# ID: svediakorp-per836
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1891
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 15,846
# sentences: 624
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Qernandtt Boktr.-Aktieb, N:r 46 (204) Fredagen den 13 november 1891.
Prenumerationspris pr kvartal: Byrå: Redaktör och utgifvare: dun med Modetidning oeh ko- Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr. FRITHIOF HELLBERG.
lorerade planscher kr.
2-.
25 (Aftonbladets nya hus).
Idun m.
Modet, utan kol.
pl.
&gt; 1: 85 Träffas å byrån kl. 12 — 1.
Prenumer.
sker i landsorten å post- Idun ensam » 1: 20 Allm.
Telef.
61 47. anstalt, i Stockholm hos redaktion.
Helena f ö d d j) m den af hagar kran- sade blommiga än- gen är bilden af friden och den stilla lyckan, är den stora staden med dess bullrande gator och torg bilden af oron och den rastlösa mödan.
Nu i seklets afton är lifvet likt den bullrande staden, där alla nerver spännas och hjulen rulla allt snabbare; och om vi, som äro denna tidens barn, låta oss af fantasien föras bort till seklets fjärran liggande morgon, se vi den gärna förlagd bland blomstrande ängar, där fåglarne sjunga och lyc- kan bor.
Men äfven där den stora staden sträcker sig ut, kan stundom lemnas en liten obebygd fläck, där gräset får grönska,och där vinden får susa fritt i trädens kronor.
Dit går den trötte oeh finner hvila och sinnets vederkvickelse.
Så händer ock, att vi, som äro barn af seklets afton, stundom midt i det bullrande lifvet kunna träffa på en vrå, där ännu den svunna morgonens stilla frid finnes väl be- varad.
I en sådan vrå fick den blicka in, åt hvilken det beskärdes att inträda i det lugna gammaldags hemmet hos numera bort- Utgifningstid: hvarje helgfri fredag.
Lösnummerpris: 1 5 öre.
(vid kompletteringar).
4:de årg.
Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » och » Lediga platser » 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Utländska annonser 70 öre pr nonp.-rad.
G r af s t r ö m, F r a n z é n.
gångna enkefru doktor- innan Helena Sofia Graf- ström, född Franzén.
Där lefde kvar detta ljusa skimmer från en tid, då poesien var hvardags- gäst, som kom med vår- liga blommor in i de gömda hemmen; där möt- tes ännu denna sällsynta ro, denna stilla trefnad, om hvilka det nutida jäk- tande släktet känner så föga.
Ej under då, att dit, till detta hem, samlades såsom till en fridens till- flyktsort de, som kunde räkna sig till den åldriga värdinnans släkt oeh mång- taliga vänner; att hon för dem blef det sammanhål- lande bandet.
Hvad hon under sin långa lefnad verkat såsom husmoder i ettstortpresthus pålandet, såsom värdinna i ett gäst- fritt norrländskt hem, som länge var medelpunkt för denna trakts hela literära lif, uppskattas förvisso tillfylles af alla dem, som varit föremål för hennes omtanke och älsk- värdhet; och många äro de hjärtan, hvilkas väl- signelse oeh tack för tro- fast hjälp följt henne ge- nom lifvet.
Helena Sofia Franzén föddes den 7 september 1813 i Kumla i Nerike, där hennes fader Frans
Ej ä r d e t t i d e n, s o m ä r r ä t t a m å t t e t På lifvets längd.
Nej, det är handlingen.
O c h det är hjärtat, s o m g ö r ö f v e r s k o t t e t P å lifvets summa v i d förvandlingen.
p. Michael Franzén då såsom med sin efter Vti kyrkoherde bodde hustru Sofia Christina Wester, enka den kände skalden Michael Kring Helenas vagga ljödo de skäraste toner; " Och kärlek, frid Selma Zf ' örtröttas ej uti ditt kall; och Fanny, hennes faders sångmör, hviskade nog mången saga om frid och oskuld i barnets öra.
Xy Samma toner, som ljödo där följde s. tillika.
Då flyttade till S:t Klara i äktenskap med kyrkoherde i idkare.
Anders hvad du utsår en gång skall ' Var bizarrt?
Hon med Arthur Nordiska J) tn Hazelius.
Ea skapare, af styfbarnen, därifrån hennes ordensbiskopen af fader så och stilla.
oafsedt om uttrycket är och skola så de passa i stycke med den oljefärgstaflor, och på divansborden ligga understundom illustrerade godtköpsverk af tvifvelaktigt värde i mer granna än vackra oeh band, s. i k. äldre hus till oeh med något praktverk med genomtråkiga stål- stick, men för öfrigt af böcker litet eller intet.
Trots allt som påkostas lida många förmak &lt; ?Mcd ordning, sparsamhet och flit af Zför spiran i ditt rike, personlighet, hon har icke försökt att vara sig Som ett fel: de äro icke uttryck för egarinnans själf äfven vid förmakets anordning, och man ser icke, åt hvilket håll hennes smak tenderar.
lita till dig i ditt hem Följden blifver, enskildheter, " Och önska lli dig like.
1884 af trycket utgifna dikter.
» antika » förut befintliga möblerin- Ibland händer det emellertid, att man verkliga ~6n föresyn för alla dem, » till Helena » finnas intagna i hans att dessa rum, oafsedt några alltför starkt påminna om hvar- andra.
Kommer därtill att förmaket är ett rum, af- år 1870 enka sedt och har sedan dess intill sin död den 25 sist- lidna oktober varit bosatt i Stockholm, där hon i 3 * Lär uti kärlek, tro och hopp sin ålders hem på gammaldags vis hyllades af ^Ditt lifsmal slutligt du fyllt opp, — k.
det till och med ^Det har familjens välstånd höjt, är att begagnadt af kanske står stängdt, och att rummen, icke ens slår en till mötes, när man in- träder vilja sällan samma behagliga värme, som finnes i de öfriga ' jtivad du på lifvets åker plöjt, Xy främmande och anstrykning af ödslighet, som förökas däraf, att fDitt lifsverk skall förkunna: två söner och tre döttrar.
för familjen i hvardagslag, hvarigenom det har en Hon öfverlefves H. att öfverraskas af att få se själlösa oljetryck bland talat, dessa, som åtskilliga under den gemensamma be- älskande och vördande hjärtan.
den nekas.
högste då på många sätt £r \ led ödmjuk lön om redligt nit, sommar, så länge hans stämma ljöd, å Helena- blef anses tyskt dagen egnat en af sina sånger; och det är af Grafström måste, de hvilken Frithiof Grafström, öfvertaga- Doktorinnan Medgifvas med solida det vittra arfvet, har åt henne hvarje nämningen eller direk- är det liktydigt med något handlarne, doktor ofta A r det den grekisk- eller icke; men parant blifver det, det kan ej Välsigna rikt det lilla.
bon fick glädjen se intaga den predikstol i S:t Klara, Eller införlifvas gen, ^Ditt arlete skall göra lätt, A f dessa blef en museets nöjd och tacksam med din lott försakande hennes blef nu en huld fostermoder, och snart två söner och fem döttrar.
betala dem måhända ej göra sig reda för, vacklande och behöfver närmare bestämmas.
" Och verka i det tysta godt, A r 1838 ingick hon Abraham Grafströro, Umeå och enkling efter och Nåväl, en hop föremål, köpta i klädstånden, skulle en egen talrik barnskara omgifva henne, af egentligen efter en samlare eller, låt vara, af själfva konst- syster Henrica Elisabet Franzén.
år saker toriistilen?
Stockholm hon valde sig en make, blef också denne en skaldekonstens ren antika värdet, romerska antiken eller renässancen och sedermera till Hernösands biskopsgård.
gift k. öfver henne ock framgent, när hon med sina föräldrar ^STRANDBERG .. hvad de mena med antik.
Qå upp i skördar rika.
borta i Kumla under det hvita kastanjeträdet, fc, » antika », ehuru vi tro, att de fruar, som köpa ditt hus så styr och ställ, zÅtt trefnad råder i ditt tjäll Chorseus.
y.
där.
Låtom oss ena icke är hemtrefligt!
för kunna!
oss om, att det Det är ofta nog ett uttryck familjens önskan att briljera för vänner och bekanta, hvaraf följden blifver, att man i grun- U l l a.
den blott skattar åt Härden; med få ord sagdt är Y i l j a ä r a t t k u n n a * det mer anlagdt på effekt än på att vara smakfullt, stilfullt och nyttigt.
— g.
Behöfva rip olott med allvar verket an, Xy Biblioteket i hemmet.
om du vill, du äfven Tian ' ZDitt strå till stacken söka.
Bergström.
{åjfåvlåra läsarinnor hafva sett lika många för- mak veta, att dessa rum icke äro tarfliga, långt därifrån.
Nutidens för- mak iAr hemmets värld det ädla fält, ^Du odla skall och plöja.
äro och om vi litet nogare gifva skola vi finna, att stilförbistring, man blandning och ej akt, de i allmänhet lida af en som vanligtvis ZPörvalta, väl i stort som smått, * De enkla verserna äro skrifna närmast med anledning af det tilltalande ämnet i den nyligen afslutade pristäflingen: » Huru skall kvinnan bäst kunna bidraga till höjande af familjens ekonomi? » och vilja vara ett litet försök att i bunden form uttrycka några hufvudvilkor för ett framgångsrikt sträfvande i denna riktning.
För /: s anm. vi största delen både prydliga och luxuösa, men, Rocoeco du må vinsten höja.
som till %&gt;e pund, som du att vårda fått, tÅtt man vanligen kallar » den bildade medelklassen »?
Att de, som äro skyldiga att representera genom på » Utan literatur är lifvet död. » (Gammal sentens.)
Så skall du se, om Qud så vill, jf ?å hvilken plats dig ^Herren ställt, noga taget, ett sådant där pa- sin framskjutna samhällsställning Af Ellen iiikt myran tiden ej förspill, ^Ditt välstånd sig föröka.
vi, radrum för främmande, vi som höra till hvad inverkar gör sig » chinoiserie » störande, ehuru af vore att det icke eller mindre scbablonmessiga förmaket?
En särskild stil är onekligen svår att genom- föra.
V i veta oss icke hos enskilda personer hafva sett mer i den vägen än en våning med fullt konsekvent rättsrådet rocoeco, — rummens med mönster från bond- svängda det var hos kammar- P., hvilken icke gaf sig, förrän fo- togenlampan, om- trefligare för oss, vanligt folk, hafva ett ändamålsenligare rum än det mer reda för orsaken.
älskligaste eller vilja det sin förmögenhet, måste för sina mottagningar hafva salonger, är själffallet; men i med möbler i fornnordisk stil samt mattor och väfnader grund den sista i öfrigt fot empirestil — och som felfria ett en och och fick annat annan emot sirligt äldre hem i sal i tysk re- nässans.
mod d. v. s. för vanliga ögon huller om buller; bekant, det stiligt, hvilket motsvarar sitt ända- allt detta mål helhet.
hellre svårligen bilda en harmonisk Däraf blifver icke något stiligt sagdt, stilenligt, eller, sedan det förstnämnda för alla sin hemmen, och det hela anordnadt efter parisiskt kan Men frånsedt spjärnade stil, stilarter är, som och är gjordt af tjänligaste material, hvar- man t. ex. kan tala om stil hos en simpel stuga.
