# ID: svediakorp-per823
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1891
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 15,253
# sentences: 597
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Gemandt » Fredagen den 21 augusti 1891.
N:r 34 (192) Prenumerationspris pr år I d u n m e d Modetidning och ko- lorerade planscher kr.
8 I d u n m.
M o d e t, u t a n k o l.
pl.
&gt; 6 Idun e n s a m — — » 4 Byrå: H a m n g a t a n 1 6, 2 ' / 2tr.
(midt för Kungsträdgården.)
P r e n u m e r.
s k e r i landsorten &amp; post- anstalt, i Stockholm h o s r e d a k t i o n.
Redaktör och utgifvare: U t g i f n i n g s t i d: hvarje helgfri fredag.
FRITHIOF H E L L B E R G.
Träffas &amp; b y r å n k l.
1 0 - 1 1.
Lifsnummerpris: 15 öre.
Allm.
Telef.
61 4 7.
(vid kompletteringar).
Boktr.-Aktieb.
4:de årg.
Annonspris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o c h » L e d i g a platser » 25 ö r e f ö r h v a r j e p å b ö r j a d t tiotal stafv.
U t l ä n d s k a a n n o n s e r 70 ö r e p r n o n p.
- r a d.
Z e l i a T r e b e II i. jj Lysekil.
.
.
Gullmarsfjorden ligger blå och blank, knappast krusad af den vackra sommardagens lätta vind.
Klipporna skimra i solens sken i mjuka, fina toner, och blott ett lätt skum och ett hvitt skimmer omkring förråda de små skären där borta åt Fiskebäck: Lilla Tof- van, Rådbergsungarne och skären med och utan namn.
Men ät vester, där hafvet synes mellan klip- porna, där skummet stän- ker högt mot » Gubben » och » Gumman » och böl- jorna gå i långsam takt, fladdrar det af hvita segel, brokiga standertar och blå- gula flaggor.
.
.
Badsocieteten är till hafs.
Därför ligger planen framför societetshuset sol- stekt och tom, och en- dast en eller annan en- störing eller någon, som icke tål sjön, mäteri stän- digt, enformigt fram-och- åter — fram-och-åter » tram - pens » — badhusbryggans — hundrade steg.
Själf sitter jag ensam, drömmande å verandan och blickar ut öfver Gull- marns förtrollande vatten, fördjupande mig i min- nen från gångna ung- domstider, då sången i nattsen timma klang där- ute på skäret, då skäm- tet sprakade i kapp med raketerna och intet kunde jaga oss bort förr än » flo- den » kom och vi rodde hem under den glada sån- garens tröstetoner till för- älskad ungersven: » Lille röde Eönnebär Lille söde Hjertenskj; er.
.
.
» * Så spritter jag till.
.
.
Den enformiga tystnaden utanför verandan stores plötsligt.
Jag hör en jättelik, godmodig, rullan- de basröst uppstämma ett skratt mellan ett par fran- ska fraser, och en sonor kvinnostämma svara något därtill.
Ännu ett par röster blanda sig däri.
Det är ett helt litet säll- skap, främlingar, som närmar sig, och jag böjer mig nyfiket fram — för att ögonblicket därpå kän- na min hand kraftigt tryckt af Conrad Behrens stora näfve, och omedel- bart därefter bugande stå inför madame Zelia Tre- belli.
Madame har nyss an- ländt till Lysekil på sin afskedstourné i Sverige.
DIon skall konsertera i afton, men, fastän trött, vill hon ner till stranden
K ä r l e k e n ser med t u s e n ö g o n.
FREDRIKA ^REMER.
för att njuta en stund af fjordens a n b l i c k i den vackra eftermiddagen ...
Hon sveper » Cest mantilj stannar om sig ej länge.
och säger: beau, tres beau, rnais, il fait Hon och sin Hon fryser, sedan kvällens taga ty hon hon tagit konsert mig på med sitt till kvällens och en icke löfte gifvit visit sällskap mår mitt riktigt att väl; k o m m a pä sitt mig dagen frcMh att mot- därpå, l e m n a r hon verandan för att hvila sig ansträngningar.
* Ack!
vi förblifva rullar sin hvarken eviga stora Detta eller är den sta gången af ungdom icke alltid väg utan att unga!
taga Tiden hänsyn till små.
Z e l i a T r e b e l l i s o m j a g för för- såg för och 1 5 — 1 6 år sedan, kraft!
Såg och strålande hörde som den s k ä l m a k t i g a N a n c y, eldig, liflig, full a f sprit- tande lefnadslust, beundrad, Detta 6 — 7 är den år sedan Men nu hand pä spår på h ö j d e n af sin konst, Zelia Trebelli ä n n u tjusade har och dragen gestalten kring munnen hårda, l e e n d e t trött, vemodig.
Men, skall som Skall det hennes hon icke sina oss När kring där ett ega * * faller på skären båt vimlar och ifrigt lägger det af de toner som i skiftande dag- mot till för vill att distinguerad af gamla, träder in, smula till ledsagad följe fylles så där?
småningom en står tillfällig likväl där mossgrön om henne af Behrens, af som nu stapplande en fotskada • — stolt, kastande öfver p u b l i k e n.
en l å n g Hon alvarlig i ett dyrbart a r m b a n d, en » c a d e a u » af g a m l a k e j - Wilhelm, Oskars Sä stora håret, k r i n g handleden glänser och på krönta sjunger h o n.
Och medalj i det blir tyst.
däktigt.
bröstet En aria bär h o n kung guld.
» L a bella mea ».
M a n lyssnar, l y s s n a r an- falla applå- H e n n e s nästa n u m m e r är den g a m l a » Comme derna å M e n när sången tveksamma, vingt ans », populär i som är slut matta.
.
.
den r o m a n s s o m Sverige och s o m hon T r e b e l l i gjort en gång sjöng ingen.
Och all hennes stora konst är k v a r.
Man känner igen hvarje skiftning i nyanserna, hvarje stämning — och kärlek, igen allt af af jubel i sorg detta.
.
.
m e n 1 * * * * * Messias.
skedshyllning i Stockholm.
I Stockholm har Ni ju varit många gånger och där är Ni myc- ket populär.
» Ja, ja, Stockholm är bra!
Jag vill så gärna, — få se!
Så ville madame Trebelli lemna mig sitt poträtt.
.
.
och jag fick välja mig ett a f flera.
» Se här, om Ni vill använda det till en tid- ning, så gärna; jag har vackrare, men tag detta, det är mig likt.
Efter några raska penndrag på kortets baksida gaf hon mig den bild, som i dag pryder Idun — det är bilden a f Zelia Trebelli i dag, icke mycket smickrad.
— den hemlighet, som band vid synd och frälsning som anakorelen sedan tusen år, legat törnebunden kring hans hår och rufoat gåtfull öfver på mänskligheten.
Jag tog med ångest hans dräkt, som eld, jag rörde sakta vid hans bälte, den brann då blef han stilla, såg på mig omsider.
* är enkelt klädd r o b e, m e n ett j u v e l d i a d e m gnist- svarta » Ack ja, svarar hon.
Jag är sä sjuk, ner- vös.
Jag far till Klampenborg och sedan hem.
Jag ville så gärna till Stockholm — mais, c est trop tard, la saison est bien avaneée!
C ' est trop tard!
Det är försent!
Huru mycken bitterhet kan det icke ligga i de orden!
Och huru passade de ej till situationen!
Nu far den trötta sångerskan för att i sin Söndagsförmiddag var det då jag trädde in i den lilla saloDgen i Hotell Bergfalk, som för » stuga », den ståtliga » Villa Trebelli » vid La tillfället apterats till Madame Trebellis bostad.
Manches stränder, hvila ut från triumfer och Hon var blek och såg sjuk ut, men i ögat segrar och kanske äfven missräkningar.
Hon ville gifvit oss sitt afsked.
Det var fanns det liksom en skymt af trots.
Kunde hon ha undgått att märka publikens kyla i för sent!
Men vi skola icke glömma henne, icke går?
glömma allt det herrliga hon skänkt oss i sin Hon mottog mig hjärtligt.
Ack, hon ville så gärna till Stockholm ännu sång, sitt spel, sin stora konst.
V i sända en gång.
Det var därför hon anträdt denna henne vårt adieu och för vårt minne skall hon tourné, som börjats i Ramlösa och Halmstad.
alltid stå så, som vi vilja minnas henne, i hen- Nu skulle det gå till Strömstad, sedan till nes fulla kraft, comme ä vingt — — nej, comme å trente ans!
Marstrand, så till Norrland och Stockholm.
Gustaf Gullberg.
Men, — jag är sjuk.
Ni vet att jag för ett par år sedan låg för döden i London.
Och nu på våren har jag haft influensan — » la grippe » och den har ej lemnat mig än.
Jag var mycket indisponerad i går, beaucoup, beau- coup.
Ett par dagars hvila i Strömstad skulle nog göra godt.
Sedan vill jag sjunga i Marstrand för le roi.
— » Men om Ni ej blir frisk, om.
.
.
» — Hon såg forskande på mig och inföll hastigt: Blir jag ej bättre än nu, kommer jag han gick med nedböjdt hufoud, upplöst hår.
ej till Stockholm.
Då far jag åter hem, till Jag smög mig som en brottsling i hans spår min lilla stuga i Etretat.
» Men, man vill nog gärna gifva Er en af- att från hans panna röfoa hemligheten, * når h o n tribu- rar sar det stranden.
återvända.
T r e b e l l i s afskeds- minnen Stapplande, men ut och och intresserad p u b l i k, u p p f y l d vackra och på snart ej vara m e d socitetsalongen en land.
vid bryggan badgäster de hem Hvem Och en lika * m å s t e gå på k o n s e r t e n!
nen klinga d e t fulla herraväl- u n d e r b a r a toner, bland konsert!
i icke d e t r y g g a kosterbåtarne skynda blick blifvit G u l l m a r n, stäfva efter Alla ännu ha p a n o r a m a färgar b e r g e n ute Alla hårda bär underfullt Båt snart sin så?
aftonen som för ögats k ä c k a b l i c k all- sång ännu ' " f rar och blott förr?
