# ID: svediakorp-per839
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1891
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 15,903
# sentences: 652
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


N:r 49 (207) Prenumerationspris pr kvartal: Idun med Modetidning och kolorerade planscher kr.
2: 25 Idun m.
Modet, utan kol.
pl.
» 1: 85 Idun ensam » 1: 25 Fredagen den 4 december 1891.
Byrå: Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr, (Aftonbladets nya hus.)
Prenumer.
sker i landsorten å post- anstalt, 1 Stockholm hos redaktion.
Redaktör och utgifvare: F R I T H I O F H E L L B E R G.
| et monument, som å Stockholms nya kyrkogård sistliden vecka aftäcktes å Lars Hiertas och Wilhelmina Hiertas graf, har gifvit oss en särskild anledning att för Iduns läsarinnor återkalla i minnet den utmärkta kvinnas drag och verksamhet, hvars bild här meddelas efter en i lifstiden tagen foto- grafi.
Så väl genom sin egen begåfning, sin karaktärs- fasthet och sina öfriga framstående egenskaper, som ock genom sitt stor- artade mecenatskap har Wilhelmina Hierta inta- git ett framstående rum i den svenska kvinnans historia.
Såsom Lars Hiertas ma- ka har hon verksamt stått honom bi vid hans långva- riga, framgångsrika, men ofta svåra och pröfvande kamp för det svenska fol- kets konstitutionella, soci- ala och humana utveck- ling.
D e stiftelser, hon upprättat, skola intill se- na tider allt framgent full- följa hennes makes verk- samhet i upplysningens och framåtskridandets tjänst.
Wilhelmina Hierta föddes i Göteborg d.
13 mars 1 8 0 5.
Hennes fa- der var grosshandlaren Utgifningstid: hvarje h e l g f r i fredag 35 öre pr nönpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
Träffas å byrån kl. 12 — 1.
Lösnummerspris 1 5 öre.
Allm.
Telef.
61 47.
(vid kompletteringar).
Wilhelmina 4:de årg.
Annousnris: Hierta.
Anders Pröding.
Modrens namn var Johanna Elisa- beth Minten, en nära släkting till Goethes Wer- ther.
Fadern Anders Frö- ding var bondson, men hade i Skara gymnasium fått studera till student oeh var ämnad till prest, men då han af samvetsbetänk- ligheter icke kunde för- må sig att aflägga prest- eden, tog han plats på kontor i Göteborg.
På denna bana hade han framgång och kom till välstånd.
Men då han 1808 dog, efterlemnande nio barn, var dottern Mina blott tre år; mycket späd och klen fick hon under sina barndomsår stor fri- het, fick göra, hvad hon ville, slapp att gå i skola och öfvade sig mest i lekar med bröderna äf- vensom i husliga sysslor, men ej i läsning.
D å hon blef tretton år, vak- nade hågen för kunska- per, och hon bad modren att få resa till en be- römd pension i Altona.
Mina » lofvade att ej längta hem » och stan- nade i pensionen omkring tre år.
Med en utom- ordentlig ihärdighet och kraft ersatte hon nu de föregående försummade åren, och föreståndarin- nan intygade om henne, att hon var den flitigaste
Allt, allt h v a d j o r d e n eger s k ö n t o c h rart Och himlen h ö g t o c h hafvet underbart Och mer än k r o n o r s o c h j u v e l e r s prakt, D e t e g e r den, s o m e g e r h o p p e t s makt.
J,.
och bästa lärjunge hon någonsin haft.
Och fastän flickan var nära att insjukna af hem- längtan, gaf hon i sina bref till modren icke den ringaste antydan därom; hennes karak- tärsfasthet höll redan då profvet.
När hon slutligen återvände från pensionen, hade hon inhemtat en för den tiden ovanligt grundlig bildning och framför allt den stora färdig- heten att ledigt tala främmande språk, tyska, franska, engelska och italienska, som hon se- dan bibehöll under hela sitt lif.
År 1827 företog hon i sällskap med en broder en längre resa till Italien, på den tiden en sällsynt färd.
Här, framför allt under vistelsen i R o m, blef hon bekant med många berömda konstnärer, skalder och lärde, bl.
a. Thorwaldsen, Fogelberg, Byström, Ni- kander, Longfellow och Bunsen, och särskildt genom den sistnämnde, som då var preussiskt sändebud i R o m, öppnades för henne de ro- merska salongerna, där den unga svenskan väckte uppseende genom sitt intagande väsen och sina umgängestalanger.
Återkommen till Göteborg, blef » den italienska mamsell Frö- ding », såsom hon kallades, mycket firad för sin skönhet och sina älskvärda egenskaper.
Många voro de, som sökte förvärfva hennes hand, men hon af böj de alla anbud i den vä- gen — • hon och tvänne hennes systrar hade uppgjort en plan att förblifva ogifta — men slutligen gaf hon sin hand åt Lars Hierta.
Det var år 1 8 3 3.
I trenne år hade han såsom Aftonbladets redaktör i oaflåtlig strid för frihet och män- niskorätt hunnit förvärfva sig ett stort an- tal fiender, icke minst i de högsta kretsar- ne.
Såsom Lars Hiertas maka fick hon ock snart pröfva fiendernas afvoghet.
Ifrån att i sin hemstad varit en öfverallt firad gäst, blef hon nu ej sällan utsatt för vederböran- des ohöfligheter.
Men såsom Lars Hiertas maka bestod Wil- helmina Fröding värdigt sitt prof. Med en karaktärsfasthet, som var orygglig, lät hon icke fiendernas förföljelse inverka på sig ett ögonblick.
H o n var i besittning af moraliskt mod som få.
Uppmuntrande stod hon vid sin makes sida under hans svåraste strider, och i öfvertygelsen om rättmätigheten af den sak, för hvilken han kämpade, bar hon, utan att någonsin svikta, med glad håg tålmodigt motståndarnes förnärmelser.
Petré, C.
A.
Adlersparre, Georg Scheutz, An- ders Fryxell, P. A.Siljeström,prof.Sven Nilson, Bergfalk, major Myhrberg, Adolf Lindblad m. fl.
Och af framstående kvinnor må näm- nas Jenny Lind, Fredrika Bremer och fri- herrinnan Knorring.
Här i sitt gästfria hem var Wilhelmina Hierta den mest förekomman- de och intagande värdinna.
Hon egde en ovan- lig talang att föra en behaglig och innehålls- rik konversation.
» Fru Hierta är ett konver- sationsgeni, » hette det; det lefvande intresse för allt framåtskridande, som hon ådagalade, den frimodiga och ändock eleganta öppenhet, hvarmed hon uttalade sig om samhällets oför- rätter, och den värme, hvarmed hon städse omfattade hvarje humanitetens och människo- kärlekens sak intogo alla, med hvilka hon kom i beröring.
Särskildt utmärkande för hennes karaktär voro omutlig rättskänsla, fri- modig sanningskärlek och ömt medlidande med alla olyckliga, alla behöfvande såväl som alla förorättade och betryckta.
H o n var därför alltid och än mera under de senaste åren af sitt lif hjälpsam mot nödlidande och förenklade allt mera sina egna lefnadsbehof för att så mycket mera kunna bistå andra.
Efter sin makes död 1872 upptog hon hans plan att genom donationer söka i större skala verka godt för samhället.
Samtidigt därmed att hon i tysthet utöfvade en stor enskild välgörenhet, nedskref hon 1877 de båda gåfvobref, som hon kort därefter öfver- lemnade till de institutioner, hvilka för fram- tiden skulle taga vård om dem.
Genom det ena af dessa bestämde hon, att vid Stockholms högskola skulle upprättas en professur i na- tionalekonomi, som skulle bära hennes makes namn och verka för sunda och frisinnade po- litisk-ekonomiska grundsatser samt för befor- drande af » heder och tro i handel och van- del ».
Äfven kvinnor skulle kunna blifva inne- hafvare af denna professur.
Genom det andra gåfvobrefvet skänkte hon en stor del af sin förmögenhet till en fond, som under namn af Lars Hiertas minne hade till ändamål att » fritt och oberoende verka för det mänskliga framåtskridandet och detta hufvudsakligen genom att framkalla oeh be- fordra sådana vetenskapliga upptäckter och uppfinningar, sociala förbättringar och frisin- nade reformer, som kunna blifva tilll välsig- nelse för mänskligheten i allmänhet och sär- skildt för Sveriges folk ».
Med hennes hemgift inköpte makarne en större press för Aftonbladet, och denna Fonden skulle hufvudsakligen verka genom tidning blef snart en makt, som bröt nya understöd för viktigare sociala och vetenskap- banor inom vårt politiska lif.
Därjämte för- liga frågors utredning, för uppfinningar och värfvade de allt mera ekonomiskt oberoende, upptäckter, för folkets uppfostran i en mora- och äfven därtill bidrogo i icke ringa mån lisk och frisinnad anda, för uppmuntran af makans offervilliga sparsamhet, flit och enkla allmännyttiga slöjder och näringar samt ge- vanor.
nom aflöning för vissa år till utmärkte män Äfven under senare år, sedan Lars Hierta och kvinnor, hvilka kunna verka välsignel- genom sitt affärsgeni och sin omfattande in- serikt inom vetenskapliga, sociala och indu- dustriella verksamhet samlat en större för- striella områden.
förmögenhet, bibehölls enkelheten i lefnads- sättet.
Ty fru Hierta hade tidigt lärt att Tvänne af hennes döttrar utnämndes till spara och i stället bistå andra.
Men gäst- ständiga ledamöter i styrelsen för denna stif friheten var ock en regel i makarne Hiertas telse, ocb däri invaldes ytterligare fem män, hem, och detta blef allt mera en mötesplats som representerade den sociala och naturfor- för politikens, publicitetens, konstens, storslöj- skande vetenskapen såväl som den praktiska dens och vetenskapens män, såsom Geijer, industrien och mekaniken.
Denna styrelse, Wallin, baron Brinckman, Thomander, C. F. hvars första ordförande var rektor P.
A.
Sil- Wsern, Richert, Carl Henrik Anckarsvärd, Thore jeström, uppgjorde med ledning af gåfvobref- T O P E L I U S.
vet de stadgar, efter hvilka fonden skulle handhafvas.
Ej långt därefter, d.
7 sept.
1878, afled Wilhelmina Hierta.
Hon var då nära 7 4 år gammal.
Älskad och vördad af alla, scm lärt känna hennes ädla personlighet, djupt sörjd af barn och anhöriga, för hvilka hon alltid varit en öm och god moder och vän, bort- gick hon ur tiden efter ett lif, rikt på erfa- renheter både af glädje och af smärta, läng- tande efter dödens frid och hvila, ty utan fruktan hade hon sett lifvets slut nalkas.
Själf efterlemnade hon genom sin ovanliga personlighet ett minne, som icke skall förgä- tas.
