# ID: svediakorp-per837
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1891
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 15,926
# sentences: 643
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Qentandls Boiztr.-Akkivb.
N:r 47 (205) Fredagen den 20 november 1891.
Byrå: Prenumerationspris pr kvartal: Redaktör och utgifvare: Idun med Modetidning oeh ko- Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr. FRITHIOF H E L L B E R G.
lorerade planscher - kr.
2.
25 (Aftonbladets nya hus.)
Träffas å byrån kl. 12 — 1.
Idun m.
Modet, utan kol.
pl.
» 1: 85 Prenumer.
sker i landsorten å post- Idun ensam .. - » 1: 20 anstalt, i Stockholm hos redaktion.
Allm.
Telef.
61 47.
Anna Lösnummer-pris: 15 öre.
(vid kompletteringar).
Aimonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » och » Lediga platser » 25 öre för hvarje pabörjadt tiotal atafv.
Utländska annonser 70 öre pr nonp.-rad.
Sandström.
(U f iealism i undervisning hette fröken Anna Sand- ströms första mera bety- dande inlägg i skolfrågor.
Här besannades det, att de minsta böckerna ofta göra största verkan.
Denna lilla broschyr på jämnt hundra sidor var ett uppslag, som samlade de frisinnade krafterna inom vår undervisnings- värld, den var hvad man kallar den tändande gni- stan, den blef en be- kännelseskrift, en kodex för dem, som hittills fam- lat i mörkret, emedan den klart framlade pro- grammet för en naturli- gare undervisning, klart uppvisade bristerna i den gängse metoden och gjorde allt detta på ett sådant sätt, att man märkte, att personlig erfarenhet och en lefvande kärlek till barnet stod bakom de vältaliga orden.
Hvad som framför allt fängs- lade och förvånade var, att den kritiska skärpan här icke uppträdde med någon stötande öfverläg- senhet, att denne förfat- tare, Uffe, som ingen visste, hvem han var, så väl förstod att visa prof på denna takt, som knappast är en nordisk egenskap.
Det var j u visserligen ett system, som framställdes, det var TJtgrifnisig-stid: hvarje helgfri fredag.
4:de årg.
f e.)
många positiva yrkanden som gjordes; här funnos också i motsats mot den surmulna tron, som är så vanlig hos oss, en glad tro och en fast öf- vertygelse, men det var icke en tro, som klädde sig i formelns tvångs- tröja, icke en öfvertygelse, som vistades inom defi- nitionens trånga fängel- semurar och lade en mångfald af föreskrifter till grund för sina påstå- enden, utan författarin- nan besJcref och skil- drade, gaf en bild af hvad hon åsyftade, en bild som på ett underhållande sätt och utan ansträng- ning fäste sig i åhöra- rens minne och i hans fantasi.
H u r u ofta mär- ker man ej hos oss i den literatur, som är afsedd att ge anvisningar och råd, dels frånvaron af all fantasi, all stil, dels också en fruktansvärd ensidighet i de regler, som gifvas: det blir ett visst » enda rätta », ett mönster som framhålles; det som man på andra områden kallar comme il faut, uppträder också här, och följden blir häm- mad frihet för dem, som skola följa dessa teorier.
Jag skulle ej uppe- hållit mig vid detta, om här blott förelegat en stilistisk egendomlighet
B l o t t en enda o l y c k a är sann: D e n — - a f o l y c k a n att ö f v e r v i n n a s.
Ii hos fröken Sandström som författarinna.
Ba- kom detta, att skildra en verklighet för att inskärpa en sats eller aDgifva ett syfte, lig- ger icke blott mycket af hennes personlighet, utan också mycket af det, som gaf hennes framträdande dess stora betydelse.
H o n ser i begreppet och formeln den stora faran för vår tids bildning, i bilden och beskrifningen en återgång till en naturligare uppfattning.
Träffande har hon själf tecknat skillnaden mellan å ena sidan det abstrakta uttrycket, å andra sidan den lefvande skildringen, när hon anfaller läroböckernas språk och den vana, som till följd däraf inrotar sig, att ge som en tillfyllesgörande förklaring en tek- nisk term i stället för verkligheten själf.
Begreppskunskapen, regelinlärandet, defini- tionsplugget, den ensidigt förståndsdöfvande kunskapen äro, hvad Uffe kallar formalism, och hvad hon anfaller.
E j blott som ett pe- dagogiskt misstag bekämpar hon det, utan ock som en rot till karaktärstomhet.
Men det var också något annat fröken Sandström ville med sin bok.
H o n önskade göra barnen mera till män- niskor, än de hittills varit.
H o n ville se de- ras ögon stråla oeh deras munnar le åt nå- got annat än tillfälliga missöden under lek- tionerna, hon ville ej blott höra detta dumma unisona skratt, som åtföljer ett misslyckadt svar, hon ville ha bort denna regements- munterhet, denna regementshållning, som an- ses som skolans » prydnad » och ett tecken på en förträfflig disciplin, men som i själfva verket på hvar och en, som vet, huru myc- ket af barnanaturens friskhet och lif, som försvinner under denna dressyr, verkar som en hemsk skolans själf bekännelse om dess inkompetens för sitt värf och en begrafnings- ståt, där det barnsliga förtroendet, öppen- hjärtigheten och entusiasmen ta obotlig skada.
Grundtanken hos henne blef, att barnet skulle kunna behandlas som förnuftig varelse, skulle kunna lära sig att lyssna, medarbeta, själft fråga och begära upplysningar, om man blott valde ett sådant innehåll och valde en sådan form, att det tilltalade barnets natur, att det talade äfven till dess känsla och fantasi, och medlet härför ansåg Uffe vara den historiska berättelsen och den geografiska skildringen, medan däremot gramniatiserandet borde in- skränkas.
Det är icke utan skäl fröken Sandström behandlat frågan om » lugn i undervisningen ».
H ö r man en af hennes lektioner, förvånas man öfver den behagliga, lugna samtalston, i hvilken hon håller den, och frånvaron af alla särskilda lärargester eller läraruttryck.
Också är hon till sitt yttre uppträdande raka motsatsen till det begrepp, man gör sig om en reformator, hvarunder man gärna förestäl- ler sig en kraftnatur, hvaremot - fröken Sand- ström uppträder med en aristokratisk tillba- kadragenhet, som nästan kunde gälla för blyghet.
V i d ett möte mellan några skolmänniskor kom för någon tid sedan på tal de fordrin- gar, man borde ställa på en lärarinna, hvar- vid någon meddelade, att en engelsk dam härom året gjort en anmärkning mot våra lärarinnor, att de voro mera distinguerade, än som skulle anses riktigt passande i Eng- p. yALERIUS.
land.
V i d den munterhet, som detta yttrande framkallade, anfördes dock, att den uppfatt- ningen, att lärarinnan borde liksom bära en uniform, som utmärkte henne från den öf- riga världen, hade en mängd försvarare.
» Öfverallt, » fortsatte fröken Sandström — ty det var hon som yttrade sig — » är det så.
Facket uppslukar oss, typen skola vi böja oss för, och detta gäller icke blott de ofta anförda exemplen, presten, militären, ämbetsmannen, skollärarinnan, nej, den unga flickan, den unge mannen, alla bemöda sig att få sin uniform, sitt stela mönster att passa och betrakta som vanbördingar alla, som ej vilja krypa i den.
När jag var tjugu år, var jag ' konstig ', därför att jag hade ' in- tressen, nu är jag ' besynnerlig ', därför alt jag har något annat än ' intressen '. » Dessa ord förtjäna att väl ihågkommas.
H u r många ha icke afskräckts från att följa en inre maning och dragningskraft just af sin ängslan för världens » undran » och ut- läggningar.
Sådana slitningar torde också fröken Sandström fått vidkännas.
Jag tän- ker mig en ung dam i den ställning, att hon ej för sin utkomsts skull behöfver arbeta.
Hennes naturliga tillvaro är den bekväma sysslolösheten i ett mjukt soffhörn med en roman i knäet, som man ser afbildad på så många taflor, som föreställa unga eleganta kvinnor.
Men en vacker dag suckar hon med Riickert: Nichts bescheert ist einem Mädchen Als allein Still zu spinnen seines Gltickes Fädchen.
Det där att sitta stilla och spinna lyckans tråd blir ej roligt.
Det är visserligen ett nöje att, om man en dag säger: hvad det vore roligt att resa utomlands, mötas af svaret: ja då packa vi kappsäckarne i morgon, men äf- ven det nöjet att få sina önskningar uppfyll- da blir enformigt.
E n vacker dag tar den unga flickan sitt parti, hon lemnar salongs- damens ställning för att bli den verksamma kvinnan, hon tar ett djärft steg, ty hon vill verksamhet och önskar göra nytta.
Finns bland lduns läsarinnor någon så- dan ung dam — och det torde finnas många — är deras historia troligen ganska jämför- lig med fröken Sandströms.
Lyckan för hen- ne ville dock, att hon egde ett hem, som gyn- nade hennes sträfvanden.
Det är hennes barndomshem, men ej hennes föräldrahem.
D å fadern dog 1 8 5 8, var A n n a Sandström, som är född 1 8 5 4 den 3 september, blott fyra år gammal oeh upptogs då af moderns släk- tingar, öfverste Hagberg och hans syster frö- ken Hagberg.
När fröken Sandström utgaf sin broschyr, kunde hon påräkna det materi- ella stödet här, och strax efter broschyren » Realism i undervisningen », som utkom 1 8 8 2, påbörjades det ännu fortgående tidskrifts- företaget Verdandi, som börjades maj 1 8 8 3, och icke långt därefter grundlade fröken Sandström sin på hennes egna principer fo- tade skola, hvars början tillhör hösten 1 8 8 3.
Det var en hel liten roman, som utspann sig kring det anonyma utgifvandet af » Rea- lism i undervisningen ».
Ingen misstänkte den rätta, ej ens hennes närmare bekanta.
Tänk, hvilken hjärtklappning för en ung dam, att höra ntlysas, att det en viss dag skall bli diskussionsmöte i hennes egen skola om den bok, hon själf författat!
Och hvilka marter att sitta där som åhörarinna och ej våga blanda sig i diskussionen och ofta få höra rätt närgående anmärkningar!
Där satt en gamma] grånad rektor och förklarade ironiskt att, enligt Uffes metod, borde man gå upp själf och räkna alprosorna på Sankt Gott- hard — och hon fick ej svara.
E n annan gång går hon bredvid en lektor, som är stor beundrare af boken, utan att veta hvem som författat den, och bemälte lektor vänder sig mot henne, sägande: » V e t fröken, hvad jag nu är säker på: det är en präktig pappa, som har skrifvit boken, det slår ej fel. » Den, som troget stod vid hennes sida under denna tid, var fröken Runqvist, det var hon, som på södra skolan samlade kring sig sakens vänner, förde ordet och talade omkull både pappor och mammor.
Bland äfventyr från dessa dagar af ifrigt omvändelsenit må också nämnas det tillfälle, då en ung lärarinna af fröken Runqvists vänner plötsligt fick en inspiration och menande utbrast: » A h, j a g förstår, hvem Uffe är, men jag skall ej för- råda hemligheten. » Och fröken Runqvist försökte förgäfves öfvertyga den unga damen, att det ej var någon » han », en han med ci- tationstecken, som var den sannskyldige.
