# ID: svediakorp-per828
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1891
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,447
# sentences: 602
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, OtrnmdU Boktr.-Aktieb.
N:r 39 (197) Fredagen den 25 september 1891.
Byrå: Prenumerationspris pr år: Redaktör och utgifvare: Klara v. K y r k o g a t a 7, 2 tr. Idun med Modetidning och ko- FRITHIOF H E L L B E R G.
(Aftonbladets nya hus.)
lorerade planscher kr.
8: — Idun m.
Modet, utan kol.
pl.
» 6: 50 Prenumer.
sker i landsorten å post- Träffas å byrån kl. 10 — 11.
Idun ensam - » i: — anstalt, i Stockholm hos redaktion.
Allm.
Telef.
61 4 7.
Lotten I et var en sn ötung j a- nuarikväll år 1885.
Vid teatertid råd- de en ifrig trängsel på den upplysta trottoaren utanför Dramatiska tea- terns portar.
Strömmen växte med hvarje minut, som tillryggalades af den svarta visaren på » Ja- kobs » lysande fullmåns- ur; det ena ekipaget ef- ter det andra i oafbru- ten kö aflemnade sin ele- ganta last af damer i teaterkappor och herrar, under hvilkas paletots man skymtade fraekslag och glänsande hvita skjort- bröst.
I vestibulens hörn samlade sig grupper af lifligt debatterande, me- dan framför den obevek- ligt slutna biljettluckan larmade en hop senkom- mande, som förargade fingo vända åter med oförrättadt ärende.
Ut- såldt hus — icke en lapp att få I Det var något mer än vanlig premiérestämning som låg i luften, det för- nams granneligen.
Icke ens det celebra författa- renamnet på affischen var ensamt nog att förklara denna nervösa spänning.
» Hela Stockholm » hade i kväll mött för att få lösningen på en fråga, som sedan månader sys- selsatt det allmänna in- TTt ffifningstid: hvarje h e l g f r i fredag.
LSsnummerpris: 15 öre.
(vid kompletteringar).
4:de årg.
Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » och » Lediga platser » 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Utländska annonser 70 öre pr nonp.-rad.
SeelSg.
tresset, utgjort samtals- ämnet, när helst man möttes, på gatan, på kaféerna, på de stora nyårsbalerna.
.
.
Det var » Vildandens » första kväll.
Det var ett stort och betydelse- fullt slag han gick att våga, teaterns unge regis- sör, August Lindberg; trotsande de gamla redan ryktbara skådespelarkraf- ter, som slitits om huf- vudrollerna i den store diktarens nya drama, trotsande pressen, som snart sagdt enhälligt tagit deras parti, trotsande den allmänna opinionen, som envist höll vid de en- gång erkända afgudarne och redan på förhand reste sig mot detta » ny- hetsmaken » och denna » vanvettiga experiment- lusta », hade han delat ut rollerna efter sitt eget hufvud.
Det var sär- skildt en, man hade för- nummit skulle spelas af ett barn, en okänd liten elev på 17 vårar, direkt tagen ur skolan och nu sänd fram i ett af de allra viktigaste, ja rent af det mest maktpålig- gande af styckets par- tier, Hedvig Ekdals.
Lotten Seelig, förtäljde man, var namnet på det stackars offret för detta förbluffande experiment.
Sök ett lefnadstillstånd nå, lagom afundsvärdigt, Stort palats får halfbygdt stå, måttligt Inis blir färdigt.
Den, som åtrår, klokt förnöjd, jämt hvad han behöfver, Vinner det och till sin fröjd, mer ' ndels litet öfver.
J^EOPOLD.
En olycksbådande stämning hvilade öfver den gaskvafva salongen, när under dödstyst- nad ridån gick upp.
.
.
Behöfva vi ur minnet återupprepa, hvad som denna afton försiggick på ömse sidor Dramatiska teaterns ramp.
De, som voro närvarande, glömma det sent.
Den kyliga stämningen började snart lösa sig, man värm- des mot sin vilja, man rycktes med.
Denna barnsliga Hedvig, den obskura lilla eleveD, tog snart alla de trådar i sin band, som leda från hjärta till bjärta.
När ridån föll efter den första akten, fanns icke längre en lik- giltig i salongen; när efter den femte aktens slut den bedöfvande bifallsstormen hotade att spränga teaterns murar, när åter och åter den unga flickan, sviktande af denna säll- synta aftons spänning, måste träda fram in- för publikens hyllning, var Lotten Seelig ett berömdt namn.
Segern var vunnen och belackarne bragta till tystnad efter hela ledet.
Pressen öppna- de den nya dagen med att enstämmigt för- kunna » Hedvigs » lof.
» För oss, » skref en af våra största dagliga tidningar, som inga- lunda tillhört de på förhand minst skeptiske, » för oss blir den vackraste lagern, den största triumfen, som August Lindberg skördar i Ibsens » Vildanden », den stora andel han eger däri, att Hedvig Ekdal på vår scen fram- trädt i en så ren, så skär, så hardt när full- ändad gestalt. » * * * Ännu en teaterafton, denna gåDg en, som ligger oss i tiden helt nära.
.
.
Samma teatersalong, fylld af en lysande premiérepublik.
Redan i kapprummens träng- sel ser man på sina håll jättestora buketter skymta, prunkande af höstflorans bjärta färg- prakt.
Det är icke svårt att gissa, hvarthän de äro ämnade.
T y kring detta senaste fre- dagsprogram knöt sig helt visst hos alla som det hufvudsakligaste och främsta intresset att få helsa välkommen åter till landets för- nämsta scen den unga skådespelerska, som då gjorde sitt återinträde efter en fyraårig frånvaro.
Det var ännu en gång Lotten See- ligs kväll.
Programmet var nytt.
Emma Gada nätta lilla enaktslustspel väcker blott ett deladt in- tresse.
Allas tankar sträckte säg till program- mets senare och väsentligare del, italienaren Giacosas drama » Stulen lycka ».
Det var här Lotten Seelig bar upp styckets kvinliga hufvudroll.
Och huru?
Guiseppe Giacosas arbete vi- sade sig ega både djup och gripande kraft.
Den uppgift, det förelade den unga skåde- spelerskan i Emmas roll, var i sin rikedom en värdig probersten på det äkta konstnärs - skåpet.
Den scen, där Lotten Seeligs » Hed- vig » engång ingaf så rika förhoppningar om en mindre vanlig dramatisk begåfning, fick i dag bevittna dessas infriande af en utvecklad och mognad konst, så mycket sällsyntare vid så unga år och egnad att med ens fastslå Lotten Seeligs plats i främsta ledet bland vårt lands sceniska artister.
Helt och hållet går hon upp i den karak- tär, hon har att teckna.
Med dessa små medel, utan allt koketteri, utan spår af effekt- sökeri, som känneteckna den äkta kcnsten, uppnådde hon en verkan, i hvarje moment sannare och djupare, än hvad som kan vin- nas af den mest rutinerade patetiska bravour, just därför att i hvarje ögonblick röstens, ut- tryckets och spelets skiftningar fullkomligt harmonierade med rollens innebörd.
Det var en fullödig framställning utan öfverdrifter, men just därför också utan luckor.
Det var lefvande lif.
A k t för akt steg rörelsen i salongen.
Upp- repade gånger höjde och sänkte sig ridån ef- ter hvarje aktslut.
Blommorna kommo!
Det var en hjärtlighet i denna aftons hyllande välkomsthelsning, som dock betydde ännu mer än all höstflorans prakt, som med en ange- näm känsla af innerligt förstånd förenade till ett hjärta hela den feststämda publiken.
Och när sent om sider, nästan motvilligt, parket- ten utrymdes, medan den sista applåden ännu ekade under gallerierna, lyste kvinnoögon af klara tårar, och mun i mun bekräftade som med en stämma, huru välkommen Lotten Seelig just nu är oss som en af de första på vår törsta scen.
* * * Men mellan dessa två teaterkvällar, mel- lan Hedvig Ekdal och Emma Scarli, ligga år af ett konstnärligt kämpande, af ett ener- giskt, samvetsgrannt arbete, som icke alltid möttes af hyllande blommor, men väl ofta ock fick känna, huru törnena stinga.
Målet släpptes dock aldrig ur sikte, därför måste det till sist nås.
Det var en tid, när man började tvifla om Lotten Seelig.
Den första- framgången hade varit för plötslig, för bedöfvande, och bak- slaget måste komma.
Man hviskade om stagnation, om öfverskattning.
Man hade in- billat sig, att barnet » Hedvig » vore en mog- nad konstnärinna.
Efter » Vildanden » blef det just icke myc- ket banadt på hennes väg.
Unga fötter, som icke stödjas, kunna nog ock stappla.
» En liten förmyndare », Yngva i » Ensam », Karin i » Nya stystemet » — man hade väntat för mycket, ty man trodde sig ha rätt att genast vänta allt.
Och så, på våren 1887, lemnade hon den Dramatiska teatern.
N u började de egentliga studieåren.
Aren 8 7 — 8 9 finna vi den unga konstnärinnan vid Svenska teatern i Helsingfors.
Där tilläts hon minsann ej att ligga på latsidan; och hvad önskade hon väl högre än att få sträfva med!
Gertrud i » Strandbybor », Louise i » Gringoire », Gerda i » Sveas fana », Sigrid i » Kungsämnena », en fast ouppräknelig serie därtill af franska komedier och tyska farser — se där en liten profkollektion ur hennes finska teatergalleri.
Men tid emellan trängde ryktet hitöfver till fädernesstaden, att Lotten Seelig icke stod stilla.
V i fingo tillfälle att bekräfta hennes framsteg, när hon från hösten 89 till som- maren 90 af sin gamle lärare August Lind- berg återbördades till fosterlandet vid dennes landsortssällskap.
Under den förra vinter- säsongen helsade hufvudstaden henne åter vid Svenska teatern.
I färskt minne lefva ännu de segrar, hon där firade.
V i kunna ej här bli för långa; vi skola blott nämna tvänne namn: Iza i » Bildhuggaren Olemenceau », fru Elvsted i » Hedda Gabler ».
