# ID: svediakorp-per817
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1891
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 13,879
# sentences: 701
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


N:r 29 (187) Fredagen den 17 juli 1891.
Prenumerationspris pr år Byrå: Redaktiir och utgifvare: H a m n g a t a n 1 6, 2 Va t r.
Idun med Modetidning och ko- FRITHIOF HELLBERG.
(midt för Kungsträdgården.)
lorerade planscher kr.
8 Idun m.
Modet, utan kol.
pl.
&gt; 6 50 Prenumer.
sker i landsorten å posl- Träffas å hyran kl. 10 — 11.
Idun ensam - » 4: anstalt, i Stockholm hos redaktlon.
Allm.
Telef.
61 4 7.
(Sncoze canons fes ztvacpes c / e no / ze cap / tafe de f (Sscadze cfzanea / se; zetent / ssent encoze fa fz / se L &lt;&amp;f3af / / ^ue^a / tfottet niapestueusement noize pozt ' / fes / zo / s coufeuzs zues et 1105 pfaces &lt;Qf&gt;&gt;e fo / nta / ns, ^) / ous fes ^oufe c / e sympatftes c / e fa cfzance de fa l nos con^tzmez, avec cfzanca / s un / t, å cefu / c / am / / ié aue depu / s des c / e fa s-técfes Q) uéde.
c / ana ces dez- e / a * ' / tommare, å nos coetizs zestezont toi / pouzs fz / ffantes, on a pu entendze métnes.
pat / ez des sent / ments, &lt;pui est-ce yui sentpas oseza / t amouz, fe nom c / e fa zepiesetdées, ce 11 est pas espz / t c / åme et cefu (É2fozs, ma / s ne^us- to / tö Qiuédoih on apzononcé, c / e feuzs vous, soeuzs cfzanca / ses S / ^ / adame, fa o / ^epuffipue votze pos / / / on pu / votze vouö te votze coeuz y a-yanijoué ayan / joué c / e u / ssante.
fammade ä vous, Qependan /, cfzanca / se.
(St / édo / s, c? / ozi^ / ant cefu fe " ife peupfe Qiuédo / s, (pfoz / ^iant fjeuz sont épouw a / t poussée c / e ce / ui fa ' dame, ffrf / adatne, å nos oze / ffes au zany d ' c / ze fa p-fus yzande un zéte tm zofe assez y,ui 6 é / enc / öuz fes mezo et ouz fes tezzes, c est f / en coeuzs.
avec cfzance.
suztout, paz öeufement c estvza /; / (§uédo / ses fe cfe / ^supzéme fzuyan / s, n / ez y,ue fes d / / s sent / ments et m / ffe (Stux femmes étant mo / ns aussipzo^onds cSous nnffe p (vid kompletteringar).
des totipöuzs c / avoii pu, äouo f écfat desjfötes feuzs Lösnummerpris: 15 öre.
fa (S z / cofoze dans emfeffssant nous son-imes serd / s / Qeto nos convtves Annonspris: 85 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande- och » Lediga platser » 25 öre för hvarje påhörjadt tiotal stafv.
Utländska annonser 70 öre pr nonp.-rad.
puffpues, / e peupfe mezs jouts, 4:de årg.
Utg-ifningfsticL: h v a r j e h e l g f r i fredag.
Cfzance, o / e fa a pénétzé a / a me de fa cfzance, fe fzu / t pue votze / mpoztan /.
cfzance, naUnef &lt;p,ue fes femmes c est f fömmade fes deux nat / ons étant o /) uéc / o / ses ne ta / sentpas c / u ä fajfemme cfzanea / se, nouéeo c / ' un f / en fes sent / ments å sa patz / e feffe / nv / s / ffe, c / e et
Om det sköna mål, som blicken bländar, Än för åtrån tyckes vika stundligt, Sannings haf, där ökenfärden ändar, Ler i strålar, gränslöst, outgrundligt.
p.
På släktfåfängans altare.
En liten van » väckare » af Nord.
f p l f e t kan ej nekas, att forna tider, äfven &lt;åå !M d e riktigt gamla, trots sina många fel och brister, dock hade åtskilliga för- tjänster och företräden, hvaraf vårt eget moderna århundrade dess värre icke kan berömma sig.
O m jag nu t. ex. sade, att jag dit räk- nade bl.
a. saknaden af den bokliga bildning, som i våra dagar är så allmän och oum- bärlig, blefve j a g tvifvelsutan och med skäl ansedd som en efterblifven kvarlefva från dessa » goda » tider, då okunnighet och vidskepelse regerade världen.
Men så långt ifrån är detta min mening, att j a g tvärtom vill tro, att vi till sist skola k o m - ma öfverens, när jag blott närmare fått ut- veckla densamma.
Då nyssnämnda bokliga bildning, som i äldsta tider hörde till de sällsyntare undan- tagen, och som i öfrigt spelade en mycket underordnad roll i samfundslifvet, seder- mera började tillerkännas ett lika stort som obcrättigadt företräde framför kroppsarbe- tet, k o m detta senare allt mera i misskre- dit, tills det slutligen betraktades som en låg ja, nästan som en djurisk och män- niskan — den om sitt värde medvetna människan — ovärdig sysselsättning.
O c h den naturliga följden häraf blef, att dess utöfvares sociala anseende i samma mån minskades.
D e lärde och de vise i landet förmådde då ej fatta, att det intellektuella och det fysiska arbetet äro för samhällets välbefinnande lika nödvändiga, att de båda måste gå hand i hand med hvarandra, om något varaktigt och verkligt gagneligt skall kunna blifva uträttadt.
Men så mycket mera aktade och ansedda blefvo däremot » lärdomens » målsmän och idkare, ehuru de i själfva verket ej alltid v o r o så fasligt grundlärda och därjämte i lifvets praktik ofta nog alldeles bortkomna.
Detta betydde likväl mindre.
D e hade sina tjocka, dammiga luntor och sina gul- nade betygsvcrifikationer att peka på, och de kunde så lätt blifva herre öfver situa- tionen med en erinring om » den tiden jag studerade i Upsala » eller » när j a g låg i L u n d » etc.
Nu har visserligen detta gamla åskåd- ningssätt till betydlig del försvunnit eller åtminstone moderniserats, tack vare den förändring till det bättre, som tidsandan sedau dess undergått.
Upplysningen, som förr var nästan uteslutande samhällets öfre lager förbehållen, har nu blifvit en folkets gemensamma egendom, och senare tiders ofantliga materiella utveckling på de flesta områden har äfvenledes i ej ringa grad bidragit att göra omdömet om det lekam- liga arbetet samt dess värde och betydelse för det allmänna vida rättvisare än tillförene.
Men hvad är då egentligen att anmärka mot en tid, som i stort sedt visar så vä- sendtliga förbättringar?
— spörjer kanske läsaren.
Jo, ganska mycket, och det är just om detta, j a g un vill säga några ord.
Ä n n u vid det nittonde seklets slut fin- nes det öfverflöd af den sortens » bildade » människor, hvilka nu, liksom förr i värl- den, då inom vissa ämbetsmanna- och prest- släkter boken såsom ett dyrbart arf gick från far till son uti många led, vilja med alla tillåtna medel och genom ett otillbör- ligt användande af den dyrbara föräldra- myndigheten afhålla sina söner från att egna sig åt det ringaktade kroppsarbetet eller det af dylika personer föga bättre an- sedda näringslifvet, men som däremot lika envist söka drifva dem fram till studerade karlar.
T y såsom sådana — men endast då — skola de blifva i stånd att föra fa- miljens och släktens runor » med den äran ».
Det.
kan ju måhända tyckas, som om häruti ej låge något synnerligt ondt.
M e n besinna vi, att intet som helst afseende plägar fästas vid, om de unga hafva håg och lust för bokliga studier eller tilläfven- tyrs luta åt praktiska värf, så måste vi erkänna, att här är ett missförhållande, som tarfvar en snar och grundlig rättelse.
Ja, vid tanken på, huru mycken skada, som genom detta blinda bildningstyranni måste förorsakas såväl vederbörande själfva som genom dessa det allmänna, vore man nästan stämd för, att föräldrarnas myndig- het öfver barnen på lämpligt sätt finge in- skränkas, så att dessa senare blefve skyd- dade för det sorgliga ödet att offras upp på släktfåfängans altare.
JSNOILSKY.
kunna vara till något gagn.
Af ungdomen blefve då en gång lyckliga och nyttiga sam- hällsmedlemmar, som med sparsamhet och arbete sökte sin ' ärliga utkomst; och med den minskade trängseln af medelmåttor på ämbets- och tjänstemannabanorna tillfördes handel och näringar nya kraftnr, hvilka förvisso icke så litet skulle bidraga att höja staten och samhället ej blott i materi- elt utan äfven i andligt hänseende.
O, 0.)
fråga o, fråga f r å g a e j!
ej, min son, hvad kårlek ej — jag kan det ej Och faslån år — förklara.
lifoet nog dig saken lår du, liksom jag, Du vet ej hur ... en lock, — skall aldrig kunna svara.
du ser etl ögonpar, som fladdrar, och en mun, som myser i nästa nu finns ej ditt hjärta men klarare Du — koar, du tycker solen lyser.
hör en röst, som aldrig förr men som från första du hört, stund din själ bedårar.
Det är alldeles klart, att barn, som icke hafva fått hvad man kallar » läshufvud », omöjligen heller kunna hafva någon fram- gång på studiernas knaggliga stråt; och lika klart är det, att de under sådana för- hållanden måste blifva en olidlig plåga för sina uppfostrare under lärotiden och, hvad värre är, en börda för sig själfva under hela lifvet.
