# ID: svediakorp-per815
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1891
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 19,796
# sentences: 703
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Oernandts N:r 27 (185) Prenumerationspris Fredagen den 3 juli 1891. pr ur: I d u n m e d Modetidning och ko- lorerade planscher k r.
8: — I d u n m.
M o d e t, u t a n k o l.
pl.
&gt; 6: 50 Idun ensam - • i: — Byrå: H a m n g a t a n 1 6, 2Va (midt för Kungsträdgården.)
P r e n u m e r.
s k e r i landsorten å post- anstalt, i Stockholm h o s r e d a k t i o n.
Från II.
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas å b y r å n k l.
1 0 — 1 1.
Lösnummerpris: 1 5 öre.
Allm.
Telef.
61 4 7.
(vid kompletteringar).
utställningarna ä r a läsarinna, vill du i dag åter beskära oss äran o c h nöjet af att en stund få tjänstgöra som eder ciceron på den vackra konstslöjdutställ- ningen i Slöjdskolans hus i G ö t e b o r g, så vända vi oss denna gång till den andra stora gruppen af textil kvinnoslöjd och m ö - ta då äfven nu en gam- mal aktad o c h kär stock- holmsbekant som repre- sentant för densamma, näml.
föreningen » Hand- arbetets vänner ».
4:de årg.
AiinoiispriK: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o c h » L e d i g a platser » 25 öre f ö r h v a r j e p å b ö r j a d t t i o t a l stal v.
U t l ä n d s k a a n n o n s e r 70 öre p r n o n p.
- r a d.
i Göteborg.
" Handarbetets vänners "; utställning.
betets vänners synnerligen lyckade utställning i Göte- borg vunnit sin första stora seger, hvilken b ö r bära allt g o d t hopp o c h tillit för framtiden med sig.
Visserligen veta vi, att fröken Agnes Bran- ting blygsamt tillskrifter sig själf den allra ringa- ste del i framgången, o c h ej heller underskatta vi, hvad härvid Handarbetets vänner e n c o r p s b e t y d t: det redan b e r ö m d a nam- net, de stora resurserna, de vidt förgrenade för- bindelserna, biståndet a f konstskickliga oeh på skilda områden erfarna kvinnor.
Men Agnes Branting tillkommer dock obestridligen förtjänsten af att närmast ha öfver- vakat oeh ledt ordnandet af utställningen i Göte- borg, o c b vi gratulera lika hjärtligt Handarbe- tets vänner som henne själf till det eklatanta resultatet af detta hennes första försök » i e l d e n ».
D å vi senast träffades i Handarbetets vänners sällskap, rörde vi oss i dess vackra, permanenta ut- ställningslokaler på Brun- keberg, o c h vi hade när- mast infunnit oss dit för att bevittna ett » regerings- s k i f t e » — o m vi så få ut- trycka oss —, för att bringa den afgående » r e - gentinnan », direktrisen fru Ingeborg Petrelli, vår hyllning för mångåriga, erkända o c h nitiska för- tjänster o m föreningens vackra syfte, vår lyckön- skan o m ett godt o c h framgångsrikt arbete åt den unga kvinna, som efterträdde i det ansvars- fulla kallet.
Denna unga kvinna har onekligen i dessa da- gar i o c h m e d Handar- Utg-ifning-stid: hvarje helgfri fredag.
Boktr.-Aktieb.
Agnes Branting.
V i stå då åter i den stora salen två trappor upp i Slöjdskolans hus, där vi senast lemnade oelma Giöbels Svensk konstslöjdutställning.
Vi vända oss i dag m o t sa- lens venstra hälft o c h finna där Handarbetets vänners utställning med
K ä r l e k är den hufvudnyckel, som öppnar allt h o s y. en slående totaleffekt breda sig ut öfver hela salens bredd, öfverst krönt af en väldig fris med inskription i allmogestil: Konstnärligt — Fo- sterländskt — Hemslöjdens förädling.
Ett program i fyra ord — o c h ett det vackraste!
Handarbetets vänners utställning har ett be- tydligt större omfång än Selma Giöbels i förra numret beskrifna, o c h att sammanhålla alla dess detaljer till något enhetligt har ej varit så lätt som i fröken G:s rumsinteriör, så m y c - ket hellre som å Handarbetets vänners utställ- ning möbler endast sparsamt förekomma, under det rent textila föremål utgöra flertalet.
Sa- ken är dock m y c k e t skickligt löst.
G e n o m en bottenbeklädnad från golf till tak af mossgrönt kläde o c h öfverst den nyssnämnda afslutande frisen har man lyckats rama in de mångfal- diga o c h olikartade föremålen till ett harmo- niskt helt, s o m redan vid första anblicken an- genämt berör åskådaren genom sin » esprit ä!
arrangemenU.
S o m rent af den stoltaste framgången af allt sitt arbete att höja den fosterländska textil- industrien räknar Handarbetets vänner m e d skäl de helt enkelt lysande resultat, till hvilka de senaste åren fört bemödandena att väfva svenska gobeliner.
Från en primitiv svensk allmogekonst, s o m, tynande både till motiv och teknisk färdighet, ännu blott för några år sedan kvarlefde i några skånska nej- der, där så kallade flamska väfnader tillverkas, har Handarbetets vänner k o m m i t därhän att i denna dag som sin utställnings förnämsta perlor kunna framvisa gobeliner, som i skön- het o c h fulländning näppeligen stå efter de bästa från denna aristokratiska konstgrens klas- siska storhetsdagar.
Skånska väfverskor ha tagits upp till S t o c k h o l m, de ha där fått stu- dera de yppersta förebilder i mönstersamlingar och museer, den medfödda intuitiva smaken har utvecklats o c h ledts i konstnärliga spår, valet af färger o c h garner — allt detta har bestyrts genom Handarbetets vänner.
D e t finns bland dessa väfverskor en ung, skånsk bonddotter från trakten af L u n d, hvil- ken som barn af mormodern lärde den enkla flamska väfnaden, men som nu redan bär ett namn, hvilket hon gjort ryktbart inom konst- närligt intresserade kretsar; o c h det torde väl blott vara en tidsfråga när talet om den unga naturkonstnärinnans ovanliga talang tränger ännu m y c k e t vidare, liksom en gång fordom familjen Gobelins från det anspråkslösa, lilla pariserväfveriet eröfrade världen.
