# ID: svediakorp-per827
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1891
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,901
# sentences: 611
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


StodäWJMt Gf.mandt » Boktr.~Mtitsb.
N:r 38 (196) Fredagen den 18 september 1891.
Byr »: Prenumerationspris pr år: Redaktör och utgifvare: H a m n g a t a n 1 6, 2V2 t r.
Idun med Modetidning och ko- F R ITHIOF HELLBERG.
(midt för Kungsträdgården.)
lorerade planscher — kr.
8: — Idun m.
Modet, utan kol.
pl.
» 6: 50 Prenumer.
sker i landsorten å post- Träffas å byrån kl. 10 — 11.
Idun ensam » i: — anstalt, i Stockholm hos redaktion.
Allm.
Telef.
61 4 7.
Claude (Aurore fagerlemmad, •ga fin kvinnogestalt med den mysti- ska » järnringen » om pannan; lätt lätt som en aning.
.
.
dold af en med en- kel behagfullhet uppbu- ren koisk slöjdräkt; sväf- vande öfver Pegasus, sångarhä3ten — hvem minnes ej den af artisten Hallbeck tecknade vig- netten på alla de nio digra delarne af Claude Gérards » Samlade berät- telser »!
En sannare symbolise- ring kunde ej gärna gif- vits ' af Claude Gérards • författareskap: skönhet i formen, hemlighetsfullhet i uppränningen, behag i kompositionen — allt uppburet af poesiens star- ka vingar.
En äldre man berät- tade härom året: » Jag minnes, huru i början af 1840-talet på Norrköpings » assembléer » sågs ett par unga flickor från trakten, enkla till klädsel och sätt, men med en naturlig liflighet i sin konversation, som af bröt mot den något stela stadstonen.
Den ena, hon med de bruna lockarne, var Nanna Hjort, en Utgifningstid: hvarje h e l g f r i fredag.
Lösnummerpris: 15 öre.
(vid kompletteringar).
4:de årg.
Annonspris: 85 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » och » Lediga platser » 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Utländska annonser 70 öre pr nonp.-rad.
Gérard.
Ljungstedt.)
glad, älsklig flicka, hvil- ken sedan under signa- turen N. skref åtskilliga små omtyckta berättelser i hufvudstadens tidnings- följetonger, men dog kort efter sitt giftermål.
Den andra systern, Aurora, var en liten spänstig fi- gur med blonda lockar, vackra, blå ögon och en liflighet i sätt och ut- tryck som var särdeles intagande.
x » En enda gång hade jag nöjet vara i deras föräldrahem, den gamla herrgården Krusenhof ute vid Bråviken, och den dagen står ännu lifligt för mitt minne.
Fadern, den glade, rörlige majo- ren, ville nödvändigt spe- la ett parti schack med mig, ty han var passio- nerad därför.
Modern, en behaglig, men något högdragen kvinna, hvars goda pastelltaflor prydde väggarna, talade med för- kärlek om dagens litera- tur.
D e båda unga da- merna, klädda i sina hemmaväfda bomulls- klädningar, hjälpte ej minst till, att timmarne flögo som minuter.
Nan- na sjöng Lindblads sån- ger vid pianot, Aurora ökade sitt album med en hastigt ritad scen ur hvardagslifvet af träffan- de humor.
Sedan visade
Ej hvad vi hafva, är vårt förnämsta, Det som vi äro, är vår bästa skatt.
y ?.
de mig sina små blomsteranläggniuger i den gamla trädgården, där båda täflade att om- hulda sina doftande skyddslingar.
Under ti- den spetade ett par yngre bröder i bigarå- träden.
Dufvorna kuttrade på altanen, sva- lorna kvittrade under taklisten.
Det hela företedde en angenäm bild af landtlig trefnad och okonstlad glädtighet, som gjorde på mig ett oförgätligt intryck.
Tiden rullade sina år.
Jag läste med ökadt intresse följetonger, signerade Claude Gérard, och kunde, jag som andra, omöjligt misstänka, att denna eleganta och kraftiga penna fördes af den lilla blonda flickan, som jag en gång träffat vid Bråvi- kens strand.
Slutligen, då anonymiteten var bortryckt, fattade mig en oemotståndlig lust att återse den nu berömda författarinnan, som sedan länge varit gift och bosatt i Stockholm.
Och jag gjorde därför ett besök i hennes kom- fortabla hem och blef vänligt mottagen.
Många år hade förflutit, sedan jag sist sett henne.
Jag hade blifvit gubbe och fann, att jag ej bibehållit mig så väl som hon.
Hon hade det blonda håret utan ett grått strå, utan en tillsats.
Sedan hon påmint sig min per- son och vi kommit på tal om gamla östgöta- minnen, så återfann jag äfven ' den forna, ungdomligt lifliga tonen, ehuru nu omdanad genom vanan att kläda hvarje uttryck i vackra- ste dräkt.
Hvad jag af denna, för mig allt för korta visit kunde finna, var en bekräftelse på hvad jag i Publicistklubben och annorstädes hört, nämligen att Claude Gérard är lika själfstän- dig i sitt författareskap som i sitt umgänge.
Andra författare söka gärna stöd och bekant- skap hos kamrater och publicister.
Claude Gérard känner ingen, och ingen känner henne.
Hon lefver blott för sin familj, sina literära studier, sina resor och sitt författareskap.
Hennes umgängeskrets är ytterst inskränkt.
Somrarne tillbringar hon sedan ett trettiotal år å ett litet landtställe invid Lofö kyrka, strax utom Drottningsholmsparken, och har där så godt som med egen hand uppdragit alla de planteringar, som ej förut funnos, eller ock företager hon dessa resor, som göra henne i stånd att med förvånande säkerhet ofta för- lägga sina berättelser på utländsk botten.
Hvad jag från hennes skrifter återfann i hennes samtal under dessa intressanta stunder var denna charité, som omfattar alla, de dyg- dige såväl som de fallne, det vanvårdade barnet, det obemärkta lastdjuret, den lockade lättsinnige, den af olycka förledde likaledes som den af lycka vilseledde.
Alla äro hen- nes skyddslingar, som behöfva vård, kärleks- full varning, tröst, framförallt öfverseende.
Hon ville, om hon kunde det, taga hela världen i sin famn. » Till det här ofvan sagda, hvilket benäget lemnats mig, har den, hvilken skrifver dessa rader — alldeles personligen obekant som han, liksom nästan hela vår literära värld för öfrigt, är med Claude Gérard — ej att till- lägga mer än meddelandet af några biografi- ska data öfver den berömda författarinnan, hvilken i dessa dagar ingått i sitt 70-de lefnadsår.
jFoRDAN.
Aurora Lovisa Hjort föddes i Karlskrona den 2 september 1 8 2 1.
Hennes föräldrar voro majoren vid flottans konstruktionskår Georg Leonard Hjort och dennes maka, född Fredrika Älf, båda tillhörande familjer, som fäst sina namn i våra kyrkliga samt lärdoms- häfder.
Majorskan Hjort var brorsdotter till den lärde latinske skalden, domprosten Sa- muel Ä l f i Linköping, och hennes båda ku- siner voro den unge lofvande, men i tidiga år bortgångne skalden Erik Älf, docent vid Lunds universitet, samt fänrik Adolf Älf, en af bjältarne från Svensksund, den lärde Gjör- wells fosterson; äfven mer än en af den gamla skånska prestsläkten Hjort har gjort sig känd som vitterlekare * — en poetisk ådra har Clau- de Gérard således ärft från både fäderne- och mödernesidan.
Efter det familjen efter major H:s svärfar, öfverjägmästaren Älf, 1835 ärft egendomar Krusenhof, belägen i en af Öster- götlands mest romantiska trakter, omgifven å ena sidan af Kolmårdens höga stalper och dystra skogar, å andra sidan af Bråvikens vatten, flyttade den dit, och här uppväxte Aurora Hjort, äldst af fyra syskon.
Hon erhöll af sina högt bildade, literatur och konst varmt hängifna föräldrar den förträffligaste uppfostran, desslikes handledd af församlin- gens kyrkoherde, den lärde och vittre prosten Mobeek i Qvillinge.
Hennes tidigt röjda an- lag för författareskap sökte dock modern, som ej ansåg, att en kvinnas namn borde indra- gas i den offentliga literaturen, att kväfva; detta lyckades väl ej, men häraf kom sig emellertid till ej ringa del Auroras skygghet att sätta ut sitt namn under de literära al- ster, medels hvilka hon beredt sig ett namn inom vår literatur, jämnbördigt med Sophie von Knorrings och Anne Charlotte Cajanel- lo ' s — s a n s c o m p a r a i s o n för öfrigt i flere fall mellan den svenska literaturens tre snill- r i k a s t e författarinnor.
Det lär varit bekantskapen med den spiri- tuelle publicisten och kvasi-diplomaten Gu- staf Lallerstedt, som först införde Aurora Ljung- stedt i tidningsvärldens följetongsafdelning.
Här syntes Claude Gérard — denna signatur är vald på grund af författarinnans ungdom- liga beundran för en af Eugen Sue ' s ädlaste och bäst tecknade karaktärer i hans roman » Martin, hittebarnet » — först i Aftonbladet, sedan i Bore, så under loppet af ett tiotal år i Nya Dagligt Allehanda.
Å r 1872 bör- jade hennes berättelser utkomma samlade i bokformat.
D e förnämsta af dessa äro: » En jägares historier », » Psykologiska gåtor », » Järn- ringen », » Inom natt och år », » Onkel Benja- mins album », » Den försvunne hökaren » (hen- nes mest h u m o r i s t i s k a berättelse), » Den svarta kappan », » I tomma rymden ».
År 1846 ingick hon äktenskap med d. v. kamreraren, s. m. departementschefen i fång- vårdsstyrelsen Victor Ljungstedt.
Birger Schö / dström.
