# ID: svediakorp-per835
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1891
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 15,518
# sentences: 596
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


StCtéklUHM, Qenunitt Boklr.-Aktiitb.
N:r 45 (203) Fredagen den 6 november 1891.
Prenumerationspris pr kvartal: Byrå: Redaktör och uigifvare: Idun med Modetidning och ko- f?
&lt; v ' Kyrkogata 7, 2 tr. npYrnprjni?
HFTTRFRft lorerade planscher kr.
2-.
25 (Aftonbladets nya hus.)
F R H H l O r nJiLLrJLKU.
Idunm.Modet.utankol.pl.
» 1:85 Prenumer.
sker ilandsorten å post- Träffas å byrån kl. 12 — 1.
Idun ensam • 1: 20 anstalt, i Stockholm hos redaktion.
Allm.
Telef.
6 I 47.
Kla V Maria det lugna obe- märkta lifvet vid Fredensborg, i häg- net af bokarna, som just nu fälla sina sista blad för höstvinden det, ett drar i dessa dagar ett Ryssland.
lande salonger, utsmyc- kade med bländande lyx.
Man försöker att Men ofta stelnar blir tyst.
Den fruktan, som ingen vågar uttala, hvars namn ingen åtminstone resan firandet af djärfves nämna, dagen förmörkas.
som synnerligen betydelsefull — verbröllop.
betydelse att ett silf- Och ej kan förringas kontrahenterna denna gång äro att räkna och Alexander mäktige.
I I I, alla rys- herskare, den en- och den barnen, föräldrarne, för makan för Men nu är målet lyck- ligt nådt!
Man ta dagar af dyrköpt lugn öfver och lycka.
jordens mäktigaste rike, firas I all stillhet bemärkelsedagen firar vid det Svarta haf- familjekretsen.
vets närvarande sitt lust- silfverbrudens tjugufemåriga konung i De enda gästerna slott Livadia å Krim, sin förmälning andas ut på nytt för några kor- monarken på bäfva barnen maken.
.
.
väldige kust, klara Föräldrahjärtan för bland denna världens högst uppsatte griper om alla hjärtan med sin järnklo, sars Det hemska en familjehögtid, som plär af skäm- tets ord på läppen.
räknas dess vara frimodig, glad, glömsk ... genom tåg festtåg; gäller af Det borde vara furstligt Europa.
från Sun- Losnummerpns: 15 Öre.
(vid kompletteringar).
4:de årg.
Anuouspriti: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande, och » Lediga platser » 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal slarv, Utländska annonser 70 öre pr nonp.-rad.
Feodorowna.
Kejsarinna lH^rån Utgifning-stid: hvarje helgfri fredag.
äro föräldrar, Christian oeh med det danska konunga- drottning Louise af Dan- parets dotter.
mark.
Maria Sophia Fredrika Ett festtåg.
.
.
Mellan vaktposters linier, mellan Dagmar skyddskordonger af polis- november 1847 i Köpen- föddes den 26 män rullar tåget fram öf- hamn.
ver Sydrysslands stepper, 1866 förmäldes hon med hvarje hjulhvarf bevakadt Rysslands dåvarande tron- Den 9 november följare.
Då hvarje tillryggalagd werst i 1882 intog en olycklige faders tron, sud- med pinsam undsluppen ängslan, fara.
.
.
mars lad vara, kallnadt blod, följde hon kretsen af de höge rese- honom.
Där hennes hi- närerna, inom dessa storia!
hvilar öfver rul- ännu sin Tung måste den stämning som af Alexander knappast
D ö m i c k e din n ä s t a, f ö r r ä n du befinner d i g i s a m m a s t ä l l n i n g som hon.
Men huru oändligt mycket ligger ej under F ö r r o c h nu.
dessa nakna data!
&gt; — — — — — — en krona, som gyllne syns, är blott en törnekrans, som sömnlöshet, bekymmer, faror ger.
.
.
» skrifver Milton.
Och väl må kvinnohjärtan svälla af medkänsla vid tanken på denna högt uppsatta systers öde.
En hennes landsmaninna, en högt begåfvad kvinna, till hvilken vi vände oss, då vi be- slöto att i dag lemna våra läsarinnor den ryaka silfverbrudens bild, skrifver med anledning här af: » Jag har blott sett henne, då hon var en ung flicka i Köpenhamn, och då var hon myc- ket vacker, mycket glad och liflig och mycket populär.
Nu antar jag, att hennes olyckliga öde och förskräckliga ställning som rysk kej- sarinna ha tagit glädjen och ungdomen från henne.
Jag anser henne vara en af de mest beklagansvärda människor, som lefva. » Dock — intet öde är så mörkt, att ej en stråle af ljus kan spela in därigenom; och äf- ven i Maria Feodorownas lif leka sådana ljus- strålar, som kanske gifva det en långt blidare karaktär, än hvad betraktaren utifrån och ned- ifrån har lätt att fatta.
Hon är lycklig ma- ka, lycklig moder.
Det är nog att fylla en kvinnas lif.
Och ett skänker henne hennes ställning — mycken makt till det goda!
Och denna an- vänder hon ock.
Hon är ej blott sitt hems goda ängel, utan äfven beskyddarinna af ota- liga välgörenhetsinrättningar, för hvilka hon varmt och lifligt intresserar sig.
Hon besöker dessa inrättningar, gläder med sin närvaro dem hon beskyddar, och hvar hon visar sig, framkallar hon samma verkan som en solstråle på mulen himmel.
Med äkta kvinlighet har hon städse hållit sig fjärran från alla försök att i regeringsan- gelägenheter inverka på sin man; till en pa- latsintrig har hon aldrig nedlåtit sig.
För några år sedan väcktes, som kanske våra läsarinnor erinra sig, ett ganska stort uppseende af en serie teckningar från olika europeiska hof och hufvudstäder af grefve Paul Vasili.
I samlingen » Från Petersburgs salon- ger » har författaren skisserat Maria Feodorow- nas bild i följande ord, som vi låna som af- slutning på dessa korta rader: » Hvad som isynnerhet utmärker kejsarin- nan och ger henne en individuel prägel, är det allsmäktiga behag, som utstrålar från hela hennes person, en obeskriflig tjusningsmakt, som eröfrar och fängslar alla.
Hon är icke regelbundet vacker, men hennes ögon ha ett så mildt och välvilligt uttryck, hennes leende har något je ne sais quoi, som är så oemot- ståndligt, hela hennes täcka lilla personlighet är så graciös, att man till sin öfverraskning finner sig hålla af henne, innan hon talat till en, och tillbe henne, så snart hon sagt två ord.
Maria Feodorowna har den sällsynta lyckan att vara älskad, endast därför att hon är intagande; man böjer sig i stoftet för kvin- nans ojämförliga behag, och man glömmer, att det är kejsarinnan man har framför sig. » I mina händer föll en dag En nött roman från trettitalet Utaf det gamla goda slag, Där Me allting slutar galet.
Jag den en koåll oid lampan tog Och såg igenom den och — log.
Se här ett litet nätt extrakt Ur en roman från förra tider: Ett ståtligt slxÉt, en härlig trakt.
En måne, som på himlen skrider, Beständigt färdig att ta " till, När helst författaren så vill.
I slottet bor en fager mö Med lockar svartare än natten, Med kind som ros och barm som snö Och ögon blå som insjöns vatten, Så himmelskt skön på alla vis, En Eva uti paradis.
En dag hon uti sltogen går, Där henne ljufligt tycks att Och möter så bland skogens vara, snår En käck och hurtig jägarskara, Där skön och ädel rider han, Och genast älska de hvarann.
En tid nu följer skön och såll För dessa båda ädla unga, Och månen måste fram hvar kväll, Och jämnt skall näktergalen sjunga, Och i hvart träd i skogens famn Han ristar sitt och hennes namn.
Om de i lugn nu fått hvarann.
Det skulle fröjdat en i själen, Men det, förstås, gick aldrig an; Hvad blef ve då af sista delen; Nu staplas hinder upp i mängd, Att boken måtte få sin längd.
En hjärtlös far, en grym rival, En bof, som sina ränker spinner, I ändlös ångest nöd och kval Värt unga par sig nu befinner, Ett bråk och trassel utan slut, Som räcker tolf kapitel ut.
Här ger jag min pegas en smäll, Han skuttar af så lätt och gärna Och hamnar midt i en novell Utaf de unga och moderna, Som tycktes min pegas så skön, Ty långtifrån den lyste — grön.
Här ha ' de redan fått hvarann, Men deras lycka kan ej prisas, Att mannen är en rå tyrann På första bladet redan visas, Där han hörs fordra utan krus, Att hustrun sköta skall sitt hus.
Ett högre idealiskt lif Hon tänkt att med sin make dela, Och nu han fordrar af sitt vif, Att hon hans strumpor håller hela, Och ej den sålla lott förstår, Som njutas kan med bura tår.
Han kan ej följa hennes - » flykt *, Men troget sig på jorden håller Och sitter där så lugnt och tryggt, Och skrifver långa protokoller, Ty det må sågas först som sist: Den grymme mannen är jurist.
Så kommer där och helsar på En stund emellanåt på kvällen En herre, som vi kalla få Den rätte hjälten i novellen.
Han lilla frun så väl förstår, Och nu man anar, hur det går.
Han år så upplgst och så fri, Och blott för stora mål han stråfoat, Hon snart ger honom rätt däri, Att hittills på en lögn hon lefvat, Och älskar hon ej mer sin man, Hon i hans hus ej lefva kan.
Som Och Hon Och Och Och Af fågeln längtar hon ur bur^n, så en afton, når det skymmer, pelsar på sig i tambur ' n med den andre karlen rymmer.
mannen solo vardt på keålfn, det är slutet på novell ' n.
denna prof bit kan du se, Hur skönt När det som mest är mörkt och svart, Så — lika ledigt som jag rimmar — Författarn reder på en kvart, Hvad han har trasslat till i timmar, Och på en enda sida nu Förenar han de unga tu.
Snart i en vagn med grön sufflett, Belyst af både sol ' n och månen, På scenen trillar in så lått Familjens hopp, den förste sonen, Skön och eålskapad det förstås, Han på sin ädle fader brås.
Sist rullas upp ett perspektiv, Hur uppå barn och sällhet rika De föra ett lycksaligt lif, Där aldrig några ungar skrika, Och ingen sorg dem träffa kan, När de nu ändtligt fått hvarann.
man i oår tid förtäljer.
At våra mammors smak vi le, Men nu man skrifver, så det kväljer, Och undras må vid sådan smak: Går världen framåt eller bak?!
Snorre.
Modern barnets första lärarinna.
Af J. jp.
Malmberg.
Belönad med fjärde gruppens pris i lduns senaste stora pristäfling.
(Forts. o. slut fr. föreg.
n:r.)
- • o S.
å snart br * aet fått någon kännedom om vårt lands geografi och minnesmärken, vak- nar begäret efter historisk kunskap.
För det sju- eller åttaåriga barnet erbjuda våra forn- tidsdagar stora skatter.