Sedan den tiden, då grunden lades, har verket gått framåt.
Icke blott som skol- föreståndarinna utan äfven som flitig förfat- tarinna i tidskriften Verdandi har Uffe till- lämpat, stadgat och utvecklat sina idéer.
Det brukar elakt sägas om våra skolman, att alla gå de och bära på ett manuskript till lärobok i bröstfickan.
Tyvärr utgör frö- ken Sandström ett undantag härifrån.
Det är dock att hoppas, att tid och krafter skola räcka till, att hon kan ge vår skolungdom, hvad den så väl behöfver, en handbok för historiska studier, som verkligen vore saftigt skildrande och utförligt berättade.
Hellen f Lindgren.
Förbi, / art svenska språk jrd, som i allmänhet vi finnes ett litet ringakta illtför mycket, men hvilket har en så allvarlig och djup betydelse, att v i snarare borde ofta stanna inför detsamma i högtidligt begrundande.
D e t lilla ordet betecknar for oss hvarje smärta, som plågat oss, hvarje glädje vi njutit, hvarje felsteg vi gjort, såsom något framfaret, hvilket ej mera skall och kan k o m m a åter, ej mera göras om.
Absolut afslutande står det emellan oss och det lif, som ligger bakom oss — ett lif, s o m v i kanske i mångt och m y c k e t skulle vilja lefva om, nu då v i på afstånd kunna se det i stort — ej längre s k y m d t af stun- dens detaljer.
D e t uppmäter vår såväl andliga som kroppsliga tillvaro i helt s m å momenter — det är pendeln i vårt lifsur, som v i d hvarje pulsslag knäpper sitt obe- vekliga: förbi, förbi!
H a f v a vi någonsin tänkt på, hvilken in- gripande betydelse det ligger i det lilla o r d e t?
I cn stund af lättsinne begå vi en hand- ling, som v i v i d ett annat tillfälle, när vi k o m m i t till besinning, själfva fördöma och skulle vilja ba ogjord.
O m ö j l i g t!
D e n lig- ger redan bakom oss som en mörk fläck, hvilken vi af oss själfva ej kunna utplåna.
V i kunna utsträcka vår hand för att rädda en medmänniska från fall; vi tveka, vi ha ej för stunden det rätta bjärtelaget.
Men samvetet vaknar, ocb v i se oss om efter den stapplande.
F ö r sent!
D e n rätta stun- den har gått förbi och k o m m e r aldrig åter.
A r efter år kunna ibland gå förbi, utan att vi stanna och se oss tillbaka.
Fram- tiden ligger ännu ljus framför oss, lifvet har ännu så m y c k e t ljuft och gladt att bjuda på.
V i äro som förtrollade och sofva — likasom prinsessan i sagan — bland rosor.
Deras doft slår oss åt hufvudet, och vi slumra in allt djupare och djupare.
Så k o m m e r någonting störande utifrån eller, måhända, inifrån.
K a n s k e stå vi in- for någon stor och ingripande tilldragelse i vårt lif.
V i ruskas upp ur dvalan och börja att se oss omkring.
Ä r det möjligt, att allt detta, som nu ligger bakom oss, gått oss förbi, medan vi sofvo?
H v i l k a välsignelserika insatser i vårt nu så tomma lif hade ej allt detta kunnat göra, om vi tagit vara därpå.
D e n trofaste vännen, som tillvinkar oss ett sista farväl, och efter hvilken v i nu få- fängt sträcka våra armar.
A l l a dessa till- fällen att uppfostra och förädla vår ande.
A l l a dessa portar, genom hvilka det him- melska ljuset strålat ut, och hvilka v i sof- vande gått förbi.
A l l t detta och mycket mera hafva vi lemnat obeaktadt och nu är det för alltid förbi.
I c k e kunna vi lefva o m vårt lif och icke få tillbaka, h v a d vi förlorat, men vi kunna stanna och besinna oss, och v i kunna åter gå framåt med allvarlig föresats, att ej mera k o m m a det lilla ordet » förbi » att som en v e m o d i g dödssång ringa i våra öron.
Sophie En Skiss Linge.
weddingtrip.
af Ebba Lundstedt.
Prisbelönt vid lduns stora pristäfling.
å första lysningsdagen hade farbror Otto kommit fram till den lyckliga fästmön oeh på sitt rättframma, ogenerade sätt stuckit två » femhundralappar » i hennes hand med uttrycklig tillsägelse, att de skulle användas till » en liten bröllopstripp ».
Den unga damen gjorde stora ögon.
En bröllopsresa var något, som hörde till hennes djärfva fantasier före förlofningen; efter den visste hon nog, att en fattig löjtnant ej har råd att bestå sig och sin utkorade en dylik lyx, synnerligast som den utkorade ej medfört större hemgift, än att den nästan gått åt till utstyrseln och bröllopet.
Visserligen var hennes löjtnant en ovanlig löjtnant, en äkta svensk kärnkarl, en praktisk människa, som föraktade att använda sin ledig- het från tjänsten till att idka den jämförelsevis lätta sysselsättningen att ligga på en soffa och vrida sina mustascher och i stället föredrog den vida mer ansträngande befattningen af agent för ett lifför ?äkringsbolag — men i alla hän- delser voro inkomsterna oj öfverdådiga, och dess- utom måste man ju tänka på framtiden.
Så- ledes visste hon, att deras bröllopsresa skulle komma att inskränka sig till den fyra timmars långa järnvägsresan från hennes forna till hen- nes nya hem.
Och nu kommer plötsligt den hedersgubben farbror Otto och låter i en blink alla Europas sevärdheter vifta förbi hennes fantasi, under det han låter de mystiska lap- parne, som förmå göra drömmar till verklighet, vifta förbi hennes ögon.
I egenskap af till- kommande praktisk och hushållsaktig fru ansåg hon sig naturligtvis böra göra några förståndiga invändningar, men var i själfva ver- ket högst belåten öfver, att de förfelade sin verkan.
Gubben förklarade bestämdt: » Ni ska ' resa och därmed punktum! » Och därvid blef det.
Att de skulle resa var således en afgjord sak; men hvart?
Den unga frun svärmade för Italien och Rivieran, den äkte mannen däremot för Paris; båda slutade med att gifva vika, den ene för den andra, och så stod man i alla fall på samma punkt.
Tills vidare bestämdes, att de skulle styra kosan till Göteborg för att besöka en kusin och barndomsvän till löjtnanten, lektor Gustaf Helmer.
De båda kusinerna, som voro uppfostrade tillsammans och hvarandra varmt tillgifna, hade ej råkats sedan lektor Helmers bröllop för åtta år sedan.
Tråkigt nog hade denne ej kunnat infinna sig på kusinens bröl- lop, emedan han varit hindrad af den samtidigt inträffande studentexamen.
Nu var det därför med så mycket större glädje man å ömse sidor emotsåg det väntade sammanträffandet.
Från lektorn hade såsom svar å löjtnantens bref några dagar före bröllopet ankommit följande: » Hedersbror!
Min hustru och jag hjärtligt glada öfver att få emottaga eder i vårt enkla hem!
(Hvilket jag hoppas du visste förut!)
Min Maria talar med förtjusning om att få göra Ellens be- kantskap, hon är redan alldeles betagen i hen- nes porträtt (detta naiva tillägg får du skrifva på min hustrus räkning!
), och hon har högtid- ligen förklarat, att du hädanefter får en svår medtäflare om hennes kärlek i din egen hustru.
Hoppas, att ni nu gifva eder ro att stanna här någon tid, fastän vi ej ha annat nöje att er- bjuda er än vårt — jag vågar icke säga an- genäma — sällskap.
Käre, gamle vän, hvad jag gläder mig åt att få upplifva minnena från den gamla goda tiden!
Jag tänker dessa dagar riktigt » slå mig lös »; det blir mina ferier, ty sedan blir jag upptagen hela sommaren af ett tämligen drygt öfversättningsarbete, som måste vara färdigt innan höstterminens början.
Telefonera eller skrif och underrätta, med hvilket tåg ni komma!
Hjärtliga helsningar till dig och din hustru från oss samtliga, småt- tingarne icke förglömmandes!
Välkomna!
Vännen Gustaf Helmer.
P.
S.
Min hustru känner sig storliga be- kymrad, öfver att hon, till följd af vissa om- ständigheter, ej kan visa sig i sin fördelakti- gaste dager.
Det kvinliga koketteriet, min bror! » * * * I de nygiftas lilla hem trippade fru Ellen fram och tillbaka mellan den tämligen stora koffert, som skulle utgöra hennes packning för resan, och den vida mindre, som skulle in- rymma hennes gemåls mera blygsamma effekter.
Man kunde tydligen märka, att det var ett synnerligen maktpåliggande arbete hon åtagit sig, ty hon såg ofantligt viktig ut, när hon, med minen hos en konstdomare, som bedömer en tafla, pröfvande lät sina blickar öfverfara två klädningar, en grön och en sandfärgad, som lågo utbredda på soffan.
En af dem må- ste lemnas hemma — det var ett bedröfligt f a k t u m — m e n hvilken?
Den gröna var vack- rare, den sandfärgade mera modern- Om hon skulle försöka att få ned den ena i Karls kof- fert.
I hennes lågo sakerna packade som tredje klassens passagerare på en emigrantbåt.
Det var en idé i Och så gnolade hon på kupletterna ur » Stabstrumpetaren »: » När se ' n jag fullväxt var och långa kjolar bar » — det går ju förträffligt!
— » då var det slut med lek och kyssar, spratt och ».
.
.
aj, aj, aj, min tea- terkikare, den höll jag på att glömma!
Om vi möjligen komma till Paris.
.
.
» tills Kalle se jag fick i militäriskt skick, ty då blef långa karfn mitt lilla lindebarn. » Se så där, ja, då skulle det vara färdigt nu!
Jag måste verkligen säga, att jag varit ganska kvick. » Och så gnolade hon igen: » Då händer det väl så, som oftast det plär gå, ' man vinner på bazarn.
.
.
» » Ett litet lindebarn, » ifyllde en kraftig bas- röst.
» Usch, var det du, Karl!
de mig! » Hvad du skräm- » Hör du, hvad är det på för bazar, man köper dylika lyxartiklar? » Han drog henne retsamt i den lilla locken bakom örat.
» Låt mig vara, Karl, jag har verkligen inte tid, » muttrade .hon och retirerade ut i köket.
Tåget hade stannat på perrongen, löjtnant Helmer stod just i begrepp att hjälpa ned sin hustru, då han hörde Gustaf Helmers välbe- kanta stämma: » Välkomna, käraste vänner.
Jag började nästan ^frukta, att ni inte voro med, eftersom jag inte såg till er! » Karl vände sig om.
Var denne allvarsamme man med de sjukliga dragen hans barndomsvän, den muntre Gustaf Helmer?
Han häpnade öfver den för- ändring kusinens utseende undergått.
