# ID: svediakorp-per830
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1891
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,388
# sentences: 679
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


N:r 40 (198) Prenumerationspris Fredagen den 2 oktober 1891. pr år: I d u n m e d Modetidning och ko- lorerade planscher - k r.
8: — I d u n m.
M o d e t, u t a n k o l.
p l.
» 6: 50 Idun e n s a m — » i: — Byrå: K l a r a v.
K y r k o g a t a 7, 2 t r.
(Aftonbladets n y a hus.)
P r e n u m e r.
s k e r i landsorten å p o s t - anstalt, i Stockholm h o s r e d a k t i o n.
Mrs ^ n a p p a s t hade vi nå- got litet hunnit hemta oas från den spänning, med hvilken för snart tre år sedan hela den civiliserade värl- den mottog jätteutställ- ningen i Paris, förrän de mest storartade förarbe- ten till en om möjligt ännu väldigare världsex- position på nytt begynna upptaga vårt intresse.
Denna gång är det den stora republiken bortom Atlanten, som blifvit ett andra fädernesland för så många af våra lands- män och landsmaninnor, hvilken inbjuder till en fredlig täflan på den ut ställning, som förberedes i Chicago år 1893.
Ett alldeles särskildt intresse kommer Chica- goutställningen att erbju- da därigenom, att vid densamma för första gån- gen anordnas en full- ständig, afskild afdelning för alstren af kvinligt arbete och kvinlig kul- tur.
Äfven vårt land har i somras besökts af ett par af de framstående manliga ombud, som Förenta staterna sändt ut öfver hela världen att verka för tillslutning till utställningen; till pre- sident för den kvinliga afdelningen har utsetts den dam, hvars bild pry- Redakter och uigifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas å b y r å n k l.
12 — 1.
Allm.
Telef.
61 4 7.
TJt g ifnings t id: hvarje h elgfri f redag.
Lösnummerpris: 15 öre.
(vid kompletteringar).
4:de årg.
Annonspris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
För » Platssökande » och » Lediga platser » 25 ö r e f ö r h v a r j e p å b ö r j a d t t i o t a l s t a f v.
U t l ä n d s k a a n n o n s e r 7 0 öre p r n o n p.
- r a d.
Potter-Palmer » der dagens nummer af Idun, en af de mest framskjutna och verksam- ma nitälskarinnorna in- om amerikanska kvinno- rörelsen.
Helt snart torde tu- ren komma till oss att äfven få mottaga mrs Potter-Palmer.
H o n har under sommaren besökt Frankrike och England; efter ett kort besök i hemlandet återvänder hon med det första till Eu- ropa för att fortsätta sitt värf att intressera alla dess kvinnor för den sto- ra planen.
I samtliga europeiska länder är det hennes afsikt att upp- rätta kvinnokomitéer, som sedan hand i hand hvar i sin stad samverka till att nu för första gången åstadkomma en komplett och värdig ut- ställning af kvinligt ar- bete.
En byggnad, be- räknad att kosta 40,000 pund sterling eller öfver 720,000 kronor, skall uppföras för att rymma profver på de bästa al- ster, som förfärdigats af kvinnohänder.
Den amerikanska re- geringens hållning gent- emot denna sak vittnar om ett ytterligare fram- steg af frågan om kvin- nans erkännande i det civiliserade samhället, och
I n t e t är stort, s o m icke är godt, o c h intet är sannt, som icke f&amp;.
alla framåtskridandets vänöer borde med glädje helsa ett tillfälle att skänka den goda saken sitt stöd.
Staden Chicago är helt visst i denna stund den lifligast sysselsatta och bullersammaste stad på jordens rund.
Den är en af de ståtligaste och vackraste af världens befolk- ningscentra.
Såsom lämplig mark för motta- gandet af civilisationens sådd är Chicago kanske mera lofvande än någon annan stor amerikansk stad.
Utställningens finanser äro så godt som oinskränkta.
Alla förberedelser äro vidtagna i den mest storartade skala.
Arbetet på expositionsbyggnaderna har redan tagit sin början, och komma dessa att vida öfverträfFa alla från föregående internationel- la utställningar.
I hvad mån vårt lilla fosterland kan kom • ma att göra sig gällande bland de jättekraf- ter, som här en gång skola mäta sig, beror ej minst på hvad den svenska kvinnan efter sin förmåga vill verka.
Goda tecken hafva redan visat sig.
Som en liten påskyndelse för det intresse, som utan tvifvel redan i vida kretsar är väckt, hafva vi i dag velat brin- ga mrs Potter-Palmers bild.
Den vackra årets tid den år Och ingen fågel Framför förfluten, mer sin visa slår.
dem vintern blott, i köld och mör- ker En hjärtats Föreni Hos sluten, vinter utan hopp om vår.
Jag såg ett annat par.
de två.
Ej ljuflig trolldoms- sång Den heta kårleksbranden dem ej rubbat blodets lugna Helt nyktert, gång.
om du vill, hvarann de räckte handen Att dela trofast allt hvad lifvet ger Af sorg och fröjd, Hur sällsamt!
De två vänner blott, ej mer.
Lifvet, som så ofta bryter vackra löften, dem vi litat på, Som mången kärleksvår i tidig vinter byter, En lycka, aldrig drömd, består det dessa två.
Af plikten De trädde an sin vandring.
Stunder blida Och stunder mulna kommo.
Vänfast bröst Hvar fröjd ledda, vid hvarandras sida ett genljud gaf och fann för smär- tan tröst.
Den T v å par.
såg Vid de två i deras kårleks Famn emot famn Mot Dit Där skönt svaj, det blåna underland, himlakustens rand.
Men ack, för slik seglats till barlast icke duger En flyktig stämning, svärmisk blott och vek.
Det händer, blodets röst i unga pulsar Och löfte, gifvet under När tiden kom gick för med kraf, blott alltför ofta flera; Det kom en dag, som dem i trångmål Den digra ömhetsskuld På hvilken de en gång fann till var väl nu den vän, hvartill sitt hopp man Som något var i stund, då något Som icke svek i smärta och ställde, gällde, betryck?
Som lade balsam på hvart sår, som blödde, åt förtorkad läpp gaf kärleks Hur litet vackra löften ofta Man varit för Hvars läskedryck?
mena!
hvarann en lekkamrat allena, känsla räckt en vacker vårdags glans Att spela krocket och att kasta Nu var det slut, förtrollningen kärleksnamn fröjd, Blef dem beskärd.
Från famn.
som af två trogna hjärtan kännes, All kärlekslyckans glans hennes ögon strålade mot hans Och strålade igen från Det blef en ljuflig saga, dessa ivännes.
krans!
var bruten.
Ogräs och hvete.
, ennes mindre goda sidor söker jag låta träda i bakgrunden genom att utveckla hennes bättre egenskaper, » skrif- ver en moder, en af nyare tidens finast bildade kvinnor, om sin unga dotter.
Det ligger ett litet frö till ett uppfostringssy- stern i de orden.
Uppfostran är vanligen riktad direkt på felen.
Endast få hafva klar insikt nog för att träffa dessa, utan att tala om dem, un- danrödja dem utan att bränna dem fast i minnet, hafva, framför allt, den själfbe- herskning, som sätter dem i stånd att bida rätta stunden, det tålamod och den gudomliga ro, som låter ogräset växa in- till skördetiden.
D e fleste gå rakt på fe- len och utveckla dem.
D e plåstra med en blemma och göra den giftig.
D e borde icke låtsa om deD, och den skulle för- svinna.
Må ingen få känna skarpa ögon stän- digt riktade på sig.
D e t kommer mången att stappla och — falla.
Oskyldiga brister blifva till verkliga fel, och felen blifva spö- ken, som under skräck och ängslan bränna sig in i minnet for alltid, som förfölja och förtrolla och beherska, och som fylla sjä- len med onda bilder.
Och hjärtats ljusa barn gömma sig undan och krypa i vrå, och du får aldrig se deras hvithet skina!
V i l l du rensa en åker för ogräs, så gör som landtmannen: gif jorden kraft och odla hvete, att det må gå- upp och för- kväfva ogräset.
Då skall det kanske gå så, som den m o - der säger, om hvilken jag ofvan talat.
» O c h så hoppas jag — fortsätter hon — att hon en gång skall glömma, hurudan hon genom sina fel hade kunnat blifva. » H — s hans ttll hennes.
L.
* Från kvinnans arbetsfält.
Så såg jag fyra månskoöden.
Alla Ej Lifveis dunkla gång likna dessa.
mitt öga låt sitt hölje inga lagar tolkas i min domar ofta till af G. VII.
kalla, Kvinnan i sjukvården.
förfång.
dunkla makter råda, Kvinliga sjukgymnaster (oeh gymnastiklära- Och mot fördolda mål en villsam våg vi tråda- Men lycklig den, som funnit För hjärtats kraf En ömhetsbrunn, en oförfalskad skatt, hvars åder ej förrinner icke slåckes under storm och natt, Två ögons ljus, som dig på vägen lyser Och gör, att rinnor), fältskärer oeh tandläkare m. fl.
eller finner En själ, hvars låga varm och trofast brinner Och Gullberg.
sång.
Ett sällsamt ting år hvad vi lifvet I månskohjårtan Studier från S t o c k h o l m s horisont falla, I ökensanden, tynande och matt, Hvar var den hand, som trofast vännen stödde, Och slog.
ena makan sjönk uti den andras Profetens växlar hvarann.
Hvar All tog, bringar, vingar, Till dess en dag, med ljufva Och honorera, ställt trogen vänskap stilla växte Ej för dessa tvänne som för att På ljuger, kärlekslek, svek.
Det man allt, en delad lifslott med sig Den spana, ses vid man gaf, förtroende En kungsvåg mellan deras hjärtan bana, unga ögon stads i längtan Förtroende Och och kinden högt i brand, vackra trohetslöftens allt trängre bandet drog.
glada sångers ljud, med vimplarne styrde lustigt jullens lätta deras vånskapslif maj.
på De offervillighet, som ingen lön betingar, Kring består.
pLAUDIUS.
ej din själ i lifvets köld för- fryser!
