# ID: svediakorp-per829
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1891
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 11,488
# sentences: 495
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


N:r 4 (162) Prenumerationspris pr år: I d u n m e d Modetidning och ko- lorerade planscher k r.
8: — I d u n m.
M o d e t, u t a n k o l.
p l.
» 6: 50 Idun ensam » 4: — Byrå: H a m n g a t a n.
1 6, 2V » t r.
(midt för Kungsträdgården.)
P r e n u m e r.
s k e r i landsorten å p o s t - a n s t a l t, i Stockholm h o s r e d a k t i o n.
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas å b y r å n k l.
10 — 11.
Allm.
Telef.
61 4 7.
Laura ilonsten är ett af de arbetsfält, som alltid stått öppna för kvin- nan,ochdärhon äfven uträttat mycket.
Det kan dock ej nekas, att kvinnans båg hittills riktats mot den utöfvande konsten, hvaremot hen- nes verksamhet ej fört till lika lysande resultat på det skapande konst- området.
Hvad särskildt den svenska kvinnan be- träffar, har hon vunnit stora segrar och höljt det svenska namnet med ära i utlandet, men det har alltid varit i egenskap af utöfvande konstnärin- na.
Många draga däraf väl brådstört den slut- satsen, att kvinnan egent- ligen ej eger förmågan att själf alstra något af betydelse, inom hvilken konstart det än må vara.
För att vara fullt opar- tiska måste vi medgifva, att den frågan ännu ej inom tonkonsten erhållit tillfredsställande svar; men å andra sidan är det tillåtet att hysa den förmodan, att kvinnan med samma förutsättnin- gar som mannen skall kunna åstadkomma konst- verk, som täfla med de bästa af man danade.
Hvarje ärlig sträfvau i 4:de årg.
F r e d a g e n d e n 23 januari 1891.
Utgifnilig-stid: hvarje helgfri fredag.
Lösnummerpris: 1 5 ö r e.
(vid k o m p l e t t e r i n g a r).
Amioiispris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » Platssökande » o c h » Lediga platser- 25 ö r e f ö r h v a r j e p å o ö r j a d t t i o t a l s t a f v.
U t l ä n d s k a a n n o n s e r 70 ö r e p r n o n p.
- r a d.
N e t z e I. denna riktning bör be- mötas med aktning äf- ven af sådana, hvilka äro skeptiska med hän- syn till slutresultatet af dylika försök.
Bland dem, som med allvar och hänförelse fattat sin uppgift att inom den svenska tonkonsten bi- draga till lösningen af denna fråga, intager Laura Netzel en bemärkt plats.
Laura Netzel, som i sig själf heter Pistole- kors, är född 1839 i Finland och gift med den berömde gynäkolo- gen professor W.
Netzel i Stockholm.
H o n var endast ett år, då hon kom till Sverige, hvar- för man med skäl kan räkna henne bland sven- ska utöfvare af tonkon- sten.
Redan i tidiga år röjde Laura Pistolekors stora anlag för musiken.
I Stockholm lefde vid den tiden en mycket anlitad pianolärare vid namn Gisiko, och åt honom an- förtroddes den unga Lau- ras musikaliska uppfost- ran.
Resultatet var sä lyckligt, att den begåf- vade eleven redan vid 17 års ålder kunde upp- träda offentligt.
Detta skedde vid en konsert,
Mot din v ä n v a r aldrig snar att trohet slita!
Sorg fräter hjärtat, o m ej f r i t t d u t ö r s s ä g a å t n å g o n h e l a din hug.
j ^ Ä Y A M Ä L.
där hon utförde Moscheles ' pianokonsert i g-moll med orkester.
Senare medverkade hon vid åtskilliga andra musiktillställningar, där- vid utförande pianopartier i Schumanns kvar- tett i Ess-dur och i Mendelssohns d-moll-trio, Chopins cissTmoll-polonäs m. fl.
verk.
Hon erhöll äfven kallelse att uppträda å en kon- sert, som gafs af dåvarande Harmoniska säll- skapet, hvars direktion hon tillhörde.
Under pianovirtuosen Anton Doors ledning utvecklades än mer de vackra anlagen, och som den unga pianisten äfven egde sångröst, studerade hon sångkonsten för professor Ju- lius Gimther.
Men hvarken i egenskap af pianist eller sångerska var det, som Laura Netzel skulle skapa sig ett namn.
Samtidigt med den re- producerande talangen utvecklade sig hos henne en annan begåfning: förmågan att själf producera, gåfvan att i toner tolka känslor och idéer.
P å detta område är det, som Laura Netzel eger sin egentliga betydelse för vårt musiklif.
Hon debuterade såsom tonsättarinna 1874, då några af henne komponerade damkvar- tetter kommo till utförande å en af Harmo- niska sällskapets konserter.
Följande år framträdde hon med den vackra romansen » Fjäriln », som så anslog åhörarne, att den måste omtagas oeh äfven väckte uppmärk- samhet bland flere utmärkte, vid tillfället närvarande musikidkare, August Söderman, Ludvig Norman m. fl.
Sedan dess har Lago — detta är Laura Netzels signatur — ej stått stilla i sin konst.
Hon har med brinnande ifver satt sig in i tonsättningens teknik och tid efter annan framlagt resultaten af sina studier.
För den skicklige orgelvirtuosen W.
Heintze har hon i flere år studerat komposition.
Lagos un- der senare åren utgifna arbeten vittna äfven, ej blott om det formsinne, som är henne med- födt, utan äfven om tillämpningen af har- moniska och modulatoriska lagar, hvilka en tonsättare måste följa, om hans verk skola blifva något förmer än innehållslöst kling- klang.
Den fullständiga förteckningen på Lagos kompositioner har följande utseende: Detta är ju ett ganska vackert opustal.
Utrymmet medgifver ej att närmare ingå på skärskådandet af Lagos tonverk.
Men såsom framträdande drag hos de bästa bland dem vilja vi nämna: melodisk uppfinning, en viss elegans i formen samt en modulationskonst och en harmonidräkt, som ej äro vanliga hos tonsättarinnor.
Också har en framstående ut- ländsk musiker yttrat om några af Lagos arbeten, att de röja manlig kraft i ingifvelse och utarbetande.
I beherskandet af den stora formen skall Lago än ytterligare fullkomna sig, det kan man med kännedom om hennes hänförelse för sin sak förutsätta.
Men redan nu skönjer man sanningen af anförda yttrande i hennes båda verk: balladen och oratoriet.
På Abr.
Lundquists förlag: 3 sånger; Fjäriln, romans; Kyrkoaria; Tvänne fruntimmerstrior; Trastens klagan; 3 fruntimmersduetter; Humore- sker för piano.
På Abr.
Hirschs förlag: Kör för fruntimmers- röster; Blomman, romans.
På Carl Warmuths förlag: Ballad för baryton- solo, kör och orkester; Tvänne sånger med obli- gat violin; i sånger; Basaria; Morceau de salon för piano; A capella-körer för fruntimmersröster.
Därjämte förekomma i en sångsamling flere andliga sånger.
Andra af Lagos kompositioner äro dels under tryckning, dels nyligen fullbordade.
Till detta antal h ö r a: En pianosonat; flere sångtrior; duett för sopran och tenor; franska, tyska och italien- ska romanser.
Några af dessa arbeten tryckas af Parisfirman Hamelle.
Slutligen må nämnas Lagos största arbete, » Stabat mäter », offentligen utfördt 1890 och nu försedt med orkesterackompagne- ment i stället för orgel.
Samma omarbetning har ofvan nämnda ballad undergått, hvilken utfördes 1887 å en af Nya konstnärsgillet anordnad soaré å K. operan.
I dagens nummer hafva vi dessutom nöjet med- dela en ej förut utgifven, men vid ett par till- fällen med bifall sjungen » Visa vid piano » med ord af J.
L. Runeberg.
Liksom äkta guld på djupblått siden Lyser månens » skära » i det blå.
