# ID: svediakorp-per822
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1891
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,759
# sentences: 708
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Oernandt » Fredagen den 14 augusti 1891.
N:r 33 (191) Prenumerationspris pr (EN KVINNAS BÄSTA HISTORIA ÄR ATT ICKE HAFVA NÅGON HISTORIA.
jfvanstående ord, hemtade ur en, om vi icke miss- minna oss, fransk författares kåserier öfver kvinnan, torde möjligen vid första ögonkastet stö- ta flertalet af Iduns läsa- rinnor.
Har icke kvin- nan en historia?
Har hon icke, när hon arbe- tat för sitt köns rättig- heter, för djupare och ädlare umgängesformer, för lindrande af sjuk- lingars plågor, en histo- ria lika väl som man- nen, när han i folkför- samlingen hållit ljungan- de tal, ironiserat och sa- tiriserat sin tids svaghe- ter och vunnit segrar vare sig på slagfältet eller i tankens strider?
Ja väl, hon har en historia, men icke i den mening ofvanstående sen- tens antyder.
I stillhet går i allmänhet hennes väg fram: hon förföljes icke för sina åsikter, hon strider icke den hårda kampen för lefvebrödet, hon råkar icke ut för vådliga äfventyr eller kastas in i offentliga kon- flikter, hvari ofta nog mannen visar sin kraft, men fördunklar sin ära.
Att en kvinna har en historia har helt enkelt Byrå: H a m n g a t a n 1 6, 2Va te.
(midt för Kungsträdgården.)
år I d u n m e d Modetidning och ko- lorerade planscher kr.
8 I d u n m.
Modet, utan kol.
pl.
» 6 Idun ensam • ' i 50 P r e n u m e r.
s k e r i landsorten å post- a n s t a l t, i Stockholm h o s r e d a k t i o n.
Redaktör och utgifvare: Utgifning ' stid: hvarje helgfri fredag.
FRITHIOF HELLBERG.
Träffas å b y r å n k l.
1 0 — 1 1.
Allm.
Telef.
61 4 7.
Ida Ericson, född Koch.
Lösnummerpris: 15 öre.
(vid kompletteringar).
Boktr.-Ahtitb.
4:de årg.
Annonspris: 35 öre p r nonpareillerad.
F ö r » Platssökande » och » Lediga platser » 25 ö r e f ö r h v a r j e p å b ö r j a d t t i o t a l s t a f v.
Utländska a n n o n s e r 70 öre p r n o n p.
- rad.
fått ingen annan bety- delse, än att hon otad- ligt gått sin väg fram samt att intet moment af hennes lif hvilar i ett gissningsväckande dun- kel eller kringväfts af klandrets eller förtalets snärjande maskor.
En kvinna utan historia är en kvinna utan tadel.
Så länge det moderna samhället bibehåller sina nuvarande skrankor, skall förhållandet vara sådant.
En kommande tid skall kanske gifva kvinnan en helt annan plats.
Men vi syssla icke nu med framtidsspådomar, utan med det faktiskt gifna.
Ännu så länge ligga kvinnans strider i det.
tysta.
Därför blifva ock- så vanligen de yttre kon- turerna af hennes lif af rundade, föga i ögonen fallande, ja ointressanta.
Hon födes, lefver gift eller ogift, gör sin plikt inom hemmets värld och går hädan.
Det är därför man i vanliga fall har så föga att säga om en kvinnas lifsförhållanden.
Kvin- nans historia är hennes hjärtas, mannens hans förstånd.
Ida Catharina Wilhel- mina Koeh föddes den 9 juli 1841 på Vågsäter i Elfsborgs län, hvilken egendom tillhört hennes
I modet att lefva, i frimodigheten i all strid, däri ligger l i f v e t s lycka.
blott af s t a r k a händer och s t a r k a hjärtan.
/ A.
förfäder i flere generationer, och som är be- lägen i en naturskön trakt på gränseD mellan Bohus län och Dalsland.
Hon var dotter till majoren och kommendören Michael Koch till Vågsäter och Torp samt hans andra fru Emma Wilhelmina Iggeström samt egde flere syskon, af hvilka en syster blef gift med ärkebiskop A.
N.
Sundberg och en annan med generalmajor K.
H.
Kreuger.
Om man också icke i allo kan dela den bekante franske estestikern Taines teori rö- rande » milieuns » (omgifningens) betydelse för sinnets och karaktärens daning, måste man dock medgifva, att den trakt, hvari en män- niska födes, och de personer, som omgifva en varelse under dess viktigaste utvecklings- perioder, barndomen och ungdomstiden, måste trycka en stämpel på denna andes såväl yttre framträdande som inre egenskaper.
Na- turen, som omgaf Ida Kochs vagga, var le- ende, harmonisk och bördig, de personer, som ledde hennes första steg och under ungdoms- åren stodo vid hennes sida, voro goda, san- ningsälskande och karaktärsfasta.
Den ri- ka gåfva, som naturen skänkt henne, ned- lades sålunda i en jordmån, som kom plan- tan att frodas och spira upp.
Hennes kropp blef harmonisk, hennes anletsdrag sköna, och hennes själ, som såg endast efterföljansvärda exempel, gick i en skola, hvilken med de förutsättningar, som redan förefunnos, måste bilda en god karaktär.
Hennes hem var af det gamla goda sla- get.
Där fanns rikedom utan slöseri, gäst- frihet utan paraderande, skilnad mellan hus- bondfolk och tjänare utan någon malplacerad höghet eller sårande öfversitteri.
Det inne- bar solidité och patriarkaliskhet i förening.
Så förflöt hennes lif i hemmets sköte, tills hon den 29 mars 1859 förenades i äkten- skap med dåvarande löjtnanten vid Vestgöta regemente John Ericson, son till den bekante järnvägsbyggaren öfversten friherre Nils Eric- son och brorson till Sveriges mest fräjdade uppfinnare, John Ericson.
D e bosatte sig på egendomen Rånnum vid Göta elf, hvilken de arrenderade af brudgummens fader, som själf bebodde det närbelägna Nygård.
Där kvarstannade de till 1873, då de öfver- flyttade till sistnämnda gods, sedan öfverste Ericson ett par år förut aflidit.
Det är i det lilla som andens storhet fram- träder.
Sannt är, hvad den engelske skalden Young skrifver: » Hvad är en småsak?
Vet du ej, du får af sandkorn berg, sekunder skapa år och obetydligheter lifvet. » Den som fyllt sin plats inom det lilla om- råde, försynen anvisat, är lika aktningsvärd som någonsin den fosterlandsräddande fält- herren eller den snillrike skalden.
Friherrinnan Ericsons sfär under de första åren af hennes äktenskap var icke stor.
H o n bodde på sitt gods, arbetade att sätta sig in i sina plikter och förde ett angenämt umgän- geslif med grannarne.
Men särskildt en sida af hennes verksamhet är värd att uppmärksam- mas.
Hon blef en utöfvarinna af gamla, pa- triarkaliska seder på samma gång som en föregångerska med afseende på en princip, hvilken i dessa dagar i pressen uttalats an- gående hvad förmögna och bildade kvinnor kunna uträtta för att bekämpa det växande klasshatet och de förödande strejkerna, näm- ligen att genom godhet och hjälpsamhet, ge- nom besök i de sämre lottades hem, genom deltagande för deras öden, visa, att äfven den rike har känsla för och vill undanrödja fattigmans vedervärdigheter.
I fullgörandet af dylika » småsaker » förflöt hennes lif på det stora godset.
H o n infann sig alltid, där hennes hjälp behöfdes, stod alltid till tjänst, då hon underrättades om nöd och bekymmer.
Ä n hade en pojke skurit sig i fingret, än ett barn blifvit ormbitet, bär skulle ordination efter » husläkarens » före- skrifter lemnas och husapoteket anlitas, där skulle soppa skickas till en konvalescent.
På ett ställe är en slarfvig mor, som vanvårdar sin barnskara, på ett annat ställe vill en upp- satt väf icke gå.
En enka har ett lytt barn, för hvars framtid utväg måste skaffas, och i en annan gård har fadern fallit ifrån, och lämpligt arbete till själf hjälp måste utfinnas för den efterlemnade familjen, så att dess med- lemmar ej bli fattighjon.
Allt skall » frun på herrgården » veta råd för, och det är icke nog med alt ha god vilja och fulla förråder, utan hjälpen måste ske på sådant sätt, att den verkligen gagnar och icke i följd af okri- tisk välmening föder lätja och tiggeri.
Både hjärtat och hufvudet tagas i anspråk; det måste vara ett samarbete mellan känslan och omdömet, om en sådan verksamhet skall blif- va välsignelserik.
Dessa egenskaper funnos i icke ringa grad förenade hos friherrinnan Ericson, och många äro de i Tunhems socken, som med tacksamhet erinra sig den tid, hon där bodde och verkade.
Om kvinnorna rätt fattade denna sida af lifvet, det lillas betydelse för det ' stora, det stadigt roterande, skenbart obetydliga lilla kugghjulets värf i den oerhördt starka ma- skinens arbete, skulle världen se helt annor- lunda ut.
Det är vår glädje att veta, att sådana kvinnor finnas, och vårt hopp, att de- ras antal år från år skall förökas.
Under riksdagarne var hon sin man följ- aktig till hufvudstaden, och icke få äro de riksdagsmän från den tiden, som med nöje erinra sig de små hvardagsmiddagar de in- tagit i hennes gästfria och välskötta hem, dit hennes man gärna inbjöd de af sina kolle- ger, som själfva voro utan familj i hufvud- staden.
Med år 1883 inträdde friherrinnan Ericson i en ny verksamhetskrets, enär friherre Eric- son då utnämndes till landshöfding i Jämt- lands län.
Som maka till länets höfding hade hon nu från flere synpunkter nya plik- ter att fylla.
Under de åtta år hon vistades i Östersund svek hon icke heller sin plats, utan väckte allas sympati och aktning genom sitt flardlösa väsen, sitt behagfulla sätt, sin vinnande godhet och sin öppna blick för sämre lottades behof.
Sistlidne höst insjuknade hon, som dock då, att döma af hennes yttre, var en bild af kraft och helsa.
Sjukdomen befanns vara hvad man populärt kallar kräfta, men alla dess plågor kunde icke aftvinga henne en klagan.
Till det yttre lik en af det gamla romarväldets matronor, följde hon äfven med Den b y g g e s poLBAN.
afseende på sitt inre lif de gamles grundsats att viljan bör beherska känslolifvets växlin- gar och smärtans marter.