* En at dessa är n. m. jägmästaren i Kisa, Richard Hjort, medlem af Publicistklubben i Stock- holm, äfven han känd inom literaturen, ehuruväl ej så ofta nu som för ett 20-tal år sedan.
Cervus ' originella och satiriska penna är synlig i Norr- köpings tidningar.
Anm. af B.
S.
Spåret.
Jag gick en höstdag vägen fram.
och såg mig utan tankar om,, 5På fältets skyl och skogens rand och fästets sky, som gick och kom.
" Och stundom sänkte sig min blick mot markens gros till något kryp, Som, njutande sin lefnadsdröm, ur lifvets mångfald gaf en typ.
^Det hade regnat kort förut, och vid en lerig fläck jag såg jEtt spår utaf en näpen fot, som än med vatten bräddfylldt låg " Och speglade ett snöhvitt moln, som sam i himlens azurfärg.
Iranske en älf v a trampat där, kanske en liten vänlig dvärg.
$ag stannade och såg därpå, men cj försänkt i grubbleri.
$ag såg, som när man lyssnar gladt till någon vacker melodi.
^Det lilla märket väckte upp cn visas genklang i mitt bröst, " Och hur jag lyssnade därtill, så glömde jag, att det var höst.
^Dct sjöng om steg, bevingade, vid början af ett vandringslopp, " Om muntra små i regnets skur, som se mot molnen solljust opp.
3 sorglöst lätta barnafjät, 3 rena spår i vägens dam, jtlvad ro att lemna tankars tyngd och följa edra stigar fram!
Amalia Fahlstedt.
Några allvarsord för dagen.
Den helga sömnen, den oskyldiga, Som löser upp bekymrens hårda knutar, Hvar lcfnadsdags välkomna död, det bad, Som friskar upp en kropp, af mödan krossad, Den balsam, som åt själens sår ger lisa, Naturens egen ro, Och bästa rätten uppå lifvets bord. » Maobeth.
2, •&gt;.
|J) ox et amor vinumque nihil moderabile suadent.
(Natt o c h kärlek o c h vin, till intet sansadt de råda.)
Dessa ord, som jag en gång såg citerade och med tillhjälp af min franska lyckades öfversätta, hafva i dessa dagar åter kommit mig före.
Själf moder, vänder jag mig till andra mödrar.
Hafven I en natt farit hem från en bal eller en supé — redan det, med förlof till sägandes, ett nattsol — så hafven i säkert mött raglande unge m ä n?
Hvarifrån?
H varthän?
O m gränderna o c h d e s k u m m a k a m r a r n e k u n d e tala, s k u l l e v i s a n n e r l i g e n s k r ä m m a s a f d e t v e r k l i g a till- s t å n d e t i d e n v ä r l d, s o m v i d m i d d a g s t i d ter sig så » c o m m e il f a u t », så, o m i c k e r e n, likväl oantastlig o c h » h y g g l i g ».
I m ö d r a r, s o m ä r e n l y c k l i g a n o g att h a k u n - nat m e d G u d s hjälp d r a g a fram e d r a s ö n e r till m a n l i g a år, tillhållen d e m att sofva!
V ä l h ö r d e j a g e n g a m m a l fru från U p s a l a berätta, huru en student för h e n n e klagat ö f v e r, att h a n s g r a n n e v a r e n o f ö r b ä t t e r l i g nattsvirare, s o m aldrig k o m h e m, förrän det v a r l å n g t lidet p å n a t t e n; o c h a f d e n n a o m t a n k e, s o m k o m i n e r e n m o r att b e k y m r a sig o m a n d r a s s ö n e r, t o g h o n p å s k v a l l e r - vägen reda på denne unge man.
» H a n är stjärnkikare, » upplyste städerskan.
Sedan h a r j a g fått h ö r a, att h a n v a r e n a f uni- versitetets b ä s t a ä m n e s v e n n e r, o c h att h a n n u g j o r t s i g ett n a m n.
Han h a d e ett lof- ligt, j a, h ö g l o f l i g t s k ä l till h v a d h a n s k a m - r a t k a l l a d e n a t t s v i r a n d e, m e n j a g vill fråga eder, I mödrar, o m I hafven n å g o n son, s o m ä r a s t r o n o m?
J a g t r o r k n a p p a s t, nå- gon af er k a n svara j a.
E r s o n • — e d r a s ö n e r — h a intet s k ä l att v a r a u t e o m nätterna.
I h a f v e n s ä k e r t m e d f a s a i tan- k a r n e följt e n u n g m a n p å h a n s d u n k l a p r o m e n a d e r från s c h w e i z e r i e t till p l a t s e n f ö r ett m o r d, därifrån till e n a f d e s s a k v i n - nor, s o m Carlyle blott kallar » d e o l y c k l i g a », o c h å t e r h e m till ett r u m, d ä r.
h a n s offer låg b a d a n d e i blod.
E n s å d a n stig b e t r ä - der n o g icke er son, m e n syndens grada- tioner ä r o m å n g a, o c h p å detta o m r å d e går m a n från litet till s t ö r r e, o c h slutmålet k ä n - ner blott Gud.
L å t e n d e t d ä r f ö r h ö r a till h e m m e t s o e f t e r - gifliga f o r d r i n g a r, att d e u n g a m ä n n e n hål- las h e m m a 1 D e hafva i regel inga verkliga a n l e d n i n g a r att i d k a n a t t s o l.
Det b e r o r p å e r, m e r ä n I k u n n e n t r o, att a f h å l l a d e m därifrån.
S a k e n förtjänar ansträngningar, ja, d e p e n s e r till o c h m e d, ty d e s s s v i t e r äro ödesdigra.
Låten edra söner i hemmet h a f v a d e t s å trefligt, s å ljust o c h g l a d t o c h a n g e n ä m t, att d e i c k e d r a g a s till s c h w e i z e - rier o c h källare!
Låten d e m se ädelsinna- d e u n g a f l i c k o r, att d e m å l ä r a s k i l l n a d e n mellan d e m o c h de nyssnämnda!
Ställen till s m å fester i h e m m e t — ty a f b r o t t i hvardagslifvet] fordras emellanåt för hvarje s i n n e — m e n, f r a m f ö r allt, l ä r e n d e m, att ett r e g e l b u n d e t, allvarligt a r b e t e är b ä s t a preservativ m o t själens ohelsa!
Vänjen dem att a n s e n a t t e n f ö r s ö m n e n s tid o c h n a t t v a k f ö r e n a b n o r m i t e t, ett v a n s t ä l l a n d e lyte, s n a r t s a g d t, p å d e r a s t i d!
Äfven det g o d a h a r sin teknik, o c h v a n a n s m a k t ä r stor.
M a n b e h ö f v e r t. e x.
b a r a s e p å d e n u n g a p e r s o n, s o m k o m m e r från landet, h u r u hon r e d a n k l o c k a n 8 b ö r j a r b l i f v a kväll- sömnig.
O m n a t t s ö l e t ä n i c k e skulle h a f v a a n d r a f ö l j d e r, s å h a r d e t helt s ä k e r t d e n att f ö r s t ö r a » d a g e n e f t e r ».
1 b ä s t a fall ä r det en p r o c e n t a r v e x e l, dragen p å den k o m - mande dagen.
Sen tilf, att Idun med finnes h o s a l l a e d r a bekanta!
Modetidning Styfdottern.
Skisseradt genmäle till uppsatsen » Styfmödrar » i Idun n:r 35. len första frun var en liten, finspenslig varelse, stilla och inåtvänd.
Hennes man, grosshandlare Lage, hade, när de gifte sig, inga lysande affärer och Anna icke heller några stora fordringar vare sig på präktig våning eller många tjänare.
De började därför i all enkelhet med tre rum och kök, möblerade efter sparsamhetens hänsyn, men en sparsamhet, som dock ej ute- slöt den goda smaken, ty en liten fe rörde vid de anspråkslösa sakerna med sitt troll- spö, och allt i det lilla hemmet syntes sedan så prydligt och vackert.
Feen var Anna själf, och förtrollningen sträckte sig icke endast till bohag och vå- ning, spöet nådde alla, som kommo inom hen- nes trollkrets, och dit räknades isynnerhet hennes och grosshandlarens många vänner, hvilka tycktes stämma möte hos de nygifta, som, då Anna hvarken tålde vid eller var road af sällskapslif utomhus, ständigt råkades i sitt eget lilla bo.
Här var tonen glad och flärdlös.
Anna var visserligen tyst, men när hon talade, var det i stället så mycket mer i hvad hon sade, och om hon någon gång gaf luft åt sin mun- terhet, var denna ytterst smittsam.
Serveringen var naturligtvis enkel, men maten väl lagad och alla anordningar smak- fulla.
Var den unga frun huslig?
Därom voro meningarna delade.
Man kunde ej påminna sig att någonsin ha sett henne i hushållsför- kläde, och hennes väninnor kunde nästan svärja på, att den lilla hvita handen aldrig varit i beröring med några sotkärl.
Då måste matlagningen vara jungfruns förtjänst.
Man visste ej riktigt, men grosshandlaren själf påstod, att hans hustru vore ett litet mönster till hustru, ty så väl som hon för- stod att använda hushållspengarne kunde få.
Det säkra var ock, att de unga tu voro mycket lyckliga och sågo nu, efter ett par års äktenskap, framtiden än ljusare, ty deras kärlek skulle få koncentreras kring en efter- längtad liten varelse.
Hon kom, men moderns lif slocknade.
Hvem skulle nu taga vård om lilla Aida?
Till att börja med anförtroddes hon åt en amma, och hennes mors vänner besökte henne ofta.
Detta blef dock ej i längden tillräck- ligt för hennes uppfostran, och innan enk- året var ute, började hennes far se sig om efter en ny mor åt sin lilla dotter.
På en affärsresa gjorde han bekantskap med fröken Maria Sköld.
