# ID: svediakorp-per838
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1891
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,891
# sentences: 616
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


N:r 48 (206) Byrå: Prenumerationspris pr kvartal: Redaktör och utgifvare: Idun med Modetidning och ko- Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr. " FRITHIOF H E L L B E R G.
lorerade planscher _ kr.
2: 25 (Aftonbladets nya hus.)
Idnn m.
Modet, utan kol.
pl.
• 1: 85 Prenumer.
sker i landsorten å post- Träffas å byrån kl. 12 — 1.
Idun ensam — • 1: 20 anstalt, i Stockholm hos redaktion.
Allm.
Telef.
61 47.
Carolina Inom några få dagar.
sluta sig för alltid por- tarne till det konst- tempel, som i mer än ett århundrade varit den förnämsta härden för od- lingen och utvecklingen af vårt musiklif.
Vår opera går nya öden till mötes, men huru dessa än må gestalta sig, kom- mer minnet af dem, som bidragit att sprida glans öfver dess första skede, att kvarstå för alltid.
Bland dessa stjärnor skall man äfven nämna den konstnärinna, som under det sista lustret af nämn- da skede stod på höjden af sin konst och- bely- ste öfvergången från det gamla till det nya.
Carolina Östberg är född i Stockholm den 17 maj 1853.
Hennes föräldrar voro fältskären Johan Ludvig Östberg och Beata Ulrika Wall- berg.
Såsom hos de flesta begåfvade naturer röjde sig hennes anlag mycket tidigt, men först då hon vid 16 års ålder inträdde som elev vid musikali- ska akademiens läroverk, erhöllo de omsorgsfullare utdaning.
Hon sjöng här för professor Julius Giin- ther, och efter tre års studier ansågs hon mot slutet af 1873 färdig att beträda vår operascen.
4cde årg.
Fredagen den 27 november 1891.
Utgfifning-stid: hvarje helgfri fredag.
Lösnummerpris: 15 öre.
(vid kompletteringar).
Aimuiispris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » och » Lediga platser » 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Utländska annonser 70 öre pr nonp.-rad.
Östberg.
Carolina Östbergs debut- roll var Anna i » Fri- skytten », som kort tid därefter följdes af Carlo Broschi i » Hälften hvar », och den unga sångerskan fäste redan nu uppmärk- samheten vid sig såsom egarinna af en sopran- stämma med klar tim- bre och ett vårdadt före- drag.
I rask följd er- höll hon nu ett antal uppgifter, däribland A d i - na i » Kärleksdrycken », Rosina i » Barberaren », Inez i » Afrikanskan » m. fl.
Efter en treårig verk- samhet vid vår lyriska scen afgiek sångerskan från denna för att före- taga en studieresa till Petersburg, där hon er- nade vidare utbilda sig i sitt fack för den sven- ska, vid ryska konserva- toriet anställda sånglära- rinnan fru Nissen-Salo- man.
Ingen kunde då ana, att hennes frånvaro från vår förnämsta scen skulle komma att om- fatta en tidrymd af 9 år.
Så blef emellertid för- hållandet.
Carolina Öst- berg ingick nämligen 18 7 8 äktenskap med gross- handlaren Horwitz, och det var nu hennes afsikt att alldeles lemna konst- närsbanan.
Det dröjde dock ej
Ett tacksamt hjärta aldrig spar, Ej h e l l e r o c k r a v i l l, M e n delar m e d sig, h v a d det O c h ändå litet till.
p. mer än ett år, förrän ryktet förmälde, att den saknade sångerskan åter ärnade beträda scenen.
Ryktet besannade sig, och i slutet af 1879 skedde detta återinträde, men ej å lyriska scenen, utan å dåvarande Nya teatern, och i titelrollen i » Boccaccio ».
Detta fru Ö:s operett-skede räckte till 1885, med kor- tare afbrott för tournéer i utlandet.
Hennes triumfer under denna tid äro i för friskt min- ne för att behöfva närmare framhållas.
Hvad man för öfrigt än må tänka om genren, visst är att fru Ö:s verksamhet vid Nya teaterns scen bidragit till utvecklingen af hennes konstnärliga natur, åtminstone i dramatiskt afseende.
I några af de där ut- förda uppgifterna hade sångerskan ypperligt tillfälle att visa, att hennes rätta fält var K.
operan.
Sådana uppgifter voro bl.
a. Picco- lino i Guirauds operett samt Olympia-Anto- nia-Stella i » Hoffmans äfventyr » af Offen- baeh.
De verkliga vännerna af fru Ö:s beundrans- värda konst fingo slutligen sin önskan reali- serad att få se henne åter uppträda å den scen, där hon egentligen hörde hemma.
Efter en kortare tids gästspel i Norge, i Göteborg och å Södra teatern i Stockholm, kom fru Ö. i följd af annan persons sjuk- domsfall att medverka vid en soaré å våren 1886 å K.
operan.
Den entusiasm, hon vid detta tillfälle framkallade både hos publik och kritik, föranlät direktionen att ånyo fästa denna glänsande talang vid lyriska scenen.
Den första uppgift, hon vid detta återinträde å scenen hösten 1886 utförde, var Agatha i » Friskytten ».
Från den stunden har fru Ö:s sceniska verksamhet varit en oafbruten kedja af tri- umfer, och hvarje ny uppgift har bildat ett nytt blad i hennes lagerkrans.
V i uppräkna här de partier, fru Ö. under dessa 5 år utfört å lyriska scenen, gruppe- rande dem efter deras skaplynne: Elvira i » Don Juan », Nattens drottning i » Trollflöj- ten », Leonora i » Fidelio », Agatha i » Friskyt- ten », Rezia i » Oberon », Jessonda, Elisabeth i » Tannhäuser », Isabella i » Robert afNorman- die », drottningen i » Hugenotterna », prinsessan i » Den stumma », Antonia-Olympia-Stella i » Hoffmanns sagor », Norma, Aida, Leonora i » Trubaduren », Elvira i » Ernani », Marga- retha och Helena i » Mefistofeles ».
Men äfven inom det komiska operafacket har sån- gerskan med heder fyllt sin plats i sådana partier som fru Ström i » Muntra fruarna i Windsor », Martha samt Marie i » Regementets dotter ».
För närvarande instuderar fru Ö. Ponchiellis Gioconda.
A f denna förteckning finner man, att fru Ö. utfört partier inom nästan hvarje opera- bransch: den tyska, franska och italienska, den klassiska, romantiska och wagnerska, den tragiska, komiska och semiserian.
En sådan mångsidighet är redan i och för sig något allenastående.
Men då härtill kommer, att hon på samtliga dessa områden rönt betydan- de framgång, måste man egna sin beundran åt en så omfattande talang, som till på köpet ju äfven vunnit glänsande segrar i operettfac- ket, som hon lyfte till en då ej anad och sedan aldrig mera nådd höjd.
Hvad är det då, som gör att denna sån- yj.
fa.
har ^ S T R A N D B E R G.
gerska med oemotståndlig makt drager pu- bliken med sig och för hvarje nytt uppträ- dande firar en ny triumf?
Svaret på denna fråga vilja vi i det följande söka lemna.
Rossinis kända yttrande eger alltid gällan- de kraft, att en sångkonstnär måste förfoga öfver tre ting: röst, röst och röst.
Men han menade ej, att rösten var det enda oumbär- liga, eller att den nödvändigt måste vara en tordönsstämma.
Det var ett sympatiskt och välklingande stämorgan han fordrade.
I Frank- rike och Italien njuter man äfven af föga voluminösa röster, om de äro väl skolade och ega ädel timbre, men man har respekt för starka stämmor, hvilka oftast äro hårda, sträf- va och oböjliga.
I Tyskland är förhållan- det omvändt på grund af missförstådd wag- nerism och expansion i det orkestrala.
Svallvågor af denna opinionernas brytning märkas äfven hos oss, men ännu har ej sma- ken för fin och nobel sång hos oss så för- slöats, att vi ej förmå njuta af sådan, liksom ej heller den mest musikbildade delen af vår publik ännu har smittats af det förakt för sång tekniken, som en och annan affekterar.
Ty det är obestridligt, att ingen verkligt god sång kan tänkas utan stödet af en förträfflig teknik.
Den tredje faktorn för ett godt sång- föredrag och den enda, som förmår gifva det samma en prägel af storhet, är inspiratio- nen, gnistan, passionen eller hvad man vill kalla den.
För en scenisk artist kommer så härtill den dramatiska instinkten och expres- sionsförmågan.
Dessa äro de fyra hörnstenarne för en scenisk sångprestation.
V i skola nu tillse, i hvad mån fru Östberg stöder sitt konstnär- skap på dem!
Hvad först stämman beträffar kan om den råda endast en mening.
Dess timbre anslår alla, rösten är stor, voluminös, böjlig och lika väl egnad att afspegla sjudande lidelse — Elvira, Leonora (Fidelio), Norma m. fl.
— som att på fjärilslätta vingar svinga sig upp i koloraturens mest eteriska rymder, där.
få- geln slår sina drillar, — Nattens drottning, Martha och andra uppgifter.
De svenska sångerskor, som vunnit världsrykte, hafva, enligt kompetenta omdömen, öfver sina här- liga stämmor haft en lätt slöja, något däm- padt och med nordens melankoliska natur besläktadt.
Fru Östbergs stämma är af helt annat slag; den är klar som en solskensdag i södern och värmande som den.
För att återgifva det veka och svärmiska i vår nor- diska folkmusik torde fru Ö. därför ega min- dre förutsättningar än för det grandiosa och glänsande i den stora operans uppgifter, om än månskensarian (Friskytten) visat, att hon äfven i den riktningen skulle kunna åstadkomma något.
Beträffande röstens ren- het är den så stor, att tonerna förefalla lik- som inhuggna i granit.
Konstnärinnans sångteknik är högst ut- vecklad.
Själf anser sig fru Ö. hafva pro- fessor Giinther att tacka för den egentliga ut- daningen.
Men det kan å andra sidan ej nekas, att hon i betydande grad är autodi- dakt.
Såsom fru Ö. själf uppgifver, har hon noga studerat Kristina Nilssons och Trebellis sångsätt vid deras gästspel här, och hon har dessutom lärt sig ej så litet genom den un- dervisning, hon meddelat åt en mängd elever.
» Det skulle » — • yttrade hon vid ett tillfälle — » genera mig att ej kunna noggrannt åter- gifva för eleverna hvad jag vill visa dem, och därför har jag betydligt öfvat mig på hvarje detalj. » Hur mången sätter väl un- dervisarens uppgift så högt!