öfver tjusat tryckt hela varlig, nästan som Stockholm!
sjukdomen henne, däraf, härlig firad, smickrad.
Applåderna falla än mattare, och icke ens den lifliga » Brindisin » ur Lucretia Borgia, hvilken sjunges med verve och lif, nästan som i forna dagar, kan höja stämningen i salongen eller förjaga det vemod som griper en hvar.
.
.
Och så kommer Behrens in och sjunger: » Nu är det natt » ...
början, a f d r ö m m e n och gråt.
ändå.
.
.
Man känner Blott några dagar senare stod jag på ångaren » Vestkustens » däck i Marstrands hamn.
Det skulle bära till Göteborg och sedan till Stock- holm.
Bland de ifrigt afskedstagande ser jag åter Madame Trebelli.
Hon har i går sjungit för » le roi » och societeten i Marstrand.
Och i dag står hon på ångbåten som går åt södern.
.
.
Leende tar hon farväl af en liten krets på kajen, viftar med sin näsduk — och så glider ångaren sakta ur hamnen.
Tankfull står madame Trebelli och skådar mot stranden.
Ett land där hon firat så många triumfer, men aldrig mer skall återse.
Jag närmar mig henne vördsamt och uttryc- ker min sorgsna förvåning öfver att se henne på återfärd.
En dödstrött, sargad ett kval så gränslöst, jag skalf: o Herre, människa jag fann, att min själ försmälte, Herre livad du lider!
August To / 1.
En kvinna, som tiga kan, är en Guds gåfva, och en väl tuktad kvinna står icke till att be- tala.
Ingen ting är kärare på jorden än en tuktig kvinna, och intet kosteligare än en kysk kvinna.
Syrach.
fe-
Lifsmål.
På den plats, där man lefver, göre m a n sin skyldighet.
Auerbach.
Kvinnan ej kvinna blott, utan ock människa är.
Alterbom.
ag drömde ljuft, att lifvet skönhet var, men vaknade och fann, att plikt det var », har mången ung kvinna haft skäl att utbrista, synnerligast om hon till följd af dödsfall eller annan inom hennes familj timad händelse nöd- gats hos främmande männniskor förtjäna sitt dagliga bröd, utan att vara rustad med där- vid erforderliga egenskaper, emedan hon egt ett hem, där ömma hjärtan tagit till sin uppgift att hålla lifvets allvarsamma sidor och dess kraf på individen fjärran från hennes känne- dom.
Och på grund häraf vilja vi till öfver- vägande framställa följande erinringar rörande kvinnan och hennes uppfostran.
Med allt erkännande af de förtjänster, vår tid eger, kan dock icke förnekas, att den äf- ven har sina lyten, bland hvilka särskildt må- ste framhållas, att man i allmänhet väl är vil- lig att uträtta stora och berömliga saker, men under afbidan på tillfällen därtill ingalunda är benägen att göra de små, trogna och uppoff- rande tjänsterna, som visserligen icke prisas af världen, men dock äro oumbärliga i det dag- liga lifvet och gifva åt detta dess största be- hag; och häraf följer att mången vid mog- nare år känner sig » obevingad för skyn och vingelfotad för jorden » samt ur stånd att då mera fatta, att » människans lif ligger i medel- punkten för de vanliga plikternas sfer ».
Vi tro emellertid, att orsaken till att så få vilja nöja sig med det enkla framtidsperspek- tiv att blifva vanliga människor åtminstone till någon del grundar sig på en från början felaktig uppfostran, d. v. s. att barnet icke, så snart det eger tillräcklig uppfattningsför- måga, bibringas den åsikt, att det har skyldig- heter i hvardagslifvet, t. ex. att subordinera under föräldrar och uppfostrare, utan lemnar vaggan med en föreställning, som under årens lopp allt mera stadgas, nämligen att det är en stormakt, inför hvilken alla böra villigt böja sig, och att det kommit i världen icke för att i någon mån tjäna andra, utan för att blifva tjänadt.
Och ehuru det gärna medgifves, att det måste vara svårt att undertrycka egenvil- jan hos en liten gråtande älskling, då hjärtat helst hviskar: » Göm dina ögons små pärlor ännu! » så bör dock förståndet härvid få råda öfver känslan, synnerligast som lifvet bjuder en hvar på uppoffringar och försakelser af många- handa slag och att först vid äldre år göra be- kantskap med dessa utan tvifvel är mera kän- bart och påkostande än i barndomen; dessutom är det ytterst vanskligt att hoppas, det plikt- känsla och förmåga af egen försakelse fram- deles skola såsom färdiggjorda dygder falla ned på barnet.
» Kärlek till plikten », säger Lobstein, » är dess fulländning, men aktning för plikten har också sitt värde »; och skulle det någon gång kännas tryckande att ständigt behöfva tänka på sina skyldigheter, så under- lättas dock detta genom en från barndomen inpräglad vana.
Och om man än på det bestämdaste prote- sterar mot det yttrande, som Cato den äldre haft, nämligen att » alla kvinnor äro mycket besvärliga och högfärdiga, » så nödgas man lik- väl tillstå, att en del flickor, ännu i dag, upp- växer med ytliga begrepp, att endast personer, som hafva lust och råd att pryda sig med dyrbara och efter tidens senaste smak tillskurna kläder, böra aktningsfullt bemötas, under det att bärarne af enkla, tarfliga dräkter saklöst kunna göras till föremål för det mest tydliga och ogrannlaga skämt.
Att emellertid flickor med sådana skefa föreställningar urarta till » högfärdiga » unga kvinnor, som icke äro till- freds längre, än alla deras önskningar om vackra kläder, nöjen m. m. uppfyllas, faller af sig själft; och om dessa icke hafva förmånen att ega enskild förmögenhet eller lyckas ingå äktenskap med män, som äro i besittning af Jobs tålamod och en outtömlig kassa, komma de säkerligen att äfven anses för » mycket be- svärliga », hvadan det är af vikt, att den unga flickan tidigt göres uppmärksam på, att männi- skovärdet icke ligger i klädedräkten eller annat sådant, och att små fordringar och enkla seder i alla afseenden mycket bidraga så väl till hen- nes eget som till andras väl, ty dessa dygder skola bevara henne från att i framtiden miss- bruka de jordiska gåfvor, som en mild försyn möjligen beskär henne; och blir hennes lott fattig och ringa i världen, så kan hennes an- språkslöshet och förnöjsamhet sprida ett gläd- jeskimmer öfver den tarfligaste boning och göra denna till ett hem, hvari icke minst den af dagens arbete uttröttade mannen, han må nu vara fader, make, broder eller son, finner hvi- lan ljufvare och mera vederkvickande än annor- städes.
En annan missriktning, som icke bör lem- nas obeaktad, är det vanliga antagandet om små flickor, att de, såsom fullvuxna, skola bortgiftas, hvilken förutsättning, snart nog, af barnen uppfattas och långt mera upptager de- ras tankar än nödvändigheten att inhemta kun- skaper, hvaraf händt, att man om mången flicka i pensionsåldern kunnat tillämpa den be- skrifning, som Lars Dilling lemnat öfver hjäl- tinnan i en af sina berättelser, nämligen att hon » elsket en masse unge maend — paa afstand, svoret dem evig troskab — i sine dr0mme og boet samman med dem — i luft- kasteller. » Och att sådana inbillningar men- ligt inverka på flickans sanna barnslighet och oskuldsfullhet är tydligt, äfvensom att de slut- ligen komma henne att betrakta äktenskapet som en försörjningsanstalt, hvars portar förr el- ler senare måste upplåtas för henne; lika godt af hvem detta sker.
Då emellertid en sådan förväntan kan för- blifva ouppfylld, och då det, i och för sig själft, är illa, ja, syndigt att så uppfatta äk- tenskapet, är det helt visst föräldrars och upp- fostrares plikt att förnämligast söka dana den unga flickan till en god och ädel människa, i stånd att försörja sig själf.
Fransmannen Legouvé skrifver i sin afhand- ling om kvinnan följande: » I den unga flickan ses och uppfostras endast den blifvande ma- kan.
Hvad kan den eller den talangen blifva henne till nytta, då hon blir gift, hör man oupphörligt sägas.
Hennes personliga utveck- ling är medel, aldrig ett mål.
Eger då kvin- nan ingen själfständighet i sin tillvaro?
Ä r hon icke Guds barn annat än i egenskap af mannens följeslagarinna?
Har hon icke en själ såsom vi, odödlig liksom vår, skapad för oändligheten genom sin förmåga af obegränsad fulländning!
Måste icke kvinnan själf bära ansvaret för sina fel?
Och förtjänsten för de dygder, hon utöfvat, tillkommer den icke henne?
Högt öfver benämningarna maka och moder, förgängliga, tillfälliga namn, som döden kan bryta, som frånvaron kan upphäfva, som kunna tillkomma den ena kvinnan, men icke den andra, finnes det för kvinnan en benäm- ning, som varar i evighet, som aldrig kan af- händas henne och som råder öfver och före- går hvarje annan benämning, det är den af mänsklig varelse.
Välan, såsom sådan är hon berättigad till sitt förstånds och bjärtas mest fullständiga utveckling. » Och en annan auktoritet, f. d. norska stats- rådet Hertzberg, yttrar i sin bok » Kvinnans kallelse och uppfostran »: » Huru ofta drifver icke fruktan för att ligga föräldrar eller andra närskylda till last en kvinna till att — utan kärlek, utan sympati, ofta till och med utan aktning — mottaga en mans anbud endast och allenast för att blifva försörjd.
I samma mån som denna frestelse för kvinnan aflägsnas, skola hennes motiv för att knyta sitt öde vid en mans blifva renare och värdigare.
Det finnes på detta område flere tragiska kvinnoöden, än man i allmänhet tror.