Emil Schiött.
lL \ en svenska gymnastiken vinner allt mera utbredning ej blott uti vårt eget land _ utan öfver hela världen.
På de senare åren ha också kvinnorna mera allmänt egnat sig åt densamma, ofta i förening med utöf- vandet af fältskärsyrket och meddelandet af massage, som ju kan sägas vara en gren af sjukgymnastiken.
Högskolan i Sverige för utbildandet af ej blott frisk-, utan äfven sjukgymnaster är Gym- nastiska Centralinstitutet i Stockholm.
Med kurserna för sjukgymnastik samman- hänga nära kurserna för utbildandet af gym-
nastiläärarinnor, hvarför dessa båda kurser först får afläggas sedan myndig ålder upp- nåtts.
Förstudium till denna examen beräk- här kunna i sammanhang behandlas.
Vid Gymnastiska Centralinstitutet antagas nas taga en tid af l V s å 2 år och består i Af Elisabeth Kmjlenstierna.
kvinliga elever, som uppfylla de stadgade in- genomgåendet af kurser i anatomi och trädes vilkoren.
Dessa äro: att ej hafva fyllt kirurgi (/ a år), tjänstgöring å lasarett (Va år) åt mig se på dig riktigt!
Ä r det verk- 30 år; att styrka sig ega de kunskaper, som samt någon tids tjänstgöring som » ämnesven » f £ å » ligen lilla » W i »?
D u är inte ett fordras för inträde vid högre lärarinnesemi- hos fältskärsmästare.
grand lik min gamla lekkamrat.
Nu är du Examen aflägges inför stadsläkaren å den stor, kära kusin Hillevi. » narium; att kunna förete intyg om en frisk och stark kroppskonstitution och att hafva plats, man själf väljer.
Stadsläkaren tillkal- Erik släppte leende den unga flickans hän- lar för ändamålet en nämnd, bestående af en der och gjorde i stället.
en djup bugning, anlag för gymnastik.
Undervisnicgsåret delas i två terminer, och fältskär, en läkare och en magistratsperson.
så att det tjocka, mörka håret föll ned kursen beräknas kunna genomgås på två år.
öfver pannan ända ned på de buskiga ögon- Undervisningen för kvinliga elever, hvilkas * brynen.
praktiska öfningar äro mindre omfattande än » Erik — » Det var allt, hvad Hellevi kom de manliga, anordnas så, att både gymnastik- Kvinnan eger äfven — sedan 1861 — sig för att säga, ty hennes hjärta slog häf- lärarinne- och sjukgymnastikkursen må kunna rättighet att utöfva yrke som tandläkare.
tigt af ungdomens friska, varma känslor och som ofvan nämnts genomgås på tvänne år.
För att blifva tandläkare fordras att hafva af länge återhållen längtan.
Ämnena för båda grenarne äro: 1) teore- afiagt studentexamen samt såsom elev hos nå- För hennes öron ljöd det melodiskt: » D u tiska: anatomi, pedagogisk gymnastik (med gon erkänd tandläkare ha genomgått en två- är Erik, vackra drömmars kung. » Hennes undantag för fäktlära) och fysiologi.
2) prak- årig praktisk kurs.
Efter denna elevtid skall klara, blå ögon strålade trofast emot honom, tiska: öfningar i pedagogisk gymnastik, i mi- en särskild examen afläggas för rätten att bli och rodnaden kom och gick på de ännu barns- litärgymnastik och i konsten att leda gym- s. k.
» medhjälpare ».
Efter ungefär ett års ligt runda kinderna.
praktik som medhjälpare kan i regeln tand- nastiska öfningar.
Ändtligen lösgjorde hon sig från förtroll- Detta sker inför ningen, knäppte hastigt upp kappan och tog För sjukgymnasterna särskildfc: pedagogisk läkareexamen afläggas.
gymnastik för kvinliga elever, sjukdomslära medicinalstyrelsen och omfattar såväl yrkets af både den och hatten.
En hastig jämkning teori som praktik.
Det praktiska examens- på kragen, ett lätt ordnande af luggen, och m. m.
Betyg öfver genomgången fullständig läro- profvet består uti att ha förfärdigat tvänne så gick hon för att vara värdinna.
kurs medför kompetens till gymnastiklärarin- godkända tandarbeten.
Den första kvinliga » Välkommen Erik; förlåt, att jag ej genast nebefattning vid offentliga kvinliga läroan- examinerade tandläkaren i Sverige är fröken sade det, men du visste det ändå, säg?
C. Elbe, som aflade sin examen för ungefär Mamma är inte hemma, ingen mer än jag, anstalter.
Den, som vill egna sig åt sjukgymnastisk tre år sedan.
Hennes porätt meddelades då vill du hålla till godo med det så länge. » verksamhet, skall för att erhålla vederbörlig i Idun.
» Kom, vi sätta oss i förmaket, du minns legitimation ha i betyg vid Gymnastiska Cen- väl skymningssoffan, där vi byggde luftslott $ • tralinstitutet erhållit minst » godkänd ».
A n - och berättade sagor! » sökan om dylik legitimation skall med bifo- » Ja, jag tror väl. » gande af betyg ingifvas till K.
Medicinalsty- Det låg intet af Hillevis hänförda minnes- Slutligen ha vi på sjukvårdens område det relsen.
fält, hvarest kvinnorna naturligt nog fått den godhet i detta svar.
Hans blick smög i stäl- Jag nämnde här ofvan, att för att vinna vidsträcktaste användningen, nämligen såsom let med dröjande välbehag öfver det tjusande inträde som elev vid Centralinstitutet fordra- sjuksköterskor.
unga ansiktet och den smärta, böjliga ge- des bl.
a. att ega motsvarande kunskaper, För att blifva en god sjuksköterska fordras stalten.
som för inträde i högre lärarinneseminarium numera ej blott att vara en tålmodig och Hon satte sig i det ena soffhörnet, han fordras.
god kvinna.
Därtill fordras en särskild un- helt nära henne, och uu först vågade Hillevi Dessa fordringar äro ej så obetydliga.
D e derbyggnad.
rätt betrakta honom.
Hon gjorde det så omfatta god kunskap i katekes och biblisk Utbildning som sjuksköterska kan här i uppmärksamt, att han slutligen frågade: » Hvad historia samt någon bibelkunskap; i moders- Stockholm vinnas vid Hemmet för sjukskö- ser du på mig? » målet: säker och flytande innanläsning, god terskor, i föreningen » Röda korset » samt vid » På dig. » Svaret kom forskande, fam- grammatikalisk underbyggnad och förmåga » Diakonissanstalten » m. fl.
inrättningar.
lande, som om hon i mörkret sökt leta sig att skrifva en uppsats öfver ett lättare ämne; För att blifva antagen som elev vid Hem- fram till ett mål, men tagit miste om vägen.
i främmande språk: säker och flytande innan- met för sjuksköterskor fordras god helsa, all- » Nå, har jag inte också förändrat mig?
läsning i franska, engelska och tyska, gram- varlig håg för sjuksköterskekallet, god skol- Fem år göra mycket.
Det ser jag på dig.
matikalisk underbyggnad, förmåga att utan underbyggnad samt att vara mellan 2 1 — 3 5 Du är inte längre en sådan där svärmisk förberedelse öfversätta en lättare författare; år.
För utrönande af sökandes lämplighet toka, det är jag säker på.
Men du är visst i historia och geografi: det viktigaste af all- förbehålles en pröfvotid af en månad.
Den, inte nöjd med din granskning, hvad har du männa historien, svenska historien fullstän- som blifvit antagen till elev, förbinder sig att emot mig? » digare, allmän matematik, fysisk och politisk i tre år stanna i hemmets tjänst, däraf I Y 2 » Ingenting, » svarade Hillevi undvikande.
geografi, Sveriges geografi utförligare; i räk- år som elev och l /?
som sköterska.
V i d Hon kände en viss främmande känsla be- ning: de fyra räknesätten i hela tal, sorter, inträdet erlägges en afgift af 150 kr., hvar- mäktiga sig.
Det där hårda, kalla draget decimalbråk och allmänna bråk samt enkel emot erhålles » allting fritt » af hemmet.
Se- kring munnen och de stränga ögonen kände regula de tri, och någon kännedom om geo- dan elev blifvit sköterska, erhåller hon en lön hon ej igen, och dessutom — detta var ej alls metrisk åskådningslära; i naturkunnighet: af 250 kr.
om året.
som hon tänkt sig det.
Visst var han vän- naturalhistoriens och naturlärans allmänna lig, men det föreföll ju, som om de behöfde grnnder.
leta efter samtalsämne; de som hade tillbragt Dessutom god handstil m. m. så många glada stunder tillsammans, som Som man finner skall man kunna ganska lekt så roliga lekar och gjort upp så många mycket för att bli antagen som gymnastelev.
framtidsplaner.
D e kvinliga gymnastiklärarnes antal torde » Hur mår gumman tant?
När jag tänker icke vara mycket stort.
Äfven vid flick- på henne, kommer jag ihåg, hur man brukade G ö m kvar!
skolorna, åtminstone de större, har man of- passa på och kila in i skafferiet efter för- tast manliga lärare i denna branch.
bjudna läckerheter, medan gumman lurade Af sol från gyllene sommartid, D e flesta kvinnor, som genomgå Central- middag.
Åh, Herre Gud, hvad det smakade af doft från grönskande hagar, institutet, egna sig väl åt sjukgymnastiken, godt, som alltid förbjuden frukt förresten. » af vågors iwiskning i kvällens frid dels som biträden å de sjukgymnastiska pri- » Jo tack, mamma mår bra. » göm kvar för kommande dagar!
vatinstituten, dels som själfständigt utöfvande » Och Stafva då?
Ja, hon borde då rätte- Låt från ditt väsen se ' n stråla ut sjukgymnaster, fältskärer och massörer.
en glimt af sommar, när den är slut, ligen vara både död och begrafven, ty hon Brännsår.
x 1 * att * För att blifva legitimerad fältskär fordras ha afiagt s. k. fältskärsexamen, hvilken när hjärtan stelna och frysa!