Tvänne roller — tvänne pärlor.
.
.
* * * Ett par dagar efter den senaste premieren gjorde vi Lotten Seelig en visit i hennes hem.
Hon tog emot oss med det naturliga och vän- liga behag, som är henne eget.
» V i bo litet provisoriskt, mamma och jag, ännu, » ursäk- tade hon sig, i det hon bjöd oss att taga plats; » vi ha ännu ej fått flytta in i vår vå- ning; jag är så nyligen återkommen till sta- den. » T y våren och sommaren har fröken Seelig användt till en utländsk studieresa.
Redan i mars styrdes kosan till Paris, där hon fli- tigt begagnat alla tillfällen att se, hvad den stora teaterstaden har att bjuda.
Närmare ett femtiotal teaterkvällar på tre månader och så lektioner för Coquelin, den store Coquelin, där bredvid — det är väl använd tid!
Så en titt till det dimmiga London — » hu, där trifdes jag icke alls » — och nu på nytt hemma och midt upp i arbetet.
» För Coquelin fick jag spela upp stycken ur min Iza. » » Och mästaren — hvad sade han? » » Alldeles för mycket beröm, tyckte j a g!
Men så äro de alltid, de artige fransmännen.
Jag tar icke allt för mycket åt mig, » skrat- tade hon.
Helt naturligt kommo vi ait tala om » Vild- anden » och den stora januarikvällen år 1885.
» Åh, en sådan högtidsdag glömmer man aldrig, » utbrast hon.
» Men den gången — ni var ju nästan blott ett barn — ni måtte väl dock ha gått i en förfärlig ängslan, innan allt var väl öfver.
.
.
?
» » Vid de åren vet man ej, hvad rädsla är.
Det var icke farligt.
Men nu, med hvarje år, med hvarje föreställning nästan ökas min oro.
Rampfebern kommer med åren, jag känner nu, hvad det gäller. » Ett rollhäfte låg på bordet, nyss utskrif- vet.
H o n räckte mig det.
Det var » Mu- sotte », titelrollen i de Maupassants » Musotte », Dramatiska teaterns nästa stora trumf, som just i dagarne kollationerats!
» Ni kan inte tänka er, hur utom mig glad jag blef, då jag i går kom upp i min kläd- loge och fann denna på bordet. » Hennes ögon lyste af entusiasm.
» Jag hade aldrig vågat hoppas på den.
Jag måste genast rusa opp och tacka den snälle Predrikson!
Ni må tro, att det är en något till förtjusande roll!
Jag såg den i Paris, många gånger. » » Jag gratulerar.
Detta blir således det nästa? » » Ja, det nästa ... » Hon blickade tankfull framför sig.
— — » Och ert porträtt, » vi hade just rest oss för att taga afsked, » vi ha sökt att leta ut det bästa möjliga nu naturligtvis, när det gäller att presentera er for Iduns tiotusentals läsarinnor.
Er fotograf sade, att ni själf höll mest på detta. »
» Ja, ja, det är ur Clemenceau, det går aD.
Men jag kan aldrig bli lyckad på kort. » (Aj, aj, den vanliga Evas klagan!
Damerna förneka sig aldrig I) » Säg dem, att jag har icke lugg i hvardagslag, fast jag hade det där i rollen. » V i sågo upp i det ungdomliga, intelligenta ansiktet framför oss.
Nej, hon har icke lugg, Lotten Seelig.
Håret ligger tillbakastruket från den hvita, höga, ovanligt vackra pannan.
D e klara, grå uttrycksfulla ögonen därunder lysa af lifsmod och intelligens.
Det är en glädje att se in i ett par sådana ögon.
Så frimo- digt kan man blicka emot sin framtid, när den breder sig som för henne i lockande ljus.
Alla önska vi henne lång framgång.
Hon har själf visat oss, att hon fattat, det den endast varaktigt följer ett träget och troget arbete.
Johan Nord / ing.
Några tankar från sommarnöjet.
Tataren är ett museum af de mest full- J I ändade konstskatter, och intet af män- y niskohand frambragt förmår mäta sig med dem.
Den finaste synål ter sig, som man vet, sedd genom mikroskop, som en skrof- lig gärdsgårdsstör; men i naturen är hvart grässtrå, hvart fjun.
ett verk, i hvilket, vid allt starkare förstoring, ständigt öppna sig nya, ändlösa perspektiv af fulländad konst.
Men det har blifvit sagdt: » Med öronen sko- len I höra och icke förstå, och seende sko- len I se och icke förnimma », och dessa ord finna sin tillämpning äfven i fråga om akt- gifning på naturen.
Detta är en iakttagelse, som man har haft rikt tillfälle att göra under vistelsen på ett sommarnöje.
Man går i allmänhet förbi, som något trå- kigt och trivialt, hvad som i själfva verket är helt fullt af intresse och konkret lif.
Na- turen vet icke om någon étalage, jämförlig med den t. ex. i juvelerarbutiken, och där- för uppmärksammas ej hennes smycken.
Det kostar litet ansträngning att blifva bekant med henne, och därför vänder mången henne likgiltigt ryggen.
Man tager henne vanligen i klump, så till sågandes, och talar om ett träd, en blomma, en fågel, utan att vidare fråga efter, hvad det är för ett träd, för en blomma eller fågel.
Denna slöhet och okunnighet i natursaker skola vi vakna upp ur och sträfva att rycka oss ifrån, och framför allt böra vi söka uppfostra barnen att icke blifva sådana sömn- gångare som vi själfva, utan väcka dem till kärlek för naturens skönheter, till aktgifvan- vande på hennes underfulla företeelser.
Däri- genom bereda vi dem en rik källa till glädje och njutning.
Tusen föremål af intresse skola då framställa sig för dem, och den tomhet tråkighet och enformighet, som uppstå på landet, då man ej har annat att göra än att » gå och se på ångbåten » — sommarens bästa förströelse för stora och små —, som man kan bättre utantill än mången lexa, skola därigenom förekommas.
Naturligtvis är här ej tal om något egent- ligt vetenskapligt studium, utan endast om den praktiska naturvetenskap, som hvar och en på egen hand kan inhemta, sådan t. ex. som en skogvaktare eller en fiskare förvärf- var under sitt lif i skog och på sjön, och om den vakenhet, som dessa ofta besitta.
Och för öfrigt kan det hända, att det blir vetenskap af denna anspråkslösa början.
- &gt;Hvad var Linné, då han i Vexiö gick, och hans linnéa odöpt stod i skogen? » Lätom icke skrämma oss af det där ordet vetenslcap!
» Det behöfves icke vetenskap här- vidlag, bara det blir enkelt och klart, » hörde vi någon säga till en af våra veten- skapsmän.
» Enkelt och klart, ja, då blir det vetenskap, » svarade professorn.
Litet hvar skulle låta sig angeläget vara att lära sig skilja de särskilda trädslagen, de mest förekommande blommorna och, då man på landet har tillfälle att mer eller mindre se djuren på nära håll, göra sig bekant med deras olika lefnadssätt och utmärkande egen- kaper.
Och hvilket nöje att lyssna till fåg- larnes olika tongångar och iakttaga deras olika flykt 1 Det är icke heller någon svå- righet att lära sig namnen på de ätliga svam parne, de vanligaste insekterna och fiskarne.
Vistelsen på landet om sommaren bör, utom helsa, äfven gifva en behållning af ofvan an- tydt vetande åt både äldre och yngre.
Det vittnar ej fördelaktigt för den gosses vaken- het, som tillbragt sina somrar på landet, om han t. ex. förblandar ängsknarrens och nöt- skrikans läten eller kråkan och tornfalken i flykten, om han tager en ask för en alm eller en mört för en aborre.
Huru har han an- vändt sommarmånaderna?
Han är i sanning icke förmer än den stockholmsjungfru, som, när hon fick se ett fält med rågbrodd, ut- brast: » Kors så mycket gräslök! », eller en annan, som icke kände flere väderstreck än norr, söder och Kungsholmen.
; Barnet är af sig själft ofta vetgirigt och intresseradt för naturföremålen; det står na- turen närmare än vi och lefver nästan på kamratlik fot med får och kalf var, höns och ankor.
Det gör sina iakttagelser och frågor, men afvisas allt för ofta med ett: det vet jag icke, eller ett: tyst nu och fråga icke så mycket!
Därigenom förslöas det och blifver i sin tar likt de äldre: det hvarken ser eller bryr sig om att taga reda på det, som möter på dess väg.
En viss sanning ligger nog i ordspråket, att en dåre kan fråga mer, än tio visa kunna besvara, men månne ej å andra sidan modern skulle kunna, så framt hon ville göra sig besvär, svara på rätt många af barnets frågor och bibringa det en hel del vetande?
Vetgirighet och olidlig frågvishet äro dock helt skilda saker!
Augustinus, kyrkofadern, omtalar, att då han som barn gjorde sina frågor, tystades han merendels med att det han sade var nuga (strunt), men sedan han själf blef äl- dre, kom han underfund med, att hvad de äldre talat om, snarare kunde betecknas som strunt, och att hans frågor icke rört » nugse ».
Barnens kvinliga anförvanter syssla så myc- ket med nya moder och tala o m nöjen och den senaste novellsamlingen, förgätanaturen omkring sig och önska vara i fred för barnen; fäder och äldre bröder äro upptagna af affärer, tid- ningar och sport och hafva ännu mindre tid att gifva dem svar på deras frågor.
Men så bör det ej vara.
Vakenheten hos barnet måste underhållas, ty den öfvar infly- tande på hela dess kommande lif — det du- ger ej att gå genom lifvet och sofva — och ingen skola är nyttigare för utvecklandet af denna egenskap än naturens, rätt använd.
Må man därför taga med sig på landet en fauna, en flora och en svampkarta, fråga dem och slå upp i dem och, så snart bar- net kan läsa, hänvisa det själft till sådana böcker, som kunna gifva svar på dess spörs- mål.
Särskildt hvad svamparne angår, hafva vi sett goda resultat af ett sådant förfarings- sätt, då en liten flicka rätt snart blef så sä- ker på sin sak, att hon till och med kunde disputera med sin pappa och få rätt.
