# ID: svediakorp-per833
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1891
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,260
# sentences: 575
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Gemandts Prenumerationspris pr 4:de årg.
Fredagen den 23 oktober 1891.
N:r 43 (201) Byrå: kvartal: Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr. I d u n m e d Modetidning och ko- lorerade planscher k r.
2.
25 I d u n m.
M o d e t, u t a n k o l.
pl.
» l: S) Idun ensam - • 1: 20 1 (Aftonbladets NYA h u s.)
P r e n u m e r.
s k e r i landsorten ä p o s t a n s t a l t, i Stockholm h o s r e d a k t i o n.
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF Träffas ä b y r ä n k l.
1 2 — 1.
Aurore [et var en dag på sensommaren, den 3 [augusti.
Naturen hade iklädt sig helgdagsskrud, ty från den högblå himlen strå- lade solen så blid och varm, som den icke gjort på flere dagar, färgläg- gande och förskönande allt med sitt skimmer.
r En högtidsdag var det ock för Träskända egen- dom, hvars gröna ängar, välskötta åkrar och namn- kunniga park jag på af- stånd kunde skymta vid krökningen af vägen, och dit jag om en stund skulle hinna fram, kommen ifrån Finlands täcka hufvud- stad Helsingfors.
Två otåliga timmar hade jag tillbringat på en dammig landsväg, men — målet var värdt att eftersträfvas.
Där låg den vackra nejden som en ljuflig oas för mina tjusta blickar.
Grupper af sällsynta träd med yppig, svällande grön- ska syntes i den med omsorg ocb smak vårdade parken.
Hundraåriga lin- dar utsträckte sina yfviga grenar, erbjudande skugga och svalka.
Majestätiska ekar med allvarlig grön- ska och vackra bladfor- mer — mjuka, fina askar, liknande stora gröna pu- dervippor — silfverpilen, vacker i sin ljusgråa sam- HELLBERG.
Allm.
Telef.
61 4 7.
Utg^ifningstid: hvarje helgfri fredag.
Lösnummerpris: 15 öre.
(vid Buktr.-Aktitb.
kompletteringar).
ANIIOIISPJRIH: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e - o c h - L e d i g a platser » 25 ö r e f ö r h v a r j e p a b ö r j a d t t i o t a l s t a f v.
U t l ä n d s k a a n n o n s e r 70 öre p r n o n p.
- r a d.
Karamzine.
metsdräkt, men tillika med en vemodig prägel, påmin- nande om en ung, vacker brud, som, iklädd res- dräkten, står färdig att säga farväl — höga, py- ramidform iga granar, hem- tade från Sibiriens sko- gar och här omplanterade, stodo med ljusgröna gräs- mattor och praktfulla blomsteranläggningar mel- lan sina högresta stam- mar — allt belyst af en sol, som i dag frikostigt gaf igen, hvad den förut njuggt undanhållit.
På denna dag fyllde ställets herskarinna åttio- tre år.
I dag stod hennes hus gästfritt öppet för vän och främling.
I dag ville hon se sina underhafvande omkring sig.
De skulle samlas på aftonen och med detsamma bringa henne, dagens drottning, sin hyll- ning — en hyllning, som säkert skulle utgå från varma, klappande hjärtan, ty älskad är hon, öfver- stinnan Aurore Karamzine, icke blott i den trängre kretsen, utan öfver allt i Finland, ja, äfven utom dess gränser har ryktet om hennes vist ordnade välgörenhet trängt.
I dag skulle äfven jag få se den åttiotreåriga gamla, som min fantasi utsmyckat med de skö-
Var sträng i tänkesätt, men len och ljuf i seder.
Naturens första bud är sammanlefna ' ns lag Och mänskans första plikt att denna möjliggöra.
Om till förnuft och dygd du vill en dödlig föra, Så stöt ej honom bort med sättets obehag.
Tänk ej, att plumpt är starkt och blygsamheten svag-.
P naste egenskaper och dygder.
När jag var barn, berättade min moder om henne, som goda feer ställt på samhällets öfversta trappa och begåfvat med skönhet, rikedom och ett godt hjärta, med allt hvad människor här nere ifri- gast eftersträfva och anse som den högsta lycka.
Hon blef fedrottningen i våra barn- domslekar — idealet, dit vi skulle växa upp — hägringen, som skimrade och lekte långt borta vid framtidens synrand, hvilken vi barn trodde innehålla de mest underbara händelser.
Tio minuters väg igenom parken och jag stod framför det anspråkslösa hus öfverstinnan Karamzine numera bebor, se ' n det gamla hem- met brunnit upp, och inför henne själf.
* * moln drog fram öfver solen på denna här- liga dag.
Ljungblommornas skald, Z.
Topelius, vänta- des till Träskända.
Hvilken syn det skulle vara att se dessa två tillsamman.
De måste känna, förstå och sympatisera med hvarandra.
» Ni har sagt för mycket godt om mig », sade engång öfverstinnan till Topelius, när hans bio- grafi om henne kom ut.
— » Finland kan al- drig säga tillräckligt godt om eder, fru öfver- stinna. » Det låg kärna i detta svar.
Men molnet — det dröjde ännu.
— Där kom ett bud, som sade, att de många Mariorna — den 3 augusti är alla Mariors dag — hål- lit skalden fången i hufvudstaden.
Det kunde icke hjälpas, man fick försaka nöjet, det går ju oftast så — ja, » det brister så mången såpbubbla », som Jonas Lie säger.
Gud gifve åttiotreåringen ännu många år!
Ett sådant lif är värdt att lefvas — ett lif för medmänniskors väl.
Matilda Bergendahl.
Blometerguirlander och flaggor smyckade platsen och gåfvo den en festlig prägel.
Tjä- nare skyddade fram och tillbaka mellan bor- den, hvilka stodo i långa rader på gårdspla- nen.
Det var mycket att ombestyra lör de närmare tvåhundra gäster, underhafvande och fattiga, hvilka inbjudits till aftonen.
Jag läste så mången rörande historia i ar- betarnes sätt att helsa, i den omtänksamhet tjänarne visade sin fru och — i dessa vackra ögon — hvilka så välvilligt voro riktade på mig — hos den gamla högförnäma dam, som satt s^^Smin rår, din ungdom du dansar bort, där midt emot mig, med bibehållna själsför- é %s och frågar jag dig: hvarför?
mögenheter och en medfödd adel och värdig- Så svarar du: vårens tid år kort, het, hvilken icke kan vinnas för penningar.
Jag såg i tankarne så mången lindrad nöd, Och därför man njuta bör.
så många aftorkade tårar.
Den ena bilden Jag plockar blott blomstret, innan det gulnar, efter den andra drog förbi mitt inre.
jag njuter blott solen, förfn himlen mulnar.
Där var en yngling, musikaliskt begåfvad, men utan medel.
Han måste vända om ifrån musiken till en bana, som han icke hade lust Ack, hon, som sgdde den dräkt, som nu eller fallenhet för — blott för brödets skull; dig klår så tjusande väl, och med ungdomens öfversvallande hetta såg hon föddes på samma dag som du, han allt uti en mörkare dager, än det må- hända i verkligheten förhöll sig.
Men — efter hon föddes Ull arbetsträl.
någon tid är ynglingen vid ett musikkonser- Hon ser knappt det minsta blomster vid vå- vatorium i Tyskland — huru?
Jo, en gifmild gen, hand, med förmåga att hjälpa, har räckts ut och himmelens sol är för henne en sägen.
till honom för att infria löftesrika förhoppnin- gar och återställa en rubbad tro på det goda hos mänskligheten.
En ung man, sin ålderstigna moders stöd, Att hon år bleknad, bruten och malt, studerar till arkitekt, men för att, som man du aldrig någonsin märkt.
säger, hafva framtid, måste han fullborda stu- Din grannlåt lyser ju lika gladt, dierna utomlands i Paris eller Wien — äfven fast hennes hufvud liar värkt.
dit räcker den gifmilda handen.
Du ser ej på henne, du ser i journalen Och alla dessa orkeslösa gamla, hvilka sli- tit ut sig i andras tjänst, utan någon annan och tänker på färger och snitt och på balen.
vinst för ålderdomen än fattigdom och nöd, huru hafva de icke otaliga gånger välsignat det deltagande hjärtat och den gifmilda han- Och får du höra ett sanningsord, den, som åt dem inrättat ett hem för återstå- om huru människors lott ende dagar till grafven.
Bilderna växte och min håg blef så varm dock faller så ojämnt här på vår jord, — jag måste luta mig ned och kyssa den så svarar du tanklöst blott: gamlas hand — nej, det rent mänskliga, • » Del är ju så gammall och vanligt; beiiöfoer godhet och kärlek, har icke dött ut ifrån man ens en sekund all grämas däröfver? » världen.
Anna Knutson.
Doften af reseda, hyacint och ros trängde G a m m a l t och v a n l i g t.
a, till verandan.
Sparfvarne hoppade vigt och lätt mellan syrenhäckens blad.
Allt i denua tafla var leende och gladt.
— Dock, nej, hvad var detta?
— Ett moln, ja verkligen; ett lätt p.
A F JL,EOPOLD.
Det mål, där " allt är nådt ".
En svarsartikel af Hilda Myhrman.
Idun för den 9 oktober finnes en artikel, k&lt; \ hvilken har till öfverskrift » Kvinnor och XJ) politik »;, och hvari författaren efter en myc- ket galant inledning tager till orda emot kvin- nans politiska rösträtt.
Han finner, » att kvin- nans likställighet med mannen har blifvit en nästan fullbordad verklighet — så vidt man icke vill springa öfver till ytterligheter », och han är öfvertygad om, » att våra damer skulle under- ett klingande skratt slå ifrån sig sådana projekt som kvinnans laggifna deltagande i det politiska lifvet. » Att det finnes en stor mängd af » våra da- mer », som så skulle göra, är en sorglig san- ning.