I ett ögonblick stod det klart för honom, att det var näringsbekymmer, som ristat dessa fåror i hans drag oeh ur dem utplånat den forna glädtigheten.
Han visste, att vännen hade haft det, som man säger, » smått », ty en stor del af hans lön gick åt att betala gamla skulder från universitetstiden; men Gustaf hade i sina bref sällan talat om sina penningbekymmer, förmodligen för att ej bedröfva kusinen, då han visste, att denne skulle plågas af att veta sig oförmögen att bistå honom.
» Du känner inte igen mig? » sade lektor Helmer, vemodigt småleende.
» Nej, nej, jag har nog förändrat mig, sedan vi träffades.
Dessutom låg jag svårt sjuk i blindtarmin- flammation i våras, och jag har aldrig repat mig sedan dess. » Karl presenterade sin hustru.
» Karl har så mycket talat om lektor Helmer, att det nästan förefaller mig, som om vi vore gamla bekanta, » sade Ellen.
» Jaså, brukar han tala om mig? » Hans ögon lyste.
» Då har han väl tygat till mig, kan jag tro? » » Nej, han har sagt så mycket vackra saker om er, att jag fått en oerhörd respekt för edra fullkomligheter, » svarade Ellen, liksom tvekande, om hon vågade skämta med honom.
Helmer smålog hjärtligt.
» Nej, nu måste vi skynda oss hem, innan steken bränns vid!
Min hustru skulle aldrig förlåta mig, om fru Ellen finge en dålig tanke om hennes skicklighet i kokkonsten. » De stego i en droska, som skulle föra dem till Helmers bostad.
» Bor du långt bort? » frågade Karl.
» Halfvägs till Rom, käre bror.
Apropos, ni fundera ju på att resa till Italien? » » Eller Paris, » skyndade sig Ellen att infalla.
» Det måtte vara härligt att resa, » sade lek- torn med en half suck.
Karl teg.
Han kände sig pinsamt berörd.
» Gösta och jag hafva sprakat om ett och annat, » svarade han undvikande.
» Vet du, Karl, nu har jag helt oeh hållet förlorat lusten för den där utrikes resan! » ut- ropade hon plötsligt.
» Jag blir förargad, bara jag tänker på den. » » Nä du, Rydén, som fått platsen efter Bergström! » utropade lektorn plötsligt, hvarpå herrarne fördjupade sig i ett, samtal om saker, som gemensamt intresserade dem.
» Hvad nu då? » » Jo, när jag tänker på Gösta och Maria, som få sträfva dag ut och dag in och ändå inte ha råd att förskaffa sig ett så ringa nöje som att få komma ut på landet en vecka un- der sommaren, så tycker jag, att det är rik- tigt syndigt, att vi ska ' kasta bort så mycket pengar på ett onödigt nöje, » snyftade hon.
» Jag Jean inte resa, Karl; jag skulle inte ha någon ro på hela resan. » * * * Lektor Helmers bebodde en våning om fyra rum tre trappor upp på — gatan.
Rummen voro små och mycket enkelt möblerade, men öfver det hela hvilade en prägel af smak oeh ordningssinne, som gjorde ett behagligt intryck.
Eru Maria var en liten kvinna med ett blekt, något sorgbundet ansikte ocb vackra, bruna ögon.
Hon föreföll till en början litet tyst och tillbakadragen, men snart rycktes hon med i samtalet, och Ellen märkte, att hon, trots sitt blygsamma uppträdande, var i besittning af en ingalunda vanlig bildning.
Eftermiddagen förflöt under förtroligt sam- språk.
Ellen kände sig genast dragen till Maria, och denna å sin sida tyckte mycket om Ellens hurtiga oeh öppenhjärtiga sätt.
Ehuru fru Helmer ogärna talade om sina sorger, förstod dock Ellen af ett och annat yttrande, att de båda makarnas åttaåriga äktenskap varit en följd af bekymmer och umbäranden.
Maria talade om sin man nästan med hänryckning.
» Ingen kan vara tillsamman med honom, utan att beundra honom, » sade hon med rö- rande naivitet.
Efter kvällsvarden gingo herrarne in i lek- torns rum, Maria hade något att bestyra i köket, och Ellen blef en stund lemnad ensam med äldste sonen, den sjuårige Rolf, ett stillsamt och brådmoget barn med moderns mörka ögon.
Han satt en stund tyst och såg på Ellen; därpå utbrast han plötsligt: » Hvad tant ser glad ut!
Brukar tant aldrig gråta? » » Åhjo, det händer nog, käre Rolf. » » Min mamma hon gråter ibland, men inte när pappa ser det, för då blir pappa ledsen. » » Var pappa mycket sjuk i våras? » frågade Ellen.
» Ja, doktorn trodde, han skulle dö, men det ville inte Gud, ocb så blef pappa bättre, men mamma är så rädd, att han skall bli sjuk igen, för han sitter jämt oppe om nätterna oeh skrifver, fast doktorn har sagt, att han inte får det.
Doktorn har sagt, att han måste vara på landet; men det kostar så mycket, ser tant.
Brukar tant bo på landet? » » Ja, jag är uppfödd på landet. » Rolf såg nästan beundrande på tanten från landet.
» Det måtte vara lifvadt att bo på landet, » sade han långsamt och såg fundersam ut.
Ellen kände liksom ett styng i hjärtat.
Det var samma tonfall, som när fadren sagt: » Det måtte vara härligt att resa. » » Jag tror Rolf riktigt slagit upp sin språk- låda för tant Ellen, » sade modern, som just nu inkom.
» Nu är det tid för gunstig herrn att gå till sängs. » Rolf tog godnatt och gick, och Ellen följde snart hans exempel.
* När löjtnant Helmer två timmar därefter kom in till sin hustru, låg hon ännu vaken.
» Sofver du inte än? » frågade han förvånad.
» Nej, jag kan inte sofva, » svarade hon sakta.
Hon märkte, att mannen såg allvarsam och nedslagen ut.
» Hvarför är du ledsen? » » Men, min egen älskling, om vi också stanna hemma, så blir det ju inte bättre för det? » » Jo, det blir det visst, för ser du, nu har jag beslutat, att Helmer ska ' ha de där gamla pengarne.
Jag blir inte lugn, förrän jag blir af med dem. » » Ellen, du är en krona bland hustrur, » sade Helmer rörd.
» Men hvad skall farbror Otto säga?
» » Honom åta ' r jag mig.
Han är förtjust i allt, hvad jag gör, » svarade hon med själf- känsla.
» Men jag är rädd, att Gösta kommer att göra svårigheter.
Han är sä ömtålig, » sade löjtnanten tvekande.
» Nej, nu skall du få höra, jag har tänkt ut det så bra.
I morgon reser du ut till skär- gården och där hyr du en liten villa eller fiskarstuga eller någonting annat ' beboeligt ', och så säger du åt Gösta, att vi ändrat oss, och att vi föredraga att andas hafsluft fram- för att flacka omkring på ett järnvägståg.
Men vi tycka naturligtvis, att det är afskyvärdt att bo därute ensamma, hvarför du föreslår dem att flytta till oss öfver sommaren; vi ha ju rum till öfverlopps, • och dessutom vore det så utmärkt bra, om jag finge låna deras jungfru, förstår du.
När vi sedan måste hem för vår tjänstgöring, så kunna de ju stanna kvar, efter- som vi i alla fall hyrt för hela sommaren.
Och sedan hade jag tänkt, att det som blir öfver af pengarne kan jag ge som faddergåfva åt den lilla väntade.
Då kan det ju ej vara sårande att taga emot, eller hur? » Karls enda svar var en kyss.
Ellens plan lyckades fullständigt.
Hon hade den tillfredsställelsen att se Gösta så små- ningom återvinna helsa oeh krafter, och Marias tacksamhet var hennes belöning och en rik ersättning för den inställda resan.
En dag efter deras hemkomst frän vestkusten kom en af Karls kamrater på be3ök.
» Nå, ni ha väl varit både i Rom oeh Jeru- salem? » frågade han.
» V i voro på väg, men vi kommo inte längre än till S — ön, » svarade Karl.
» Har ni inte varit utrikes? » sade löjtnant K.
förvånad.
» Nej, min hustru gjorde slut på alla våra respengar på en basar », fortsatte löjtnant Hel- mer hemlighetsfullt.
» Gyekelmakare! » » Rena allvaret, bästa bror.
Fråga henne själf.
Dyrt var det — men så vann hon också högsta vinsten, » sade han innerligt och slog armen om sin hustrus lif.
— Q2$gD — Sen tilf, att Idun med Modetidning finnes hos alla edra bekanta!
Otto Lincivalls SyTt&gt;elxörsixsillca.el Julklappar.
id den stora högtid, som nu tillstundar, förekommer det vackra bruket, att man gifver hvarandra gåfvor såsom, jag älskar att tro det, en påminnelse om den största af alla Guds gåfvor till oss människobarn — Kristus, vår frälsare.
Om nu både gifvaren och den, som mottager gåfvan, ginge ut från denna åsikt, hur olika blefve icke då allas sinnesstämmning!
Med hvilken glädje skulle man icke gifva oeh med hvilken tacksamhet mottaga t. o. m. den enklaste gåfva!
Tyvärr har dock denna sköna sedvänja urar- tat tin blott ett tomt bruk, som för de flesta ieke eger någon djupare ' betydelse.
I sanniDg en sorglig erfarenhet, då man betänker, hur mycken tid och omsorg man oftast använder vid anskaffandet och förfärdigandet af dessa julgåfvor!
Underligt vore emellertid, om ieke tanken hos en eller annan därvid dock någon gång skulle taga den rätta riktningen!
Den, som ämnar bortgifva julgåfvor, bör i första rummet beräkna, hur stor summa han eller hon har tillfälle att afsätta därtill, att icke utgifterna genom en mängd obetänksamma inköp komma att öfverskrida tillgångarna.
Det är visserligen vackert att gifva, men det är icke dess mindre en oafvislig plikt att göra sig reda för, hvad man har råd till eller icke, att man icke i stället för att glädja och gagna skadar sig själf och andra.
Man kan ju, om man så vill, hafva i beredskap så att säga en reservfond af 5, 10, 20 kr.
eller därutöfver, na- turligtvis i öfverensstämmelse med den först afsatta summan, om denna ej skulle förslå.
Utöfver detta tillskott skall man dock fast be- sluta att icke gå, hvilka lockande eller bedå- rande saker af allehanda slag man än kan få skåda, tydligen utställda och ordnade på det mest i ögonen fallande sätt för att snärja en köplysten allmänhet.
När man hunnit därhän, att man har jul- klappssumman gifven, bör man efter bästa för- stånd och om så behöfves i samråd med andra söka anskaffa julgåfvor efter hvars oeh ens olika smak och behof.
Ja, äfvenledes efter hvars och ens olika förmögenhetsvilkor och ställning i samhället, ty hvad som kan vara lämpligt för personer med större inkomster, vidsträcktare umgänge, komfortablare hem etc. blir ovilkorligen i högsta grad olämpligt i en familj med mindre tillgångar oeh mera obemärkt ställning i samhället.