Hon hade ett par små systerdöttrar med sig i kupén, och hen- nes vänlighet mot dem tilltalade så den unge fadern, att han gaf sig i samspråk med henne.
Det var en mycket behaglig dam om tjugu- sju år, liflig och underhållande.
Till sin be- gåfning gaf hon intryck att vara öfvervä- gande praktisk.
Grosshandlaren fann snart, att han kunde tala med henne om litet af hvarje, och innan resans slut var hon hans fästmö.
Vid hemkomsten lyckönskades han från när och fjärran.
Valet af Maria var det bästa han kunde göra.
Det till och med hviskades om, att hon var ganska förmögen, en förtjänst, som han dock ej sökt efter.
Bröllopet firades snart, och Annas vänner kommo öfverens om att alldeles draga sig tillbaka och öfverlåta Aidas uppfostran helt och hållet åt föräldrarne.
Fru Lage mottog sin lilla dotter på en särdeles gynsam tid, ty den lilla hade knappt börjat framjollra sina första ord, och moders- namnet skulle hon endast lära sig att gifva åt henne.
Aida var ett litet klent barn, mycket mot- tagligt för intryck af alla slag, och Maria kom därför snart i tillfälle att visa, hvilket inflytande en god, fysisk vård har, ty den lilla Aida utvecklades till en frisk och hur- tig flicka.
Det var ett rart barn, en riktig liten ögon- fägnad, men ju mer hon växte upp, dess underligare blef hennes lynne.
Redan från första stund hade Maria med smärta märkt, att lillan ej gärna gick till henne.
Hon klängde sig fast vid sköterskans hals och vände bort sitt lilla hufvud, när den nya modern så vänligt kom och ville smeka hen- ne.
Maria hoppades då, att med ombyte af sköterska skulle blygheten upphöra.
Men det gick icke så.
Aida blef i stället räddare för henne, och det fastän hon endast i nöd- fall agade henne eller ens gaf en sträng till- rättavisning.
Under årens lopp förändrades hemmet.
Grosshandlarens inkomster ökades, och med Marias förmögenhet var det intet skäl att bo så trångt, isynnerhet som flere barn kräf- de större utrymme.
Herr Lage hade dock så svårt att skiljas från sitt första lilla hem med alla kära min- nen, men han kunde ej neka till, att Maria hade rätt, då hon talade för en större vå- ning, hvilken hon ock förbehöll sig att få möblera efter sin smak.
Grosshandlaren kände sig till att börja med främmande under eget tak, men han vande sig snart vid de bekväma stolarne och de öfverallt så ändamålsenliga inrättningarna.
Icke så Aida.
Hon visste icke, hvar hon skulle känna sig hemma, småsyskonen plågade henne.
D e voro så tråkiga att leka med, och så gick hon ensam i en vrå till sina dockor eller, sedan hon börjat skolan, till sina böcker.
Fru Lage var road af sällskapslifvet, för så vidt det ej kom i konflikt med hennes plikter i hemmet, ty dem höll hon strängt på.
Hon var mycket orolig för barnen, och särskildt smärtade det henne, att Aidas an- tipati mot henne skulle öfverflyttas på styf- syskonen.
Hon anförtrodde sina bekymmer åt sin man, och de voro båda eniga om, att Aida var ett mycket besynnerligt barn.
Hon var nu tretton år, och då fru Lage började misstänka, att hon led af bleksot, skickade hon henne med sin svägerska till en badort.
En helt ny omgifning skulle sä- kert göra henne godt.
Aida var på hemvägen, ty skolan började, och därför måste hon resa före de andra.
Bland passagerarne på ångbåten var en dam, som ofta riktade sina ögon på henne, Till att börja med kände hon sig generad, men sedan retade det henne, och hon tittade igen.
Damen vinkade henne till sig.
» Icke sannt, du heter Aida Lage, » sade hon vänligt.
Aida neg och såg så glad ut, men så slog hon ner sina ögon och frågade förlägen, hur den främmande damen kände henne.
Denna undrade, om Aida aldrig hört om- talas fru Svärd, och så gjorde hon plats bred- vid sig på soffan, så att Aida kunde få sitta hos henne, och sedan berättade hon för den
lilla flickan om hennes mor, och om hur hon själf burit Aida till dopet och gifvit henne sitt eget namn, ty en gång hade hon och Aidas mor lofvat hvarandra att kalla upp sina barn, så att fru Svärds lilla flicka fick Annas namn och hennes dotter vännens.
Aida hörde med förtjusning på och flyttade sig allt närmare sin nya tant.
Hon kände sig så förtrogen med henne, och innan fru Svärd visste om det, hade ett par barnaar- armar tagit henne om lifvet och kramade henne.
Hon grät, och Aida grät.
» Stackars min lilla flicka, som mistat sin mor, » sade hon ömt och kysste henne på pannan.
» Min mamma är mycket snäll, » svarade Aida häpen och drog sig litet tillbaka.
Hon tålde aldrig, att någon gjorde den minsta an- märkning mot hennes styfmor.
Vid ångbåtsbron mottogs hon af sin far.
Han blef så glad att återse fru Svärd, som flere år bott på landet och nu, blifven enka, skulle återflytta till sitt barndomshem.
D e lofvade att helsa på hvarandra.
Småflickorna skulle naturligtvis få följa med.
Aida var sin mor upp i dagen, därför hade det för fru Svärd varit särdeles angenämt att få henne till ressällskap.
Vid hemkomsten tog Aida sin mor om halsen och kysste henne.
Hon var så inner- ligt tacksam mot mamma, som låtit henne få vara borta.
Småsyskonen fingo frukt, som hon fört med sig, och hela kvällen lekte hon med dem.
Hemmet hade fått ett annat ut- seende, och Maria begaf sig gladare till hvila än den dag hon kunde minnas.
En frivillig ömhetsyttring af detta barn hade hon så länge längtat efter.
Ändtligen var kvällen för tant Svärds be- sök kommen.
Aida satt på sin fars knä och ' hörde dem tala om hennes mor.
Fru Svärd torkade ofta bort sina tårar, och herr Lage lät sin hand smekande glida öfver sin dot- ters kind.
H o n kröp närmare intill honom och gömde sitt hufvud vid hans bröst.
Så lycklig som i kväll hade hon aldrig varit, och sakta lekte hon med ringarne på hans venstra hand.
Grosshandlarn föll i tankar.
V a r detta hans lilla kalla, tillbakadragna Aida, som nu så tillitsfullt såg upp emot honom?
Han hade hitintills sett henne genom sin hustrus glasögon, nu såg han sin egen Annas dotter, och han gaf henne uttryck af sin länge till- bakahållna ömhet.
Ute i salen gick Maria och sysslade.
I sällskapet därinne i salongen passade icke hon.
Hitintills hade hon varit befriad från allt umgänge med vännerna, både manliga och kvinliga, från hennes företrädarinnas tid, men skulle de nu med fru Svärd i spetsen åter- komma, skulle hon finna det mycket obehag- ligt.
Hon funderade några ögonblick.
Hade hon gjort orätt, då hon ställt sig främmande till allt som rört Anna, ja, i stort och smått slitit bandet med det föregående?
Nej, hon kunde ej handlat annorlunda, och dock kände hon sig långt ifrån lugn.
Från och med tant Svärds besök kände Aida, att något märkvärdigt nytt inkommit i familjelifvet, och snart såg bon, att hennes fars ömhet mot henne sårade styfmodern.
Hon började bevaka dem, och småsyskonen började kalla henne skvallerbytta och gaf henne an- tydningar om, att hon ville skaffa dem för- argelse och dylikt.
Hon hade läst sagan om askungen och alltid trott, att den elaka styfmodern blott återfanns i sagan, men nu började hon tro på dess verklighet.
Ej som hon skulle få det värre än andra, tvärtom, både mor och tjänare krusade för henne, men denna misstänksamhet var värre än att sitta i askan, och så liten hon var, började hon längta efter prinsen, som skulle befria henne.
I tant Svärds hem trifdes hon bäst, men det mötte alltid många hinder att få komma dit, och dagen efter ett sådant besök var sär- deles obehaglig.
Det gick som fru Lage tänkt: med Aidas uppväxt återkommo hennes föräldrars ung- domsvänner, ty de hade sitt stamhåll hos fru Svärd, och i de familjerna hade Aida funnit sällskap, som passade för henne.
I sitt hem blef hon för hvarje år mer främling.
Maria och syskonen hade hon icke mycket gemensamt med.
Deras intressen togo en annan riktning än hennes.
Det var stun- dom, som förstode de ej ens hvarandras språk.
Herr Lage gick mellan tvänne eldar, men han trifdes bäst i det sällskav, där han hade sina ungdomsminnen, och dock var han både med beundran och aktning fästad vid sin Maria.
I längden skulle situationen bli olidlig.
Aida fyllde tjuguett år, och på födelse- dagsmiddagen tillkännagaf hon, att nu tänkte hon flyga ur boet.
Maria drog en suck af lättnad, men herr Lages panna mörknade, och han tog sin dot- ter i enrum för att bedja henne stanna hem- ma.
Hon stod dock fast vid sitt beslut att resa, och ehuru ogärna, måste han gifva sitt bifall.
Vid stationen hade unga och gamla vän- ner bjudit Aida sitt farväl, och nu voro hen- nes far och fru Svärd på hemvägen.
Grosshandlaren gick med nedböjdt hufvud och såg tankfull ut.
Fru Svärd teg också.
Ändtligen sade han nästan för sig själf: » Besynnerligt, sådana präktiga kvinnor båda två och ändå ej kunna finna sig med hvar- andra.
Kan ni förstå det, » tillade han och vände sig till sin följeslagarinna.
» Ja visst!
De saknade sympati. » » Sympati, » upprepade han eftertänksamt.