Kvinnorörelsen i sin helhet ses ju med hatfulla blickar eller motvilja af det stora fler- talet män, och hur skulle väl de kvinnor, hvilkas enda mål och sträfvan i denna värl- den är att behaga herrarne, och hvilkas matare på det riktiga och det oriktiga är, hvad her- rarne finna lämpligt att dekretera, hur skulle väl de våga visa sympatier för en så impo- pulär sak som politisk rösträtt åt kvinnor?
Men det är lyckligtvis ej endast dessa, som utgöra kvinnosläktet.
Dit höra äfven de, hvilka hafva fått blicken öppnad för den san- ningen, att äfven kvinnan » är människa » d. v. s. en varelse mäktig af och ämnad till en oändlig utveckling.
Men utvecklingens vil- kor äro frihet och viljelif.
Endast den är fri, som styres med eget samtycke och efter eget val.
Och detta är fallet blott med den, hvil- ken eger rätt att deltaga i stiftandet af de lagar, hon skall lyda, och som kan sätta röst- sedelns försvarsvapen till värn emot orättvisa och förtryck.
Den kunnigaste, snillrikaste och vördnads- värdaste kvinna är emellertid utestängd från denna samma rätt, hvilken tillkommer den okunnigaste, dummaste och råaste man i värt land, blott han skattar för 800 kronors inkomst och icke blifvit straffad för brott.
Under det att en kvinlig professor eller doktor måste sakna rösträtt, har måhända hennes vedsågare denna rätt.
Samhället, d. v. s. männen, försmår visst icke att taga ut till och med enkans skärf i form af skatt att användas för det eller det ända- målet, men nekar på samma gång de skatt- skyldiga kvinnorna att hafva ett ord med att säga, där man bestämmer, hur deras pennin- gar skola användas.
De fä nog vara med om att bekosta inrättandet eller upprätthållandet af en förträfflig skola här eller där, men skulle de för sina döttrar vilja draga fördel af den kostnadsfria undervisning, som de få vara med om att bekosta, då finna de » — — — — — porten stängd och fördomen som dörrvakt trägen och dumheten som skylt på låset hängd. » Om i riksdagen behandlades endast sådana gemensamma angelägenheter, hvilka åtminstone någorlunda rättvist kunde afgöras af blott det ena könet, så skulle det likväl vara en orätt- visa att utestänga kvinnan från det politiska lifvet.
Visserligen försäkrar artikelförfattaren
att » kvinnan nu för tiden med sina vida verksamhetsfält har sannerligen nog för sin dådlust ».
Men det faktum, att i utlandet se- dan flere årtionden existerat talrika förenin- gar med politisk rösträtt åt kvinnan såsom mål, tyckes tyda pä motsatsen.
Och om det också vore blott en enda kvinna till, hvilken kände kallelse och krafter inom sig att gagna sitt land, ja mänskligheten på den politiska banan, så vore det ett fördömligt brott och ett våld, föröfvadt mot denna enda människo- själ, att afklippa dess utvecklingsmöjligheter genom att utestänga henne från den enda mi- lieun, där en sådan utveckling kunde ega rum.
Men nu är det så, att i riksdagen afbandlas och beslutes äfven sådant, hvari män och kvin- nor äro hvarandras motparter, stå som klass mot klass.
Och där den ena klassen är ute- sluten från all talan, är rättslös, och där den mäktigare klassen skall ensam stifta lag för båda — där gäller i allmänhet den regeln: » hvar och cn är sig själf närmast ».
Endast en utvald riksförsamling af helgon skulle låta leda sig af en annan grundsats.
Men helgon äro undantag, sällsynta undantag i denna världen.
» Hvad? » — kanske någon tänker — » skulle män och kvinnor någonsin kunna hafva stridiga intressen? » I stort sedt blir svaret: nej.
Både man och kvinna äro lemmar i den stora andliga le- kamen, som heter mänsklighet.
Och » när en lem lider, så lida alla lemmarne med ».
Hvad som däremot frigör, höjer och förädlar den ena af mänsklighetens båda hälfter, det måste bidraga till fullkomning också för den andra.
Men vi » se endels » heter det.
Vår blick är ofta skymd af själfviskhet, och det som närmast ser ut- som en vinning, den vi kunna erhålla genom att kränka andras rätt, den taga vi människor, både män och kvinnor, så ofta i stället för den verkligen bättre delen.
Och det är icke sagdt, att om kvinnor sutte i män- nens ställe, de förra voro bättre.
Det ligger i människans natur att sträfva efter makt, och i maktens utöfning ligger en stor frestelse — få motstå den.
Till sädana intressen, där män och kvinnor kunna sägas stå som parter emot hvarandra, och som svårligen skola fullt rättvist afgöras af blott den ena, höra t. ex. de, som angå äktenskapslagstiftningen och därmed sam- manhängande egendomsförhållanden, lärdomsin- tressen; till och med hvad man i inskränkt mening kallar sedliga frågor kunna blifva till en klassfråga mellan könen, och de afgöras nu af dem, mot hvilka dessa intressen just skulle bevakas.
För att bjärt belysa det ofvan sagda skulle man kunna framdraga exempel och paragrafer ur både vårt och andra lands lagstiftning, hvilka exempel skulle visa, hur det kan gå till, när män skola stifta lag för kvinnor och skipa rättvisa mellan sig och dem.
Det är icke blott en orättvisa, det är en skymf och en djup förolämpning för kvinnan att bli slagen i klunga med barn, brottslingar och idioter.
Och månne ej mången gång har- mens rodnad brännt en kvinnas kinder, när hon varit tvungen att stillatigande, som om det icke anginge henne, sitta och höra på, hur Pål och Per myndigt och med stor visdom diskutera kvinnans bestämmelse, kvinnans rätta sfär och gränserna för hennes verksamhetsom- råde.
Kvinnan själf kunde måhända vara minst lika nära och lika kompetent att afgöra den saken.
Äfven kvinnorna hafva insatsar att göra i den allmänna utvecklingen, och de kunna med rätt fordra att fä använda sina gäfvor och krafter också på det politiska området.
Det kan vara mångt och mycket, som männen kan- ske icke haft blick och hjärta för, men som ej skulle undgå kvinnornas uppmärksamhet.
Framtiden skall visa, det kvinnorna hafva en stor uppgift att fylla i allt, hvad som hör till humanitetsfrågor.
Många, mänga kvinnor hafva moderliga hjärtan, som räcka till icke blott för egna barn, utan för alla lidande och olyck- liga och för de ringa i denna världen.
Refor- mer, som syfta till att göra förhållandena dräg- ligare för dessa, skola i allmänhet hafva varma anhängare i kvinnorna.
Insändaren af detta lilla inlägg erinrar sig hafva läst om ett samtal mellan doktor Georg Brändes och den store engelske filosofen John Stuart Mill.
I England hade redan dä pågått en liflig rörelse för kvinnans politiska rösträtt.
Brändes frågade Stuart Mill, hvarför kvinno- sakens förkämpar riktade sina förnämsta an- strängningar på just detta mål och icke på ett, som vore mindre svårt att vinna.
Svaret blef: » Därför att när vi hafva nått detta mål, då är också allt uppnådl. » Hester Mac Lellen.
Ett minnesblad för Idun af Merna.
as; t Cfi&gt; /) ^ ^ n k a vi oss den genialiska kvinnan t f e ö vek och opraktisk — Hester Mac Lellen hade en sträf och järnhård karaktär.
Hennes yttre förrådde anglosachsisk härkomst, och dock var hon vida mer amerikanska än engelska, ty redan hennes farföräldrar hade flyttat öfver till den nya världen.
Hon var lång och väl- växt, hufvudet litet, ansiktet med undantag af de blå ögonen föreföll nästan obetydande, så länge hon ej deltog i samtalet — men härligt var det blonda, mjuka håret, hvilket räckte ända ned till golfvet, då hon löste de guldgnistrande flätorna.
Jag vet ej, hur det kom sig, att hon plötsligt befann sig i vårt sällskap vid afresan från Rom, där hon ut- bildade sig i bildhuggeri hos en berömd mä- stare.
— Hon hade blifvit bekant med en af mina döttrar på öfverresan till Europa, och utan att fråga, om vi önskade det eller ej, steg hon in i samma kupé.
Hon hade ett kort och bestämdt, nästan karlavulet sätt att uttrycka sig.
Hennes dräkt var märkvärdigt enkel: en svart, tydligen själfsydd yllekläd- ning med ett bredt sidenband kring den smärta midjan — men när hon med vårds- lös elegans fäste några blekröda rosor vid bältet, då såg hon underbart förnäm ut.
Ita- lienarne kallade den unga konstnärinnan » la bella bionda »; — det ljusa håret verkar nämligen alltid anslående på syd-italienarne, hvaremot blonda sköuheter äro ganska all- männa i Lombardiet.
Hester släpade den ena foten efter sig, då hon gick.
Man kunde ej säga, att hon hal- tade, det såg nästan behagligt ut, detta drö- jande vid stegens uttagande.
Orsaken där- till hade helt och hållet omgestaltat Hesters lif.
Ännu för ett par år sedan lifnärde hon sig och sin mor med träsnideri.
Milwaukee, hennes födelseort, är nog luxuriöst, för att en sådan sysselsättning kan blifva lönande.
Den unga flickan — hon var ej ännu tjugu år vid tiden för vår bekantskap — var be- själad med en glödande äregirighet; hon sträf- vade af alla krafter att utbilda sin talang och besökte därför ett ritinstitut, som hade godt namn om sig.
Den förträffligt inrättade byggnaden sparar de besökande besväret att gå upp och ned för trapporna, i det den för- medels elevatorer lyfter dem från den ena våningen till den andra.
Hester skyndade en vinterafton efter slu- tade lektioner genom de svagt upplysta korri- dorerna, finner dörren till galleriet öppen, för- modar, att hissen är i ordning, och skall stiga uti — men elevatorn är icke där, och den olyckliga störtar genom två våningar ned på stengolfvet.
Kanske förmildrades stöten ge- nom de stora rithäften, hon bar under ar- men, alltnog — hon förlorade ej besinningen, utan släpade sig hem, trots det värkande be- net.
