# ID: svediakorp-per820
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1891
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,141
# sentences: 649
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


SlackkuLnt, Utr-nandta Sokir.-Jktieb.
N:r 31 (189) Fredagen den 31 juli 1891.
Byrå: Redaktör och utgifvare: P r e u n m e r a t i o n s p r i s j&gt;r å r: H a m n g a t a n 1 6, 2 ' / str.
FRITHIOF HELLBERG.
(midt för Kungsträdgården.)
Idun med Modetidning och ko- lorerade planscher — kr.
8: — Prenumer.
sker i landsorten å post- Träffas å byrån kl. 10 — 11.
Idun ra.
Modet, utan kol.
pl.
» 6: 50 anstalt, i Stockholm hos redaktion.
Allm.
Telef.
61 4 7.
Idun ensam - • i: — Utgifningstid: hvarje h e l g f r i fredag.
Lösnummerpris: 15 öre.
(vid kompletteringar).
4:de årg.
Aiiuouspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » och &gt;Lediga platser&gt; 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Utländska annonser 70 öre pr nonp.-rad.
Louise och Öliva Bergklint.
fm i allmänhet kvin- nans lifsgärning skall bedömas min- dre efter det offentlighe- tens ljus, som faller pä densamma, än efter det välsignelserika, tysta och plikttrogna arbetet, skola förvisso de tvänne åldri- ga systrars namn, hvil- kas bilder i dag pryda Iduns första sida, anses förtjänta att bevaras från glömskan.
Namnet är förut kändt och välkändt i den svenska vitterhe- tens häfder, ty deras far- fader var den berömde Olof Bergklint, skalden grefve Oxenstiernas lä- rare.
Hans son var kro- nofogden i Ingelstads och Jerrestads härad, seder- mera häradsskrifvaren i Åsbo och Bjäre härad Jöns Adolf Bergklint, gift med Gustafva Ljung- gren och känd och aktad såsom en hjärtegod och ädelsinnad man, alltid ömmande för andras nöd och färdig att hjälpa, där hjälp behöfdes.
Sina barn, af hvilka sonen Olof ny- ligen erhållit afsked från sitt ämbete som sekrete- rare i hofrätten öfver Skåne och Blekinge, kun- de han därför ej efter- lemna annan arfvedel än en för den tiden ovan- ligt god och vårdad upp- fostran, hvilken jämte afgjorda anlag och håg lör undervisnings väsendet- redan tidigt anvisade döttrarna deras plats i lifvet.
Den andra dot- tern Oliva blef den, som härutinnan kom att bana väg för de öfriga.
Efter att under några år hafva varit biträdande lärarin- na i fröken Henriette Schuberts skola i Åhus och i åtta år lärarinna hos tullförvaltare Lange, med hvars familj hon flyttade till Göteborg, öppnade Oliva Bergklint år 1857 jämte sina båda systrar Louise och An- tonia (den senare afliden i fjol) själf en flickskola i Engelholm, som från en ringa början med endast tolf elever efter hand ut- vidgades, så att den snart nog intagit en ståndpunkt, som närmast kan anses motsvara våra högre flick- skolor både i fråga om ämnenas antal och de genomgångna lärokurser- na.
Under året 1889 — 1890 undervisades i sko- lan 64 elever af 7 lära- rinnor och 4 lärare.
Den, som gör ett be- sök i denna läroanstalt, hvilken helt och hållet grundats på privat ini- tiativ och uppehållits utan något som helst an- slag af staten eller en- skilde, skall snart förnim-
De flesta dygder, vi besitta, ansluta sig till hemmet.
Där står kärlekens första vagga.
jS.
p. ff. |3lNDESBÖLL.
ma intrycket af ', att man i Oliva Bergklint har framför sig en lärarinna, som förstår att icke blott hos sina elever inplanta ett visst kunskapsmått, utan äfven att göra detta på ett så lefvande och väckande sätt, att arbetet för eleven blir lätt och angenämt och närer och underhåller hågen för fortsatt sysselsättning med bokliga yrken.
De unga lärarinnor, hvilka biträdt och nu biträda vid undervisningen, hafva också till största delen utgåit från sko- lan, och det märkes lätt, att det personliga inflytandet af hufvudlärarinnans plikttrohet och lifliga håg är den hela skolarbetet genomgående röda tråden.
De examina, som vid hvarje vårtermins slut, under de senare åren i när- varo af examensvittnen och under prosteD Kocks ledning, hållits, hafva på det vackraste sätt häfdat skolans allt ifrån början vunna an- seende, och de julutställningar, hvilka hvarje är egt rum, hafva alltid haft att uppvisa stil- fulla prof på elevernas högt uppdrifna skick- lighet i konstslöjd under fröken Louise Berg- klints ledning.
Det äf nu ett 34-årigt, framgångsrikt ar- bete för det unga kvinliga släktets uppfost- ran och bildning, hvarpå dessa båda systrar med berättigad tillfredsställelse kunna blicka tillbaka.
Och det är icke blott närmaste or- tens kvinliga ungdom, som samlats till den omtyckta skolan.
Äfven frän andra provin- ser, till och med aflägse belägna, hafva i hel- pension intagits många elever, hos hvilka den ömma vård de här åtnjutit och det friska och stärkande i ett sundt klimat och natursköna omgifningar säkert lemnat djupa och varaktiga intryck från barndomstiden.
Och att förtro- endet fortfarande är lika stort som någonsin, torde bäst bevisas däraf, att elevantalet håller sig uppe, oaktadt på den lilla platsen uppstått en konkurrent, en af yngre examinerade lä- rarinnor ledd och i alla afseenden utmärkt högre flickskola.
Louise Bergklint, som förnämligast sköter skolans ekonomi och undervisningen i musik och handarbete, är född 1820, och Oliva, som fortfarande är ämneslärarinna på skolans högre stadier, 1821.
Ännu tyckas de ega oförmin- skad kraft att kunna hålla ut i många år, fastän de uppnått en ålder, då statens ele- mentarlärare redan länge njutit sitt » otium cum dignitate » med ty åtföljande andra för- måner.
J. F — m.
Barndomsintryck.
§ enom ett yttrande, som biskop Mar- tensen har om kvinnan i sin Etik — han säger nämligen där: » kvin- nans stora konversationslust sammanhänger utan tvifvel med hennes naturbestämmelse att sysselsätta sig med de små barnen och att jollra med dem » — har j a g kommit att beakta, hvilken utomordentligt hög ställ- ning den har blifvit tilldelad, som på sin lott har fått att jollra med de små.
» D e små », dessa små, som en gång skola blifva de store, den kommande generationen, som skall gå ett steg högre uppåt än vi, och det i högsta mening.
Ä f hvad slag detta joller, den näring består, som vi bjuda dem på, måste tvifvelsutan ligga mycken makt uppå.
Det är omöjligt att kunna utforska, hu- ru långt på höjden, djupet och bredden af lifvet de i de tidigaste barnaåren er- hållna intrycken kunna gå.
Man talar mycket i dessa dagar o m hypnotism, ja till och med om suggestion i vaket till- stånd.
Sålunda skulle man ock g o d t kun- na benämna den fullvuxna människans in- flytande öfver det späda barnet.
H v e m af oss har väl ej observerat, huru gossen, som stött sig, tvärtystnat i sitt skrik v i d utro- pet: » en duktig karl gråter aldrig, om det också gör ondt »; eller vid » inte slå hunden, klappa snälla hunden » — hvem har väl ej då hört sina ord som ett eko upprepas: » klappa snälla hunden » och därvid sett den lilla handen, som nyss var färdig att slå till, nu smeka?
Det späda sinnet är såsom mjukaste vax, och de bilder, som draga genom barnasjä- lens alltid vidt öppnade öga, fastna ofta så troget, att tidens skråmor, huru djupt de härs och tvärs än inskära, sällan lik- väl kunna omgestalta dem.
Naturens före- teelser såsom blommans färgprakt, stjärnans glans, tonens välljud o.
d. uppfattar bar- net vanligen utan någons förmedling.
Men hvad dess inre lifs utveckling beträffar, be- höfver det hjälp af sin omgifning.
Så minns j a g t. ex. från min tidigaste barndom, att man beskrifvit samvetet för mig såsom varande ömsom en gillande, ömsom en hotande röst, men blott hörd af Gud och en själf.
Förgäfves hade j a g allt emellanåt lyssnat efter någon röst eller nå- got ljud, men aldrig afhört något.
Så hände sig en dag, att jag, skrämd ute i trädgården, sprang in i huset, och då j a g stannar, hör j a g något, som doft och takt- mässigt ljuder inom mig.
Ä t t det var våldsamma hjärtslag af springandet, förstod jag ej, utan trodde, att det var samvetet som nu för första gången talade, och jag kände mig grufiigt förskräckt, ehuruväl jag visste med mig att ej hafva gjort nå- got illa.
Slutligen frågade j a g någon till- städesvarande, om det ej hördes, huru ho- tande mitt samvete ljöd — och på så sätt bl ef jag tagen ur min villfarelse.
Fantasien vidtager, där den outvecklade tanken ej mäktar reda ut förhållandena, och man kan som barn gå åratal under inflytande af den mest bizarra uppfattning om de enklaste ting.
När därför barnet börjar med sina frågor, då gälla svaren mera än finaste guld.
Genom att i allt, så mycket som möjligt, bjärt kunna fram- hålla skillnaden mellan godt och ondt, ned- läggas frön, som sedan skola slå rot och åratal efteråt spira upp och bära frukt.
E n mycket stor roll spela sagan och bo- ken i barnkammarns värld.
Jag tror nä- stan jag hunnit konfirmationsåldern, innan jag utan rysning kunde påminna mig glans- punkten i en af våra barnkammarhistorier.
» Här luktar kristet b l o d », sade röfvarn, dragande sitt svärd, då han nattetid hem- kom i sin håla, där en vilsekommen väg- farande insomnat.
Sensationen var lika stor hvarje gång sagan berättades — men den aflägsnade o c k sömnen mången kväll.