S — U — B.
är väl sina sjuttio minst? » » Ja, sjuttiotvå. » » När man tänker tillbaka på den där ti- den, är det precis som det slog en doft af instängdt, af burluft emot en.
Man har lärt
sig andas ut sedan dess och kommit ifrån kammarvärmen.
Stackars ni små flickor, som stå och an- das och andas på den frusna rutan för att få titta ut i lifvet.
Frosten smälter inte, förr än de där gamla förmultnade fördomarne om barnslig undergifvenhet och lydnad för- vittra.
» Hillevi satt stum.
Hennes blyga, kvin- liga väsen berördes pinsamt af denna stor- mande vårflod.
Hon hade tänkt sig något helt annat.
Något, som legat gömdt ända sedan de allra första ungdomsåren i hennes själ, och som hon oförfalskadt bevarat.
Hon hade gömt på sina minnen som på he- liga reliker och tänkt, att de skulle genomgå dem tillsammans.
Nu vågar hon ej framdraga ett enda.
Han hade växt ifrån minnena.
För att ändå säga något frågade hon: » Har du det bra nu? » » Bra, ja, det beror på, hur man tar det.
Jag har nog för att hvarken behöfva svälta eller frysa.
Jag kan tillfredsställa en och annan nyck, men inte är det, hvad jag be- gär af lifvet.
D u talade om våra luftslott från den tiden, då du var drottning » W i » och jag kung Erik.
Löjligt ändå, när man tänker tillbaka på de där barnsligheterna.
V i skulle bli ett par och ständigt lefva i lycka och frid, och så skulle vi bli fattiga, men det skulle inte störa vår lycka.
Tänk ändå, du, så dumma vi voro. » » Hvarför det? » Frågan kom hastigt, skyggt.
» Därför att det är j u en ren omöjlighet, bara tanken på att sammanbinda två männi- skor för ett helt lif är ju vidrig, frihets- mördande.
» » D u har blifvit en riktig frihetshjälte. » Hon log, ett leende så blekt och matt som oktobersolsken.
» Ja, frihet och sanning, det sätter jag högst; kärlek och vänskap och sådant där slidder och sladder är bara humbug.
* Det kom en känsla af innerligt deltagande öfver Hillevi.
» D u har visst lidit mycket, » sade hon vekt, » du är så bitter. » » Misstag, kära lilla kusin, jag har blott blifvit förnuftig och lärt mig, att lifvet är föga afundsvärdt att ega, men drägligt nog om man inte styltar upp det på romantiska fraser.
Tror du inte jag har rätt? » » Jo, kanske. » » Suckar - du öfver d e t?
» Erik skrattade.
» Nej vet du, tragiskt ska ' man inte ta det.
Men hur mycket är kloekan?
Tror du tant snart kommer hem? ».
» Jag vet inte; är det några affärer du har att uträtta, så kom igen till middagen.
» Ja tack, får jag det.
Farväl då på en stund. » Han reste sig upp, lång och ståtlig, och gick, sedan han hjärtligt tryckt hennes hand, mot dörren.
När Hillevi blef ensam, satt hon länge, nästan som förstenad.
Det hade kommit så hastigt, så oväntadt allt detta, och det gjorde så fruktansvärdt ondt i hennes älskande, tro- fasta hjärta.
Det var, som hade han krossat det med en sten.
H o n reste sig långsamt och gick fram till salongsbordet, tog albumet och slog upp Eriks porträtt, sådan han var som yngling.
Det kom ett passioneradt uttryck i hennes ögon.
Hon slet häftigt ur porträttet och satt länge ofrånvändt, blickande på det.
Barnsligt ljufva, oskuldsfulla episoder drogo förbi i hennes hjärna som försvinnande skuggestalter.
Hon sökte ej längre kvarhålla dem.
Farväl, farväl.
Hvad hon gömt på och längtat efter att få återkalla, egde ej mera något värde.
Det var så tomt och kyligt inom henne.
Med en förtviflad rörelse vek hon tillsammans bil- den och ref den midt itu, så i ännu mindre bitar, systematiskt, utan att veta utaf det, och kastade bitarne i kakelugnen.
I samma ögonblick kom modern in.
» Hvad gör du, barn?
Här är j u nyss skjutet, det blir os utaf det där. » » Tror mamma. » Hillevi såg upp med en underligt frånvarande blick.
» Ja visst.
Har det varit någon här, me- dan jag var ute? » » Ja, Erik. » » Erik, åh är han i Stockholm?
— Nå, du barn, är han mycket förändrad? » » Ja. » » Ä r det inte till sin fördel? » » Jo, han ser bättre ut. » » Det var fasligt, hvad du låter likgiltig, Hillevi lilla, är du så glömsk mot barndoms- vännen? » Hillevi satt med hufvudet stödt i handen.
Hon svarade sakta: » Ja, jag tror, jag har glömt alltsammans nu. » Hon böjde sig ned för att taga upp en bit af porträttet, som fallit på golfvet, och kastade den häftigt, liksom rädd att modern skulle se hvad det var, in i glöden.
Hennes hand, som darrade af sinnesrörelse, kom lik- väl vid den ovarsamma rörelsen för nära de brännheta luckorna.
Hon drog hastigt undan den och började nervöst gråta.
» Hvad är det, Hillevi? » frågade modern ängsligt.
» Jag brände mig! » Det var ett bortklemadt, misshandladt barns hejdlösa smärta i Hillevis bittra snyftningar.
Öfver hennes väg hade plötsligt bredt sig en mörk skugga af svikna förhoppningar, gäc- kade illusioner, och det var därför hon grät.
Det lilla brännsåret fick dölja det stora, som sved inom henne, och hvilket kanske ej skulle läkas, förrän åren lagt sin förslappande tyngd öfver det unga sinnet.
Ett skönhetsmedel.
|Iiji * emma, verkligen hemma igen, jublade jag förtjust, då jag efter min sommarutflykt * ™ * åter befann mig hemma i min stilla, bekvämt inredda lilla bostad.
Nu kunde lifvet åter börja sin gamla vanliga gång med sina behag och små be- kymmer.
Åh, hvilka ansträngningar och obekvämligheter hade jag ej fått.
underkasta mig under min » rekrea- tionsresa »!
Att klättra i bergen i 35 graders värme, att dricka mjölk ur osnygga kärl, framräckta af ännu osnyggare händer, ty många vidtberyktade säterjän- tor, som förstå att jodla så melodiskt och koka så aptitligt, äro som mycket annat blott en skön illu- sion.
Och har man ändtligen med yttersta energi och kraftansträngning arbetat sig upp till toppen af en gigantisk bergkoloss och hoppas, såsom handbo- ken lofvar, att finna en öfverraskande romantisk, för- tjusande utsikt, hvilken håller en skadeslös för all möda.
.
.
så hvad ser man väl: dimma, endast dimma.
I sanning öfverraskande romantiskt.
Och sedan det tidiga uppstigandet, den sönderbråkade kroppen!
Men nu var jag återigen hemma.
Allt omak var öfverståndet, och snart skulle minnet blott framkalla de angenämaste bilder, de mest förtjusande episoder.
Men i morgon skulle jag då alldeles säkert sofva — sofva tills — ja, tills jag vaknade, och ingen soluppgång eller klockringning skulle hindra mig att hängifva mig åt den så länge försakade njutningen att ligga länge på morgonen.
Det närbelägna, högljudda tornuret väckte mig lik- väl morgonen därpå ur en djup, välgörande sömn.
Jag räknade ett, två, tre, fyra, fem.
Fem var under min nyss förflutna martyrtid den timme, jag enligt mina eljes så älskvärda reskamraters grymma beslut hvarje morgon återkallats till medvetande om min tillvaro.
Hvad ' nu?
Skulle jag redan u p p?
— Bevare mig väl!
Dagen hade redan börjat sitt regemente, och att somna om var ej att tänka på — men ändå kunde jag ej riktigt besluta mig.
Med armarne öfver hufvudet blickade jag drömmande på solskenet, som, trots vildvinet som tätt omslingrade mitt fönster, i tusen guldgnistor och strimmor visste att stjäla sig in i rummet.
Därute sjöngo och kvittrade fåglarne; från gatan hördes hästgnägg och rastlös människoid, i mitt fönster surrade flugorna; korteligen, en frisk verksamhet och lif öfver allt.
Till en början retade mig denna högljudda munterhet därute, men så små- ningom blef jag fundersam.
Till och med djuren kände ett behof att stiga upp tidigt, måste inte denna deras instinkt lära dem att skilja mellan helsosamt och skadligt.
Hur mycken ej anad kraft och lifslust måste ej ligga i morgonluften, då så många af Guds skapade varelser frivilligt sökte njuta af den!
Plötsligt rann mig i minnet hvad en gammal dam sagt, som aldrig under hela sitt lif varit sjuk och äfven bibehållit sig förunderligt väl.
» Hemligheten att alltid vara frisk och ända in i ålderdommen be- hålla en ungdomlig, frisk hy äro torra fötter, tidigt uppstigande och friskt, mjukt tvättvatten. » För öfrigt kom jag att tänka på, huru mina be- kanta vid min återkomst förvånat sig öfver att min hy undergått en så fördelaktig förändring, och ändå hade jag försummat att gifva den den vanliga sorg- fälliga vården.
Ingen orientalisk liljemjölk eller dy- likt hade följt mig i min själfvalda landsflykt.
Klart källvatten och oskyldig mandeltvål utgjorde alla mina rekvisita beträffande den högviktiga kosmetikfrågan.
— Allt detta kom jag att tänka på och — hoppade ur sängen.
Allt sedan dess håller jag med järn- energi fast vid min hudvårdsmetod och låter ej mera af de grannaste puffar förleda mig att köpa några s. k. skönhetsmedel.
— Den inbrytande morgonen finner mig alltid regelbundet på en liten promenad, från hvilken jag munter och frisk återvänder hem för att stärkt gå till mitt dagsarbete.
En elegant ask, fylld med prydliga rosafärgade tvålar, som jag en gång förde med mig från Paris, står försmådd, nästan glömd i den mest undangömda vrån på mitt toalettbord.