Och botanikens första grunder äro så enkla, att en moder utan svårighet kan lära sina barn undersöka några stycken växter.
Från nam- nen på blommorna öfvergår man sålunda helt lätt till det systematiserade studiet.
Öfver hufvud taget är det en god sak, om dugliga uppslagsböcker i alla branscher finnas i hemmet för den uppväxande ungdo- men.
Visserligen blifver det vetande, som i dem inhemtas, i viss mån » anekdotiskt », men detta fylles ut med tiden, och i detsam- ma kan längre fram ett metodiskt stadium införa ordning; de kunskaper, man på sådant sätt inhemtar, inregistrera sig efter hand un- der bestämda kategorier.
Det är en stor för- del, att ett material att ordna finnes, och det nu nämnda har man fått så godt som gratis.
Ett vaket intresse för naturen hjälper oss icke endast att fördrifva ledsnadens mara, utan har äfven sin etiska betydelse.
Den, som älskar naturen, skattar ej så mycket åt flärd och småsinne och finner ej stort be- hag i nöjen af tvätydig halt.
D e blomman- de fruktträden, en klar solnedgång, trastens glam och klöfverfältens doft fylla ett sådant sinne med större glädje än kläder, nöjen och kurtis; i en sådan omgifning får också sin- net igen sin jämnvikt, och frätande tankar och bittra känslor blåsa liksoji bort med vin- den.
Har du kännt igen dig själf efter någ- ra dagars vistelse på landet?
Harens språng, ekorrens spänstiga hopp, fiskarnes lek på vattenytan, skogens trolska sus och vågens skvalp skola för en yngling, i barndomen van att gifva akt på sådant, ega en tjusning nog stor att locka honom från kvalmet i en cirkus med dess nervska- kande akrobatprestationer.
Det friska lifvet i skog och mark skall bilda en helsosam motvikt mot de retmedel på hans sinlighet, som de dåliga teatrarne bjuda på.
Må vi ej heller glömma, huru viktigt det är att vårda barnets stämningar!
D e åter- komma under lifvet som lifvande eller ned- stämmande minnen.
Ingenstädes förvärfvas ljusa, glada sådana i så rikligt mått som i en vacker natur, om man eger denna öppna blick för henne, som vi nyss påpekat.
D e bilda ett kapital för lifvet, hvilket man se- dan har att draga vexlar på.
Barndomsin- trycken äro så mäktiga, att de med inga se- nare kunna jämföras; de sitta i som mysk- lukten.
En person yttrade én gång härom: » att jag växte upp i en trädgård, omgifven af sköna träd, har gifvit poesi åt hela mitt lif och kastat sitt aflägsna skimmer öfver mitt arbete och min hvila! » » Ack, barnets himmel hänger full med lyror af det röda gull, och allt, hvad mannen diktar sedan, som hjältar stort, som blommor smått, i skönare gestalter gått förbi hans barndomsöga redan. » I naturens skola har man äfven att lära medkänsla för de svagare.
Lyckligtvis har djurskyddssaken i våra dagar gripit vida om- kring sig.
tidningarna omtala genast, om någon person gjort sig skyldig till grym- het mot djur, och en sådan får icke i tyst- het och onämnd utöfva sitt barbari.
Men denna ädla sträfvan skulle vinna ännu mera framgång, om hvar moder tillhölie sina att vara ömma mot djuren, de stumma, som Afven barn
icke kunna klaga sin nöd och icke värja sig för människan.
Hvarför skola vi tillåta våra barn att utan nytta stå på ångbåtsbryggan med ett metspö och.
draga upp små stackars mörtar?
Hvarför låta dem ändamålslöst fram- kalla ett lidande och beröfva små oskadliga varelser lifvet.
Ett sådant nöje är rått och kan alstra råhet i karaktären.
Icke utan vämjelse kan man se små fina barnhänder träda upp maskar på kroken och sedan helt hjärtlöst lösgöra fisken och låta den sprattla på sanden eller stoppas ned i en pyts att långsamt dö.
Och ändå otäckare är gossars osed att röfva fågelbon!
Barnen borde icke ens få pina eller döda en liten fluga, utan förehållas, att man ej eger rätt att taga ett lif, som man ej kan återgifva, så vida det icke sker för att värja sig för skadedjur eller för nyttans skull.
Låt dem en gång genom ett förstoringsglas få betrakta denna fluga, och de skola häpna öfver, hvilket under af finhet hon är.
Ett annat okynne, som ungdomen gör sig skyldig till, är att trampa ned de vackra gräsmattorna, rycka upp blommor och kasta omkring sig samt, sämre än allt, af bryta och lemlästa unga träd.
Må man göra dem uppmärksamma på, huru illa sådant är, säga dem, att » skära käppar » — som strax kastas bort — är att hugga träd o. s. v. I all- mänhet duga icke våra svenska trädslag till käppar.
D e torka och blifva sköra i rums- värmen.
Dessa tankar, uppkomna under de senaste månaderna på landet, hafva vi velat meddela andra mödrar, då de i all sin anspråkslöshet innebära några antydningar, som kunna gag na.
Slutsumman af det hela kan samman- fattas i orden: väck och vidmakthåll hos barnen kärlek för naturen, ömhet mot djuren!
— 1 - n.
En utredning.
Af Ave.
n:r 36 af IduD förekommer under rubrik: Skola eller hem?
en uppsats, hvilkens innebörd väl är värd en närmare utredning.
I fråga om barnens och ungdomens upp- fostran, undervisning och kristliga upplysning kunna vi lika litet uppställa ett antingen — eller med afseende på hem eller skola, som vi, med hänsyn till hushållsbestyren, kunna före- slå alla husmödrar valet emellan att göra all- ting själfva eller taga så och så många tjänare.
En del familjer kunna undvara tjänarinnan; för många är detta däremot alldeles omöjligt, utan de måste hafva en el !er flere legda per- soner till hjälp, antingen detta anses för en fördel eller » ett nödvändigt ondt ».
Hemmet och skolan stå, som bekant, i all- mänhet ej i något innerligare vänskapsförhål- lende till hvarandra; men spörjer man efter grundorsaken till detta, så får man från båda parterna helt ytliga upplysningar, och då skol- frågor offentligt behandlas, framkomma vanligt- vis blott förslag till små förändringar, hvilka i och för sig kunna vara nyttiga, men dock ej äro egnade att grundligt förebygga de allvar- samma andliga och lekamliga snedvridningar, af hvilka vår uppväxande ungdom hotas.
Det är med ett folks andliga sjukdomar som med dess lekamliga bräckligheter: man kräfver botemedel för dem, men man tål ej, att någon grundligare undersökning rörande orsakerna till det onda företages.
&lt;kl Af läkare och reformatorer fordrar man, att de ej göra allt för besvärande frågor eller be- lysa sjukdomsorsaker, hvilka kunna vara oro- ande för samvetet och anseendet.
Barnskolan i sin helhet är ämnad att vara hemmets trotjänare; hennes rätta uppgift är att utföra den del af det andliga såningsarbe- tet, som hemmet själft icke förmår utföra.
Men det har gått med skolan alldeles på samma sätt som det gått och går med mången tjäna- rinna; hon har tagit tyglame och tillvällat sig en plats, hvilken ej tillkommer henne i folk- lifvet.
Och hur har detta gått till?
Jo, på samma sätt som när en loj, liknöjd eller rent okunnig husmor öfverlemnar alla hushållsbestyr åt legda händer och blott till namnet är husfru och matmor.
Tillbakagåendets lag har gjort sig gällande; den slappa viljan har blifvit förkrympt, den andliga synförmågan allt mer och mer skum, och den moraliska lättjan har angripit hem- men, likt en förödande svamp; hvad som är kvar af känslan för hemmets friborna makt, det yttrar sig nu blott i ett dolskt, ett stän- digt frambrytande missnöje med skolan, hvil- ken regerar med samma olater som en tjäna- rinna, den där blifvit påtrugad den ena syss- lan efter den andra, tills hon råder öfver hela huset.
flertalet bland föräldrar upptager kristendoms- undervisningen som hjärtpunkten i all kunskap?
Det är först när vi kunna besvara dessa två frågor jakande, som tiden är inne att hop- pas på en grundlig reform af barnskolan och befria henne från sin falska ställning.
Hvad här först och främst måste arbetas på, är att få allt flere och flere hem till att inse faran af sin nuvarande vanmakt gent emot en uppväxande själfrådig och otyglad ungdom, af hvilken man fordrar, att den skall hörsam- ma tjänarinnan, sedan den vant sig att sak- löst trotsa föräldramyndigheten.
Här måste göras allt, hvad göras kan med föredöme, med tal och skrift, för att fä hem och skola i den rätta, den naturliga ställnin- gen till hvarandra, så att de förra återtaga hvad dem tillkommer — den uppfostrande de- len af barnavården — och åt skolan blott lem- nas en del af undervisningsarbetet.
Men denna del af arbetet kan dock aldrig tänkas som lösryckt från den kristna grunden och lifsåskådningen, om ej den sista villan skall bli värre än den första, ty det bör vara klart för hvar och en, som vill tänka sig in i saken, att det är lärarens ståndpunkt, som för- länar form och färg åt de taflor, han vill framställa för sina lärjungar.
Står undervisaren på hedningens ståndpunkt, Hvem bär skulden och det dryga ansvaret så blir det läroämne, han behandlar, färgadt af hedendomens tankar, antingen han vill det för en dylik förvexling?
Naturligtvis hemmen, hvilka år efter år la- eller icke.
Hvar och en människa, som af verklig krist- stat det ena arbetet efter det andra på sin medhjälparinna, barnskolan, och det är i hem- lig välmening yrkar på, att kristendomsunder- mens lojhet, liknöjdhet och blindhet, som vi visningen må borttagas från skolan, bör inse måste söka grundorsaken till vårt moraliska detta och akta sig för att göra gemensam sak krankhetstillstånd.
med dem, som » vilja utkasta barnet med bad- I frågan om kristendomsundervisningen i vattnet »; utkasta själfva kristendomen ur folk- barnskolan är det alldeles onödigt att inblanda lifvet genom att göra barnskolan till ett byte statskyrkans vara eller icke vara, utan kunna för hedniska tankeströmningar.
vi därvidlag lättare komma till klarhet med Få vi bara en lefvande kristendom i många saken, om vi blott hålla oss till hemmen och hem, så blifva vi snart kvitt den döda lexan se, hvad de under nu rådande förhållanden i skolan, ty hemmen forma skolan, icke tvärt förmå att uträtta för barnens kristliga upp- om.
fostran och undervisning.