» Ni menar kanske, att jag ej skulle gjort Maria till mitt barns mor, och dock kan jag försäkra er, att hon aldrig kunnat få en mer uppoffrande och plikttrogen. » » Det är visst möjligt, men det var ej detta, som Aida i så hög grad behöfde som en mor, hvars begåfning varit besläktad med Annas.
Det är med människor som med växterna, hvarje slag behöfver sin jord för att kunna trifvas.
V i gamla, » fortfor hon efter några ögonblicks af brott, » vi måste lära oss att få aktning för hvarandra, äfven för den, hvil- ken förefaller oss osympatisk.
Men skalden och barnet kunna icke öfvervinna denna käns- la, och därför är deras uppförande ofta så oför- klarligt.
En styfmors uppgift är vansklig, det medger jag gärna, men lika litet som jag ville till fosterbarn taga ett, hvars föräldrar jag kände, ville jag blifva en mor för det, hvars mors begåfning ej hade mycket gemensamt med min egen, ty jag kunde då en dag midt i andkullen återfinna den ' grymme elling ', och den upptäckten skulle säkert störa både fri- den i mitt bröst och harmonien i hemmet. » Fru Svärd tystnade.
D e hade kommit till hennes port, och hon tog afsked af herr Lage, som dyster fortsatte framåt gatan.
Säkert, så tänkte han, hade Aida mången gång kännt det så, som vore hon äfven hans styfdotter.
Amanda Leffler.
» Stämningsmänniskor ».
Af A v e.
UpjjVem.
känner icke en eller flere personer, eSssS, som blifva kallade eller själfva kalla sig » stämningsmänniskor »?
Hvem har icke någon gång fått en glädjestund grumlad eller hoppet om ett själsuppfriskände nöje bortblåst af sådana april väder i människogestalt?
Visserligen är hvarje Adams son och dot- ter i viss mening en stämningsmänniska, ty alla äro vi mer eller mindre känsliga för na- turens inflytande, för lifvets skiftande tilldra- gelser och för den andliga atmosfär, i hvil- ken vi lefva, eller med hvilken vi, under olika tider, komma i beröring.
Men det är en himmelsvid skillnad på välstämda och — ostämda själar; det är dock alltid de sist- nämnda, som söka försköna sig med benäm- ningen stämningsmänniskor.
En välstämd själ kan till dömes känna sig djupt vemodig vid anblicken af en ständigt regndiger himmel, vid åsynen af mänskligt elände och mänsklig dårskap, äfven om dessa saker ej direkt inverka på hennes lefnadsför- hållanden och förhoppningar; men en sådan själ gör sig alltid själf reda för orsaken till den vemodiga ton, som dallrar öfver själens strängar, och hennes vårdade andliga musik- sinne förhindrar henne från att bli dishar- monisk i sitt uppförande bland sina medmän- niskor.
Och alla ega vi ett fint andligt musiksinne, känsligt, icke blott för hvad det yttre örat hör, allt ifrån stormens brus, åskans rullande, fågelns kvitter och människoröstens under- bara skiftningar vid tal och sång, utan äfven känsligt för allt, som uppfattas af våra öf- riga yttre sinnen.
Det är ett underbart musiksinne detta, öf- ver hvilket vår ande råder, och det är ett icke mindre underbart strängaspel, som står till dess förfogande.
Men det gäller dock att få detta senare väl stämdt.
Och det kan ske af honom, som danat detsamma, och som äf- ven gifvit hvar och en af oss en säker stäm- nyckel — samvetet.
Det är just samvetet, som hindra rden rätt- stämda människosjälen från att blifva dishar- monisk.
Men om vi något närmare se på de så kal- lade stämningsmänniskorna, skola vi finna, att de i en betänklig grad låtit stämnyckeln rosta, så att hela det underbara strängaspelet blifvit förstämdst, eller för att tala utan bil- der, människan har vant sig vid att handla, utan att lyssna till samvetsrösten, och följden har blifvit, att hennes handlingar äro lika obe- räkneliga som hänsynslösa.
En sådan människa vill aldrig för sig själf eller andra klargöra orsaken till sina ständigt skiftande känslostämningar, ty hon har ett dunkelt medvetande om, att, ifall hon det gjorde, skulle hon komma att blygas för den massa erbarmligheter, som hon inrymt i sin själ.
Den fullfjädrade stämningsmänni- skan är nämligen lika egenkär, som hon är själfvisk och samvetslös i sådant, som hon benämner småsaker.
Det är en fridag.
Husmodem har sörjt för, att hemmet har en viss festlig prägel, husfadern skall, då han kommer från arbetet, mötas af hemtrefnad, glädje och frid.
Bar- nen vänta med oro, ty de ha fått löfte, att han skall följa med dem och m amma på be- sök hos farbror Karl.
Se, där kommer pappa långt nere på gatan.
— Han ser de små
Midt i en munter barnvisa tystnade man- ligt och ömkligt tillika att se, huruledes nyck- fulla (det vanliga namnet på kvinliga stäm- nen.
» Kan du tänka dig, Alma, att grefven — ningsmänniskor) hustrur tillåtas att drifva sitt A c k så lyckligt, pappa är i godt lynne!
• — Nu bara mycket snälla vid bordet, så — min blifvande kamrat på kontoret — kallade ofog med man, barn och öfrig omgifning.
Ja, det är harrnligt, ty prata och skrifva — Men redan pappas hårda tag i dörren sä- mig ni, då jag för en stund sedan talade med om likställighet hur mycket man vill, så är ger hustrun, att en misstämning hastigt har honom i vår trappa — — » dock mannen den, som skall vara familjens » Åh! » inträdt, och hans rynkade ögonbryn jaga » Jo, du, vi talade ett ögonblick med hvar- hufvud, den stödjande och styrkande kraften, bort hennes leende, då hon ber honom komma andra; han försökte att vara nedlåtande • — regenten med råds råde och väktaren öfver till bordet.
Ja, berättade jag dig inte detta, eller hindrade lag och rätt i sitt lilla konstitutionela konun- Hon säger till sig själf, att hon ej bör Elias dåliga bordsskick oss från hvarje förnuf- garike.
bry sig om mannens dystra blick; hundrade, Och liksom det är hustruns oafvisliga plikt tigt samtal? » ja, tusende gånger har hon j u förut varit, att väcka maken till insikt af nödvändighe- » D u hade just börjat, » ljög hustrun, hjär- utan allt skäl, kvald af den häftigaste ångest och fruktan för, att något fasansfullt händt, teglad öfver att — ingen värre olycka in- ten att få sitt eget sinne i makt, att få sin själs försummade strängaspel väl stämdt, emedan mannen själf sett ut som en förkropps- träffat.
lika oafvislig är mannens plikt att med fast Så har hon ängslats, vaktat och ljugit dag ligad olycka.
hand tygla och leda hustruns sinne, när han efter dag, år efter år, under hela sitt äkten- Hon försöker att småle vid tanken på, hur märker, att hon ej har dessa tyglar i sin egen hon en gång varit nära att brista i gråt af skap.
Och hon skall sannolikt fortsätta där- hand.
med under hela deras återstående samlif, ty ångest, för att han fått dödsbud från hennes Det är ömkligt att se en man fegt smyga föräldrahem.
Och så var det j u blott en hennes samvete är dödt, liksom hans, mannens missräkning: den ökände slarfvern, unge Björk, med det vanvårdade andliga musiksinnet och sig undan, just då han märker hustrun stå i fara att öfverlemna sin själ och kropp åt bar nämligen en likadan kostym som hennes det därtill hörande osynliga strängaspelet.
Hennes söner skola troligen blifva stäm- mörka dämoner; han är den starke, han be- ansedde man.
Hon försöker tänka på sitt löjliga misstag, ningsmänniskor af samma art som fadern, höfver ej frukta för de svåraste yttringarna den dagen då hon trodde, att de plötsligt blif- icke till följd af någon ärftlighetslag, utan af detta mänskliga elände.
Må ingen mena vit ruinerade.
Och så nekade han j u blott genom att insupa hans själfviskhet, hvilken — eller skrymtaktigt säga — • att råhet och att betala räkningen för sina löskragar, af skaffar honom en massa fördelar i hemmet brutalitet ej kunna förekomma i så kallade det skäl att han genast fick afsmak för det och ett slags öfvertag öfver en hel del — bildade hem; man skall lefva likt snäckan för att tro på en sådan mening.
Brutala och beskedligt folk.
dussin, som han dagen förut utvalt.
Hennes döttrar skola kanske, liksom deras råa äro de män och kvinnor, som gifva en Hon sökte intala sig, att han nu möjligen misstämning luft mot oskyldiga personer el- mött konsul Frank, som han — af outredda mor, gifta sig med unge män, hvilka kunde ler döda föremål och i dylika stunder ej blifva rått stämda, om de ej af hustrurna skäl — ej kan tåla.
Eller kanske det är veta, hvad deras tungor säga.
en liktorn, som värker nu igen, liksom i för- jämt få hyendeu lagda just under sina sämsta Samvetslös och rå i hjärtegrunden är hvarje böjelser och ovanor.
Men tillbakagåendets går då husfadern slängde lille Gustaf bort människa, som, utan ett ord till afbön, gång lag visar icke sällan sina verkningar äfven från bordel?
Hon tänkte på de många, många andra tillfällen, då mannens misstäm- inom familjelifvet, så att sönerna af en dylik efter gång låter sin omgifning lida af sitt ning gjort henne hälft sjuk af ängslan för, att stämningsmänniska bli ännu oefterrättligare otyglade lynne för att, sedan utbrottet däraf är förbi, med själfviskt välbehag emottaga någon sorg eller olycka drabbat honom och än fadern.
Och döttrarna till en sådan mor, som af hvarje offer, som denna omgifning bringar henne.
denna kvinliga eller manliga dåre.
Men det hjälper henne lika så litet i dag oförstånd och samvetsslöhet låtit mannen Dårar?