Äfven mannen är bäst betjänad med att kvinnans val är mera fritt eller oberoende af försörjningsberäkningar. » Och samme författare tillägger: » Det är ingalunda alltid de bästa kvinnorna, som blifva gifta.
Om icke den kommer, åt hvilken hon kan gifva det bästa hon har, sin aktning, sitt fulla hjärta och sin hela själ, då väljer den ädla, högsinnade kvinnan hellre att vandra sin väg ensam.
— - Likasom sådana kvinnor äro förtjänta af vår högsta aktning så äro de också förtjänta af hjälp för att vinna ekonomisk själf- ständighet.
» Skall emellertid den unga kvinnan genom eget arbete nå ekonomiskt oberoende, måste flickans uppfostran lämpas efter hennes anlag, d. v. s. att, om hon har s. k. läshufvud, bör hon få studera, på det att hon i en framtid, om sådant befinnes önskligt, må kunna egna sig åt lärarinnekaHet; skönjer man hos henne en särskild lätthet för att förvärfva de kun- skaper, som fordras för att sköta en kontors- plats, bör man låta henne inhemta sådana, emedan det ju numera icke alldeles hör till ovanligheten, att fruntimmer få anställning vid postkontor, bank eller annan dylik inrättning, ehuru vi här påminna om, att den flicka, som önskar att vinna en sådan befattning, måste förskaffa sig så grundliga insikter, att de ovil- korligen berättiga henne att erhålla plats, ty en eller annan tjänsteman fasthåller gärna den gamla fördomen mot att använda kvinliga bi- träden.
Det är säkerligen äfven i sin ordning erinra om, att ju mera en kvinna har förmåga och tillfälle att verka i det offentliga, desto mera tillbakadragen bör hennes person vara.
För den praktiskt anlagda flickan finnes ju många vägar att beträda, och för det ömma hjärtat och tålmodiga sinnet, som särskilt ma- nas att gå människokärlekens ärenden, stå ju barnvårdarinnans och sjuksköterskans visserli- gen ansträngande, men ädla kall tillgängliga.
Vi hålla emellertid fast därvid, att den unga kvinnan under alla förhållanden bör lära sig att med möjligast minsta biträde uträtta de inom ett enkelt hem vanligast förekommande göromålen, ty en sådan förmåga behöfva de flesta kvinnor, oafsedt om de därmed skola förtjäna sitt dagliga bröd eller icke.
För öfrigt säga vi ännu en gång: låten flic- kornas anlag, för så vidt de gå i god och nyt- tig riktning, komma till sin rätt, äfven om de visa på den ringa skattade lifsgärningen, ty de stora och lysande gåfvorna äro icke gifna åt alla och äro kanhända, ganska ofta, blott an- ledningen till frestelser och faror; dessutom veta vi, att allas vår Herre ser mera på vil- jan än förmågan, och att han icke glömmer den, som är trogen i det lilla eller låter de små, hvardagliga tjänsterna och själfuppoffrin- garne gå spårlöst förbi, om det än stundom synes så.
Vi afsluta alltså denna uppsats med
Fredrika Bremers ord: » Skrif öfver hvarje li- ten nickas vagga: Se Herrens tjänarinna!
Och skrif de orden in i hennes hjärta under hen- nes uppfostringstid, och hennes lif skall blifva godt och ädelt, hurudan hennes gåfva än må vara, och hvar helst hennes verkningskrets må blifva, skall hon ej lefva blott för ett inskränkt, själfviskt mål. » A.
L.
B.
Den gamla solf kudden.
S k i s s af Amy B.
(y T t o g det inte i dörren till hans arbetsrum?
— Ahnej, det var ett misstag äfven denna VAS gång!
— Huru ofta hade hon inte denna eftermiddag tyckt sig höra det där kära, efter- längtade greppet i låset och väntat på, att dör * ren skulle gå upp, och på att han skulle komma med sina snabba, bestämda steg för att fråga efter henne.
Trefiiga, varma, väl ombonade voro dessa rum, som nu sedan halftannat år utgjorde hen- nes hem.
Möblerna, i modern stil, voro ge- digna och smakfulla, mattor och gardiner hållna i färgrika mönster, som gjorde ögat godt, då det stannade vid dem — de mångfärgade, nyck- fulla ornamenten och arabeskerna väckte i sjä- len en behaglig känsla, kanske född af några sommarminnen, inväfda med sol och blommor, ehuru tanken ej gick så långt som till att ut- dissekera de innersta ursprungen till välbefin- nandet.
Därborta tecknade sig silhuetten af en hög, smalhalsad vas af grekisk form, och här fängs- lade en liten Atinousfigur i gips blicken med sin harmoniskt sköna form — några böcker och tidskrifter bröto af mot borddukens varmt röda färg, och, likasom inskjuten på måfå bland de öfriga möblerna, lockade en ljus korgstol med höga rygg- och armstöd samt en brokig dyna öfver sitsen den inträdande till sig.
Matsalen med dess ekmöbler skulle kanske verkat banalt, om ej där, likasom i de öfriga rummen, det individuella framträdt i placerin- gen, blickat emot en från en och annan små- pjäs och skvallrat en smula om innevånarnes tankar och ibland kanske historia.
Den där pajazzofiguren af trä med sitt hvita, skrattande ansikte och sin jonglerande ställning, som stolt reste sig mellan de tyska porslinssejdlarne på buffeten, var kanske ett minne från en resa — eller ett skämt, han haft med henne.
Öfver nothyllan vid pianinot var en neapolitansk sil- kesmössa i brokig randning och med lång tofs uppsatt tillsamman med en lång ljus fruntim- mershandske och ett band röda koraller; då ögat häftade vid denna lilla färgklick på väg- gen, öfverraskade man sig själf med att stanna och leta efter konturerna till någon liten hi- storia, som skulle kunna gömma sig i de där silkesmaskorna med sina sydländskt glada färger.
Den unga frun hade skjutit fram sitt sy- bord till fönstret för att draga nytta af det sista dagsljuset.
Därute låg snön hvit och jämn öfver tak och skorstenar, och genom de tätt slutande dubbelfönstren kunde hon svagt urskilja bjällerklang.
Då hon såg ut på denna hvita snö, som bredde sig så mjuk öfver alla kantigheter, dolde dem, liksom smekte öfver dem, blef hennes uttryck mindre nervöst spändt för ett ögonblick, och hon glömde att tänka sina oroliga tankar och att lyssna och vänta.
Tankarne och deras orsaker funnos kvar, men det bände henne, som det så ofta händer, att ett intryck utifrån den liflösa naturen kom och lade sig mildt och lugnande öfver sinnet och söfde oron till stillhet.
Men nu började ' det skymma, och snöns klara hvithet skulle snart öfvergå i en blygrå skiftning, och hon skulle nödgas tända lampan och taga emot den långa vinterkvällen.
Ensam, ty han skulle nog gå ut, antingen i och för sitt arbete eller för att träffa vänner.
Det hände så sällan numera, att han satt hemma en.afton.
För henne var det en rik- tig högtid, när så skedde, och hon försökte då hitta på något godt åt honom till kvällen och ställa det så trefligt som möjligt.
Men, om han då, efter att hafva läst aftontidningen, sprakat eller läst högt en stund, gäspade till ett tag och gjorde ett par slag öfver golfvet med ett utseende som om han leddes, grep det henne riktigt iskallt kring hjärtat och hon tänkte: I mitt sällskap leds han — hvad skall jag taga mig till!
Och då blef hon naturligtvis tyst och mod- stulen och liksom kröp ihop och förintades på sin stol.
Om en stund kunde han sedan komma fram till henne och fråga, hvarför hon alls ingenting sade.
Hon förmådde så godt som intet svara — hennes uppdrifvet käns- liga sinne hade tagit så svår stöt af hans gäspning, att hon inte reste sig från det depri- merade sinnestillstånd, hvari den försatt henne, Men, som hon ingenting sade härom, försökte han med sitt mera praktiska sätt att se och tänka förgäfves att begripa hennes påkomna ordknapphet och nedslagna väsen.
Han fann henne underlig och det bela en smula trist.
Nästa dag gick han gärna ut — och hon tillbrakte hela dagen med att i detalj utlägga och vidare utarbeta sina tankar från i går.
Sådant kunde i längden icke göra någon af dem glad.
Ibland kunde han finna henne grå- tande och när han då ville hafva reda på hvarför hon grät, svarade hon med afbrutna satser och halfkväfda syftningar, hvarur det framgick för honom, att hon kände sig ensam och var rädd för att han icke trifdes så väl i hennes sällskap som förr.
Hade han kom- mit in till henne i en glad och lifvad sin- nesstämning, hände det då lätt, ätt han blef otålig och förebrådde henne att vara pessimi- stisk samt slutade med ett: » Hvarför kan du inte vara glad och frisk som förr i tiden? » Och då kände hon sig så tillbakastött, så oändligt fattig.
När han så hade lemnat henne, var det en ny tanke, som började vända sig i evig krets- gång i hennes hjärna.
Hvarför kunde hon inte försöka att locka honom tillbaka till sig genom att vara munter, öfverdådig, frisk som förr?
Ty att han höll på att aflägsna sig från henne, det tog hon numera nästan för gifvet.
Hon gick och tänkte på, huru hon skulle vara glad och uppspelt, huru hon skulle skämta med honom och narra honom att skratta, så att han till sist skulle slå armarne om henne och kalla henne med ett smekord från deras förlofningstid: » Du lilla ekorre! » Hon gick och tänkte på detta, tills hon fick tårar i ögo- nen och tyckte så oändligt synd om sig själf.
Ty det stod med ens så klart för henne, att det endast skulle vara att spela en roll, då hon ju hela tiden gick med sina tunga tankar — och det var inte spelet utan verkligheten, som skulle kunna draga honom till sig.
Med dessa tankar satt hon äfven nu.
Ar- betet sjönk ned i hennes knä och hon började ' räkna öfver huru länge sedan det var som de två tillbrakt en enda timma af dagen, utom måltiderna, tillsamman.
Det var bestämdt hela två veckor sedan.