Hvems är väl skulden, att barnen äro så Då vårt nuvarande skolväsen organiserades, öfverlastade med skolämnen, att de bli så godt upptogos blott några få läroämnen i skolpla- som främmande för hemlif och ej i nämnvärd nen, och då man ännu satt fast i den före- grad ega förmånen af tuktande och stödjande ställning, att kunskapen om den rena läran föräldravård?
Likt en lättjefull husmoder har det sven- var af långt större vikt än lifvet i Gud, så föll det då af sig själft, att skolan skulle med- ska hemmet nu och dä under den tid, som dela kunskap om kristendomens läror, samtidigt förflutit 3edan barnskolan blifvit så att säga därmed att hemmen uppfostrade barnen i en- lagstadd, fått anfall af en feberaktig verksam- hetslust — på skolans vägnar; barnen måste lighet med kristendomens ande.
Det är nog sannt, att skolan redan då miss- lära att bruka sina händer till annat än odygd, brukade sin förtroendepost genom att bokstaf- skolan skall lära dem slöjd och allehanda ar- ligen slå in stendöda lexor i barnen; men beten, skolan skall lära flickorna att koka mat, detta kunde ju omöjligt fått ske, om det ej tvätta och städa, och den skall skapa kommu- redan varit sed i hemmen att egga barnens nalmän, kemister, geologer och andra lärda af minnesförmåga eller fåfänga och utmärkelselust tolf- ä trettonåriga pojkar.
Hon skall med ett ord göra underverk i ett folklif, som är i medels björkris, rotting eller mutor.
Skolan är alltid och allestädes blott en » rund- sjunkande, emedan hemmen sålt sin förstfödslo- målning » af lifvet och tankegången i tusentals rätt till denna sin tjänarinna samt svikit sin plikt.
hem.
Så slö har föräldrablicken därigenom blifvit, Ju mera man nu känner trycket af den till herrskarinna vordna tjänarinnan, dess lifligare att den tror sig se framsteg, där tillbakagån- visar sig begäret att öfverhopa henne med nya gen är tydlig.
Ty nog är det en tillbaka- sysslor för att få sak med henne och så möj- gång, när barnen, just vid den ålder då de ligen kunna åt hemmen förvärfva skenet af under föräldravårdens tuktan skulle med kropp och själ danas till lifskraftiga personligheter, maktegande gent emot henne.
Hemmen kunna alltid få sak med barnsko- infösas dag efter dag i skolsalar och trälbindas lan, då fråga är om denna senares sätt att vid arbeten, för hvilka deras sinnen, själ och söka gifva barnen en kristlig uppfostran, ty håg äro främmande, och hvilka man dock plug- delta förmår icke skolan.
Men är flertalet af gar i deras minnen.
Man tror sig packa in en andlig matsäck, hem ens villigt att göra detta?
Kunna vi, som tro och veta, att blott det samfunds- och som skall räcka för barnets hela lif, och blun- folklif, som är grundadt på en lefvande kri- dar för det faktum, att barnet kastar bort den stendom, i sig innebär förutsättning till ett allra största delen af denna påtvingade vägkost, framåt- och uppåtskridande, nu räkna på, att så snart skoltiden är förbi.
Så går det med de döda boklexorna, så går det sedan med den s. k. slöjden i barnskolan, och så kommer det att gå med matlagningen ocb de öfriga hushållsbestyren, när de bli kar- rikerade till skolämnen för barn.
Man söker intala sig, att dessa två senare undervisningsämnen, hvilka hemmen kastat från sig in på barnskolan, där nödvändigt måste bli fruktbringande, just emedan barn älska att ar- beta med sina händer; men man vill ej se, att hvarje nytt ämne, som påtvingas skolan, framträder för barnen blott och bart under formen af en ny lexa; ingenting mer.
Det onaturliga i hela skolväsendet, sådant som det, tack vare hemmens lojhet, blifvit, har kommit barnen att sätta en skarp gräns emellan läror och lif, emellan lexornas döda bokstaf och den lefvande verkligheten.
Skolan står i barnets uppfattning bredvid lifvet, som en formlös skugga bredvid en solbelyst verk- lighet.
Häraf följer, att barnet mycket sällan ute i lifvet igenkänner de föremål, om hvilka det läst i lexböckerna, och liksom man nu, då man i skolan spörjer ett barn efter ting, hvilka det måste ha sett ute i lifvet, får det ängsliga svaret, att därom står ingenting i lexan, likaså skola dessa små stackars skolkokerskor komma att stå handfallna, om de i ett hem tillsägas att koka potatis i en annorlunda formad gryta och i ett annat slags spis än de, som funnos i skolan.
Det gör saken blott värre, då flere arbeten läggas på skolan; ungdomen, och därmed äfven folklifvet och framtiden, kan nu endast räddas, genom att hemmen intaga den maktställning och det ansvar, som dem tillkomma.
I hemmen måste barnen lära sig ordning, tukt och goda seder.
I hemmen skall barnets kristliga uppfostran grundläggas, utvecklas och stödjas genom lära och föredöme; i hemmen måste såväl gossar som flickor dagligen inöfvas i arbete och praktiska sysslor; i hemmet skall barnet lära att älska fäderneslandet och moders- målet; med fä ord, i hemmet skall barnet ha sin uppfostran, och skolan skall blott vara en biträdande medhjälparinna vid relativt mindre maktpåliggande saker.
Återbördar blott hemmet från skolan, hvad det med rätt och plikt tillkommer, då bort- faller äfven skolans arbete att » ösa vatten i såll », d. v. s. att ösa ett lika stort kunskaps- mått i alla barnasjälar, ett mått, hvaraf helt få ämnen lämpa sig för sju- till tolfåringar.
När hemmet åter blir den uppfostrande mak- ten i samhället, blir också skolan grundligt re- formerad, ty då kommer vikten af den sed- liga karaktärsbildningen att väga långt mer än innebörden i betyg öfver kunskaper, hvilka i går egdes af barnaminnet, men i dag hafva afdunstat.
Och då äro framtiden och folklifvet räddade, ty de otyglade, laglösa hopar, hvilka nu hota - samhället, skola ej mera rekryteras af en förvildad skolungdom, som uppvuxit under rent onaturliga förhållanden.
Då föräldramyndighet och föräldraplikt satt skolan i dess rätta ställning, dä befriar sig folkkaraktären frän slagget för att framträda i sin forna guldglans och göra det svenska namnet lika aktadt på fredens, idoghetens och laglydnadens fält, som det fordom var, då vårt folk kämpade med svärdet för fosterland, fri- het och folkrätt.
Det är från den svenska kvinnan, som denna väckelse måste utgå; det är husmodern, som måste göra början med att återbörda sin rät- tighet att uppfostra och, så långt hon förmår, undervisa barnen.
Hennes kärlek och hennes gudstro skola lära henne bästa sättet; husfa- | dern skall snart följa hennes exempel och häfda hemmens rätt till barnen samt uppfylla kärlekens plikt att upptukta dem till männi- skor.
Då kommer också skolan att utföra en förnuftig och fruktbärande undervisning, hvil- ken ei anses som afslutad genom någon utexa- minering, utan af vakna människor fortsattes genom iakttagelser och erfarenheter hela lifvet igenom.
Kvartalsprenumeranterna torde ofördröjligen förnya prenumerationen å Idun jämte Iduns Modetidning, på det de ej må riskera att gå miste om ett eller annat af de första numren i kvartalet, hvilJcet lätt kan ske, ifall prenumerationen uppskjutes.
Vidare vilja vi bedja våra ärade läsarinnor hafva godheten att till dem af sina bekanta, som varit bortresta under sommaren och så- lunda ej kunnat prenumerera på julikvartalet, meddela, att detta ännu kan erhållas komplett.
Tredje ringen.
S k i s s af Adolf Heliander.
B et var så tyst, så tyst därinne i den lilla eleganta budoaren.
De ljusa rullgardi- y- nerna voro nedfällda, men kunde likväl ej hindra, att solstrålarne smögo in vid sidorna, lekte sig fram mellan fikus och palmväxter och dansade gladt öfver den i rosa och hvitt hållna brysselmattan.
I två af det lilla rummets hörn voro små djupa soffor placerade, blott afsedda för ett förtroligt samtal mellan tvänne, och mellan dessa befann sig en elegant atenienne af ebenholts, öfverfylld af dessa hundrade små- saker af sévres och kristall, af kinesiska och japanska arbeten, hvilkas nyttiga ändamål man har svårt att gissa, men som taga sig så bra ut, ordnade af en ung kvinnas hvita fingrar.
Ett litet bokskåp midt emot inneslöt ett väl valdt bibliotek, elegant inbundet, och i hörnen stodo på smala, refflade piedestaler byster, öfverskuggade af rika makartsbuketter.
Snedt öfver golfvet stod en låg divan, liksom sofforna och stolarne klädd med rosafärgad kreton, och här.
.
.
Stilla, tyst.
.
.
den unga kvinnan, som hvi- lar där, tyckes slumra ännu.
Hufvudet, omvi- radi af det mörka håret, hvilar lätt på den spetssmyckade kudden, och de smärta formerna, omslutna af en ljusblå morgonrock, sträcka sig slappt pä divanens mjuka resårer.
Det fina ansiktet är blekt, de långa, mörka ögonfran- sarne darra emellanåt, och små sprittningar kring läpparna bebåda ett snart uppvaknande.
Den venstra handen, som hvilar i vecken af kachemiren, synes ännu hvitare af reflexen, och de två släta guldringarne tyckas med sin tyngd vilja glida af det smala ringfingret.