A f naturen är fru Ö. ej koloratursångerska, hon har själf genom träget arbete utbildat sig därtill.
Be- tecknande för hennes energi är det sätt, hvar- på hon lärde sig drillen.
D å hon var an- ställd vid det Neumannska sällskapet i Tysk- land, öfverraskades hon af att nästan hvarje korist beherskade denna teknikens slutsten, hvilket hon själf ej gjorde.
Detta förtröt henne, och en dag slog hon sig ned vid pia- not, som hon ej lemnade på flere timmar.
När hon slutat sin öfning, hade hon förvärf- vat sig tillbörlig erfarenhet, om hur en drill skulle slås, och sedan har hon ytterligare för- kofrat sig i denna tekniska detalj.
Det är sålunda genom sträng flit och samvetsgrann- het, fru Ö. vunnit den position, hon nu in- tager.
Själfva lifskraften i fru Ö:s sång är den passion, som besjälar hennes föredrag.
Denna glöd är vida närmare besläktad med söderns vulkan än med vårt norrsken, och den bre- der öfver fru Ö:s sång ett skimmer af stor- slagenhet, hvarmed vi nordbor ej äro allt för bortskämda.
Hennes rätta fält är därför den stora operans högpatetiska ' karaktärer, där li- delsernas strid utkämpas, men hon eger äfven tillräcklig brio för att låta den italienska operans » koloraturälskarinnor » framstå i " all deras bedårande yttre glans.
I närmaste samband härmed står sånger- skans dramatiska instinkt och expressionskonst.
Härutinnan har hon väl sina medtäflerskor, men hon eger i alla fall en ej alltför vanlig blick för scenens fordringar och förfogar öfver en spelrutin, som hon till en del förvärfvat under sin verksamhet i operettfacket.
Hen- nes frasering, pointering och vokala deklamation äro fria från uppstyltning och svulst och hon eger särskildt en stor förmåga att förläna elegant uttryck åt en känslostämning eller själskonflikt.
En utförligare granskning af något eller några bland sångerskans förnämsta partier skulle än bättre belysa hennes konstnärliga egenskaper, men då detta skulle taga för stort utrymme i anspråk, måste vi afstå därifrån.
A f ofvan nämnda fyra grundbetingelser för scenisk sång eger några en, andra en annan i högre grad utvecklad än de öfriga.
Den jämna fördelningen och sammangjutnin- gen af dem alla till ett harmoniskt helt kän- netecknar den verkliga konstnärn, och högt på rangskalan af dessa konstens utvalda skall hvarje vän af den svenska sången ställa Carolina Östberg.
H.
G.
S.
Sen till, att Idun med Modetidning finnes hos alla edra bekanta!
D t t a t t t t t t $ n ä t t.
ort till öm graf så nill jag gå, när ninterns flirtgot ' falla: s o m Mara stjärnor lysa öå öe Ijufua minnen alla.
Du är ej bob, bu lefuer än, öu sr&gt;äfr&gt;ar öfuer fullen; oet är blott stoftet af min r&gt;än, s o m multnar ner t mullen.
Din flicfa, är mig när, an6e, oå} ifrån rymöer ljusa en sällsam ro ben till mig bär, när nattens stormar brusa.
Det sägs, att färlefen är starf — ej 5ö6en ens öen släcfer.
Du är mig när, fast frusen mar!
6 e t falla stoftet täcfcr.
^nniel &lt;^dl§tröm.
F r å n k v i n n a n s a r b e t s f ä l t.
Studier från Stockholms horisont af G. Gullberg.
VIII.
Kvinnan som undervisare.
del samt ega den stadga i karaktären och den foglighet i lynnet, som ungdomens ledning kräf- ver »; 2) att hafva undergått godkänd afgångs- exatnen vid något statens folkskoleläraresemina- rium; 3) att hafva uppnått 21 års ålder.
Den blifvande lärarinnan måste sålunda först genomgå seminarium.
Den, som önskar att såsom elev vinna in- träde i seminarium, skall till rektor ingifva egenhändigt skrifven ansökan jämte vederbör- liga intyg, att sökanden a) begått Herrens nattvard b) är känd för godt uppförande c) haft naturliga skyddskoppor samt d) vid början af det kalenderår, då inträde sökes, uppnått en ålder, icke understigande 16 och icke öfverstigande 26 år.
Sökanden skall ock ha läkarebetyg om frisk- het samt dessutom ega någorlunda kunskaper i kristendom, svenska språket, räkning, historia och geografi, naturkunnighet, välskrifning och sång.
Seminarierna indelas i fyra klasser, hvarje klass med ettårig kurs.
Således inalles fyra år, däraf de tre första åren företrädesvis egnas åt teoretiska studier, det fjärde åt praktiska öfningar i den med seminarierna förenade öf- ningsskolan.
Efter att hafva undergått godkänd semina- rieexamen kan elev på vederbörligt sätt söka folkskolelärarinneplats i stad eller på landet.
De löneförmåner en folkskolelärarinna åt- njuter äro mycket vexlande, beroende på att det är kyrkostämmorna och de kommunala myndigheterna på de olika orterna, som därom besluta.
Den lagstadgade lönen för ordinarie lära- rinna, under hvilken ersättningen ej får sjunka, utgör 600 kronor, hvartill komma bostad, bränsle och » kofoder » (som kan förvandlas i penning- ersättning).
Detta utgör den vanliga lönen på landsbygden.
I de flesta städer är lönen betydligt högre.
Sålunda intager folkskolelärarinnorna i Stock- holm, Göteborg m. fl.
städer en mycket god ekonomisk ställning, ojämförligt bättre än t. ex. de kvinliga tjänstemännens i post- och te- legrafverken.
En e. o. lärarinna i Stockholm har 1000 kr.
årlig lön.
En ordinarie har resp. 1100 och 1400 kr:s lön efter olika löne- eller » ranggra- der ».
Ifrån hvarje lönegrad ökas lönen genom ålderstillägg 2 gånger med hundra kr.
efter 5 och 10 års oförvitlig tjänstgöring.
Lärarinna kan således komma upp i en lö- neinkomst af resp. 1300 — 1600 kr pr år.
Ar- betstiden är omkring 9 Y s månader.
Folkskolelärarinnan är dessutom pensionsdel- aktig för tre fjärdedelar af ordinarie lön, då hon uppnått 55 års ålder och 30 tjänsteår.
Tager lärarinna afsked före denna ålder, kan hon erhålla s. k. afkortad pension i pro- portion till tjänsteåldern.
I Göteborg äro folkskolelärarinnornas löne- förmåner ännu större i så måtto att begynnel- selönen där är 1200 kr.
Som man finner, är detta en ganska god ställning, men så fordras ock ett träget, allvar- ligt och ärligt arbete, lust och begåfning för det svåra kallet.
) XY t barnen är icke d e t bästa för g o d t, » * n \ ' beter det, men då det gällt barnens w uppfostrare ocb uppfostrarinnor, sko- lans män ocb kvinnor, bar man länge sökt negligera denna sats för att i stället hylla marktschreierns » schlecht und — billig »!
Det vill säga, man har riskerat att få dåliga lära- rekrafter, blott därför att man velat ha dem så billiga.
Det är därför en ovansklig heder för vårt lands lärare- och lärarinnekår, att den, trots de små vilkor, under hvilka den länge arbetat, alltid stått högt.
Länge har kampen för förbättrade ekono- miska vilkor för lärarne pågått och lyckligt- vis icke utan framgång.
Tidsandan och en upplyst press hafva varit goda bundsförvan- ter i denna strid, och om ännu mycket står att vinna, har dock lärare- och lärarinnekårens eko- nomiska ställning på senare tider något för- bättrats.
Det är isynnerhet på folkskolans område, som kvinnans undervisningsförmåga tages i an- språk.
Ännu har nämligen icke kvinnan samma rätt som mannen att vinna anställning vid sta- tens allmänna läroverk, utan hon måste begära k. m:ts särskilda medgifvande därtill och kan då blifva anställd som extra lärarinna.
Men äfven denna utsikt är ytterst liten, då konkur- rensen med de manliga elementarlärarne är stor.
Vid folkskolelärarinneseminarierna och de högre flickskolorna har hon något större utsik- Småskolelärarinnans ställning är naturligtvis ter, men hufvudsakligen har hon sin uppgift ej i ekonomiskt hänseende så god som folk- som folkskolelärarinna.
skolelärarinnans, men så äro också examens- För att anställas som ordinarie eller extra och andra fordringar på henne mindre.
ordinarie lärarinna vid folkakola, erfordras 1) Om sökanden till småskolelärarinneplats vid » att vara känd för gudsfruktan och sedlig van- sådan småskola, som vill komma i åtnjutande r af det högre statsanslaget, 300 kronor, ej ge- nomgått fullständig seminariekurs, är hon un- derkastad offentlig pröfning angående sina kun- skaper, hvilka måste motsvara de kunskaper, som förvärfvas genom sju månaders undervis- ning vid seminarium.
Småskolelärarinnesemi- narier finnas i de flesta län.
Kursen där är vanligen 8 månader.
Särskilda småskolelärarinnor finnas ej i Stock- holm anställda, men väl i öfriga städer samt på landsbygden.
Löneförmånerna vexla mellan 200, 250, 300, 400 kr jämte bostad och ved- brand.
Antalet kvinnor, som f. n. fungera i Sverige som folkskolelärarinnor och småskolelärarinnor, är mycket stort och uppgick vid 1889 års slut till 7,473, däraf 1523 folkskoleläraiinnor och 5950 småskolelärarinnor och lärarinnor vid min- dre skolor.
Likväl finnes äfven en mängd andra undervisningsområden, där kvinnan inta- ger sin gifna plats.
Utrymmet tillåter emellertid blott ett kort uppräknande af några af dessa.
Döfstumlärarinnor utbildas vid det i före ning med institutet å Manilla inrättade semi- narium.
Årligen intagas 2 ä 3 elever, helst unga personer på 20 ä 26 år, som med godt vitsord genomgått folkskolelärarinneseminarium.
Kursen är tvåårig.
Eleven åtnjuter, utom af- giffcsfri undervisning, fri bostad och ved samt såsom stipendium 500 kr under det första och 600 kr under det andra året.
Blindlärarinnor vinna utbildning vid statens blindinstitut å Tomteboda.
Kursen omfattar en tid af ett år, och för inträde fordras att ha undergått examen vid folkskoleseminarium el- ler ha motsvarande kunskaper.
