå u t ».
U n d e r hela d e n n a tid, d å s j u k d o m e n, åtminstone u n d e r de första 1 0 d a g a r n e efter smittämnets u p p - tagande i organismen, ej p å n å g o t m ä r k b a r t sätt ger sig tillkänna, smittar mässlingen l i k a lätt som senare, d å s j u k d o m e n k o m m i t till fullt utbrott.
Ofta ser m a n detta b e s a n n a d t vid t. e x.
v å r a barnbjudningar, d å till ut- seendet f u l l k o m l i g t friska barn r å k a s a m m a n; bär b l o t t ett e n d a a f dem mässlingsgiftet in- om sig, kan m a n v a r a nästan alldeles säker därpå, att efter o m k r i n g 1 4 d a g a r hela den öfriga b a r n s k a r a n ligger i fullt u t b i l d a d mäss- ling.
D e t t a gäller d o c k ej sådana, h v i l k a förut g e n o m g å t t s j u k d o m e n; dessa p å v e r k a s n ä m l i g e n i c k e a f sjukdomsgiftet, åtminstone äro de fall, d å s a m m a person u p p r e p a d e gån- ger haft mässling, ytterligt sällsynta o c h k u n n a alldeles lemnas ur räkningen.
S e d a n sjukdomsgiftet, s o m ofvan är sagdt, under o m k r i n g 1 0 d a g a r utan ringaste r u b b - ningar i a l l m ä n n a välbefinnandet u t v e c k l a t sig i k r o p p e n s inre, börjar m a n först k u n n a spåra den a n n a l k a n d e fienden.
Barnet får feber o c h snufva, lindrig hosta o c h heshet in-
ställa sig, o c h ö g o n l o c k e n s insida får en ö k a d r o d n a d, ofta i förening m e d lindrig Ijusskygg- het o c h r i k l i g vätskeafsöndring.
F ö r det v a n a ö g a t y p p a r sig s j u k d o m e n ofta alldeles säkert redan ett p a r d a g a r före d e n s a m m a s utbrott g e n o m d e r ö d a fläckar, s o m d å mer- ändels äro s p r i d d a ö f v e r g o m m e n s o c h sval- gets slemhinna.
S e d a n detta o f v a n skildrade tillstånd f o r t - gått 3 — 4 dagar, börjar utslaget att » s l å u t » o c h u p p t r ä d e r till en början m e r a sparsamt f ö r att i n o m 2 d a g a r allt tydligare o c h rikli- g a r e sprida sig öfver h e l a k r o p p s y t a n.
Det- s a m m a börjar nästan alltid i ansigtet, p å k i n - derna, h a k a n, i p a n n a n o c h b a k o m öronen, u t g ö r först m i n d r e r ö d a knottror, h v i l k a ha- stigt b r e d a ut sig till ö f v e r h u d y t a n n å g o t uppstående r ö d a fläckar, från h v a r a n d r a s k i l d a a f o f ö r ä n d r a d b l e k h u d.
D e s s a fläckar h a f v a en s t u n d o m m e r a r u n d a d, s t u n d o m m e r a ore- g e l b u n d e n f o r m o c h sammanflyta ofta till större r o d n a d e hudpartier.
S a m t i d i g t m e d mässlings-utslagets utbrott stiger febern h ö g s t betydligt, o c h öfriga förut n ä m d a s y m p t o m, hostan, hesheten, snufvan o c h varflytningen från ö g o n e n tilltaga äfven i styrka.
B a r n e t svettas m y c k e t, rösten får ofta en s k r ä l l a n d e b i k l a n g o c h hostan k a n ofta v a r a m y c k e t r e t s a m; däri b e h ö f v e r d o c k ej l i g g a n å g o t o r o a n d e, o m detta tillstånd ej alltför m y c k e t stegras.
Stundom uppträder äfven diarrhé, h v i l k e n i a l l m ä n h e t lätt låter sig stilla.
P å 4: d e d a g e n efter utslagets utbrott för- svinner u n d e r n o r m a l a f ö r h å l l a n d e n hastigt febern, utslaget börjar så s m å n i n g o m b l e k n a o c h å huden visar sig snart en fin kliartad afTjällning.
Efter ytterligare 4 d a g a r befin- ner sig den sjuke i fullt tillfrisknande o c h k a n d å l e m n a s ä n g e n; först sedan ytterligare 1 4 d a g a r f ö r l u p i t b ö r barnet under den kal- lare årstiden tillåtas att vistas i det fria.
D e t t a ofvan skildrade lindriga o c h n o r m a l a s j u k d o m s f ö r l o p p möter d o c k i n g a l u n d a alltid.
M ä s s l i n g e n, i allmänhet g o d a r t a d, k a n näm- ligen s t u n d o m u p p e n b a r a sig u n d e r g a n s k a svårartade s j u k d o m s f o r m e r.
S v å r a l u n g l i d a n - den, särskildt lunginflammationer, tillstöta ej sällan, särskildt hos s p ä d a barn, hesheten k a n så förvärras, att farlig, ofta d ö d l i g strupsjuka inträffar, m e l l a n ö r a t kan inflammeras, h v a r a f en ofta l å n g v a r i g varflytning från ö r a t blir följden, j a t. o.
m.
fijurarne k u n n a blifva säte f ö r g a n s k a a l l v a r l i g a inflammationer.
S t u n d o m visa sig s v å r a o c h envisa ö g o n s j u k - d o m a r s o m mässlingens följeslagare, o c h till sist ser m a n t y v ä r r ej så sällan att skrofler o c h lung-tuberbulos (l u n g s o t) h a f v a sin rot i en k o r t f ö r u t g e n o m g å n g e n mässling.
O m febern ej p å 4: d e d a g e n efter utslagets utbrott sjunker till d e t n o r m a l a d. v.
s. o m - k r i n g 3 7 grader, b ö r man i h ö g g r a d v a r a p å sin vakt, d å efter a l l sannolikhet några a f ofvan n ä m d a f ö l j d s j u k d o m a r tillstött.
V i d lunginflammation får barnet ofta svårighet att andas, stånkar o c h b l i r oroligt, u n d e r d e t hostan o c h febern v a n l i g e n tilltaga.
Öfver- g å r hesheten i strupsjuka, blir den s j u k e y t - terst orolig, a n d n i n g e n sker endast m e d stör- sta svårighet o c h är förenad m e d ett hvinan- d e läte, näsringarne röra sig v å l d s a m t, hals- g r o p e n o c h nedre delen a f hröstkorgen dragas in f ö r hvarje i n a n d n i n g o c h barnets utseende a n t y d e r ett ytterst svårartadt l i d a n d e.
Vid öroninflammation k l a g a r patienten öfver häf- tiga smärtor i h u f v u d e t • — k a n barnet ej tala, tar det sig ofta åt örat — o c h efter n å g r a d a g a r utrinner, v a n l i g e n samtidigt m e d att den förut h ö g a febern sjunker, v a r ur ena eller andra örat.
N j u r l i d a n d e y p p a r sig v a n - ligen g e n o m m e r eller m i n d r e b l o d i g urin; d e t s a m m a är f ö r öfrigt en m y c k e t sällsynt följd s j u k d o m.
I f a l l barnet under närmaste m å n a d e n efter mässlingens slut i c k e fullständigt t y c k e s åter- v i n n a sitt förra h u l l o c h krafter, b ö r man låta det u n d e r s ö k a s a f läkare, t y s o m ofvan är p å p e k a d t k u n n a skrofler o c h l u n g s o t följa i s j u k d o m e n s släptåg — en sak s o m ej n o g k a n beaktas.
H v a d slutligen s j u k d o m e n s rätta b e h a n d - l i n g beträffar, råder d ä r o m hos allmänheten åtskilliga f ö r v ä n d a åsikter.
K o m m e r läkaren till ett m ä s s l i n g s s j u k t b a r n, finner han i fler- talet fall ett m ö r k t, k v a f t o c h öfverhettadt r u m o c h den stackars sjuke i n b y l t a d o c h på- p e l s a d m e d a l l a filtar o c h k l ä d e s p l a g g, s o m kunna upptänkas.
D e välmenande mödrarnas a l l a ansträngningar g å n ä m l i g e n endast ut d ä r p å, att g e n o m så m y c k e t v ä r m e s o m m ö j - ligt k u n n a få mässlingen att riktigt ordent- ligt » s l å u t ».
A l l l u f t v e x l i n g, tvättning o c h ansning a f den sjukes h u d är enligt deras åsikt ytterst farlig o c h b ö r m e d a l l a till b u d s stående m e d e l u n d v i k a s.
N u är visser- ligen sant, att fall a f mässling ibland före- k o m m a, där utslaget ej uppträder så r i k l i g t s o m normalt, o c h d å detta f ö r h å l l a n d e oftast f ö r e k o m m e r hos s v a g a o c h s j u k l i g a b a r n eller v i d s å d a n a tillfällen, då s j u k d o m e n börjar m e d svåra b i s j u k d o m a r, e x e m p e l v i s l u n g i n - flammation, har m a n d ä r a f dragit den orik- tiga slutsatsen, att s j u k d o m e n s svåra f ö r l o p p berott därpå, att utslaget ej riktigt fått » s l å u t » ur k r o p p e n; mässlingen har » slagit i n », s o m m a n så ofta får h ö r a i d a g l i g t tal.
M a n h a r i detta fall f ö r v e x l a t orsak o c h v e r k a n.
M e n att allmänhetens åsikt är f u l l k o m l i g t oriktig, ser den bäst, s o m å barnhus o c h barnsjukhus varit i tillfälle att följa talrika fall a f s j u k d o m e n.
P å senare tider, d å l ä - karne framför allt låtit sig angeläget v a r a att så n o g g r a n n t s o m möjligt låta ventilera sjuksalarne o c h a n o r d n a en ytterligt o m s o r g s - full v å r d o c h rengöring a f de sjukes h u d, har d ö d l i g h e t e n därstädes i denna s j u k d o m högst b e t y d l i g t m i n s k a t s.
från allra första början får följa o c h öfver- vaka sjukdomen.
V i d börjande strupsjuka äro täta inandningar a f v a r m a vattenångor särdeles p å sin plats.
Kräkmedel kunna j u o c k s å f ö r s ö k a s, m e n tillståndet är ytterligt farligt, d å barnet hvarje ö g o n b l i c k hotas att k v ä f v a s o c h strupsnitt när s o m helst k a n b e - höfvas.