En svag solstråle dansar genom håret, gör en liten sväng nedåt ansiktet; det går en spritt- ning genom slumrerskans hela varelse, och så öppnar hon ögonen.
De ha samma färg som hennes dräkt och blicka hälft förvånade om- kring i det tysta rummet.
Så le ögon och mun på samma gång ett varmt, lyckligt leende, och hon hviskar: » Åh, hvad jag har sofvit godt!
.
.
.
Hvad det var skönt att sofva! » Nu vänder hon hufvudet med en snabb rö- relse mot det lilla bordet invid divanens sida och fattar det där stående blomsterglaset med friska, nyutslagna rosor.
Hon betraktar dem med en djup, forskande blick, liksom ville hon tränga till deras innersta väsen.
.
.
först den gula, citronfärgade, så den purpurglödande med sina nästan svarta bladkanter och så den hvita, med sin skiftning i skärt.
Så för hon dem stilla till sina läppar, kysser hvar och en sär- skildt, ställer glaset tillbaka och låter hufvu- det sjunka ned på kudden: » Hvad lifvet är skönt!
.
.
.
Hvad jag är lycklig! » Så lyssnar hon med återhållen andedräkt ... hon tycker sig höra något ljud från de andra rummen ...
Nej, allt är lika stilla och tyst.
Det var en inbillning.
Hon ligger stilla och leende, hälft dröm- mande, och allt emellanåt lyfter hon upp den hvita, venstra handen och låter ringarne glida rundt.
Ett sådant märkvärdigt år!
Hon kan knap- past fatta, att allt är sannt, och så skrattar hon sakta, lyckligt, nästan barnsligt ... Tystl Hon lyssnar på nytt, mycket allvarsam.
Dock, åter ingenting!
Det är för märkvärdigt, att hon ständigt tycker sig höra något.
.
.
Förlofningsåret?
— Ja, det förstås; nog var det roligt, då också.
Ett nästan ständigt fe- stande, hela vintern den ena balen aflösande den andra, och så sommaren med sin Mar- strandssejour.
.
.
Men icke fick man rå om hvarandra så mycket, det må gudarne veta!
Nog visste de, att de älskade hvarandra, det visste de ju ända från den tiden, då han var volontär och hon pensionsflicka; men ändå — att vara förlofvade och förälskade upp öfver öronen och ständigt omkretsade af främmande, nyfikna människor.
.
.
det är förfärligt.
Värst var det för stackars Karl!
Åh, så han brum- made ibland och gick omkring och såg ut som ett åskmoln.
Åter skrattade hon sakta och muntert vid dessa minnen, tog därpå blommorna och kysste dem häftigt gång på gång.
Sedan hon lyssnat några sekunder, lade sig ett stilla allvar öfver anletet, och hon fortfor i tankarne: Och så blef det höst — hvilken vacker höst.
Allt hade Karl ordnat själf ...
äfven det här lilla paradiset åt henne, dit han icke vågar stiga in utan » beviljad audiens », som den token säger.
Och så bröllopet; det var ståt- ligt, sade man, men hvad brydde sig de unga om det » ståtliga ».
Hon minnes blott, huru de möttes till vigseln, huru hon såg upp till honom.
Hon känner ännu det djupa, ömma allvaret i hans blick.
Hvad de lofvade hvar- andra, där de hårdt tryckte hvarandras hän- der.
.
.
det veta nog de och Gud.
.
.
och hålla det göra de med hans hjälp också.
Hon låg alldeles stilla några ögonblick, med knäppta händer.
Därpå drog ett skälmskt le- ende som en solglimt öfver hennes ansikte.
När de stego i vagnen — den dagen, den stora dagen — ropade en otäck pojke på ga- tan: » Äh, se, hon har ju bara fått en löjt- nant! » Usch, att de skola vara så stygga mot löjtnanter!
Om de visste, huru mycket man fordrar af dem nu för tiden.
.
.
Hvilken tid som nu följde af stilla frid och ro och lycka!
Han och hon.
.
.
ja, det är nog sannt, som Karl plägade säga — makar skola upp- fostra hvarandra till ett harmoniskt helt.
» Lika rätt och lika makt ».
Hur många män tänka så.
.
.
men hennes man hade det till sitt val- språk.
Hvad hon snart funnit, hur litet hon visste.
.
.
men hvad det ock var roligt att
310 vara lians lärjunge!
Dock nu, nu kommer en ny tid.
.
.
Det flög solljus öfver hennes ansikte, ögo- nen glänste, och en skär rodnad spridde sig öfver kinderna.
Hon vände sig litet oroligt och tycktes lyssna.
Hon hörde lätta steg i trappan, en svag klang från ringledningen, och strax därpå öppnades dörren till salen.
» Det är Karl! » Hon strök håret ur pan- nan.
En lätt knackning förnams, och knappt hade hon ropat sitt » stig in », förr än hon var omsluten af hans armar och sakta tryckt till hans bröst.
» Åh, hvad du är skär och vacker, Anny, » ropade han muntert, i det han hjärtligt kysste henne.
» Du har sofvit godt, inte sannt?
Jag sade till, att ingen fick störa dig, förrän du ringde. » » Ja, ja, så godt.
.
.
jag känner mig så stärkt och glad, » hviskade Anny, under det hon lekte med hans mjuka mustasch, » men tyst.
.
.
hörde du intet, Karl,.
.
.
jag tyckte.
.
.
?
» » Åhnej, » log Karl, » han sofver nog som en liten stock.
Jag gläntade på dörren i för- bifarten och nickade åt mammas gamla Marie. » » Nej, jag misstar mig inte, » ropade hon och reste sig upp på divanen, » han är vaken! » » Nå, vänta då, älskling, så skall den lilla skrikhalsen genast få göra sin reverens, » skrat- tade mannen och skyndade ut; och det dröjde ej länge, förrän han kom åter i dansande fart med sin börda, insvept i bländande hvitt.
Det var en vacker grupp, som nu bildades invid divanen.
Den unga modern, som half- liggande med kärlekstindrande blickar betrak- tade sin förstfödde, hvilken hvilade på fadrens arm, där han knäböjde vid Annys sida och vi- rade sin lediga arm om hennes lif.
Och rundt omkring detta milda solljus, denna tystnad och balsamiska blomdoft.
Den lille sprattlade och sträckte de knub- biga händerna framför sig, och de unga ma- karne shnkte sina hufvuden mot hvarandra och möttes i en lång kyss.
» Men, min Gud, » skrattade Anny.
» V i veta iu ej ännu, hvad vi skola kalla honom.
Den lille har ju icke ens ett eget namn. » » Han skall själf meddela dig, hvad han vill heta, » log löjtnanten, i det han tryckte något i gossens lilla knutna hand och på samma gång fattade Annys venstra, hvarefter han lät den lille släppa ett glänsande föremål på ring- fingret.
Anny såg ned på sin hand och gaf till ett gladt utrop.
De två släta ringarne hade fått en kamrat, äfven den slät, men på hvilken en vacker turkos var infattad.
Hon såg länge och med rörelse på den blå stenen och räckte därpå handen med ett gladt leende till maken.
» Tack, Karl!
Just sådan hade jag önskat mig minnesgåfvan. » » Men se nu efter, hvilka namn pysen vill hafva?
» Anny drog ringen af fingret och läste inuti namnen Karl Wilhelm.
» Ja, » sade löjtnanten, » ville du det ej så?
Karl efter far och Vilhelm efter sin morfar.
Så är det ju rätt. » » Ja, » sade Anny allvarsamt, » så är det rätt.?
Länge höll den vackra gruppen samman, men alltemellan höjde Anny handen och betraktade den blåa turkosen i tredje ringen.
Bidrag i alla ämnen mottagas med tacksamhet.
I DU N Om kvinnogymnastiken i Finland.
vem minnes ej den framgång och den sympati, som kom finnländarne till del vid deras gymnastikuppnsning i våras?
De raska och smidiga turnarne kommo många för manlig dådkraft intresserade hjärtan att klappa lifligare, och detta satte tusende händer i fart med att applådera.
Men ännu mer än dessa väckte den kvinliga gymnastikföreningen från Finland ett förtjänt erkännande, ty att män genom uppöfning af sin muskulatur kunna er- nå en hög grad af styrka och spänstighet, det har man både sett och tänkt sig; att kvinnor däremot, och därtill öfverklassens kvin- nor, kunnat uppnå denna ståndpunkt af kraft och uthållighet genom vanliga icke yrkesmässiga kroppsöfningar, det kände man icke allmänt till, och det är ändå just det, som är förtjänt af ett större och mera spridt intresse.
En metod, som kan med uteslutande af hvarje soldatmässig anstrykning och med till- godoseende af helsa, skönhet, glädje, kvinlig- het och frivillighet uppnå en sådan kraft, är värd en närmare uppmärksamhet, än att allt- sammans efter applådåskornas förtonande skulle få bli ett minne blott.
Kvinnans fysiska ut- veckling är af lätt insedda skäl att betrakta såsom en lifssak för nationen och hennes kraft såsom ett kapital värdt att förvalta.
Det system, som användes i Finland, till sina allmänna drag detsamma som brukas i våra öfriga grannländer och Centraleuropa, har i förstnämnda land under ett kvartsekel ut- vecklat sig till ett harmoniskt helt, i det att såväl de manliga som de kvinliga utvecklings- öfningarna gå efter samma principer, ehuru enligt metodens hufvudregel detaljerna äro olika för olika kön, ålder och utbildningsgrad.
Denna gång vilja vi närmare skärskåda den kvinliga gymnastiken.
I Finland, där genom kulturförhållandenas makt allt svenskt i stort och smått, i seder, bruk, samhällsordning, skolförhållanden och lifsåskådning slagit så djupa rötter, där har den svenska gymnastiken icke visat någon lifs- kraft.
Den har dock burits fram af en per- son med namnet Ling, en brorson till den sven- ska gymnastikens oförgätlige grundläggare och därtill en sympatisk person med ett vin- nande väsen och stor hängifvenhet för sin sak.
Särskildt ifrade han för kroppsöfningars infö- rande i flickskolan.
Han var någon tid lä- rare i den förnämsta » fruntimmersskolan » i lan- det, fröknarna Blomqvists privata läroverk.