Natt förkortats.
Yi få vår med tiden, Drifvor smälta.
Sol skall verka på.
Med många andra konstens idkare delar fru Netzel välgörenhetens ädla dygd.
Hennes ovan- liga energi på detta område har också ofta tagits i anspråk och alltid med utmärkta resultat.
Otaliga äro de musiktillställningar, hon an- ordnat för behjärtansvärda ändamål, och stora äro de summor, som på detta sätt kommit nödens barn till godo.
Bland de betydelse- fullare och mer kända anstalter, i hvilkas stiftande bon deltagit, må här framhållas: » Asylet för husvilla kvinnor » samt » Nya barnsjukhuset », båda i Stockholm.
Vägen till den husliga lyckan är uppfylld af hinder oeh måste varsamt vandras.
F. Hemans.
Ntjdrs-ntj.
Helsning till en af Iduns läsarinnor.
(pörjar icke dagen längas redan?
&amp; * sHvad är det, som glimmar där i sky Öfver drifva, fallen längesedan?
Nej, men se, där ha vi nyårs-ny I Nyårs-ny, hvad skulle jag väl önska?
(Ty vid nyårs-ny man önskar ju) Lärka, kom oeh sjung om ängens grönska, Fastän marken ligger frusen nu!
Sjung!
Om mänskohjärtan- äro kalla Som den hårda isbron utanför, Känner jag dock än mitt hjärta svalla, När i höjden jag ditt jubel hör.
Och jag drömmer än om sol oeh grönska Och jag ser en rosig morgon gry, Oeh se ' n har jag intet mer att önska, Hvad du glänser vackert, nyårs-ny!
Anna A.
Kvinnan och kreditsystemet.
För af I n g a Idun Schenfelt.
an det för oss kvinnor vara någonting angenämt - - fördelaktigt är det bestämdt icke — att vid hvarje tidskifte be- gynna det nya året eller den nya säsongen med mottagandet af obetalda räkningar på t. ex. hattar, som redan synas passerade, kläd- ningar, som ej längre äro moderna, prydna- der, dem vi redan kastat bort, m. m. d., eller vore det icke bra mycket trefligare, att, me- dan man bär dessa persedlar såsom nya och fraicha, kunna tänka: de äro verkligen mina, ingen fattig modist eller sömmerska väntar på betalningen för dem och frågar sig — troli- gen tvekande • —: » när kan jag våga p å m i n n a.
.
.
för att kunna betala mina nödvändigheter, huru kunna bli skuldfri hos mina förlags- män, innan uppköpen för nästa säsong måste ske? » Och så, då påminnelser komma, är man vid klen kassa, mannen vid dåligt lynne, kanske bortrest, och man nödgas bedja om ytterligare anstånd.
H u r förödmjukande är ej detta!
Och hur hänsynslöst därjämte!
Kan- ske t. o. m. att man i häpenheten glömmer sig ända därhän, att budet får återvända hem med en snäsa i stället för med penningar, eller att man hållit sig u n d a n.
.
.
oeh dock varit s y n l i g.
.
.
samt efteråt måste rodna in- för sitt eget samvete och erkänna orättvisan i en dylik behandling.
Att krediten stundom, inom det egentliga affärslifvet, är oundviklig, kan nog vara möj- ligt, men att den öfver hufvud taget främ- jar fleres fall än uppkomst, är ju allmänt medgifvet.
Alla de olägenheter och nålsting, den inom kvinnovärlden framkallar, äro där- emot allt för litet kända och erkända.
Mig ha dess följder länge varit en nagel i ögat, och jag har blifvit i tillfälle att på nära synhåll från flere sidor granska kreditsyste- mets verkningar på kvinnan, hennes ställning till hemmets ekonomi samt till moralen i all- mänhet; ty att hennes begär efter lyxartiklar, hennes fåfänga och svaghet för modet verka upp- eggande och afleda hvarje tanke på, att kredi- ten endast för tillfället underlättar åtkomsten af de prydnader hon önskar sig, men i det hela är till förlust för så väl henne själf som hemmet och för de arbetande individer, hos hvilka hon » tager » sina uppköp — därom kan väl knappast vara tu tal.
Emellertid öfverlemnas denna fråga här- med åt vårt tidningsorgan » Idun » och dess läsarinnor att vidare pröfvas, sedan jag här- nedan uppgifvit mina skäl.
För att fullfölja den del af frågan, som rör vår toalett, låt oss kasta en blick på hattsömmerskans ställning till densamma; hon är, kanske oftast, till en början nödsakad att anlita krediten till inköp af sitt lager, så framt hon icke fått låna penningar därtill, hvilket föga förbättrar saken, då skuld all- tid är skuld.
När så hennes kunder komma för att be- ställa hattar, måste hon vanligen genast be- svara frågan: » hvad blir priset? » Hon bör nu på en gång visa sig moderat och se till att få så pass betaldt,- att hon kan lefva af sitt arbete.
Vid inköpet af sitt lager har hon varit i bryderi, hur mycket hon borde förse sig med, ty det är illa, om varorna taga slut för tidigt, och föga bättre, om något betydligt af dem blir öfver, men den sista villan är värre än den första: hur skall hon kunna vara billig nog för att icke skrämma bort kunderna?
Om ändå hon vågade fråga, hur lång kredit som önskas.
Men nej, det vore ju icke ho- nett.
Eller om hon vågade lita på att hvarje halfår få sina fordringar, åtminstone af de flesta köpare, men sorgligt att säga: krediten utsträckes på obestämd tid af ganska många, hvilket för båda parterna är högst obehagligt och för modisten därjämte en gif- ven olägenhet, då hon står ute för sitt för- brukade lager och måste köpa ett nytt.
Likaså förhåller det sig med klädsömmer- skan, hon arbetar hela dagen och ofta ut på natten, ty tid fås icke på kredit af dem, som brådska med arbetet, utan måste betalas dyrt med vaka och öfverarbete, som försvaga, ja förstöra den bästa mänskliga fysik, men då räkningen utskrifves, går det icke för sig att upptaga någon punkt under rubrik: » kroppens öfveransträngning », lika så litet som: » till lä- kare och medicin », eller: » betalas genast, på det att jag må kunna taga några dagars hvila för att återhemta krafter till nytt brådskande arbete ».
Nej, något sådant skulle bringa söm- merskan i ohjälplig misskredit.
Priset får ej gå öfver märket, och kunden måste lemnas frihet att betala, när det bäst lämpar sig för denna, eller när det faller henne in.
Sömmerskan däremot måste betala sin föda, som tages från torget, genast, sina skatter, sin hyra m. m. på bestämda tider.
Det är för reflexionen och för känslan ett upprörande faktum, att på flere områden just de, hvilka föra ett i ekonomiskt afseende lyckligt, ja lysande lefnadssätfc, tillåta sig att alldeles ignorera fattiga arbeterskors ställning och begagna sig af ett brukligt, men för dem alldeles obehöfligt kreditsystem, som visst icke uppkommit på grund af god beräkning eller behof, men likväl vidhålles blott af gammal vana, utan att gifva någon fördel å ena eller andra sidan.
Samma förhållanden ser man vid en stor del uppköp för hushållet: specerihandlaren, slaktaren, bagaren m. fl.
äro äfven våra för- lagsmän.
Kunna vi rimligen begära, att desse skola ligga ute med kapital för oss och vår bekvämlighet, utan att genom högre pris å sina varor, än som i annat fall betingats, taga ränta för detta kapital?
Kunna vi fordra af dem, att de föra böcker och skrifva ut räkningar utan någon ersättning för detta besvär?
Nej, men likväl klaga vi öfver, hur » dyrt allting är », utan att betänka, hvad kreditsystemet kostar säljaren af våra förnö- denheter, eller att han äfven måste beräkna, att en del kunder icke betala på utsatt dag, samt att kunder kunna blifva för alltid in- solventa att betala.