L y c k l i g t v i s hör denna följdsjukdom till de m e r a sällsynta.
S o m efterkur till mässling k a n m a n, särskildt d ä r t u b e r k u l o s ligger i släkten, a n v ä n d a intagning a f fiskolja m e d eller utan jodjärns-sirup.
B ä s t är naturligtvis att o m m ö j l i g t u n d v i - k a smittämnet, o c h n å g o t u m g ä n g e m e d mäss- l i n g s s j u k a eller därför misstänkta familjer b ö r ej i f r å g a k o m m a förr än 3 v e c k o r efter sjuk- d o m e n s utbrott.
H a r s j u k d o m e n en g å n g d r a b b a t n å g o n m e d l e m a f familjen, tjäna dä- r e m o t isoleringsåtgärder till nästan intet, t y i flertalet f a l l angripas alla, som ej förut g e n o m - gått s j u k d o m e n.
M ä s s l i n g e n är i a l l m ä n h e t ansedd f ö r en g o d a r t a d s j u k d o m b å d e a f läkare o c h allmän- het.
D e t t a hindrar d o c k ej, att s j u k d o m e n årligen s k ö r d a r ej så få offer särskildt b l a n d y n g r e barn, men h ä r l i k s o m annars gäller den satsen, att man g e n o m n o g g r a n n, l ä m p l i g o c h g o d v å r d k a n uträtta m å n g t o c h m y c k e t.
Från heden.
Skiss af E l e n a.
£ å n g t ute p å heden möttes de.
Så långt ö g a t k u n d e nå, den bruna, u t b l o m m a d e ljungen, öfver d e m en tung, g r å höst- himmel.
M e d en hastig rörelse d r o g h o n det hvita h u c k l e t djupare ned i p a n n a n.
K a n s k e han i c k e k ä n d e igen henne.
» G o d afton, M a r i k a!
» » Å h, är det d u, E r i k?
H o n såg u p p, s k ö t h u c k l e t ur p a n n a n o c h mötte hans b l i c k med m ö r k a, trotsiga ö g o n.
» J a, n u är j a g h e m k o m m e n, M a r i k a.
» Barnet b ö r alltså i b ä d d e n endast b e t ä c k a s m e d d e p l a g g, h v a r v i d det är vant, luften i r u m m e t b ö r ständigt o m b y t a s, h v i l k e t bäst sker g e n o m att ö p p n a a l l a ventiler, aldrig stänga spjället o c h ständigt e l d a i k a k e l u g n e n.
N o g g r a n n v ä d r i n g b ö r o c k d a g l i g e n s k e; här- u n d e r flyttas naturligtvis barnet i ett annat rum, l i k s o m det o c k kan v a r a f ö r d e l a k t i g t att i r y m l i g a hem a n v ä n d a t v ä n n e sjukrum, hvilka vexelvis användas.
Temperaturen i r u m m e t b ö r ej v a r a h ö g r e än 1 8 — 1 9 g r a d e r o c h rummets dager, ehuru v i d solsken n å g o t d ä m p a d, får i n g a l u n d a b y t a s i m ö r k e r.
H u - den b ö r p å det n o g g r a n n a s t e skötas, tvätt- ningar m e d ljumt (3 0 g r.)
vatten b ö r a d a g - ligen företagas, l a k a n e n d a g l i g e n ö m s a s o c h det g e n o m svettningen fuktiga linnet ofta ömsas.
F ö r d r a g b ö r barnet naturligtvis skyddas.
B a r n e t s näring b ö r utgöras a f lätt f ö d a, hufvudsakligen mjölkmat o c h a f svalkande d r y c k e r (vin eller saft m e d vatten a f v a n l i g värmegrad).
M u n h å l a n b ö r n o g g r a n n t sköljas eller tvättas m e d aseptin o c h vatten o c h s o m ö g o n v a t t e n a n v ä n d e s l ä m p l i g t 4 % borsyre- l ö s n i n g till tvättning 4 — 5 g å n g e r d a g l i g e n o c h före a n v ä n d n i n g e n utspädt m e d lika m y c - k e t l j u m m e t vatten.
M o t hostan k a n bröstsaft l ä m p l i g e n gifvas.
T i l l s t ö t a s v å r a följdsjuk- d o m a r, b ö r läkaren ofördröjligen tillkallas; bäst o c h säkrast är naturligtvis att läkare » R i k, s o m m a n säger i b y g d e n, o c h herre- m a n s k l ä d d! » H o n såg beslutsamt förbi h o n o m l ä n g s den smala, trampade gångstigen i den h ö g a ljungen.
» O c h d u, M a r i k a, d u är j u den hustrun i trakten, h ö r j a g?
» rikaste » J a.
— M e n n u får d u s l ä p p a m i g förbi, E r i k, j a g har b r å d t o m hem. » H a n såg p å henne.
H a n v a r m y c k e t b l e k, o c h det svartnade till i d e m ö r k a ö g o n e u.
» Nej!
D e n n a g å n g slipper d u ej förbi, Marika.
N u är d e t j a g, s o m v i l l tala m e d dig.
M i n n s d u den s o m m a r k v ä l l e n f ö r åtta år sedan, när vi d a n s a d e p å logen hos J a n Ersons?
M i n n s d u, huru d u g i c k fram till Torpar-Erik och tog upp honom i dansen!
M i n n s d u, huru de a n d r a skrattade?
Då sjöd det u p p i n o m m i g, o c h d å talade j a g m e d d i g, fast j a g visste, det v a r g a l e n s k a p, o c h d å hånskrattade d u o c h sade, att j a g k u n d e k o m m a igen, d å j a g v a r rik.
Den k v ä l l e n d r e f d u m i g ut i världen, M a r i k a.
M e n innan j a g g i c k, mötte j a g d i g en d a g här ute p å heden.
M i n n s d u, att d å skrat- tade d u icke, d å s å g d u v ä n l i g t p å m i g o c h önskade mig l y c k a?
» D e t v a r alldeles tyst ö f v e r den v i d a he- den, b o r t a v i d synranden b r ö t en r ö d strim- m a fram p å den g r å a h i m m e l e n; det v a r solen som gick ned.
» D e t är l å n g tid att minnas tillbaka, E r i k, » k o m det slutligen m e d ett k o r t o c h hårdt skratt.
» H a r du g l ö m t, M a r i k a?
» » N e j, n u måste j a g g å!
» D e t var, s o m o m han h a d e tänkt g å åt sidan o c h s l ä p p a henne f ö r b i, men så b ö j d e han sig framåt, tog henne hårdt v i d b ä g g e a x l a r n a o c h t v i n g a n d e henne att se p å sig, sade han hest: » D e t är sista g å n g e n vi talas v i d, M a r i k a, n u vill j a g veta, o m d u h ö l l a f m i g den gången? » Hon v a r så h v i t s o m d u k e n, h o n b u n d i t kring h u f v u d e t; det v a r ej trots längre i de m ö r k a ö g o n e n, det v a r ångest.
M e d en för- t v i n a d ansträngning vred h o n sig lös ur hans grepp.
H o n stod flämtande framför h o n o m, » H v a r f ö r s k r e f d u aldrig, E r i k?
» D e t var återigen tyst öfver den v i d a he- den, den r ö d a strimman h a d e b l e k n a t vid s y n r a n d e n; solen h a d e gått ned.
» Farväl, Marika!
— » D e g i n g o åt h v a r sitt håll ö f v e r den ö d e heden.
M ö r k r e t föll p å.
— N u fick h o n s k y n d a s i g; det var m y c k e t att se till p å gården o m aftnarne.
Litet om blomsterkultur i boningsrum.
jttA et torde finnas högst få fruntimmer, s o m ej S | L mer eller mindre äro intresserade af och H. älska blommor.
När jag nu går alt lemna några små » vinkar » o m en del blommors skötsel, synnerligen vinter- tiden, då man j u i allmänhet sätter mera värde på att hafva blommande växter inne i sina rum än på sommaren, då naturen så frikostigt består oss dem, långt skönare och frodigare, än vi kunna frambringa dem, så vill jag strax i början bedja Iduns ärade läsarinnor o m öfverseende med de ofullständigheter, som nödvändigt måste uppstå vid behandlingen af ett så vidlyftigt ämne i så koncentrerad form, som här måste ske.
Vi vilja då först hålla oss till de växter, som af oss själfva — utan hjälp af trädgårdsmästare o. d.
— mycket väl med liten omsorg kunna så- väl planteras som drifvas till blomning; jag me- nar lökväxterna och de med dem jämförliga, o c h som på lika sätt kunna behandlas.
En af damer- nas älsklingar bland hithörande växter är utan tvifvel liljekonvaljen, och vi vilja därför syssel- sätta oss en stund med sättet för dess plantering och odling.
Hvem har ej i blomsterhandlarens fönster många gånger sett dessa » drifhusbarn » till liljekonvaljer, hos hvilka endast blomstänglarne, långa o c h skrangliga, lukt- och bladlösa sticka upp?
Säg mig uppriktigt, äro de vackra?
Man måste obetingadt svara » nej ».
Och ändock köpa vi dem till kanske oskäligt högt pris!
I allmänhet äro dessa liljekonvaljer — svenska, tror du, å n e j; tyskarne sända oss årligen tusentals sådana, och det oaktadt vi själfva i våra lundar o c h ekbackar hafva en sådan mängd dylika.
Visserligen hafva våra en smula mindre blommor, men så hafva de i stället så mycket mera vällukt, och till på köpet komma hos våra konvaljer blommor och blad nästan samtidigt äf- ven vid drifning i boningsrum, hvilket gifver dem ett vida behagligare utseende äu de tyska.
Gläd- jande är ju ock för blomstervännen att själf — så vidt möjligt är — plantera sina växter o c h få se dem dag efter dag växa till o c h slutligen ge- nom en vacker blomning rikligen löna den lilla möda, man nedlagt på dem.
Förfaringssättet vid planteringen är i korthet följande: I slutet af augusti eller början af september går man, försedd med en lilen spade, ut till nå- gon backe, där man vet, att konvaljer bruka växa, och söker reda på de visserligen nu vissna och nedfallna bladen, men hvilka dock äro lätta att igenkänna.
Då man fått reda på ett blad, helst stort och kraftigt, följer man detsamma med ett finger till utgångspunkten och påträffar på så sätt roten, som försiktigt upptages med spaden.
Man skall då vid bladskaftets rot och omslutet af det- samma finna början till nästa års konvalje i form af en lång, smal mer eller mindre tjock knopp.