T y lyckas de äfven sent om- sider absolvera de vanliga examina, hvad nytta hafva de väl af sina studier, om de så sent förvärfvade kunskaperna hos dem endast väcka leda och afsky, men icke håg och kärlek, för det lefnadskall, som mot deras vilja blifvit dem tilldeladt?
Och gör månne samhället vinst eller förlust på så- dana håg- och dådlösa medlemmar?
På dessa och dylika spörsmål skulle säkerli- gen en statistik öfver » förolyckade existen- ser » bäst kunna gifva ett öfvertygande och tillfyllesgörande svar.
En fé V o r e då ej klokare och mänskligare — eller är det ej rent af att anse som en oaf- vislig föräldraplikt att gifva barnen en af uppfostraren förståndigt kontrollerad frihet vid valet af lefnadsbana?
I våra dagar kräfves det huru som helst tillräckligt med » bokvett » äfven för näringsvärfven, för att dessa icke skola behöfva blifva stående med skammen såsom en härd för okunnighet och råhet, och det är bestämdt icke min- dre maktpåliggande eller fordrar mindre förstånd att vara en snäll sjöman, en g o d landtman eller en duktig bokhållare eller handtverksgesäll än att i den stackars män- niskohjärnan prenta in en massa glosor, definitioner och teoretiska begrepp, hvilka i och för sig själf aldrig hafva något värde, så snart de icke i en praktisk tillämpning hvad gör det er, om hela världen brann, blott till er två sig flammorna sträckte!
dig med sitt trollspö då har rört en liten kvinna, kanske sjutton — vårar.
I skogens skymning, medan trasten slår och månen glimmar djupt i insjöns vatten, din själ får vingar, där helt tyst du går bredvid din älskade i. julinalter,.
Du ville famna denna gröna som doftar vår och fylls af värld, kärlekssånger, och innan kyssen ännu år begärd, din mun har funnit Och hennes lusen stilla, lutade emot det år som glömskan gånger.
hvarann, er sin bågar räckte — ej Hvad gör del er, om allt i spillror gick, om natt och kaos öfver världen rådde blott mörka glober för ett dig salighet förutan O, fråga o, fråga like spådde!
ej, min son, hvad kårlek ej, jag kan del ej Och fastån år — förklara.
lifvet nog dig saken lär du, liksom jag, — ögonblick skall aldrig kunna Daniel — svara.
Fallström.
Vindkast.
Skiss af Elisabeth Kuylenstierna.
» T [Pi \.
n smula kokett, aldrig så litet, måste du vara, kära barn.
Se nu till exempel, hur rynkigt diDa handskar sitta! » Fröken Stjärne hjälpte med ett öfverlägset leende sin lilla kusin till rätta.
Det var nästan som när ett bortskämdt barn kläder en stor docka.
Hon gladde sig åt att smyc- ka denna nya leksak, som hon hemtat sig, visst icke från Paris — därifrån hade hon så mycket annat — nej, direkte från Små- lands slättbygd.
Lilla Ninas far var kapten vid Smålands grenadierer, men intet ' af hans imponerande, ståtliga yttre hade gått igen på dottern.
Hon var liten och späd, som ett nyutslaget rosen- blad, ljus och kvinlig som sagornas elf- drottning.
Fröken Stjärne betraktade sin kusin med ett kallt, förnämt leende, men utan en gnista af afund.
Det egde ju så föga behag, detta lilla ansikte; intetsägande som ett oskrifvet pappersark.
Hvad skulle väl den starke kritikern, doktor Eger, kunna finna för nöje i att studera dessa mjuka, runda linier, hur skulle han väl kunna se en tänkande själ af- speglad i dessa stora blåa djup, lugna som en skogstjärns vågor?
Och ändå var det för hans skull fröken Stjärne gjorde sig be- svär att educera detta naturbarn.
Han skulle småle gillande och taga till- baka sin hårda dom, att hon helt och hållet gick upp i sig själf.
Och så skulle Nina bli en personifikation af den barnkammarnaivitet, han så djupt föraktade.
Det var likväl ej utan att fröken Stjärne kände en lindrig hjärtklappning, ty onekligen var hon söt, denna lilla provinciale.
Hon såg med ett flyktigt ögonkast i spe- geln och log.
.
.
ett segerlöje; hon kunde med full rättvisa godkänna societetens dom: frö- ken Stjärne var en dame du monde.
» Kom barn! » Hon lade den unga flic- kans darrande arm under sin och gick med obesvärad hållning genom de upplysta salon- gerna fram till värdinnan.
Blixtrande juveler och klingande fraser förbländade helt och hållet stackars Nina, som purpurröd och djupt nigande besvarade grefvinnans artiga komplimang: » Hvilken ackvisition för vår societet!
Vårblommans fraicheur på kinden.
Välkommen min unga fröken.
Er framgång är redan gifven med sådana relationer! » Nu vände hon sig med samma förbindliga leende till fröken Stjärne.
Hon mottog det helt likgiltigt.
Sedan denna reverens var slutad, presen- terades Nina för några kavaljerer, som slutit en beundrande ring omkring de unga flickorna.
Det tycktes, som om fröken Stjärnes dyr- bara smycken egde ett hypnotiskt inflytande, ty när dessa — äkta diamanter — bröto sig mot kronljusens strålar, böjdes stolta nackar och smickrande komplimanger flödade.
Ännu saknades dock en eller den ende för henne, och det var därför hon förströdde sig med denna lek.
Nu stod han hastigt framför henne med en artig bugning.
» Äh, jag såg er ej, doktor, » hon räckte honom lifligt handen och pekade på ' en ledig stol vid sin sida.
» Vill ni ej taga plats? » » Om ursäkt, fröken, får jag bedja er pre- sentera mig! » Nina, ack, henne hade hon alldeles glömt; lilla obetydliga Nina i sin skära ylleklädning, som såg så förskräckligt hemmagjord ut.
» Doktor Eger.
Min kusin fröken Helm- berg. » Det skedde helt vårdslöst.
Hon an- såg det som onödig tidsutdräkt.
Hon hade en gång blifvit van att betrakta hans ridderlighet som sin egendom.
Att han gjorde henne sin kur, var ej längre en hvisk- ning, och man erkände gärna, att den unge läkaren hade smak, som fäste sina blickar vid säsongens sol.
V ä l var den ej mer i zenith, men så brände ej heller dess strålar så förtärande.
Det var den nedgående solens djupa, underligt loc- kande glans, som lyste ur hennes stora, skif- tande ögon.
Och det var dess glöd, som dröjt sig kvar i hennes rödskimrande hår.
Doktorn hade gjort hennes bekantskap för tvänne år tillbaka vid hennes fars dödsbädd och känt sig frapperad af hennes lugna, pas- sionsfria smärta.
Det varsamma, fasta greppet af de fina, hvita händerna, då hon lade en kudde till- rätta eller ordnade täcket bättre omkring den sjuke, hade väckt hans sympati.
Intet onödigt pryderi, inga hysteriska an- fall, allt hos henne var klart, genomträngande skarpt förstånd, men kallt, fryskallt.
Det var denna köld han föresatt sig att öfvervinna, och energiskt hade han sträfvat för detta mål.
Han ville böja denna sega egenvilja.
Ä n en gång gjorde Vilma Stjärne en lätt, inbjudande gest mot den lediga stolen.
Han intog den och betraktade med ett svagt smålöje Ninas smärta, outvecklade ge- stalt; den raka ryggen med den långa flätan, helt barnsligt omknuten med ett skärt band.
Hon såg vida mer lämplig ut för en barn- bal, men för ombytes skull — • hvarför inte?
Societetens damer började trötta honom.
Till och med fröken Stjärne med sitt diskreta, enerverande lugn.
Den där lilla var ännu så omedveten om sällskapslifvets intriganta vanor, oberörd af dess pestsmittade luft.
Han kände sig dragen till detta friska barn, som stod där så förlägen och oskulds- fullt visade sitt tomma program genom att vrida det fram och tillbaka mellan de små figrarne.
Hon tänkte säkert ej att därpå vinna en uppbjudning.
Det var helt enkelt första gån- gen, hon betjänade sig af ett program, och ovanan gjorde henne brydd.
Han beslöt att taga sig henne an.
Han sträckte ut handen efter programmet: » Tillåt mig se på det, fröken Helmberg!
Ni har inte mycket tecknadt! » » Nej, jag känner ingen förut, men Vilma har varit så snäll och presenterat mig för några, » svarade Nina blygt.
» Första valsen, vill ni låta mig få den, så kan jag på samma gåag introducera er i stora världen? » » Tack, » sade Nina, nästan hviskande.
Det spelades upp, och de dansade ut.
.
Fröken Stjärnes kavaljer var en legations- sekreterare, som på alla upptänkliga sätt sökte fånga den rika » stjärnan&gt;, som hon kal- lades bland herrarne.
» Hvem skall ni dansa nästa dans med? » frågade doktor Eger under pausen och lutade sig fram för att läsa namnet på Ninas pro- gram.
» Jaså, löjtnant Berger.
Akta er frö- ken!
Ä r ni rädd för fyrverkeri? » » Ja, om det smattrar mycket. » Han skrattade: » Lita på det, att löjtnan- tens fyrverkeripjäser smattra ohyggligt.
Han rent af excellerar i eldfängda saker, såsom brinnande hjärtan till exempel. » » Jag förstår ej doktorn riktigt. » » Nåja, det gör också detsamma.
Jag skulle endast önska, att ni inte förstode löjtnanten bättre! » » Det skulle inte jag önska, ty det är ej alls roligt att stå framför nedfälld ridå. » Det hade kommit uttryck i de mörka ögonen, och den förlägna rodnaden började så småningom försvinna.