J a g har nu försökt visa, att alla varor måste blifva dyrare genom att köpas på kre- dit, men hvarför hålla vi då på den gamla slentrianen?
Är det då ett så oskattbart nöje att emot- taga dessa krafbref, som kallas månads- eller kvartalsräkningar, på hvad vi redan för- brukat, att öfverraskas af skuldens storlek, ty, hur det nu gått till, så blifva ganska många » så öfverraskade », dels därigenom att det är alldeles för vigt att blott behöfva skicka ett bud: » skrif upp » till handlanden, som lemnar varan, dels därför att man då ofta tager litet mera än nödigt är och kanske oftare också af ett oeh annat samt tänker: nåja, några öre mer eller mindre betyda j u ingenting, eller det kan man väl bestå sig för en gång, hvilket senare upprepas gäng på gäng, utan att man gör sig mödan beräkna, hur stor slutsumman blir.
Vid köp däremot, som ge- nast betalas, synes allt för klart, hur pen- ningpungens innehåll sammankrymper, och följden blir, att man räknar efter, hvad som finnes kvar, och huru länge det bör räcka.
H u r det må vara med männens kreditvä- sen, det hör inte h i t.
.
.
man kan endast misstänka, att det varit deras exempel, som från början inverkat på kvinnor, hvilka tyc- kas tro, att de böra likna » skapelsens herrar » i både likt och olikt; men i sådana här miss- tag torde det vara klokast, att vi emancipera oss i motsatt riktning.
Då vi nu, som jag hoppas, blifva ense om, att krediten gifver oss förluster och obehag, hvarför icke slå in på en ny väg?
Vår tid är reformernas gry- ende dag för så mycket annat och att följa med sin tid hör ju till upplysningens pro- gram.
Det blir visserligen icke så lätt att göra en brytning i vår lilla ekonomi och betala allt kontant, men fatta vi bara ett raskt be- slut, så går det.
Svårare hinder än så har kvinnan besegrat!
För de husmödrar, hvilkas män hafva goda löner eller ock enskild förmögenhet, bör en sådan reform gå lätt för sig, eller kan det behöfvas mera än att gå till husets herre och säga t. ex. så här: » Hör du, min vän, vishetsgudinnan har tillhviskat mig så och så: vill du gifva mig hushållspenningar för så eller så lång tid i förskott för en gång, på det att jag må kunna genomföra min plan, så får jag se, om jag sedan genom den kan bli i tillfälle att bespara den summan för en månad eller ett kvartal, som jag nu blir dig skyldig, ty jag föreställer mig, att den obehagliga krediten slutligen kan vålla oss gemensamma olägen- heter.
» Helt säkert skall han lyssna till skälen och svara: » Det där låter ju ganska förstån- digt, håll bara ut och tag dina väninnor med dig, så att reformen blir spridd, jag skall verkligen framhålla den för de äkta männen bland mina bekanta.
Hvad den lilla sum- man, vårt mellanvarande därvid, beträffar, så offrar jag den gärna på vishetsgudinnans altare.
Lycka till, gumman lilla! » Mera bryderi blir det för hustrun till den mindre bemedlade mannen, då denne väl kan lemna penningar till familjens behof, men icke, så som förut blifvit antydt, den dubbla summan, ens för en gång, utan kännbar brist i sin egen kassa.
Dock, det är j u rätt många husmödrar, som när deras små ekonomiska beräkningar råkat komma på sned, få ficklån af någon god vän, tills nästa månadspenning utfaller, och så anlita krediten på två sätt; med mera skäl kunna dessa begära lånet i afsikt att ställa sin hushållning på ett fördelakti- gare sätt, mot en ringa, månatlig afbetal- ning, och sålunda jämka sig till rätta så småningom.
oeh komma på » grön kvist ».
Det finnes väl knappast något hushåll, där icke, strängt taget, något, hur litet det än må sy- nas, kan, åtminstone för en kortare tid, spa- ras in, antingen genom mindre inköp eller genom mera aktsamhet om det inköpta.
H ä r torde vara på sin plats att påvisa ett af de fall, då brukbara födoämnen kastas bort, ofta utan att det påaktas af husmodern, nämligen genom det häfdvunna bruket att kökspigan får betalningen för afskrädet, som samlas från köket.
Den där stadsseden inleder onödigtvis kökspigan i frestelse att tillöka sin inkomst genom att kasta i diskämbaret en hel del, som kunnat användas i hushållet.
Så kan man t. ex. få se, att då brödkorgen kommer ut från herrskapsbor- det, alla äfven orörda brödskifvor genast hamna bland afskrädet och pigan skär af kakan till sig och kamraterna.
Likaledes då hon tömmer gröt eller stufningar ur kok- kärlen, sker det så lättvindigt, att åtminstone en portion lemnas kvar att göra sällskap med det förkastade brödet, ty vatten hälles genast i kastrullen och allt diskas bort; hvar- på kökspersonalen serveras af det, som kom- mer ut från bordet.
Genom att förekomma dylikt, skulle mån- gen brödkaka sparas in och en husmoder äfven med små resurser kunna jämka sig ur beroendet så väl af kreditens ok som sina vänners och sin mans mellankomst.
Säg al- drig ett ord om småsaker, som ingenting be- tyda, o. s. v. Det är just uti det lilla en husmoder måste se upp!
Af brödskifvorna blir, om ock endast en kaka i veckan, fem- tiotvå kakor per år, och detta är ju blott en artikel af alla de mångfaldiga vi förbruka i ett hushåll.
Ingenting bör af oss anses så obetydligt, att det icke tillvaratages, ty då hushålla vi illa.
I hvarje hem torde äfven finnas något, som kan, med ringa försakelse, under en kor- tare tid undvaras eller minskas, för att vinna ett godt ändamål.
Litet öfverflöd insmyger sig lätt hos hvar och en, om man granskar noga — • och noga måste man vara för att åstadkomma något nytt och godt.
Och in- om kvinnovärlden är kreditsystemet ett stort missgrepp och tillika en stor ovättvisa; alltså blefve en reform häri ett storverk på detta område.
Svårast är det inom den fattiga arbetare- klassen, där giftermålen oftast ingås, under det att kontrahenterna blott ega » två tomma händer », att undvika den äfven för dem olyckliga vanan af skuldsättning för de dag- liga behofven.
Om de då därjämte måste köpa sitt lilla bohag på lånade penningar, hur skall det då gå, när hushållet sedan ökas?
Mycken nöd, som icke kan uteblifva i framtiden om icke förr, borde man försöka förekomma i tid; men huru?
Om herrskaps- klassen vore enig om att af sina tjänarinnors löner afsätta något litet för hvarje år, nog komme det att vid deras giftermål vara en god hjälp uti ifrågavarande syfte, och våra unga pigor kunde gärna, genom en enklare klädedräkt än den de nu begagna, afstå en liten summa då och då af lönen hellre än att som gifta genast begynna taga hvarje mål mat på kredit.
Då man sett, hur de i handelsbodarne » bor- gat » dagens föda, bit för bit, och de pris, som
onen.
Visa vid Piano af LAGO.
AUegretto.
3-1 » - N S N - - 9 — V- I I So - len n å g r a p u r p u r d r o p - - p a r =8 * - &gt;i — h Och Re ' n på österns s k y - ar s t ä n k t fl.
^ Z.
vi — h - V — V V — V — p å bu-skar, b l a d och — R 5 B B B - F5 B P — H I I - B - l S = F - R- dim.
i i - 1 - p — p -- k n o p - p a r D a g - - - - g e n s p ä r - - le-skur sig mm dim.
R B — t 5 — 5.
1 3? — - * — 7 — a — — 7- Sko- g e n s a l - l a fåg - l a r svin - - g a sänkt 7 - 7 — * » - t-?