Ett rum därför, hållet i mörk färgton, uttrycket förlorat sin ursprungliga betydelse och möbleradt antagit en vulgär, liktydig nästan med pojkar- stort bord, betäckt med inhemska och utländska nes illustrerade slangord råder » kilig » och » snitsig ».
Vidare för närvarande en verklig vurm för det öfver med bekväma tidningar hvilket en länstolar oeh taklampa om kring ett möjligt revuer, kastade ett fullt
tillräckligt, ehuru dämpadt ljus; klädt med en mjuk och varm golfmatta; delvis garneradt med bokhyllor eller bokskåp, delvis med étagérer för planschverk och kartor; prydt med porträtt och konstverk efter råd och lägenhet; ett rum, som hade en bestämd uppgift och uttryckte familjens personliga sympatier, där dess med- lemmar samlades om aftnarne till läsning och samspråk, och där äfven dess vänkrets skulle känna » massiv hemtrefnad », oeh hvilket där- jämte vore mycket lämpligt för att mottaga besök i om förmiddagarne; ett sådant rum förverkligade genom sin ändamålsenlighet be- greppet stil, och någonting i den vägen skulle vi vilja föreslå.
Eu högt bildad fru, hvilkens porträtt för öfrigt förekommit i lduns galleri, och som en tid vistats i Oxford, skref till oss en gång följande: » Ett bibliotek hör till en engelsk våning lika visst som ett förmak till en svensk, ehuru man äfven har sitt » drawing-room », motsvarande sa- longen hos oss, hvilket är familjens egentliga samlingsrum.
I biblioteket mottagas familjens juridiska biträde, affärsmän eller hvilken som helst, med hvilken man önskar ett enskildt sam- tal och där afhandlas äfven viktigare tilldra- gelser inom familjen.
Huru många böcker biblioteket innehåller, beror helt och hållet på egarens rikedom och beläsenhet, men det har alltid sina standardböcker: Shakspeare, Bunyan, Macaulay, Pope, Lamb m.
fl., och hvad bättre är, man läser i dessa böcker, ty att icke kunna uppfatta ett citat ur Shakspeare och Bunyan skulle vara nedsättande för en lady och höjden af förödmjukelse för en gentleman. » Säga hvad man vill om de stolta briterna, ett är visst, att hvad komfort och hemtrefnad beträffar, äro de den främsta nation i världen, ocb, liksom vi, hafva äfven de det Ijufva ordet hem.
Skulle nu icke vi, som icke hafva engelska rikedomar till vårt förfogande och följaktligen icke kunna hafva både » drawing-room » och biblioteksrum, kunna nöja oss med det senare eller t. ex. med en hopslagning af båda till ett?
Skulle vi icke vinnlägga oss om att i våra hem få något, som vi kunde kalla biblio- teket?
Och härmed äro vi inne på det egentliga syftet med denna lilla uppsats.
Må man icke förskräckas för ordet bibliotek!
Ett bibliotek bildas icke därigenom, att man sammanför en nästan oräknelig massa böcker.
En vald sam- ling om ett par, tre hundra volymer kan un- derstundom långt snarare kallas ett bibliotek än en samling af två, tre tusen icke valda.
En folkskockning är icke det samma som en trupp.
A t t ega böcker, som man hvarken vill eller kan läsa, böcker pä för oss obekanta språk o. s. v. vittnar icke fördelaktigt för ega- rens vare sig teoretiska eller praktiska sinne.
Bokhandlarne göra oss den ej alltid välkomna tjänsten att påskicka oss böcker, som stanna hos oss af icke bättre skäl, än att vi icke kommit oss för att återsända dem, eller att de hos oss blifvit solkiga.
Somliga, böcker hafva vi ärft, ja, kanske andra hafva gjort sig skyldiga till det fel, för hvilket vi icke alltid kunna fritaga oss, nämligen att af böcker göra judas- presenter för att blifva dem kvitt.
Korteligen: våra boksamlingar hafva bildats planlöst, slump- vis, på höft, och intet under är, om åtskilliga af deras beståndsdelar ingifva oss leda.
Låtom oss vara stränga i vårt val af böcker.
Gifvet är att all sådan literatur, som kan innebära faror för de unga, måste vara absolut bannlyst.
Ingen nämnd och ingen glömd, men vi räkna till för ungdomen skadliga böcker ej blott de direkt osedliga, utan äfven sådana, som göra själen till en vekling, såsom Dumas ' och Sue ' s opiidrömmar o. s. v. Hvilka böcker böra då finnas i ett vanligt bildadt hem?
Först oeh främst, utom alla böckers bok och vår kyrkas godkända lärare, våra klassiska författare: Tegnér, Runeberg, Stagnelius, Wallin, Geijer, fru Lenngren, Franzén, ja, Bellman m. fl.
De af utlandets stora skalder och för- fattare, hvilka literaturhistorien ställt främst, böra icke heller saknas på deras eget språk, så vidt man kan läsa detta; i annat fall har man af Shakspeare, af Dickens, af Thackeray goda öfversättningar, så ock af Turgénjew och Tolstoy; äfven Schiller och Goethe finnas till stor del i svensk tolkning, och af franska för- fattare finnas t. ex. Racine och Moliere till- gängliga i öfversättning, för att icke tala om senare författare.
La Fontaines fabler få icke glömmas; det är en blid bok, full af stämning, och gör allt skäl för benämningen klassisk.
Därnäst komma arbeten i historia, framför allt vårt eget lands, oeh geografi samt natur- vetenskap o. s. v. Öfver hufvud är det skäl att ega uppslagsböcker i rätt mänga ämnen, och om man förr något försmädligt yttrade sig om konversationslexika och den bildning, som hemtades ur dem, så gör man det ej nu mera.
Tiden är för en nutidsmänniska så intecknad och splittrad, att den bekväma vägen till upp- lysningars erhållande, som ett godt konversa- tionslexikon erbjuder, just ett sådant, som vi nu snart ega färdigt, är en verklig fördel.
Men att gifva råd i fråga om böcker, som för öfrigt böra finnas i familjens gemensamma bok- samling, vore en förmätenhet, till hvilken vi icke vilja göra oss skyldiga.
A t t emellertid de böcker, som representera det nu, i hvilket vi befinna oss, ieke få vara uteslutna, faller af sig själft, men ett är härvid att anmärka, att de äldre böra läsa dem först, för att, därest de äro af destruktiv halt, undanskaffa dem för de yngre.
Men med böcker är det en egen sak.
De måste vårdas och skötas.
Låt dem ligga och blifva neddammade i vråar och hörn, blifva solkiga och trasiga, och detta deras yttre för- fall skall för ens föreställning liksom förringa deras inre värde, ungefär som den orena bord- duken försimplar den utsöktaste måltid.
Men låt dem få goda band, hvilket numera är lätt, sedan bokbinderiet åter fått ett uppsving hos oss, så att det godt kan täfla med utlandets, och stå ordentligt uppställda oeh damfria i sina skåp eller på sina hyllor, och de skola icke endast blifva en af de vackraste prydnaderna i våra hem, utan äfven våra kära vänner.
I vår » Waste-book » hafva vi antecknat föl- jande vackra ord, hvilka vi tillåta oss citera: » Utan att vara gammal, är jag redan vid den åldern, då man har flere vänner under än ofvan jord.
Då jag omkring mig söker dem, hvilka fordom voro mina barndomskamrater, när jag ropar an den » heliga skara », som vi bildat vid inträdet i lifvet, höjer jag förgäfves rösten; knappt någon svarar.
En och annan enstaka röst endast säger: jag är ännu kvar.
Och år efter år blifva de gamla vännerna allt färre, tomrummet blifver större, och för att återfinna mina flydda minnen stänger jag mig inne och öppnar mina böcker.
Mina böcker, de äro också mina vänner från fordom, men vänner, hvilka förblifvit unga, under det jag åldrats.
Dessa kära egoister bry sig ieke om, att mitt hår börjat gråna vid tinningarne.
Jag återfinner dem lika tjusande, lika glädtiga, lika vårliga som fordom, och hvad dem beträffar, hvilka tycktes mig knarriga och dystra med sina olycksbådande förutsägelser och skenbara misantropi, med den bitterhet, med hvilken de dömde lifvet, så vet jag nu, att de hade rätt i att varna mig, och att jag var en dåre, som föraktade deras råd. » Så egoistiskt det låter, men aktom våra böc- ker för låntagare.
De samvetsgrannaste män- niskor liksom tillåta sig undantag, då det gäl- ler att återlemna en lånad bok.
En verklig bokvän lånar aldrig ut s-ina böcker.
Han tän- ker med Charles Nodier: » Tel est le triste sort de tout livré prfité: Souvent il est perdu, toujours il est gåté, » Och som förut nämndes om engelsmännen, att de ej blott rå om böcker, utan begagna dem, så må vi flitigt nedtaga dem från sin plats och med lyftande eller lärorik läsning fylla de stunder, som äfven den rätt mycket upptagne får lediga.
Då skall biblioteket blifva i sin ordning, prydlighet och trefnad en kär plats, där vi tycka oss omsväfvas af gångna tiders stora andar, och där vi känna vår synkrets vidgas samt vårt andliga förråd efter hand ökas, vare sig till hjälp i vår kamp för till- varon eller till vår förkofran som evighetsmän- niskor.
Granrismor.
n a t t l fil|| f g kvinna, som sålde viskor på sta- S^g^l dens torg, hade en liten flicka, som hon var ensam om att försörja.
På ett eller an- nat sätt fick man veta, att ett rikt, barnlöst äkta folk önskade ett fosterbarn.
Hon gick dit och erbjöd sitt.
Den lilla flickan, som var mycket söt oeh vacker, an- togs genast.
H o n skulle blifva helt och hål- let som barn i huset och icke veta af, att hon egt några andra föräldrar än fosterföräl- drarne.
Modren skulle fullständigt utplånas ur hennes lif, och man önskade naturligtvis alltså att vara fri från påhelsningar af denna.
D å en så lång tid förflutit, att modren kunde tänka, att barnet glömt henne, gaf hon vika för sin längtan, tog några viskor med sig oeh gick att knacka på de rikas köksdörr.
H o n blef nådigt mottagen, ombedd att sitta ned och bjuden på kaffe.
Man var intresse- rad af att anställa ett prof. Barnet, som släpptes ut i köket, var fullt acklimatiserade Grannt klädt, förnämt i sitt utseende och seende på sin mor som på en främling.
H u r väl föreställde man sig ej denna, med den rutiga schaletten nedgliden kring halsen, lutande sig framåt på stolen med armbågen stödd mot knäet och den grofva handen ut- sträckt för att locka den lilla till sig.
Tyc- ker man sig ej se det okonstladt tragiska ut- trycket i hennes blick vid åsynen af den så hopplöst saknade och så hopplöst återfunna, se henne svälja tårarne, under det att med det individuella uttrycket af hennes sorg blan- dar sig det uttryck af glädtig välvilja oeh nyfikenhet, som de af grofarbete nedtyngda hafva, då de le mot ett sorglöst, förnämt barn, liksom mot en älfva, hvilken kommit i deras väg, och som de äro rädda att skrämma bort.
