# ID: svediakorp-per825
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1891
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 15,726
# sentences: 606
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


StockhoLnt, Ger,&gt;cnätv P.nktr.-Akfiiib.
N:r 36 (194) Fredagen den 4 september 1891.
Byrå: Prenumerationspris pr år Redaktör och uigifvare: H a m n g a t a n 1 6, 2Va t ?.
Idun med Modetidning och ko- FRITHIOF HELLBERG.
(midt för Kungsträdgården.)
lorerade planscher — kr.
8 Träffas å byrån kl. 10 — 11.
Idun m.
Modet, utan kol.
pl.
&gt; 6 50 Prenumer.
sker i landsorten å post- Idun ensam » 4 anstalt, i Stockholm hos redaktion.
Allm.
Telef.
61 4 7.
Claude (Madame * V f a g har kännt Claude v i Vignon i hela glan- " Xi * aen af hennes ung- dom och skönhet.
Hon var allena i världen och försökte skapa sig en ställ- ning genom sin talang och sitt arbete.
V i följ- de alla med uppmärksam- het detta djärfva företag.
Hon lyckades fullständigt och snart.
Hon var på en gång skriftställare och bildhuggare, hvilket gaf henne sin originalitet.
Jag vet dock ej, om icke denna dubbla kallelse var henne till något men.
Man tog henne den för- sta tiden för en artist, som gjorde sina ströftåg in på literaturens fält.
Sedan, när det gällde att uppskatta henne som skulptör, sade man, att det var en författarinna, som förirrat sig in på konstens område.
V i ha i allmänhet så svårt att att erkänna en öfverläg- senhet, att det sannerli- gen riktigt kostar på oss att nödgas blicka upp till tvål » Med dessa ord inleder den åldrige och evigt nngdomlige Jules Simon, den berömde franske statsmannen, filosofen och skriftställaren, den lilla teckning af Claude Vig- nons personlighet, förfat- tare- och artistlif, hvar- TJtg-ifningfstid: hvarje h e l g f r i fredag.
Lösnummerpris: 15 öre.
(vid kompletteringar).
4:de årg.
Amionspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För &gt;Platssökande » och » Lediga platser » 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Utländska annonser 70 öre pr nonp.-rad.
Vignon.
Maurice Rouvier.)
med han prydt den nyss utkomna första delen af hennes arbeten *.
— Och han skrifver vidare bland annat: » Under en af mina resor till Marseille efter republikens införande hade hon den utmärkta artig- heten att åtfölja sin man, som kom och mötte mig vid bangården.
Jag hel- sade på följande dagen i den landtliga fristad, som de hade hyrt vid Strandvägen, och jag kom- mer ihåg, att jag mycket afundades dem.
De voro unga bägge två, hon var tjusande vacker, de äl- skade hvarandra, de hade bägge en hög begåfning, de voro genom en hård, men fruktbärande erfa- renhet vanda vid lifvets strider.
De hade där framför sig den skönaste utsigt i världen och öfver sina hufvuden söderns strålande sol.
Jag vet ej, om hon blef lyckligare, » är hennes man, ännu helt ung, nådde makteDS och ärans höjd.
Dä för- lorade jag henne ur sikte, ty jag hörer ej till den officiella världen, och jag har, äfven jag, min ens- liga fristad i själfva Paris.
Man kommer och helsar på mig där, men själf lemnar jag den sällan. » * Oeuvres de Claude Vignon.
T. Nouvelles.
Paris 1891.
A. Lemerre, ed.
Säg icke allt hvad du vet, men vet alltid hvad du säger.
/ A.
Det är ej hvem som helst, som kan hoppas få några sidor af Jules Simons hand såsom inledning till ett literärt arbete, men Claude Vignon var icke heller, såsom man af det föregående kan förstå, » hvem som helst ».
Och huru framstående hon än var som författarinna och artist, så skulle dock ' kanske hennes egen lefnads roman ha kunnat erbjuda ej mindre spännande episoder än någon af dem, som hen- nes fantasi eller världserfarenhet skapat.
Det var under » Salonen » 1851, som man första gången inom literära och konstnärskret- sar i Paris fäste uppmärksamheten vid en följd af artiklar öfver denna utställning i en af de stora tidningarna.
— Låtom oss i för- bigående säga, att om det — af naturliga or- saker — är stor skillnad på en konstutställ- ning i Paris och i Stockholm, så är det nä- stan ännu större skillnad på sättet att redogöra för och kritisera densamma.
Man läser sig ej till att bli konstkritiker i Frankrike; den som egnar sig däråt har i stället så mycket mera utprägladt sinne, medfödt eller genom åskådning förvärfvadt, för formens och färgens skönhet och harmoni samt för detta sanna i det sköna, som är kärnan i all estetik.
Och sina idéer härom bör kritikern förstå att fram- lägga på ett sådant sätt, att han intresserar de bägge motsatta polerna i sin läsevärld: arti- sterna och publiken.
Vanligen lyckas han här- uti; och han lyckas sä mycket bättre, ju mera han inlägger sin egen personlighet i sina om- dömen och hela sin framställning.
Man lefde då ännu under romantismens aftonrodnad, och blott några få egde mera en aning eller obe- stämd förkänning än en medveten idé om den nya konst, som snart skulle slå ut i så här- liga blommor.
I Noemie Constans ' artiklar spåras likväl drag af denna förkänning om en annalkande ny konstperiod.
Följande året, 1852, hördes åter samma namn, men nu på dubbelt sätt, såsom både utställare och konstkritiker.
Hon utställde inom skulp- turafdelningen en staty, » Bacchi barndom ».
Hvem var Noémi Constans?
Ingen annan än vår Claude Vignon, en tjuguårig ung dam, i konsten elev af den store Pradier.
Hon var vacker som en dag, spirituel som få, och hennes ungdom var därtill omgifven af ett visst romaneskt skimmer.
Hon var hvarken ogift, gift eller enka, — hon var skild vid sin man, en mycket märkvärdig företeelse, som börjat sin bana såsom prest, men lemnat detta äm- bete och från sina teologiska studier ledts in på filologiska, därifrån på talmudistiska, där- ifrån på » de hemliga vetenskaperna » och slu- tat med la haute magie.
Han hade under någon tid sökt att grunda en ny religion, men förmodligen ej funnit lämplig grundval för den- samma, och lefde ända in på 1870-talet såsom ett slags privatiserande trollkarl, ställde horo- skop efter Tycho Brahes regler, kunde fram- mana andar och i nödfall ge anvisningar och råd om konsten att göra guld.
Det skall vara i Paris, som man midt upp i nittonde seklet träffar sådana original!
Huru som helst var denne uppenbarligen ej den man, som passade för den unga konst- närinnan och författarinnan, och hon hade ock rätt snart fått sitt äktenskap med honom upp- löst.
Namnet Constans behöll hon dock länge neg i » Salonen », eller ända till dess att hon pLAUDIUS.
såsom författarinna skapat sig själf ett namn genom den pseudonym, hvilken för den stora mängden gällde såsom hennes verkliga namn, och hvilken hon ännu såsom madame Rouvier bevarade i sin artistiska och literära produk- tion.
Här var och förblef hon Claude Vignon.
Hvarje biografiskt lexikon har en lista på hennes verk, och ingen konstkännare i Paris saknar kännedom om de dekorativa skulptu- rerna af hennes hand i en af Louvre-palatsets monumentala trappuppgångar, om hennes bas- reliefs på S:t Michel-fontänen, om hennes fyra evangelister öfver hufvudingången till kyrkan S:t Denis du S:t Sacrement, om hennes tre barngrupper i Square Montholon, om hennes Fiskare med sitt nät i Louvre-muséet samt om hennes många byster och medaljonger af sam- tida statsmän och andra celebriteter.
— Hennes literära arbeten skall jag ock nöja mig att blott och bart uppräkna; de börja med » Jeanne de Manguet, moeurs de province », som utkom 1861, hvarefter följde slag i slag » Récits de la vie reelle », » Victoire », » Les Complices », » Un Drame en province »; och efter någon tids mellanskof » Un naufrage parisien », » Chäteau Gaillard », » Elisabeth Verdier », » Les Drames ignorés », » Revoltée » och ännu flere, de sista från 1880-talet.
Men det var ett annat författareskap, som gjorde Claude Vignon om ej mera uppburen, dock mera bekant än det rent literära.
Hon var nämligen en af » 1 ' Indépendance belge ' s » politiska korrespondenter i Paris under de se- nare åren af kejsardömet och de första af re- publiken, och hon var tillika » Moniteur uni- versell parlamentariska referent i Corps légis- lativ under åren 1868 — 1870.
» Hon utförde detta värf, » säger Jules Simon, » med mycken lätthet och stort behag samt med en mycket säker politisk takt.
L ' Indépendance beige var dä det liberala Frankrikes förnämsta organ i Europa och till och med ibland oss själfva.
Tidningarna i Paris voro, utan all fråga, ut- märkt redigerade.
De räknade bland sina re- daktörer sådana namn som Prévost-Paradol, Emile de G-irardin, Eugéne Pelletan, Rigault, Weiss, Schérer » — Jules Simon nämner ej sitt eget namn, som borde stått främst!
— » men de stodo under en lag, strängare än den gamla censuren, och de fingo hvarken di- skutera kejsardömets färd eller ens redogöra därför. » — LTndépendance » kunde visserligen ej få inträde i Frankrike utan polisens med- gifvande, men dess redaktörer riskerade i allt fall icke dagligen sin frihet och kunde något så när få säga sanningen.
Hvilken fin takt det fordrades för att under sådana förhållan- den vara tidningens politiske korrespondent, behöfver ej sägas.
Något af de första åren efter kriget gifte sig Claude Vignon för andra gången.
Hennes make blef den dåvarande helt UDge deputera- den från Marseille i Nationalförsamlingen Maurice Rouvier.
Få statsmän ha gjort en hastigare lycka än han; gång efter annan minister, har han till och med under en viktig period varit konseljpresident och innehar för närvarande finansportföljen i herr de Freycinets kabinett.
Den, som skrifver detta, var under flere år nära granne till den förtrollande villa vid Rue de la Tour i Passy, där monsieur och madame Rouvier residerade, och där hon samlade om- kring sig eliten af hvad Gambetta kallade » den atheniensiska republikens » illustrationer.
Men hon tärdes af en bröstsjukdom, hvilken för ett par år sedan kallade henne hädan från sin make och sin son, Louis Vignon, arftagaren till ett namn, adladt genom snille och hjärta i förening.
Renholm.
När jag skall dö.
WjjFär jag skall do, jag ledja vill en flicka vid min dödsbädd stå, att, innan natten jag Kor till, en sista Hick af dagen få.
%n sista Hick ur ögon-par, som sluter inne solens glans och gömmer allt hvad härligt var och hvad i lifvet Ijafvast fanns.