5 • _ I - 7 — «F I dim.
te T u - sen glädje-ljud J u b - l a n d e från t o p p t i l l t o p p I E-A- - C-, - R _ S fl fl — B - sen s t ä m m a s å - - - - t e r förklin - g a T u - D — - fl H: — 4 G — - S — f l — J - = m / " Ö ±3t I F j ä r - - - - den k r u s a s, opp.
* * • • ra böl - j a n r a n - das, af Lun-den rörs p å fläkt, ^ ^G; R=F 7 — - j — 7 — » ^j — 7 —?
: m fläkt * i~ / • I.
~ f l - R ~.
--- 5 — 7 — # — 7 — * H- 7 — iM — 7 — t — 7 II 42= I 1- d !im.
- — — - Lif hvaren- da och blomster-dof - t e r b l a n - d a s Sm.
- * - - * - * • * • * - _- * — t.
— — • • g e l från En an- d e - d r ä k t • — p * det * dim.
ii 3E 1 I Ped.
a — g # — 1 a - &gt; fjär - r a n hö - - g a, H v a r - je v ä s e n s bli-da vän rnri ett mulnadt ö - ga Gry - - - ning!
har 5 I- Pei.
R dim.
atzzar: H I Sking - rad är M ö t t din lju-sa a n b l i c k ä n?
be-kymrens dim - - - ma ^ — tc=tJt T a n k e n s d y - s t r a moln för- — H ^H g; - = R — s — - = R - r * —! — g — fa — g — * ' I I T * - 7 — » - i? — 7 — # - - » — » — » • I Da - - gen i gått S S a t t ± J I 7 — * |t=j skar ^ _ 3 ± i | S ^ _.
_ _ ^ # - 7 — — 7 — » - p dim.
w TI - 0 — 0- 0 - f " t r?
fe =te=t I I n - gen li-der, in-gen s a k n a r, A l l t ä r g l ä d - j e, frid 3 3 = 0 I - slan blott.
4JGP_^TP 7 — • § tranqiällo tram sin b a r n d o m s - t i m - m a Ä l 4. — te — te barndoms-kän och h o p p 0 Med n a - t u r e n s m o r g o n 1 vaknar « 3 i = * = t ä tempo I I - i Hvar-je » «i- h j ä r - t a s mor-gon I opp!
ä ^ I ni.
5 K I I tempo - 7 * - I IJ5 1 r C7.
£.
Runeberg.
dessa uppskrifna bitar beMnga, frågar man icke: b.varifrån kommer all nöd?
Blefve det en allmän regel, att husmodern vid städjandet af sina tjänarinnor förbehölle sig att få insätta i sparbank eller på annat ställe ett visst belopp af lönen för deras räkning och ' därjämte föreginge med exempel att betala allting kontant, då kunde man ju hoppas att erfarenheten snart nog lärde äf- ven dessa kvinnor fördelen af att undvika kreditens förderfliga tillämpning.
Och månne det icke är allas skyldighet att på alla områden se till, hvad som kan göras, för att de för oss arbetande klasserna måtte komma till en sorgfriare ekonomisk existens?
Månne icke detta vore äfven för oss fördel- aktigt, att de på denna väg i rätt tid hjälp- tes och leddes af vänliga händer?
De skulle därigenom blifva bättre människor i moraliskt afseende, ty den nu allmänna oredan och däraf uppkomna bristen uti arbetarens hem och dagliga lif, med bitterhet och misströstan till följd, äro en rot till mycket ondt, och vi fingo genom en bättre sakernas ställning mindre nöd att lindra, mindre brott att befara.
Kvinnan inom arbetarnes led och hennes verksamhet i hemmet ha ett större inflytande på det ekonomiska, än mången, som endast på afstånd tager notis härom, kan föreställa sig; därför ligger det vikt uppå, att husmo- dern i bättre lottade hem blir en föresyn och välvilligt ledande rådgifvarinna åt sina tjänarinnor.
Låtom oss, hvar på sin plats, inom alla stånd, alla förmögenhetsvilkor, arbeta på kre- ditens inskränkning till minsta möjliga be- gagnande.
Vi borde anse den som en led fiende och beväpna oss mot den till hvad pris som helst.
Möjligen kan det då hända, att männen » draga öronen åt sig », taga vårt exempel i öfvervägande och följa det, hvilket vore mycket uppmuntrande för oss kvinnor och säkert fördelaktigt äfven för — det hela.
Ur spåret.
S k i s s af Richard Me / ander.
Belönad med hedersamt omnämnande vid Iduns stora pristäfling.
(Forts.) olens sken var nu icke fullt så skarpt 0|p som på morgonen.
Man kunde egent- ^® ligen icke se, att någon disighet fanns i luften, men det liksom kändes på solske- net.
Temperaturen hade nog sjunkit en smula till någonting behagligt svalare.
Men hafvet rullade jämnt in mot stranden och tycktes mer än vanligt blått.
E n och annan fiskmås tog sin väg öfver ön och skrek gällt.
Karl Andersson stannade en gång efter fruntim- merna och följde skarpt med ögonen en måses flykt, men då de vände sig om för att se efter honom, hade hans blick intet ovanligt uttryck.
Snäckan låg klar, och de voro snart i färd, medan modern stod kvar och viftade med parasollen.
H a n skötte rodret och båda seg- lens skot, och hon satt ett par tofter ifrån honom och besvarade moderns viftningar.
Båten sköt skarp fart, oeh seglen glänste bländhvita i solljuset, med hans och hennes skuggbilder bestämdt aftecknade vid storseg- lets undre kant.
E t t godt stycke uppe i land på en klipphäll stod en liten grupp af folk och åsåg seglatsen.
Vid ett tillfälle gjorde en af männen en rörelse med sin arm liksom för att peka på eller utvisa en större sträcka på himlen borta i öster.
— Efter en stund gick snäckan öfver på andra bogen, och modern såg Lisen böja sig ned under seglet för att kunna se.
P å den bogen sträckte de nu, tills ett skär skred skym- mande emellan.
En liten stund syntes det öfre af seglen kila framåt utefter den sti- gande konturen af ett berg.
Slutligen för- svann äfven masttoppen.
Och nu gick mo- dern långsamt hemåt.
.
.
Icke förr än nu, då hon förlorat moderns bild, hade fröken Lisen tänkt på det något sällsamma i sin belägenhet.
Hon satt där innanför två båtrelingar ensam med en ung man, som hon egentligen alls icke kände mer än till utseendet.
Hafvet trängde sig från alla håll in på dem och liksom tvang dem närmare hvarandra.
Snäckans rörelser, som de båda måste följa med sin kropp, ledde deras iakttagelser gång på gång omedvetet åt samma håll.
Kölen under dem bar dem framåt utefter alldeles samma linie, och här fanns nu ingen möjlighet att för stunden slita omständigheternas band.
Men lika hastigt, som dessa intryck och tankar flammat upp i hennes sinne, släckte hon ut dem — för att strax åter få släcka andra af samma art.
Hon förargade sig på sig själf, tog för några minuter hela seglatsen helt praktiskt, kastade grillerna som en hel karl öfver bord, men sjöarna kommo stigande och rullande och skummande efter båten och hade grillerna med sig åt henne, tills hon blef rent uttröt- tad på sådana barnsligheter och under en ny oeh stark ingifvelse plötsligt flyttade sig till snäckans aktersäte samt bad att få styra.
H a n såg för ett ögonblick öfverraskad ut och därtill tveksam, men gaf henne rorpin- nen oeh intog genast hennes plats.
Det sista undgick icke hennes reflexion, och den nyss vunna frimodigheten gick med detsamma öf- ver bord.
Hafvet hade nu ändrat färg, tyck- tes det, från det förra djupt mörkblå till någonting grått, men båtens fart hade omärk- ligt aftagit.
E n och annan gång klappade storseglet några slag mot spriet, liksom om vinden icke rätt visste, hvad han ville.
D å blef hon otålig och slängde med rodret för att åter få fullt.
Härvid kunde Karl An- dersson le en sekunds löje, men riktigt godt.