Om någon lektyr borde vara utvald, så vore det barnkammarns, detta både i mo- raliskt och estetiskt hänseende — och hvad borde väl då ej barnsköterskan vara?
H ä r komma vi in på ett obegränsadt kapi- tel, men säkert är, att hvad oskönt och oskärt är i lifvet, vanligen först kommer till barnens öron genom tjänarne.
Hvem vet, huru det tillgår i hemmet, då föräldrarne gemensamt lemna det timtals.
Flerfaldiga gånger har jag sett personer, behäftade med kroppslyten, som de hafva erhållit genom någon vårdslös sköterskas förvållande.
Detta kroppslyten — men troligen hafva flere erhållit själslyten genom att vara lem- nade utan tillsyn med tjänarne.
Tanklös- heten är ofta härvidlag lika stor som an- svaret, och det vill ej säga litet.
I ämnet har blifvit taladt så mycket, skrifvet så mycket, och dock kan aldrig nog ofta upprepas: g i f akt på barnen — och på dig själf!
H.
G.
Sen tili, att Idun med Modetidning finnes hos alla edra bekanta!
" Guttens " lltid ljus och Quttebarnets ^Blickar strålar hlåa stilla Vpp mot ~Gch ibland " Le ett leende.
öga, och litet, larnaläppar vackert och * JLf inre, osedl ett hvad i ^Det JYlen c frådar, det Zf ' ick godt intet den trådar med ser alla blåa, ljus veta, — sammanbinda himmel än skådar?
att dolda kanske Klarare ^Annu guttebarnet hvilka ^Barnet i nöje.
det, finnes och iier löje, allvarligt ensam icke det fjord jy är rymden är höga.
hans sakta %) å hetänksamt himlahvalfvet " " Krusas Säg, söker sitt ljuft dimmigt unga fäste andra.
klara så hvarandra.
själ ögat och stilla, mörker förvilla.
Iranske ser han nu sin ängel.
Som Quds anlet alltid skådar ...
Därför ler han, likt den ljusning, Som om morgon sol lebådar.
Beth — n.
Våra vänner.
För Helena Idun af Nyblom.
Hvis en Skat af Perler klare, Dyrebare, kaldes din, Ja, den kan du trygt bevare I et ildfast Pengeskrin.
Men hvis i din Hånd man lägger Tillidsfuld en Hånd som Ven, Husk, at den, som Handen räkker, Han kan tage den igjen.
Og skal dit et Hjerte väre Med sit urofulde Slag, Må du vinde det med Are, Nyerobret Dag for D a g!
— |lteS|Vem vill icke ha vänner?
«åb (fc Det anses för ett af lifvets bästa goda att ha vänner, och man säger om en människa: » Det är en lycklig människa, som har sä många vänner! » Många vänner!
— Ja, det beror på, hvad man förstår med en vän!
Det finns sådana, som räkna alla dem som sina vänner, i hvilkas hus de äta middag eller äro inbjudna till andra tillställningar, ja, det finns till och med inånga, som kalla alla dem sina vänner, som de helsa på på gatan, och i så fall kunna vi ju alla få ett ganska stort antal vänner att framvisa.
Men tar man saken litet allvarligare, blir det en helt annan sak.
Detta ord » en vän » har blifvit missbrukadt som så mänga andra bra ord.
Vi missbruka det alla.
Vi skrifva i ett bref: » Kära vän », eller » din vän » af brist på bättre uttryck.
Åtmin- stone skrifva vi » kära », » snälla » och » goda » till många, som vi egentligen icke alls tycka, att dessa adjektiv passa in på.
En både sannfärdig och kvick dam af mina bekanta stod en gång i riktigt tvifvel och plåga inför en öfverskrift, som h m skulle sätta öfver ett bref.
» Jag skrifver inte kära vän », sade hon, » för det är inte min vän.
Jag skrifver inte kära — för hon är mig inte kär, — inte goda — jag finner henne inte alls god, och inte snälla, ty hon är inte älskvärd.
— Nu vet jag, hvad jag skall skrifva! » utbrast hon till sist.
» Jag skrifver: ' Syndiga människa! '
— för att, om det finnes någon sanning i henne, så måste hon ändå erkänna, att hon år en syndig människa! » Om man än icke skulle gä så radikalt till- väga, att man skulle uppmuntra sina medmän- niskor med en sådan öfverskrift, är det åt- minstone säkert, att man skulle vara litet för- siktigare vid användandet af ordet » vän », om man fäster någon betydelse därvid.
En vän är något af det dyrbaraste man kan ha på jorden.
Man kan aldrig vara nog tacksam, om man eger en, aldrig göra nog för att visa sin vän- skap för en vän.
» Nä, hvad menar du då med en vän? » skall man fråga mig.
Ja, skall jag därpå svara hvad detta begrepp innehåller för mig i hela dess utsträckning, så måste jag nämna ungefär allt godt, som existerar.
Först fordras det, att den, som jag anser för min vän, är mig sympatisk.
Jag vill ha sympati både för hans natur och hans karaktär, med andra ord, jag vill både kunna älska ho- nom och tro på honom, och han måste nära samma sympatiska känslor för min natur och karaktär.
Jag säger » han » för korthetens skull, men jag underförstår också hon.
En » vän » är icke särskildt en kvinna eller en man, — det är en människa.
När jag således förutsätter denna naturliga sympati, som man icke behöfver att vidare rä- sonera öfver, men som man trifs i, liksom man trifs i en sund luft, så kommer vidare en hel mängd andra ting.
Jag vill, alt en vän skall tro på en, oaktadt allt förtal, och till och med oaktadt ens egna handlingar ibland tala emot en, tro, att det dock har funnits någon orsak därtill, som han skulle förstå, om vi finge förklara oss för hvarandra.
Men skulle det inträffa, att jag verkligen tänkte göra något dåligt, skulle denne vän hålla tillräckligt af mig för att icke tillåta det, utan bli en fiende till det dåliga i mig, just därför att han var min vän.
En vän skall kunna glädja sig öfver hvarje framgång, hvarje lycka, som möter en.
.
Han skall vara den förste, som, fritt och gladt, ger sitt bifall åt hvad han kan tycka om, att man har gjort, glädja sig öfver, att man har andra vänner, som också förstå en.
Skulle nöd eller sorg eller olycka komma på, så tän- ker jag, att en riktig vän icke blott skulle kunna gå tvärs öfver gatan för min skull, utan komma tvärs öfver Atlanten för att hjälpa mig, — • och vore han själf i någon sorg eller olycka, skulle jag vara den han först tänkte på som en vän, som han alltid vore säker att finna.
Det finns ett ordspråk, som säger: » I nöden pröfvar man vännen », — och onekligen är det ett stort prof på vänskap, när en vän kom- mer till en i tunga och bekymmersamma tider för att hjälpa, om han kan, och för att trösta, om han icke kan hjälpa, eller för att sörja med en, när det hvarken finns tröst eller hjälp.
Det är också tecken på, att jag håller mycket af en god vän, när jag i tunga, mörka ögonblick längtar efter honom.
Men det finns ett bevis på vänskap, som jag anser ännu långt större och starkare, än när en vän i sorgen behöfver en, och det är, när en vän midt i glädjen saknar en; intet är ett så stort bevis på vän- skap, som när en människa, midt i lyckan, midt i kärleken och glädjen, ännu har tid att minnas en, ännu kan säga: » Jag sak- nar dig! » När ens hjärta är sammansnördt af ångest och bekymmer, kan man ha ett sådant behof af sympati, af deltagande, ja, af den allra min- sta vänlighet, att jag tror, att man i sådana ögonblick skulle kunna räcka ärmarne mot hvarje god människa, som komme för att lin- dra en.
Sorgen gör en till slaf, och en hvar, som kommer till en i fängelset, mottager man som en välsignelse.
Men glädjen gör en fri, lyc- kan gör en så fri, att man i den ofta blir allt för själfständig, allt för oberoende.
Därför är jag säker på, att den vän, som jag i en lycklig tid af mitt lif saknar, han är min bä- ste vän; och den vän, som midt i sin glädje ser efter min tomma plats, han älskar mig.
* * * När man tänker på sina vänner, äro de för- sta, som möta en, barndomsvännerna.
Att vi fingo dessa och icke andra till våra första vän- ner, beror sällan på oss själfva.
Det beror för det mesta på, hvilka våra föräldrar eller släk- tingar ha varit allierade med, på hvar man har bott, i hvilken skola man har gått o. s. v. Det är icke ens eget val, det är yttre tillfäl- ligheter, som föra en tillsammans med ens första barndomsvänner.
Det är också för det mesta så, att lifvet skiljer en från dem.
Man reser hvar sin väg, man kommer in i olika förhållanden och mötes kanske aldrig eller endast en sällsynt gång igen.
Möter man hvarandra, är det nästan alltid med glädje, med en hemlig förhoppning att träffa en vän, en af de gamla, kära vännerna.
Man ser först efteråt ömsesidigt, hur förändrad man har blifvit.
.
.
Det är icke längre glada barn eller unga modiga människor, som se in i hvarandras ansikten.
Det är två gamla människor, som lifvet ruskat i, hvar och en på sitt sätt.
Börjar man tala med hvarandra, stöter man på patrull.
Liksom lifvet har skilt våra vä- gar, så ha dess händelser och erfarenheter skilt våra tankar, åsikter och sympatier.
V i ha egentligen ingenting att säga hvarandra, till och med mindre än de flesta obekanta, ty vi möttes med den föreställningen, att vi voro » gamla vänner ».
Men så komma vi att tala om gamla da- gar, och då ha vi mångfaldiga ting att på- minna oss.
Vi ha ju alla våra första intryck af lifvet gemensamt.
Våra första lekar, våra första studier, hela den första början af lif- vets stora upptäcktsresa.