Och den stiftelse, som hon upprättat å sin makes vägnar och till hans minne, skall intill sena tider bära vittne om hennes varma och upplysta sinnelag och fosterlandskärlek.
Denna stiftelse har allt sedan 1878 varit i verksamhet och hvarje år vid sina ordina- rie sammankomster i mars och november be- slutat öfver räntemedlens användande, hvar- vid, såväl på styrelsens egna initiativ som efter ansökan af utanför stående, en lång följd af nyttiga företag satts i gång och un- derstödts.
Bland dessa företag må här näm- nas anstalter och undersökningar till fromma för allmän helsovård, undervisningen i folk- skolans kvinliga slöjd, metallslöjdens införande i folkskolan, grundandet af ett hygieniskt museum, af arbetsstugor för barn, af den första matlagningsskolan, understöd för att inhemta kännedom om välgörenhetens ordnan- de i England och andra länder, stiftande af stipendiefonder för kvinnor, som studera medi- cinen och tandläkarekonsten.
Vidare må näm- nas understöd och anslag till en mängd veten- skapliga, forskare inom mekanikens, fysikens, astronomiens, geologiens, mineralogiens, mete- reologiens, kemiens, zoologiens, hygienens, bak- teriologiens m. fl.
områden.
Denna stiftelse kan med rätta kallas en lefvande minnesvård, ett » monumentum sere perennius ».
Oi é kulle då vår kärlek brinna, brinna ned så snart, skulle mer ej Iränsle finna, var det uppenbart?
^Här Iland gamla bref - jag funnit vissna rosor nyss, också de rättnu förbrunnit, offrats med en kyss.
— iranske, om vi riktigt bara sökt förstå hvarann, om vår tillit kunnat vara litet mera sann,
kanske, om vi funnit möte, möte i en tro, du ditt hufvud i mitt sköte slöt c än i ro.
•Lycka, liten vän, på färden, liten kind, sof godt, blef vårt öde än i världen vissna rosor blott!
Birger Mörner.
En k v i n n a n s värld.
» Ved De, hvad et hjem er? » » Et hjem er der, hvor dejligt rum for fem er, skönt der blandt fiender tykkes trängt for to.
Et hjem er der, hvor alle dine tanker kan lege frit som born paa faders fang, hvor ej din rost på bjertedoren banker, for svaret lyder i beskegtet sang.
Et hjem er der, hvor dine haar kan graane, og ingen mssrker, at du feldes dog, hvor k » r e minder deemrer for at blaane som aasens rygning blaaner bagom skog. » (Ibsen.)
Är detta hem för trångt att kallas kvin- nans värld?
Oändliga vidder öppna sig för kvinnans lifsgärning, och hvad man brukar kalla » hem- mets trånga väggar » faller bort, när man fattar och klargör för sig, hvad hemmet verk- ligen är — en värld af kärlek.
Må hvarje kvinna fatta detta i själfva dess innersta be- tydelse; det finnes nog tyvärr de, som på frågan: » Ved D e hvad et hjem er? » måste svara: » Det har jag aldrig vetat. » T y de hafva aldrig gått till grunden med sig själf- va i den frågan, de hafva ej redt ut för sig, hvad ett hem kan blifva till, när kvinnan gör det till sin värld, när hon sätter in hela sitt väsen på den lifsgärningen.
Däraf så många misslyckade försök i arbetsmarknaden; jag talar ej om de kvinnor, som måste ar- beta för sitt bröd, utan om de, som känna ett behof af att få något att lefva för, ett mål for sin verksamhet, men som aldrig känna någon tillfredsställelse med sig själfva eller sitt lif, utan i stället en gnagande känsla af tomhet, innehållslöshet.
Kanske för sent fattar mången, att det fält, hon sökte, det arbete, hon trängtade efter, var ej ute bland främmande människor, nej, det låg bredvid henne, rundt omkring henne, där hon gick i sitt hem, utan att se; hon ringaktade den verksamhet, som bjöds henne, såsom icke nog värdig hennes gåfvor, hennes krafter, men när hon så ser med klara ögon, så blir hennes hem till en vid värld, som kräfver allt, hvad hon äger af mod, kraft, kärlek och uthållighet.
» V e d D e hvad et hjem e r?
» — Lifvet vet icke af någon hänsyn, det skonar icke, det tager med hårda händer på, hvad män- niskorna skatta högst och dyrast, dess kraf äro omutliga.
Men när dagens brännande, tärande lif suger mannens kraft, när kampen blir för tung, när han sviktar, sårad till blods, vet du då, hvad hemmet kan vara, vet du då, hvad som är kvinnans gärning?
— Och när dagarne gå och håret hvitnar, hvar är det de gamla finna ro och kärlek?
Ser du då kvinnans gärning?
— Barnets själ, hvem skall forma det mjuka vaxet, hvem skall leda och utveckla?
Ser du där kvin- nans gärning?
Ä r den ringa, säg!
Ä r det en ringa ting att skapa en värld af kärlek och lycka för de dina, där de kunna glöm- ma sorg och synd?
Må hvarje kvinna, som går ut att söka sig arbete, fråga sig själf: hvarför?
Om ej yttre omständigheter tvinga, må hon pejla sin själs djup och se till, att hon ej lemnar ouppfyllda plikter i sitt hem.
Om hon går ut for att » göra godt », för att vårda sjuka, trösta bedröfvade, må hon se till, att det ej i hennes hem finnes de, som längta efter hennes vård, hennes mjuka hand, hennes var- ma blick.
Att göra andra lyckliga!
Det är en vacker tanke, men börja i ditt hem, med din fader och moder, kanske du behöf- ves bäst där; tänk efter, om ej lifvet redan tagit ifrån dem mångt och mycket, som de älskat; se till, om där ej finnes bruten kraft och sjunkande mod.
G å då ej bort, tag det fårade ansiktet mellan dina händer, se på det med klara, kärleksfulla ögon, tala mod och tro i trötta sinnen.
Du kan skapa dem en fristad, en lugn plats midt i det jäktande lifvet, du kan gifva dem lyckan genom att låta dem lefva i en värld af kärlek.
Ä r det ej nog att göra din fader och moder lyckliga?
Hvad vill du mer?
Tänk så på din bror!
Kanske locka ho- nom just nu falska vänner på afvägar, kan- ske gripa honom nöjets och njutningens dä- raoner, se till och fråga dig själf, om det ej är just du, som kan rädda honom, om ej just din kärlek kan höja och stärka honom.
Vänd dig icke bort, räck honom handen, lär honom känna en god och sann kvinna, och betänk, att du kanske räddar en människas själ.
Ä r det ej nog för en kvinna att vin- na en själ för evigheten?
Stanna så ett ögonblick och se till, hvad kraf på lycka finnes i ditt eget bröst.
Men tag ej miste, lär att känna dig själf.
Kväf aldrig den starka längtan efter kärlek, som hvilar i hvarje kvinnas bröst, den leder på rätta vägen.
V ä l finnes det starka kvinnor med stora gåfvor, som gå sin egen väg och bära pannan högt, och världen prisar dem som stora kvinnor, men äro de väl lyckliga, hafva de den bästa sortens lycka?
Ligger där kanske ej ett minne på djupet i deras själ, kanske är det något som är dödt och borta, finnes, det ej ett slag af lycka, som aldrig blifvit deras?
Nej, det är för starkt rotadt i kvinnans själ, detta kraf på kärlek, hon kommer aldrig ifrån det; förr eller senare kommer det ögon- blick i hennes lif, när hon känner, där fin- nes lyckan, hvarje kvinnas lycka!
Håll där- för din själ ren och ditt hjärta varmt, och om så kärleken kommer till dig, tag den som lifvets största gåfva.
Då öppnar sig kvinnans värld i hela dess oändlighet.
D å blifver ditt hem i ännu högre mening dina tankars, känslors och handlin- gars värld.
Skall du fylla alla dina plikter där, då får du sannerligen gifva hela ditt väsen, då får du verka, utan att tröttas.
Men det är just däri lyckan ligger, en kvinnas lycka, att få gifva alla sina förmögenheter, alla sina krafter för den, hon älskar.
Hvad hemmet då kan blifva under ett innerligt samlif, det vet, känner hvarje kvinna i sitt hjärta, och må hon aldrig döfva den känslan, då förråder hon sin egen lycka, då stänges en värld för henne.
Alla I kvinnor, som ej lefven i denna värld, om I själfva hafven stängt eder ute, så kommen tillbaka, innan det är för sent, skåden ned i edra hjärtan, kännen I icke själfva, att där är den bästa lyckan, att där få alla edra förmögenheter sin användning, där blifven I lyckliga genom er verksamhet!
Du, moder, som fostrar dina döttrar, lär dem känna och älska denna kvinnans värld, men gör dem också starka nog, att om om- ständigheterna så fordra, de då må kunna gå ut från sitt hem med kraft och mod i hjär- tat, gå ut i världen och lefva ett nyttigt och lyckligt lif, utan bitterhet, om ej den bästa lyckan kommer på deras del.
T y ej alla kvinnor är det beskärdt att välja; tusende måste taga, hvad nödvändigheten bjuder dem, och därför måste de göras till starka kvin- nor.
Och stor är kvinnans verkningskrets ute i lifvet, men lyckligast den kvinna, som får verka i hemmets värld.
Elena.
Sjukbesök.
Teckning af Fanny Chrysander.
Jjjjet skulle bli en dag helt och hållet eg- nad åt barmhertighetsverk.
Med detta ™ ord betecknade de visserligen icke själfva sin afsikt, men de kände sig så offervilliga, så af hjärtat angelägna och manade att upp- söka och i någon mån lindra nöden oeh plå- gorna; att trösta oeh hugsvala, där sådant behöfdes, oeh att inte alls spara sig själfva, där de på ett eller annat sätt kunde ingripa.
Och de visste äfven, att de icke gingo ef- ter något ovisst.
De visste, hvar de skulle finna nöd och sjukdom, sorg oeh lidande.
Långt uppe i den fattigaste delen af sock- nen hade några fall af skarlakansfeber före- kommit, och som det var ferier, kunde fröken Ros, församlingens skollärarinna, nu besöka de sjuka barnen utan fruktan att öfverföra smittan, oeh fröken Hanna, prestdottern, följde med henne.
Innan feberpatienterna besöktes, skulle de dock gå till några andra sjuklingar: gamle Anders Persson, hvilken låg ensam i sin fat- tiga stuga med sitt sjuka ben, den stackars gumman i Backen, som i ett anfall af svin- del fallit i elden och bränt hufvud och an- sikte, samt mor Sörman, torparhustrun under prestgården, som låg i sista stadiet af lungsot.
Och så gingo de båda unga kvinnorna gladt oeh frimodigt åstad, kännande sig redan på förhand uppfyllda af en viss tillfredsstäl- lelse med sig själfva och med allt, hvad de skulle komma att uträtta.
Nu voro de inne i Anders Perssons stuga.
