# ID: svediakorp-per818
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1891
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,943
# sentences: 581
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r 3 (161) Prenumerationspris pr år: I d u n m e d Modetidning och ko- lorerade planscher k r.
8: — I d u n m.
M o d e t, u t a n k o l.
p l.
• 6: 50 Idnn ensam » 4: — Fredagen den 16 januari 1891.
Byrå: H a m n g a t a n 1 6, 2 Va tr- (midt för K u n g s t r ä d g å r d e n.)
P r e n u m e r.
s k e r i tandsorten å p o s t - a n s t a l t, i Stockholm h o s r e d a k t i o n.
Redaktör och FRITHIOF utgifvare: HELLBERG.
Träffas å h y r a n k l.
10 — 11.
Allm.
Telef.
61 47.
Utgifning-stid: hvarje helgfri fredag.
L ö s n u m m e r p r i s: 1 5 öre.
(vid k o m p l e t t e r i n g a r).
Oe.rnnndtd Boktr.-Aktieb.
4:de årg.
Aimoiispris: 35 Öre p r n o n p a r e i l l e r a d.
För » Platssökande » o c h » Lediga platser » 25 ö r e f ö r h v a r j e p: \ h o r j a d t t i o t a l s t a f v.
U t l ä n d s k a a n n o n s e r 70 ö r e p r n o n p.
- r a d.
Augusta Ohrström.
^å fröken Ohrström, iVil som efter en fler-) / / årig vistelse i ut- t&gt;^&gt; landet för närva- rande under en tyvärr allt för kort tid gästar sitt fädernesland, snart kommer att låta höra sig på en af säsongens för- nämsta musiktillställnin- gar, är detta ju en lämp- lig anledning att för Iduns läsekrets fram- ställa bilden af en kvin- na, som mera än någon annan nutida svensk sån- gerska med ära fört den nordiska sångkonstens ru- nor på andra sidan At- lanten.
Fröken Ohrström, som är bördig från Göteborg, var ett af dessa prede- stinerade musikaliska un- derbarn, som börja att sjunga och tala på sam- ma gång, som icke trif- vas annat än i en mu- sikalisk atmosfär, och som därför gifvetvis re- dan vid späd ålder be- stämmas för den musi- kaliska banan.
Den lilla flickans öra var så fint, att hon utan tvekan » på gehör » kunde upptaga hvilken tonart som helst, och hon var icke mera än 11 år, då hon med framgång uppträdde på en offentlig konsert.
Hen- nes föräldrar beslöto där- för, att hon skulle utbil- das till artist, och sedan hon åtnjutit förberedande musikalisk undervisning, skickades hon vid 15 års ålder upp till Stock- holm för att vid sina studier vägledas af, först den åldrige hofsångaren Berg, sedan af fru Sten- hammar.
Hon började snart att med större och större framgång låta höra sig på mera bemärkta kon- serter och blef slutligen engagerad vid Kungl.
operan, där hon upp- trädde i » Trubaduren », » Den bergtagna », » Kar- paternas ros » m. fl.
De musikaliska uppgif- ter man vid denna scen lemnade henne voro emel- lertid icke tillfredsstäl- lande för hennes stora arbetslust och brinnande kärlek till konsten; hon lemnade därför efter tvän- ne vintrars arbete vid den svenska scenen sitt fädernesland och begaf sig till Paris i afsikt att ytterligare förädla sin sångkonst.
H ä r fick hon en förträfflig lärarinna i m:lle Rosina Laborde, på sin tid Grand Operas förnämsta koloratursån- gerska och elev af Meyer- beer,som icke endast väg- ledde hennes studier, utan
V å r e n först och främst goda, och sedan skolen I v a r d a lyckliga; b e g ä r e n icke p r i s e t före segern eller lönen före arbetet.
J ... äfven introducerade henne i de förnämsta mu- sikaliska kretsar och sammanförde henne med Paris ' mest framstående kompositörer, såsom Gounod (för hvilken fröken Ö. hade förmå- nen att få instudera Margaretas parti), Mas- senet, Vidor, m. fl.
Det var emellertid icke endast de i lek- tionsrummet utförda studierna, som gjorde frö- ken Ohrström till den sångerska hon nu är.
I Paris, där hon kvarstannade i fyra år, och där hon fierfaldiga gånger uppträdde med stor succés såväl i privata salonger som på konserter, hade hon rikt tillfälle att höra olika slags musik, att jämföra olika skolor och metoder, med ett ord att skaffa sig egen erfarenhet i konstnärslifvet, och dessa tillfäl- len begagnade hon med ett vaket och intel- ligent sinnes påpasslighet.
Hon var därför också, då hon lemnade Paris för att anträda en längre amerikansk tournée, en utpräglad personlighet, en individuell konstnär, icke blott en sångerska med vacker röst oeh god metod.
En fransk tidning yttrade efter en af frö- ken Öhrströms konserter i Paris: » M:lle ÖHR- ströms namn är för oss fransmän svåit att uttala, men låtom oss likväl minnas det, ty den som bär det skall en gång blifva en af de första stjärnorna på konstens himmel. » Denna klingande profetia var icke blott tom- ma ord, TY fröken OHRSTRÖM har under sin vistelse i Amerika skapat sig ett rykte som världsbekant sångerska.
Den amerikanska tournéen, som varade i fem månader, och under hvilken fröken Ohr- ström uppträdde icke mindre än 126 gånger, sträckte sig ända från Kanada till Mexikan- ska viken oeh omfattade Förenta staternas förnämsta städer, såsom Boston, Filadelfia, Quebec, Montreal, New-Orleans, Washington, m. fl.
Öfverallt, där fröken OHRSTRÖM upp- trädde, emottogs hon med entusiastiskt bifall af såväl publiken som af pressen.
E n tid- ning kallar henne den tredje svenska näkter- galen, en annan jämför henne med m:me Al- bani o. s. v. De talrika utdrag ur omdömen öfver fröken Öhrströms uppträdande i Ame- rika, vi ha varit i tillfälle att läsa, ha alla enstämmigt kallat henne en sångerska af för- sta rang.
I Newyork, där fröken Ohrström vistats någon tid före och efter sin tournée, har hon äfven uppträdt med stort bifall, såväl i kyr- kor som i privata salonger och på konserter.
Bland annat har hon låtit höra sig hos mrs Frank Lessley, Newyorks m:me Adam, hvars salong är en brännpunkt för Newyorks lite- rära och musikaliska lif.
Vistelsen i Amerika hade emellertid varit något ansträngande, hvarför fröken Ohrström beslöt att under ett år hvila ut i sitt fäder- land.
Denna hvila har dock endast varit relativ, ty hon har därunder företagit en längre tournée i mellersta och södra Sverige och står nu i begrepp att tillsammans med fröken Carlheim-Gyllenskiöld företaga en ännu mera omfattande.
Dessutom ligger hon i underhandling med en amerikansk impres- sario om en tournée för nästa vinter.
Hvad som hos fröken Ohrström mest hän- för åhöraren är icke det rent materiella i röstens klang eller styrka.
I likhet med den af sina landsmaninnor, om hvilken hon en- ligt fleres omdöme i mycket lär påminna, vi mena Jenny Lind, har hennes röst, ehuru både vacker och voluminös, icke något sär- skildt bedårande välljud.
Hennes förmåga att hänföra ligger i den djupt intelligenta fraseringen och i uttryckets omedelbara in- nerlighet, som gör, att de sånger hon fram- för — vare sig det är en enkel visa eller ett dramatiskt parti — träffa åhöraren som något nytt, något för första gången hördt, hvars skönhet icke förflyktigar för stunden, utan outplånligt kvardröjer i minnet.
D E V ä U V E N A R G U E S.
(9CFV Ea&amp;på » EäSen » un » i Hoä-EEen S å guS ÖCMOT » j-äEj: naeS piE OCFA.
fiåge » tå.
Daniel Fallström.
O f ö r g ä t l i g a o r d.
Ett minne, upptecknadt af Mathilda Roos.
ar ni aldrig erfarit, att det i ert förflutna lif funnits ord och tilldragelser, som al- drig kunna glömmas, aldrig utplånas?
Hela brottsjöar af yttre oro, af jäktande i kampen för tillvaron kunna gå öfver dem, och de tryckas ned i djupet af vårt hjärta, oeh vi ha så helt och hållit förgätit dem, S l ä d p a r t i att vi icke ens tänka på, om de äro döda eller icke.
Men plötsligen, utan att vi veta u t nätEigt a t t en va,c ?iel ointetSag hvarför, kanske ofta midt under en dem all- deles motsatt stämning komma de liksom l tij. » ta » Högen l \ ota - BjäEEtot liEtnga, framstormande ur minnets djupaste schakt a t t unSet ultdaSt n ä t » e tta| ?uatn och ställa sig framför oss så lefvande, som om de härstammade från gårdagen, och då » ptinaa, förstå vi, att de aldrig skola dö, att glömskan n ä t BEott t » EäSan » i t t a d u ocft.
jaCJ, förgäfves skall söka begrafva dem, att minne efter minne skall slockna i en hjärna, som lifvet tröttat ut, men minnet af dessa ord, af denna tilldragelse skall flämta för oss ända 0 c t V s å j; tån vintern pEotiEigt t t ä S a in in i det sista.
i uppEtj. » t » aE, S a t Bjit&amp;DeS » Bta » ot v t t n n a, Det är i allmänhet inga märkvärdiga ord, ocfv j; inna BotSet j:e » tEtgt Su&amp;aSt, jfl / Vina, a t t pEat » en n ä t r n a »!
i n tiEE m i n å t Sin.
3 gni » TTAN3E c f t a m p a g n e en » 6.åE JÄJfc not- Sen!
3 » öSetn Uo m m a tOMt, a * Set l a t, miSt i » nön, Su Eij; i&gt;et » j; uEEriet n å t; fxxisfc Sen ä t liatg, Sen R ä t a, » ueni&amp;ajotSen!
oJupéVi ä t » Eut.
oipeE upp, » pe£ upp uZi San », a t t goEj ?uet » tiEj-ot g u n g a Wi » om något!
S) ä t u t e fioaEEen » t å t i nott » &amp; en » gEan » ftat i n n e HinS i gEoS ocfi.
BEu&gt; &amp; i Eågot.