Detta namn är Karna Nilsson.
D e n rikaste naturliga be- gåfning, en ren konstnärsinstinkt med en al- drig felande träffsäkerhet ha k o m m i t på hen- nes del.
D e t p r o f på hennes utsökt fullän- dade konst, som enstämmigt utmärkes som Göteborgsutställningens vackraste smycke, en liten bit gobelin, en meter knappt i fyrkant, men representerande månaders rastlöst arbete vid väfstolen — detta p r o f är väl egnadt att glädja alla vänner af vår kvinnoslöjd.
Själfva mönstret, en läcker o c h ymnig grupp af fruk- ter, b l o m m o r o c h blad i de mjukaste färger på mörkgrön botten, äi. '
fröken A g n e s Bran- ting komponeradt efter en gobelin från 1500- talet i statens historiska museum.
Man vet sannerligen ej, hvad man mest skall beundra, den utsökta finheten i det rent textila utfö- randet eller det öfverdådiga valet af färger och Y.
människan.
j-flPP£L.
förtoningar, hvilka gemensamt frambringa denua illusoriska verkan af ett fulländadt penselns verk.
I detta sammanhang kan nämnas, att vår så konstnärligt anlagde konung med mycket intresse o c h beröm fäst sig vid Handarbetets vänners gobeliner o c h särskildt gifvit Karna Nilsson beställning på en dyrbar gobelin med riksvapnet, hvilken är aftedd till dörröfver- stycke i det s. k. frukostrummet å Stock- holms slott o c h för närvarande är under ut- förande.
E n annan vacker gobelin, en bård till p o r - tiére efter motiv från statens samlingar — äfven här frukter o c h b l o m m o r — utställes af den förras kusin, K a r n a Persson, hvilken dock ej ernått samma höga fulländning.
Såsom hufvudpjäs i utställningen gör sig ett - högsäte på en låg estrad i fondens midt synnerligen väl.
Såväl broderierna å själfva högsätet som å den ytterst stilfulla väggbona- den b a k o m detsamma äro komponerade af frö- ken Gisberg.
Väggbonaden är utförd i appli- kation efter romanska motiv o c h verkar genom sina väl afvägda färgmotsättningar både gediget o c h dekorativt.
D e n upptager vapnet tre kro- nor o c h tvänne sköldbärande lejon på rödbrun botten, omgifven af en präktig ram i drak- slingemotiv.
Snickeriarbetet å högsätet är efter norsk modell ä Nordiska museet utfördt af snickaren A l m g r e n i S t o c k h o l m.
F ö r dem, som något flitigare besökt de se- nare årens textilutställningar, äro namnen Wi- debäck o c h Wästberg i en viss oupplöslig för- ening välbekanta.
Dessa båda damer ha slutit sig samman till något sorts bolag, en firma, som arbetar gemensamt, utställer gemen- samt, tar pris gemensamt.
T y frukterna af detta vackra o c h trägna samarbete ha varit af det goda slag, som ofta premierats.
Äfven i G ö t e b o r g möter oss den konstnärliga duon m e d flere stilfulla o c h väl utförda arbeten.
En riktig liten läckerbit för finsmakare är så e x e m - pelvis en skärm i gustaviansk stil.
I n o m en lätt ram i hvitt o c h guld spänner sig ett ljus- grönt siden med ett charmant silkesbroderi i plattsöm o c h applikation.
Kompositionen så- väl som utförandet äro den nämnda firmans.
A f en m y c k e t originel verkan är ett större skrin, helt o c h hållet täckt af applikationsbro- derier i renässans.
Botten utgöres af stålblått kläde, å hvilket infällts klädessirater i brons- gult, hållna i stil utaf beslag.
D e t hela g ö r sig, i synnerhet på något afstånd, nästan illu- soriskt som ett gammalt skrin i stål, med be- slag af brons.
Återigen samma firma!
På ett annat ställe möta vi dess märke å en vac- ker flossapall i orientalisk stil, allt bevis på att såväl konstnärlig mångsidighet o c h fyndig- het som en sällsynt flit känneteckna de nämnda damernas arbete.
En äfven synnerligen nitisk utöfvarinna af en stilfull o c h förädlad textilslöjd ha vi i frö- ken Petre, som specielt satt sig som mål att använda o c h utarbeta de originelt folkliga m o - tiv, som gifvas i de s. k. allmogeblommorna, de nog af litet hvar välkända, naiva — • men därför ingalunda stillösa — bjärta blomster- målerierna från allmogeskåp o c h kistor.
Frö- ken P e t r e har tillämpat dessa sina stilstudier i flere vackra arbeten, såsom i en afdelnings- skärm i plattsömnsbroderi på rödbrunt fält å grön schaggbotten, en hel del smakfulla kuddar o c h dynor i olika storlek o c h format o. s. v.
V i - dare utställer fröken Petre tvänne stolar, den ena i ebenholz m e d flamsk beklädnad, den andra en högryggad gammaltysk stol m e d ett verkningsfullt korsstygnsbroderi i ett fantasi- mönster, hållet i dämpade färger.
E n stor, verkligt praktfull portiére är af samma konst- närinna komponerad i orientalisk stil; botten är rödbrun, o c h öfverst oeh nederst löper en bred bård af charmant effekt, utförd i klädesappli- kation i ovanligt behagligt harmonierande fär- ger, marinblått, mossgrönt o c h gulbrunt.
Till sin komposition förskrifver sig o c k från fröken Petre en dyrbar skärm i renässans, med all önskvärd fulländning utförd a f fröken Schrö- der.
P å en mörkgredelin sammetsbotten är i sidenapplikation pålagdt ett stiliseradt gripmo- tiv.
Silkets klara färger kontrastera utmärkt mot sammetens matta yta.
E n alltid gärna sedd bekant för dem, som besökt de senare årens Stockholmsutställningar eller — nationalmuseum!
V i syfta på den af professor Julius K r o n b e r g komponerade be- kanta väldiga flossamattan i assyrisk stil.