Fyrtornet stod där ute i hafvet, glänsande hvitt, och från skäret steg gång på gång en ännu hvitare skumpelare.
De skulle nu falla af och hålla fullt ned mot skäret.
Men fröken Lisen var förtjust i bidevindssegling och ville visa honom, att hon kunde hålla snäckan högt, utan att få back.
» Jag tror det blir kyligt, » sade hon; » får jag min regnkappa, ä ' Karl snäll! » H a n skulle räcka henne kappan, men bör- jade med detsamma borsta något hvitt från dess ena ärm.
» Det kommer salt från sjön, » sade han.
» O — nej, låt det sitta!
J a g skulle vilja ha det kvar för alltid som ett minne från — från den förtjusande skärgården här. » Nu fick hon back i focken.
» Kanske fröken — kanske herrskapet kom- mer hit igen till ett annat år, » sade han med nästan likgiltig " ton oeh vred sig om för att se för-öfver.
» Beror det bara på mej, så — nej hu så ' nt otäckt stort djur! » » Det ä ' en tumlare, vi kallar.
Den ä ' inte farlig.
Släck lite ' på skotet, fröken! » » Släcka, va ' det, » repeterade hon skämt- samt och försökte hala an det styfvare.
Karl Andersson var redan akterut hos henne för att rätta, men hon förekom honom samt skrat- tade hjärtligt åt sin dumhet.
» O, den som jämt finge fara på sjön!
J a g skulle aldrig begära mera än att bara få segla — segla långt, långt bort från allt det här societetslifvet med dess fjäsk och tokigheter. » » Fröken skulle nog snart vilja hem igen — » Hon uppfångade hans nästan skygga blick — och fick åter back i focken.
Det kunde icke hjälpas, att samtalet rörde sig litet trögt.
Långa pauser trängde sig emellan de enstaka yttrandena.
Under tiden hade de alltmer aflägsnat sig från fyren.
Men tornet tycktes framskina ännu skarpare hvitt.
Himlen bak- om detsamma hade också blifvit allt mör- kare blå, men det var icke den klara rym- dens färg, utan något ogenomskinligt, sam- manpackadt, mot hvilket då och då kring- flygande fiskmåsar blänkte krithvita i det nu knappt märkbara solskenet.
Nu skulle hon falla af mot skäret.
Sjön vräkte och stänkte och gnistrade, men gick äfven toppig och gjorde därigenom snäckans rörelser hårda och obehagliga.
Skotet slet och ryckte, och hon hade svårt att hålla kurs, ty båten ville icke riktigt lyda roder.
Karl Andersson hade bytt plats med henne.
» Det ä ' stormen, som sätter emot, » sade han.
» Vi skulle kanske inte seglat bort så mycket sjö.
H a n mojnar ut, tror jag nästan. » » Ä ' det farligt? » frågade hon allvarsamt och såg stadigt på honom.
» Ånej, det tror jag väl inte — fast det hade nog varit — » » Bättre, om inte jag styrt åt andra hållet, menar Karl! » » För allt i världen, fröken!
Vinden ska ' väl stå ännu en stund, tänker jag. » Åter följde en stunds tystnad.
Hon satt vänd åt fyren, men kände, att hans blickar hvilade på henne.
Sjön stänkte gång på gång öfver hennes kappa, ty snäckan hann icke undan.
Det kunde nu vara en half mil fram till fyren.
Skäret, där de bodde, var undanskymdt af höga, långsträckta, kala bergholmar.
Luften var nu kyligare och molnväfnaden öfver dem hade tätnat, så att solskifvan syn- tes endast svagt som ett mattslipadt glas.
Men sjön blänkte på ett underligt och oro- ligt sätt.
H ä r och där kunde man se, hur strömmen skar sig igenom och emot sjön med egna små taggiga vågor, hvilka porlade och bubblade som bäckar.
Vinden kom nu en- dast stötvis.
Dessemellan hängde seglen slappa och storeskot släpade långa stunder i vattnet.
Måsarne kretsade och skreko och tycktes icke veta, åt hvilket håll de skulle flyga.
Flere tumlare syntes här och där höja sin mörka kropp öfver vattnet och göra oupphörliga kullerbyttor.
Ånnu ett stycke af afståndet till fyren var tillryggalagdt ...
Då kom en vindstöt för-ifrån, som kastade öfver storseglet och ref hatten från hennes hufvud.
Strax därpå kom en annan kåre och kammade af sjöarnas toppar, så att en hel liten skur af stänk stod in öfver snäc- kan.
Fröken Lisen hade redan flyttat upp sina fötter, ty vattnet i båtens botten skval- pade uppåt spanten.
Lotsen hade snabbt halat an skoten på andra sidan och lagt snäckan bidevind.
H a n såg nästan strängt allvarsam ut.
Vindstötarna samlade sig till häftig bris, som pressade båten, så att de båda måste flytta sig högt till lovart.
» Fröken! »
» Ja! » » Kan fröken ta rodret — jag blir tvun- gen att refva — » » A ' det farligt, » frågade hon blek.
» Inte ännu — men vi få skynda oss. » Hon lydde ögonblickligt och knep så godt hon orkade fast om rorpinnen.
P å hans till- sägelse firade hon ut storeskot och lät båten arbeta sig fram för focken ensam, medan han energiskt sysslade med att få ned seglet och rulla ihop dess underkant.
Sjön, som nu drefs framåt från alldeles nytt håll, tornade upp sig krabb och toppig och dånade, så att lotsens ord knappt hördes.
Gång på gång slet blåsten seglet ur hans händer och ref upp, hvad han rullat ihop.
Hon kunde icke hjälpa honom, ty hela hennes energi måste samlas att hålla i rodret.
Ännu mörkare blyfärgad hade himlen blifvit i lovart.
Hvita kammar af skum kommo nu i långa, brutna rader på vågornas ryggar och höjde sig, som om de ville se öfver hvarandra.
Båten satte djupt ned i vågdalarna, och i de ögonblicken syntes endast spetsen af fyrtornet.
Hon, som satt vid rodret, förstod nu, att det var fullt allvar.
Men hon skötte sin post utan nödiga frågor eller rop.
Hennes blickar sökte oupp- hörligt honom, för att hon skulle kunna ge- nast fatta och följa hans minsta vink.
.
.
» Fall — fall! » ropade han skarpt och häftigt och slet med detsamma ned seglet i båtens botten, » nu kommer lugn!
H å l l fast seglet, fröken — fort, fröken! » Handlöst kastade hon sig fram öfver toften och ned på seglet, som hon med all kraft tryckte ned under toften vid mastbänken.
» Bra! » hörde hon honom ropa, då han for förbi henne för att gripa fast i rorpinnen, och hon tyckte, att det lilla ordet gaf henne nerver af stål och muskler af järn.
Så blef allting ett virrvarr för henne och hela hen- nes medvetande var samladt i detta enda att pressa ned och öfvervinna seglet, som ville fånga vind och slita sig från henne.
Det hven och dånade öfver henne, och haglen smattrade som småsten mot snäckans bord- gångar.
Sjön jagade och hann dem, fastän snäckan tycktes flyga för sin enda vinge, focken.
Skur på skur slog in öfver relin- garna oeh sköljde hennes hufvud och rygg, och när hon vågade se bakut, mötte hon alltid lotsens blickar, som med ett underligt, blandadt uttryck af ångest, beundran och okufligt mod hvilade på benne.
Af fyrtor- net och fastlandet syntes ej en skymt — de voro nu alldeles ensamma — bortslitna i en rasande ursinnig hagelby från hela världen, kämpande tillsammans för räddning, beroende till det yttersta af hvarandra, som om de pröfvats tillsammans i hela sitt lif och aldrig vuxit upp och lefvat under skilda förhållan- den — han, den oförskräckte, simple sjöman- nen, oeh hon » med det förstörda nervsyste- met » och kanske lika mycket mod som han, blott det blefve pröfvadt.
.
.