© e d n ä t Sen » i » ta uaEaen ä t Se t u n S a a x E a t Su i peE » oetR.
ft-otjet, Se | m a tittaret i fiotttnet SOTSET » aet henne » &gt;J.äEj: S) tt Eåtet Ui, Su £ å t e t BEi!
hEEA » eSS af i n t e t oga; t n u n S e t g t a n a t, » om » itt gfittet » noga, Su J t t m g Sin |Eicita » m u g e t wijuflt Sin atm oeli &amp; u » «et | t u 6 n a HinSen töS oc (A. u a t m.
inga stora tilldragelser vi på detta sätt — ofta mot vår vilja — rycka undan glömskans roflystnad.
De stora händelserna, i vårt lif, de förfölja oss icke så där i gengångarege- stalt; dem ha vi lidit eller fröjdat oss fria ifrån i den brinnande lifsstridens middags- hetta.
Nej, det är de små händelserna, som ingen bevittnade, om hvilka ingen larmade, det är de obetydliga orden, som tyst och ve- modigt, likt ett höstlöfsfall i oktoberskym- " ningen, berörde vårt hjärta, utan att någon annan än vi själfva kände och förstodo dem, det är dessa vi ej kunna glömma.
Ty de pejlade en gång de osedda djupen i vår själ, de blottade, om också blott för en sekund, någon af dessa hemliga afgrunder, som göm- mas i hvarje människas inre, de lärde oss, hvad vi kanske icke lärde ens då lifvets strid var som hetast, att känna oss själfva, att blicka in i vårt eget jag — och det är där- för vi ej kunna glömma dem!
— • • — E n förmiddag för många år sedan skulle jag på en aflägsen gata i Klaratrakten leta reda på en bleckslagareverkstad för att där inlemna någonting till lagning.
J a g hade svårt att hitta, ty huset, där bleckslagaren skulle bo, hade flere gårdar och uppgångar, och ingen skylt visade mig, åt hvad håll jag borde styra mina steg.
Emellertid måste bleckslagaren bo här, ty jag hade flere gån- ger skickat min tjänarinna till honom, och som han lagade både väl och billigt, ville jag ändtligen hafva reda på honom.
J a g började således mina efterforskningar, gick uppför ett par trappor, fick orätt be- sked, måste gå ned igen o. s. v. E n del personer, i synnerhet fruntimmer, ha en otro-
stackars bleckslagaren, fatta hans hand och säga: » förlåt mig! » Men hur skulle han kunna förstå mig, hur skulle han kunna fatta, hvad jag menade, om jag riktigt uttalade mina innersta tankar, om jag sade så, som jag nu kände det: » förlåt mig, icke hvad jag yttrade, men att en dy- lik känsla af öfverraod kunde uppstiga i mitt hjärta, förlåt mig, förlåt oss alla, vi som al- drig behöft frysa och umbära, att vi i dessa omständigheter se en rättighet att behandla er, nödens och lidandets barn, med förakt eller i bästa fall med nedlåtenhet!
Förlåt J a g drog en suck af lättnad och knackade oss, att vi lägga sten på bördan, förlåt oss, på.
» Stig in! » svarade en röst därinifrån.
att vi äro nog småsinta och hjärtlösa att icke J a g hörsammade genast kallelsen och öpp- förstå, att lidandet kräfver aktning, och att den ridderlighet, den älskvärdhet vi bestå nade dörren.
Det var ett trångt, mörkt rum, men trots sammetskappan och bäfverpelsen, den skulle vi i stället skänka trasorna, som dölja ett mörkret kunde jag se en mängd verktyg och lidande människohjärta. » bleckkärl, som tydde på, att jag gått rätt.
Och om han förstode mig, skulle han då Vid bordet ett stycke ifrån fönstret stod icke stänga sin dörr för mig, visa bort mig en man med förskinn; då han fick se mig, och utbrista: » Gå ifrån mig!
Man ber icke hel sade han och gick därefter inåt rummet för att tända ljus.
J a g stod kvar vid dör- om förlåtelse, för att klädet i ens rock är fi- ren och tyckte, att mannen var mycket lång- nare än ens grannes, och ingen ger heller sam och fumlig, hvilket just icke förbättrade förlåtelse härför.
Man böjer sig under om- mitt af det långa letandet retliga lynne.
Ef- ständigheternas makt, man tar emot snäsor ter några ögonblicks forlopp kom han till- af grannen, så länge han bär den fina klä- baka med en nytänd lampa, som han ställde desrocken, man gömmer på sitt hat, tills — ifrån sig på bordet.
Vid det matta ljusske- man hamnar sig. » Nej, jag kunde ej bedja honom förlåta; net såg jag nu, att han var en ännu ung hvad jag sagt var ord, som aldrig kunde ut- man, fastän ryggen var böjd och ansiktet plånas, aldrig försonas, just därför att deras blekt och härjadt som på en gubbe.
betydelse icke så mycket låg i själfva orden, » Jag önskade få den här lagad, » började utan i det omutliga vittnesbörd de varit om jag, i det jag tog fram en bleckform, som den klyfta af hårdhet och hjärtlöshet, som jag hade inlindad i ett papper; » men det var skiljer den rike från den fattige, den mätte ett förskräckligt besvär för en sådan småsak.
från den hungrige.
.
.
Ni bor ju, så att det är ett helt arbete att Det föreföll mig, som om dessa ord likt en få reda på er, jag trodde, att jag aldrig skulle hvass blixt trängt ned i mitt hjärta och blottat komma uppför de här mörka trapporna! » hemligheterna på dess djup, och som om jag Bleckslagaren såg upp, och ett på samma efter denna själf-dissektion med en oförvillad gång bittert och ödmjukt leende spred sig klarhet kunnat se in i alla samhällets veder- öfver hans bleka ansikte.
värdiga missförhållanden, uti hvilka äfven de » Jaså, var det så svårt? » sade han med så kallade bästa ibland oss dagligen tanklöst en underlig dröjande betoning, liksom hade och sömnigt deltaga.
en mängd andra tankar gömt sig bakom de J a g såg i sanningens omutliga skärande enkla orden.
glans hela det vämjeliga högmod den ena » Ja, det var verkligen svårt, » svarade jag människan på grund af de mest lumpna före- hastigt och skyggade för hans blick, som träden vågar visa den andra.
J a g såg icke icke släppte mig.
Därefter började jag tala endast de grofva, påtagliga dragen i denna om reparationen, hur den skulle göras, när tafla af människosläktets förnedring, såsom formen kunde vara färdig o. s. v., hvarpå att man nickar åt arbetaren, men helsar ar- jag sade farväl och vände mig om för att tigt på lättingen, som händelsevis ärft en mil- gå.
Han besvarade min afskedshelsning, lion, att man föraktar tiggaren, men känner öppnade dörren och lyste mig utför de två respekt för den som åker i eget ekipage o. trapporna.
s. v., utan äfven de finare omänskligare dra- Just då jag skilts från honom, träffades gen, nedlåtenheten, själfsvåldet, beskyddare- mitt öra af en ihålig hosta, som skar mig tonen, ja till sist denna känsla från hvilken genom märg och ben.
J a g stannade och kanske ännu ingen mer än en, en enda, han lyssnade; jag kunde höra, bur han långsamt som af ingen synd visste, förmått lösgöra sig, och tungt gick uppför trappan, under det att denna känsla af att om vi tala obesväradt, vänligt och förtroligt med den fattige, så hostan alltjämt fortfor.
.
.
Då ljudet af hans steg och af den ihåliga tycka vi ändå innerst, att vi göra någonting hostan dött bort, skyndade jag mig öfver går- riktigt präktigt, någonting som berättigar oss den ut på gatan.
Men jag kan ej beskrifva, till tacksamhet från den fattiges sida, då vi hur jag kände mig till mods, då jag blef en- i stället endast stafva på a-b-c-d af den enklaste människokärlek.
.
.
sam och kunde reda ut mina intryck.
Den första dofva, omedvetna känslan af Åter hörde jag de hemligt förebrående or- en begången hjärtlöshet formade sig så små- den: » Jaså, var det så svårt? » Åter träffa- ningom till ett aggande samvetskval öfver de des mitt öra af det ihåliga skrällande ljudet tanklösa, öfvermodiga ord jag yttrat.
Hvad af hostan från den mörka, branta trappan.
skulle han känna, hvad skulle han tänka vid Hvilken brist på finkänslighet, hvilken hjärt- min föraktfulla klagan öfver att en gång be- löshet att förebrå en människa, att hon ej höfva leta mig uppför de branta trapporna, har råd att bo i ett hus med bekvämare han, som hvarje dag måste gå dem med sitt trappor och ljus uppgång.
.
.
sjuka, trötta bröst?
J a g skulle velat slå mig En sägen berättas om någon sjö — jag själf, så upprörd kände jag mig, men ändå minns ej hvilken — att den hvart tionde år hellre hade jag velat gå tillbaka till den kräfver ett offer, som, hur mycket man än lig talang att liksom instinktlikt leta sig fram äfven på de krångligaste ställen, men som jag helt och hållet saknar denna talang, gick jag så orätt man möjligen kan gå och började under tiden känna mig icke så litet otålig öfver att på detta sätt nödgas öda bort tid och krafter.
Slutligen hann jag dock mitt mål; efter att ha krånglat mig uppför två mörka trappor, där faran att ramla och bryta armar och ben icke var obe- tydlig, kom jag till en dörr, på hvilken jag, så vidt skymningen tillät, tyckte mig läsa min bleckslagares namn.
draggar och dyker i dess djup, den dock al- drig lemnar ifrån sig.
Endast någon gång under ensamma, tysta nätter, då fullmånen lyser öfver böljorna, kommer den döde ibland upp till ytan, men strax efter midnatt dra djupets osynliga makter honom ned igen, där han skall ligga, till dess domedagen kallar.
.
.
Vårt hjärta är en sådan sagornas sjö, där finnas minnen, som det aldrig lemnar ifrån sig.
De ligga och slumra på dess djup, bortglömda under det yttre lifvets jäktande oro.
Men i stunder af stillhet stiga de uppåt, och vi känna igen deras bleka drag, och vi lefva om det förflutna med dem, ända tills de på nytt sjunka ned i sitt hemlighets- fulla djup, där de skola ligga — tills n ä r?
.
.
.
Guvernanten.
För Idun af Cecilia Milow.
n ung dam, af god familj, kunnig i en- i gelska, tyska, franska, musik och teck- ning, med god allmänbildning kan få plats i godt hem på landet att undervisa fyra flickor emellan 12 — 17 år.