Undrar just om kunderna blefve så många, om på det prydligt målade locket stode i stället för det lockande iSavon de r o s e » — » Savon au mereure »?
Och ändå vore detta den enda riktiga benämningen, ty från rosen kommer visser- ligen den ljufva parfymen, men en sådan färg ger endast det giftiga kvicksilfret.
Men att detta skulle kunna verka fördelaktigt på huden, kan väl ingen vilja påstå.
Alltså mina damer, bort med alla kosmetiska två- lar!
Tvätten er med en stor porös svamp och friskt, klart, mjukt vatten, på det högsta blandadt med något mandelkli, och torka er sedan noga genom att sakta trycka handduken mot ansiktet.
Jag är säker på, att resultatet skall tillfredsställa er.
Ja, friskt vatten och en stunds promenad göra underverk, som blott den trolldomsmäktiga modren naturen förmår åstadkomma.
Blefve dessa medel blott mera erkända och ifrigare använda, skulle det förekomma färre klagomål i kosmetiskt, såväl som i sanitärt hänseende!
Gudrun.
jlfgpJP?
» Theodor Körners brud.
— — — Min unga brud, godnatt!
Jag måste bort, förr ' n gryning skym- tar matt.
Förr ' n solen flammar öfver österns bryn, har marken högre purpurfärg än skyn.
Snoilsky: Den frivillige.
I hela Tyskland har i dessa dagar firats 100-årsminnet af Theoder Körner, ett af de ädlaste minnen, som stråla i fosterlandskärle- kens, bragdens och diktens förenade belysning.
Och öfverallt i den bildade världen ha gen- ljud häraf förnummits.
Körners vackra bild, iförd den klädsamma mörka husaruniformen från det tyska » befrielse- krigets » tid, är säkerligen för de allra flesta af Iduns läsarinnor välbekant, men säkerli- gen ej så bilden af hans trolofvade brud, Antonie Adamberger.
Efter en kopia af en i
Körner-museet i Dresden befintlig miniatyrmål- ning å elfenben af Monsorno, hvilken benä- get ställts till vårt förfogande, meddela vi of- vanstående porträtt af skaldens » Toni ».
Antonie Adamberger härstammade från en gammal i Wiens teaterhistoria välbekant konst- närsfamilj.
Hennes fader var operasångare och äfven medlem af hofkapellet, hennes mo- der en mycket framstående skådespelerska vid Hofburgteatern.
Hon * — modern — dog re- dan 1804 och lemnade sitt enda, den 30 de- cember 1790 födda barn, dottern Antonia, i vård hos en äldre kvinlig släkting, i hvars hus den unga flickan växte upp, kärleksfullt, men strängt, » i tukt och Herrens förmaning », fostrad.
Hennes medfödda anlag och brin- nande håg för scenisk verksamhet drogo henne emellertid till scenisk verksamhet — mycket mot tantens och fostermoderns önskan — och snart blef hon en af de mest framstående ar- tisterna vid samma scen, där före henne mo- dern firat triumfer.
Hennes skönhet, hennes älskvärdhet och hennes talang, i förening med hennes fläckfria rykte — de elaka skval- lertungorna i Wien kunde aldrig få något dåligt att prata om henne, men hämna- des genom att spefullt kalla henne » dygde- dragonen » — införde henne i den österriki- ska kejsarstadens högre sällskapskretsar.
Theodor Körner hade, efter sin studentikosa » Sturm- und Drang-Period » i Lepzig och Berlin, 1811 kommit i Wien, där han redan var känd såsom en af det unga Tysklands mera bemärkta personligheter och mest lofvande skalder.
Wiens förnämsta teaters främsta dragningskrafter blefvo hans sorgespel » Zriny » och hans lustspel » Die grune Braut ».
Under en repetition å teatern i januari 1812 af hans lustspel » Der griine Domino » sam- manträffade Körner personligen för första gången med Antonie Adamberger.
Deras blickar och händer möttes, och snart äfven deras hjärtan.
Det första omnämnandet af henne, hvilket förekommer i hans bref, är af den 12 januari: » Toni Adamberger behöfver blott öppna munnen för att sprida förtroll- ning omkring sig. » Den 20 maj samma år underrättade han sin fader om sin ingågna trolofning.
Körners föräldrar och enda syster, Emma, voro i början ej särdeles förtjusta öf- ver Theodors förbindelse med en aktris, men sedan de alla tre, och med dem den Körner - ska familjens hela orakel, gamla » tant Dora », under ett besök i Wien lärt personligen känna henne, delade de snart hans förtjusning öfver » Toni » och slöto henne med glädje i famn såsom en kär blifvande anförvandt.
D:r Kör- ner sade till och med om henne, att hon » tydligen var af himlen bestämd till Theo- dors skyddsengel. » Förlofningen eklaterades offentligen, och samtidigt utnämndes den unge teaterförfattaren till » k.
k. Hoftheaterdichter » med ett årligt arvode af 1,500 floriner.
Allt stod nu för skalden i de ljusaste förhopp- ningars skimmer, och de från denna tid här- rörande dikterna tolka ock hans känslor om dessa förhoppningar, men de genomglödgas på samma gång af den manliga pliktkänsla, som snart skulle rycka honom ur den trolof- vades armar till en annan brud — » die Eisenbraut ».
Sin lefnads lyckligaste födelsedag upplefde skalden den 23 september 1 8 1 2.
» Ännu al- drig » — skref han till de kära i hemmet — » har jag varit så lycklig som den 23:dje september.
Kärlekens krans är slingrad om mig, och alla blommor, som framspirat i mina heligaste känslors solsken, kysser min Toni till en evig vårs blomstring. » österrikisk vetenskapsman, von Arneth.
H o n dog, 77 år gammal, i Wien d.
25 december 1867, högt ärad såsom en af sitt köns » äd- lasta representanter », och sedan hon i 54 år öfverlefvat Theodor Körner.
Birger Schbldström.
Små bilder ur lifvet.
Jungfru Antonie Adamberger.
Denna födelsedag blef hans sista.
I början af 1813 utbredde sig Napoleons krigarskaror åter öfver Tysklands slätter.
Konungen af Preussen utfärdade sitt bekanta upprop » till mitt folk », och bland de förste som lystrade till denna vapenkallelse var den 22:årige Theodor Körner.
Till sin fader skref han: » Tyskland står upp, den preussiske örnen väc- ker i alla trogna hjärtan stor förhoppning genom sina djärfva vingslag.
Min konst suckar efter sitt fädernesland, låt mig vara dess värdige s o n!
Ja, älskade fader, jag vill bli soldat, vill med fröjd kasta bort det här vunna lyckliga och sorg- fria lifvet för att kämpa mig till ett fädernesland, vore det ock med mitt blod.
Kalla det icke öfver - mod, lättsinne, vildhet!
— För ett par år sedan skulle jag låtit det kallas så; nu, då jag vet hvil- ken salighet som kan mogna i lifvet, nu, då alla min lyckas stjärnor lysa ned på mig i ljuflig mildhet, nu är det, vid Gud, en värdig känsla, som drifver mig, nu är det den mäktiga öfvertygelsen, att intet offer är för stort för det högsta mänskliga goda: ens folks frihet.
Kanske säger ditt faders- hjärta, att din Theodor är född till större ändamål, att han hade kunnat på andra områden lemna något viktigare och mer betydande.
Men, fader, min åsikt är, att till offerdöden för sin nations frihet och ära är ingen för god, men väl många för dåliga.
Om Gud värkligen skänkt mig en mer än vanlig ande, som lärde att tänka under din vård, när är det ögonblick, då jag bättre kan göra den gällande?
En stor tid kräfver stora hjärtan, och o m jag känner krafter i mig att vara en klippa i dessa folkens bränningar, så måste jag ut o c h trycka mitt bröst emot vågornas storm.
Skall jag i feg hänförelse vefva fram mitt jubel i hälarne på mina segrande bröder?
Skall jag skrifva kome- dier på en skämtteater, då jag tilltror mig m o d och kraft att tala med på allvarets skådebana ?&gt; Den 14 mars 1813 tryckte Theodor Kör- ner afskedskyssen på sin Tonis skälfvande läppar, redan den 17 mars tumlade han sin stridshäst i » Lutzows wilde verwegene Jagd », och den 26 augusti störtade han, dödligt träf- fad af en under striden vid Gadebusch fient- lig kula, ned från hästens rygg.
I en ek- dunge, i närheten * af den plats, där hans hjärtblod rann för hans fosterlands frihet, hvi- lar hans stoft vid sidan af hans några år därefter aflidna systers.
D å den 26 augusti 1863, den 50:de årsdagen af skaldens hjälte- död, de då ännu kvarlefvande af Lutzowska friskaran samlats kring hans graf, framträdde en af veteranerna, hofrådet Friedrich Förster, och nedlade därpå en lagerkrans — från Toni.
.
.
ett Ä r 1817 ingick Antoinette Adamberger lyckligt äktenskap med en framstående Källström.
on var en storväxt, gammal gumma och bodde i ett rum, något större än en byrå, i samma hus som vi.
Hvad lefde hon af?
Af inkomster, sådana vi understundom se dessa gamla kvinnor på outgrundliga vägar hafva, för hvilka det vi lefva upp på en vecka är ett kapital, som kan sträckas, tänjas, förlängas öfver all fattlighets gräns.
Hon hade lefvat ett arbetsamt lif och väl gjort några små be- sparingar.
Hon hade sytt, hon hade gått i hjälphus, hon hade klädt brudar, hon hade odlat alla dessa » petites industries », som i en stor stad stå att finna för dem, som passa på och efter hand blifvit kända i några kretsar.
Hennes egentligaste yrke hade till sist blifvit det att svepa lik.
Nu orkade hon knappt med det heller, men ej olikt den gamle italienske röfvaranföraren, som på sin ålderdom roade sig med att öfversätta tyska röfvarromaner, hade jungfru Källström till nöje att gå om- kring och se på lik.
Det var ett visst fack- intresse, som utbildat sig hos henne.