Den genialiska färgkonstnären hade första gången väft denna matta på sitt sätt, d. v. s. m e d pensel o c h färger, när han målade sin berömda bild D a v i d o c h Saul.
Handarbetets vänner, alltid vakna o c h påpassliga, gjorde en hemstäl- lan, huruvida ej mästaren i mera detaljeradt mönster ville gifva dem mattans komposition till utförande.
H a n gjorde det, arbetet utför- des o c h väckte allmän beundran.
D e t exem- plar, som nu pryder Göteborgsutställningen, är det sjätte exemplar som väfts, och betingar — o m man tar hänsyn till mattans storlek, dess dyr- bara o c h gedigna utförande, dess utsökta elegans — det förvånande måttliga priset af 375 kronor.
Fröken A g n e s Branting har utfört komposi- tionen till en stor skärm i applikation.
Det egendomliga motivet är hemtadt från ett tur- kiskt tält från 1600-talet, nu befintligt i D r e s - dens museum.
V i d a r e har fröken Branting komponerat en dyna i gammalt norskt motiv, utfördt i korsstygnsbroderi, hvilken under konst- närsmötet nere i G ö t e b o r g väckte samtlige ar- tisternas, enkannerligen prins Eugens, synner- liga förtjusning för sin fina, men något däm- pade färgverkan.
E n stor del af den besö- kande publiken k o m m e r dock nog att finna ef- fekten allt för matt.
I allmänhet gör sig en viss förkärlek för bleka halftoner gällande i många af Handarbetets vänners arbeten, där- m e d ej alls sagdt, som ju o c k framgår af hvad ofvan skrifvits, att klara o c h glada färgeffek- ter, där ändamålet så kräfver, få träda fram.
Selma Giöbels utställning är till färgen mera ly- sande; smaken för det ena eller andra är omtviste- lig — eller rättare oomtvistlig som alla smaksaker.
P å den ena flygeln a f utställningen har an- ordnats en särskild afdelning för kyrkliga mo- deller, o c h inom den synes fröken Branting ha offrat ett synnerligt intresse o c h flit m e d en mängd i akvarell utförda skisser o c h modeller.
Här den vackra skissen till ett antependium för Sköfde kyrka m e d Kristusmedaljongen o m - gifven i fyra medaljonger af de fyra djuren, hvilka enligt J o h.
U p p e n b.
4 kap. stodo om- kring stolen: » o e h det första djuret var likt ett lejon, o c h det andra djuret likt en kalf, och det tredje djuret hade ansikte såsom en
människa, o c h det fjärde djuret likt en flygande örn ».
Där en modell till en bok dyna i renäs- sans, korsstygnsbroderi o c h snörmakeri.
V i d a r e en massa kopior i färger, utförda på utländska studieresor, befruktande alltjämt den intresse- rade o c b vakne med nya idéer, nya uppslag.
E t t namn, som naturligen icke saknas på denna afdelning, är Hanna Winge, målarin- nan, den varma främjarinnan af särskildt b ö j a n - det af vår kyrkliga konst.
F ö r äldre prenu- meranter af I d u n äro bennes gärning o c b bild välkända från det nummer för snart två år se- dan, hvilket vi prydde m e d hennes porträtt.
I Göteborg utställer professorskan W i n g e den praktfulla modellen till Tyska kyrkans ante- pendium efter gothiska motiv, redan i denna miniatyrbild ett verkligt jättearbete i guld- o c h silkesbroderi, sidenapplikationer i olika fält o c h färger, s o m hjärtbild pelikanen, närande sina ungar m e d sitt eget b l o d.
V i d a r e modeller till altardukarne i Upsala domkyrka o c h J o - hannis nya kyrka, mästerverk af kombineradt korsstygnsbroderi o c h knyppling, modeller till kommunionsdukar, kalkkläden m.
m.
P å den motsatta flygeln af utställningen fin- nes äfvenledes en särskild afdelning för gamla arbeten, tillhörande föreningens samlingar, bland hvilka särskildt frapperar ett förundransvärdt bibehållet, praktfullt klädningsbroderi från 1600- talet, gult silke på ljusblått siden.
Bänka- dräll frän B l e k i n g e, finsketäcke från Bohuslän, flamska väfnader från N o r g e, schattersömsbro- derier o c h fulländade hälsömsbroderier utfylla denna afdelning, som ej saknar sitt stora in- tresse.
U t o m hvad som nu nämnts i den korta öf- versikt af Handarbetets vänners utställning i G ö t e b o r g, till hvilken bär utrymme kunnat be- redas, o c h i hvilken v i naturligen utförligast dröjt vid de mindre vanliga numren, finnes rikligt o c b vackert urval a f de vanliga skån- ska, nu allt mer bekanta väfnaderna, såsom mattor i flossa, portierer i dukagång o c h krab- basnår samt » o p p h e m t a », hvilken sistnämnda väfnad särskildt, tältlikt draperad öfver en af utställningens hörngrupper, gör m y c k e n effekt och slår an för sin prisbillighet o c h dekorativa verkan.
J. N — g.
Några gyllne regler.
ill hvarje flicka, som vill husmor llifva, Jag den, som tar till ledning deras ljus!
J2) e lägga lyckans grundval i ett hus.
först: var ordentlig, flitigt gå och - pyssla, ' Låt hvarje tid ha sin lestämda syssla, ' Låt hvarje sak ha sitt lestämda rum, Som, icke öfverskridas får en tum.
därnäst, se vrår och skafferi så öfver, &lt;JLtt rodna inför ingen da lehöfver; ' Var alltid så leredd från topp till fot, Som om en gäst du skulle ta emot.
Låt vänlig, ej förtrolig mot en hvar, ' Var glad, men ock tillika sansad var.
' Vid dina kläder, vid den mat, som förståndig lagas, " sparsamhet lör iakttagas "; Xy hvad man lefver upp i öfverflöd, ^Beröfvas någon, som är stadd i nöd.
^Barmhärtighet är kvinnohjärtats heder, från himlafådern den sitt ursprung leder.
2 " ag vet ej någon, som llef arm till slut, j2å hvad han till de fattige gaf ut.
fast du så mycket har att öfvervaka, Låt icke själens vård få stå tilllaka, för lärd llef ingen, mången nog en tok.
intet slammer ifrån köket höras — ^Bäst llifva saker, som med tystnad göras.