Skulle man, hvilket alltför väl är troligt, synnerligast för stadsbon, frapperas af något » extra fint » i hvad genre det vara må, bör man ej köpa det genast, utan ålägga sig betänketid, om än aldrig så kort, man kunde eljes blifva ångerköpt; ett ögon- blickligt tycke förgår ju vanligen så snart!
Såsom ledning vid bestämmandet af julpre- senter, de må nu köpas eller förfärdigas i hemmet, kan man begagna sig af s. k.
» jul- klappslistor », d. v. s. hvar och en lemnar en förteckning på hvad han önskar sig, och gifvaren har att utvälja, det han finner lämpligast och förenligast med sin kassa.
Detta är oveder- sägligen ganska praktiskt, ty ofta ser man per- soner gå från butik till butik, obeslutsamma och villrådiga om hvad de skola köpa; och ofta låta de till sist slumpen bestämma, göra de mest okloka oeh besatta inköp till föga fromma och glädje.
Må vi blott vara anspråkslösa i våra önsk- ningar och icke genom oförståndiga och öfver- drifna fordringar framkalla bekymmer för den, som skall anskaffa det som åstundas!
Den bestämda summan visar sig t. ex. otillräcklig, r e k o m m e n d e r a r sitt n y a v ä l s o r t e r a d e l a g e r a f S y b e h ö r s a m t a r t i k - H a m n g a t a n 1 4, midt för Kungsträdgården, Allm.
Telefon 76 17. lar för d a m - o c h b a r n b e k l ä d n a d.
g p f ~ Order t i l l landsorten expedieras mot postförskott eller iärnvägsefterkraf.
men hellre än att en eller annans förväntningar skola besvikas, anskaffar familjefadern erforder- liga medel, kanske dock på bekostnad af sin julefrid i världsligt afseende, ty ingen annan utväg än skuldsättning stod honom till buds.
Och, hvem vet, kanske första steget därvid togs mot framtida obestånd!
Hvad som dock utan öfverdrift kan påstås är, att skuldsättning alltid medför bekymmer, trassel och oreda.
Må vi därför vara nöjda äfven med mindre dyrbara gåfvor, hvilka kunna gifvas med gladt hjärta och lätt sinne, icke inleda våra närmaste i frestelse att gå längre, än hvad rätt och skäligt är, hvarigenom vi åsamka oss en svår skuld, som kanske sent eller aldrig kan gäldas!
Frida 1 et var i flyttningsveckan.
Kommissions- kontoren voro fullpackade af tjänstesö- kände utaf nära nog alla åldrar.
De stodo packade i ingångarna; och ända ut på gatan sträckte sig en kö af dem, som ej i tid infunnit sig och fått plats därinne i mottag- ningsrummet.
M ä n och kvinnor om hvart- annat.
Mustigt skämt hördes, råa knuffar utdelades.
Skratt, som skulle ljuda muntert, men som ofta lät som ett ångestskri.
™ Natten tillstundade.
platser!
C H U M A C H Till » Grabbens Gärde » sträcka de oftast sina vandringar.
D e gamla eller sjuka där lefva sitt tunga ensliga lif, i hvilket åsynen af de unga flickorna med sin kärleksfulla blomstergärd utgör veckans ljuspunkt.
antagliga Inskrifven medlem erlägger en årsafgift af tre kr.
oeh eger då tillgång till alla omnämn- da afdelningar äfvensom till de språkkurser, tillsvidare i engelska, som af föreningen äro anordnade.
Denna omfattande förening, hvilken endast under fem år existerat i Sverige, har, såsom så mycket annat stort och andligt godt, upp- kommit i England, där den redan år 1 8 5 5 bildades af den lika så inflytelserika som varmhjärtade lady Kinnaird.
Så har det gått år ifrån år.
Unga friska oförderfvade kvinnor ha tanklöst gifvit sig upp till hufvudstaden eller andra städer, och få af dem äro de, som ej, de flesta af oerfarenhet, åtminstone snuddat vid lasten.
Vår på sitt område lika nitiska och offer- villiga fru Andersson-Meijerhelm reste för några år sedan ut för att på nära håll lära känna det storartade företaget, hvilket sedan genom hennes outtröttliga bemödanden vunnit insteg och tillkämpat sig en allt mera fast och aktad ställning i vårt fädernesland, hvars medlemmar, när de en gång få ögonen öppna för något stort moraliskt godt, som på sam- ma gång eger mycken praktisk betydelse, förvisso skola vara redobogna att, hvar och en i sin stad, hjälpa och understödja.
Men på senare år har en möjlighet till ett bättre förhållande inträdt.
D e t var under flyttningsveckan i år.
I en ljus, varm, hemtreflig och rymlig lo- kal satt en samling, skenbarligen unga främ- lingar från landsorten.
D e åhörde ett före- drag — en enkel beskrifning på de faror och frestelser, som i en stad möta den med dess förhållanden obekante.
Talet bestod af prak- tiska vinkar och underrättelser, af uppma- ning till mod, hopp och förtröstan.
A f råd om ekonomisk hjälp för dem, som önskade återvända till mången gång obetänksamt lem- nade hem.
I landsorten böra isynnerhet prester, hus- mödrar och personer, som kunna » nå » utflyt- tande ungdom, lära dessa att finna vägen till » K.
F.
U.
K.
», som har filialafdelningar i flere af våra svenska städer, där de blifva hjärtligt emottagna och omfattade, där de se- dan kunna ingå som » gäster » och därvid den första tiden komma i åtnjutande af alla ofvannämnda förmåner för att sedan, när de blifvit hemmastadda, om de så önska, kvarstå som årsmedlemmar.
U n g a flickor ur mera lyckligt lottade klas- ser serverade sedan vänligt och gladt kaffe och gjorde sig samtalsvis underrättade om de tjänstsökandes förhållanden och fordringar.
D e t var i det nya vackra hemmet för » Kristliga föreningen af unga kvinnor », cen- tralt, fritt och sundt beläget i ena hörnvånin- gen invid Berzelii park, Arsenalsgatan 2.
Ofvannämnda gren af föreningens verksam- het var den, som under nämnda vecka var mest tagen i anspråk.
Laura Men föreningen verkar med stor framgång äfven på många andra områden.
Den står i samband med hela världen och har ett ge- mensamt ' igenkänningstecken — här i Sverige dessutom ett, uteslutande svenskt.
ringaste aning om, att dessa ej rätt och väl användas.
En sparbanksbok med en fem- eller S Ä n n u inga Rörande och vacker är den s. k.
» blomster- missionen », bestående af unga damer, hvilka hvarje söndag mellan 1 — 2 samlas i förenin- gens lokal, dit de medhafva, eller därifrån de föra med sig de blommor, som i sjukhemmen äro så ifrigt efterlängtade.
H v a d blef det af dem alla dessa unga, helst kvinnor från landet, så hjälplösa med ringa eller inga medel till förlängdt uppehälle i en stad, där allt var dem främmande, där de ej möttes af en hjälpsam, oegennyttig hand, som skulle kunna hålla dem tillbaka från alla de lurande, rofgiriga grepp, som redan sträcktes emot dem — och med visshet skulle draga många af dem nedåt!
Vårt tjänstfolk böra vi framför allt gifva starka, nyttiga saker och aldrig för egen be- kvämlighets skull gifva penningar, där vi hafva K o n g l.
Hoflevertmtör.
Bönemöten e g a äfven rum, i hvilka de, som hafva sin håg riktad däråt, få deltaga.
Hvarje vecka sammanträder den sy- eller arbetsförening, hvars arbetsinkomst vid försälj- ning tillfaller föreningen.
Ett stort godt.
Man kan med all säkerhet lika väl glädja ett barn med en gåfva, som kostar 1 ä 2 kr., som med en till 10 kr:s värde, blott det icke från skallrans period blifvit bortskämdt med dyrbara leksaker och lyx i den vägen, ty då kanske det kan falla sig rätt svårt vid ett senare skede att med t. ex. ett förkläde eller med ett par af mamma själf stickade strumpor tillfredsställa en dylik liten en.
Barn böra ock vänjas till att icke blott gifva, där de kunna hafva utsikt till gengåfvor, utan äfven där ett utbyte ej kan ifrågakomma, emedan frön till själfviskhet och beräkning så lätt kunna rotfasta sig och spira upp.
.
Vissa dagar i månaden äro anslagna till literära samkväm, andra till musiliaftnar, vid hvilka ganska framstående förmågor stundom låta höra sig.
N.
N. v Hur mycket talas och skrifves ej om och mot nutidens ungdom, hur fordrande, hur bort- skämd den är — men hvar söka roten och upphofvet om ej i föråldras vaghet, i föräldra- fåfänga?
Oeh den ådagalögges ej minst vid valet af julgåfvorna.
Hvarje far, hvarje mor, ja, alla vilja ju så gärna glädja de små, men må det blott ske med urskilnning!
Föräldrar finnas, som icke kunna neka sina små någon- ting; önskningar, som knappt kunna uttalas, skola uppfyllas, deras barn skola ha fullt ut lika dyrbara julgåfvor som andras, utan afse- ende på olika tillgångar.
Här borde modern vara förståndig och ej genom svaghet och efter- gifvenhet lägga grunden till framtida bekymmer, ty barnens anspråk skola med all säkerhet stegras år från år.
De kära små förstå ju ej faran, det är ju själfklart, men föräldrarne böra göra det och med förstånd förebygga ett farligt ondt, som i annat fall förr eller senare blir slutföljden och både deras och barnens straff, nämligen oförnöjsamhet och otack.
W Hvarje afton kl. mellan 6 och 9 är det varma, upplysta hemmet redo att emottaga de flickor, hvilka, i saknad af egna hem, längta efter en plats, där de, med sina arbe- ten, under åhörande af god fängslande lektyr eller samtal och någon gång musik finna afledning för ett » utelif », som verkar enerve- rande och förslöande, då det blifvit till vana.
H ä r erhålla de äfven på kvällen för en af- gift af 10 öre sitt te.
Och till sist låtom oss alla, stora och små, gamla och unga, komma öfverens om att med tacksamma hjärtan mottaga, hvad kärlek, vän- skap eller erkänsla låta komma på vår lott, samt göra hvad vi kunna, för att glädje och frid må mötas i allas våra hem!
Personer med mindre tillgångar böra akta sig för att köpa en mängd billiga, snart sagdt onyttiga presenter, nyheter för dagen, som kanske rätt snart ställas undan för att icke » stå och skräpa ».
Hvad har egentligen nyttan eller glädjen varit med allt detta?
Nej, köp hellre helt enkelt ett vackert, praktiskt förkläde (icke ett sådant af idel sidenband oeh spetsar, som inom kort ser, förlåt mig, trasgrannt ut), ett par strumpor, vantar, handskar, en ylletröja eller något dylikt.
Den, som ej föredrager en sådan verkligen nyttig gåfva framför t. ex. bil- liga simpla solfjädrar, medaljonger, armband, kedjor och annat sådant i samma stil, är bra oförståndig.
Skulle familjen bestå af många medlemmar — hvarför icke då hellre slå ihop julpengarne, om sådant låter sig göra, och köpa en eller ett par reela saker till hvar och en, i stället för att hvarje medlem kommer med ett helt fång småsaker att dela u t?