Snäckan tog riktiga skutt öfver vattnet, som om hon för- stått, att det gällde hennes räddning att hinna undan dess väldiga makter, hvilka alla, alla utan en enda afvikning, sökte få kasta sig öfver henne, fylla henne, kväfva, krossa och slå henne i smulor för att sedan fara i väg med bitarne och vräka dem långt upp på någon klippig strand och skölja ner dem igen för att gång på gång göra om detsam- ma.
.
.
Men snäckan tycktes tröttna och den till det yttersta spända, skålformiga focken orkade icke slita henne med sig, ty fastän lotsen arbetade till det yttersta med öskaret, var hon nästan halffyld med vatten, som for i en tung massa fram och åter under tofterna och tvang henne till klumpiga vaggande rö- relser som en druckens — och flickan, som låg där på bottnen, genomvåt, kände huru sjö efter sjö slog öfver henne — men ännu friskade hagelskuren, ty denna evighet hade varat en- dast en kort stund, och vattnet i båten tyck- tes koka på sin yta.
.
.
(Forts.) Att imitera glasmålning.
Litet hvar af fduns läsarinnor h a r troligen sett och äfven önskat sig ett eller flere par af de vackra, nu så moderna jalusierna af imiterad glasmålning.
Som dessa dock ställa sig väl dyra cirka 10 ä 12 kr.
paret, så vore det kanske väb kommet att få veta, huru man själf, för jämförel " sevis ringa kostnad, på egen hand kan göra dylika.
De billigaste göras af s. k. kalkerduk, som kan köpas i hvarje färg- och pappershandel; den spännes på ramar med fötter så slätt som möjligt.
1 stället för kalkerduk, kan användas mattsli- pade glas, som visserligen äro något dyrare, men ock bättre.
Ramarne få lof att vara något olika för fast- sättning af duken eller glaset.
I förra fallet måste ramen göras dubbel, så att.
duken spännes på den ena delen, och den andra skrufvas fast så, att spikningen döljes.
I sednare fallet göres fals för glaset, hvarefter en list spikas eller skrufvas fast för att hålla glaset; hur detta lämpligast göres, förstår nog snickaren eller den, som gör ramarne.
Nu skrides till själfva målningen.
De färger, som användas, måste vara transpa- renta, d. v. s. genomskinliga, bäst äro sådana tubfärger, som artister använda.
Här följer förteckning på transparenta färger: Gula: Terra de Sienna, Gummi Gutta.
Röda: Karminlack, Caput mortuum, Krapplack.
Bruna: Kasselbrunt, Mumie, Van Dykbrunt, Bränd Terra de Sienna.
Blå färger: Berliner eller Pariserblått.
Gröna: Spanskt grönt Vert malakit, Grön lack.
Soart till konturering: Bensvart.
För att få färgerna att torka användes Zerotin, dock mycket litet; att förtunna dem ter- pentin och linoljefernissa.
Af ofvanstående färger behöfvas dock icke alla; om man så vill, kan en af hvar kulör vara nog.
Det är att märka: 1.
Glaset själf bildar den hvita färgen; vill man göra den matta ytan alldeles klar, användes damarlack, som är ganska vackert till schatteringar.
2.
Ju tunnare färgerna hållas, j u ljusare blifva de; på så sätt kan erhållas en massa nyanser.
Målningen kan gå till på tvänne sätt, det för- sta för hand, det andra med så k. schabloner, d. ä. genomskurna papper, som läggas på glaset, hvarefter med en schablonpensel, doppad i litet färg, stötes eller borstas på papperet, då mönstret erhålles skarpt och vackert på glaset.
Det förra eller handmålningen har dock större värde.
Schabloner köpas färdiga i färghandeln, där penslar och färger äfven köpas.
Skall man måla för hand, kalkeras mönstret med s. k. blåpapper, som nog hvar och en kän- ner till, hvarefter man med fina hårpenslar läg- ger mönstret i olika färger, så omvexlande som möjligt.
Planscher med glasmålningar finnas i Tekniska skolans bibliotek i Stockholm, som är tillgängligt för alla gratis, söndagar 10 — 11, måndag, tors- dag ochfredag 7 — 9, samt lördag " • / £ 1 — / 3.
Vill man hafva annat än ornament i midtel- fältet och icke själf kan måla figurer elller blom- mor, finnas s. k. transportbilder, transparenta (ej med guld) i färghandeln i stort urval.
Dessa sät- tas fast på så sätt, att bilden bestrykes tunnt med damarlack, som får torka något; därefter lägges den på glaset och fasttryckes väl; baksidan fuk- tas med vatten, hvarefter man försiktigt kan af- draga papperet, då bilden stannar på glaset.
Dessa glasmålningar äro, om de ulföras nog- grant, utomordentligt vackra, starka och jämförel- sevis billiga samt lämpa sig väl till presenter.
Hela fönster kunna naturligtvis göras på samma sätt.
När glasen äro färdiga och torra, kan man, för att göra illusionen fullständig, i kanterna mellan mönstren, klistra smala remsor silfverpapper, .som imitera blyinfattningen.
E.
B.
1 2 Smånotiser från kvinnovärlden.
En framgångsrik lymfakur.
Den af alla våra läsarinnor kända, begåfvade unga sångerskan, fru Georgina Sommelius-Bottero, gästade, som vi godt minnas, förliden sommar och höst sitt fosterland.
Då hade dock sjukdomen lagt sin tunga hand på henne, och när den bistra nordanvintern stod för dörren, måste hon flytta till mildare klimat.
Hon reste jämte sin man direkt från Stockholm till San Eemo, där hon oförtöfvadt begynte under- kasta sig den Kochska läkemetoden.
Enligt hvad hon nu själf skrifvit i bref hit, lär hon befinna sig synnerligen väl efter denna behandling.
Hon erhåller dagligen injektioner och känner sig hvarje gång allt bättre däraf.
Frikostig gifvarinna.
Den i Nyköping ny- ligen aflidna enkefru friherrinnan Zafira Westring, född Löwen, har i sitt testamente anslagit 12,000 kr.
till en fond, benämnd » Löwenska grundfonden ».
Från denna fond komma årligen att utgå 6 pensioner å 100 kr.
hvardera till behöfvande enkor eller döttrar efter tjänstemän eller andra ståndspersoner, som till- hört Nyköpings län.
Runtuna sockens fattigkassa har genom samma testamente erhållit 3,000 kr.
De Jiögre flickskolorna äro föremål för sär- skild uppmärksamhet i årets statsverksproposition.
I en utförlig historik redogöres för statens ställ- ning till dessa skolor alltifrån 1862, då de först er- höllo understöd af allmänna medel.
1885 års komité för undersökning af tillståndet vid dessa bildnings- anstalter afgaf redan i början af 1F88 sitt betänkan- de, hvilket innehöll ganska viktiga reformförslag.
De myndigheter, som haft att yttra sig öfver komi- téns betänkande, ha emellertid gjort en mängd an- märkningar mot de framlagda förslagen, och med an- ledning däraf vill ecklesiastikministern ej nu fram- lägga något förslag till definitivt ordnande af den högre kvinliga undervisningen, ehuru behofvet af ett sådant synes trängande.
För att ej bereda ytterligare svårigheter för frågans slutliga lösning är det emellertid nödvändigt, att något göres för att hjälpa de högre flickskolorna i dessa ekonomiska trångmål.
Och i detta syfte be- gäres i statsverkspropositionen, att anslaget till dessa skolor höjes från 70,000 till 100,000.
Kvinnorna i skolråden.
Sedan i Helsing- borgs skolråd nyvalda grefvinnan Amelie Cederström afsagt sig detta uppdrag, är Piteå det enda samhälle, som har två kvinliga ledamöter i skorådet, enär se- naste kyrkostämma där invalde till ledamot af skol- rådet fru Emma Hultgren och till hennes suppleant fru Emma Engman.
Hyllade lärarinnor.