Först nästa morgon kunde hennes mor förmå henne att eftersända en läkare och denne konstaterade skadan som ett svårare benbrott.
» En krympling — utan framtid !&gt; mumlade flickan.
» Men », bifogade läkaren, » Ni är berättigad att söka skadeersättning af institutet, - ty det är af två orsaker skuld till er olycka, att icke stänga galleriet och ha oupplysta korri- dorer. » » Ä h », ropade Hester, » 6000 dollars, och jag blir ännu en konstnärinna !&gt; Hon klagade ej, under det hon låg på sin plågobädd, men med all energi fullföljde hon sitt mål att erhålla den nämnda betydliga summan.
Egaren af institutet bjöd henne 3,000 dollars, men Hester smålog föraktligt.
Hon hade ju de mest glänsande betyg — lä- rarne hade alltid förespått henne stor fram- tid, och med vanlig amerikansk artighet mot fruntimmer tilldömde domaren henne den be- gärda summan.
Hester tillfrisknade fort.
Hon gaf hälften af pengarne åt sin mor samt gick ombord, ännu stödd på kryckor.
Från Bremerhaven reste hon direkt till Rom, gick till en berömd bildhuggare och bad att bli antagen ' som elev.
Han tillbakavisade henne höfligt, men bestämdt.
Hester, som endast kunde några få ord italienska, såg på honom med sina blå, beslutsamt trotsiga ögon: » Signor, det är för mig en fråga på lif och död — låt mig vara här en vecka — om ni sedan ännu säger » nej! » — så går jag tyst min väg. » — Han kunde ej annat, hon blef hans elev, och hennes framsteg uppfyllde läraren med stolthet.
I vår lugna krets uppträdde Hester med sin egen vilja och kullkastade ständigt våra planer för dagens nöjen.
Jag gick en dag in i hennes sofrum, hon stod där helt lugn och flätade sitt präktiga guldhår, medan vi andra helt otåligt väntade på henne för en utfärd.
Jag smekte det glänsande håret: » Stackars barn, vi hålla så mycket af er, hvarför beröfvar Ni oss er kärlek? » Hester lät håret glida genom sin kraftiga, välformade hand: » Hos mig finnes ej rum för kärlek, min kropp har jag besegrat med stark vilja, men för att beherska marmorn måste mitt hjärta vara hårdt som bergkri- stall. » » Ni tager miste, Hester, om ni vill trotsa er till ryktbarhet, — känner ni ej sagan om Pygmalion, som genom sin kärlek gaf lif åt statyn?
» » Never mind — jag fäster mig ej vid sa- gor.
Konsten säger: du skall inga gudar, ingen kärlek hafva jämte mig! » » Men öfver konsten står likvisst Gud med evig nåd och kärlek! » utropade jag.
» Er barmhertige Gud har låtit mig köpa
/ 1891 340 och betala allt med plågor och kval — vi äro kvitt! » svarade Hester och fäste håret kring sitt välformade hufvud.
Med en suck drog jag mig tillbaka, min svaga hand för- mådde ej röra detta granithjärta.
Dock var Hester härefter vänligare och mer tillgänglig.
Några år förflöto, och jag hade nästan glömt konstnärinnan, då jag en dag såg föl- jande meddelande i tidningen: » Rom, i augu- sti 1887.
Själfmordet af en här bosatt ame- rikansk bildhuggarinna har i konstnärsvärl- den väckt mycket uppseende.
Miss Hester Mac Lellen var visserligen en sträf och otill- gänglig natur, men med hennes utmärkta ta- lang höll hennes flit jämna steg, och hon stod framför en lysande framtid.
När hennes up- passerska för några dagar sedan fann dörren öppen till hennes eleganta våning vid V i a Sistino, blef hon just ej synnerligen förvånad, ty konstnärinnan var vanligtvis tidigt uppe vid sitt arbete — men äfven de andra dör- rarna stodo öppna, och ur ateliern trängde ljussken.
På en matta, omgifven af brin- nande vaxljus — iklädd en hvit, med spetsar smyckad klädning, låg den unga flickans lik, med hufvudet hvilande på armen och omgif- vet af det guldskimrande håret.
Hon hade själf sytt sin dödsskrud.
Giftet, som dödade henne, hade hon sexton gånger låtit hemta ur sexton olika apotek.
När läkaren gaf henne receptet till sömndrycken, sade han: Tag ej flere än 10 droppar, ty medicinen är giftig!
— — — Man känner ingen orsak till själfmordet, hennes affärer voro i ordning, och till sin mor hade hon nyligen sändt en större penningesumma. » Jag var djupt rörd och skref till en ame- rikansk väninna för att erhålla lösning på den sorgliga gåtan.
Ett bref med Hesters stora, motsträfviga stil blef sändt åt mig som svar: » Farväl, jag vill åter blifva till jord, mitt hjärta öfvergaf konsten för att vända sig till en man, en stolt och förnäm man, men ' jag var likaså stolt som han, och i vrede öfver min fasthet utropade han: Jag har slagit vad med några vänner att tämja den amerikanska vildkatten — det har misslyc- kats, men gläd er ej öfver er seger, ty ni älskar mig ändå — och med mig skall äf- ven er talang öfverge er!
— — Han hade rätt, mitt hjärta var förtvifladt för denne mans skull, som jag föraktade som dammet på min klädningsfåll — men min hand är ej mer säker — mitt öga kan ej mer uppfatta bil- den — min kraft är bruten — jag är j u redan död.
Hester Mae Lellen. » Så slutade denna kvinna, som syntes kal- lad att intaga främsta rummet bland Ameri- kas konstnärer.
Från Finland.
Minnen och intryck tecknade för Idun af Villi.
TjUtldstrÖm.
1.
Bland finska kvinnor.
IKlpet är till det gamla bröderlandet på an- &lt;^rS:&lt; dra sidan Bottenhafvet, till det älskade, saknade Finland, jag i dag ville bjuda mina läsarinnor att i tanken följa mig.
Aldrig skall väl i svenska hjärtan kärleken dö till detta härliga land och detta ädla folk, det hela föreföll den opartiske åhöraren än mera tragikomiskt därigenom, att den unga fenno- manska damen på alla de svensktalande familje- medlemmarnes inkast envist svarade på finska.
Det stred kantänka mot hennes principer att tala svenska.
.
.
Och framför mig ligger, då jag skrifver detta, en liten pressad bukett af hvita rosor.
Jag fick den en gång under en vandring i Finland Och lika visst som känslan af gemensam af en ung finsk dam, som till afsked fäste den odling, gemensamma minnen, gemensamma in- på mitt bröst.
V i hade då varit tillsammans tressen lefver på denna sida om Bottenhafvet, två hela dagar, men trots all artighet hon ville lika visst lefver den, om möjligt ännu starkare, visa mig hade hon dock icke kunnat förmå sig på dess andra sida.
Ingen svensk, som vistats att tala ett ord svenska med den resande främ- någon tid bland Finlands folk, skall någonsin lingen från broderlandet.
Och som jag hade kunna glömma alla de verkligt rörande bevis tämligen svårt att förstå finska, hade vi nästan på kärlek och tillgifvenhet från dess sida, som oafbrutet användt tolk.
.
.
hans nationalitet därunder förskaffat honom.
Så kan partifanatismen besegra trefnadens » Helsa Sverige », » helsa det gamla, kära moder- enklaste fordringar.
landet » — så har det åter och åter ljudit om- För öfrigt har jag sällan påträffat några da- kring mig under mina vandringar genom finska mer, som politisera så mycket och så ifrigt bygder.
Och det är ej minst från kvinnoläppar som de finska, och detta är dess mera för- den helsningén gifvits mig att framföra.
underligt, som ju inom tsarens landamären allt Kan jag då bättre fullgöra mitt uppdrag än politiserande måste ske med största försiktighet.
genom att på detta sätt bringa Iduns svenska Men det är klart, att Finlands tryckta förhål- läsarinnor en helsning från deras finländska landen i dessa sorgens dagar måste väcka hvarje systrar?
sinne, ej minst hvarje känsligt kvinnohjärta till Det är med flit det åtminstone här i Sverige tanke på fosterlandets framtida öde.
I allmän- ovant klingande ordet » finländsk » blifvit an- het kan man också säga, att de finska kvin- vändt.
Där stå, som bekant, i vårt grannland norna förefalla mera politiskt försigkomna än två partier, att icke säga två nationaliteter, de svenska.
skarpt emot hvarandra, svenskspråkiga och finsk- För öfrigt har den moderna kvinnosaken språkiga, och för att icke missförstås, måste gjort betydligt större framsteg i Finland än i man, då man icke vill tala blott om den ena Sverige, om till nytta eller skada, därom kunna eller andra af dem, använda ord, härledda frän nu meningarna vara delade.
Så har, som be- det gemensamma fosterlandets namn.
kant, samskolan eröfrat sig en framstående Denna strid mellan de bäda i Finland inhem- plats inom Finlands undervisningsväsen och ska nationaliteterna är för öfrigt för den utom- trycker redan en viss prägel på detsamma.
stående ett särdeles intressant ämne att studera.
Mängden af kvinliga studenter är också i ögo- Dess bättre äro de dagar, då stridens vågor nen fallande, och på mera besökta platser ser gingo som högst, nu förbi, och det är blott man rätt ofta deras lätt igenkänliga baretter dyningarna efter stormen man nu får se.
Men med den skimrande guldlyran.
De finska stu- det är lätt att tänka sig, huru denna strid dentskorna använda nämligen särskilda hufvud- måste hafva ingripit på hvarje punkt af det bonader efter mönstret af den finska student- offentliga och enskilda lifvet.
Tanken eder mössan; det är små baretter med bred, svart själfva, mina läsarinnor, med oundviklig nöd- sammetskant och hvit sammetskulle, som i cn vändighet invecklade i en språkstrid, där ena flik går ned på venstra sidan, samt student- hälften af edert dagliga umgänge, ja, där kan- lyran midt fram.