Äldre personer böra väl ej som barnen af oförstånd se på mängden af julgåfvorna, utan på dessas praktiska värde.
C.
Kvinnor, som lemna landet och i främman- de världsdelar eller länder söka sin lycka, erhålla rekommendationer till föreningar med hvilka » K.
F.
U.
K.
» står i skriftlig förbin- delse, och ega utländingar samma förmån i vårt land.
tiokrona som grundplåt bör vara en väl- kommen julgåfva för en tjänare.
Må vi ej heller i vår själfviska äflan för våra närmaste och i omsorgen om vårt eget hem glömma de fattiga, de sjuke och nödli- dande, som behöfva tröst och hjälp!
Må vi, såvidt möjligt är, sprida glädje i någon hydda, i något hjärta, ihågkommande Kristi egna ord till oss: » Det I hafven gjort den ringaste, det hafven I ock gjort mig. » E R (För (H u s Sveriges m ö d r a r!
Spisbröd Fitinghoff.
Bidrag i alla ämnen mottagas med tacksamhet.
j Cakes o. Biscuits försändes öfver hela riket.
S T O C K H O L M, 17 Norrlandsgatan 17.
Iduns julklappsbazar.
(Forts.) VII.
Brickhållare i form af ett staffli.
(Gåfva till mamma af bror och syster).
Ett enkelt trästaffli af 160 cm.
höjd, som målas, siras med sniderier eller på annat sätt prydes, utgör grandställningen, Framtill, på en höjd af 60 cm.
från golfvet, vid- fästes en tvärslå, af l \ cm.
tjocklek och 8 cm.
bredd, på hvilken brickorna komma att hvila.
Nu göres af oblekt linne, javastramalj eller dylikt, en fyrkant af tvärslåns längd och så bred som största brickan.
Antingen öfverbroderas hela ytan med kantbroderi och midtelparli eller och med endast kantbroderi.
I det senare fallet förfärdigas af samma material två band af 7 ä 8 cm.
bredd och långa som den tomma ytan mellan kantbro- derierna, tvärs öfver räknadt, hvarefter banden upptill och nedtill fastgöras på ett afslånd ifrån hvarandra af circa 20 cm.
Denna behållare göres för att däri bevara någon liten, finare bricka.
Den stora fyrkanten fodras, förses med snöre i kanten samt upptill med 2 ögglor, med hvilka väskan fastknäppes på motsvarande knappar eller krokar på staffliet.
Nertill fastgöres väskans kant med möbelstift vid tvärslåns ytterkant.
Kaima.
* VIII.
Ett dockhem.
(Att förfärdigas af en eller flere gossar omkring 12 år och att skänkas till en yngre syster.)
En aflång papp- eller helst trä- ask, cirka 50 cm.
hög, anskaffas.
Locket tages bort, och lådan lägges på ena långsidan.
- Denna bildar då golf till dockhuset.
Af locket sågar man af en 19 cm.
lång o c h 29 cm.
bred bit (som således är nästan lika stor som en kort- sida), och med detta stycke delar man lådan i två rum.
Men innan denna vägg fastlimmas, så- gas med löfsåg en öppning, lagom stor till dörr midt på skifvan.
Dessutom sågas på bakväggen till huset,8 cm.
från hvardera kortväggen och 8 cm.
från golfvet, tvänne öppningar, 17 cm.
höga och 8 cm.
breda.
De skola bli fönster.
Glas, som alldeles passar in, får man för nå- gra öre hos glasmästarn.
Vid fastsättandet af rutorna tillgår sålunda: Man täljer först 4 tunna träribbor 1 cm breda, 19 cm.
långa,och sedan 8 lika breda men endast 4 c m.
i längd.
Två af de långa och •£ af de korta hvitmålas (eller krilas) och limmas se- dan fast på glaset som fönsterkors, dock så att 1 cm.
af ribborna blir öfver på alla sidor af gla- sen.
När detta torkat, strykes lim på de öfver- skjutande delarne af ribborna, och glaset passas in i sin öppning, då ribborna naturligtvis fästa ' vid väggen.
De omålade ribborna fästas på lik- nande sätt på andra sidan af glaset.
Därefter hvitmålas taket eller öfverklistras med glansigt hvitt papper.
Väggarne tapetseras med småblommigt kulört papper, och öfverst vid taket limmas en smal remsa guldpapper.
Kakelugnar gör man af visitkortskartong på så sätt, att man klipper däraf ett stycke 30 cm.
långt och 10 cm.
bredt.
På båda långsidorna viker man in 1 c m.
Detsamma med ena kortsidan, men här gör man några små klipp i invikningen, ty sist böjer man kartongen i form af en half cylinder och inpassar den i hörnet vid skiljeväggen.
Kortsidans invik- ning limmas fast vid golfvet och långsidornas vid väggarne.
Till kakelugnsluckor klipper man 2 små bitar guldpapper, och limmar dem lagom högt upp på kakelugnen.
Till snedtak på huset användes någorlunda styf papp.
Ett stycke skares 70 cm.
långt och 30 cm.
bredt och vikes på midten af långsidan.
Där- efter fastlimmas det så, att den öppna sidan af lådan blir en gafvel.
Låt 5 cm.
af papptaket skjuta öfver lådans kant på hvar sida.
Till bakvägg på vinden sågas och inpassas en bit trä, eller också skares den af papp, och där insattes en liten fönsterruta på ofvan nämnda sätt.
Möbler af lagom storlek löfsågas af gossarne och betsas med valnötsbets o c h fernissas.
Det ena rummet inredes till förmak, det andra till sängkammare o c h af vinden blir kök.
Ber man sen mamma eller stora syster riktigt vackert, så hjälper hon bestämdt till med alt spi- ka på mattor, hänga upp gardiner för fönster och dörrar, stoppa möblerna och först och främst skaffa några passande dockor, helst de minsta lilleputterna.
Utanpå målas huset grönt, blått eller rödt, s o m man vill.
P å taket utritas tegel o c h rödmålas.
Skorsten o c h takrännor kunna lätt göras på egen hand, och så är dockhemmet färdigt att lackas in och hemtas af j u l b o c k e n!
Tänk, hvad syster skall bli glad!
Målarkladd.
Jk .. IX.
Vackra blomsterställ kunna förfärdigas utaf ank- eller hönsägg.
Fyra ägg utblåsas, och de öfre topparne afklippas varligt litet om sender, tills hå- len bli runda, kanterna jämna och ungefär en tredjedel af äggens höjd bortklippts.
Sedan de torkat, målas de invändigt t. ex. med röd olje- färg.
Utvändigt kunna de bibehålla sin naturliga färg med en liten tuschritning eller blombukett på ena sidan; den öfre kanten bestrykes med guld- brons.
Vill man måla yttersidan i grågrön eller ljusblå botten, bör innersidan hållas i samma färgton, fastän mörkare.
Det inre rödt med ytter- sidan i svart oljefärg, med kinesiska figurer i guldbrons (blandad med bronstinktur) ser äfven prydligt ut.
I senare fall skall det dock fernis- sas.
Nu hoplimmas tre af äggen litet utåtlulade, det fjärde i midten ofvanpå de andra tre.
En svarfvad, bronserad träkula fastlimmas under hvarje ägg såsom fötter.
Om man sätter tre bron- serade träkulor under ett ägg, så får man en en- kel, prydlig blomstervas passande till violer etc. Ljungblomma.
* X.
Japanska bamburbYsarbeten.
Utan snickarens hjälp kunna med skrufvar dessa rör lätt ihopfo- gas till småbord med plyschklädd skifva; eldskär- mar med i hörnen fastbundet broderi i japansk stil; fönsterskärmar; staffli; not- o c h tidningshål- lare i form af ett staffli med halföppen utbrode- rad portfölj; blomställning, tre olika höga rör sammanbundna, på hvarje af de öfre spetsarna en rund träskifva för blomkrukan.
Observeras bör, att röret lätt spricker, så att vid borrningen bör användas s. k. drill- eller centrumborr.
M.
N. XI.
Stänkarbeten.
På föremålet, som skall de- koreras (portföljer, asklock o.
d.
), fästes med fina nålar en bukett af fina, pressade blad och gräs sålunda, alt de blad, man önskar ljusast, läggas underst och de, som skola blifva mörkare, i följd utanpå.
En grof kam hålles ett stycke ofvanom arbetet, och med en borste doppad i finrifven tusch strykes öfver kammen, så att hela arbetet så små- ningom öfverdrages af ett fint stänk; man får ej brådska med stänkningen, utan måsle låta arbetet då och då torka, så att stänket ej flyter ihop.
Då bottnen fått en något mörk färgton, borltagas de öfre bladen, och stänkningen upprepas; sålunda aftagas småningom de för olika schatteringar be- stämda bladen, o c h bör iakttagas, att stänkningen för hvarje gång göres öfver hela arbetet.
Då de sista bladen aftagits, stänkes ännu något litet,„tlll dess dessa antagit den färgton man önskar.
Å d - ror och stjälkar uppritas med en tuschpenna, o c h arbetet ser vida konstnärligare ut, än det i själfva verket är.
M.
N.
* XII.
Ny sorts virkning.
Visserligen ter sig för våra blickar i bodfönstren en stor rikedom af fina, » läckra » yllevaror, fabriksalster, med hvilka det är svårt för handen att täfla; men den sjal, filt, eller hvad det må vara, som kära händer förfär- digat, skall förvisso kännas mera mjuk och varm, ja, bli en riktig hjärtevärmare, på julafton först, och alltjämt sedan.
Den skall hafva större värde än det som man, med än så noggrannt väljande, direkt köpt i boden.
Därom äro vi nog ense; men huru hitta på något nytt?
Alla de många virkningar vi kunna äro så vanliga.
Välau!
För- sök med plyschvirkning.
Välj mjukt, tjockt ullgarn och en grof träkrok 1 Gör en uppläggning så lång ni vill hafva själen eller filten, och virka sedan ett hvarf vanliga m.
Vänd arbetet, tag en m. i första maskans bakre led i föregående hvarf,drag genom dennaännuenm., så att den föregående bildar omkring denna liksom en snara eller träns.
Maskan dragés ut ungefär en cm.
och slappes af kroken.
Sålunda fortfares i hvarje m. hela hvarfvet utåt, så att detta hvarf bildar en rad af intränsade ögglor.
Nästa hvarf består åter af vanliga maskor, tagna i föregående vanliga hvarfs öfre m.
Om blott den utdragna m. snärjes stadigt och virkningen för öfrigt hålles lös, blir arbetet hållbart och särdeles mjukt och behagligt.
Ni kan därutaf förfärdiga: muff, krage och mössa åt lilla syster, sjal åt mormor och resfilt eller fottäcke åt bror.
Ingen skall på jul- afton kunna säga: » Sådan virkning har jag sett eller kunnat förut » I stället skall ni få höra: » Så vackert, mjukt och behagligt, alldeles som ulligt skinn.
Sådant har jag aldrig sett förr.
Ah, ni har lärt det af Idun! » (Forts.) JLaJH^lMLl&amp;JEZJELGr^ E L a p p a f f ä r 4 4 V e s t e r l å n g g a t a n 4 4, Stoekliolm.