Lärarinnor för sinnesslöa barn utbildas ge- nom ettåriga kurser vid den af föreningen för sinnesslöa barns vård i Stockholm inrättade skolan.
Inträdesfordran är att ha genomgått småskolelärarinneseminarium.
Fri bostad och underhåll erhållas af skolan.
Tecknings- och modelleringslärarinnor.
Vid Tekniska skolan i Stockholm finnes en sär- skild afdelning för dem, som önska utbilda sig till lärare i teckning och modellering vid ri- kets allmänna och tekniska elementarläroverk samt vid folkskoleseminarier.
För inträde fordras att ha fyllt 18 år, att ha betyg om god frejd och allmän skolbildning samt att vid anställdt prof ådagalägga erforder- lig skicklighet i frihandsteckning och linearrit- ning m. m. Slöjdlärarinnor utbildas äfven vid Tekniska skolan så till vida, att där meddelas kurser i träsnideri.
Dessa kurser äro tvååriga.
Dessutom gifves undervisning för utbildandet af slöjdlärarinnor vid Nääs slöjdläraresemina- rium, Handarbetets vänners kurser i konstsöm- nad och gammalsvensk konstväfnad (kvinlig slöjd) samt fröken Hulda Lundins kurser i kvinlig slöjd.
Kurserna vid Nääs räcka hvar och en i l V a månad.
Undervisning, materiel och bostad fria.
Kosthållet beräknas till 42 kr pr kurs.
Äfven vid Palmgrenska skolan (Praktiska arbetsskolan för barn och ungdomj är inrättadt ett slöjdlärareseminarium.
Hvarje kurs är där 3 månader.
Pris 60 kr pr kurs.
Jag nämnde här ofvan, att kvinnorna icke ännu ega samma rätt som mannen att vinna an- ställning vid statens allmänna läroverk.
Likväl hafva många kvinnor aflagt de där-
för nödiga akademiska examina, hvilka erfor- dra en tid af c:a 6 ä 7 år, 2 å 3 för filoso- fie kandidatexamen och 3 ä 4 för filosofie licentiatexamen.
här bordet, flytta dig i sofrummet med dina verktyg. » » Greta, kom ej hit med din färglåda; du trycker ju ärr mot bordet med din sybåge, Gerda. » Ja, kite borde jag ju heller själf fästa syskrufven vid det här nya bordet, utan nog måste jag flytta mig till mitt sybord.
Då pappa efter slutadt arbete kom in för att få en riktigt treflig stund i kretsen af sin familj, fann han denna skingrad åt alla håll.
Vårt gamla bord.
Det var då för galet!
Inte skulle det nya IjPJfeu, hade vi ändtligen fått ett nytt bord!
bordet få förstöra våra trefliga aftonstunder, Då vi som nygifta etablerade oss, voro i morgon dag lägger jag en duk på det.
Och inkomsterna ej stora, och inredningen i vårt duken kom på och täckte hela den blanka unga hem rättades därefter.
Ingen stil, en skifvan.
» Se så, Ragnar lilla, nu kan du bygga på del inropadt billigt på auktioner, det öfriga mera bedömdt från kassans ståndpunkt än från bordet, nu skrapa ej stenarne. » elegansens.
Trefligt och godt hade vi ändå » Byggtena inte tå, » klagar Ragnar.
Det haft det, och oberoende af alla öfriga tillgån- var ej bra att bygga på duken.
gar hade vi fått en rikedom af barn.
» Åh, Per!
Nu spiller du visst bläck på Men nu hade vi verkligen fått betydligt duken; lägg en tidning under. » » Se nu huru ni skuffat ihop hela duken ökade inkomster, och nu skulle småningom en renovering af hela huset komma till stånd.
med armbågarne. » » Sparka ej mot bordsfötterna, Sven. » Vårt lilla kabinett hade vi redan arrangerat De 3afbrutna anmärkningarna hindra hvarje helt förtjusande med en liten mjuk soffa, få- töljer och taburetter, bronser och statyetter, trefligt samtal att komma i gång.
Då kommer makartbuketter, skärmar och solfjädrar, ett ändtligen far, och vi få börja läsa högt.
riktigt hänförande, elegant litet dammbo.
Nå » Vänta blott ett ögonblick, jag skall först ja, det lilla obehaget med damningen under- titta litet i köket! » kastar jag mig nog gärna för att kunna hafva Ratsch!
Där låg hela kalaset!
Duk och det så här lika fint som alla andra.
byggstenar, saxar och snidjärn, pennor och Nu hade turen kommit till vårt största rum, bläckorn, skrifhäften och sysilke!
Det var En af dukens fransar matsalen, vårt egentliga samlingsrum.
I år en ryslig förödelse!
skulle vi hafva nytt bord, och nästa år skulle hade naturligtvis hakat fast vid mina knappar golfvet målas, ty med allt kunde vi ej komma och ställt till hela detta kaos.
Nej, den här villan var ännu värre än den ut på en gång; det hade för mycket tagit på första.
löneförhöjningen.
Far skrattar smått skadegladt, ty nog hade Vårt gamla bord var verkligen bra dåligt och illa medfaret.
Så vackert hade det ej det egentligen varit jag, som ifrat för renove- varit från början, men nu funnos där oförsvar- ringen.
» Huru skola vi reda oss med det målade ligt många rispor och ärr.
Där voro märkena efter vår förste lille pys ' små klackar, då golfvet, då redan bordet gör så mycket förtret; pappa för att bättre se de nya kängorna hade då få vi lof att hitta på något slags flygma- Nej, vet du hvad, gum- lyftat honom upp på bordet och han skulle skiner för barnen.
visa, haru han kunde stampa.
Greta hade man min, du är för ordentlig (den smickraren!
begagnat sin nål som ritstift, och Per hade han vet nog, huru gumman skall tagas) för att inte försummat att fylla i konturerna med med lugn se det nya bordet förstöras.
V i bläck.
En hel rad fina små prickar påminte taga hellre det gamla bordet till heders igen, om, då Sven lekte velociped med mammas täcka om dagen skröpligheterna med en vacker mönstertrissa.
Här vid kanten hade Per för- duk och om kvällen, sedan duken aftagits, sökt sin nya knif, där hade sågen sluntit i kunna barnen snida, skrifva, hamra och leka bordet vid de första slöjdförsöken .. På min vid detsamma af hjärtans lust.
Det nya bor- plats syntes nog, hvar syskrufven varit fastgjord, det och renoveringsplanen få vänta, tills barnen och strax brevid fanns en liten svartbränd prick, vuxit stora.
Barn trifvas ej tillsammans med utvisande att far varit så ifrigt intresserad af blanka golf och polerade bordsskifvor, och hellre frid och trefnad i hemmet än den mest ski- boken, att han glömt putsa af sin cigarr.
nande prydlighet och elegans. » Alla de där små olyckshändelserna hade na- Och så flyttades det nya bordet upp på turligtvis varit mycket ledsamma, då de händt, men småningom hade bordet blifvit så medfaret, vinden.
Maria Nyström.
att man ej fäste sig vid en rispa mer eller mindre.
Och nu hade det nya bordet kommit.
V i hade alla stått beundrande omkring, då snickaren burit in det, vi hade undersökt de massiva, präktiga fötterna och försiktigt farit med han- J u l g r a n a r n a.
den öfver den blanka skifvan.
Det var ett utmärkt vackert bord, och vi kände oss riktigt Atterboms själfulla lefnadsteckning öfver smått högtidliga, då vi om kvällen samlades Adolf Törneros läste jag nyligen, huru däromkring.
denne af öfverstinnan Silfverstolpe blef » Inte kan lille Ragnar komma med byggste- bjuden till den julafton, som blef den ädle narna på den blanka skifvan; se här, bygg här mannens sista.
Hon hade då enkom för ho- nom uppdukat ett julbord, vid hvars åsyn på golfvet bredvid mamma. » Lille Ragnar, som med förklädet fullt af han med tårade ögon utbrast: » Ett sådant byggstenar med möda klättrat upp på stolen, hade jag hos min mor! » och nedsatte sig framför grenljusen med barnslig förtjusning.
kryper beskedligt ned igen.
» Här tå mölkt, Ragnar inte se bygga, » mutt- De gamla hederliga grenljusen kommo mig rar han efter en stund, blir ur humör och då före, och ovilkorligt leddes jag i mitt sinne till en jämförelse mellan dem och våra lemnar hela saken.
» Åh, men Sven, tänker du snida vid det julgranar.
O t t o L i n d v a l l s löyloola.örslXtS.xicloX Jfamngatzzi För mig, som tillhör en senare uppsätt- ning, hafva grenljusen icke samma minnets tjusning som julgranen.
Julgranen har för mig och många med mig blifvit kär genom barndomsintryck; den har smält samman med så mycket ljuft i flydda dagar, att det nog skall förefalla en och annan af våra läsarin- nor oädelt, ja, otacksamt, att jag vill stiga fram med en del betänkligheter mot den.
Emellertid, och trots min egen oreflekterade sympati för julgranarna, tror jag icke det vore rätt att sticka under stolen med några tvifvelsmål om deras förträfflighet.
Med litet eftertanke fann jag snart, att det var minnet, som gjorde julgranen till hvad den blifvit, och att detta minne med samma kärlek kun- nat fästa sig vid och gjuta purpur öfver nå- got annat, ty tinget julgran var naturligtvis i sig själft likgiltigt för alla de genier från barnaåren, som omsväfvade det.
Detta visar sig däraf, att hvad julgranen är för ett vår tids människobarn, hafva grenljusen varit för en föregående tids, och hvad dessa ljus en gång varit för föregående släkten, kunna de blifva för kommande.
Julgranen har ingen helgd af ålderdom i vårt land.
Den har blott några få tiotal af år varit i bruk hos oss, och detta bruk är hit infördt från Tyskland, där » der Christbaum » imponerar med många flere lefnadsår.
A t t vidröra den är därför icke att förgripa sig på en fornsed, som redan genom sin ålder- dom kunde kräfva respekt.
Men utom denna så till sågandes ideela sida har saken en annan, en prosasida, som i sanning förtjänar att blifva betraktad.
Jul- granarne hafva merändels i rättsligt afseende ganska tvifvelaktig tillkomst.
I de flesta fall kan man säga, att det icke är med för- ståndiga egendomsegares medgifvande, som unga träd gratis fällas på deras mark, ja, från flere egendomar i Stockholms grannskap hafva vi hört, att särskild bevakning anses nödvändig dagarne före jul, då, om icke egna underlydande vilja taga sig friheter med sko- gen, i deras ställe fullkomligt obehöriga per- soner infinna sig och skatta den.