Hon somnade in i den eviga hvilan natten till den 31 sistl. juli.
Hela Östersunds stad deltog i hennes jordafärd.
Det var icke makan till länets höfding man visade denna hyllning, det var icke hennes höga ställning, som orsakade detta deltagande.
Det var kvinnan, som fyllt sitt värf och varit sin fordrande plats vuxen.
Det är slutligen en sak, hvarpå vi särskildt vilja, innan vi afsluta denna ofullständiga dödsruna, fästa Iduns läsarinnors uppmärk- samhet, nämligen den Icänsla af plikt, som lik en röd tråd genomlöpte den nu afdödas lif.
Denna starka pliktkänsla gaf sig tillkänna i allt, från det minsta till det största.
Den fick ock till det yttre sitt bästa uttryck i det faktum alt tadlet aldrig nådde henne.
Om huru få kvinnor kan väl detta sägas!
Därför anse vi oss icke kunna bättre afsluta den korta lefnadsteckningen än med detta fullständigan- de af mottot härofvan: en kvinnas bästa hi- storia är det eftermälet att tadlet aldrig nått henne.
Afton.
u vågen stilla domnat, hon syns blott som en krusning, och vinden sakta somnat bort i en drömlik susning; ljuft läskas böjda knoppar af aftondaggens droppar.
Vr furuskogens gömma en locksång höres dala; hvem har den tonen ömma och veka på sin skala?
zAck, vaktcln ja allena har dessa toner rena.
Vppöfvcr mig sig hvälfver den mörka himlabågen; ett sjärnljus tändes, skälfver och speglas uti vågen; en and på snabba vingar lätt öfver vattnet svingar.
' jDen blida månen skrider fram ofvan dunkla bergen, den glans han vida sprider bär klara silfvcrfärgen.
Se, tusende reflexer af ljus, som hastigt växer!
&amp; aå lösgör sakta slupen, oförmåga, ej skämmas att vid skäret lagd för ankar; Med jag seglar öfver djupen för alt lära och ej tro, det i längden går att lita på en annan.
allt detta vill jag naturligtvis ej på minsta sätt förringa värdet och välsignelsen af att en ung flicka redan vid äktenskapets in- med vemodsfulla tankar.
gående tÄck, mäneljasets strömmar är samhet.
här underbara drömmar.
.
.
lägga förtrogen Jag påståendet, giftermålet Charlotte Lindholm.
med husmoderlig verk- vill endast i någon mån veder- att de kvinnor, som före sysslat nästan uteslutande med in- tellektuelt arbete eller sådant praktiskt arbete, i hvilket husliga göromål ej ingått, till följd däraf bli dåliga husmödrar, än mindre dåliga hustrur.
Ingrid Fördom?
Mlllr * (lljPii att dåliga r * 0 ^ hustrur.
göres a ^ varieradt Jag har älsklingstema, gjort den iaktta- » emanciperad kvinna » i detta fall liktydigt med hvarje ung flicka, som äktenskapet haft en bestämd sysselsätt- ning, hvilken upptagit hennes tid, krafter och intresse och i hvilken hushållsgöromål ej in- gått.
Vidare har j a g märkt, att i dylika re- sonnemang ordet hustru bör — för att få fram den talandes verkliga mening — utbytas mot husmoder.
T y ingen vill väl med full öfver- tygelse påstå, förtjäna sitt noga taga att förmågan och vanan att bröd, att ordentligt indela och vara på sin tid och att systema- tiskt sätta sig in i ett arbete, äro dåliga för- utsättningar hos en kvinna, för att hon skall kunna fylla de moraliska tenskapet!
Det af ifrågavarande specielt vara slag husmoderliga främmande.
möjligt att husmoderliga.
ligger i sakens natur, att för en ung flicka de plikterna inom äk- Låtom oss då se till, hur det kan förhålla sig med de — Hon egna en tid flertalet bland göromålen bör därför måste — • om före brölloppet åt genomgå en hushållsskola eller på annat lämpligt sätt skaffa sig nödiga kunskaper i de olika grenarne af husmoderlig verksamhet.
Med den förmåga att systematiskt sätta sig in i ett arbete och ordentligt utföra detsamma, hvilken hon, tack vare sin föregående syssel- Ett försäkringsbolag för kvinnor och barn.
Om försäkringsaktiebolaget NORNAN, afsedt hufvudsakligast hvilket vi i omnämnde, ett vi nu meddela några a f regeringen.
eller grundfonden skall utgöra etthundrafemtio när- Sin bolagsordning har b o - nu fått fastställd kapitalet o c h barn, föregående nummer a f Idun kunna mare upplysningar.
laget för kvinnor Aktie- minst tusen kronor, fördeladt i aktier å 250 kr., ställda till viss m a n.
Styrelsen skall bestå a f 5, högst 7 ledamöter, o c h kunna där- lig, ja, ett jag vågar påstå dugligare som hus- än den unga flicka, som i åratal på planlöst sätt » hjälpt till hemma », som termen lyder, och för öfrigt plottrat bort sin tid på onödiga göromål och onyttiga förströ- elser.
Och om man anställer en liten jäm- förelse med de unga damer, som arbetet hvar- ken borta eller hemma, så sänker sig våg- skålen ytterligare kornas nat den unga fästmön, af ett eller an- skäl, ej brölloppet liga till de » emanciperade » flic- fördel.
Skulle blifva kall, så därför hållet, i tillfälle att före utbilda sig till till sitt husmoder- bör duglig och erfaren ej satt hon lemna ifrån och i sin tjänst taga en tjänarinna.
H o n behöfver sig ledningen af hus- om hon äfven skulle för en tid nödgas göra det, får hon svälja förtreten och trösta sig med, att hon genom användning af god vilja, sundt omdöme och ihärdighet inom kort förvärfvar sig så mycket kunskaper och erfarenhet, hon att narinnans kan husbondevälde.
befria sig från Vidare tjä- bör hon komma ihåg, att det goda hon genom sin fö- regående verksamhet tillegnat sig eger bestånd och att gagnar henne för hela lifvet, under det okunnigheten och ovanan i det husmoder- liga kallet tillhöra en visserligen obehaglig, men kort öfvergångsperiod.
Men för att denna skall ligt, bli får af hon så liten långvarighet som möj- ej sticka 4.
Kompanjonförsäkring.
Flere kvinnor, t. ex. 1, 2, 3, 4 eller 5, öfverenskomma att understödja och bistå hvarandra på det sätt, att en försäkring tages, hvars belopp utfaller att delas lika mellan de efterlefvande, när en af de försäkrade dött.
Samma förfarande kan äfven ske mellan tvänne kvinnor, som t. ex. idka afiär tillsammans, för att skydda den efterlefvande, då den ena kompanjonen falier ifrån.
under stol med sin Barnförsäkring afser att redan från tidigaste barn- domen söka åstadkomma hjälp åt barnet; att, då detta, gosse eller flicka, uppnått en sådan ålder, att det icke gärna kan göra anspråk på föräldrarnes vård, det måtte bli i tillfälle att genom en försäkring erhålla medel att kunna taga sig fram på egen hand; eller också, om barnens naturliga stöd, föräldrarne, falla ifrån dem, de under minderårigheten måtte be- redas en årlig pension, hvarigenom de slippa falla andra till last.
Barnförsäkringen omfattar: 1.
Försäkring för fader och moderlösa barn.
Bar- net eller barnen erhålla vid båda föräldrarnes död ett kapital eller en årlig pension från dödsfallet, tills myndighetsåldern uppnåtts, hvarefter det anses, att de böra kunna försörja sig själfva.
2.
Ensidig öfverlefvelsekapitalförsäkring för ett be- stämdt barn eller alla barnen tillsammans i en familj.
Kapitalet utfaller vid faderns eller moderus död, om barnet då ej ännu är myndigt eller något omyndigt barn ännu finnes; eller pension från faderns eller moderns död under barnets omyndighetsålder.
till väljas både män o c h kvinnor.
3.
Försäkring för ofödda barn afser att tillförsäkra o c h om- det till världen födda värnlösa barnet hjälp och un- derstöd genom ett en gång för alla vid barnets fö- vexlande samt företer flere för vårt land all- delse utfallande kapital eller en årlig pension från deles nya försäkringsgrenar.
Företagets huf- födelsen, tills det uppnått myndighetsålder — allt vudsyfte är att göra kvinnorna o c h barnen under förutsättning att barnet förlorar sin moder på grund af dess födelse.
delaktiga af försäkringens välsignelser aamt höja Nornans kvinnan program till är ganska rikt ekonomiskt oberoende o c h trygga hennes framtid.
F ö r att tillgodose såväl kvin- nor i allmänhet s o m tjänarinnor och med dem likställda har man beredt tillfälle att välja mel- lan att erlägga bestämda premier eller att göra obestämda insatser på tider o c h till storlek, som lämpa sig bäst för försäkringstagaren.
grammet upptager Pro- följande: sättning, äger, skall hon blifva fullt lika dug- moder 3.
Ömsesidig försäkring mellan man och hustru.
Kapitalet utfaller här till den efterlefvande makan eller makeD, enkan eller enkliDgen, beroende på hvem som först dör.
C. så kallade emanciperade kvinnor bli gelsen att före: Gullin.
2.
Ensidig försäkring till förmån för kvinna — en- dast för en person, t. ex. till förmån för hustru, moder, dotter, syster, dotterdotter, sondotter, trotjä- narinna eller hvilken annan kvinna som helst.
A. Giftermålsförsäkringen, hvilken grundar sig på så- väl dödlighets- som giftermålsstatistiken, afser att åstadkomma ett kapital, som blir större i förhållande till de insatta premierna än genom lifförsäkring eller kapitalplacering.
Någon läkareundersökning kommer här icke i fråga.
Här hafva vi att märka: 4.
Konfirmationsförsäkring lemnar gosse eller flicka ett genom insatser och ränta på ränta därå samt dödsfallsarfsvinsten hopsamladt kapital, som utfaller vid fyllda 15 år att användas t. ex. för skolstudier, beklädnad och annat dylikt eller till hjälp åt mindre bemedlade barn, som kanske redan vid den tiden måste ut i världen för att söka sin utkomst.
5.
Myndighetsförsäkring tillförsäkrar den unga kvin- nan och den unge mannen likaledes ett genom in- satser, ränta på ränta därå och dödsfallsarfvinster hopsamladt kapital, som utfaller vid fyllda 21 år att användas t. ex. för fortsatta studier vid universite- tet, för börjandet af en affär eller som utstyrsel åt kvinnan.