Bilder ur folkens
barndom skola naturligtvis finna genklang i barnets själ.
Men äfven i vår egentliga hi- storia hafva vi mycket, som kan förtäljas för de små.
Härvid fordras dock, att förtäljaren känner sina åhörare.
J a g har därför stän- digt haft till mål att berätta sådant, som va- rit egnadt att stärka de goda anlagen och motverka felen; j a g har sökt att begagna de bilder och jämförelser — med ett ord det språk, som för mina barn varit lättast be- gripligt.
Och jag har vunnit den erfarenhe- ten, att ingen moder borde försumma att själf värma sina barns hjärtan vid den myckna kärlek, det ädelmod, den stoihet, vår historia ställer oss för ögonen, men äfven lära dem att rysa vid de ogärningar, som fläcka den i öfrigt tjusande taflan.
V å r a helgdagar, isynnerhet högtiderna, hafva gifvit rika anledningar till religionsundervis- ning.
Särskildt har han, som » är vägen, san- ningen och lifvet », varit våra tankars mål.
V i hafva följt honom ifrån krubban i Betle- hem till » skyn, som tog honom bort ».
V i hafva sett honom såsom flitig lärjunge i temp- let och lydig i hemmet, sett honom vid sjuk- bädden och båren lindra människors nöd och i bröllopssalen deltaga i deras glädje, hört hans ljufliga ord om den himmelske faderns kärlek, men äfven hans ljungande tal mot själfviskheten och skrymteriet, hört honom bedja för så väl fiender som vänner, sett ho- nom taga barnen i sin famn och välsigna dem, sett honom efter brinnande bön segra öfver frestelser, synd och död.
— Enkel och okonstlad har jag sökt att göra framställnin- gen.
Ingen lexa, intet tvång, intet exami- nerande har fått störande inverka på uppfatt- ningen af den hänförande bilden.
— I öfrigt erbjöd det dagliga lifvet ständigt osökta till- fällen att från bibelns olika områden fram- ställa höga föredömen och varnande exempel samt enkla kärnspråk — allt egnadt att hos barnen väcka en liflig känsla för fordringarna på ett sedligt lif.
D e heliga sanningarna, på detta sätt meddelade, just då barnets inre blifvit för dem beredt, kunna icke blifva en blott utanlexa, utan måste fastmer växa samman med barnets själ, och det är min fasta öfvertygelse, att det skall blifva svårt for lifvets pröfningar och frestelser att rubba en sådan barndomstro.
Annorlunda måste det förhålla sig med den religionskunskap skolan kan meddela.
Sko- lan kan väl gifva varningar, förmaningar, lärdomar, men sällan på den tid då dessa bäst behöfvas; aldrig kan hon såsom hemmet tillse, att den gifna kunskapen tillämpas i bar- nets lif.
V i d sådant förhållande måste hos barnet, om än omedvetet, den föreställningen rotfasta sig, att det icke är så noga med sambandet mellan lefverne och lära.
nedom om den s. k. ljudmetoden, hvilken jag hört mycket prisas.
D e t utmärkande för denna metod är, att lärjungen bibringas kän- nedom om de ljud, bokstäfverna beteckna, och ej blott om dessas namn.
Vokalljuden äro alldeles lika med namnen på sina motsva- rande tecken.
Med de öfriga språkljuden är forhållandet annorlunda, I namnet på t. ex. bokstafven s (äss) förekomma tvänne ljud, vokalljudet ä samt ett hväsljud.
Just detta sistnämnda är det, som tecknet s represente- rar.
Man kommer lätt nog underfund med, hvilket ljud hvarje särskild konsonant beteck- nar, om man från hans namn frånskiljer det däri ingående vokalljudet.
M a n skall då finna, att flertalet konsonantljud uppkomma genom olika utandningar samt rörelser med tungan, underkäken och läpparne, utan att ljudbanden i struphufvudet behöfva vara i verksamhet.
— Innan den egentliga läsnin- gen begynte, lärde jag barnen att efter gehör skilja på de olika ljuden i kortare ord.
Til- lika fingo de öfva skrifning af bokstäfvernas (skrifstilens) grundformer.
Sådana förekomma i snart sagdt hvarje » förskrift », hvarför jag anser det onödigt att beskrifva dem.
Härefter vidtog den egentliga läsningen.
För själfva lärogången är det öfverflödigt att redogöra, ty i hvilken som helst af de många läroböcker, som i detta ämne under de sena- ste åren utkommit, är vägen så väl utstakad, att några svårare misstag i detta hänseende knappast kunna äga rum.
J a g vill därför endast anmärka, att konsonanterna skola ome- delbart sammanläsas med vokalerna utan fö- regående stafning.
Redan under första lek- tionen kunna på detta sätt mindre ord » läsas rent », och detta lysande resultat gör barnet mycket nöje.
F ö r att lifligare inskärpa bok- stäfvernas utseende i barnets minne och un- derlätta erinringen af deras motsvarande ljud, brukade j a g åtskilliga mer eller mindre lyc- kade liknelser och jämförelser, t. ex. b &amp; är en börda framför sig, d drager den efter sig, p har en påse på ryggen; u är öppet « p p - till, n wedtill, 1 är Zångt; o liknar munställ- ningen vid uttalandet af ljudet; r räcker ut en arm, f fäller (böjer) hufvudet, s slingrar sig o. s. v. Jämsides med läsningen öfvades skrifning, så att åtminstone någon del af hvarje läsöfning äfven skrefs.
Så fortgick det, tills alla ljudbeteckningarna blifvit inlärda.
På det följande stadiet kunde skrifofningarna ordnas mera oberoende af hvarandra.
V i d undervisningen i detta ämne fordras äfven under gynsamma förhållanden lugn ihärdighet, och man måste med tålamod rätta sig efter den pedagogiska regeln: » skynda lång- samt ».
Blir man misslynt, händer det lätt, att man antingen anstränger lärjungen öfver förmågan eller ock afbryter arbetet med mot Sådant är Med afsikt har j a g ännu icke vidrört det honom riktade sårande tillmålen.
farligt.
H å n är vid uppfostran ett dåligt, läroämne, som vanligen ställes först på pro- gramet, då det blir fråga om mindre barns ja skadligt medel.
Det icke blott förstör kun- undervisning, nämligen innanläsning.
Jag har skapslusten, utan - — hvad värre är — beröf- var oss barnets kärlek.
H v a d barnet behöf- velat gifva detta ämne den plats i min fram- ver är uppmuntran, glad uppmuntran.
Den ställning, som tillkommer det i mitt under- bästa Jästiden är de långa vinteraftnarne.
visningssystem.
Innanläsningen förutsätter en i viss grad uppöfvad iakttagelse och tanke- Lektionerna böra aldrig vara långa; såsom förmåga, om nämligen undervisningen däri icke allmän regel härvid gäller, att man bör sluta, skall blifva för barnet motbjudande och så- innan barnet visar tecken till trötthet, liksom lunda förfelad.
D e t bör därför hafva åt- man bör upphöra med att äta, medan maten njutit åtminstone någon direkt undervisning ännu smakar godt.
inom de förut omtalade läroämnena, innan E n viktig sak, som vid de fortsatta läsöf- det får taga till boken.
D å kan denna re- ningarna aldrig kan nog beaktas, är att dan från början blifva till glädje för barnet; hvad som läses också skall uppfattas.
Till det kan » lära läsa utan tårar ».
en början måste man därför välja endast så- För att kunna underlätta barnens möda så mycket som möjligt skaffade jag mig kän- dana stycken, som äro affattade på ett enkelt, barnsligt språk, och hvilkas innehåll rör sig inom lärjungarnes föreställningskrets.
K a n barnet med lätthet redogöra för det lästa, isynnerhet om det sker med egna uttryck, har man ett godt bevis på att man valt det rätta.
Förelägger man det åter stycken med inveck - ladt eller alltför sammanträngdt språk och svårfattligt innehåll, går detta såsom en dimma barnasjälen förbi, utan att kvarlemna något tydligt intryck.
Barnet läser i så fall utan intresse, och så uppkommer denna entoniga, tanklösa innanläsning, som likt en sömndryck bedöfvar tankekraften.
Häraf synes, huru viktigt det är att icke böcker sättas i bar- nets händer, innan det genom föregående åskådningsundervisning vunnit förmåga att göra bokens tankar till sina egna.
Äfven i teckning har j a g lemnat mina små någon ledning.
Liksom i de öfriga ä m - nena har det äfven här varit barnets visade anlag och böjelser, som gjort uppslaget till metoden.
Jag behöfde blott gifva akt på hvad de ritade, då de lemnades åt sig själfva.
H u s, träd, djur, gubbar m. m., men aldrig abstrakta figurer.
F ö r att formen hos teck- ningarna skulle få någon stadga, ritade vi först på rutadt papper.
V i började med enkla, rätliniga figurer, föreställande hattar, fönster, stolar, bord, pilar, vattenkanna, träsko, hus, katthufvud m.
fl.
; därpå grepo vi oss an med figurer med äfven böjda linier, såsom glas, fat, skålar, urnor, blad, blommor, fåglar etc. — allt efter förteckning.
* Dessa öfningar voro riktiga högtidsstunder.
N ä r de så slutligen fingo taga till penseln och färglägga sina fi- gurer, tycktes de hafva uppnått höjden af lycka.
Huru jag fått tid till allt detta.
J a under- ligt nog har det blott obetydligt hindrat mina mångfaldiga öfriga göromål.
Hemligheten torde dock ligga däri, att barnen från början blifvit vanda vid själfverksamhet, samt att de fått arbeta i frihet, och därför hafva små lärostunder kunnat lemna stora resultat.
Dess- utom förekomma j u i hemmet många arbeten, som man kan sköta lika bra, fastän man sam- tidigt öfvervakar barnens öfningar i läsning och skrifning m. m.
D e t är sannt, att ett och annat tillämnadt besök hos väninnorna blifvit inställdt, att j a g icke alltid kunnat skryta öfver att.
hafva läst den nyaste roma- nen, men mitt själslif har nog icke blifvit fattigare för det.
Tvärtom tror jag mig hafva funnit skatter, som utan detta innerliga um- gänge med barnen skulle blifvit mig för all- tid fördolda.
Oeh för öfrigt, om j a g något försakat, skulle icke min makes tacksamhet, mina barns vördnadsfulla kärlek, mitt eget medvetande om i någon mån fullgjord plikt vara belöning nog?
M a g g a.
Studie från norska Lappland.
^ l U i j u ön3kar jag berätta för lduns läsarinnor ^HeNB litet från höga norden och om en fjäll- lappska vid namn Magga Gaup, en tös på tretton eller fjorton vintrar, skall jag tro i Jag hade den förmånen att göra hennes bekantskap i en på 70:de breddgraden belägen fjällstuga, som beboddes af en finsk nybyggare, Olli Jo- ensuu vill jag minnas han hette.
Det var en bister dag med omkring fem och tjugu graders köld det där, under färden öfver fjällen hade vi fått en ihärdig snöstorm * Se Förteckningar på krittafla af Alf.