Och hvil- ka äro de senare?
Antagligen i icke få fall sådana personer, som icke hafva stadigva- rande sysselsättning, utan tillgripa än den, än den tillfälliga förtjänsten, korteligen, dessa samhällets svåra fiender, som betecknas med ordet lösdrifvare.
Grenljusen, för att återgå till dem, beredde i motsats härtill en till ju- len synnerligen välkommen ökning i arbets- förtjänst hos många enkla människor, som såsom yrke sysslade med ljusstöpning, och ingens rätt blef genom deras arbete trädd för nära.
Julgranarna göra sitt till att uppehålla detta våldsamma sätt att behandla skogen, som kunde försvaras i tider, då skogen var ett ondt, ett hinder, hvilket den för längesedan upphört att ' vara i tider, då den utgör en ständigt dyrbarare del af en egendom, och vedprisen äro sådana de nu äro.
Ingen skall på allvar kunna påstå, att det » icke gör nå- gonting » att unga träd i tiotusental fraktas till städerna, framför allt när de tagas från mer eller mindre nära omgifningar till dem.
Man behöfver icke vara skogsman för att af skogarne eller hagarne i Stockholms omgif- ningar röna ett mycket nedslående intryck.
Här och där skymtar heden i all sin sorg- lighet för ens blickar.
Julgranarna hafva visst icke gjort allt, men de och löfmarkna- den göra sitt till som frätmedél på naturen kring vår sköna hufvudstad.
Den roll, de i detta fall spela, är nog icke oviktig; också rekommenderar sitt nya välsorterade lager af S y b e h ö r samt artik- midt för Kungsträdgården, Ållm.
Telefon 76 17. lar för d a m - o c h b a r n b e k l ä d n a d.
rten expedieras mot postförskott eller iärnvägsefterkraf.
hafva vi hört sägas, att i skogsvårdens hem- land, Tyskland, allvarsamma åtgärder blifvit vidtagna för att stäfja förstöringen af unga träd för att användas till » Cbristbäume ».
Om man åtminstone nöjde sig med granar af så anspråkslös storlek, att de bekvämligen kunde få sin plats på julbordet, men nu har man kommit därhän i öfverdrift och lyx, att träd, som vidröra taket i ganska höga rum, blifvit ett mode!
Och äro verkligen julgranarna så poetiska?
Åtminstone skall man medgifva, att deras poesi är ytterst kortlifvad, framför allt då, när i rummen tillika finnes en kamin.
Efter ett par dagar börja de skräpa med sina fal- lande barr, och efter ännu några dagar se vi dem, trista och ängslande att skåda, ligga utkastade på gården och liksom anklaga oss, att vi förkortat deras unga lif.
De skulle fått stå kvar i skogen, och på våren skulle trasten glammat i deras topp eller den ljuf- liga gransångaren från dem låtit höra sina flöjttoner.
N.
K.
S.
N å g o t o m t v ä t t o c h t v ä t t - a n s t a l t e r.
Af M a t h i l d a Langlet.
» I p n god tvättinrättning — det vore en riktig [i | £ välsignelse! » hörde jag en dag en ung hus- y 7 moder utropa.
» T y sedan rotborstar o c h amerikanska tvättbräden kommo i bruk, kan man då aldrig mera få någon tvättgumma, icke ens om man lemnar bort tvätten till landet, för att icke tala o m, huru man får bortbytt näsdukar och dylikt. » » Men finns det då ingen bra tvättinrättning i hela Stockholm? » frågade jag.
» Ja — jag vet inte.
Jag har försökt ett par sådana — den ena gången blef det bra — den andra inte. » » Nå, än ' gummorna ' då?
Blir tvätten alltid bra hos d e m?
» » Ja, ibland misslyckas det också, förstås.
Jag hade en gumma, som tvättade så utmärkt bra, men sista gången skämde hon alldeles bort hela tvätten. » » Har du försökt Inedal? » frågade jag mera för namnets skull, som tycktes mig ha en vacker klang, än af egentligt intresse för saken, då jag j u själf var nog lycklig att bo i en landsortsstad, där utrymmet medgaf att » tvätta hemma ».
» Nej — somliga säga nog, alt det är bra, men andra säga, att det är där som på andra håll, ibland bra, ibland illa. » » Låt oss följas åt ditut och bese inrättningen, » föreslog jag.
» Det är en af de nyaste anstalterna i den vägen, så att den bör väl hafva tillgodo- gjort sig de nyaste uppfinningarna. » » Det är väl en sådan evighetsväg ditut, » sade min väninna dröjande, » annars kunde det nog vara roligt att se » » Vi åka på ringliniens spårvagn till Kungsga- tan, » afgjorde jag, » där stiga vi på Kungsholms spårvagn, och så måste vi väl komma åtminstone i närheten af tvättanstalten. » Sagdt och gjordt.
Då vi åkt ett tämligen långt stycke på Flemminggatan, fästes vår uppmärksam- het på en hvit husgafvel, där med ofantliga svarta bokstäfver stod: » Inedals färgeri o c h blekeri. » Här i närheten måtte det i alla fall vara.
Vi stego ur o c h gingo utför en bred, icke stenlagd gata, förbi ett par plank o c h till en port, s o m ledde till en föga inbjudande gård.
Bortom denna lyste ett stort hvitt hus, på hvars vägg i alns- höga bokstäfver lästes: Kungsholms tvättinrätt- ning.
Nå, nu voro vi där.
Gården var, som sagdt, icke just treflig o c h en argsint, tigerfläckig, lyckligtvis bunden hund ru- sade skällande emot oss.
Men vi hade knappt hunnit in och för den fryntlige direktören fram- ställt vår önskan att bese tvättanstalten, förrän intrycket blef helt annat.
Genast fördes vi in i tvättstugan, en mycket stor sal med stora fönster på två sidor, ljus och hög — mycket hög — och så pass luftig o c h treflig, som en sådan lokal kan vara.
C.
W.
S C H U M A Eongl.
Hoilcver:intör.
C Allt utfördes här med maskinkraft.
Hjul snur- rade, remmar svängdes, pumpar stönade — ett vådligt larm, som min väninna anmärkte.
Och tvättkläderna — livar voro de?
Inneslutna i ame- rikanska tvättmaskiner, där de oaflåtligt svängdes omkring i varm såplödder.
Dessa maskiner bestå af en med en mängd hål försedd vid cylinder, i hvilken kläderna inläggas; dessa cylindrar åter befinna sig i en stor trätrumma fylld med såp- vatten och kringsvängas däri.
En och annan har den föreställning, att kläderna genom denna vagg- ning skulle slitas mera än vid gnuggning mellan händerna, men detta är tills vidare obestyrkt och förefaller otroligt.
Några af dessa tvättmaskiner voro afdelade med mellanväggar, så att flere min- dre tvättar på en gång kunna inläggas, o c h man slipper den extra märkningen af tvätten.
Från tvättmaskinerna k o m m o kläderna i skölj- karet — ett kar ungefär så rymligt som en me- delstor sängkammare i en vanlig stockholmsvå- ning — i hvilket rörde sig en maskin, närmast liknande vingarne på en af de små väderkvarnar af bleck, som för 30 — ä0 år sedan ännu hade förmåga att förtjusa 6 — 7-åringar, men hvilka nu- tidens avancerade ungdom antagligen redan i vag- gan skulle med förakt betrakta.
De fyra något böjda vingarne eller skoflarne vredo sig omkring i långsam takt och med en viss försiktighet, att icke säga grannlagenhet i sina rörelser.
Detta var också behöfligt, då det var dessa vingar, som skulle varsamt skjuta framåt de tvättade kläderna så att dessa gingo omkring i karet, i hvilket en ström af friskt vatten oupphörligt strömmade in.
Rinnande våta, som kläderna nu voro, lades de i vridmaskinen, som kanske var den listigaste af alla de illpariga maskiner, vi hade besett, och ytterligare fingo bese.
Alla känna vi den vanliga vridmaskinen med sina kautschukcylindrar, mel- lan hvilka vattnet pressas ut ur tvättade kläder.
Men detta var helt annat.
Föreställ er en stor, rund gryta — så ungefär såg den ut — med fullt med hål rundt väggarne.
Här inlades de våta kläderna intill grytans väggar, så att ett tomrum uppstod i midten, en duk breddes öfver öppnin- gen, någon drog i ett handtag eller vred på en skruf eller hvad det var för hokus pokus, och grytan sattes i en på en gång vaggande och kring- svängande rörelse.
Efter tio minuter stannades denna, och kläderna upptogos förträffligt urvrid- na, utan alt dock vara det ringaste » vridna », la- des i hissen o c h skickades upp i torkrummet.
Intet fläckvatten får någonsin begagnas annat än till uttagning af fläckar, ocb den såpa, som användes, är uteslutande s. k. oleinsåpa, som vid fabriken kokas af bästa ingredienser.
Allt vatten pumpas upp ur sjön och filtreras.
Den gamla tvättinrättningen — här har förut varit sådan anstalt — är omändrad till färgeri och kemisk tvättanslalt, där ljusa sommarkappor, rockar, dukar, gardiner o. d. tvättades och bok- stafligen blefvo som nya.
Gardinerna uppsattes på en väldig spänndyna, garnerad med knappnå- lar eller hvad det nu var för taggar, som stucko ut från dess kanter.
På en s. k. ångbräda (där- af fanns två) pressades herrkläder, och det såg lustigt ut.
Genom vridning på en kran, eller hvad det var, insläpptes ånga under strykbädden, som pöste upp som en dyna, och därpå pressades det tvättade, icke söndersprättade plagget (det jag såg var en fin nattrock af ljusbrunt kläde med bro- derier).
; Jag uttryckte till vår vänlige ledsagare min för- våning, öfver att anstalten icke kunde erhålla fullt arbete.
» Fruarne vilja ej skicka hit sin tvätt, » sade han småskrattande; » de lita mera på sina gum- mor med rotborste, zinkbräde o c h klappträn. » » Törhända, » invände jag, » att många också tveka att afskeda sina » gummor », som väl be- höfva sin arbetsförtjänst. » » Det bryr jag mig inte o m, » sade min väninna med kraft.
» Min » gumma » nästan totalt förstörde hela tvätten sista gången.
Nästa tvätt skickar jag till Inedal, » Och det gjorde hon.
Och jag har inte hört, alt hon ångrade sig, Men jag tänkte inom mig, att det ändå är på tok, alt ett arbete, som kan utföras af maskiner, skall lemnas i människohänder, när det är så tungt och hårdt som tvätt.