De hade redan uppgjort för sig, hvad allt de skulle bestyra därinne.
Gubben låg ju utan hjälp eller något kvinligt biträde.
De skulle sopa och löfva golfvet, vädra det kvafva, för- pestade rummet, göra upp eld i spiseln, tvätta, förbinda och rusta om den sjuke, ordna hans bädd m. m.
Men golfvet var redan sopadt, och såväl därpå som i spiseln låg friskt, doftande löf.
Det var riktig midsommarsstämning därinne.
Vid sängen stod en trästol och därpå en kaka mjukt bröd och en mugg friskt vatten, och i sängen låg den sjuke, visserligen skäg-
gig, men ren i ansiktet oeh om händerna oeh med del långa, grå håret slätkammadt.
Han helsade de inträdande med en visser- ligen gladt öfverraskad blick, men dock ej med den ödmjuka, öfverväldigande tacksamhet strålande därur, som ett par » räddande äng- lar » kunnat vänta sig.
Då de sedan uttalade sin förundran öfver, att han hade allt så snyggt och ordentligt omkring sig, omtalade han, huru beskedligt mor Grundin, den fattiga enkan, som bodde en bit därifrån, oombedd kom till honom ett par gånger om dagen och städade oeh skötte om honom.
I går hade hon bakat, och där låg färskt bröd, som hon nyss gifvit ho- nom » Åh!
Människorna va ' så snälla, så snälla så! » — » Har någon annan varit till er också? » » Ja då!
Kan fröknarna tänka, att härom kvällen, när jag låg i min ensamhet, sjuk å eländig, törstig å hungrig — mor Grun- din var ju borta om da ' n — så rätt som de ' va ' öppnades dörrn, å en fin herre sleg in.
Jag kände inte igen ' en till börja med, men till slut såg jag, att de ' va den där kolportör ' n, dom kallar, som brukar hålla mö- ten i byarne.
Allri ' har jag varit å hörfen, för jag har liksom inte kunna ' me ' så ' na där kolportörer.
Men nu steg han in, som sagdt va ', å jag tänkte för mig själf: nu ska ' väl här bli ett predikande.
Men han kom bara fram å tog mej i näfven å frågte så vänligt, hur de ' stod till, å hade mej te ' tala om, hur jag had ' det.
A se ' n sprang han efter friskt vatten, så jag fick dricka, mjölk å bröd gick han å köpte i byn, å äta mej mätt fick jag — Gud välsigna ' n!
Så bädda han om sängen åt mej å lag om på benet, han ref till och me ' sönder sin egen rena snytnäs- duk till de '.
A s e n » — fortfor gubben, oeh hans röst började darra — » föll han på knä här vid sängen, å bad för mej, fattiga stac- kare.
Åh!
Fröknarna kan allri ' tro, så han bad, å så han läste.
.
.
Ja-a » — oeh nu snyf- tade gubben högljudt — » han, som jag sagt bara var lat å infe iddes arbeta, han höll sej inte för god te ' göra de sämsta kvinnfolks- sysslor för min skull, å han, som jag kallat högfärdig, låg här på knä på mitt smutsiga golf å bad Gud för både min kropp å min själ.
Å han har lofvat att komma tebaks å läsa Guds ord för mej, så de ä, som jag säjer », slutade han, under det tårarne rullade ned i det grå skägget: » människorna ä ' så snälla allehopa.
Si nu bara på fröknarna! » = Hans glada tårade blick var fäst på stolen vid sängen, där Hanna tyst dukat fram åt- skilligt af sina medhafda håfvor, och därifrån blickade han på fröken Ros, som i handen höll en ny skjorta.
Men de båda fröknarna sågo ut, som om de nästan blygts att framkomma med sina håfvor nu.
Oeh det var nog så ock.
När de tänkte på den fattiga, sjukliga enkan, som utan uppmaning, utan en tanke på ersättning hvarje dag så omsorgsfullt skötte om den sjuke och med honom delade sitt knappa bröd, kände de sig i jämförelse med henne så innerligt små och obetydliga, oeh detta de- ras enda besök föreföll dem nästan själfva som en humbug.
.
.
Och denne kolportör sedan!
Han som var en främling, en man, hade för längesedan tyst och anspråkslöst utfört, hvad de först i dag ämnat göra.
Fröken Ros tog fram sin fickbibel oeh frågade sakta: » Får jag också läsa litet för er? » » Ja, söta läs! » bad ifrigt gubben, » när jag ligger så här i ensamheten, läser jag O t t o » Fader vår » å syndabekännelsen så tätt jag hinner, jag mins just ingenting annat, å inte sir jag läsa, men om fröken ville läsa litet ur ' vangelierna å salmboken för mej, vore hon riktigt snäll. » » Fröken » läste och gubben låg tyst, an- däktigt lyssnande.
Och sedan de tagit afsked och voro ute i förstugan, hörde de honom ännu därinne ligga och mumla: » Herre Gud, så snälla menniskorna ä '! » Utanför den lilla grå kojan i backsluttnin- gen stod, sysselsatt med att binda kvastar, en liten krokryggig man, hvars kala, soekertopps- formiga hjässa sken i solen, då han nu blot- tade den för de tvänne fröknarna, som nal- kades.
Men han kastade ock på samma gång en litet skygg, något skelande blick på deras prydliga, ljusa bomullsklädningar och stora, bredskyggiga halmhattar.
Det var just intet vanligt främmande, som denna gång kom till den lille snusige, smutsige Jan Jansson i Backen.
» Hur står det till med gumman? » ljöd prestdotterns första fråga?
Jan Jansson lade varsamt ned sin påbör- jade kvast, strök sig med afvigsidan af han- den om mun och näsa och svarade liksom motvilligt: » De ' ä ' skrabbigt. » » Hon har ju brännt sig så illa, ha vi hört. » Därom gaf Jan Jansson intet besked.
Han tyckte bara, i sin säfliga ton, att det värsta var, att hon inte kunde hjälpa honom med kvastarne nu.
» Men kära Jan Jansson », utbrast fröken Ros med illa dold harm, » det får ni väl inte nu tänka på.
I första rummet måste ni tänka på att sköta om er sjuka hustru. » » De ' springer så mycket kvinnfolk här om dar ' na å hjälper ' na, så de ' ska väl snart ha en öfvergång, » genmälte han helt lugnt.
» Ä bara se ' n vår Herre låter suggungen lefva å ha helsan, så ska de ' väl kralla å gå igen. » Vid denna något oväntade slutledning sågo de båda fröknarna icke fullt så förvånade ut, som det skulle tyckas de bort.
De visste ju, att i angränsande församling fall af svinsjuka förekommit, och att denna sjukdom var fullt lika fruktad som nånsin koleran, och de visste också, att Jan Janssons gris utgjorde det gamla parets enda närvarande glädje oeh framtidens bästa hopp, d. v. s. vinterföda.
Emellertid gingo de nu ifrån gubben och in till hans brända gumma.
Och där satt hon vid sängen, en liten, torr, mager skepnad, men hvars hufvud tedde sig som ett enda ofantligt bylte af bara trasor.
Här var det bestämdt nödvändigt att gripa in.
Med varsamma händer började de veckla upp den ena trasan efter den andra, trots gummans alla protester, att det inte behöf- des, för mor i Uppgården å Myrs Lisa hade båda varit där.
Den ena hade lagt salt på brännsåren och den andra hade slagit bläck i dem, och båda delarne skulle vara så bra.
Medan det förskräckliga såret sedan gjor- des rent och helande salfva och rena omslag pålades, berättade den lilla gumman, att hon oeh Janne varit till sta ' n med kvastar och viskor, att det varit ett rysligt stort lass, oeh att Janne efter vanligheten dragit och hon skjutit på.
Tungt hade det gått, eftersom det regnat såväl dagen förut som på natten.
På torget hade de stått i solhettan till sent på kvällen; ej en bit hade de ätit sedan mor- gonen.
Tycker nå ' n de skulle ha råd att ta ' Lindvalls SylDOllÖrsliancicl H a m n g a t a n 14, rekommenderarsitt sig en kopp kaffe eller ett bröd!
Pengarne skulle ju sparas att betala grisen med, som köptes i våras.
Aldrig hade hon tyckt, att de fem fjärdedelsmilen varit så långa och tröttsamma som på kvällen, när de gingo hem, fast ändå hade Janne långa stunder dragit henne på kärran.
När de ändtligen voro hemma och hon gjort eld för att koka potatis, hade det, som hon stod, börjat gå kring, kring för henne, och så föll hon framstupa i elden.
En guds lycka var, att Janne i det samma kommit in med ett ämbar vatten, oeh att han hade förstånd att kasta det öfver både henne och elden.
Inte ett ljud framkalladt af smärtan, ej en klagan, ej ett bittert ord eller en tår öfver sitt olycksöde eller öfver sitt fattiga, sträf- samma lif hördes från den lilla kvinnan.
Hon bara berättade, som om det varit en annans historia.
Och när då hennes åhöra- rinnor, fulla af medlidande, beklagande frå- gade, om det dock ej gjorde förfärligt ondt, svarade hon, icke med tillkämpad resignation eller med bitterhet, utan med fullkomlig själf- förgätenhet.
» De ' kunde vara detsamma an- nars, för med mig ä ' det inte så noga, bara jag kunde hjälpa Janne med kvastarne snart igen. » (Slut i nästa n:r.)
Behagets gåfva.
AnTuno, gudakonungen Zeus ' maka, som Ho- - v j, merus i sina sånger tilldelar den största ~ W skönhets gäfva, ville icke låta sig nöja med denna, emedan hon saknade älskvärdhe- tens underbara trollkraft.
Och då hon var medveten om, att hon utan denna ej hade nå- gon makt öfver sin herre och herskare, lånade hon behagets gördel af skönhetens gudinna.
Ger oss ej skalden häri en antydan om, hvari kvinnans största makt hestår?
— Den fullän- dade skönheten kan visserligen hänföra till entusiastisk beundran, men den innerliga tjusning, som vinner allas hjärtan, beror ej af skönheten — den skänkes endast af behaget, älskvärdheten — en fängslande makt, som in- gen kan motstå.
Att vara älskvärd är ett högt, ett skönt mål, som mycket eftersträfvas, en härlig gäfva, som hvarje moder borde kunna gifva sina barn med på lefnadsstigen — och huru falska och bakvända äro likväl ej ofta de medel, som användas till uppnående af ett dylikt mål!
— Grace, mångsidigt vetande, ut- bildade talanger, lätt, spirituell konversations- förmåga — allt detta är blott värdelösa ac- kvisitioner för den, som sträfvar efter älsk- värdhet, ty det sanna behaget är endast en återglans af en ren, offervillig själ, af ett väl- villigt, medlidsamt hjärta, liksom öfver hufvud grunden till den äkta älskvärdheten ligger i själfförgätenheten.