— Hemligheter!
D e t påminner mig o m en anekdot.
Det berättas från Ryssland — naturligtvis måste det vara från Ryssland — om en un- derlig lag, som förbjuder kvinliga telegrafister att gifta sig med någon annan än en telegrafist, en invigd.
Zaren tycks inte tro på kvinnor- nas tystlåtenhet, o c h det är nog mången som håller med h o n o m.
M e n då är det underligt, att kvinnor någonsin i Ryssland fått tillträde till telegrafverkets tjänst.
Eller kanske det hela blott är en anekdot.
Sannt eller ej — kanske var det dylika ryska farhågor som besjälade våra egna sven- ska myndigheter den tid då fråga först på all- var väcktes om att gifva kvinnan tillträde till sta- tens tjänst, särdeles i vissa därtill synnerligen lämpliga verk, såsom telegraf o c h post.
Kanske.
Eller hvad fruktade man annars?
Nog af, striden härom var ganska långvarig och b ö r icke glömmas nu, då nya strider förestå, då röster höjas för nya landvinningar åt kvinnan på olika områden, ända upp till den politiska rösträtten.
Qlöm ej lort lileln och hvar nyttig lok.
" Och stiger konstens genius till din sida, Låt också honom någon stånd få lida.
Skönt är att kunna sträcka ut sin färd 3 l l a n d i rymder atom prosans värld.
0.
A. Bäckman.
Från kvinnans arbetsfält.
Studier från Stockholms horisont af G. Gullberg.
III *.
Kvinliga telegrafister.
€ p i c k — tick-tick — tickl ® Under fina, snabba fingrar hamrar tele- grafapparatens » n y c k e l » sina mystiska tick- tick, signalklockor klinga, de smala pappers- remsorna i mottagaren glida snabbt fram, b e - täckta med dessa punkter o c h streck, som ut- göra telegrafiens alfabet.
T i c k — tick-tick — tick-tick — t i c k!
några gyllne regler har att gifva.
' Val ' Var Med den elektriska gnistans snabbhet flyga tecknen vidare öfver berg o c b dal, öfver.flod och haf, från land till land, o c h det tusen- trådiga nät, som spunnits kring jordens rund, är som ett enda jättelikt, underligt djur, som bär alla världens hemligbeter på sin tysta tunga ... * Eedan för ett par år sedan påbörjade vi un- der denna rubrik en serie artiklar, som då endast uppnådde n:r II, innan den måste afbrytas, på grund af att de då på färre händer hopade redak- tionsgöromålen ej medgåfvo all den tid, som fordras för hopsamlandet af de vidt skilda uppgifterna för planens fullföljande.
V i ha nu emellertid återupp- tagit densamma, då den synes oss böra erbjuda våra läsarinnor både gagn och intresse och vi erinra då på nytt inledningsvis om följande ord, som vi då i begynnelseartikeln yttrade:; &gt;Vår afsikt är helt en- kelt den att gencm några korta skildringar från de olika yrken och branscher, inom hvilka kvinnorna, särskildt i hufvudstaden, vunnit ökad arbetsterräng, för våra läsarinnor framlägga det rent praktiska re- sultat, till hvilket striden i saken häruppe ledt; ett resultat, som väl torde få anses något så när ty- piskt för hela landet, då i hufvudstaden, det and- liga och materiella arbetets centralpunkt, åfven de flesta och mest varierande arbetstillfällen erbjuda sig. » Det allra första som b l e f gjordt i fråga o m svensk kvinnas rätt att deltaga i statens och kommunens tjänst, var att berättiga henne att blifva folkskolelärarinna.
Detta skedde år 1859.
Å r 1860 skrefvo rikets ständer till k. m:t att kvinnorna borde o c h kunde användas i än flera offentliga sysslor.
O c h så fick kvinnan 1861 rätt att bli — organist.
Men rikets ständer, som tycktes gripna af en riktig ifver att göra något för kvinnan, läto sig ej förtröttas.
I en skrifvelse till k. m:t af den 14 mars 1863 utveckla ständerna sina åsikter i den tidens » kvinnofråga ».
Denna skrifvelse är sä märklig både genom sitt eget innehåll o c b genom de resultat, som af densamma blefvo en följd, att några rader ur densamma förtjäna meddelas.
Rikets ständer skrifva: » E n ä r enligt rikets ständers tankar, staten bör, i den mån det kan stå tillsamman med ändamålet af dess framåt- gående i andlig o c h materiel utveckling, lemna utväg åt kvinnan att bereda sig den förbätt- ring i ekonomisk ställning, hvartill hennes an- lag o c h insikter kunna berättiga h e n n e; o c h då nu inom landet finnes ett högst betydligt antal kvinnor, hvilka redan i följd af den o m - ständigheten att männens antal understiger det andra könets, icke kunna erhålla den verk- ningskrets, som i äktenskapet är dem anvisad, anse rikets ständer staten ej böra undandraga sig att åt dessa bereda medel till förvärf.
» D e t är endast vid valet af dessa medel nå- gon tvekan ännu kan uppstå, ehuru det i så- dant hänseende väl torde vara tjänligast att i saknad af egen erfarenhet till en början taga ledning af andra länder, m e d hvilka våra egna förhållanden äro jämförliga.
P å grund af hvad nu blifvit anfördt, få rikets ständer, med an- mälan det rikets ständer för sin del anse tid- punkten vara inne att utvidga kvinnans rätt till anställning i det allmännas tjänst o c h att rikets ständer hafva sig bekant, det kvinnor i andra länder med fördel användas vid telegraf- anstalter, postexpeditioner m.
fl.
dylika inrätt- ningar, anhålla, det täcktes eders kongl.
inaj:t vidtaga åtgärder, hvarigenom tillfälle beredes kvinna att erhålla anställning i sådan tjänste- befattning, som kan vara för henne passande, ocb till hvars skötande hon visar sig ega er- forderliga kunskaper o c h skicklighet. » Det där var j u rent besked af rikets stän- der, men både regering o c b telegrafstyrelse
satte sig på tvären så m y c k e t som möjligt.