Jag tänkte på mina » gummors » uppsvällda, ofta blödande, söndergnug- gade händer, på huru det kännes att liggande på knä — låt vara i klapphuset — skölja de tvät- tade kläderna i det iskalla vattnet draga upp dem bly tunga af vatten o c h sedan » klappa » dem af alla krafter, själf våt och genomkyld af berö- ringen med det kalla vattnet, och med » nagel spricka » i fingrarne — ja, det är just inte något afundsvärdt arbete för våra tjänande systrar.
Skulle vi ej kunna genom något lättare arbete af dem och något större uppoffring af oss förskaffa dem tillfälle till den » förtjänst », hvarmed de må- ste öka de knappa tillgångarne, genom en liten minskning af öfverflödet i våra hem öka det dag- liga brödet i deras?
Och det utan att de stac- kars » gummorna » behöfde slita ut sina krafter och sina rotborstar på våra tvättkläder — eller huru?
Vi följde med — det vill säga icke i hissen — utan uppför trappan till en annan sal, ändå lju- sare och större och utmärkt treflig.
Salen var i ena ändan afdelad till torkrum, där kläderna torkades i varm luft (så snart väderle- ken tillåter, torkas likväl ute på en stor rymlig tomt på andra sidan huset.)
I denna sal stodo långa bord, där kläderna drogos ut och hoplades till mangling.
Vi gingo omkring och synade de torra kläderna och luktade också på dem — ty, påstod min väninna, om tvättkläder också se rena ut, äro de det icke, om de ej rent.
Vi no- sade på handdukar och näsdukar och hvad det nu allt var, men måsle sanningsenligt erkänna, att alltsammans hade, om ej en söt, så åtmin stone en ren lukt i vår näso.
lukta Så bar det af ännu en trappa upp i en tredje sal, stor, ljus o c h treflig, den också.
Här mang- lades på amerikanska manglar, bestående af två cylindrar, en af metall och en beklädd med filt.
Dragna af maskin, de också.
En enda rullning — och så var det gjordt.
Att » valsa » servietter och handdukar gick som en dans — på mindre än en fjärdedels minut var det gjordt.
Att detta skulle mindre nöta kläderna än den vanliga rull- ningen, var nu alldeles ögonskenligt.
Längst fram i salen stod en ofantlig strykugn med ett par tjog strykjärn, och vid strykbord och bräden sysslade flitiga händer med all slags stryk- ning.
Stärksaker strökos med maskin.
Det låter underligt, men så var det dock.
En blank järn- cylinder, i hvars inre gaslågor glimmade, vandra- de, drifven af osynlig makt, fram och åter öfver ett ställbart strykbräde, som efter behof höjdes och sänktes; på detta utbreddes fyra, fem herr- kragar i bredd, cylindern gick öfver dem två, tre slag, och de voro färdiga; därpå gingo de emellan två smalare cylindrar — ett enda lag och de voro både glättade och krökta.
Att stärksaker på så sätt utsättas för betydligt mindre nötning, än när man med strykjärn glättar och filar därpå, kan j u hvar och en inse.
Äfven skjortbröst stry- kas på maskin, men denna såg jag icke i verk- samhet.
I öfversta våningen märktes o c h räknades tvät- ten och kontrollerades tvättnotorna.
Ditupp från bottenvåningen fördes de orena kläderna förme- dels hiss.
H " E 5 " i (^ H ö u r s S v e r i g e s m ö d r a r!
Spisbröd P å f r ä l s n i n g s e s t r a d e n.
Bilder ur nutidslifvet, tecknade för Idun af W i l h.
Lundström.
3.
(Sista artikeln.)
G e n e r a l e n s d o t t e r.
^ / p \ f v e r den gamla Fyrisstadens gator sänkte A^J höstkvällen sin tunga slöja, och rundt omkring utbredde sig den enformiga Uplandsslätten, än mera enslig och dyster än vanligt i sin ruggiga höstdräkt.
Långt uppe vid Skolgatan i Svartbäckens utkanter, där ännu för icke så många år sedan knappt ett hus var till finnandes, reser sig nu bland annat en underlig byggnad, från hvars tak en röd flagga svajar — det är » Arken », frälsningsarmens kvarter i Upsala.
En brokig skara strömmar som oftast om kvällarne vid åttatiden in genom dess portar, men den höstkväll för icke så länge sedan, till hvilken vi nu i tankarne vilja försätta oss, var skaran, om möjligt, talrikare än någonsin förut.
Och när man trädde in i den stora samlingslokalen, förvånades man öfver att se den fylld en half- timme före den utsatta tiden.
Och hvilken publik!
Eljes är det mest medlemmar af arbets- Cakes o. Biscuits) S T O C K H O L M, j 17 Norrlandsgatan 17. öfver hela riket.
klassen och samhällets elända man här brukar möta, och nu — nu säg man den ena raden efter den andra af stadens fashionablaste damer och herrar och framför allt en väldig massa hvitmössor, den ena bänken efter den andra.
Och många voro försedda med kikare, och alla anleten buro uttryck af spänd väntan.
Men så var det också ingen mindre än » öfverste » LucyBooth, » generalens » dotter, som, föregången af ryktet om ungdom och skönhet, i dag skulle träda upp på estraden.
Sakta gå väntans stunder, och man söker förströ sig, så godt man k a D; af andakten, som man kunde vänta på en gudstjänstlokal, för- märkes föga eller intet.
Så småningom fylles estraden af » soldater » och » officerare », de upp- stämma en sång, och strax därpå inträder den väntade med sina båda » adjutanter », helsad af frenetiska amen- och halleluja-rop från sina trogna och af en dånande trumhvirfvel från orkestern.
.
.
allmänt innehåll, hälft kvasifilosofiskt.
Så småningom blifva uttrycken mera konkreta, tonen blir varmare, åtbörderna liffigare, och ähörarne fattas af denna egendomliga känsla, som man alltid erfar, dä man hör en kvinna predika.
Den ena berättelsen ur lifvet aflöser den andra, slutligen stannar hon vid sin moders dödsbädd.
Det är tydligen hennes älsklings- tema.
Stämman blir så vek och uttrycksfull, ett djupt vemod lägrar sig öfver de bleka dragen, leendet på läpparne försvinner för ett ögonblick.
Den späda gestalten lutar sig fram öfver räcket på estraden, liksom ville hon hviska åt hvar och en af de närvarande; hon lägger hela sin själ i orden, då hon berättar om sin moders sista stunder, om hennes lugna trosvisshet, och upprepar de ord, som hon dö- ende hviskade i den vakande dotterns öra: &gt;Remember ihe eternity.
': kom ihåg evig- heten!
Där blir för en stund dödstyst i salen, en Det är militarism i det minsta, amasonen fläkt af allvarlig religiös stämning har gripit helsas med trummor och trumpeter, illusionen alla.
Och lutad öfver balustraden, hänförande i skön i sitt oändliga vemod, upprepar den unga är fullständig!
Och nu riktas alla blickar på den unga kvin- kvinnan nästan hviskande orden: » Remember nan där framme på estraden.
Och hon möter the eternity ».
Den allvarliga stämningen varar ett ögon- dem utan förvåning, utan försagdhet; i åratal har hon ju dag ut och dag in stått inför skaror, blik, men snart är den åter försvunnen.
En större än de nu församlade, och sett alla ögon sång i danstakt tar vid, och så talar miss Lucy ånyo.
Och nu är det åter i den vanliga stilen, riktade mot sig.
.
- Där går ett sorl af beundran genom försam- det förnöjda leendet finns åter på läpparne, den lingen: den bleka unga kvinnan med det in- lilla handen knytes lika kokett som nyss.
.
.
Och så fortgår det ännu en stund.
Slutligen sjunkna bröstet, den smärta midjan och det kolsvarta håret, som jämte bonneten likt en tröttnar den unga flickan, en af hennes » adju- ram omslutar de regelbundna anletsdragen, har tanter » rycker i stället fram, medan hon själf tydligen utmattad — hon lär vara mycket sjuk- i ett ögonblick intagit alla.
Och man tjusas också verkligen af denna lig, och resan till Sverige skulle vara en re- eldiga, genomträngande blick, detta lifliga väsen kreationsresa — sjunker ned på en stol och och dessa fina, regelbundet sköna drag, som låter blicken, nu tämligen slö och trött, glida påminna om en madonnas.
Men så småningom ut öfver församlingen.
Så samlar hon ännu försvinner det första öfverväldigande intrycket; en gång sina krafter, utbrister i en inspirerad man frågar sig själf, om dessa vältaliga, behag- bön och försvinner.
Och från estraden tillkännagifver den man- fulla gester icke ibland äro beräknade, och om detta hälft skälmaktiga, hälft koketta leende lige » öfversten », att mötet är slut.
någonsin gått öfver en madonnas anlete.
.
.
Men » mötet » begynner.
Det är likt alla andra frälsningsarmens möten, endast med det undantaget, att den unga flickan här är medel- Det finnes ögonblick i människolifvet, då man punkten, kring hvilken allt rör sig.
» Öfverste » mer än eljes skulle vilja ega förmågan att pejla Lucy — - likt de världsliga furstarne oeh furst- ett människohjärta, skåda ned i dess djupaste innorna namnes hon endast med förnamnet — djup och analysera dess skiftande känslor.
Och är här drottningen; hennes minsta vink är lag på sådana ögonblick var denna afton rik.
för alla de trogna på estraden, hennes minsta Hvad rörde sig på djupet af detta intres- rörelse följes med uppmärksamhet af hundratal santa, unga kvinnohjärta — det var en fråga, därnere i salen, hvarje hennes ord uppfångas som ovilkorligen trängde sig på den tänkande af lyssnande öron.
åskådaren?
Var det verkligen endast och alle- Och nu börjar hon tala.
.
.
Såsom tolk nast hänförelsen att verka för kristendomens står vid hennes sida » arméns » högste manlige heliga sak, som tände glöden i dessa mörka officer i Sverige.
Det är icke så länge sedan ögon, som kom hela den späda varelsen att han tillhörde denna samma studentkår, af hvilken liksom bäfva af fröjd?
Eller var det-tjusningen nu så många medlemmar äro samlade där ne- att se sig firad och uppmärksammad, att vara danför estraden, och nu står han som » öfverste » allas drottning, som kom detta anlete att stråla på frälsningsarmens röda platform.
.
.
Such af sällhet, och som födde detta förnöjda, ' seger- vissa leende på läpparne?
Eller var det icke is life!
Men » öfverste » Lucy talar.
.
.