Maxima.
Fåfänga och hjärtlöshet.
j|y2| \ m&gt;ed anledning af det utrotningskrig mot Nor- HLIJHi dens flyttfåglar, som, vid deras flykt öfver 4 „ njedelhafsländerna, årligen höst och vår eger rum, och som, ifall det fortfarande och i samma ut- sträckning får fortgå, snart skall beröfva Norden dessa små äLkliga varelser, som lifva naturen med sin fägring och sin sång, har på förslag af ordf. i Helsingfors djurskyddsförening, den kände skalden professor Z.
Topelius, en adress från djursk.-före- ningar i Sverige, Norge, Danmark, Ryssland och Finland blifvit genom Svenska kvinnoföreningen till djurens skydd öfversänd till h. m. drottningen af Italien med en varm död, det hon täcktes taga de förföljda nordiska flyttfåglarne under sitt beskydd samt söka utverka lagar och befordra öfvertygelser i ändamål att freda dessa våra pilgrimers färd öfver Italien.
Äfven från Tyskland och Frankrike lära, enligt uppgifter i de allmänna tidningarna, adresser hafva blifvit till drottningen af Italien afsända, hnfvudeak- ligast i syfte att motarbeta bruket att å damtoaletter använda uppstoppade fåglar; och desäutom lär i Tyskland bildats en förening för samma ändamål, hvilkeu förening vunnit en ganska stor tillslutning.
Ur det upprop, som haft bildandet af berörda före- ning till följd, och hvilket upprop finnes i sin hel- het infördt i » Djurvännernas tidning » för i år, n:r 8, pag.
127, tillåta vi oss här meddela följande utdrag: » Ockrandet på den kvinliga fåfängan har ledt till ett mod, som är på samma gång löjligt och upprö- rande.
Det är modet att smycka fruntimmershattar och kläder med kropparne af döda fåglar.
England och Frankrike införde under ett enda år 1,600,000 uppstoppade fåglar, och under sista » säsorjgen » belöpte sig denna import ensamt för Frankrike till en million kolibri.
Snart skola hela provinser, åt hvilka dessa under- bara varelser lånat sitt paradisiska behag, vara öde- lagda.
Det är ett försyndande mot naturen, detta förin- tande af dess skönaste mästerverk för tillfredsställan- det af dåraktig fåfäDga, liksom det är ett försyndande mot de känslor, som för människan och i synnerhet för kvinnan borde vara de heligaste, nämligen med- lidande och förbarmande.
De marter, hvilka millioner och åter millioner arma varelser måste lida för den kvinliga fåfängans skull, äro så gräsliga, att de skulle synas otroliga, om man icke hade så många högt ansedde mäns vittnesbörd därom.
Det är en känd sak, att fåglarne fångas med vid trädgrenarne fastade snaror och därpå hoptals lefvande flås, på det att fjädrarna icke skola förlora något af sin färgprakt.
Med vedervilja måste hvai-je finkänslig kvinna vända sig bort från ett mod, som väl stämmer öfver- ens med indianernas barbariska smak, men som borde vara omöjligt hos ett folk, som vill räkna sig till kulturfolken. » Om nu begagnandet af uppstoppade fåglar såsom prydnader å damernas toaletter lyckligtvis icke är så allmänt i Norden, som det enligt ofvanstående upp- gifter synes vara i England och Frankrike, måste vi dock till vår blygsel erkänna, att denna modega- lenskap äfven funnit väg till oss; och att under det vi begära skydd för våra kära flyttfåglar, de efter- längtade budbärarne af vårens ankomst, vi på sätt och vis göra oss medskyldiga i deras förföljande och dödande, i det att vi, sedan de i södern dödats och vederbörligen preparerats, uppköpa och begagna dem såsom prydnader i olika former.
Enär för öfrigt en dylik preparering icke lär kunna ske utan användande af arsenik eller annat giftämne, kan således bärandet af uppstoppade fåglar i mer eller mindre grad äfven vara för människans helsa skadligt.
Vi anse oss förvissade, att bland de kvinnor, som använda dylika prydnader på sina hattar eller kläd- ningar, endast få hafva on aning om, vare sig att de därigenom göra sig delaktiga i ansvaret för ett onödigt och grymt dödande af otaliga oskyldiga och älskvärda varelser, eller den skada detta bruk kan medföra för dem själfva.
På grund af det nu anförda och då det under senare åren väsentligen minskade bruket att till prydnad å damernas toaletter använda uppstoppade fåglar nu åter synes hafva i stor utsträckning kom- mit på modet, tillåter sig styrelsen för Svenska all- männa kvinnoföreningen till djurens skydd att här- med, i likhet med hvad en gång tillförne år 1887 egt rum, till Sveriges kvinnor rikta en varm och allvarlig uppmaning alt hädanefter helt och hållet afhålla sig från att för nyssnämnda ändamål använda uppstoppade fåglar eller delar af sådana.
Begagnandet af strutsfjädrar, hvilka kunna erhållas utan att lefvande varelser behöfva misshandlas, äfven- Rekommenderar sitt stora och välsorterade lager .af moderna Höst- och Vinter-Dame-Kappor till här pä platsen lägsta pris.
OBS.!
särskildt framhålles mitt stora sortiment af Silkesplyschkappor
som vingar och fjädrar af matnyttiga fåglar, hvilka ändock måst uppoffra sitt lif för människans skull, anser sig styrelsen icke böra afstyrka.
Stocholm i november 1891.
Styrelsen för Svenska allmänna kvinnoföreningen till djurens skydd.
Ode till kokkonstens lof.
et mig alltjämt förtretat har, att kvinnan dömts i alla dar från vetenskap och konster många att glömmas uti kökets ånga.
Jag därför kommer med bevis, att vi med tillhjälp af vår spis och med vår konst utföra dater af vikt för samhällen och stater.
Blott jag nu hade » mål i mund », » på gaffeln » fick jag det på stund så » klart som korfspad ».
De som svara, att » slefven skall i grytan vara » —.
de » koka soppa på en spik » och falla lätt för min replik, där stolt jag för konservburksaxen och lägger litet » lök på laxen ».
Hör nu, hvad kvinnan allt förmår, då hon uti sitt rike står: hon » riddare » och » munkar » skapar, naturen själf hon efterapar; ocb af en enda flaska vin — gör nu ej så förbluffad min!
— hon » kardinal » och » bisehofT » trollar, platt intet hufvudbry det vållar!
Och politiken i ditt land regerar endast köksans hand, hon ä.r dess » kräftgång » väl på spåret och ändrar grått till rödt på håret; ty enligt kokkonstens mandat blir ock en » svartrock » demokrat, när kräftan röd ur ångan stiger och till sitt nya » mål » sig viger.
Hvar är det universitet, som mera än vår kokbok vet?
Den största » stockrisk » just vi ära och » risets » nytta grundligt lära; en oxe talare kan bli minsann på vår akademi: pikant och fin hans » tunga » blifver och » pepprad » skarpsås piffen gifver.
Den kvickaste ur männers led blir slagen riktigt med besked blott af den simpla, dumma gåsen, men — plockad ocb med rät.a såsen.
Och gör frun » bockar » ock ibland, så skadar detta ej ett grand, hon vet, att männen göra flera, » gör kål » på dem, som sig mockera.
Och pressen känner väl hon till, du det väl ej bestrida vill.
Med » presstorf » lagar hon » pressylta », » pressgurkor » ock hos henne skylta; hon knäcka kan den värsta » nöt », » med hartass » jämna, hvad hon bröt, » vindböjtelns » bålighet hon visar, med » ankor » sin publik bespisar.
I byggnadskonsten är hon stor, en arkitekt i henne bor, bon kan servera, forma maten och bygger tryggt på grunden — • faten.
Och dansens graciösa fe bon egnar mången » frikassé », » i vackra handen » tar hon slefven, och på sin köttkvarn » drar hon vefven ».
Hon gräfver » råheten » en graf, så det blir » andra bullar » af; blott salt — det attiska — nog gör ' et, att så hon kommer » upp i smöret *.
» En lycklig ost » blir hvar och en, som hyllar hennes spira sen och tror ej, som de dårar ropa: » pannkaka » blir af alltihopa!
JEais.
Smånotiser för kvinnovärlden.
En i många afseenden ovanlig kvinna gick ur tiden, då grefvinnan Honorine Slackelberg den 11 dennes afled å sin vackra egendom Stensnäs i Norra Tjust.
Den hädangångna var gift med den på sin tid mycket omtalade grefve Adolf Stackelberg, hvilken, oaktadt han egde betydliga landtegendomar, Öfverums bruk, grufvor och omätliga skogar, iklädde sig en resepredikants anspråkslösa skepelse och reste från by till by, predikande evangelium, och omvände syndare.
Då grefven 1871 afled, befanns, att den stora possessionen, som lian såsom måg hos den mäktige baron Adelsvärd på Adelsnäs erhållit med sin maka, icke förvaltats, så att den gifvit förtjänst, utan tvärt om var behäftad med skulder.
Enkati ställde dock snart egendomen på andra fötter, tålde Öfverum till ett bolag och ordnade allt på ett utmärkt sätt.
I fråga om välgörenhet och uppoffringar för missions- verksamheten följde hon dock sin makes föredöme.
Frikostigt mottogs en hvar å det fridfulla Stensnäs, och till ocb med alla slags » drifvare » hade där att påräkna ett godt herberge och ett mål mat, för så vidt de kunde styrka, att de voro ärlige vandrare.
Grefvinnan Slackelberg efterlemnar en son, löjt- nant vid Kronprinsens husarkår, en dotter gifc med prof. Oscar Petersson i Upsala och en med chargé d ' affaires i Wien, grefve Gustaf Lewenhaupt, samt två ogifta döttrar.
En kvinlig Jijälpfond.
Fruntimmersförenin- gen D.
F. V.
(De fattiges väl) hade den 13 dennes härstäde3 månadssammankomst, hvarvid behandlades ett väckt förslag om bildandet af en nödhjälpsfond inom föreningen, frän hvilken årligen ett mindre belopp skulle utdelas till något i verklig nöd varande äldre fruntimmer.
Grundplåt för en dylik fond fin- nes förut.
Frågan bifölls enhälligt.
Tdl förmån för denna fond beslöts att framdeles anordna en försälj- ning.
Den kända svenska skådespelerskan, operettdivan fröken Anna Petterson, har i dagarue i Köpenhamn ingått äktenskap med fil.
kandidat Norrie.
Vigseln försiggick den 12 dennes i all tyst- het i Fredriksbergs kyrka med särskild kunglig till- låtelse.
Endast några få af kontrahenternas närmaste vänner voro närvarande.
Kand. Norrie är omkring 25 år och son af för- mögna föräldrar.
Han gjorde sin frus bekantskap under hennes gästspel i fjol på Folketeatret.
De ny- gifta afreste dagen efter vigseln till Finland.