De göra ett egendomligt in- ske edra anhöriga och närmaste vänner omfatta tryck, dessa unga studentskor i sina » hvita det motsatta språket, med harm se ned på eder mössor ».
Det vemodiga finska lynnet återfinnes » förblindelse » och envist vägra att uttrycka sig oftast i deras ansiktsuttryck, men blandadt med på edert modersmål, medan I å eder sida an- något af den karlavulna säkerhet, som sam- sen eder böra lika envist fasthålla vid detsamma.
skolan fostrar, och något af det medvetande Det blir en politisk strid, som blandar sig i om egen kraft, som den lyckligt vunna student- hvardagslifvets minsta göromål, och där de teo- lyran skänker.
retiska skälen betyda litet eller intet, de indi- Talar alltså den studentlyra, som de bära, viduella känslorna nästan allt.
I en sådan strid om alla de mödor och ansträngningar dess för- är det klart, att hvarje individ, manlig som värfvande kostat sin bärarinna, så möta oss kvinlig, antingen måste fixera sin ståndpunkt också unga damer med studentlyror, som mäla eller också hålla sig fullkomligt stum.
.
.
Nu en helt annan historia.
Man förundrar sig i påstår man, som bekant, att det senare alter- förstone öfver det besynnerliga bruket, att en nativet lär bereda damerna vissa svårigheter och annan ung flicka bär studentens guldlyra att fullfölja, men det är nog i alla fall icke som brosch.
Men så får man kanske slutligen blott därför, som de finska kvinnorna med sådan i en förtrolig stund veta, att den nyblifne stu- öfversvallande lifaktighet deltagit i språkstridens denten brakar skänka sin första lyra åt sitt skiftande duster.
Ja, man har till och med hjärtas utkorade.
.
.
påstått, att de mest nitiska kämparne å ömse Romantikens tid är ej ännu förbi!
sidor i själfva verket skulle vara att söka bland Jag glömmer ej första gången jag såg cn Finlands kvinnor.
Vare härmed huru som helst, finsk studentska uppträda offentligt.
Det var visst är, att man ännu i mängd påträffar damer, på en folkfest i Nyland, och hon uppträdde som med lif och själ ligga midt inne i språk- balanserande på en sviktande stock, som var striden och med en entusiasm utan like för- uppsatt där till allmänhetens förlustelse!
Jag svara sin sak.
Öfverdrifterna, oundvikliga i stod en stund och stirrade förbluffad, och jag hvarje politisk strid, äro dem ingalunda främ- hade nästan något på tungan om oskicklig mande och förefalla ofta rätt komiska.
Så på- emancipation.
.
.
Men ju längre jag stod där, träffade jag en gång uppe i Tavastland en sveko- dess mer klarnade för mig situationen: jag mansk familj, där yngsta dottern under sin befann mig inför ett drag af den folklighet skoltid blifvit ifrig fennoman.
Det var ett och den samhörighetskänsla mellan samhälls- gnabb och ett disputerande dagen i ända, och klasserna, som är så utmärkande för Finlands som ännu i det sista med aldrig svikande tro- het uuder en förtvinad kamp på lif och död offrade sina yttersta krafter för det gamla mo- derlandet.
Och aldrig skall väl heller i sven- ska bygder intresset slappas att med uppmärk- samhet följa det finska folkets öden, och allra- minst skall det slappas nu, när mörka åskmoln hotande gå upp i österled och fördystra Fin- lands politiska himmel.
sociala lif.
Där uppträdde, omvexlande med bondpojkar och landtfiickor, den ena efter den andra af de unga damerna på stocken och tyckte3 hafva lika roligt som någon och blefvo också lika hjärtligt utskrattade som någon annan, när de trillade ned från sitt gungande fotfäste.
Hela denna lilla scen lärde mig två fakta; det ena var, att konvenansen är i Finland betydligt friare än hos oss, och att detta förhällande utan tvifvel i många afseenden är till trefnad och fördel.
Och det andra var, att Finlands bildade kvinnor lärt sig att fritt och otvunget umgås med folket, deltaga i dess nöjen och förädla desamma.
När skola vi i Sverige komma ens tillnär- melsevis så långt?
På det hela taget förefaller det mig, som om, med förlof sagdt, de finska kvinnorna skulle vara åtskilligt mera företagsamma och orädda än deras svenska systrar.
Det visar sig så väl i det allmänna lifvet som i sällskapslifvet.
Tillsammans med ett femtiotal finska studenter kom jag en dag på en lustfärd till ett gam- malt adligt gods i södra Finland.
Värden på stället var borta, men vi mottogos på det mest förekommande sätt af damerna i huset, och djupt nere i de stora, mystiska källarhvalfven, där väggarna tala om fyrahundraåriga minnen, och där nu vid facklors sken ett romantiskt samkväm var anordnadt, helsades vi välkomna af husets unga dotter, som i ett glänsande tal skildrade den gamla borgens öden.
Det gick en ton af lugn säkerhet och otvungenhet genom hennes ord, och dock hvilade öfver det hela en sådan fläkt af nobel kvinlighet, att alla ovilkorligen rycktes med.
Och åhörarne — ja, de utgjordes af de femtio studenterna och åtskilliga af traktens egendomsegare.
Hvilken af mina läsarinnor hade kunnat eller rättare vågat göra det efter?
Så visar de finska kvinnornas lif åtskilliga drag, som i ett och annat komma det att skilja sig från deras svenska systrars.
Dit hör kanske i främsta rummet den glädjande foster- landskärlek de städse i tal och handling röja, en fosterlandskärlek, som icke är blott en nöjets förevändning eller ett ämne för glänsande_ord- svall, utan som spirar ur deras hjärtas djupaste rötter.
Kunde deras exempel i detta afseende mana Sveriges kvinnor till en lika djup och ren fosterlandskärlek!
Under alla förhållanden äro de finska kvin- nornas lif, förhållanden, tankar och åskådnings- sätt, trots all likhet också, i så mycket olika de svenska kvinnornas, att några skisser från Finlands kvinnovärld kanske icke alldeles skulle sakna sitt intresse.
Och det är ett par sådana jag i det följande vill teckna för Iduns läsarinnor.
" Iduns kommer äfcen i år alt öppnas, som vi hop- pas till alla våra läsarinnors hugnad och nytta.
De närmast föregående åren har in- tresset för » basaren » visat sig myckel lifligt, och vi äro öfverlygade, att det ej skall stå efter i. år.
e n för e x t r a korta beskrifvande redaktionen angifvande nya, v a c k r a och julklappshand- arbeten, C.
W.
S Kongl.
C H U M A Iloflovcr-uilor.
C och nya handarbeten, ned- skrifvas korifaltadt och lättbegripligt på, blott en sida af papperet.
Redaktionen förbehål- ler sig rätt att äfven meddela de båttre af de ej prisbelönade beskrifningarna och utta- lar som sin varma förhoppning, att ingen af våra läsarinnor, som kan ha något att med- dela, undandrager sig detta.
Emellertid vilja vi särskildt framhålla, att några få verk- ligt originella och trefliga beskrifningar, lämpade att tillverkas af olika medlemmar inom familjen, äldre som yngre, döttrar som söner, och qj värde som gåfvor för olika åldrar och kön — att en så utvald och sorterad beskrifning eger större värde ån någon aldrig så rikhaltig samling qf kri- tiklöst hopfördt likt och olikt i många tiotal nummer.
Det har ej varit så fritt alt icke före- gående års erfarenhet föranledt oss i år be- tona detta.
Men hvad som göres, bör göras fort!
An- nars kommer det hela för sent.
Inom den 8 november måste alltså alla i täflingen deltagande skrifter vara till Redaktionen insända.
• Vilddufvan.
Berättelse ur verkligheten af J o h n Johnson.
(Slut från n:r 41.)
2 M ä r Rose fyllt femton år, konfirmerades hon.
Den unga flickan hade nu utvecklats till en yppig skönhet.
Hennes förut så gängliga lemmar hade fått stadga, och det slappa, sam- metsmjuka hullet fasthet.
Och hvarje rörelse preglades af en ormlik smidighet, ett arf från volternas och kullerbyttornas tid, parad med en elegans, förvärfvad på hästryggen under ridtu- rerna i grefvens sällskap.
Om några år, när den unga flickans upp- fostran hunnit afslutas, hoppades det grefliga herrskapet och i all synnerhet grefvinnan, att Rose skulle bli en prydnad för salongerna och en balernas drottning.
Hon skulle då kunna lägga en hel stab af beundrande kavaljerer för sina fötter, som täflade om hennes allra ringaste ynnestbevis, och så skulle plötsligen hennes lycka vara gjord, och fosterföräldrarnes alla sträfvanden bli belönade.
Ett par gånger gjorde grefvinnan flickan före- bråelser, då hon tyckt sig komma underfund med, att Rose gått för långt i kamratlikt um- gänge med jungfrurna eller statfolket, men med tanken på, hur roligt hon själf tyckt det vara att som ung flicka prata bort en stund med gubbar och gummor, åka i hölassen och vid skördekalasen dansa på logen med någon af de duktigaste drängarne, fann hon i det stora hela Rose ' s smak för dylika förströelser ganska naturlig och oskyldig.
Och frägade hon sin p r i s t ä f l i n g uppsatser, kanta Ännu funnos dock åtskilliga mörka moln, som då och då döko upp på deäsa vackra för- hoppningars ljusa och strålande himmel.
Rose visade efter konfirmationen just inga tecken till förbättring i det som rörde god ton.
Hon var densamma i långa kjolar som förut i korta och trifdes bättre i kök och stall bland tjänstepersonalen än uppe i våningen.
Hon var också lika välkommen, hvart hon kom, och lika ogeneradt munter, som hon alltid visade sig bland tjänarne, lika ogenerade blefvo de så småningom mot henne.
julklappsbasar ' I detta syfte anordnar nu hvarvid den bästa kommer att tilldelas ett af 25 kronor.
Beskrifningarna, hvilka endast böra upptaga mindre be- pris H " FT Tt] i F ö r S v e,r 1 g e s H u s m ö d r a r!