Någon tid senare införde trenne personer all- deles oberoende af hvarandra den i Tyskland begagnade metoden, nämligen först den store pedagogen Uno Cygnseus, den finska skolans fader, som valde densamma för folkets barn, därmed ådagaläggande sin kärlek till de små, som äfven de, tyckte han, skulle åtnjuta denna glada, vackra konst, omvexlande i lek och all- var.
Att hvarje specialämne inom folksko- lan, där samma lärare och lärarinnor måste undervisa i alla, icke kan bli fullt tillgodosedt faller af sig själft; därför har man äfven nu i städerna börjat yrka på att anställa en särskild lärarinna i gymnastik för nämnda skolor.
Den andra som införde den Spiess ' ska metoden i Finland, var fröken Soldan i sin högre skola för flickor i Wiborg samt slutligen den tredje, fru M.
Asp, som 1S68 börade kurser i Helsingfors, hvarifrån densamma spridt sig till alla landets flickskolor såväl statens som privata, äfvensom till föreningar för unga kvinnor öfver skolåldern.
Fru Asps lära- 1891 rinnekurser ha på senare år varit besökta af ända till några och tjugu deltagarinnos, hvika nu verka dels i skolornas tjänst, dels såsom familjemödrar, spridande intresset för och insikten om turnöfningarnas nytta.
Sin ana- tomiska och fysiologiska kurs ha de gjort vid universitetet.
Senare ha manliga gymnaster arbetat för samma metod på gosskolans område, alla efter en noggrann pröfning af de olika systemens bärvidd inom sina hemland.
Därigenom har en enhetlig utbildning af systemet vunnits, som för framtiden måste garantera landets unga blomstrande turnväsen så inom som utom skolan.
Utom andra barnavänner har Z.
Topelius varit en varm vän af den unga finska gym- nastiken.
Vid dess införande voro hans dött- rars namn de först antecknade på den li- sta för deltagarinnor, som utställdes af fru Asp, och alltsedan har han varit en gynnare af samma system, mest i egenskap af ordfö- rande för skolrådet i statens » fruntimmers- skola ».
Men, frågar man, hvari bestå de principiella olikheterna i de skilda systemen, ty de yttre, uppvisbara, ådagalades vid gymnastikfesten i Stockholm?
Ja, fråga är lätt, men svara med trycksvärta är icke lika lätt.
Gymnastikens språk är lefvande lif, bokstäfver, om man så vill, af rörlig plastik, besjälade af lefnadslust och ungdomsmod, detta språk måste åskådlig- göras i praktiken och meddelas från person till person, icke på papper.
Här om någon- städes tillämpa sig Göthes ord: » grå är ' ajl te- ori ».
Dock må man icke tro att härom icke blifvit teoretiseradt; det finns hela bibliotek af böcker och tidskrifter öfver detta tema, men vi vilja förskona Iduns läsarinnor från denna öfversvämning.
Vare det nog att framhålla följande enkla grundprinciper Det bör och får ej finnas några stadfästadt schema, som läraren har färdigt att taga från hyllan.
Det ställes därför stora kraf på den ledande, som fullt själfständigt skall beherrska sitt ämne med tillhjälp endast af de många reglerna, gifna för olika åldersstadier, kön och utvecklingsgrader.
Öfningsmaterialet är därför oändligt rikhaltigt, såväl inom friöfnin- garna som inom redskapsafdelningen, där for- merna kunna omvexla i det oberäkneliga.
Dessutom finns en stor möjlighet till använd- ning för lärarekrafternas fantasi och själfverk- samhet i de s. k. ordningsöfningarna, upp- marscher i olika tågordningar, ofta regelbundna symmetriska eller geometriska figurer.
Detsamma är äfven fallet med den afdelninj ": af lektioner, som bär namn af lek, och som intar en domi- nerande plats i de lägre klasserna, fullt ut lika allvarlig såsom sundhetsmedel, fastän de små i sitt behof af fröjd och frihet icke ha en aning om lärarens afsikter och beräkningar i detta syfte.
Barnens intresse måste vinnas genom lekfull omvexling, och för alla friska måste kroppsöfningen vara en rekreation, icke » kur ».
Begreppet kur alstrar tvungenhet och enformighet och innebär i sig själft en abnor- mitet.
Det är ju lyckligtvis så, att vetenska- pens fordringar på helsans vård låta sig för- ena med omsorgen om barnens psykiska va- relse, deras sinne för skönhet, glädje, frimo- dighet och naturlighet, och därför ansluter sig den nyare gymnastiken till förädlande och lif- vande konst: musik, formskönhet och liniernas inbördes harmoni.
Den verklige pedagogen, som är den upp- växande ungdomens vän ock förtrogne, gör dessa kroppens och själens rekreationstimmar lika litet till militärisk exercis som till kur, och han låter icke den reflekterande metodi-
kens allvar jaga bort barnafröjd eller ungdoms- lynne hos sina elever, huru mycket han än inom sig tar sin lifsuppgift på allvar.
Denna de tyske lärarnes uppfattning har också i Fin- land gjort sig gällande, såväl i val af öfnin- gar som i deras utförande och enkannerligen i sättet att anföra och leda, hvari man söker likställa ämnet med andra undervisningsämnen.
Isynnerhet inom flickskolan undviker man hvarje skymt af militarism, och häri som i annat ansluter sig skolan till hemmet.
Man kan karaktärisera den finska frisk- gymnastiken med att den närmare ställer sig såsom bundsförvandt till dansen såsom skön konst än till Äskulap eller Mars och därige- nom kommer grekernas uppfattning nära.
Fack, Till harsäsongen.
| ^ - a r e är icke blott en välsmakande kötträtt, utan den spelar äfven en viss roll såsom näringsämne, ty af det för människan be- höfliga ägghvitsämnet innehåller detta ville- bråd 23,5 procent, och vildt anses j u i allmänhet såsom lättsmält o c h blodbildande.
Redan i forn- tiden var man ense o m, att hare var en läcker- het; och Plinius påstod till och med, att man skulle bli vacker genom förtärande af harstek.
Fältharar äro mera välsmakande än s / co^sharar; yjöMharar däremot de tjockaste o c h delikataste.
Honan är finare än hanen (den förra kännes igen på sin långsträcktare kropp; sin ljusare fäll och sin kortare svans).
Hare bör ej ätas förrän några dagar efter den blifvit skjuten, men ej heller hänga, tills den fått s. k. haut goöt.
Vill man nödvändigt använda en nyss skjuten hare, bör man steka den längre än den sedvanliga tiden (som är U timme eller högst en timme) och förut iakttaga följande behandling: Sedan den är flådd och alla sju skinnen aflägsnade, öfverhäller man köttsidan med sprit, konjak eller rom och tänder alkoholen; så snart flamman slock- nat torkar man haren väl, späckar den och be- stryker den med hett smör, hvarefter den lägges åsido ungefär en timme.
Under stekningen på- häller man tjock sur grädde, hvilken i allmänhet bör spädas på vildt- o c h fogeisås och ej tillsättas endast vid afredningen.
Hare står sig vid kall väderlek i flere veckor, då man hänger upp den på ett luftigt ställe.
Förvaring på is duger ej, ty då bortfalla håren så småningom.
Men inträder töväder efter frost, bör den flås och tillagas.
In- bäddar man en frusen hare i korn eller hafre, så tinar den ej upp så lätt.
En flådd hare kan möjligen förvaras ytterligare ett par dagar, o m man häller ättika eller dricka öfver den jämte skarpa kryddor.
Denna s. k. marinering tjänar äfven till att göra köttet mörare samt pikantare.
Om ej haren är allt för mycket sönderskjuten eller oaptitlig, bör beröring med vatten undvikas.
Har- stek förlorar i smak, om man uppvärmer den.
Man må gärna servera köttet kallt, bara såsen är väl uppvärmd.
Vill man företrädesvis värma ste- ken också, så må denna på inga vilkor läggas i såsen, utan i täppt kärl med pågjutning af kok- hett vatten.
Jägare bruka tycka o m en sorts skarpsås till kall harstek (senap, pudersocker, olja, ättika).
Till hare passar bäst surkål (blåkål) o c h äpplemos samt potatis o c h maccaroner och alla slags sallader.
3 Jag spruckna röda händer har, Och ingen salva på dem tar, Hvar skall val någon bot jag finna?
Och därför jag så varmt vill be: Om någon ett recept kan ge, Så skrif till » Bittert pröfvad kvinna *.
Skinnet bör flås försiktigt, så att det förblifver helt, för att af pigan kunna säljas; man börjar vid hufvudet.
Blodet kan delvis användas till s. k. svart ragu, hvartill man tager halsen, bröstflakarna, hjärta, lunga, lefver (Buffon, säger att harblod hjälper mot finnar och fräknar).
Harfett lär vara bra för vis- sa sår.
Tassarne finna mångahanda användning inom hushållet: de äro ypperliga såsom blank- smörjsborstar, att svärta spisen, sopa kaminrör, kolboxar, damma krukväxter etc.
De kunna tvät- tas rena i varmt vatten.
Den lilla mjuka svan- sen är nyttig som svamp för griffeltaflan.
För den som skall köpa hare, gäller den regeln att se efter, o m ögonen äro väl bibehållna; äro de insjunkna, så har djuret blifvit dödadt för flere dagar sedan.
För att bestämma, o m man har en ung eller gammal hare framför sig, har man tre tecken: 1) Äro klorna på bakfötterna hvassa och något spetsiga, så är det en hare för året — äro klorna nötta, är djuret äldre.
2) Hos en ung hare låter nackskinnet ledigt röra sig fram och åter (som på hundvalpar).
3) Äfven med öronen kan man anställa prof: är skinnet så segt att man omöjligt kan rifva örat, har man att göra med en gammal; j u lättare det däremot brister, desto yngre är villebrådet.
Men om haren är i fruset tillstånd, kan detta prof bedraga, då brister äfven ett gammalt öra lättare.
Harar äro ibland hehäftade med ett slags koppor, som man igen- känner därpå, att ullhåren bakom öronen bort- fallit.