Det är dessa erin- ringar, som ha varit oss båda så kära, att vi gifvit hvarandra en vacker plats bland dem, det är de lifliga och oförgätliga minnena om de första barndomsintrycken, som göra, att man med en egen ömhet minnes sina barn- domsvänner.
Man begår blott ett misstag, det, att kalla dem » vänner ».
Barndomskamrater är ett rät- tare ord.
Det är blott med eget medvetande man väljer sina vänner.
Det går, som Vennerberg uttrycker det, när man möter en » gammal vän ».
.
.
.
» Nu ha vi träffat hvarann igen, Och vänner äro vi, — ja ja men, Och säga: A c k, huru hjärtans roligt Att se dig åter! '
— och helt förtroligt Vi skaka hand, och vår mun den ler, — Men vänskap — det är det icke mer. » (Forts.) På frälsningsestraden.
Bilder ur nutidslifvet, tecknade för Idun af " Wilh.
Lundström.
2.
Röda rosor.
on var nitton år, när jag lärde känna henne.
Öfver det lilla ansiktet med de fina, regelbundna dragen hvilade ett ut- tryck af djupaste vemod, och det blonda, burriga håret bildade liksom en gloria där- omkring.
Fäste man sig blott vid den bleka hyn och de något insjunkna kinderna med deras hektiska rodnad, då tyckte man sig se resigna- tionen personifierad; men fick man så höra denna skenbart så flegmatiska varelse tala med en af energi och lifslust vibrerande stämma och se de klara, stålgrå ögonen blixtra, då märkte man
genast, att det icke var blott ett sjukligt, ömtåligt barn man hade framför sig, utan fastmera en mognad, kanske i förtid mognad kvinna med brinnande åtrå att lefva och verka.
Hon var, som sagdt, nitton år, när jag lärde känna henne däruppe i den evigt ung- domliga staden vid Fyris.
Det var en hel vinter hon den gången tillbragte där, och vi träffade under den tiden ofta tillsamman.
Man kände sig också ovilkorligt dragen till denna fina, späda varelse, som på djupet af sitt väsen gömde så mycket af dådlust och vilje- kraft.
Hon var så olik alla andra unga flickor vid hennes ålder; för hvarje dag in- tresserade man sig allt mera för denna egen- domliga, ädla karaktär, hvars lösen var icke att njuta, utan att lefva och att lefva icke för sig, utan för andra.
Men för hvarje dag blefvo också de röda rosorna på hennes kinder allt bjärtare och de vackra, djupa ögonen allt mera glänsande klara.
.
.
T y TJpsala är, särskildt vintertiden, minst af allt någon Riviera.
Det blef ändtligen vår äfven efter den vin- tern.
Och om det också på visst sätt alltid är vårstämning däruppe vid Fyris, så blir det dock vid den verkliga vårens annalkande lifligare än eljes.
Och när så plötsligt prome- naderna fyllas af hvitmössor och sprittande vårsånger tona, då ryckes äfven det dystra- ste sinne med.
Och nu skulle studentkåren hålla vårfest.
Den ena festklädda skaran efter den andra strömmade in genom Botariska trädgårdens portar och spred sig i dess skuggiga alléer och på dess slingrande sandgångar.
Jag hade den lyckan att den aftonen vara hennes kavaljer.
Hon var vid ovanligt lif- ligt humör; hon talade med en öppenhet och oförbehållsamhet som aldrig förr, och hennes stämma vittnade om energi och en lifslust så stor, att man nästan glömde blekheten i hyn och den flammande rodnaden på kinderna.
V i vandrade en stund omkring i den allt mera tätnande folkmassan, som skockade sig tillsammans framför estraden, där sångarne och festtalarne hade sin plats.
Till slut, då vi lyssnat tillräckligt på det, som där pre- sterades, och tröttnat att längre trängas bland de packade skarorna, styrde vi våra steg till de mera aflägsna gångarne på sidorna, där trängseln var mindre och sorlet icke fullt så bedöfvande.
D e höga granhäckarne, som här och där kanta gångarne, stodo där mörkgröna och allvarliga och stucko så egendomligt af mot de ljusa, eleganta vårtoaletterna och de glada skratten rundt omkring; och på samma sätt kändes det energiska allvaret på min unga följeslagerskas anlete som en skarp kon- trast mot alla de uppsluppna, sorglösa miner man eljes såg.
Hon betraktade de långa, snörrätta gran- häckarne och de fina, välskötta rabatterna, där den ena växten efter den andra nu bör- jade skjuta upp och croeus och hyacinter re- dan blommade, och sade: » Hur roligt var det ej att ännu en gång få se allt detta!
I morgon reser jag här- ifrån, kanske för alltid. » » Skall ni fara härifrån i morgon? » ut- brast jag.
» Och för alltid — hvad menar ni med det? » Jag fruktade nästan, att hon börjat grubbla på det dödens frö, hon bar inom sig, och den hvassa hostattack, hvaraf hon i detsam- ma anfölls, tycktes liksom bekräfta min för- modan.
Men min aning var i själfva verket all- andra, och de gamla minnena började till hälften förblekna.
Jag vistades då vid jultiden i en liten » Jo, jag menar, att jag måste ut i lifvet, småstad i mellersta Sverige.
Det var tyst ut att lefva oeli verka.
Och hvem vet, när och dödt i det lilla samhället, och man grep min bana då vänder åter till den gamla med begärlighet de nöjen, som bjödos.
Och Fyrisstaden?
Jag vill, jag kan ej längre till dessa den lilla stadens » nöjen » räknades stanna här, försoffas * i denna själsmördande af flertalet också Frälsningsarméns samman- sysslolöshet; jag känner hågen oemotståndligt komster.
Till en söndagskväll hade » kåren » på drifva mig ut, ut till rastlöst a r b e t e.
.
.
Jag är ung och kraftig; jag vill icke gräfva ned platsen utlyst ett s. k. farvälmöte, och jag det lilla pund jag kan hafva fått.
.
.
Jag sällade mig till skarorna, som vandrade ned vill icke lefva blott för mig själf, blott jäkta till » arméns » lokal.
Sedan jag erlagt inträ- från nöje till nöje såsom så många af de unga desafgiften — Frälsningsarmén försummar in- flickor ni här ser omkring eder.
.
.
Jag tror, tet tillfälle att kassera in penningar — trädde att kvinnan kan uträtta något mera, är värd jag in i möteslokalen, som redan var till trängsel fylld.
På estraden hade » officerar- mera än så.
.
.
» Hon blef riktigt entusiastisk, medan hon ne » och » soldaterna » redan intagit sina plat- på sitt egendomliga sätt stötvis uttalade dessa ser i krets omkring den kvinliga » officer », ord, tidt och ofta afbruten af den besvärliga som i afton skulle säga farväl åt » kåren ».
Dock, hvad var det?
Skulle jag tro mina hostan.
Jag hade icke hjärta att söka af- kyla hennes glödande verksamhetslust; det ögon?
Där satt ju midt i kretsen hon, min skulle för öfrigt varit fruktlöst försök.
Jag romantiska hjältinna från vårfesten i TJpsala, lätt igenkänlig, fastän ansiktet bar en ännu sade därför endast: » Ni får dock icke döma edra unga med- magrare och sjukligare prägel än då, och systrar för strängt.
De drömma just nu lif- fastän » frälsningsbonneten » dessutom van- vets skönaste vårdrömmar; låt dem drömma ställde hennes utseende.
Så var då detta det fält hon hade vunnit och dröm själf med!
Och sedan — af dessa unga flickor, hvilkas innehållsfattiga lif ni för sin oemotståndliga verksamhetslust!
Så nu, kanske i mycket med rätta, fördömer, af var det då från frälsningsestraden hon ville dem blifva dock framtidens kvinnor och mö- utföra de storverk hon drömde o m!
Hon hade igenkänt mig vid första ögon- drar, och hvilket rikt verksamhetsfält få de icke då!
Ni vill ut och verka; jag förstår kastet; jag såg det på den mörka rodnad, edra ädla motiv, fastän jag hör till de där som hastigt bredde sig öfver hennes ansikte, gammalmodiga, som tro, att hemmet är kvin- och som kom de hektiska rosorna på kinderna nans rätta verksamhetssfer.
Men se nu blott att icke så skarpt framträda.
Emellertid började mötet.
Efter en af de till, att ni åtminstone får ett lämpligt arbets- fält, att ni icke, då ni vill bruka ert pund, vanliga sångerna i danstakt reste sig » kap- tenen », såsom hennes titel här var, och be- i stället förbrukar d e t.
.
.
» » Ack, ni talar, som alla tala.
D e orda gynte tala.
Jag hade med spänning afbidat så vackert om kvinnan, men de tänka så det ögonblicket.
Och nu bragte hon alla dem, som kommit på hennes möten, som lyss- lågt om hennes f ö r m å g a.
.
.
» Hon hann ej fortsätta, ty i detsamma nat till hennes ord, sitt tack och sin väl- ljödo från skarorna, som stodo packade kring gångsönskning.
Redligt hade hon sökt att talarstolen, fyra af dessa väldiga, studenti- verka, hvad hon kunnat; hennes enda sträf- kosa hurrarop, som förmå öfverrösta allt.
van hade varit att vinna deras själar för himmelen — Herren ensam visste, hvad frukt Hon^ frågade, hvad det var.
hennes möda burit.
Nu vore det slut med » Äh, man hurrar efter talet för kvinnan, » hennes krafter, nu stode henne blott det åter svarade jag.
att bjuda farväl; men hon gjorde det i viss- Hon log, men det var ett föraktfullt, nä- heten, att dem, som verkligen lyssnat till stan bittert leende.
hennes inbjudan, dem skulle hon en gång » Ni förstår mig icke, » fortfor hon nu, » och återse i ett bättre land.
.
.
det är kanske icke så underligt.
Jag vet Det lät så enkelt och trohjärtadt, hennes ännu icke, hvart jag skall vända min verk- samhet, men med Guds hjälp skall jag väl korta farväl.
Där fanns intet af detta bull- finna något fält också för mig.