Detta är, s o m sagdt, hufvuddragen a f Nornans program.
A t t ett dylikt företag bör blifva till stort gagn för många o c h särskildt bidraga till för- 1.
Hemgiftsförsäkring, som afser att åt kvinnan be- reda kapital, hemgift, när helst hon gifter sig mellan 20 och 40 år.
Kapitalet växer och blir större i den mån giftermålsåldern framskrider.
bättrande af kvinnans ekonomiska ställning, lig- 2.
Försäkring för ogifta kvinnor, hvilken tillförsäk- rar kvinna ett kapital vid fyllda 40 år, om hon då lefver ogift.
Denna försäkring kan äfven berättiga henne till årlig pension, så länge hon lefver, hvarom dock närmare kommer att framdeles bestämmas.
ster, s o m i detta 3.
Kombinerad giftermålsförsäkring gifver försäkrad kvinna ett visst kapital, när helst hon gifter sig inom ofvan angifna tid, eller samma kapital, om hon är ogift vid fyllda 40 år.
B. Öfverlefvelsekapitalförsäkring lemnar efterlefvande ett kapital för att skydda dem från nöd och fattig- dom, då de på ett eller annat sätt förlora sin för- sörjare.
Denna försäkringsgren omfattar: 1.
Familjeförsäkring.
Fader, moder, förmyndare eller annan person försäkrar sig till förmån för hela familjen såsom t. ex. hustru, söner, döttrar, moder, svägerska, syster, broder o. s. v. Ett bestämdt kapi- talbelopp utfaller till hvar och en af de efterlefvande, för hvilka försäkringen skett.
Sålunda får hvar och en af familjens medlemmar sitt särskilda kapital.
Läkareundersökning fordras endast för den, som ta- ger försäkringen, icke för dem, för hvilka den skett.
ger i öppen dag.
K v i n n a n har hittills ej haft den allsidiga nyttan af försäkringsväsendet, s o m detsamma b o r d e kunna bereda henne.
säkringsbolaget kunna Nornan söka utfylla.
O c h vi ej annat än tillönska företaget all den framgång rönt D e bri- afseende förefunnits, vill för- en det förtjänar.
liflig A t t detsamma uppmärksamhet, otaliga förfrågningar framgår redan a f de rörande bolagets syfte o c h verksamhet, s o m ingått till R e d.
a f I d u n.
hafva må omöjligt ofvanstående meddelanden göra svar å dessa Angående hänvisa vi tills vidare ut- skrifvelser.
aktietecknig till Vi kunnat besvara d e m alla, utan annonsen i försäkringsbolaget i detta nummer af Idun.
Sen tili, att Idun med Modetidning finnes hos alla edra bekanta!
N
Vid Sanatoriet Skiss för Idun a f K.
O.
S. f å sandplanen framför societetshuset gingo doktorn och kandidat Stare och prome- nerade.
— » Mod, kandidat, ni skall bli frisk; jag svär det vid min läkareära.
Fjäll- luften häruppe har j u redan gjort er godt.
Men håll humöret uppe, och ännu en sak, » doktorn lutade sin mun till kandidatens öra, » sök bot för ert hjärta redan nu i dag, ty i morgon är det för sent.
Jag säger det både som läkare och vän, och nu ser ni, att jag till och med är en smula psykolog.
I afton träffas vi.
Tänk på saken till dess! » Och doktorn försvann i dörren till sitt mottagningsrum, lemnande sin patient i ett virrvarr af tankar.
Kandidaten stod en stund orörlig på samma plats.
Doktorns ord hade väckt till lif i hans sjuka sinne en hel här af tankar, af minnen och förhoppningar, som verkade på hans förslappade nervsystem som ett starkt vin.
Han hade förnimmelsen af en stor ovän- tad lycka, som allt mer och mer fyllde ho- nom, men förnimmelsen var ännu oklar och sväfvande, och där han stod, svagt framåtlutad med stela armar och fingrar, liknade han en sömngångare ytterst på takåsen.
Han väcktes ur sina drömmar af ett met- spö, som kittlade honom i nacken, och ett gällt: good morning!
rätt i örat.
Det var mr Bulwer, hela koloniens bon oncel, som låg däruppe vid sanatoriet somrarne igenom och fiskade lax och dessemellan skötte en lätt kurtis som tidsfördrif.
Han var nu inte mera engelsman, än att han använde rutig sommarkotym, och det påstod han vara en gammal, som han ville slita ut.
» Good morning, kandidat.
Tre laxar i går och en i dag på morgonen; hvad säger ni om det?
Icke bra?
Oh yes!
Men ser ni, där har ni lilla fröken Berger; hon går bestämdt in till doktorn.
Vet ni hvad, kandidat, hon skulle passa för er.
H ö r n i?
» Kandidaten hörde ingenting, han bara såg — efter en ljus sommarklädning och en skär en-tout-cas, som försvunno genom dörren till societetshuset.
Till slut kunde han inte hålla upp ögonen längre, så värkte de.
» Hör ni då ingenting i dag. » Mr Bulwer höll på att bli ond; det var nu tredje gången han repade upp sin sista fråga, utan att få svar.
Jo, nu hörde han, j o, j o, j o, j o tusen gån- ger.
Kandidaten hade undergått en meta- morfos.
Förtrollningen var bruten.
Han fick mr Bulwer om lifvet, och inom några ögon- blick voro de långt nedanför backen, ända nere vid de hvitmålade villorna, som lågo där med sina små trädgårdar alldeles invid sjöstranden.
Där stannade de; och kandidaten stack in hela hufvudet mellan spjälorna till ett grön- måladt trädgårdsstaket.
Mr Bulwer hade knappt hemtat sig från sin förvåning.
» Hvad i all världen ser ni efter?
Här bor ju fröken Berger. » » Efter en ljus sommarklädning. » » Efter en sommarklädning? » » Ja, säger jag ju, efter en ljus sommar- klädning — med blå sjömanskrage och snör- skärp.
» Mr Bulwer fann sig föranlåten att påminna kandidaten om, att de nyss sett fröken Ber- ger gå in till doktorn.
Jo, det mindes han nog, och med några skutt var han från staketet och långt uppe i backen, lemnande den lille skrattande en- gelsmannen långt bakom sig.
I dag förstod sig mr B.
icke på honom.
Antingen måtte han vara galen eller kär, tänkte han.
Men kandidaten hade slagit sig ned på ett säte midt i backen, hvarifrån han hade utsikten öppen öfver landskapet, öfver elfven och fjället, och här satt han nu och väntade.
Han var en stämningsmänniska, en sådan där skiftande orolig fjärilnatur, som är glad, älskvärd, roande i umgängeslifvet, men omöj- lig för ett träget, obemärkt arbete.
I tio år, alltsedan han tog studenten och äfven sedan han slagit sig ned som lärare vid ett privat- läroverk, hade han nu gått på jakt efter lyc- kan, d. v. s. efter en lifsuppgift, hvarken för svår eller för lätt, utan enkom skapad för hans spirituella känslosamma natur, och hela denna tid hade varit en fortsatt kamp mel- lan uppehållelsedriften och storhetstankar- ne, som höllo karneval i hans hjärna och icke renderade honom annat än olust för hans kall och höga tankar om sig själf.
Kandidaten hade så väl behöft taga värl- den från den allvarsamma sidan, men intryc- ken jagade hvarandra så hastigt genom hans hjärna, att de aldrig hunno lemna kvar nå- got varaktigt spår, och när så guden med bågen kom och satte för hans ögon det ro- senfärgade glaset, ramlade den stolta byggna- den af goda föresatser ihop som ett korthus man blåser på.
Medan han satt där och stirrade på den lilla tjocka figuren i ljusa felbhatten, som i sakta mak kom pustande uppför backen, bör- jade de hopsnodda tankarne att reda sig.
Han erfor på samma gång ett sällsamt lugn och en obeskriflig känsla af glädje, så öfver- väldigande, att den nästan ville kväfva ho- nom.
Det var någonting annat än de van- liga symptomerna: ökad puls, yrsel åt huf- vudet, tankspriddhet och oregelbunden hjärt- verksamhet, som han så väl kände till; det var, som om han med ens kommit fram ur en tunnel och i ett tag fått syn på hela det solbelysta landskapet framför sig — så hänförande och öfverväldigande var denna känsla han erfor.
Alla hans sinnen kommo på en gång i arbete.
Han drog sig till minnes en berät- telse från skoltiden, från den tid, då han satt och trumfade med Xenofons Anabasis.
Han tyckte sig se grekerna, när de, kommande fram ur Armeniens bergpass, vid anblicken af hafvet föllo i hvarandras armar och gräto af glädje, och han föreställde sig deras kän- slor likartade med sina egna i denna stund.
Ännu under inflytelse af inbillningskraften satt kandidaten, glömsk af verkligheten rundt omkring, och skrek: hafvet, hafvet, så det gaf eko i berget på andra sidan elfven.
Mr B., som kom knogande med munnen full af käkes, fick en brödsmula i vrångstrupen, och uppe hos doktorn sträcktes en mängd huf- vuden ut genom de öppna fönstren för att se, hvem det var.
När de fingo se mr Bul- wer, trodde de genast, att det var han.
Emellertid hade kandidaten plötsligt åter- kommit från sina tankeutsväfningar och gick under återstoden af vägen upp till doktorns bostad och frossade vid anblicken af ett litet fint, ljuslockigt ansikte med stora blå ögon och en liten späd kvinnofigur i ljus bomulls- klädning.
Han tänkte på, hvad doktorn sagt honom.
Och doktorn hade ovilkorligen rätt.
Nu eller aldrig, nu eller aldrig, mumlade han for sig själf, medan han gick.
Och än- dock var han ännu ej riktigt säker på sig själf.
Den olycksaliga benägenheten för att resonnera och uppställa betänkligheter för- följde honom lika hårdnackadt som alltid, när han stod framför ett afgörande.
Och dock, hur mången blyg kärlekslåga hade icke dessa resultatlösa resonnemanger redan förkväft!
Nej, bort med alla skrupler!
Nu eller aldrig!
Och kandidaten gjorde en viljeansträngning för att bli kvitt tankarne.
Inne i väntrummet satt fullt med folk.
Men det hvilade en tryckt stämning öfver alla • — till och med öfver ungdomen.