De fina anordningarna med » bättre lik » beredde henne en ogemen fägnad.
Efter sina besök i sorg- husen berättade hon, sittande på ett gung- bräde på den stora gården, för grannkvinnorna om linnets finhet, händernas magerhet, ansik- tets fridfulla uttryck m. m. med ett intresse, som kunde locka en förbigående att för sig med skalden utbrista: » Ett lik det är en syn, som roa kan så mången! » Men detta nöje var för henne icke nog, utan hon eftersträfvade ett dagligt, stundligt nöje af sin specialitet.
Hennes rum var öfver- fullt med dödens hemska emblem; på väggarne sutto papper från begrafningskarameller, en dödskalle grinade i ett hörn, och öfver ett bord låg hennes egen svepning, färdig att an- vändas.
För henne hade allt detta icke det ringaste hemskt.
» Förskräckelsens konung » hade för henne blifvit förvandlad till en leende Eros.
Om sin död talade hon som om en fest.
Från det sublima till det löjliga är det, som bekant, blott ett steg, men satsen kan någon gång omvändas, och hos den gamla jungfrun var det ett .kort stycke frän det löjliga till det sublima.
När man först gjorde bekant- skap med detta svärmeri för döden, fann man däri icke så litet komik, det var en gammal afsigkommen kvinnas besatta vurm; men vid närmare påseende låg tätt invid denna vurm något af den odödliga andens triumf öfver den, " som har sken af att vara hans fruktans- värdaste, obevekligaste motståndare.
Och där gick hon i ett och annat år fort- farande på besök att inspektera någon död, och hemma sysslade hon med sitt hemska museum.
En dag fick jag höra, att hon var sjuk.
För den, som var så väl beredd, kunde döden icke vara ovälkommen, och så gammal hon var, var det ju sannolikt, att befriaren skulle komma.
Men den gången kom han icke; efter en
kort tid var den gamla åter på benen.
Jag mötte henne då en dag i porten.
» Ja, här går jag och skräpar ännu, » sade hon.
» Jag har varit sjuk, och jag var så glad, ty jag tänkte jag skulle få dö.
Det skulle blifvit en så rolig begrafning.
Det skulle blifvit två vagnar, och komminister Beckman och lille Halländer skulle ha kommit hit, och de skulle fått en konfektpåse och en stor kringla med sig hem, ack, hvad det skulle varit roligt!
Jag riktigt skäms för att gå kvar här.
Nu skall jag ut och titta på ett lik, som lär vara så vackert svept och hafva en dyrbar stoff kista; somliga säga, att de icke tagit guldörhängena ur öronen på gumman.
Hon var bara sex veckor äldre än jag.
Få se, när det blir min tur! » Den tiden lät icke vänta på sig.
2.
Ötfverflödig.
Det gifs existenser så djupt vemodiga, att vi ovilkorligen stanna inför dem och fråga oss: hvarför detta?
Bland dem måtte den bittra- ste vara den att känna sig totalt öfverflödig, att hvarken vara till glädje eller nytta för nå- gon enda medskapad varelse, att liksom icke ega rätt att vara till.
Sådan var lille Burmans lott.
Ingen af er kände honom; tillåten mig där- för presentera honom för er, stackars liten!
Kanske har han många likar.
Under somma- ren gick han barbsnt; jackan var trasig, men växten fin och smärt, och en hållning var det på den pojken, som kunde göra mången äran stridig.
Ansiktet bar nästan prägel af anor med sin buktade näsa och sin breda panna, omgifven af en ram af bruna lockar.
Godhet och vemod talade ur draget kring munnen, och de själfulla ögonen afspeglade ett fiffigt tanke- spel.
Ofta såg man honom med händerna på ryggen utanför stugudörren; och frågade man efter hans ålder, visste han ej så noga att gifva besked.
Kyrkboken upplyste emellertid ', att han var tolf år fyllda, ehuru det allvar, som bredt sig öfver hans väsen, kom honom att se äldre ut, hvarjämte den hektiska rodnaden skvallrade om någon dold sorg.
Utanför tullen stod vid vägen en hälft för- fallen stuga.
Där bodde hon, som födde ho- nom under skam och tårar.
Rosor glödde for- dom på hennes kinder; men de hade längese- dan vissnat, sedan hon gift sig med en stenhug- gare för att åt sig och barnet finna tak öfver hufvudet.
Mannen sökte sig en hustru, som kunde laga hans mat och hålla stugan i ord- ning.
Lifvet hade gjort honom något hård, och barnet, som följde med på köpet, kunde icke fånga hans kärlek.
Den gafs bort åt yngre kullen, en hel flock hvithåriga, blåögda barn af den vanliga sorten.
Kommo så de tärande näringsbekymren.
Det blef för både far och mor ett svårlöst, ja, hardt när olösligt problem, huru vällingen skulle kunna räcka till åt så många munnar.
Lille Burmans kloka ögon sågo allt för väl den tryckta ställningen, modrens släp och- fa- drens dysterhet, och med barnets fina instinkt kände han, att han var öfverflödig.
En dag kom han in till modren, där hon satt vid spiseln och vyssjade det minsta barnet.
» Mamma, » sade han, » jag har så ondt i bröstet, kanske får jag dö till hösten.
Det blefve helt visst en lättnad för pappa, och jag själf skulle vara riktigt glad åt det.
Härom dagen begrofs på kyrkogården handelsmans lilla Mina, den snälla flickan, mamma minns, som brukade skicka mig ärenden och var eå vänlig mot mig.
Hon var älskad, hon, det var nog ej så lätt för henne att dö.
Pastorn kastade mull på kistan och talade om uppståndelsen och ett bättre lif.
Jag såg ned i grafven och tänkte, att där nog fanns rum för två.
Och sä undrade jag, huru de fattiga bära sig åt för att hålla begrafning i sin nöd.
ö m jag dör, mamma, får jag också en kista?
Kommer pa- storn för min skull?
Skall klockarn sjunga psalmer och kyrkklockorna ringa?
Stackars mamma, det blir dyrt det, och du har ju inga pengar. » Modren kunde icke gråta, men orden stoc- kade sig i halsen, då hon svarade: » Det gifs fritt åt de döda, min gosse, då man ej har egna medel. » Då log lille Burman förnöjd, log åt att mamma skulle slippa från begrafoingsbekymret, åt att pappa skulle blifva befriad från det sjuka barnet, åt att pastorn skulle bevisa ho- nom den sista tjänsten och bedja Gud vid grafven, åt att klockarn skulle sjunga, som han hade hört den dagen, då den snälla flic- kan jordades.
Kort därefter gick det honom, som han trodde.
Fastän ung skildes han med glädje frän detta lif, som förfarit så kärlekslöst mot honom, som aldrig låtit barndomens solsken lysa öfver hans stig, som aldrig låtit honom smaka en enda droppe ädelt vin.
3.
En lärorik historia.
Madam Svensson var tvätterska, en rask gumma om sjuttio år, med vänliga ögon och ett hurtigt väsende.
Ofta brukade jag med barnen titta in till henne i hennes lilla lägen- het, som utgjordes af en tvättstuga och en kammare innanför den.
Man blef vid godt hu- mör, då man fick prata bort en stund med henne; och att se hennes nöjda min, då hon ensam satt vid det lilla omålade träbordet i hörnet framför sin kvällsvard, som bestod af rykande potatis, en mugg mjölk och mjukt råg- bröd, eller hon stod vid sin tvättbunke och skrubbade kläderna, verkade som ett friskt bad på ens sinne.
Det var icke så godt att för- klara hvarför, men måhända har hvar männi- ska något af socialist i sig, och här går man och knotar för sig själf och tycker, att andra hafva det så mycket bättre.
Då är det just man behöfver en människa som hon: ensam, nöjd och glad i sina små, små vilkor.
Alltid hade hon ett lustigt ord för barnen, hvilka närmade sig henne utan den blyghet, som dessa vanligen erfara för de gamla.
Tyd- ligen var hon barnkär.
Vi hade emellertid aldrig kommit att tala om annat än hushållsbestyr och tillfälligheter, och af hennes förflutna lif kände jag icke mera, än att hon i många år varit enka.
En dag hade jag bedt henne hem på kaffe.
Sedan vi en stund sprakat om likgiltiga sa- ker och hon druckit » påtåren », löstes hennes tunga, och hon sade helt tvärt: » Ja, det kraflar och går en dag om sender, fastän man ibland tror, att tiden aldrig skall taga slut.
Det blir trettiofem år till hösten, sedan Svensson dog. » » Åh, att madam Svensson har varit ensam så länge! » » Underligt nog har det gått.
Men i bör- jan, vet frun, vardt jag så öfvergifven, att jag trodde, jag aldrig skulle kunna öfverlefva den sorgen; vi hade varit gifta i tio år och hade aldrig haft ett ondt ord emellan oss, och ung och som frisk var han och den pålitligaste karl, fanns. » » Hvad var mannen för något? » » Han var trädgårdsmästare hos patron på Säby, och patron trodde honom som sig själf och rådgjorde med honom om allt.
Så en dag på hösten skulle Svensson in till Stockholm med frakt, och det regnade så förskräckligt den där dagen; och när han kom hem på kvällen, var han genomvåt, och på natten bör- jade han hosta och yra.
Det blef lunginflam- mation, och efter tre dagar vardt han död.
Ja, frun må tro, jag satt där mol ensam, utan någon enda anhörig att ty mig till, och jag bara önskade att få gå samma väg som han.
Frun på Säby, det var då en Guds ängel, för- stås, hon öfvertalade patron, att jag skulle få bo kvar.
Och godt var det.
Men på bara husrummet kunde en stackare ju inte lefva, och så funderade jag hit och dit, huru jag skulle kunna slå mig ut, och så rådgjorde jag med frun, och vi tyckte då båda två, att jag skulle försöka med tvätt. » » Och det har madam Svensson hållit i med allt sedan dess? » » Ja, Gud ske lof för helsan, som stått bi, Arbete har aldrig fattats mig och ingenting som jag behöffc, för resten.