Spisbröd man till råds för att höra hans tanke om saken, så skrattade endast grefven som vanligt åt Roses upptåg, och hans slutomdöme blef alltid: » Det är en sakramenskadt pigg flicka, låt henne du bara hållas, sådant där går öfver med tiden.
Och förresten är det inte jag, som åtagit mig hennes uppfostran, ty det duger jag inte till. » Så småningom inträdde emellertid en märk- bar förändring i den unga flickans sätt att vara.
Hon syntes betydligt ha lugnat sig, var mera stillsam och ibland nästan en smula försagd.
Visserligen gick franskan lika illa som förut under lektionerna för lärarinnan, men mot gref- vinnan visade hon sig mera naturligt tillgifven än förut, och en gång hade hennes välgörarinna funnit henne sitta med en roman i knät, ifrigt läsande, under det emellanåt en tår sipprade fram och fastnade i hennes ögonfransar.
» Hvad läser Rose? » hade nu grefvinnan frå- gat, och då hade flickan med ens flugit upp från sin plats och stoppat boken bak ryggen.
Men ögonblicket därpå hade hon lemnat fram den till påseende och svarat: » Det är bara en berättelse, som jag fått låna af Lotten nere i köket. » Då hade grefvinnan smålett och gätt, utan att se på boken.
En dag på höstsidan blef det plötsligen be- slutadt, att det grefliga paret skulle göra en trip upp till Stockholm och bli borta en vecka.
Denna underrättelse slog vid herrgården ner som en bomb, ty väl hade det händt, att gref- ven då och då rest upp till hufvudstaden och stannat kvar där någon tid, men grefvinnan tycktes på de senare åren hyst en afgjord mot- vilja att resa bort, hon for numera ej ens på bjudningar i socknen som förr, utan satt ofta hela dagarne instängd i sin lilla privatdubblet, sysselsatt med läsning, målning eller andra för- ströelser.
Det talades till och med om, att hon på sista tiden varit på det ifrigaste sys- selsatt med att uppgöra planer för en storartad restaurering af den gamla herrgårdsbyggnaden.
På bestämd dag anträddes emellertid resan, och Rose ' s lärarinna, som fått permission för att helsa på släktingar i hufvudstaden, med- följde dit.
Rose själf fick däremot stanna hemma för att öfva tillsyn öfver det grefliga hemmet.
Och där gick nu den unga flickan ensam i de ödsliga rummen, de tider då hon ej gjorde sina sedvanliga promenader till häst eller som vanligt underhöll sig med tjänstfolket.
Fyra dagar gick allt sin gilla gång, men på den femte dagen fick unga fröken en lustig idé, som hon strax beslöt sätta i verket.
Hon gaf ordres åt tjänstepersonalen att anordna en fest och inbjöd både dem och en massa af godsets underlydande att bli sina gäster.
In- spektören sände återbud för sig och sin familj jämte lämpliga ursäkter för uteblifvandet.
Men alla de öfriga inbjudna tackade och lofvade komma.
Och en muntrare fest hade aldrig gått af stapeln vid herrgården, icke ens på den tid då grefven och grefvinnan voro värd och värdinna för sina underhafvande.
Hela våningen stod på festkvällen glittrande af ljus, och vid sjutiden samlades gästerna un- dan för undan och troppade in i de ståtliga gemaken, där trakteringen genast tog sin bör- jan.
Och midt ibland alla syntes värdinnan vid det briljantaste humör, välkomnande gäster till höger och venster och uppmanande dem att slå sig ner och vara trefliga.
Och det be- höfde man ej be dem två gånger.
Cakes o. Biscuits forsändes öfver S T O C K H O L 17 Norrlandsgatan hela riket.
M, jf7.
Nils i Kullersta och hans gumma kastade sig ner i ett af högsätena i stora salongen, hvilken nu liksom vid mera högtidliga banket- ter tjänstgjorde som mottagningsrum, och sen följde öfriga inbjudna deras exempel.
Efter en kvarts timme var det ett surr i salen som i en bikupa.
Drängarne, som redan hunnit tömma några bägare, togo hvarann om lifvet och bör- jade dansa » nigarevals », och efter kommo några af de gladaste jäntorna, blanka och skinande i synen, som om de skurat sig med trippel.
I ett hörn, bredvid en Venus i marmor, drogo Per i Ringaby och Olle i Svenstorp fingerkrok och på en svällande divan satt Angstu ' - Johan med knäna ofvanför öronen och preludierade på sitt handklaver, som några af jäntorna bedt honom taga med sig.
» Det är rätt, Johan, låt oss få en polska; men då gå vi, som skola dansa, in i matsalen! » ljöd det plötsligen från värdinnan, och så gick hon ögonblicket därpå och bjöd upp gårdens fagraste ungersven, Kalle i Stentorp, hvilken blygsamt stod med händerna på ryggen nere vid dörren och såg ut, som om han kommit in i sockenkyrkan en söndag, under det prosten läste syndabekännelsen.
Visst blef han förlägen och liksom rödmålad i synen, när Rose utan vidare tog honom un- der armen och marscherade i téten för de andra paren in i den väldiga salen, men förlägenheten gaf med sig, sedan han svängt kring några hvarf, så att Rose måste sätta sig och pusta ut.
Då började Kalle till och med att försöka öppna konversation med sin dam och sade: » Jag tror vi dansat, så fröken är svett och håller på att tappa flåset i detsamma. » » Ånej, käre Kalle, så farligt är det inte!
Nu ta vi oss en sväng igen! » Ju längre det led på kvällen, dess muntrare blefvo både värdinnan och gästerna.
Där klin- kade en af jungfrurna: » Kom lilla flicka valsa med mig, » på grefvinnans Bechsteinsflygel, under det trädgårdsdrängen Olle med sin flicka, i ett af smårummen, satt och talade kärlekens språk på kanten af en stor, väggfast gustaviansk säng, i hvilken en gång konung Carl X I V Johan hvilat.
Festens glansnummer kom äfven det till sist, då värdinnan i ett öfvermått af godt lynne plötsligen uppenbarade sig, klädd i en rätt nä- pen fantasikostym, i hvilken hon gick på hän- derna, slog volter och kullerbytterade för sina gäster.
Ofvanpå denna uppsluppna föreställning följde en vild orgie.
Ett hälft dussin cham- pagnebuteljer hemtades upp ur vinkällaren och tömdes, under det bondgossarne samtidigt bol- made på grefvens bästa cigarrer och sjöngo en massa positiv- och beväringsvisor, hvar och en på sin melodi, så att det lät som den gräsli- gaste finska messa.
» Kalle i Stentorp, förstås!
Vi ha hållit af Sedan ett par af rummen hunnit vädras, hvarandra länge, » svarade Rose och säg bed- intog det grefliga herrskapet sin supé.
Grefven var vid ett briljant humör, men gref- jande på fostermodern.
vinnan och Rose voro begge desto allvarsam- Grefvinnan log.
mare.
Och så brast ett, tu, tre ovädret löst.
» Jaså, jag vet, hvilken du menar, och det » Jag förstår sannerligen ej, hur du kunnat tjänar väl ej till att vägra, kan jag tro, om jag så, som i kväll skett, missbruka vårt förtroende, känner dig rätt, kära Rose.
Tag därför » din Kalle » och blif lycklig.
Och som jag hört min kära Rose, » började grefvinnan.
» Det lustigaste tycker jag var att bjuda inspektören berömma din fästman som en duk- bonddrängarne på champagne och havannaci- tig jordbrukare, skall jag tala vid grefven, att garrer, » ifyllde grefven och lutade sig tillbaka han får ett bra arrende, » svarade grefvinnan.
Den unga flickan syntes öfverväldigad af svaret, i sin stol, storskrattande.
» Det är inte nog med detta!
Rose har ju i ett nu bröt tårefloden ut.
Och så fattade personligen burit sig så opassande åt, att hon hon lidelsefullt grefvinnans hand och tryckte uppträdt för sina gäster och gjort ekvilibristiska den många gånger till sina läppar.
konststycken.
Detta och åtskilligt annat, som passerat, kan jag aldrig förlåta, » återtog gref- vinnan med skarp tonvikt pä de sista orden.
Grefven skrattade, och Rose teg fortfarande.
» Är detta tacken för allt, hvad vi gjort för dig, Rose?
Om du känner ringaste blygsel Min kära Anna Lisa!
öfver ditt uppförande i kväll, så lemna genast Ditt svar jag ej förstår, bordet, » fortfor grefvinnan med isande skärpa.
T y alldeles på sidan Rose reste sig sakta, och så sjöd hennes heta Det ju om saken går.
blod öfver.
Hur älskvärd än för öfrigt, » Tant har aldrig gjort mig något godt!
Ditt kön i allo lik, Bara köpt mig som en slafvinna på en mark- Med det du delar bristen nad, för att tant skulle få något att förströ sig På reda och logik.
med, » svarade hon hvasst.
Skall Idun så försämras, Nu reste äfven grefvinnan sig, gjorde en Dess värde mindre bli, geste åt Rose att aflägsna sig, hvarpå hon bjöd Om färre dumma frågor godnatt åt sin man och gick in till sig.
Nu Man läsa får däri?
började äfven grefven se allvarlig ut, och när Ty märk, att ej mot bladet Rose hunnit till dörren, ropade han henne till- Jag riktade mitt skämt, baka och bad henne sitta ner bredvid sig.
Men mot de värda damer, Så strök han med ena handen ett par gånger Som fråga där alltjämt.
sitt vackra helskägg, under det han räckte den Och hvar har jag fört striden andra handen åt den unga flickan och sade: Mot hem och huslighet?
» Rose, du har sårat grefvinnan, och det var Det tror jag ingen annan, ej rätt gjort af dig! » A u Anna Lisa vet.
» Jag måste säga det, fastän det kanske ej Tvärtom — jag ville skrifva var rätt gjordt.
Jag är så elak, » svarade Rose Till huslighetens pris, i vekare ton.