Egentligen var det alls inte underligt, att han fann det uppfriskande att gå ut en stund på aftonen tillsamman med några vänner, då han suttit vid och arbetat strängt hela dagen förut.
Men förr hade de två kunnat gå ut tillsamman och roa sig en afton.
Det hände nästan aldrig numera.
Hån blef uppfriskad af att tala med sina manliga kamrater och vänner — men icke med henne — det var bittert att tänka!
Tyst, där kommo de efterlängtade, välkända stegen genom matsalen in till henne.
Hennes bjärta slog lika våldsamt som när hon brukade igenkänna hans ringning på för- äldrahemmets tamburklocka.
Han stannade framför henne.
Hon märkte genast att han bar svart bonjour och såg ovan- ligt bra ut, tydligen i en glad sinnesstämning.
» Anna lilla, jag måste gå ut nu.
Dahlgren bjuder på en liten herrsupé i sin ungkarlsvå- ning.
Tycker du, » tillade han, då hon ingen- ting svarade eller ens räckte fram sin hand, » att det blir trist att sitta bär ensam, så gå hem till mamma eller hälsa på någon väninna.
Jag skulle för resten riktigt gärna ha stannat hemma i kväll, om inte det här kommit. » » Det är så längesedan du var hemma en afton, » sade hon, men afbröt sig, ty gråten satte sig i halsen.
» Ja, kära barn, jag kan sannerligen inte rå för det, » sade han litet otåligt.
» Du kan väl räcka mig handen till adjö, ändå, » tillade han tämligen kort.
Hon beherrskade sig och räckte ut sin hand, men när den kom i hans varma, starka, kände hon en sådan vild lust att hålla honom kvar hos sig.
Tänk, om hon skulle locka honom att sända återbud och i stället gå med henne på teatern eller något annat ställe, lika godt hvad!
» Johan », sade hon litet skyggt, » är det tvunget.
.
.
jag menar.
.
.
kan du inte i stället ha något roligt med mig i dag? » » Jag förstår inte hvad du menar!
Du be- griper väl, att jag inte kan det, » sade han ovänligt och släppte hennes hand.
» Adjö, tag dig nu något för och sitt inte här i mörkret och se ledsen ut! » Han gick.
Hon tyckte det var sä synd om sig själf, där hon satt och längtade tillbaka hvart och ett af hans bortdöende steg, tyckte rent af synd om sin stackars lilla hand, som nyss omslutits af den kära, kraftfulla handen, hvars värme ännu dröjde kvar i dess hud.
Med en nervös rörelse reste hon sig och gick bort och tände lampan samt försökte arbeta.
Men arbetet sjönk ned i knäet igen och tan- karne sväfvade oroligt omkring.
Från det närvarande till det förflutna, till soliga som- mardagar förr i världen, till hemmet, föräl- drarne, syskonen.
Allt stod så klart för hen- nes minne och fick en vemodig glans öfver sig.
Barndomen, sorglös, trots sina barnsliga sor- ger, står så gärna i dylika stunder för vår själs ögon som ett förloradt paradis, vid hvars in- gång ängeln med det bart huggande svärdet för alltid posterat sig.
Hon kom ihåg skoltiden, hur hon och sy- stern från staden, där de under terminerna för skolgångens skull voro inackorderade, längtat till landet och hemmet, till roliga böcker, kälk- åkning och lek.
Huru, när det kom något paket till dem från hemmet, de kunde stå, systern och hon, med tårar i ögonen och trycka de olika sakerna till sina kinder och näsor.
Det var en särskild lukt, som följde med de där sakerna hemifrån, och de njöto af att in- andas den.
Hon fick med ens en sådan längtan att se
och trycka intill sig något föremål från det gamla hemmet, det tycktes henne som om det skulle kunna tillföra henne en smekning och komma henne att glömma huru ensam hon just nu kände sig.
Hon reste sig upp och såg sig omkring.
Alla gamla saker hade så småningom blifvit förvisade från det lilla blänkande nya hemmet — hon fann icke hvad hon sökte.
Med en trött och hjälplös rörelse strök den unga frun håret ur pannan.
Hon såg så späd och blek ut, där hon stod.
Den lilla gestal- ten så vek och rörlig.
En glimt kom i de grå ögonen, som syntes ovanligt stora genom de mörka ringar, hvilka på sista tiden börjat lägga sig under dem — hon hade kommit att tänka på något.
I nästa stund skyndade hon raskt genom rummen och öppnade dörren till en garderob, där en stor, gammal koffert hade sin plats.
Hon låste upp den och lyste med lampan däri.
Det första, hennes blick föll på, var en soff- kudde, tillplattad af flitigt begagnande och med korsstygnsbroderiet i silke och ylle alldeles trådslitet.
Många gånger hade hon öppnat locket till den gamla kofferten och fått ögonen på de där urblekta, slitna, mörkröda och skära rosorna i stort format, utan att känna sig berörd däraf.
Nu däremot fylldes hennes ögon af tårar.
Så många, många minnen stormade inpå henne.
Hon såg så tydligt för sig det trefiiga, stora rummet i det gamla hemmet, där den där soff- kudden förr i tiden tronat på hedersplatsen i stora soffan, ehuru den senare degraderades till schäslongen och mistade sitt skyddande fodral.
Hvarje möbel, hvarje småsak stod för henne som om hon innerst i sin hjärna haft en liten detaljerad fotografi af dem alla.
Och dock var det nu år sedan de splittrats åt alla håll, när hemmet för alltid upplöstes.
En afton kom särskildt för henne — det var efter sedan föräldrarne flyttat från landet in till staden.
Hon hade suttit vid sitt arbete, då hon hörde någon ringa, och strax därpå kom Johan in med stormsteg.
Han tog henne i sina armar och hälft bar henne bort från hennes rum och lade henne tillbaka mot schäs- longen och sköt kudden bakom henne.
Hur de hade kyssts den aftonen!
Och de hade joll- rat som barn och varit så lyckliga.
En och en droppade tårarne ned på den gamla soffkudden.
Hennes ställning på knä med händerna hop- knäppta omkring den gamla kudden och an- siktet belyst nedifrån af den på golfvet stå- ende lampan, så att de mörka ringarne under de tårfyllda ögonen framträdde än skarpare, gaf något djupt röraude åt hela den lilla ge- stalten, som såg barnslig och outvecklad ut i sitt hopsjunkna tillstånd.
I detta ögonblick föreföll det henne som om hon hört en ringning.
Hon spratt först till, men så tyckte hon sig förstå, att hon bara drömt det.
I alla fall kunde det inte vara han och då var det ju henne likgiltigt hvem eller hvad det var.
Tjänstflickan kom väl och tog reda på henne, om det var något viktigt.
Hon fortsatte sina drömmerier, stirrande ut i luften framför sig.
En egendomlig känsla af magnetisk drag- ning, som då man känner sig envist betraktad af någon person, som man själf icke ser, kom henne att göra en rörelse, och nu hörde hon äfven ett svagt buller bredvid sig.
Hon vände på hufvudet och satte sig med detsamma all- deles ned på golfvet i den djupaste bestört- ning — där stod ju Johan ett litet stycke ifrån och betraktade henne.
Han hade, tydli- gen i afsikt att öfverraska henne, gått så sakta som möjligt öfver det mattbelagda, mörka rum- met, sedan han letat efter henne i våningen och slutligen upptäckt ljuset, som strömmade ut från den lilla garderobkorridoren.
Där hade han säkert stått och iakttagit henne en god stund, ty han smålog, i det han frågade: » Hvad gör min lilla hustru där? » Hon kände sig så öfverlycklig öfver att ha honom hos sig igen, så, som hon längtat efter honom, att hennes beherrskning öfvergaf henne, och hon midt i ett leende brast ut i våldsam gråt.
Och när han föll på knä bredvid henne och smekte henne och talade tröstande till henne, framsnyftade hon en liten vältalig be- kännelse om sin tunga stämning och minnena som kommit öfver henne, då hon fann den gamla soffkudden.
Han förstod hennes stämning — det varju egentligen den — eller rättare tonen i hennes ord: » Ä r det tvunget?
— Kan du inte i stäl- let ha något roligt med mig i dag? », som dra- git honom från.
vänkretsen och de ljusa rum- men och fästglädjen hem till hans ensamma, lilla hustru.
Han såg ångerfull på den gamla, lilla soff- kudden och klappade den sakta, som om den varit ett lefvande väsen.
» Kära, min lilla vän, har jag varit mycket stygg nu, som lemnat min lilla fru alldeles en- sam, » sade han vekt.
Hon smög sig intill honom och hviskade endast i innerlig ton: » Äh, älskade, hvad det var skönt, att du kom hem! » » Sesä, » sade han raskt, » vet du, nu ska ' vi företa ' oss något riktigt muntert!
Det är för sent att gå på teatern nu.
Men vet du hvad, det är ett herrligt vinterväder ute med gnistrande snö — vi ta ' på oss och gå ut en stund! » » O, Johan, hvad det skall bli roligt, » bröt hon jublande ut.
» Kunna vi inte åka skrid- sko en stund? » Han skrattade.
» Hvarför inte!
Tag fram dem du, så ska ' vi glömma, att vi ä ' ' gammalt ' gift folk för i afton. » Hon var så strålande och röd om kinderna nu och såg så söt och glad ut, att han plöts- ligt tog henne i famnen, lyfte henne upp och sprang med henne genom rummen — alldeles som han gjort den där aftonen, hon tänkte på, när han nyss ringde.
En stund senare stodo de påklädda och med skridskorna i handen utanför på gatan och gingo framåt med raska, spänstiga steg, glada som — ett par barn, hvilka förlorat vägen till hemmet och återfunnit den.
De hade en mycket treflig afton tillsamman, fastän lilla frun därunder förtrodde sin man en hel hop af de dystra funderingar, hon bru- kade gå och bära på om dagarne.