^Och i ett vin, som gnistrar skönt i solnedgångens gyllne hrand, jag lackar för allt godt jag rönt af hvarje trofast Irodershand.
$ag tackar för hvar vänlig ros, som llommade Iland törnesnår, och finns ett annat lif, som tros, till detta vid en kyss jag går.
Daniel Fallström.
Skola eller hem?
En synpunkt i en viktig fråga *.
l o l e t har alltid synts mig som ett helge- rån mot hemmen, då j a g sett religion °y upptagen som läroämne på skolornas lektionsplan.
H v a r, om ej i hemmet, skola barnen lära sig fatta Guds kärlek?
Där hafva de j u den bästa jordiska bilden däraf i föräldrarnas kärlek till barnen.
I hem- met, i det dagliga lifvet är det tillfälle att ständigt tillämpa religionens ädla bud, och det är väl så religionen skall läras, ej i torra frågor och svar på skolbänken.
Re- ligionsundervisningen i skolorna har emel- lertid vunnit sådan häfd, att den svårligen mera kan bortlemnas, ja, kanske hela vår * Ehuru icke redaktionen i allo delar de åsikter, förf.
till föreliggande uppsats framställer, ha vi dock ansett dem vara beaktansvärda och ej velat under- trycka dem.
De kunna måhända gifva uppslag till vidare diskussion.
statskyrkas existens beror på denna under- visning.
Men åter äro hemmen i fara att beröf- vas en af sina rättigheter, om förslaget att införa hushållslära i våra skolor vinner större anslutning.
Man vore nästan frestad att hålla med en skolman, som menade, att » till slut vilja de, att man i skolorna skall lära barnen k r y p a ».
Skolorna äro i sanning mer än n o g öfverhopade med läro- ämnen, så att det vore olyckligt, o m man än mera behöfde inkräkta på de få rekrea- tionstimmarna.
Yttrandena vid läkarekon- gressen i Berlin torde väl tåla att litet beaktas, och flertalet mödrar måste väl med- gifva sanningen, att Skandinaviens barn äro så klena, emedan de sofva så litet och för mycket öfveransträngas i skolorna.
D å man redan nu kan konstatera en öfveran- strängning, är det väl intet skäl att foga ännu ett undervisningsämne till, så mycket mera som hushållsläran väl är ett af de ämnen, som minst lämpa sig för skolbänken.
Ja, om med hushållslära endast förstås några rätters tillagning, födoämnenas ke- miska sammansättning och näringsvärde, hygienens fordringar på köket och bosta- den o.
s. v., då skulle den j u g o d t lämpa sig för skolan; rnen dessa saker kan hvarje bildad kvinna v i d behof hastigt n o g lära sig ur den oändliga massa läroböcker, man redan har i dessa ämnen, och denna kun- skap kan hon hastigt n o g genom erfaren- het utbilda, utan att därmed den n o g an- strängda skolåldern behöfver betungas.
Alla dessa kunskaper, matlagning, hy- gien etc. e t c, som lämpa sig för skolan, äro dock, så att säga, blott det yttre ska- let af hushållsläran, men kärnan, den på hvilken hela hemmets trefnad beror, det är den goda viljan, den kärleksfulla o m - tanken, den glada offervilligheten, och det kan blott läras i hemmet under en kärleks- full husmoders ledning.
Huru skall i skolan inläras den ömma uppmärksamhet, som jämkar mormors stol i det varma solskenet, sätter morfars glas- ögon bredvid tidningen, ser till att fars pipa är stoppad och gladt med mor fun- derar ut hvars och ens älsklingsrätt?
Kan skolan lära att gärna försaka några tim- mars sömn, för att pryda födelsedagsbor- det och baka kakan eller att vid uppkö- pen på torgen komma ihåg violbuketten åt den unga dottern och att bjuda hem på kaffe tjänarinnans mor, som kommit till staden, alla dessa olika små uppmärksam- heter, som sprida solsken i hemmet?
Kan skolan lära att så sakta jämka kudden un- der det sjuka barnet, att så ljuft sjunga de vilda feberfantasierna till ro och att så tro- fast vaka natt efter natt?
I sanning, det kan skolan ej, och det är dock på det hemmets lycka beror.
Har man en gång i hemmet vant sig att sätta plikten framför allt, och där lärt sig kär- lek och omtanke, så inhemtar man hastigt nog hvad som möjligen brister i andra kunskaper.
Sällan, kanske aldrig, har ett hems ruin beredts af bristande kunskap i matlagning e t c, men väl otaliga gånger af håglöshet, Mttja och lättsinne, och kanske oftast genom bristande förtroende makarna emellan.
Om blott mannen uppriktigt an- förtror hustrun husets ställning, så skall helt visst den i hemmet allvarligt uppfost- rade hustrun » rätta mun efter matsäcken » och ändå göra hemmet gladt och trefiigt.
Ej heller tror jag, att förhållandet emel- lan matmor och tjänarinna därigenom blefve bättre.
D e t är ej kunskaperna, som brista, utan det är människokärleken och viljan att för tjänarinnans skull uppoffra litet af sitt eget jag som fattas.
Exempelvis var förhållandet emellan matmor och tjänare vida bättre förr än nu; men den tiden var ej matmoderns sinne så upptaget af säll- skapslifvet, politiken, samhällets förbätt- ring o. s. v. som nu, utan hon hade äfven litet tid öfrig för sin tjänare.
M e n äfven nu hinner man godt både med det ena och det andra, om blott g o d vilja finnes.
I våra tider, då mer än någonsin röjes en vild lust att upplösa alla samhälls- och familjeband, må mödrarna mer än någonsin vakta sig att skjuta ifrån sig sina plikter och därigenom allt mera lösa familjeban- den.
Till dessa plikter hör att i hemmet lära barnen vårda ett hem.
Känner man sig därtill ej ega förmåga, må man då tala vid någon annan duglig husmoder och un- der ferierna lemna dottern i hennes vård.
Ferierna lämpa sig bäst till allehanda sys- selsättningar i hemmet, ty under skoltiden äro barnen sorgligt n o g så upptagna, att den obetydliga fritiden nog behöfver an- vändas till lek och rekreation.
I folkskolorna torde kanske hushållslä- ran vara mera på sin plats, ty våra all- mogehem äro ej sådana, att barnen där kunna inhemta dessa läror, och vilja vi höja vår allmoges bildning, bör det väl ske genom barnen; men till hvarje bildad husmoder ville jag säga: » Gif ej bort dina plikter mot barnen, värna ditt hem och därigenom dina barns framtidslycka, ty utan hem och fosterbygd hvad är ett män- ni skolif? » M.
N.
Vid älsklingens sjukbädd.
S k i s s af A.
H i l l.
^I^svällsolens sista strålar smögo sig in ge- nom de höga fönstren och trängde sig mellan några yppiga bladväxter för att med sitt rosenskimmer upplifva ett par landskaps- taflor af en af våra möderne mästare.
En ny- tänd brasa i den öppna marmorspiseln började en segerrik kamp med det allt mattare dags- ljuset och göt sitt klara, men osäkra ljus öfver rummets om både rikedom och smak vittnande möbler och konstverk.
Den dyrbara mattan, som täckte golfvet, förtog ljudet af hvarje fot- steg, och allt vittnade om ett behagligt lugn.
«HI&gt;v!
Tillbakalutad i en mjuk hvilstol sitter en smärt kvinna, hvars bleka anletsdrag dock förråda den högsta oro.
Krampaktigt samman- knäppta hvila hennes händer i knäet, under det att de ängsligt stirrande ögonen oafiåtligt äro fästa på den lilla bädd, ur hvars rikt spetsprydda kuddar ett litet mörklockigt hufvud sticker fram.
Läkaren hade nyss lemnat henne.
Han hade sagt henne, huru illa det var stäldt, huru svårt hennes enda, älskade barn var sjukt, huru ringa det fanns att hoppas, och huru nära den förestående krisen var.
Ännu några långa, långa timmar och det skulle vara afgjordt, om hon finge behålla detta barn, som för henne utgjorde sammanfattningen af allt, hvad jordisk glädje och lycka hette, eller om det enda band, som höll henne fäst vid detta lifvet med all dess rikedom, skulle för alltid afslitas.
Med darrande händer förnyade hon isomsla- get på det lilla feberglödande hufvudet och blef stående framåtlutad, lyssnande till de osamman- hängande ord, som med längre och kortare mellanrum kommo öfver den lille gossens torra läppar.
» Hvarför skulle lille Willy, som förut var så frisk och stark, falla i en så svår sjukdom?
Hvarför skall just han ryckas bort?
Hvar- för? » Den förtviflade kvinnan sjönk åter kraftlös ned på sin förra plats.
Ack, hon visste det allt för väl, och det lyckades henne ej att döfva minnet med ett » hvarför ».
Den dagen stod så tydligt för hennes minne, då Willy, från att vara så mun- ter, så yster, plötsligt blef sorgsen, då hans glada skratt förbyttes i tårar, som likt eld brände modershjärtat.
Hon framlade de dyr- baraste leksaker för honom, men de förmådde ej stilla hans gråt; hon bjöd honom läckerheter och nämnarn af alla slag, men han sköt allt- sammans ifrån sig och drog sig otåligt undan moderns smekningar.
Då blef hon ond och gaf det lockiga huf- vudet en kraftig örfil.
Willys tårar upphörde att rinna, hans förr så älskliga läppar voro härefter trotsigt slutna och yttrade ej mer ett ord af klagan.
Men modrens ögon fingo heller ej glädja sig åt sin älsklings joller och glada skratt.
Han blef för hvarje dag mera tyst och sluten, ansiktet blef hvarje dag allt blekare och blekare, och han tynade synbart af dag ifrån dag.
Men hvarför?
Kunde han verkligen ej öf- vervinna sin längtan, sin sorg efter denne man, som hon, modern, utstött ur huset, sedan hon i sitt hjärta förbannat honom?
Väl hade hon älskat honom så, som en kvinna blott en gång kan älska i sitt lif, och dock ångrade hon ej, hvad hon gjort, och tänkte ej mer på den otacksamme.
Tänkte hon verkligen ej på honom mer?
Förbi hennes själs ögon passerade ett pano- rama, hvars alla bilder hon så väl kände igen.
Hon såg sig som ung flicka i föräldrahemmet omgifven af glans och lyx.
Hon var ett egen- sinnigt, bortskämdt barn och beherskade full- komligt både far och mor, hvilka formligen af- gudade henne och uppfyllde hvarje hennes ön- skan.
Hon hade ett oförlikneligt vackert an- sikte, men egde oskså ett högmod utan gräns.
Dock skulle äfven hon finna sin öfverman: kärleken intog och beherskade hennes hjärta. '
Edvard Verner var bokhållare hos hennes far.