Till en början ville de blott såsom undantags- fall använda — telegraftjänstemans kvinliga anförvandter.
G i c k månne där den ryska farhågan i g e n?
Till slut måste man dock gifva med sig.
Eiksdagens ord var tydligt, allmänna meningen gifven, oeh i anledning af k. m:ts b r e f till Telegrafstyrelsen den 10 juli 1863 afgaf sty- relsen förslag att besätta 13 telegrafstationer med kvinliga föreståndare.
Isen var bruten!
Visserligen var kvinnas rätt till att användas i det allmännas värf härmed icke erkänd, då denna skulle bero af pröfning i hvarje särskildt fall, men så små- ningom arbetade sig frägan fram.
E t t första viktigt steg var emellertid taget, o c h snart finna vi kvinnan med ifver o c h pligttrohet sköta telegrafistens ansvarsfulla plats, och då detta skrifves är antalet ordinarie kvin- liga telegrafister i Sverige 185 o c h antalet e. o. telegrafister 266, af hvilka senare dock en stor del är anstäld vid den med telegrafverket för- enade telefontjänstgöringen.
* F ö r att erhålla tillträde till telegrafverkets tjänst fordras för kvinna att vara fyllda 17, men icke öfver 20 år.
D e n sökande skall ha aflagt fullständig afgångsexarnen från statens normalskola för flickor eller annat därmed jäm- förligt läroverk, och därvid ha erhållit åtmin- stone vitsordet godkänd i franska, tyska o c h engelska språken, äfvensom i aritmetik o c h geografi.
I n o m verket kan hon avancera till lelegrafist, icke högre.
Däri inbegripes äfven befattning som stationsföreståndare vid mindre station.
D e löneförmåner, hon kan ernå, äro vex- lande.
» E x t r a ordinarie » i telegraftjänstgö- ringen har en lön af 600 kronor den första tiden.
Vanligen höjes denna efter 3 ä, 4 års tjänstgöring till 800 kronor pr år.
F ö r » or- dinarie » tjänst är lönen 900 kronor pr år med tre ålderstillägg å 100 kronor hvart femte år.
F ö r stationsföreståndare å mindre stationer till- kommer bostad, ljus o c h v e d.
P å senare åreu har, som bekant, med tele- grafverket förenats telefontjänstgöring.
För denna tjänstgöring är lönen for kvinliga tele- grafister 600 kronor pr år.
F ö r vid telefonen dessutom anställde kvinliga icke-telegrafister är lönen m y c k e t vexlande.
Vanligtvis har tele- grafstyrelsen bibehållit de löner som förut varit gällande, där nya telefonnät inköpts.
Arbetstiden vid telegrafverket är naturligt- vis mycket olika allt efter de olika stationer- nas rang o c h storlek.
Medelarbetstiden är dock 7 timmar för s ö c - kendag o c h 3 timmar för sön- o c h helgdagar.
D e n kvinliga telegrafisten är pensionsbe- rättigad efter uppnådda 95 sammanräknade lefnads- o c h tjänsteår.
O m hon sålunda bör- jar sin tjänstgöring vid 19 års ålder, måste hon kvarstå i verket i 38 år för att erhålla den reglementerade pensionen af 60 proc.
af hennes högst uppnådda lön.
H o n är då 57 är gammal.
O m hon lemnar verket innan hon uppnått dessa sammanlagda 95 år, kan hon likväl under vissa förhållanden erhålla pen- sion, ehuru till mindre b e l o p p.
Inträde kan erhållas äfven af den som icke äger dylikt betyg, men vid särskild inträdes- examen vid telegrafkursens början styrker sig äga motsvarande kunskaper.
D e flesta, som söka inträde i telegrafverket, äro dock försedda med dylikt betyg, hvadan den särskilda inträdesexamen m y c k e t sällan förekommer.
A n s ö k a n om inträde, som ingifves till kongl.
telegrafstyrelsen i S t o c k h o l m, skall vara skrifven af den sökande själf o c h hennes namnteckning bevittnad.
Ansökningen skall åtföljas af prest-, läkare- o c h målsmansbetyg, upptagande ålder, fräjd, helsotillstånd oeh föräldrars eller måls- mans medgifvande, att personen i fråga får söka inträde vid telegrafverket.
* I samma ögonblick ansökningen blifvit be- viljad, är sökanden elev vid telegrafverket o c h måste nu först genomgå en tre månader lång teoretisk lärokurs i S t o c k h o l m.
Denna kurs är kostnadsfri, o c h tiden för densamma b e - stämmes af telegrafstyrelsen.
Efter teorien kommer praktiken.
Eleven måste nu genomgå en kurs i praktisk tjänst- göring under minst en månads tid.
Denna tjänstgöring kan få verkställas å hvilken sta- tion som helst.
D å eleven sålunda vunnit nödig kunskap o c h erhållit betyg härom, får hon aflägga tele- grafisteden om tystlåtenhet oeh plikttrohet o c h kan därefter af styrelsen förordnas i praktisk tjänstgöring.
* S o m man finner äro fordriugarna på k v i n - nan för inträde i telegrafverket ingalunda så små.
Hvilka äro då väg kan e r n å?
de förmåner hon på denna * Tick-tick — tick-tick-tick!
D e n elektriska gnistan flyger fram o c h åter världen rundt, bärande m e d sig budskap, än jublande glada, än skakande sorgliga.
D e n smala remsan glider snabbt fram, betäckt med tecken, som lika snabbt dechiffreras af telegrafisten, tecken, som tala om allt, diplo- matiska hemligheter, affärshemligheter, börs- noteringar, order, nyheter, kärleksförklaringar i poetisk form, isande afslag, heliga löften, allt, allt.
.
.
Men kallt o c h lugnt flyger telegrafistens penna öfver papperet.
Telegrafisten läser ej det skrifna, skrifver bara.
G ö r blott sin plikt, enkelt allvarligt.
O c h det må nu vara man eller kvinna, allt är hos telegrafisten som i en förseglad b o k.
— D e » ryska farhågorna » ha kommit på skam hos o s s!
I torget En barnstudie af Ina von Stockenstrand.
jL I et var en af de första vackra vårdagarne, JtY då Kungsträdgården har sin elitpublik.