Ett barn misstar sig sällan, om någonsin, i sin känsla af, hvem som älskar det.
Den lilla närmade sig snart förtroendefullt den främmande kvinnan, och deras samtal slutade med, att den lilla satt i modrens knä och somnade med hufvudet mot hennes bröst.
Modren satt en stund tyst med barnet i sin famn, därefter reste hon sig tyst, lemnade tyst det sofvande barnet åt tjänsteflickan och gick tyst genom dörren för att aldrig mera återkomma.
D å tjänstflickan skulle bära in barnet i de granna gemaken igen, vaknade det på trö- skeln, såg sig om med en irrande blick, drog en half suck och sade: » Jag satt så skönt hos granrismor 1 » Historien påstås vara fullt sann, och icke innebär den något otroligt.
Huru lyckliga äro ej de rika, som kunna köpa till och med de fattigas modersglädje.
Amalia Fahlstedt.
Höra våra små?
SSjvguiuvida barnet strax efter födelsen är begåfvadt iöljSaf med full hörselförmåga eller icke, har gifvit anledning till skiljaktiga meningsutbyten, och vi vilja här ingå på en kortfattad undersökning härom, öf- vertygade, att ämnet intresserar våra läsarinnor.
Människans andliga funktioner såsom syn, hörsel, talförmåga o. s. v. förmedlas genom hjärnan, och den nyföddes är ännu icke mäktig en dylik verksamhet.
Ännu tarfvas en viss utveckling ocb öfning, som blott med tiden kan uppnås.
Hörseln existerar ännu icke hos den nyfödda; hvarken hjärnan eller det organ, som tjänar att förmedla hörselförmågan, äro ännu så utvecklade, att de kunna funktionera.
Helt naturligt är, att ett månadsgammalt barn ännu saknar hörseln, hvaremot två till tre månader gamla spenbarn redan, enligt hvad erfarenheten visat, akt- gifva på ett intensivare ljud, t. ex. en klingande klocka.
Gifver barnet vid denna tidpunkt icke ännu tecken till hörsel — något som alls icke är sällsynt hos mindre utvecklade barn — växer modrens far- hågor till den förskräckligaste ångest, huruvida bar- net kommer att höra eller icke.
Och med ängslan i sitt ansikte väntar hon på läkarens utslag, helst hon väl vet, att ett doft barn samtidigt är beröfvadt talets gåfva.
Låtom oss för att fullt förstå hörselns funktioner kasta en blick in uti den hemlighetsfulla verkstad, där den har sin upprinnelse.
Hörselorganet, som tjänar till att förmedla hörselverksamheten med hjär- nan, består af två delar: hörselnerven och örat.
Hörselnerven leder sitt ursprung från hjärnan och uppfångar hvarje dallring, som uppstår omkring oss, då luften genom ett ljud försättes i vibrationer.
Hvarje del af hörselorganet, som tjänar till ljudvågornas led- ning till hörselnerven, kallas i vidsträcktare mening öra.
Öronen äro anbringade vid hufvudskålens si- doväggar, och hvad som af dem är för ögat synligt, är snäckan och öronöppningen.
Denna afrundade öppning leder till ett rör, ijudröret, som slutar med en elastisk, genomskinlig hinna, trumhinnan.
Ljud- vågorna, samlade i snäckan, nå genom Ijudröret trum- hinnan, som fortplantar dem förmedels hörselbenen fram till hörselnerven.
Dessa ben, hammaren, städet och bygelD, ligga i ett med luft försedt rum, trum- hålan, som erhåller sitt luftförråd i ocb med hvarje andedrag genom den i munhålan utmynnande eu- stachiska gången.
Existerade icke " detta organ, eller vore det icke så konstrueradt, att det vore egnadt att fortplanta äf- ven den minsta luftvibration, så vore vi icke i stånd att uppfatta de oss träffande ljudvågorna, och ljudet skulle genom våra kroppar återkastas ungefär på samma sätt som en klippa återkastar ett ljud, och ekot uppstår.
Skadliga yttre inflytelser på mödrarna eller själsli- danden, enligt mångens åsikt äfven äktenskap mellan blodsförvanter, kunna r:dan i moderlifvet åstadkomma, att embryots hörselorgan eller den del af hjärnan, som är oumbärlig för hörselfunktionen, är oregel- bundet utvecklad; barnet kommer då, utan att i många fall ytterörat visar en abnorm skapnad, döf- stumv: till världen.
Såsom vi redan nämnt, är den nyföddes hörselor- gan äfven under normala förhållanden ändock icke så utveckladt, att det är egnadt att förmedla hörseln.
Utvecklingen börjar först efter födseln, och år förgå, innan den är fullt afslutad.
Ljudröret, som vid en mera framskriden lefnadsålder omgifves af benväg- gar, består hos spenbarnen af ett trångt, af hud och brosk bildadt rör.
Trumhinnan är mycket tjockare ocb mindre elastisk än hos fullvuxna och befinner sig dessutom alls icke i ett sådant läge, att det med hela sin yta skulle kunna uppfånga ljudvågorna.
Vidare är trumhålan hos spenbarnen fylld med en salivartad vätska, som först måste så småningom upp- sugas för att skaffa rum åt den oumbärliga luften.
Dessa afvikelser visa, att den nyfödda öfverhufvud saknar hörselförmåga, och att spenbarn först i senare hälften af tredje månaden och ofta ännu senare få öra för och uppfattning af ljuden.
lduns julklappsbazar, För att i någorlunda god tid stå dem af våra läsarinnor till tjänst, som i dessa dagar helt visst bry sina hjärnor med julklappsbe- kymmer, börja vi redan i dag duka upp af de nouveautéer, som året bjuder, och invitera enhvar att taga utställningen i benäget skär- skådande samt göra sitt val efter bästa för- stånd.
Ä n n u taga vi dock för gifvet, att många af våra läsarinnor skulle kunna insända goda bidrag till vår lilla utställning, och hoppas vi, att dessa nu ej längre förhala tiden, utan ihågkomma bazaren med nödig tillökning.
A l l t hvad som under november månad ingår eger rätt deltaga i täflingen om det utsatta priset, 2 5 kronor.
(Se närmare tillkännagif- vandet i n:r 4 3.)
Redaktionen har naturligt nog bland hopen af insända beskrifningar svårt att afgöra, hvilken är den bästa och därmed har förtjänat priset.
V i ha därför beslutit efterhand med- dela af samtliga insända bidrag i numrerad följd och komma framdeles, då våra läsarin- nor väl praktiskt pröfvat än den ena, än den andra, att vädja till deras sakkunniga om- döme och utslag.
Och så begynna vi då promenaden bazaren.
genom * I. Herrväst, sydd på stramalj med zefirgarn.
Som det alltid är förenadt med stort bryderi för oss fruntimmer att af våra egna arbeten finna lämp- liga och praktiska julpresenter till manliga med- lemmar inom familjen, vill jag härmed föreslå lduns läsarinnor ofvan antydda persedel, som med nytta förenar utseende o c h tillika är en: &gt;bjärtevärmare ».
På ett tillräckligt stort stycke mellangrof stramalj aftecknas efter någon passande väst mönster för båda framstyckena, hvilka utklippas och öfver- kastas, hvarvid märken för fickor och knapphål tecknas.
Innan inskärningar härför göras (hvilka måste utföras fullkomligt raka öfver endast längd- trådarne), bör man tillse, att stygnen, som lem- nas emellan hålen för knappar och fickor, kunna afräknas i 3-tal, för att mönstret skall blifva re- gelbundet, hvarvid iakttagas, att fickan kommer i samma stygnrad med motsvarande knapphål.
Om- kring alla inskärningar för fickor och knapphål sys med ankartråd languette öfver två stygn (eller 4 trådar) för att förekomma upprispning.
Sedan ofvan anförda noga iakttagits, kan man börja sy mönstret sålunda: Man syr korsstygn öfver 6 trådar (3 stygn) på höjden, hvarvid alltid 2 trådar (1 stygn) lemnas emellan och 2 trådar (1 stygn) tagas på nålen, så att stygnraderna ligga fyrdubbla öfver hvarandra.
Då ny mönsterrad börjar, iakttages, att de första stygnen beröra samma längdtrådar som de första stygnen i före- gående rand; sedan falla de öfriga ränderna af sig själfva.
Där längdtrådarne äro för fickor och knapphål afskurna, tagas stygnen öfver Ianguetten.
Slutligen markeras de sista korsstygnsränderna med stickstygn af filosellsilke, hvarigenom arbetets utseende förhöj es.
Vår modell är af svart zefir- garn med ljusgula silkesstygn.
Svarta sådana taga sig äfven väl ut.
Andra färger i garnet kunna naturligtvis äfven användas, 2 ä 3 nyanser i sam- ma färg.
De färdigsydda framstyckena pressas väl på afvigsidan, fickorna fastsys, framstyckena fodras, så att fickorna sitta mellan fodret och yttertyget.
Västen kantas med sidenrockband, äf- vensom fickorna; dessa senare kunna ock döljas under 1 | cm.
bred broderad remsa.
Ryggstycket förfärdigas som till vanlig väst.
Knapphålen sys sedan med knapphålssilke.
(Afsydt prof kan efter önskan erhållas, om vid begäran fogas 5 sparmär- ken.
Halmstad p.
r.)
Tonn.
II.
Julklapp till mamma och baby (af äldsta syster eller tant).
Af brunt hästtäcktyg, som vanligen har en bredd af 1 | m., utklippes ett stycke a f l * ä 2 mtrs längd — vill man hafva finare material kan j u fris användas — för att häraf förfärdiga en varm och tillika roande matta åt baby.
Öfriga behöfliga material utgöras af ett stycke stramalj o c h brokigt ullgarn, hvarvid gamla rester och från andra broderier öfverblifna ändar komma väl till pass.
Stramaljen kan j u lämpas efter hvars o c h ens egen smak, dock är gröfre bättre att använda.
Till min matta använde jag stramalj af den grof- lek, att 2 stygn utgjorde en längd af 1 cm.
; fina- re gör arbetet tyngre.
Efter vanliga s. k. kors- stygnsmönster, föreställande djur, lek- och husge- rådssaker m. m., broderas nu på mattan sålunda, att man af stramaljen utklipper stycken, i stygn- antal litet öfverstigande mönstrets, samt fasttråck- lar bitarne på mattan, placerande därvid bilderna i en mångbrokig blandning, och syr sedan med en finare stoppnål.
Bildernas oregelbundna an- ordning gör, att det hela får utseende af att ett helt förråd leksaker blifvit utströdt på mattan.
Af erfarenhet kan jag intyga, att en dylik matta är högst intressant för småttingarne, som med de sydda leksakerna kunna hafva mången munter stund.
Då tillgången på behöfliga mönster är sär- deles knapp, må här nämnas ett sätt att förskaffa sig sådana.