Ju tjockare denna knopp är, dess säkrare fram- bringar den blommor, och man bör därför endast insamla sådana, om hvilka man kan hoppas, att de komma att blomma.
Sedan man sålunda insamlat så mänga man vill hafva, planteras de i 5 ä 6 tums krukor, 8 å 10 stycken i hvarje, uti löfjord, helst sådan, hvar- uti konvaljerna växt i sitt fria tillstånd.
En kruk- skärfva lägges som vanligt i krukans botten, hvar- efter jord påfylles till J af krukan.
Därefter sät- tas rötterna (gamla blad få sitta kvar till dess drifningen börjar) i en krans i krukan, och j o r d påfylles ända upp till krukans kant, hvarefter den tillpackas litet så att rum " finnes för vattningen, som genast bör börja.
Krukorna ställas därefter på skuggigt ställe ute, så länge inga froster inträfia.
Vattning bör ej för- summas, dock får den ingalunda vara öfverflödig.
När frosten på hösten börjar, intagas krukorna i källaren o c h vattnas nu blott så, att de ej ut- torka, ty då misslyckas drifningen.
På så sätt få de stå till början af december månad, då några kunna intagas till drifning, d. v. s. de inflyttas i vanlig rumsvärme cirka 14 da- gar, och därefter kunna de, för att komma fortare, sättas i en kakelugnsmsch eller i köket uppe på den afsats i muren öfver spiseln, som vanligen plägar finnas.
Ymnig vattning måste nu gifvas, att jorden genom värmen ej någon enda gång må uttorka, ty i och med detsamma torka naturligen också rötterna, o c h hela arbetet är bortkastadt.
På det nu nämnda sättet har jag flere år haft blommande konvaljer sedan före jul och vanligen långt fram på våren, i det jag undan för undan inflyttar krukor till drifning.
Och rikligen- lönas den lilla möda jag offrar på detta arbete, hvilket ingen af eder, ärade läsarinnor, skulle neka, om ni vid jultiden såge mitt bord, prydt med blom- mande och doftande konvaljer.
H.
A. Iduns panoptikon.
t et är n u mer än en hel v e c k a, s o m vi haft våra rara riksdagsfarbröder i sta ' n, o c h o m ^ * 1 vi än — allt efter v å r egen o l i k a stånd- p u n k t till dagens frågor — se en s m u l a misstänksamt p å den ene, s o m vi befara skall bli för k o n s e r v a t i v, o c h smått förfäras för den andre, o m h v i l k e n vi frukta, att han u m g å s m e d » s a m h ä l l s o m s t ö r t a n d e » planer, så ä r o vi i a l l a fall p å det hela taget hjärtligen g l a d a åt att farbröderna äro h o s oss igen.
Ty h v a d färg d e än m å ha, så äro d e d o c k i det hela alls inga människoätare, utan tvärt- o m g a n s k a snälla, ä l s k v ä r d a o c h g e m y t l i g a gubbar.
N å g r a ä r o för resten så u n g d o m - l i g a o c h kavaljersmessiga, att v å r a u n g a da- mer m å n g e n g å n g helt säkert b e k l a g a, att de blifvit » g u b b a r » — n. b.
i betydelsen gifta män — i förtid.
O c h g ö r a de oss ingen an- nan direkt nytta eller glädje, så h a f v a de alltid sitt v ä r d e såsom insatser i societetslif- vet.
M å n g e n p a p p a, s o m med förtviflad hård- n a c k e n h e t slutit till s e d e l k l ä m m a r e n o c h ne- k a t sin snälla fru o c h sina söta döttrar den där lilla a n s p r å k s l ö s a supén, s o m de så l ä n g e b e d t o m, k a n n u ej n e k a l ä n g r e, d å m a m - m a föreställer h o n o m, h u r u absolut n ö d v ä n - digt det b l i r att h a deras g a m l e v ä r d e r a d e vän, den inflytelserike r i k s d a g s m a n Z.
, hos sig p å en liten tillställning.
F a r b r ö d e r n a g å själfva o c h fundera, h v a d det m å n d e blifva a f d e n n a riksdagen.
Kon- servera eller reformera — det är frågan.
O c h o m det s k a l l reformeras, i h v a d ä n d a skall man då begynna?
S k o l a lifsmedelstullarne bort eller spritdryckerna a b s o l u t förbjudas?
S k a l l m a n sätta ned strecket eller g i f v a röst- rätt åt a l l a m y n d i g a män o c h k v i n n o r?
S k a l l m a n taga itu m e d arbetarefrågan, f ö r s v a r s - organisationen eller l ä r o v e r k s r e f o r m e n?
Nå- g o n d e r a a f dessa b r ä n n a n d e frågor b o r d e man väl börja med, mena farbröderna, m e n h v i l k e n?
Pardon, m i n a herrar lagstiftare, m a n skall i c k e börja reformerandet m e d n å g o n a f dessa frågor.
Reformerna skola börja i balsalen har en författarinna i ett a f I d u n s senaste n u m m e r sagt, o c h fastän h o n är så b l y g s a m, att h o n ej ens försett sin b a n b r y t a n d e reformartikel m e d den minsta l i l l a signatur, så tar j a g ä n d å hennes parti b l o t t p å g r u n d a f rättvisan i den s a k h o n förfäktar o c h för det l i k a o r i - g i n e l l a s o m praktiska u p p s l a g e t s skull.
H o n räsonnerar, s o m m i n a ärade läsarinnor torde erinra sig, s å l u n d a: herrarne ä r o v å r a fiender o c h förtryckare.
E t t a f d e odrägli- gaste sätt, h v a r p å deras tyranni tar sig ut- t r y c k, är det s k a m l i g a prerogativet, att d e en- samt s k o l a ha rätt att bjuda u p p till dans.
D e t t a prerogativ måste afskaffas.
K v i n n o r n a ensamt s k o l a hafva rätt att b j u d a u p p, o c h her- rarne få i c k e n e k a.
H v a r åe än s ö k a smita u n d a n — i r ö k r u m m e t v i d v i r a b o r d e t eller b a k o m förmakats portierer — s k o l a d e h e m - s ö k a s a f danslystna damer, s o m m e d en älsk- v ä r d t b e f a l l a n d e b u g n i n g (ehuru p å s a m m a g å n g för säkerhets s k u l l » b e p a n s r a d e m e d o r u b b l i g likgiltighet, m e d leende r i n g a k t n i n g ») f ö r a d e m ut i danssalongen.
K a n m a n t ä n k a sig en radikalare stukning för d e sig själfva så k a l l a n d e skapelsens herrar än mistningen af d e n n a rätt att b j u d a u p p, förlusten a f d e n n a u p p r ö r a n d e k v a r l e f v a från en barbarisk tid, d å mannen ännu betraktade k v i n n a n s o m sitt lösöre.
N ä r b l o t t reformen i b a l s a l e n är g e n o m f ö r d — o c h under en så energisk anförarinna som artikelförfattarin- nan i I d u n b ö r det gå s o m en dans — s k a l l man finna, att den g l a d e M å n s H u l t i n v a r ej blott p o e t, utan o c k profet.
T y h a n k v a d en g å n g: Damerna äro tyranner, det vill jag svära på — Fritt mamsell Bremer må prata om slafveri.
Den som befaller, med rätta husbonde kallas må, De äro herrarne, slafvarne äro v i!
Vilja de hafva en dans, Bums måste vi där redo stå.
Med gratie o c h elegans Och fracken på!
D e n n a utgjutelse, så k o m p l e t t o m o t i v e r a d, när den såg dagen, o c h l i k a o m o t i v e r a d äf- ven nu, b l i r f u l l k o m l i g t p å sin plats, när » reformen i b a l s a l e n » är g e n o m d r i f v e n, när d a m e r n a själfva b j u d a u p p.
Det är rätt åt herrarne!
Hvarför skola de v a r a damernas fiender o c h f ö l t r y c k a r e, h v a r f ö r s k o l a d e v a r a så i n p y r d t h ö g m o d i g a, att d e t v i n g a det ömsinta o c h godhjärtade k v i n n o k ö n e t att » g r i p a ti ' ll läkarens marterande k n i f » för att » o p e r e r a b o r t deras h ö g m o d ».
J a g är s j ä l f karl, m e n j a g hyser i detta f a l l intet m e d l i d a n d e m e d mitt k ö n, S j ä l f tän- k e r j a g d o c k m e d största försiktighet hålla mig p å l ä m p l i g distans från b a l s a l o n g e r n a.
* * * S e d a n den stora reformen är g e n o m f ö r d, k o m m e r det att g å till så h ä r: D e t är supé m e d b a l h o s kanslirådet X.
o c h p å g r u n d a f ett o b e r ä k n a d t u t e b l i f v a n d e från en a f de förnämsta gästerna får notarien Y.
den äran att spela v i r a m e d presidenten.
Notarien sköter sina k o r t förträffligt, o c h n å - got säkrare sätt att k n i p a den h ö g e f ö r m a n - nens välvilja o c h bevågenhet finns i c k e.
P r e - sidenten är m y c k e t n å d i g, helst s o m han, trots dennes välspelning, l y c k a t s g ö r a notarien bet i ett sjuspel m e d o m k ö p.
N u håller just presidenten p å att spela sig i g e n o m en far- lig g ö k, då notarien helt tvärt blir u p p b j u - den.
K o r t e n läggas ned, den stackars nota- rien måste ut i en fransäs, o c h när han k o m - mer tillbaka, har presidenten g l ö m t j u s t det snilledrag, s o m s k u l l e r ä d d a h o n o m.
Han g å r k o d i l j, blir i m i s s h u m ö r o c h m u m l a r nå- g o n t i n g o m det oanständiga i att springa b o r t från korten midt i ett viktigt o c h intressant spel.
Notariens f ö r h o p p n i n g a r o m ett snabbt a v a n c e m e n t äro absolut a f k l i p p t a, så l ä n g e d e n n e presidenten tjänstgör.
lifvet — o c h sedan fortsätter reformerandet p å statsinstitutionerna.
D e t b ö r a r i k s d a g s g u b b a r n e l ä g g a p å hjär- tat o c h inte envisas m e d arbetarefrågor, stats- försäkringsanstalter o c h slikt.
R e f o r m e n skall börja i b a l s a l e n.
D a m e r n a bjude u p p!
Scmvola.
H r Q.