Och när de kommo hem, hvilket inträffade tämligen sent på natten, och stannade vid sin egen dörr, lade han armen om hennes lif och sade något om att han inte känt sig så nöjd och tillfreds med en afton på mycket länge som med denna.
Hon svarade med att slå armarne om honom och hviska något tämligen omotiveradt, hvilket slutade ungefär så här: » Jag älskar dig öfver allt på jorden.
* Nästa dag fann en af fru Annas väninnor, som kom på besök, en gammal, rosig soffkudde upprest mot den nya, eleganta soffaus rygg- stöd.
Hon lade märke till den och förundrade sig öfver, att Anna ville ha den där.
Den var fasligt ful och gammal, tyckte hon.
Men unga frun smålog och kastade en nä- stan öm blick bort till den.
» Ja, det kan allt hända, men — den får allt vara där nu. » Och så kunde den gamla soffkudden trium- fera öfver både träpajazzon och den neapoli- tanska mössan, ty den intog i alla fall riktigt hedersplatsen.
Men det var den också van vid.
Liten efterskörd från svenska skaldinnors blomparterr.
För I d u n af Birger Scliöldström.
4.
Sånger i månestrålar.
ffijjEJjeneralen grefve Hampus Mörner — den ssgga ryktbare » Hampus husar », det redliga- ste hjärta, den tappraste arm, den kvickaste tunga och den störste galenpanna på sin tid i svenska armén — hade en syster, Charlotte Mörner — född 1760 på Gäfvotorp; i sin ung- dom hoffröken vid Gustaf III:s hof; gift med en baron A.
Gyllenkrook på Svenstorp, men skild från honom och omgift med den bekante krigspresidenten, baron Bror Cederström; död i hög ålder i Vexiö — hvilken skildrat sin broder i mycket lik: godbjärtad, frikostig, orädd, musikalisk, vitter, konstnärligt anlagd, humo- ristisk samt ej så litet excentrisk.
En berömd svensk författare * har om henne efterlemnat en liflig skildring.
Hon var — sade han — en af de få, som i Gustaf I V Adolfs tid hade en vitter societet omkring sig.
Krigsrådet Åhlström, den kände tonsättaren, förklarade henne vara denna tids fru Norden- flycht, kring hvilken företrädesvis musici och skalder gärna samlades, och där de af Åhl- ström utgifna » sångstycken » först utfördes och gillades, innan de från nottrycket utgåfvos.
Det var hos Charlotte Mörner, som Åhlströms fru, krigsrådinnan, sammanträffade med fru Lenngren och sade, då hon ej blef gratulerad till sin upphöjelse i titulaturen (mannen hade i dagarne utnämnts till krigsråd): » jag har inte råkat svägerskan, se ' n jag kom i mitt nya stånd », då fru Lenngren med en naiv tillgjord enfaldighet inföll: » kors, h v a r har svägerskan det? » Det var något af fru Stael i Charlotte Mörner, ehuru hon ej fått den undervisning i sin ungdom, att hon kunnat blifva en förfat- tarinna ex professo.
Hon skref dock med lätthet sitt modersmål i både bunden och obun- den stil och hade nästan passion för Sveriges vitterhet.
Sin ungdoms bästa skalder kunde hon ur minnet, åtminstone det bästa af dem, och stapplade minnet, så improviserade hon helt enkelt och obemärkt en öfvergång till ett säkrare hägkommet ställe.
Men hon hade ej stelnat i sin ungdomssångs former, utan hörde med synnerlig glädje nya tonarter af ett nytt sångarsläkte.
Därjämte älskade hon Sveriges hi- storia med mycken eld och visste däri mycket, dömde med urskiljning och lade ofta i själfva uttrycket något originelt.
Det humoristiska var hos henne, liksom hos brodern Hampus, det öfverlägsnaste och visade således, då hon talade i historien, ett märkligt inflytande.
Man kom — säger Wieselgren — ofta att tänka på Ehrensvärds bekanta ritningar.
Själfve den allvarlige artisten Johan Holmbergsson omtalade för Wieselgren, att han vid en supé en gång blef oförmögen att tömma sitt ölostglas utaf * P. Wieselgren.
det löje grefvinnan Mörners beskrifning af loc- karne i en viss biskoplig peruk väckte hos ho- nom.
I den rodnad, hennes djärfva infall kunde någon gång väcka, låg dock ej - — » åtmin- stone då jag hörde d e t », säger Wieselgren — något osedligt.
H o n tvärtom besvärade sig, när hon tyckte, att någon bröt mot den vörd- nad, de gamle erkände sig skyldiga ungdom.
H o n hade äfven stor förmåga att teckna; äfven häri framstack oftast det löjliga.
Här visar sig ett släkttycke med hennes brorson, den b e - r ö m d e målaren o c h tecknaren Hjalmar Mörner.
Wieselgren berättar vidare, huru det var som 12:årig gosse han k o m att första gången göra grefvinnan Charlotte Mörner-Cederströms be- kantskap.
Jämte en sin väninna, en lagmanska Leander, brukade hon ofta besöka V e x i ö skola, un- der det undervisningstimmarne i historia pågingo.
D e n unge P e h r fick en dag en fråga, om hvad som vore att säga om K a r l X I I, o c h lemnade därpå ett längre svar, hvilket så frapperade grefvinnan Cederström, att hon strax efter- hörde gossens namn o c h födelseort, o c h när denna senare händelsevis var hennes egen hem- ort, ökades hennes glädje, o c h hon erbjöd gos- sen hjälp under hans studietid i V e x i ö; detta erbjudande behöfdes ej, utan afslogs tacksam- ligen, men togs tolf år därefter i anspråk för en annan fattig yngling, * som i V e x i ö gjorde sina förberedande studier, och accepterades också af den välvilliga grefvinnan.
H o n fick en gång se tryckt ett p o e m, sin författares, en nyss blifven magisters, första försök, o c h den gamla krigspresidentskan skref strax till ho- nom ett tacksägelsebref på vers.
H o n trifdes bäst bland snillen, konstnärer och vetenskaps- män: » D e t är Guds verkliga a d e l », sade den högborna grefvinnan, o c h hon öfverflyttade denna åsikt om konstens o c h vetenskapens id- kare på sina barn.
* K o r t före sin d ö d be- gärde hon ljus in i rummet, men då man sade henne, att det j u vore dag, suckade h o n: » mitt eget ljus har slocknat » o c h uppgaf andan.
H e n n e s sånger ha aldrig samlats o c h af trycket utgifvits, men flere af dem banade sig under hennes lifstid väg till folket, s. t. e x.
hennes i de flesta landsorter då allmänt sjungna (hon har själf satt melodien till den melanko- liska utgiutelsen; Välkommen, o måne, min åldrige vän, du ende, som delar min smärta.
Du sjunker i molnen, men lyser igen lik hoppet i uslingens hjärta.
Du lyser i mörkret min ensliga gång bland grifter, som höljt mina vänner, du blickar sä ömt vid min sorgliga sång och tyckes förstå, hvad jag känner.
Af då du att himlen förskjuten, från människor skild, nöden i plågor sig vrider, flyter ur molnen så ljuflig och mild trösta den usle, som lider.
I grafven din anblick jag mera ej får, ty mörkret blott herskar därinne.
Så lys då den vännen, som sorgsen där står och skänker en tår åt mitt minne.
Ä n n u ett p r o f af Charlotte Mörners skald- skap må anföras, hemtadt ur en handskrift i * * Det var Karl Magnus Ekbohrn, sedan fil.
d:r och på sin tid mycket bekant poet och publicist, död för omkr. 20 år sedan såsom tullinspektor vid Blockhusudden.
* * * En af hennes söner var öfverstekammarjun- karen Axel Gyltenkrook, på sin tid känd som fram- stående zoolog, mecenat och filantrop.
Bl.
a. anlade ban, 1857, det bekanta räddningsinstitutet vid Eåby för vanvårdade barn.
kongl.
bibliotekets samlingar.
Å r 1811 hade det s. k. bondeupproret i Skåne utbrutit, o c h man vet, att det var chefen för Mörnerska hu- sarerna, som fick den sorgliga plikten att vid Klågerup låta hugga in bland den förvillade, förgäfves till skingring befallda bondhopen — det bittraste ögonblicket i den redlige Hampus husars lefnad.
V i d regementet red då som kornett en hans unge systerson, T h.
Gyllen- krook, o c h till honom skref nu modern ett litet poem, som i all sin korthet, all sin en- kelhet, så rörande tolkar den sorg, som vid denna tid gripit ett svenslit kvinnohjärta: Det var ej tungt, det hvässta, skarpa stålet, som blixtrade uti din unga hand, då du fick skynda till det stora målet att strida för ett älskadt fosterland.
Men, ve!
den stund, då nu trumpeten skallat!
— Medborgare!
hvi blef det emot er?
— Nödvändigheten våra vapen kallat; må tårar droppa på din sabel ner.
.
.
* D e t är väl icke många af dem, som behaga dröja vid dessa rader, hvilka ej någon gång i sitt lif hört sjungas, — til!
en af dessa ton- gångar, som af den » musikaliska » fåkunnighe- ten kallas: » slagdängor », men af den verkligt musikaliskt bildade igenkännas som genljud ur folkhjärtat — själf gnolat eller åtminstone läst: När månen vandrar pä himlen blå och tittar in genom rutan, då tänker jag understundom så och knäpper sakta på lutan: hvad dn är lycklig, du måne klara, som får så högt öfver jorden fara och blott se på!
Väl ser du dårskaper utan tal, det vill jag nog hålla troligt: bäd ' älskande, som förgås af kval, och älskande, som ha roligt; väl ser du tåren, från ögat rinner, men sorgen aldrig upp till dig hinner — det är för högt.
O, kära måne, tag mig till dig från denna världen så trånga!
Här skulle visst ingen s a k D a mig, ty så ' na ha de så många.
Jag längtar till dig upp i det höga: där skall väl en gång mitt trötta öga ej gråta mer.