Doktor Erik Nordenson, vår utmärkte spe- cialist i ögonsjukdomar, kommer icke, såsom i åtskil- liga tidningar oriktigt uppgifvits, att lemna sitt fäder- nesland, utan egnar sig allt fortfarande åt den vid- sträckta praktik han här i hufvudstaden redan hun- nit förvärfva.
V i hafva velat meddela detta med anledning af åtskilliga förfrågningar, som ingått till oss härom, samt hänvisa för öfrigt till d:r Norden- sons annons å annat ställe i detta nummer.
En större vinterfest anordnas å Stora börs- salen härstädes den 9 och 10 december.
Behållnin- gen af densamma kommer att lika fördelas mellan åkerbrukskolonien för fattiga barn och de under bildning varande folkköken i hufvudstaden.
Teater och.
musik.
Kungl.
operan bar blifvit i tillfälle att för trenne gånger kunna återupptaga den vackra operan » Lak- mé », därigenom att fru Arnoldson-Fischhof åtagit sig att utföra titelrollen, hvilken i utlandet lär räknas som en af hennes bästa uppgifter.
V i bekänna, att vi denna gång — det var i måndags — gingo till operan med mycken nyfikenhet, särskildt vid minnet af det förvånansvärdt lyckliga sätt, hvarpå fröken Petrini här kreerat Lakmés parti.
Partiet ligger nu ovanligt högt, och det kräfver en sopranstämma med så fenomenal höjd som fröken Petrinis, för att inne- hafvarinnan skall gå ut därmed.
Fru A.
- F.
eger ej en så hög sopran, men förfogar däremot öfver en mera utvecklad sångkonst, hvilken naturligtvis lätt hjälpte henne att besegra partiets svårigheter, om stämman ock i de högre tonerna lät en smula an- strängd.
I första akten låg fru A.-F. beträffande sången afgjordt under fröken Petrini, och beträffande andra aktens pariavisa föreföll det oss, som den se- nares drillar och löpningar varit korrektare, om ock något trögare, medan den förra däremot gaf mera dramatiskt lif och skiftning åt sin sångprestation.
V i beundra fru A.-F:s förträffliga sätt att använda I sin röst, hvilket också sätter henne i stånd att lätt öfverskyla de brister, som förefiunas i densamma.
Hennes spel är däremot alltigenom förträffligt och gifver tydligt vid handen, att vore hon ej en utmärkt operasångerska, så skulle hon tvifvelsutan blifvit en minst lika utmärkt ackvisition för den dramatiska scenen.
V i erinra endast om hennes första möte med Gerald (hr Ödmann) i första akten, pariascenen i den andra samt icke minst dödsscenen i sista akten.
Också har ej någon af fru A.-F:s företrädarinnor härstädes kunnat åstadkomma en så god helbild af den unga brahmanska flickan och prestinnan.
Fram- ställningen väckte naturligtvis det Ulligaste bifall från den fullsatta salongen.
Hvad utförandet för öfrigt beträffar, förekommo ej så få slitningar både i körer och duetter, och det kräfde ibland hr Hennebcrgs hela energi att kunna sammanhålla det hela.
Öfriga rollinnehafvare, bland hvilka särskildt böra framhållas hrr Lundqvist och Ödmann, voro desamma som förut med undantag af fröken Wolf, som öfvertagit Roses parti, ingalunda till fördel för detsamma.
Operan uppfördes likaledes i onsdags och gifves äfven i afton.
Kungl.
operans sista vecka, hvilken kan sägas ingå om söndag, blir en verklig festvecka.
Som bekant stängas dess portar för alltid måndagen den 30 den- nes, hvarefter flyttningen till f. d.
Svenska teatern företages.
Första representationen å denna tillfälliga operascen tros kunna ega rum annandag jul, då efter all sannolikhet » Värmländingarne » uppföres.
— Ee- pertoaren lör operans sista vecka i det gamla opera- huset har förslagsvis uppgjorts sålunda: om söndag den 22 dennes gifves » Konung för en dag » för 150:de gången, på måndagen » Den bergtagna », tis- dag. » Trollflöjten », onsdag » Regementets dutter », torsdag » Aida » (med fröken Selma Ek) för 100:de gången, fredag » Friskytten », lördag symfonikonsert med uteslutande svenska kompositioner, söndagen den 29 på middagen » Värmländingarne » och på af- tonen » På Sicilien », andra akten ur » Gustaf Vasa » och Frans Hedbergs tillfällighetsstycke » Sånggudin- nornas afsked »; samt sista föreställningen på mån- dagen den 30 dennes, då de tre första akterna ur » Den bergtagna » skola uppföras (med grefvinnan Mathilda Taube f. Gra bo w i titelrollen) jämte » Säng- gudinnornas afsked ».
Denna repertoar är som sagdt endast förslagsvis uppgjord och torde möjligen komma att undergå någon förändring.
I hufvudsak torde den dock varda beståndande.
Såsom synes komma tvänne af publikens högt värderade gäster att upp- träda, nämligen grefvinnan Taube och fröken Ek.
Önskligt vore, att ännu en tredje, som för närva- rande vistas i hufvudstaden, komme till; vi mena fru Vendia Sörensen, född Anderson.
Hennes upp- trädande som t. ex. » Eegementets dotter » skulle sä- kerligen helsas med oerhördt jubel, eller måhända ännu hellre i » Diamantkorset », om denna opera kunde upptagas.
Fru Sörensens plats vid operan står ännu tom.
Biljetterna till sista operaföreställningen lära komma att bortauktioneras.
K.
Dramatiska teatern.
I måndags gick för första gången å denna scen ett nytt svenskt femaktsorigi- nal, » Lilla professorskan », komedi af Ernst Lund- quist.
Sannt må vara, att hvarken själfva ämnet eller dess behandling erbjuder något särdeles originelt eller nytt, utan snarare ända därhän smaka en smula gammalmodigt, att själfve salig Jolin ganska lifligt föres i minnet.
Sannt må vidare vara, att styckets stilart af att vara komedi ej så skarpt ge- nomföres, att icke både fars och melodram här och hvar spöka.
Det finns dock en genomgående god egenskap hos detsamma, som följt den omtyckte och vane novellisten äfven hit på det dramauska områ- det: det underhållande sätt att berätta, som utesluter alla longörer och häller åhöraren-åskådaren vid ett jämnt och angenämt intresse.
Härom vittnade den fulltaliga premierepublikens stämning, hvilken ofta var munter, alltid uppmärksam, efter aktsluten er- känsam i lifliga applåder och rop efter författaren.
Den vidlyftiga personlistan för snart sagdt samt- liga teaterns bästa krafter i elden — en omständig- het, som ej minst torde bidraga till » Lilla profes- sorskans » bestånd å repertoaren.
Utrymmet med- gifver oss blott att helt kort nämna några af de mest framträdande rollinnehafvarne.
Främst då fröken Seelig, titelpartiets uppbärarinna, som nu, för tredje gången i sträck inom en helt kort tid, helt enkelt ypperligt skiljer sig från en maktpåliggande uppgift.
Hr Fredrikson — professorn — sekunderade henne charmant, och fru Rundberg hade denna gång i Olga Vernbjelms roll funnit ett parti som enkom skapadt för henne.
Resultatet blef ock i dubbel bemärkelse glänsande.
Fröken Ahlander gjorde af den allt annat än sympatiska gamla amman en skarpt karaktäri- stisk figur, liksom hr Hedlund af den unge, hvad man brukar kalla » dekisartade », Kjellson fick en god typ.
Svenska Mönster för Konstväfnåder och Broderier (Omkring 200 mönstermotiv) i färgtryck.
6 häften med 6 planscher i hvarje häfte.
Första häftet utkommet.
Andra häftet i medio af december.
Hela verket fullständigt 1 april n. å.
Pris 1:50 för häfte.
För subskribenter 7:50 för hela verket (Postanvisning).
Subskription hos JAKOB KULLE, Postadress Stockholm.
V i tro helt visst, att det nya skådespelet skall visa sig ega betingelser att draga publik.
Efter detta följde en lång afmattning, men hon konstnärernas ofta mer eller mindre kallt blanka var o c h förblef klar i sin blick och i sin tanke.
oljetaflor.
Hon grät stilla, bad endast o m att få komma från Snart mottog h o n beställningar, o c h till och Filharmoniska sällskapets första abonnementskonsert dårhuset, och då hennes man infann sig, kastade med när hennes lilla ljushåriga Ragna kom till i tisdags blef vår musikanmälare tyvärr i sista stun- hon sig med ett svagt skri af fröjd i hans armar världen, blef detta henne visserligen en ersättning den hindrad öfvervara.
Fulltaligt besökt som den och smög sig tätt intill hans bröst.
för de förlorade barnen, hvilkas drag den lilla var, lär den också ha följts med lifligt intresse af Skälfvande höll han henne omfamnad — det dock ej bar, men samma lidelsefulla kärlek, som alla de närvarande, och med sällskapets framstående var ej längre den första omfamningens glöd, men hon skänkt den första lilla döda, kunde hon ej verksamhet under föregående år i godt minne, taga han kände, att så högt som han nu älskade den- .egna denna.
vi för gifvet, att det nu påbörjade arbetsåret skall na h o n o m för andra gången gifna, nu så svaga, Hennes hjärta var deladt, o c h konsten fick ett bli i alla afseenden lyckosamt.
så aftärda varelse, s o m han höll i sina armar, allt större och större insteg i hennes intresse.
så kär hade han aldrig hållit den blomstrande En konsert till förmån för arbetsskolan för lytta Och hennes man, han såg det, han såg, att flickan.
— Hans förnämsta omsorg skulle nu bli ännu var hon ej helt hans, ännu kunde han för- och vanföra förberedes i vetenskapsakademien till att på ett annat sätt än förr sörja för hennes söndagen den 29 dennes.
Bland inbjudarne märkes lora henne.
Men sin föresats trogen lade han lycka.
Han kände djup frid och tacksamhet fylla statsrådet Gunnar Vennerberg.
I spetsen för före- intet hinder i vägen för hennes konstnärsutveck- aitt hjärta, då han med henne vid sin sida åter taget ha för öfrigt ställt sig läkaresällskapets och ling; väl blef han allt mera böjd och hvit i håret, anträdde hemfärden, ty nu hade han — tyckte medicinska föreningens sångare och med sig förenat men det uttryck af lugn försakelse o c h frid, s o m han — aftjänat straffet för sin förra försumlighet, tlere af hufvudstadens mest framstående konsertsån- hans ansikte bar, förmörkades icke.
nu var han åter sig själf.
En sommar kom en af hufvudstadens mera fram- Han hade återfått sin hustru, men h o n var stående målare ned till kusten alt taga skisser.
dock ej densamma som fordom.