, en respektabel 4 0 - å r i n g o m 1 4 p u n d o c h m e d lindrigt m å n s k e n, har fiskats upp inne i r ö k r u m m e t a f en liten s k ä l m a k - aktig b l o n d i n, s o m bjudit h o n o m u p p till vals.
H r Q.
ursäktar s i g: han k a n inte dansa, han har aldrig dansat a n n a t än lång- polska.
let är inga djupgående, till sina följder särskildt ö d e s d i g r a fel, s o m här s k o l a a f h a n d l a s, utan b l o t t n å g r a s m å o v a n o r, m a n v o r e frestad att säga oarter, h v i l k a o a k t a d t sin s k e n b a r a o b e t y d l i g h e t d o c k äfven de n å g o n g å n g k u n n a afgörande ingripa i den enes eller den andres lif.
» Ih, min herre, i n g a s v e p s k ä l, j a g b e r!
» Den stackars hr Q.
» trafvar åstad m e d b l o n d i n e n i n o m sin a r m ».
H a n s otympliga försök att röra fötterna i t a k t m e d W a l d - teuffels toner äro till den grad löjliga, att paret snart är ensamt p å golfvet o c h alla d e andra h å l l a p å att k i k n a a f skratt.
Hans m å n e gnistrar a f t u n g a svettpärlor, s o m v o r e den diamantbeströdd, hans t u n g a är torr, o c h det svindlar för hans ö g o n.
— R a t s c h, d ä r g i c k b l o n d i n e n s s l ä p!
P a n g, där ligger k o - lossen själf m e d en d u n s, så att sévresva- serna h å l l a p å att k u l l b y t t e r a från hörn- hyllorna.
D e o v a n o r vi här syfta p å ä r o d e, s o m p å ett eller annat sätt såra andras skönhetssinne eller finkänslighet.
D e n, s o m v i l l h a rättig- het att vistas b l a n d människor, b ö r o c k af- h å l l a sig från allt, h v a r i g e n o m han k a n verka o a n g e n ä m t eller störande p å sin omgifning.
A f egen erfarenhet veta vi d o c k, att det finnes m å n g a, s o m dagligen u t ö f v a d y l i k a oarter o c h ä n d å ej h a en aning o m, att de därigenom b l i f v a o b e h a g l i g a för a n d r a.
H a n reser sig m e d ett d u n d r a n d e utrop, som liknar n å g o t g a m m a l t v u l g ä r t e d s f o r m u - lär, rusar ut p å dörren, griper p e l s, hatt o c h galoscher o c h störtar h e m.
Å s k å d a r n e k i k n a a f s k r a t t; alla u t o m en.
D e t är en u n g m ö, s o m h e l a tiden b l e k o c h orolig följt hr Q: s förtvinade f ö r s ö k att p r o - d u c e r a sig s o m dansör.
N ä r katastrofen in- träffat, k o m m e r en äldre d a m fram till henne och säger m e d en m y c k e t m ä r k b a r s k ä r p a i sitt tonfall: » H ä r n ä s t hr Q.
k o m m e r p å visit, äro v i borta.
D e t är o m ö j l i g t att ta ' e m o t en k a r l, som k o m p r o m e t t e r a r sig så horribelt. » » M e n, snälla m a m m a, h a n k u n d e j u inte rå för.
.
.
» » T y s t, mitt barn!
T ä n k inte m e r p å ho- nom.
Han är o m ö j l i g.
» N å j a, m a n kan j u t y c k a s y n d o m b å d e notarien Y.
o c h den respektable hr.
Q.
, men det hindrar inte, att » r e f o r m e n i b a l s a l e n » ä n d å är den viktigaste, den största, den rätt- visaste, den angelägnaste a f alla reformer.
G e n o m d e n n a reform s k o l a m ä n n e n f ö r ö d - mjukas, tämjas.
O c h innan detta skett, kan ingen nyttig reform g e n o m f ö r a s.
T y hvilka h a f v a väl stiftat a l l a de lagar, h v i l k a s bort- skaffande åsyftas g e n o m det h ö g l j u d d a r o p p å reformer, s o m u p p f y l l e r t i d e n?
Män- nen naturligtvis.
O c h innan deras h ö g m o d fått en g r u n d l i g k n ä c k, finns det ingen utsikt till, att d e s k o l a afskaffa dessa lagar, pro- dukter a f deras egen d u m h e t o c h kortsynthet.
S a m h ä l l e t har u p p v u x i t ur familjen.
Hvad är d å naturligare, än att m a n börjar reform- arbetet i n o m familjen, i n o m societeten — t y nutidens familjelif har j u gått u p p i societets- 1 är för öfrigt o m ö j l i g t att uppfostra dem till sann finhet, o m deras o m g i f n i n g ej själf lägger sig vinning d ä r o m.
B a r n e n s k o l a uppfostras till en instinktmessig a f s k y för allt ofint o c h rått, d å s k o l a d e s o m f u l l v u x n a en g å n g veta att s k i c k a sig i hvarje sällskap.
D e t är j u k v i n n a n, som skall v a r a de g o d a sedernas b e s k y d d a r i n n a.
M å hon då som m a k a eller m o d e r eller syster eller vän b i d r a g a till, att känslan för sann finhet o c h hänsyns- fullhet b l i r rätt lefvande hos b å d e u n g o c h gammal.
Små ovanor.
Af Hanna Annu några ord om Kamke.
Leo D e t är för deras s k u l l vi här måste tala rent ut o c h n ä m n a tingen v i d deras rätta namn.
S å finnes det till e x e m p e l n å g o t, s o m otaliga m ä n n i s k o r anse s o m den naturligaste sak i världen, o c h s o m d o c k v i d minsta efter- tanke b o r d e förefalla hvarje n å g o r l u n d a fin- k ä n s l i g m ä n n i s k a s o m rent a f anstötligt.
V i syfta här p å d e n g a n s k a a l l m ä n n a oseden att i andras sällskap a n v ä n d a tandpetare o c h ren- g ö r a tänderna.
K a n m a n g ä r n a t ä n k a sig något vämjeligare, o c h s k u l l e det ej vara möjligt, att kärlek k u n d e förbytas i m o t v i l j a vid åsynen a f en d y l i k brist p å finhet o c h takt?
E j mindre m o t b j u d a n d e är det att b e h ö f v a v a r a vittne till, hur personer i s ä l l s k a p ren- g ö r a öron o c h naglar o c h m a n a f bara för- lägenhet å deras v ä g n a r ej vet, hvartbän m a n skall v ä n d a sina ö g o n.
A l l a toalettbestyr, a f h v a d s l a g d e v a r a må, b ö r a förrättas i ensamheten o c h ej sparas till en ö g o n f ä g n a d för den arma nästan.
S ä r s k i l d t v i d b o r d e t k a n m a n ofta g ö r a g a n s k a intressanta studier i g o d t o n o c h för- v å n a sig öfver, hur b l a n d b i l d a d e m ä n n i s k o r sådan brist p å finkänslighet k a n finnas.
H v e m har ej redan lidit a f det förfärliga sörplandet, s m a c k a n d e t o c h b u l l e r s a m m a ätandet o c h d r i c - kandet, h v a r m e d m å n g e n t y c k e r sig b e h ö f v a traktera sina o l y c k l i g a bordsgrannars örhinnor?
H v e m har ej suttit p å teatern o c h m i d t i ett smältande a d a g i o eller v i d en träffande r e p l i k plötsligt blifvit störd a f en h ö g l j u d d sugning på karameller?
Ät o c h d r i c k så m y c k e t d u behagar, m e n g ö r det anständigt o c h fint o c h framför allt ljudlöst.
D e t t a är en regel, s o m hvarje män- niska m e d a n s p r å k p å b i l d n i n g b o r d e taga till rättesnöre.
D e n hänsynsfullhet e m o t andra, s o m v i i det föregående betonat, b ö r d o c k ej b l o t t ö f v a s b l a n d f r ä m m a n d e, utan äfven i den trängsta familjekretsen.
D e t är ej likgiltigt, h v a d före- d ö m e barnen d a g l i g e n h a f ö r ö g o n e n, o c h det Tolstois » Kreuzer-Sonaten ».
ed anledning af » Aves » uppsats om » Kreu- zer-Sonaten » i n:r 3 af » Idun » för i år, kan jag ej underlåta att inlägga en kraftig gensaga mot den uppfattning af ifrågavarande bok, som däri gjort sig gällande, härtill manad af en uppriktig önskan alt se denne store författares tankar rätt uppfattade, ej jämkade för att passa in i den allmänna meningen.
Denna gensaga består helt enkelt i en hänvis- visning till Tolstois egna förklaringar öfver sin boks syftemål, hvilka såsom en efterskrift äro fo- gade till den svenska öfversättningen af » Kreuzer- Sonaten » o c h äro egnade att fullständigt skingra hvarje ovisshet om författarens verkliga åsikter.
När » Ave » tagit kännedom o m denna komplet- teringsskrift, skall hon säkerligen inse, att den slutledning, hon kommit till vid läsningen af » Kreuzer-Sonaten », ingalunda öfverensstämmer med, hvad författaren åsyftat.
Han anser visser- ligen ett obrottsligt hållande af den äktenskapliga troheten vara vida att föredraga framför fullkom- lig sedeslöshet, men han uppställer icke ett sådant äktenskap såsom det sedlighetsmål vi hafva att sträfva efter.
» Ave » tror sig i Tolstoi ha funnit en föresprå- kare för » det af Gud stiftade och af Kristus hel- gade äktenskapet » — och i stället säger Tolstoi i förstnämnda efterskrift: » Ett kristet äktenskap kan icke finnas o c h har aldrig funnits, — äkten- skapet är från den kristna synpunkten ett fall, en synd, » — • och vidare: » Man kan låta bli att anta Kristi lära, hvaraf hela vårt lif är genom- trängdt och hvarpå hela vår sedlighet grundar sig, men, har man en gång antagit den, är det omöjligt att förneka, att den pekar på ett ideal af fullständig kyskhet. » Dessa anföranden torde vara tillräckliga att visa, att den uppfattning af » Kreuzer-Sonaten », » Ave » delgifvit » Iduns » läsare, varit oriktig, o c h att emellan Tolstois lifsåskådning o c h » Aves » egen förefinnes en fundamental skillnad.
Jag får tillägga, att dessa rader naturligtvis en- dast äro skrifna för dem, som ej läst » Kreuzer- Sonaten » och dess efterskrift, de andra kunna j u själfva döma.
.
.