Ur en vanlig barnbilderbok afritade jag passande föremål, kopierade af dem med s. k. blått kopiepapper på färdigrutadt (finrutigt) mön- sterpapper, som erhålles i bokhandeln, hvarefter jag med blyerts och målpennor fullständigade o c h färglade mönstren.
Arbetet låter svårare, än det i själfva verket är.
När så mattan fått sitt tillräck- liga antal bilder, af sydde jag hela alfabetet med svart garn, ströende in bokstäfverna här och där mellan bilderna.
Så snart hvarje särskild bild är färdig- broderad, sprättas naturligtvis tråckeltrådarne bort, och stramaljen utrifves tråd för tråd.
Mattan fordras med jutetyg och förses i kanten med ett tjockt snöre.
Kaima.
* III.
Arbeten af gummimassa.
Massan köpes i Finland på Beijers bokhandel i Helsingfors, men fås i Stockholm hos Kuntze och komp.
m. fl.
Det ser ut som ett segt, brunt papp och har en stark gummilukt.
Vid användning sättes en bit däraf i kokhett vatten (fördelaktigast att hela tiden hålla vattnet hett på ett petroleum- kök) då den genast blir mjuk och låter böja och forma sig efter behag.
Man formar blad, stjälkar, blommor (blombladen tills vidare h v a r t f ö r sig) och kastar, så snart man format ett blad färdigt, detsamma i ett fat kallt vatten.
Då man fått det erforderliga antalet blad och stjälkar, tager man upp dem ur vattnet och börjar foga ihop dem till blommor och hela blomslingor.
Detta sker genom att vid ett ljus värma den spet, ssom skall fästas vid.
Sedan arbetet stått till andra dagen för att något hårdna, bronseras det i skilda färger o c h fästes på det föremål, som därmed skall prydas; härvid begagnas samma förfaringssätt s o m vid hopfogandet af de skilda bladen.
Materialets utmärkta böjlighet gör arbetet myc- ket trefligt, o c h med någon öfning kan nära nog konstnärligt arbete uppnås.
Den största utsikt att uppnå ett vackert resultat har man, o m man är i tillfälle att begagna naturliga blommor o c h grenar som modell.
Fästa på glas, bleck eller porslinsburkar, som sedan antingen helt bronseras utvändigt eller, o m det är glas, invändigt målas med svart lackfärg, göra de burkarna till prydliga vaser.
Ett slätt dricksglas, måladt på yttre sidan med svart lackfärg, omslingradt af en enkel kvist med glesa blad och sedan helt o c h hållet (både glaset utvändigt ofvanpå den svarta färgen och hela kvisten) bronseradt med kopparbrons, användes till cigarrhållare.
På med plysch beklädda askar, paletter, kalen- der och fotografiramar tager sig arbetet mycket effektfullt ut.
T. ex. mörkröd plysch, en äppel- gren med blommor, blad och små kart, bronserad i grönt och koppar; mörkgrön eller bronsfärgad plysch, ekollon o c h löf i brons o c h guld; grå plysch, neckrosor och säfblad i silfver och stål.
M.
N.
* IV.
Fotografiram af gummi.
Man utskär ett stycke uppmjukad gummimassa i form af en större fografiram.
Ordnar sedan härpå en ranka af gummiblad, blommor o c h grenar.
De fästas en och en i sänder på ramen, som nämndt, genom att man håller kanterna eller baksidan af dem öfver lågan och trycker dem sedan fast på gummiramen.
Man bronserar sedan lätt öfver Otto IiiudLvalls Sy " fc&gt;©la.örs !tlLa,ll.ca.ol r e k o m m e n d e r a r sitt n y a v ä l s o r t e r a d e l a g e r a f S y b e h ö r s a m t a r t i k H a m n g a t a n 14, midt för Kungsträdgården, Allm.
Telefon 76 17. lar för d a m - o c h b a r n b e k l ä d n a d.
D &lt;f~ Order t i l l landsorten expedieras mot postförskott eller iärnvägsefterkraf.
-
hela ramen, men är gummit terracottafärgadt, är detta onödigt.
Milda.
det Drottning Charlotta af Wurtemberg.
* helt visst måste glädja hvarje kvinno- hjärta att förnimma, att bär det yttre mot- svaras af den inre skönhet, sem består, ännu när den jordiska blomstringen förbleknar och V. Väggdekoration af gummi.
Man utskär fyr- kantiga stycken uppmjukadt gummi, böjer dessa tillsammans, så att det ena hörnet kommer rätt upp o c h det motsvarande bildar botten lik- som på en strut.
Sidorna närmast det nedre hör- net hopfästas, och däröfver sättes en blombukett e. d. af gummi.
I det öfre hörnet göres ett litet hål att hänga struten i på väggen; o m sommaren kan man slå vatten uti dem och sätta blommor uti, o m vintern sättes i stället litet grönt och nå- gra röda bär e. d.
Många andra nätta julklappar af detta slags material kan man göra, o m man blott är litet uppfinningsrik.
Milda.
hvissnar.
Några fruntimmersmmnen.
Upptecknade af En * gammal pennfäktare.
II.
VI.
Imiterade applikationsarbeien.
Följande ar- bete, som med fördel kan användas till en hel mängd olika föremål, såsom antimakass, fönster- eller dörr-lambrequin, beklädning af s. k. lecture- bord m. m., är lätt o c h roligt att utföra, men till- lika af en mycket dekorativ effekt.
De material, som därtill användas, ä r o: Ljusgrå eller crémegul linneväf (icke linnestra- malj).
Olika kulörer af oljefärg, Siccativ.
En lagom grof oljefärgspensel.
S. k. brilliantgarn.
Vid utförandet tillgår på följande sätt: På ett ritbräde eller icke ömtåligt bord spännes det stycke linneväf, som skall användas.
(Flere olika sorters linneväf, lämpliga för detta arbete, finnas i handeln.
Jag har själf användt en sort inväfd med guldtrådar, hvilken tagit sig utmärkt väl ut.)
Därefter öfverför man härpå medels blåpapper konturerna af det mönster, man vill utföra.
Detta mönster bör naturligtvis vara afpassadt efter ar- betets ändamål.
Adliga vapen, olika landskaps- och riksvapen, rediga och tydliga gammaldags or- nament, äro mönster som bäst passa, och hvilka ej äro svåra att åstadkomma och sammansätta.
Härefter kommer målningen.
På en palett, eller, i brist däraf, på en porslinstallrik, upplägger man de oljefärger, som skola begagnas.
Men innan man börjar måla med en färg, måste man först däri inblanda så mycket hett (ej brun) siccativ, att vid profning på tyget oljan i färgen ej flyter omkring.
Härmed får nian vara mycket noga o c h aktsam, ty flyter oljan ut öfver mönsterkonturerna, blir det hela förstördt.
Det är detta som inbland- ningen af siccativ förebygger.
Terpentin får man ej använda till något annat än penselns rengöring.
Men skulle det misslyckas så, att någon färg kommer på arbetet utom mönstret, så kan man försöka att få bort den genom att med en ren, hvit lapp, doppad i ren terpentin, försiktigt gnida på fläcken.
Hvilka färgsamnansättningar som bäst passa och taga sig ut, får ens egen goda smak säga en.
Men o m man nu till exempel målar ett fan- tasivapen med ett lejon i midten, så är det vac- kert att måla lejonet i guldgult o c h halfva vapen- fältet i högrödt, halfva i svart.
Vid målning af landskaps- eller andra vapen bör man naturligt- vis taga de färger, som tillhöra dem.
Hvar gång man byter o m färg, skall man, som nyss nämn- des, rengöra penseln i terpentin.
Sedan målningen är afslutad och fått fullkom- ligt torka, påsys i alla konturer, med omärkliga stygn, vackert o c h tjockt brilliantgarn.
jvfven när en färg alldeles omslutes af andra färger, skall dess konturer sys med brilliantgarnet, så att alla färger och figurerna afskiljas från bottnen eller hvarandra, Det är detta förfaringssätt, som så märkbart höjer den illusoriska och effektfulla ver- kan af applikation.
Vid alla de olika användningar, som detta ar- bete kan få, måste det naturligtvis monteras på olika sätt, o c h härpå kan ej någon vidare beskrif- ning behöfvas.
Dock om man t. ex. bar förfär- digat en antimakass eller en beklädnad för en Iecturebordsskifva, så lämpar det sig synnerligen väl att därpå göra en infattning af ett eller annat slag med någon vacker plysch i en med det hela öfverensstämmande färg.
Några förkunskaper i målning fordras ej för detta arbete, och därför kan det också med lätt- het utföras af hvem som helst.
Men för att det skall bli så vackert som möjligt och komma till sin fulla rätt, måste det dock, likasom alla dylika arbeten, utföras med litet skönhetssinne och god smak.
Maria Eleonora.
(Forts.) C.
Konst natur.
(Forts.) f Den mäktige herskare, för hvilken furstars hufvuden måste böja sig lika djupt som de svages och ringes, har kallat ännu en af vår världsdels monarker hädan, då konung Karl af Wurtemberg den 6 oktober afgick med döden.
Den gamle regentens äktenskap var barnlöst, och hans brorson, hvilken nu under namn af " Wilhelm I I bestigit Wiirtembergs tron, hade redan från späda år ansetts som tronföljare och erhållit en uppfostran, i allo egnad att förbereda honom för hans maktpå- liggande värf.
Konung Wilhelm är nu en 43~årig man.
Under det senaste tiotalet år har i själfva verket en väsentlig del af den Wurtembergska regeringsbördan hvilat på hans skuldror, då hans farbroder af sjuklighet hvarje år tvangs att långa tider vistas fjärran från sitt rike.
Konung Wilhelm förmälde sig år 1 8 7 7 med prinsessan Maria af W a l d e c k oeh Pyr- mont, en syster till drottningen-regentinnan af Holland.
Samma år föddes honom en dotter, prinsessan Pauline af Wurtemberg.
Redan år 1 8 8 2 slets emellertid af döden detta äktenskapsband.
Fyra år senare, den 8 april 1 8 8 6, fann enklingen en ny maka, det moderlösa barnet en ny moder, då Wilhelm för andra gången trädde i äktenskap, nu med prinsessan Char- lotta till Schaumburg-Lippe.
Med henne de- lar han som konung Wiirtembergs tron.
Drottning Charlotta är född den 1 0 okto- ber 1 8 6 4 samt äldsta dotter till prins W i l - helm, innehafvaren af den furstliga besittnin- gen Nachod i Böhmen, och dennes maka, prinsessan Bathildi af Anhalt.
Drottning Charlotta åtnjuter i Wurtemberg en synnerlig popularitet lika mycket för sin strålande skönhet och sitt kvinliga behag som för sitt goda hjärta, hvilket aldrig upphör att ömma för de lidande och betryckta.
Goda gärnin- gar äro hennes största glädje.
I sitt hem är hon ett mönster som maka och — ehuru någon egen bröstarfvinge ej ännu förunnats henne — som moder för den unga prinsessan Pauline.