— • Ja, hur mången stämningsmän- förvildas, skola troligen fortsätta hennes gär- som eljes att söka betvinga sin ångest, då niska slutar ej med ett rent af förmörkadt ning, att pjollra, kryssa och ljuga, i den na- hon ser mannens olycksbådande ansikte.
Och månne icke det faktum, att Hon försökte ej numera att få veta or- iva föreställning, att de äro ofantligt plikt- förstånd?
vansinne och själfmord år för år tilltaga bland trogna hustrur, som lefva för att » bortstryka saken till hans dåliga lynne, ty hon vet af oss, just har sin rot däri, att ett så stort an- hvarje moln från makens panna ».
erfarenhet, att en fråga kunde föranleda ett Stundom händer det dock, att döttrar från tal af vår ungdom går ut i lifvet med utbil- häftigt utbrott eller ett giftigt svar, och att han, ifall orsaken till misstämningen verkligen hem, hvarest en stämningsmänniska förödt dade anlag till att bli stämningsmänniskor?
Må vi blott komma ihåg, att kunskapstill- lifsglädjen och hemtrefnaden, liksom bryta var en obetydlighet, ej skulle tillstå detta.
De matbitar, hon försöker att svälja, hota tillbakagåendets lag genom en kraftutveckling, egnan i och för sig ej stämmer själ och att kväfva henne; barnen, smittade af mo- hvilken vanligen yttrar sig i djup ringakt- hjärta harmoniskt, utan tvärtom uppblåser derns tysta ångest, sitta bleka och stumma, ning för deras egen make, ifall hustrun hos månget sinne, när kunskapen ej begagnas som utan att våga se på fadern; Ella tappar ske- honom skulle upptäcka något andligt släkt- medel för att fostra människor till karaktär, den i golfvet, och så urladdar sig molnet.
.
.
skap med sin egen svaga, undfallande mo- i enlighet med skaparens tanke och vilja med En half timme senare öppnade mannen der eller fader.
I ett sådant hem får man hvarje människobarn.
Ingen skola i världen kan ensam både upp- dörren till sin familjs arbetsrum och frågade då vanligen se, hur den unga, kraftfulla kvin- med glädtig röst, om de ej vore färdiga; han nan utvecklar sig till en oefterrättlig stäm- fostra och undervisa; men tack vare begrepps- hade tillsagt om en hyrvagn, de skulle åka ningsmänniska, lik sin far eller mor, medan förvirringen och förvexlingen af ord, just i ut till farbror Karls villa; var han icke hennes make allt mer och mer öfvertager den fråga om kunskap och uppfostran, svika så pjollrande, molnbortstrykande partens roll.
otaligt många hem plikten att fostra barna snäll?
själar.
Däraf följer, att vi nu få se så stort Det är djupt upprörande att se hustru och Jo — jo, på minuten skulle de alla vara i barn lida och — andligen dö under samlef- antal oefterrättliga stämningsmänniskor drifva ordning!
Med en innerlig önskan, att mannens ljusa naden med en själfvisk, nyckfull och oefter- sitt ofog både i det enskilda och offentliga stämning måtte räcka, tills barnen uppnådde rättlig man.
Det är upprörande att se dessa lifvet.
deras efterlängtade mål, farbrors vackra träd- rädda, rådvilla blickar; dessa rörelser, på- Dressyr, konvenans och disciplin äro de tyg- gård, rustade hustrun barnen och sig själf minnande om vettskrämda djur, när han, stäm- lar, som hindra den unge mannen och den för den beramade lustfärden.
Och under hela ningsmänniskan, inträder i familjekretsen.
unga kvinnan från att gifva sitt lynne fritt händerna vifta genom det öppna fönstret, och han viftar en munter helsning tillbaka.
vägen vakade hon ängsligt öfver, att ingen- ting från barnens eller hennes sida skulle in- verka störande på stämningsmänniskan, som nu satt småsj ungande midt emot henne i vagnen med det minsta barnet på sitt knä.
Men öfver himlens skyar, öfver vägens vattenpussar, öfver mötande promenerande, öfver andras skäHande hundar, förskrämda, bräkande får eller grymtande grisar hade hon ju lika litet makt, som hon hade öfver tu- sen andra saker, hvilka i en blink kunde framkalla ett skärande missljud från det ostämda, vanvårdade strängaspelet i makens själ.
Man anar — om man ej vet det — att denne man är, på sitt sätt, mera redlös än sitt lilla förskrämda barn, ty han kan, hvil- ket ögonblick som helst, hemfalla åt råhetens och brutalitetens dämoner och då säga eller göra saker, hvilka han sedan i tysthet ång- rar, och vid minnet af hvilka hans själstill- stånd än ytterligare förvärras.
Men om det kan djupt uppröra hjärtat att se en man hemfallen åt misstämningens hemskt gycklande andar cch lemnad utan hjälp af henne, som är hans rätta, hans enda jordiska hjälparinna, så är det däremot rent af harm- lopp ute i världen.
Det är ofta blott veder- börande ungdoms närmaste omgifning, som vet, att en redlös själ bor i den korrekta sällskapsmänniskan, eller att denna yngling och jungfru med mogenhetsbetyget i fickan äro att likna vid lätta skyar, drifvande för hvarje vind.
Detta förklarar det sakförhållande, att mången ung man och kvinna, » som skött sig bra » på underordnade platser samt varit älsk- värda mot personer, hvilkas goda omdöme de önskat vinna, framträda som fullfjädrade stämningsmänniskor i samma stund, som de
komma att intaga en befallande ställning öf- ver flere eller färre medmänniskor.
Tygeln är borta, den ouppfostrade män- niskan är då lika oberäknelig i sin fram- fart som en farkost utan styre ute på stor- migt haf.
Ä r det då underligt, om en sådan redlös själ slutligen går under i lifvets bränningar?
Öfverordnade kunna låta bedraga sig af sina underlydandes foglighet; umgängeskret- sen kan möjligen taga den korrekta sällskaps- tonen hos ynglingen och flickan för liktydig med en välstämd själ; men den trolofnings- tid skall vara bra kort, och kontrahenterna måste sällan ha träffats i rent hvardagslag, om anlagen för omotiverade misstämningar ej skola tydligt nog framskymta, om de fin- nas hos någon af dem.
De allra flesta fästmör eller fästmän, som bundit sig vid en dylik ostämd själ, märka nogsamt de sorgliga anlagen, men lugna sig med det vanliga talesättet: » Det går bort, då man blir gift. » Detta talesätt tages vanligen ytligt och löst samt blir följaktligen tomt.
Men rätt uppfattadt innebär det ett löfte och en för- vissning om den uppfostrande makt, som fin- nes i ett kristligt äktenskap, där den ene stöder, leder, styrker och hjälper den andre, utan allt rätthafveri.
Men för att ett dylikt uppfostringsverk, det må nu afse mannen eller hustrun, skall kunna lyckas, gäller det först och främst, att den uppfostrande parten har fått sin egen själ rätt stämd af honom, som danat hvarje människas väsen till att stå i samklang med sin skapare.
Detta måste på fullaste allvar bli målet för all uppfostran, om vi skola hoppas att rädda vår ungdom från det förfärliga ödet att utbildas till redlösa stämningsmänniskor, prisgifna åt lifvets hemskaste dämoner: för- tviflan och vansinne.
Annu några ord om drottning Margherita.
är jag fann sista numret af Idun prydt med drottningens af Italien poträtt, kom jag sä lifligt ihåg henne själf, sådan jag såg henne ett par gånger i fjor nere i Horn.
Första gången var det i bild, hon visade sig för mig.
I en af senatens salar hängde deras majestäters porträtter, två stora dukar, dem jag för öfrigt påminde mig ha sett på världsutställningen i Paris 1878, där de intogo hedersplatserna i Italiens utställning.
På detta porträtt visade sig drottningen i fulla glansen af sin ungdom och skönhet — som det heter.
— Ung, ståtlig, vackert växt, klädd i silfverbrokad, guld och juveler, en prydnad för tronen bredvid den lille oansenlige, allvar- samme kuDg Umberto med de rynkade ögon- brynen och de skräckinjagande, väldiga musta- scherna.
Sedan såg jag henne vid ett besök i Mon- teverdis atelier vjd Piazza Indipendenza.
Den ansedde skulptören hade allegoriserat henne som Italia, en förtjusande bild, enkel och stor i hållning och i uttrycket lika mycken höghet, fri från all uppstyltning, som mjukt behag och elegans.
Ansiktet var ej precis realistiskt por- trättlikt, men likväl så likt i det stora hela, att man ej kunde misstaga sig på hvem Ita- lia var.
Vid riksdagens öppnande en solig december- dag såg iag en skymt af henne, då hon åkte upp i en vagn af guld och glas för att de- korera tronen.
Och ett par dagar senare kom hon åkande — mindre ostentativt — på Monte Pincio under promenadtimmen.
Konun- gen körde, drottningen satt bredvid honom och hjälpte honom att helsa sina trogne underså- tar eller låt oss säga medborgare, ty kung Umberto har själf sagt, att han ingenting an- nat är än den främste ämbetsmannen blan- ett fritt folk.
Kungen satt, allvarsam som vanligt, med bart hufvud, hatten i handen, de hvita mustascherna yfvigare än någonsin, ögo- nen rullande omkring, så att en hvar af de helsande skulle få en liten blick, men likväl ingen bli öfverkörd.
Drottningen åter log och säg glad och vänlig ut.
Skönheten var ej densamma som på porträttet i senaten, men blickens och leendets älsklighet hade åren ej tagit ifrån henne, ej heller elegansen i sätt och i klädsel.
Drottning Margherita är ju be- römd, äfven för att hon klär sig bättre än nå- gon annan af jordens kvinnor.
På Theatro Dramatico — där man för öf- rigt gaf endast operor på den tiden — kom hon in, då uvertyren var i full gång.