Den sökande bör vara anspråkslös och förnöjsam, ega ett jämnt och gladt lynne samt vana att handleda barn.
Lön 300 kr.
Ansökningar torde insändas till etc ».
Och annonsören fick mottaga 107 ansöknin- gar.
Hvarje tidning vi ögna igenom vimlar af lika lydande annonser, eller rättare, af platssökan- des annonser, och dessa platssökandes antal tyckes vara i ett jämnt stigande i trots af de stränga fordringar dylika platser både fysiskt och moraliskt ställa på innehafvarne.
Vi finna, att de ifrigt erbjuda sig att undervisa i lefvande språk, musik, finare handarbeten och oftast dess- utom » gå frun tillhanda » — allt för en mycket låg årlig lön.
Hvarför brinna så många unga flickor af ifver att lemna sina hem och familjer för att hos främmande ofta intaga en tvifvelaktig ställ- ning, där de ej anses goda nog att räknas till familjen och själfva ej vilja räkna sig till tjä- narne?
Svaret är lätt funnet för en hel del.
» Kam- pen för tillvaron » tvingar dem.
Andra åter flyga ur nästet, drifna af längtan efter ombyte, af längtan efter en sysselsättning, » ett mål att lefva för ».
Dessa senare gå emellertid » öfver ån efter vatten ».
De kunde, om de ville, i hemmet läsa med småsyskonen, hjälpa mamma i hushållet och pappa på kontoret — men all sådan pliktuppfyllelse har intet lockande för den, som vill ut att pröfva på nya förhållan- den och lära känna nya människor.
Nåväl, denna längtan utåt är en känsla, naturlig och förklarlig hos ungdom, och ej något fel; felet består uti, att den unga damen, som söker sig plats som guvernant, sällan sätter sig in i den ställning hon går att intaga.
Månne det är en så afundsvärd lott?
Antag, att hon kommer från ett fint, bildadt hem, dal- man tagit henne till råds, där man med aktning lyssnat till hennes tankar och åsikter, där man med glädje njutit af hennes sällskapstalanger.
Hon kanske kommer till en familj, underlägsen hennes egen i allt utom i penningstyrka.
Af herrskapet betraktas hon som en högre lönad tjänarinna; där möjligen ock en hushållerska finnes, stå ofta denna och lärarinnan i samma lönegrad, ja, stundom hushållerskan i högre.
Hon behandlas höfligt, artigt, men hålles på afstånd.
Hon vistas i ett hem och dock utan-
för detsamma, hon är med i sällskapslifVet och dock ensam, en bildad kvinna med klart, godt hufvud och rika varma känslor, likväl förbisedd eller behandlad med öfverlägsen nedlåtenhet.
Hennes gåfvor värderas blott i den mån, man kan draga nytta af dem.
Hennes sällskapsta- langer misstänkas som medel att draga till sig allmän uppmärksamhet.
Hennes åsikter och t a n - kar böra endast röra sig omkring skolundervisnin- gen och hennes k ä n s l o r — j a, guvernantens käns- lor äro nu en gång enligt traditionen senti- mentala och öfverspända!
Hvad under om hon kryper upp på sitt rum för att dölja sina tårar, tårar alstrade af sorg och hemlängtan, eller tårar alstrade af bitterhet öfver människors otacksam- het eller af sårad fåfänga och trots mot en obetydlig, skef och falsk ställning.
H u r ofta utsattes hon ej för ringaktning af sina jämlikar, påflugenhet af tjänarne, ohöflighet och näsvishet af de barn hon skall handleda.
Man skall invända, att om hon blir u t s a t t för allt detta, är det hennes eget fel; men jag svarar, att för en adertonårig flicka fordras tid och mer än tålamod att värdigt bemöta tusen nålstygn af dem, hvilkas bröd hon äter, för- stånd och klokhet att hålla tjänare på tillbör- ligt afstånd, ömhet tillika med bestämdhet att så småningom vinna de bortskämda barnens för- troende och tillgifvenhet.
Den, som ej pröfvat på, bör ej döma för strängt i detta.
V i erkänna villigt, att i många familjer fin- ner guvernanten ett hem och trofasta vänner, vi erkänna också, att hon själf kan vara orsa- ken, om hon ej får och vinner detta.
Hon har kanske för stora pretentioner, är för nöjes- lysten och fåfäng, retlig, nervös, ojämn, häftig.
För guvernanten bör hennes arbete vara hennes förnämsta nöje, och mot de små, som äro henne anförtrodda, bör hon alltid vara bestämd, men tålig och mild, rättvis, ej oresonlig oeh häftig, deras leksyster och kamrat, utan att tillåta för stora friheter.
Hon får aldrig tillstädja dem något inbördes skvaller, aldrig själf lyssna där- till, alltid vara vaksam öfver sitt eget tal in- för dessa » små grytor ».
Och till sist — hon bör aldrig, aldrig söka sig plats som uppfost- rarinna, det viktigaste af alla kall, om hon känner, att hon ej är utrustad därtill med alla nödvändiga förutsättningar och manad af verk- lig inneboende håg och lust.
Vedervärdighe- terna kunna bäras med tämligt jämnmod, då intresset för saken är verkligt och v a r m t: utan detta blifva mödorna outhärdliga.
Till alla föräldrar skulle vi vilja säga: ställ stora fordringar på edra barns lärare och lärar- innor, behandla dem som edra jämlikar och betala dem rundligt och väl efter förtjänst.
Äfven om ni skulle finna det hos henne, som ni ogilla, diskutera aldrig hennes fel inför barnen — deras missaktning uppväxer vanligen ur den kritik de åhört i familjekretsen.
Se ej ned på henne därför, att hon är löntagerska.
Hvem vill väl skryta med att ej vara d e t?
Hofda- men, hvilken ni med stolthet skulle mottaga i edra salonger, läkaren, domareD, officeren, veten- skapsmannen, författarinnan, för hvilka edert hem står öppet, och hvilka ni visar en gästfri- het utan gräns, hvad annat äro väl de än lön- tagare och löntagerskor?
Nej, du moder och fader, mottag henne med aktning och förtroende och våren öfvertygade om, att där hon hchandlas med takt och fin- känslighet, där skall hon också möta eder med t a k t och finkänslig tillbakadragenhet.
Låten edra söner och döttrar, edra gäster och tjänare se och förstå, att hon är en medlem i famil- jen, en vän, edra barns välgörarinna.
Drag fram hennes goda sidor, njut i hemlifvet på ett ädelt sätt af hennes talanger, besegra hennes blyghet, u p p m u n t r a henne med moderliga råd, om hon brister i någon af sällskapslifvets eti- kettsfrSgor, ty det är ej ett absolut fel, om hon ej är hemma uti alla en världsdams kom- plicerade åligganden och plikter.
H a n d i hand måste föräldrar och lärarinna arbeta mot det stora målet att af barnen bilda goda, nyttiga samhällsmedlemmar, att åt en kommande gene- ration skänka ömma plikttrogna hustrur och mödrar, sedligt starke män och fäder.
Betala henne rundligt och väl efter förtjänst.
Dessa tusentals annonser om » ringa lön » eller » fritt vivre » äro en skam för både arbets- gifvare och arbetstagare.
Du, som erbjuder en ringa lön för andras arbete, vill helt säkert ej nöja dig med en liten lön för ditt eget, och du, som begär en liten lön, skadar dig själf och dina medsystrar mer än du tror och anar.
H a r du själf fått dina kunskaper för ett ram- pris, då är du helt säkert ej skicklig att un- dervisa andra, och det vore hederligare af dig att förtjäna ditt bröd på ett sätt, som ej skadar den uppväxande ungdomens framtid.
Detta är ditt ansvar, och du bör ej söka en plats, hvars enklaste fordringar du ej kan uppfylla.
I n t e t är så tungt som att arbeta under eko- nomiskt betryck, att arbeta med en känsla af att det blott är för dagen jag vinner frukter, ej för framtiden.
Viljans, energiens, stolthetens vingar klippas korta vid den vissheten, att dä jag en gång släpat u t mig, återstår mig ej annat än ett njuggt nådebröd u r anhörigas eller vän- ners händer.
Du, som lefver i öfverflöd och lyx, du, som ej tvekar att kasta ut hundratals kronor för en middag, pruta ej med lönen för dina barns guvernant, hon, som mödosamt ar- betar ihop ett litet kapital, ämnadt att hålla nöden från dörren på gamla dagar.
Du, som fordrar af dina barns lärarinna kunskaper i lefvande språk, musik, målning, allmänbildande ämnen, handarbete, slöjd, du, som fordrar att hon med ljus, öppen blick och gladt leende skall gå omkring i ditt hem och sitta vid ditt bord, du, som med ett ord, fordrar af henne alla mänskliga dygder och fullkomligheter — betala henne efter förtjänst I D e t berättades en gång, att en gammal för- näm dam skref till sin son och bad honom skaffa en lärarinna åt hennes barnbarn, en dam med alla ofvannämnda dygder och fullkomlig- heter, för ett priss af 500 kronor om året.
H a n skref, sent omsider, att han länge sökt en kvinna med alla dessa kvalifikationer, att han ändtligen funnit henne, men ej ämnade släppa henne till lärarinna åt sina systerbarn, enär han behöll henne — som hustru ät sig själf.
H a n lade allt hvad han egde för hennes fötter, — ty » hustrur, som uppfylla guvernant- annonsernas fordringar — • de äro värda sin vikt i guld ».
Damerna bjude upp!
m det hela taget är lifvet i societeten rätt en- _ k^sS f i g t — jag är för artig för att säga » långtrådigt » — och en genomgripande förän- dring skulle vara som ett lifgifvande elixir.
Nåväl!
Låtom oss börja reformerna i balsa- len.
Damernas tur är kommen!
Damerna bjuda själfva upp!
Ja, det är ändå något, som kan göra säsongen litet pikant.
Snart hör den tiden, då herrarne bjödo upp, till den » gamla goda tiden. » Det ovärdiga i damernas behandling i balsa- longen är ett minne blott.
En dam skulle sitta och vänta, tills en herre har den stora godheten att bjuda upp henne — kan man bland civiliserade människor tänka sig något mera upp och ned vändt?
o r m » Skall han bjuda upp mig? » denna försagda, darrande fråga hör nu till det öfvervunna.