Men huslig kan man vara » Säg mig då uppriktigt, trifs du ej längre På mänga sätt och vis.
hos oss? » frågade grefven.
Och litet vill jag gifva » Nej, jag vill hällre ut och tjäna som en För denna huslighet, af jungfrurna, » sade Rose bestämdt.
Som frågar i en tidning » Såå, » sade grefven långsamt och strök åter Hvad hvarje husmor vet.
sitt skägg.
» Du bereder oss ständiga öfver- Och hellre än att göra raskningar, kära barn, men för mig får du göra, Sin dumhet riksbekant, hvad du behagar.
Jag förstår dig ej, men den Man ställe sina frågor här festen i kväll var tusan så originell och Till första snälla tant.
jag är inte ond på dig, » fortfor han och reste Men efter du tog vid dig •sig.
Därpå klappade han Rose vänligt på kin- Så grufiigt för den skull, den och bjöd gcdnatt.
Jag fruktar, Anna IJsa, Svar till / Inna Lisa.
* * Det gick, som Rose önskade!
Grefvinnan tog följande dag saken lugnare och efter att en stund ha resonnerat med den unga flickan Plötsligen ljöd ett fasans utrop bland de erbjöd hon henne att få slippa studierna och församlade.
i stället hjälpa till i hushållet, ty ut i vida » Herrskapet är hemma! » rapporterade en af världen hade hon ej hjärta att släppa flickan.
jungfrurna med andan i halsen.
Grefven hade Rose var utom sig af glädje och började för ett par timmar sen telegraferat till inspek- genast med lif och lust ta i tu med arbetet i tören, att de anländt till den en half mil från väfkammaren och köket.
Och det var alldeles gården belägna järnvägsstationen, och så hade som om det stränga arbetet gifvit ro åt hennes förvaltaren skickat efter gamle Janson, som förut så oroliga sinne.
Dagen i ända var hon tjänat kusk vid gården i trettio år, och beord- glad som en kvittrande lärka och skötte sin rat honom att genast spänna för och hemta.
tjänst med det största intresse.
På detta sätt När denna jobspost nådde gästernas öron gingo två långa år.
uppstod en förfärlig villervalla.
Somliga rusade Så en vacker dag kom Rose in till gref- hals öfver hufvud ut köksvägen, andra gömde vinnan och bad att få tala med henne, och när sig hvar de kunde, under det Rose, som plöts- det kom till kritan, sade hon blygt: ligt blifvit allvarsam, kastade en kappa öfver » Snälla tant, blif icke ledsen, men Kalle och sin improviserade kostym och helt lugnt gick jag tänkte fråga, om vi få gifta oss till hösten! » ner för att ta emot sina fosterföräldrar.
Grefvinnan spratt till.
» Hvilken » Kalle » menar du? » frågade hon * * vänligt.
4 4 Vesterlånggatan 4 4, Stockholm.
Jag stötte på patrull.
En » oerfaren husmor » Kanske i dig man har, Som uti Idnns spalter Har trängtat efter » svar ».
Men mera nytta gjorde Ä n loftal af din sort, Om detta skräp ur bladet Man kunde rensa bort.
Ty löjet, som det väcker, Det kan du nog förstå, Att inte vinner Idun Sä synnerligt därpå.
Jag hoppas, Anna Lisa, Att nu du ta r reson, Mitt skämt var » väl befogadl * Sa ' själfva — redaktion '.
!
Mitt tack nu för poemet!
Du rimmar riktigt bra, Men bättre än alt rimma Ar — rimlig tanke ha!
Snorre.
R e k o m m e n d e r a r sitt stora och v ä l s o r t e r a d e l a g e r af m o d e r n a Höst- och Vinter-Dame-Kappor till här på platsen lägsta pris.
OBS.!
S ä r s k i l d t f r a m h ä l l e s m i t t s t o r a s o r t i m e n t af S i l k e s p l y s c h k a p p o r!
1891 I Skona barnens ögon.
J P « M är du betraktar den blå himlen, när du r « B t?
gläder dig åt de blomsterrika ängarne, dä du lycklig sänker din blick i din makes eller i ditt barns kärleksstrålande ögon, tackar du då ej af innersta bjärta alltings skapare, att han gifvit dig dina ögons ljus?
Och känner du ej det djupaste inedlidande, om du möter en blind, som endast vid en an- nans hand trefvande kan finna sin väg.
en stackars varelse, som kanske en gång, kanske aldrig skådat stjärnnattens underbara prakt, blommornas färgrikedom, ined ett ord: naturens under, och som aldrig blifvit förunnad att se sina föräldrars kära ansikten?
Jo, helt visst!
Men egna vi väl motsvarande omsorger åt denna dyrbara himlagåfva?
Vårda vi våra ögon, såsom vi borde?
Skona vi dem, såsom deras oskattbara värde borde bjuda, och såsom det skulle vara välgörande för dem?
Exempel ur det dagliga lifvet bevisa raka motsatsen.
Där ser man en barnvagn.
Ett välskött, som allra näpnaste barn i fin spetsklädning och prydlig hatt sitter i vagnen.
För att den lilla älsklingen ej skall frysa är en konstmes- sigt virkad, hvit filt utbredd öfver vagnen framför den lilla.
Hvarför ser det eljes så muntra, blomstrande barnet sig osäkert omkring med halföppna ögon och med en känsla af obehag?
Solen skiner på det hvita täcket och blän- dar dem lilla, ja, det skarpa ljuset blir till slut outhärdligt, och gråtande ger barnet tillkänna sin önskan att bli uptaget ur vagnen.
Tag bort vagnstäcket, och den lilla blir åter lugn.
Försök, älskvärda moder, att en gång några minuter se på den hvitrappade, solbe- lysta väggen af ett hus, och du skall snart vända bort dina plågade ögon.
Men din lilla älskling dömer du till att timtals se på det ännu mera bländande vagnstäcket.
Gröna el- ler bruna tyger äro kanske mindre vackra, men mycket ändamålsenligare.
Men låtom oss inträda i en småbarnsskola.
Barnen skrifva.
Där finnas redan större, som ha fått taga till bläck, penna och papper.
I stället för att skrifva i stora, kraftiga drag, kreta de små petiga bokstäfver.
Pin och pryd- lig skall skriften se ut — så tänka åtminstone hufvudsakligen flickorna — men om den är lämplig för den skrifvande och den läsande, besvaras väl på det otvätydigaste af den om- ständigheten, att endast ett fåtal skolbarn bar normal synvidd.
Nu taga barnen läroboken i band.
Vi tillåta oss bläddra i den och finna ett stort antal läsestycken med samma tryckstil som i våra dagliga tidningar, men icke så få med mycket mindre stil.
Då man på detta sätt låtit uppställa det första materialet till barnens inhemtande af läsekonsten, har man väl blott haft till mål att vänja barnens ögon vid tryckstilar i olika stor- lekar.
Men man tycks helt och hållet ha för- bisett den omständigheten, att endast ett ringa antal barn har den förmånen att sitta i när- heten af fönster, att det stora flertalet sitter i rader bakom hvarandra, och att de små bok- stäfverna knappast eller blott med överan- strängning kunna urskiljas i den halfskumma dagern.
Hvartill nyttar all statistik, om skolan själf ger anledning till ögonens försvagande.
Huru mänga tusen komma ej med normal synför- måga in i skolan, men få plikta för sina J A K O B K U L L E ' S D U 343 N ansträngande studier med svaga ögon och när- synthet.
Likasom i de vanliga skolorna och pensio- nerna syndas ock mot ögonen i sy- och slöjd- skolorna.
Där räknas tråd efter tråd, styga efter stygn på den fina bomullsväfven.
Är det väl i våra dagar förnuftigt, då den exakt arbetande symaskinen trängt bandsömnaden så mycket i bakgrunden?
På samma gäng erinra vi om de fina bro- derierna och virkningarna såsom svåra fiender till ögonen.
Vi högakta det konstmessiga kvinliga handarbetet.
Det är ett vackert be- vis på kvinnosläktets skicklighet, tålamod och uthållighet, men vi kunna ändå ej bli kvitt den tanken: flickor det är för mycket af det goda, skonen edra ögon.
Lärarinnor våren måttliga i edra fordringar, edra elevers ögon låta sig icke ersättas.
Låtom oss åtminstone så mycket som möj- ligt skona våra barns ögon, så att de ej redan vid 1 5 — 1 6 års ålder, ja redan vid 12 — 13 år måste anlägga pincenez och klaga öfver smär- tor i ögonen, närsynthet o. s. v. Pöljande punkter böra vid barnens under- visning i skola och hem särskildt uppmärk- sammas: 1.
God hållning af kroppen; vid läsning och skrifning bör skriften hällas 3 0 — 3 5 cm från ögonen.
2.
Vid läsning bör boken hållas i handen, och läsning i skymning måste helt och hållet förbjudas.
3.
Större skrifstil än förut; därför bör stor, kraftig stil fordras af såväl flickor som gossar.
4.
Böcker med fint tryck böra undvikas, och särskildt böra skolböckerna vara tryckta med lättläst, grof stil.
5.
Vid undervisning i handarbeten bör mera vikt fästas vid färdighet i tillklippning än vid vid den pedantiska räkningen af trådar och stygn.
6.
Hemmalexor böra ej gifvas i småsko- lorna, så att barnen bli tvungna att arbeta vid ofta mycket sparsamt ljussken.
7.
Barnen böra öfvervakas i hemmet lik- som i skolan, så att de sitta raka, icke hålla arbetet för nära o. s. v. Under ett helt, kanske långt lif få ögonen aldrig neka sin tjänst.
Personer med däliga ögon äro endast till hälften dugliga till arbete.
Detta borde vara orsak nog för alla att från spädaste barndomen skänka den allra största uppmärksamhet åt ögonens vård o c h skonande, o c h borde man aldrig glömma, att dålig syn kan R k ^ a S 5 5 e?
Ä 5 E e r i e r U ondt, som sålunda fort- 1 Helsingfors, den 6 okt.
1891.