Sjöström!
på oss, och vi voro därför ej måttligt belåtna, lappen-vägvisaren Klement Somby och jag, när renar och pulkor utför en brant elfbacke svängde ned på den frusna Tana, som ringlade fram mellan höga, snöhöljda fjäll.
Renarne kände genast grannskapet af nybygget, fjällstu- gan, hvarför de ökade trafvet till ett ilande galopp, som snart förde oss utanför stuguknu- tärne.
Naturligtvis voro vi, lappen och jag, glada öfver att komma under tak i ovädret, men en god del af vår förtjusning lade sig likväl ge- nast vid inträdet i det lilla krypin, där Olli bodde med hustru och fem barn.
Allt var nämligen så genomgående snuskigt därinom de mörka, nedrökta stockväggarna; det stank af surfisk, tran och annat, barnen tumlade om på golfvet eller bland sängens ren- hudar, Olli åt märgben vid härden, hans hu- stru sydde skor strax intill det trasiga fönstret, där snöstormen yrde in.
Det var helt enkelt vedervärdigt därinne i den fattiga familjens koja, och jag såg på lappen, att lian förvisso föredragit att slå sig ner i sin kåta, om han kunnat trolla ned den från fjällen, ty där hade han nog så prydligt, försäkrar jag — det var nämligen en fin lapp, denne: han hade gått i skola i Vadse och varit ute på en exposition till Tysklands större städer!
Efter utbytandet af öfliga helsningar på fin- ska oeh lappska piskade vi snön från våra renskinnspelsar samt slogo oss ned, jag på en af fjällbjörksgrenar hopfogad stol, Klement med korslagda ben på golfvet.
Tände vi så våra pipor, rökte en stund, lagade biffstek af ren- kött, rökte ånyo och hade just städat undan li- tet på golfvet för att lägga oss till hvila, då vi utifrån fingo höra det dofva, skrapande ljud, som bebådar ankomsten af någon med ren och pulka åkande.
Mycket riktigt, en minut efteråt vaggade nå- gra renskinnsbylten in i pörtet, det var en äl- dre kvinna, tätt i hälarne följd af en flicka: Beret oeh Magga mor och dotter!
De hade kom- mit ned från fjället i detta herrans väder i den afsikten att af nybyggarmor söka skaffa sig li- tet kaffegrädde, då nämligen all den torkade, frusna renmjölken och de däraf beredda ostarne strukit med under vinterns lopp.
— Synd, att de omöjligen kunde få valuta för sitt besvär.
riktigt själfmedveten, och satte sig småleende bredvid mig — hvilken kontrast mellan lilla Magga och de stackars eländiga nybyggarbar- nen!
Den förra » prinsessan » i sagan, de se- nare » torparungarne » — ja, så var det verk- ligen!
Magga och jag kommo väl öfverens, vi spra- kade om renhjorden och fjällen, om alla hun- darne, om norrskenet, om skidlöpning och allt möjligt sådant där, som osökt erbjuder sig att tänka på och tala om, där tvänne råkas ute i den storslagna, sinnet mäktigt tilltalande lapp- marksnaturen.
Ja, och så gaf jag då Magga en nästan obegagnad och blank enkrona, hvil- ken present hon välvilligt behagade mottaga och gengälda med en liten brokig börs, som hon högst egenhändigt hade förfärdigat på lediga stunder.
— — Och så sprakade vi igen, tills Beret ordade om uppbrott.
Då helsade Magga ned till Varangerfjorden och släktingarna där, jag till alla hennes lurfviga hundar uppe i fjäl- let: Ränne, Tsjalmo, Girjes och hvad de hette!
Vid afskedet kunde jag ej låta bli att säga Magga, att jag tyckte henne vara en riktigt liten söt lapptös, hvaröfver min nya vän blef så förlägen, att hennes rödblommiga kind i hast blef lika grannt färgad som klädet i hen- nes lufva!
» Farvel, Farvel! » helsa de båda lappskorna vänligt.
Det bär af mot nordvest, men utan- för dörren till den snuskiga fjällstugan står jag och viftar till liten Magga, så att renen hen- nes sätter af i vildaste galopp bort öfver den slingrande Tanaelfvens isar.
Hugo Samzelius.
En utfärd med fattighusgummor.
Bref till Idun.
London i oktober.
Skulle lduns ärade läsarinnor vilja höra litet om engelska fattighus.
» Fattighus, det finnes nog i Sverige också men dem sköta fattigvårdsnämderna om — och där » sitta » bara herrar — så fattighusen ha vi ingenting att göra med! » tycker jag mig höra några utropa.
Men så tänker man ej i England.
De lyckliga och de, som fått större eller mindre jordiska förmå- Sedan båda med björkkvistar omsorgsfullt: ner på sin lott, anse i de flesta fall som sin plikt befriat lappmuddarne från snö, framförde emel- att på ett verksamt sätt intressera sig för dem, som stå lågt på samhällets skala.
Därför ba också » fat- lertid Beret sitt ärende hofsamt ocb okonstladt, tighjonen » många, som intressera sig för att ge dem hvarpå Ollis hustru strax genmälde, att hon några ljusa ögonblick, några glada stunder i lifvet.
omöjligt kunde hafva någon grädde att aflåta Därför gå ofta den iina världens damer — ända från prinsessan af Wales och de öfriga prinsessorna — — höet deras vore snart slut korna finge inom till fattighus, till hospitaler och dylika institutioner kort tugga löf och mossa enbart, all mjölken för att spela oeh sjunga för deras invånare, läsa för ginge åt till de många småttingarne, kaffegrädde dem, tala vid dem och, framför allt, låta dem själfva tala, tala orn sina sorgliga öden eller glada minnen, saknade de själfva, hade ej brukat sådan på sina familjeförhållanden, sina åkommor m. m. Dess- länge, länge!
— Ja, var det ej delta, Beret utom gifves ju ofta hjälp och understöd af forna också hade sagt sin gubbe uppe i fjället, då husbondfolk eller arbetsgifvare, liksom förhållandet han envisades, att hon skulle fara — han kunde äfven är i Sverige.
ha fått resa själf, svårt att färdas som det nu var för både människa och ren!
— Om Beret * ville hålla till godo med en kopp kaffe i rusk- De engelska fattighusen äro a£ 2:ne slag.
Det vädret?
— Jo det skulle smaka skönt!
— ena slaget en sorts stora arbetshus (de kallas » Work- Samtalet afstannade nu, och jag kunde där- house »), underhållna af församlingarna och där alla äga husrum, föda, kläder, läkarvård m. m., men där för fä tillfälle att på norska tilltala de båda också alla, som ej äro vanföra, orkeslösa eller allt lappskorna.
Härvid befanns, att Beret var för sjukliga, måste arbeta för att hålla rent, sy alla mäkta klen i » de norskes mål », men att Magga kläder och allt linne, laga maten o. s. v. samt få redde sig riktigt bra.
» Nå, det var präktigt, endast gå ut vissa dagar i veckan.
Här äro stora, luftiga matsalar, sofrum och samlingsrum!
Ofverallt sätt dig då här bredvid mig på furukubben, är så rent, putsadt och vä lhållet.
En kommitté styr liten, och låtom oss talas vid, blifva goda vän- hvarje » • \ vorkhouse », och i spetsen för den manliga ner, om du vill! » afdelningeu står en » superintendent », för den kvin- liga en » matrona », föreståndarinna.
Under dessa Magga hade hela tiden tyst och stilla från lyda » systrar » för hvarje våning och sköterskor för stugans väggfasta bänk betraktat nybyggarens hvarje ram.
Böcker utdelas och ombytas hvarje barn, där dessa, bleka, smutsiga, snuskluktande vecka till de olika salarne.
oeh magra stojade på golfvet samt inbjödo till Vidare finnas de egentliga fattighusen, underhållna lek; nu steg hon upp, säker i hvarje rörelse, genom donationer af korporationer eller enskilda personer.
Dessa äro, i motsats till församlingsfattig- husen med stora hus och en eller flere planterade gårdar, små täcka pittoeska envåningshus med träd- gårdar och vackra anläggningar.
Här bor hvarje familj för sig, sköter sig själf och bar ett ganska rik- ligt underhåll.
Den mest respektabla klassen inta- ges i dessa » Almshouses », under det den mest bro- kiga samling af dem, som seglat i kvaf på lifvets ocean, i allmäuhet tillhör de förenämnda.
Hit komma gamla orkeslösa, som här sluta en lefnad full af hårdt ar- bete, sorger och nederlag; vanföra, hvilkas lifskraft är bruten tidigt eller sent, af eget förvållande eller oförtjänt; lättingar, som ej velat arbeta, och hvilka » enda frälsning från hungersnöd är » the workbouse ».
Bildade så väl som obildade, alla taga de sin tillflykt hit, när allt annat hopp är ute.
Man och hustru skiljas åt och få blott träffas vissa dagar; barn tagas från föräldrarne — fattigvårdssty- relsen ärar ej familjebanden; men de små sändas till hem på landet, som tillhöra fattighusen, och uppfost- ras där, tills de ernå den ålder, att de kunna sköta sig själfva.
Deras lif där synes tungt nog och glädjelöst, men som sagdt, här finnas dock ganska många, som intres- sera sig isynnerhet för de gamla.
Nu till vår utfärd!
V i voro inbjudna att deltaga i densamma af värdinnan, miss Duval, en af de många här, som egna hela sitt lif, jämte sin förmögenhet, åt förbättrandet af de fattigas ställning, och som söka på många vis gifva dessa litet glädje i lifvet.
Hon hade beställt en stor vagn, en slags vaggonett för fyra hästar, tymmande 24 personer utom knsken och hans medhjälpare.
Miss Duval och hennes vänner togo plats på det första tvärsätet, och så foro vi till fattighuset att hemta 20 » old ladies ».
De ha haft sin middag kl. 12, och snart komma de ut, nytra och glada.
D e duktigaste få intaga det andra tvärsätet bakom oss, ty det fordras just litet spänstigbet i musklerna att på stegen klättra upp hit i höjden.
Alla de öfriga taga plats i själfva vaggonetten.
Och nu fara vi österut genom gata efter gata — rätt mycket uppmärksammade från all- mänhetens sida — tills vi komma till glesare be- folkade trakter i Londons ostliga utkanter, och snart äro vi inom Epping Foresfs område.
Denna stora skog inköptes för några år sedan af » the Corpora- tion af the City of London », att för evärdeliga tider förbli vidare obebyggd — ty den var redan något in- kräktad på — och att utgöra ett stycke oförfalskadt jland » för den östra delen af London.
Gummornas förtjusning är stor åt de vackra villor, vi passera, och i synnerhet åt de präktiga vyerna öfver det starkt kuperade landskap, som snart öppna sig för oss.
Vid en rast för hästarne, trakteras gummorna med 10 skålpund jordgubbar och korintbullar; detta är sådant, som ej vankas alla dar, och värderas också mycket.