Orke- stern tystnade ögonblickligen och stämde så upp någon slags folksång.
Publiken reste sig, och så smattrade en applåd, så lifiig och ihål- lande, att själfva Eleonora Duse — Italiens Sarah Bernhardt — kunde varit belåten med den.
Drottningen smålog åt den glada väl- komsthelsningen, viftade med sin näsduk och satte sig.
Och så började orkestern uverty- ren om igen från början.
Drottningen synes ofta på teatern.
I fjor vintras blef ett lustspel efter första föreställ- ningen förbjudet såsom omoraliskt.
Opposi- tionstidningarna skyndade ögonblickligen att framhålla, att drottning Margherita hade bevi- stat premieren till slutet och syn- och hörb är- ligen haft mycket roligt åt stycket.
För öfrigt är hon oppositionens gunstling lika mycket som de lojales.
Crispis stora motparti höll henne räkning därför, att hon alltid be- mötte honom med så pass stor köld, som det gick an för drottningen gent emot det fria folkets näst främste ämbetsman, och äfven därför att hon i det längsta vägrade att mot- taga signora Crispi på hofvet — Crispis äk- tenskapliga förhållanden ha varit litet trassliga.
Men Crispis vänner kunde ej annat än hålla henne räkning för, att hon ej försökte intrigera emot honom.
Lojal liksom konungen.
Lojal äfven i fråga om religionen.
Många anse henne bigott och tro, att hon ej skulle önska något lifligare än att sluta fred med påfven och kunna fara och helsa på fången i Vatikanen.
Men en dylik visit tillåter ej po- litiken.
Nu få deras majestäter nöja sig med att från Kvirinalens fönster blicka öfver sta- den bort till Vatikanen, som reser sig, grå och förnäm, bredvid Peterskyrkans blåa jätte- kupol.
Kung Umberto är populär, därför att han är så orädd — en man i hvarje tum — och därför att han aldrig sökt maka åt lagen, som bestämmer hans ställning och hans makt.
Drottning Margherita blef folkets afgud, därför att hon var italienska och vacker och oemot- ståndlig — därför att folket kännt, att hon al- drig behöft förställa sig, då hon närmat sig sina medborgare.
Monteverdi gaf folkets käns- b r ett vackert uttryck, då han gaf hennes drag åt sin » Italia ».
G-g N.
H ä r jag skall dö.
Svar till Daniel Fallström.
Med anledning af hans poem i mr 56.
* år jag skall dö, jag bedja vill, Att blott en enda af de små, Som här jag sökt att göra Må tacksam Hvad jag i lifvet ljufvast Var hjärtats inre, stilla All jordisk godt, oid min dödsbädd kårlek stå.
fann frid; tärde blott Och skänkte oro, kval och strid.
Ack, lif och död år ' mer ån dikt; Ej tror du, som du sjöng det nyss, Att dödsminuten får sin helga Igenom oren kvinnokyss ?- Märk, För skaldens gåfva år af ädla syften fick Gud, du den.
Betänk, att hvarje orent ljud Liksom ett eko går igen.
Förr n da skall dö, så bed om syn På mänskoandens Det finns Där ideal — ej hår, sök i det land, lifvets källa brusar sval.
Och i den källan släck din törst, Så skall din ande spänstig bli, Och du skall dikta verkligt Förutan all skönt disharmoni.
Homo Sum.
Kvartalsprenumeranterna torde ofördröjligen förnya prenumerationen å Idun jämte Iduns Modetidning, på det de ej må riskera att gå miste om ett eller annat af de första numren i kvartalet, hvilket lätt kan ske, ifall prenumerationen uppskjutes.
Vidare vilja vi bedja våra ärade läsarinnor hafva godheten att till dem af sina bekanta, som varit bortresta under sommaren och så- lunda ej kunnat prenumerera på julikvartalet, meddela, att delta ännu kan erhållas komplett.
Hon har icke glömt det.
Holländsk skiss af J.
C. de Dos.
Ofvers.
för Idun.
ublande, skrattande, sprungo de öfver dy- nerna, de adertonåriga flickorna och yng- lingarne.
Barnskorna hade de vuxit ur, men lifvets allvar hade ännu ej mött dem.
Ej längre knoppar, ej heller ännu blommor, jagade de i språng, under lek och löjen, med spänstiga steg, med strålande ögon och kinder, öfver de Katwykschska dynerna.
Harmoniskt sammansmälte de olika rösterna till en ungdomlig sång, full af friskhet och kraft, som skallande klingade öfver de glö- dande sandvågorna, hvilka af harm att ej längre vara så fria som hafvets böljor förtogo dessa utsikten till stad och by.
Solen strålade ned på de ströfvande.
Vinden suckade af kärlek.
Tvänne kommo efter de andra.
En » han » och en » hon ».
Hade de med afsikt skilt sig från de öfriga?
O, n e j!
.
.
.
Uppsökte de hvarandra?
Hvem vet!
.
.
.
Älskade de hvarandra?
Måhända!
De talade föga, tänkte ej mycket.
Båda förnummo en främmande känsla, som de ej förstodo.
Då deras ögon möttes, rodnade hon, han blef blek.
.
.
De kände hvarandra först sedan få dagar, dock tycktes det dem vara mycket längre.
De gingo sida vid sida, men gåfvo hvarandra icke armen.
» I morgon lemnar jag staden och landet, » sade han efter en paus.
» Det vet jag, » svarade hon sakta.
Åter tego de.
» I morgon tar jag mig plats, » sade hon.
» Det vet jag, » svarade han.
De tego och suckade omvexlande.
* * * V i d denna samma strand — många stor- mar draga öfver den evigt unge gudens panna, som vi kalla jord; hafvets vågor äro hans hår, floderna hans fingrar, sjöarne hans ögon, ber- gen dana hans ben, i hans inelfvor finnas kost- liga stenar, ur hvarje por i hans jättehud upp- stiga underverk, med hvilka han söker locka sin älskade, den sköna Luna, att gifva honom en enda kyss, medan hon sväfvar med honom genom världsrymden och egnar honom en kär- lek utan lidelse — vid denna samma strand sluta de sig till sina kamrater.
Väl skämtade och skrattade de med, dock ej så högljudt.
Väl talade de, men ej så myc- ket.
Det drog ut så länge, tills den stora sol- lyktan togs ned och doppades i hafvet för att rengöras till följande dag, och himlahvalfvets små nattlampor vordo tända.
Sällskapet gick par om par, sjungande, hemåt.
Hon och han voro åter — tillfälligtvis?
— de sista.
# * * Hennes arm låg nu i hans, han lutade sin skuldra mot hennes.
Medan de gingo där fram efter takten af den framför dem tonande sån- gen, sade han med klappande hjärta: » Jag var så tyst i dag, då allt påminde mig om min förlorade lycka.
Jag älskade en flicka, hon älskade mig.
Jag svor henne trohet.
.
.
hon bröt sin ed. » Efter en stund sade hon bäfvande, med dämpad stämma: » Jag älskade en ung man, han älskade mig.
Jag svor honom trohet — han bröt sin ed. » Efter en lång tystnad sade han: » Jag är ensam i världen.
Mitt hjärta trang- tar efter kärlek.
I morgon reser jag allena till Indien, jag, som hade hoppats att kunna begifva mig dit med en kär, liten hustru. » Därefter sade hon, och hennes röst skälfde: » Jag lefver hos min styfmor, som ej kan L.
W e s t e r b e r g s S m u l t r o n - T v å l lida mig.
Lifvet skulle bli mig outhärdligt.
Jag hoppades att vid en älskande makes sida få sträfva att skapa honom och mig ett hem, fylldfc af solljus och poesi.
Nu går jag i tjänst hos främlingar. » De lutade sig så innerligt till hvarandra, som om deras hjärtan ville växa samman.
I djupa tankar vandrade de öfver dynens sand- slätt.
Tystnad omgaf dem.
Han bröt den.
» Till en början, sedan min älskade tagits ifrån mig, trodde jag ej, att jag skulle kunna uthärda lifvet.
Nu, aftonen före min resa » — hans stämma stockade sig i strupen — » nu, när det är för sent, ack, oåterkalleligen för sent, tror jag mig ha funnit.
.
.
hvad jag sökte. » Han hörde, hur hon sökte undertrycka en snyftning, och de stannade.
Månen blickade fram mellan molnen.
Hvad frågade han efter månen?
Han såg-in i två ögon, fulla af tå- rar.
Han kände hennes andedräkt smeka sin kind.
Han anade, att en själ smäktade efter kärlek.
.
.
Han kysste henne.
.
.
Hon hejdade honom ej.
* * * Dä de kommo till hennes hem — ack, allt för snabbt!
— - sade han hastigt: » I morgon måste jag resa.
Men jag kommer mycket snart tillbaka.
Glöm det ej. » Hon sänkte sin blick djupt i hans, tryckte med sina späda fingrar hårdt hans hand och hviskade: » Jag skall icke glömma det. » * * * Nära tio år ha flytt hän.
Det var marknad.
Skämtande, jublande drogo gammal och ung, fattig och rik genom Haags salustånd.
Förnöjelsen tog sig uttryck i banala visor, i fadt sladder.
I det nittonde århundradet är glädjens hosianna ett hedniskt larm af pipor, trianglar och trummor.
Allt hvad upptänkas kan af smaklöshet och färg- prål måste tagas till lockmedel för att vinna mängden.
Molnhöljd skådade himmelen ned på för- vildningen.
Han, tio år äldre, återkommen till sitt fä- dernesland, flydde det allmänna larmet och sökte ensamheten i den evigt sköna » Bosch ».
Våren var ifrigt i färd med att smycka de kala stammarne och grenarne med nya blad.
En gestalt kommer honom till mötes under träden.
Han ser.
.
.
bleknar.
.
.
igenkänner henne.
Äfven hon igenkänner honom.