» Skall jag bli tvungen att dansa fransäsen med den förskräckliga människan? » Dessa ett oroligt, lidande hjärtas kval ba funnit sitt slut.
Det förr tämligen tvifvelaktiga balnöjet blir nu för damerna till något helt annat.
Nu heter det ej längre: » Om han skall? » utan » Jag skallh&gt; De goda herrarne ha redan tillvällat sig all- deles för många rättigheter, vilja till och med hindra kvinnorna att emancipera sig, hvilket lik- väl ej skall lyckas dem, så vida de icke genom kärlek och giftermål kunna rycka dem från eman- cipationens afgrund.
Hur i all världen kunna herrarne göra anspråk på uteslutande rätt att bjuda upp med undantag af det yttersta nådiga beviljandet af » damernas vals » eller » damernas polka ».
En dans för damerna, alla öfriga för sig själfva.
Det är i sanning, så att man kan känna sin galla koka öfver för mindre.
Men betänker man män- nens vanliga egoism sä — ja, då är det j u bara en liten illustration till densamma.
Om de ej jämt och ständigt bemantlade sin egennytta och öfverdrifna egenkärlek med galan- terier, genom hvilka de vekhjärtade kvinnorna endast alltför lätt låta bedraga sig, skulle de re- dan för länge sedan vara demaskerade som de mest hänsynslösa, anspråksfulla och bortskämda varelser under solen.
Tänk bara, hvilken förmätenhet endast i den omständigheten, att en dam ej får säga nej, då en herre bjuder upp.
Slutligen kommer det kan- ske därhän, att damerna måste antaga första bä- sta giftermålsanbud!
Allt detta måste dock ener- giskt förhindras, om det ej en dag skall inträffa, att männen förgås i sitt högmod.
Nej, alla som verkligen mena väl med männen, måste gripa till läkarens marterande knif för att förekomma nå- got dylikt.
Damernas rätt att bjuda upp skall bli denna helsobringande knif.
Den skall ope- rera bort deras högmod.
Undras just, hvilken min herrarne skola göra, då det kommit så långt, att de ej mera våga säga nej, då en dam bjuder upp.
De, som så mycket, sa skändligt, ja, sa ring- aktande vitzat och skämtat öfver » väggblommor », de skola af de f. d.
» väggblommorna » nu själfva göras till spe, då ej det kvinliga hjärtat i sitt bängifna deltagande förbarmar sig öfver dem.
Ja, ja, det skall kosta på, men helsosamt, ja mycket helsosamt skall det bli.
De, som helst hållit sig vid buffeten eller vid spelbordet och i sublim förnämhet knappt egnat en tanke åt de väntande damerna, de få nu med en enkel bugning förfoga sig till balsalen, de må- ste till sista skärfven betala dansens tribut, om icke åter det medlidsamma kvinnohjärtat inläg- ger ett veto.
De, som ansågo sig oemotståndliga, som trodde att de med sin uppbjudning beredde damerna en outsäglig lycka, de skola själfva lära sig inse, hvad det vill säga att &gt;få sitta ».
Ja — framåt för denna idé!
En reform är nödvändig i balsalen just beträffande våra her- rar.
Denna förändring kan bli af ingripande be- tydelse för hela deras lif, ty ödmjukhet fattas dem, men vi skola hjälpa dem att förvärfva sig denna förträffliga egenskap.
Det är en god gär- ning, en ädel gärning, genomförandet af denna idé.
Om kvinnans ovärdiga ställning skrifves myc- ket, strides mycket.
Godt!
Låtom oss i balsa- len göra ett slut på ett af de ovärdigaste miss- förhållandena, låtom oss därmed göra ett godt, ett verkligt framsteg.
» Damerna bjude upp » va- re vår lösen!
Låt gärna herrarne med ett öfverlägset leende åse denna sträfvan; deras leende skall snart bli förskräckligt tvunget.
Men med mod och vishet måste damerna handla.
De måste betänka, att de på visst sätt förklara herrarne krig, de måste afgjordt betrakta herrarne som sina fiender, inför hvilka den stör- sta försiktighet är af nöden.
Damerna få ej glömma, att herrarne, trots sitt öfverlägsna leende, med alla medel skola kämpa mot framgången af deras s ?.k.
O, hvilka spetsfundigheter skola icke uppfinnas af det manliga snillet för att likt hvassa pilar söka träffa kvinliga hjärtan.
Därför — bepansren er med orubblig likgiltig- het, svaren med leende ringaktning, eljes kan allt lätt gå förloradt!
Är segern icke den hårda striden värd?
Bunds- förvandter från herrarnes sida skola damerna helt visst också finna, öfverlöpare särskildt från de äldre ibland dem.
De, som måste låta skrämma upp sig ar en
välförtjänt ro för att figurera som reservdansörer, de skola nog betrakta damernas rätt att bjuda upp som idealet af en bal.
Damerna skola icke ha hjärta att af bryta de äldre herrarnes gemyt- liga siesta, de skola lemna papporna i fred.
Åh, dessa gamla herrar äro säkert riktigt goda bunds- förvandter!
Ja, framåt, mina damer, med uppbjudnings- idén!
Det gäller att sätta piff på balerna, att lära ungherrarne ödmjukhet och skaffa de gamla herrarne ro.
Framåt — mot målet!
Ur spåret.
S k i s s af Richard Me / ander.
Belönad med hedersamt omnämnande vid Iduns stora pristäfling.
on hade kommit med sin mor, den för- mögna enkan, till badorten vid vestku- sten, » därför att hon var klen », hon som alla andra flickor.
Nervositeten, som magasinerats under vintersäsongen, skulle nu utbytas mot riktig saltsjöhelsa; det skulle bli en frisk själ i en frisk kropp.
Hon hade hållit god min, då modern talade med läkaren, och hade icke haft ett ord till gensaga, då båda enstämmigt påstodo, att nervsystemet var blankt förstördt.
Men när de hade vistats fjorton dagar bland badgästerna, fann modern, att det icke dugde längre.
Ty det var helt enkelt omöjligt att få henne till att följa en enda af läkarens före- skrifter i afseende å diet, badning, rörelse o. s. v. Hon hade fått i sitt hufvud, att hon ville bo ute på skäret eller ön, som syntes en mil ut till hafs, och därifrån hon hvarje dag sett hvita segel närma sig staden.
Nervosite- ten tilltog med kraften af moderns motföre- ställningar — och ett par dagar senare bodde de båda ute hos en gammal lots.
Nu var hon oigenkänlig.
Aldrig ett ord ytt- rades om hufvudvärk eller trötthet eller ledsnad.
Hon hade icke behof af sällskap, utan kunde vanka hela timmarna ensam utefter de klippiga, glatta, skoglösa stränderna och bara se och se utåt detta ändlösa haf, som suckade eller sjöng eller dånade och i all sin enformighet städse föreföll henne nytt.
Föga eller intet hade hon försökt närma sig öns befolkning och denna höll sig af instinktlik grannlagenhet än strän- gare tillbaka.
Hon föreföll dem alltför fin för att tillhöra samma klass af varelser.
Emeller- tid stod hon på bästa fot med värdfolket, mä- sterlotsens, ty hon hade alltid något vänligt i sin ton, då de hvardagliga händelserna förde dem oundvikligt tillsammans.
En månad hade gått, utan att hon formerat någon annan närmare bekantskap.
Men det hade härunder visat sig, att hon egde utpräglad smak för åtminstone en sak — båtsegling.
Aktivt hade hon föga deltagit däri, ty då icke hon ville bedja öboarne att få följa med dem på deras färder, gjordes heller inga framställ- ningar i den vägen å deras sida, och de få tillfällena hade därför inskränkts till en och annan tur in till staden i och för uppköp i i moderns sällskap och i mästerlotsens » snäcka ».
Som man för-ut hade då hvarje gång fungerat en lotslärling på några och tjugu år, en sluten, fåordig ungdom med ärlig, om ock en smula dyster blick.
Många ord hade de icke bytt, hon och han, men hon kände, att hans blick ofta hvilade på henne, då hon såg åt annat håll.
Och det var nu icke annat, än hon blifvit van vid där på ön.
— En kväll låg hafvet lugnt som en spegel och skyarna hade alldeles stannat i sin långsamma färd.
Några sparsamt utströdda stjärnor tin- drade matt, men det skarpa till- och aftagande skenet från en fyr pä ön bröt genom mörkret och framhöll hvassa klippkanter, buskager, små sjöbodar och båtar nere vid stranden, där fröken Lisen stod ute på en brygga och säg ned i vattnet.
Hon roade sig med att kasta ner sand och småsten för att gång på gång framtrolla den vackra skimrande marelden.
Det var all- deles tyst omkring.
Endast ett egendomligt klingande skvalp hördes emellanåt från bryggan under henne, då vid någon rörelse af hafvet vattnet steg eller sjönk.
Hon hade visst stått där en timme och lyssnat till dessa ljud och njutit af gnistrandet i vattnet, — och hon tycktes ännu icke hafva någon tanke på att gå hemåt, fastän det var tämligen sent på kvällen.
Då hördes plaskandet och det taktmessiga, svagt dofva ljudet af åror ute på viken.
En båt framträdde ur dunklet och blef tydligare, roende rakt mot bryggan.
Hon hade upphört med sin sandkastning och sökte igenkänna den man, som rodde båten.
När han kom nära bryggan, vred han ansiktet oeh såg åt land.
Det var lotslärlingen.
Han upptäckte nu också henne.
Ett kort uppehåll i rodden undgick icke hennes reflexion.
Men årbladen föllo strax åter jämnt som förut, till dess båtens sida sög sig fast till bryggans gamla stolpar.
» God afton, Karl Andersson! » » Go ' afton! » » Jag står här nere och ser på, hur det blänker i vattnet — » » Marelden ja. » » O, hvad hafvet ä ' förtjusande ändå! » » Hvasa? » » Ni ä ' bra lycklig, som får vara sjöman, Karl Andersson! » Han hade stått nedlutad uppe på bryggan för att belägga fånglinan.
För ett ögonblick släppte han sladden och vred hastigt sitt an- sikte upp mot hennes.
Hon hade en ny dosis sand färdig att kasta ut.
» Tycker fröken om sjön? » frågade han lugnt.