Att uppfostra är ingen lätt uppgift, att kväfva kärleken till det egna jaget redan hos barnet och att med själföfvervinnelse hindra egoismens slumrande frön att uppväxa, helst i de förmögnes kretsar, där hela hushållet ofta vänder sig kring barnen.
För det mesta upp- bjudes allt för att skämma bort den späda människotelningen, och så uppväxa mestadels små tyranner oeh hänsynslösa egoister, hos hvilka den verkliga älskvärdheten aldrig kan finnas.
V i äro långt ifrån att vilja fördöma en öm vård och kärleksfull tillsyn, tvärtom må myc- ken trogen och äkta kärlek omge våra älsk- lingar, men en sädan kärlek, som blir dem midt för Kungsträdgården, Allm.
Telefon 76 17, n y a välsorterade l a g e r af S y b e h ö r samt artiklar för d a m - o c h b a r n b e k l ä d n a d.
Order t i l l landsorten expedieras mot postförskott eller järnvägsefterkraf.
till välsignelse o c h framkallar Man bör vårda oförmärkt, att o c h utan att litet åt man ålägger dem plikter (naturligtvis afpassade kropps- men hos dem väcka tanken, de äio hufvudpersonerna; små Sufflelten göres af järntråd, öfverklädd med tyg och försedd i kanten med en liten bollfrans.
Till hjul tagas, 2:ne små trådrullar hvilka itu- sågas, och hvarigenom trädas små runda träaxlar, fastade med ett par stift eller med litet lim vid vagnsstommen.
En nätt och prydlig liten leksak, som torde blifva kärkommen för de små.
En dockvagga göres på enahanda sätt, då en- dast, i st. f. hjul, 2:ne medar utskäras af tjockt kartongpapp och pålimmas.
Milta.
de bästa dygder.
o c h omhulda sina barn, o c h själskrafter), efter deras plikter, som medföra besvär för d e m själfva, men vinna glädje andra, hvarigenom de uppfostras sätta sitt egna jag i främsta har i c k e iakttagit, ha gjort barn?
för huru till att rummet.
ej Hvem den glada känslan sin plikt inverkar * att XIV.
Forslag till en dörrmatta, ett arbete s o m bäst lämpar sig för den starkare delen af män- niskosläktet.
Man arbetar mattan i vanliga ma- kraméstjärnor utan höga knutar, men använder i stället för makramégarn så kalladt merlingsgarn, ett till sjömansarbete brukligt, tjäradt garn af för- svarlig groflek.
På sidorna och ändarna begrän- sas mattan af en tät kant.
Af.
N. äfven på helt små Till o c h m e d på sjuklägret, där de små det mesta skämmas bort, borde man aldrig lemna den lilla patientens och uppfostran ur sikte icke låta sjukdomen gälla som fribref för egensinne och oskick, utan b ö r man i stället göra det begripligt för barnen, att de då måste vara dubbelt lydiga o c h höfliga, skötsel fordrar dom emedan deras dubbelt arbete o c h deras sjuk- ett barn, s o m lärt tålamod, själfförsa- gäfva, hvars små länkar som är förvärfva behagets trollkedja är sammansatt ett dyrbart lefnadsstigen.
bete genom eller är •a Viola. » rekommendationsbref på sitt lynne för- sina oväntade afbrott en beredd och favoritsysselsättning, att bistå andra i ett ar- som gärna m e d råd o c h dåd, som m e d ett leende söker bära o c h öfver- vinna lifvets icke, som fru vedervärdigheter, älskvärdhetens en sådan en ung sen, är vara glad?
behöfver lott.
— redan fallit på Men hvad gagna skönhet, rikedom, helsa o c h ta- hon beredd att och sköna gåfva har o m älskvärdheten om den J u n o, röfva behagets gördel, ty människas flicka tanger, saknas i hennes vä- ovänlig o c h nyckfull, aldrig är värdheten, som gör sina goda egenskaper i glänsande belys- ingenting ning, utan låter sin andras den äkta älsk- för känslan af eget värde.
liga gåfvan, som låter närhet det erfara att den b e h a g - D e t är den här- alla i en sådan persons en känsla af innerligt välbehag, är hvad Goethes m o d e r vid en sammanfattade gåfvan relse af gått stånd, sätta egenskaper k o m m a till fulla rätt, o c h som ger andra liga i orden: » Jag själfkritik har fått den Gud, att ännu ingen mänsklig va- bort från m i g missnöjd, af hvilket ålder o c h kön de än må ha varit.
Jag håller innerligt af människorna, o c h detta kän- na gammal o c h fram genom jordens gen, söker ung, j a g går utan världen, o c h söner alltid upptäcka det niskorna, o c h som skarpa detta pretention behagar alla oeh döttrar, jag moraliserar in- öfverlåter de den goda onda åt den, som skapat bäst förstår kanterna, och tack att sidan, män- slipa bort vare denna metod finner j a g mig lycklig o c h n ö j d.
» Denna kvinna kan för oss mönster af äkta älskvärdhet, hvar och en, som sträfvar gälla själfförgäten- » Hvar visar sig, ter sig lifvet ljusare o c h gladare. » I d u n s j u l k l a p p s b a z a r.
(Forts.) XIII.
Dockvagn.
En gammal hatt söndersprättas och lägges i vatten ett dygn.
A f de nu mjuka flätorna sys en liten vagnkorg, hvilken form o c h storlek man behagar.
Stommen bestrykes nu med ko- kande lim, då den efter torkningen blir styf och bibehåller sin form fullständigt.
Bronseras där- efter utvändigt o c h klädes invändigt med tyg.
I C.
W.
S Kongl.
C H XVIII.
Julklapp, till far.
Om kragen och uppsla- gen på farsgubbens nattrock ej se så precis nya ut, kanhända han har en dotter, som skulle kunna hjälpa honom därmed till jul.
Se här, huru hon därvid bör gå tillväga.
Materialet kan vara kläde eller flanell.
Sedan man valt passande färg, till- klippas krage och uppslag efter dem, som förut finnas.
På dessa broderas med silke i en färg med flere nyanser en vacker slinga eller något ornament.
När dessa nya uppslag pryda den gamla nattrocken, kommer den till fars stora glädje att se ut, som om den vore alldeles ny.
Madame U M A Hoflevenintör.
C H XXIII.
Poesi-bok.
På mörkblå atlas sys i venstra öfre hörnet en kvist af hvita vårblommor, i högra en dito ljusröd sommarblomma.
I nedre venstra hörnet ett ljusgult ax och ett par strån, samt i högra blott en mörkgrön grankvist.
Inuti utskäres plats för ett porträtt af gifvarinnan, o c h däromkring sys en krans af ljusblå förgät-mig-ej.
Nederst på permen broderas i glitter-silfvertråd » Pensé ä m o i ».
Så tages rundligt med hvitt papper, hvilket, jämte permen, hvars baksida kan vara alldeles slät, lemnas till bokbindaren till in- bindning.
Därefter afdelas boken i tolf delar, en för hvarje månad.
På första bladet skrifves en tillegnan till emottagarinnan samt appliceras en bukett pressade styfmorsblommor.
Därefter kom- mer januari månad, med en vers lämpad härför och ett litet vinterlandskap (färg-tryckbild).
Alla bladen till denna månad prydes med en liten krukväxtblomma, pressad, som blommar vid denna tid.
Så fortsattes för hvarje månad.
Ett år minst bör man samla materiel till bokens innanmäte.
Hvarje blomma bör pressas efter hand, som den finnes, och noga antecknas dess tid.
Lika noga böra versar samlas eller ock tagas ur eget hufvud.
På sä sätt blir det hela verkligt utsökt och af godt värde.
Ebon Hoi.
de R.
* och vi önska, att efter XXII.
En matta att lägga under tårttallriken.
Vid val af broderi fäster man afseende på, att den släta ytan i midten blir lagom stor för tårttallri- kens fot.
Väljer man applikationsarbete, så egnar sig en krans af vindrufklasar med blad särdeles bra; äfven andra frukter eller blommor passa.
Mattan är en bordsprydnad, men särskildt upp- fyller hon sitt ändamål, o m vid » sittaode bord » tårtan bjudes omkring, för att det eljest uppstå- ende tomrummet efter tallriken ej må stöta ögat.
Presenten kan tillökas med en tårtduk.
Af fint hvitt linne klippes en rund bit, som står några centimeter utöfver tårttallrikens kant, och s o m prydes rundt omkring med en väl utförd, uddig bård i hvitbroderi, hvartill man väljer ett mön- ster med rätt många hål (ej klumpsöm), för att närmast imitera utslaget tårtpapper.
Equus.
XVII.
Liten axelschal.
Material: ljusblått botten- garn, hvitt eller ljusblått isgarn och 2 grofva stål- stickor.
175 maskors uppslag af bottengarn.
Ett rätt hv.
stickas af bottengarnet.
Så tages af is- garnet och stickas 6 räta hv., vidare 2 hv.
af bottengarnet, 6 hv.
af isgarnet o. s. v. till önskad längd.
I kanten virkas på gaffel ett galler af is- garn, hvilket fastsys i ena kanten och prydes med små bollar af bottengarnet i den andra.
Denna schal ser alldeles ut s o m silke och cheniljer och blir säkert en välkommen julklapp till fruar att begagna som supéschal.
H — na.
som ett het, må en gäng få höra o m sig o r d e n: hon XVI.
Trådrullsetui.
A f ljusblå flanell klipper man en fyrkant 25 cm.
lång och 10 cm.
bred och af- rundar densamma i alla hörnen.
Derefter kantas med smala hvita ylleband och ett litet stycke nedanför kanten sys en bord af s. k.
» kråkspark » af fint hvitt ullgarn eller silke.- Därefter klipper man 5 små hål (runda) vid hvardera kanten af långsidan (ungefär 4 cm.
från hvarandra) och syr languette däromkring.
Sedan tager man 5 tråd- rullar (helst af olika färger), o c h dessa sättas nu fast genom 2 smala hvita band, som man drar genom alla rallarna o c h knyter tillsammans till en liten rosett vid hvardera kanten.
» Viola. » eftergifven, offervillig, punktlig Själfförgätenhet egna 3 D e n, som utan knot åsidosätter sina egna önskningar, icke låter bittras af idel af försakelse o c h blygsamhet, o c h de R. XXI.
Ett bokställ.
Materiel: 11 tunna trälister af olika längd (hvarom närmare här nedan) o c h 2 cm.
bredd, 3 / « meter lika breda, svarta eller kulörta, sammetsband, stålperlor samt 16 bömiska perlor.
Till ramen klipper man 3 lister o m 24 cm.
längd och 2 lister s o m endast äro 1-4 cm.
långa; de kortare skola bilda tvärsidorna.
Alla 5 öfverklädas med sammetsbanden, så att man vid hvarje styng upp och ned på ömse sidor fäster en stålperla.
När öfverklädningen är fullbordad, hopsys först en vanlig ram o c h så ytterligare en list (den femte) längs efter långsidan, men så att båda bilda en rät vinkel mot hvarandra.