Katarina församlings lärare- och lärarinnekår hade den 16 dennes i källaren Pelikans festvåning anordnat en anslående fest för lärarinnan fröken Sigrid Strandberg och in- struktrisen i kvinlig slöjd fru Edla Gustafsson, hvilka båda då tillhört lärarekåren vid församlingens skola i 25 år.
Förste läraren d:r B. Hanseli utbragte skålen för jubilarerna, till hvilka äfven lämpliga verser hade skrifvits, oeh som i öfrigt hyllades rikligt med blommor.
Teater och musik.
Kungl.
operan.
Fjärde symfonikonserten gafs i lör- dags och torde kunna anses som den hittills för- nämsta under spelåret.
Programmet var synnerligen värdefullt och utförandet under hr Nerudas ledning i allmänhet förträffligt.
Programmet inleddes med N. W. Gades berömda c-moll-symfoni som en skyl- dig minnesgärd åt den nyligen bortgångne framstå- ende tonsättaren samt afslutades med ytterligare en symfoni — b-dur — af Beethoven.
Erhöllo båda dessa ett synnerligen godt utförande, så gäller detta i ännu högre grad om Haydns kända tema med variationer ur den s. k. kejsarkvartetten.
Det entusiastiska bi- fallet efter detta nummer innebar tydligen en begä- ran om ett omtagande af stycket — något som dock ej egde rum.
En fullkomlig nyhet på programmet och tillika en synnerligen intressant sådan var hr Tor Aulins konsert (a-moll) för viofin och orkester, där violinstämman rent af på ett mästerligt sätt utfördes af den unge tonsättaren själf.
H r A. har genom detta verk dokumenterat sig ej blott som en framstående virtuos, utan " ock som en mycket lof- vande tonsättare.
Om ock den nu utförda violin- konserten företer en och annan reminiscens, så liar den dock på samma gång att uppvisa så mycket i
själfständigt beträffande såväl uppfinning och motiv som behandling och utförande, att man har rätt att i hr Aulin se en skapande talang af betydenhet för framtiden.
Den unge konstnären helsades efter det briljanta och eldiga utförandet af konsertens sista sats — allegrot — med de lifligaste applåder och flere in- ropningar.
Måndagens föreställning inleddes med ett kortare konsertprogram, hvarvid man hade nöjet återhöra fröken Frida Sehytle, den danska violinälfvan.
Detta visade sig verkligen vare en bekantskap synnerligen värd att förnya.
Fröken S. har nu afslutat sina studier vid Paris ' konversatorium, hvars högsta pris hon eröfrat.
Hon har ock sedan sitt sista uppträ- dande härstädes nått en betydligt större säkerhet, på samma gång som hennes spel blifvit mjukare samt mera nyanseradt och karaktäristiskt.
Hennes utfö- rande af Max Bruchs violinkonsert (g-moll) var allt- igenom godt, om man ock möjligen skulle önskat, att tonen stundom varit något bredare.
Högre sätta vi hennes utförande af Sarasates Ziguenarvisor, hvil- ka erhöllo ett alltigenom briljant utförande.
Den sista måste ock efter upprepade energiska applåder från den entusiasmerade publiken omtagas.
I tisdags gafs för fullsatt salong och under lifligt bifall Shakespeares dramatiska dikt » En midsom- marnattsdröm » med musik af Mendelsson-Bartholdy.
Vi hinna i detta nummer endast meddela rollbesätt- ningen, som var följande: Puck fru Ellen Hartman, Theseus hr Sellergren, Hippolyta fröken Almati, Egeus hr Strömberg, Her- mia fru Lotten Dorsch, Lysander hr Johanson, De- metrius hr Törnquist, Helena fru Heintz, Oberon hr Strandberg, Titania fröken Brandt, Kvitten hr Rundberg, Spole hr Olsson, Fog hr Edberg, Flöjt hr Henrikson, Snut hr Dorff, Magerman hr Brö- derman.
Uti den af Sigurd Lund komponerade bal- letten dansa fröknarna Kuhn och Hjorth samt bal- lettkåren.
K.
Dramatiska teatern har med upptagandet af Vic- tor Hugos storslagna skådespel » Buy Bias » tagit ett steg, som länder dess direktion till största berömmel- se.
Ej som skulle utförandet vara alldeles utan vank och brist, hvilket ju vore obilligt begärdt vid en scen, där det stora skådespelet så länge legat nere.
Men det visar god vilja att återupptaga en konst- art, som borde vara bofast vid landets första dra- matiska scen.
Och att döma af de fullsatta hus, som hvarje afton med synbart intresse följt dramats fem akter, tyckes teaterdirektionen dess bättre kunna räkna på stöd hos publiken vid återuppodlandet af det stora skådespelet.
Strängt taget torde väl » Buy Bias » egentligen ej kunna räknas hit.
De trenne sista akterna äro dertill alltför uppstyltade och ona- turliga, de uppträdande personerna äro mera mario- netter än menniskor.
Visst är emellertid, att talrika bättre representanter för det stora skådespelet varit införlifvade med vår främsta talscens spellista.
Hvad nu utförandet af » Buy Bias » beträffar, är det på det hela taget öfverraskande godt.
Den kvin- liga hufvudrollen, drottning Maria, utföres af fröken Anna Zetterberg, hvilken som bekant nyligen hem- kommit efter en längre studietid i utlandet.
Hennes spel har att uppvisa många fint utförda detaljer och måste i sin helhet betraktas som en prestation af framstående värde, präglad af sann känsla och poesi.
Vi erinra särskildt om brefscenen inför madonnabil- den i andra akten samt mötet med Buy Bias i tredje aktens rådssal.
Bland de manliga rollinnehafvarne är det endast hrr Hillberg och Personne, som hålla måttet.
H r Hillbergs lugna och säkra framställning af den hämdlystne och hänsynslöse don Salluste är af yp- perlig verkan.
Ej mindre karaktäriskt och förträff- ligt är hr Personnes utförande af don Cesars roll.
Den lustige, godmodige och oförbätterlige äfventyra- ren hade näppeligen kunnat få en bättre represen- tant.
— Titelrollen, Buy Bias, innehafves af hr Pal- me.
Hans framställning af denne uppkomling med det varma och älskande hjärtat är, såsom ofta är fallet med hr Palmes prestationer, mycket ojämn.
Väl sagda och lyckligt gjorda scener omvexla med tafatta gester och deklamatoriska anföranden.
I sin helhet är prestationen dock ganska sevärd.
— Bland birollerna torde böra framhållas hr Envall som don Guritan och hr Hedlund i en betjäntroll.
Iscensätt- ningen, gjord af hr Hillberg, är i alla afseenden högst förträfflig.
Skådespelet går som helhet betrak- tadt berömvärdt och torde få anses som en god bör- jan.
Ingen borde försumma att taga det i betrak- tande.
Svenska teatern har ånyo med sitt senaste program bevisat, att dess resurser med den nu befintliga skå- despelarpersonalen och regien ingalunda äro begrän- sade till blott farsen, utslyrselpjäserna och det bor- gerliga skådespelet, utan ganska lyckligt förslå äfven inför den moderna tragedien.
Paul Lindaus vSkug- gom kunna visserligen icke räknas bland de ypper- ligare alstren inom denna sistnämnda kategori, därtill vidlådes det i allt för hög grad af äkta tysk senti- mentalitet och reminiscenser från en med allt skäl nu- mera omodern, uppstyltad och trögrodd romantik, men det gifver dock hufvudrollernas innehafvare till- fälle att inom en bred ram utveckla en individuel konst.
Fru Hvasser-Engelbreeht hade ock som Edith Miihlberg begagnat detta tillfälle att gifva ett vackert prof af intensiv karaktäristik.
Och det kan uteslu- ande skrifvas på författarens skuld, om hennes fram- ställning, som i öfrigt allt igenom verkade kraftfull och personlig, i fjärde akten slog öfver gränsen till det nypertragiska.
Det var redan ett mästerstycke, att hon här räddade rollen från det oafsiktligt ko- miska.