Efter ungefär en timmes färd genom - sko- gen », som dels bestod af tät, blandad löfskog, dels af vida ängar, dels af gammal ståtlig bokskog, an- lända vi till målet: ett litet värdshus på en höjd, kallad Buckhurst Hill.
Det var åratal sedan många af dessa gamla satte sin fot på riktiga » landet »; de äro glada som barn!
Här växa verkliga vilda blomster, och sådana måste de plocka och ha med sig hem; därför ned för bac- ken här till nyponbuskarne, som ha en sådan ym- nighet af välluktande blommor.
Flere af de gamla äro glada att få litet stöd, och plockningen går ej heller alltid utan bjäip, men snart har hvar och en sin lilla bukett af nyponblom, kaprifolium m. m. ocb därtill sin lilla plan uppgjord, om hvem som skall få dessa skatter.
Under tiden har litet gjorts i ordning, alla vända åter till värdshuset och intaga sina platser vid det långa dukade bordet, dignande af sådana te-attribu- ter som smörgåsar, tekakor, sallad, vattenkrassa, m. m.
» Landtluften söker », så allt har en strykande åtgång.
» The ladies » servera teet — oeh 3 stora koppar är regeln.
Solen skiner så klart ännu, sinnesstämningen är så lifvad, men nu måste vi vända åter från landet med de friska, gröna ängarne, de ståtliga träden och den herrliga luften, åter, för alla dessa gamla, till fattighuset och det enformiga intresselösa lifvet där.
Vi helsas nu än mera än på förmiddagen med hurrarop och viftningar af folket på gatorna, och från vagnen viftas med buketterna till svar; öfverallt väc- ker den stora vagnen med de små gummorna upp- seende, och alla se i ett ögonblick, att det är fattig- husgummor, som varit ute på en utfärd, ty deras kostym, de gråa snibbsjalarne och de stora åtsittande hattarne, är lätt igenkänd.
Vi stanna först vid miss Duval ' s hem, ocli i ben- hes huskapell (hon tillhör » high church ») förrättas af en ung » curat », som också var med vid teet, en Otto Lindvalls Syfcaela.c&gt;rslxa,ia.caL©l r e k o m m e n d e r a r sitt n y a v ä l s o r t e r a d e l a g e r a f S y b e h ö r Hamngatan 14, midt för Kungsträdgården, Allm.
Telefon 76 17. lar för d a m - o c h b a r n b e k l ä d n a d.
U &lt; F " Order t i l l landsorten expedieras mot postförskott eller iärnvägsefterkraf.
samt artik
kort aftonbön med psalmsång, hvarefter gummorna åter sätta sig upp i vagnen och åka till sitt hem — fattighuset.
* * Vore det ej önskligt att litet mera intresse, per- sonligt intresse för fattighusen, hystes äfven i Sverige af dem, som ega tid och förmåga därtill?
Det kan ske med så enkla medel; litet tillsyn, litet vänligt samtal, läsandet af en lämplig bok — det kostar så ofantligt litet, men gör så godt och ger så mycken glädje!
Många kunna göra det, och om nu några kände sig manade därtill, skulle ingen vara gladare — näst » fattighjonen » — än Anna Fleetwood-Derby.
Indiskreta frågor.
Jag syftar på alla dessa närgångna frågor, som stundligen så tanklöst kastas fram, som icke sky något område, icke hafva medlidande med några själens tysta kval och som hänsyns- löst pocka på svar.
Det är möjligt, att svaret uteblifver, men frågan eller frågorna hafva dock lyckats att verka på samma sätt som ett skarpt, frätande gift eller som en stöt med en finspetsig stukatklinga.
En dylik indiskret fråga är tillräcklig att hos den, till hvilken den riktas, utsläcka munnens leende och sänka en slöja öfver ögonens glans; det behöfs ej mera för att väcka för stunden slumrande smärtor eller bekymmer till, lif oeh det går kanske icke så lätt att åter få dem vaggade till ro.
H U M A Kojiarl.
Hoflevcr:intör.
C H Oeh då han hade betydande » omsättningar » att verkställa i banker och kassor, där han lånat för den narraktiga plikten att repre- sentera och plikten att honorera sina ung- domsskulder, räckte lönen knappast till för dessa operationer.
Följden var den, att det nästan var knalt om brödet och sofveln i den nu lame ämbetsmannens fordom så yppiga hem, där nu Emelie måste bära bördan.
D e t gällde ock att vända på styfvern och sköta litet af hvarje, ty man hade ej råd att hålla mer än en tjänarinna, och hon hade efter redan då gällande sed väl reda på gränsen för sina skyldigheter, men icke så alldeles för sina fordringar.
Emelies estetiska sinne led förfärligt, men det skulle varit ännu värre, om hon icke här- vid kommit in i ett slags drömlif, som gjorde, att allt det yttre blef något blott mekaniskt, hvari kroppen visserligen deltog, men liksom mera drifven af instinkt än af inneboende vilja ocb.
karaktärsriktning.
Detta drömlif var de sceniska gestalternas, med hvilka hon andligen införlifvat sig, och då hon nu ej hade råd eller tid att gå på teatern, utom en och annan gång då hon inbjöds af släk- tingar, gjorde hon själfva det kringvarande till ett slags teater, där hon, medan fadern sof eller låg tankeslö, utförde sina dramatiska hjältinneroller, hvilkas antal alltmera ökades, i det hon börjat svärma äfven för den mo- derna nordiska dramatikens kvinnogestalter.
Må vi därför, hvar och en, i vårt umgän- geslif vakta oss för » indiskreta frågor ».
Flyk- tigt tänkt, synes det litet; stort sedt, gäller det ett blad i människokärlekens bok: Såra icke.
Den verkliga själsadeln gör det icke heller.
Adolf Hel länder.
Några friintimmersmirineii.
Upptecknade af En gammal pennfäktare.
II.
Konst e oeh Härmedels vaknade och växte hos henne äfven mer och mer begäret att blifva själf- ständig, oberoende, en själfverksam medlem af det mänskliga samfundet.
Och då hela hennes inre lif varit riktadt åt teatern, be- slöt hon att ingå vid denna.
H o n visste med sig, att hon var vacker, hade en bril- jant teaterfigur samt en mjuk och behaglig stämma, hvilken hon för sig själf utbildade natur.
n l o l moderlösa Emelie hade af sin J g / ömme far, som var en högre ämbets- (So man, hvilken väl hade goda inkom- ster, men äfven stora utgifter, ty han måste lefva efter sitt stånd och » representera », er- hållit en mycket god uppfostran.
I synner- Nu finns det verkligen godt om stackars människobarn på denna planet, hvilkas lif ej C Men en dag, efter en finare middag med svårsmälta maträtter, upphetsande viner och tvärdrag, fick den ansedde fadern ett slag- anfall, som gjorde honom lam och tankeslö.
P å grund af sin aktade höga ställning fick han, fast oförmögen att vidare sköta ämbe- tet, tjänstledighet från detta med bibehållande af lönen; men han måste däremot lemna en del enskilda uppdrag, af hvilka han haft sina bästa inkomster.
Fråga därför icke, så undviker man att såra.
Förtroenden gifvas, men få icke till- tvingas, och blott den har rättighet att gripa in i andras sorger, som har vilja och förmåga att gå en kärleksrik försyns ärende att hjälpa och styrka och hela, där sådant är möjligt.
Medlidandet är en hjärtats dygd, men den får aldrig vara påträngande.
Tryck sorgens hand; » hvad därutöfver är, » säger Hamlet, » är tystnad. » Denna brist på finkänsllighet är ett lyte, som vidlåder såväl det kvinliga som manliga släktet, men det torde väl knappast kunna förnekas, att det bjärtast framträder hos det kvinliga.
Det är kvinnans stora behof att meddela sig, som ofta drager de indiskreta frågorna med sig i släptåg, oeh i sin ifver märker hon icke, att hon är inne på » fridlyst område ».
Hon tycker ej om en stängd dörr eller ett nedfäldt draperi, om hon där bakom anar en hemlig- het, och en annan människas frampressade suck eller slutna tystnad väcka ögonblickligen hen- nes hela intresse, som gifver sig uttryck i ett: » Hvarför »?
S Fadern, som jämte sitt afhållna parti på sällskapet eller klubben hade nöje i att följa sin dotter på teatern, såg gärna hennes esteti- seriDg, ty, menade han, det finns ingenting så tråkigt i sällskapslifvet som kvinnor, hvil- ka ingenting känna eller tänka af högre art och därför ej heller kunna säga något af in- tresse, något som ligger öfver hvardaglighe- ternas nivå.
Man vill ej exponera det enskilda lifvets an- gelägenheter inför den förstkommande, som be- gagnar sig af » väninnas », » väns » eller » be- kants » rang, heder och värdighet, för att, sedan hon eller han tillstulit sig nyckeln till en själs- smärta, kanhända skynda om gathörnet till en annan bekant att utarbeta kommentarierna till » hela historien » under sentimentala » ack! » och » o! » Mellan frågvisbeten, skvallret och förtalet är gränsen ytterst hårfin, och obemärkt- hetens lugn, den vida slöja, hvari sorgen och bekymret så gärna insvepa sitt böjda hufvud, blir bortryckt af allt annat än mjuka, kärleks- fulla händer.
Skulle den lättsinnige frågaren forska i sitt eget hjärta, månne han skulle finna människo- kärlek och sinnesömhet vara grunden till hans intresse för nästan och hennes angelägenheter?
Åhnej, det händer icke så ofta.
Någon all- varlig orsak finnes icke alls.
Det är blott den tanklösa nyfikenheten, begäret att prata och den dumma inbillningen, att den, med hvilken man för ögonblicket sällskapar, skall känna sig både smickrad och rörd af att för en hälft främmande individ fä bikta sin inre värld.
Den ringaste grad af " finkänsllighet borde dock säga, att man med dylika närgångna frågor söker våldgästa i en annans själ.
Man be- gagnar ej dyrk för att träda in genom en stängd dörr, man väntar, till dess att den öppnas in- ifrån.
T V.
Men hon hade ej stannat vid själfva språk- bildningen som sådan.
Den hade för henne verkligen varit nyckeln, genom hvilken hon kom in i de stora världsandarnes Eriksgemak.
Här gjorde hon särskildt bekantskap med Shakspeares oeh andra diktares literärt stora kvinnogestalter.
Det var dock i synnerhet med den britiske bardens, hon införlifvade sig, och det så att hon ville vara både Julia och Ofelia, både kärlekens fröjd och lidande, förkroppsligade i dessa bägge gestalter.
Hur ljuft vore det ej att få vara i fred med sina sorger — äfven de äro heliga.
Det kän- nes godt att anförtro en smärta åt den verk- lige vännen, det kännes som ett friskt, sval- kande regn att få gråta ut vid ett trofast bröst, i hvars djup sorger och hemligheter för- varas under ärans och kärlekens säkra lås; men den lidande känner sig söndersliten och sargad, då den taktlösa nyfikenheten profant våldgästar och lik en detektiv spejar i hans hjärta.
i människor göra oss ofta i vårt umgänge med vår nästa skyldiga till små takt- lösheter, hvilka, utan att vara afsiktliga, kunna förorsaka ganska smärtsamma sår.