O m författarinnan till detta väl fyra gene- rationer kära barndomsminne vet jag blott, att hon hette Kristina Lagerlöf o c h skref visan i sin ungdom till en gammal folkmelodi, som sjöngs i Värmland i slutet af 1700-talet, samt att hon 1855 i en ålder af 68 år afled å B o - fors ' bruk i Karlsskoga bergslag.
H o n hörde till samma släkt som den unga författarinna, hvilken i våra dagar genom Idun blifvit så bekant.
K a n s k e får man se måne klaras skaldinna skymta fram bland de gamla vermlandsgestal- terna, när Gösta Berlings saga en gång före- ligger fullbordad.
Kvinnorna leda o s s; låt oss söka att göra dem fullkomliga; j u mera insikt de fä, desto mera upplysta skola de blifva.
P å kvinnor- nas själsodling beror männens v i s d o m.
B.
B.
H v a d är barndomen lyckliga illusioner?
Sheridan.
annat än en tid af S. Smith.
Våra vänner.
F ö r Idun af Helena Nyblom.
(Forts.) Ila de vänner, som äro oss sympatiska, ha, något af den medfödda begåfning i en eller annan riktning, som gör att vi kunna glömma eller förlåta deras fel.
Men däri ligger också en frestelse — den att icke bry sig om de- ras fel, att förlåta o c h beständigt förlåta, till dess vi slutligen riktigt till grunden ha för- stört en sådan sympatisk vän m e d vår blinda hängifvenhet.
D e t är dock en trygg o c h g o d känsla att ha en vän med karaktär!
Men jag kan icke välja en till vän, endast därför att han har karaktär; är sympatien icke med, så blir det en kylig vänskap, en af dem som jag en gång hörde benämnas med den kvicka titeln: » ett resonnemangsparti ».
A t t veta att en vän är att lita på är en härlig sak, att veta att han kan tiga, vänta, förlåta är styrkande för ens lif.
E n vän med karaktär är som oftast en vän, som ger, en sympatisk vän är ofta en vän, som fordrar.
N u beror det på, hvad man tycker mest om — att ge eller att få.
Lyckligast är det, när båda delarna äro för- e n a d e; när man icke vet, h v e m som ger o c h hvem som får.
D e n som har något andligt eller lekamligt godt, delar med den andre, lik- giltigt från hvilken af parterna det kommer.
L y c k a n ligger just i att dela.
E n vän måste kunna tro på m i g.
.
.
Ofta, ack, allt för ofta tvingar lifvet en att skiljas från en kär vän.
H a f o c h land o c h, hvad värre är, många människor gå emellan.
D e t kan bäras många bud, sägas många ord, som för evigt skulle kunna förspilla min väns vänskap för mig, om han trodde därpå.
Det beror på, hur m y c k e t han från början har trott på mig, pä mitt verkliga o c h innersta väsen.
E n verklig tro står så oberörd af allt för- tal som en klippa i hafvet, när böljorna spruta och hoppa omkring den m e d larm o c h dån.
D e kunna aldrig tränga in i den, de kastas alltid tillbaka.
Men står denne vän mig nära, o c h ser och vet han, att jag är på väg att göra något orätt, då kan ban icke bära det, icke tiga därmed.
H a n beklagar sig i c k e för andra, han talar till mig själf, o c h den som talar i kärlek kan säga märkvärdigt svåra saker, utan att såra.
H a n förstår mig så väl, att han till och med förstår, hvarför jag vill bära mig dumt o c h orätt åt.
Han ser kanske däri, liksom alla som se djupt, att det dåliga i mig just är ett slags öfverdrift af något godt han håller af.
H a n hvarken hatar eller föraktar mig därför.
D e t finnes icke mycket på en gång så starkt och mildt som det tag hvarmed en g o d vän griper en i armen o c h säger: » B e t ä n k dig!
G ö r inte detta! » A t t en vän icke öfverger en i olyckan, följer nästan af sig själft.
D e människor, som hålla af en, därför att man är rik, förnäm eller har andra fördelar att bjuda på, förtjäna icke ens namnet af ens vänner.
D e äro som vännerna till soldaten i H.
C. Andersens saga: » E l d d o n e t », — • de k o m m o till honom o c h tyckte så m y c k e t o m h o n o m, då han hade m y c k e t pengar, men öfvergåfvo h o n o m alldele?, då han flyttade upp på vin- den.
.
.
» d e t var så många trappor. » Inga trappor i världen skola kunna hindra en g o d vän att k o m m a till en, o c h ingenting skall öfver hufvud hindra h o n o m, om man verk-
ligen behöfde hans hjälp.
Det är ett sannt ord, att man alltid får tid till hvad man har lust till, oeh i kärleksaffärer ser man bäst hvilka omöjligher människorna göra möjliga för att nd sin längtans mål.
Men en vän i den meningen är icke lätt att finna.
De flesta ha någon eller några el- ler något, som hindrar dem, när det gäller att tjäna en vän, och allra mest när det gäller att, som engelsmännen säga: » Pay with ones per- son ».
(Betala med sin egen person.)
En hvar.
känner nog exempel på, att rika människor, ja, till och med mindre förmögna ädelmodigt och beredvilligt ha delat med vän- ner, som voro mindre lyckligt lottade.
Väl- görenheten i alla former är gudskelof icke en ovanlig dygd.
Det vare långt från mig att nedsätta ett sådant bevis på vänskap, där den, som har mycket eller mera, delar med den, som intet har.
Alla människor behöfva sina pengar, och till och med de rikaste göra en uppoffring vid att skilja sig från dem.
Men det finns andra saker, som sätta vänskapen på hårdare prof.
Hur många finnas, som kunna uppoffra ett nöje, lemna eller afbryta ett ar- bete för att hjälpa en vän?
Hur många skulle kunna vaka en natt med en, när det gäller sjukdom eller död?
Och hvilken vän kunde, om det gällde ett offent- ligt uttalande om något man har sagt eller gjort, ha mod att motsäga sitt parti, att ri- skera att stå ensam, om än blott för en dag, för att försvara eller förklara en?
Jag tror, att hvar och en af oss kan räkna de gånger en vän på ett sådant sätt har gjort en uppoffring för oss., gifvit sin tid, sitt ar- bete, sin bekvämlighet, satt sin fördel eller popularitet på spel för vår skull.
En vän i sorgen är en stor hjälp.
— Man skall icke begära för mycket.
Ett besök, ett vänligt ord, ja, endast en vänlig blick kan vara välgärning för ett lidande hjärta.
Jag erinrar mig som ett oförgätligt minne ett uttryck hos en person, som tyst tryckte min hand till tecken på deltagande i en stor sorg jag hade haft.
Den sanna värme detta ansikte uttryckte gjorde mig mera godt, än ord kunna säga.
Jag kände endast litet denna människa, men hon måste ha varit min vän.
gar omkring sig, — j a, räkna då de vänner, som komma 1 Det finns ett franskt ordspråk, som säger: » I den medgång vi ha finns det alltid någonting, som grämer våra bästa vänner. » Det är ett bittert ord, men det har nog sin sanning, om man bara vill borttaga ordet: » bästa ».
Våra » bästa vänner » — eller vår vän — ty det finns icke många, som kunna räkna dem i pluralis, — är naturligtvis alltid den, som först och varmast af alla skall glädja sig öfver vår medgång, finna den välförtjänt och berättigad, därför att han känner det bä- sta i oss och förstår det.
Men de vanliga så kallade vännerna äro af- gjordt de, som mest af alla vilja kritisera oss, vilja finna det svårast att erkänna någon som helst anledning till vår lycka och icke kunna få det öfver sina läppar att säga en ett vän- ligt ord i en sådan stund.
De påminna en tyvärr allt för ofta om hönans anmärkning i Anderseos: » Den fula ankungen ».
.
.
» V i säga dig obehagligheter; därpå skall man känna sina s a D n a vänner! » Vid sådana tillfällen, då man har lyckats, är det alldeles märkvär- digt, hur dyrbart hvarje uppmuntrande ord förefaller våra vänner.
Man skulle kunna tro, att hvarje ord kostade en dukat, så svårt har man att komma fram därmed.
Orsaken där- till har jag aldrig kunnat riktigt förstå.
Man skulle väl icke kunna finna den däri, att hvad som hos oss eller i vårt arbete kan behaga obekanta, just det behagar icke våra vänner.
Jag tror icke, att det är orsaken.
Tigger man om deras vänlighet, önskar man direkt deras dom, skall det ofta visa sjg, att de verk- ligen, fastän högst ogärna, måste erkänna, att vi denna gång lyckats, att kanske både vi själfva och vårt arbete kan ha ett visst värde.
Icke heller kan man antaga, att denna yt- terliga reservation kommer af ett ömt bekym- mer för vårt andliga väl, en förskräckelse för att göra oss fåfänga, skrytsamma, — med an- dra ord » skämma bort » oss.
» Våra vänner » veta nog, att gamla förståndiga människor icke taga någon skada af en vänlig uppmuntran el- ler uppriktig lyckönskan.
Jag vill icke ens tänka, att det skulle vara afund.
Det skulle vara för simpelt.
(Forts.) Också har jag tyckt mig erfara, att sorgen visar mer än något annat, att det bland män- niskor finns en hel del medkänsla för andras sorg.
Ens sanna vänner glömma en icke i sorgen.
Till och med de tystaste och kyligaste kunna då gifva bevis på, att de hålla mera af en, än man hade anat.
Också har jag sett, hur vänners ömma deltagande kan bära en stor sorg, som böljor bära en båt öfver ett grund, tills den åter kan flyta på djupt vatten.
En verklig vän sviker icke i motgången.
Han kan icke härda ut att se sin vän lida.
— Men något som han ofta icke heller kan tåla att se, är att en vän har — framgång.
Det är icke blott i motgången, det är kan- ske mest i medgången man skall känna sina bästa vänner.
Om man är sjuk, fattig, glömd och olycklig, rörs lätt en väns hjärta att komma till en.
(Det är blott de allra simp- laste människor, som försvinna från sina vän- ner, när nöden kommer.)