Hon sekunderades väl af sin man, hr Engel- breeht, i baron von Bruchens gestalt.
H r E. synes vara på god väg att komma ifrån den benägenhet till deklamation, som emellanåt stört hans spel, och hvil- ken ej minst vid detta tillfälle kunde ha erbjudit fre- stelser.
Fru Gardt samt herr Zachrison och JRanfi gjorde hvar för sig goda bifigurer.
Särskildt måste hr Zachrisons sortie i andra akten betecknas som ypperlig.
Troligt är nog likväl, att » Skuggor » komma att glida ganska snabbt öfver Svenska teaterns reperto- arlista.
Den är för larmoyante för en publik, som, när den icke får skratta hysteriskt, åtminstone vill uppskakas mera till nerverna än till hjärtat.
Naivi- teten är borta, och vi ha vant oss att gråta med torra ögon.
Filharmoniska symfoniorkesterns konsert är uppskju- ten till om måndag.
Programmet är synnerligen godt.
Bland biträdande må nämnas fröken Selma Ek och hr Filip Försten, hvilken senare nyss hem- kommit från utlandet.
B e r ä t t e l s e för I d u n af Mathilda Lönnberg.
Belönad med hedersamt omnämnande vid Iduns stora pristäfling.
(Forts.) •ans plan var nu att söka fördröja saken till något längre fram på hösten, men då kunde mfim det icke undgås.
Man måste gifva upp sta- ten, och barnen fingo lof att göra sig urarfva.
Gunnar egde några tusen, som han fått i fadder- gåfva af sin farbror.
Det vore nog för att be- trygga hans studier, och sedan kunde han j u sörja för sig själf.
A t Julia hade han fått löfte om plats i banken, och de andra barnen — ja, de voro j u inte vuxna.
» Jag är ungkarl, » slöt han, » och kan väl hjälpa min syster något och hennes barn, men här måste göras inskränknin- gar — stora inskränkningar. » Inskränkningar gjordes också, visserligen icke stora, men ändå stora nog för att väcka uppmärk- samhet.
Fru Emilia tycktes icke märka dem.
Hon lät under hela denna tid icke en klagan und- slippa sig öfver den förändrade ekonomiska ställ- ningen, Hon sörjde bittert sin man, men Gunnar tänkte emellanåt, att hon ej rätt förstod, hvad det gällde.
Sista aftonen han vistades i hemmet, bragte kan försiktigt talet å bane, att briggen Dorothea nu vore hemkommen och snart skulle säljas.
» Det är det första, som säljes, » tillade han med en suck.
» Ja, jag vet, » svarade medern lugnt.
» Sedan skall sågverket och skogen och virket — alltsam- mans säljas, och därefter — ja, då kommer tu- ren till gårdarne i staden, först den vid hamnen och så den här.
Vi skola dock bo här kvar öf- ver vintern. » » Och det smärtar dig icke? » frågade han ömt.
» Smärtar mig?
Nej.
Jag har lidit den största förlusten, jag kan lida.
Hvad betyder nu allt det andra? » Morgonen därpå måste Gunnar resa.
Med hvil- ken saknad sade han ej farväl till sitt barndoms- hem, som han nu för sista gången såg i samma skick, som det varit sedan hans barndom.
Då han återkom, skulle främmande personer vara egare därtill, andra barn skulle kanske springa lekande omkring i trädgården, där han fordom b lekt, och en annan husmor herska i den ljusa- luftiga salongen och de små intagande kabinet ten.
Huru rörd var han icke, då han sade far- väl åt sina unga syskon och kysste sin mors hvita händer — • dessa små hjälplösa händer, för hvilka hans hjärta ömmade så mycket.
Följande vår fann Gunnar vid sin återkomst sin mor och sina syskon installerade i frontespis- våningen i kapten Lohmans gård.
Det var tre rum och kök, visserligen icke särdeles rymligt för en familj på sju personer.
En enda tjänarinna besörjde uppassningen.
Gunnar inbjöds att bo nere hos kaptenens.
Denne var hemma, han hade ej velat följa med Dorothea, då hon öfvergick till annan egare.
Han gick nu och väntade på, att ett nytt, stort fartyg, som höll på att tacklas, skulle blifva fullriggadt, för att sedan med det ge sig af på långtur igen.
Gunnars broder — kvartanen — ville gärna följa med honom, och Gunnar understödde hans ön- skan, enär han var säker om, att gossen skulle finna en faderlig befälhafvare i kapten Lohman.
Det vore j u för öfrigt önskvärdt, att barnen kom- me ut så fort som möjligt.
Gunnars näst äldsta syster Berta hade växt mycket under vintern och skulle snart » gå och läsa ».
Efter konfirmationen skulle hon sedan komma till sin faster i Värmland.
» Och då bli vi j u ändå en mindre hemma, » sade Julia, som icke var fallen för, att brodern skulle gå till sjös; » och vi ha jämkat oss fram detta år. » » Men förstår du inte, att det blir allt svårare att jämka sig fram? » invände Gunnar litet otå- ligt.
» Ju större syskonen blifva, dess mera kosta de, och dess mindre blir förrådet af kläder, spa- rade sedan bättre tider. » Morbrodern skulle hemta några af syskonen med sig till sitt landtställe, och han kom en vac- ker dag åkande in till staden, och barnen pac- kades i, så många vagnen rymde.
Det var ett jubel bland de små.
De skulle mjölka kor och rida hästar i vall och dricka getmjölk och ro på elfven.
Berta skulle vara deras » lilla mamma » under tiden, som de voro borta, och så hade de sin mormor där vid Bergvik.
» Jag tycker, att du, Julia, skulle följa med ock- så, » sade majoren.
» Ah nej, barnen reda sig utan mig, » svarade h o n; » och mamma blir så ensam. » » Nej, res du! » sade fru Emilia; » jag behöfver ej något sällskap.
Jag har Gunnar, och så kom- mer fru Lohman och tittar in till mig. » Julia for icke.
Hon visste alltför väl, att hon var nödvändig hemma, ty på henne hvilade tyng- den af hushållet, och hennes mor kunde aldrig vara så ekonomisk, som det behöfdes.
Fru Emilia var sig lik; blid och passiv lät hon allting ske, såsom barnen önskade.
Hennes per- son hade bibehållit hela sitt behag.
Hon såg visserligen en smula äldre ut, det är sannt, men sorgdräkten som hon ännu bar, klädde henne ut- märkt.
En enda gång hade hon bestämdt mot- satt sig Julias vilja, och det var, när denna före- slog, att modern skulle kläda sin sommarhatt utan lång krusflorsslöja och afstå från krusflor på kläd- nngen.
» När det är den enda lyx, jag tillåter mig, » sade hon i klagande ton, » den att sörja min man, så unna mig åtminstone den. » Barnen däremot lade bort sorgen på våren.
Julia såg öfver syskonens kläder, ändrade och släppte ned dem.
Fru Emilia hjälpte henne.
Hon visade mycken smak och förmåga att uttänka, huru det borde vara, men ringa ihärdighet i att sätta det i verket.
De hvita små händerna ord- nade garneringar ganska nätt, men hade svårt att sy en hård söm.
Fru Lohman lärde henne att sticka strumpor, och hon var mycket belåten med denna sysselsättning.
Det vore henne ett nöje alt vara nyttig, försäkrade hon, äfven när strump- stickan lemnade en blodblåsa på det fina fingret, mot hvilket den stöddes.
För Gunnar var det en riktig pröfning att se henne arbeta.
Han begagnade hvarje tillfälle att förmå henne till att gå ut och promenera eller sitta sysslolös i trädgården.
Han led af att se de fina fingrarne sy eller sticka, och han försäk- rade sin mor upprepade gånger, att hennes ögon försvagades däraf, hvilka hon dock alltid borde skona.
Modern förklarade då alltid med ett matt leende, att hennes ögon voro starka.
(Forts.) o