Han var fattig, och hans föräldrar — anspråkslöst handtverkarefolk — hade gjort stora uppoffringar för att kunna skaffa honom en god uppfostran.
På en bal, till hvilken grosshandlaren, Adas far, äfven inbjudit några af sina kontorister, lärde hon känna honom, och snart tändes i hennes hjärta en kärlek, som hon i början bekämpade såsom henne ovär- dig.
Snart blef hon dock öfvertygad om, att hon ej kunde lefva utan Edvard.
Och nu var hon åter det egenvilliga barnet.
Föräldrarne måste foga sig efter hennes vilja och helsa den fattige bokhållaren välkommen såsom svärson.
Brölloppet firades med stor prakt, och Ada ansåg den dagen såsom den lyckligaste i sitt lif, då hon fick utbyta sitt adliga namn mot det anspråkslösa » fru Ver- ner ».
Men hennes lycka hade ännu ej nått sin böjdpunkt.
Detta inträffade efter ett års tid, då hon i sin makas armar fick lägga en liten son.
Lyckans gudinna påstås vara nyck- full, och hon började nu mer och mer vända sitt leende anlete från sin förklarade gunstling, och slutligen kände sig Ada nästan olycklig,
och hon hade intet mer än sitt enda, sitt afgudade barn att lefva för.
Och nu skulle hon förlora äfven detta!
» Nej, nej, » ropade hon och pressade förtvif- lad händerna mot det oroligt klappande hjär- tat.
» Ack, Gud i himmelen!
Tag ej från mig mitt barn!
Du kan ej vara så hård!
Hvarmed har jag förtjänt att straffas så hårdt? » Led hon verkligen oförtjänt?
Var det hennes skuld, att mannen lemnat henne?
Var icke han i stället den skyldige?
Det kännes dubbelt tungt att lida för en annans fel, helst om denne är egensinnig och ei vill erkänna sin skuld!
Stackars Ada!
Hon hade ju endast fordrat, att Edvard efter hennes föräldrars död skulle, på samma gång han öfvertoge affären, äfven antaga svärfaderns namn eller åtminstone göra allt för att rinna adelskap.
Framstående per- soner hade gifvit löfte om bistånd härvid, och Ada hängaf sig med hela sin själ åt tanken på ett adligt namn.
Ensamt för barnets skuld hade Edvard varit skyldig att uppfylla hen- nes önskan i detta fall, men han gjorde det icke.
Då började misstämningen mellan Ada och honom.
Icke långt därefter dog Edvards far, hvilken såsom förut fortfarit med sitt handtverk i en liten landsortstad.
Djupt bedröfvad återkom Edvard från begrafningen och bad Ada inner- ligt att få taga till sig sin gamla mor, som nu var alldeles ensam.
Men Ada afslog hans be- gäran.
Hon förklarade sig villig att tillfreds- ställa den gamla fruns behof; men taga henne till sig i sitt eget hus — nej, aldrig!
Edvard bad och besvor sin hustru att visa honom deona kärlekstjänst.
Förgäfvesl Hon blef obeveklig, äfven då han hotade att lemna henne.
Kallt hånleende svarade hon: » Välan!
Gå!
Återvänd till din fattigdom, till ditt armod och försök, huru det smakar!
Jag är säker på, att du snart kommer igen.
Gif din mor ett rikligt underhåll, skaffa henne en treflig boning och sörj för henne på bästa sätt; men att här i huset presentera henne som svärmor, det kan jag verkligen icke.
Det måste du själf inse! » Men han insåg det icke.
Han höll det för en sons heligaste plikt att förljufva sin mors sista lefnadsdagar, och hur skulle han kunna göra det bättre än genom att taga henne till sig och själf sörja för henne, själf vårda henne, såsom hon i sin kärlek gjort med ho- nom.
Och så blef han fast i sitt beslut att lemna sin hustru, hvilken genom sitt högmod så ofta gifvit honom anledning till bekymmer, och som nu senast genom sin hjärtlöshet stött honom ifrån sig.
Med bittert sinne gick han från Ada, men afskedet från sonen förorsa- kade honom djup smärta.
Åter och åter be- täckte han det lilla ansiktet med kyssar, han smekte ömt de runda armar, som omslöto hans hals, och hviskade de hjärtligaste smeknamn i gossens öron.
Skilsmessan kändes äfven för Ada bitter, men hon ville ej vidgå det, utan väpnade sig med sitt högmod mot själfförebråelser och hop- pades bestämdt, att Edvard skulle komma till- baka.
Men då vecka efter vecka förgick, utan att den djupt kränkta mannen återkom, till- slöt hon mer och mer sitt hjärta för honom, och icke ens Willys stumma smärta öfver förlu- sten af fadern förmådde böja hennes styfva sinne.
Barnet hängde med all den hängifvenhet, dess lilla hjärta var mäktigt, fast vid sin gode fader.
Ingen förstod såsom han Willys tankar och känslor, ingen kunde berätta så härliga sagor eller sjunga så vackra visor som han, ingen förmådde så leka med barnet som den man, hvars högsta glädje var hans son och hans maka.
Därför sörjde Willy sin far så djupt, att intet kunde förströ honom, sedan fadern ej mer var hemma, och då han till följd af moderns hårdhet slöt sin sorg inom sitt eget bröst, blef smärtan honom slutligen öfvermäktig och lade honom på sjukbädden, ja, förde honom till grafvens rand.
Midnattstimmen var inne, och klockans slag väckte Ada ur hennes drömmar.
Förskräckt spratt hon upp.
Hon hade försummat att i rätt tid ge Willy medicin.
Hon hade hvarken märkt, att betjänten ansat om brasan eller ställt på bordet en beslöjad lampa, hvars matta röda sken nu föll på det sjuka barnet, som i feberyrsel kastade sig af och an på bädden och slog vildt omkring sig med händerna.
Febern tycktes hafva nått sin höjd- punkt, och dödsångest bemäktigade sig den stackars modern.
Och ingen hade hon hos sig, ingen som kunde hjälpa och trösta henne; till och med Gud syntes hafva öfvergifvit henne.
Krampaktigt sluter Ada barnet i sin famn och beder; det är första gången på många, många år.
Ifrigt beder hon för sitt barn.
Det är, som hade hon svårt att finna ord i början, men det går snart lättare, och hon slutar med att lugnt framsäga den aftonbön, hon plägat läsa som barn, hvilken, förut bortglömd, nu fallit henne i minnet.
Och Willy förstår henne och beder med, och då hon slutat, sä- ger han sakta, under det han med handen sme- kande öfverfar hennes kind: » God natt, lilla, älskade pappa!
I morgon leker du ju åter med lille Willy och går sedan aldrig mer ifrån honom?
Hör du det, pappa, lemna aldrig mer Willy ensam! » Ada sjunker ned på knä och gömmer an- siktet i barnets bädd.
Hennes hjärta är all- deles förkrossadt.
Snart reser hon sig åter och sträcker längtansfullt sina armar efter Ed- vard.
Hennes stolthet är bräckt, och hon känner behof af ett trofast hjärta, hvilket hon kunde delgifva sin ångest, och vid hvilket hon kunde gråta ut sin smärta.
Nu känner hon först, hvad hon skjutit från sig.
Med feberaktig ifver väcker hon en tjänare att vaka vid Willys bädd, befaller i en tyst bön sitt barn i Guds beskydd och skyndar ut på den mörka, folktomma gatan.
Med raska steg skyndar hon till det hus, där Edvard bor med sin mor.
Hans fönster är ännu upplyst, och hans skugga rör sig därinne.
Kanske har han af längtan efter maka och barn ej kunnat finna ro i sömnen utan vankar oroligt fram och åter på sitt rum.
Hon klappar på, och liksom hade han anat hennes besök, står han ögonblickligen i dörren och öppnar famnen för henne.
Lycksaliga sluta de hvarandra i sina armar.
Men endast några korta ögonblick njuta de denna länge försakade lycka.
Hon fattar hans hand och för honom skyndsamt till bädden, där hennes - — där hans barn livilar.
Det börjar slutligen dagas.
Här och där blir lif och rörelse i husen och på gatorna.
De tjocka damastgardinerna i Willys sjukrum genomsläppa redan en och annan solstråle, men gossen sofver ännu lugnt och ljuft.
En lätt svett betäcker hans panna.
Febern har vikit, krisen är lyckligt öfverstånden, och då Willy ändtligen slår upp sina klara, men matta ögon, hvila de med ett lycksaligt leende på far och mor, som hand i hand sitta vid hans läger förenade med kärlek, som aldrig mer skall svikta, emedan den nu blifvit luttrad i lidau- dets skärseld.
t Apropos senaste simpromo^ tionen för damer.
dun har en gång förut denna sommar ytt- rat några ord angående simkonstens be- tydelse äfven för kvinnan.
Det var då vår afsikt att endast gendrifva några af de van- ligaste invändningarna från fruntimrens egen sida mot denna kroppsöfnings lämplighet för deras kön samt lemna några anvisningar om sättet att förskaffa sig tillfälle till inhemtande af konsten.
Att vi nu återkomma till detta område har, såsom öfverskriften antyder, sin närmaste orsak i den nyligen vid Stockholms stads bad- och siminrättning hållna stora simpromotionen, där- vid, såsom våra läsarinnor sannolikt redan veta, äfven ett stort antal kvinliga elever er- höllo magisters- och kandidat-graderna.
V i skola nu ej — hur frestande det än vore — gifva oss in på en skildring af den vackra festlighetens förlopp, ty därom ha väl damerna redan läst i de dagliga tidningarna.
Det af promotor, pastor primarius d:r Fehr hållna, djuptänkta och förträffligt framförda inlednings- talet, verserna till jubilarerna (de för 5 0 år sedan promoverade åldringarna), namnen på såväl dessa som alla årets manliga och kvin- liga magistrar och kandidater — allt detta måste vi gå förbi, liksom herrarnes djärfva och kraftiga hopp med enkla och dubbla vol- ter och damernas smakfulla dräkter och gra- ciösa simprestationer.
V i endast hänvisa, för den händelse saken skulle undgått någon in- tresserad läsarinna, till de stora stockholms- tidningarna för den 2?
sistlidne augusti.
Däremot ha vi ansett, att några ord om våra kvinliga simpromotioner i allmänhet och de stockholmska isynnerhet skulle intressera våra läsarinnor och kunna för åtskilliga af dem innehålla något nytt och väckande.
V i skola då först för dem, som äro vänner och kanske äfven utöfvare af simsporten, berätta litet, hur en eklöfs- eller pillöfskrans — tecken till simmagisters- eller simkandidatsvärdig- heterna — vinnes af en kvinna här i Stock- holm.
D å vi nu och i det följande säga » kvinna », innefatta vi däri alla kvinliga ål- drar, äfven småflickornas.