Hon fann sig road och förde sig med en viss naturlig grace, som gjorde, att rätt många blickar följde den ungdomsfriska uppenbarelsen.
» Såå, ni skulle vilja lära känna lifvet? » Han såg förundrad på henne.
» Ja. » Det låg en djup, innerlig längtan i detta enda ord.
» Men om ni, när ridån drogs upp, mötte en tafla af sorg och brott, skulle ni inte då rygga tillbaka?
Ser ni, alla dessa unga da- mer, som tro sig tillhöra en högre sfer, ha fällt ned högmodets järnridå för den skåde- banan; deras återger endast scener med dyr- bart smyckade herdinnor, som sjunga kär- lekssånger för tillbedjande herdar. » » Så har jag ej tänkt mig lifvet, » sade Nina allvarligt.
» Det gläder mig.
Nu måste jag föra er till er plats.
Vill ni lofva mig ännu en dans i afton? » » Ja gärna! » — — — — — — — — Fröken Stjärne föreföll en ytlig betraktare denna balafton som alla andra, men hon kände en underlig tomhet och leda allt mera få herraväldet.
Nu befann hon sig midt uppe i ett sådant där tanklöst kåseri, som föres, utan att man egentligen vet, hvarom frågan är.
Hon sva- rade nästan på måfå: » Ja, det är så sannt » och slog takten till den sprittande dansmelo- dien med sin eleganta solfjäder.
D e stora ögonen irrade omkring med ett sökande ut- tryck, under det att hon ännu en gång upp- repade svaret till sin kavaljer, en lång, ljus herre med tennfärgade ögon och ofantligt långa fötter.
» Fröken förefaller något tankspridd, » sade han i oklanderlig nasalton.
» Jag, » hon ryckte till, och den lilla handsk- beklädda handen ordnade nervöst de täta spetsgarneringarne på den blomsterprydda baldräkten.
» Herr baron, ni är inte särde- les artig; en dam är aldrig tankspridd, hon är på sin höjd indisponerad, distraherad kanske rättare. » Och åter ilade blicken förbi honom för att slutligen hvila på ett ungt, dansande par.
Den stackars baronen visste, att han borde säga något, men fröken Stjärne var i afton så bitande sarkastisk, att han knappt kom sig för att svarfva ihop några af sina utsökt innehållslösa fraser.
Ändtligen vågade han sig på nytt fram med en anmärkning: » Vår värd har en magnifik våning. » &gt;Så elegant och ändå så älskligt naturlig, » sade fröken Stjärne sakta.
» Ja, det märks, att en fin smak anordnat det hela. » Vilma stirrade förundrad på honom och brast till sist i skratt — ett skärande, ner- vöst skratt.
» V i ha visst missförstått hvar- andra.
Om baron behagar, dansa vi ett hvarf; det torde vara det enklaste sättet att hugga af den gordiska knuten! »
Hon reste sig, och lättad bjöd han henne armen.
Hon höll allt på att bli gammal och kapri- ciös, fröken Stjärne!
» Tack. » Hon gled mjukt ifrån honom och lutade sig med en behagfull rörelse mot den lilla hörnsoffans mörkröda sammetsdynor.
Baronen bugade sig artigt och försvann.
Hon slöt ögonen, och ett bittert drag kom de första rynkorna kring mun och ögon att framträda skarpare.
Det var tredje gången i afton de båda dan- aade med hvarandra!
Hennes lilla, obetyd- liga kusin, som hon tagit upp från landet af ren barmhärtighet!
Det var således henne, den lyckan förunnades att smälta doktor Egers ishjärta!
Och allt det andra var bara illusioner, tomma gäckerier!
De långa själfulla samta- len, de varma intresserade blickarne!
De voro blott ett tidsfördrif.
.
.
Hur naiv hon varit!
Hvarför presenterade hon någonsin Nina?
Han bad ju därom!
Och sedan — ja, sedan var hon glömd!
Hans starka, klangfulla röst blandade sig med Ninas fågelkvitter.
Och så de skrat- tade!
Det låg harmoni i det skrattet.
Nina lyftes högt upp af tvänne muskelstarka ar- mar i den hvirflande hambopolskan.
Sedan lade han hennes arm i sin och förde henne till en af hörnsofforna i salongen in- nanför danssalen.
» Blef ni yr? » Han såg småleende på hen- nes famlande rörelse, då hon satte sig.
» Ja, bara litet! » Hon strök upp håret, som råkat falla ned i pannan, och lät blic- ken med ett oerfaret barns vetgirighet dröja vid hvarje föremål i det eleganta rummet.
» Tänk, hvad människorna måtte vara rys- ligt rika i Stockholm!
Äro de det, doktor Eger?
Öfverallt ha de sådana här granna våningar. » » Rika, nej, men det kallas att represen- tera — på medaljens framsida.
Att vigilera — på frånsidan.
.
.
» Nina såg helt fundersam upp.
Var det således ingen äkta, gedigen rikedom hon be- undrat?
» Ack, lilla fröken, ni har ännu mycket olärdt utaf storstadslifvet.
Ni är för ung att förstå kritisera, och därför kan ni också ha verkligt roligt.
Ni har ju det? » » Ja, mer än jag kan tala om!
Var det inte bra snällt af Vilma att skrifva och bju- da mig?
Om ni visste, hvad jag var äng- slig, innan jag fick riktigt säkert löfte att få resa.
Och jag glömmer väl aldrig, när jag för första gången såg de långa, slingrande raderna af gaslyktor och elektriska ljus, som glänste så lika min gamla, hederliga måne där nere på landet, att jag kände mig helt förbryllad. » * Dans efter dans gick, och Vilma satt ändå kvar.
Alla kavaljerer fingo samma svar: Hon var trött, så olidligt trött!
Blott en ende skulle erhållit ett annat, men denne ende kom icke.
Det brann en vild, okuflig längtan i hen- nes själ.
Hon fattades af en verklig förtvif- lan, och de jublande melodierna föreföllo henne som hjärtskärande nödrop.
Äter igen var han vid Ninas sida.
Hen- nes lilla ljusa hufvud lutade sig förtroligt in- till honom.
De gjorde sig löjliga inför hela världen!
Det var hennes skyldighet att varna den uuga flickan, men nej — hon satt orörligt kvar.
Nu komma de hitåt!
» Äh, Vilma, hvad jag har rysligt roligt! » Nina smög barnsligt smekande sin hand i kusinens.
» Har d u?
» Vilma drog undan sitt långa sammetssläp.
» Ja, vi kunna ej vara er nog tacksamma, fröken Stjärne, för den friska skogsdoft, ni fört in i vår kvafva balatmosfer, » sade dok- tor Eger lifligt.
Hon såg ironiskt på honom.
» Bara inte barrdoften slår er åt hufvudet! » Han kände sig sårad och svarade kallt: » Det är blott myskluften i våra salonger, som har den egenskapen.
Skogsdoften tränger in i själen. » » Såå, ni har så noga analyserat deras oli- ka värde. » Vilma kastade stolt hufvudet tillbaka.
» Har du tråkigt, Vilma, » frågade lilla Nina oskyldigt.
» Nej, visst inte, barn lilla.
Jag njuter af de smekande tonerna och de spirituella samtalen. » Doktorn betraktade henne förvånad.
» Ä r ni engagerad för nästa dans, fröken, eller får jag bli er kavaljer, » frågade han.
» Gräma, om ni vågar utsätta er för faran af den allt för starka parfymen. » » Jag är impregnerad, » svarade han stelt.
Det kom tårar i Vilmas ögon.
Hon böjde sig ned och ryckte skoningslöst en purpurröd ros ur sin dyrbara bukett.
» Tappade ni den? » Han tog upp den från mattan med ett ofrivilligt uttryck af medlidande.
Skulle han verkligen gjort ett starkare in- tryck på henne!
Eller var det blott kränkt fåfänga?
Troligen det senare.
» Låt den ligga. » Vilma slet den häftgt ur hans hand.
Han gjorde en afmätt bugning och bjöd Nina ånyo armen. '
D å de gingo, krossade hans breda klack den stackars rosen.
Vilma tog upp den och hviskade smärt- fullt: » Ända intill hjärtbladen — ända in- till hjärtbladen — — — — » Vår franska adress till Madame Carnot, med hvilken vi beledsagat hennes porträtt på första sidan i dagens nummer, lyder i svensk öfversättning: Till Madame Sadi Carnot.
Annu genljuda hufvudstadens stränder af deD franska eskaderns kanoner, ännu vajar i vår hamn trikoloren högt för Östersjöns bris och de tre färgerna smycka våra gator och våra torg.
Sekelgamla sympatier förena de franska och svenska folken; vi ha varit stolta att i dessa dagar inför våra franska gäster med hyll- ning och vänskap få bekräfta, att våra hjärtan alltid förblifva desamma.
Men bakom de lysande festernas ståt ha mindre högröstade, dock därför icke mindre djupa känslor talat.
I tusen sinom tusen sven- ska hem har det franska namnet nämnts med kärlek.
För svenska kvinnor representeras de franska systrarna främst af Eder, Madame, så som Eder make är republikens öfverhufvud.
Till vår kunskap har ock kommit, att ej blott Eder ställning skjutit Eder fram till Frankrikes främsta dam: edert snille och edert hjärtelag ha ej stått efter.
Då nu därför det svenska folket firar det franska, då osynliga band öfver land och haf förena svenska och franska hem, vilja visserligen icke svenska kvinnor förtiga, hvad som bor i deras hjärtan.
I Eder hylla de Frankrikes kvinna, i Eder hennes sköna, mäktiga fosterland.