Och om jag rande, våldsamma och uppstyltade, som eljes kan uträtta något, och om någon enda liten tillhör » arméns » program; det hade icke för- svallvåg däraf kan nå fram äfven till eder, mått smitta hennes fina, nobla väsen.
Men stämman var så svag, så svag; det lät som då skall ni kanske förstå mig. » en enda rossling, då hon till slut försökte Det var en visshet och en kraft i hennes sjunga en afskedssång.
Det var, som om stämma, som nästan kom en att glömma, huru hvassa hostningarna ljödo, och huru de man hört en röst från andra sidan grafven: deles grundlös, ty med den för lungsotspa- tienter egendomliga tilliten till helsa och kraf- ter fortsatte hon: röda rosorna på hennes kinder flammade allt bjärtare.
En stund senare tog hon afsked för afto- nen.
Morgonen därpå voro vi väl ett par dussin studenter, som samlats nere vid järn- vägsstationen, när hon skulle fara.
V i höjde ett kraftigt lefve för henne, då tåget satte sig i gång, hurraropen dånade öfver perron- gen, hon viftade med sin lilla, hvita hand ett sista farväl och var försvunnen.
* * * Mer än ett hälft år hade förflutit sedan den där vårfesten i botaniska trädgården.
Nya intryck hade kommit och åter aflösts af » Träffas vi aldrig, träffas vi aldrig mera härnere i lidandets land, möt mig därofvan, möt mig därofvan, möt mig på himmelens vinkande strand! » Det var icke månget öga, som icke var tåradt, då skarorna vandrade bort efter sam- mankomstens slut.
Det var intet vanligt » frälsningsmöte » man hade varit med om; det var en ädel, hjärtevarm kvinnas afsked från sitt lifs drömmar och nästan från lifvet själft.
Jag stannade kvar, ty jag såg, att hon väntade mig i rummet bredvid.
H o n fattade häftigt min hand, då jag trädde dit in, och sade med skälfvande 3tämma:
» Ni har kommit i rätta ö g o n b l i c k e t.
.
.
Ni såg mig i begynnelsen af min bana, då jag störtade mig ut i lifvet att forverkliga mina stolta drömmar, ni har nu sett mig vid slut- punkten af min bana, då jag känner allt f ö r f e l a d t.
.
.
Er farhåga har gått i fullbordan; jag ville bruka mitt pund, och jag gjorde det så, att jag förbrukat d e t.
.
.
» Hon sjönk maktlös ned på en soifa, och en våldsam hostattack skakade den späda varelsen.
Men snart fortsatte hon åter: » Rastlöst sökte jag efter ett verksamhets- fält därute i det vilda, bullrande lifvet.
.
.
jag, som knappt egde krafter till en fridfull verksamhet i det lugna och tysta.
.
.
Så kom jag en afton på ett af Frälsningsarméns möten.
.
.
Jag tjusades af tanken på den härliga lotten att få egna mitt lif åt mina med- människors upprättelse.
.
.
En vecka senare stod jag på arméns röda platform; det var den stunden jag förslösade mitt pund.
.
.
Detta jäktande lif, detta sjungande, detta pre- dikande dag ut och dag in ha mördat mina sista krafter.
.
.
Nu är det slut.
.
.
Visste jag blott, att jag uträttat något här i värl- den!
Då skulle det ej kännas så tungt, då skulle ej mitt lifs gåta förefalla mig så dun- kel, så omöjlig att lösa.
.
.
» Jag sökte trösta henne, så godt jag för- mådde.
Jag tryckte hennes darrande hand och sade: » Däruppe lösas alla lifvets gåtor. » Hon betraktade mig med ens med en för- klarad blick.
V i hade förstått hvarandra.
Ännu länge sedan jag lemnat henne, stod för mina ögon det insjunkna ansiktet med de röda, hektiska rosorna, som glödt allt bjär- tare hvarje gång jag återsett dem.
Jag visste, att de snart skulle blekna för alltid.
* * Förbiskymtande skuggor ur förra seklets kvinnovärld.
För Idun af Birger Sehöldström.
IV.
Två Bellmans s a m t i d a.
.
.
utanför Ulla Winblads sfer.
|p den själf biografiska teckning, Bellman efterlemnat, men, dess värre, endast i fragment, tolkar den store skalden så här sina känslor vis å-vis kvinnan: » Herre Gud — • ett fruntimmer, anten hon är vac- ker som en ängel eller ful som Nyman- skan, har att befalla mig kyssa sina fjät. » Ja, inte måtte just gracerna med det allra huldaste leende lagt sina gåfvor i den vagga, som den 2 0 juni 1 7 1 9 sattes i gång för rike bryggaren Lorens Westmans, d. ä., och hans husfru Magdalenas äldsta barn, en duktig tös, som några dagar därefter i dopet erhöll namnet Christina.
Vid 1 7 års ålder, eller 1 7 3 6, blef emellertid Christina Westman gift med en man, hvilken dref samma yrke som fadern: bryggaren Nils Nyman Jonasson, på sin tid en af Stockholms rikaste borgare.
Efter hans död, 1 7 6 2, fortsatte enkan det stora bryggeriet, hvilket var beläget vid Drott- ninggatan, midt emot Barnhuset.
Det var nu hon blef under namnet * Därute på Upsala vackra, minnesrika kyrko- gård finner man nu en liten, rund graf kulle, där vänliga händer planterat en yfvig rosen- buske.
Under den kullen hvilar en af de ädlaste kvinnor vår underliga tid har fostrat.
Vandraren, som stannar vid graf kullen, kan därifrån se de gamla, majestätiska gran- häckarne och de sandade gångarne innanför Botaniska trädgårdens murar.
D e äro sig lika, men hon, som en gång i solig vårdag därinne utvecklade allt det goda och ädla, hon ville uträtta i lifvet, hon hvilar nu un- der torfvan vid vandrarens fötter.
Och hvarje gång sommarvarm julisol åter börjar glänsa, då öfversållas busken på graf- ven af röda, fylliga rosor.
D e röda rosorna följde henne genom hela lifvet; hvarför skulle de då ej också glöda på hennes graf?
Och bland alla de andens stormän, som här på den gamla kyrkogården ännu ur sina grafvar tala manande och väckande ord till nya generationer, hviskar där också en röst ur den lilla grafven med de röda rosorna.
Den har till hvarje ung kvinna, som brinner af det ädla begäret att lefva och verka, ett andligt testamente att frambära.
Och den rösten säger: » Gå i din krafts dagar och verka oförtru- tet, hvad godt är!
Men se till, att du icke, medan du vill bruka det pund du fått, i stället förbrukar det! » madam Nyman stor bevågenhet, nämligen sångaren Carl Stenborg; hon försträckte ho- nom penningar till Munkbroteaterns inrättande och upplät till lokal för denna teater ett af sina egna hus.
Madam Nymans båda döttrar blefvo gifta med bryggare, Christina med Carl Johan Wier och Elisabeth med sin kusin Abraham West- man, denne sistnämnde äldste son till ma- dam Nymans äldste broder, Lorens Westman, d. y., af hvilken sistnämndes 1 1 barn 4 söner — sagde Abraham samt Carl, Lorens och Isak — också blefvo bryggare samt 3 dött- rar gifta med hvarsin bryggare: Hartman, Willman och Schultz.
Väldigast bland hela denna sinsemellan befryndade bryggaredynasti var Nymanskans andre måg: Abraham West- man, » bryggarekungen » kallad, en af Bell- mans närmaste och mest trofasta vänner, likasom skalden, att döma af flere hans till- fällighetsverser, tycks varit i umgänge med s a m t l i g a de nämnda bryggarefamiljerna, så att det nog var på hans egen erfarenhet grun- dadt, hans vitnesbörd att » dubbelt öl ger godt humör.
.
.
» Bryggarekungen?
dotter, Clara Elisabeth Westman, allmänt omtalad för sin älskvärd- het och skönhet (d e s s a egenskaper voro då icke mormorsarf!
), som barn besjungen af Bellman samt Choraus (» Lilla Clara, förebrå ej mig, att jag är så barnslig, lilla Clara! »), blef gift med kanslirådet Hedin och moder till premieraktören Svante Hedin och dennes bröder.
Då man från södra porten kommer in på Klara kyrkogård i Stockholm, ser man till venster ett större graf kor, å hvars gråkalkiga vägg läses i ursprungligen gyllene, nu af ti- dens tand illa åtgångna bokstäfver: .Här hvila: madam Nyman känd af hela Stockholm som en barsk, morsk och resolverad käring, den där icke skydde att hugga en utkörsdräng vid örat samt ej heller skrädde ord, då det gällde att tillrätta- visa personer af högre samhällsställning.
Så berättas, t. ex., att när på en af madam Ny- mans bjudningar en viss baron och kammar- herre, som gjorde hennes hus den äran, un- der måltiden halfhögt yttrade sin belåtenhet öfver att vistas i borgarhus, där man kunde lefva ogeneradt och, såsom han gjorde, ligga med armarne på bordet, värdinnan infallit: » Om baron går ut till mina svin, kan han få njuta sin rätta bekvämlighet — han kan då få vräka sej i mat-hon hel och hållen. » Handelsmannen och Bryggaren Nils Nyman Jonasson, född 1709, död 21 Juni 1762, som hulpit S:tee Clarae kyrka och fattighus efter 1751 års brand utan ödesmål o c h varit begges föreståndare och kyrkoråd.
Christina Westman, född 20 juni 1719, med honom gift 5 Februari 1736, död 22 October 1795, lät byg- ga denna graf och rista sten.
* En samtida i Stockholm till madam Ny- man, men — som man finner — betydligt mera sylfidisk, var mamsell I Liksom hela den tidens borgerskap i Stock- holm, var madam Nyman i hög grad konungskt sinnad, och ett så i mer än ett fall genom sin rikedom och sina släktförbindelser mäk- tigt och inflytelserikt fruntimmer underlät ej heller Gustaf I I I att på flerehanda sätt visa uppmärksamhet.