Finner någon detta olämpligt, så ursäkta vi oss med, att på promo- tionsprogrammet alla de kvinliga promovendi kallas » damer », liksom alla de manliga få heta » herrar », ehuru åldersgränsen på båda hållen går ned ända till — 11 år.
Fordringarna, som förut voro ganska höga, nedsattes enligt beslut af Stockholms Simsäll- skaps styrelse — skälet skola vi längre fram meddela — till följande: För kvinlig magister: skicket (3 betyg) Sträcksimning 1080 met.
Eyggsimning 450 » Klädsimning 360 » Flytning 180 » Vattentrampning.150 » Längddykning 12 » Djupdykning 3 ggr Stenföring (större sten) 14 met.
B e r i i m l i G o d k ä n d S (2 betyg) (1 betyg) 720 met.
270 &gt; 180 » 90 » 90 » 9 » 2 ggr 450 met.
150 » 150 » 45 » 30 » 7 » 1 gång.
11 met.
6 met.
För kvinlig kandidat: Utmärkta framsteg (1 betyg) Sträcksimning Ryggsimning Klädsimning Flytning _. Vattentrampning LäDgddykning _ 300 meter 90 » 90 » 30 » 15 » 4 »
För magister fordras därjämte hopp från högre trampolinen (den s. k. magistern), för kandidat från den lägre (den s. k. kandidaten).
Deras höjd är resp. 14 och 24 fot.
Tornets är 36 fot.
Jämförda med de för herrarne gällande for- dringarna, utgöra damernas ungefär något min- dre än hälften.
Såsom hvarje simmare torde finna, äro ofvan- nämnda prof, särskildt magisterprofven, om ej så synnerligen fordrande, dock tillräckliga för att ådagalägga en grundligt inhemtad sim- färdighet, hvarmed man bör mäkta reda sig under alla förhållanden i det våta elementet samt kunna — magister betyder j u lärare — meddela fullständig simundervisning åtminstone åt kvinliga elever.
V i äro ock öfvertygade, att en stor del af de unga flickor, som pro- moverats, skulle med glädje mottaga en sim- kondition under sommaren och förträffligt fylla sin plats.
A f lärarinnorna vid våra simskolor skulle nog goda anvisningar lemnas på lämp- liga simgouvernanter, de enda, hvarmed (i pa- rentes sagdt), enligt vår oförgripliga mening, flickor borde plågas under den korta somma- ren.
Till nu ifrågavarande promotion hade magi- sterprof aflagts af ej mindre än 17 kvinnor, hvilka också alla den 26 augusti mottogo ek- löfskransen.
A f dessa hade 10 uppnått sam- manlagdt 24 betyg i de ofvannämnda 8 ma- gisterämnena, således högsta betyget (3) i hvarje ämne.
Den inbördes ordningen mellan dem bestämdes sedan efter den större eller mindre lätthet, hvarmed de fullgjort sina prof.
Det är ganska märkligt, att den af dessa 10, som blef primus — hennes namn är Gundia Jarl — var yngst bland dem, näm- ligen blott 13 år.
Men hon är en ganska storväxt flicka, för öfrigt lärjunge i Klara för- samlings folkskola.
A f de öfriga 16 magist- rarna var en 20 är, en 17 år, sex 16 år, tre 15 år, tre 14 år, en 12 år och en 11 år.
De flesta af » magistrarna » voro ännu skol- flickor, 9 från folkskolor, 4 från privata flick- skolor, allt i Stockholm.
Tre af dem (alla med 24 betyg) hade inhemtat simkonsten i frun- timmers-simskolan vid Skeppsholmen.
Kandidaternas ålder varierade mellan 15 och 11 år.
Alla utom 3 vore från våra folk- skolor.
Det har anmärkts, att de kvinliga promovendi till så stor del vore folkskolebarn.
Detta torde väl bero hufvudsakligen därpå, att de kvinliga eleverna vid Stockholms stads bad- och siminrättning till allra största delen bestå just af barn från folkskolorna, hvilka där erhålla undervisning på kommunens be- kostnad, under det de förmögnare klassernas barn till största delen tillbringa sommaren på landet och endast vår och höst besöka simskolan.
Mycket inverkar äfven den om- ständigheten, att de fattigare flickorna äro mindre vekliga och rädda.
Dessa små, skralt klädda och klent födda, lära sig ofta genom sin tilltagsenhet ganska fort att simma och detta, ehuru den undervisning, som kan bestås dem, begripligtvis måste bli rätt knapphändig till följd af deras stora antal.
Det svåraste profvet för många bland dessa magistrar och kandidater ur folket är nog anskaffandet af en presentabel simkostym för promotionshög- tidligheten.
Den öfningstid, som erfordras, innan en kvinna kan aflägga magisterprofven, uppgår kanske i allmänhet till 3 å 4 somrar.
H o n kan börja inhemta konsten vid 8 — 10 års ålder, men sedan blir ej alla somrar tillfälle till fortsatt undervisnings erhållande, och på det sättet går tiden.
Det torde då böra be- traktas som ett ganska godt resultat, om, så- som fallet var vid senaste promotionen, medel- åldern för de kvinliga magistrarna endast är 15 år.
(Slut i nästa n:r.)
H.
H. Löneförhöjningen.
U t k a s t af C.
0.
G. det lilla matrummet stod bordet dukadt ^S *.
för två personer.
Från köket bredvid hördes det fräsa i en panna och en stark lukt af något stekt strömmade in, då dörren öppnades.
Ett rödblommigt ansikte tittade in, ett par stora blå ögon riktades mot vägg- uret och en behaglig röst utropade: » Redan tu! » hvarefter dörren hastigt tillslöts och ett förnyadt skrammel af kökssaker tog vid.
Någon stund därefter öppnades den till förstugan ledande dörren i » salongen », som det hemtrefliga rum helt ståtligt benämdes, hvil- ket gjorde tjänst som förmak, arbetsrum och allt i allo.
En ung man med ett friskt och gladt utseende inkom, upphängde sin sommar- öfverrock på klädhängaren vid dörren och skyndade genom matrummet direkt ut i kö- ket för att straffa sin sölande lilla hustru med en kyss, mot hvilken hon förgäfves sökte värja sig med de framsträckta, mjöliga hän- derna.
» Jag kan rakt inte hjälpa, att jag ej är i ordning, » urskuldade hon sig, » men lektio- nen hos doktorns drog ut på tiden, och dess- utom är det ett långsamt göra att rensa och steka fisk, skall jag berätta.
Men nu är det färdigt.
Känn så godt det luktar, » tillfogade hon och stack skrattande den fräsande stek- pannan under näsan på mannen, som förfä- rad ryggade tillbaka och tog till flykten.
Med ett hemlighetsfullt leende framtog han ett par vinglas och satte dem på bordet till- lika med en vinbutelj, som han hemtade ur öfverrocken.
Just som han slutat dessa an- ordningar, kom hustrun in med den stekta fisken, nu prydligt upplagd på fat och de togo plats vid bordet.
D å fisken spisats och prisats, slog mannen i den af häpnad för- stummade hustruns glas och höll tal.
» Det var en gång en ung man, som låg i Upsala och läste juridik.
Han ämnade blifva justitieminister sedan.
Men så dog hans pappa och lemnade bara skulder efter sig, och så tog den unge mannen sin Mats ur skolan, for till sitt land igen och blef bankbokhållare med hundra kronor i månaden att lefva på.
Men i Upsala hade han träffat på en den allra som mest förtjusande seminarist — tyst där och afbryt inte talaren — och hon hade varit nog enfaldig att fatta tycke för och för- lofva sig med den unge mannen, och då denne nu såg sig i besittning af en säker inkomst, skref han och bad henne gifta sig med honom, hvilket hon också gjorde och nu hafva de i fyra år lefvat lyckliga och nöjda, fastän hon fått nöja sig utan piga och gifva musiklek- tioner på köpet.
Vin hade aldrig synts på deras bord, förrän mannen en dag kom hem med en hel butelj Lacaves bästa 80 öres sherry och detta för att fira » — här gjorde ta- laren en konstpaus — » sin löneförhöjning om tre hundra kronor om året, det vill säga tju- gufem kronor i månaden på köpet. » Här afbröts han af hustrun, som sprang upp från sin plats och under utropet » ack, så ro- ligt! » lindade sina armar om hans hals och återbetalade den i köket gifna kyssen med flere hundra procents ränta.
Han lät sig dock icke bekomma, utan ropade med stark röst: » Till ordningen! » och föreslog därefter en skål för det » förmögna » herrskapet Berg- lund.
Skålen dracks under allmänt bifall, och middagen afslutades under den angenä- maste stämning.
&gt;Och nu, min sötaste Elise, » sade herr Tage Berglund, då han, äfvenledes högtiden till prydnad, rökte sin eftermiddagseigarr i sa- longen, » nu har jag en bön till dig.
Jag ville litet mera än med vin och cigarr fira denna dag.
Säg mig därför något, som du gärna skulle vilja hafva, men hittills ej an- sett dig hafva råd till, och du skall få det till minne af denna 26 april. » » Tack snälla Tage, det är allt en hel hop vi behöfva.
.
.
» » Inte ' vi ', » afbröt mannen, » utan du, du personligen.
Någonting i toalettväg eller så.
.
.
det vill säga, inte alltför dyrbart. » Fru Elise satt en stund småleende, med ögonen fästa på sin sömnad.
Därpå sade hon sakta, medan färgen på hennes kinder bléf allt djupare: » Jag har nog en önskan, men den är kan- ske dåraktig.
Min sommarhatt är bra ful och blir nog svår att ändra för tredje gången, och jag såg just i middags en den allra mest förtjusande hatt i fönstret hos fröken Fors- blad.
Jag tänkte verkligen då: ack, den som hade råd att köpa den! » » Å r en sådan där pjäs mycket dyr? » frå- gade Tage eftersinnande.
» Ja, den går nog till en åtta, tio kronor. » » Åtta, tio? » upprepade mannen lättad.
» Den är din och du följer mig och köper den, då jag nu går på banken. » Onödigt att säga hvad nu följde.
Alltnog, hatten köptes och befanns hänförande, stora, genombrutna brätten, höljda med rosor och den delikataste hvita crépe.
» Den eleganta- ste hatten i staden, » sade modisten.
Då de unga tu dagen därpå träffades vid middagen, frågade Tage, om hans kära hälft förvridit hufvudet på många ungherrar, ty hon var verkligen alltför söt i sin nya hatt.
Men till sin förvåning fick han till svar endast ett tvunget småleende och orden: » Åh, jag tror just inte det. » Förvånad och nästan förskräckt öfver detta oväntade mottagande, frågade han ifrigt: » Hur är det, min älskling?
Å r du ledsen?
Eller sjuk? » Och i stället för att sätta sig till bords, drog han henne ned på sitt knä och blickade frågande in i hennes ögon, hvilka nu började fyllas med tårar.