Ar man nära att drunkna, finns det gärna någon, som vill vara nog ädelmodig att draga upp en.
Men går det godt för en, har man för omvexlings skull medgång, icke just pen- gar oeh öfverflöd att bjuda på, men sympati, uppfattning, kanske till och med bifallsyttrin- Vid pensionen.
Skildringar för Idun af Channåh.
adame de Lassarre sköt bort sin tömda chokoladkopp, klämde fast binockeln och började därpå efter ett lätt » pardon » att öppna och genomläsa sina nyss med morgonposten anlända bref, medan vi, hennes 6 pensionärer, fortfarande hängåfvo oss åt frukost- bordets njutningar.
Madame var ett ståtligt frun- timmer med väl bildadt, vackert ansikte, som föga bar spår af årens framfart.
Hon var till börden fransyska, hennes man hade varit officer, men stupat i kriget, hvarefter hans maka öfvergifvit sina fäders jord och afflyttat till Schweitz, där hon öppnade en pension, mer för att tillfredsställa ett verksamhetsälskande o c h lifligt sinne än för ekono- misk vinnings skull, något som icke nog högt kan värderas, när det gäller att uppehålla sig för längre tid i främmande land.
Däraf följde äfven, dels att madame endast emottog ett begränsadt antal pensionärer, 6 högst 8, hvarigenom något af familjelif var möjligt, i motsats till en del an- dra anstalter med sina ända till 20, ja 30 unga damer, där begreppet o m utrymme är nästan lika tänjbart som förfrågningarna om plats, dels att madames skara var utvald, d. v. s. ingen intogs utan noggranna personliga meddelanden, hvarige- nom pensionen stod i mycket godt rykte och platserna voro synnerligen eftersökta af folk från åtskilliga jordens länder.
Här satt Englands re- presentanter, två unga misser Brook, systrar, tvil- lingsystrar tror jag till och med, litet fräkniga, ljusa, tämligen obetydliga, men med af kropps- öfningar härdade lemmar innanför den lediga grå linnedräkten.
Ytan var tämligen intresselös, men man kom snart underfund med, att inom båda fanns en energi, en uthållighet, något af » go a head » som förde dem rakt till målet, hvilket det nu gällde, en i molnen försvinnande bergstopp, ett mognadt beslut eller något annat.
De vistades mest för sig själfva, med ingen af oss andra stodo de på vänskaplig fot, med ryskan nästan på liendt- lig, åtminstone försummade hon sällan något till- fälle att reta dem till vrede, något som roade den lilla, tjocka tyskan, fröken v. Rathen, alldeles ofantligt.
Hon utgjorde, efter egen tanke, det för- näma elementet i pensionen.
Hon hade en on- kel, högt uppstigen på ärans stege, beklädande någon framskjuten plats i det tyska kejsarriket, hennes föräldrar tjänstgjorde vid ett af de tyska furstehofven, själf var hon trolofvad med en ung militär, » min kusin kavallerilöjtnanten », hvilken hela pensionen kände genom allt, som den lilla medelsamma tyskan beredvilligt berättade om sina familjeförhållanden.
Hon skulle nu under ett års tid bilda sig i pensionen, .för att därefter föras ut i världen, presenteras vid hofvet, gifta sig med kusinen, en gång i framtiden intaga moderns plats bakom furstinnans stol och lefva lycklig och nöjd till sin död.
Sonja Petrowska, ryskan, kunde aldrig förlika sig med detta långa lifsprogram, och därom ut- kämpades mången het strid dem emellan.
» Att gå », sade ryskan, » hela sitt lif på en slät väg, Kungl.
operan öppnade i lördags åter sina por- som andra banat för en, att veta sig gift o m ett tar med en repris af Gounods » Faust ».
På sön- år, o m tio år vara uppasserska åt en liten furst- dagen gafs den populära » Konung för en dag » inna », här rodnade tyskan af vrede öfver titeln, samt i måndags » Regementets dotter » och balet- » och så låta lifsdagarne löpa, utan att själf taga ten » Undina ».
Repertoaren är för öfrigt med hän- ett själfständigt steg. » Nej, det var tysk kälkbor- syn till det större antal resande, som vid denna gerlighet, bättre då att vara fri, fri som fogeln i tid plägar besöka hufvudstaden, uppgjord med be- luften.
römvärd omvexling.
» Som första bästa skjuter vingen af », invände Flere nya operor komma att under det nu in- tyskan.
gångna spelåret upptagas.
» Nej, som lyfter den så högt, att lifvets små- Kungl, Dramatiska teatern gifver o m torsdag sin aktighet ej når honom. » första föreställning för säsongen, då skådespelet Ja, ryskan var verkligen fri I Långt in i det » Ära » uppföres.
På fredag gifves lustspelet » Ett ryska riket sträckte sig milslånga jordvidder, som lysande parti ».
voro hennes, alltsedan den dag hennes fader, den Personalen blir i det närmaste oförändradt den- | unge fursten, från en jakt bars hem, lemlästad samma som förra säsongen, förstärkt med följande och döende.
Makan med den lilla Sonja sökte nyengagerade: fru Anna Sternvall, fröken Lotten sig väg till Frankrike, moderns hemland.
Hon Seelig samt hrr Mauritz Grunder och Georg Törn- gifte snart o m sig, och Sonja dref därefter som qvist.
en redlös farkost på oceanens vågor.
Än i mo- derns hem bland gäster och främlingar, än gömd Vasatealern började i går sina förberedande ar- och glömd för månader i pensioner och kloster, beten för säsongen med att kollationera » Adam så ihägkommen och befunnen vara något att bril- och Eva », lustspel i 4 akter, bearbetning af Ha- jera med, något för en mor att visa, indragen i rald Molander.
sällskapslifvet, innan hon ännu trampat ut barn- skorna, bortskämd, firad, smickrad, brådmogen o c h mätt till döds af ett jäktande sällskapslif, in- nan ännu hennes jämnåriga införts däri.
Teater och musik.
Så en dag märker hennes mor, att dottern bör- jar tränga henne själf i skuggan.
För första gån- gen på mycket, mycket länge andades Sonja ut vid förslaget att för någon tid draga sig tillbaka till någon schweitsisk pension för att hvila ut.
» Hon kom », sade madame de Lassarre, » som en vingskjuten liten fogel, som tarfvade vård o c h omsorg, en fogel, som ett nervretande sällskaps- lif jagat för tidigt ur barndomens, ur ungdomens förtrollande land. » Ingen ser så skarpt s o m ett barn.
Sonjas skarpa ögon hade trängt bakom mången mänsk- lig förlåt, och lifvet hade lärt henne, hur ganska ofta de utsökt vänliga orden stamma från ett hjärta, uppfyldt af agg; och så hade hon vant sig att bära sina bästa känslor inom sig själf, tills alla trodde, o c h hon själf nästan med, att hon var lika kall o c h intresselös, s o m hon såg ut.
Hennes skarpa tunga tyckta om att utdela hugg, och, undantagandes en enda, gick ingen, knappt en gång madame själf, fri därifrån.
Denna enda var dottern till en italiensk sångare, som sett myc- ket goda dagar, under hvilka han äfven en gång sjungit sig in i madames hjärta, så att hon se- dermera gjorde ett undantag och upplät sin pen- sion för hans dotter, en stor ära, då, s o m hon sade, den eljes var noga stängd för personer ur denna sfer.
Hans glanstid hade emellertid utgått, när hans ömt älskade maka togs ifrån h o n o m af allherska- ren döden.
» Jag sörjde », sade han en gång, då han besökte sin lilla ros, » jag sörjde så, att jag icke kunde sjunga, o c h när slutligen nöden tvang mig därtill, hade jag förlorat mina bästa toner. » Därefter gick det ett steg tillbaka, han sjöng för en mindre kritisk publik för att kunna lefva och kunna underhålla sin dotter i pensionen, ty hon skulle få en god uppfostran, och den höga, friska bergsluften var så välgörande för hennes lungor.
Marina, eller sankta Marina, s o m hon kallades i pensionen, återgäldade trofast den varma kär- leken på sitt tysta, stilla vis.
Hon var vår lilla sångfogel och den fridens engel, s o m mången gång, när oväder hotade mellan de stridförande makterna, afväpnade ordkämparne genom sina milda ord eller klara toner.
Den sista slutligen af oss pensionärer var jag själf, den enda representanten för de nordliga landen.
Jag intog hedersplatsen vid madames sida och hade äran servera henne vid bordet.
Med ryskan stod jag på tämligen god fot.
Vis- serligen hade h o n förklarat, alt nationalhatet var outplånligt på många generationer, men jag åtnjöt icke dess mindre hennes bevågenhet, och fick där- igenom mer än de öfriga en inblick i hennes ka- raktär.
» Det var eget », sade madame plötsligt o c h såg upp från ett bref, » lady Threaton, vår nya pen- sionär, underrättar häri o m sin ankomst i kväll och säger hela liden » jag » och » mig ».
Hon måtte väl hafva något resfölje eller åtminstone en kam- marjungfru med sig. » » Det låter verkligen eget », sade misserna Brook.
» Tänk, jag trodde hon var fullväxt », invände furstinnan, » jag trodde icke, att madame tog emot späda barn i pensionen. » » Fullväxt är hon naturligtvis; j a g vet icke jag sagt annat. » » Ja, då måtte h o n väl kunna reda sig ensam. » » För er ryska kvinnor går naturligtvis allt an, men för en annan. » » Ja, vi engelskor, åtminstone de bättre, göra det ej. » » Då hör lady Threaton troligen till de sämre, hvilket förefaller litet eget, så god, gammal klang som det namnet har. » » Har haft, j a », replikerade genast miss Marthe Brook, » den nuvarande herrn tror jag ej man hör stordåd om. » » Skulle jag ett ögonblick få tillfälle att yttra, hvad jag vet o m familjen », sade madame, ej utan en liten spets i talet, » så är det, att gamle lord Threaton till Threatonhill vid fyllda sextio år gifte om sig med en ung dam från ett annat land, och alt han flackat världen rundt med henne i Uere år och betett sig s o m en narr s o m alla an- dra nygifta gamla gubbar och låtit sin fru strö guld omkring sig, s o m om hon haft ett haf att ösa ur; och nu är herrskapet på väg hem till det gamla stamgodset, som då blir för trångt för den unga ladyn Threaton o c h dottern i förra giftet lady Cecilia, som då i sin tur lyfter vingarne och kommer hit.