Med anledning af en uppsats i Idun: » Om kvin- nogymnastiken i Finland » där signaturen Fack så- som utgångspunkt omnämner Helsingfors gymna- stikförenings för fruntimmer uppvisning vid inter- nationella gymnastikfesten i Stockholm, anser jag mig i sanningens intresse skyldig afgifva följande rättelse.
Inom Gymnastikföreningen för fruntimmer i Hel- singfors bedrifvas öfningarna ej enligt Spiess ' metod.
På dess lägre afdelning idkas ren svensk gymnastik, på den högre äro de svenska grundprinciperna altl fortfarande rättesnöret, men ur tysk gymnastik upp- tagas öfningar, som icke strida emot dessa grund- principer.
Vårt uppvisningsprogram anslöt sig där- för också ganska nära till i Sverige använda dag- schemata, hvilket jag trodde hvar och en i gymna- stik hemmastadd person skulle ha varseblifvit.
Och är det min lifliga öfvertygelse, att » öfverklassens kvin- nor » icke kunnat » uppnå denna ståndpunkt af kraft och uthållighet », som öfverraskat signaturen Fack, därest Spiess ' metod i stället för den svenska ut- gjort rättesnöret för vårt gymnastiska arbete.
De personer, som utbildat lärarinnor och lärare i gymnastik för statens skolor i Finland, hafva så upprepade gånger i ord och handling visat sitt ogil- lande af gymnastikföreningen för fruntimmer och dess gymnastiköfningar, att det icke kan blifva nå- got tal om » ett harmoniskt helt » eller » en enhetlig utbildning af systemet ».
Tvärtom, gymnastikför- eningen för fruntimmer i Helsingfors har stått och står fortfarande i opposition mot den förmyndareroll ofvan antydda personer hos oss velat intaga.
Elin Kallio, Ledarinna vid Gymn.
fören:s för frunt.upp- visning i Stockholm / s 91. l6 Smånotiser från kvinnovärlden.
Handarbetets vänners årsfest firades för- tiden lördag kl. 7 e. m.
Inbjudna voro alla i för- eningens tjänst arbetande.
Sedan kaffe serverats, vidtog en rad af tablåer, utmärkt väl arrangerade af fröken Kerstin Kardon.
De flesta af tablåerna återgåfvo bilder ur allmogelifvet, där dalmasarnes och kullornas brokiga dräkter åstadkommo ett färg- rikt och gladt intryck.
En annan serie tablåer framställde symboliskt Handarbetets vänners fram- gångsrika verksamhet bland främmande nationer.
Typerna voro valda med god urskiljning.
Efter tablåerna föreslogs en skål för alla förenin- gens verksamma medlemmar, för styrelse, direktris, för alla inom lokalen biträdande krafter: ritare, söm- merskor, väfverskor etc. En styrelseledamot erinrade om, att det nu vore 10 år sedan den första årsfesten hölls, och om hvilken stor utsträckning Handarbe- tets vänner sedan dess uppnått.
Kl. 10 e. m. lem- nade festdeltagarne mötet, mycket belåtna med sin afton.
Som vanligt vid denna fest tilldelades äfven i år en belöning i penningar åt en af föreningens ni- tiska arbeterskor.
Denna gång tillföll priset Elna Karlsson, skånsk väfverska, gammal och pröfvad i tjänsten.
Kvinnoklubben hade den 15 dennes årssam- mankomst i sin lokal, Mästersamuelsgatan 13, hvar- vid års- och revisionsberättelserna upplästes samt nytt styrelseval egde rum.
Till styrelseledamöter utsagos: fröken H.
Andersson, fruarna Ch.
Bande- lin, S. Boström, A.
Buren, N.
Frölander och H.
Sach samt fröknarna S. Gumajlius, Ch.
Nyqvist och E. Ullmark; till suppleanter: fröknarna Am.
Norén, Cl.
Smitt och A.
Tibell; till revisorer: fröken A.
Schall och fru E.
Sundblad samt till revisorssupp- leanter: fröknarna E.
Dillen och S. Strandberg.
Ansvarsfrihet beviljades den afgående styrelsen.
I Prankrike och England, där denna anord- ning vidtagits i en och annan skola, finner man den särdeles lämplig.
Den, som redan känner följderna af svag syn och närsynthet, skall säkert finnna vär uppmaning om skonande af barnens ögon be- rättigad.
Ö ärftligt Ännu en gång den » finska kvinnogymnastiken ».
Till slut våga vi förelägga våra läsarinnor ett förslag, som skulle inverka icke blott på familjelifvet, utan lika mycket på skol- lifvet.
Skulle det icke vara möjligt, att de större eleverna hvarje afton från 6 — 7 kunde få samlas i den väl upplysta skollokalen med de ändamålsenliga skolpulpeterna för att under en lärares eller lärarinnas tillsyn lära sina lexor.
Lärarens klagan öfver dåligt öfverlästa lexor eller uteblifvande krior skulle bli mera säll- synt, och klagomålen från mödrarna, som vilja använda sina barn till en eller annan tjänst inom hemmet, skulle på många håll förstum- mas.
Pör öfrigt böra vi icke glömma, att ele- ven i det lugna skolrummat på en timme hin- ner mera än hemma på tre, om han är dömd till att arbeta under de närvarandes prat eller de yngre syskonens lek och ofta vid dålig be- lysning.
I föräldrars, lärares och elevers in- tresse vore därför önskvärdt att åtminstone de skriftliga arbetena finge utföras i skolloka- len på därtill anslagen tid under behörig tillsyn.
F bli ett plantas från släkte till släkte.
Ädel verlisamliet.
Den 19 dennes öppnade fru Ulrika Grönqvist åter sin nu 25-åriga kokanstalt T K O M M A I F Ä R G T R Y C K.
härstädes i n:r 28 Humlegårdsgatan och tillhanda- håller där såsom förut mat för billigt pris.
Fru Grönqvist har nnder sin mångåriga verksamhet på detta område förmedlat ett mycket stort antal väl- görande människors utdelning af mat till hungrande; under de gångna 25 åren har hon i medeltal bespi- aat 100 personer om dagen under de 6 månader, som anstalten är öppen hvarje år.
Teater och musik.
Kungl.
operan.
I afton gifves andra abonne- mcntsföreslällningen för säsongen.
I morgon lördag eger den första symfonikon- serten rum.
Programmet upptager Suite af Saint- Saens, scen och aria ur » Friskytten » (fröken Esther Sidnor), Siegfrid-idyll af Wagner och Beethovens symfoni (A-dur) n:r 7.
K.
Dramatiska teatern, som nästan hvarje afton denna vecka för fullsatt salong gifvit Knut Micha- elsons 3 akts komedi » Skandalen i natt », gifver samma stycke äfven i afton.
1 morgon lördag uppföres » En varning » och » Stulen lycka ».
Vasateatern lockar fortfarande en talrik publik med sin repris af » Sköna Helena ».
De omtyckta kammarmusiksoaréerna, för hvilka konsertmästaren Tor Aulin står i spetsen, taga snart ånyo sin början i Vetenskapsakademien.
Biljetter, gällande för alla fem soaréerna, erhållas i Abr.
Lundquists Hofmusikhandel.
Hr Ragnar Grevillius, under de senaste åren bosatt i London, förbereder en konsert härstädes.
I en vrå af världen.
Berättelse för Idun af Cecilia Gösta Berlings Bååth * Holmberg.
II.
(Forts.) ?lAl$ o n v a r m c 5 e u n Y ' ' - S &gt; då pastor Törne kom som hjälpprest i hennes fars hus.
Så långt hon kunde minnas, hade liksom en underlig tyst stämning legat öfver hemmet.
Hen- nes far, kyrkoherden, hade i många år varit sjuk; som helt ung hade hela hans lust och trängtan legat åt ett helt annat håll än det presterliga; han hade velat bli konstnär; han hade drömt sin ungdomsdröm o m ryktbarhet och ära — men så hade han kommit att studera teologi, blifvit prest, och så kom sjukdomen.
Olika läkare hade under- sökt honom och föreslagit mycket olika kurer; följden blef, att den sjuke, långt ifrån att förbätt- ras till helsan, tvärtom ständigt försämrades och därtill förbittrades till sinnet.
Hans retlighet tilltog nästan i proportion med sjukdomen; han var dyster o c h sluten, höll sig mest inne i sin kammare, dit han oftast lät bära in sin mat, emedan hustruns och dotterns säll- skap tröttade honom, som han sade.
Han tålde intet buller; sedan hon var liten flicka, hade hon vant sig att smyga på tå, något som senare efter- lemnade hos henne denna tysta, lätta gång, som kom en att att tycka, det hon nästan s o m en an- de sköt upp framför en, då hon inträdde.
Aldrig sågos gäster i detta hus; endast en gång om åi-et lyste ljus ur den stora prestgårdens mån- ga Tönster: nyårsafton, då socknens honoratiores o j h främste bönder gjorde nyårsuppvaktning.
Då visade sig den sjuke en liten stund i salen, då rådde en viss skenbar glädtighet, det kom ofta ungdom med, och man till och med lekte och skrattade under några timmar — så foro gäster- na, det blef åter tyst, ljusen släcktes för att ej tändas, förrän ett långt år åter gått.
Ett år, fullt af mörker, tyngd o c h sjukrumsluft, men mycket fattigt på glädje.
Och fastän dessa nyårsaftnar läto henne liksom ana, att världen därute kunde ha mycket af godt att bjuda, tänkte hon dock aldrig på, att hennes lif kunnat vara annorlunda, ty framför allt annat hade en grundsats, en lära inprenlats i hennes sinne: plikten framför allt.
Detta var hennes mors trossats, den hade gjort henne stark och tålig.
Under dessa år hade den unga Hickan aldrig hört modern klaga eller sett henne bli otålig öfver mannens ofta oberäkneliga X ^ ö r l o f J a J a a s s - o c l i retlighet.
Stilla och tyst skötte hon det enkla apotekaren, doktorn och stadsfogden bodde.