I morgon skulle större delen af sanatoriets som- margäster resa hem.
Och huru många skulle komma igen?
Det kändes, som när de sutto därinne första gången, de flesta obekanta för hvarandra, och man gjorde upp för sig själf, med hvilka man skulle slå sig tillsammans, måhända med den tysta föresatsen att ej låta det komma längre än till ett konventionelt societetslif.
Och hur snart hade man ej tvingats att låta sina föresatser vika?
Man hade slutat med att utbyta förtroenden, yppa för hvar- andra sina förhoppningar och farhågor, be- gära hvarandras råd, och man hade så vuxit in i föreställningen om en enda stor familj, med det lilla aflägsna sanatoriet som gemen- sam egendom, att man motsåg afresan med samma känslor som upplösningen af ett hem efter bouppteckning och arfskifte.
Kandidaten, som ännu gick i ett slags sin- nesrus, ämnade sig just in, dragen af en obe- stämd aning, då han i själfva dörröppningen stötte tillsammans med fröken Berger.
Han fick en så häftig hjärtklappning, att han må- ste stödja sig mot väggen, och orden fastnade honom i halsen.
Där ha vi det första symp- tomet, tänkte han, och han kände djup grä- melse öfver sin svaghet.
Inom några ögonblick var han genom den långa korridoren och kom just lagom för att se mr Bulwer med tvänne fruntimmer, af hvilka det ena var hans bjärtas dam, styra kurs nedåt fallet.
För sent!
Tillfället var försummadt.
A h!
Men se där kom doktorn, och dok- tom var nu en gång blifven hans lyckas stjärna.
Kandidaten kände modet återvända.
Alla samlades omkring trappan för att höra, hvad som var ä färde, och en stunds tystnad inträdde, afbrutet af ett skallande bifallsrop.
Mr B., som nyfikenheten tvang att återvän- da, kände sig helt hastigt af en stimmande ungdomsskara bortryckas i riktning mot socie- tetshuset, där afskedsfesten skulle hållas.
Ocb förberedelser vidtogos genast.
I en hast voro löfträden beröfvade större delen af sin färgskiftande bladrikedom och rabatterna sköflade på de höstblommor, som de första frostnätterna ännu lemnat osvedda.
Intet finge sparas för att göra denna sista afton så angenäm och minnesrik som möjligt; hvad sedan, om saknaden blefve så mycket större i morgon!
Och ändtligen kom aftonen med ljus och grönska och ungdom och glädje och skålar för det framfarna och för framtiden.
Doktorn var outtröttlig i sina försök att skingra hvarje sorgbunden stämning, och när teet var drucket och han själf slog sig ned vid pianot för att spela en vals, var det, som om han velat försona all den stränghet, han måst visa under den gångna sommaren.
Och när den första dansen brusade fram, var hardt när hela sanatoriet på benen.
Man hade rent af glömt bort, att man kommit dit upp
för att reparera sina svaga lungor.
Lung- soten hade man kört ut i natten, den finge ej finnas därinne i ljuset och glädjen.
Man skulle inbilla sig, att man var frisk, dansa en gång, tills man dignade af trötthet — som förr i världen — • — njuta af lifvet de få timmar, man ännu finge tillbringa i hvar- andras sällskap.
Hvem visste, när det blefve ett härnäst.
Och under tiden satt den hatade gästen därute bakom de upplysta fönstren och vän- tade på den stund, då han skulle få taga hämnd på sina offer för de ögonblick, lefnads- glädjen beröfvat honom.
Kandidaten hade också haft en dust att utstå, men nu var den öfver.
Han hade kanske varit den ifrigaste af alla att få för- beredelserna i ordning, och arbetet hade va- rit honom ett sätt att mildra oron; men så snart han kommit nära föremålet för sina tankar, hade den ökats å nyo.
Den mäktiga öfverväldigande känslan på morgonen hade försvunnit och upplöst sig i en mängd skif- tande stämningar, som kommo och gingo likt vindkårar, och gjorde honom ömsom glad, ömsom missmodig.
Han trodde det skulle bli bättre, när han väl kom inför själfva afgörandet.
Och nu stod han redan inför det.
Det hade ändtli- gen lyckats honom att få träffa fröken Ber- ger och att få henne med ut på balkongen under de kulörta lyktorna.
Äfven hon kän- de, hvad som förestod.
Kandidaten väntade endast på, att de skulle få bli allena.
Men hans önskan tycktes ej skola bli uppfylld.
Där var ett ständigt spring af folk, som skulle se på månskenet, som skulle se på fjället och elfven och sko- gen och fäbodarne därborta på andra sidan elfven — nu för sista gången.
Och under tiden försvann allt mer och mer den fina, ömtåliga stämning, hvari de befun- nit sig först de kommo dit ut, och hvilken kandidaten tagit med i beräkningen.
Det var förgäfves han sökte hålla den kvar.
Hvar gång han öppnade munnen för att uttala det ödesdigra ordet, kom där någon, som ännu icke sett sig mätt på det nattliga sceneriet därute, och hvarje gång måste han slå in i en högljudd konventionel samtalston för att ej ådraga dem misstankar.
Situationen blef honom olidlig.
Det måste bli slut; han reste sig och bjöd upp.
Därinne brusade valsen förbi, och han ka- stade sig genast in.
Han kände, hur det stack till i venstra brösthalfvan, och hur yr- seln steg honom åt hufvudet, men han för- sökte att ej låtsa därom.
Något af förmid- dagens hänryckning kom igen.
Det var ett ögonblicks berusning, som smittade med sig öfver till den unga kvinnan, hvars späda kropp han kände i sina armar.
Musiken tystnade, men de dansade ännu i det sista.
När han slutat, var han nära att svimma, men repade sig och förde sin dam mot ut- gången.
Där rådde stark trängsel i själfva dörröppningen, och de fingo vänta.
På väg- gen mellan bägge dörrarne hängde en trymå med fyrgylld ram.
Ett ögonblick möttes de- ras blickar i spegelglasjet.
Ett ögonblick.
.
.
Det kändes kandidaten, som om någon lagt en iskall hand på hans hjärta; han fort illsam- mans i en frossbrytning och skyndade att komma ut.
D e satte sig längst bort i skug- gan, men ingen sade något.
Stämningen, den fina känsloväfnaden, var söndersliten.
Bägge visste de, hvad det var, bägge förstodo de hvarandras känslor.
D e sågo lyckan lik en skön hägring, lik en lycksalighetens solbe- lysta ö försvinna i fjärran, tills där endast syntes en liten tindrande stjärna, som flam- made till och slocknade.
Kandidatens blic- kar sväfvade ut öfver landskapet och för- sökte få fäste vid någon detalj, men förgäf- ves; hvad han såg var endast tvänne hög- röda fläckar, tvänne bloddroppar, som brunno på ett par bleka, finhylta kinder; och de växte och växte, tills de möttes, flöto ihop och täckte hela synkretsen.
Det prasslade bakom dörrförhänget, men ingen gaf akt där- på.
D e sutto ännu kvar på samma plats, medan kylan spred sig vidare och vidare in i blodet, upp till hjärtat och läpparne, där orden lågo färdiga att uttalas.
Då prasslade det igen vid dörren.
För- hänget drogs undan, och doktorn syntes med ett vinglas i handen.
Han lade en egendom- lig tonvikt på orden: » Hvad ser jag, här ha vi ju våra båda rymmare.
Huru, fröken Berger, kandidat Stare, få vi kanske den äran?
! » Kandidaten kunde ej dölja en darrning i rösten, när han vände sig till sin dam.
» Förlåt, fröken Berger, att jag så länge tagit er tid i anspråk », och därpå till dok- torn: » Herr doktor Werner, vi stå genast till er disposition! » * * * När ljusen voro släckta i societetshuset, och det lilla sanatoriet låg där drömmande i höst- månens skimmer, flyttade fröken Berger fram en stol till fönstret därnere i en af villorna vid elfven, steg upp och satte sig med ryg- gen lutad mot fönsterposten.
Hon satt och såg på elfven, som flöt nedanför bred och ljus lik ett väldigt sifverband, och hon följde den med ögonen ända bort till kröken, där den försvann i skuggan af fjället.
I morgon skulle den lilla bogserångaren kom- ma för att hemta henne och de andra ned till hafvet, och sedan skulle hon aldrig mer se denna tafla, lefvande som nu.
Hon slöt ögonen för att inprägla den i minnet med alla dess detaljer: husen, elfven, fjället med dess smutshvita snöhätta och skogen, den mörka, djupa furuskogen, som utgjorde ra- men till det hela.
Men så småningom kom där en annan bild in i ramen och trängde undan fjällen och elfven — och bilden antog allt tydligare kandidat Stares anletsdrag.
Hur kom den dit.
Ja, det visste hon knappast.
Men den hade smugit sig pä henne, och den blef kvar.
Två taflor kunna icke med fördel rymmas i samma ram, och när hon ej ville mista nå- gondera, skaffade hon den sista bilden en ny ram och en särskild bakgrund.
Och så kunde hon taga bägge med sig, då hon i mor- gon for ned till hafvet och vidare till sitt hem i södra Sverige.
Länge satt hon kvar på samma plats i fönstret och lyssnade till de allt fjärmare rösterna från ungdomsskaran, som följt henne ned och nu hunnit långt öf- ver backen och ned på andra sidan.
Och när tonerna från den sista serenaden förklingat i natten, vände hon sig ännu en gång mot elfven och fjället, innan hon stängde sitt fönster, och sade denna storslagna natur sitt sista, farväl — och långt efteråt i dröm- men tyckte hon sig höra de skilda stämmor- na därute smälta tillsammans i djupa, mäk- tiga ackord.
§d \ ms literära pristäfling.
Redan den 15 juni utgick som kändt inlemningstiden för de skrifter, som täfla inom fjärde och femte grupperna enligt vårt tillkännagifna program.
I n o m grupp 4: den bästa uppsats om 3 ä 5 spalters ut- rymme i något ämne rörande kvinnan eller hemmet hade inom den utsatta tiden 23 skrifter ingått.
I n o m grupp 5: den bästa skiss eller berättelse om 3 ä 5 spal- ter täfla 56 skrifter.
Priset inom hvardera af dessa grupper utgör 100 kronor.
Den 1 dennes ntlöpte inlemningstermi- nen for de tre första grupperna.
Inom grupp 1: den bästa roman eller novell om minst femton oktavark vanligt roman- format (pris 1000 kronor) deltaga 8 täf lande.