Familjtraditionerna veta ännu att förtälja åtskilligt om majestätets person- liga artighet mot bryggare-enkan och dennas beundran för » tjusarekungen ».
* Äfven mot en annan bland den tidens framstående män visade Hedvig Susanna * På dessa familjtraditioner äro byggda flere scener i Oscar Wijkanders vintern 1870 å k. tea- tern uppförda historiska skådespel » En konung ».
Chapman.
V i veta om henne endast, att hon var dotter till skeppsbyggmästaren Wilhelm Chap-
man (en broder till den berömde amiralen), att hon en tid bodde vid Djurgårdsbrunn samt var syster till den 1788 i unga år bortgång- na, af Bellman i ett af dennes innerligaste och hjärtligaste kväden besjungna fru Maria Eleonora Georgii, f. Chapman.
Äfven Su- sanna har vid ett par tillfällen blifvit före- mål för ljud från Nordens Anacreons lyra.
Så t. ex. tillegnade Bellman henne den 9 maj 1789 följande lilla poem (icke intaget i den stora CarléVska Bellmansupplagan): Lugna källa, täckt belägen, skymd af lindar öfver bron, som i rännlar kröker vägen opp till helsogudens tron, du har vid din vattenkanna lif och död så nära ställt; du bevarat vår Susanna, men dess fromma syster fällt.
An en fläkt af hennes anda tränger sig in i vårt blod.
Oskuld må dess grafvård sanda under ögats tåreflod.
Hvem kan väl sitt bröst bemanna mot den dolda dödens stig?
Men försynen skänkt Susanna till en sinnebild af dig.
ställning.
Gå vi ännu ett steg vidare och eftersinna, huru mycket kvinligt arbete som direkt medverkat vid förfärdigandet af alla de här utställda föremålen, så skola vi finna, att tusentals kvinnor haft större eller mindre an- del i åstadkommandet af de förträffliga prof på fosterländsk konst- och arbetsskicklighet, hvilka visas å industriutställningen i Göteborg.
Spinneri- och väfveriindustrien ensamt syssel- sätter ju många tusental af arbeterskor.
Vi kunna altsä vara öfverens om, att det kvinliga inlägget vid denna utställning är myc- ket aktningsbjudande äfven kvantitativt taget.
Att, hvad beskaffenheten angår, många af de utställda kvinnoarbetena höra till de allra vack- raste och, om man tänker på framstegen och utvecklingen, mest glädjande företeelserna å expositionen, därom torde de flesta både man- liga och kvinliga besökare vara ense med mig.
Men då det finnes en sådan massa kvin- liga utställare, bör det vara klart för Iduns publik — dit jag tager för gifvet att samt- liga utställarinnorna, såsom intelligenta och vakna kvinnor, höra — att jag ej, så gärna jag än ville det, kan sysselsätta mig med dem alla, ty, som Vitalis sjunger: Då finge jag sitta i evighet, Och därtill jag hafver ej tid i kväll.
Kvinnoarbeten på industriut- ställningen i Göteborg.
Af Sccevola.
duns läsarinnor ha redan haft nöjet att « • — bli ledsagade genom sommarens konst- och konstslöjdutställningar i Göteborg, och detta af en ciceron, som säkert åtnjuter deras förtroende i vida högre grad än undertecknad.
Icke dess mindre må det tillåtas mig att meddela ett och annat, om huru det kvinliga arbetet är representeradt på den nu pågående industriutställningen i samma stad.
Statistik är ett ord, som säkert ej har någon lockande klang för fruntimmersöron, men jag vågar ändå börja med en smula statistik fastän af allra ytligaste art. Industriutställningen är delad i tre stora af- delningar: byggnads-, industri- och bryggeri- afdelningarna.
Män skulle väl knappast vän- tat sig att finna kvinliga utställare inom mer än den mellersta af dessa afdelningar, men de förekomma verkligen inom alla tre, ehuru byggnads- och bryggeriafdelningarna på sin lott endast fått en kvinna hvar.
Så mycket talrikare äro kvinnorna inom industriafdelningen.
Katalogens register upp- tager omkring 1,100 utställare, hvaraf inemot 20 procent eller 210 äro kvinnor.
Gå vi till industriafdelningen ensamt, så inrymmer den 745 utställare, hvaraf 208 eller omkring 30 procent af kvinligt kön.
Redan detta är ju i och för sig en statistik — nu kom det för- färliga ordet igen!
— som visar, att det s. k. svagare könet kan föra en ganska respektabel styrka i elden, när det gäller att täfla på slöjdens och det industriella arbetets fält.
Men tager man i betraktande att flere af de i katalogen upptagna numren representera kollektivutställningar, där arbeten från en hel del kvinliga krafter förekomma, så blir natur- ligtvis den verkliga siffran af i utställningen deltagande kvinnor betydligt högre.
Så har till dömes Kulturhistoriska föreningen i Lund arbeten utställda från icke mindre än 35 väf- verskor e t c, hvilkas namn alls icke synas i katalogen, men namnen förekomma i stället — såsom rätt och rättvist är — ristade i gyl- lene inskrift å sköldar vid föreningens ut- Jag måste inskränka mig till framhållande af några allmänna synpunkter och omnäm- nande af ett fåtal personer, hvilkas utställda arbeten i ett eller annat afseende synts mig förtjäna att särskildt uppmärksammas.
Väfnadsslöjden är på denna utställning syn- nerligen väl representerad, och denna har ju också af ålder varit en kvinnornas slöjd.
Huru denna vackra konst i vårt land legat i lägervall, och huru den åter väckts till lif genom energiskt arbete af sådana föreningar och personer som Handarbetets vänner, Kul- turhistoriska föreningen i Lund, Thora och Jakob Kulle, Selma Giöbel m.
fl., det känna Iduns läsarinnor förut.
Vi nämnde Kulturhistoriska föreningen i Lund.
Den utställning i textil konstslöjd, som denna förening här anordnat är helt en- kelt ståtlig.
Alla dessa väfnader med under- liga namn: rödlakan, flossa, dukagång, munka- bälte, krabbasnår och opphemta förete lika mycken originalitet i färg- och mönstersam- mansättning, som själfva väfnadstekniken kräf- ver skicklighet och handafärdighet.
Denna släta flossa med de varma djupa färgerna, denna trensaflossa med väfda figurer och or- nament i hög relief äro ju af den yppersta verkan.
Eller se på denna gobelinbit, i silke och guldtråd väfd af Bengta Olsson, eller på detta andra stycke, som å den vidhäftade lappen kallas » Flamskt öfverkast », väfdt af Ingår Jönsson. '
Man har svårt för att tro, det dessa arbeten, som erinra om konstväf- veriets mest glänsande, längesedan flydda dagar, kommit från väfstolar i svenska bonde- hem, och dock är det så.
Kulturhistoriska föreningen utöfvar nämligen sitt ledareskap med den största pietet och finkänslighet samt är ytterst mon om att icke genom ett för kän- bart ingripande störa väfverskornas ursprung- liga själfständighet och tvinga deras utveck- ling in i främmande banor, Denna omtänk- samhet kan icke nog lofordas, ty allmogens väfnadskonst har uppvuxit på egen grund och en våldsam oeh oförsiktig omplantering skulle kunna förderfva hela plantan.
Den som har största andelen i oeh hedern af denna förenings högst förtjänstfulla verksamhet är amanuensen d:r K. Karlin.
Fru Thora Kulte och hennes svåger, artisten Jakob Kulle, • — man kan icke nämna den ena utan den andre, ty de tu äro ett — ha här en briljant utställning anordnad i en liten rumsinteriör samt därjämte konstväfnader å andra håll inom utställningen.
Det är i sitt slag oöfverträffliga saker.
En sådan väfnäd som det konstförfarna parets halfgobeliner i rödlakansväf får man i afseende å konstnär- lighet, finhet och jämnhet i utförandet näp- peligen se maken till.
Bege vi oss upp på galleriet, så finna vi där strax till venster, då vi komma upp, ett slags egendomlig dubbelväfnad, hvars mönster oeh färg likasom själfva tekniken bära prä- geln af verklig originalitet.
Det är ett par täcken, väfda af fröken Alma Almén, Sol- berga, Bohuslän, i s. k. finskväfnad, också ett gammalt godt och karaktäristiskt väfnads- sätt, som dragits fram ur glömskan, och som väl förtjänar att tagas vara på.
Mellan frö- ken Alméns arbeten hänger en stor bordduk, broderad på mossbrun botten efter forntyskt mönster af fru Anna Holmberg, Varberg, ett genom mönstrets ursprunglighet och korrekt- heten i utförandet mycket tilltalande arbete.
För öfrigt se vi här konstväfnader i allmoge- stil af alla de olika slag, hvarpå Kulturhisto- riska föreningens utställning gaf oss en så ypperlig profkarta.
Särskildt förtjänar att nämnas fröken Bilda Rönströms i Lund kol- lektion af broderier, sydda efter mönstret af skånska allmogeväfnader.
Detta broderings- manér verkar fullkomligt som väfnad, ehuru man vid nära betraktande finner, att det är slätare och jämnare i texturen.
Det måste vara ett oerhördt arbete att på detta sätt sy hela stora portierer, men utställarinnan för- klarade själf, att hon kunde sälja sina bro- derade saker billigare, än hvad väfnaderna stå i pris.
Fru Hilda Trotzig visar, i förening med hr G. Flintas synnerligen anmärknings- värda utställning af möbler i allmogestil, en samling vackra allmogeväfnader efter skånsk metod.
Spetsknypplingens vackra konst har i fröken Aurore Ingelots från Vadstena sin mest fram- stående representant.
Dessa spindelväfsfina knypplingar i de allra delikataste mönster äro verkligen beundransvärda, och man kan icke förvåna sig öfver att framför hennes mönster ständigt finna en tät krets af beundrande da- mer.
Men däremot kan man ej undgå att bli förvånad, då man ser de billiga pris, som hon åsätt sina arbeten.