Från kvinnans arbetsfält.
Studier f r å n Stockholms horisont af G. Gullberg.
IV.
Kvinnan i postverket.
» « | | n g a bref äro goda bref », säger ett garn- e t * malt ordspråk.
Men den, som funnit upp det, måtte ha va- rit en man med dåligt samvete eller dåliga affärer, bedragna älskarinnor eller förfallna vexlar.
Ty endast för sådant folk har det ord- språket sin tillämpning.
För alla andra män- niskor äro de fyrkantiga sändebuden med små stämplar och frimärken vanligen ytterst kär- komna, och när klockan på tamburdörren ping- lar, öppnas dörren aldrig så gärna, som när man väntar brefbäraren, den hygglige karlen.
Nu är den tiden förbi, då han fick sin tre- öring i hembäringsafgift, men i stället får han alltid ett vänligt leende, och om det är » rek » han för med sig, då blir leendet oändligt ljuf- ligt — ty » Det kommer bref med små fem sigiller, Hnrra, hurra, åt skogen alla griller! » som studenten sjunger i någon gammal komedi af Blanche.
Ack ja!
Äfven den gamla » rek » - poesien, som i synnerhet florerade i universitetsstäderna, håller på att gå åt skogen.
De fem sigillen äro redan förminskade till två eller tre - — oeh » reken » själfva som oftast utbytta mot post- anvisningar, tomma, tryckta, officiella blanket- ter, som ingenting säga, opersonliga, ointresse- rande stumma sifferuppgifter om att så och så många kronor har du att lyfta.
Nå, ja — pengarne komma ändå.
Jag tyckte mera om » reket » — men låt gå för postan- visningen!
Men — hvart låter jag föra mig?
Jag ville ha gjort en antydan om, huru postverket ut- vecklats och den trafik, det drifver, mångdubb- lats — isynnerhet genom upprepade portoned- satser, huru postverkets uppgift blifvit allt större och större såsom en förmedlare ej blott af människornas tankar utan af deras penning- affärer, ja, ändtligen genom postsparbanken, af deras besparingar, och i u r u som en följd af det allt jämt ökade behofvet af mänskliga krafter i verkets tjänst — kvinnan så små- ningom tillkämpat sig en plats äfven här.
* Det dröjde rätt länge innan kongl.
postver- ket officiell öppnade sina portar för kvinnan.
Efter den stora segern 1863, då rikets ständer tvungo regering och telegrafstyrelse att öppna telegrafverket för kvinnan, tog man sig en lång hvila i fråga om reformer i denna väg.
Vid 1866 års riksdag väcktes frågan ånyo till lif, och sedan gick det steg för steg framåt.
1869 blef kvinna berättigad att anställas som lärarinna i teckning och sång vid lägre ele- mentarläroverk, och 1870 tilläts hon utöfva lä- kareyrket.
G-enom cirkulär den 3 april 18.71 bestämdes, att kvinna kunde användas i postverket » så-.
väl till extra biträde mot arvode å stat som ock till tillfälliga arvodister », och genom k. brefvet den 6 juni 1873 förklarades kvinna kompetent som sökande till föreståndarebefatt- ning å postexpedition.
Men redan långt förut voro nog kvinnor an- vända i postverkets tjänst.
I » den gamla goda tiden » antog och afskedade samt aflönade post- mästaren efter behag sina biträden.
Endast på några få ställen voro anställda af postver- ket aflönade » kontorsskrifvare » och kontrollö- rer.
Ville postmästaren som biträde använda fruntimmer, stod det honom fritt, och det hände ganska ofta.
Men erkänd som tjänsteman i postverket blef kvinnan, som sagdt, först långt senare.
Nu — efteråt — sedan vi i åratal sett kvin- norna nitiskt och plikttroget arbeta i post- verkets tjänst såväl som å så många andra fält, verkar det rent af komiskt att läsa hvil- ken apparat som drogs fram i striden för och emot kvinnans anställning, särskildt i posten.
Så finner jag bl.
a. en lång artikelserie i tidningen » Postala Notiser » för 1877, i hvil- ken artikelserie man bl.
a. frågar: » Låter kvin- nans anställning i posttjänst förena sig med det passande och moralens fordringar ...? » eller så här: » Besitter kvinnan de själs- och kroppskraf- ter, som fordras för att väl förrätta de olik- artade postgöromålen? » Och så måste förf., som är gynnsamt stämd mot kvinnorna, dra fram Isabella af Castilien, Elisabeth af England, Maria Theresia och Ca- tharinorna af Byssland och sist Stuart Mills omdömen för att visa, att kvinnorna ha nog själskrafter att — sortera bref och läsa post- forfattningar!
!
* * * Kompetensvilkoren för vinnande af inträde som elev i k. postverket äro desamma för män och kvinnor, eller: att vara fylld 18 år, att hafva aflagt akademisk examen eller afgångs- examen från allmänt högre läroverk eller ega betyg öfver mot ' sistnämnda examen svarande kunskaper.
Dessa betyg skola vara utfärdade af lärare vid universitetet eller högre elemen- tarläroverk eller i fråga om moderna språk af annan godkänd språklärare och omfatta svensk ämnesskrifning, allmän och isynnerhet fädernes- landets geografi, räknekonst samt något af de moderna språken tyska, franska eller engelska.
Ansökan om att blifva antagen som postelev skall af den sökande vara egenhändigt skrifven samt, åtföljd af ofvannämnda kunskapsbetyg jämte prestbetyg, ingifvas i k. generalpoststy- relsen.
Tjugusex olika postkontor i riket äro sär- skildt afsedda att mottaga elever.
Önskar den sökande att bli anställd vid något särskildt af dessa kontor, anmäles det i ansökningen.
De 26 kontoren äro: Falun, Gefle, Göteborg, Halm- stad, Haparanda, Jönköping, Kalmar, Karls- krona, Karlstad, Kristinehamn, Linköping, Malmö, Mariestad, Nyköping, Stockholm, Sunds- vall, Söderhamn, Umeå, Upsala, Venersborg, Vestervik, Vesterås, Vexiö, Visby, Ystad och Örebro.
Erhåller eleven plats, skall han eller hon tjänstgöra ett hälft år och därefter inför post- kontorsföreståndaren undergå examen i känne- domen om postförfattningarna och postbehand- lingen.
Så måste med bifogande af detta exa- mensbetyg och betyg öfver uppförande under elevtiden m. m. ny ansökan ställas till gene- ralpoststyrelsen om att blifva anställd som e. o. postexpeditör.
När plats blir ledig, kan den, som blifvit antagen till e. o. postexpeditör, erhålla anställ- ning som extra biträde vid postkontor.
Ordinarie anställning har kvinnan ej rätt att erhålla vid postverket.
Hon kan emeller- tid erhålla förordnande att bestrida ordinarie postexpeditörsbefattning samt befattning som föreståndare för 5:te och 6:te klassens postkon- tor — dessa tjänster tillsättas då ej definitivt.
Här är emellertid att märka, att, för att kvinna skall kunna erhålla dylikt förordnande hon måste vara myndig, ogift eller enka.
Trä- der kvinna, som innehar dylik befattning, i äktenskap, skall hon anses hafva frånträdt be- fattningen, likväl med rätt för generalpoststy- relsen att låta henne kvarstå såsom extra bi- träde i postverket.
Rörande kompetensen för kvinnans anställ- ning i posten kan tilläggas, att kvinna kan blifva biträde, extra eller s. k.
» disponibelt », utan att vara e. o. postexpeditör d. v. s. utan att hafva ådagalagt de kunskapsprof, som erfor- dras för att antagas som elev.
Men numera är det mycket ovanligt, att annan kvinna än e. o. postexpeditör antages till extra biträde; de s. k.
» disponibla » torde i regeln ej vara e. o. postexpeditörer.
* För närvarande äro.
i postverkets tjänst an- ställda en tillförordnad kvinlig postmästare och 8 tillf, kvinliga postexpeditörer.
Dessa upp- bära en lön af 1600 kronor jämte en provision, som uppgår till c:a 240 ä 300 kronor, således inalles omkring 1900 kronor om året.
Kvinliga » extra biträden » finnas f. n. till ett antal af något öfver 100 (vid slutet af febr.
detta år 102) med en lön af 8 ä 900 kr.
pr.
år.
Sex kvinliga e. o. postexpeditörer äro an- ställda som ammanuenser i de olika förvalt- ningsbyråerna.
E. o. postexpeditörers lägsta lön är 600 kr.
och högsta 7 k 800 kr.
De s. k.
» disponibla » biträdena, hvilka af- lönas af postverket, men af vederbörande post- mästare antagas, ha en lön af c:a 3 k 400 kr.
pr.
år.
A f dylika biträden finnas f. n. om- kring ett hundra.
Här förutom äro kvinnor anställda som post- stationsförestånderskor med en ungefärlig aflö- ning af 200 kr.
pr.
år samt i postsparbanken med en aflöning af 2:50 k 3 kr.
pr.
dag.
* Ehuru det strängt taget ligger utom ämnet för denna artikel, som endast afser att visa, hurudan den svenska kvinnans ställning i post- verket är, torde det likväl icke sakna sitt in- tresse att kasta en blick på utlandets förhål- landen i detta hänseende.
I Nordamerikas Förenia stater finnes ingen inskränkning i kvinnans tillträde till posttjänst.
De användas som kanslister och translatorer i generalpoststyrclsens byråer, som postfö) valtare i städerna och på landet och som biträdande posttjänstemän.
Deras inkomster äro i intet afseende lägre än männens på motsvarande plats.
Flere tusen kvinliga posttjänstemän äro anställda vid Nordamerikas postverk.