Grupp 2: den bästa novell om ungefär fyrtio Idunsspalter (pris 500 kr.)
räknar 22 täflande, och till grupp 3: den bästa utredning af frågan: » Huru skall kvinnan bäst kunna bidraga till höj- jande af familjens ekonomi? » (pris 300 kronor) ha 21 täflingsskrifter ingått.
Sam- manlagda antalet täflande inom samtliga grupper utgör alltså 130.
Härvid gäller, att en hel del insända skrifter utesluter sig själf genom att ej ens tillnärmelsevis motsvara de fastställda måt- ten.
Samtliga skrifter granskas dock af prisnämnden för att till sitt literära värde bedömas och enligt öfverenskommelse seder- mera för tidningen eventuelt användas.
Prisdomarne, herrar Axel Jäderin, Ge- org Nordensvan och Birger Schöldsiröm samt fruar Mathilda Langlet och Eva Vig- ström (Ave), ha omedelbart begynt sitt ar- bete, och kommer resultatet att offentlig- göras, så snart den omfångsrika och be- svärliga granskningen på alla händer hun- nit afslutas.
Stockholm, i augusti 1 8 9 1.
Red.
af Idun.
Från kvinnans arbetsfält.
Studier från Stockholms horisont af G. Gullberg.
VI.
Kvinnan i sjukvården.
Barnmorskan.
|f||let är tidens erfarenhet, • som dagligen oss här i lifvet, att det tyngsta, mest ansträngande arbetet ofta, ja nästan all- tid är det minst betalade, minst ansedda.
Det är som gällde ett upp- och nedvändt be- räkningssätt: ju lättare ditt arbete är, dess mera heder, dess mera lön, och tvärtom.
Och detta upp- och nedvända beräknings- sätt tyckes ofta tillämpas äfven ifråga om ar- betets vikt och betydelse.
Det gifves ju knap- past någon kår i vårt land så lågt och så illa aflönad som t. ex. skollärarekåren, i syn- nerhet på landsbygden, och dessa lärare ha dock det tunga och ansvarsfulla värfvet att uppfostra och vägleda landets söner och dött- rar — dess blifvande medborgare.
eHsS&gt; möter Detta kan i nästan än högre grad tilläm- pas på utöfvarne af ett annat ytterst viktigt kall, på barnmorskorna.
Dessa fattiga kvinnor, i hvilkas hand vi lägga våra hustrurs helsa och lif, våra ny-
föddes första svaga lifsgnistor; dessa kvinnor, som alltid måste stå redo, natt som dag, att offra hvila och sömn för att skynda till den kvinnas bädd, där ett lif skall tändas; dessa kvinnor, som efter trägna och svåra studier blifvit skickliga att anförtros jordemoderns svåra uppgift, huru löna vi dem, huru akta vi dem?
I anledning af väckt fråga om statsanslag för pensionsinrättning för barnmorskorna lät me- dicinalstyrelsen verkställa en statistisk utred- ning angående barnmorskornas ekonomiska ställning.
Uppgifter erhöllos angående 2,275 barnmorskor, däraf 1,499 voro anställda i kom- munernas tjänst, 77C enskildt praktiserande.
A f de kommunalt anställda hade 330 mel- lan etthundra och etthundrafemtio kronor, 297 mellan 1 5 0 — 2 0 0 kronor, 5G6 öfver 200 kr.
i ordinarie lön.
De extra inkomsterna upp- skattades för 935 till under 100 kr.
för 269 till mellan 1 0 0 — 2 0 0 kr.
och för 139 till öf- ver 200 kr.
om året.
Härtill kommo några » naturaförmåner ».
Den ekonomiska ställningen sammanfatta- des af vederbörande sålunda Fattiga.
, IG,7 proc.
Bergade 63,5 » Goda omständigheter .. 19,8 » Och då menar man med » bergade » en in- komst af 5 0 0 — 6 0 0 kr.
inalles och med » goda omständigheter » 7 0 0 — 8 0 0 kr.
årlig inkomst!
Så löna vi barnmorskorna!
Låt nu vara att dessa insamlade uppgifter i allmänhet äro för lågt tilltagna, och att ett mindra tal barn- morskor i synnerhet i de stora städerna hafva rimligare vilkor, så måste dock erkännas, att lönen icke står i rimlig proportion till det tunga, slitande, ansvarsfulla och diskreta arbete, som barnmorskan får utöfva.
Och den sociala ställning barnmorskorna intaga är därefter.
Det kan heller icke vara annorlunda, ty så länga arbetet betalas så lågt som nu, kan man icke vänta, att de burg- nare och mera bildade klassernas döttrar skola utbilda sig till barnmorskor.
Med några få undantag är det också ur de fattiga klasserna barnmorskekåren rekry- teras.
Bondedöttrar, döttrar af arbetare och småhandtverkare i städarna, tjänande kvinnor o. s. v. En liflig agitation har länge fortgått i syfte att förmå kvinnor af de bättre lottade klasserna att egna sig åt barnmorskeyrket, och många unga kvinliga studenter ha blifvit uppmanade därtill.
Det tyckes emellertid, som skulle myc- ket olika meningar vara gällande bland auk- toriteterna på detta område, angående nyttan af att införa ett dylikt nytt element i barn- morskornas klass.
Så yttrar sig t. ex. professor Qroth i denna sak på följande sätt: » Många anse och däribland ej minst lä- kare, att det skulle vara en stor fördel, om i barnmorskeskolan iutoges mera allmänt ele- ver från de » bildade klasserna », » ståndsper- sonernas klass », kvinnor med dessa klassers underbygnad i studier och sociala vanor.
— Om en dylik plan skulle realiseras i nå- gon större utsträckning, tror jag icke det skulle vara någon lycka för » landet ».
Un- der de många år jag varit harnmorskelärare har sällan förekommit någon afdelning, bland hvilka icke någon funnits, som har utgått från ståndspersonernas klass.
Dessa hafva dock i allmänhet vid afgångsförhören icke varit, som man skulle kunnat förvänta, i sina kunskaper framståeede mot sina medsystrar af allmogeklass. » Som man finner, tycks professor Groth här taga saken uteslutande ur » betygssynpunkt », men många andra måste ju g ö r, sig gällande.
Säkert skulle det icke kunna v " ara till skada, om nivån för barmorskornas allmänbildning höjdes.
Det skulle vara till nytta både för kåren och för — patienterna.
Men — detta torde nog i alla händelser länge förblifva ett önskningsmål.
T y det är mycket, som gör, att de bildade klassernas unga kvinnor blott i nödfall tillgripa utvä- gen att blifva barnmorskor.
Därtill bidrager ej blott den ringa ekonomiska ersättning, som yrket skänker, utan väl i högre grad att dessa klassers kvinnor i regel ej äro vana vid eller egnade att utstå det tunga och hårda arbete, som med barnmorskans kall är förenadt.
Det skall starka och kraftiga kvinnor till det!
* Undervisningsskolor för barnmorskor finnas i Stockholm, Göteborg och Lund.
Den som vill blifva intagen som elev i nå- gon af dessa anstalter, skall till landshöfdings- embetet i det län, där den sökande bor, ingifva en till k. medicinalstyrelsen ställd, egenhän- digt skrifven ansökan därom så tidigt, att den- samma kan före januari eller juli månad till medicinalstyrelsen insändas.
Följande intyg måste medfölja ansökningen: l:o) bestyrkande af vederbörande pastors- embete att sökanden vid lärotidens början uppnått en lefnadsålder af åtminstone 22 år, men icke öfverskridit 35, samt att hon är välfrejdad och eger god kristendomskunskap; med uppgift därjämte om hennes födelseort och hemvist, samt huru hon dittills sig för- sörjt; 2:o) läkarebevis, hvarigenom styrkes att sökanden är frisk, har stadig helsa, är fri från kroppslyten och för öfrigt synes vara till barnmorska lämplig; 3:o) intyg om att den sökande vid för än- damålet företagen pröfning visat sig ega full färdighet att läsa svenskt och latinskt tryck, äfvensom förmåga att nöjaktigt redogöra för det lästa och någorlunda felfritt uppskrifva ett dikteradt stycke, färdighet i de fyra räk- nesätten i hela tal och i enkel hufvud- räkning samt slutligen i konsten att skrifva en läslig handstil; 4:o) intyg af trenne i orten bosatta väl- kända män därom, att sökanden eger erforder- liga medel såväl för sitt uppehälle under lä- rotiden som till inköp af nödiga instrument efter lärotidens slut.
Vid läroanstalten i Lund finnes en del fri- platser.
Den som önskar åtnjuta fri under- visning därstädes bör, i stället för det här sistnämnda intyget vidfoga behörigt kommunal- stämmoprotokoll, hvarigenom styrkes, att sö- kanden af någon landsförsamling, som lemnar årligt bidrag till samma anstalt, blifvit kal- lad att efter slutad lärotid till ordinarie barn- morska med bestämda lönevilkor antagas, och att församlingen förbundit sig att bekosta hennes underhåll under lärotiden samt förse henne med nödiga instrumenter.
* * Undervisningen är alltid fri, blott under- hållet å anstalten måste eleven själf bekosta.
Men detta fordrar ej så ringa kapital.
Kursen räcker nämligen 1 år, indeladt på följande sätt.
De första 6 månaderna, då eleven dagli- gen deltager i » skötningen » af mödrarna och barnen, får eleven fritt bo inom anstalten.
Därpå följande tre månader måste eleven bo utom anstalten, som blott besökes vid lek- tionstimmarne.
Därmed är kursen i allmän föreläsningskonst afslutad.
Men så vidtager för dem som erhållit minst betyget » beröm- lig », en ytterligare 3 månaders kurs i instru- mentalförlossningskonst.
Elev från landsorten måste således ega medel till uppehälle under 1 år och till bo- stad under ett hälft.
Vid härvarande barn- morskeanstalt å Söder är mathållningen för eleverna så ordnad, att en af dessa alltid i tur och ordning omhänderhar inköp och lagning af elevernas middagsmål, till kostnaden för hvilket alla bidra med samma del.
Morgon- och aftonmål skaffar hvar och en för sig.
Den dagliga underhållskostnaden kan be- räknas till lägst en krona pr dag.
De första 6 månaderna af kursen äro na- turligen de mest ansträngande, då eleven stän- digt måste vara färdig att bistå och sköta de sjuka natt och dag.
Eleverna få dessutom vidmakthålla all ren- göring i anstaltens salar och lokaler, eldning, städning o. s. v. ett arbete som kan vara ganska ansträngande.