Den bild af Euro- pas yngsta drottning, vi i dag velat bringa lduns läsarinnor, torde kunna gifva dem en föreställning om hennes yttre fägring, liksom w. S C H U M A C H E R K o n s I. Uoflevcrsintör.
oeh (För I H l l S Sveriges 1X1 Ö d T St T I Spisbröd försändes m jag hade rätt häri, skulle hon blifva en olycklig människa; ty vår Herre har gif- vit oss lifsglädjen som det rätta elementet, under det att sorgen och dysterheten endast äro inslag i väfven för att vi skola dess bättre kunna förstå » saligheten i att vara saliga ».
Den, som går i sorg för sorgens egen skull och ej vill andas lifsglädje, får slutligen denna ogiltiga syn på lifvet, som drifver så många till antingen andligt eller fysiskt själfmord.
N e j, sanning i allt, san- ning äfven i lynnet och karaktären, först ge- nom sanning skulle hon kunna bli en god skådespelerska och äfven en god och andra fängslande mänsklig varelse.
N u var hon en förtvinad liten lögnerska, som ljög både för andra och sig själf, och därför, hon måste för sanningens skull förlåta mig utrycket, fann hon ej behag för någon, ej ens för sig själf.
Ja, hon måste låta det falla litet sol- sken öfver sig och det omkring henne.
En- dast så skulle det bli glädje och ljus, oeh det älska likväl människorna mest.
Hon satt tyst och hörde på min straffpre- dikan, men om j a g ej alldeles misstog mig, så glimtade det dock fram i hennes blick något, som angaf, att i straffpredikan låg äf- ven ett evangelium, ett glädjebudskap, något som skulle lösa, befria.
Och då bon reste sig, räckte hon mig med ett ljuft leende sin hand och tackade mig.
» Det har varit en sträng lexa, ni gifvit mig, » sade hon; » men jag inser nu, att ni haft rätt.
A c k, hvarför har man ej sagt mig det förut? » » Man har sagt er det, fastän ni i er egen- kärlek aldrig ville höra därpå, kanske äfven därför att det sades för mildt.
Vissa perso- ner behöfva starkare medicin än andra. » Hon gick.
tryckte ännu en gång min hand och Ett år eller något mera förrann, hvarun der j a g förlorade den unga skådespelerskan ur sikte annorlunda, än att j a g af tidnin- garna erfor, att hon gjorde stora framsteg i teaterpublikens gunst, i synnerhet genom ett älskligt, vinnande behag och någonting käckt och hurtigt i framställningen, som ryckte åskådarne med sig, men äfven, då rollen så kräfde, något tragiskt, känslofullt, som rörde och bragte fram medlidande.
Så försvann plötsligt hennes namn från tidningsspalterna.
Jag antog, att hon rest utomlands för att studera konsten, och jag glömde för andra och annat alldeles bort den lilla skådespelerskan, då jag en dag mot- tog en liten biljett med poststämpel från nå- gon plats i Sverige, som jag endast kände så mycket, att den låg i Småland.
Och bil- jetten innehöll dessa ord: | Cakes o. Biscuits öfver hela riket.
S T O C K H O L M, 17 Norrlandsgatan 17.
» Min välgörare!
Jag vill bereda en mig nära stående per- som glädje ocb ber därför, att ni vänligast gör en tur under sommarferien ned till — b o l, närmaste järnvägsstationen — y d.
V a g n skall där hemta er till Eder elev i lifsglädjen ».
E j en rad mera.
Jag läste om den lilla, med elegant fruntimmersstil skrifna biljetten flere gånger, utan att ännu kunna komma på tanken om, hvem brefskrifverskan månde vara.
Men om några dagar började verkli- gen mina sommarferier, och jag beslöt att resa efter den angifna adressen.
Där locka- de mig kanske ett äfventyr.
Och jag for.
Efter det j a g tillbragt natten å ett järnvägs- hotell, for jag en den härligaste sommarmor- gon till — y d station, där ett elegant ekipage med kusk och betjänt väntade.
Jag antog, att det var mitt, och fick bekräftelse därpå och steg i, medan betjänten bugande helsade från » hennes nåd », att hon beklagade sig vara förhindrad från att själf mottaga herr- skapets ärade gäst.
Vagnsdörren slog i, be- tjänten hoppade upp och tog plats bredvid kusken, piskan smällde, och de eldiga sprin- garne föllo i snabbt traf.
Efter omkring halfannan timmes färd vek ock ekipaget af från landsvägen och körde in i en lummig allé af åldriga lindar, i hvars ända jag såg fasaden till en stor hvitrappad byggnad med torn på båda flyglarne, hvilka afspeglade sig i en insjö, hvars lätt krusade vågor sköljde ena flygelns grund.
Snart stannade vagnen framför en bred trappa, å hvilken dock ej syntes någon män- niska, men i ett fönster varsnade jag ett kvinnoanlete och en liten förtjusande morgon- mössa på ett något knollrigt blondt hår, dock försvann snart det täcka ansiktet, som j a g tyckte mig känna igen, fast dess åsyn varit för kort att riktigt klara mitt minne.
Jag fördes emellertid af betjänten uppför en smakfullt dekorerad trappa med yppiga bladväxter till ett rum i andra våningen, som tydligen var bestämdt till mitt gästrum, och där man äfven snart kom med min kapp- säck.
Jag skyndade att göra toalett och hade ej väl slutat denna, då betjänten åter kom upp och anmälde, att frukosten var ser- verad.
Jag begaf mig ned i vestibulen på nedre bottet), där dock ingen människa syntes.
Det dröjde ock en stund, innan en dörr öppna- des, och en dam i elegant förmiddagsdräkt inträdde, följd af en medelålders herre.
Ge- nast kände jag nu igen henne: det var min unga skådespelerska, som skyndade fram till mig, tackade mig, för att jag kommit, och för mig föreställde sin man.
» Jag har sagt honom allt om er, » yttrade hon med en stämma af melodisk välklang och ett förtjusande gladt leende.
» H a n vet, att det var ni, som danade mig till att bli den lilla glada kvinna, som fängslade " honörn och gjorde mig till hans hustru, att det så- ledes är er j a g har att tacka för den sanna lycka, jag njuter och den jag tror att äfven han delar — eller hur, min vän? » — spor- de hon och lutade sitt täcka hufvud mot hans bröst, under det hon såg upp till ho- nom med älskligt behag.
H a n svarade med att sänka sitt ansikte och kyssa de friska koralläppar, som af sig själfva inbjödo den lycklige att hålla till godo.
Det var svar nog.
V i satte oss till bords, och en glad fru- kost följde, hvarunder jag tjusades af den unga fruns klingande samt glädtiga skratt.
Jag sade, att det var något helt annat, än när hon af onatur gått och spelat Ofelia i i själfva komedien.
» Ja, j a g sade er ju, att ni hade rätt, då ni förehöll mig min onatur.
Sann skall män- niskan vara, särdeles kvinnan, som blir i ona- turen oskön, men kan fängsla i sanningens oförställdhet.
Måtte alla kvinnor behjärta detl » tillade hon med plötsligt och djupt all- var i rösten.
Jag erfor nu, att hon varit gift med sin man, en rik brukspatron och godsegare, ett hälft års tid, att han sett henne på teatern en afton och blifvit fängslad af hennes na- turliga glädtighet och uppsluppenhot, att han dagen efter friat till henne, och att hon efter en veckas tid, hvarunder hon sökt lära känna honom, gifvit honom sitt ja.
Så hade de låtit viga sig, och de hade aldrig sedan dess er- farit annat än lifvets ljusstunder.
Mannen skulle om ett par dagar fira sin 4 0: e födelse- dag, och hon hade därför be6t mig komma och deltaga i festen samt äfven för att visa mig sin lycka.
» Som snart skall bli ännu fullständigare, » bifogade han med en hänförd blick och en kärleksfull smekning på den rodnande unga makans kind.
» Ja, om du hon allvarligt.
får behålla mig, » mumlade » Det gifve G u d!
» ljöd hans svar, så fromt och frimodigt, att jag erfor en varm känsla och mina ögon nästan fårades.
» Hopp! » hviskade hon och såg ned.
E n stunds tystnad inträdde, därpå reste hon sig, tog min hand och sade: » Ä n en gång, käre vän, tack!
N i ser nu, huru innerligt lycklig jag är!
Och det har jag er stränga, men vänliga kritik att tacka för.
V a r viss om, att om jag en gång skulle få en dotter, skall det vara min främsta plikt att uppfostra henne i och till sanning, att göra henne fri från all onatur och förkonst- ling.
Endast i sanningen är den verkliga lyckan — är lifsglädjen! » H o n var alldeles förtjusande, då hon med en liten slängkyss åt sin man aflägsnade sig som en lätt bortglidande solstråle.
Hvarje husmor sin egen skärslipare.
Prisbel.
svar å prisfrågan L X X I af W.
Oldenburg.
tt själf hålla sina knifvar o c h saxar hvassa bör för husmodern ej vara någon oöfver- vinnelig svårighet.
Till denna färdighet likasom hvarje annan fordras kunskap och öfning.
Den förra skola vi här söka att bibringa, den se- nare vinnes snart genom dristiga försök.
Den som förstår att hjälpa sig själf härmed, behöfver aldrig arbeta med slöa redskap under afvaktan på skär- sliparens ankomst.
För skärpningen af eggjärn fordras dels en slip- sten, med hvilken man undanskaffar det mesta af stålet, som skall bort, dels en brynsten, med hvil- ken den sålunda erhållna grofva eggen skarpes och putsas.
Slipstenen är af sandsten, antingen rund, afsedd att löpa omkring, eller ock liggande.
Den senare sortens slipsten kallas skjutsten, eme- dan man verkställer slipningen genom att skjuta järnet fram och åter öfver den fast liggande stenen.
Vid slipning på rund sten hålles däremot knifven orubbligt stilla, tryckt emot stenen, hvilken vrider sig kring en axel och sättes i rörelse medels vef- ning eller trampning.
Af slipstenar finnas grofkorniga och finkorniga.
De förra slipa fort, men groft, och äro ej lämpliga för hushållet.
De till färgen röda stenar, som 4 4 V e s t e r l å n g g a tan 4 4, S t o c k h o l m.
komma från Dalarne o c h äro fria från små in- sprängda, hårda stenflisor, äro synnerligen goda, men äfven dyra (omkring 5 kr.
för en mindre rund sten).
En finkorning gotländsk sandsten är för vårt behof synnerligen lämplig.
En rund sådan kostar 75 öre ä 1 krona.
Till densamma måste förfärdigas en ställning med vef samt vattenho.
Detta allt kan göras af trä o c h är en utmärkt lämp- lig uppgift för en gosse, som får syssla med snic- kerislöjd.
Axeln med vefven kan äfven göras af järn.
De hål i ställningen, genom hvilka axeln löper, böra smörjas med olja, dels för att hindra nötning, dels för att stenen skall löpa lätt.
Runda stenar med ho o c h vef af järn finnas i handeln och betinga ett pris af omkring 8 kronor.
En tillhuggen skjutsten kostar 1 krona 50 öre, men är för stor för hushållet.
Bättre är då att köpa ett stycke af en sönderslagen rund sten.
Sådana finnas alltid i linbodarne o c h fås för om- kring 75 öre.