Frun på Säby, bon dog hon, rätt snart, och så kom det en ny i hennes ställe, men en kunde ju inte begära, att hon skulle hafva samma hjärta för mig, och när hon efter ett år blef enka, fick jag lof att flytta, och då kom jag hit. » » Nå, har madam Svensson aldrig haft nå- gra barn? » » Jo vi hade en flicka oss emellan; hon föd- des första året, förstås, och var på sjunde året, när hon dog.
Hvar gång jag ser hennes namn i afnackan, vet frun, komma tårarna i ögonen på mig, så gammal jag är. » » Ja, det där vet jag, huru det känns, kära madam Svensson. » » Jag kan se henne för mig, när jag vill, så tydligt och klart i hennes lilla randiga kjortel, som jag väft åt henne till julen.
Det var ett snällt barn, ja ett ovanligt snällt b arn, det kan jag säga, utan att skryta.
Men Vår Herre vet nog hvad han gör. » Ja, Vår Herre vet nog, hvad han gör!
Icke en blind slump länkar våra lefnadsöden.
Må det vara vår tröst, när det ser mörkt ut om- kring oss, när stöden falla och det käraste ryckes bort, när bekymren bränna eller ensam- heten isar oss!
Han vet, hvad vi behöfva för att uppfostras.
Guldet skall renas från slagg; men det lemnas icke i degeln längre än nö- digt är.
Den enkla kvinnan hade för sin del löst pröfningens gåta.
Så kan man lära äfven af de obemärkta och förbisedda, blott man själf vill höra och se; men det är det, vi hålla oss för högvisa för.
— I — n.
Husmoderlig almanack.
Oktober.
Lycklig den husmoder, för hvilken den 1 oktober ej är förknippad med ombyte af bostad: göromålen i och för en sådan flyttning äro mångahanda och tåiamodspröfvande — helst om inga rull- och fön- stergardiner riktigt vilja passa i den nya bostaden.
I trots af husmoderns uppoffrande verksamhet tål det ofta flere veckor, innan man hunnit göra sig riktigt hemmastadd i den nya omgifningen.
Den som förgäfves försökt att fördrifva målar- och klister- lukt i nyinredda rum, kan fresta följande: Man
med kall ättika, och ny kryddättika hälles kokande stänger sorgfälligt alla fönster och dörrar och sätter gars publik förlorat all sin fängslande förmåga.
I öfver.
Skulle torkad frukt blifvit mjuk, kan man det hela torde nog både uppränningen och ämnets midt på golfvet ett järnfat med glödande kol, på eftertorka den.
— Svamp måste ofta skakas och sik- behandling verka väl specifikt danska för en svensk hvilka man strör en handfull enbär.
Efter 12 tim- tas.
— En kinkig sak är förvarandet af rå vinter- åskådarekrets; men det nationella lynnet, som lyck- mar vädrar man och skall finna att lukten försvunnit.
frukt.
Därom kunde skrifvas hela kapitel, om ut- ligt framhäfves genom Kuhlaus musik, eger tillräck- I anseende till den sedvanliga höstskurningen vill rymme funnes.
— Färska blommor kan man rädda ligt många befryndade punkter med vårt eget för jag erinra om ett och annat.
Man glömme ej att undan frosten och förvara några veckor i källaren.
att än i dag verka smittande.
från allt damm befria själfva resårerna på möblernas undersida, och att snören och tofsar samt fransar äro Af trädgårdsalster skördar man nu hela återsto- A f de olika rollinnehafvarne gjorde enhvar ett äkta dammgömmor och kräfva särskild uppmärksam- den: potatis, morötter, rödbetor, kålrötter, kål m. m. jämngodt arbete, utan att egentligen någon särskildt het.
— Smutsfläckar på tapeter vika för behandling Den sistnämnda bredes ut några dagar på frostfritt framträdde.
Fru Dorseh gaf åt Elisabeths parti den med mjukt hvetebröd.
Till tapeternas afdamning rum, innan den hänges upp i källaren; alla rötter afrundning, den rutinerade artisten ej förfelar.
Frö- bekläder man dammborsten med en mjuk duk eller böra äfven vara torra, innan de bäddas ned i sina ken Lindzéns Agneta ha vi ej.
varit i tillfälle att taga virkadt öfverdrag och sopar sträckvis rakt uppifrån sandlådor.
Efter höstgräfuingen (utan hackning) täc- del af; vid den andra föreställningen i tisdags debu- och nedåt.
Endast till taket använder man det s. kas jordgubb- och sparrissängar med grankvistar.
terade fröken Lindenau i denna roll.
D e unga kraf- k. krushufvudet (en läng käpp med ett rundt borst- terna förslogo ej fullt; deklamationen verkade uta n- Stenia.
hufvud).
V i d tvättning af dörrar och fönsterkarmar lärd och famlande, men den angenämt ungdomliga varnas i alla husegares intresse för begagnande af apparitionen slätade öfver mycket.
Hr Banft gör såpa och soda, hvilka angripa målningen; i en ganska kraftfull och porträttlik Christian I V och stället gör en liten tillsats af salmiaksprit under- hr Holmquist som hofmästaren på Höjstrup är synner- verk, utan att orsaka skada.
Äfven fönsterrutor och ligen till sin fördel.
speglar behandlas med salmiak och vatten, eller litet Smånotiser från kvinnovärlden.
De vackra balettnumren i 4:de och 5:te akterna blåelse upplöst i vatten; jag för min del tycker bäst bidraga väsentligt att gifva det brokiga sagospelet om att skura glas med en liten kritpåse, som fuktats Friskgymnastik för unga kvinnor.
Kvin- ökad lockelse.
lagom, hvarefter jag torkar med fint linne och pole- liga gymnastiksällskapet i Stockholm börjar den 6 K.
Dramatiska teatern har i de båda programmen rar med sämskskinn.
Möblerna poleras bäst med oktober åter sina kurser i friskgymnastik för kvinnor.
» Dubbelspel », samt » E n varning » och » Stulen lyc- olja och sprit, användt droppvis på en yllelapp eller V i behöfva ej för våra läsarinnor påpeka nyttan och ka » fått goda dragningskrifter.
Under inöfning är på bommullsvadd, klädd med en linnelapp.
(1 tyska betydelsen af dessa stärkande och uppfriskande öfnin- brukspatron Michelsons » Skandalen i natt » och de tidningar rekommenderas varmt » Brunolein ».)
— Ett hvari äfven den minst bemedlade kan deltaga, Maupassants » Musotte ».
parkettgolf får glans af gnidning med en fet lapp gar, då priset är satt så lågt som till 1 kr.
i terminen.
eller med vax.
JSfipper af porslin och biscuit ren- Vasateatern gifver i morgon lördag f. f. g.
» Sköna Ofningarna stå under öfverinseende af underläraren göras med ljumt såpvatten; gipsfigurer däremot tåla i pedagogisk gymnastik vid Gymnastiska centralin- Helena » i Frans Hedber.gs bearbetning.
ej mågon behandling med vått.
Figurer af elfenben stitutet kapten C.
A.
Silow.
blifva som nya, om man borstar dem med en salmiak- lösning, hvarefter de måste själftorka.
Saker af Om undervisning i huslig ekonomi uti cuivre poli gnidas endast med olja.
Träsniderier flickskolorna höll den framstående lärarinnan från öfverstrykas vid behof med en schellacklösning (gum- Cassel, Auguste Förster, på den allmänna tyska lära- milacka och sprit).
Lackerade föremål gnidas med rinneföreningens generalförsamling i våras ett före- en fuktig skinnlapp och litet hvetemjöl.
— Linoleum- drag, som redan tyckes ha resulterat äfven här hemma mattor rengöras enklast med ljumt vatten och tvål i Sverige, i det i dessa dagar en svenska, fröken Ida — allt efter behof med svamp, lapp eller borste, Norrby, begifvit sig till Cassel för att hos fröken hvarefter man gnider mattan väl torr.
Soda bör Skildringar för Idun Förster den 1 oktober börja att genomgå en fullstän- under inga vilkor användas.
För att konservera dy- dig lärarinnekurs i huslig ekonomi och sundhetslära.
af lika mattor kan man efter rengöringen begagna ett Fröken Norrby har förut studerat i Neuendettelsau, uppfriskningsmedel (näml.
en fet pasta, som i han- hvarest hon med september afslutade sin årskurs, i Channåh.
deln kallas » Linoleum Reviver », hvilket äfven lär hvilken ingått Diakonie, Hausarbeit samt ärtzlicher Forts. o. slut fr. föreg.
n:r. bidraga till färgernas bibehållande), dock ej oftare Unterricht, och vill nu i Cassel genom den nämnda 1r.
.
.
än en, högst två gånger om året, hvarvid man måste kursen afsluta sin utbildning i denna riktning.
,; J ' ' ulen hade ändtligen gått, j a ändtligen, ty den- vara noga att jämnt fördela salvan och gnida så länge, Exemplet manar till efterföljd.
na stora fest, högtiden öfver alla högtider, som tills allt fett insugits i mattan.
(Linolja duger ej ILvirilig advokat.
Fröken Sarmisa Bilcesco, fastare knyter till familjebanden o c h sår frid o c h för detta ändamål!)
En dosa af salvan kostar 3 to.
ett ungt fruntimmer, som för någon tid sedan tog glädje i så många hjärtan, väcker hos den, som och räcker för två gånger till ett helt rum.
juridisk doktorsexamen i Paris, har sökt och erhållit vistas borta från hem och fädernesland, så många, Pelssaker, vinterkappor o. d. tagas nu fram ur anställning som advokat i Bukarest.
Rumänien har många minnen, så vemodiga tankar.
Hur kärt kistorna, samt vädras och piskas veberbörligen.
alltså blifvit den första stat i Europa, där en kvinna det blir, det gamla landet där uppe i norr, hur Med afseende på höstbak upprepas här några all- får behandla en rättssak, något som redan är brukligt stilla högtidliga skogarne och fälten, höljda af snö männa regler (hvilka delvis återfinnas i Iduns I I år- i 24 af Amerikas stater.
Fröken Bilcesco är med- med evigt gnistrande stjärnor däröfver!
gång sid. 226).