Hvarje dag å vissa tider lemnas teoretisk undervisning af därtill utsedda lärare, dok- torer och professorer.
* * * Efter att ha utexaminerats kan barnmorska söka sig fast plats i kommun eller slå sig ned som enskildt praktiserande.
Som i början af denna uppsats antyddes, äro de flesta lönerna mycket små — varie- rande mellan 1 — 300 kr.
pr år jämte ibland husrum och vedbrand.
Därtill kommer en viss låg, bestämd betalning för hvarje för- lösning.
Denna ersättning är mycket vexlande.
I allmänhet äro barnmorskorna bättre aflö- nade i norra än i södra delen af landet.
I städerna kunna de naturligtvis ännu mera uppdrifva sina inkomster, ehuru dessa sällan af lön och praktik uppgå till öfver 12 å 1500 kr.
årligen.
Barnmorskans arbete är i hög grad sli- tande, och krafterna aftaga snart.
Behofvet af en pensionsinrättning har därför länge va- rit känbart.
Man har också bildat en enskild sådan, hvars kapitaler f. n. uppgå till omkring 30000 kronor.
Men man hoppas, att staten skall ingripa till barnmorskornas förmån.
V i d allmänt barn- morskemöte i Stockholm 1888 afgafs till ko- nungen en med 1315 underskrifter försedd petition i detta syfte, och frågan har sedan varit före i riksdagen.
Riksdagen har skrif- vit till k. mt om saken, och det ligger nu i regeringens hand att till riksdagen inkomma med förslag om en pensionsinrättning för barn- morskor, hvarigenom dessa på sin ålderdom kunna frias från nöd.
Somliga kommuner gifva sina gamla barn- morskor pension, men på många håll i lands- bygden sitta dessa kvar, långt sedan de af ålderdom blifvit odugliga att utöfva sitt yrke.
Kommunen, som icke vill gifva pension, skäms för att låta barnmorskan komma på fattigvården, sedan hon slitit ut sig.
Hellre låta de sina hustrur bli vanvårdade.
Barnmorskorna, hvilkas antal i själfva ver- ket enligt senaste offieiela uppgift (1889) upp- gick till omkring 2,508, däraf 177 i huf- vudstaden, ha under de senare åren börjat organisera sig i syfte att höja kåren i alla afseenden.
Man har därför bildat barnmor- skesällskap i de flesta större städer och or- ter.
Flere af dessa sällskap fungera dess- utom som sjukkassor.
Det första sjuksäll- skapet bildades i Göteborg 1885, det andra i Stockholm 1886.
Kåren har ock sitt eget pressorgan » Jordemodren ».
* Barmorskan har ett stort ansvar, icke al- lenast moraliskt, utan äfven juridiskt, och hon kan ställas till åtal, där hon icke med skicklighet eller nit uppfyllt sitt kall.
A n - gående ansvarslagen för barnmorskor hänvis- sas till reglementet af den 28 nov.
1856 med senare ändringar.
Intill 1887 skulle barnmorska äfven vara edsvuren.
Men i anledning af riksdagens skrifvelse till k. mt den 8 mars 1886 om af- skaffande af vissa eder borttogs barmorskeeden den 13 juli 1887 och ersattes af en enkel erinran om med yrket förenade åligganden och ansvar.
Smånotiser från kvinnovärlden.
Fru Emilie Flygare-Carlén, den fräjdade författarinnan, ingick den 8 dennes i sitt 85:te lefnadsår och fick med anledning däraf under da- gens lopp mottaga besök af släktingar samt när- nare och fjärmare bekanta och vänner.
Fru Car- léns helsotillstånd är i betraktande af hennes höga ålder ännu tillfredsställande godt, o c h efter den förlidet år vidtagna ögonoperationen har hon i så pass grad återfått sin syn, att hon, om än dun- kelt, kan urskilja föremålen i sin omgifning.
* Kvinna läroverksadjunkt.
Domkapitlet i Linköping har förordnat fil.
kand. fröken Helga binder (dotter till aflidne domprosten Linder) att under instundande hösttermin uppehålla en ledig adjunktur i svenska och tyska språken samt ma- tematik vid högre allmänna läroverket i Vestervik.
Detta torde vara första gången svensk kvinna fått förordnande alt vara adjunkt.
* Svenska kvinliga missionärer i Afrika.
Till missionsstationen Oskarsberg i Sydafrika åter- vände nyligen fröken Ida Jonathanson efter ett års tjänstledighet för att å nyo öfvertaga missions- skolan därstädes.
Fröken Hedvig Posse, som i nära • &amp; år förestått Oskarsbergs barnhem för kaf- ferflickor, har erhållit ett års tjänstledighet och anlände efter en lycklig resa till London den 2 dennes.
Fröken P. kommer under vistelsen i hem- landet att genomgå en kurs i sjukvård för att yt- terligare utbilda sig för arbetet på missionsstället.
I sitt 100:e är ingick i onsdags fru Anna Beata Horner i Skuttunge, enka sedan 1851 efter komministern därstädes J.
H. Horner.
Oaktadt den höga åldern, är hon ännu hvarje dag i verk- samhet samt eger sina själsförmögenheter i full besittning, om ock hennes syn är temligen försva- gad.
Den lyckönskningsskål, som under aftonens lopp utbragtes för den gamla af 85-årige prosten P. Pettersson i Björklinge, besvarades af henne med reda och sammanhållning.
Småstadslif.
En verklighetsskildring för Idun af C 0.
Gumaelius.
(Forts. o. slut från föreg.
n:r.)
» jEDet skulle vara mig kärt, om brytningen kunde försiggå med så litet uppseende som möjligt, och jag återkommer därför till min plan, att jag reser härifrån i middag.
Det ser naturligare ut för mig, som har affärer om hand, att blifva bortkallad per telegraf, » » Och hur länge behöfver jag stanna kvar? » frå- gade Isabella.
» Så länge du själf önskar », svarade grefven, och tillade bittert: » då jag ej kommer tillbaka, är det ju ingenting, som kvarhåller dig här. » » Nej, det är sannt. » » Så snart jag kommit till Göteborg, skall jag göra min uppvaktning hos din far o c h återlemna ringen.
Sedan reser jag väl bort under någon tid och skall dessutom försöka att få min verk- samhet förlagd till en annan plats. » Isabella gjorde en bifallande böjning med huf- vudet.
Allt var nu sagdt och hade j u gått så lätt och lugnt, som hade det blott varit fråga om en helt vanlig öfverenskommelse.
Ingen tvist, inga tårar, o c h nu återstod blott att gå, han till telegrafen, hon.
.
.
ja, det gjorde henne detsamma.
Hon tyckte sig aldrig mer kunna få intresse för något.
Men ändokk gingo de ej, utan sutto där tysta, så nära och dock så skilda.
Slutligen bröt Nils tystnaden.
» Förlåt mig, Isabella », sade han, » skulle det vara ogrannlaga att fråga, hvilken den innersta orsaken till detta steg ä r?
Naturligtvis kan det ej uteslutande hafva kommit af min önskan, att du ej skulle sysselsätta dig så mycket med den där herrn.
Det faller mig icke in, att du hyser något som helst intresse för honom. » » Nej, visst inte », svarade Isabella liknöjdt.
» Jag hade ej heller ens märkt det eller brytt mig därom, om ej Blenda gjort mig uppmärksam därpå.
Då tänkte jag.
.
.
» » Blenda », afbröt flickan.
» Ogillade äfven hon det?
Men hvarför sade hon då ej själf till mig därom?
Hon kunde väl f ö r s t å.
.
.
» hon hejdade sig och mumlade resten för sig själf.
» Huru? » utropade Nils.
» Skulle Blenda passat bättre än din fästman att gifva dig ett råd?
Äro ni så goda vänner? » » Ja », svarade Isabella lifligare, » hon har varit den enda, som på sista tiden alltid visat sig vän- lig och deltagande mot mig.
Jag tror, att hennes råd varit förestafvade af verklig vänskap. » Nils blef allt mera förvånad.
Det var j u hon, som alltid påpekat fästmöns fel och därigenom ytterligare förvärrat saken, ty Blenda hade genom det högmodigt ringaktande sätt, hvarmed hon fram- ställt sina anmärkningar, alltid retat honom till onödigt stor häftighet.
En tanke, som han likväl knappast ville gifva form, kom honom att fram- kasta frågan: » Har hon talat om mig?
Gifvit nå- gra råd.
.
.
? » Då Isabella tvekade, dröjde med svaret, tillfogade han allt lifligare: » Dölj ingen- ting för mig.
Det är j u om min egen syster det är fråga, och ditt svar är kanske viktigare än vi kunna ana. » » Ja, jag vet ej egentligen, hvad jag skall säga », började hon villrådig.
» Hon har ej sagt något annat, än hvad jag bort förstå af mig själf.
Att ditt val öfverraskat din släkt, och att du nu må- hända därför kände dig missnöjd, det brydde jag mig ej mycket o m, helst hon helt vänligt tillade, att de, sedan de lärt känna mig, fullt försonat sig med det skedda, och jag, kanske allt för djärft, vågade hoppas att kunna värdigt fylla min plats som din hustru.
Hennes antydningar om diLt nå- got häftiga lynne och din oböjliga herrsklystnad behöfde jag j u ej heller, då jag dagligen såg nya bevis därpå, och för hennes välmenta råd att för den framtida husfridens o c h lyckans skull afsäga mig all egen vilja, kan jag blott vara tacksam, ehuru jag insåg min oförmåga till ett dylikt offer. » Genom uppräknandet af alla dessa oförrätter, hade hon lalat sig varm, och hon kände en viss till- fredsställelse öfver alt hafva fått säga honom detta utan omsvep.
Nils trodde knappast sina öron.
Att hans egen käraste syster, hans barndomsvän, den med all sin stolthet så milda, älskliga Blenda skulle kun- nat göra sig skyldig till en dylik dubbelhet!
Ty han förstod nu allt.
Med sin kännedom om hans karaktär var det henne lätt att reta upp h o n o m, och sedan hade hon skrämt Isabella för hans vilda, oböjliga lynne.
Men på samma gång bör- jade ett svagt hopp att uppstiga inom honom.
Om han kunde förmå Isabella att förstå honom rätt, att fatta det hans häftighet blott låg på ytan, och att det var långt från hans tankar att vilja kufva henne, att han i själfva verket önskade i allt göra henne till viljes, samt slutligen att det blott varit olyckliga tillfälligheter, som nu låtit honom framstå som en tyrann.