För att läget må bibehållas sammanbinder man tvärsi- dorna med några perlrader.
Man förstår att boken är ämnad att hvila på denna list.
Nu öfverkläder man 2 lister o m 18 cm.
längd, hvilka fästas 5 cm.
från hörnen på den nedre listen, och hvilka på ändarna sammanhållas af en 11 cm.
lång klädd list.
På båda dessa tvärlisterna fastsys tvärs öfver — utgående från yttre ändan — 8 bömiska perlor, men alltid med ett litet mellan- rum, så att » stödet, » som återstår att beskrifva, kan efter behag ställas och flyttas mellan dessa perlor.
Stödet består af 2 lister o m 12 cm.
och en tvärlist o m 11 cm.
och fästes 5 cm.
från öfre ramlistens hörn.
Equus.
XV.
Näsduksetui.
Om man har mönster på en stjärna (fyrkantig) till ett sängtäcke, är denna myc- ket lätt åstadkommen.
Stjärnan bör minst vara 25 cm.
i fyrkant och virkas med cremefärgadt bomullsgarn samt förses med en liten virkad udd i kanten.
Den fordras sedan med litet ljusblå satin.
Alla fyra hörnen vikas tillsammans på midlen och fasthållas med en liten ljusblå rosett.
kelse o c h pliktuppfyllelse, skall under sin u p p - växt, äfven utan lärmästare, Madame * bereder oss sorger.
Men XX.
En kär julklapp till fästmannen blir troli- gen en af fästmön själf förfärdigad ram med plats för två fotografier, ej fästmöns och fästmannens, utan endast hennes.
Af hvad material ramen göres, beror helt och hållet på egen smak, men den bör vara i, form af en palett, 25 cm.
hög.
Längst upptill venster göres en oval utskärning för ett mindre porträtt och längre ned till höger en liknande för ett större porträtt.
Beroende på om ramen är broderad på plysch, målad eller etsad, broderas, målas eller etsas under den öfre ovalen ordet » förr » och under den nedre ordet » nu ».
Nu sätter fästmön i den mindre ovalen ett af sina porträtt som barn och i den större ett af sina sista.
Om man vill, kan ramen prydas af någon liten enkel blomma, t. ex. en förgät-mig-ej.
XIX.
Julklapp till mor.
För att kunna bibehålla korgar snygga invändigt brukar man j u vanligtvis bekläda dem med papper.
Men då sådant ofta behöfver ombytas, och papper ej heller ser så prydligt ut, kan man med fördel använda vaxtaft eller oljeduk i dess ställe.
Till såväl torgkorgar som andra i hushållet brukliga korgar utklippas pappersmönster, efter hvilka man sedan klipper stycken af tjock gul vaxtaft.
Dessa stycken sam- manfogas på afvigsidan medels kastsöm.
Till bättre korgar kan man lägga styckena något in på hvarandra och sammanfoga desamma medels » kråkspark » på rätsidan.
Öfre kanten utklippes i uddar.
Ett sådant korgfoder kan efter behof lätt rengöras med ljumt vatten och en trasa.
Några sådana korgfoder bli säkert en välkommen pre- sent till en praktisk mamma.
Madame de R.
* T *] Tt \ l F ö r H u s S v e r i g e s m ö d r a r Spisbröd!
j Cakes o. Biscuits försändes öfver hela riket.
\ \ S \ j 17 Norrlandsgatan T O C K H O L M, 17.
Vid köksspiseln.
Ur en ung kvinnas Af dagbok.
H e r n a.
ag var allaredan sexton är gammal, då jag I en vacker dag kom underfund med, att ^! / jag blott förstod tillaga en enda rätt — smörgås.
Jag skyndade mig genast till far och mor, bad dem om tillåtelse att få lära mig koka mat hos Emerentia där ute i köket.
Och för första gången blef min önskan genast uppfylld.
För visso — läroplanen i våra fruntimmers- skolor förtjänar den högsta beundran.
Botaniken t. ex. är obestridligen nyttig och angenäm nog för hvarje ung kvinna, dock skulle det ej skada oss, om vi äfven finge lära oss tillreda ett och annat ur växtvärlden- Med all respekt för rosor och liljor så äro ej heller sockerärterna att för- akta.
Aritmetiken är en härlig vetenskap, och det bereder en hvar ett stilla nöje att kunna upp- höja ett tal i kvadrat och sedan draga kubik- roten därutur, men af ännu större vikt är det — åtminstone för middagen — att då en gul rofva just behöfves i köket, gå ut i trädgården och där draga den rätta roten ur jorden.
Utan tvifvel eger historien sin betydelse, och det länder en ingalunda till skada att kunna säga, hvilken inverkan vissa mars- oeh julidagar utöfvat på mänsklighetens utvecklingsgång, dock är det ingalunda någon skam, om man därjämte vet, att kräftorna äro onjutbara i mars, och att det hör till god ton att i juli låta hvarje hare springa oantastad förbi ens dörr.
I köket blifva alla sinnen tillgodosedda, ögat fröjdar sig åt grönsakernas lifliga grönska och köttsorternas olika schattering i rödt; näsan m ä 3 t e inandas kaffearomen, doften hos steksåsen samt kanelparfymen; tungan skall glädja sig åt mjölkens mildhet, russinens sötma och pepparns skärpa; handen måste finna sig uti att dyka ned, än i sockerskälen, än i den kokheta sopp- kitteln, och örat slutligen — örat måste anse stekens fräsande, hönsens kacklande och köksans gräl vida melodiösare än en af Bachs symfonier.
Sedan några dagar är jag en passionerad lärjuoge af kokkonsten.
Jag studerar den teoretiskt oeh praktiskt, ur böcker och kokkärl.
Pianisten, som hamrar sönder flygeln med sina vilda rapsodier för att slutligen bäras bort med blodiga fingerspetsar, svettas säkert ej så mycket som en ung flicka, hvilken skall steka en gås, men i ifvern själf blir stekt.
Den första lärospånen består vanligtvis däruti, att den förhoppningsfulla eleven bränner fingrarne.
Detta är blott början, ty när man gifvit ett finger ät elden, vill den genast hafva hela handen.
i köket af hjärtans lust.
Men där kom jag med mitt kökslatin snart till korta.
Jag bia- merade mig ända upp öfver öronen, och den gamla köksan gladde sig omåttligt, så ofta jag skämdes öfver min tafatthet.
Jag stackare förekom mig själf som ett redlöst skepp i hög sjö.
Förgäfves ropade min mor, som ibland kom till min hjälp: » mera kol!
— raskt framåt!
• — bakbord! » — På mitt bord blef ingenting ordentligt bakadt.
Kompassen visade väl rätt, men skeppet följde ej kursen.
Jag blef kastad af och an af vinden, och i djupet af mitt hjärta afundades jag den gamla provi- antångaren Emerentia, som helt majestätiskt gungade sig på vågen och blott då och då lät höra en stilla hvissling.
Jag tror, hon hviss- lade ut mig.
Dock förlorade jag ieke modet.
Dagligen begynte jag ånyo med mina experiment.
Jag började med soppan, ty det receptet hade jag då alldeles klart för mig: » tag.
.
.
» Och jag tog salt och grönsaker, ingefära, peppar och litet muskotblomma; .jag gjorde allt, hvad jag kunde, och när soppan var färdig, kunde ingen äta däraf.
Jag hade nämligen glömt hufvudsaken — köttet!
Med steken hade jag alltid samma otur — den blef sotsvart, och hvad pastejerna beträffa, så gingo de jämnt och ständigt sin undergång till mötes, sä snart jag sköt dem in i ugnen.
Jag höll mig alltid till mitt heliga: » tag — och tag — och- tag — » men ingen ville taga en bit däraf.
Min rivals onda ögon voro säkert skulden till min olycka.
Jag ställde den härligaste tårta i ugnen, men så snart jag åter drog fram den, var den lik en cylinderhatt, som blifvit öfverkörd af ett lokomotiv.
Efter hand lärde jag mig dock de fyra grund- operationerna, och en vacker dag förklarade pappa och mamma, att de redan kunde njuta af mina quatuor species: köttsoppa, stek, grönsaker och mjölkrätter.
I synnerhet blef soppan prisad — ja, själfva Emerentia åt en sked däraf och sade blott: » för mycket grönt. » Mannen utmärker sig på slagfältet, kvinnan i köket.
Där liksom i lifvet utkämpas till- varons bittra kamp.
Tusentals lefvande varelser måste här förblöda för att uppehålla andra vid lif.
Här slukas den svagare af den star- kare.
— Liksom ute i dagliga lifvet ser man också här huru den ovärdige lagerkrönes.
Vild- svinshufvudet uppträder alltid smyckadt med gröna blad, men lyckligtvis tillstoppas dess mun med en citron, för att göra triumfen mindre söt.
Sofister bland kalfvarne måste tåla, att däras hjärna serveras på smörgås och dufvorna, som eljes ej äro falska, få endast visa sig med fyllda bröst.
I sanning, i köket blir man tänkare, och en skicklig köksa blir förr eller senare filosof, ty hon lär sig ganska snart se lifvet från dess mörkaste sida — den hungriga egoismen.
Emerentia, vår gamla köksa, ville till en Ser man närmare på saken, upptäcker man början icke inviga mig i kokkonstens mysterier; dock rosor bland törnena, bak molnen lyser hon bevakade sina kastruller likt en drake, och Jag jag fick hvarken koka eller steka, stufva eller solen, och bredvid magen klappar hjärtat.
späcka.
Att bränna ett finger då och då var erfar alltid så underbara, behagliga känslor, när jag sysslar kring spiseln.
Ett sällsamt recept det enda, hon gärna tillät mig.
Jag studerade alltså teoretiskt vidare.
Här- vill icke gå ur mitt sinne ocb, medan jag lyss- utinnan blef jag också snart ett riktigt geni, ty nar till eldens sprakande, hör jag en röst jag lärde mig alla recept utantill, och om hviska: » Tag en liten, rosig flicka, behandla afraarne förhörde jag mig grundligt.
Jag henne varmt; tag sedan en ung, vacker gosse reciterade brödsoppa med ägg, deklamerade och en gammal allvarlig prest; sätt mycken 1 ungstek å la Maria Theresia och serverade kärlek, några heta tårar och två skedblad mig med alla kända crémer.
Men hvad nytta varma lyckönskningar därtill; aflägsna sedan hade jag egentligen af all denna kunskap, som jag presten, och håll alltid rätten vid den innerliga ej kunde använda i praktiken?
Hvad hjälpte mig hängifvenhetens jämna eld. » nu denna sköna boeuf ä la mode sid. 64?
Hvad fröjd hade jag väl af kalfhufvudet sid 1 0 7?
Ändtligen besegrade jag Emerentias op- positionsanda, och nu fick jag styra och ställa - A.