Hennes af sjuk- Den lilla bukten med dess mörka vatten och dess domen försvagade själ återvann endast långsamt höga stränders skiftande dagrar o c h skuggor var något af sin förra spänstighet; det djupa vemod, rik på motiv, o c h nästan hvarje dag såg man som låg öfver hemmet nu, då den lilla gafvelkam- från den lilla staden hans gula paraply nedstucket maren, där förr barnjoller ljudit och små barn- i gräset och uppslaget borta vid fyren ytterst på fötter trippat omkring, stod så tom o c h tillåst, den höga åsen bortom prestgården.
vek ej, trots det, att de båda makarna innerligare Berättelse för Idun Han å sin sida befattade sig ej mycket med än någonsin slöto sig till hvarandra.
staden eller dess invånare.
af Han ansåg nu s o m sin första plikt att med Hans intresse var fängsladt ej just så särdeles aldrig svikande ömhet vaka öfver hennes trefnad starkt af naturen här, som dock föreföll honom Cecilia Bååth-Holmberg.
och lycka; och då han såg, i hvilken grad hen- sällsynt egendomlig; men den vackra fruns mörka nes nyvaknade lust för konst, hvilken hufvudsak- (Forts.) ögon bortskymde för honom allt annat .. ligast visade sig i hennes färdighet i att brodera Han hade till en början obemärkt gifvit akt på [• / ör att sysselsätta henne gaf henne en vak- efter naturen, kom henne att glömma sorgen, lät henne, då h o n liggande på knä vid en vildros- terska en dag litet kulört ullgarn och en han henne ostördt egna sig häråt.
buske tält intill stengärdsgården, som skilde präs- bit tyg.
Till en början plockade hon helt Hennes brist på husliga anlag kom härvid allt tens trädgård från åsen, försiktigt böjde undan tanklöst på detta, repade sönder alla garn- bjärtare fram, och i samma mån som hennes gry- grenarne för att se på gärdsgårdssmygen, som trådarne och lekte med dem.
ende konstnärsnatur utvecklade sig, fingo hus och hoppade bland stenarne.
Men en dag började hon s y med en upprispad hem sitta emellan.
Han hade hört hennes historia, och när han nu ulllråd, Helt mekaniskt, liksom af sig själft, bil- Men ingen af dem lade just märke därtill; han såg henne där, så ung, så vacker, med det ännu dades på den svarta tyglappen ett blad; förtjust var allt för lycklig att se, huru färgen så små- vemodiga draget kring munnen, men med konst- höll h o n det litet ifrån sig och beundrade det i ningom återkom i hennes bleka kinder, huru hen- närens hela ifver och kärlek för naturen äfven i högljudd glädje; alit ifrigare sydde hon nu, först nes skygghet efter sjukdomen allt mera försvann, dess små detaljer, kände han för henne en mäktig sökte hon afbilda några flere blad, sedan en kvist ehuiu ett visst uttryck af lätt förvirring dock ofta sympatisk dragning och greps af en liflig önskan af spalieret utanför — det var ett aprikosträd, och lade sig öfver hennes ansikte, allt detta gjorde att lära känna henne på nära håll.
grenen bar just några fina hvita blommor.
Snart honom för lycklig, för alt han skulle kumia tänka Det dröjde ej länge, innan han gjorde sig ärende hade h o n afbildat den förvillande väl på lappen på, att det kunnat vara annorlunda i hemmet, in i prestgården.
och då någon gång ett af de gamla barnaglada — och nu började en tid af ifrig verksamhet för Hon satt just åter på tröskeln under vinrankan leendena strålade i hennes ögon, s o m tycktes henne.
Hon försågs ständigt med nytt garn och och ritade på ett pappersblad, som hon lagt på nu blifvit ännu djupare o c h mera tänkande, då nytt t y g; blommande växter insattes till henne, en b o k.
Hon var så ifrigt upptagen häraf, att gick han öfverlycklig in i sin mörka kammare, kvislar o c h blommor af alla vårens slag inlades hon ej märkte hans ankomst, förrän han stod dit hvarken damduk eller skurborste mera hittade till henne i rummet.
Hon sydde och sydde, ej bredvid henne.
vägen, och tyckte, att hans hem fått just all den mera mekaniskt, utan med intresse, med nöje.
Hon I sin förvåning och häpnad glömde hon att resa poesi o c h glans, han drömt om, då han i forna började sammansätta buketter, ordna, välja, hon sig, glömde att helsa, glömde, att hennes plikt dagar, innan hon ännu blifvit hans hustru, tänkte frambringade fullkomliga s m å blomsterstycken, som husfru bjöd henne alt höfligt bedja honom sig framtiden med henne vid sin sida.
konstnärligt hopsatta i färger o c h naturtrohet, o c h stiga i n; h o n blef sittande orörlig, liksom för- läkaren följde med spändt intresse hennes för- Lugn var h o n väl icke, att vara det låg ej i trollad af att, vid det h o n såg upp, möta den bättring.
hennes natur; men det förra famlandet efter nå- öppet beundrande blicken ur hans lifliga ögon.
got, s o m kunde skänka hennes själ en stödje- Men allt efter som vårens utveckling skred fram, Då log han gladt, liksom medveten o m sin makt punkt, var dock borta; hon läste ej böner på sitt började h o n åter mumla på sitt gamla sätt, o c h öfver henne, böjde sig ned o c h tog papperet från förra förvirrade sätt; den kamp o m död och upp- ännu slöt hon alltjämt m e d: » nedstigen till hel- henne.
Plötsligt allvarlig sade han nästan upp- ståndelse, som hennes själ bestått, hade förvand- vetet — dödsriket, — död — död — död » —.
rörd: » den s o m ritat detta, måste kunna mera!
lat henne till en i detta hänseende klartänkt Vid dessa tillfällen betogs hon af djupt v e m o d; Vill ni visa mig edra teckningar! » kvinna; men då sorgen efter de små döda dock det föreföll då, som om hennes hjärta uteslutande Han öfverraskades af den skönhet, s o m v i d ofta hotade att öfvervinna henne, blef detta hen- arbetade med att hämta upp de efterföljande or- dessa hans ord utbredde sig öfver hennes ansikte; nes nya arbete, att på duken insömma blommor- den ur det tomrum, hvari de sjunkit, och då fick förut hade han funnit henne vacker, intressant — nas o c h bladens fägring, hennes tröst och syssel- broderiet alltid ligga orördt.
nu stod hon där för honom underbar, sällsam; sättning.
En dag hade hon varit mera nedslagen än eljes hennes ögon strålade o c h läpparne logo, så att och därtill ganska orolig; junisolen sken in i rum- Hon visste n u, hvarför skogen, vikens vatten, de små hvita tänderna lyste fram.
Hon hade rest met, dämpad endast af den glesa, lätta skugga, åsarnes skuggor förr lockat henne så oemotstånd- sig, så att hennes hufvud nästan bekransades af som skänktes af ett blommande äppelträd utanför, ligt, och fåglar o c h blommor talade nu tydligt sitt de gröna löfven; hela hennes varelse var full af fönstret stod öppet, och genom detta trängde en eget ljufva språk till henne.
liflighet och ifver.
Om hon ville!
svag mandellik doft från buskar och fruktträds Hon letade upp deras gömslen, hon älskade » Kom in, » sade hon brådskande, » k o m in med, blommor, flugorna hördes surra; från skogen och dem, lärde känna deras lif, inträngde i deras ni skal!
få se det alltsammans; jag känner er n o g; hafvet ljöd sus som af en aflägsen söfvande mu- dolda utveckling, timtals kunde hon sitta under — j a g har sett p å er tafla ibland, då ni gått ifrån sik, hon hade hela morgonen ej rört vid sin söm hagtornshäcken, obekymrad o m att dess taggar den därborta på åsen — jag ville så gärna kunna och ej ens sett till sina kära blommor, hviika stucko henne, eller att regnet kylde henne, orörlig måla som ni. » hon annars brukade jollra med och smeka.
för att ej skrämma bofinken, som rufvade på äg- Hon hade talat afbrutet, hastigt, medan hon gen i boet; och då fågeln för ett ögonblick flög Läkaren såg bekymrad u t; han fruktade ett utan vidare ceremonier gick före honom in i huset, upp på grenen och där — en enda liten sekund återfall och gaf noga akt på henne.
in i salen, utan en tanke på alt ursäkta sig för — lade hufvudet på sned och tittade ned på de dess mindre ordnade utseende, o c h med spänd Hon hade länge stått vid fönstret, stirrande ut- små mörkfläckiga äggen för att genast åter flyga åt hafvet, där vågorna gingo höga med små hvita väntan utbredde hon för honom alla sina ritningar; ned och skänka dem sin kropps värme, då lutade toppar, och med en ansträngd min lyssnade hon äfven broderierna skulle han se.
hon sig försiktigt och med glänsande ögon o c h till suset, det var, liksom om hon ur detta vår- (Forts.) halföppen mun fram för att liksom med alla sin- brus ville uppfånga de ord, s o m hon så ifrigt le nen insupa denna bild af modersglädje och för tade efter.
att sedan med sin egen fina uppfattning o c h allt Hennes läppar rörde sig långsamt, först ohör- säkrare blick återgifva delta först på pappe- bart, sedan allt högre o c h högre.
Först salm- ret, sedan i garn o c h silke framtrolla det på versen, sedan fortsättningen; det arbetade klädet.
våldsamt i hennes hjärna, ögonen voro vidgade och alldeles svarta: » nedstigen till helvetet — till Hennes arbeten ådrogo sig snart en viss rykt- dödsriket — - död — död — död — » rösten blef aarhet.
De skilde sig från allt annat broderi o m A n n a Sandström (Uffe); af Hellon Lindgren.
(M e d por- att lägre, o c h därefter ropade hon med ett skri, trätt.)
— F ö r b i; af Sopkie Linge.
— K a weddingtrip; skiss af ej så mycket i utförandet af sömmen, s o m just Ebba Lundsiedt.
Prisbel.
vid Xduns stora pristäfling.
— Jul- som hade hennes själ med ens blifvit löst från genom det konstnärliga frambringandet af dagrar klappar; af Frida N.
N.
— E t t stort g o d t; af Laura Fiting- sina fjättrar: » Uppstånden från de d ö d a!
» — - och skuggor, genom det ypperliga perspektivet och hoff.
— Iduns julklappsbasar.
(F o r t s.)
— Fåfänga och hjärt- löshet.
— Ode Ull kokkonstens lof; af Enia.
— Smånotiser de mjuka, upphöjda linierna, som till och med — — — — — Ett häftigt gråtanfall följde, och från kvinnovärlden.
— Teater och m u s i k.
— I en vrå af värl- gåfvo hennes sydda å-taflor, där näckrosorna gun- till läkaren, som skyndsamt inkom i rummet, ro- d e n; ber.
for Idun a f Cecilia Bååth-Bolmberg, (Forts.) gade på vattnet mellan säfven och säfsmygen tit- pade hon — » Jag vill hem, ack, jag vill hem — tade fram, ett visst företräde framför de » verkliga » | låt mig få komma h e m!
» I en vrå af världen.
Innehållsförteckning: ^örlo±JLLlxis; s- octi vigsolringar Juvelerar H A L L B E R G T D Ä V O &gt; i a 1 e U f i v * Ä \ gammalt guld, silfver och juveler uppköpas kon- ^ ^ A i Å i a l ö U o.
i i U j t t; u tagas i utbyte mot moderna arbeten.
Om gamla saker Insändas från landsorten, sändes likvid pr omgående.
an ständigt lager hos Stockholm.
Order från landsorten expedieras omgående.
e e r Juvelerar HALLBERG Stockholm.