Visserligen finge systern uppoffras, men hon hade genom sitt hjärt- lösa uppförande ej gjort sig förtjänt af bättre.
Han började därför med af undertryckt rörelse darrande röst: » Vill du vara god och höra mig med lugn en stund.
Du har framställt en svår anklagelse mot mig, och jag bör j u försvara mig.
Du har sagt, att jag varit hård och fordrande, och jag medgif- ver det.
Jag går så långt, att jag erkänner mig ibland hafva brukat ord, hvilka icke anstått mig, och som jag aldrig förr nyttjat mot någon kvin- na.
.
.
jag har alltid ångrat dem, då det varit för sent.
Men jag har till detta mitt uppförande blif- vit retad på ett sätt, som du ej kan ana.
Du vet redan, att Blenda förorsakade min häftighet i går, men du vet ej huru.
Då hon fann, att jag ej brydde mig om ditt lilla koketteri med doktorn, drog hon först fram sällskapets klander och in- blandade slutligen min mors namn.
Då gaf jag v i k a.
.
.
märk, att jag gaf vika för hennes allvar- liga framställningar.
Hvem klagade på eftermid- dagen, att mamma ej fick sofva för din musik?
Blenda!
Du har kanske ej märkt, huru ömtålig jag är, när det gäller min mor, men Blenda vet det.
Hvem har alltid uppfångat och, så att säga, fastslagit samt sedan utlagt de yttranden, som du stundom i skämtande öfvermod fällt?
Blenda och åter Blenda.
Och så har det varit sedan första stund.
Påminn dig vårt skämt om vår lilla antika stad.
I annat fall skulle jag hafva skrat- tat däråt, nu blef jag ond däröfver, sedan Blenda fått göra sina reflektioner.
Jag inser alltsammans nu.
Och under tiden utlägger hon min retlighet, mina utbrott af dåligt lynne därhän, att jag af dig skulle fordra en slafvisk lydnad, hon sätter din stolthet mot min så kallade hersklystnad och står slutligen vid målet, då du bryter vår för- bindelse. » Man ser, att grefven ej var jurist förgäfves.
Han förstod att kombinera och draga slutsatser.
Isa- bella hade till en början med dof likgiltighet lyss- nat till honom, men allt efter som hans tal fram- skred, blef hennes intresse större, hennes ögon fastades med häpnad på hans allvarliga drag, o c h då han nu gjorde en paus, öppnade hon läpparne för att svara.
Han förekom henne likväl o c h fort- satte, nu anslående en ton, som trängde djupt ned i den upprörda flickans hjärta.
» Men en sak hade hon ej tagit med i räkning.
Hon litade på, att min stolthet skulle förbjuda mig att söka en förklaring, skulle bringa mig att med ett sken af likgiltighet foga mig efter din ön- skan.
Men », tillade han, och rösten antog en allt varmare klang, » hon anade ej, att stoltheten smäl- ter som snö för den uppriktiga kärleken, o c h alt jag af ingenting i världen skulle låta afhålla mig att söka kvarhålla min lefnads lycka, då den ho- tade att glida mig ur händerna.
Icke sannt », fortsatte han och fattade den unga flickans hand, den hon efter ett svagt motstånd lät honom be- hålla, » du älskade mig j u förr?
Icke kan väl denna kärlek så hastigt hafva slocknat?
Du vet nu, hvad som trängt sig emellan oss.
.
.
unna mig tid att öfvertyga dig om, att din fruktan varit ogrundad, att jag ingenting högre önskar, än att min älskades framtid må blifva lika ljus och le- ende, som vi alltid utmålat den. » Han hade smygt sin arm omkring hennes lif, och hennes hufvud hvilade nu vid hans bröst.
» Jag önskar ju ingenting högre », hviskade hon, » än att få vara hos dig.
Men », tillade hon och höjde de tårfulla ögonen mot honom, » var vänlig mot mig.
_ Jag har j u alltid varit van vid kärlek från de mina och kan ej lefva den förutan! » Han bortkysste lårarne.
Vid frukosten voro de förlofvade stilla och all- varliga.
En sömnlös natt fick bära skulden för Isabellas rödkantade ögon och bleka kinder.
Un- der förevändning att hon behöfde hvila, drog hon sig genast tillbaka till sitt rum o c h reglade dör- ren för att få vara ostörd.
Nils åter lånade sin brors häst för att rida ut till Eriksborg.
Då allt nu åter var godt, förlät han gärna Blenda hennes lilla intrig, som blott tjänat att ännu fastare förena h o n o m med fäst- mön, sedan de, kanske för första gången, talat allvarligt med hvarandra.
Men då han nu lug- nare tänkte på systern, väckte hennes sinnestill- stånd hans oro.
Denna dubbelhet, detta intrig- spel, som ej kunde hafva annan orsak än ett van-
sinnigt uppdrifvet högmod, var henne så olikt, att han fruktade någon sjukdom.
Själf tyekte han sig ej kunna närma sig henne, det hade, såsom han kände det, varit att tala i egen sak.
Därnäst tänkte han på modern, men henne ville han ej göra bekymrad.
Han beslöt därför alt tala med hennes fästman, på hvars takt och grannlagenhet han visste sig kunna lita.
Då deras bröllop j u också stod, snart sagdt, för dörren, var det så mycket naturligare, att han anförtrodde h o n o m sina bekymmer rörande bruden.
Han mottogs af baronen med öppna armar och utropet: » Hvilken lycklig vind har fört dig hit?
Jag kände mig så ensam o c h melankolisk, att jag var hälft besluten resa in till er för att få någon alt tala med. » » Det passar alldeles förträffligt », genmälde Nils, » ty i själfva verket hoppades jag nästan att få dig med mig tillbaka.
Men först skulle jag dock vilja säga dig några ord. » » Hvad du ser allvarsam ut.
Det har väl inte händt något ledsam? » » Jag vet icke rätt, hur j a g skall svara.
Det är därom jag ville rådgöra med dig. » » Så tänd en cigarr och låt oss sedan taga en promenad i parken, så att jag får veta, hvad du har på hjärtat. » Så skonsamt som möjligt redogjorde Nils för det skedda och slutade med en b ö n o m tillgift, i händelse han handlat illa, genom att delgifva baronen förhållandet.
Denne hade blifvit mycket allvar ' ig.
» För ingen del », svarade han, » jag är dig tvärt- om mycken tack skyldig.
Jag har själf en tid varit orolig för Blendas helsa, men hoppades, att brunnsdrickniugen o c h ett gladare sällskapslif skulle friska upp henne.
Det var till stor del därför jag föreslog sällskapsspektaklet, ty då vet jag, att det alltid går muntert till.
Men detta rik- ligt skrämmer mig, ty däri har du fullkomligt rätt, att i sitt friska tillstånd skulle hon ej ens kun- nat falla på den idén att handla så.
Jag måste tala vid henne.
A h l » utropade han, och den an- nars så sansade hofmannen darrade af rörelse, » ni vela icke, huru högt jag älskar henne!
Det låter löjligt af mig att tala så här som en föräl- skad pojke, men det var j u nästan i mina pojk- år jag först lärde mig hålla henne kär.
Hade ej den olyckliga episoden med den där unge läkaren kommit i vägen, skulle hon kanske redan för tio år sedan varit min maka, men så behöfde hon glömma, och då vi blifvo äldre, blygdes jag att spela älskare, utan blef i stället vår förbindelse ett » resonnemangsparti ».
Hon tyckes nöjd där- med, o c h jag är blott alltför glad att, på hvilka vilkor s o m helst, få kalla henne min och erhålla rättighet att omhulda och skydda henne. » Han tystnade o c h såg med ett svagt leende på gref- ven.
» Du undrar väl, hvad som tagit åt mig, som så här biktar mig för dig, men jag blef verkligen så upprörd af din berättelse, att jag en smula förlorat min vanliga själfbeherrskning.
Och brö- der emellan gör det j u ingenting.
Du ser åtmin- stone, alt jag bör känna Blenda lika bra, om ej bättre än ni.
Man tänker ej oafbrutet på o c h observerar en person i så många år, utan att få noga reda på dess karaktär. » väl ett tvifvel börjat insmyga sig.
Sten hade i går skämtande sagt, att staden var hundra år- efter sin tid, men att hon, Blenda, var minst två hundra.
Var det verkligen s å?
Voro hennes åsikter rent af föråldrade?
Och dessutom, fort- satte hon sin allvarliga själfpröfning, var det verk- ligen endast omsorgen o m familjens ära, s o m låg henne o m hjärtat?
Hade hon ej också, o m än till en viss grad omedvetet, låtit inverka på sig af harmen, att brodern nu skulle få göra, hvad som blef henne förnekadt?
Och o m så var.
.
.
huru kunde h o n af en så oädel bevekelsegrund hafva hjärta att krossa två människors lycka?
Och den ena af dem hennes älskade broder!
T y det hjälpte ej, att hon gång på gång sade sig, att hon handlat för hans bästa, och att det med de- ras lynnen nog ändock till slut gått därhän, äf- ven o m hon icke påskyndat utvecklingen.
Då hon nu börjat lyfta slöjan från sitt inre, framstod allt i ett klarare o c h helt annat ljus, och hon såg med bäfvan, i hvilken afgrund hon varit nära att falla.
Men ännu kunde hon måhända godtgöra hvad hon brutit.
.
.
Förödmjuka sig__ inför henne som.
.
.
Den gamla demonen lyfte åter sitt huf- vud.
.
.
hennes stolthet var ännu ej kufvad.
Men den skulle kufvas!
Hon insåg allt tydligare, att hon aldrig skulle få lugn, förrän hon vunnit denna seger öfver sig själf.
Hvarför ej genast gå till Isabella?
Ju förr det var öfver, desto bättre, o c h hon misstrodde sig själf.
Nu kände hon sig i stånd till detta steg.
.
visste hon väl, o m ej de onda tankarne åter kunde vakna?
Nej, nu, just nu, var stunden, då hon skulle ödmjuka sig för att segra.
svär j a g dig, att han skall blifva den bästa make.
Jag skall äfven för h o n o m bekänna mitt låga be- teende och framhålla, huru lätt hans häftighet kun- nat medföra de svåraste följder, o c h han skall taga varning däraf. » Hon tystnade o c h slod med sammanknäppta händer, liksom väntande sin d o m.
Äfven Isabella var förstummad.