Jästens beskaffenhet spelar en stor lem af Société de legislation och en flitig medarbe- Nu tindrar julgranen där hemma, nu går den roll: bryggerijäst silas, så att inga bäska humlefrön tare i sällskapets tidskrift.
glada dansen däromkring, och nu och åter nu blifva kvar; skall den ej genast begagnas, häller man igen går tanken från de hemmavarande ut till friskt källvatten på, som dock sedan afhälles.
Präss- barnet därute i världen, som ej står med i sysko- jäst lägges i kallt vatten under några timmar och • nens krets.
uplöses sedan i ljum mjölk.
En bröddeg jäser lät- Och för barnet smyga dagarna så oändligt lång- tare, om man vid omvridningen tager hälften ister samt fram, årets sista dagar.
Men i öster bräc- och hälften smör.
Jäsdeg må under jäsningen ej ker en svag morgonrodnad, o c h klar stiger det flyttas; utan träget eller fatet bör stå orubbadt på nya årets blänkande stjärna fram, då böjas fol- Kungl.
operan.
Knappt är det ena märkliga gäst- samma ställe, naturligtvis med lätta skynken öfver, kens hjärtan.
Hvad skall stjärnan gifva — glädje, spelet afslutadt å vår kungl.
operascen, förrän ett för att förekomma att degen » skinnar sig&gt;.
Fat och lycka, sorg eller smärta?
nytt, ej mindre märkligt, tager sin början.
Omedel- tråg, som skola användas till jäsdegar, mjölet samt Nyårsönskningarna regnade ned, allt var så bart efter fru Arnoldson-Fischhofs sista uppträdande förhoppningsfullt, allt så gladt.
Men bland de alla ingredienser måste uppvärmas på förhand, likaså bakfiltar och baklinne (så framt man ej gör degarne kom den portugisiske operasångaren Franceseo dun- friska löfven finnes stundom ett förvissnadt.
drade.
Hans första uppträdande egde rum på förra Sångaren från Italien hade med skälfvande kvällen förut till s. k. kalljäsning).
Bakugnen pröf- veckans onsdag som D o n Juan i operan af samma vas på så sätt, att man ilägger en bit papper: blir hand skrifvit underrättelsen, att vår lilla sångfo- namn, och redan från första akten tog han publiken detta genast brunt, så är ugnen för het; viker eller gel var död.
Döden hade icke inväntat våren, med storm.
Och erkännas måste, att en mera full- löftenas, lifvets tid, då, sällsamt, döden gör sin rullar det sig endast, är ugnen lagom varm.
Steker ändad Don Juan torde man få leta efter.
Sång, man i kokspisen, bör man undvika att under stek- största skörd bland de unga, han hade kommit spel, figur och utseende — allt förenade sig hos den ningen hälla kallt vatten i reservoiren; den därige- redan nu.
Så lätt, så omärkligt, som det gamla framstående gästen och åstadkom en Don Juans-typ nom uppkommande plötsliga afkylningen kan förstöra året glider in i det nya, hade för henne skuggor- så full af lif och eld, skalkaktighet och öfverdåd, mången plåt med bakverk.
— Blandar man rifven nas lif här nere vikit för det högre, allt förkla- att säkerligen på mycket länge här ej skådats någon kokt potatis eller förvällda risgryn i bröddegen, så rande, ljusa, eviga lifvet.
bättre framställare af detta parti.
Och det var ej håller sådant bröd sig längre saftigt.
Att öfverstryka brödkakorna med ljumt vatten före gräddningen för- blott publiken, som rycktes med; äfven på de med- * spelande utöfvade signor d ' Ändrade det allra största hindrar att de spricka sönder; öfverstrykning med inflytande, allt till båtnad för det hela.
Så inten- kallt vatten under stekningen och sedan de blifvit siva applåder, som under de fyra aftnar operan nu Fröken von Rathen kom till vår förvåning till- tagna ur ugnen, ger dem ett vackert glänsande ut- gifvits helsat den ärade gästen, hafva vi sällan be- baka, men icke ensam.
seende.
Tager man starkt saltadt vatten, blir skor- vittnat å k. operan.
Äfven de medspelande förtjäna pan hårdare.
En kusin till henne, den fräjdade onkelns dotter, loford, särskildt naturligtvis fru Ostberg som Elvira medföljde.
Syltningstiden är nära förbi, om man nu ej vill och fru Edling som Zerlina.
Det var en öfverväldigande ära, som skedde koka fruktmarmelader och göra sylt af morötter.
I afton gifves operan » Rigoletto », i hvilken sig- madames hus, den åstadkom på ankomstdagen en Af nedslampade lingon pressas nu saften, som icke ny rätt på bordet och den chamoisfärgade kläd- nor d ' Ändrade har sin andra gästroll.
alls får något uppkok.
— Men det under sommaren ningen på madame.
inkokta syltet behöfver flitig tillsyn och omkokning — I söndags gafs å operan säsongens andra Den nya fröken von Rathen yar hvarje dagens vid första tecken till jäsning eller mögel.
— Bland dramatiska program, » Älfjungfrun », en öfversätt- stund fullt medveten om sin fars höga ställning Inläggningar intager rödbetor och surkålen ning första af J.
L. Heibergs bekanta romantiska skå- i denna värld.
Hen färdades fram här i lifvet rummet (hvarom närmare i Hjälpredan).
Äfven in- despel » Elverh0i », hvilket i sitt hemland åtnjutit på att nervretande långsamt och omständligt sätt, lagda grönsaker kräfva tillsyn en gång i veckan: en 60 årig popularitet, som å Köpenhamnsscenen för- hon var icke en person, för hvilken det plebeje- Saltade skärbönor befrias från osnygghet på ytan; skaffat detsamma ett antal föreställningar, öfversti- ska ordet brådtom fanns.
lapp, bräde och sten sköljas och fatets inre kanter gande hvarje annat stycke.
_ För ett och annat tio- Vår gamla hederliga fräulein, hvar hade hon torkas.
Om så behöfves, påspädes saltlake.
Det tal år sedan visade sig » Älfjungfrun » äfven här i blifvit af?
Såsom ofta med godmodiga personer, samma gäller för saltgurkor.
Syltlök vill gärna skäm- Stockholm betinga god framgång, och söndagens blef hon, fast äldre, fullständigt kujonerad af sin mas: den gamla ättikan hälles bort, löken sköljes repris stadfäste, att detsamma ej ens för våra da- energiska kusin.
Hennes sätt blef stelare och 3 * Vid pensionen.
- ' 4 - " Teater och.
musik.
rakare, hon gjorde ögonskenligen bemödanden att ej låta sig besmittas af den profana världen.
Blott en liten skötesynd kunde hon icke gå ifrån: i tysthet besökte hon då och då köket och hade små konferenser med Katharina.
Att någon o c h i all synnerhet en fröken v o n Rathen kunde sjunka så djupt, hade icke fallit den nogräknade kusinen in, och därför fortgingo dessa visiter en lång tid oanmärkta, — men bla- det skulle vända sig.
Bland oss andra hade det länge varit en offent- lig hemlighet, att fräulein plägade afprofva Ka- tharines mer konstrika rätter, innan vi vid bor- det gjorde deras bekantskap.
En dag strax före middagen sticker Katharine, denna präktiga väl- villiga tjänstflicka, in hufvudet innanför dörren, strax därefter blir handen synlig, hon kröker lång- fingret, det var som sagdt i middagstiden, fingret var icke alldeles hvitt, o c h gör några inviterande rörelser.
Hon hade understundom gjort det förr, men aldrig så tydligt, aldrig när en nogräknad kusins argusöga vakade öfver godt skick och fina seder.
» Hvad vill människan? » frågade hon i ilsken, förvånad ton.
Fräulein var förfärligt röd o c h förlägen.
» Hon vill kanske tala vid — vid madame de Lassarre, » stammade hon till slut.
Kusinen var icke nog enfaldig att tro, det en schweizisk tjänstflicka skulle taga miste på sin matmor och en pensionär, hon anade oråd.
» Din förklaring är idiotisk, hvad har du för gemenskap med denna banala tjänstepiga, som understår sig att gifva dig hemliga tecken? » Fräulein behöfde ej svara, Katharine tog själf ordet.
Att vara » en banal tjänstepiga » gjorde henne intet, men att rent ut kallas » människa », det stötte henne förfärligt, det hade ännu aldrig före- kommit i madames hus, fastän där varit många fröknar, äfven de, som i hemlighet smakat på maten.
Det senare tillades med en hänvisande blick; något skulle gifvas för fegheten nyss.
Så- dant var innehållet i Katharines försvarstal, starkt kryddadt hade det äfven varit.
Kusinen behöfde ej förbjuda, Katharine hade själf smällt igen sin dörr.!
Stackars fräulein vann alldrig mer hennes be- vågenhet för sin feghets skull o c h förlorade ett stort nöje för sin osjälfständighet.
Med undantag af Sonja, som på ett par dagar rest till en grannstad för att sammanträffa med några vänner, voro de öfriga ute för att plocka violer, dessa vårens blyga doftande barn.
Jag gick i ovisshet, o m j a g borde gå upp till lady Threaton eller ej.
I hela huset var så tyst och stilla, allt vittnade o m lugn o c h frid, och dock kämpades däruppe en den svåraste kamp, dock frätte sorgen på ett ungt ensamt hjärta.
Skulle hon mottaga mig, skulle hon anse mitt besök föranledt af deltagande i hennes sorg eller af kall nyfikenhet, då hon j u icke kunde veta, att j a g kände den sorgliga hän- delsen.
Efter ett par timmar, när ännu intet ljud för- nummits, gick j a g upp och knackade på hennes dörr.
» Jag skulle önska att få vara ensam, » ljöd sva- ret i afvisande ton.
Jag gick åter ned.
Fram mot middagen k o m m o de öfriga hem.
På deras glada prat o c h skratt kunde j a g höra, att Marthe ingenting sagt.
Katharine sändes efter lady Threaton.
» Lady Threaton kommer icke ned till middagen. » Times kom o c h gaf äfven de öfriga del af hän- delsen.