.
.
i.
Ur spåret.
S k i s s a f Richard Melander.
Belönad med hedersamt omnämnande vid Iduns stora pristäfling,, (Forts.) » j b ^.
v a d v a r d e t!
» s k r e k h o n till h o n o m, d å jf| en s k a r p k n a l l h ö r d e s.
(g^jr » F o c k e n flög ur l i k e n!
» r o p a d e han k n a p p t hörbart, o c h i s a m m a ö g o n b l i c k k ä n d e hon en j ä r n a r m l i n d a s o m sitt l i f — (» V i h a årorna att flyta p å — o m det b l i r t v u n g e t, » sade han flämtande o c h d r o g h e n n e u p p p å toften.
A l l t j ä m t foro d e framåt m e d b y n, m e n s n ä c k a n ville n u k n a p p t l y d a ror.
Med s e k u n d s n a b b a rörelser fick han fram sin knif,
k a p a d e ett s k o t o c h surrade tillsammans de fyra årorna, s o m funnos i båten — vattnet stod n u öfver tofterna — • a l l a försök att ö s a s k u l l e varit fruktlösa — snäckan seg- l a d e framåt o c h masten h a d e nästan arbetat sig loss — hon r å d d e i c k e för, att h o n häf- tigt t r y c k t e sig intill h o n o m — d e s k u l l e snart sjunka t i l l s a m m a n s — det fanns ingen mer än d e två, o c h m o d e r n s b i l d, s o m g å n g p å g å n g s k y m t a d e fram, j a g a d e s alltjämt un- d a n m e d b y n — han, lotslärlingen, s o m h o n k n a p p t k ä n d e, var m e r än allt, m e r än hen- nes eget j a g.
» H å l l fast i min r e m!
» h ö r d e h o n h o n o m säga o c h kände, huru h a n f ö r d e hennes hand att g r i p a tag i det starka läderbältet kring hans midja.
» H å l l ut — — k ä r a lilla f r ö k e n!
» h ö r d e h o n litet senare, där h o n satt h o p k r u p e n — — så k ä n d e h o n, att n å g o n t i n g sjönk u n d a n d e m o c h hvitt s k u m y r d e i h o p öfver hennes h u f v u d o c h salt vatten s l o g henne i ansiktet — o c h en s k y m t a f m a s t t o p p e n syntes i en v å g d a l o c h d r o g s ner o c h f ö r s v a n n — men h o n följde i c k e m e d, t y en j ä r n a r m l å g o m hennes l i f o c h h o n kände, att hennes h u f v u d h v i l a d e m o t någonting, s o m t o g e m o t sjöarna för henne, o c h m e d slutna ö g o n h ö l l h o n fast sitt g r e p p, utan att h a förlorat sansen o c h v ä n t a d e blott på, att h o n skulle sjunka — o c h ett virrvarr a f bilder susade förbi, o c h småsaker, s o m h o n för m å n g a år i c k e tänkt på, k o m m o fram v ä l d i g a o c h betydelsefulla s o m o m h o n sett d e m g e n o m a n d l i g t försto- ringsglas — o c h det b l e f l i k s o m ljusare o m - k r i n g henne, där h o n g u n g a d e så fast o c h stadigt — o c h så hörde h o n ett ö g o n b l i c k k l o c k k l a n g e n från k y r k a n, d å h o n g i c k till sin konfirmation — o c h n u for h o n i v ä g m e d fladdrande hår — — — » F r ö k e n — lilla fröken — h å l l ut ett p a r minuter t i l l!
» H o n s l o g u p p ö g o n e n o c h såg lotsens a f ansträngning l i k b l e k a ansikte alldeles intill sitt.
B l i x t s n a b b t fattade h o n, att det ansik- tets uttryck i d e n n a stund s k u l l e för alltid borra sig fast i hennes m i n n e — h o n h a d e aldrig sett n å g o t så s k ö n t.
» E n m i n u t t i l l!
» l j ö d åter r ö s t e n; k o m m e r en b å t — — b y n ä ' ö f v e r » det » H o n h a d e ö g o n e n åter slutna, när orden träffade henne, m e n det s k ö t s o m klaraste solsken fram öfverallt o m k r i n g henne, t y c k t e hon, o c h h o n b l e f v a r m o c h k ä n d e b l o d e t s t r ö m m a o c h krafterna s v ä l l a till a l d r i g anad styrka, o c h hon såg u p p med full sans o c h h ö r d e o c h såg, hur det brusade k r i n g den högresta m ö r k a stäfven a f en stor båt, s o m s k ö t fram ö f v e r o c h g e n o m de k l a r a ljus- gröna vågkammarna rakt emot dem.
.
.
» D e t v a r m i n själ tur, att b y n g i c k så fort öfver, » yttrade en a f lotsarne o c h sträckte sig ut för att g r i p a K a r l A n d e r s s o n i r o c k - kragen; » f ö r annars h a d e vi inte fått se d e m förr än senare — o c h K a r l h a d e inte hållit ut m å n g a minuter t i l l.
» » J o — — j o — tills j a g — h a d e fått frök — — » H a n v a r a f s v i m m a d, d å de d r o g o h o n o m ö f v e r relingen in i lotsbåten.
* F r ö k e n L i s e n h a d e äfven nästa s o m m a r fått sin m o r till att fara till b a d o r t e n v i d vestkusten, men ute p å det där skäret ville h o n i c k e b o d e n n a g å n g.
H o n h a d e ledsnat p å att i c k e h a f v a u m g ä n g e.
M o d e r n v a r n ö j d o c h l y c k l i g, när h o n fann, att dottern blifvit s o m andra flickor, s ä l l s k a p l i g o c h till- g ä n g l i g o c h fri från den där originella en- sidigheten.
Fröken Lisen hade pengar och såg b r a ut.
O c h herrarne k o m m o i riktiga stim, stannade o c h b e u n d r a d e.
O c h h o n h ö l l dem v a r m a a l l e s a m m a n s — o c h sig själf kylig på samma gång.
M e n modersögat hade u p p t ä c k t d e n rätte.
H a n var ämbetsman, h a d e n a m n o c h titel, fint sätt o c h utseende, skulder och klen hårväxt.
D e t v a r ett parti för den kära ungen!
O c h med kvinnans obeskrifliga uppfinningsrikhet å s t a d k o m h o n täta små sammanträffanden.
Fröken Lisen h a d e ingenting d ä r e m o t.
O c h den l y c k l i g e gjorde c i r k l a r n a allt trängre.
Trägna besök vid b a d o r t e n skulle ändtligen bära f r u k t.
.
.
H a n h a d e naturligtvis reda p å äfventyret föregående s o m m a r, o c h s o m ä k t a riddersman v a r han afundsjuk p å lotslärlingen, hvars n a m n o c h person alla m ä n n i s k o r längesedan glömt.
F r ö k e n L i s e n satt p å v e r a n d a n i solned- g å n g e n o c h såg utåt hafvet, s o m l å g blått o c h l u g n t ä n d a ut till den fjärran k n a p p t skönjbara randen, där himlen vidtog.
Och han satt helt n ä r a o c h b l i c k a d e åt s a m m a håll o c h talade o m naturens s k ö n h e t o c h ar- rangementerna för m o r g o n d a g e n s b a l.
D å k o m modern.
H o n h a d e varit b o r t a endast ett litet ärende hos h a n d l a n d e n.
» V e t d u, h v e m j a g har träffat, b a r n?
» » Nä '. » » Gissa! » D e n l y c k l i g e ö f v e r t o g sakeD, m e n s l o g b o m p å b o m.
N ä r han gissat h u f v u d e t tomt, sade fröken l u g n t: » G a m l e lotsen d ä r u t e l » » R ä t t!
o c h han h a d e haft b r e f från K a r l Andersson. » » F ö r l å t m i g, » a f b r ö t den l y c k l i g e; » K a r l A n d e r s s o n — h v e m är — —?
» » L o t s l ä r l i n g e n, v e t j a g, han s o m — » » A h — ah — h a n s o m gjorde d e n där seglatsen i f j o l!
Ä ' han till sjös — det förefaller m i g nästan, som han b o r d e fått n o g p å det hållet — » » N e j, m e n L i s e n, så d u h a n d s k a s m e d m i n a sköna blommor!
D u sitter j u o c h p l o c k a r alldeles sönder d e m!
» » F ö r l å t m i g, m a m m a l i l l a!
D u s k a l l strax få a n d r a.
» O c h hon d a n s a d e ned f ö r trap- p a n till trädgårdstäppan, men m o d e r n h e j d a d e henne.
» V ä n t a lite ' n u, s k a ' d u få h ö r a — — » » H u r m å n g a p a r b l i vi i m o r g o n k v ä l l, tror — — » » K a n jag få ha ordet f e m minuter — eller en m i n u t å t m i n s t o n e?
» » Tio, mamma lilla! » H o n stod k v a r p å nedersta trappsteget m e d r y g g e n åt d e m.
O c h den l y c k l i g e s pince-nez k o m fram.
helst m e d ett b a r k s k e p p, t y c k t e j a g han sa '.
H u!
när j a g tänker p å den sjön o c h den seg- lingen — Lisen, så d u bär d i g åt! » H o n h o p p a d e till v i d en s v a g r y c k n i n g under hennes fot.
D e n l y c k l i g e k a m r e r n h a d e n ä m l i g e n störtat ned för tre trappsteg för att l ö s g ö r a själen.
» N u har j a g o c k s å fått veta, h v a d det v a r för k l o c k r i n g n i n g, d u h ö r d e, m i n tös — » » Jaså. » » L o t s e n f ö r k l a r a d e det.
D e t v a r en så- dan där p r i c k p å ett g r u n d, d ä r det hänger en k l o c k a o c h ringar o c h k l ä m t a r f ö r sjöfa- rande.
K a r l A n d e r s s o n h a d e f ö r s ö k t arbeta sig dit för att få tag, men sjön kastade un- dan h o n o m g å n g p å g å n g — j a — j a g s ä - ger det — den sjön, den s j ö n!
» » J o j o m e n!
» a f b r ö t kamrern.
» A t t n å g o n b a r a kan vilja gifta sig m e d en sjöman — tänk h v i l k e n e v i g o r o.
M i n m a n sa ' alltid, att s j ö m ä n b o r d e inte få gifta sig. » » J a g h å l l e r nästan m e d h o n o m — • men, a p r o p o s sjön — k a n s k e fröken L i s e n är stämd för en liten p r o m e n a d v i d hamnen?