Fast ännu allt är godt och väl, Jag fruktar och med största skäl, Min fästman ämnar svartsjuk blifva.
Gif råd, om blott uppå en rad, Ej mera tacksam eller glad Kan någon därför bli än Viva.
Får jag om en beskrifning be På något klart och godt gelé Och någon billig sockerkaka, Och så mot vårtor någon kur, Och emot hår, som faller ur!
Skrif svaret till En lycklig maka.
Mitt barn, som annars är så sött, Har hår, som är så grufligt rödt, Säg, kan man väl bli af med färgen!
Skall lungmos lagas till med smör?
Hvad heter den kompositör, Som skref » Min lilla vrå bland bergen »?
Stenia.
Ja, ännu mer af samma slag Jag kunde gifva er i dag, Om blott jag orkade och ville.
Hvad fröjd att göra få det rön, Att ännu hos värt täcka kön Man träffar på så mycket snille.
Iduns frågor, satta i rim *.
i en klagan hörs bäd ' först och sist, Att i vår tid är faslig brist På hvad man kalla plär förmågor, Men döm ej tiden ohörd blott, Ty jag en annan tanke fått Vid läsning utaf » Iduns » frågor.
Jag egna vill min poesi Till dem, som med så stort geni I » Idun » frågor ständigt gifva.
De roat mig af hjärtans grund Och skänkt mig mången munter stund Och — inspirerat mig att skrifva!
Snorre.
Jag funnit där en verklig skatt, Och därför jag i rim dem satt, Förr ' n tiden dem i glömska höljer, Och fast en annan form de ha, A r innehållet lika bra Och lyder ungefär som följer: Jag är uti så stort behof Att få ett riktigt mönsterprof På mellanspetsar, vackra, breda.
A c k!
den som ömmar för min nöd, Jag vore tacksam till min död, Om hon vill sända det till Beda.
Jag draperier ville ha För fönstren, men det går ej bra, Och jag har gjutit tårefloder; Kan någon råda mig på fläck, Hur jag skall ordna deras veck, Så skrif till En bekymrad moder.
Min fästman skall en julklapp få, Men jag kan icke hitta pä, Hvad jag till honom kunde skicka.
Bland Iduns läsare kanske, Att någon kan ett råd mig ge I bref till INyförlqfvad fiieka.
Skulle möjligen en förvarad hare befinnas hafva för mycket haut gout, så hjälper behandling med öfvermangansyrad, kali; dock har det gått för långt, är fara förhanden till blodförgiftning — då må man hellre afstå från att förtära den.
Man söker ibland förbättra köttet af gam- mal hare genom att lägga den några dagar i en marinad; dock varnas för att låta den ligga för länge i en sådan, vildtsmaken förminskas, och nä- ringsvärdet försämras af syran.
Rå lök bör ej hel- ler användas därtill, den skulle snart meddela köttet en obehaglig lukt.
Men fräst i smör ska- dar löken ej.
Segt harkött blir äfven mjukare, om det lägges i mjölk några dagar.
I handeln finns särskilda trancher-knifvar för hare.
Bekvämast för matgästerna är väl att ser- vera steken uppskuren utan ben; ryggköttet från- löses och skares på snedden i atlänga stycken, lårköttet likaså.
Af stommen lagas sedermera en god harsoppa.
* Ofvanstående roliga skämt med en del frågor från Iduns läsekrets, väl befogadt för resten — re- daktionen har ju ock redan i ett par tre artiklar uttalat sig emot de många naiva frågor, som till tidningen insändas — tillåta vi oss aftrycka ur vecko- tidningen » Svea ».
Bed.
L.
W e s t e r b e r g s S m u l t r o n - T v å l rekommenderas för sin angenäma och naturliga smultronlukt och.
sina utsökta Ingredienser såsom en den finaste toilette-tvål; rekommenderas särskildt för den finare toiletten Tillverkas endast hos Jag nyss ett täcke stickat ut, Men vet ej alls, hur jag till slut I kanten väl det skall ornera.
Jag grubblat hela veckan mest, Om spetsar eller frans blir bäst.
För svar så tacksam vore Vera.
Teater och musik.
Kungl.
operan.
De två sista Arnoldsons-föreställ- ningarna hafva nu också egt rum.
I lördags upp- fördes » Barberaren i Sevil !a&gt; med fru Arnoldson- Fischhoff som Rosina, och här mer än någonsin gjorde sig hennes förträffliga egenskaper som drama- tisk sångerska gällande.
Det färgrika och skalkaktiga spelet i förening med det ypperliga användandet af den sympatiska stämman tjusade publiken och fram- kallade det mest välförtjänta bifall i form af blom- mor, applåder, bravorop och näsduksviftningar — allt vittnande om en gemensam önskan hos alla, att det ej måtte dröja alltför länge, innan vi åter få se fru Arnoldson-Fischhoff på vår operascen.
— Hr Strandbergs röst lämpar sig förträffligt för grefve Almavivas parti, det yttre uppträdandet däremot så mycket mindre.
Figaros maktpåliggande parti hade öfvertagits af hr Rundberg, som visserligen hvarken i sång eller spel förmådde förete någon mönstergill Figaro, men som dock förtjänar erkännande i såväl det ena som det andra hänseendet för det sätt, hvarpå han löste sin uppgift.
Hrr Strömberg och Johanson som resp. doktor Bartholo och don Bazil skilde sig likaledes bra från sina uppgifter.
Ett nytt gästspel å k. operan påbörjades i onsdags, då » Don Juan » uppfördes med den portugisiske operasångaren signor Francesco d ' Andrade i titel- rollen.
Om detta gästspel hinna vi ej yttra oss förr än i nästa nummer.
Donna Annas parti sjunges af den danska sångerskan fröken Noack.
Dramatiska teaterns nya program, hvilket förliden fredag för första gången uppfördes, har haft att glädja sig åt en afjyord och välförtjänt framgång samt hvarje afton fyllt salongen med en intresserad och gripen publik.
Fru Emma Gads enaktslustspel » En varning » visade sig vara en ny variation på ett gammalt tema: den en smula flyktige äkta man- nen, som genom sin intagande lilla hustrus krigslist i god tid återföres till besinning af familjelifvets lugna lycka.
Ämnet var emellertid af författarinnan ledigt och konstnärligt beliandladt och vann ökadt intresse genom den fint nyanserade bild af den unga L. Westerbergs Tekniska Fabrik, Gefle.
Filial: Österlånggatan N:r 2 8, Stockholm.
Finnes i hvarje vä!
sorterad speoeri- och parfymhandel.
(DUN 312 makan, som fru Rundberg gaf oss.
Hr 0.
Byström sekunderade henne förtjänstfullt som mannen, och hr Botekström samt fröken Ahlandcr gjorde i tvänne biroller ett lustigt gammalt par, som bidrog att upp- rätthålla munterheten i salongen.
Om Guiseppe Giacosas gripande drama, » Stulen lycka », ha vi haft tillfälle att yttra oss på annat ställe i dagens nummer i sammanhang med skildrin- gen af den kvinliga hufvudrollens innehafvarinna, fröken Lotten Seelig, hvarför vi dit hänvisa.
Här må endast tilläggas, att herr Hillberg som den bedragne maken genom ett glänsande och konstnärligt måttfullt spel i väsentlig mån bidrog till den gri- pande totalverkan.
Hr Skånberg synes oss hvad man kallar spela alltför mycket teater; det var nog både värme och färg öfver hans framställning af den unge Arcieri, men hans medel att vinna effekt kontrasterade ej alltid gynnsamt mot fröken Seeligs och hr Hill bergs fint af vägda konst.
Hr Personne gjorde en synnerligen karaktäristisk typ af den gamle grefven-rouéen; man nästan beklagade, att styckets byggnad endast i första akten tillät hans framträ- dande.
Det nya programmets gedigna halt och det utfö- rande, det får på Dramatiska teatern, komma helt visst att betinga det ett längt lif.
Yid pensionen.
Skildringar för Idun af Channåh.
(Forts.) t ?-i.ej, fröken v o n Rathen, » sade lady Threaton, » nu får ni ursäkta, jag kommer och steglar er mening.
Det är alldeles gifvet, att där flere unga olika lynnen sammanträffa under flere månader en del förvecklingar uppstå, hvilka dock kunna bortförklaras, men jag är icke blind för, att det är med min ankomst, som denna långa misshäl- lighet uppstått, o c h som jag själf omöjligt kan finna någon grund härför, ämnar jag rättfram fråga Marthe, hvari jag förbrutit mig, ty huru obehagligt det än förefaller mig att drabbas af deras onåd, lider jag dock mer af att se er an- dra genom mig utsatta för en hel del obehag. » » Kanhända talade fröken von Rathen rätt o c h vist, ty Tyskland är nu en gång filosofernas hem- land, men jag tror ändå förr, att hon högg i sten.
Lady Threaton får icke anställa några förfrågnin- gar, däraf skulle Marlhe endast känna sig smick- rad.
Jag kan icke heller göra det, ty, som frö- ken v o n Rathen tydligt gaf tillkänna, har jag gjort mig omöjlig genom tungans missbruk.
Fröken von Rathen icke heller; det skulle blifva för sal- velsefullt — ja ursäkta, nu är det jag, som är uppriktig.
— Där. » — Sonja pekade på mig — » där sitter det späda lammet, s o m skall kastas i lejonens mun.
Jag tror knappast ställningen skall förbättras, men vi skola åtminstone få veta, hvad som felas.
Det vet-jag förresten förut, s o m jag en gång haft äran säga damerna. » Min mission var icke synnerligen angenäm, men jag mottog den dock, själf angelägen att o m m ö j - lig^ göra slut på den tryckta stämningen.
Ändtligen kom en läglig stund.
Det var strax på eftermiddagen, på middagen hade vi, som norr- mannen säger, haft det » k o s e l i g b.
Lady Threa- ton hade efter öfverenskommelse skrifvit bref hela tiden, vi andra hade samlats i salongen.
Sonja och jag hade åtagit oss att göra arbeten till en bazar, där misserna Brook skulle tjänstgöra.