Då man skall slipa en knif å skjutstenen, fuk- tas först denna med en våt trasa och hålles seder- mera fuktig under skärpningen.
Knifven hålles stadigt med högra banden o m skaftet och den venstra uppe på knifbladets rygg, tryckande knif- ven ned emot stenen.
Knifbladet hålles i lutning mot stenens yta o c h skjutes fram o c h tillbaka, så att eggen på samma gång skjutes tvärs öfver ste- nen och föres längs densamma, eller med andra ord så att eggen löper snedt öfver stenen, men alltid paralell med stenens kant.
På det att ste- nen må förblifva plan, måste man så småningom slipa öfver hela stenens plan.
Slipar man blott på samma ställe på stenen, blir där en grop, och det blir sedan omöjligt att få god egg.
Föres knifven icke stadigt i samma lutning öfver stenen, blir eggen rund o c h ej hvass.
Huruvida knifven nu är lagom slipad på ena sidan förvissar man sig genom att noga granska eggen, sedan man på den fuktiga trasan strukit af sanden, s o m samlat sig på bladet.
Därpå slipas andra sidan på liknande sätt.
Eggens face kan göras bredare eller smalare, efter som det för tillfället är lämp- ligast.
Ju mindre knifbladets lutning mot stenen är, dess kortare blir facen.
En knif af föga hårdt stål varar längre hvass med kort face.
En starkt härdad knif kan slipas med bred face, då den skär bättre o c h likväl genom sin hårdhet varar länge skarp.
Har man en rund sten, så hålles knifven stadigt med eggen mot den riktning, i hvilken stenen vrider sig, och föres den så småningom öfver ste- nen.
Denna hålles våt genom att med sin yttre kant löpa genom en ho med vatten.
Stenen får ej slipas buktig tvärs öfver, utan sorgfälligt hållas grad.
Slipar man med den riktning, i hvilken stenen vefvas, så blir eggen lätt rund, o c h stor råegg uppkommer.
Råegg kallas de tunna stål- flagor, som bildas i kanten af eggen vid slarfvig slipning.
Råeggen bortages dels genom att slipa af knifven under ringa tryckning mot stenen, dels genom bryningen.
Till brynstenar brukas mycket fina sandstenar, skiffer o c h s. k. arkansasbrynen m. fl.
De först- nämnda kosta omkring 50 öre pr.
st. o c h fuktas vid användningen med vatten.
Skifferstenar säljas till samma pris som föregående, o c h till dessa be- gagnas hellre olja än vatten.
En trasig griffeltafla kan lemna råmateriel till många brynstenar.
Skif- ferstycket bör då fastlimmas vid en träbit, så att det blir lätthandterligare.
Till arkansasbrynen användes endast olja (bomolja e t c).
Dessa stenar äro till färgen hvita o c h hälft genomskinliga samt säljas efter vikt, hvarför det är fördelaktigt att köpa en tunn, men i stället lång och bred sten.
En liten sådan sten lagom för hushållet kommer på ungefär 1 krona 50 öre samt är af oerhördt stor varaktighet och förtjänar därför in sitt högre pris, hvarjämte den brynar utmärkt väl.
Då, man skall skärpa en knif, lägges brynstenen på bordet, fuktas eller oljas in, hvarefter knifven föres öfver densamma på lika sätt, som då man slipar pa skjutstenen.
Knifven hålles dock i något mindre lutning mot stenen vid bryningen än vid slipnin- gen, så att bryningen ej sker öfver hela facen utan blott en yttersta del af denna.
Knifven brynes naturligtvis från båda sidor, ömsom från den ena, ömsom från den andra, o c h med stor försiktighet och stadga i handen.
Då en knif kännes slö, är det ofta nog att bryna den för att åter få den skarp.
Med ett smergelbryne hvässer man lätt en knif.
Ett sådant kostar 75 öre.
Knifven hålles vid dylik skärpning fast stilla med venstra handen o c b bry- net föres fram och åter längs eggen.
Detta bryne är onödigt för den, som vill sköta sin slipning ordentligt, och ersätter ej densamma.
Då en sax skall slipas, skrufvas den först sön- der.
Därpå slipas de båda knifvar, af hvilka saxen Rekommenderar sitt stora och välsorterade lager af moderna Höst- och Vinter-Dame-Kappor till här pä platsen lägsta pris.
OBS.!
Särskildt framhålles mitt stora sortiment af Silkesplyschkappor
består, bvardera blott på ena sidan, yttersidan.
Eggen aktas noga vid såväl slipning som bryning från att få sin ursprungliga form förändrad.
På innersidan får eggen blott brynas o c h detta med stor försigtighet, så att ingen face uppstår, utan endst öfverskjutande råegg borttages.
Skulle försöken med slipning i början ej utfalla så väl, skall man därför ej förlora tålamodet.
Tillräcklig omsorgsfullhet vid arbetet skänker godt resultat.
Vid första försöken bör man ej hasta, utan arbeta långsamt och tänka sig väl för.
Att hafva öfvervunnit en svårighet skänker därjemte alltid tillfredsställelse.
Far själf likaväl som pojh karne skola dessutom blifva tacksamma, o m de få låna husmoderns slipdon för att skärpa sina penn- knifvar, träsniderijärn och dylikt.
Smånotiser från kvinnovärlden.
Vid sällskapet Nya lduns samkväm i lör- dags föredrog fru Alfhild Agrell två af sina egna berättelser: » Godhet » och » Flickan med 7 hjärtan ».
Några lyriska dikter af fröken E.
Whitloek upp- lästes af fröken Anna Zetterberg.
Sånger af War- muth och Lassen samt en italiensk serenad utför- des af fröken Almati samt sånger af Bizet och Grieg af fröken Alma Hesseldal.
Aftonens konstutställning omfattade ett större an- tal akvareller, en afdelnings-skärm och en väggde- koration, båda i gobelinimitation, samt kartonger till en fris, utförd på väf, af fru A.
Boherg, född Scho- lander.
Fröken C. Löfgren hade utställt ett por- trätt af do-rtor L., fröken I. Schulzenheim en större oljemålning: Vindthundar, fröken A.
Billing akva- rellstudier och fröken I. Matton en porträttbyst i terra cotta af fröken B.
Bland gäster för aftonen märktes representanter för ett flertal olika nationer.
• 4 * Teater och.
musik.
Kungl.
operan gaf sistlidne fredag för första gån- gen en repris af Nicolais komisk-fantatiska opera » Muntra fruarna i Windsor ».
Denna opera med sin lifliga och sprittande, melodiösa och stundom rent af genialiska musik hör till dem, som aldrig borde försvinna från repertoaren.
Högst förunder- ligt var det emellertid, att den denna gång ej fyllt salongen.
Detta var dock närmast en förlust för dem, som ej infunnit sig; ty operan erhöll ett på det hela taget jämnt och godt utförande.
Hufvud- figuren i operan är den älskogskranke drinkaren sir John Falstaff, och att hr Brag ej fullt räckte till för denna mycket fordrande roll, må varda honom förlåtet.
H r B. är nybörjare så godt som och gjorde i alla fall sitt bästa samt lyckades tämligen väl.
Eösten är klangfull och fyllig, ehuru något svag i de djupare tonerna; spelet saknar åter denna saftiga humor, som återgifvandet af en Falstaffstyp kräf- ver.
H r B. rörde sig emellertid rätt ledigt i sin tjocka skepnad, och mimiken var ej heller oäfven.
— Högt öfver alla glänste dock fru Östberg, hvil- ken för första gången återgaf fru Ströms parti och detta på ett sätt, som — ej blott bokstafligen — inbragte henne en ny lager till sina många föregå- ende.
Det ingalunda lätta sångpartiet erhöll ett förträffligt utförande, liksom fru Ö. också i spelet lyckades på ett måttfullt sätt pointera det parodiska i rollen.
Fröken Almati var tämligen matt som fru Page; partiet tycktes också ej rätt väl lämpa sig för henne.
Hrr Johanson och Strömberg som Ström och Page voro båda till sin fördel, särskildt den förre.
Öfriga medspelande skötte väl sina mer eller mindre viktiga partier.
Baletten i sista aktens vackra skogsscen var förträfflig, och det hela gick jämnt och utan nämnvärda slitningar under herr Hennebergs ledning.
Operan förtjänar att gifvas för många fulla hus.
Fru Vilma Norman-Neruda (numera lady Hallé) gaf i lördags sin första konsert å k. operan i före- ning med k. hofkapellet.
V i afstå från att ingå på ett närmare omnämnande af den celebra artistens spel, ty pennan skulle ej finna uttryck, träffande nog för hennes helt enkelt enastående prestationer.
V i inskränka oss till att nämna, att fru N.-N.
re- dan vid sitt första inträde helsades så varmt, att hon mycket väl kunde märka, att publiken ännu hade henne i käraste och innerligaste hågkomst från fö- regående uppträdanden härstädes; att samma publik med den djupaste andakt lyssnade till de härliga J a k o b K u l l e ' s toner, hon lockade ur sitt oförlikneliga instrument, samt att denna samma publik, sedan sista tonen i sista stycket förklingat, ej gjorde min af att aflägsna sig, fastän konse-ten var slut, utan gång på gång framkallade den utmärkta artisten, till dels i för- hoppning om att få ännu något mera till lifs af denna undersköna musik.
I få ord: lika enkelt och fiardlöst som hennes spel är, lika gediget och djupt gripande är detsamma.
Fru Norman-Neruda är värl- dens förnämsta kvinliga violinist och som konstnär likställd med de främsta manliga representanter inom sitt fack.
De af fru N.-N.
utförda kompositionerna voro Spohrs violinkonsert n:r 8 (den bekanta sång- scenen) samt Mendelssohn-Bartholdys violinkonsert, Hofkapellets ackompanjemang till dessa nummer led- des af hr Franz Neruda, hvars återkomst till Stock- holm vi med glädje omnämna.
— Hofkapellet spe- lade med mycken smak uvertyren till » Euryanthe » af Weber samt Griegs suite för stråkorkester » Fra Holbergs tid ».
Fru Norman-Nerudas andra konsert skulle gifvas som i onsdags, likaledes å k. operan.
Den till i måndags annonserade föreställningen af » Mignon » med fru Arnoldson-Fisehoff i titelpar- tiet måste på grund af den framstående gästens opasslighet framflyttas till gårdagen.
Bland debutanter, som väntas å k. operan, må nämnas fröknarna Stridbeck, Hult och Edman.
Den förstnämnda, elev af vår främsta sånglärare Fritz Arlberg, kommer att debutera som Agatha i » Fri- skytten ».
K.
Dramatiska teatern gifver i dag » Falska juve- ler », i morgon » Familjelycka », » E n omvändelse » och » Kapten Puff ».
Vasateatern uppför nu hvarje afton sitt nya pro- gram, Dellingers operett » Saint Cyr ».
Ehuru li- bretton i stycket ej är särdeles vare sig originell eller kvick, lyckas det dock tillvinna sig lifligt bi- fall genom den glada, sångbara musiken och det raska utförande, Vasateatern presterar.