Den hushållet och egnade alla sina krafter åt den öfriga staden — » Stor » - o c h » Lillgatorna » — be- sjuke; o c h då hon ej på något sätt kunde göra boddes nästan uteslutande af smärre handlande, sin dotters ungdom gladare, sökte hon i stället handtverkare och småborgare för öfrigt.
stålsätta henne med denna sin egen stödjelära: Mellan dessa och Adelsgatans fina herrskaper plikten framför allt.
var emellertid ett vidt svalg, enär den lilla sta- den, så aflägset den än låg, dock ej förblifvit Det var således helt naturligt, att en främlings oberörd af de politiska parlistormar, som rasade ankomst, då fadern blef så dålig, att han ej på andra sidan sandåsarne, utan var delad i längre ensam kunde tjänstgöra, blef liksom en tvänne hälfter, af hvilka den ena, den konserva- vändpunkt i det enformiga hemlifvet i prestgården.
tiva, bestod af ofvan nämnda fyra familjer o c h Visserligen var pastor Törne mycket äldre än hon, visserligen var liten till antalet medlemmar, men och nog var han tystlåten och lågmäld äfven han; så mycket mera » v a l d »; den andra, represente- men han — som nästan från början intogs af rande alla småborgare, alla mer eller mindre fat- den unga flickans skönhet, o m hvilken hon själf tiga handtverkare, fiskare och dylikt enkelt folk, ej ens var medveten, och som starkt förhöjdes var vid till omfånget, men bestod som stadsfog- genom den underkufvade ungdomseld och liflighet, den brukade säga, uteslutande af » plebejer ».
som aldrig fått luft att uppflamma, men som dock mången gång kunde röja sig genom en hastig Denna senare del af stadens befolkning hade sprittning och en plötslig glans i de stora ögo- dock något, som de fina familjerna i » Adelsgatan » nen, då något väckte hennes intresse — han var saknade, de hade en förening, en folklig, musika- dock en man med bildning och hjärta, alldeles lisk förening, där det sjöngs fyrstämmigt, hölls olik socknens båda ungherrar, den rödblommige föredrag och dracks kaffe.
I Adelsgatan hade man landtpatronen med det gulröda håret, de hopknip- länge drömt o m att kunna stifta en » högerklubb », na läpparne samt med guldknappar i öronen, och men man var för få • — staden var för liten, för den lille flintskallige kaptenen; han var dessutom att man i den skulle kunna bilda en aristokrati.
en redan känd man, ty han var ifrig historisk Man nöjdo sig tillsvidare med att förakta » före- forskare och af det historiska verk, han höll på ningen » med samtlige dess medlemmar, och se- att utarbeta, hade redan de första häftena blifvit dan man sport, att den nye koraministern helt väl omtalade.
öfverlemnat sig åt » plebejerna », d. v. s. lofvat hålla föredrag på » föreningens » möten och öfver- Öch han var så vänlig, han talade så mycket hufvud taget tydligt lagt i dagen sitt intresse för med henne, berättade så mycket för henne — » de små i samhället », beslöt man, att han också hon anade då ännu ej, hvilken tjusning för ho- därmed uteslutit sig själf från » salongernas,borg- nom det låg uti att se, huru, då han för henne mästarens, apotekarens, doktorns och stadsfog- upprullade taflor ur historiens lif, han liksom höll dens, de enda salonger, som funnos i staden.
trådarne till hennes själslif i sin hand, se, huru Nog var det synd, tyckte man, o m den unga hennes ögon växlade uttryck, skiftade i vemod, vackra frun, men » som man bäddar, så får man munterhet och beundran, allt eftersom hans ord ligga », o c h när hennes man begått den oklokhe- föllo, o c h huru detta lifvade honom, rent af in- ten, att några dar efter sin ankomst taga emot spirerade honom, så att hans ord fingo ett lif och bjudning af hjulmakaren på hörnet och där hålla en makt, som hon sedan, då åren gått, aldrig tal eller föredrag o m » utsträckandet af den poli- mera fann spår af i hans säfliga predikoröst.
tiska rösträtten », så fick han också skylla sig Med ett ord, efter hans ankomst blef hennes själf för följderna.
värld inom hemmet förskönad och förljufvad; (Forts.) något utifrån hade kommit till och gjort den lät- tare, något som åter försvann, så fort han reste bort, var det så endast för en enda dag.
Och så kom det sig, att hon till slut trodde, att han — det var lyckan; utan honom fanns en- dast denna dödande tunga tystnad och s å: plik- ten framför allt; med honom, det trodde hon åt- Med anledning af en mängd förfrågningar från minstone, skulle denna plikt aldrig mera bli kall, Iduns läsekrets, om och när » Oösta Berlings saga » af Sel- aldrig bli tung — den skulle bli henne lätt och ma Lagerlöf utkommer fullständig i bokform, vill under- ljuflig att bära.
tecknad, på hvars förlag det märkliga arbetet kommer Och när han en dag höjde sig.ned och såg att utgifvas, härmed meddela, att manuskriptet nu af henne in i de mörka ögonen, och med sin milda författarinnan afslutats och till mig öfverlemnats.
Bess- låga röst sade henne, hur kär hon var honom, förinnan har hon uppläst arbetet i dess helhet för en hur lyckligt lifvet skulle bli för honom, om hon vald literär krets och härvid mottagit de amplaste lof- med sin hand i hans ville följa honom, huru log ord, hvilka gifva vid handen, att de stora förväntnin- då ej den fina munnen, huru glödande besvarade gar, som framkallades af de lösryckta kapitel, som vid, hon ej hans kyssar.
— Ja, hon älskade honom, detta års början publicerades i Idun, efter att några hos honom, med honom skulle alltid vara sol- veckor fornt hafva i Iduns pristäfling af prisdomarne sken, alltid luften vara lätt — alltid plikten vara enhälligt tillerkänts högsta priset, snarare komma att ljufl öfverträffas än tvärtom.
Och säkert är, att » Gösta Och huru stor blef ej hennes lycka, då han Berlings saga » blir ett af de märkligaste skönliterära efter någon tid erhöll den plats, han sökte som arbeten, som under de senaste årtiondena skådat da- komminister i den lilla staden vid bukten, väl så gen i vårt land.
långt borta, så aflägset och främmande, men i Arbetet, som kommer alt omfatta ej mindre än 6 alla fall något nytt, något annat än denna fläck, d 700 trycksidor, utgifves i tvänne skurna band med där hon hittills som en vingklippt svala hälft i prydlig utstyrsel.
Bokhandelspriset blir minst 6 — 7 vemod framlefvat sin första ungdom.
kronor.
De- af Iduns läsarinnor, som emellertid före Med en obestämd känsla af, att den framtid, den 30 dennes (Obs.!
utsträckt tid på begäran) direkt hon gick till mötes, åt henne skulle medföra nå- hos Iduns Expedition, Stockholm, beställa arbetet, er- got underbart, något alldeles olika det enformiga hålla detsamma för lif, hon hittills fört, gjorde hon sitt inträde i det nya hemmet.
Det intryck hon fick, då vagnen passerat de som böra åtfölja beställningen.
Denna kan ske an- sista sandkullarne och viken utbredde sig framför tingen på vanlig postanvisningsblankelt eller i rekom- henne — denna vik med de mjuka sandåsarne menderadt bref, i hvilket senare fall den i annonsbi- på sidorna, med vattnet glimmande o c h blänkan- lagan i detta nummer befintliga beställningssedeln kan de midt ute, mörkt lockande därborta vid stran- urklippas och ifyllas.
den, och med staden inbäddad i grönska — detta T&gt;Gösta Berlings saga » utkommer inom loppet af intryck var så starkt, att hon, så länge hon lefde, nästa månad och båda delarne samtidigt.
förblef öfvertygad om, att denna plats öfverträf- Stockholm den 6 okt.
1891. fade hvarje annan; från denna stund kände hon Frithiof Hellberg.
liksom omedvetet, alt det underbara, som skulle Red.
o. utgifvare af wjitm » '.
hända henne, det skulle stå i samband med vi- ken, vattnet, skogen därborta, med den dunkla tjusningskraft, som naturen häromkring hennes nya hem från första stunden utöfvade på henne.
Och att lefva här med honom, denne man, som Innehållsförteckning: hon så djupt beundrade, åt hvilken hennes egen Aurore K a r a m z i n e; af Maliida Bergendahl.
(M e d porträtt.)
glödande kärlek gaf liksom ett skimmer af lidelse- — G a m m a l t och vanligt; af Anna Knntson.
— Det mal, där fullhet, hvilket hon tog för att vara hans egent- aallt är n ä d t »; af Hilda Myhrman.
— Hester Mac Lellen; ett minnesblad för Idun af Berna.
— Frän Finland, minnen ocli liga natur, och som berusade henne — hvilket intryck tecknade lör Idun af Vilh.
Lundström.
1: Bland fin- rikt lif skulle ej detta bli!
ska kvinnor.
— Iduns julklappsbasar.
— Vilddufvan; berät- telse ur verkligheten af John Johnson.
— Svar till A n n a Lisa; Och så att lefva i en stad; endast detta var i af Snorre.
— Skona barnens ögon.
— Ä n n u en gäng den och för sig något märkvärdigt.
Deras första hem finska kvinnogymnastiken.
— Smånotiser frän kvinnovärldeu.
hade legat vid » Adelgatan », den del af stadens — Teater och musik.
— I en vrä af världen, ber.
för Idun enda långa gata, där fina världen, borgmästaren, af Cecilia Bååth-Holmberg.
(Forts.) v i g s o l r i n s a r ständigt lager hos Juvelerar HALLBERG Stockholm.
Order frän landsorten expedieras omgående.
saga.
endast 5 kronor, " DawIVi-i 1 » V i a w J gammalt guld, silfver och juveler uppköpas kon- f e n a w i S P a a ») tant eller tagas 1 utbyte mot moderna arbeten.
Om gamla saker Insändas från landsorten, sändes likvid pr omgående.
Juvelerar H A L L B E R G Stockholm.