Det hade varit en öfverläggning i all vänlighet om ett par sockor, och Sonja hade slutligen från sin egen åsikt om en gul virkad spets upptill öfver- gått till Marthes åsikt, att ett par röda snodder med bollar vore mer lämpligt.
En stund därefter skrattade vi så hjärtligt åt en historia, som Antonia berättade om br Tayllers, den reformerte pastorns lilla hund, att madame kom inspringande för att höra, hvad det var, med stickningen i hand och nystanet på släp, hvilket åter gaf anledning till förnyad munterhet och gjorde det nödvändigt för Antonia att ånyo upprepa hi- storien.
Det var en riktigt treflig stämning, och stor var därför vår förskräckelse, när madame plötsligt utbrast: » O, så trefligt det nu är, det är alldeles som det var, innan — — » Vi väntade, att de onda andarna skulle skulle slippa loss.
Sonja sökte bortförklara madames halfva mening och kastade in några djärfva utta- 3F " cärlo £cLlxiss- .1801 landen om vädret, liksom om madame i ett ut- brott af glädje hade sett snö o c h drifvor borta och sommarens blomster i stället smyckat mar- ken.
Då såg jag för en sekund ett eget leende kring Marthes läppar.
Af Sonja eller ej, men situationen blef räddad.
Tyskan och Katharine lagade en förträfflig mid- dag.
Förrätten kom in, det befanns vara engelsk köttpudding med deg omkring.
» Ni önskar tala med mig, » sade Marthe, » var så god och stig in. » Vi sutto midt emot hvarandra.
Jag hade aldrig förr tänkt på, huru klara och genomträngande hennes ögon kunde vara, de måste vara efter fa- dern, sådana kunde behöfvas för att genom affärs- lifvets skär och blindskär kunna styra kosan rätt.
Medan jag letade efter ord, sade hon lugnt I » Hvilket budskap var det ni skulle öfverbringa? » Jag kunde icke undertrycka ett leende: » Här sitter jag och undrar, hur jag skall börja, o c h ni läser mina tankar.
Vill ni ej hjälpa mig litet mer? » » Trodde ni verkligen ej, » sade hon allvarligt, » att jag skulle kunna uppfatta er forcerade vän- lighet på förmiddagen och uppskatta den efter förtjänst.
Och nu, då vi hafva den saken klar, kunna vi j u utelemna alla omsvep. » j Och så sade jag henne då, hvad jag hade rJR hjärtat, huru vi alla ledo af den kyla o c h det tvång, som kommit in bland oss, och hur vi ön- skade att nu, här julen, fridens tid stod för dör- ren, vi skulle få tillbringa den i endräkt och utan split och agg samt bad henne till slut uppriktigt säga, om hon på något vis ansåg sig förfördelad.
» Har ni något att anmärka mot mitt uppföran- de mot er? » » Nej, mot mig har ni förblifvit er lik. » » Lider furstinnan Sonja?
Fröken v o n Rathen tala vi ej om — — » » Lider tänker jag ingen gör » — jag började blifva het, hon satt där som en ransakningsdo- mare — » men det är odrägligt, när vi nu en gång äro nödgade att se hvarandra och dagligen um- gås, vore det enligt min åsikt bättre att göra det som vänner. » » Så, » sade hon med tonvikt på hvarje ord, » lady Threaton, den förnäma, engelska aristokra- tiska damen kan icke längre uthärda att se sig förbisedd af pappersfabrikörens dotter, dotterdot- tern till en lumpsamlare, ty ni vet naturligtvis, hvilken ställning min farfar innehade här i värl- den? » Sonja hade således haft rätt.
» Ja, miss Brook, jag visste det, innan ni nu sade det, men om ni tror jag fått underrättelsen från lady Threaton, så bedrar ni er. » » Ni vill därmed säga, att när hon slungade oss i ansiktet de orden o m den själfgjorde engelsman- nens skam öfver det arbete, som bragt honom till rikedom, så gjorde hon det omedvetet? » » Ja, fullkomligt; hon talade icke om ett person- ligt, utan om nationens lyte. » » Så kan ni tala, ty ni känner dem ej, dessa våra stolta engelska ladies, men jag skall säga er, hurudana de äro.
Uppfostrade äro de på sina väldiga slott, omgifna endast med bugande under- hafvande, o c h så få de grunden till sin tro, att de stå så högt, så högt öfver alla andra, o c h att folket krälar så djupt under dem.
De förakta icke folket, men ur folkets led stiga några och arbeta i anletets svett.
Det är parvenyerna, upp- komlingarne, borgaradeln med väfspolen och sy- nålen i vapenskölden, dem förakta de o c h frukta dem äfven, ty dessa ega nyckeln till världen — penningen.
Uppkomlingen köper deras slott, här- mar deras fester, öfversvämmar turistvägarne och sänder sina döttrar till pensionerna, där de måste tålas, ty de betala bra, till och med bättre än de öfriga. » Marthe hade rest sig upp, hennes ögon glödde af en förbittring, som i många månader, j a kan- ske år jäst och jäst och nu med ens bröt för- dämningen o c h stormade öfver hennes läppar.
» Ni sade hon ej visste, hvem jag var, då skall jag säga eder, att deras känsel är så fin, att de aldrig misstaga sig, med hvem de ha att göra, och så skulle jag straffas, därför att jag ej var en ibland dem, utan en ur de djupa leden, en rik uppkomlings dotter. » Det blef en lång tystnad.
Jag tänkte på, hur man här i lifvet går sida vid sida, utan att ens ana de bråddjup, som finnas fördolda i medmän- niskans hjärta, tills af någon händelse förlåten dra- gés bort, och man får skåda ner på och se en skymt af lidelsernas kamp på djupet.
Denna synbart kalla och otillgängliga natur o c l i vig; sclring; ar ständigt lager hos J u v e l e r ar H A L L B E R G Stockholm.
Order från landsorten expedieras omgående.
kunde således äfven brinna, och den tystnad, hon hittills iakttagit, hade slutligen med ens brutits, kanske mot hennes egen vilja, och blottat hennes innersta tankar och känslor mer, än hon kanske från början själf tänkt, af den enkla naturliga grunden, att ingen mänsklig känsla finnes, som ej trängtar till och slutligen söker sig väg till ett annat mänskligt hjärta.
Mitt öga sökte hennes.
Det låg trots, förbitt- ring, men äfven ångest däri, en inbunden varelses ångest öfver att hafva förrådt sig själf.
Jag reste mig.
» Miss Brook, mina ord kunna ingenting förmå, jag kan endast djupt beklaga er, såsom en lidan- de, för hvilken lidandet icke tager slut, förrän edra tankar vexlat, förrän själfva ert hjärta för- ändrats.
Det är icke personlig ovilja mot en viss person, som ni hyser, o c h som kan förklaras o c h blifva bra igen.
Det är hatet mot enhelfolkklass,som efter mänsklig rangskala anses stå högre, hvilket i eder fått en representant, och tillåt mig säga det, en fanatisk sådan.
Lady Threaton är åter en representant af den senare, däraf er motvilja för henne, en motvilja, som drabbar henne - där- för, att hon eger hög börd och rang, men ej, som det skenbart kan tyckas, därför att hon fällt nå- gra kanske orättvisa o c h tanklösa ord. » » Och därför skall hon lära sig att ej fälla tank- lösa omdömen; men det lär hon sig ej förr, än den stolta nacken böjes så djupt, som den nu är rak, o c h därför skall det blifva min bästa dag här, om jag fär bevittna, att lady Threaton en gång sjunker så djupt, som hon nu står högt, och det är icke omöjligt, då hennes far låter sin unga fru ila mot bråddjupet. » » Efter en sådan uttalad önskan vill jag ej längre stanna här.
För allas, men mest för er egen skull, hoppas jag, att ni en gång skall se tingen ur annan synpunkt.
Ej längre klass mot klass, utan individ .vid individ som bröder, dit kristendomen vill leda folkens tänkesätt.
Då skall ni inse, hur ni farit vill. » För mina väntande vänner omtalade jag så litet som möjligt af vår förhandling.
» Hette jag Brown, » sade lady Threaton, » skulle jag således finna nåd, men nu är det omöjligt. » Vi gjorde inga vidare försök till förlikning, för- hållandet förblef oförändradt.
* * Tyskan gick omkring med rödkantade ögon, hon skulle resa hem.
Sina älsklingsnöjen, hushålls- bestyren, odlade hon med bästa flit in i det sista, och madame lemnade henne fria händer de sista dagarna.
» Kanhända kommer jag ej tillbaka, kanhända ser jag er allesammans nu för sista gången!
Ma- dame, jag skall aldrig glömma min vistelse här, och jag skall försöka skaffa er några bra pensio- närer. » Hon kysste oss allesamman, begynnande med madame o c h så hela vägen utefter, och därefter var hon borta.
(Slut i nästa n:r.)
lus M och exped t i on äro från denna dag flyttade till Klara vestra kyrkogata 7, 2 tr. upp (i Afton- bladets nya hus) samt hållas öppna kl. 10 — 3 hvarje sökendag.
På samma ställe öppnas äfven i dag Frithiof Hellbergs förlagsexpedition.
Undertecknad träffas å byrån endast kl. 12 — 1 alla sökendagar utom tisdagar oeh onsdagar.
Den 25 sept.
1891.
F r i t h i o f H e l l b e r g, redaktör o. utgifvare af Idun.
Innehållsförteekning: Lotten Seelig; af Johan Nordling.
(Med porträtt.)
— Några tankar från sommarnöjet; af — l — n.
' — En utredning; af Ave.
— Tredje ringen; skiss af Adolf Hellander.
— Om kvinno- gymnastiken i Finland; af Fack.
— Till harsäsongen; af Sienia.
— Iduns frågor; af Snorre.
— Teater och musik.
— Vid pensionen.
Skildringar för Idun af Channåh.
(Forts.) g a m m a l t guld, silfver och juveler uppköpas kon- t a n t eller tagas i utbyte m o t moderna arbeten.
Om g a m l a saker Insändas från landsorten, sändes likvid pr omgående.
Fe5rlh.alsban.cL, Juvelerar HALLBERG Stockholm.