- M B E R G r S B L a p p a f f ä r 44 V e s t e r l å n g g a t a n 4 4, S t o c k h o l m.
T t / \ H u s m o d e r l i g " a l m a n a c k.
December.
Det bästa gömmes till sist - — den satsen kan j u äfven tillämpas på husmoderns många värf under årets sista månad.
Ty denna kräfver i själfva verket i icke ringa grad hennes omtanke, hennes ordnande o c h verksamma hand, hennes outtröttliga ifver; — och ändå ser man henne aldrig röra sig med lättare steg eller gripa verket an med gladare min och förnöjdare sinne än nu, ty det gäller ju att bereda och smycka hemmet till jul!
Dock icke nog med att hafva hela hu- set putsadt o c h fejadt, hon måste äfven laga så, att matbodar o c h skafferier äro välförsedda, så att hon, när helgen är inne, endast behöfver » taga fram » o c h hon själf såväl som tjänstefolket då må kunna få hvila ut från de hvardagsbestyr, som hänga efter året om.
Julsysslorna behöfva dock ej alla uppskjutas till sista veckan; tvärtom är det rådligt att för- söka hafva så mycket som möjligt undanstökadt förut, så att husmodern för hopade göromåls skull ej behöfver uttröttad gå själfva helgen till mötes.
— Vi vilja flyktigt vidröra de för resten allmänt bekanta julförberedelserna.
Om lutfiskens behandling har sedan Lsta årgången (sidorna 349 o c h 366) ej något blifvit nämndt i Iduns spalter (om man undantager en liten notis i IILdje årgången (sid. 695) bland hus- moderliga julvinkar; men eftersom ett svar i detta ämne å prisfrågan 74 med det snaraste kan för- väntas, anser jag alla erinringar därom här öf- verflödiga.
Julslakten, där en särskildt sådan företages, af- ser i främsta rummet den oundvikliga julskinkan (som ej bör ligga länge i salt) samt vidare pres- syltan, den färska korfven och surstekarna m. m. Julbaket kräfver förutom i hvarje hem brukliga limpor (vörtbröd, saffransbröd o.
d.)
sin peppar- kaksdeg, af hvilken barnen disponera en del till mindre och större figurer att paradera på julbor- det eller under granen.
De djur och föremål, som af dem åstadkommas med egen hand, ega natur- ligtvis större värde än de med utstickningsformar framställda.
Hvad smörbakelsen beträffar, så kan nämnas, att ett lika vackert resultat vinnes ge- nom följande behandling, hvilken afviker från den sedvanliga: 530 gr. urvattnadt smör röres till skum, 1 kaffekopp god gräddmjölk, 1 dryg knifs- udd stött alun och 530 gr. siktadt hvetemjöl rö- ras uti samt ett spetsglas bränvin, 2 äggulor och 1 (J2 matskedar fint socker.
Blandningen ar- betas och klappas sedan som vanligt och sättes ut i kallt rum, o m så behöfs.
Mer och mer försvinner den gamla seden att stöpa grenljus till julbordet.
För den, som skulle vilja återupplifva gamla barndomsminnen, må här nämnas ett bepröfvadt sätt för ljusstöpning: 12 ' / s kg.
fet oxtalg och hälften så mycket fårtalg ski- ras med något vatten samt ' / « liter ättika (hvil- ken sednare tjänar till dess rening).
När allt vat- ten afdunstat, men innan fettet antar den ringaste brunakliga färg, silar man det, låter det kallna och skär det i bitar, hvilka ånyo smältas på svag eld, hvarpå man tillsätter 7 ' li gr. glasgalla, 7 ' / ä gr. renaste hvitt vax, 15 gr. renad salmiak o c h 15 gr. alun (allt pulveriseradt).
När massan upp- nått samma värmegrad som spenvarm mjölk, hälles den i de med veken tillredda formarne.
(Är mas- san för varm, får man inga fasta ljus, utan då visa de benägenhet att bli gryniga).
Ljusens ut- tagning ur formarne underlättas, o m man häller litet varmt vatten på de sednare; detta lär äfven förhindra deras sprickande.
P å lediga stunder utför husmodern de jul- klappsarbeten eller uppköp, som hon efter nog- grann pröfning i förhållande till deras nytta och sin egen julkassa har utfunderat åt de sina, inbe- gripande gåfvorna till de fattiga (ty hvarje hus- mor har väl åtminstone några stugor, där hon vill sprida julglädje).
— Om kvällarne undervisar modern sina små barn i förfärdigande af enkla julgransprydnader.
När granen hemtats, öfver- vakar hon själf dess fastsättande i en stadig fot (helst i en mekanisk sådan af gjutjärn) o c h sörjer för praktiska ljushållare, tillräckligt med ljus samt den s. k. julgranskonfekten, som inbegriper alla ätbara saker, från den enkla kexen till de finaste konditorivaror m. m.
En granljussläckare, som tillika kan användas som tändare, är en oum- bärlig sak för den, som lärt känna dess nytta.
Men då julljusen släckts oeh helgdagarne i frid och.
ro ligga bakom dig, du lyckliga maka, som med intresse skött husets inre angelägenheter, återstår ännu ett viktigt arbete, innan du i tack- sam b ö n knäpper ihop dina händer på årets sista Kekommenderar sitt stora och välsorterade lager af moderna Höst- och Vinter-Dame-Kappor till här pä.
platsen lägsta pris.
OBS.!
Särskildt framhälles; mitt stora sortiment af Silkesplyschkappor.
afton — jag menar årsomslutningen af dina hus- hållsböcker med utdrag af särskilda rubriker, i akt och mening att vinna en åskådlig öfversikt öfver förbrukningen inom de olika hushållsgre- narne.
Att detta sista arbete må i allo lemna ett tillfreddsställande resultat, är min bästa husmoder- liga nyårsönskan.
Stenia.
Barnens julglädje.
^ i K ä e l t säkert finnes mer än en mamma, som jM^W offrar en stor del af sin tid och sina " •• tankar på att såväl före som under julen bereda de små sysselsättning och glädje.
Redan några veckor före helgen kunna de ju förfärdiga julklappar och julgransprydnader, och visst är att de3sa kära sysselsättningar bli för barnen en glädjekälla.
Men helgen närmar sig; hemmet skall iklä- das festskrud, och därför råder den störta flit därinom.
Särskildt de sista dagarne före jul- afton kännetecknas ju af stök och brådska.
Bäst är det då att först iordningställa det rum, i hvilket barnens julbord skall stå.
Men på många orter har man aldrig hört talas om » barnens julbord »; det torde därför vara lämp- ligt att gifva en liten skildring af, huru det skall anordnas, helst som det hör till de saker, som bereda såväl större som mindre barn sys- selsättning och glädje.
Ett stort och stadigt rektangulärt hord pla- ceras antingen midt för ett hörn eller vid ena långväggen i ett större rum.
Bakom bordet göres en fonddekoration af större och mindre granar, prydda blott med ljus samt möjligen glitter, kottar och flingor.
Öfver bordet bredes en hvit duk, och därpå förvandlas hela det snöhvita fältet till ett enda stort vinterlandskap.
Berg och backar anbringas lätt genom att stapla upp böcker eller dylikt under duken; särskildt bör man tillse, att midtpartiet höjer sig öfver det öfriga.
» Marken » klädes med fin och torr mossa, då och då afbruten af slingrande vägar och stigar af fin, hvit sand.
Större och mindre sjöar fås af speglar, hvars kanter döljas af mos- san, skogsdungar och alléer göras af 1 dm.
höga, ogrenade grantoppar.
För att på bästa sätt fästa dessa lägger man under mossan en brädbit, hvari man på något afstånd från hvar- andra borrat djupa hål.
I dessa nedstickas kvistarne, och man har då genast en tät liten granskog.
Här och där ställas små trähus af enklare eller finare beskaffenhet, några skogs- djur ordnas enstaka eller i vackra grupper, oeh högst upp på » backen » måste man ha en liten vacker kyrka.
Såväl en kyrka som några små nätta hyddor kan man lätt själf förfärdiga af stora kritstycken med blott en pennknif till redskap.
Om man så vill, kan man sedan måla dem med vattenfärg.
— Anordnadt med smak, tar sig bordet mycket bra ut, i synner- het då ljusen i granarna äro tända.
Naturligt- vis kan idéens utförande varieras i oändlighet.
Men äfven ett annat slags » julbord » före- kommer.
På många ställen är det vanligt, att på julaftonen ett långt bord dukas och förses med s. k. julhögar, bestående af limpor och bakverk af allehanda slag, en » hög » för hvarje familjemedlem.
Detta bruk medför dock van- ligen den olägenheten, att man får se alla dessa goda saker ligga framme hela helgen och torka, utan att någon bryr sig om att förtära dem.
Däremot torde det vara en god och efterföl- jansvärd sed att låta tjänarne få rikliga sådana gåfvor, om de nämligen ha ett fattigt hem i närheten.
Tjänarne!
Ja, godt vore det, om hvarje husmoder och moder tänkte på att icke blott Jakob Kulle ' s själf tillgodose d e m vid julhögtiden, utan äfven lära sina barn att göra det.
Får hvarje barn gifva en liten, obetydlig gåfva åt hvar o c h en af husets tjänare, så äro redan därigenom goda frön utsådda hos båda parterna.
F ö r b i säges den vara, den goda, gamla tiden, då husbond- folk o c h tjänare lefde ett gemensamhetslif, som sällan a f något kunde störas.
K a n s k e kunde de tiderna återkomma, o m våra barn finge lära sig vänlighet o c h omtänksamhet m o t den tjä- nande klassen.
O c h må de få lära sig känna o c h visa kärlek mot alla nödställda, som k o m m a i deras väg.
— D e t fanns för ett par tiotal af år sedan en prestgård, hvarest den regeln troget följdes.
H e m m e t var det lyckligaste, o c h aldrig sakna- des glädje, framför allt julglädje, i den stora familjekretsen.
H u s m o d e r n var en af dessa varmhjärtade o c h rikt utrustade kvinnor, som egde förmåga att tänka på allt o c h alla.
O c h när julen k o m, då delades ut frän det ingalunda rika hemmet matvaror o c h julljus till alla s o c k - nens nödställda.
A l d r i g behöfde någon vänta förgäfves; ingen b l e f g l ö m d.
— M e n, kanske någon tänker, hvad har detta att göra m e d ämnet, barnens julglädje?
— J o, det var bar- nen, som sändes ut i fattigdomens boningar för att bringa understöd o c h lindring, det var barnen, s o m fingo frambära gåfvan, gå in i de olika hemmen o c h se, huru välkommen hjälpen var.
V a r viss, att de barnen lärde sig finna det naturligt, att den ena människan delar med sig åt den andra, o c h att de kände, ehuru omedvetet, den rika o c h varaktiga julglädje, som gifvandet skänker.
En barnavän.
Steriliserad mjölk.
ar herrskapet sett, huru det går till att sterili- sera mjölk?
Jaså, icke.