\ E n dag m e d herrlig, strålande sol o c h friska saltsjövindar, som ströko in från stora sjötullen.
Lilla Lisa, som för första gången promenerade med sin mamma i » t o r g e t », tyckte att hon kommit in i en riktig sagovärld, då hon såg de långa alléerna, de jämnklippta gräs- mattorna o c h buskväxterna med sin fina, mjuka grönska.
Allting väckte hennes förvåning, men mest sparfvarne, de små djärfva krypen.
D e t var isynnerhet ett par, som lifligt intres- serade h e n n e; de hoppade omkring på gräs- mattan, där den större — • som Lisa kallade » lilla m a m m a » — tycktes leta efter någon- ting under hvarje strå, medan den andre — en liten ruggig unge — trippade efter, pipande och flaxande med de halffjädrade vingarne.
Slutligen tycktes » m a m m a » ha hittat, hvad hon sökte — • en d ö d fluga, hvilken läckerbit hon höll upp emot den lille, som m e d ett glädje- skri, värdig en ung kannibal, flaxade fram till henne och öppnade ett gap af häpnadsväckande bredd.
Lisa ämnade just ogeneradt följa foglarne in på gräsplanen för att formera närmare be- kantskap m e d dem, då hennes mamma ropade på henne.
M a m m a hade träffat ett par bekanta herrar o c h L i s a måste helsa o c h bli smekt, beundrad o c h jollrad med som vanligt.
Hon var icke alls svag för beundran o c h kunde icke begripa, hvarför alla människor skulle finna henne så söt — alldeles som o m hon varit en .karamell.
Snart voro mamma o c h herrarne inbegripna i ett lifligt samtal o m den stundande basaren till förmån för fattiga barn.
L e m n a d åt sig själf fattade L i s a det djärfva beslutet att van- dra ut i världen o c h söka upp sitt sparfvepar.
Framme vid fontänen fick hon syn på d e m.
D e n lille flög m e d korta, ojämna vingslag o c h gjorde en o c h annan saltomortal i luften, där han flaxade ovigt upp o c h n e d; men så tycktes han slutligen k o m m a underfund med sina vin- gars invecklade mekanism, oeh då bar det iväg i vild fart, tills han hamnade på en af järnsva- norna.
Från djupet af fontänen lockade m o - dern på honom, o c h efter några misslyckade försök att undandraga sig den moderliga myn- digheten följde han henne dit ned.
H v a d kan de ha för sig, undrade Lisa, som ansträngde sig att k o m m a upp på stenfoten.
D å detta omsider lyckades henne hade foglarne redan slutat sitt bad o c h vore sysselsatta med att göra toalett.
Lisa tittade ned i bassinen och undrade, om det verkligen var vatten, som hon såg där nere.
Försiktigt doppade hon ett af sina små, rosenröda fingrar ned däri, o c h så stack hon det i munnen.
» Ä r du t ö r s t i g?
» frågade en skroflig barn- röst, tätt invid henne.
Lisa vände sig o m o c h såg in i ett par mörka ögon, som betraktade henne hälft vän- ligt, hälft spefullt.
A l d r i g hade L i s a sett en så smutsig liten flicka, smutsig o c h trasig, icke alls näpen som tiggarbarnen på akvarelltaflan hemma i förmaket.
D e n n a lilla gatarab var opittoresk som ett äkta Stockholmsbarn från utkanterna, o c h hennes yttre bar spår efter otaliga skärmytslingar m e d öfvermakten.
Den illa medfarna kostymen bestod af en kort o c h snäf kjol, hvars många refvor delvis skyldes a f en löjligt lång ylleväst, som tillhört en v u x e n; ett förkläde, från hvilket hvardagsfer- nissan utplånat hvarje spår af dess ursprung- liga färg, o c h så kronan på det hela — hatten, en f. d. kapotthatt, med anor från Labatts eller Mareus, som af sin ' nuvarande egarinna på ett sinnrikt sätt förvandlats till barett.
Från fordna glansdagar egde den ännu kvar några rester af blekgrön plysch, men där detta blif- vit bortnött, hade bristen ersatts m e d gamla plymbitar, bandstumpar o c h trasiga aigretter.
I Lisas ögon var allt detta hvarken löjligt eller slarfvigt, det var endast ovanligt o c h in- tressant.
D å den främmande flickan såg, att L i s a icke drog sig föraktligt undan henne, som andra väl- klädda barn brukade göra, blef hon dristigare.
» J a g såg, att du smakade på vattnet », sade hon, » ifall du är törstig, kan jag visa dig, hvar det finns dricksvatten o c h skopa m e d!
»
I DU N 1891 H v a d som mest förvånade L i s a var det ovana tilltalsordet.
H e m m a var det endast pappa o c h mamma, som sade du åt hvarandra.
» H v a d heter d u?
» frågade den nya bekant- skapen.
» Elizabeth G-yllenancker, » svarade L i s a.
» G y l l e n — A n c k e r!
.
.
.
hvad ska du med två namn?
.
.
.
du är minsann rik på allting, du!
Mitt namn är Selma, o c h mor heter J o - hansson.
Nå, ska vi springa dit bort o c h dricka? » » N e j, tack, jag är inte törstig.
Har Selma sett fåglarna b a d a?
» frågade L i s a lutade sig öfver stenkanten.
» J a då, många gånger, det är lustigt, se där kommer just en, som söker efter ett badställe åt s i g.
» U n d e r det att hon lyssnade, gjorde Selma jämförelser mellan Lisas bekännelse o c h det långa syndaregistret, som hvilade på hennes eget samvete.
» T r o r Selma, att G u d bar förlåtit m i g?
» frågade Lisa med bäfvande ängslan, » och att j a g får k o m m a till honom, när jag blir d ö d?
» Lisa letade i sitt minne efter några tröste- grunder, men fick ej fatt i någonting annat än — G u d som hafver barnen kär.
» S e r Selma, det står inte, G u d som hafver de snälla bar- nen kär, utan han håller nog af alla.
Och ma bonne säger, att o m vi be honom förlåta oss, när vi varit stygga så gör han det.