Hon undandrog sig hans forskning genom att gömma ansiktet vid håna bröst, där hon hviskade: » Bry dig inte därom.
.
.
det är bara barnsligheter. » » Barnsligheter, » upprepade han och tryckte henne ännu närmare.
» Det har således ändå händt n å g o t.
.
jag kunde väl tro det, ty det är visst första gången jag sett dig gråta.
Säg mig fort hvad det är.
.
.
du kan väl fatta, huru orolig jag känner mig. » Hon gjorde sig sakta lös och steg upp, i det hon sade: » Jag försäkrar att det är rakt ingenting att tala om.
.
.
bara dumheter.
.
.
men kom nu och ät innan maten kallnar. » » Och det kan du tänka dig, » utropade mannen häftigt och steg upp.
«Ej en bit smakar åtminstone jag, förrän jag fått reda på alltsammans.
Se så, min älskling, säg nu hvad det är.
.
.
är det barnsligheter, så är det så mycket bättre. » » Nå, eftersom du nödvändigt vill veta det, » sade hon sakta, » skall jag väl tala om
min dårskap.
Det är så, att jag allt måste försöka få lemna tillbaka den nya hatten igen. » » Hvad nu? » frågade Tage, ytterst förvånad, » är förtjusningen redan öfver? » » Nej, visst inte, » genmälde Elise lifiigt, » men ser du, hm, den passer inte till min kappa.
.
.
» » Huuui! » hvisslade mannen.
» Eller kan- ske kappan inte passar till hatten? » Småningom återtagande sitt vanliga glada, öppna sätt, svarade hon: » Hvad jag har för en klok gubbe!
Ja, det var just det.
Den gamla kappan såg verkligen afskyvärd ut, när den sågs tillsammans med den vackra hatten.
Förut såg man bara på den och tänkte ej på kappan, men då det nu blef all- var af, tog det hela sig förskräckligt ut.
Jag får därför bedja fröken Forsblad att få byta ut den mot en simplare, och så är allt bra igen, » tillfogade hon med en half- kväfd suck.
» Men nu måste vi äta. » Tage sade ej ett ord, utan satt försjunken i djupa funderingar under hela middagen.
Då de lemnat bordet, frågade han tvärt: » Hvad kostar en snygg sommarkappa? » » Åh, kära Tage, » svarade Elise, » tänk inte på d e t.
.
.
det blir så bra som jag nyss sade. » » Hvad kostar en snygg sommarkappa? » upprepade han lugnt.
» H m.
.
.
jag skulle mycket väl kunna hafva en kofta, ty klädningen är j u bra nog,.
.
och en kofta.
.
.
ja, den tror jag man nog kan få för en femton kronor, riktigt snygg som du säger. » » Femton och åtta gör tjugu tre och åttio öre för vinet och ' femtio för cigarrerna.
.
.
ja, då låta vi hela den första löneförhöjningen gå, och så hoppas jag att aldrig mer behöfva se dig gråta. » Invändningar, som stranda mot manlig fasthet, förtjusning, smekningar, val af modell och tyg, profningar och så en liten af glädje strålande, elegant fru, som bars liksom af luften öfver de knaggliga gatorna.
Det för- stås, att hon måste taga den bästa klädnin- gen för att blifva i stil, men den var ju re- dan gammal, ehuru knappast använd.
Och likväl fanns det en sky på-hennes glädjes himmel, och skyn växte hastigt till ett helt moln.
Och äfven nu var det fråga om kläder, dock icke hennes utan mannens.
Ej som skulle hon blygts öfver att gå till- sammans med honom, ehuru hans kläder nu sågo dubbelt så gamla och dåliga ut i jäm- förelse med hennes nätta kostym, men det grämde henne, att hon fått allt och han in- tet.
Hon började därför med små antydnin- gar om, huru väl han behöfde en ny som- mardräkt, men Tage hörde inte på det örat, utan slog bort det med skämt.
Hon blef enträgnare och fick bestämdt nej till svar.
Hon började på allvar hata de gamla otäcka kläderna och ville ej gå ut och promenera, ty det var ju tydligt, att folk sade, att hon var egoistisk och ej brydde sig om sin man, bara hon själf fick kläda sig grann.
Det skämtsamma gnabbet började blifva bittert, och det var nu ej så ovanligt, att tårarne kommo med i spelet.
» Hvad gjorde det? » räsonerade hon, » om du bad skräddaren om kredit, tills vi kunde spara ihop så mycket? » » Aldrig sätter jag mig i skuld af ren få- fänga, » genmälde han barskt.
» Och om jag ej betalar kontant, blifva kläderna så mycket dyrare. » » Ja, men låna då af någon bland bank- herrarne.
.
.
de veta ju, hur ordentlig du är. » » Ja visst, men börjar jag låna, är det snart slut med mitt anseende.
Se så, tänk inte mer härpå, utan följ med ut, om du ännu har någon vänlig känsla för mig, som kan komma dig att glömma, att jag ej är så ele- gant som de andra ungherrarne. » Och därpå teg Elise, tog på sig sin pro- menadtoalett och utstod sedan under hela tiden de voro ute riktiga kval för hvarje blick, som riktades på dem.
Slutligen urartade detta tillstånd därhän, att själfva anledningen till tvisten höll på att glömmas och i stället hvarje liten mot- gång, hvarje olika tanke gaf anledning till bittra ord och uppträden, hvilka slutade med att han ensam gick ut och hon satte sig att gråta af alla krafter.
Men en gång återvände han direkt, sedan han gått.
Han hade varit rentaf hård den gången och kände sig så olycklig vid tanken på sin lilla alltid lika ömt älskade hustrus nedslagna uppsyn.
» Det måste taga ett slut det här, » tänkte han, » annars bär det rent på tok.
Hvad månne hon nu gör i ensam- heten? » och han påskyndade stegen, öppnade sakta dörren och stod en stund alldeles för- stenad vid åsynen af hustrun, som kastat sig ned i soffan och med ansiktet doldt i näsdu- ken, skakade af konvulsiviska snyftningar.
Slutligen smög han sig fram och knäböjde vid hennes sida.
» Käraste min vän, » hviskade han och fat- tade den motsträfviga handen, » förlåt mig min häftighet.
Jag menade ju inte så illa.
Jag skall göra hvad som helst, bara vi kunna få tillbaka vår förra trefhad och glädje. » Och så småningom lugnade hon sig, och då han var färdig att gå till banken, var afskeds- omfamningen lika varm som fordom, och med glädtig röst.
som dock ännu bar spår af rö- relse, ropade hon efter honom: » Jag väntar på dig utanför banken, så att vi genast få gå till skräddaren och välja ut kläderna, om gubben kamrern varit snäll och gifvit dig pengar. » T y Tage Berglund hade beslutit låna hun- dra kronor för att skaffa sig en fullständig sommarkostym.
Det skulle allt bli så myc- ket öfver, att frun kunde få en mera passande klädning än den där mörka af ylle, som då kunde sparas till vintern.
(Förts.)
Efterplock från industriutställ- ningen i Göteborg, ett par föregående n u m m e r af Idun har j a g sökt fästa uppmärksamheten vid, att en icke J8l obetydlig del af de utställda föremålen v o r o frukter af kvinlig slöjdskicklighet, flit och företagsamhet, och j a g h o p p a s därigenom hafva visat, att det kvinliga arbetet varit ganska väl re- presenteradt å denna utställning.
Det torde dock för m å n g a af Iduns läsarinnor, särskildt för hus- mödrarna, vara af ett visst intresse att erfara något o m de öfriga utställningsföremålen, särde- deies o m s å d a n a artiklar, s o m äro föremål för daglig k o n s u m t i o n eller p å ett eller annat sätt äro egnade att gifva väckelser och uppslag till n y a sysselsättningar eller förbättrade metoder för det kvinliga hemarbetet.
sjlj O m vi då följa den något banala, m e n eljes icke s å oäfna regeln, att » m a t e n är halfva f ö d a n », så börja vi m e d den grupp, som i katalogen fått namnet närings- och njutningsmedel.
Vi skänka vårt erkännande åt utställarne af mjöl, gryn och hvarjehande kvarnprodukter, åt Bauer # • Söners, Göteborg, delikata bröd, skinkor, gåslefverpastej m. m.
Ä n n u större u p p m ä r k s a m h e t egna vi å l Skånska konservfabrikens utställning af konser- verade grönsaker samt bär och bärsafter, äfven- s o m åt Göteborgs konservfabriks utmärkta inlägg- ningar af lax, makrill, konserverad fiskfärs och fiskbullar s a m t finare köttkonserver, pickles m. m.
D e s s a fabriker representera en för Sverige tämligen n y industri, och på hvilken sida vi än må befinna oss i den välsignade tullfrågan, m å vi väl dock kunna vara öfverens därom, att det bevisar bristande fosterlandskänsla, om vi köpa utländska varor, när vi k u n n a erhålla s v e n s k a af s a m m a eller bättre kvalité för ett lika godt pris.
De här exponerade konserverna, j ä m t e de s o m erhållas från en och annan ej här representerad fabrik i denna genre — j a g vill särskildt n ä m n a Grandsborgs konservfabrik, Stockholm — kunna godt mäta sig m e d det bästa utländska fabrikat, och l e m n a i alla händelser större trygghet m o t förfalskning.
E n annan fabrikation, s o m i n y s s n ä m n d a af- seende förtjänar att noga u p p m ä r k s a m m a s, är den af choklad, m a r m e l a d och konfektyrer samt kex.
För mindre än ett tiotal år sedan var det utlän- dingen, s o m fyllde hela vårt behof af dylika va- ror, om vi undantaga de konfektyrer, s o m tillver- kades af våra sockerbagare samt den ä n n u blyg- s a m m a r e tillverkning, hvilken bedrefs af några hederliga » k a r a m e l l g u m m o r ».
Detta var dock en- dast afsedt för förbrukning på platsen, och alla de karameller, konfektyrer e t c, s o m gingo i han- deln, alla tillverkningar af den närande och aro- matiska k a k a o b ö n a n, all m a r m e l a d och kex k o m från utlandet.
För omkring 6 år sedan begynte emellertid en företagsam och duktig m a n, fabrikör John Hult- man, M a l m ö, att fabriksmessigt tillverka dylika saker.
M a n skrattade åt h o n o m i början.
Att anlägga en » karamellfabrik » — det var j u rent af löjligt, och hvad kakaobranschen anginge, så kunde m a n väl på förhand räkna ut, att hvarje försök att därvidlag konkurrera m e d ulländingen skulle vara lönlöst.
Hr H u l t m a n fortsatte emel- lertid m e d den effekt, att h a n s fabrik efter 6 års verksamhet sysselsätter en arbetsstyrka på 1 2 0 personer, och den årliga omsättningen icke obe- tydligt öfverstiger den halfva millionen, Hans fabrikat äro n u välkända allestädes i vårt land.