» Har ni inte märkt det ännu — och jag har bott här en månad! » » Åjo, visst kunde man väl tro det, när man ser fröken så ofta gå ute på sjökanten. » Han hoppade nu ned i snäckan och gick på tofterna bort till aktern för att haka af rodret.
» Hör nu Karl Andersson! » Det blef alldeles tyst; Blamret med rodret var tvärt afklippt.
» Skulle det inte kunna gå an att få segla en gång riktigt — jag menar utåt, långt ut, och inte bara på inre fjärden till sta ' n? » » Vi ska ' ut till nya fyren om ett par dar med bref och annat till fyrvaktarne. » » Hvilka ska ' det? » » Jag och — gamlelotsen, tänker jag. » Han satt nu vid en åra akterut och höll på att arbeta båtens akterstäf upp till en förtöj- ningspåle.
Hon var åter i full fart med att framlocka marelden.
Och det dröjde några minuter, innan hennes fråga kom: » Kan ett fruntimmer — • jag menar, skulle det vara alldeles omöjligt att få följa med på en så ' n där seglats? » » Hvem — fröken? » » Ja. » » Om fröken yill det, så lär det väl inte va ' omöjligt. » » Och ni tror inte, att lotsfar har nå ' nting emot det? » » Kan väl aldrig komma på frågan — - om fröken vill det. » Han gick åter på tofterna för-ut, tog ett tag i bryggan alldeles vid hennes fötter och hop- pade upp.
Fyrens skarpa sken träffade nu hans ansikte.
Det var allvarligt som alltid, och hon såg, huru hans blick nästan forskande för en sekund sökte hennes.
» Go ' natt, fröken! » Hans kraftiga gestalt drogs med lugna och säkra steg bortåt mot mörkret och försvann däri.
En god stund senare trippade hon samma stig framåt.
— » Jag började tro, du hade blifvit tagen af Necken, barn », sade modern.
» I öfvermor ' n ska ' jag ut på långtur, mamma! » * * * Solen hade varit länge uppe, då det knac- kade på dörren.
Fröken Lisen öppnade.
» Ursäkta, » sade Karl Andersson.
» Stig in! » ropade frökens mor.
Och Karl Andersson lydde och stängde dörren efter sig.
» Ska ' vi segla nu — jag är klar — vädret är ju godt! » » Ja, ännu åtminstone — men — » » Hva°, ä ' det nu då? » » Lotsfar kan inte följa med.
Han mår inte bra i dag. » Lisens mor, som höll på att fylla i en kopp kaffe åt lotslärlingen, såg hastigt upp från sitt förehafvande och hade redan börjat med: » Ja, då blir naturligtvis Lisen — - »; men dottern hann före henne med en egendomlig, en smula flammande blick och frågan: » Tror mamma inte, Karl Andersson kan segla?
» Så lydde frågans ord.
Men dess mening var nog en annan.
Och den ena finkänsliga kvinnan förstod blixtsnabbt den andra.
Det var omöjligt att säga, huruvida Karl Anders- sons hastiga ögonkast från modern till dottern verkligen betydde, att han till fullo senterade, hurusom den senare icke en sekund tvekade att följa med honom ensam.
Men den blicken kunde godt betyda något sådant.
Och i detta möjligast hastiga tanke- och känsloutbyte mellan tre olika själar kom man genom några ögon- blicks fullständig tystnad till ett snarare och säkrare resultat än långa stunders ordande skulle förmått åstadkomma.
Utan minsta skymt af bitanke sade därför modern: » Karl Andersson ä ' ju riktigt van att sköta båten alldeles ensam! » » Ja, ä ' inte fröken eller frun rädd, så inte ä ' jag det. » » Drick nu en kopp kaffe, medan hon gör sig i ordning! » — En stund senare följdes de åt ned till bryggan alla tre.
(Forts.) Leo Tolstois " Kreuzer-Sonaten ".
Ö p p e t b r e f till » Augustus » från Ave.
(I anledning af uppmaningen i Idun d.
28 sist- lidne november.)
f tan att vare sig våga eller vilja företrä- desvis pryda mig med de stora egen- skaper, som ni i eder uppmaning till- skrifvit en del af vårt kön, skall jag söka efterkomma er önskan, att en kvinna måtte yttra sina tankar om » Kreuzer-Sonaten » af Tolstoi, synnerligen som ingen annan tyckes vilja göra detta.
» Augustus » är ej den ende, hvilken upp- fattat nämnda bok som » en predikan emot
äktenskapet »; jag har hört samma klagan från många gifta personer, och denna klagan är ett skäl mera till att söka få någon klar- het öfver författarens tankar.
För dem af Iduns läsare, som ej ha läst Kreuzer-Sonaten, skall här i korthet redogö- ras för dess innehåll, så vidt nämligen detta kan ske i denna tidskrift.
Boken är egentligen en afhandling i be- rättelseform.
En gift man förtäljer under en järnvägsresa om sitt ungdomslif, sitt äkten- skap och det mord han begått på sin hustru.
En allt igenom dyster och ohygglig historia, väl egnad att uppskaka själar och samveten.
Men innan jag yttrar mig närmare om bo- ken, vill jag påpeka den tämligen allmänt rå- dande oseden att på författarens personliga räkning skrifva åsikter, tankar och handlin- gar, hvilka af personerna i berättelsen hysas, uttalas och utföras; d. v. s., läsaren gör allt detta till en återspegling af författarens inre och yttre lif.
Denna missuppfattning vållar ej så liten oreda i läsarens tankegång, på samma gång som det hindrar honom från att finna kärn- punkten i ett diktverk.
J a g skall ej här inlåta mig på att skildra de obehag en förf.
känner, då läsaren god- hetsfullt gör honom eller henne till ett med de mindre hyggliga personer, som han eller hon framställt.
Vidare bör jag kanske här nämna, att jag läst Kreuzer-Sonaten på tyska språket, så att, i fall jag skulle komma att anföra nå- got af boken, blir ordalydelsen måhända ej fullkomligt lik den svenska öfversättningen.
Detta som ett slags förord.
Bäste » Augustus »!
Enligt min uppfattning är Kreuzer-Sonaten ieke utan någon predikan mot vrångbilden mot själfva äktenskapet, däraf.
J a g vill för- tillika minnas, att det ej är Tolstoi, utan en förderfvad brottsling, som tager äktenskapets vrångbild för ett verkligt äktenskap och där- för kastar sig öfver detta.
En sådan män- niska, som vämjes vid sig själf, utan att dock känna verklig ånger, följer här en va- na, lika gammal som synden på jorden.
H a n söker undkomma domen genom att kasta skulden på Gud och på medmänniskor.
Här kastar sig brottslingen öfver det af Gud in- stiftade äktenskapet, låtsande sig tro, att detta är samma sak som den vrångbild där- af, hvilken han känner.
Tolstoi skulle ej vara den djupsinnige för- fattare, som han är, om han kunde förbise det faktum, att ett ungdomslif, sådant som det blifvit skildradt i Kreuzer-Sonaten, har följder för hela lifvet, om ej i annat så i pinande minnen, sedan en omvändelse egt rum.
Här låter han ynglingen och den unga kvinnan fortfarande lefva i synd, och som närmaste följden af ett dylikt lif blir deras syn på hela lifvet förvänd.
E t t förnedrande lif skapar hos människan idel låga tankar och orena bilder och kommer henne att i allt, som hon uppfattar, taga vrångbilden för idéen och den rätta verkligheten, synnerligast som detta hjälper dem till att en smula skyla sin uselhet.
Kanske tager denne Posdnyschew verkli- gen sitt och hustruns samlif för detsamma, som det af Gud stiftade och af Kristus hel- gade äktenskapet, kanske icke, men i hvarje fall kan en sådan som han ej framställa någon annan utväg for människorna att kom- ma ur smutsen än munk- och nunnelif och därmed hela släktets utdöende såsom lifs- idealet.
Det är ju en fullständigt andelös människa, som förf.
låter tala så bakvändt, som han måste.
Det är de båda makarnes ungdomslif vi måste betrakta, blottadt som det är på allt söka att gifva skäl för denna min åsikt.
Hvad är det väl för en man, som förf.
andligt innehåll före äktenskapet och som här framställt för oss?
Se bara på hans nu äfven för hemmet är vordet ett lif i okysk- uppfostran, omgifning, hans i last besudlade het, för att vi äfven må kunna rätt fatta, ungdom, hans rent af djuriska själfviskhet, att den naturliga kärleken till barnen måste som för sig kräfver en maka af oförvitliga bli en vrångbild.
H ä r röjer sig Posdnyschews yttre seder.
Hon skall vara ren, emedan djupa fördärf åter i försöket att kasta skul- hon skall bilda en lockande motsats till de den på kvinnan, som han hatar och som han kvinnor, som hittills upptagit hans sinne.
tror hata honom, ett vanligt drag hos med- Moloksoffret skall vara utan vank och lyte: brottslingar.
Det är hon som söker glömma en väl skapad figur, elegant dräkt, talanger eländet genom att hängifva sig åt husbestyr, — om den inre människan spörjer han ej, liksom han hängifver sig åt tobaksrökning.
denne ungkarl, som vi tyvärr alla så väl Det är kvinnan, modern, som blott älskar barnets kropp: » Ack de små händerna!
Ack igenkänna.
de små fötterna!
Ack hur det ler ' Och Och så finner han ett kvinnokön.
— Det är ingen människa, lika litet som han är hela den lilla kroppen!
Ack, och hur det det; de äro något ännu lägre än » djurlifvet smackar och hickar!
.
.
. » Med ett ord den i människohamn ».
Hvarmed sysslar denna animaliska moderskänslan är ingenting annat flicka och hennes omgifning under hennes för- än sinlighet.
lofningstid?
Med idel yttre ting, bosättning, Detta låter han kvinnorna säga, men han lyx, njutningar, nöjen, och paret själf har ju nämner ej ett ord om arten af sin egen känsla ej ett enda ord att säga hvarandra.
för barnet, utom det, att barn, i det hela » När vi voro allena, föll det sig för oss taget, äro till hinder i detta slags äktenskap, förskräckligt svårt att tala.
Hvilket Sisy- och detta är ju, från hans ståndpunkt, följd- fusarbete!