Näst efter Amerika kommer England i fråga om vidsträckt användning af kvinnor i posten.
De kunna blifva postförvaliare vid mindre sta- tioner, extra biträden m. m. samt användas mycket vid postsparkassorna och vid räken- skapsgöromålen i poststyrelsen.
I Frankrike inskränker sig användningen af kvinnan i posttjänst i allmänhet till de mindre postanstalterna (bureaux simples).
Sådana be- fattningar lemnas företrädesvis åt enkor eller andra anförvandter till f. d. tjänstemän.
I Schweitz äro vilkoren för inträde i post- tjänst desamma för både män och kvinnor och vid befordran i de lägre graderna fästes ej afseende vid kön, men männen ha i allmän- het högre lön.
I Italien gälla i fråga om kvinnans post- tjänst ungefär samma grundsatser som i Frank- rike, men antalet kvinnor i posttjänst är i Ita- lien betydligt lägre än i Frankrike.
År 1870 fick den italienska kvinnan tillträde till post- verket.
I Danmark kunna kvinnor erhålla anställ- ning i postverket såsom föreståndare för » ikke regnskabsförende postexpeditioner«, såsom bi- träden vid landsortspostanstalter och som — brefbärare!
I Ösierrilce och Tyskland är kvinnans an- vändande i posttjänst ytterst ringa.
Likaså i Ungern och Belgien, i hvilket se- nare land blott kvinliga anförvanter till post- tjänstemän fä användas i posttjänst, men på föreståndarens ansvar.
I Norge och Nederländerna är det blott undantagsvis tillåtet kvinnorna att bestrida postala tjänster, och i det senare landet anför- tror man dem blott distributionen af postför- sändelserna vid de obetydligaste postanstalterna.
Uti Egypten, Spanien, Grekland, Portugal, Ryssland, Turkiet m. fl.
stater äro kvinnorna helt och hållet uteslutna från posttjänst.
* Posttjänsten ställer stora fordringar på sina utöfvare.
Det gäller att besitta stort ordnings- sinne, den utsöktaste ackuratess, snabb upp- fattningsförmåga, vaken intelligens och ett godt minne, utom krafter och uthållighet för en ofta mycket ansträngande tjänstgöring.
Och det fordras framför allt en aldrig sviktande plikttrohet och ärlighet.
Och i alla dessa hän- seenden har kvinnan visat sig fullt vuxen de fordringar posttjänsten ställer på henne.
Middag.
- ^föfåludslimmarne hafva såsom allting annat un- ' rW \ der århundradenas lopp underkastats många vexlingar.
f synnerhet är detta fallet med hufvudmåltiden, middagen, och Frankrike var re- dan under medeltiden bestämmande i detta liksom i allt annat, som kan räknas tillhöra modets välde.
1 början af fjortonde århundradet afåts dagens förnämsta mål i förnäma hus ganska tidigt pä morgonen, o c h konungen dinerade redan klockan 9 på morgonen; han var också redan klockan 7 på aftonen färdig att gå till hvila.
I Henrik den fjärdes hof serverades middag kl. 10 f. m., men på Ludvig den fjortondes tid satte man sig till middagsbordet kl. 11 f. m. Ludvig den femtonde vidtog en större föränd- ring i tiden för detta mål o c h framflyttade det kl. 2 e. m., hvilket länge förblef den vanliga mid- dagstimmen.
Revolutionen, s o m lik en nivelle- ringsmaskin bröt ned och jämnande allt, verkade omstörtande äfven hvad tiden för middagsmåltiden beträffar, och sedan dess har ingen enighet rådt i detta stycke.
I Frankrike äter man ej gärna middag före kl. 6 e. m., och i Paris är kl. 7 den vanligaste tiden.
Italienarne äta sin middag ungefär vid samma tid, men gå härvid till väga med en grundlighet, som
saknar sin like.
Också tar middagsätandet van- ligtvis två, stundom tre timmar i anspråk.
Engels- männen börja sin middag mellan kl. 5 och 6, hof- vet o c h några högförnäma hus göra dock härifrån undantag.
Drottning Viktoria dinerar sålunda först kl. 6 på aftonen.
Tyskarne i allmänhet intaga sin middag tidigare än något af de nu nämda folken, tiden varierar mellan kl. 2 o c h 4.
Och för att anspråkslöst nämna oss själfva till sist, så är det svårt att ange någon bestämd mid- dagstid.
Vi svenskar äro i allmänhet mycket fallne för att efterhärma andra, och allt efler som man af ett eller annat skäl intresserar sig för och sym- patiserar med det ena eller andra folket, rättar man sig gärna äfven hvad måltiderna beträffar efter det.
Under den gångna delen af vårt år- hundrade, då man hyste stora sympatier för Frank- rike, åt man middag sent, 5, 6, ja, äfven 7.
Det har på senare tiden visat sig en benägenhet att flytta middagstimmen något tillbaka; om detta be- ror på det nu pågående närmandet till Tyskland eller af andra orsaker, Jemna vi därhän.
Allmänna- ste middagstiden bland de förnäme hos oss är kl. 4 — 6.
Hela vår tid genomströmmas af enhetssträfvan- den på de mest skilda områden, men så vidt vi ha oss bekant, har ännu ingen höjt sin röst för att söka bringa enhet i måltidstimmarne.
Och dock vore ett tillfredsställande svar på frågan: » hvilka tider på dagen äro de lämpligaste måltids timmarne » både ur sundhets- o c h affärssynpunkt af icke så ringa värde.
förbjuden frukt.
Skiss af M.
,.
e.
(Forts.) V. |Kw ögsommarns sol sände lodräta, brän- Jfäw ' nande strålar på vatten, vägar och %yj stigar.
Och inne var det också kväf- vande hett.
Annie tog en bok och styrde af mot sko- gen.
Där var åtminstone skugga och i viss mån äfven svalka.
Hon ströfvade långt framåt och vida om- kring utan mål, utan afsikt.
Det var så outsägligt härligt att få vandra omkring på den saftiga grönskan mellan de höga träd- stammarne.
Lifvet kändes så fullt, så rikt, och friheten var så fjuf.
.
.
Någon nalkades.
» Nå, det var då att finna ädelt och säll- synt villebråd på sina egor! » » Herr Gregerson! » Annie blef mycket öf- verraskad.
» Har jag råkat förirra mig så långt? » » Ja, det har ni verkligen råkat, fröken.
Ni ser råmärket för mina och Videby egor där borta vid gärdesgården. » » Det visste jag inte. » » Nå, häpna inte däröfver!
För mig var det ej blott en angenäm öfverraskniug att träffa er; det var en himlens skickelse. » » Hur s å?
» » Jo, jag har sedan flere dagar tänkt skrifva till er. » » Till mig? » » Ja, men det har ej blifvit af, som ni vet.
Nu ber jag att få begagna tillfället och muntligen framställa, hvad jag ämnade skrifva om. » » Hjärtans gärna. » De satte sig ned, midt emot hvarandra på ett par mossiga stenar.
» Fröken Smith, jag har mycket tänkt på er under den sista tiden. » » Det var mycket vänligt. » » Ser ni, jag har äfven tänkt på, att jag böljar bli något till åren — ja, ja, ännu är jag j u i mina bästa år? » ~ Han såg vädjande på henne, och hon be- kräftade med en böjning på hufvudet hans mening.
» Jag skulle lycka om att ha en liten hu- stru i hemmet, som gjorde det trefligt för mig och pysslade om mig.
Och så har mitt val fallit på er; ni skulle spela så vackert för mig om aftnarne. » Han tog af sig hatten och torkade svetten från pannan.
Talet hade synbarligen kostat på honom.
Hans ansenliga månsken hade aldrig förut fallit Annie så bjärt i ögonen.
Pannans fåror hade aldrig synts så djupa, ögonen aldrig så glanslösa.
» Hvad svar ger ni mig?
Vill ni bli min lilla hustru? » » Det kan jag ej. » » Och hvarför inte? » * Hvarför? » Det var nu också en fråga!
Hon hade tänkt sig äktenskapet som eu före- ning, där båda parterna skulle stödja och upp- muntra hvarandra genom ett ömsesidigt ka- pital af ungdom och intresse.
» Jag förstår, att ni håller på kärleken så- som den förnämsta grundvalen för äktenska- pet.
Nå, det gör jag också.
Jag hoppas den skall infinna sig hos er lika visst som hos mig. » Annie skakade tviflande på hufvudet.
» Nåväl, då är det tydligt, att jag är ute för sent, att det är någon annan, som eger ert tycke. » Nej, det visste hon ej af.
» I så fall ber jag er taga några dagars, ja, om ni så vill, veckors betänketid.
Ni finge ju i alla fall ett hem; jag ville blir er en god make. » Hans röst började darra af lindrig rörelse.
» Herr Gregerson, » svarade Annie med mil- dare, nästan vördnadsfull ton.
» Jag ber er förlåta, att jag sårar er med min otacksam- het, men jag försäkrar tillika, att betänketid skulle här ingenting uträtta.
Hvad jag sva- rat i dag, skulle jag nödgas upprepa måna- der härefter.
Jag har det fullkomligt klart. » » Så, farväl då, och låtom oss glömma detta vårt samtal. » De skildes.
Sakta gick Annie tillbaka mot Videby.
Hennes hufvud vimlade af orediga tankar.
Hon måste åter sätta sig ned.
Hvarför hon hade gifvit afslag?
Det var detta hon ej fullt kunde reda.
Hon kände tydligt, att hon ej kunnat gifva annat svar.
Men hvarför?
» Någon annan, som eger ert tycke », hade han sagt.
Det var något eget med de där orden.