» » J a, visst v i l l L i s e n d e t!
M e n j a g tror inte j a g o r k a r g å m e d er, ni får rätt g å f ö r er själfva i k v ä l l.
K a m r e r n d r i c k e r v ä l te h o s oss o m en stund — å j o!
» » H v a ' säger f r ö k e n?
» » N e j j a g tackar, j a g är trött i k v ä l l!
» » Ah-så-å! » » A s c h så ' n u n g d o m!
A l d r i g är ' de a n n a t än trötta — » » A n n a t v a r det p å m i n tid, lilla m a m m a!
» » J a j u s t precis, n ä b b g ä d d a!
V ä l k o m m e n kamrern! » H a n g i c k nedåt den l i l l a t r ä d g å r d s g å n g e n i sin ljusa s o m m a r k o s t y m, sin ljusa hatt, sina g u l a s k o r o c h m e d den ljusa parasollen u p p - s p ä n d m o t solen.
V i d g r i n d e n v ä n d e h a n sig om o c h helsade.
M e n fröken L i s e n fanns i c k e p å trappan, o c h hennes m o r b e s v a r a d e e n s a m helsningen djupt o c h hjärtligt m e d b l i c k e n stadigt riktad m o t h o n o m o c h f r a m - tiden.
» H a n ser riktigt u n g ut — » » P å afstånd! » svarades från rens springa.
verandadör- » L i s e n lilla — k o m mitt b a r n!
» H o n trädde ut med t y d l i g f ö r v å n i n g i s i n a drag.
M o d e r n s e n k l a kallelse v a r i c k e i sig själf n å g o t o v a n l i g t o c h l i k v ä l såg flickan u n d r a n d e ut.
H e n n e s o ä n d l i g t fina ö r a h a d e v ä l uppfattat n å g o t särskildt i t o n e n.
N u följde inledningen.
Lisen var j u vid den ålder e t c, hon h a d e i c k e k u n n a t u n d g å att m ä r k a e t c, en h y g g l i g a r e, bättre karl etc.
O c h så k o m den direkta frågan.
Modern b a d o m sin dotters förtroende.
L i s e n stod d ä r r a k framför henne, litet b l e k k a n h ä n d a.
» K a m r e r n h ö r d e v ä l, att p o j k e n a l d r i g ville ta e m o t ett öre f ö r båten, s o m b l e f för- störd — » » M a m m a, har det varit meningen m e d hans b e s ö k här, så är det bäst, att h a n slutar nu — » » F ö r l å t — hur sa ' — j a — j a — j a - visst!
Stolt s o m en prins — gentil k a r l!
» » J a m e n barn lilla, h v a d har d u e m o t h o n o m? » » Ingenting!
M e n det måtte v ä l inte v a r a nog. » » J a g f ö r s ö k t e senast g e n o m lotsen därute.
M e n pengarna, s o m skickades, ha k o m m i t igen i d a g — • här ä ' d e.
P o j k e n har tjänt i h o p h v a r t e n d a ö r e o c h betalat båten, s o m inte v a r hans.
H a n öfvergaf lotsyrket och g i c k till sjös s o m matros bara för att k u n n a betala så m y c k e t förr, säger g a m l e lotsen.
N u tänker han k o m m a h e m o c h läsa p å styr- mans- o c h k a p t e n s e x a m e n — » » A — h m!
O c h få eget f ö r a n d e fartyg m e d tiden — gentilt s k a ' de v a r a — » » L i s e n lilla — ser d u inte, att d u tram- p a r p å min sjal!
— P o j k e n väntas när s o m » D e t v i l l säga, d u t y c k e r inte alls o m honom? » » N e j, inte ett endaste d u g g, lilla mutter! » » L i s e n, mitt.
barn! » — M o d e r n s t o d l i k a rak inför sin dotter o c h m e d ett o m ä t l i g t öfverskott a f värdighet Utgjutet öfver hela sin person.
» Barn!
har d u n å g o t h e m l i g t tycke?
» (Slut i nästa n:r.)
Smånotiser från kvinnovärlden.
» Lundakvinnann är död.
Den 21 dennes afled i Malmö en af denna stads mera ryktbara personligheter o c h därjämte en af dem, som ända till sin död åtnjutit den vidsträcktaste aktning och tacksamhet.
Den aflidna helte Elna Hansson, allmänt känd under hedersnamnet s Lundakvinnan ».
Det var en i sitt slag storartad lefnadsbana som då ändades.
Fru Elna Hansson började re- dan tidigt att odla sina anlag som läkare.
Utan någon akademisk bildning lärde hon sig praktiskt att bota yttre åkommor, särskildt benbrott, på hvilka hon var specialist i den grad, att många personer, som af läkare dömts till krymplingar, genom henne återställts.
Hennes rykte blef där- för stort inom provinsen.
Att hon blef så allmänt omtyckt, berodde icke blott på hennes skicklighet.
Hon var därjämte en sann människovän, utan pjunk o c h sentimen- talitet.
Af de allra fattigaste tog hon ingenting och öfverlemnade i allmänhet åt patienten själf att bestämma arvodet efter råd o c h lägenhet.
Vi ha gått i författning o m att — s o m vi hop- pas redan i närmaste nummer — kunna meddela våra läsarinnor den ädla afdödas bild o c h utför- ligare lefnadsteckning.
Ännu en hedrad lärarinna.
Vid Stor- kyrkoförsamlingens folkskola här i Stockholm an- ställda lärarinnan fru Valfrid Gustaea Janson, född Forsbom, kunde den 22 dennes fira sitt fyrti- årsjubileum såsom lärarinna vid samma folkskola.
Hon anställdes nämligen därstädes den 22 jan.
1851 o c h har alltsedan oaf brutet, utan någon tjänstledighet, fullgjort sina åligganden på ett i allo utmärkt och hedrande sätt.
Af denna an- ledning fick hon, utom andra aktningsbetygelser, inför församlingens skolråd emottaga skolrådets och församlingens tack för redbart o c h plikttroget arbete, till henne i hjärtliga ord framfördt af skol- rådets ordförande, pastor primarius Fehr, tillika med underrättelse, att skolrådet beslutat dels hos k. m:t anhålla o m någon utmärkelse för hennes verksamhet i skolans tjänst, dels ock till försam- lingen göra hemställan o m beviljande åt henne af en årlig gratifikation.
På samma gång öfver- lemnades till fru Janson ett inom församlingens skolråd, kyrkoråd och bland andra församlings- medlemmar sammanskjutet penningebelopp i guld, utgörande 390 kr.
Teater och musik.
Kungl.
operan har nu flere aftnar uppfört Shake- speares dramatiska dikt » En midsommarnattsdröm » med Mendelssohn-Bartholdys vackra musik.
Före- ställningarna hafva beledsagats af det lifligasle bifall från den intresserade och tacksamma publiken.
Sär- skildt har naturligtvis fru Hartman som Puck rönt varmt och välförtjänt erkännande.
Bland de öfriga torde böra framhållas fru Dorsch som Hermia och fröken Brandt som Titania.
För öfrigt bör hr Strand- berg särskildt böra ställas fram som ett exempel på, huru man icke bör skandera vers.
Vid aftonens abonnementsförestälhiing gifves » Konung för en dag » med hr Ödmann i titelrollen.
Samma opera gafs i lördags, och var vår framstående operasångare hr Lundqvist då med anledning af sitt 50-årsjubileum föremål för storartade ovationer.
Af h. m:t konun- gen fick hr L.
samma dag mottaga medaljen » Lite- ris &amp; artibus ».
K.
Dramatiska teatern.
En repris, som visat sig lyckosam ej mindre till det ekonomiska utbyte, den gifvit i form af afton efter afton utsålda hus, än till de konstnärliga resultaten, har Dramatiska teatern funnit i Dumas d. y:s allbekanta komedi » Falska juveler » (» L e demimonde »).
Intresset vid denna repris knyter sig naturligtvis närmast till framstäl- larinnan af Suzannes parti, fru Fahlman, så mycket mer som denna prestation ger anledning till intres- santa jämförelser inför erinringarna af den forna rollinnehafvarinnan, frn Olga Björkegren-Fåhraus.
Skiljaktigheterna i de båda framstående skådespeler- skornas uppfattning af partiet äro kännetecknande för hvarderas konstnärskynne; visst är, att fru Fahl- mans naturel ingalunda minst egnar sig att bära fram det nästan bländande förföriska på samma gång som dämoniskt hänsynslösa i Suzannes karaktär.
H r Fredriksons de Jalin är för välkänd att behöfva ro- sas.
Partiet är som enkom skrifvet för att lemna den oöfverträfflige räsonnören tillfälle att i alla rikt- ningar utveckla sin konst.
Hr Hartman som de Nanjac förflyttade oss tillbaka till de ungdomsfriska dagar, då han var den ende och själfskrifne bäraren af de mera betydande förste-älskare-rollerna vid vår första scen; att han tydligen sparade sig något i de tre första akterna för de mycket fordrande utbrotten i den fjärde, kan så mycket mindre klandras, som den dämpade tonen dock aldrig blef kall och den frambrytande passionen verkade med både sann och kraftfull relief mot denna bakgrund.
Fru Bwckströms Marcelle, fru Rundbergs Valentine och frkn Ahlan- ders grefvinna de Vernieres voro alla prestationer af god karaktäristik, om än litet mera flickaktig friskhet ej skulle ha skadat den rena, men därför ock i bot- ten sunda Marcelle.
Däremot tycktes oss hr Byd- grens Hippolyte föga passa in i den eleganta ramen; en man af värld — som han väl dock skall vara, denne fru de Santis f. d. man — torde veta att be- tydligt ledigare skicka sig inom salonger af låt vara äfven tvifvelaktigaste värde.
Svenska teatern, hvars nyårspjäs » Baciller » rönt en ovanlig framgång, har denna vecka blifvit färdig med ett nytt program, nämligen » Enkan Durosec », komedi i en akt af Alexander Bisson och Anthony Mars, samt » Tokerier » (Pension Schöller), fars i tre akter af Karl Laufs.
V i hinna dock ej nämna något vi- dare om detta program förr än i nästa nummer.
— Under inöfning är Ibsens » Hedda Gabler » i svensk öfversättning af Tor Hedberg.
Titelrollen kommer att utföras af fru Hvasser-Engelbrekt.
Filharmoniska symfoniorkestern gaf i måndags sin fjärde konsert i Musikaliska akademien inför så godt som alldeles fullsatt salong.