10 kronor för denna halsduksrosett, 15 kronor för denna delikata krage med bröststycke i crémefärgadt knypp- lingsarbete, genomdraget med guldtråd, 20 kronor för dessa näsdukar, hvilkas utsökta mönster täfla med finheten och korrektheten i arbetet.
Sådana priser för sådana arbeten kontrastera på det bjärtaste mot de orimliga summor, som man ansett sig kunna åsätta en del saker häruppe, hvilkas enda märk- värdighet ligger däruti, att folk ännu vill öda arbete och tid på något, som aldrig i världen kan skänka en människa hvarken nytta eller nöje.
Ty det finnes beklagligen sådant här också, och därom skola vi tala nästa gång.
Ett synnerligt billigt pris har också fröken Augusta liundh åsätt sina gardiner i filet guipure.
De kosta nämligen blott 40 kronor paret.
Det fordras en kvinnas goda tålamod och flinka fingrar för att kunna göra ett så tidsödande arbete för en så ringa penning.
(Forts.)
(DUN Svensk matgeografi.
Kåseri i » de sura gurkornas tid ».
Af Karl Benzon.
(Forts. o. slut från föreg.
n:r.)
Och nu kommer turen till » det fattiga Små- land ».
Uttrycket är något oegentligt.
I sina yp- perliga gräsbeten ega småländingarne en skatt, tack vare hvilken deras mejerihandtering intager en synnerligen hög ståndpunkt.
Och hvem har för öfrigt icke hört omtalas den frejdade småländska prestosten- Lingon och blåbär exporterar Småland i stora mängder till Tyskland, i stället för att, liksom im- portörerna, pressa vin af dem.
Men vår anpart af » vinet » erhålla vi nog i alla händelser.
Smålands kräftor äro de yppersta i Sverige, hvad beträffar så väl storleken som den fina sma- ken och den ymniga fetman.
Säfsjötrakten i syn- nerhet förser de flesta skånska restauranter med kräftor, kräftstjärtar o c h kräftsmör samt drifver äfven export på utlandet.
Det » magra Hallands eger sin största betydelse genom det laxfiske, som bedrifves i provinsens fyra största åar: Lagan, Nissan, Ätran och Vi- skan.
Bland dessa åar är Lagan den mest gif- vande, o c h det mesta, som fortares af » Halmstad- lax », fångas i nämnda å och icke i Nissan, vid hvilken Halmstad är belägen.
Man skulle kunna tro, att laxfisket vore en för Halland inkomstbringande näring, men detta är ingalunda förhållandet, ty enligt statistiska beräk- ningar hade laxfångsten ända till medlet af förra årtiondet ej uppgått till öfver 70,000 kronors vär- de om året.
Den enda som icke torde beklaga sig däröfver, är Halmstadlaxen, hvilken är den mest välsma- kande (och dyra) af alla nordiska laxsorter samt den skönaste i färgtonen.
Äfven Blekinge fångar lax, som visserligen icke står i så högt anseende som Hallands, men där- emot utgör en hufvudnäring för landskapet.
Laxfisket i Mörrumsån, där en laxodlingsanstalt är inrättad, är icke obetydligt.
Under sextiotalet skrefs i Lund till och med en afhandling för filo- sofie doktorsgraden därom.
Men kustbefolkningens viktigaste inkomst ut- göres emellertid af torsk- o c h siWfisket, och af » Karlshamnssillen », som dock ofta fiskas så långt borta som vid tyska kusten, beredas och insaltas till försäljning ungefär 30,000 tunnor o m året.
Hvem har icke hört talas om Ölands kropp- kakor, detta vidunderliga och svårsmälta konglo- merat af ägg, fläsk, medvurst, mjöl, potatis, mjölk, salt, peppar och nejlikor!
Enligt gamle Tuneld är detta land » i gemen ganska ljufligt och mestadels nog fruktbärande » samt » har i gemen godt förråd af.
skönt Smör, samt Honing, Vax, och de bekanta Ölands-Nötter, samt af Gås-afvel ».
I förra århundradet erbjöd Oland ett för våra förhållanden kuriöst villebråd, nämligen vildsvin, som på försök utplanterades af den väldige jäga- ren Fredrik den förste, men som vunno föga po- pularitet hos bönderna.
På Gotland, med dess milda klimat, bära val- nötsträdet o c h det svarta mullbärsträdet mogen frukt.
Aprikoser, persikor och andra sydfrukter odlas med framgång i drifhus samt trifvas och bära blommor på kalljord, och på Linnés tid vuxo päronträd vildt på åtskilliga ställen.
Gotlands fårkött har alltid varit fräjdadt, och landskapets vapen är » et hvitt Lamb, som bär en med Korstecknet utmärkt Fana, i rödt Fält ».
Bohuslän är ryktbart genom sitt sillfiske, hvil- ket dock som bekant, icke är att lita på.
Under tidrymden 1808 — 1877 behagade nämligen sillen icke infinna sig.
De ans / oeisburkar, som från Bohus- län skickas öfver hela landet och äfven söka sig väg utom våra gränser, behöfva icke min kompli- mang.
Det är tillräckligt att anföra namn sådana som Lysekil, Grebbestad och Grundsund.
På si- sta tiden har man vid inläggningen börjat tillämpa principen mera omsorg och mindre salt, och om man forisätter i samma riktning, torde ansjovisens världsrykte snart varda stadgadt.
En negativ egen- skap, som utmärker Bohuslän, är den att kräftor icke finnas nägonstädes i detta landskap.
Ett landskap, af hvilket en del bär det beteck- nande namnet » Svältorna » tyckes ej kunna ega stor betydelse i kulinariskt hänseende.
Det gör ej heller Vestergötland.
Visserligen ansågs, åt- minstone fordomdags, Skaraborgs län som en korn- bod för det angränsande Vermland, men den enda läckerhet, som i denna anspråkslösa skiss kan representera Vestergötland, är den högt uppskattade Gudhemsosten.
Venerns sik (félsik) är den största och bä- sta i Sverige.
Från det bördiga Östergötland berättar humo- risten och östgöten Palmaer, att » Anders » är nöjd, » om han har ärter _ och fläsk och fårskinns- pels ».
Att särskildt Östergötlands ärter äro de ypperligaste och mest lättkokade i Sverige, torde de flesta husmödrar erkänna lika gärna som alt Östgötakringlor äro en af kaffebordets förnämsta läckerheter.
Tryffeln, denna gastronomiens diamant, som en- ligt den store Brillat-Savarin besitter den mysti- ska förmågan att » göra kvinnorna mera ömma och männen mera älskvärda » — denna ljufliga läckerhet lär några gånger hafva funnits i Söder- manland.
Du lidelsefulle gourmet!
Erinradig, åt- minstone för en gång, den gamla satsen: » Den som söker, han finner! » Vårmlandssoppa har jag sett på Stockholms- matsedlar (till och med stafvadt Hv), men aldrig smakat den samma, hvadan jag för närmare upp- lysningar måste hänvisa till den i nämnda land- skap bosatta signaturen Stenia.
Rätten förekom- mer hvarken i doktor Hagdahls, Gustafva Björk- lunds eller Margareta Nylanders kokbok.
Karl- stadskorfven har jag lärt mig värdera på Opera- källaren.
På tal om Öland nämnde jag, att vildsvin fordom förekommit därstädes.
På senare tider hafva de af baron Dickson inplanterats på Skeppsta bruk i Södermanland, där man påstår, att de trifvas.
Samme magnat har, som bekant, äfven planterat fasaner på Visingsö.
Om jag utförligt skulle uppehålla mig vid Norr- lands alla håfvor, komme jag att allt för vidlyf- tigt inkräkta på tduns område och hennes läsa- rinnors tålamod.
Dess ymniga tillgång på vildt: ripa, hjärpe m. m. är tillräckligt känd.
Dess läckra renkött behöfver ej mitt loford, och den afskyvärda surströmmin- gen erhåller det aldrig.
De gudomliga åkerbären kunna möjligen täfla med hjortronen samt de syd- svenska björnbären, men enligt min och många andras åsikt äro de de yppersta syltbär på jorden.
Norrlands laxfiske är det betydligaste i Sverige, om också fisken icke är af samma läckra beskaf fenhet som den halländska.
Norrländingarne äro emellertid patriotiska, ty ett gammalt ordspråk säger: » Ume lax och Kume sik finns ej gärna i världen lik. » Många läckerheter hafva som bekant erhållit namn efter städer.
Vi behöfva endast erinra om t. ex. namnen Lubecks skinka, Compiégne-kakor, BeWmer-munkar, Sirass- burger gåslefverpastej, m. fl.
Så är antagligen förhållandet i alla land, och hvad Sverige beträffar behöfva vi endast erinra om Vesterås gurkor och Enköpings pepparrot, hvil- kens rykte täflar med själfve doktor Vesterlunds.
Om Södertelje har sina kringlor, så eger Ron- neby sina pepparkakor, och Grenna päron torde vara i det närmaste lika bekanta som Göteborgs- porter.
Nu misstänker jag, att jag måste sluta.
Och jag gör det äfven med den uppriktiga ön- skan, att den andliga spis, hvilken jag serverat, ej måtte bli allt för hårdsmält eller fadd för Iduns älskvärda läsarinnor.
Husmoderlig almanack.
Augusti.
Denna månad kan för husmodern med rätta kallas » syltmånaden ».
Hon tillvaratager efter råd och lä- genhet bär till sylt och saft samt lägger in träd- gårdsalster för att lugnt kunna motse vintern.
Hon spar hvarken tid eller besvär — trots sommarhettan.
För det oundvikliga onda, att händerna alltid blifva färgade vid saftpressning o. d., finns ju äfven åtskil- liga bepröfvade medel, blott man ej först försöker med vatten och tvål eller soda.
Tvättning i kjärn- mjölk kan rekommenderas; äfven i andra syror.
Dop- par man handen först i kallt vatten och håller den sedan öfver svafvelånga (antända svafvelstickor), så försvinner det mesta, och gnidning med en pimpstens- bit eller tvättning med hafremjöl tager bort resten.