D e brände som eld i själen; hon kunde ej göra sig kvitt dera.
De susade for hennes öron.
» Nej, det kan icke, det får icke vara så! » utropade hon plötsligt.
» Jag skulle då för- akta mig själf gränslöst.
.
.
Något måste gö- ras, men hvad?
Jo, jag vet!
Jag reser i morgon dag och tillbringar ej sommarlofvet på Videby, som jag förut tänkt.
Skiljsmes- san.
.
.
» Hon reste sig häftigt och skyndade mot hemmet.
Rolf kom emot henne på verandan.
» Hvad ni dröjt länge!
Hvar har ni varit? » » I skogen. » » Och jag som varit så orolig, att någon- ting händt!
Middageu har ock väntat. » Han såg på henne med en varm, nästan öm blick.
» Förlåt mig! » bad Annie tankspridd.
» Jag råkade obetänksamt nog ut på andras jakt- marker.
» Följande dag reste hon bort på några veckor.
VI.
Sommaren nalkades sitt slut.
Man skref sista augusti.
I salen på Videby promenerade Rolf fram och åter.
Stundom stannade han ett ögon- blick i dörren till sin hustrus rum och ut- bytte några ord med henne.
Stundom dröjde han vid något af fönstren och kastade spe- jande blickar bort emot landsvägen eller öfver gården, som låg där, nykrattad och pyntad redan på lördagsmorgonen.
» Nu kommer hon, pappa! » ropade Maud, som låg framstupa i ett af fönstren.
» Jag hörde vagnen. » Rolf försökte se likgiltig ut, men uttryc- ken i hans ansikte växlade i kapp med tan- karne.
I detsamma svängde Annie upp på gården.
den Maud hade skyndat ut att först helsa henne.
» Välkommen åter! » helsade Rolf, som nu äfven kommit ut.
» Så roligt, så kärt att ha er här igen!
Allt har varit tomt och öde, medan ni varit borta. » Han talade med låg, smekande stämma.
Annie besvarade hans varma helsning med lugn värdighet.
Hon var besluten att visa lagom mycket vänlighet för att ej synas ohöf- lig, men att för öfrigt vara tillbakadragen och vaksam.
På sig själf var hon nu fullt säker.
Aldrig skulle hon med vett och vilja, göra sig skyldig till ett så lumpet bedrägeri ... Och nu skulle kampen börjas.
Följande dags eftermiddag tillbragtes i A g - nes ' rum.
Hennes nervösa lidande bade ännu mer tilltagit, och särskildt under de sista da- garne hade hennes krafter varit mycket ned- satta.
Efter supén föreslog Rolf, att man skulle spela något.
» Det skulle visst glädja Agnes, » tillade han.
Agnes böjde jakande på hufvudet.
Fiolen hade nu så länge hvilat.
Det skulle bli ett stort nöje att åter låta stråken glida öfver strängarne.
Annie hade intet att in- vända häremot.
Litet musik kunde j u ej in- verka menligt på hennes föresatser.
Tiden ilade snabbt undan, medan det ena stycket spelades efter det andra.
Ett par gånger hade Rolf gått fram till sin hustrus halföppna dörr för att fråga, om Agnes stör- des eller tröttades.
Men hon hade svarat nej häpå.
» Ännu ett stycke, ett enda blott! » Man valde den härliga introduktionen till första akten ur Lucie.
Den sydländskt eldiga musiken brusade fram än i vilda kaskader, än i vemodigt trånande vågslag, och upp- löstes i några kraftiga slutackord.
Då den sista tonen förklingat, lade Rolf häftigt ifrån sig fiolen, och innan Annie ens hann tänka, böjde han sig ned och kysste lidelsefullt hennes panna.
Annie var nära att uppgifva ett rop af förskräckelse.
Ofrivilligt såg hon bort mot dörren till Agnes rum.
En rysning genom- for hela hennes varelse.
Hon tyckte sig se ett blekt ansikte med ett par mörka, feber- glänsande ögon i dörröppningen.
Men hon visste ej, om det var verklighet eller blott ett gyckelspel af hennes fantasi.
Hastigt lade hon undan noterna, sade ett kort godnatt till Rolf och rusade upp på sitt rum.
Därhän hade det allså redan gått!
Och detta utan hennes förvållande, utan att hon kunnat hindra det!
Skulle hon stå där
I D U N m l maktlös mot denna hotande skugga?
Nej!
Antingen eller.
.
.
Hon visste, att Rolf redan tidigt följande morgon skulle resa bort i affärsangelägenhe- ter.
Men vid första lägliga tillfälle skulle hon göra honom allvarliga föreställningar och, om detta ej hjälpte, resa för att ej mer återvända.
VII.
Morgonen därpå kom bud upp till Annie, att Agnes varit mycket klen under natten och nu önskade tala vid henne.
Annie skyn- dade genast ned.
Agnes vände sitt af feber glödande an- sikte mot henne och betraktade henne med skarpa, brinnande blickar.
» Jag skulle aldrig velat se er åter, efter hvad jag i går afton ofrivilligt blef vittne till, » började hon med ansträngd röst.
» Det är endast för att säga er, att jag vet, huru uselt ni handlat, huru afskyvärdt, huru.
.
.
» Orden slungades fram i häftig vrede.
An- nie stod som förstenad.
» Jag svär, jag bedyrar, » stammade hon.
» Bedyra ingenting!
Jag vet ändå allt.
Detta hade ni kunnat bespara mig, genom att dröja några veckor, ja, kanske blott nå- gra dagar till.
Gå, skona mig från att vi- dare behöfva se er! » Annie gick sakta ur rummet.
Hennes tankar stodo stilla, hon kunde ej fatta, att det var verklighet.
Efter en stund kom åter bud, att Agnes önskade tala med henne.
Åter stod hon inför den sjuka, stum, tillintetgjord.
» Förlåt mig, » började Agnes, nu med matt, darrande stämma.
» Jag var hård mot er nyss.
Kanske gjorde jag er orätt.
Ni är måhända oskyldig, och äfven om så inte är, så är det j u ej så underligt ...
Sätt er ned, jag vill tala med er i förtroende. » Annie knäböjde vid sjuksängen.
» Det är intet själf bedrägeri, hoppet om att mina lidanden nalkas sitt slut.
Några dagar mer eller mindre betyda f ö g a.
.
.
Ni stannar här efter mig, troligen på den plats jag en gång e g t.
.
.
Nej, afbryt mig inte, jag miss- unnar er den ej.
Jag tror ni skall göra både Rolf och Maud lyckliga.
Särskildt om henne, vill jag säga några ord.
Uppfostra henne icke i ensidigt intel- lektuel riktning!
Gör henne ej till en svär- merska, som för en själfskapad ideel värld försummar att lära känna verkligheten!
Låt henne veta, att bortom dessa ensliga kullar och skogar finnas andra förhållanden, än dem man läser om i böckerna.
Och om ni kan, så for henne i sinom tid dit ut, till sunda, handlingskraftiga människor — till lifvet själft. » Annie fattade den sjukas feberheta hand och kysste den vördnadsfullt.
» Ser ni, » återtog Agnes efter några ögon- blicks tystnad, » jag vet hvad det vill säga, detta svärmiska ideallif, och hvad det kostat mig.
.
.
Tidigt skiljde jag mig från mängden genom begåfning och böjelse, snart också ge- nom lefnadssätt.
Jag drog mig undan dem, med hvilka jag behöft komma i beröring för att nöta bort ensidigheten i min karaktär och uppfostran.
Jag frossade i andras tankar; skalder och författare voro mina gudar, och deras syn på lifvet blef min. » » När jag se ' n skulle ut att lefva det egent- liga lifvet och fylla dess kraf, var jag oför- mögen därtill.
Sjuklighet och nervös retlig- het inställde sig.
En mellantid af styrka och sällhet inträdde dock.
Det var då jag 2 " 31 lärde känna Rolf och vi blefvo förenade.
Så lycklig, som han var den första tiden af vårt äktenskap, skall han aldrig mer blifva.
Det är en visshet, som jag gläder mig åt att kunna taga med mig i grafven.
.
.
» Ett matt, lycksaligt leende lekte på hennes läppar.
» Efter Mauds födelse återkom min sjuk- lighet och har alltjämnt tilltagit.
Jag drog mig åter inom mig själf, oförmögen som jag var att göra något för andra.
Nu känner ni min historia, så när som på dess sista blad.
Det är snart fullskrifvet, äfven det.
Jag vill ej uppehålla er längre.
Gud välsigne er! » Öfverväldigad af rörelse kysste Annie ännu en gång den fina handen och smög sig sakta ur rummet.
Några dagar senare hade Agnes upphört att vara till.
, (Forts. o. slut i nästa n:r.)
För Iduns litterära pristäfling utgår inlem ningstiden den 1 instundande augu- sti.
Inom denna dag böra vara inlemnade alla skrifter, som täfla på de tre första grupperna enligt planen: 1) Den bästa novell eller roman om minst femton oktavark vanligt romanformat — pris ett tusen kronor.
- 2) Den bästa novell om ungefär fyrtio så godt.
Men tänk så intressant!
Alldeles som hos en sultaninna i ett sådant där otäckt tillbommadt harem!
Tesupén var riktigt utsökt, och Ann-Sofis historier räckte till hela tiden.
Det hon be- rättade om kanslirådet Z:s sista bal, där den enfaldiga Alma försade sig, när hon skulle tala franska med monsieur Chose, så att alla ung- herrarne sågo ut att ha roligt, fastän de för- stås inte ville visa det; Alfred den rödhårige, som skall in vid artilleriet, frustade ut en hel mun glace på sin systers väl för sjunde gången förevisade alpackaklädning, ja, det törs jag rakt inte tala om.