Sakta trycker hon den henne räckta handen.
De långa, blonda loekarne pryda henne ej mer, utan kröna, uppfästa, det af tankar böjda hufvudet.
Ögonen glänsa mattare.
Kindernas friska färg är blekt.
» Känner ni igen mig? » frågade han; Hon log trött.
» Hur lefver världen med eder? » Hon rycker på axlarna och frågar: » Inte sannt, ni är ju gift? » » Ja, sedan åtta år. » » Mår er fru bra? » » Åh, utmärkt! » » Och.
.
.
barn? » » Tre präktiga små.
Jag väntar just min hustru och mina barn, som varit på ett besök utåt landet.
Jag känner mig så ensam. » » Det kan jag förstå. » » Hvad har ni nu för er? » » Jag är ännu alltjämt främmandes tjänare. » rekommenderas för sin a n g e n ä m a och naturliga smultronlukt och sina utsökta ingredienser såsom en den finaste toilette-tvål; rekommenderas särskildt för den finare toiletten Tillverkas endast hos Plötsligt frågar han oförberedt, leende åt sitt infall: » Säg, minns ni möjligen ännu.
.
.
vår af- tonpromenad på de Katwykschska dynerna? » En skugga drog öfver hennes ansikte, en tär glänste; hon arbetade att undertrycka ett förtviflans skri, när hon till afsked svarade: » Jag har icke glömt det! » Smånotiser från kvinnovärlden.
Svensk slöjd i Amerika.
Staden San José har besökts af miss Selma Söderberg från San Fransisco.
Hon skulle söka att bland amerikaner väcka intresse för den svenska handslöjden och dess metod som allmänt läroämne samt med det samma se, huru vida upprättandet af en svensk privatskola skulle kunna uppmuntras.
Fröken Söderberg rönte mycket tillmötesgående.
Metoden har redan införts i flere af österns skolor, vitt- nande o m svenskarnes öfverlägsenhet i denna bildningsgren, yttrar en brefskrifvare till en svensk- amerikansk tidning.
Line Luplan f.
En af kvinnosakens var- maste förkämpar, fru pastorskan Line Luplan, afled den 11 dennes på diakonisstiftelsen i Köpen- hamn.
Fru Luplan har spelat en betydande roll i de senare årens danska kvinnosaksagitation.
Fastän hon var en äldre kvinna, kämpade h o n med ung- domlig ifver för sin sak både i tal och skrift.
Särskildt var hon intresserad för frågan o m kvinnors rösträtt.
Alla de eftergifter, som så små- ningom gjordes åt kvinnosaken, voro för henne små och betydelselösa, så länge kvinnan ej i rösträttsfrågan var likställd med mannen.
Det var också på fru Luplans initiativ den danska kvinno- rösträttsföreningen kom till stånd.
Svensk kvinlig läkare i Amerika.
Fröken Hanna Kindbom, dotter tilll stadsfiskalen J.
P. Kindbom i Kalmar, genomgick under åren 1889 och 1890 dels å lasarettet i Kalmar, dels å Sab- batsbergs sjukhus och Karolinska institutet i Stockholm föreskrifna kurser i anatomi och kirurgi för fältskärsexamen, men var för ung (18 år) för att få taga densamma.
Hon afreste för den skull den 20 oktober förlidet år till Amerika.
Sedan hon därstädes bosatt sig i Campello, en förstad till Brookton, nära Boston, har hon för någon tid sedan af myndigheterna därstädes, efter företeende af sina betyg, fått tillåtelse att vara praktiserande läkare med rättighet att utfärda dödsattester och att bära titel doktor.
Teater och.
musik.
Kungl.
operan.
De trenne Arnoldsons-föreställ- ningarna hafva nu gått af stapeln.
Vid den första och tredje uppfördes » Mignon&gt;, vid den andra » Tra- viata ».
Både som Mignon och Violetta hade fru Arnokison-Fischhof tillfälle lägga i dagen sina ovanligt framstående egenskaper som dramatisk sångerska, hvarjämte hon i konsten att använda en i sig själf ej stor röst, så att den på samma gång förmår göra sig fullt gällande o c h hörbar i den största operasalong och dock bibehålla sitt välljud, framstår som ett efterföljansvärdt exem- pel för de allra flesta sångerskor.
Vi kunna nu mycket väl förstå, att hennes röst verkligen kan räcka till för utlandets ofantligt mycket större ope- rasalonger.
Hennes sångmetod med den regelbund- naste, nästan omärkbara andhemtning är ock den förträffligaste man kan lära känna.
I koloraturen besegrar fru A. likaledes alla svårigheter.
Dril- larne flyta med en lätthet och afrundning, som ej lemnar något öfrigt att önska.
Då härtill kommer, dels att hennes stämma är alltigenom sympatisk och välljudande samt textuttalet det tydligaste man kan önska, dels ock att h o n förfogar öfver ung- dom o c h skönhet, är det ingalunda underligt, att hennes framgång öfVerallt är gifven, och att hon för närvarande räknas som den kanske mest lof- vande stjärnan på sångkonstens himmel.
En god del af hennes styrka ligger dock i hennes ovan- liga förmåga att i dramatiskt hänseende gifva lif åt de karaktärer, hon har att framställa.
I detta afseende står hon säkerligen öfver de flesta.
Att fru Arnoldson-Fischhof vid dessa föreställ- ningar skördat bifall o c h blommor i oändlighet, L.
W e s t e r b e r g s T e k n i s k a F a b r i k, Gefle- Filial: Österlånggatan N:r 2 8, Stockholm.
Finnes i hvarje väl sorterad speceri- och parfymhandel.
behöfva vi väl knappast framhålla.
Det faller af sig själft.
I båda operorna har hon ock på ett synnerligen förtjänstfullt sätt biståtts af sina med- spelande; i » Mignon » särskildt af fröken Karlsohn samt hrr Ödmann och Nygren, af hvilka båda den förstnämndes härliga stämma tyckes klinga bättre än någonsin; samt i » Traviata » likaledes af hrr Ödmann och Lundqvist.
— Orkestern under direk- tör Nordquists egen ledning har likaledes stor heder af dessa föreställningar.
Att alla, s o m nu haft tillfälle få njuta af fru A.-F:s nobla och tilltalande sång, lifligt önska henne välkommen åter, är gifvet, Vi instämma däri ock af hjärtat.
• K.
Dramatiska teatern, s o m under såväl förra som innevarande vecka nästan hvarje afton för fulla och goda hus gifvit Blumenthals roliga » Dubbel- spel », är redan färdig med ännu ett nytt program — » En varning » och » Stulen lycka » —, s o m gif- ves första gången i afton.
Vasateatern, å hvilken fortfarande lustspelet » Adam och Eva » utöfvar god dragningskraft, har under inöfning » Den sköna Helena » i Frans Hedbergs bearbetning, sådan den gafs å Dramatiska teatern 1866.
Heleflas roll kommer att utföras af fröken Gerda Grönberg.
Vid pensionen.
Skildringar för Idun af Channåh.
(Forts.) I e korta stunder hon sof, drömde hon o m h o n o m, de ljufvaste namn och kärleksful- laste ord gaf hon h o n o m — och så kom i. uppvaknandet med all sin bitterhet.
Han var icke där, allt hade varit en villa, den stackars sångaren var bunden vid sin plats, han kunde ej komma till sitt kämpande barn.
» Bara j a g kommer upp, reser jag genast, det är orätt att vara så långt skilda, det kunde j u hända honom något illa, medan jag är borta. » » Förrän det blir varmt, får ni icke resa, » sade doktorn, — » det vore döden, » sade han sakta till oss.
Det var fåfängt, — hon kom upp, och hvarje tanke vände sig kring hemresan.
Hou bönföll doktorn, madame och oss alla.
All den bråd- skande oro, som den svårt sjuka lägger i dagen, framträdde allt mera hos henne, rädslan att icke hinna, medan tid är.
Och så skulle hon då resa.
Tåget skulle gå tidigt på morgonen.
Vi voro alla uppe för att bjuda farväl åt vår sångfågel.
Vi kände alla tyd- ligt, att det gällde för lifvet, att en kort, men ren leinadsdag led mot sin afton, och därför var af- skedet så tungt och så allvarligt.
Vagnen körde fram.
Nu hördes furstinnan Sonjas steg i trap- pan, h o n kom in i resdräkt med en lätt resväska i handen och sade så lugnt, som o m det varit den enklaste sak i världen: » Nå Marina lilla, är du färdig nu, så kunna vi följas åt. » » Sonja, skall d u.
.
.
för min s k u l l.
.
, » rösten kväfdes af tårar.
Marina kastade sig i Sonjas armar och lutade hufvudet mot hennes bröst.
» Ämnar ni följa med till Italien? » utbrast frö- ken v o n Rathen.
» Det må j a g säga var uppoff- rande, både kostnad o c h besvär. » Sonjas ögon sköto blixtar.
» Tala icke o m en sådan bagatell!
Om vi skulle gå hela vägen eller rida på strutsar, då skulle det vara besvärligt och uppoffrande, men att åka b e - kvämt i en kupé och sofva hvar natt på hotell, däri finnes ingenting märkvärdigt. » Så lutade hon sig ned till Marina, o c h jag hörde henne sakta hviska: » Min egen älskling, trodde du j a g skulle låta dig fara ensam ut bland is o c h snö, » — och hon smekte sin sjuka vän, som o m hon hade varit ett litet svagt barn, medan ett outgrundligt djup af kärlek lyste ur hennes mörka ögon.
Det varade ett ögonblick, därefter var hon sig själf igen.
Hon gick nedför trappan, tittade i förbifarten in genom köksdörren till Katharine och sade lugnt: » Ni behöfver icke duka till frukosten åt mig, Katharine. » » Och du vill ännu icke följa mig, Sonja? » » Nej, Paul, j a g kan icke, vänta icke på mig. » » Så länge lifvets gnista icke slocknat, väntar jag på dig. » » Nej, res hem till Ryssland, där har du ditt allt, där gå dina dagar lätt och fort. » » Jag kan icke, Sonja, jag fryser. » » En ryss bland s n ö?