Programmet var syn- nerligen rikhaltigt och utfördes, särdeles hvad den orkestrala delen beträffar, alldeles förträffligt.
Det är verkligen förvånansvärdt, att denna orkester, som ju endast för några få månader sedan bildades af för hvarandra alldeles främmande element, redan kunnat nå en sådan fulländning i samspel och god nyanse- ring, att den kan upptaga täflingen med hvilken annan af våra orkestrar som helst utan undantag.
Det visar, att densamma består af goda förmågor, som en hvar med nit och skicklighet fylla sin plats.
Det utmärkta resultat, hvartill Filharmoniska sym- foniorkestern kommit, torde emellertid i första rum- met böra tillskrifvas dess energiske och skicklige le- dare, hr Andreas Hallen.
Mozarts symfoni i ess-dur erhöll ett alltigenom delikat utförande, särskildt andantet och menuetten, hvilken senare måste antagas.
Den egentliga nyhe- ten i programmet utgjordes af en serenad för stråk- orkester med obligat violoncell-solo af Kobert Volk- mann.
Violoncell-solot utfördes synnerligen fint af hr Fr. Lisker, och den vackra och intressanta ton- sättningen erhöll i sin helhet ett förtjänstfullt utfö- rande.
Vid konserten biträdde fröken Ek och hr Försten, hvilken nyss återkommit efter en längre tids bortavaro i utlandet.
H r F:s präktiga stämma och uttrycksfulla föredrag, som han hade tillfälle lägga i dagen i Wolframs sång ur » Tannhäuser » och några tyska och franska visor, tycktes hafva vunnit i ut- veckling, sedan han senast lät höra sig härstädes.
Fortfarande kvarstår emellertid ledsamt nog hans sedan gammalt kända benägenhet att detonera.
Frö- ken Ek utförde likaledes några franska sånger samt ett par visor af A. F. Lindblad.
De båda biträdande konstnärerna belönades med lifiiga applåder.
Sär- skildt beröm förtjänar hr Stenhammar för sitt för- träffliga pianoackompagnement.
Musikföreningen har äfvenledes haft konsert; men att döma af den omständigheten, att vederbörande — i olikhet med andra konsertgifvare — uraktlåtit sända recensentbiljetter, torde man ej önska få dessa musiktillställningar omnämnda inför en större publik.
V i kunna ej annat än gå denna deras Önskan till mötes.
Språkundervisningen har i våra dagar, glädjande att omtala, tagit ett betydligt steg framåt till ett bättre.
De flesta, som genomgått ett högre läroverk, veta, huru de där under en lång följd af år tragglat lexor i de moderna språken, utan att efter aflagd mogenhets- examen kunna ens närmelsevis hjälpligt tala ett enda af de moderna språken.
Felet ligger natur- ligtvis i den oriktiga undervisningsmetod, som i allmänhet hittills används.
Undervisningen i ett främmande språk bör naturligtvis så mycket som möjligt ske på språket själft, och åskådningsme- toden torde härvid utan all gensägelse vara den bästa.
Det är detta sätt att undervisa, som nu mer o c h mer börjat vinna insteg, ännu kanske mera i privata än i allmänna läroanstalter.
Sistlidet år öppnades härstädes den s. k.
Nya språkkursen, hvilken förestås af jur. kand. P. Dahlander och fil.
d:r /.
Bergman.
Här under- visas i alla moderna språk, engelska, tyska och franska, italienska och spanska, men också i de klassiska språken och svenska.
Hrr Dahlander och Bergman undervisa i resp. engelska och tyska; i franska språket undervisas af pastor Ostermann vid franska reformerta kyrkan härstädes och i ita- lienska af fröken C. Dietrichson.
Kurser gifvas såväl för nybörjare som för mera försigkomna eller sådana, s o m önska återupplifva mer eller mindre bortglömda skolkunskaper.
Mer än 300 elever hafva redan begagnat sig af under- visningskurserna.
Vi hafva själfva varit i tillfälle bevista några lektioner i engelska och franska språken vid detta språkinstitut och kunna ej an- nat än lemna de amplaste loford åt såväl lärarne som deras undervisningsmetod, hvilken, framställd på ett så klart o c h lättfattligt sätt som här, ovil- korligen måste medföra ett utmärkt resultat.
Nu för tiden är det nästan nödvändigt för hvar och en att kunna åtminstone ett eller två främ- mande språk.
Bättre och billigare tillfälle härtill än vid ett språkinstitut som detta torde näppeli- gen erbjuda sig.
Vi hänvisa för öfrigt till Nya språkkursens annonser i Idun.
Fågel peniX- Berättelse för Idun af Mathilda Lönnberg.
Belönad med hedersamt omnämnande vid Iduns stora pristäfling.
^Forts.)
ijjjjti gång, då hon sydde, stack hon sig djupt i * f fingret, så att blodet sipprade fram.
Gunnar ut- brast strax i klagan och förebråelser, att hon icke skonade sina händer — » sina små, älskade, vackra händer. » » Alltid är du en så tokig gosse, » sade hon, i det hon strök med handen öfver hans hufvud och snodde hans hår omkring sina fingrar; » du vill riktigt skämma bort din stackars gamla mam- ma.
Julia har minsann andra åsikter.
Hon tyc- ker, att jag borde hinna så mycket, hon riktigt jäktar mig, den Julia. » » Ah, hur kan du påstå det? » sade Julia för- undrad.
» Har jag någonsin sagt något sådant? » » Nej, men du har ett sätt att komma och se på mitt arbete, som jag mycket väl förstår, » sva- rade fru Emilia med sitt matta behagfulla leende.
» Jag får väl akta mig att komma o c h se på dig då, » sade Julia och böjde sig ned o c h vid- rörde lätt sin mors hår med läppame.
Hvad som obehagligt berörde Gunnar var, att aldrig någon besökte hans mor eller bjöd henne till sig.
Förr hade ingen dag förgått, utan att någon kom på visit, o c h bjudningar haglade ned öfver familjen.
Nu var allt förbytt.
En enda af faderns vänner skickade en lax och en korg bär från sitt landtställe och lät fråga med det sam- ma, om de ej ville gå med ångbåten en dag för att besöka hans villa.
Gunnar skulle gärna ön- skat, att hans mor efterkommit denna inbjudning, men hon afslog den.
» Jag skulle gärna hafva skickat laxen och bä- ren tillbaka också, » sade hon, » o m det ej hade sett så illa ut. » Den ende, som personligen besökte dem, var den unge läkaren, som varit närvarande vid kon- sulns död och äfven denna sommar vikarierade för sin äldre kollega i staden.
Han kom ofta, sedan dagens sjukbesök voro slutade, och tillbragte en stund i den lilla frontespisvåningen eller i Loh- mans trädgård, då fru Emilia inbjöds dit med sina hemmavarande barn.
Den unge doktorn lekte med lilla Gerda, samtalade med Gunnar och fru Emilia, men hans blickar dröjde längst vid Julias vackra ansikte och behagfulla gestalt.
Det var tydligt, att hon var den magnet, som drog honom dit.
Den unga läkaren var en kärkom- men gäst för dem alla.
Gunnar fann en riktig hvila i hans sällskap, ty han tärdes af oro för moderns framtid, och kapten Lohman lindrade icke hans farhågor.
Denne uppmanade Gunnar att gå ut i det prak- tiska lifvet o c h icke » förnöta tiden » på skolbänken.
» Följ med till Amerika, dit mitt fartyg skall segla, så fort det blir färdigt, och jag erbjuder er fri resa dit, » sade kaptenen en dag, då de båda männen gingo fram och åter på den fin- krattade sandgången i kaptenens trädgård.
» Där är plats för alla krafter.
Förslagna hufvuden och starka armar finna där köpare till högsta pris.
Där ute är ett fritt fält för äflan.
Det förstås, lif o c h helsa äro insatser i det stora spelet, och guldet är vinsten.
Men många förlora — många, dock är det inte sagdt, att det blir ni, som har en stark helsa, kraftiga armar, och en viss teore- tisk kunskap har ni j u också förvärfvat.
Den skattar amerikanaren just inte så högt, men i alla fall kanske den behöfves för att ge er själfförtro- ende nog till att våga insatsen. » Gunnar lyssnade till kaptenens ord.
Första gången tyckte han dem vara dåraktiga, men han fick dem ej ur sina tankar, de återkommo sent och bittida.
Skulle han ej kunna slå sig ut i Amerika?
Han visste ju, att ingeniörer där ofta finna en god anställning, så här i Sverige ofta en plats låter vänta på sig i åratal.
Och o m han reste, då skulle han kunna öfverlåta till sin mor det lilla kapital, hvilket ännu återstod honom, o c h som annars skulle åtgå för hans sista år vid tek- niska högskolan och under den tid, han kanske behöfde vänta på anställning här hemma.
Då morbrodern kom för att hemta sina syster- barn, talade Gunnar med honom om sina Ame- rikaplaner; men denne förkastade dem alldeles o c h kallade honom för en öfverspänd oförståndig gosse, som ville kasta bort den vackra framtid, han otvif- velaktigt hade att vänta här i Sverige, för att nå ett fantastiskt mål, hvilket hägrade för honom i alla vildhjärnors förlofvade land — Amerika.
— » Hvad pengarne angår », slöt han, » så tillhöra de visserligen dig, men du kan ej ge bort dem, då du ännu är omyndig.
Och så är den saken af- gjord.
Vi tänka ej mer på en dylik dumhet. » Men Gunnar kunde ej mer få tanken ur sitt hufvud.
Amerika hägrade för hans inbillning och skimrade i hans drömmar såsom det land, där rikedom och anseende vinkade h o n o m.
Han åtrådde båda delarne.
Det kom stundom öfver honom ett lidelsefullt begär efter omväxling, efter nöjen o c h njutningar.
Icke blott för sin mor och sina syskon önskade han nu mera rikedomen, han ville äfven njuta däraf för egen del.
De mest fantastiska äfventyr sväfvade för hans föreställ- ning.
Aladdins lampa fanns icke mer i Orienten, det var vester ut man borde söka den.
Man vann den ej nu, såsom fordom i sagans dagar, under overksamt drömmande, man måste kämpa sig till den.
Med hammare o c h slägga klappar man nu på lyckans port och med kalkylens talisman öpp- nar man den.
Aladdins lampa hade förändrats med liden.