När jag skulle gå och redan stod i tamburen, medan betjänten satte på mig galoscherna, skrek Ann-Sofi till: » Nej, men ditt arbete har du ju alldeles glömt! » » Ja, det ligger visst inne i kabinettet », måste jag bekänna.
Där hade det legat hela tiden, och lika mycket var gjordt, då jag gick, som när jag kom.
Hemma voro pappa och mamma uppe ännu.
Det lyste från pappas rum ut i salongen, och jag gick in för att se om mina gamla raringar litet.
Pappa satt vid sitt skrifbord och plitade.
» God afton, min stumpa », helsade han.
» Har du haft roligt? » Han tänker alltid först pä andras nöjen, den snälle pappa.
Mamma nickade vänligt öfver någon sömnad, hon höll på med.
Jag satte mig ned för att hålla sällskap en stund, fastän sömnen började rycka i ögon- locken.
» Hvad håller pappegubben på med », frågade jag och tittade öfver hans axel.
25 Idunsspalter — pris tre hundra kronor.
» Jag har fått sjukt på kontoret », svarade han litet undvikande, » och för att vi inte ska ' komma på efterkälken, får jag roa mig med det här om kvällarne. » » Tag arbete med dig! » Nog hade jag hört, att pappa nödgats göra inskränkningar i sin personal; men att han För Idun skulle behöfva sätta till nätterna själf, för att af arbetet skulle kunna gå sin jämna gång, det var nytt för mig.
Mina guipurespetsar kändes riktigt tunga i fickan, fastän de borde gjort ^^SäT " ^ du, kom ändtligen i eftermiddag, » motsatsen.
» Söta pappegubben », frågade jag en smula * M^V&gt; hade Ann-Sofi sagt, då vi träffades på middagen vid vårt ehokolad inne hos skamsen, » kan jag iute få hjälpa till litet med Bergs.
Och så hade hon tillagt: » Glöm för skrifgöromålen?
» Jag fick en välvillig blick öfver glasögonen.
all del inte att ta arbete med dig!
Annars » Tack, min flicka », blef svaret; » men det får du tråkigt — du blir ensam främmande. » här är fullt med tekniska termer, som ska ' Och när jag gaf mig i väg hemifrån i skym ningen, så hade jag guipurespetsarne med mig, öfversättas.
Räcker din pensionsfranska till, de där som mamma påstår, att jag har sär- tror du? » skilda anlag för — fast det syns då inte på Nej, det gjorde den nog inte.
Maupassant hastigheten.
Kusin Gösta, som är vid geolo- och Daudet reder jag mig nog med och med giska byrån, påstår, att det går lika långsamt Le Eigaros feuilleton också; men.
.
.
med dem som med svenska vallens höjning — - » Jag förtager mig inte », fortsatte pappa.
en fot på hundra år.
» Men kanske du, min stumpa, vill hjälpa Men nu häller jag på att trassla in mig i mamma i stället?
Vi ha ingen mamsell i hu- spetsarne, om också icke bokstaflligen.
» Reve- set längre, som du vet, och mamma arbetar nons därför! » som kammarherrinnan säger.
som en slaf, fastän så illa är det inte, att Eftermiddagen förflöt mycket trefligt, så att hon kan behöfva det. » det var sena kvällen, innan jag visste ordet af.
I ett huj fick jag armarne om halsen på Åh, hvad vi pratade!
Ja, egentligen Ann-Sofi, mamma och kysste henne på båda ögonen, som förstås!
Jag har inte varit så mycket ute på sågo så trötta ut, det märkte jag nu.
sista tiden och kan därför inte ha så noga » Får jag se, hvad lilla gumman gör », frä- reda på, hvad som händer bland våra bekanta, gade jag.
som Ann-Sofi kan.
Hon såsom ung fru får Och utan att vänta på svar fick jag hennes vara med öfverallt.
Det måtte vara förtju- sömnad ur knät pä henne.
sande att få rå om sig själf så där!
Det var lille brors jacka, som hon höll på Det var riktigt roligt.
Och mellan det vi att reparera.
» slamrade », åto vi äkta turkisk konfekt, som » Och sådant anstränger mamma sig med », Ann-Sofis man haft med sig från sin expedi- utbrast jag, och jag kände, att jag fick tärarnc tion med korvetten.
Det var egentligen inte i ögonen.
» Medan jag är borta och roar mig! » Idunsspalter — pris fem hundra kronor.
3) Den bästa utredning af frågan: - » Huru skall kvinnan bäst kunna bidraga till höjande af familjens ekonomi? » med omfång af 20 ä Emma H — n.
D a
» Men du hade ju arbete med dig », invände mamma fogligt.
» Det är inte rätt af er båda », sade jag litet trotsigt, » att hålla mig som ett bort- skämdt barn längre.
Jag begär att få del af era bekymmer, käraste pappa och mamma. » » Du skall få det, liten, » sade pappa och satte mig på sitt knä, medan mamma fattade den hand, som jag inte höll om halsen på honom och strök den sakta.
Vi talade mycket allvarsamt den kvällen; men ändå var det inte tråkigt.
Det var tvärt- om trefligare — på sitt sätt — än hos Ann-Sofi.
Då vi skildes åt för natten, kysste pappa mig på pannan och sade: » Man sofver bra på goda föresatser, min duktiga flicka. » Jag hade fått lära skilja på » arbete » och arbete, och så var det ju alltid en nyttig dag, tänkte jag, när jag kröp ner under täcket.
Smånotiser från kvinnovärlden.
Kvinnonit om djurskyddet.
På initiativ af Helsingfors djurskyddsförening, hvars ordförande är den varmhjärtade skalden Z.
Topelius, kommer från de nordiska djurskyddsföreningarna att till Italiens drottning afsändas en adress, innehållan- de en vördnadsfull bön, att H.
M:t måtte taga de nordiska flyttfåglarne under sitt beskydd samt på sätt s o m hon finner lämpligast, genom utverkande af lagar o c h på öfvertygelsens väg, freda dessa flyttfåglars tåg genom medelhafsländerna.
De sven- ska, norska och danska djurskyddsföreningar, hvil- ka önska deltaga i adressen, skola så snart som möjligt till expeditionen af tidskriften » Djurskyd- det, organ för nordens djurvänner », 19 B Små- landsgatan, Stockholm, genom sin ordförande in- sända fullmakt för undertecknandet.
Fullmakten ställes på innehafvaren.
Då adressen är till en kvinna, kommer densamma, enligt Helsingforsföre- ningens önskan, sedermera att afsändas genom Svenska kvinnoföreningen till djurens skydd.
Småstadslif.
En verklighetsskildring f ö r Idun af C.
0.
Gumaelius.
(Forts.) » J É f f c m, » mumlade Nils, och under hans rynkade ögonbryn framsköt en blixt, som lät ana, att det där talet om hans häftighet nog ej var utan grund.
Han betvingade sig dock genast, o c h snart voro de uppe i en munter beskrifning på deras resa, på samma gång de med sannskyldig resenärsaptit gjorde heder åt anrättningarna.
Sedan grefvinnan enligt vanan tagit sin lilla eftermiddagslur, ämnade hon gå in till Blenda — alla damernas sofrum lågo nämligen en trappa upp —, men i detsamma hon framkom till dör- ren, öppnades denna hastigt inifrån o c h ut skyn- dade Elsa med röda kinder o c h tårar i ögonen.
» Gå inte in, mamma, » sade hon med med af rörelse darrande stämma.
» Blenda är bestämdt inte klok.
Jag gick upp till henne för att höra, hur hon mådde.
.
.
de andra äro i trädgården.
.
.
och så svarade hon ingenting, och när j a g sedan ville muntra upp henne en smula och började tala o m Bella, huru söt hon är o c h så där, då bad hon mig tiga och frågade, om jag också var en renegat, o c h klagade, att hon stod ensam, o c h så öfverhopade h o n mig med förebråelser, tills jag slutligen sprang min väg.
Hvad går åt henne, mamma? » » Jag vet inte, » svarade grefvinnan undvikande, » men du behöfver j u inte bry dig därom.
Det är hennes nervösa hufvudvärk.
.
.
jag skall gå in och höra efter.
Gå du ned o c h håll de unga säll- skap, ifall de återkomma. » Och därmed gick hon in till Blenda.
Därinne voro gardinerna nedfällda, och grefvin- nan måste en stund vänja sig vid öfvergången till halfmörkret från det klara solskenet därute, innan hon upptäckte dottern, som låg på soffan.
P ö r l o f n i n g s - cd c I i de, då Elsa, s o m med oro iakttagit, hvad s o m passerat, med munter röst utropade: » Kom hit, Bella, skall du få göra bekantskap med vårt umgänge här i staden. » Hon slog där- vid upp ett annat album o c h började beskrifnin- gen på vännerna.
Att h o n därvid icke gick allt- för skonsamt tillväga med deras små svagbeter, kunde man höra af flickornas skratt, och en gång måste till o c h med grefvinnan säga: » Nej, Elsa lilla, nu är du då allt för stygg. » Under tiden hade Nils följt efter Blenda för att fortsätta samtalet, men det ville ej gå.
Han ta- lade o m fästmön, o m deras bekantskap, o m sina framtidsplaner, men erhöll blott enstafviga svar eller också inga svar alls.
Han tänkte då välja ett annat ämne, som skulle intressera henne mera, och sade med hänsyftning på hennes arbete: » Och du håller på med din utstyrsel.
Är det bestämdt ännu, när brölloppet blir? » » Dagen är ej utsatt, men det blir på eflersom- maren, ha vi tänkt. » » Jaså.