1 dessa dagar öfvergår h a n s fabrik titl ett kapital- starkt bolag, i hvilket hr H u l t m a n själf är största delegaren.
E n så framgångsrik företagsamhet kunde natur- ligtvis ej blifva utan efterföljd, och s å u p p k o m m o efter hand Svenska Marmeladaktiebolaget i Norr- horung, s o m tillverkar choklad, m a r m e l a d och karameller, Göteborgs kexfabrikaksiiebolag och sist Nissens manufacturing C:o, i Stockholm, s o m ute- slutande fabricerar karameller eller s. k. dröps.
A l l a d e s s a firmor k u n n a vi m e d trygghet anbe- falla åt Iduns läsarinnor till benägen hågkomst.
Deras fabrikat är af utmärkt beskaffenhet, och prisen ställa sig i allmänhet ej högre än på ut- ländsk vara, snarare tvärtom.
Försök t. ex. Hult- m a n s s m u l t r o n m a r m e l a d, och ni skall finna, att deliciösare saker kan ni svårligen b j u d a på, när aftonlampan är tänd och ni sitter m e d några vänner och väninnor k r i n g divansbordet i det hemtrefliga förmaket.
(E n firma, s o m vi heller icke få g l ö m m a bort, är Vinborg f C:o, m e n j a g är nästan säker på, att flertalet h u s m ö d r a r redan bytt ut den franska senapen och s o j a n etc. på sitt bord m o t dylik af W i n b o r g s tillverkning.
Skulle så ej v a r a förhål- landet, vill j a g i edert eget intresse råda er att snarast möjligt anställa ett j ä m f ö r a n d e prof, och det kan knappast blifva tvifvel om, att det skall utfalla till den svenska firmans fördel.
Winborg &amp; C:os varor mäta sig fullkomligt m e d.
de bästa utländska tillverkningar i s a m m a väg, h v a d smak- ligheten beträffar, och de öfverträffa dem i pryd- lig utstyrsel.
M a n har dessutom full säkerhet för, att den svenska firmans varor äro förfärdigade af de h e l s o s a m m a s t e och bästa ingredienser, hvilket ingalunda är fallet m e d f r ä m m a n d e fabrikat, ty j u s t i n o m denna bransch drifvas i utlandet sedan långt tillbaka förfalskningar i stor skala.
E n spe- cialitet för den W i n b o r g s k a fabriken är lactoserin- preparaten, billiga och erbjudande ett relativt högt näringsvärde, m e n framför allt h e l s o s a m m a, hvar- o m intyg af högt aktade läkare bära vittne.
F ö r en m ä n n i s k a s timliga existens torde v ä l, näst det att » få litet i sig », frågan o m h v a d m a n skall ha på sig vara den viktigaste, och G u d vet, o m icke en hel del af våra damer rent af betrakta det spörsmålet s o m n:r 1.
Det är därför hög tid, att j a g för m i n a läsarinnor in på det område, s o m upptages af textil- och beklädnadsindustrien.
D e n n a bransch är synnerligt väl representerad h v a d stoff och tyger beträffar.
Däremot äro ut-
ställningarna af färdiggjorda plagg jämförelsevis sparsamt företrädda.
Det är en händelse, som ser ut som en tanke, som den tanken nämligen, ätt o m ett godt material till en klädning fin- nes, så bör en kvinna aldrig stå i förlägenhet för att få klädningen färdig, skulle hon också vara tvungen att själf taga sax o c h nål i hand!
Och det är en tanke, som jag vill kalla förnuftig.
Man må vara glad åt, att likna liljorna på marken i fägring och ljuft behag, men man behöfver ej där- för attrappera deras egenhet att icke sy, ej heller spinna.
Utställarne af garn och väfnader äro så många, att jag ej kan åtaga mig att nämna alla, som kunde vara förtjänta af omnämnande, utan måste inskränka mig till de mest framstående.
Inom garnbranschen utställer Kamgarnssp inner iakticbo- iaget Göta, Borås, förträffliga saker af ull, medan Almedahls, Rydboholms, Nåäs, Kampenhojs o c h Jonsereds fabriker bäfda sitt goda renommé för bomullsgarner.
Då jag emellertid misstänker, att de flesta af Iduns läsarinnor ej gå så grundligt tillväga, att de köpa garn för att däraf förfärdiga beklädnadspersedlar åt sig och de sina, böra vi kanske öfvergå till väfnaderna.
Vi hafva dock funnit sådana å flere af de firmors montrer, som vi här ofvan uppräknat, men i främsta rummet fästa vi oss vid Mölnlyckes stora monter, fullsatt med präktiga tyger i smakfulla mönster och äfven genom sin prisbillighet och sin styrka samt fär- gernas äkthet egnade stt slå an på den besökan- de dampubliken.
Drags bolag, Norrköping, är säkert välbekant för de flesta af mina läsarinnor, och jag vill endast lägga er på hjärtat att fram- hålla för edra kära, oförståndiga gubbar och brö- der, att så länge vi hafva sådana tyger af svensk tillverkning, som dem, hvilka levereras från Drag i Norrköping och Wallbergs fabriker, Slottsmöl- lan, så böra de göra till vilkor, att deras skräd- dare lemna dem kcstymer af svenskt ylletyg- De bli lika eleganta för det, på samma gång som de göra en icke så liten årlig besparing.
Trikåvarorna hafva på senare tid börjat spela en stor roll inom beklädnadsindustrien, det märker man bland annat af härvarande utställning, där branschen är representerad af rätt många utstäl- lare, som i allmänhet hafva goda varor.
Vi fästa oss särskildt vid Karlstads yllefabriks läckra och mjuka schalar, vid Pehrssons, $• C:o, Ulricehamn och Åug.
Clcesons, Svenljunge, trikåvaror af alla slag o c h sist, men ej minst, vid G. Wiechels, Norrköping, utställning af liknande artiklar.
De utställningar af färdiggjorda kläder, som fin- nas å Göteborgsutställningen, äro icke många, men däribland finnes åtskilligt, som visar, att da- merna i rikets andra stad ej behöfva gå långt för att få en toalett, som är både modern och dyr- bar, ifall man nu nödvändigt vill hålla på det senare.
Henrik Ahlberg o c h Bertha Hedenskog draga försorg o m vackra o c h smakfulla klädnin- gar, Maria Andersén om intimare, men därför icke mindre oumbärliga saker.
Två stora göte- borgska kappfirmor, Axel Gillblad § C; o o c h J.
A. Wettergren $• C:o täfla om nöjet att få förse er med präktiga ytterplagg af modernaste fashion, finaste stoff o c h arbete.
Båda dessa firmor höra till de främsta i sitt slag inom Skandinavien.
Hvilken af dem man skall gifva företrädet är svårt nog att säga, o c h juryn har äfven tilldelat dem samma pris.
Är toaletten fullständig ännu?
Nej, förlåt, jag har j u glömt hatt, skor, muff och skinnkrage eller boa.
Hvad hatten beträffar, tror jag mig alls icke om att ge något råd, ty det är något, som går vida öfver mannens förstånd — kanske också öfver kvinnans.
I den vägen finnes här ej heller mycket att välja på.
Dock stanna vi ovilkorligen framför den eleganta monter, som innesluter de prydligaste hufvudbonader från Wallbergs välkända hattfabrik i Halmstad.
Här finnas, utom natur- ligtvis alla möjliga herrhattar, äfven både prak- tiska o c h prydliga fruntimmershattar af filt o c h felb.
— På vällofliga skomaksreämbetets gebit vill jag ej heller närmare inlåta mig, men däremot kan jag ej underlåta att nämna för dem, som hafva Göteborg till sin » hufvudstad », att Londo- ner pelsmagasinet utställer en vacker samling af läckra pelsverk ordnade i en mycket effektrik monter.
Innan vi alldeles lemna detta område, som upp- tager midtelpartiet af den stora industrihallens södra del, få vi ej försumma att taga i betrak- tande Lenningska väfskolans i Norrköping bril- janta utställning, som här med all rätt tilldragit sig allmän uppmärksamhet.
Denna skola, tillkom- men genom donation, är blott några få år gam- mal, men uppträder här med en kollektion, som är rent af glänsandi.
Portierer, dukar, möbel- öfverdrag, gardiner, mattor, broderier jämte billi- L.
W e s t e r b e r g s S m u l t r o n - T v å l gare och enklare saker — allt är utfördt med sådan skicklighet, mönstren visa en sådan stilren- renhet och ett så högt utveckladt konstsinne, att man icke kan undgå att lyckönska vårt land till denna institution.
När någon bekymrad moder grubblar öfver hvad hennes kära flicka skall bli, hvad hon skall lära sig för att finna sin utkomst, då vill jag råda henne att bland de många möj- ligheterna också räkna med Lenningska väfskolan.
(Forts.) Scsevola.
Teater och.
musik.
Kungl.
operan synes fortfarande under direktör Nordquists ledning gynnas af framgång.
Ehuru den döda säsongen väl ännu ej kan anses som alldeles slut, gifvas operans föreställningar för mycket goda hus.
| Härtill bidrager nog både den omvexlande repertoaren och den omständigheten, att hufvudstaden vid denna tid besökes af en mängd resande.
Bland dessa ser man en hel del utländingar, hvilka med lifligt intresse följa före- ställningarna å vår opera och uttala sin förvåning öfver att finna dem så goda i alla afseenden.
En hvar, som haft tillfälle något följa operaverksam- heten å utlandets scener, måste nog ock rättvis- ligen erkänna, att vår opera ingalunda behöfver blygas för en jämförelse med de främsta utländ- ska.
En tenor med Ödmanns härliga och bedårande stämma, en bariton med Lundqvists sköna o c h välljudande klang och en sopran med fru Öst- bergs öfverlägsna sångkonst söker man förgäfves på många af utlandets främsta operascener.
Och att k. hofkapellets prestationer ofta äro af utmärk- taste beskaffenhet, är både kändt och erkändt.
— Den framgång, k. operan under de senaste åren rönt, är sålunda ej mer än välförtjänt.
Och har det nu ingångna spelårets början varit god, hop- pas vi, att fortsättningen ej skall blifva sämre.
Att det i nästa vecka torde bli rusning till tea- tern, j a måhända » feber », kan man taga för gif- vet.
Sigrid Arnoldson kommer j u ändtligen och låter höra sig å k. operan i tre af sina bästa rol- ler, nämligen som Mignon, Rosina (i » Barberaren ») och Lakmé eller Julia (i » Romeo och Julia »).
Och vi kunna konstatera, att det är värdt att både höra och se henne.
Vi hade nämligen i förra veckan tillfälle höra henne i Göteborg.