Det är, gudbevars, ej vår mening att såra någon alls, det händer till och med, att vi äro alldeles öfvertygade om, det vi genom ett muntligt in- gripande i vår nästas enskilda angelägenheter visa honom ett kärleksfullt intresse, för hvil- ket han eller hon bör vara högst tacksam.
~ C 7 het hade det lagts an på utvecklingen af hennes estetiska sinne.
Och då kunskapen i lefvande språk är på sitt sätt nyckeln till de flesta af de skatter af njutning, som världens stora och små skapande sköna andar erbjuda genom sina verk, så hade Emelie äfven un- dervisats i de tre, fyra lefvande språk, som det tillhör en dam af värld att känna till.
är en beständig dans på rosor, och för hvilka det » soliga, lifgifvande hoppet » ibland ter sig lik en riktigt gråduskig höstdag med surmulna, afmejade träd, mellan hvilka bladen fladdra kring, icke olika vissnade förhoppningar; ocb det kan hända, att dylika människor ej äro så muntra af sig oeh icke heller så meddel- samma.
Det är dä frågorna måste fram — sak samma huru ömtåligt ämnet än är, vare sig det gäller det äktenskapliga lifvet, ett uppsla- get parti, en långvarig förlofning eller de sor- ger, som alstras af kampen för tillvaron, eko- nomiskt betryck och ruin • — den fina dolken sonderar såren allt djupare och djupare, det rycker i offrets hjärtnerver, men hvad gör det.
Det är ju blott af » varmt intresse » man frå- gar, och man är öfvertygad om, att ett då och då medlidsamt, på lämpligt ställe inpassadt: » Stackars ni! » eller » Sä synd det är om dig! » skall utgöra ett läkande plåster på såret.
E R / F I H ö r Sveriges | 11 S 111 Ö d r a P i Spisbröd j försändes Cat.es o. B.scuits öfver h e l a riket. "
S T O C K H O L M, 17 Norrlandsgatan 17.
i alla modulationer.
Å h, man skulle få se, Sverige skulle få sin Rachel, sin Ristori.
Hon skulle bli något former än Emelie H ö g - qvist, den långa, skrangliga figuren med det lilla hufvudet, som mera dårade med sitt le- ende och sina toaletter, möjliggjorda genom frikostig, furstlig hand, än genom verklig tragik.
Någon hade visserligen sagt, att hos Emelie Högqvist var det ett älskligt, okonst- ladt väsen, ett utomordentligt naturligt behag och den äkta konstnärsnaturen, som grep ocb tjusade; men detta var ej tillräckligt.
Det är ej nog med att tjusa, menade vår Emelie, man skall uppskaka, väcka ett sargadt med- lidande, och om naturen, äfven i den mo- derna tragiken, ej räcker till för de djupa psykiska utredningar, som utmärka den, så måste konsten användas och tillgripas.
Så invecklade sig den unga flickan i ett hölje af konst och onatur, hvilket än mera in- verkade på hennes drömlif och gaf en viss nervositet åt hennes karaktär.
En dag fick fadern ett nytt slaganfall med stark utgjutning i hjärnan, och läkarne för- klarade slutet vara nära.
Den unga flickan mottog nästan endast halfmedvetet denna un- derrättelse.
Och då - fadern, utan att hafva kunnat vidare meddela sig med henne, drog sin sista suck, grät hon visserligen, men hon erfor ej den djupa smärtan af, att någon sträng gick sönder i hjärtroten.
Så var det verkliga lifvet för henne blott ett skenlif, en- dast i drömmen lefde hon.
D å hennes närmaste släktingar, bland dem hennes farbror som förmyndare, en större godsegare, några dagar efter begrafningen sporde Emelie, hnru hon tänkte sig det för framtiden, ljöd hennes bestämda svar, att hon skulle gå in vid teatern.
Man sträfvade emot.
Ingen i familjen hade förut valt det yrket, mot hvilket vissa fördomar rådde, de kunde vara oberättigade och ogiltiga, men de funnos dock, och det var ej bra för en flicka af familj.
H o n var dock obeveklig.
Hon hade fått sin uppgift här i världen, det visste hon, och hon skulle gifva ära åt sin familjs namn, det kände hon för visst.
Och det var j u för öfrigt hennes egen sak, det gällde, öfver den borde hon ock själf få råda.
Nå, hon fick hållas, och farbrodern gaf henne penningar till att taga den första un- dervisningen i plastik och deklamation.
Lä- rarne prisade hennes anlag och menade, att det kunde göras något af henne; hon hade » gnistan », men särskildt den figur, genom hvilken gnistan skulle tända eld i mången åskådares bjärta, då den adlats af plastiken.
Och en tid fick Emelie anställning vid en teater, där man gaf litet af hvarje, tragedier och komedier, skådespel och lustspel, dramer och farser om hvartannat.
Men Emelie gick i den högre stilen, det var blott de stora skapelserna, som anstodo henne, och då direktören likväl gaf henne en och annan roll af icke tragisk art, brydde hon sig ej om att arbeta sig in i den och dana sitt eget material efter rollens karaktär, utan hon påtryckte den prägeln af sitt eget konstlade lif.
Kritiken fann henne hafva mindre vanliga anlag för scenen, men beskyll- de henne för onatur och tråkighet vid flere tillfällen.
D å teaterdirektören fäste hen- nes uppmärksamhet därpå, gjorde hon blott en axelryckning, som om hon velat säga, att det förstodo de där tidningsherrarne sig icke riktigt på.
D e kunde j u ej känna som hon.
lande handlingsbrus, och därigenom blefvo hennes sceniska skapelser ett slags oting, nå- got hybridiskt.
E n tidningsredaktör hade en dag bedt mig tillfälligtvis recensera ett stycke, hvari Emelie till följd af sin skönhet, sin goda plastik och sin vackra deklamationsförmåga skulle utföra huf- vudrollen.
D e t var trots alla hennes bemö- danden att åstadkomma något riktigt storar- tadt en genom onaturen ytterst klen produkt, som ej heller af publiken applåderades, fast- än balscenen i sista akten tillät henne en dräkt, som framhöll hela den yppiga harmo- nien i hennes gestalt.
Jag tog i följande dagens kritik bladet från munnen och sade, att den unga konst- närinnan skulle gå under i onatur, att fram- ställningen var genom den under kritikens mått etc.
Jag uppmanade henne att i tid vända om, ifall hon ej ville snart försvinna i den stora gemensamma grafven för alla de tusental på scenen misslyckade varelser, som af något gjort intet.
Korteligen, jag gisslade henne af all makt, slutande därmed, att j a g ej skulle gjort mig det besväret, om den unga skådespelerskan icke haft » gnistan », anlag som borde tagas vara på och ej for- störas af ensidig, oriktig uppfattning om kon- sten och dess kraf.
Aldrig förr hade hon så strängt behand- lats, aldrig förr så hudflängts.
Den gången träffade också den andliga spöslitningen, så att den stackars delinkventen grät af smärta.
Hon besökte mig, ställde först till en stor scen i den larmoyanta genren, antog att jag dömt på grund af andra skäl än kon- stens o. s. v. Jag gitte i början ej att svara henne, men därpå utvecklade jag mina skäl, hvilka i korthet gingo ut därpå, att den sceniska konstnären främst hade till uppgift att så mycket som möjligt offra sig själf för att uppgå i den karaktär, som skulle fram- ställas.
Det hade hon ej gjort.
Karaktären kräfde käckhet och lifsglädje, och hon hade gjort den surmulen, som om den bure på en inre sönderslitning, hvilken gjorde, att de glada momenten blefvo i framställningen osan- na, onaturliga och i följd däraf tråkiga, hvaraf återigen hela stycket led.
Jag tillade, att jag nästan befarade, att det var med den unga damen själf på samma sätt.
(Forts.) Kinesiska tänkespråk.
Människan lefver ej hundra år och plågar sig med tusen års sorger.
A f vägens längd känner man hästens styrka, och af tidens längd känner man människans hjärta.
När hemmet råkar i torftighet, lär man känna den gode sonen; när riket råkar i oro, lär man känna den trogne undersåten.
När man kommit till ett brant ställe, är det för sent att gripa till betslet för att hålla hästen tillbaka.
Sedan båten kommit ut på den stora flo- den Kiang, är det ej mera tid att företaga dess erforderliga lagning.
När tid, då Har ni ni var tänk ej ni betalar er skuld, så tänk på den ni var nödsakad att låna penningar!
blifvit rik, kom då i håg den tid, då fattig, men har ni blifvit fattig, så mera på den tid, då ni var rik!
På detta sätt fastnade Emelie alltmera i maner, och hon lade tragik i allt, äfven om rollen kräfde käckhet, direkt lifskraft i sval- jA .. LAMBEriG-S BLappaffär 4 4 Vesterlånggatan 4 4, S t o c k h o l m.
H u s m o d e r l i g almanack.
November.
November borde med större skäl än oktober kal las för slaktmånad — ty en klok husmoder dröjer nog med slakten tills vintern nalkas; eljes har hon ingen säkerhet för, att hennes möda blir belö- nad, d. v. s. att korf oeh slaktkött stå sig nog länge.
Förberedelserna till slakt — äfven om därmed endast menas att köpa upp kött, fläsk och räntor till insaltning och korfgörning — - äro rätt många, men alldeles nödvändiga, om arbetet skall kunna utan afbrott fortgå, när det gäller.
Skrockfulla mat- mödrar laga så, att slakten sker i ny o c b ej i nedan (likasom de baka äfven då, emedan brödet jäser lät- tare och håller sig längre än eljes).
Några dagar förut synas alla träbyttor och bönas med enris.
En tillräcklig kvantitet med kryddor (hvit-, stark- och kryddpeppar, kryddnejlikor, ingefära, koriander, mu- skotblomma, salpeter etc.) stötas; korfnät bindas, i hvilka de tjockaste medvurstarne sedan upphängas i rök; korfstickor skäras; allt segelgarn, som skall användas, förvälles förut och torkas sedan; alla kru- kor till ister, sylta o. d. rengöras och ställas till hands.
Måste man företaga korfstoppningen i köket, så borttager man alla mattor och beströr golfvet med fin sand.
Väggarne skyddas, där stänkning kan för- utses, genom tidningspapper; köttknifvarne slipas; stora skifvor och hackbräden framsättas.
Potatis till bräckkorf (= studentkorf, falukorf el- ler potatiskorf) halfkokas dagen förut, och gryn till grynkorf förvällas; men den råa potatisen till den sämre potatiskorfven skalas blott några timmar, in- nan man tänker mala den och tillblanda korfsatsen.
När kött och fläsk blifvit isärdeladt, vattlägges hackmaten, tarmarnas rensning pågår och den frisk- aste lukt söker man gifva dem genom blötning i dricka, saltvatten, lösning af öfvermangansyradt kali eller friskt källvatten, hvari läggas en mängd selleri- blad.