Det ligger snarare båda dessa ytterligheter, den religiösa något nervöst och öfveransträngdt öfver hela entusiasmen och den personliga ärelystnaden, hennes ' uppträdande; hennes stämma är späd, det heliga nitet och — den kvinliga fåfängan, men blir under föredragets lopp så småningom som på djupet af detta hjärta kämpade om starkare, hennes åtbörder röja den vana tala- herraväldet?
rinnan, som känner de retoriska konstgreppen.
Hvem kunde svara härpå?
Lika gåtfull, Högra handen är i ständig rörelse, än knytes som hon föreföll, då hon först visade sig på den hälft konvulsiviskt, än höjes pekfingret med estraden, lika gåtfull var hon ännu, då hon vid en förmanande gest, och i båda fallen tyckes mötets slut försvann genom en af sidodörrarna.
egarinnan veta, att den lilla, hvita handen tager Och att fortsätta denna intressanta psy- sig förtjusande ut.
Och bliekarne glida ut kologiska studie gafs intet tillfälle.
Redan öfver åhörarne, liksom ville de uppsöka hvarje morgonen därpå hade hon lemnat den gamla enskild, och de klara, mörka ögonen stråla af Fyrisstaden för att nästa afton på någon annan hänförelse och nästan naiv förtjusning.
.
.
frälsningsestrad åter tala, le, tjusa, beundras Miss Lueys föredrag är i förstone af mycket och väcka samma gåtfulla spörsmål.
T i A UMT.333ID3El.Qrg 3 X.
a j p j p a, f f ä r 44 Vesterlånggatan44, Stockholm.
Man har brådtom i det nittonde århundradets sista decennium.
.
.
Och lika gåtfull, som denna unga kvinna tedde sig, lika gåtfull är också hela denna underliga » armé », för hvilken hon är en lika högt upp- satt som typisk representant.
I åratal har den, som skrifver dessa rader, sökt att studera denna egendomliga andliga rörelse, som onekligen är en af tidens mäktigaste, och som, ett barn af en upprörd, nervös, jäktande tid, själf i allo visar sig såsom ett sådant, och allt fortfarande ter den sig lika gåtfull, lika dunkel som nå- gonsin.
Å ena sidan allt detta larm och ord- svammel, alla dessa fantastiska påfund, allt detta ifriga penningesa.idande, all denna ohöljda humbug — å andra sidan all denna storartade välgörenhet, all denna förvånande verksamhet bland samhällets elända, alla dessa oerhörda uppoffringar och försakelser, all denna glödande entusiasm.
.
.
Det är sannerligen icke lätt att afgöra, hvilkendera af dessa båda så vidt skilda sidor, som är den förherskande, hvilketdera motivet som förestafvar arméns verksamhet.
Den är lika gåtfull som denna unga kvinna, som det ena ögonblicket kom själens alla strän- gar att vibrera af den djupaste religiösa rörelse, och som det andra ögonblicket sökte vinna sina åhörare med den yttre skönhetens och tjus- ningens makt.
Dock ett är visst: med alla sina oarter, missgrepp och vidrigheter är frälsningsarmen i dessa dagar bland de protestantiska, ja, bland alla de kristna folken ett » världens salt ».
Det har behöfts och behöfves tyvärr allt fort- farande frälsningsarmens trummor och trumpeter för att väcka månget slumrande kyrkosamfund och dess slumrande målsmän.
Och det behöfves i denna blaserade, skeptiska tid en rörelse, som — låt vara i karrikatyr — dock visar kristen- domens oändliga makt, och som håller den religiösa hänförelsens fana högt.
Och så till slut en sak, som det ej minst i dessa spalter lämpar sig att påpeka: fräls- ningsarmen har fäst uppmärksamheten på en ny » kvinnofråga », utan tvifvel en bland de viktigaste.
Denna armé är den första andliga rörelse, som i vidsträckt mån användt kvinnan såsom ordets förkunnare; flertalet af » arméns » officerare utgöras ju, som bekant, af kvinnor.
Om också detta förhållande med all önsklig evidens uppvisat sanningen, som ligger på djupet af det gamla, så förkättrade paulinska ordet: » Kvinnan tige i församlingen! », har det å andra sidan lika tydligt visat, hvilken oerhörd insats kvinnan skulle kunna göra i arbetet för släktets andliga och sociala lyftande, om hennes verksamhet leddes in i de rätta hjulspåren.
Det förefaller mig, som om dessa många unga kvinnor, hvilka fått på sin lott bildningens och den socialt högre sammhällsställningens alla företräden, och som ega både tid oeh förut- sättningar för en gagnande, välsignelserik verk- samhet, borde, så ofta de möta ett bland dessa af frälsningsbonnetens breda brätte skuggade kvinnoanleten, i stället för att med förakt se ned på dessa förvillade eller med ett hånlöje rycka på axlarna, hviska till sig själfva: » Dessa kvinnor eldas dock af det godas och rättas seger i världen; hvad gör jag? » Och sannerligen, toge de den frågan på all- var, det skulle snart se annorlunda och bättre ut här i världen.
Rekommenderar sitt stora och välsorterade lager af moderna Höst- och Vinter-Dame-Kappor till här på platsen lägsta pris.
OBS.!
Särskildt framhälles^mitt stora sortiment af Silkesplyschkappor.
B a r a e n l i t e n h u s k u r.
§ aså, ni blir genast helt nyfiken?
Ni tror naturligtvis, att jag skall bjuda er något hittills okändt medel att få er hy mera blomstrande, edra ögon mera strålande, ert hela utseende mera ungdomligt och tilldra- gande?
Det var skada, att ni så där hastigt kom att röja, hvad som ligger er om hjärtat.
Inte därför att jag tänker skvallra om saken, det behöfver ni inte frukta, men bara därför, att jag inte kan bjuda er skönhetsmedlet i fråga.
Således äfven här en sviken illusion!
Kan- hända.
Eller kanske jag ändå kunde ge en liten fingervisning; men det beror på om ni vill ge er till tåls och inte är rädd för att gå en liten omväg.
Men om ni nu inte genast med en ogun- stig knyck på nacken vänder mig ryggen, så kunna vi ju ändå språkas vid som goda vänner.
Ja, det var snällt, att ni inte tog humör, utan satte er här i soffan med en liten ar- tigt uppmärksam min.
En sådan lägger or- den i munnen på den, som skall tala.
Jag vill därför genast gå rakt på saken.
Jag frågar eder alltså, min nådiga: tror ni på tomtar?
Själf är jag, det erkänner jag öppet och oförbehållsamt, riktigt troende i den vägen.
Detta kan nu bero på mångahanda orsaker.
Ett viktigt skäl till min tomte-tro är, det jag varit nog lycklig i det hem, där jag vuxit upp och redan åldrats, alltifrån barndomen se så mycket behöfligt anskaffas med små me- del, så många vänliga händer tyst i rätta stunden flytta undan stötestenar från min väg och så många flärdlösa kärleksbevis slösas på mig, att jag, om jag inte skrefve alltsam- mans på tomtarnes meritlista, skulle vare ur stånd att fatta och förklara både det ena och det andra.
Och ni vet nog själf, att inte vill man gärna, i vår allt begripande och re- sonerande tid, utsätta sig för att stå som en redlös stackare inför ett olöst problem.
Mina studier ha också styrkt mig i den sköna tro jag omfattat.
Eller har jag inte, t. o. m. i den ingalunda vidskepliga morgontidningen, i december hvarje år läst, att ett helt sällskap jultomtar haft sam- mankomst på själfva kungens namnsdag och i den » stjärnklara » aftonen uppenbarat sig för många och lemnat riktigt » påtagliga » bevis för sin existens?
Men i fall ni inte skulle tro mig ändå, så vill jag berätta om min allra senaste erfaren- het från tomtevärlden.
Det var så, att jag häromdagen kom att gå förbi ett litet oansenligt hus i närheten af Adolf Fredriks kyrka.
Det var eftermid- dag, och då jag närmade mig byggnaden, såg jag, huru vänligt inbjudande ljuset därin- ifrån vinkade emot mig.
Och som jag aldrig är trögbjuden, gick jag in.
Gissar ni hvart jag kom?
Ja, kanske.
Jag befann mig i församlingens arbetsstuga.
I de små rummen sutto en hel mängd små parflar, brun- eller blåögda — ögonens färg vexlane — men alla hade de ett gemen- samt: en liten skälmsk blick, som tittade fram under ögonhåren.
Men hvad gjorde väl de små 1 Ja, de lärde sig med vänliga lära- res och lärarinnors hjälp att nyttja sina små klumpiga fingrar till hvarjehanda slöjd, till spånflätning, snickring, skolagning.
Det var en fröjd att se redan detta.
Jakob Kulle ' s Men det var allt något mera.
Eljes hade det väl ej lyst så innerligt varmt i de bar- naögonen.
Ja, ser ni, de små lärde sig också att lägga bort fula vanor, att bli snälla, att hålla af dessa älskliga människor, som bereda dem glädje, som taga vara på dem och som, det känna de, vilja dem väl.
Kring de stora borden är det trångt om utrymmet.
Någon gång skulle kanske där som annorstädes vid en liten knuff den ene bli stött här och den andre där och det bli ett bedröfligt slut på sämjan.
Men för den saken sörja välviljans tomtar, och de äro bo- fasta i den låga, men hemtrefliga stugan.
Jag såg flere af dem under mitt korta besök.
Oeh hvarför tror ni småttingarna sågo så förnumstiga ut, som de gjorde?
Ja, nu kom- mer hemligheten, som jag sparat på hela tiden!
Hvart och ett af barnen har sin lilla tomte, i grått livré och röd toppmössa, att förfoga öfver.
Och då lärarinnor och barn skiljas åt om aftonen med ett hjärtligt godnatt, säga barnen till hvar sin tjänsteande: Gå nu, min pålitlige lilla tomte, hem med vår kära lärarinna, och sätt dig på hennes hufvudgärd.
Och när hon efter aftonbönen släckt ljuset och lagt hufvudkudden till rätta, så tag du din fjädervippa och fläkta bort från hennes läger alla oroliga och störande tankar och hviska i hennes öra: » Sof godt, tomten vakar! » Och inom några minuter somnar hon, lugnt och ljufligt som ett barn, hvars gode ande hon nyss fått vara.
Ser ni, detta har jag varit med om, och därför tror jag på tomtar.
Och som alla rättrogna är jag lycklig i min tro.
» Men ni skulle j u lära mig en huskur? » » Ja visst skulle jag det.