Genom tillmötes- gående från hr August Lindberg, den ovanligt ener- giske o c h framstående teaterdirektören-skådespela- ren i Göteborg, blefvo vi nämligen i tillfälle öfver- vara föreställningen af » Traviata ».
Och vi måste erkänna att ryktet, som föregått fru Arnoldson- Fischoff, ej öfverdrifvit.
Hon är en utomordent- ligt framstående dramatisk sångerska med en vis- serligen ej ovanligt stor, men vacker och hög so- pranstämma, hvilken hon använder med en öfver- lägsen sångkonst, som aldrig sviker.
Fru A.-F. uppträder första gången härstädes om torsdag, då » Mignon » uppföres.
Biljettpriserna äro förhöjda på grund af de stora kostnader, som äro förenade med den celebra sångerskans uppträ- dande.
Detta torde emellertid ej afhålla någon, som älskar höra o c h se en ovanligt framstående dramatisk sångerska.
Och så är hon j u Oskar Arnoldsons dotter 1 Det blir nu första gången hon uppträder på en scen, där hennes fader skördat så många lagrar.
Operan ämnar som bekant äfven idka drama- tisk verksamhet.
Denna börjar redan i dag på så sätt, att mellan » I Firenze » och » På Sicilien » inlägges Coppées bekanta intagande lilla stycke » Förbi », som skall återgifvas af fru Dorsch och fröken Zetterberg.
Närmast därefter kommer Shak- speares » Midsommarnattsdröm », där Spoles roll kommer att utföras af hr Victor Holmquist.
Bland de stycken, som därpå äro beräknade att uppföras, må nämnas Heibergs romantiska skåde- spel » Elfjungfrun » med musik af Kuhlau.
Detta stycke, s o m i Danmark fortfarande står på reper- toaren, har här icke gifvits på bortåt trettio år.
Vidare följer » Jeppe på berget », Holbergs berömda komedi, här så ofta gifven och alltid lika gärna sedd.
Titelrollen kommer att utföras af hr Holm- quist.
Vidare följer Oehlenschlägers » Aladdin », till hvilket stycke hr Emil Sjögren komponerat åtskil- liga musiknummer.
Den norska dramatiska diktningen kommer att blifva representerad af » Sven Orädd », ett nytt ori- ginalarbete, hvartill den bekante norske tonsätta- ren Ole Oisen skrifvit musik.
Påtänkta äro vidare Goethes sångspel » Egmont » med musik af Beethoven samt Shakespeares » Stor- men » med Taubers musik.
rekommenderas for sin angenäma och naturliga smultronlukt och sina utsökta ingredienser såsom en den finaste toilette-tvål; rekommenderas särskildt för den finare toiletten Tillverkas endast hos Ännu har operans direktion för den dramatiska verksamheten endast engagerat en del artister.
På fruntimmerssidan äro anställda bland andra fru Dorsch och fröken Zetterberg, på den manliga si- dan hrr Holmquist, Ranft o c h Hjertstedt, hvar- jämte sannolikt äfven hr Elmlund kommer att lemna sin medverkan.
För öfrigt är meningen, att äfven de af de yngre sujetterna vid den lyri- ska scenen, hvilka lämpa sig därför, skola biträda vid de dramatiska föreställningarna.
K. dramatiska teatern har nu likaledes börjat sin verksamhet för det nya spelåret.
Af den förutva- rande personalen kvarstå alla utom fru Hedlund (Hartman) o c h hr Elmlund.
Nyengagerade äro fru Sternvall o c h fröken Seelig, båda från Svenska teatern, samt hrr Grunder och — — Spellistan för innevarande vecka har upptagit repriserna » Profpilen », » Ett lysande parti » o c h » Falska juveler ».
I dag gifves » Lärdt folk i stubb » och i morgon lördag för första gången » Dubbel- spel » (» Das zweite Gesicht »), lustspel i 4 akter af Oskar Blumenthal, fri öfversättning af Oskar Wijkander.
Nästa nyhet blir antagligen » Lilla professorskan », svenskt original af Ernst Lund- quist.
Andra nyheter under året bli tvänne ori- ginalstycken, båda upptagande h e l a f t o n; det ena, af Frans Hedberg, bär titeln » Ett åskslag », o c h det andra, af Tor Hedberg, heter » En tvekamp ».
Vasateatern öppnade i tisdags ånyo sina portar.
Början lofvar godt.
På programmet stod » Adam och E v a », bearbetning från tyskan och lokaliseringar Harald Molander.
Stycket, i hvilket flere kuplet- ter äro inlagda, är roligt och underhållande, späc- kadt som det är med lustiga episoder och kvicka repliker.
Utförandet var synnerligen godt.
Sär- skildt böra nämnas fröken Grönberg samt herrarne Strömberg och Varberg i de trenne hufvudrollerna.
Den fulltaliga publiken var hela aftonen i den mun- traste sinnesstämning och gaf upprepade gånger sitt bifall tillkänna medels inropningar och bis- seringar.
Stycket gifves tillsvidare hvarje dag.
Sniånotiser från kvinnovärlden, Kvinliga biträden inom postverket.
Fre- drika-Bremer-förbundet har låtit anställa en under- sökning för att få utrönt värdet af kvinliga biträdens arbete inom postverket.
I ett cirkulär till 190 före- ståndare för rikets postkontor har förfrågan gjorts, huruvida där anstälda kvinliga biträden visat sig vara » någorlunda », » mycket » eller » icke » lämpliga för arbetet i postverkets tjänst.
Resultatet af undersökningen rörande kvinnans lämplighet för arbetet i postverkets tjänst blifver — yttrar Fredrika-Bremer-förbundet — att hon, enligt sina förmäns uttalade åsikt, visat sig duglig till nämnda arbete.
Af * de 92 postmästare, som afgifvit bestämda omdömen, är det 48 eller öfver 50 p r o c, som för- klara henne mycket lämplig, hvaremot endast 5 för- klarat henne icke lämplig.
D e anmärkningar, som gjorts mot kvinnans kompetens, gå i allmänhet ut på, att hon till följd af bristande fysisk styrka icke skulle kunna användas inom mer ansträngande grenar af posttjänsten, såsom nattjänstgöringen och resepost- expeditionen.
Postdirektören i Stockholm förklarar i bref till Fredrika-Bremer-förbundet, att den vid hufvudstadens postkontor anställda kvinliga personalen i allmänhet till belåtenhet fullgjort den tjänstgöring, som varit den anvisad.
» Dock finge härvid anmärkas, att be- styren med behandling af afgående och ankommande poster, hvilka bestyr påfordrade en noggrann upp- märksamhet och oftast måste med synnerlig brådska verkställas, vid postkontoret i Stockholm vore af så ansträngande beskaffenhet, att dessa bestyr icke an- setts lämpligen böra åt kvinnor anförtros; likasom icke heller i regel kvinnor visat sig kunna i raskhet och drift vid göromålens handläggning jämföras med sina manliga kamrater. » Omdömet » någorlunda lämpliga » har afgifvits af postdirektören i Göteborg, hvilken tillägger, att hans personliga erfarenhet i fråga om kvinnors användbar- het i postverkets tjänst endast sträckte sig till ett tolftal individer, hvilka tjänstgjort eller tjänstgöra vid poststationer i Göteborgs och Bohus län antingen såsom föreståndare eller biträden åt dessa.
Från Malmö postkontor har slutligen afgifvits om- dömet » mycket lämpliga ».
L.
W e s t e r b e r g s T e k n i s k a F a b r i k, Gefle.
Filial: Österlånggatan N:r 2 8, Stockholm.
Finnes i hvarje väl sorterad speceri- och parfymhandel.
Vid pensionen.
Skildringar för Idun af C h a n nåh.
(Forts.) t egnet fortfor att strömma hela veckan, och allting antog ett högst bedröfligt utse- ende.
Vi sutto en förmiddag församla- u u - de i salongen.
Sankta Marina småsjöng vid pianot.
Sonja trummade sorgmodiga melo- dier på fönsterrutan, och madame satt och lade patience om väderleken.
Hon tänkte på om vädret snart skulle blifva vackert, och patiencen gick strax ut, men alltjämt fortfor smattrandet af regndropparna.
Madame började på nytt och un- drade, o m solen skulle skina o m en half timme.
Patiencen drog ut tre kvart och svarade ja.
Då drog madame en djup suck .och gick ut med sina förrädiska kort med sig.
&gt;Nej, se en människa, » sade Sonja plötsligt, » det var en ovanlig syn! » » Det är Katharine, » sade fröken von Rothen med bestämdhet, utan att se u p p; hon hade ett sätt att utsäga sina antaganden, så att de illuso- riskt gjorde intryck af visshet.
» Men det liknar knappt Katharine, » sade Sonja med misstänkt saktmod.
» Ja, men det är det, » fortsatte fröken v o n R o - then, som om Katharine hade varit det enda gång- bara i staden i denna stund, » hon skulle skaffa hem litet grönsaker till soppan, men hon sade just, att det blir nog icke så lätt att få något i det här eviga regnvädret. » » Fröken von Rothen, för den stackars kusm- löjtnantens skull sluta upp, medan det är tid, med att vara så viss, när ni ingenting bestämdt vet.
Har ni någonsin sett Katharine nyttja ljusgrå ben- kläder och guttaperkarock? » » Ar det en herre? » » Kommer han hit? » » Hvem kan det vara? » » Hvem skall han söka? » Nu blef det ett lif och en rörelse.
Vi kikade bakom gardinerna.
Jo, minsann, under ett öfver- väldigande stort randigt paraply närmade sig ha- stigt nedre delen af en regnrock o c h ett par ljus- grå ben, som omöjligen kunde tillhöra vår heder- liga Katharine.
Nu kom han in genom grinden, svängde upp- för gången, nu ringde klockan.
Katharine, såle- des hemkommen, tog emot, och just som vi i hast gjort oss så omedvetna om ett besök som möjligt och ledigt slagit oss ned på stolar och soffor igen, stack Katharine in hufvudet genom dörren, tydligen medveten o m, att detta var det mest presentabla af hennes person, så här kort före middagen.
» Fröken » — hennes hufvud gjorde en familjär inbjudande åtbörd mot mig (det var i parentes sagdt ett mer praktiskt än elegant sätt af Katha- rines egen uppfinning för att åskådliggöra, hvem hon menade, utan att behöfva riskera tungan med uttalandet af våra » konstiga » namn) » fröken, det är en herre, som vill träffa henne, » » Mig? » » Ja ha. » Katharine såg riktigt glad ut för min skull: » han är strax här. » Ja, det var han verkligen, ty då jag hann till dörren, svängde han just af sig sin drypande regn- rock i lamburen och kom gladt emot mig med ut- sträckt hand.
» Se där har jag er ju, god dag, tack för sist! » I början blef jag tämligen förvånad, men så klarnade det plötsligt.