Ister och mellanfläsk till skirning skares i täningar och vattlägges.
— Andra morgonen kokas hackmaten och korfköttet till sådana sorter, hvartill man begagnar kokt fläsk.
Fett och ister skiras; af halskotor, lägg o. d. kokas en sorts ragu, som genast redes med mjöl, ättika och sirup samt står sig sedan i flere veckor; äfven svålrullader kokas nu.
Under tiden skares det råa köttet och fläsket till korf samt males flere gånger på köttkvarn.
Något seniga, sämre bitar lägger man genast i ett tråg för sig till den ofvannämnda råa potatiskorfven.
Alla fläsktärningarna skäras jämte talgen, där man bru- kar ha sådan i köttkorf.
Den kokta potatisen rif- ves, och om man hinner, väger man på kvällen alla satser i ordning.
Dagen därpå börjar man tidigt med blandningen och arbetandet af korfsmetarne (mjölken till kött- och bräckkorf bör vara uppkokt förut och kallnad) och stoppar korfvarne, helst med korfstoppningsmaskin, som underlättar arbetet be- tydligt.
En sådan kostar endast 6 kronor och re- kommenderas af erfarenhet; endast till hackkorfven kan man ej begagna sig af maskinen, emedan denna korf bör stoppas varm i tarmarne; och medan en person värmer en liten portion i sänder, stoppar en annan för hand.
Till att » binda » korfvarne höra ganska mycken vana och skicklighet — ty för hårdt eller för löst kan skämma allt.
Gryn, lefver och hackkorf förvällas samma dag och utläggas därefter på halm.
När så allt korfarbete är öfverstökadt, skrider man den fjärde dagen till insaltningen af skinkor, fläsk- sidor, saltkött m. m. samt ställer med surstekarne.
Har man köpt ett grishufvud, så lagas af ena hälf- ten (tillsammans med kalfkött) pressylta, den andra halfvan förvandlas till rullsylta, i hvilket fall alla ben frånlösas; eller ock saltar och röker man det.
— Om husmodern för bok öfver slakt-resultatet, har hon en god ledning däraf till ett annat år; i alla händelser kan det vara både roligt och nyttigt för henne att jämföra, beräkna kostnaden m. m.
(Om svinslakt på landet hänvisas till Theas uppgifter i Hjälpredan sidan 176) * Där gåsslakt bedrifves i större skala, söker man förvara en del genom inkokning i ättika samt genom rökning af gåsbröst.
— Att koka såpa och stöpa ljus förefaller mumera endast i landthus- håll.
Där god färsk sill kan fås, inlägger husmodern kaggar med kryddsill.
Förråden i källaren synas flitigt och skyddas för frost.
I trädgården sår man några spenatsängar, af hvilka man kan vänta sig en tidig skörd nästa vår.
Stenia.
* Det ofvanstående gäller för sådana hem, där hus- modern är med från början till slut och reder sig utan främmande hjälp, utom vid korfstoppningen, där 3 personer samtidigt sysselsättas.
Rekommenderar sitt stora och välsorterade lager af moderna Höst- och Vlnter-Dame-Kappor till här på platsen lägsta pris.
OBS.!
Särskildt framhålles mitt stora sortiment af Silkesplyschkappor
Genmäle i gymnastikfrågan.
R&gt;-&gt; rilteN^n artikel i Idun o m kvinnogymnastiken i j f t j.
1 Finland har framkallat tvänne genmälen, - ~= # -- &gt; ett från Sverige o c h ett från Finland, in- gendera oväntade för den, som känner förhållan- dena inom de gymnastiska kretsarne.
Det förstnämnda genmälet är hållet i en så öfver- lägsen ton, att, man vore frestad att antaga det där bakom stode en stor auktoritet.
Men månne en sådan behöfde tillgripa ett medel sådant som stenkastning?
Annorlunda kan man ej beteckna yttranden såsom detta: » Möjligen kan grunden till uppsatsen sökas i något personligt förhållande ».
I en offentlig tidskrift är det väl saken och prin- ciperna, som böra dryftas, icke det personliga för- hållande, hvari den eller den befinner sig.
Att » Gymnast » talar o m saker, s o m han icke känner, röjer han i yttrandet: » Till allt detta måtte åtgå mycken tid ».
Det tar icke mera tid att öfva rörelser i vexlande former, utan alldeles tvärtom, ty man vinner under samma tid mera, då man har barnens håg och uppmärksamhet på ett mera tilldragande sätt fängslad.
För öfrigt har » Gym- nast » fullkomligt rätt i påståendet, att » själfva gåen- det » icke är finländskt, utan » alldeles kosmopoli- tiskt », men frågan gäller att såsom öfning utföra denna konst på det mest uppfostrande sättet för att uppnå det bästa möjliga mål.
Att » ett icke alldeles obetydligt antal finska, isyn- nerhet kvinliga gymnaster, årligen besöka Sve- rige », är en sanning, men de besöka äfven Dan- mark, Tyskland, Schveitz o. s. v. efter råd och lä- genhet, stundom med stipendier af staten.
Omdömet att såsom resultat af besöken i Sve- rige uppstått en » behaglig blandning » i metoderna, kan bero på icke allenast tycke och smak, utan olika synpunkter.
Den ene ser i gymnastiköfnin- garna en » t e r » (förvexling med sjukgymnastiken), den andre en pli-exercis (förvexling med militärisk yrkesinöfning), den tredje ett pedagogiskt skolämne (fysisk o c h psykisk uppfostran), den fjärde litet af hvarje.
Genom brytningen mellan olika meningar bely- ses saken från alla sidor o c h kommer ett steg närmare fullkomning.
Vänner af den tyska metoden anse den sven- ska oskön, enformig och militärisk samt framför allt icke lämpad för kvinnor, ej heller för barnens olika stadier.
I Idun n:r 40 står under rubrik » Från kvinnans arbetsfält » o m » kvinliga sjukgymnaster och gym- nastiklärarinnor » följande: » Äfven vid flicksko- lorna, åtminstone de större, har man oftast man- liga lärare i denna bransch.
De flesta kvinnor, s o m genomgå Central-institutet, egna sig väl åt sjuk- gymastiken, dels s o m biträden å de sjukgymnas- tiska privatinstituten, dels s o m själfständigt utöf- vande sjukgymnaster, fältskärer och massörer. » — Hvarför känna sig icke kvinnorna tilltalade af kallet att leda kroppsöfningarnainom flickskolorna?
Ingen vill väl betvifla, att icke detta vore ett af » kvinnans arbetsfält » och ett af de viktigaste.
Hvad fru Kallios genmäle beträffar, kan jag fatta mig kort.
Äfven här har Idun kommit mig till hjälp.
Hon har nyss berättat o m partiförhållan- dena i Finland ganska målande saker och tyvärr sanna.
Att jag skulle utöfvat » förmyndareskap » öfver fruntimmersgymnastikföreningarna i Finland är ett påstående, som förtryter mest den, som sagt det, emedan det icke är faktiskt.
Hvad öfningarna i fru Kallios förening beträffar, som hon i Idun för- säkrar vara svenska, så vet den allmännhet, som i Finland åsett hennes vackra o c h väl anförda uppvisningar, att hon begagnat stafvar, gungringar, räck, bord, vågrät stege, lutande dito o.
s. v., allt tyska redskap, äfvenså ordnings- o c h friöfningar, t. ex. sprången.
Stockholm den 26 oktober.
Mathilda Asp, i förra artikeln undertecknad Fack, Som lduns strängt begränsade utrymme omöj- liggör en polemiks utdragande i oändlighet, måste vi med ofvanstående uppsats förklara meningsut- bytet i föreliggande fråga afslutadt.
Red.
" ' " AA » » ' S e n till, finnes a t t Idun hos alla med edra _ - - __ __, • Ifl .KAn K 1 1 1 I P SI V WA.SJ V A U U C O Modetidning bekanta!
Smånotiser från kvinnovärlden.
Afliden åldring.
Vid den höga åldern af nära 92 år afled härstädes i lördags borgmästaren i Falköping Settergrens enka E v a Johanna, född Richert.
Den vördade gamla, dotter af häradshöf- dingen i Vadsbo härad i Vestergötland, lagmannen J. Richert och Margareta Christina Bergendahl samt syster till vår utmärkte rättslärde, förste expeditionssekreteraren Johan Gabriel Richert, in- gick 1822 äktenskap med borgmästaren Settergren samt var enka sedan 1867.
Hon sörjes af sönerna, kaptenen Chr.
Settergren o c h advokatfiskalen i Svea hofrätt Evald Settergren, samt barnbarn och barnbarns barn.
Dödsfall.
I söndags på aftonen afled härstä- des i en ålder af 63 år enkefru Lotten Huss, född Bergenstråhle.
Den aflidna var enka efter fram- lidne generaldirektören Huss o c h har liksom sin make städse gjort sig känd för sin hjärtegoda karaktär och varma religiositet.
Alltid ömmande för sina likars nöd, har hon också utvecklat en liflig verksamhet i välgörenhetens tjänst.
En stockholmska stenograflärarinna i Chicago.
Från Chicago skrifves den 14 oktober: Fröken Jetta " Westerlind, öfverlärararinna vid Stock- holms stenografiska institut, har ankommit till Chi- cago o c h skall här tillbringa några månader i af- sikt att verka för den Arendtska stenografiens utbredande bland svenskarne härstädes.
Om ett tillräckligt antal deltagare anmäler sig, kommer fröken Westerlind att öppna en undervisningskurs i stenografl.
Fröken Westerlind hade för ett par år sedan en tid anställning vid lduns redaktion.
Koda korsets sjuksköterskehem.
Svenska föreningen R ö d a korset, hvars verksamhet under fredstid — likasom de utländska föreningarnas af samma namn — afser vidtagande af förbere- delser för att under krigstid bringa hjälp åt sårade och sjuke i fält, har för främjande af detta syfte under sin 27-åriga tillvaro låtit utbilda ett ganska stort antal sjuksköterskor — omkring 200 — hvilka kunnat utöfva sitt människovänliga kall i den all- männa och enskilda sjukvårdens tjänst.
Hittills ha så väl sköterskorna som eleverna varit i sak- nad af ett gemensamt hem, i hvilket de kunde hafva huld och skydd samt äfven bostad.
Sedan sköterskorna själfva i fjol höst i en till föreningens verkställande utskott ställd skrifvelse anhållit, att åtgärder måtte vidtagas till anskaffande af ett för dem gemensamt hem, o c h frågan blifvit närmare utredd genom en damkomité, medgaf ut- skottet, att de årliga bidrag, som under senaste tiden lemnåts sjuksköterskeeleverna under deras utbildning, nu skulle få användas till det ifråga- satta hemmet, hvarjämte genom ett upprop till allmänheten för ändamålet inflöto omkring 11,300 kr.
Frikostiga bidrag lemnades af bl.
a. drott- ningen, kronprinsessan af Danmark, hertiginnan af Dalarne m. fl.