Knappt hade man uttänkt nå- riktigt.
got, som man ville säga, så var det redan En manlig eller kvinlig Posdnyschew upp- uttaladt, och vi tego åter för att uttänka fattar hela lifvet skeft från början till slut, något nytt. » emedan hans eller hennes hjärta är ett säte Fortsättningen af denna sida är väl egnad för idel orenlighet, ty af hjärtegrunden utgå att uppskaka månget förlofvadt par.
lifvet och den inre synen därpå.
H a n har Detta förspel till äktenskapet innebär i sig förnedrat kvinnan, och därför anser han allt det gräsliga, hvilket 3edan följer som en henne för låg allt igenom och hatar henne, verkan af synd, last och andlig död.
emedan hon känner honom och måste värn- Hvarje läsare måste kunna se, att förf.
jas vid honom.
Detta kränker hans egen- framhåller en spegel, hvari båda könen skola kärlek.
H a n tror henne vara i stånd till blicka in med allvar och eftertanke.
Men hvarje låghet, emedan han själf är det; han vi måste, vid läsningen af Kreuzer-Sonaten, analyserar hennes själ med sin egen till före- bild.
Hennes dräkt, hennes min, hennes ord, allt hvad hon företager sig, är för honom en afspegling af deras enskilda förhållande till hvarandra.
Själfva musiken får en annan klangfärg i hans öron än i en sedlig män- niskas uppfattning, och då han ändtligen dräpt sin medbrottsling och offer, hustrun, är hans förherskande tanke den, att han för- stört hennes ansiktes skönhet, och att han » var skuld därtill, att hon, som egt varmt lif i sig, nu låg i likkistan, orörlig, vaxblek och kall. » Detta är en passande lik- och dödsbetrak- telse efter ett samlif emellan två varelser utan ande, utan gud, utan religion.
Tolstoi är ej den förf., som låter en dylik varelse fram- ställa bilden af ett helgadt äktenskap i krist- lig anda, det vore en fräckhet.
Men han låter den fallne, den från ung- domen besudlade mannen hysa en aning om ett äktenskap i denna anda; därom vitt- na de ord, han anför ur Matth.
5 kap. 28 v. Men äfven där tillägger brottslingen nå- got af sin egen orena fatabur, som man kan se af bokens slutord.
Det är mer än sorgligt, att så många ta- git denna stränga väckelsepredikan mot ett ohelgande af äktenskapet för en predilcan mot äktenskapet, ty denna förvexling af vrångbild och idé svarar med bedröflig tydlighet på frågan: hvarför har Tolstoi skrifvit en så- dan bok?
Denna bedröfiiga förvexling visar äfven grundorsaken till, att så många tusenden af män och kvinnor anse det för en likgiltig sak, om maken står på samma religiösa (eller irreligiösa) ståndpunkt som makan och tvärt om, » ty », heter det, » hvar och en kan ju få behålla sin mening. » J a, om det blott är en mening, hvarom det gäller, då vore det för husfredens skull äfven tämligen likgiltigt, ty den ena parten skulle då lätt draga den andra på den sidan, där köttets evangelium predikas.
Men ett är att hysa meningar, och ett annat är att lefva i en högre och renare lifsgemenskap, ty denna senare kräfver att man i allt vandrar som om dagen, och att äktenskapet hålles heligt äfven af makarne inbördes.
Sådana verkligt äkta makar taga ej denna instiftelse » blot til lyst »; de veta och känna, att däri äfven finnas kors, som blott en hel- gad kärlek kan med enade krafter bära fram till målet.
Kristna makar tro på det ord, som visat oss, att allt på jorden blef genom synden likt en krossad spegel, och att ingen mänsk- lig lycka är fullkomlig, intet mänskligt för- hållande fritt från brister.
Men de veta tillika, att ur en tuktad sinlighet kan ett heligt sinne utvecklas, genom de medel och på den väg, som samma ord lärt oss, och hvarom jag här ej närmare behöfver skrifva, då jag talar till en läsekrets, som emottagit dop och kristlig undervisning.
Dock, ett må här sägas: ve den unga kristna kvinna, som ej ser sig före, utan ta- ger en man af samma art som Tolstoi här framställt till vårt påseende, och hvars drag — liksom hans hustrus — vi, sorgligt nog, alla känna!
Må ingen ung, kristlig kvinna (eller man) inbilla sig, att detta är likgiltigt, eller att han (hon) skall kunna omvända den andra I I de allra flesta, om icke i alla, äktenskap, ingångna under detta svepskäl, blir ett gemensamt fall följden, och när då uppvaknandet ur ruset sker, då stå vämjelse och hat på lur för att gripa de olyckliga, de dubbelt olyckliga, emedan en af dem med
flit blundat för faran och nu söker gömma sig bakom sin medbrottsling.
Måtte den väckelse, som innehålles i denna lilla bok af grefve Leo Tolstoi, hejda mån- gen svensk yngling, som kommit in på det sluttande planet!
Må boken väcka mången svensk kvinna ur det drömlif och den oänd- lighet, som förf.
framställt i Kreuzer-Sona- ten.
Och måtte månget s. k. äkta par, som vanhelgat äktenskapet och därför skördat ofrid och bitterhet i sitt samlif, väckas till insikt af sin gemensamma synd och ingå ett verkligt äkta förbund med hvarandra och lära sig förstå, att det rätta äktenskapet är den enda möjliga förutsättningen för ett hel- gadt familjelif, där barnen skola uppfostras till glädjeämnen för såväl föräldrar som fo- sterland, äfven om det uppväxande släktet kostar oss möda och omsorger.
Ty kristliga föräldrars omsorger likna lika litet den lastfulle Posdnyschews beskrifning därpå, som hans skildring af en vrångbild liknar det verkliga äktenskapet enligt Guds instiftelse.
Detta, bäste » Augustus », är hvad jag här hållit för min plikt att säga om denna märk- liga bok.
En recension i vanlig mening an- ser jag ej vara på sin plats i Idun, och däri torde alla, som känna boken, vara ense med mig.
J a g känner ej den svenska öfversätt- ningen däraf; men sådan boken föreligger på tyska språket, skulle jag önska, att den blefve allmänt känd och förstådd.
Men därtill for- dras äfven, att ingen missbrukar den till denna förderfliga läsning i smyg, som åstadkommer så mycket elände bland en okunnig, omogen ungdom.
Den, som vill taga kännedom om Kreuzer-Sonaten, göre det öppet och i sam- råd med sedliga människor; då skall den nog göra den verkan, som författaren åsyf- tat: en reformation af äktenskapet.
Smånotiser från kvinnovärlden.
Kvinnan som apotekare.
Apotekare-so- cietetens direktion har nu afgifvit yttrande öf- ver de förut af oss omförmälda ansökningarna om tillstånd för kvinna att varda anstäld å apo- tek.
Direktionen uttalar betänkligheter däremot, utan att bestämdt afstyrka.
Men skulle apotekare- yrket öppnas för kvinnor, så anser direktionen, att dessa skulle åläggas alla de skyldigheter, men också tillmätas alla de rättigheter, som tillkomma de man- liga farmaceuterna, och anser direktionen det vara nödvändigt, att bifall dessförinnan lemnas åt dess framställning om att maturitetsexamen fastställes så- som vilkor för att få antagas såsom elev å apotek.
Svenska allmänna Kvinnoföreningens till djurens skydd styrelse hade den 8 d:s sitt förr sta ordinarie sammanträde för innevarande år, hvar- vid den beslöt att tilldela föreningens bronsmedalj samt 15 kr.
i belöning för ömhet och noggrann vård om djur till ladugårdsskötaren Clas Nikolaus Svens- son Ferm, hvilken i egenskap af kreatursskötare sedan snart 19 år varit och fortfarande är i tjänst hos öfverstelöjtnant P.
A. Ribbing å Riddersberg (Jönköpings län), Vidare beslöts att utdela tidskriften Djurskyddet åt hvarje skvadron vid Lifgardet till häst och Kron- prinsens husarregemente, ett exemplar till hvarje batteri vid Svea, Göta och Vendes artilleriregemen- ten, ett åt hvarje kompani vid Pontonier-, Sappör- och Trängbataljonerna samt till hästskötarne vid rid- skolan å Strömsholm och vid generalstabens stall.
Kvinnoklubben härstädes firade den 8 d:s sin fjärde julfest i sin lokal.
Programmet inleddes med Mendelssohns uvertyr » Hebriderna » för piano, a quatre mains, utförd af två musikvänner.
Därefter förevisades tablåer, föreställande » Lek och allvar » be- stående af fyra barngrupper.
Följde så » Gubben med skåpet » af Joh.
Jolin, framställd i lefvande bil- der.
Efter dessa båda nummer, som väckte stor mun- terhet, sjöngos duetter ur operan » Mefistofeles » af fru Tibell och fröken E. Posse, ackompagnerade af fröken Carlheim-Gyllenskiöld.
Återstoden af aftonen förgick i den gladaste stämning under omvexlande dans och jullekar.
Teater ocli musik.
Kungl.
operan gaf den 7 dennes för första gången en repris af Lortzings i Tyskland så populära opera » Tsar och timmerman ».
Den anslående och melcdiösa musiken med sitt underlag af äkta och naturlig humor framkallade lifligt bifall hos den ganska talrika publiken.
Hvad utförandet be- träffar vilja vi i främsta rummet nämna fru Ed- Ung som Maria och hr Strömberg som den idi- otiske borgmästaren van Bett.
Ledsamt nog kunde fru Edlings röst på grund af en temligen stark indisposition ej göra sig fullt gällande, men hen- nes käcka och intagande spel samt hennes för ständiga sätt att sköta sin sång minskade verk- ningarna af denna indisposition.
Borgmästarens mycket maktpåliggande, men synnerligen roliga och tacksamma parti torde få räknas till de mest lyckade uppgifter, hr Strömberg på sista tiden haft att framställa.
Hr Johanson som tsar Peter trädde betydligt tillbaka på grund af sitt olyckligt pressade sångsätt, oaktadt han väl obestridligen borde hafva stått ganska mycket i förgrunden.
I sitt yttre uppträdande var hr J. ganska sympatisk.
Hr Strandberg förtjänar äfven loford för sitt ut- förande af Peter Ivanows roll.
De öfriga fyllde godt sina platser.
Flere nummer i operan helsa- des af publiken med lifligt bifall.
Kungl.
operan gifver om tisdag den 20 dennes Shakspeares » En midsommarnattsdröm » med Men- delsohns musik, hvilket otvifvelaktigt skall med intresse omfattas af allmänheten, enär detta stycke, som länge stod på kungl.