Ett annat medel är gnidning med pressjäst.
Tvätt- ning med utspädd Éau-de-Javelle är också af godt resultat.
— Flugorna bruka vara närgångna i augusti och förorsaka besvär och ledsamheter i rum och skafferier; många medel mot dessa och andra insek- ter hafva redan offentliggjorts i Iduns spalter.
Här en beskrifning på giftfritt flugpapper: Pulveriserad starkpeppar blandas med sirup eller sockerlösning; därmed bestykes läsk- eller gråpapper, som sedan får torka.
Vid begagnande fuktas en bit och lägges på en tallrik.
I trädgården pågår skörden; men äfven denna kräfver omtanke.
En oförsiktig plockning kan för- störa mycket!
Eensning af ogräs är just nu af vikt, innan det går i frö.
Kålmask bortplockas efter be- hof.
Nya jordgubbar kunna planteras nu, förutsatt att de hinna rota sig fullkomligt, innan höstkylan inträffar.
Rätta tiden för häckars klippning är nu inne.
Stenia.
Smånotiser från kvinnovärlden.
Kvinlig velocipedryttare.
Fröken Nanny Palmqvist från Helsingborg har för närvarande gif- vit sig i färd med en långresa på velociped, helt visst enastående bland svenska damer och ett godt uppslag för enhvar att följa — om ock i mindre skala.
Den duktiga unga damen lemnade den ti d:s Helsingborg och ankom till Göteborg den 9 d:s efter att ha tillryggalagt omkring 8 mil om dagen.
Den 14 fortsattes resan till Venersborg genom Dalsland, långs kanalen öfver Bengtfors till Fredrikshald.
Sträckan därifrån öfver Fredriksstad, Moss och Drö- bak till Kristiania tillryggalades på en dag.
Resans hela längd belöper sig hittills till omkring 56 mil.
Den oförskräckta ryttarinnan ämnar från Kristia- nia fortsätta färden på sin velociped till Trondhjem och därifrån vidare öfver Östersund till Stockholm.
Den första simnppvisningen i hufvudsta- deu med flickor för denna sommar egde rum i Stock- holms stads bad- och siminrättning förliden söndag.
I den synnerligen vackra och jämna uppvisningen, hvilken egde rum under musik, deltog ett 40-tal simelever jämte flere af deras lärarinnor.
Askådarin- nornas antal var så stort som lämpligen kunde rym- mas omkring badbassängerna.
I dykning på längd (genom hela den stora bas- sängen) utmärkte sig särskildt fröknarne Gundia Jahrl, Frida Ahman och Ellen Thaléa.
Genom vackra hopp utmärkte sig i synnerhet bland lärarin- norna fröknarna Emelie Nygren och Elisabet Till- berg samt bland eleverna fröknarna Gerda och Sig- rid Ekblom, Maria Halldin, Tyra Ljunglin, Signe Bratt, Hedvig Johnson och Fredrika Jakobsson.
Fröken Gerda Ekblom förtjänar dessutom en komp- limang för sitt utförande af den traditionelle gardi- stens roll i kostymhoppen samt för Hytning med bundna händer och fötter.
o Småstadslif.
En verklighetsskildring för Idun af C.
0.
GUMSELIUS.
(Forts.) an hade fått i uppdrag att inhemta säll- I K A.
skåpets mening rörande en mycket viktig JisW fråga.
(Hör, hör!)
Det har framställts fe ett förslag att begagna tillfället, då så mycket ungdom vore samlad i staden, att ställa till något roligt.
(Entusiastiskt bifall.)
Man har tänkt göra något för jultomtarne.
Hvad säges om ett sällskapsspektakel?
Allmänt bifall.
Någon tillfogar: » Och då ställer baronen sig i spetsen. » Baronen lyfte afvärjande sina händer mot höj- den.
» Omöjligt I Huru ärofullt ett dylikt förtro- ende än vore, kan jag, som bor så långt ifrån, ej mottaga det.
Jag föreslår att förslagsställarin- nan, doktorinnan Vennersten, åtager sig detta för- troende. » Allmän rörelse.
Doktorinnan kastar en blick omkring sig och bäfvar för sin framtida lycka, om hon skulle försöka sig på ett sålant äfventyr.
» För all del, » utropade hon, » hvad tänker ba- ron på.
Det kan jag visst inte, »
IDUN » Ja, kanske det borde vara någon äldre, » me- nade en.
&gt;.
.
.
eller yngre.
.
. » hviskade en annan.
».
.
.
eller ett par stycken, en herre o c h en dam, » föreslog en tredje, och detta tycktes vinna bifall.
» Om grefvinnan ville vara god och ställa sig i spetsen, » yttrade någon.
» Ja, det förstås bara till namnet o c h utan att behöfva göra sig något besvär ... » » Ja, j a, » hördes rundt o m.
» Nej, jag tackar, » sade den gamla damen le- ende, » endast tanken på ett sådant ansvar öfver- väldigar mig alldeles.
Jag föreslår friherrinnan Stiernfeldt s o m den bäst passande. » » Eller prostinnan, s o m är styrelseledamot i ' tom- tarne '. » » Eller fru den.
.
.
eller den.
.
.
» sorlades i kretsen.
» För allt i världen, » hviskade en ung flicka ån- gestfullt till sin granne, » föreslå majorskan Mac, annars bli vi olyckliga. » » Jag röstar för majorskan Mac-Bley, » sade den ung^ mannen pliktskyldigast.
» Åh, inte passar jag till det, » genmälde denna, i det hon satte lorgnetten till rätta och slätade ut de förut hotfullt rynkade ögonbrynen.
» Men om j a g kan biträda s o m sufflör, skall det blifva mig ett nöje. » » Så s n ä l l t.
.
.
med din f ö r m å g a.
.
.
så svårt att få den maktpåliggande platsen väl b e s a t t.
.
.
» ljöd det i korus, under det ungdomen förstulet väx- lade blickar, som tycktes antyda, att förtjusningen kanske icke var alldeles oblandad.
» Ja, mitt herrskap, » log baronen ånyo till or- det.
» Då det tyckes vara svårt att så här i hast kunna komma öfverens och det dessutom finnes åtskilliga, utom dem jag har äran att se försam- lade här, s o m böra värfvas för vår trupp, tillåter jag mig proponera att vi uppskjuta valet af våra » spetsar » till det konstituerande sammanträde, som måste hållas någon af de närmaste dagarne. » Allmänt bifall.
» Då förklarar jag sammanträdet upplöst, » fort- satte han, » o c h får på samma gång upplysa, alt det finnes en spritt ny krocket-plan, kransar för ringkastning och några andra landtliga nöjen för dem, som hafva lust att pröfva på dem. » » Lefve vår värd, » utropade Sten, och de öfriga instämde med lif och lust i de jublande hurraro- pen samt spredo sig därefter för att diskutera den viktiga fråga, som nu i en hast blifvit societetens brännande.
Det stora sammanträdet hade gått lyckligt af stapeln, utan alltför stora svårigheter.
Till leda- rinna hade friherrinnan Stiernfeldt blifvit utsedd och det af flere skäl.
Hon var van vid dylikt och road däraf, hennes stora sal lämpade sig utmärkt f ö r repetitionerna och sist, men ej minst, visste man, att dessa, allt som oftast, skulle afslutas med en liten sväng och en » smörgås » hos den gästfria värdinnan.
Till hennes adjutant valdes Sten Må- neskiöld, något som tycktes bereda lilla Karin Stiernfeldt stort nöje.
Hon hade alltid tyckt myc- ket o m den glade och vänlige unge grefven, och då han nu måste hafva täta öfverläggningar med mamma, så.
.
, hvem vet!
Sällskapsspektakler äro ibland nyttiga för flere ändamål än det, som an- gifves på affischen.
Valet af pjäser erbjöd större svårigheter.
Nä- stan alla stadens unga flickor, s o m kunde räkna sig till societeten hade infunnit sig med mammor och tanter, i några fall pappor också, och alla förklarade sig genast villiga att spela » hvad som helst ».
D i t visade sig emellertid snart, att detta uttryck ej flick tagas alldeles efter orden, ty då en pjäs föreslogs, kunde alla spela den unga flic- kan, men ingen modern eller pigan.
Den ena mamman förklarade, att den andras dotter skulle passa så väl för den eller den birollen, och då svarade den andra mamman, att man ej behöfde mycket teaterförstånd för att finna att förhållan- det var alldeles tvärtom.
Och så blefvo de onda och fingo anhängare å ö m s e sidor, och det behöf- des mycken mjuk takt hos de ledande för att hindra, att alltsammans » vid ingången kom af sig ».
Slutligen enades man dock om » Stackars mam- m o r », en komedi, s o m hade den fördelen att ega ej mindre än tre älskarinneroller och plats såsom folk åt så många s o m ville.
Elsa hade åtagit sig den ena mammans roll o c h doktorinnan den an- dra.
Elsas dotter var en trettioårig, vacker och kokett fru till borgmästaren, hvilken ej fick stö- tas, utan lemnas fritt val.
En pjäs att bestämma — den artigheten måste man j u visa familjen Måneskiöld.
Hon beslöt sig för » Lam och lejoninna », i hvilken hon redan firat en triumf på en bazar-tillställning i Göteborg.
Nils förklarade bestämdt, att den unge mannens roll » icke låg för hans röst », hvarför doktor Ström- stedt utsågs till Isabellas medspelare.
Nils åtog sig en beskedlig gubbroll i den andra pjäsen.
Som efterpjäs skulle gifvas » Drillens operett », där de musikaliska förmågorna kunde få briljera.
Och så började arbetet.
Roller utskrefvos o c h inlärdes, ty man hade högtidligt kommit öfverens om att » kunna » redan vid första repetitionen.
Denna hade därför blifvit utsatt till först en vec- ka därefter och skulle försiggå hos friherrinnan.