Hemmet, för hvilken en våning på 10 rum för- hyrts i huset nr 60 Mästersamuelsgatan, 2 tr. upp öfver gården, invigdes förliden söndag e. m. i närvaro af styrelsen, sköterskor o c h elever samt flere medlemmar af föreningen R ö d a korset.
I hemmet, s o m hestår af expeditionsrum för före- ståndarinnan, samlingsrum, matsal, boningsrum, badrum m.
m., är plats beredd för 6 sjuksköter- skor samt 3 ordinarie och 2 extra elever.
Den teoretiska undervisningen meddelas därstädes af d:r Göransson, under det den praktiska delen af kursen genomgås å Sabbatsbergs sjukhus.
Hvarje elev erlägger en afgift af 200 kr.
pr kurs, hvilka afgifter nu, som nämndt, äro anslagna till hemmets underhåll.
Hushållningen öfvervakas af en bland styrelsens kvinliga medlemmar såsom direktris.
Till föreståndarinna har antagits fröken Elisa- beth Holmgren, som själf genomgått elevkursen och därefter blifvit antagen till sjuksköterska i R ö d a korsets tjänst.
Såsom sköterskor äro för närvarande anställda fröknarna Ekström, Gustafs- son, Henrici, Macfie, Paulson, Zederström o c h Zettergren, af hvilka dock fröken Macfie inom kort kommer att lemna hemmet för att bosätta sig i Kristiania.
Elever äro fröknarna: Thérése Höglund, Olga Svensson o c h Göthilda Trägårdh; extra elev fröken Elisabeth Klingspor.
Kristliga föreningen af unga kvinnor hade i tisdags afton anordnat en enkel, men an- slående fest till invigning af sin nya lokal i huset n:r 2 Arsenalsgatan.
Utom föreningens medlem- mar märktes en mängd inbjudna, s o m med lifligt intresse åhörde fru Andersson-Meijerhelms utför- liga historik öfver föreningens tillkomst och ända- mål.
Föreningen, som endast en jämförelsevis kort tid existerat i Sverige efter förebilden af den redan 1855 i London bildade föreningen, räknar redan här 3,000 medlemmar, hvaraf omkring 500 i huf- vudstaden.
Sedan fru A. afslutat sitt lifliga före- drag med den önskan, att föreningen måtte mötas af allmän sympati och medverkan för att i stor skala kunna fylla sin uppgift, uppläste sekretera- ren föreningens omvexlande och tilltalande pro- gram för den stnndande vintern.
Den vackra festkantat, komponerad af Lago (professorskan Netzel), s o m därefter afsjöngs, fick ett förtjänstfullt utförande af föreningens kör.
Kantatens solo ut- fördes af Fru Edliug.
Sedan dr v o n Bergen uppläst ett par poem, af- slöts den officiella akten af festen med afsjun- gandet af en psalm.
Deltagarne intogo därpå te gemensamt, hvarpå de spredo sig i den rymliga, inbjudande lokalen, där det angenäma samkvämet fortgick en god stund.
Teater och.
musik.
Kungl.
operan gaf i tisdags för första gången Alphonse Daudets » Flickan från Arles » med musik af Bizet.
Stycket, som i Paris gifvits inemot 200 gånger, är synnerligen gripande samt eger flere moment af stor poetisk skönhet.
Handlingen rör sig kring en ung bonde (hr Södergren), hvars själ sönderslites af kärleken till » flickan från Arles », hvilken han fått veta ej vara värd hans kärlek.
Flickan från Arles uppträder för öfrigt själf ej alls på scenen.
Stycket slutar därmed, att den olyck- lige unge mannen störtar sig ut från en vinds- lucka o c h slår ihjäl sig.
» Där ser ni, att kärleken ändå kan döda », säger den gamle herden Balt- hazar (hr Engelbrekt) till kaptenen (hr Holmquist), då ridån efter sista akten faller.
Till det hela har Bizet komponerat en synnerligen anslående musik, som förträffligt sluter sig till styckets många fina och stämningsfulla bilder.
Bland de uppträ- dande torde särskildt böra nämnas fru Dorsch, hvilken som den unga bondens moder bade flere förträffliga pointer; vidare fröken Lindsén, hennes yngre son, » Stollen » kallad, och fröken Zetterberg samt hrr Holmquist, Engelbrecht och Södergren.
Hr Hjertsiedt gjorde äfven en god typ af den vilde hästvaktaren, älskaren till flickan från Arles.
Bi- fallet från den ganska talrika publiken, bland hvilken befann sig konungen, prinsarne Carl och Eugen, var synnerligen lifligt.
Stycket förtjänar att ses, o c h den vackra musiken slår alltid an.
Fru Arnoldson-Fischhojf har återkommit hit för att ytterligare uppträda s o m gäst å k. operan.
Början gjordes i onsdags med » Traviata ».
I morgon lördag gifves konsert å k. operan med biträde af den framstående violinisten fru Vilhel- mina Norman-Hallé.
Hennes hufvudnummer blifva Mendelssohns konsert och Spohrs sångscen.
K.
Dramatiska teatern.
Med stort intresse motsåg man i hufvudstadens konstintresserade kretsar det nya program, som å Dramatiska teatern före- bådats till den 2 dennes.
Om Guy de Maupassants » Musotte », o m dess visserligen ömtåliga, men djupt gripande ämne, o m dess framgångar på pariserscenen hade genom pressen ryktet försports äfven här hemma.
Det var intet tvifvel o m, att här förelåg ett literärt verk af mindre vanligt intresse, något s o m vi ock tro ej kan förnekas ens af dem, som i tisdags gingo från premieren med betänkligheter gent emot ämnets lämplighet för scenen.
Till detta intresse sällade sig förväntningarna på den prestation, den unga skådespelerska, som uppbar titelrollen, komme att bjuda.
En rik talang, stadd just i perioden af den starkaste utveck- lingen, erbjuder en egen lockelse.
Och detta gäller om Lotten Seelig.
Endast i den andra akten spelar Musotte per- sonligen in; men till gengäld uppfyller hennes figur så helt denna akt, att man kan säga: den andra akten är hon.
Oss syntes Lotten Seelig i den långa, trots allt ej så litet pinsamma scenen på dödsbädden hålla en konstnärlig måtta, som förtjänar varmt erkännande, o c h som var egnad att sprida öfver detta martyrium, hvilket så lätt åt det ena eller andra hållet kan öfverdrifvas, den dager af sann mänsklighet, som bäst verkar mil- drande och försonande.
Ett öfverdrifvet marke- rande af antingen det andliga eller kroppsliga lidandet skulle så lätt kunna verka, här uppstyltad patos, där motbjudande naturalism.
Den » gyllene medelväg », s o m den unga skådespelerskan höll, är just den sanna konstens väg.
Den andäktiga dödstystnad, som vid ridåns fall efter denna akt under minuter tryckte öfver sa- Svenska Mönster för Konstaäfnade-r ocJt Broderier utkomma i färgtryck 1 6 häften med 6 planscher 1 hvarje häfte.
Första häftet i rnedlo af november.
(Omkring 2 0 0 mönstermotiv).
Pris 1: 5 0 för häfte.
För prenumeranter 7:50 för hela verket.
Prenumera- JAKOB KULLE, Postadress Stoekholm.
t l o n n o s
barnkammaren, där de små eljes brukade leka vid bordet framför det af vinrankan skyggade fönstret likaså; i köket fick han höra, att frun gåt ut m e d alla tre barnen, de båda minsta i vagnen.
Hastigt tog han sin hatt o c h gick ut.
Att söka henne i trädgården föll honom ej in.
Han ställde sina steg åt skogen till, viss o m, att det var dit hon gått.
Strax intill prestgården låg en h ö g sandbacke, öfvervuxen med stridt, torrt gräs; på dennas yt- tersta o c h högsta punkt var rest ett litet fyrtorn, hvilket jämte ett liknande midt emot på vikens andra strand o m aftnarne vägledde de få seglare, som styrde in i bukten.
Här hade man en vid- sträckt utsikt öfver viken, åsarna och den lilla vägen, som ledde till skogen.
Han gick först dit upp för att se, o m dem, han Berättelse för Idun sökte, syntes på vägen.
— Viken låg framför h o - af nom, nästan bläcksvart, åsarne voro tunga och grå, de tjocka molnen nästan lågo ända ned pä Cecilia Bååth-Holmberg.
de spetsiga topparne, den lilla staden var som ut- d ö d; en kort skarp susning hven genom luften, (Forts.) krusade ett ögonblick det mörka vattnet, så att Vasateatern, som nu tjugufem gånger å rad upp- det såg alldeles vattrigt ut, o c h försvann åter.
— ch så kom det sig, att hon mycket ofta van- fört » Sköna Helena », har nu tills vidare nedlagt Ovädret måste snart bryta ut, o c h hon syntes ej drade till skogen, från tidigt på våren, då denna operett o c h i stället upptagit Dellingers till; han kom plötsligt att länka på, att hon denna då den första ljusa vårgrönskan började 3-akts-operett » Saint-Cyr », som första gången gick dag varit mera orolig än eljes, att ögonen glänst, kläda de nakna grå grenarne till inpå sen- af stapeln i går.
Vi kunna därför ej nämna något som o m h o n haft feber; h o n hade också klagat hösten, då löfven skiftade från bjärt högrödt till vidare o m den förrän i nästa nummer.
öfver hufvudvärk, som h o n dock haft flere dagar svagare ljusgult och vidare i brungult, gulgrönt, förut, men i sin brådska hade han ej vidare tänkt alla möjliga färger, till de längst vissna bokbla- Folkteatern gifver för närvarande under lifligt den, som förblefvo enfärgadt tungt bruna, där de på det då.
Men nu gjorde han det, och en kry- bifall » Hvem var det », fars i 3 akter af Blum och pande ångest förlamade nästan hans fötter, så att sutto på grenarne hela vintern om, liksom för att Toché, samt det kända gamla sånglustspelet » Herr han stapplade, då han nu nästan sprang, backen skydda den sega groende knoppen och för att Hummers 73 öre ».
utför, vägen fram till skogen.
först nästa vår falla till marken, då de fyllt denna sm uppgift och det nya lifvet var starkt nog att Redan föllo stora, tunga droppar, nästan ljum- ma, allt stridare, regnet öste ner; framåt skynda- Förslå kammarmusiksoatén egde rum i tisdags utvecklas på egen hand.
de han, genomvåt o c h bäfvande.
Ett ögonblick- under synnerligen lyckliga auspicier — ett ut- Ännu hade aldrig några menliga följder visat stannade han o c h lyssnade: hörde han ej hennes märkt program o c h en fulltalig intresserad publik.
sig efter dessa hennes utflykter.
röst där längre inne i skogen, där den stora bo- Också hafva dessa musiktillställningar, i år liksom Men den sommar, då hennes äldsta lilla flicka ken stod?
Han gick ditåt.
förut anordnade af hrr Aulin, Sjöberg, Bergström var sex år gammal, hade en epidemiartad skar- och Carlson, redan blifvit en af de viktigaste fak- lakansfeber utbrustit i staden.