Stora teaterns spellista, nu ej varit här uppfördt sedan 1888.
Vid denna föreställning får man nöjet återse fru Dorsch i Hermias roll och fru Hartman i Pucks, som hon nu åter kan utföra på operascenen, emedan hon enligt kontrakt har rättighet till någon kortare tids tjänstledighet från Dramatiska teatern.
Hr Törn- quist spelar Demetrius.
För att bereda så stor del af allmänheten som möjligt tillfälle att äfven på denna stora scen se dramatiska föreställningar, i synnerhet med musik af högre värde, ämnar direktör Nordqvist till omvexling med operaföre- ställningar gifva ej blott &gt;En midsommarnatts- dröm », utan också andra sådana stycken till ned- satta biljettpris, hvarför den konstälskande allmän- heten otvifvelaktigt skall känna sig tacksam.
Programmet för, morgondagens symfonikonsert, den fjärde under denna säsong, är sålunda be- stämdt: 1) Symfoni af N. W. Gade op. 5 (c-moll); 2) Violinkonsert af Tor Aulin, med tonsättaren i principalpartiet; 3) Variationer ur stråkkvartetten c-dur af J. Haydn, utföres af stråkorkester; samt 4) symfoni b-dur af L. v. Beethoven.
Det först- nämnda af dessa nummer, Gades symfoni, upp- föres till hågkomst af den nyligen hänsofne danske tonsättaren, som äfven egnas en liknande minnes- hyllning såväl i Köbenhavn som i Kristiania.
Kungl.
Dramatiska teatern, som nu en längre tid med så ovanlig framgång gifvit Sudermans skåde- spel » Ära&gt;, har nu åter fått upp ett nytt stycke, nämligen Victor Hugos femaktsdrama » Ruy Bias » i svensk öfversättning af Henrik Westin, hvilken för densamma erhållit hedersomnämnande af Svenska akademien.
Stycket gafs första gången i onsdags.
För dagen hinna vi endast meddela rollbesättningen.
De förnämsta rollerna i stycket och deras inne- hafvare äro: Ruy Bias — hr Palme; Don Salluste af Bazano — Hr Hillberg; Don Cesar af Bazano — hr Personne; Don Guritan — hr Envall; Gref- ven af Camporeal — hr Elmlund; Markisen af Santa-Cruz — hr Strömberg; Grefven af Alba — hr Byström; Markisen af Priego — hr Rydgren; Don Manuel Arias — hr Hamrin; Montazgo — hr Hartman; Don Antonio Ubilla — hr Skånberg; Dovadenga — hr Örtengren; Hertiginnan af Albu- querque — frök.
Klefberg och Casilda frök.
Beh- rens.
Donna Marias roll kommer att utföras af fröken Anna Zetterberg, hvilken instuderat den- samma för madame Ristori i Paris.
Stycket gifves äfven i afton och om söndag.
I morgon lördag uppföras » Barnet » och &gt;Vi skiljas ».
Vasateatern, som — om vi undantaga dess nyårs- revy — en tid bortåt lefvat på repriser, bjöd i tisdags afton på en intressant nyhet.
Ty Offen- bachs operett Lajolieparfunieuse, hvilken i svensk dräkt fått namnet Lilla Rosenknoppen, är aldrig tillförene gifven i Sverige.
Den bevisade sig vara en bekantskap, väl värd att göra, och om den ock ej torde tillhöra sin genialiske mästares allra bästa alster, innehåller den dock så mycket af melodi- rikedom och musikalisk fägring, att den ej kan undgå att fängsla.
Ett för aftonen särskildt in- tresse knöt sig till en ung fröken Lindbergs debut i titelrollen.
Sedan den förklarliga rädslan börjat gifva med sig, sjöng hon under aftonens lopp allt mera upp sig; ett täckt, måttfullt spel gaf partiet den rätta färgen; totalomdömet får helt visst af- fattas så, att fröken Lindberg — om ock röstre- surserna ej äro synnerligen stora — bör hafva goda utsikter att bli en verkligt användbar och gärna sedd operettprimadonna.
Teaterns direktö- rer, hrr Varberg och Strömberg, gjorde hvar för sig ypperliga figurer; särskildt den senares bur- leska komik firade en sannskyldig triumf.
Bifallet var mycket lifligt; helt visst både förtjänar och ernår » Lilla Rosenknoppen » en lång serie goda recetter.
Filharmoniska symfoniorkesterns nästa konsert är bestämd att ega rum lördagen den 24 januari i Musikaliska akademien.
Programmet upptager bland annat Mosarts Ess-dursymfoni (Bulows re- vision), Ede.
Griegs Peer Gynt suite, ej förut upp- förd härstädes, och hvilken orkester-suite f. n. spelas med bifall, på konserter i flere af konti- nentens städer.
Ännu en nyhet för vår publik blir Rob.
Volkmanns serenad för stråk-orkester med violoncell-solo obligat.
Filharmoniska sällskapets repetitioner till dess andra abonnementskonsert hafva tagit sin början.
På denna konsert kommer att uppföras Brahms Requiem, denna gång med svensk text.
Såsom bevis på, med hvilket intresse allmänheten omfattar sällskapets verksamhet, må nämnas att antalet abonnenter och passiva ledamöter under inneva- rande musikår redan lär uppgå till närmare 600, Anmälan om abonnement kan fortfarande ega rum hos hofmusikhandlaren Abr.
Lundquist eller ock hos sällskapets kassaförvaltare.
• Konst.
Konstutställningar.
I Konstnärsföreningens gamla lokal i Atelierbyggnadsbolagets hus vid Kungs- trädgården, hvilken förhyrts af ett konstnärskon- sortium, öppnades i onsdags en liten vald utställ- ning, i hvilken endast fyra konstnärer deltaga, nämligen prins Eugen, Oskar Björk, Alf.
Wallander och Bruno Liljefors.
Hvardera af dessa utställer en större grupp arbeten, hvilka borde kunna väcka lifligt intresse hos den konstälskande publiken.
Utställningen, hvilken vi denna gång ej hinna närmare omnämna, är öppen dagligen intill den 10 februari.
Inträdesafgiften är 50 öre.
Inkomsten tillfaller konstnärernas byggnadsfond — således ett högst behjärtansvärdt ändamål.
Theodor Blanch ' s konstsalong vid Kungsträdgården har som bekant för en lång följd af år förhyrts af Sveriges allmänna konstnärsförening.
I stället har hr Blanch öppnat en ny utställningslokal i huset 29 C vid Drottninggatan.
Lokalen, som är ljus och hemtreflig samt synnerligen lämplig för sitt ändamål, öppnades i förra veckan och har för närvarande att uppvisa en samling taflor af mest utländska konstnärer.
Flere äro verkliga godbitar.
B e r ä t t e l s e för I d u n af MATHILDA LÖNNBERG.
Belönad med hedersamt omnämnande vid Iduns stora pristäfling.
(Forts.) » (2ja, kanske det inte är sannt, men det påstås, • 4 att konsuln tog denna underrättelse mycket tungt, och att den skulle vara orsaken till — till det slaganfall, som slutade hans lif. » » Jag har ej hört det minsta om allt detta, » sade Gunnar, SEMINARIET FÖR HUSLIG UTBILDNING GÖTEBORG
vore en förfärande tanke, så mycket fruktansvär- dare, som Gunnar ej vågade förtro dem åt någon.
Midsommardagen var utsatt till begrafningen, och det blef en sorgehögtid, hvarom länge tala- des i den lilla staden.
Det var en rad af vag- nar, som räckte från sorgehuset till kyrkan.
Ar- betareföreningen följde med florbehängd fana, och äfven folkskolebarnen stötte till processionen.
Fru Emilia var förtjusande i sin sorgdräkt.
Hon såg så ung, men så blek ut genom den nedfällda krus- florsslöjan.
Hennes små händer glänste som el- fenben genom de svarta silkesvantarne och de höllo en krans af hvita mossrosor och cycasblad — något som efter åratal omtalades såsom ett under af begrafningskrans.
Och där var sång och griftetal och sorgebetygelser utan all ända.
Och så slöt dagen, gästerna hade dragit bort.
Fru Emilia hade hufvudvärk och gick tidigt in i sin sängkammare.
Barnen, upprörda och ska- kade af dagens högtidlighet, snyftade sig till sömns i sina sängar.
Majoren hade en enskild konfe- rens med den äldste bokhållaren.
Blott Gunnar ning.
Gunnar satte sig och väntade.
Då majoren slu- och Julia voro ännu uppe.
De båda syskonen sutto en stund tysta.
Båda längtade att meddela tat sin räkning, sade h a n: » Jag h a r hört, morbror, att Emilia gått förlorad.
sig med hvarandra, men båda kände liksom nå- got främmande, som kommit emellan dem.
Är det så? » » Detta har varit en förfärlig dag för stackars » Dess värre, min gosse, » svarade majoren.
mamma, » sade slutligen Gunnar.
» Det var väl en mycket stor förlust? » » Tror du? » sade Julia.
» Jag tror tvärtom, att » Tyvärr, en rätt betydlig, » sade majoren och steg upp, liksom önskade han afbryta samtalet.
denna dag varit full af ett slags sorglig ekstas, » Morbror, » sade Gunnar ifrigt; » huset kan väl som gjort henne lycklig på samma gång det smär- tat henne.
Men, stackars mamma, värre dagar bära den förlusten? » stunda. » » Vi vilja hoppas det. » » Men, morbror — förlåt, jag frågar det — om » Tror du det, Julia? » vi bara hoppas det, hvarför nedläggas så stora » Det vet jag. » kostnader på begrafningen? » De båda syskonen sågo på hvarandra, därpå » För folks skull, käre Gunnar, och för onda sade G u n n a r: tungors skull, som annars skulle göra det mycket » Den som kunde skydda mamma från alla svå- svårare för oss att reda oss.
Vet du, hvilket in- righeter och sorger.
Det skulle vara det ljufvaste flytande en så kallad rusning h a r på en affär? » lefnadsmål, jag kunde tänka mig.
Jag älskar henne så högt. » » Det kan jag tänka mig, men — » » Dessutom så tillfredsställer det din mor.
Min » Hvem af oss tror du ej älskar henne? » invände stackars syster finner ett sorgblandadt nöje i att Julia.