Det var efter middagen denna ödesdigra dag, då krafterna skulle för första gången pröfvas.
I Måneskiöldska salongen genomgingo Elsa och Nils ännu en gång gemensamt sina roller, Blenda satt som vanligt vid sitt arbete, grefvinnan sof middag, och ute i salen spelade Isabella en valse brillante.
Det gick si och så med de unga skådespelarnes utanlexor, och plötsligt utropade Elsa: » jag kan aldrig lära mig det där.
Det är j u nästan lika med det, s o m stod för en stund sedan.
Nej, vän- ta, » fortsatte hon lifligt, då Nils ville sufflera henne, » låt mig fundera ett ögonblick. » Under den paus, som nu uppstod, inträngde pianospelet med förökad styrka o c h gaf Blenda anledning att med någon skärpa yttra: » Det hade varit bra om Isabella valt något mindre bullrande stycke.
Nu väcker hon nog mamma. ».
Nils reste sig genast och gick ut i salen.
» Ack, så ledsamt, » utropade Elsa.
» Nu blir det väl dispyt igen, och så blifva de vid dåligt humör.
Det är för märkvärdigt », fortsatte hon, till hälften för sig själf, » det är som o m en ond ande kom- mit in i vårt hus.
Allting har blifvit så otrefligt.
Och de förlofvade sedan!
Fastän man j u ser, huru innerligt de hålla af hvarandra, så är det jämt missförstånd dem emellan.
Och så gräla de och försonas och gräla igen.
Hvad kan det vara? » Blenda hade under systerns monolog visat någon oro, och en svag rodnad uppsteg på hennes kin- der.
Hon svarade dock lugnt: » Bara kärleksgnabb, kära du. » » Kärleksgnabb! » utropade Elsa.
» Ja, skall så- dant följa med, försakar jag gärna kärleken för att slippa gnabbet.
Men aldrig förekommer något dylikt mellan Erik och dig. » Blenda log o c h höjde en smula på axlarne.
» Därvidlag kan j u ingen jämförelse komma i fråga », genmälde hon.
» Vårt förhållande är så lugnt o c h stadigt, så mjukt och sött s o m en blanc- manger, då deras däremot är bara eld och lågor.
Jag undrar just, hur Erik skulle se ut, om han skulle visa någon känsla, vare sig ond eller god.
Det har han bestämdt aldrig gjort i hela sitt l i f.
.
.
kanske därför att han inte hyser några, » tillade hon med en half suck.
» Så du talar, » invände Elsa.
» Han, som är den bästa människa j a g vet och håller af dig så myc- ket. » Blenda höjde åter på axlarne, och i detsamma återkom Nils, men ensam, ehuru musiken tystnat.
» Hvart gick Isabella? » frågade Elsa.
» Upp på sitt rum för att läsa på rollen, » sva- rade Nils kort.
» Hvad skulle det tjäna till! » utropade flickan.
» Hon kan den s o m vatten.
Om jag vore åttonde- len så säker ändå! » » Ja, nog sade hon det åtminstone », genmälde brodern, » men jag medger, att den s o m skall för- stå sig på fruntimmer, bör vara betydligt klokare än jag.
Och låt oss nu fortsätta. » Efter en stund reste sig Blenda och lemnade dem helt tyst.
Med lätta och hastiga steg passe- rade hon yttre rummet, gick genom förstugan och uppför trappan, men stannade tvekande vid Isa- bellas rum.
Det räckte likväl blott ett ögonblick, hvarefter hon.
utan att knacka på, öppnade dör- ren och gick in.
På knä vid soffan och med ansiktet begrafvet i en näsduk låg den främmande flickan o c h grät, grät som om hjärtat varit nära att brista.
Vid ljudet af dörrens öppnande sprang hon ha- stigt upp och torkade sina ögon samt betraktade villrådigt den inträdande.
Vid åsynen af denna till förtviflan gränsande sorg kunde Blenda ej hindra en känsla af med- lidande att intränga i det af fördom och — afund så hårdt bepansrade hjärtat.
(Forts.) lemnades utan diskussion åt Isabella F ö r l o f n i n g s o o l x v i g s e l r i n g a r H A L L B E R G Från Iduns läsekrets.
Frureformen.
Bästa fru » Direkte-rika ».
Jag läste eder uppsats i Idun af den 10 juli ora frureformen öch fick då en så innerlig lust att svara eder med några ord.
För det första skulle jag vilja nämna, att jag är alldeles opartisk i saken, så till vida att jag icke har någon betitlad man, af det en- kla skälet att jag icke har någon man alls, utan är en ung flicka.
Det är kanske djärft af mig att svara er, men jag tycker, att en sådan tidning som denna, skulle vara en slags riksdag i smått, så att frågor där skulle kunna dryftas för och emot.
Nåväl, reformer äro mycket bra, men den första egenskap, de böra ha, är väl den, att de skola vara förståndiga, och ursäkta mig, men nog tycker jag, att det finns åtskilligt att invända emot eder reform.
Att ändeisen » s&amp;a » på en titel just ej kommer titeln att låta så välklingande, medgifver jag gärna, men icke kunna vi väl ur vårt språk så där sans facon utesluta alla ord, som vi ej tycka klinga väl, i synnerhet som tycke och smak i detta, som i alla andra fall, lyckligtvis ej äro lika hos alla människor.
V i ha ju äfven förvandlat » ska » till » inna », där vi möjligtvis ha kunnat göra det (såsom doktorinna, borgmästarinna e t c), och då låter det ej illa alls, eller hvad tycker ni?
Eder andra anmärkning, att hustrun skulle tycka det vara en heder att bära sin mans namn och visa detta genom att ej taga hans titel, utan blott namnet, kan jag ej alls förstå.
Det visar väl i stället just, huru hedrad och stolt hon känner sig öfver sin man, och huru lycklig och glad hon är, öfver att hennes man har uppnått den värdighet, som hans titel ut- visar; ty en titel bör ju vara en ära för innehafvaren, om den ock kanske ofta ej är det, då mannen ej är värd sin titel.
Och jag tycker, att mannen skulle känna sig mycket gladare öfver sin titel, då han vet, att denna titel äfven kommer hans hustru till del.
Alla säga ju, att vårt kön är så fåfängt, — det förnekar jag visst icke, ehuru jag för min del tycker, att mannen är mycket fåfängare; men mannens fel mätas ju helt olika här i världen än våra; dock detta hör nu ej precis hit, — den fåfänga, som dock bör ursäktas hos en gift kvinna, är väl den, att hon känner sig stolt öfver att få dela den heder, som kommer på hennes mans lott.
Hvad ni sade om jungfrurna, att det var synd om dem, det kan jag då ej alls gå in på.
För det första finns det då ingen, som är så noga med titlar som jungfrur, de äro i allmänhet ytterst förnöjda med att få säga titlar, så granna och långa som möjligt: det låter så fint; och för det andra så finns det väl ingen förnuftig människa, som skulle skicka sin jungfru bort med ett sådant bud som i edert exempel; gör någon det, så kan hon gärna vänta på svar.
En sak skulle jag äfven vilja nämna, innan jag slutar, fastän denna sak förr hör till edert tal om frureformen än till mitt titelförsvar, och det är denna: det finns ett slags titlar, som jag afskyr, som för mina öron klinga både löjligt och dumt, och det är sådana som: grefvinnan Andersson, hennes nåd friherrinnan Bergström etc. etc. Kan det vara att hedra sin man?
Om jag vore man, skulle jag blygas hvarje gång min hustru tilltalades så, blygas för hen- nes fåfänga, och vore jag hustrun, så skulle jag ännu mera blygas och då öfver mig själf.
Mannen ser sig ju på detta sätt förödmjukad, ser, att hans bor- gerliga namn och hans samhällsställning ej äro till- räckliga för hans hustru, utan att hon vill förgylla upp dem med sin adel.
A r hon ej nöjd med hans titel, så borde hon väl aldrig ba gift sig med honom.
På detta sätt visar ju » grefvinnan Andersson » hela världen, att hon har stigit ned till sin man, hon har gjort en mesallians, då hon i nåder antog detta simpla, borgerliga namn, — men i min tanke borde hon vara allt för stolt därtill, hon borde älska sin man så, att hon ej kunde tänka sig en större ära än att blott få bära hans titel och hans namn.
Detta är min tanke om saken; förlåt, om jag varit för skarp, men hetsig ifver tillhör ju ungdomen.
Obetitlad.
InnehåHsförteekning: Louise oeh Oliva Bergklint; af /.
F — m.
(Med tvänne porträtt.)
— Barndonisintryck; af 11.
G.
— » Guttens.
leende; poem af Beth — n.
— Våra vänner; för Idun af Helena Ny- blom.
— Pä Frälsningsestraden; bilder ur nutidslifvet, teck- nade for Idun af Wilh.
Lundström.
2.
Eöda rosor.
— Förbi- skymtande skuggor ur förra seklets kvinnovärld; för Idun af Birger Sehöldström.
IY.
Tvä Bellmans samtida.
.
.
utanför Ulla Winblads sfer.
(Med porträtt.)
— Kvinnoarbeten på in- dustriutställningen i Göteborg; af Sccevola.
— Svensk matgeo- grafi; kåseri i » de sura gurkornas tid », af Karl Benson.
(Slut fr. föreg.
n:r.)
— Husmoderlig almanack: Augusti; af Stenia.
— Smänotiser från kvinnovärlden.
— Smästadslif; en verk- lighetsskildring för Idun af C. O. Gwmalius.
(Forts.) — Från Iduns läsekrets: Frureformen.
P a v l V i s l e V i o m ^ gammalt guld, silfver och juveler uppköpas kon- * - BiiAiu,i » waiia, tagas i utbyte mot moderna arbeten.
Om gamla saker Insändas från landsorten, sändes likvid pr omgående.
t ständigt lager nos Juvelerar 1S91 Stockholm.
order från landsorten expedieras omgående.
a n t e l l e r Juvelerar H Å L L B E R G Stockholm.