Regnet smattrade emot löfven — här inne hade Många familjer torna i hufvudstadens musikaliska lif.
De unga miste sina barn, och skolorna stängdes.
det ännu ej hunnit tränga igenom, endast ett och anordnarne förtjäna ock allt understöd o c h allt annat blad, s o m blef för tungt af vattnet, gaf I prestgården var man visserligen lugn, man beröm.
De hafva tagit saken på fullt allvar o c h lefde så afsöndradt, och barnen kommo ej i b e - efter för tyngden, vände den blanka mörkgröna verkligen fyllt en mycket betänklig brist i vårt sidan neråt och lät ett valtenstänk pärla ned.
röring med de delar af staden, där sjukdomen musiklif.
Goda o c h omvexlande program med härjade starkast.
Och det såg nästan en tid ut, Här inne under skogens största träd, i skydd tonverk af både äldre och nyare mästare samt ett som o m denna ej vågat sig så långt i utkanten af dess täta, mörka löfhvalf fann han henne.
godt utförande äro utmärkande egenskaper för som till prestgården.
Fru Törne var inom sig öf- Hon låg på knä o c h läste med hög röst en dessa musiksoaréer.
Dessa egenskaper framträdde vertygad o m, att det dels var kyrkans närhet, som salmvers, med det äldsta barnet i sina armar och ock å den första kammarmusiksoarén för inne- skyddade dem, dels hennes dagliga böner.
Men de båda andra lugnt sittande i den lilla vagnen; varande säsong.
Programmet upptog Beethovens sina skogspromenader hade h o n på sin mans all- både hon och barnen voro visserligen oskadda af välkända och här förut flere gånger hörda stråk- varliga föreställning nu uppgifvit.
Hon saknade regnet, men h o n hade ett uttryck i ögonen, s o m kvartett i f-moll samt en pianokvartett i c-moll af dem mycket; i trädgården kunde hon ej finna till- kom h o n o m att rycka till; ljudet af hans röst Jon.
Brahms och en stråkkvartett i c-dur af Dvorak.
räcklig ersättning, och ej heller satt hon numera nådde ej hennes öra, och först då han förtviflad De båda sista kompositionerna kommo nu för på tröskeln under vinrankan.
sprang bort o c h tog henne i sina armar, kallade första gången till utförande härstädes och visade På hennes lifliga sinne, så emottagligt för in- henne vid Ijufva namn, som på många tider ej sig vara ett par synnerligen intressanta bekant- tryck, verkade det starkt att nästan dagligen höra varit på hans tunga, vände h o n sitt ansikte emot skaper, väl värda att göras.
De olika satserna kyrkklockornas själaringning öfver dem, som sjuk- honom o c h l o g m e d ett fullkomligt frånvarande erhöllo ett alltigenom synnerligen godt utförande uttryck i ögonen, hvilka glänste ännu mera feber- domen bortryckt; det dofva ljudet fyllde liksom och framkallaae det lifligaste bifall från den tal- hela huset, tyckte h o n; hon tyckte sig höra det aktigt än förr.
Hennes läppar voro torra o c h rika och synbarligen mycket intresserade publiken.
dåna o c h brusa därinne, långt sedan klockorna hennes händer brännheta.
Pianostämman i programmets andra nummer stannat — dessas klang och salmsången öfver de » Tyst, h ö r du klockorna • — klockorna ringa, » sköttes förtjänstfullt af fru Ida Aqvist.
jordade, denna högtidliga dystra sång gick henne hviskade hon, i det h o n höjde handen och riktade genom märg och ben, och, då fönstret stod öppet de stora ögonen upp m o t det gröna hvalfvet, där Hr Ragnar Grevilius skulle s o m i går gifva och det rasslande ljudet af jorden, hvarmed de regndropparna smattrade mot löfven • — » de sjun- konsert i Vetenskapsakademiens hörsal.
Då detta små grafvarne igenmyllades, trängde intill henne ga vid grafven — så många grafvar », tillade h o n nummer då redan ligger i press, kunna vi natur- från kyrkogården, grät hon af vemod.
rysande.
ligtvis ej nu nämna något vidare o m sagda » Min älskling, du är sjuk, följ med mig hem, En sällsam rastlöshet hade kommit öfver henne; konsert.
— kom, låt mig bära dig, » sade han ångestfullt hon vandrade ut och in, tog ibland kyrknyckeln Filharmoniska sällskapet har nu börjat sitt åttonde och gick ensam in i kyrkan, där h o n stannade och tog henne o m lifvet för att resa upp henne.
långa stunder, h o n hade en känsla af att h o n Men h o n skälfde så starkt, att han måste stödja arbetsår.
Från sällskapets stiftande under hösten 1884 där inne, i den tystnad, som fyllde de stora hvalf- henne, o c h under det han med ena handen sköt den lilla vagnen, hvari han äfven satt den äldsta har ledamotsantalet alltjämt ökats och hvad sär- ven, var mera trygg; det var som o m hennes b ö - skildt den för sällskapets ostörda arbete och ut- ner ej skänkte henne samma tröst som förr, ehuru lilla flickan, stödde eller nästan bar han henne hon b a d oftare och ibland helt högt för sig själf.
med den andra, medan h o n med allt lägre röst veckling så viktiga abonnemeutsteckningen angår, har densamma år från år visat ett allt gynsam- Med ängslig uppmärksamhet passade h o n nu oupphörligt mumlade otydligt för sig själf o c h lät mare resultat.
Abonnenternas antal, som under på barnen, knappast ett ögonblick mer än de en- sitt feberheta hufvud hvila mot hans axel.
arbetsåret 1888 — 89 utgjorde 424 personer, upp- samma stunderna i kyrkan lemnade hon dem alle- Regnet öste allt jämt ned, stridt o c h sommar- gick under nästförflutna arbetsår till icke mindre na, o c h hon kunde sitta timvis vid deras sängar varmt, o c h för den sjuka hustrun glömde kyrko- än omkring 550 personer.
I medvetandet därom om aftnarna, då de somnat.
herden de våta små barnen, som vid hemkomsten att sällskapet med sin verksamhet har ett ädelt endast hastigt lyftes in i den långa, mörka, äfven Alla hennes mans föreställningar voro fåfänga, mål för ögonen o c h i den vissa förhoppning, att midt i sommaren källaraktigt kalla gången, medan och med o r o såg han, huru hennes ansikte ibland äfven sällskapets framtida arbete skall utgöra en fick ett nästan förvirradt uttryck, och huru mörka hela huset var i förvirring och orolig brådska för god insats i hufvudstadens musikaliska lif, inbju- ringar under ögonen kommo dessa att se nästan att föra den sjuka till sängs.
der styrelsen nu till abonnement äfven å de tre onaturligt stora ut.
(Forts /) konserter, som sällskapet ämnar gifva under arbets- En dag, då han längre än vanligt varit i sta- året 1891 — 92.
Bland de musikverk, som komma den i någon tjänstutöfning, fann han vid hem- att af sällskapet uppföras, torde böra nämnas: komsten sin hustru borta, och då härtill allting Innehållsförteekning: Jesu sju ord på korset, motettoratorium för soli, var så tryckande tyst i huset, greps han af ängs- Mai-iaFeodorowna; kejsarinna af Eyssland.
(Med porträtt.)
chör a capella, orgel och ståkorkesler af Heinrich lan.
Det låg i själfva luften något nästan feber- — Förr o c h n u; poem af Snorre.
— Modern barnets törsta aktigt; ej en vindfläkt rörde en enda kvist af kyr- lärarinna: Schuts, i bearbetning af Carl Riedel.
af /.
P.
Malmberg.
Belönadt m e d fjärde gruppens Quintetl i A-moll för pfte, violin, viola &amp; vio- kogårdens träd, hvilkas löf han eljes hörde sakta pris i lduns senaste stora piistäfling.
(Forts, o, slut.)
— M a g - ga; studie frän norska Lappland af Hugo Sam; .,cäus.
— E n prassla o c h susa, då hans fönster som nu stod loncelle af Joachim Rajf.
utfärd m e d fattigbusguurmor; af Anna Fieetwood-Derby.
— öppet.
Serenad för stråkorkester, i F-dur, af R. Volk- Indiskreta frågor; af Adolf Bolländer.
— Några fruntimmeis- m i n o e n; upptecknade af En gammal fennfäktare.
I I: K o n st mann.
Tunga, liksom döda, hängde de, och endast det natur.
— Kinesiska tänkespråk.
— Husmoderlig alma- aflägsna ljudet af någon vagn nere i staden nådde ocb n a c k; af Stenia.
— Genmäle i gymnastikfråean.
— Sinänoti- » Philharmonie », körsång a capella af A.
Hallen.
honom.
ser från kvinnovärlden.
— Teater ocb musik.
— I en vrå af världen; berättelse för Idun af Cecilia Bååtli-Holmberg.
(Forts.).
Han gick skyndsamt in i salen, den var tom, b) B^ön,} dubbelk.
a capella af L. Norman.
lougen, de protfster som förspordes, då till sist en tveksam applåd togs upp, tydde helt visst i lika hög grad på den gripande verkan, framställ- ningen gjort, s o m på något, begär att gifva luft åt ogillande af det ömtåliga ämnet.
Att i hvarje fall Musoltes framställarinna denna kväll vann en ny konstnärlig seger, fick senare ett öppet erkännande i de upprepade inropningar, som egnades henne efter styckets slut, o c h det odelade bifall, som då brusade henne till mötes.
Hr Skånberg gaf en varm bild af Jean, hr Thegerströms samt fröken Klefbergs magistrats- korrekta gamla syskonpar liksom hr Grunde?
' s hederlige skeppsredare » från Havre » bidrogo samt- liga att gifva hufvudhandlingen den rätta ramen.
Fru Rundberg var icke fullt mäktig den innerlig- het, den unga brudens roll kräfver, ej heller den undertryckta passion, som masta tända lif i de starka affekterna i sista akten.
Som förpjäs gafs en-kvick liten lever de rideau, » En omvändelse » af de Courcy, där särskildt hr Fredrikson hade en uppgift som klippt och skuren för hans konstnärsgemyt.
Nyårssång, för soli, kör &amp; orkester af R. Schu- mann.
I Rosengården, för soli, kör &amp; orkester af An- ton Dvorak.
(Helt aftonprogram.)
Abonnements-afgiften är densamma som under de föregående åren eller 10 kronor och eger abon- nent närvara v i d Filharmoniska sällskapets alla öfningar med därvid förekommande musikföredrag samt disponera en biljett till hvar och en af dess tre konserter.
I en vrå af världen.
o 611 P s ^ l h a l e l ^ a n ^ ständigt lager hos Juvelerar H A L L B E R G Stockholm.
Order frän landsorten expedieras omgående.
gammalt guld, silfver och juveler uppköpas kon- lueus tant eller tagas i uthyte mot moderna arheten.
Om gamla saker insändas från landsorten, sändes likvid pr omgående.
* ^ u J u v e l e r a r H A L L B E R G S t o c k h o l m.