En tung, dyster stämning utbredde sig, vi talade saktare till hvarandra, o c h allt högljudt skratt o c h prat var bannlyst.
Madame gick upp, men hon blef ej insläppt.
Stackars lady Threaton, hon ville kämpa och lida ensam.
Vi sade omsider godnatt åt hvarandra för att åtskiljas.
Då gick jag åter till lady Threatons d ö r r: » Cecilia, visa icke bort mig, låt mig komma in. » Intet svar.
» Jag kan inte längre låta er vara ensam med er scrg, stöt mig icke ifrån er. » Jag väntade länge.
Där inne utkämpades stri- den mellan ett svidande hjärta, som söker ett an- nat att dela sin sorg med, o c h ett stolt sinne, som ej vill visa det sår, det fått.
Så öppnades dörren.
Ansiktet hade samma bleka färg, som när hon läste telegrammet, hennes ögon med mörka ringar kring voro onaturligt stora och torra.
Hon hörde till dem, för hvilka tårar äro en lisa.
» Cecilia, jag vet den förfärliga sorg, som drab- bat er; o m ni har behof af en vän, för hvilken ni kan tiga eller tala, hvilket ni vill, så låt mig stanna. » Hon räckte mig handen med ett stilla tack.
Vi satte oss i soffan, hon var trött och förbi.
Hon lutade hufvudet mot min arm o c h så småningom böjde sig den motspänstiga anden i hennes själ och hon förtaide sitt lifs historia.
Hon var ej längre den stolta kvinnan, som ensam vill kämpa sin strid, det var en själ, lidande intill döden, som fann lindring i ett annat hjärtas deltagande.
Det var ingen vanlig historia.
Den började på det gamla stamgodset Threatonhill, då de två, som hon älskat högst af allt på jorden, ännu lefde, hennes far och mor.
Hon hade en guver- nant, till börden svenska, men nyss kommen från Frankrike, som gaf henne undervisning.
Då hon var sjutton år, dog modern o c h guvernanten, som emellertid flyttat, kom då tillbaka för att hjälpa och bistå henne.
I n o m ett knappt år var den förra lärarinnan lord Threatoas andra maka.
Huru det tillgått, hur hennes snart sextioårige fader, som älskat sin förra maka så ömt, kom att taga ett sådant steg, var oförklarligt.
Den unga frun trifdes icke på det gamla herre- sätet och för lord och lady Threaton börjades nu en vallfärd kring Europa, en jakt från nöjen till nöjen, tills efter tre år lorden ej stod ut längre.
Nästan med våld reste han med sin maka tillbaka till England.
Hans dotter, som under tiden hade vistats på Threatonhill, hade skilts från sin styfmoder på ett sätt, som gjorde ett återseende omöjligt.
Hon reste till Schweiz till madame de Lassarres pen- sion.
Faderns sista bref hade varit hopplösa.
» Hon vill icke blifva kvar här längre, hon vill åter ut, men jag står ej mera ut med en ny hets- jakt kring Europa.
Aldrig mer kommer jag » Nu skall ändtligen den stolta nacken böjas, » sade Marthe med en ton, uppfylld af skadeglädje, en dag, när jag inträdde i salongen.
Hon räckte mig en tidning, en blick på hennes ansikte sade mig, att hvad hon i lång tid väntat på, hade kom- mit, däri speglade sig den lägsta och sämsta af alla känslor, glädjen öfver nästans ofärd.
I tid- ningen stod med fet stil: » Lord Threaton, earl till Threatonhill » affed » hastigt natten till idag på sitt gods.
Ingen af hans närmaste var hos honom.
Han efterlemnar maka född * * * från Sverige, en dotter samt en späd son.
Närmare detaljer saknas ännu. » Bladet var icke synnerligen välkändt.
» Håller ni denna tidning? » Marthe rodnade lätt: » Nej, men jag har fått detta nummer hitsändt. » » Hvad ämnar ni nu g ö r a?
» » Naturligtvis låta lady Threaton läsa notisen. » » Jag hoppas det ej är ert allvar.
Det vore minst sagdt grymt. » » Då bedrar ni er.
Familjeunderrättelser bruka j u dessutom intressera. » Jag ref tidningen i bitar.
» Hvad vågar ni, » hon blef mörkröd af vrede och sprang emot mig, » min tidning, gif mig den genast. » » S å lågsinnad trodde j a g ej ni var, miss Brook, där ligga spillrorna på golfvet, o c h en så illa an- sedd tidning vill ni tro. » » Ba, ni kan vara viss om, att denna gång är det ej så lyckligt, att den ljuger.
Lord Threaton och hans ädla maka, er landsmaninna, hafva allt för länge arbetat på sin undergång.
Times skall snart berätta detsamma. » Vi behöfe ej invänta Times ankomst; den sorg- liga nyheten bekräftades genast på förmiddagen, då ett telagram lemnades till lady Threaton.
Jag såg henne öppna det; medan hon läste det, vek färgen från ansiktet, till och med läpparne blefvo hvita.
Så lade hon tillsammans papperet med skälfvande händer, som hon förgäfves sökte göra stadiga, och gick upp för trappan till sitt rum.
Mitt öga sökte Marthes.
En sekund tyckte jag mig se något af blygsel däri.
I ^ ö r l o f J 3 L i i x § £ S 3 - o c t i v i lemna Threatonhill.^ I telegrammet stod att båda ämnade afresa till Paris.
Lady Threaton hade en dag förut afrest till London, där hon skulle invänta sin mans an- komst.
Den inträffade icke.
Lord Threaton lem- nade aldrig mer Threatonhill, han befanns död några timmar före sin tillämnade afresa.
Ljuset hade brunnit ned.
En blek dager började lysa in, när lady Threatons berättelse var slut, ett ensamt hjärtas sorg var uttalad, o c h nu, nu ändtligen kunde hon gråta.
Den i början våldsamma gråten lugnades om- s s e l r i n g a r sider, det blef så tyst och stilla, jag lutade mig ned, ändtligen hade hon fått en stunds glömska och ro, hon hade somnat.
Fyra veckor därefter skildes lady Cecilia Threa- ton o c h jag i Köln.
Mitt år i madame de Lassarres pension hade gått till ända.
Jag hade tagit afsked af denna vänliga, älskvärda dam, som öppnat sin famn för mig, barnet från norden, liksom för så många andra nationers barn.
Jag hade känt den första o c h troligen sista kyssen af furstinnan Sonja Petrowska tryckas på min panna o c h mera sett än hört, att jag lyckats eröfra en del af hennes rika och varma hjerta.
Jag hade tryckt den heder- liga Katharines hand, och hon hade lofvat att gömma mig i vänlig hågkomst, fastän mitt namn var omöjligt att få öfver tungan — o c h nu, nu vände jag åter till mitt hem och mitt land.
Lady Cecilia hade icke återsett England, ingen- ting band henne längre därvid.
Det gamla Threa- tonhill skulle tillfalla hennes styfbroder, när denne blef myndig, och där skulle styfmodern vistas, medan sorgåret gick tili ända.
Af lord Threatons förmögenhet återstod intet mera.
Furstinnan Sonja hade erbjudit lady Threaton allt, hvad hon sjelf ägde och hade att gifva.
Det fanns för lady Threaton något, som vägde mer än penningen o c h hem — själfständighet.
Hennes lefnadsmål var bestämdt, hon ingick som elev vid en tysk skola för utbildande af sjuk- sköterskor.
Vår vänskap hade smidits vid sorg och lidande, vi visste, att den skulle förblifva fast.
Vårt afsked var icke ett sådant, som tages, när man vet, att man i morgon får återses, det togs med tanken på, att vi troligen aldrig mer skulle mötas.
Tåget satte sig sakta i gång mot norden, och dock såg jag icke framåt, jag såg tillbaka för att in i det sista uppfånga de yttre konturerna af den mest helgjutna, mest ädla kvinna jag någonsin träffat.
lus W oci explon äro från vestra bladets denna dag kyrkogata nya 10 — 3 hvarje hus) 7, flyttade 2 samt tr. till upp hållas öppna Juvelerar nos H A L L B E R G Stoekliolm.
Order från landsorten expedieras omgående.
kl. sökendag.
På s a m m a s t ä l l e ö p p n a s ä f v e n i dag FriMof Hellbergs förlagsexpedition.
Undertecknad 12 — 1 a l l a träffas sökendagar endast å b y r å n k l.
utom tisdagar och onsdagar.
Den 2 5 sept.
1891.
Frithiof redaktör Hellberg, o. utgifvare af Idun.
Oktobernumret af Iduns Mode- och Mönstertidning med- följer Iduns nästa nummer till vederbörande pre- numeranter.
Innehållsförteckning: att M r s Potter-Palmer.
(M e d porträtt.)
— Två p a r; dikt af Emil Schiött.
— Ogräs och.
h v e t e; af II — s L.
— Frän k v i n - nans arbetsfält; studier från Stockholms horisont af G. GulU berg.
V I I: K v i n n a n i sjukvärden; kvinliga sjukgymnaster och gymnastiklärarinnor, fältskärer och tandläkare m. fl.
— G ö m k v a r; af S — U — n.
— B r ä n n s å r; af Elisabeth Kuylenstie — E t t skönhetsmedel; af Gudrim.
— Theodor Körners brud; af Birger SchöldstrÖm.
(M e d porträtt.)
— S m å bilder ur lif- v e t; af — l — n.
— Husmoderlig almanack: oktober; af Stenia.
— Smånotiser från kvinnovärlden.
— Teater och musik.
— V i d pensionen.
Skildringar för Idun af Ohannåh.
(Slut frän föreg.
n:r.)
p a ^ l " U 1 e Vi a t-i A g a m m a l t guld, silfver och juveler u p p k ö p a s kon- * ^ V i.
y d.
u u i tant eller tagas i utbyte m o t m o d e r n a arbeten.
Om g a m l a saker insändas från landsorten, sändes likvid pr omgående.
9 9 ständigt lager Klara (i Afton- Juvelerar H A L L B E R G Stockholm.