Den skänkte ej mer ädelstenar och perlor, den skänkte banknoter; men för dem kunde hela världen köpas.
Ännu hade han ej beslutat sig, men han fann kapten Lohmans förslag allt mer och mer klokt.
Och så då kaptenen ej mera talade om saken, utan tycktes antaga, att Gunnar ej mera tänkte på att följa med, började han riktigt längta efter, att kaptenen åter skulle nämna något därom.
» Jag vet ej hvad som fattas dig, Gunnar, » sade en afton Julia till honom, då de båda syskonen vandrade tillsammans i den lilla trädgården.
Det började skymma på och aftonen kändes kylig.
» Hvad som fattas mig? » sade han.
» Mig fattas intet. » » Du är dig så olik, » återtog h o n; » så nervös och rastlös.
Du stannar icke i samma ställning under fem minuter, utan flyttar dig o c h ändrar plats.
Du ser feberaktig ut, och dina ögon ha en besynnerlig glans. » » Ingenting undgår dig, Julia, » svarade han.
» Jag har verkligen feber. » » Tala då vid doktorn! » » Tror du, han kan hjälpa mig? » » Han skall vara skicklig, säges det. » » Skicklig till hvad, lilla syster?
Till att fånga hjärtan. » Julia rodnade.
» Jag har verkligen inte det ringaste emot ho- nom såsom svåger, » tillade han skämtsamt.
» Dumheter! » afbröt hon honom.
» Han har in- genting annat än skulder, och jag har två tomma händer och så mor o c h syskon. » » Ah, » sade han och slog sig lidelsefullt för pannan; » åter dessa pengar!
pengar!
pengar! » » Javisst, » svarade hon honom.
» Pengar!
Så heter världens herre.
Men det är ju ej något nytt.
Redan Israels barn knäböjde i öknen för guldkalfven.
Men vi komma ifrån vårt egentliga samtalsämne.
Du har feber, säger du. » » Ja, Julia, Amerikafeber. » » Så-å, äfven detta, » sade hon bittert.
» Var det ej nog, som jag hade det förut?
Skall du nu äfven öfvergifva oss? » » Nej, nej, aldrig öfvergifva, Julia.
Det är till större delen för er skull, som jag tänker på Ame- rika.
Det är framtidslandet, där det finnes plats för alla — som behöfver allas arbete o c h belönar det efter förtjänst, ja, öfver förtjänst.
Efter några års arbete där är jag rik.
Jag kan återvända hit eller hämta er alla till mig efter omständig- heterna.
Och därför, kära Julia, bör jag ej un- derkasta mig några års skilsmessa från dem, jag älskar högst i världen, min mor och mina syskon? » » Vet du, Gunnar, du får inte fara.
Amerika- febern bränner i ditt blod, o c h du ser landet icke nyktert och betänksamt, utan med svärmarens en- tusiasm.
Framkommen dit skall du finna idel missräkningar.
Inga rekommendationer har du j u heller.
Ingen känner du. » » Där behöfvas inga rekommendationer, där bry- ter man sin bana själf. » » Ack, hvar tror du ej, att rekommendationer och personliga förbindelser gälla högre än för- tjänst, o c h Amerika är j u humbugens o c h kon- ceptionens land. » » Det är blott förtal.
Man säger så i det gamla utlefvade Europa, därföre att man i det unga Amerika ej går samma slentrianmessiga vägar som här. » » Men tänk efter, Gunnar!
Bara själfva resan är j u så dyrbar, och om den misslyckades o c h du måste återvända med oförrättadt ärende. » » Jag skall icke återvända med oförrättadt ären- de, » svarade Gunnar med själfkänsla; » jag skall bryta mig en väg eller sätta lifvet till.
Dessutom erbjuder mig kapten Lohman fri resa till Fila- de!
fia. » » Ah, kapten Lohman känner då till din Ame- rikafeber? » » Det är han, som först väckte hos mig begäret att komma dit ut. » » Jag har mycket förtroende till kaptenen, men jag tror, att han misstar sig.
Du borde icke resa, det anar mig, att lyckan för dig finnes i fädernes- landet. » » Prat!
aningar! » » Ja, aningar uppenbara ofta, hvad vi ej kunna förstå eller räsonnera oss till. » » Hvilken kvinnologik!
I alla fall — min resa sväfvar j u ännu ins blaue hinein.
Men du kan j u likväl höra efter, hvad mamma skulle tycka om saken. » » Det behöfver jag inte.
Jag vet, att det skulle smärta henne mycket att se dig lemna fädernes- landet. » » Ja, Julia, om det gör det, då stannar jag na- turligtvis.
Icke vill jag bedröfva stackars mamma. » » Tack.
Det väntade jag af dig. » Julia tog för afgjordt, att Gunnar nu skulle slå Amerika ur hågen, men han tänkte i stället ej mera på något annat, och han eldade upp sig till den grad, att han riktigt brann af åtrå att lemna sitt hemland.
Han började nu också att skickligt bearbeta sin mors inbillningskraft, före- ställande henne, huru guld och gröna skogar vän- tade h o n o m där på andra sidan oceanen.
Först förskräcktes hon, men småningom började hon undra, om hon gjorde rätt i att af själfviska or- saker hindra det, s o m så uppenbarligen skulle lända till hans lycka.
Så kom kapten Lohman en vacker dag och sade, att hans fartyg nu vore i ordning, fullt riggadt och tackladt, och nu skulle han börja lasta.
Han sade ingenting vidare.
Det var Gunnar, som sade: » Topp, kapten, då följer jag med er dit vester ut.
Och bror William skall också med. » Under lastningstiden försåg sig Gunnar med det oundgängligen nödvändiga för sin resa.
Han skaffade sig framför allt ett par arbetsdräkter och verktyg.
» Det kan allt hända, min gosse, » sade kapte- nen; » att du får passera graderna där ute.
Så- dant har händt mer än en; men, ser du, det har sin öfvergång, och sedan är man sadelfast.
Den regeln gäller i Amerika mer än annanstädes, att enhvar är sin egen lyckas smed. » Gunnar var glad åt sitt beslut, sedan det nu en gång var fattadt, och William kände sig öfver- lycklig att slippa skolan och få komma ut i den » stora härliga världen. » Fru Emilia var jämförelsevis nöjd med, att s ö - nerna reste.
» Det måste j u så vara, » sade hon med en suck.
» Barnen måste lemna hemmet o c h söka utkomst o c h lycka, o c h mödrarna kunna blott följa dem med sina böner och välönsk- ningar. » Julia var mycket bedröfvad.
Gunnar hade va- rit, tyckte hon, hennes stöd och hjälp, och Wil- liam hade utgjort glädjen i hemmet.
» När jag varit ledsen och modfäld, » sade h o n; » behöfde jag blott se på hans glada ansikte och höra den frimodiga klangen i hans röst, för att känna mig bättre till mods. » Morbrodern majoren mottog underrättelsen om systersönernas tillämnade afresa med mycket blan- dade känslor eller rättare, han var oblandadt nöjd med, att William reste, och oblandadt missbelåten åt, att Gunnar följde med.
Han förebrådde denne i häftiga ordalag hans envishet och kortsynthet, som så där kastade bort en säker, om ej så ly- sande ställning i hemlandet för att jaga efter en chimére.
Han frågade, om Gunnar ej mer kom ihåg fabeln om hunden o c h köttstycket, som stod i hans första tyska läsebok.
Gunnar stod dock fast i sitt beslut.
Han bad morbrodern tillåta h o n o m att ställa sitt återstå- ende kapitel till sin mors förfogande med afdrag af en liten summa, som han ansåg sig behöfva för möjliga utgifter under resan och för den korta tid, som torde förflyta, innan han finge anställ- ning.
(Forts.) Från Iduns läsekrets.
Till svenska allmänheten.
Så långt går ej mitt minne till flydda barndomsdag, Att af min första kärlek jag tydligt minne har.
Kanhända var den stjärnan i det höga, Kanhända blomsterängen med ån, som låg så klar, Kanhända strålen från min moders öga.
Mig tyckes, att allt detta det var på samma gång, Och om alltsammans sjöng jag, förr ' n jag förstod en sång.
Såsom inledning för den anhållan, jag här ämnar framställa till allmänheten, har jag tagit ofvanstående ord från min ungdoms längst förflutna dagar.
Mer än en, som » skrifvit » och handlöst kastat sina (låt vara omogna) tankar ut i världen, har på äldre dagar önskat återse sin ungdoms alster.
Jag har sjungit, se ' n jag var barn — det låg i blodet; för rymd och sol, för vind och våg, för äng och sky har jag sjungit.
En dag hände sig, alldeles tillfälligtvis, att en äldre, studerad och literärt bildad man fick tag i en af mina dikter.
Jag var ännu bara barnet.
Han sade mig, att det fanns » något » i det jag skrifvit.
Jag blef först » förskräckligt rädd » — men sedan blef jag » förskräckligt glad », ty den mannen började med- dela mig undervisning på annat vis, än jag fått den i den för resten mycket fina flickskolan.
Under tiden skref jag.
Vid 18 års ålder lemnade jag bidrag till » Skånska Posten », som utgafs i Kri- stianstad af majoren fil.
dok.
C.
G. Hjertman.
Och nu frågar jag: finnes till äfventyrs (bland Iduns läsare) ännu någon lefvande själ, som läst eller som kan skaffa mig: » Om hundrade år, » en bit på prosa, införd i » Skånska Posten » och reproducerad i Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tidning m. fl.
Vidare: » Gossen vid positivet », många år senare (57 eller 58), införd i någon af J.
L.
Brudins julkalen- drar, och slutligen: » Bara molnbilder », med motto: » så jag målar, ty så roar mig att måla », tryckt i » Svenska Tidningen » (58 eller 59), hvilken utgafs af öfverste Hazelius.
Mycket tacksam skulle jag blifva för att få dessa stycken.
Hvem vet, kanske finns något varmt hjärta, som bland gulnade papper framletar ett urklipp och sänder till Anna A., under adress: fru Anna Wästberg, Venersborg.
Venersborg, januari 1891.
| J r §östa (Berlings saga.
Denna prisbelönta skildring, hvilken vi ämnat låta medfölja detta nummer af Idun, har af flere skäl ännu ej hunnit blifva färdigtryckt.
Antagligen kommer den alt åtfölja andra februarinumret.
Vi bedja våra ärade läsarinnor trösta sig med ord- språket: » Den väntar ej för länge, som väntar på något godt. » Redaktionen.