» Ah ni, mr Royland. » Det var den unge amerikanen, min kamrat under vän- tans timmar vid stationen.
» Ni här? » » Ja visst, med fästmö och svärfar inregnade på ett hotell.
Och så kom jag ihåg, att ni var här, och ville så gärna göra er en visit — j o tack, får jag stiga in o c h sitta och spraka en stund, så vill jag det så gärna. » Han gjorde en ganska oklanderlig bugning, när jag presenterade honom, och fortsatte, sedan han bekvämt satt sig tillrätta i en stol.
» Jag skall säga, det blir litet långsamt hemma på hotellet.
Min svärfar sofver ofta, när det är solsken, och alltid i regnväder, och min fästmö målar hela dagarna, och då är ingendera synner- ligen sällskaplig, » » Målar er fästmö? » — frågan kom i intresserad ton från den yngsta miss Brook, miss Antonia, som själf fuskade med pensel och palett.
» Ja, miss, första tiden af vår förlofning målade F ö r l o f n i n g Juvelerar s - o c h.
• V 7 ständigt lager hos H A L L B E R G - hon uteslutande mig, men omsider upphörde hon därmed, hon påstod, att motivet blef för enahan- da.
För närvarande målar hon en gammal gum- ma, en kusin eller något dylikt till Vilhelm T e l l; åtminstone kunde hon vara det hvad åldern be- träffar, så skrynklig och grå är hon, men min fästmö säger, alt hon är ett ovanligt intressant studium, och hon fördjupar sig i hennes fåror och skrynklor, som om hon skulle söka guld däri. » Mr Royland tycktes icke vara synnerligen in- tresserad af ämnet, men Antonia var det så myc- ket mera, och under tio minuter utspann sig ett å hennes sida mycket lifligt samtal om färger, motiv, vyer o. s. v., tills mr Royland rent ut för- klarade, att nu voro hans kunskaper i det ämnet uttömda, men om miss Brook ville göra hans fästmö äran af ett besök, så visste han, att hon skulle blifva förljust öfver att finna en själsfrände.
Vid badorter och på resor, då man icke vet, om den bekantskap man stiftar skall få någon morgondag, blir man genast lätt bekant.
I den unga amerikanens sällskap flög tiden.
Vi glömde regnet och melankolien och läto skämt och infall flyga.
Unge herrn tycktes ej heller längta hem till silt af så olika förrättningar upptagna sällskap.
Först pär Katharine i matsalen på ett i eget tycke syn- nerligen grannlaga sätt med några våldsamma och onödiga hopslagningar af porslinstallrikar lät förnimma, hvad klockan var slagen, for han upp från stolen tämligen röd och förlägen.
Han tyckte tydligen inviten till afmarsch var något för tyd- lig, ty han bockade sig i största hast, tackade för den oändligt angenäma stunden, som kommit honom att glömma tiden, kröp in i sin regnrock och var med några språng ute på galan och på väg hem.
När dörren smällde igen, kom madame in med en hast, som lät förmoda, alt hon under visiten varit så nära som möjligt, utan att behöfva synas.
» Var det en gammal bekant till fröken? » » Nej, icke just, vi blefvo bekanta, när jag mötte lady Threaton vid stationen och han skulle möta sin fästmö. » » Var det så, » sade lady Threaton, » då var det kanske de, som voro i samma kupé som j a g; en äldre herre och en ung, ganska vacker dam. » » Jag undrar, om han är af fin familj? » det var tyskans funderingar.
» I den mening vi européer taga det, » sade Sonja, » att kunna räkna åtskilliga framstående led i släkten, är han det väl knappt, ty det är icke omöjligt, att hans pappa började sin bana med låda på ryggen eller skoborste i hand.
Men i amerikansk mening intager hvar och en en god ställning, s o m på hederligt vis, med egen kraft står på egna fötter, och däri har nog amerikanen rätt, ty jag inser icke, att svärdet och lansen, hvarmed våra förfäder skaffade sig och oss fram i världen, äro så mycket förmer än skoborsten, tvålen, synålen och de tusen andra nödvändiga ting, hvarmed så många nu för tiden lägga grun- den till rikedom, ära och anseende. » » Däri kan ni nog hafva rätt, » sade lady Threa- ton, » faslän; det skall räcka många generationer, innan våra samhällen vilja erkänna det, och i en sak ställer jag amerikanen långt framför en- gelsmannen.
Den förre är stolt öfver, att han från en ringa plats kunnat arbeta sig upp, då den senare däremot sedan han blifvit rik och ser sig i stånd att föra ett komfortabelt lif, högst ogärna erinrar sig, att hans lefnads förtid tillbringades bakom en disk, i ett väfveri, i en fabrik eller till och med vid affärer på öppen gata.
Därför äro också turistvägarna uppfyllda med resande landsmän, som strö guld omkring sig, men i sätt och belef- venhet behöfver taga lektioner af en fransk b o n d e; hvarför, j o därför att de haft så brådtom att skapa guld, såsom det sesam, som öppnar världen, att de ej haft tid att lära det, som öppnar hjärtan. » » Ni rina.
» Jo, älskar jag är måtte icke beundra er nation, » sade Ma- jag är stolt öfver att - tillhöra den, och jag den för mycket godt, som den eger, men ej blind för dess fel. » * * Stockholm.
Order f r ä s landsorten expedieras omgående.
» Ja, men något sådant skulle verkligen vara mig främmande. » » Det behöfver ni ej säga mig.
Ingen verklig lady skulle göra sig skyldig därtill, men Marthe har ännu ej hunnit dit, och därför tänker hon sig, att ni, som en dam sans peur et sans re- proche, med förfäder kända redan i medeltiden, finner er mindre tilltalad af att i en pension stöta tillsammans med ett par damer, om hvilka ni vet, att deras förfäder höra till dem, som de efter- kommande helst tala så litet o m, som möjligt, och att ni därför med små nålstygn då och då ämnar låta fäderna göra sig påminta.
Hur jag vet historien gör det samma, o c h den skulle fort- farande fått hvila, om ej ert yttrande hade väckt deras o c h i synnerhet Marthes vrede, som, med den kunskap jag eger om hennes karaktär, kan blifva obehaglig för er.
Och nu till slut förlåt, att jag blandat mig i ert görande o c h låtande. » Lady Threaton räckte ut handen och sade: » Jag tackar er hjärtligt; är någon fattig på vän- ner, så är det jag, och därför är hvart ärligt och öppet ord dyrbart för mig. » De sågo hvar andra en stund djupt in i ögat, det var en vacker grupp.
Englands ljusa, allvar- liga dotter och steppens fria barn med trotset och hånet plånade bort af vekare känslor.
Båda hörde till dem, för hvilka man ej förblifver ljum, utan endera varm eller kall.
Sonja med sitt mjuka hår, sin bländande hy, sin utsökta figur o c h sina djupa, outgrundliga ögon var till utseendet synnerligen rikt utrustad och därtill med fullständigt uttryckt herravälde öfver sig själf, med lätthet att uttrycka sig och med öppet öga för allt omkring sig.
Hade hen- nes tid som barn på skolbänken varit kort, så hade hon så mycket grundligare studerat i lifvet.
(Forts.) Rättelse.
Under rubriken: Från kvinnans arbetsfält.
Stu- dier från Stockholms horisont af G. Gullberg har i n:r 30 af Idun ett par oriktiga uppgifter insmu- git sig, hvilka härmed rättas: Doktor Karolina Widerström är praktiserande läkare i Stockholm, icke docent i gynäkologi vid Karolinska institutet; och med.
kand. Hedda Andersson fortsätter i Lund sina studier för med.
licentiatexamen (har icke » öfvertagit sin mors praktik i Malmö »).
* På eftermiddagen sutto lady Threaton och jag i mitt rum, när Sonja kom upp.
Hon såg ovan- ligt allvarsam ut.
» Mylady, jag skulle vilja varna er för något, vet ni af, att ni i dag fått två bittra fiender?
Misserna Brook skola aldrig förlåta, hvad ni sade på förmiddagen, och känner jag dem rätt, skola de ej låta något tillfälle att göra er förtret gå obegagnadt. » i g; s © l r i r i.
® « t r » Ja, men det är j u omöjligt, jag har j u allde- les icke talat, om dem.
Skammen för nationens svagheter faller j u lika mycket på mig. » » Nå, då skall jag väl vara tydlig.
I en sydlig stad i England finnes en fabrik, som tillverkar en vara, som är nödvändig öfverallt, men hvars ur- sprung icke är synnerligen poetiskt.
Det är pap- per.
Ryktet förmäler, att mr.
Brooks pappa gick omkring och samlade ingredienserna, då sonen kom på tanken att förädla varan.
Från en yt- terst ringa början har han upparbetat fabriken, tills den återgäldade det med att gifva betydliga summor i inkomst.
Då mr Brook var fullt eko- nomisk tryggad, lemnade han affären i andra händer och flyttade till London, där han eger ett palats, hästar, vagnar och betjänter, men sin mesta tid tillbringar han dock på resor i sällskap med sina barn.
Som medlem i en alpklubb gjorde han en tur här ibland bergen, då denna lilla lugna villa uppläcktes.
Den manliga afdelningen skulle företaga en högst obekväm bergstigning, som till och med trotsade missernas energi, och ämnade därefter göra vetenskapliga studier bland vildarna i Afrika.
Som sagdt, denna lilla vrå upptäcktes, den rika engelsmannens guld bestack madame och f. d. pappersfabrikörens döttrar in- togos i pensionen.
Nåväl, hvarken mr eller mis- serna Brook känna till den af er beprisade stolt- heten öfver att komma fram i världen genom eget arbete, och hafva därför på det omsorgsfullaste gömt hemligheten med pappersaffären.
Det är min öfvertygelse, att Marthe tror, att ni på något sätt fått kunskap om hennes släkttafla och där- för satt och roade er med att alludera därpå. » 1 Innehållsförteckning: Claude Vignon.
(Med porträtt. ")
Af Renholm .. — När jag stall dö; poem af Daniel Fallström.
— Skola eller hem; af M.
N.
— Vid älsklingens sjukbädd; skiss af A. Hill.
— Apro- pos senaste promotionen för damer, af H.
H.
— Löneförhöj- ningen, utkast af O. O. G.
— Etterplock frän industriutställ- ningen i Göteborg, af Sctzvola.
— Teater och musik.
— Små- notiser från kvinnovärlden.
— Vid pensionen.
Skildringar för Idun af Channdh.
(Forts.) P a w] V i a l e V t a r t ^ g a m m a l t guld, silfver och j u v e l e r uppköpas kon- r e i U M M u a u U) t r t eller tagas i u t b y t e m o t moderna arbeten.
Om g a m l a saker insändas från landsorten, sändes likvid p r omgående.
a i Juvelerar HALLBERG Stockholm.