» » Sonja, det är icke min kropp, som fryser, utan mitt hjärta. » » Och därför värmer du dig vid de parisiska eld- brasorna. » » Grönländaren uppe i norden kör hunden, ty hästen trifves icke h o s honom. » » Du har rätt, Paul, huru ofta få vi icke lefva på surrogat. » Hon följde h o n o m med ögonen, så länge han syntes.
Så vände hon sig plötsligt o m.
» Nå, hvad säger ni o m h o n o m?
» » Han tycks likna ert land, skuren i stort och väckande undran, men äfven beundran. » » Ja, hans hjärta är stort och godt.
Han ville hafva mig till brud. » » Jag kunde förstå det. » » Nå, hvad säger ni d ä r o m?
» » Jag tror, att för er betyder en hög och ädel karaktär, s o m ni aktar, mer än för många andra. » » Kanske har ni rätt, kanske är det därför jag är så rädd för, att han skall förkolna framför de parisiska eldbrasorna. » Hon stod länge tyst och stirrade ut; men inom mig blef den tanken visshet: en gång skall han ej k o m m a förgäfves.
» Skall fröken gå bort? » Katharine spärrade upp ögonen.
» Nej, jag skall åka, — farväl! » Snart därefter kom Sonja tillbaka lika lugn, s o m hon farit.
» Furstinna, » utbrast madame, » hur skall jag kunna tacka er nog, för hvad ni gjort för mig, min oro, för att låta vår lilla vän resa ensam, kan jag icke uttala, men jag kunde icke uthärda till slut med att se henne förtäras af längtan, hur det än skulle gå. » » Ja madame, det finnes verkligen personer, och icke minst bland italienare, hvilka kunna små- ningom längta sig till d ö d s; hon var en bland dem.
Kanhända, » tillade hon för sig själf, » kom- ma dagarne i hennes lif att blifva färre efter en sådan resa i köld och snö, men dubbelt ljusa och soliga blifva de dock, och det är j u godt för den, som såsom hon älskat solen och ljuset. » Madame de Lassarre steg upp och gick fram till Sonja och tryckte hennes h a n d: » Sonja Petrowska, » sade h o n sakta, » jag har trott er vara kall o c h känslolös.
Förlåt mig, nu vet jag, att ert hjärta är af guld. » » Att ni ej dröjde längre på er resa, » sade lady Threathon, » på hemvägen måste ni hafva rest både natt och dag, efter som ni redan är här igen? » » Ja, » sade Sonja, » hemfärden gick med ilfart, ty jag trodde jag skulle hafva någon, som väntade på mig här.
Jag har en kusin, ryss såsom jag, hans fars och vår egendom gränsa till hvarandra, och öfver vinterns snö och sommarens blomster bar oss vägen till hvarandra, och sedan han var så liten, att han körde sitt första par hästar, har han aldrig underlåtit att uppsöka mig denna dag, min födelsedag.
Vi hafva firat den tillsammans i Paris, då jag ännu var barn och han öfverhopade mig med bonbons.
I London, då j a g var föga äldre och för första gången fördes ut i stora världen med en juvel, en gåfva af honom, som glänste öfver alla de öfrigas, utan att jag själf ens anade ste- nens värde.
Intet har dock öfverträffat min glädje då, när han i hemlandet vid min sida körde fram öfver de ändlösa snöslätterna under bjällrornas klang och piskans muntra smällar.
Här, där ber- gen stängt hvarje utsikt, kan man ej ens ana, hvad en obegränsad vidd vill säga. » På eftermiddagen ljöd plötsligt bjällerklang utan- för på vägen.
Sonja sprang med ett rop till fönstret, det flög ett skimmer af glädje och stolthet öfver hennes ansikte.
En hög smärt man trädde strax därefter in genom dörren.
» » Sonja! » — » Paul! » — ljöd det samtidigt.
Rys- sen böjde sig ned och kysste hennes hand.
Sonja besvarade kyssen på hans panna.
» Jag visste, att du skulle komma, Paul, men hvad har du gjort? » » Jag hörde snön låg på härnere, o c h då trodde jag, du ville profva, o m mina fålar ännu kunna springa, och därför tog jag dem med mig.
Det är icke längre väg än senast från Paris. » Han svepte in sin kusin i pelskappan och hon sprang lätt ned för trappan o c h fram till de svarta glänsande djuren, s o m oroliga skrapade i snön och skakade de långa manarna.
Med moderlig ömhet smekte h o n deras vackra hufvuden, lyftes så in i slädan, och så bar det af utefter vägen.
Fröken von Rathen måste först sätta sig på en stol, innan hon kunde tala.
» Det är icke furstligt, det är för litet sagdt, det är kungligt.
Det är icke som verklighet, utan som en saga.
En riddare, som slår ned s o m en meteor med hästar och släda och kusk bakpå, tänk en sådan v ä g!
Från Paris o c h hit, bara därför att hennes nåd tycker o m att åka.
Tänk så mycket pengar det skall kosta! » ~ Hon såg sig en stund omkring, alldeles öfver- väldigad.
» Det måste bara vara i Tyskland, nå- got såd ant förefaller märkvärdigt, efter ingen an- nan än jag tycks förvåna sig. » » Tvärtom, » sade lady Threaton, » är det troligen endast af en ryss, något sådant låter sig göra, åtminstone har jag aldrig hört talas o m något liknande i England, — eller hur, miss Brook? » Marthe mumlade på sitt vanliga älskvärda sätt något o m, att hon ej gärna kunde veta, hvad lady Threaton hört talas o m eller ej, men hon trodde, att o m tio ryssar ej strödde ut sitt guld s o m sand för en nycks skull, så skulle tusen andra kunna gå mätta och klädda.
Andra dagen k o m fursten för att taga afsked af sin kusin.
ZE^örlofctiaass- o » o±x v i s s e l r i n s a r ständigt lager hos Juvelerar HALLBERG Stockholm.
Order frän landsorten expedieras omgående.
Dagarne kommo och gingo, vi närmade oss ju- len allt mera.
Från mr Brook kom underrättelse, att han i följd af inträffade vedervärdigheter ej var att hemvänta före j u l för att, s o m ämnadt var, hemta sina döttrar o c h med dem återvända till England.
Af oss öfriga pensionärer emottogs denna under- rättelse med mycket litet glädje.
Misserna hade, som jag förut nämnt, icke synnerligen lyckats er- öfra våra hjärtan.
Deras tvärhet, inbundenhet och märkliga uppfattning af saker och ting, som i bör- j a n gifvit anledning till harmlösa debatter o c h ordkrig, hade alltmera, o c h särskildt efter lady Threatons ankomst, öfvergått till en rent af fiendt- lig hållning, s o m icke försummade att c m möjligt bereda oss, och isynnerhet henne, en eller annan förtret, hvars upphof man dock endast kunde ana sig till, aldrig med bestämdhet veta.
Hvilken obehaglig stämning häraf skulle uppstå, kan hvar och en förstå, som med fullkomligt rent samvete vis ä vis en person af denna endast be- mötes med köld och vresighet.
Vi hoppades i det längsta, att mr Brook skulle anlända o c h afhemta sina döttrar, men när detta hopp svek oss, samlades vi en dag till krigsråd i salongen, medan våra tankars föremål voro ute i staden.
» Något måste göras, » sade Sonja och tände en cigarrett samt lade upp fötterna på en pall.
» Se icke så förfärad på mig, fröken v o n Rathen, spisröken, som ni ganska gärna trifs i, är icke en smula bättre.
Något måste göras, säger jag.
Ytligt betraktadt, ser det ut, s o m vi lefva s o m änglar, så stillsamt och sedesamt är det, men än- då känner hvar och en, att åska ligger i luften, och misserna se på oss, s o m o m vi vore de sju dödssynderna. » » Det var något skarpt tilltaget, » opponerade sig tyskan, » jag vet mig aldrig hafva blifvit betrak- tad s o m något sådant, nej, furstinna Sonja, jag kan icke hjälpa det, men jag anser, att denna sorgliga misshällighet, s o m hotar att störa jul- friden för er — j a g reser då lyckligtvis hem, så mig gör det detsamma, — från början uppstått däraf, att — ja, ursäkta jag säger rent ut — där- af att ni från första stund varit litet obehagligt uppriktig emot misserna Brook, så att — för att använda ett mycket drastiskt uttryck — deras meningar blifvit halshuggna o c h steglade, innan de ännu hunnit fram till punkt. » (Forts.) Innehållsförteekning: Claude Gérard (Aurore Ljungstedt); af Birger Schöldslröm.
(Med.
porträtt.)
— Späret; dikt af Amalia Fahlstedt.
— Hägra allvarsord för dagen; af — l — n.
— Styfdoltern; skisseradt genmäle till uppsatsen » Styfmödrar » i Idun n:r35; af Amanda Leffler.
— » Stämningsmänniskor »; af Ave.
— Ännu nägra ord om drottning Margherita: af 67 — g N.
— När jag skall dö; svar till Daniel Fallström, med anl.
af hans poem i n:r 3G, af Bomo sum — Hon har icke glömt det; holländsk skiss af /.
C. de Dos.
Öfvers.
för Idun.
— Smånotiser frän kvinno- världen.
— Teater och musik.
— Vid pensionen.
Skildringar lör Idun af Channåh.
(Forts.) x » — " t e&lt;Vi«~ Vi A gammalt guld, silfver och juveler uppköpas kon- tant eller tagas i utbyte mot moderna arbeten.
Om gamla saker insändas frän landsorten, sändes likvid pr omgående.
• » s r i f l a l o M A U U; Juvelerar HALLBERG Stockholm.