Min huskur är ett i våra dagar mycket eftersökt helsomedel, ty det botar — sömn- löshet.
Se här, elixiret och dess användning: För nervöst lidande af alla åldrar, för miss- nöjda lynnen, för » missförstådda » af båda könen, som lida af sömnlöshet, ordineras: Att använda minst 1 a, 2 och i mån af behof ända till 5 å 6 timmar dagligen till den » verksamma » sysselsättningen att sprida glädje åt andra, att på ett flärdlöst och natur- ligt sätt vara tjänstaktig mot föräldrar och sy- skon, man eller hustru, samt att plocka bort törnen och tistlar från den stig, där unga och ovana eller gamla och redan trötta fötter skola gå fram.
För den, som ej själf förstår att i lämp- liga proportioner blanda ofvan nämnda ingre- dienser, tillhandahåller jag gratis mitt rika urval af specialrecept, utarbetade i samråd med erfarna oeh mångfyndiga tomtar.
Detta medel är osvikligt och skall inom 14 dagar få absolut nattvakna att sofva lugnt G — 8 timmar och drömma glada, lyckliga drömmar.
Så skall helsans rodnad åter färga edra kinder, er blick stråla af nyvunnen glans och er ungdomliga fägring och behag afloeka alla en gärd af beundran.
7 Men ett vilkor får jag ej förtiga.
A id alla huskurer fordras, för att de skola göra ver- kan, att patienten tror på kurens kraft.
Så måste ock en hvar, som vill använda mitt elixir, tro på det godas tomtar.
Elisabet Ström.
S m å n o t i s e r f ö r k v i n n o v ä r l d e n.
Försäkringsaktiebolaget &gt;Nornam&gt;.
Vi kunna nu glädja dem af våra läsarinnor, som redan visat intresse för detta särskildt för kvinnor och barn afsedda försäkringsföretag, med den underrättelsen, att bolaget sistl. lördag konstituerades under lands- höfding Themptanders ordförandeskap, och att det- samma i nästkommande januari månad begynner sin verksamhet.
Bland styrelsemedlemmarne må nämnas fröken G. Adelborg, föreståndarinnan för Fredrika- Bremer förbundets byrå härstädes.
Detta är antagli- gen första gången, en kvinna i vårt land blifvit in- vald i ett försäkringsbolags styrelse.
De hufvudsakliga försäkringsbranscher, som af bo- laget » Nornan » komma att bearbetas, äro, som vi förut haft tillfälle nämna, giftermålsförsäkring, utstyr- selförsäkring och öfverlefoelse-kapitalförsäkring.
Kvinlig postexpeditör erhåller ej ålders- tillägg^ Hos generalpoststyrelsen har Evelina Mat- hilda Astedt, hvilken 1885 antagits att tills vidare vara postexpeditör i postverket, anhållit att komma i åtnjutande af ålderstillägg.
Med åberopande af bestämmelsen i k. brefvet den 19 december 1884, att vid kvinnas antagande till postexpeditör å befatt- ningen icke finge utfärdas annat än förordnande eller konstitutorial, har generalpoststyrelsen förklarat sig förhindrad att bifalla den gjorda ansökningen.
Med anledning däraf anhöll Astedt hos regeringen att, då alla de för erhållande af ålderstillägg föreskrifna vilkor voro uppfyllda, regeringen måtte förklara henne berättigad att åtnjuta ålderstillägg i första åldersklas- sen med 400 kr.
årligen.
Denna ansökan har emel- lertid regeringen ej ansett sig kunna bifalla.
Dödsfall.
I söndags afton afled härstädes frö- ken Isabelle Amoudruz, föreståndarinna för härva- rande 1 ' Ecole francaise.
I denna egenskap hade hon vetat göra sig högeligen aktad och afhållen, och vid hennes, mänskligt att se, för tidigt öppnade graf stå sörjande icke blott en åldrig moder, syskon och andra anhöriga, utan ock kamrater vid läroverket och ett stort antal minnesgoda elever.
Hon var född i Frankrike och hade vid sin död nyss fyllt 52 år.
Kyrkoprydnad.
A f fröken Betty Kugelberg är till Vestra Hargs kyrka i Östergötland skänkt en altarduk med spets i filet-gnipure, samt ett antipen- dium af svart silkessammet med rikt guld och silkes- broderi.
Till såväl altarduken som antipendiet har fröken K. själf utfört det lika dyrbara som vackra arbetet.
Till förmån för Asylet för pauvres honteilX anordnas i början af december en försälj- ning, till hvilken gåfvor och bidrag af alla slag mot- tagas af följande damer: Ingeborg Skiöldebrand, f. Posse, Valhallavägen 39, Sophie Plomgren, f. Tor- nérhjelm, Storgatan 38, Charl.
von Diiben, Norr- landsgatan 32, Thom.
Stjerncrona, k.
Slottet, Hilda Dalman, Drottninggat.
98, Anna Wallecberg, f. von Sydow, Kungsträdgårdsgat.
14, Hanna Fineman, f. Hindbeck, Drottninggat.
9, Ebba Walldén, f. Langen- berg, v. Trädgårdsgat.
7, Augusta Posse, f. Häger- fiycht, Kungsträdgårdsgat.
10, Hilda Wennberg, k.
Slottet, Ingeborg Petrelli, f. Eketrä, Amalienborg, Djurgården och Emma Öhman, f. Lemon, Grefture- gat.
19 C.
Kvinnoklubben härstädes anordnar en barnfest i morgon lördag kl. 6 — 8 på aftonen å Hotel Con- tinental, hvarest fru Bayoud beredvilligt för festens behjärtansvärda syfte ställer lokal m. m. till fritt förfogande.
Festen har till mål att söka lindra nöden bland de arbetslöses barn genom att skaffa de lyck- ligare lottades barn ett nöje.
Inträdesafgiften är, för att anslutningen skall bli så stor som möjlgt, satt till 50 öre för de små och 1 kr.
för de stora.
Barnen helsas välkomna med ett tal af biblioteka- rien H.
Wieselgren, hvarefter utföres regementsmusik af Svea lifgardes musikkår.
Så vidtaga tablåer och skuggspel m. m., hvarpå de små inbjudas till en lika nyt- tig som nöjsam resa: » Europa rundt på fem minuter ».
Allt tyder på en glad afton, och att bakom glädjen finns en allvarlig mening med det hela, nämligen nödens lindrande, bör ju än mer mana föräldrar, som ha råd att offra en 50-öring, till att talrikt möta med sina lyckligare lottade små vid festen för armo- dets barn.
Teater och musik.
Bidrag i alla ämnen mottagas med tacksamhet.
Kongl.
operan sjunger nu på sista versen, som det heter.
Om måndag stängas dess portar för alltid.
Vid detta tillfälle uppföres, såsom vi förut meddelat, » Den bergtagna » med grefvinnan Mathilda Taube, f. Grabow, i titelpartiet.
Till slut gifves Frans Hed- bergs tillfällighetsstycke » Sånggudinnornas afsked »,
hvilket stycke första gången uppfördes i onsdags samt äfven gifves i dag och om söndag.
I måndags tog fru-Sigrid Arnoldson-Fischhof afsked af hufvudstaden med ett fjärde uppträdande som Lakmé.
Ä t sitt minnesvärda gästspel i vår k. opera gaf den framstående konstnärinnan en afslutniog, som på det högsta hedrar henne.
H o n afstod näm- ligen sitt betydliga honorar för aftonen till delning mellan k. operans kör- och balettpersonals enskilda kassor samt Stockholms provisoriska ångkök.
I tisdags gafs » Trollflöjten)), i onsdags » Regemen- tets dotter », i hvilka båda operor fru Östberg hade tillfälle glänsa med sin eminenta sångkonst.
I afton gifves » Faust » och i morgon symfonikon- sert med uteslutande svenska kompositioner.
henne att lära, o c h s o m hon måste hinna med, innan han for.
Så lät han henne med svartkrita rita sin äldsta lilla flicka efter ett porträtt.
De första dagarne hade hon gråtit mycket; det var s o m o m sakna- den med ens återvann sin styrka.
Undanskju- tande ritbrädet, reste hon sig från sin plats vid det stora gafvelfönstret i den forna barnkamma- ren som målaren nu utvalt till arbetsplats åt dem båda, o c h gick in till sin man, där han satt i sitt af tobaksrök fyllda ram.
Gråtande kastade hon sig ned bredvid honom och omfamnade honom, men han strök henne blidt öfver det nu åter rika håret och sade henne, att hon tvärtom skulle glädjas öfver, att hon nu genom sitt ritstift kunde göra deras döda älskling Vasateatern har i sitt senaste program, som den liksom lefvande för dem igen.
21 dennes hade fyllt den trefliga lilla teatersalongen Och så hade hon börjat sitt arbete, det sista med en animerad premiérepublik, utan tvifvel funnit en magnet, som länge kommer att draga.
» Miss innan målaren for.
Visserligen tviflade hon på Helyett », " Wallmarks bearbetning af Boucherons och sig själf i början, men allt eftersom hon fick de dyra dragen klarare fram, växte hennes ifver, hon Audrans treaktsoperett, har den dubbla förtjänsten tänkte ej längre på, om hon kunde eller ej, tänkte af en rätt lustig och underhållande libretto samt en ej på, att när hon var färdig, skulle han resa; mer än vanligt — hvad denna genre åtminstone beträffar — melodiös och behagligt lekande musik.
hennes hand arbetade, hennes ögon glänste, hen- nes kinder voro röda, hennes mun log emot det Lägges så härtill, att Vasateaterns framställning på älskade ansiktet på, papperet framför henne, o c h de flesta händer präglas af god karaktäristik och godt målaren iakttog henne med beundran, nästan med lynne, samt att äfven de vokala prestationerna denna gång gingo bättre än vid de närmast föregående pro- vördnad.
Han såg, hur hennes konstnärssjäl ut- vecklade sig här under hans ledning; han tänkte grammen, är framgången ej svår att förklara.
på, huru hennes lif skulle bli, då han nu snart I titelrollen gjorde fröken Sundqvist sin första en- åter reste.
Här skulle h o n gå, här i detta mörka, tré i ett primadonnaparti på denna scen på ett sätt, ohyggliga, otrefliga hus, dit solen aldrig trängde, som ger goda löften för framtiden.