Bru- kar Selma läsa Fader vår först, eller G u d som hafver? » Selma kunde icke ljuga inför dessa oskulds- fulla ögon, men hon ville ej heller, att hennes lilla väninna skulle dra sig ifrån henne m e d motvilja o c h sorg, därför svarade h o n: » jag skall alltid läsa mina böner, som du läser dina Selma slog armarne o m den lilla, lyfte henne upp i sitt knä och gungade sakta fram och tillbaka med henne.
.
.
.
bra » D u skulle inte k o m m a till himlen, du, som redan är en liten engel här på j o r d e n!
» sade hon, o c h för första gången kände hon blygsel öfver alla de småsynder, som dåligt exempel o c h obegränsad frihet lockat henne till att begå.
» A c k, den som ändå finge k o m m a till h i m l e n!
» tillade hon skyggt.
är du nöjd då, l i t e n?
» E t t utrop af glädje o c h bestörtning k o m de båda barnen att se upp, o c h där stod Lisas mamma förvånad o c h orolig framför d e m.
H o n hade letat genom halfva torget efter sin älsk- ling, o c b här fann hon henne uppkrupen i knät på en smutsig trasunge.
Lisa, som annars var m y c k e t njugg med sina smekningar, reste sig plötsligt upp o c h kysste Selma på munnen.
» A l l a, alla männi- skor, som äro goda, fä k o m m a till G u d!
» sade hon, o c h då Selma förblef tyst, frågade hon deltagande: » H a r Selma narrats någon gång för sin m a m m a?
» Hennes nåd såg på Selma m e d oförställd motvilja.
Flickan kände till den där förakt- fulla blicken, som alltid mött henne, då b o n kommit i någon beröring m e d » d e bättre ».
» D u kunde ju ha drunknat, stygga, stygga u n g e!
» sade hon o c h glömde i sin förskräc- kelse, att vattnet ej ens var kvarters djupt.
» D r u n k n a?
» frågade Lisa, » hvad är d e t?
» » D e t är, när man faller i sjön o c h dras upp utan l i f, » förklarade Selma, stolt öfver att kunna undervisa någon, som visste mindre än hon själf.
» Jaså, det är när man blir d ö d, » sade L i s a eftertänksamt o c h knäppte ihop sina händer, » o c h får k o m m a till G u d!
» tillade hon med högtidligt allvar.
» J a, naturligtvis får du k o m m a till G u d!
» sade Selma med ett underligt leende.
Hon hade under sina tolf lefnadsår sett tillräckligt m e d orättvisa i denna världen för att ha an- ledning, tyckte hon, att tvifia på rättvisan i en annan.
H o n föreställde sig himlen uppfylld af allt, s o m var godt o c h skönt, o c h då det goda och sköna på jorden uteslutande tycktes till- höra de rika, sä var det j u icke svårt, enligt hennes filosofi, att förstå, hvilka som hade till- träde till himlen.
» O m jag är snäll, får jag k o m m a till G u d, inte annars, » sade L i s a.
» J a g undrar just, hvad du skulle göra, som inte vore snällt! » brummade Selma o c h upp- sökte det minst smutsiga hörnet på sitt för- kläde för att torka af den lillas sidenfodrade jacka.
» H a r du kanske någonsin varit elak.
.
.
ljugit?
.
.
.
» Lisa såg upp i Selmas ansikte m e d oför- ställd förvåning.
» J a du vet inte ens, hvad det ä r.
.
.
nå, narrats d å?
» E n flammande rodnad flög öfver Lisas an- sikte, hon sänkte hufvudet o c h hviskade: » j o, narrats har jag en g å n g!
» » D u?
» tonen uttryckte tvifvel m e d en liten bisats af skadeglädje.
» J a.
.
.
» det lilla ansiktet höjde sig åter, skamset o c h bedröfvadt i afvaktan på det klan- der, hon väntade att få höra.
.
.
» O c h så.
.
.
fick jag smäll! » hviskade hon i Selmas öra.
» H u r kunde någon slå d i g!
» utropade Selma harmset o c b for m e d handen sakta öfver Lisas lockar.
var på min födelsedag, o c h jag hade alla karamellerna i min bonboniere. » — hvad för s l a g?
.
.
.
» karamellask! » » Jaså! » » O c h när mamma sedan frågade mig, så sade jag-, att jag bara tagit två små b i t a r!
» Bikten aflades med det högtidliga allvar, som Lisa tyckte, att den fordrade.
.
.
.
och B e g g e barnen betraktade lika intresserade sparfvens alla rörelser.
F ö r att kunna se bättre makade L i s a sig litet högre npp, förlorade ba- lansen, o c h ett ögonblick sågs ett par små lackerade skor vildt fakta i luften.
H o n skulle ovilkorligen ha fallit i vattnet, o m icke Selma ined nästan vild häftighet ryckt henne till sig.
E n stund höll hon den lilla varelsen tryckt tätt intill sig, o c h så satte hon henne varligt ned på stenbänken.
» Det ätit u p p » Din » Min 213 Selma satt o c h stirrade rakt framför sig.
D e t var någonting oerhördt, som bändt henne.
F ö r första gången i sitt l i f hade någon kysst henne, visat intresse för, huruvida hon var g o d eller dålig.
O c h så detta herrliga löfte, som hon icke kunde annat än tro på, då det j u b - lade fram från de älskliga läpparne.
A l l a, alla människor få k o m m a till G u d!
H o n började gråta, först sakta, sedan allt häftigare.
» Hvarför skräckt.
gråter Selma? » frågade Lisa för- » J a g vet inte.
.
.
men, jag ska ' inte gråta mer, bli inte räddl Ser du, jag är så dålig, så dålig!
O c b det har jag aldrig tänkt på förr.
.
.
aldrig brytt mig o m!
» » S e l m a har då narrats många g å n g e r?
» frå- gade den lilla bestört.
» U s c h, j a g ljuger hvarenda dag.
.
.
» » M e n o m Selma ber G u d o m förlåtelse, så kanske han inte blir så fasligt ledsen,.
.
.
jag ska också be för Selma i kväll, » försäkrade L i s a lugnande.
» Å b, det är så — luggat ungarne grannarnas fönster ser i b r ö d b o d e n!
» Lisa, medan hon mest på samvetet.
m y c k e t annat j a g har gjort hemma på gården, slagit in o c h.