Men ni ha väl smakat sådan mjölk?
Inte det heller o c h icke ens hört talas o m saken.
Ja, då skall j a g bedja fä tala o m, att i huset n:r 15 Vallingatan har Steriliseringsaktiebolaget sin lokal, och där kan man hvarje dag få se, huru sa- ken tillgår, och afprofva den förädlade varan; men skulle ni b o för långt bort eller icke hafva tid att gå dit, så sänd bara ett telefonbud, o c h dagen därpå så har ni ett prof i edert hem, ty bolaget sänder det gärna, på samma gång som det skic- kar ut sina förseglade mjölkflaskor till kunderna.
Hvad s o m menas med att sterilisera mjölk?
Jo det är att underkasta mjölken en sådan behandling, att alla däri varande baciller dödas, så att den blir fullkomligt helsosam o c h icke innehåller nå- gra frön till sjukdomar.
Bacillerna äro väl kända?
Det är högst obe- hagliga små organismer, s o m till milliontal äro spridda öfverallt o c h söka på många sätt verka förstörande o c h ödeläggande.
I mjölk trifvas de synnerligen väl o c h utveckla sig i den i otalig mängd o c h hastighet.
Sedan fortares mjölken och med den bacillerna, hvilka sedan utveckla sig i människokroppen.
På så sätt uppkomma en mängd sjukdomar, bland hvilka lungsoten är en af de allmännaste o c h farligaste.
Hos våra nötkreatur är nämligen en sjukdom, som benämnes tuberkulos, mycket allmänt spridd, och då denna sjukdoms baciller öfverföras med mjölken till människan, så finnas frön till nämnda farliga sjukdom, s o m utveckla sig, o m förhål- landena äro gynsamma.
Genom att i den så kallade steriliseringsappa- raten först uppvärma mjölken till öfver 80° o c h sedan genast afkyla den till 5°, så förstöras så- väl tuberkulosbacillerna som äfven en mängdan- dra, o c h har detta blifvit konstateradt af flere af vår tids förnämsta bakteriologer, hvarför ock mjölk, behandlad i nämnda apparat, rekommen- deras af många läkare, i främsta rummet till barn och sjuklingar, men äfven till bruk i hushållen.
När man betänker, huru många barn årligen dö, YJLFl ^ blifva sjuklingar för hela sitt lif eller ock krymp- lingar genom förtärandet af mjölk, hvilken inne- håller sjukdomsfrön, så bör man vara tacksam, att nu fullkomligt helsosam mjölk kan fås i huf- vudstaden.
Meningen är, att apparater skola spri- das till öfriga städer o c h större mejerier.
Själfva apparaten är enkel.
Två cylinderformiga kärl af trä, i hvilka finnas bleckcylindrar, mellan hvilka mjölken rinner, i den första uppvärmd medels ånga och i den andra afkyld medels is och rinnande vatten, s o m cirkulerar i cylindrarne.
Genom på olika ställen placerade termometrar observeras temperaturen.
Då luften är uppfylld af baciller, s o m lätt kunna komma i mjölken under o c b efter afkyl- ningen, sker hela förloppet, äfvensom tappningen på kärlen, hvilka levereras förseglade till förbra- karne, med minsta möjliga lufttillträde.
Bolaget låter hvarannan dag undersöka den le- vererade mjölken på teknisk-kemiska byrån för att vara förvissadt om, att mjölken innehåller fö- reskrifven fetthalt.
Sålunda hoppas jag, att herrskapet finner, att saken är god o c h förtjänar framgång, det tyckte åtminstone jag, när jag härom dagen var inne på lokalen, o c h därför har j a g velat tala o m den.
V. Nauckhoff.
Teater och musik.
Kungl.
operan.
Sista föreställningen i det gamla operahuset egde rum i måndags.
Hela salongen var naturligtvis till sista plats fylld med den ele- gantaste publik, herrarne mestadels i frack o c h hvit halsduk, damerna likaledes i festdräkt.
På hvarje plats å parkett o c h första raden var fästad en törnros med vidhängande band med inskription — en present från den alltid påpasslige blomster- handlaren Karl Sachs — och notställaren framför direktör Conrad Nordquist, s o m denna afton själf skötte taktpinnen, var omvirad med blommor och lager.
På slaget halfåtta anlände konungen, kronprin- sen samt prinsarne Carl o c h Eugen med talrik svit.
Vid deras inträde reste sig hela publiken och förblef stående, medan folksången spelades.
Här- efter framträdde premieraktören Emil Hillberg och framsade med klangfull stämma en synnerligen anslående prolog, författad af prof. C.
E. Nyblom.
Så vidtog den egentliga föreställningen, vid hvil- ken uppfördes de 4 första akterna af prof. loar Hallströms » Den Bergtagna », i hvilken titelrollen på ett glänsande sätt återgafs af grefvinnan Ma- thilda Taube, f. Grabow.
Den ärade gästen för aftonen hyllades med oräkneliga inropningar samt blommor o c h lager i mängd.
En annan gäst, som också fick sin välförtjänta del af hyllningen, var fru Charlotte Strandberg, hvilken för aftonen åter- tagit sin gamla roll s o m fru Ragnhild.
För öfrigt fingo äfven hrr Ödmann o c h Lundqeist samt frö- ken Almati sin rikliga lott af blommor o c h hyll- ning.
Till sist gafs Frans Hedbergs efterspel » Sång- gudinnornas afsked » med däri inlagda tablåer ur » Gustaf Wasa », » Kronfogdarne », » Norma » (Jenny Lind), » Erik XIV », » Lohengrin » o c h » Värmlän- dingarne » samt en sluttablå, framställande det n y a operahuset efter ritning af arkitekten Anderberg.
Sedan ridån till sist gått ned, uppspelades på begäran åter folksången, hvarefter publiken tyst och förstämd aflägsnade sig.
Ett par svaga försök till nya applåder o c h ovationer nedtystades.
Och ett sista tyst farväl till den för mången så kära operasalongen stämde ock på sistone bättre öfver- ens med stundens betydelse.
Emellertid gick direktör Nordquist härigenom miste o m en välför- tjänt hyllning, s o m säkerligen hela publiken eljes skulle hafva varit villig att egna honom.
Den kom h o n o m emellertid senare på aftonen till del vid den fest, som konungen anordnat för operans och dramatiska teaterns hela personal, hvilken fest hölls i foyervåningen och på scenen och hvar- vid medaljen Uteris et artibus af k. rmt tilldelades fru Carolina Östberg och fröken Tekla Anländer samt premieraktören Emil Hillberg o c h balettmästaren Sigurd Lund.
Och nu äro k. operans portar stängda för alltid, och Gustaf den tredjes härliga skapelse skall jäm- nas med jorden.
Minnet af densamma skall dock lefva bredvid hoppet om att inom en ej allt för aflägsen framtid få se ett ännu härligare konst- tempel resa sig, där det gamla stått.
K.
Dramatiska teatern har återupptagit Chr.
Mol- bechs förträffliga skådespel » Ambrosius » med delvis ny rollbesättning.
S o m vi emellertid ännu ej haft tillfälle taga denna repris i betraktande, Svenska Monster for IConstmlfnader och Broderier (Omkring 200 mönstermotiv) i färgtryck.
6 häften med 6 planscher i hvarje häfte.
Första häftet utkommet.
Andra häftet i medio af december.
Hela verket fullständigt i april n. ä.
Pris 1:50 för häfte För subskribenter 7:50 for hela verket (Postanvisning).
Subskription hos JAKOB KULLE, Postadress Stockholm.
kunna vi ej vidare yttra oss därom.
I afton gifves » Lilla professorskan » och i morgon » Ambrosius ».
Om söndag middag kl. 1 gifves den första gratis- matinén för hufvudstadens arbetarebefolkning, hvavid skådespelet » Ära » uppföres.
På aftonen samma dag gifvas skådespelet » Stulen lycka » o c h komedien » Kapten Puff ».
Denna teaters nästa nya program upptager tvänne svenska originalpjäser, nämligen » En ny roll », proverb i en akt af Vilma Lindhé samt » Två valspråk » af Anna Vahlenberg-Kjerrman — båda författarinnorna välkända för Iduns läsekrets.
Hon mindes en dag — då var hon lycklig!
Den dagen därborta pä dårhuset, då mörkret vikit un- dan o c h hon s o m befriad trycktes i sin mans ar- mar.
Hur kär var han henne ej — hur tålig o c h fördragsam!
Och hon mindes en annan dag — då hon s o m ung flicka första gången hörde ho- nom tala kärlekens språk till henne.
L y c k a!
Ja, då var hon lycklig.
Och all denna lycka — den var j u ännu hennes — den kunde hon ej lemna.
Nej — men hennes konst skulle foga sig in i hennes lycka, sådan denna nu en gång blifvit henne beskärd.
Hemmet var nu en gång hennes värld; i den måste hon stanna, det Mozarts-fesi.
Hundrade årsdagen af Mozarts död kände h o n; hon kände, att om hon nu gick, o m kommer att högtidlighållas af k. hofkapellet med hon följde målaren, skulle hon för alltid krossa en konsert i Musikaliska akademien i morgon ej blott de sina, utan ock sig själf, ty hennes lördag.
Programmet upptager bland annat Mozartz hjärta var fastvuxet här, och sin konst kunde hon g-moll-symfoni.
dock ej skänka mera än, o m o c k en stor del, af sitt väsens djupaste känslor.
Konsten var dock Å musikaliska akademiens konsertsal hade förli- i hennes tanke för stor och för hög, för att h o n den söndag ett antal af hufvudstadens läkare skulle kunna endast skänka den ett hälft hjärta föranstaltat en kvartettsångsmatiné i det vackra och därtill fläckadt af brutna plikter.
— Men, då syftet att samla medel till förmån för den tilläm- nade Arbetsskolan för lytta o c h vanföra.
E n hon ej kunde gå till konsten, kunde ej denna då komma till henne?
Kunde hon ej arbeta som ganska betydande kör af forna o c h varande stu- förr?
Visa världen — och h o n o m med — att dentsångare hade hopbringats o c h föredrog under hon på egen hand kunde tillkämpa sig, hvad han lifligaste bifall för en publik, s o m till sista plats lofvat henne fjärran från detta hennes undangöm- fyllde lokalen, bortåt ett tjugutal bland vår stu- da, solfattiga h e m!
dentsångs mest skattade pärlor: kvartetter af Wennerberg, Söderman, Lindblad, Kjerulf m. fl.