Rörelsen kväfde hennes röst.
Det var för henne djupt gripande att se den stolta flickan så ödmjukt bedjande o m förlåtelse icke för sig själf, utan för sin älskade bror, hvars lycka hon trodde hotad.
Hvilka herrliga skatter lågo ej begrafna under denne stela o c h kalla yta.
Blenda uttydde dock hennes tystnad på annat sätt.
Hon slog upp ögonen o c h ropade ångestfullt: » Ä r det dig omöjligt att förlåta h o n o m?
» Svaret blef en handtryckning, och snart sutto de båda herrarne till häst på väg till staden.
Föremålet för deras samtal satt emellertid s o m vanligt stilla vid sitt broderi.
Men hon var ej lugn.
Broderns dystra anlete och hans fästmös förgråtna ögon föresväfvade henne ständigt s o m en tyst förebråelse.
Förgäfves upprepade hon in- om sig, att hon handlat rätt, och att hon borde vara glad öfver, hvad som skett.
Tillfredsställel- sen ville ej infinna sig.
För hennes själ fram- stod de båda ungas förtviflan öfver förlusten af deras lycka, s o m hon förintat, moderns sorg öfver sina grusade förhoppningar, den skandal, som den brutna förlofningen skulle framkalla — allt detta gick omkring i hennes hufvud, och hon önskade att hafva någon att tala med, blott för att komma från dessa tankar.
Men Isabella var ännu kvar i sitt rum.
.
.
grät hon ännu, eller hade hon som- nat från sin s o r g?
.
.
.
De öfriga hade gått ut, och hon var ensam och kunde ej göra annat än länka och tänka.
Isabella gick ett steg närmare o c h sade med af rörelse darrande röst: » Men j a g har ju redan gjort det.
Vi hafva talats vid uppriktigt och äro närmare förenade än någonsin. » Blenda höjde sina sköna, tårfyllda ögon i stum tacksägelse mot höjden.
Sedan sade hon sakta: » Jag inser nog, att det nu skall vara dig omöjligt att tänka på mig utan ovilja, men då du med ti- den blifvit öfvertygad om m i n.
.
.
» Isabella lät henne ej tala ut.
Hon drog henne till sig i en varm omfamning, och den olyckliga Blendas högt spända känslor upplöste sig i en häftig gråt vid svägerskans bröst.
Då de hemtat sig från rörelsen, vidtog mellan de båda flickorna ett långt samtal, prägladt af varm tillgifvenhet och det uppriktigaste förtroende, De afbrötos först genom ljudet af röster från träd- gården, s o m låg under Isabellas fönster.
De igen- För att ej åter råka i tvekan, reste hon sig ha- | kände sina fästmäns stämmor.
» Nils, » hviskade Blenda och tryckte konvulsi- stigt o c h gick ännu en gång alt uppsöka Isabella viskt väninnans hand.
på hennes rum, men med himmelsvidt skilda af- sikter mot förra gången.
» Var ej orolig », tröstade denna.
» Du har j u genom detta steg mer än utplånat det skedda.
Hon fann dörren stängd på inre sidan.
Detta Låt oss gå ned. » kom henne att tveka, men blott för ett ögonblick, hvarefter hon beslutsamt knackade på.
Då de genom salsdörrarne utkommo i trädgår- den, sågo de herrarne, som sökte efter dem.
Vid » Hvem är det? » hördes Isabellas röst.
åsynen af Blendas förstörda utseende, uppgaf Erik Blenda nämnde sitt namn.
ett utrop af förskräckelse o c h skyndade, sedan » Jag är upptagen n u », ljöd det afvisande där haii flyktigt helsat på Isabella, att föra sin fäset- inifrån.
» Vi träffas ju snart vid middagen. » mö in.
— Nu var Blenda nära att tappa modet.
Hon be- Så snart de blifvit allena fattade Isabella sin slöt dock att göra ännu ett försök.
» Förlåt mig trolofvades arm och förde h o n o m in i en skuggrik min enträgenhet », bad hon, » men det är af ytter- gång, där hon, under det de sakta promenerade af sta vikt att jag får tala med dig nu.
Jag skall och an, för h o n o m omtalade, hvad som händt.
ej uppehålla dig länge. » Om något kunnat öka grefvens kärlek, skulle det Regeln drogs ifrån, och Isabella öppnade dörren.
varit det entusiastiska sätt, hvarpå Isabella talade Till Blendas stora förvåning och glädje fann hon om Blendas högsinta steg, och huru ädel hon dock ej, s o m hon fruktat, den unga flickan i förtviflan.
var, utan en tanke på att hon j u hade all rätt alt Hon såg tvärtom mycket lugn ut och tycktes haf- fordra denna upprättelse.
va varit sysselsatt med att skrifva bref.
» Ännu en gång förlåt, att jag störde dig, » bör- » Min herrliga, storsinta flicka! » utropade han j a d e Blenda, » men jag kunde ej få lugn, förrän och drog hennes arm fastare inom sin.
» Huru jag omtalat ett förhållande, s o m äfven för dig är outsägligt lycklig är j a g ej att få kalla dig min af största vikt. » egen!
Och du är j u nu fast öfvertygad o m min kärlek? » Isabella hade förblifvit stående.
Hon betraktade sin svägerska med ovilja, o c h det var en lycka, » Ja », hviskade hon, men återvände därpå till att denna höll ögonen nedslagna, annars hade det förra ämnet.
» Stackars Blenda, äfven hon hon ej haft kraft att gå vidare.
Nu forsatte hon längtar efter kärlek och deltagande, och det är en likväl med någorlunda stadig röst: k a l l o c h dyster väg, s o m ligger framför henne ».
» Det blir mig mycket svårt, men jag måste dock » Åh, hvad hans kyla beträffar, är det nog inte säga dig, att jag ej handlat öppet och ärligt mot så farligt », sade Nils muntert.
» Men låt oss nu dig.
Till min blygsel nödgas jag bekänna, alt mitt gå in och se, hur de hafva det! » handlingssätt på sista tiden ej, s o m jag låtit dig De funno dem i förmaket, innanför matsalen, tro, varit förestafvadt af omsorgen om ditt bästa, sittande i en soffa och tätt slutna intill hvarandra.
utan haft en motsatt bevekelsegrund.
Du häpnar », Baronens ansikte strålade af sällhet.
Han höll fortsatte hon, då Isabella tog ett steg tillbaka, ej armen o m Blendas lif, och hon stödde sitt hufvud af afsky, som den ångerfulla flickan trodde, utan mot hans skuldra.
Vid [d e andras åsyn sprang snarare af öfverraskning, » du häpnar, och du har hon upp och kastade sig i broderns armar.
» Erik skäl därtill.
Men jag skall nu vara fullt upprik- säger, att du redan förlåtit mig », hviskade hon.
lig och ber dig sätta tro till mina ord.
Du vet » Hvad han är ädel och god o c h », tillade hon, i det alltför väl, alt jag i hörjan var intagen af en yt- en rosenfärg spred sig öfver hennes kinder, » han terlig motvilja mot min brors förbindelse med dig, älskar mig verkligen! » ty jag lade då icke band på mina känslor.
Denna » Seså, » sade Nils hurtigt för att dölja sin rörelse, motvilja stegrades på allt sätt af en person, s o m » nu är j u allting godt o c h väl, och vi kunna trotsa lät sig angeläget vara att för mig upprepa en alla skvallersystrar i världen med den herrliga mängd rykten o m dig o c h de dina, rykten, hvilka majorskan Mac i spetsen. » jag nu inser vara öfverdrifna och falska.
Du » Inte så, Nils », afbröt Blenda med djupt allvar.
känner henne.
Det är majorskan Mac-Bley o c h » Intet öfvermod!
Förtalets och det giftiga skvall- hon ingaf mig, då hon stegrat min vrede till dess rets makt är fruktansvärd o c h det frodas lika höjd, också planen att söka få er förlofning bru- kraftigt ute i den stora stadens palatser s o m här ten.
Om hon därvid endast leddes af önskan att i vår lilla enkla småstad. » göra ondt, eller o m hon hade någon särskild an- ledning att skada oss, vet jag icke. » Plötsligt upplyfte hon sitt hufvud.
Ur detta virrvarr började så småningom en klar tanke att utveckla sig.
Om hon skulle.
.
.
?
Ännu var det j u tid därtill, ännu hade de ej kunnat hinna att taga något afgörande steg, om också slutet antag- ligen ej var långt borta.
Men att nu omintet- göra, hvad hon på bekostnad af sitt samvetslugn verkat.
.
.
ty h o n föraktade sig själf för sitt till- vägagående, fastän hon ännu i denna stund ej kunde fullt erkänna, att det mål, hvartill hon slräf- vat, varit orätt.
Men för första gången hade lik- » Meu jag vet det, j a g », mumlade Isabella för sig själf.
» Min plan », började åter Blenda, efter ett ögon- blicks tystnad, » var lika enkel s o m lätt utförd.
Med små nålstygn retade jag min bror till vrede, förvärrade och misstydde edra ord och handlin- gar.
Resultatet var med edra stolta lynnen lätt att förutse.
Men nu ber jag dig så innerligt: låt icke h o n o m plikta för mitt fel.
Han är den äd- laste, mest ömbjärtade och goda människa, och om du nu vill förlåta honom, att han sårat dig, o Förlofnings- ocli vigselringar ständigt lager Juvelerar hos H A L L B E R G Order från landsorten expedieras Stockholm.
omgående.
Innehållsförteekning: Ida Ericson, född Koch.
(Med p o r t r ä t t.)
— A l t o n; poem af Charlotte Lindholm.
— Fördom?
A f Ingrid Gullin.
— Ett försäkringsbolag för kvinnor och barn.
— Vid sanatoriet; skiss för Idun af K. O. S.
— Iduns literära pristäfling.
— Frän kvinnans arbetsfält; studier frän Stockholms horisont, af G. Gullberg.
V I: Kvinnan i sjukvården.
Barnmorskan.
— Smånotiser från kvinnovärlden.
— Småstadslif; en verk- lighetsskildring för Idun af C. O. Gum&amp;lius.
(Forts. o.
slut.)
P e f l h a Isfea * Om " Mf?
g a m m a l t guld, sllfver och juveler u p p k ö p a s kon- w c v A A V A, t a n t eller tagas 1 utbyte m o t moderna arbeten.
g a m l a saker insändas från landsorten, sändes likvid pr omgående.
Juvelerar HALLBERG- Stockholm,