» Vi ha alla varit orättvisa mot pappa, vårda sig om, att hennes så högt älskade man blott därför att hon varit så ljuf och mild.
Jag på ett ståtligt sätt gör sin sista färd.
Vi vilja förstår först nu, huru mycket bekymmer han dolde göra henne till viljes i detta.
Han — den döde under sin kalla, lugna yta.
Dessa bekymmer bar — gick alltid hennes önskan till mötes, så långt han i tyst ensamhet.
Vi njöto frukterna af hans han kunde.
Låt oss efterlefvande göra allt för arbete, utan att tänka därpå eller vara tacksam- att åtminstone skona henne för — alltför bittra ma, och han teg och bar det ensam och oför- stådd, så länge h a n förmådde. » erfarenheter. » » Och sedan, Julia? » » Det är min innerligaste önskan att göra allt hvad jag kan för henne, » sade ynglingen varmt.
» Sedan, Gunnar — dog han. » » Tack, min käre Gunnar!
Därom är jag öfver- » För sin egen hand, Julia? » tygad, » sade majoren.
» Jag måste nu gå ned och » För Guds skull, Gunnar, hvem h a r sagt dig se till, huru dekorationen med växter i likrum- det? » met verkställes.
Skulle du samtidigt ha lägligt » Ingen egentligen, jag förmodar det blott.
Jag att gå till kyrkan och se, huru de ställa det i har hört antydningar. » grafkapellet, så vore jag dig förbunden. » » Äh, Gunnar, jag vet det — flaskan stod ännu » Det är visst lägligt, jag har ingenting att göra kvar på skrifbordet.
Stackars mamma såg den och vore tacksam, om morbror ville sysselsätta icke i första häpenheten.
Hon kom ned så glad i sin nya klädning — hon brukade alltid gå ned mig litet. » » Ja, du skall nog få sysselsättning, om du vill och visa sig för pappa, när hon fått något nytt — framdeles.
Här blir nog mycket att ordna. » och dyrbart, som nu till det där bröllopet, hvil- Morbror och systerson skildes åt med ett hand- ket stod i förgår.
När hon kom ned, låg pappa slag.
Den senare gick till kyrkan och undersökte sanslös.
Giftet hade verkat fortare, än h a n tänkt, anordningarna där.
Han fann dem ganska till- han hade ej hunnit skaffa undan flaskan.
Jag fredsställande och gick sedan ut på kyrkogården, tog den och stoppade den i min ficka.
Jag var där grafven var gräfd och nu smyckades med den förste, som kom in.
Mamma ringde och ro- pade på samma gång.
Jag hade varit ute och granris och blomrrrande hägg.
Då h a n skulle gå hem, passerade tvänne män gått med småsyskonen och kom just hem. » förbi honom.
De sågo honom icke, ty h a n stod » Kära Julia, detta har du vetat och burit på bakom en häck, men han igenkände dem, de voro så tyst. » affärsvänner till hans far.
De samtalade högt.
» Jag måste ju säga det åt doktorn, förstår du.
Jag visade honom flaskan, han lofvade mig tyst- » Det är att beklaga, » sade den ene; » att han nad för så vidt han kunde. » skulle taga det så. » » Det var en enorm förlust », sade den andre.
» Ack, du tänker då på allt. » » Visserligen, » svarade den förste; » men med » Det var j u helt naturligt, att doktorn måste hans vidsträckta erfarenhet och de relationer, han få veta det för alt förstå, huru h a n skulle be- hade både in- och utrikes, skulle h a n snart hafva handla sjukdomen.
Men nu, Gunnar, låt oss råd- reparerat denna förlust.
Nu förefaller det omöjligt. » göra!
Hvilket är bäst?
Skall jag söka en plats De aflägsnade sig, och Gunnar hörde ej mera.
som lärarinna?
Jag är tyvärr ej skicklig, jag Var det om hans far de talade?
Han trodde det.
kan aldrig hoppas få en så stor lön, att jag i nå- Gunnar gick grubblande hem.
Han samman- gon betydligare mån skulle kunna hjälpa mamma, lade det ena med det andra — affärsvännernas men hon blir åtminstone fri från en af oss att beklagande, att hans fader » tagit det så » — fru sörja för. » Lohmans tvekan, då hon nämnde slaganfallet och » Äh, så förfärligt måtte det väl ej gestalta sig, slutligen doktorns: » Ja, vi kunna j u kalla det att du får lof att lemna henne. » så, » till svar på hans fråga, om det vore ett » Tror du väl att pappa tagit ett sådant steg, slaganfall.
Vore det väl möjligt, att fadern själf om h a n ej ansett ställningen förtviflad.
Vi h a förkortat sitt lif?
Om så vore händelsen, borde lidit stora förluster hela förra året.
Först brann modern framför allt och genom alla medel skyd- sågverket ned — det var visserligen försäkradt, das för den kunskapen.
Då gillade h a n morbro- men ej till fulla värdet, i synnerhet hvad virket derns storartade tillställningar, de till ett par hun- angår.
Så förlorade pappa betydligt på brukspa- dratal utgångna bjudningskorten och hela den tron R.
Jag vet, alt det var mycket, ehuru jag öfriga ståten.
ej kan uppgifva summan.
Och nu till sist Emilias Men om dessa pengar, som slösades bort på förlisning.
Det var pappas nyaste fartyg, och begrafningen, en gång skulle behöfvas för famil- lasten var mycket värdefull.
Under hela liden jens uppehälle?
Eller om de redan vore ett till- har huset varit lika kostsamt som under de mest grepD af medel, som ej tillhörde huset?
Detta lyckosamma år.
Och nu senast på mammas fö- » Då ät det förmodligen blott prat alltsammans, utom att Emilia förlist, » återtog fru Lohman; » annars visste ni det naturligtvis i första rummet.
Farväl! » » Nej, ni får inte gå, » inföll Gunnar; » jag vill veta så mycket, af de andra får jag ingenting veta.
Min mor är så oåtkomlig i sin sorg. » » Ja, hon vet ingenting — bör ingenting få veta — stackars liten.
Men fröken Julia, hon h a r kanske reda på något.
Hon sade ingenting, men hela flickan är som förändrad.
Det är en präk- tig flicka med kraft och mod, lita på det.
Hon föreföll som en mor för alla sina unga syskon.
Gud signe henne! » Den vänliga frun sköt hastigt upp dörren och aflägsnade sig.
Gunnar kunde ej gärna springa efter henne ut på gatan.
Han blef stående en stund i förstugan, sedan gick han in på kontoret.
Här satt morbrodern ensam och räknade ihop diverse utgiftsposter.
Han såg hastigt upp, då systersonen trädde in, men fortsatte med sin läk- delsedag gaf pappa henne diamantnålar — de samma, som hon hade på sig, då han dog.
Hon var så glad däröfver, nu var diamantgarnityret komplett. » » Tror du inte, att hon hellre skulle undvarit både hårnålar och hela garnityret med, om han lefvat i stället? » » Det tror jag visst.
Men du får ej säga så, det är ett klander mot den döde.
Han älskade på sitt sätt, och han visade sin kärlek, som han kunde bäst.
Jag har ej förstått det förr än nu. » » Om jag blott hade slutat min kurs vid tekni- ska högskolan, » sade Gunnar; » då skulle jag nog kunna sörja för mor och syskon, så att de ingen- ting behöfde försaka — men du får aldrig lemna mamma. » Hon log ett sorgset leende.
Hon hade icke ett så sangviniskt lynne som brodern och såg sa- kerna mörkare än han.
Hon hade på nära håll sett, hvilka penningesummor förslösades i huset, och kunde ej tro på, att en yngling — äfven om han vore än så skicklig, och hon tviflade icke ett ögonblick på broderns begåfning — kunde för- tjäna nog för att sörja ens för sin mor, då hon tänkte på dennas förfinade vanor.
&gt;Lofva mig att icke lemna mamma! » trängde han på henne.
» Inte, om det kan undvikas. » » Inte, utan att jag samtycker därtill. » » Men Gunnar, jag kan inte lefva på dig.
Jag måste arbeta själf. » » Ja, du skulle väl kunna finna en liten syssel- sättning här hemma.
Du kunde j u — knyppla spetsar.
Det gör du ju så vackert. » » Ja, på det sättet kunde jag kanske förtjäna 50 öre om dagen, » svarade h o n; » förutsatt, att nå- gon köpte mina spetser.
Nej, Gunnar, det duger icke; det måste bli något annat.
Om jag skulle gå igenom en kurs i bokhålleri?
Kanske kunde jag då få plats hos någon här i staden, få bo hemma, och om aftnar och morgnar kunde jag då egna mig åt mor och syskon. » » Det vore kanske inte så illa, » sade Gunnar; » men jag har svårt att tänka på, att du skulle arbeta så där.
Arbete är för män, inte för kvinnor. » » Åh, Gunnar, hvem tror du väl har det mest ihärdiga, om också inte det tyngsta arbetet, om ej kvinnan? » sade Julia småleende.
» Och jag tycker, att man och kvinna böra hjälpas åt.
Det är bäst och med få undantag det lyckligaste. » Gunnar skakade på hufvudet.
För honom var modern fortfarande idealet af kvinlighet, och hon arbetade ej.
Han kunde ej tänka sig henne som arbetande.
Och så slöts samtalet.
c Julia förverkligade sin plan.
Hon fick under- visning i bokhålleri af gamle Jansson och lillbragte oftast aftnar och morgnar hos honom på kontoret.
Emellertid gick sommaren till ända och Gun- nar skulle begifva sig åter till tekniska högskolan.
Innan han reste, meddelade hans morbror honom, att det ej vore möjligt att hålla affären uppe.
Kunde man bara det, skulle alla få sitt, men m a n kunde icke.
Man hade förgäfves vändt sig till flere af hans svågers affärsvänner med begäran om hjälp, men utan framgång.
Själf egde h a n inga kapitaler, och det h a n hade — det var inte mycket — vore redan insatt i svågerns affär.
(Forts.) rEedsamt nog måste vi meddela, att / duns Modetidnings januarinummer fortfarande ligger in- fruset på vägen här emellan och kon- tinenten.
Alla möjliga åtgärder äro emellertid vidtagna för att med snälla- ste hitförskajfa detsamma.
Som be- kant hafva väderleks- och temperatur- förhållanden under de senaste veckorna varit för vinterförbindelsen med konti- nenten sällsynt ogynsamma.
Redaktionen.