Hon lefde upp i denna tanke, och hennes man, Af den förstnämnde förekommo ej mindre än fyra som med sorg o c h ängslan tyst gifvit akt på och kompositioner på programmet, och den vördnads- följt hennes strid, såg med djup glädje, hur hon värde tondiktaren, s o m själf närvar bland publi- åter blef sig själf, hur hennes ansikte åter blef ken, tycktes — om än i tysthet — dela densam- klart, hur det nervösa draget kring munnen för- mas lifliga gillande öfver det friska utförandet, svann för hennes gamla barnsliga leende.
när de sista väldiga tonmassorna af » Hör oss Han aktade sig väl att med ett ord af tvifvel Svea » eller de pikanta rytmerna i » Sie contigit nerstämma hennes förhoppningar; han trodde dess- in L e n o m » likt den elektriska gnistan tände app- utom på hennes begåfning; han insåg, att o m lådernas åska.
han kännt henne, för hvad h o n verkligen var, då En konsertturné till landsorten har företagits af fru Östberg och fröken Alniati samt hrr Öcbnann och Rundberg.
Resan företogs i tisdags, o c h samma dag gafs.
konsert i Bollnäs.
Resprogram- met är för öfrigt så uppgjordt: den 2 dennes konsert i Sundsvall, den 4 i Gefle, den 6 i Lin- köping, den 7 i Jönköping, den 8 i Vexjö, den 9 i Karlskrona, den 10 i Kristianstad och den 11 i Köbenhavn.
Tills vidare är fortsättningen ännu ej alldeles bestämd, men antagligen går färden tillbaka öfver Malmö o c h Helsingborg upp till Göteborg.
Att de framstående sångkonstnärerna öfverallt, hvar de komma att uppträda, skola mötas af en fulltalig o c h tacksam publik, taga vi för alldeles gifvet.
Programmet upptager bland annat duetter ur » Gioronda », » R o m e o och Julia » m. fl.
operor, en ny visa af prof. Ivar Hall- ström m. m.
I en vrå af världen.
Berättelse för Idun af Cecilia B å å t h - H o l m b e r g.
IV.
f (Forts.) an hade rest, o c h h o n var kvar.
Men nästan s o m en sömngångerska gick hon omkring, frånvarande och utan att gifva akt på något omkring sig, ännu mindre än förr befattan- de sig med sitt hus, upptagen af det e n d a: den stora kampen i hennes inre.
Ty denna var ej ändad med hennes första ne- kande svar.
Hade han ej själf förlängt hennes pina, hennes tvekan, då han sade henne, att han allt jämnt skulle vänta på henne!
Hon tyckte sig ännu höra hans mjuka röst i sitt öra, kände fläkten från hans andedräkt på kinden, förnam hans smekande hand öfver sin — och hon vån- dades öfver den lockande makten häri öfver hen- nes sinne.
Följa h o n o m — ett ord, blott ett ord, och h o n skulle vid hans sida komma ut i värl- den, h o n skulle helt kunna egna sig åt konsten, hon skulle få namn som konstnärinna.
Ett ord — o c h hon var för evigt skild från sina kära här.
Natt o c h dag kämpade h o n med sig själf, tyst och sluten: hemmet här med mannen och lilla Ragna; konsten där med ryktbarhet och lycka.
Lycka I Hvad var då det?
— Hittills hade hon j u funnit lycka i att arbeta, funnit den just i sin konst, funnit den här i sitt hem, L y c k a!
han den gången vann hennes hjärta, skulle han ej vågat, ej haft rättighet att fästa henne vid sig; han insåg, att hennes plats hade bort vara en annan, han anade, att något förefallit mellan hen- ne o c h målaren, hvars välde öfver henne han såg o c h förstod, med en djup känsla af för- ödmjukelse öfver, att han — hennes man — så helt stode utanför den värld, hvari de — båda så vackra, så unga — rörde sig.
Men han insåg äfven, att h o n aldrig skulle lyckas, o m hon nu lemnade sitt hem för att följa sina anlag; de för- pliktelser, hon en gång åtagit sig, kunde ej bry- tas, utan att hon lede skada till sin karaktär, och denna var förmer än anlagen.
Ville h o n gå, nåväl, då skulle han ej hindra henne, ej klaga; men han visste, att h o n aldrig skulle kunna detta, ty med sitt sällsamma lynne, med all sin liflighet o c h rika fantasi, var hennes pliktkänsla orubblig.
Och därför, när hon ifrigt började ordna ett slags atelier åt sig i gafvelrummet, var han hen- ne behjälplig, så godt han kunde.
Själf arbetade han med lilla Ragna, för att hans hustru skulle ostördt få rita o c h måla; han tog barnet med på sina promenader och sysselsatte sig ständigt med det.
Ragna var också hans afbild, med hans ljusa hår, rundlagda ansikte och lugna, glada, förnöjsamma sinne.
Och då hon satt på sin lilla pall inne i hans dystra arbetsrum och stilla lekte för sig själf, medan han visste sin hustru ifrigt sysselsatt och, s o m han trodde, förhoppningsfull i sin » atelier », då tyckte han, att lugnet åter blif- vit bofast i hans hem.
Men h o n kämpade förgäfves emot svårigheter- n a; det var, s o m o m det låga huset, s o m o m backåsen kring den stilla viken kväfde hennes tanke o c h kraft.
Det var, s o m o m målaren, då han for, tagit med sig hennes energi, som o m hans o r d: » Här sitter ni o c h kväfs, här är så mörkt och instängdt, » opphörligt tryckte henne, hon kunde ej bli fri från det intryck, de lemnat; han hade likväl visat henne, hur oupphinneligt det mål var, för hvilket h o n förut omedvetet sträf- vat o c h s o m genom hans ord blifvit klargjordt: konstnärsnamn.
Hennes kärlek till detta arbete i och för sig öfverflyttades nu till detta mål, det s o m endast kunde nås långt, långt härifrån, det mål han lik- som gaf och åter beröfvade henne, då han reste.
Tungsint betraktade hon de taflor på väggen, s o m hon under hans ledning målat, och i hvilka h o n nedlagt så mycket af sitt eget inre.
Nu kunde hon ej mer göra något sådant.
Med pensel o c h ritstift kunde hon ej längre, hur mycket hon än började sina utkast, frambringa något dylikt — endast kopiera.
Detta gjorde h o n visserligen till fullkomlighet och erhöll snart beställning efter beställning, men det var henne ej nog.
Det kom stunder öfver henne, då allt var tungt och färglöst, då hon tyckte, att allting var så, Förlofaings- ocb.
vigsolringai " ständigt lager hos Juvelerar H A L L B E R G Stockholm.
Order från landsorten expedieras omgående.
som när dimman ibland låg tung ner öfver b a c - karne, ner öfver vattnet, då det var blygrått o c h hon ej såg » dager », ej såg dessa ljusa solstrim- mor på den bruna ljungen, hvilka h o n så högt älskade, hvilka liksom gjorde henne världen lät- tare.
Det k o m stunder af den djupaste modlös- het och nedslagenhet, men då fann hon något liknande jämnvikt och tro på sig själf vid sin mans tillförsikt; han styrkte åter hennes hopp om fram- gång, ty o m ej penseln lydde henne, så hade hon j u dock sin nål och o c h sitt garn — och var hon ej i detta alldeles ensamstående?
Och med garnet lyckades hon bättre; hon syd- de taffor, som sändes ut — den stora med stor- karne på taket —; och målaren var alltjämt sitt löfte trogen; han svek henne e j; det var han, som skaffade hennes arbeten plats på stora utställnin- gar i utlandet, genom hans försorg fästes uppmärk- samheten p å dem; o c h hon fick medalj — guldmedalj.
Och år för år arbetade hon nu m e d ännu större ifver; hon hade länge haft den planen att försöka sig på en riktig tafla; hon ville med olivfärgadt kläde, siden o c h garn sy ett motiv från vägen.
Och hon lyckades — hennes tafla väckte be- undran, och några af hufvudstadens konstnärer med hennes förste och ende läromästare i spet- sen genomdrefvo, att den mottogs på den årliga tafvelutställningen.
Men de hade missräknat sig på kritiken; dylika arbeten, hette det, borde förvisas till lokaler för handarbeten — det var ej konst, kunde aldrig bli konst.
Till konst erfordrades olja och färger eller akvarell, till och med bara pennteckningar, men garn o c h tyg — aldrig!
(Forts.) 1?
Gösta Berlings saga af Selma Lagerlöf, 2 delar o m tillsammans ungefär 600 sidor och bundna i de nu så moderna mjuka banden, expedieras under loppet af denna vecka till alla dem, s o m rekvirerat densamma.
Bokhan- delspriset är 6 kronor.
Arbetet, det i sitt slag märkligaste, s o m utkommit under det senaste år- tiondet, utgifves på Frithiof Hellbergs förlag.
På undertecknads förlag utkomma likaledes i denna vecka följande arbeten, hvilka alla få en synnerligen prydlig utstyrsel, skurna och bundna som de äro i moderna mjuka b a n d: S o l s k e n, sagor o c h berättelser för barn af Ave, med 8 helsidsteckningar af Jenny Nyström; pris kartonnerad 3 kr.
— • Fru Eva Wigström, allmänt känd under signaturen » Ave », torde vara den mest framstående bland våra mänga författa- rinnor för barn.
KCotvisd, 3 kr.
två noveller af Wilma Lindhé; pris — Ett par fint iakttagna ocb högst intressanta noveller af denna författarinna, som hör till våra mest framåtgäende.
M i d t i b l a n d o s s, tvänne teckningar ur lifvet af Eva Wigström (Ave); pris 2: 2 5.
— Ett par gripande teckningar ur lefvande lifvet.
V i d a f t o n l a m p a n, noveller af Ernst Lundquist; pris 2: 5 0.
— Växlande motiv och konstnärlig behandling är hvad som bjudes läsaren i denna nya samling af den synnerligen framstående novellisten.
P å o m v ä g a r, berättelser af Anlon Giulio Bar- rili, öfvers.
från italienskan af Ellen Nyblom; pris 1: 7 5.
— Barrili är en af de älskligaste och mest omtyckta af nutidens italienska novellister.
Ofvanstående arbeten finnas att tillgå i alla bok- lådor i riket.
Frithiof Hellberg, utgifvare af Idun.
I n n e h å l l s f ö r t e e k n i n g: Wilhelmina Hierta.
(Med porträtt.)
— Vissna rosor; poem af Birger Mörner.
— En kvinnans värld; af Elena.
— Sjuk- besök; teckning af Fanny Chrysander.
— Behagets gäfva.
— Iduns julklappsbasar.
— Vid köksspiseln; ur en ung kvinnas dagbok af Herna.
— Husmoderlig almanack; af Slenia: De- cember.
— Barnens julglädje; af En barnavän.
— Steriliserad mjölk; af V. Nauckhoff.
— Teater och musik.
— I en vrå af världen; ber.
för Idun af Cecilia Bååth-Holmberg.
(Forts.) • p, l 1, - 1 v, 3 gammalt guld, silfver och juveler uppköpas kon- f w l a M S D a u H) tant eller tagas 1 utbyte mot moderna arbeten.
Om gamla saker insändas från landsorten, sändes likvid pr omgående.
o v e a J u v e l e r a r H A L L B E R G, S t o c k h o l m.