Och det är nu mindre underligt, ty styfmor och styfdotter ha nu en gång för alla litet svårt alt rymmas under samma tak.
Men att hon kommer ensam, det är det egna i saken och obehagligt i högsta grad för mig, då den sista delen af resan är så högst besvärlig för ett en- samt fruntimmer under denna årstid och verkar mycket nedslående, så att hela omgifningen får ett bedröfligt utseende. » Madame var riktigt upprörd, det var tydligt, att den nya pensionären stått mycket högt i hennes tank!, men nu genom detta, att anlända ensam, var på väg utför det sluttande planet.
» Om någon härifrån kunde möta henne vid sta- tionen och hjälpa henne ombord på ångbåten, så vore väl saken lätt hjälpt. » Det var sankta Marina, som kom fram med detta förslag.
Därefter kröp hon ihop, som en den där vill göra sig osynlig; det var tydligt, att hon själf icke ville vara denna någon.
Men ma- dame klarnade upp.
» Det var ett godt förslag, det vore en artighet å vår sida, som skulle slå an.
Själf kan jag dock verkligen icke gärna fara, det vore för uppmärk- samt, men jag är säker på, att någon af damerna med nöje vill göra sin nya kamrat denna lilla tjänst.
Ingen af oss tycktes dock vara lysten efter detta nöje, ingen anmälde sig.
Madame såg sig omkring, hennes blick stannade vid Sonja.
» Ni furstinna, som är så van vid resor, kanske ni vill vara god o c h möta ladyn. » Sonja lät armen med tekoppen sjunka.
» Möta en engelska! » utropade hon med ett så förskräckt tonfall, s o m o m madame hade före- slagit henne att emottaga och ställa till rätta för en vagnslast vildinnor eller dylikt, » en engelska, ne-ej. » Hon drack en klunk te för att hemta krafter efter ett så rysligt förslag, och, kikande öfver koppens kant, hade hon nöjet se, att hugget träffat, ty båda misserna Brook tuggade nervöst o c h hade stark färg på kinderna.
Fräulein var upptagen hela förmiddagen, ty hon skulle lära sig en ny grönsaksinläggning i köket hos Katharine, misserna skakade energiskt på huf- vudena, och slutligen måste jag erbjuda mig.
Klockan 12 gick jag o m bord på ångbåten.
Den ruskade som en kaffebrännare, så att färden var icke synnerligen behaglig.
När jag k o m fram, gick j a g till stationen o c h tillbragte där hela vänttiden i sällskap med en ung, blond amerikan, som berättade mig hela sitt lifs historia, sin fars och sin mors och troligen hade börjat med far- fars och morfars också, o m ej tåget hade signa- lerat.
Vi störtade ut.
Han skulle möta sin fäst- mö o c h svärfar, och där stodo vi sida vid sida på perrongen o c h granskade sällskapet.
En bro- kig skara störtade ut ur kupéerna.
Ett virrvarr af personager, kappsäckar o c h rockar, en språk- förbistring af tyska, franska och engelska, o c h — där, där måste hon vara, min dam, så måste en riktigt fin, genomfin engelsk earls dotter se ut.
Hon kom från kupéen med samma lugn, som om hon trädt ut ur sin egen förstugudörr, och resväskan och filtremmen gjorde det angenäma, solida intryck, som en noggrann, med smak ut- bildad persons effekter alltid göra.
Jag tilltalade henne på engelska, då jag var svenska och icke bättre beherskade de andra lefvande språken.
Då j a g nämnde min nationa- litet, såg jag till min förvåning, att hon ett ögon- blick betraktade mig forskande, liksom obehagligt berörd, men sade genast: » Jag är icke helt och hållet främmande för ert modersmål, men j a g ta- lar det ej. » Huruvida af oförmåga eller ovilja sade hon e j, men något, jag vet icke hvad, stämde mig för det senare.
Emellertid läto vi bära lady Threatons effekter till hamnen o c h giugo in på restaurationen för att äta middag.
Timmarna förflöto mycket ange- nämt och trots skymningen och ett intensivt regn gick hemfärden i » kaffebrännaren » ganska snabt.
Vid hemkomsten, kl. half 11 tog madame emot oss och vi superade på tre man hand.
Misserna Brooke voro på tefest för hinduerna, och de öfriga hade gått till sängs.
» Furstinnan också? » » Ja, furstinnan Sonja sade åtminstone så. » Det var naturligtvis endast ett påhitt af henne.
Hon lade sig i regel aldrig före half tolf.
Hon var den sista som bröt laget i vanliga fall, och jag insåg tydligt, att hennes tidiga reträtt i dag var följden af något s o m passerat under dagens lopp.
Min förmodan besannades också.
När jag gick upp till mitt rum o c h passerade hennes dörr, hörde jag mitt namn ropas, hvarför j a g steg in.
Furstinnan, klädd i en mjuk morgonrock, half- låg synnerligen bekvämt i en mjuk stol med föt- terna på en pall och cigarrett i munnen, en af- skyvärd vana, s o m hon höll mycket på.
Vid mitt DF * örlofJo.laa.ss- o c l a v i g s o l r i n g a r ständigt lager hos Juvelerar HALLBERG Stockholm.
Order från landsorten expedieras omgående.
inträde vände hon litet på hufvudet med en nick.
» Sätt er, o m ni har lust. » Jag förblef stående o c h såg på cigarretten.
Hon skrattade en smula och kastade in den i ka- minen.
» Ni är dum vis-ä-vis det här rökverket, men j a g gör er till viljes, kan ni nu sitta ned lugnt? » Därefter följde ett långt frågande.
» N-å-å, har ni fört hem rätt människa? » » Ja, det vill jag hoppas. » (Forts.) Från Iduns läsekrets.
Ännu engång » frureformen ».
Till f r ö k e n » obetitlad ».
Mfrl id genomläsningen af er genialiska uppsats V J i Idun k o m det för mig så många frågor, \ s o m jag skulle vilja ställa under ert kloka omdJme.
Min första tanke v a r: månne ej den där lilla fröken i hoppets kikare ser ett litet, i fjärran skymtande perspektiv af ett — » ska » eller » inna »?
!
Mig tyckes annars, att ni från opartisk synpunkt genast skulle inse det oberättigade däri — för alt ej säga det löjliga — att husfrun så att säga klyfper mannens själfförvärfvade titel, hvartill hon ingen rättighet eger eller anledning finnes.
» Grefvinnan Anderson » har dock genom arf fått sin titel, o c h o m hon och mannen ega till- räcklig fåfänga att efter vigseln behålla den tom- heten, så är det deras rättighet.
Men hur kan t. ex. doktorns fru åberopa sig på belöning för man- nens tioåriga studier, hvad har hon gjort vid dem, hur kan hon bli doktorinraa, för det att mannen kämpat sig genom sina examina; ty dessa äro icke ärfda.
Hvad känner lagmans / can till lagen?
Hvad nytta gör borgmästarinnan i staden?
Tycker ni att räntmästarinnan låter vackert eller är något alt känna sig » stolt och hedrad » af?
Jag trodde, att de känslorna endast kommo af människovärdet hos båda parterna.
Brukar ni också säga fru ingeniörskan, fru brukspatronessan, fru häradshöfdingskan; o m icke — hvarför icke?
Borde mannen till exempelvis doktor Ellen Friis kallas doktor, därför att hon, med rättighet, bär den titeln?
Eller skulle icke doktor Karolina Vi- derströms man kunna känna sig » hedrad och stolt » öfver sin äkta hälft, utan att hon lånar h o - nom en bit af sin titel?
När ett sådant ungt par skall skicka ut en bjudning, böra de då säga: » Doktorerna anhålla att få se herrskapet ... » eller » Herrn och doktorn ber a t t.
.
.
» Men ni säger icke ett ord o m ordnar!
Bör ej mannen för konsekvensens skull äfven af dem dela m e d sig till frun?
På kafferep kunde hon ensam få ståta med dem, o c h vid högtidliga till- fällen kunna de j u bära grannlåten hvar sin stund.
Så vida rikedomen därpå ej vore så stor, att den räckte till för båda och bärhjälp nästan kunde vara behöflig.
Och » jungfruarna » sedan, s o m ni så vänligt vill glädja med herrskapets titlar!
Månne det ändå icke vore bättre att äfven från dem plocka bort litet fåfänga och upplysa dem o m rätta innebör- den af slika dårskaper.
Låta dem i stället säga ni o c h heta ni?
Tjänstfolk och herrskap i Norge och Danmark liksom i den öfriga civiliserade värl- den må alls icke illa af det språkbruket.
Måtte ni nu skonsamt bedöma den frågvisa Märta B. Innehållsförteckningj Zelia Trebelli.
(M e d porträtt.)
A t Gustaf Gullberg.
— Messias; dikt af August Toll.
— L i f s m å l; af A.
L.
B.
— Den gamla soffkudden; skiss af Amy B.
— Liten efterskörd frän svenska skaldinnors blomparterr.
För Idun af Birger Schöldström.
4: Sånger i mänestrålar.
— V å r a vänner.
För Idun af Helena Nyblom.
(Forts.) — Teater och musik.
— V i d pensionen.
Skildringar lör Idun af Cliannäh.
— Från Iduns läsekrets.
Vawll^aleVian^ eriAl^J. » g a m m a l t guld, silfver och juveler uppköpas kon- B ö i i i W i) tant eller tagas i utbyte m o t moderna arbeten.
Om g a m l a s a k e r I n s ä n d a s från landsorten, sändes l i k v i d p r o m g å e n d e.
Juvelerar H A L L B E R G Stockholm.