Det var ofantligt grannt, det där, » till- lade han, upptagande en servet och stafvande på monogrammet.
» B.
M.
Hvad för något?
Märker du husets linne med dit flicknamn? » » Ja, det är enligt Eriks önskan.
Han beställde mönstret, utan att jag visste därom, och hade det med sig sist han kom från Stockholm. » » Så e g e t.
.
.
brukas det verkligen s å?
Det skulle då aldrig fallit mig in. » » Nej, naturligtvis, » sade Blenda med ett under- ligt leende o c h fortsatte därpå med måhända omedvetet höjd röst, » men han är så gammalmo- dig, att han sätter värde på alt hafva fått en hustru ur en gammal aktad familj. » Nils reste sig häftigt.
Utropet: » Hvad menar du? » låg på hans läppar, men äfven denna gång betvingade han sig o c h kastade blott en orolig blick bort till Isabella.
Så gjorde också grefvin- nan, under det Elsa, djupt rodnande, ej vågade lyfta upp ögonen o c h med forcerad lifiighet fort- satte sin beskrifning.
Den enda, s o m tycktes fullkomligt oberörd, var Isabella själf.
Antingen hade hon ingenting hört, eller ock icke uppfattat den dolda undermeningen.
Huru skulle väl också den firade arftagerskan kunnat ana, att en fattig landsortsfröken ansåg henne för simpel till svägerska.
Men Nils hade fått nog.
» Bry er inte om de där gamla porträtterna, » sade han.
» De springa inte sin väg.
Följ i stället med, så skola vi visa Bella vår lilla vackra stad.
Hvar är Sten? » • » Jag fruktar, » sade Elsa, » att han föredragit cigarrens säl ' skap framför vårt. » » Nå, då träffa vi honom nog någonstädes, » åter- tog Nils.
» Kom nu.
Adjö på en stund,mamma! » » Adjö, adjö, » utropade de båda flickorna, i det de skyndade efter grefven.
Oc ' i åter sutto de begge damerna s o m vanligt i all stillhet vid sina arbeten.
Men lugnet låg blott på ytan.
Man såg på grefvinnans utseende, att hon var djupt missnöjd, o c h Blenda darrade ännu af undertryckt rörelse.
Efter en stund reste sig den senare för alt lemna rummet, men hej- dades af modern.
» Vänta ett ögonblick, » sade denna med allvar- lig röst, » jag önskar säga dig några ord.
Jag får bedja dig, min snälla Blenda, » fortsatte hon, då Då släktalbumet var genomgånget, reste hon dottern stannat, » atl under den tid Isabetta vistas sig o c h gick bort till Nils, strök undan några hår- lockar, s o m nedhängde i hans panna, och tryckte här, beherrska den motvilja du, ledsamt nog, tyc- kes hysa för henne.
Naturligtvis kan jag ej lägga en lätt kyss därpå.
Han såg upp med ett lyckligt något band på dina personliga känslor o c h för- leende, o c h äfven damerna smålogo åt den behag- mår väl ej heller mildra din antipati mot henne, liga gruppen, som bildades af den älskade sonen hur gärna j a g än skulle vilja det, men så länge och brodern samt hans sköna brud.
I detta ögonblick inkom Blenda i salongen.
Med hon är gäst i din mors hus, önskar jag, att du sitt bleka, dystra ansikte o c h sin enkla hvardags- visar henne den artighet, vanlig god ton fordrar af bildade kvinnor.
Det har varit mig lika plåg- dräkt, i hvilken hon med afsikt ej gjort den min- samt s o m öfverraskande att nödgas tala till dig sta förändring, bildade hon en slående kontrast mot den glada, eleganta krets, hvari hon inträdde.
på detta sätt, men j a g har ansett mig skyldig där- Med utropet: » Här är Blenda! » sprang Nils upp, till, såväl för min s o m för din brors o c h äfven fattade Isabellas hand o c h förde henne fram till din fästmans skull, ty j a g är öfvertygad o m, att äfven han skulle hafva ogillat ditt uppförande systern.
» Käraste Blenda, här har du henne, som nyss, o m han varit vittne därtill. » vågat sig på försöket att tämja din vilde bror, » började han muntert, men hejdade sig tvärt, då (Forts.) han fått närmare betrakta henne o c h tillade oro- ligt: » men det var rysligt, hvad du ser klen ut, » och tystnade så ännu en gång.
Isabella, som med strålande ögon o c h utsträckta händer kom emot sin svägerska, kände småleendet frysa bort på läpparne, o c h med en bugning, s o m hade det gällt en likgiltig person, fattade hon Blendas fram- Innehållsförteckning: räckta hand.
A Madame Sadi Carnot.
(Med porträtt.!
— På släktfåfän- För att komma ifrån alla ömtåliga ämnen, fäste gans altare; en lilen » väckare » af van Nord.
— O, fråga ej!
Poem af Daniel Fallström.
— Vindkast; skiss af Elisabeth sig d; nna endast vid broderns sista yttrande o c h Kuylenstierna.
— Vår franska adress.
— Från kvinnans ar- svarade: » Ja, jag har varit ganska dålig hela vå- betsfält; studier från Stockholms horisont af O. Gullberg.
IV: ren, o c h den här sista värmen har alldeles öfver- Kvinnan i postverket.
— Middag.
— Förbjuden frukt; skiss (Forts.) — » Tag arbete med dig! » För Idun af väldigat mig. » Därpå gick hon bort till sitt sy- af M ... e. Emma H — n.
— Smånotiser från kvinnovärlden.
— Små- bord o c h fattade sitt broderi.
stadslif; en verklighetsskildring för Idun af C. O. Gumcelius.
(Forts.) Isabella såg något förvånad efter den bortgåen- » Hur är det med din hufvudvärk? » frågade hon vänligt.
» Tack, den är just likadan, » ljöd det matt o c h entoningt afgifna svaret.
» Så ledsamt, » genmälde modern.
» Men det vore nog nyttigt, o m du kunde stiga upp o c h komma ut i friskare luft.
Jag skulle bestämdt få hufvudvärk, j a g också, om j a g vore länge här- inne i mörkret o c h den kvafva, instängda luften. » Intet svar.
» Och sedan såge det litet vänligare ut mot Nils.
Jag märkte nog i middags, att han blef missnöjd öfver att ej få träffa dig, fastän han ej sade nå- gonting. » » Får man nu icke vara sjuk, utan att Nils gif- vit l o f därtill, » ljöd det retligt bort från soffan.
» Kära barn, så tokigt du talar, » genmälde gref- vinnan.
» Öfver helsa och sjukdom kan j u ingen befalla.
Men då han nu för första gången kom hem med sin fästmö, tyckte han nog, att det borde varit något svårare än en smula hufvudvärk, som skulle hindra dig att åtminstone helsa dem väl- komna.
Ni voro j u förr de bästa vänner » » Ja, det är just därför, » afbröl Blenda häftigt, » som j a g ej kan förlåta honom.
.
. » hon hejdade sig.
» Ja, det kan verkligen vara nog nu, » sade gref- vinnan allvarligt.
» Om du är så klen, att du ej kan resa dig, skola vi skicka efter doktorn, så att du ej blir riktigt sjuk.
Men har du hvilat dig tillräckligt o c h tror dig o m att komma ned, vore du snäll, o m du gjorde det så fort s o m möjligt.
Hvilket önskar d u?
Jag måste kunna lemna dem ett svar, då de fråga efter dig. » Halfmörkret dolde flickans drag, men att hon kämpade en strid med sig själf, kunde man höra af de korta o c h häftiga andetagen.
Uppmanad af ett ytterligare » nå? » från moderns läppar, svarade hon med pressad röst: » jag skall försöka att kom- ma ned. » » Nå, det var roligt, » svarade grefvinnan belåten och lemnade rummet.
Något längre fram på eftermiddagen kommo de unga in » för att hålla mamma sällskap », ty gref- vinnan ville ogärna flytta sitt knyppelbord ut i det fria.
Hon sprakade nu med Nils, och samta- let tycktes vara af stort intresse.
Flickorna.sutto vid bordet midt i salongen o c h sågo i ett album.
Elsa skulle presentera släkten, o c h en lysande släkt var det, så lysande, att Isabella, ehuru hon ända från barndomen ständigt hört, att en stor rikedom var det förnämsta af allt, likväl ej kunde frigöra sig från en känsla af häpnad, då hon här under benämningen » vår morbror », » mammas ku- sin », » vår fasters man » o c h så vidare fann per- soner, s o m beklädde de högsta ämbeten och inne- hade våra äldsta, historiska namn.
Och dessa skulle nu blifva hennes närmaste.
Genom hennes rikedom skulle hennes make sättas i stånd att värdigt uppträda bland dem o c h sedan genom sin förmåga kanske uppstiga till samma höjd, o c h hon skulle följa honom på hans svindlande bana.
Hon kände nu, att hon var ärelysten, och till den varma kärlek, hon hyste för sin fästman, sällade sig ock en ännu obestämd känsla af tacksamhet mot honom, som genom sitt frieri för henne öpp- nat detta glänsande perspektiv.
v i g s e l r i n g a r ständigt lager lios J u v e l e r a r H A L L B E R G Stockholm.
Order frän landsorten expedieras omgående.
fe- T P 1 1.
1 V &lt; &gt; J g a m m a l t guld, silfver och juveler uppköpas kon- f C i J U M s y o M U) t a n t eller tagas 1 utbyte m o t moderna arbeten.
Om g a m l a saker insändas från landsorten, sändes likvid pr omgående.
a r &gt; 9 e a Juvelerar H A L L B E R G Stockholm.