Spelet var gra- dit aldrig någon gäst kom, här skulle hennes be ciöst, lifligt och väl pointeradt och sångnumren före- gåfning gå under, hon skulle så småningom för- drogos med en visserligen ingalunda betydande röst, slöas och förkväfvas; hon var ej skapad till dock med en vårdnad och smått skalkaktig konst- hustru åt denne tyste, hvardaglige prest, och hon närlighet, som gjorde ett angenämt intryck och buro var ej egnad att sköta en moders kall.
vittne om den utmärkta ledning, under hvilken par- Hon var ämnad att bli konstnärinna, o c h ho- tiet lär vara instuderadt.
Hr Strömberg som den nom hade det blifvit förbehållet att föra henne skenhelige gamle amerikanske presten, miss Helyetts far, gjorde en mycket lustig typ, utan att denna gång ut till hennes rätta bestämmelse, En obetvinglig längtan att föra henne bort grep synnerligen starkt chargera.
Hr Varbergs faiske honom, bort från denna instängda vrå af världen, toreador väckte ock munterhet, liksom fru Lindströms där ögat ej såg längre än till de skymmande drastiskt » spanska » sennora.
Som Manuela, dennas sandkullarne.
dotter, fyllde fröken Johnsson med behag sin plats.
Han drog sakta undan från henne den nu fär- Publikens bifall var högeligen lifligt, och enkan- diga bilden, hvilken hon oupphörligt ville för- nerligen hyllades miss Helyett-Sundqvist med all bättra — ej ett penseldrag mera fick h o n göra önskvärd värme samt massor af blommor.
på den.
Matinéen till förmån för » Arbetsskolan för lytta Och han höll upp den för henne; ja, det var och vanföra », hvilken vi förut omnämnt, gifves om hennes lilla vackra flicka, ej sådan fotografien söndag i Musikaliska akademien, hvarom vi ännu en återgifvit henne, oklar o c h suddig, utan sådan, gång velat påminna.
som hon ännu lefde i sin moders hjärta, och när denna såg de stora mörka barnaögonen — hen- nes egna ögon — le emot sig från papperet, tyckte hon själf, att h o n för andra gången bragt sitt barn till världen.
Då kände hon hans andedräkt på sin kind, och hon hörde hans låga mjuka röst i sitt ö r a: » Följ med mig — här sitter ni o c h kväfs; här är mörkt och instängdt o c h aldrig någon sol — Berättelse för Idun följ med mig; jag lofvar er rykte o c h framgång; om två år är ni konstnärinna! » af Hennes hjärta stannade; med skräck o c h be- rusning i de stora ögonen vände hon sig emot Cecilia B å å t h - H o l m b e r g.
h o n o m; han såg den kamp, hans ord uppväckte, (Forts.) och lade sin fina hand på hennes.
Det var första gången, han så smekande vid- etta var början till en lång följd dagar, de lyck- rörde henne; hon spratt till, men rörde sig icke; ligaste i hennes lif.
Hade de båda senaste åren tankarne stormade på henne, h o n kände en olid- varit mörka o c h sorgetunga, så fann hon nu lig ångest o c h smärta, hvilken liksom koncentre- ersättning.
Hon gjorde sig ej fullt reda för arten rade sig långt inne i hufvudet: hemmet här — af denna, men då han satt där bredvid henne — det var j u dock hennes hem; — minnena af de de två allena i den skumma salen, där de gröna döda — kärleken till de lefvande — den lilla grenarne för fönstren utestängde sol o c h dager, ljushåriga blåögda flickan; hon kände plötsligt en — då han satt där, så olik alla andra män, hon häftig längtan efter ett trycka sitt barn, sitt enda, sett, i sin vårdslöst eleganta sommardräkt med allt för litet älskade i sin famn — o c h mannen, det ljusa, öfver pannan något glesa håret och det den blide, tålige mannen; hon såg honom gå här mjuka skägget kring de vackra läpparne och med ensam, öfvergifven, han, s o m så trofast stått hen- de klara ögonen, s o m hon tyckte sågo rakt igenom ne bi i hennes svåra nöd o c h sjukdom — det henne, fästa på henne med varm beundran, då band henne här med fasta band, men där borta, tyckte hon, att andedräkten nästan förgick henne, världen, södern — den fria sköna — o c h — hon och betagen lyssnade hon till hans lifliga skild- tog ett andetag, s o m o m hon redan kände den ringar om en värld, full af sol o c h blå himmel, friska luften från det blåa medelhafvet.
af starka färger, glans o c h skönhet, våra natur- Här mörker och skugga, där glansen, framför allt målares vårliga sydeuropeiska värld, som hon väl konsten, detta underland, som skulle öppnas för ofta drömt o m, men nu såg lefvande upprullad.
henne, s o m vore hennes — hade han ej lofvat Hon tyckte sig se allt, hvad han skildrade, o c h det, han, målaren, s o m stod där framför henne, hans mjuka milda röst smekte hennes öra, liksom själf en erkänd konstnär — hon behöfde endast de toner hon ännu alltjämt i skymningsstunderna lägga sin hand i hans — han hade j u redan framlockade ur sitt piano.
tagit den.
I en vrå a f världen.
f Men detta allt försvann alldeles, hon glömde nästan bort, att han var där, då hon sedan un- der hans ledning började arbeta.
Dag efter dag satt hon lutad öfver ritbrädet eller framför stafliet; och hon arbetade nästan utan hvila; hon visste ju, att han snart skulle resa — hon tänkte därpå utan att så mycket fästa sig vid, att han, han själf peronligen skulle lemna henne — hon var helt upptagen af det myckna, s o m återstod för F ö r l o f n l n g s - o c h.
v i Men plötsligt drog hon sin hand till sig — — Tysta sågo de på hvarandra; han rörde sig ej ur fläcken, hans genomträngande ögon sågo oaf- vändt in i hennes stora ångestfyllda.
Fönstret stod öppet, syrsorna sjöngo utanför i gräset, o c h suset från kyrkogårdens almar hördes dit i n; då blef hon plötsligt blek, glansen i hennes ögon slocknade, spänningen i hennes drag gaf vika.
Ur suset därute tyckte hon sig i denna afgö- g s e l r i n g a i H A L L B E R G Gösta Berlings saga af Selma Lagerlöf, 2 delar o m tillsammans ungefär 600 sidor o c h bundna i de nu så moderna mjuka banden, expedieras under loppet af nästa vecka till alla dem, som rekvirerat densamma.
Bokhan- delspriset är 6 kronor, men erhålla abonnenter å Idun det i mer än ett hänseende märkliga arbetet för 5 kronor, om rekvisitionen insändes direkt till Iduns Expedition.
Arbetet utgifves på Frithiof Hell- bergs förlag.
På Frithiof Hellbergs förlag utkomma likaledes i nästa vecka följande arbeten, hvilka alla få en synnerligen prydlig utstyrsel, skurna o c h bundna som de äro i moderna mjuka band: S o l s k e n, sagor o c h berättelser för barn af Ave, med 8 helsidsteckningar af Jenny Nyström; pris kartonnerad 3 kr.
M o t v i n d, två noveller af Wilma Lindhé; pris 3 kr.
M i d t i b l a n d o s s, tvänne teckningar ur lifvet af Eva Wigström (Ave); pris 2: 2 5.
V i d a f t o n l a m p a n, noveller af Ernst Lundquist; pris 2: 5 0.
P å o m v ä g a r, berättelser af Anton Giulio Bar- rili, öfvers.
från italienskan af Ellen Nyblom; pris 1: 7 5.
C h i c, rådgifvare för damer i alla toalettfrågor; pris 2 kr.
Ofvanstående arbeten finnas som sagdt att inom loppet af nästa vecka tillgå i alla boklådor i riket.
Frithiof Hellberg, utgifvare af Idun.
I n n e h å l l s f ö r t e e k n i n g: Carolina Östberg; af B.
67.
S.
(Med porträtt.)
— Du är mig när; poem af Daniel Fallström.
— Från kvinnans ar- betsfält; studier frän Stockholms horisont af O. Gullberg.
VIII.
Kvinnan som undervisare.
— Vårt gamla bord; af Ma- ria Nyström.
— Julgranarna; af JV.
K.
S.
— Något om tvätt och tvättanstalter; af Mathilda Langlet.
— På frälsningsestra- den; bilder ur nutidslifvet, tecknade för Idun af Wilh.
Lund- ström.
3: Generalens dotter.
— Bara en liten huskur af Eli- sabet Ström.
Småuotiser från kvinnovärlden.
— Teateroch musik.
— I en vrå af världen; ber.
för Idun at Cecilia Baath- Hohnberg.
(Forts.) T«I — 1 EST-I - » V I A gammalt guld, silfver och juveler uppköpas kon- d r e f l O M S t a n t eller tagas 1 utbyte mot moderna arbeten.
Om gamla saker insändas från landsorten, sändes likvid pr omgående. "
ständigt lager hos J U V E L E R A R randets stund höra en hviskning, en röst, en väl- bekant o c h kär, o c h dock under lång tid nästan hälft förgäten, hennes egen stilla moders röst med det vanliga maningsordet i alla tunga timmar: » plikten framför allt, mitt barn, » o c h hon tyckte, att hennes döda lilla flickas ögon på taflan fram- för henne fått ett bedjande, nästan förskräckt ut- tryck, så som hon mindes dem, sista gången hon såg dem under trädet i skogen, strax innan sjuk- domen grep dem alla.
» Jag kan inte, » sade hon klanglöst; rösten lät brusten; o c h han såg med deltagande o c h en känsla af sorg o c h samvetsagg, hur all den skön- hetsglans, s o m glädjen öfver det lyckade arbetet lagt öfver hennes ansikte, försvann under den våldsamma inre kampen, sliten s o m hon var åt tvänne håll, o c h hur hon med ens såg många år äldre ut.
» Besluta er ej så hastigt, » sade han mildt o c h nästan i en lugnande ton, » tänk på saken, — ett ord till mig, när helst ni vill — jag skall aldrig svika ert förtroende, men mitt löfte till er skall jag hålla — j a g skall förhjälpa er till ett kändt och äradt namn o c h föra er själf ut till ett verk- sammare lif.
Tänk på det!
Ni har mitt ord! » Och då hon hvarken svarade eller rörde sig, räckte han åter ut sin hand.
» Farväl, » sade han sakta o c h dröjande; men hon lade ej sin hand i hans; h o n stirrade utåt, bort till kyrkans hvita vägg, o c h han såg på hen- nes ögon, att hennes hjärna fixerade en enda tanke.
» Farväl, » sade hon med samma klanglösa röst o c h utan alt se efter honom, då han sakta lem- nade rummet.
(Forts.) S T O C K H O L M.
Order från landsorten expedieras omgående.
i J u v e l e r a r H A L L B E R G, S t o c k h o l m,