Bland huf- vudrollernas innehafvare briljerar som vanligt sär- skildt hr Strömberg med sin burleska komik i en tjufpojksaktig klostertjänares skepelse.
Hr Änder gör en ganska rolig typ af sin mesige, men dansante » pappas gosse ».
Däremot är hr Rönnblad, både hvad sång ocb spel beträffar, en föga lycklig förste älskare.
Fröknarna Grönberg och Johnson hand- hafva de kvinliga hufvudpartien till både ögon- och öronfägnad.
Och som sagdt — publiken är nöjd, och då är ju allt godt och väl.
Filharmoniska sällskapet gifver sin första abonne- mentskonsert nästkommande tisdag den 17 dennes å Musikaliska akademien.
Programmet upptager » Jesu sju sista ord på korset », en komposition från 1640-talet af H.
Schutz; aria ur » Hérodiade » af Massenet, sjunges af fröken Emma Holmstrand; serenad för stråkorkester af R.
Volkmann; Philhar- monie, kör å capella af sällskapets dirigent A.
Hal- len, samt tvänne dubbelkörer å capella af Ludvig Norman, kallade » Linden » och » Bön ».
Minnet af sällskapets förtjänstfulla verksamhet under föregå- ende år bör lika mycket som programmets godhet mana till talrikt besök.
N y m u s i k.
På Abr.
Lundquists välkända förlag ha följande nya musikalier i dagarne utkommit: Bieh.
Eilenberg, Genom skog och mark, moderna kompositioner för piano.
Innehåller 7 olika stycken.
Marsch-Album.
Innehåller ej mindre än 10 marscher, flere bland dem mycket kända.
V. Holtz, International Gymnastik-festrnarsh för pianoforte.
Densamme, For you, hambo-polska för piano.
H.
B. Wejdling, Rosenknoppen, mazurka för piano, tillegnad fröken Signe R.
Densamme, Brudparet fram!
Bröllopsmarsch för piano.
Hugo Sedström, Menuett för piano.
John Öländer, Bianca-polka för piano.
Alban Förster, » Din kärlek allena är i världen mitt allt », sång vid piano; n:r 46 i den bekanta samlingen Barytonisten.
Bighini, aria ur » Det befriade Jerusalem », med pianoackompagnement; n:r 19 i den kända samlingen Bassångarens repertoar.
G. Loeve, Elfkungen, ballad med pianoackompagne- ment; n:r 8 i samlingen Från konsertsalen och salongen.
Fr. Clay, » För dig en sång jag kväda må », med pianoackompagnement; n:r 9 i samma samling.
Sångprogrammet, häft.
3 och 4.
Innehålla alster af uteslutande kända och goda kompositörer.
Sydney Smith, Vårt farväl, sång med pianoackom- pagnement.
Ad.
Herman, Fantasie dramatique för violin och piano öfver Boitos » Mefistofeles. » Bror Beckman, Fjäll-låtar för violin och piano.
Gustaf Bergdahl (folkskolelärare), Sångbok för sko- lan ocb hemmet; 100 en- och tvåstämmiga sånger.
Med särskildt textbok.
Samlingen synes vara vald med omsorg och skickligt afpassad för det med densamma afsedda ändamålet.
I en vrå af världen.
Berättelse för Idun af Cecilia Bååth-Holmberg.
(Forts.) J | ö r s t då detta skett och läkaren kommit,kom man 11 ihåg de små; genomvåta och nästan iskalla ha- GA de de, då ingen hört deras skrik, omsider som- nat i sin vagn.
Skyndsamt afkläddes de och nedbäddades i sina små sängar, medan läkaren betänksamt skakade på hufvudet och strängt för- bjöd den ringaste gemenskap mellan dem o c h modern.
Denna hade fullt utbruten nervfeber; hon måste hafva gått med den redan flere dagar.
Med af ångest sammansnörd strupe tänkte kyr- koherden på sina små; de hade j u under de se- naste dagarne ej ett ögonblick varit skilda från sin febersjuka mor, o c h nu därtill denna sista färd i regnet och förblifvandet i de våta kläderna.
Doktorn såg allvarsam ut, och ' efter att ännu en gång hafva sett till dem, där de rödblossande lågo i sina sängar, förklarade han, att äfven de voro angripna af feber — huru pass svårt eller af hvad art, kunde han ännu ej fullt säga; man fin- ge emellertid göra sig beredd på, att den sjuk- dom, som för närvarande där i staden så att säga endast lurade på tillfället att utbryta, äfven nu skulle göra sig gällande.
Han hade rätt.
Sjukdomen hade nu hunnit till prestgården; hvarken kyrkans närhet eller moderns under de senaste dagarne hälft i feber frammumlade böner hade kunnat utestänga den.
Det var tunga dagar i det eljes just ej så glada hemmet; tyst och böjd vandrade kyrkoherden ut och in mellan sjukrummen, hela timmar satt han vid sin hustrus säng, hållande hennes heta hän- der i sina o c h talande lugnande ord till henne, då hon i feberyrseln ropade högt på sina små eller ville till dem.
Då febern lemnade henne ro, låg hon helt matt och tyst och såg på honom med sina stora, nu så sorgsna ögon, liksom bed- jande om tillgift för all oro, hon vållade honom, och när han då ömt strök hennes mörka fuktiga, nu kortklippta hår, log hon emot honom med hela den gamla kärleken, utan en aning om, att i ett annat rum hennes hjärtas älskling, den äldsta lilla flickan, s o m hade hennes ögon i arf, stred sin både första och sista strid, och att de båda minsta sannolikt väntades af samma öde.
Men sorgen öfver de små nästan förkväfdes el- ler sköts åt sidan hos honom af oron för den älskade hustrun, han såg henne för sig, sådan hon var, då han först lärde känna henne; så frisk och ungdomligt strålande i det mörka för- äldrahemmet, med så rikt själslif, så förhoppnings- full — huru hade han vårdat, huru hade han för- hjälpt dessa rika anlag till utveckling?
Huru ofta hade ej allting annat kommit i första rummet hon, o c h det som kunde glädja henne i sista!
Och ändå var hon honom så kär.
Han hade bara aldrig tänkt på, att hon behöfde annat än sitt hus och hem och barnen.
Huru sved det ej nu i hans hjärta, då han tänkte på, huru hon år efter år blifvit liksom underligare, tystare, mera drömmande.
Och så hennes outvecklade uppfatt- ning af det religiösa lifvet!
Han hade förr tyckt, att det var barnsligt godt och oskyldigt, då hon läste sina böner för de små; men nu insåg han plötsligt o c h klart, att det ej endast var barnslig- bet, att ett verkligt behof drifvit henne därtill, att hennes af naturen eldiga, lifliga själ kännt sig tom, att den blifvit ett rof för en ångest, som hon ägde hvarken kraft eller klarhet att bekämpa, och han — hennes man — presten, han s o m var själasörjare för hundratals människor, han hade ej förstått, hvad som rörde sig sig inom den, han högst älskade, han hade ej räckt henne en hjäl- pande hand.
Själasörjare — hvilket hån i det ordet!
Nej, han var ovärdig därtill — hennes hjälplösa, ångestfyllda blick, hennes mekaniska frammumlande af osammanhängande böner och Svenska Monster for Konstväfnader och Broderier (Omkring 200 mönstermotiv) i färgtryck.
6 häften med 6 planscher i hvarje häfte.
Första häftet utkommet.
Andra häftet i medio af december.
Hela verket fullständigt i april n. ä.
Pris 1:50 för häfte.
För subskrihenter 7:50 för hela verket.
Subskription hos JAKOB KULLE, Postadress Stockholm.
salmvers, allt var en enda fruktansvärd förebrå- else emot honom.
.
Ty detta, att hennes själ ej fått något fäste, detta var det, som nu lagt henne ned här på sjuk- bädden — kanske dödsbädden, henne, hans vack- ra, älskade unga hustru.
Och han gömde ansiktet i täcket till hennes säng o c h kved af tårlös sorg och förtviflan.
Och när han en stund därefter inne i det an- dra rummet böjde sig öfver den svårast angripna äldsta lilla dottern och såg, att döden redan tryckt sin stämpel på det fina, af sjukdomen härjade lilla ansiktet, då hon än en sista gång slog upp de stora ögonen — hans hustrus ögon — o c h nu i dödsminuten, just innan de brusto, med samma uttryck, som han tyckt sig läsa i dennas, då föll ban på knä vid den lilla bädden, utan hvarken tanke eller känsla af något annat än den stora förtviflan och eländighet, som kommit öfver h o - nom, o c h som helt förlamade honom.
» En straffdom, en straffdom, » mumlade han för sig själf, » straffet öfver mig, som så vårdslösat de själar, jag fått i mitt hägn, » sade han hastigt och entonigt » drabbe mig din vrede, Gud, som alltid är så kärleksfull, jag ensam är den skyldige i detta hus — skona henne o c h de andra båda späda I Mig — mig allena —!
» Härmed hade han rest sig o c h vacklat ut.
Nu hade han endast en tanke; huru skulle han kunna dölja barnets död för modern?
Hon skulle nu ej kunna bära det, det skulle döda äfven henne.
Lyckligtvis hade hon förut gifvit sig till tåls med den förklaringen, att barnen af fruktan för smitta höllos undan.
Men då hon efter ett par dagar liksom uppvaknade ur den dvala, hvari hon legat försänkt, tyckte han sig i hennes blick läsa en fråga — o c h • o m hon uttalade den, huru skulle han då kunna beherska sig!
— Han kunde det ej heller mera än till hälften — något i hans ögon och halfkväfda röst hade väckt hennes upp- märksamhet och oro.
Och då han åter lemnat henne, kallade hon pigan till sin säng o c h sade med en plötslig kraftansträngning, och i det hon tycktes vilja se tvärs igenom henne: » Hur är det med barnen? » Frågan kom oväntadt, den förskräckta flickan fann sig ej, blef förvirrad o c h svarade osäkert och undvikande: säga en ren osanning inför dessa ögon — det kunde hon ej.
Detta ökade den sjukas misstanke; hon låg en stund tyst och låtsade sofva, men då hon blifvit ensam, satte hon sig med möda upp i sängen; hennes tinningar bultade o c h hennes tänder skallrade; hon var torr i munnen; hon kunde ej tänka redigt; hon kunde inte riktigt minnas, när och hvar hon sist sett dessa dyra barnaögon, som från det de första gången logo emot henne i hen- nes armar, varit hennes lust o c h stolthet — hennes lilla flickas ögon — den förstas — det var, som o m de andra båda liksom sammansmält med denna, som o m hon mindes dem alla tre i dennas gestalt; — ett ögonblick tvekade hon, hvilket an- sikte af dessa tre var det rätta; dragen af hennes hjärtebarn liksom utplånades ett ögonblick för att nästa sekund se emot henne igen, men nu med de andra barnens blå ögon —; förvirrad kämpade hon med febern, vaggade fram och tillbaka, där hon satt med knäna uppdragna o c h händerna hop- knäppta omkring dem, skakande af hetta o c h köid på en gång.
Plötsligt stack hon fötterna ut ur sängen, hon ryste till, då de vidrörde golfvet; ett ögonblick stod hon stilla o c h vacklade, med händerna fam- lande framför sig, därefter trefvade hon sig fram till dörren o c h öppnade denna ljudlöst.
Rummet innanför — salen — var tomt; man hade trott, att hon somnat; kyrkoherden satt i sitt rum, försjunken i sorg, och sköterskan, som skulle vaka öfver henne, var ute.
Med ögonen vidt uppspärrade, men utan att riktigt uppfatta, hvad hon såg, gick hon som i en dröm genom rummet, alltjämt på bara fötter och trefvande framför sig med händerna.
Också nästa rum var tomt — hon såg sin egen bild i den stora spegeln, spöklik i den hvita dräkten o c h med det kortklippta svarta håret.
Nu var hon i gången — en underlig lukt af granris nådde henne — hon studsade, tog med båda händerna o m hufvudet o c h gled ljudlöst framåt; instinktlikt öppnade hon dörren till det yttersta rummet; där inne var granlukten starkare; gardinen var nedfälld, o c h midt på golfvet stod en säng — så konstig idé — hon stirrade hälft fånigt på den, utan att förstå något; hon stod stilla i dörren med hufvudet framsträckt och ögonen vidt uppspärrade; slutligen gled hon ljudlöst när- mare, oemotståndligt drogs hon bort till denna underbara bädd, öfver hvilken ett hvitt lakan var utbredt; de hvassa grankvistarne på golfvet stucko FörloJEJo.1 hennes fötter — hon kände det e j; febern rasade i hennes ådror, köldskakningar genomforo hennes kropp — hon gaf ej akt därpå; hon endast böjde sig ned, djupare och djupare ned öfver bädden, hennes heta andedräkt nästan hväste fram, hennes hand fattade i lakanet, drog det undan — ett ögonblick stirrade hon andlös på det vaxbleka lilla ansiktet, hvars stjärnögon aldrig mera skulle le emot henne — o c h ett gällt, vansinnigt skri ljöd i rummet, ut i gången och gaf genljud genom dödstystnaden: huset.
1 III.
Då de alla förskräckta ilade dit, funno de henne liggande på golfvet bredvid kistan.
Strax trodde de henne vara död, men läkaren som skyndsamt anlände, förklarade, att det endast vore en djup svimning, men tillade han, o m upp- vaknandet blefve till lif eller död, det vore ovisst.
— Den förfärliga skakningen hade verkat för häftigt på den redan genom febern utmattade hjärnan.
Lifvet återvände dock sakta, men utan att något ljus tycktes skina in i hennes sinne.
Det var visserligen som om själsskakningen brutit febern; sjukdomen aftog synbart, men ännu hade hon ej talat; med stora ögon, som intet sågo och intet uttryckte, låg hon där dag efter dag, vecka efter vecka.
Hon igenkände hvarken sin man eller någon af sin omgifning; barnen tycktes hon all- deles hafva glömt.
En dag kommo de på henne med, att hon smugit sig upp och tagit en tändsticksask, som hon gömde i sängen.
De fäste ej någon vidare uppmärksam- het därvid, men kort därefter fylldes rummet med rök, och vid undersökningen befanns det, att hon tändt eld på sängkläderna.
Hennes man försökte tala med henne; hon igen- kände honom ej, såg bara uttryckslöst på honom, skrattade för sig själf o c h började med låg entonig röst läsa upp flere psalmvärser, handlande o m död o c h förintelse, samt därefter sin trosbekän- nelse, men då hon sagt orden: » nedstigen till helvetet, det är j u dödsriket, » stannade h o n; ögonen fingo ett oroligt, ångestfullt uttryck; de följande orden: » uppstånden från de döda », voro utplånade ur hennes minne; o c h åter och åter började hon på o m igen och o m igen, samma vers, samma ord, alltid i samma ordning; men aldrig hann hon längre än till » dödsriket »; hennes oklara hjärna arbetade fåfängt att få fram fort- sättningen, o c b hon upprepade » död — död — död — », till dess hon slutligen skrek högt i vild förbittring o c h ursinnigt slet i täcken och lakan.
Läkaren sade, att hennes vansinne var af farlig art, o c h att hon med snaraste borde föras till dår- huset för att få nödig vård och tillsyn.
Men, som om hon anat, att man ville beröfva henne friheten, började hon i fullt raseri slå och anfalla hvar o c h en, som kom henne nära.
Detta oaktadt fördes hon med sin mans o c h läkarens tillhjälp och under lifligt deltagande från hela det lilla samhället, Adelsgatans notabiliteter inberäknade, till den ej så synnerligt aflägsna anstalten, hvars läge vid kusten och i skogstrakt var särdeles gynn- samt.
Här insattes hon i madrasserad cell o c h bevakades noga.
Endast med möda kunde hennes man slita sig från henne; så länge hon var i rummet, fann han en sorglig tröst endast i tanken, att hon var där; han anklagade sig själf för hela olyckan, ej endast den första sjukdomen, utan också att han ej till- räckligt vakat öfver henne, så att hon fått veta om barnets död.
Och dock anade hon ej, att under tiden ännu två små kistor stått i samma rum, där hon sett den första lilla döda, att all barnslig lek tystnat, att hemmet nu var fullkomligt öde.
Och till detta hem måste han dock nu åter- vända; huru olika var ej den färd, han nu gjorde genom det kala sandiga landskapet, ensam i vag- nen, emot den, då han med sin brud, så strålande ung och vacker, så barnsligt oskyldig och förhopp- ningsfull, första gången for den vägen; nu var han en i förtid bruten m a n; håret hade under ett par veckor starkt grånat, all själftillit var för- svunnen, och han nästan kände sig blygas inför dessa sina vänlige församlingsbor, som alla täflade om att visa h o n o m deltagande.
Ja, en ensam man var han; — och instängd i sin kammare försjönk han i brinnande böner för den olyckliga ande, som nu, skild från hans kär- leksfulla vård, bland främmande människor käm- pade med mörkret, som tyngde den.
Så gick vintern.
Med våren tycktes en förändring hafva inträdt i hennes tillstånd; anfallen af vrede blefvo säll- syntare; hon blef allt mera stilla; alltjämt fram- gs - ocla - * rig; s©lrixxs; s-r ständigt lager hos Juvelerar HALLBERG Stockholm.
Order från landsorten expedieras omgående.
mumlade hon sina psalmverser och sin trosbekän- nelse, och ännu alltjämt stannade hon på samma punkt.
Ofta stod hon borta vid det lilla gallerfönstret och stirrade ut öfver den lilla skymt af det nu isfria vattnet o c h den bit skog, hon kunde se härifrån.
Hennes förbättrade tillstånd föranledde hennes förflyttning till ett gladare, ej så afspärradt rum; här kunde hon se än mera af hafvet och skogen och dessutom en sida af den väl hållna ymniga trädgården, hvari de endast mindre rubbade fingo arbeta o m våren o c h sommaren.
(Forts.) F r å n l d u n s Männen i l ä s e k r e t s.
äktenskapet.
Den uppmärksamhet, som kommit min anspråks- lösa uppsats » Romanen eller lifvet? » till del, har gladt och smickrat mig — jag kan icke neka där- till.
På den fråga, som flere ärade läsarinnor fram- ställt i n:r 44 af Idun, har jag endast några korta ord till svar, och jag lemnar åt värdigare att gifva bättre besked.
Frågan var, » huru männen böra förhålla sig för att, äfven de, bidraga till lyckan inom hem- met? » Om en af dem själfva gjort mig den höga äran att på allvar framställa denna viktiga fråga, skulle jag icke stått svarslös, icke tvekat att gifva ett rätt allvarsamt svar.
I veten väl, att en hustru i regel blifver mycket klarseende i fråga om, hurudan den andra parten i äktenskapet är, bör vara eller icke vara.
Men jag frågar er på samvete, tron I, att det skulle gagna det allra minsta, att vi skulle vin- na något därmed, om vi kvinnor sins emellan di- skuterade männens egenskaper och uppställde några förhållningsregler för dem?
De låta minsann hvar- ken moralisera eller korrigera sig, utan bele oss, det är hvad de därvid skulle göral Ingen enda af dem skulle taga våra ord till efterrättelse!
Som ex- empel på, huru svårkorrigerade de äro, vill jag en- dast anföra, att jag under mer än ett tiotal år oaf- brutet, men förgäfves, arbetat på att få min » gubbe » att komma hem i rätt tid till middagen för att slip- pa servera honom hoptorkad eller eljes mindre smak- lig mat, och att jag med lika liten framgång sökt beveka honom att öfvergifva ett, som jag tycker, omåttligt bruk af cigarrer.
För öfrigt är det väl näppeligen rätta platsen att i damernas egen tidning dryfta en fråga af sådan art.
Det skulle förefalla mig ungefär i samma stil, som när fruntimren på sina kafferep enligt gam- mal tradition, hvad säger jag?
— icke lofsjunga sina frånvarande vänner.
Nej, vill man reformera, må man börja med sig själf!
Och om det enkla program, jag i min upp- sats framlade, samvetsgrannt genomfördes, månne icke mannen i ett sådant umgänge, som då bjödes ho- nom, skulle få den allra bästa lexan?
Skulle icke åsynen af ett plikttroget uppförande vara honom en uppfordran och en maning att gifva lika godt igen?
Skulle han ej börja uppmärksamma en sådan god hustru framför alla andra kvinnor i världen; dra- gas hem till henne från restauranter och vänner?
Skulle han ej sporras att blifva denna ädelsinnade maka värdig och göra henne så lycklig, som i hans förmåga stode?
Skulle han ej älska henne med en renare ocb djupare kärlek än förlofningstidens passion?
Och skall det sägas, är det ändå kärlek först och sist, vi kvinnor eftertrakta och fordra af våra män, den kärlek, som sätter oss före hvar och en an- nan, som vilkor för att de skola göra oss verkligt lyckliga.
E.
B. Innehållsförteekning: Helena Grafström, född Franzén; af H.
— k.
(M e d por- trätt.)
— Vilja är att k u n n a; poem af Lila.
— Biblioteket i h e m m e t; af Ellen Bergström.
— Granrismor; af Amalia Fahl- stedt.
— Höra Tära s m å?
— l d u n s julklappsbazar.
— Drott- ning Charlotta af W u r t e m b e r g.
(M e d porträtt).
— Några frnutimmersminnen; upptecknade af En gammal pcnnfäktare.
I I: K o n s t och natur.
(Forts.) — Hvarje husmor sin egen skärslipare; prisbel.
svar å prisfrågan L X X I; af W. Olden- burg.
— Smånotiser från kvinnovärlden.
— Teater och musik.
— I en vrå af världen; ber.
för Idun af Cecilia Bååth-Holm- berg.
(Forts.) — Från lduns läsekrets.
p « l l &gt; 1 V a « J gammalt guld, silfver och juveler uppköpas kon- * ^ wcfcAAWfcj tant eller tagas i utbyte mot moderna arbeten.
Om gamla saker insändas från landsorten, sändes likvid pr omgående.
e a e l J u v e l e r a r H A L L B E R G S t o c k h o l m.