.
.
o c h.
.
.
stulit bakel- H o n vände sig bort ifrån bekände, hvad som tyngde M e n Lisa endast såg på henne med förvå- nade, deltagande ögon.
F ö r henne vore dessa förseelser, som hon ej förstod, a f mindre bety- delse, än den b o n sjelf begått — att ha narrats!
» S e r du, det där att ha stulit är det värsta — för det kan polisen ta en för, — så det lär väl inte G u d kunna förlåta m i g!
» sade Selma suckande.
Lisa var alldeles rådvill.
F ö r första gången kände hennes lilla hjärta b e h o f af att lindra en likes b e k y m m e r, men b o n visste ej hur; — bakelsesnatteri var någonting, som låg alldeles utom hennes fyraåriga erfarenhet.
» Å r du riktigt säker på, att alla människor, som inte äro dåliga, k o m m a till G u d?
» frågade Selma tveksamt.
» A l l a, alla! » sade L i s a tvärsäkert.
» D e fattiga o c k s å?
» L i s a hade ett mycket sväfvande begrepp o m, hvad som menades m e d ' de fattiga ', men hon svarade utan betänkande: » A l l a, alla! » » M e n jag är så fasligt dålig! » hopplöst.
sade Selma — Hennes ögon lågade af fientligt trots, då den fina frun utropade: » H u r kan Lisa bära sig så illa åt — klänga upp i knät på ett sådant där b a r n!
» Men all vrede försvann, då ea liten hand smög sig tröstande i hennes o c h en orädd bar- naröst svarade: » D e t bär är Selma, mamma, o c h om mamma vill, så följer hon nog med oss hem.
J a g vill sä gärna visa henne mina bil- derböcker I » Selma såg på den vackra frun m e d bedjande ögon.
Tanken på att aldrig mer få se Lisa, aldrig mer höra den lillas älskliga röst gjorde henne alldeles förtviflad.
H o n förstod, fastän dunkelt, att det frö, som blifvit nedlagdt hos henne i dag, behöfde vårdas för att icke för- kväfvas i hennes omgifning.
M e n hennes nåd, som var förbittrad öfver att en smutsig gatunge haft den djärfheten att vidröra hennes lilla älskling, utbrast harmset: » Sådana där barn får L i s a aldrig tala m e d!
D e t är inte passande.
O c h så den vackra klädningen ser ut!
Smutsig o c b skrynklig I » L i s a mindes, bur hennes mamma söndagen förut läst ur en stor b o k för henne o c b sagt, att man skall älska alla menniskor som sig själf, o c h hennes bonne hade sedan förklarat, hvad som menades m e d, att alla människor vore hennes b r ö d e r; o c h ändå var nu mamma så ovänlig m o t den stackars Selma.
L i s a blef helt förbryllad af denna skilnad mellan teori och praktik.
H o n släppte motsträfvigt sin skyddslings hand, men då hon såg hennes sorgsna ögon, slog hon armarne omkring henne, sträckte sig på tå o c h kysste henne, utan att fråga efter moderns vredgade utrop.
» A d j ö, S e l m a!
» sade hon m e d en liten vän- lig afskedsnick.
» K o m ihåg — först ' Fader vår ' o c h så ' G u d som h a f v e r! '
» Selma stod orörlig kvar på samma plats, så länge hon kunde se en skymt af L i s a.
Sedan vände hon motsträfvigt sina steg m o t hemmet, där hon visste att hugg o c h slag väntade henne istället för smekningar, svordomar istället för vänliga ord.
M e n i djupet af sitt hjärta skulle hon alltid förvara minnet, af hvad lilla L i s a sagt henne, o c h hon lofvade sig själf att kväll o c h morgon läsa ' Fader vår ' o c b ' G u d som hafver ', så som L i s a bedt henne göra.
IS [ä ä s.
För Idun af J- B. k r i f n å g o t o m N ä ä s i v å r tidning!
— L o f v a det säkert!!
— — D e t var efter femtionde slöjdkursens afslutning v i d den v i d t b e r ö m d a läroanstalten, s o m dessa ord riktades till m i g från n å g o n a f I d u n s o c h slöjdens varmaste vänner, o c h d å j a g först nu u p p f y l l e r det k a n s k e förhastade löf- tet, ber j a g få u p p l y s a, att dröjsmålet föran- ledts a f helt andra orsaker än g l ö m s k a.
* H v e m k ä n n e r ej n u m e r a det b e r y k t a d e N ä ä s, åtminstone till n a m n e t?
H e l t säkert är det ej o b e k a n t för n å g o n e n d a a f I d u n s läsarinnor; m e n j a g fruktar, att d e ej sällan n ä m n a det m e d ett visst misstroende eller k a n s k e ännu värre, o c h det är j u s t d e n n a orättvisa j a g så innerligt gärna ville befria d a m e r n a från att b e g å.
J a g bjuder eder därför samtlige att n u m e d ens här » g e n o m - g å en kurs v i d Nää3 » — vi k u n n a j u välja den femtionde — - oeh j a g v å g a r h o p p a s, att edra tankar s k o l a v i d afslutningen v a r a n å - g o t mera s y m p a t i s k a g e n t e m o t den ifrågava- rande anstalten o c h dess arbete.
* * * D e t är en o v a n l i g t k a l l d a g i slutet a f maj.
H ä r o c h hvar b l a n d V e s t e r g ö t l a n d s l ö f v a d e s k o g s d u n g a r l y s e r till o c h m e d ett b l ä n d a n d e s n ö t ä c k e fram, o c h det är ej utan att m a n v i d g e n o m f a r a n d e t a f dessa f ö g a inbjudande nejder längtar h e m till en g o d brasa igen.
V i d F l ö d a station är det ett o v a n l i g t rörligt lif.
Efter hvarje tågs af- g å n g är den l i l l a b a n g å r d a n f y l l d m e d p a s - sagerare, d e flesta o b e k a n t a för hvarandra o c h främlingar p å p l a t s e n; m e n snart blir det under g o d ledning u p p b r o t t till det g e - m e n s a m m a målet, N ä ä s.
O c h här är i a l l o v ä l sörjdt för de anländandes v ä n l i g a emot- tagande.
Snart råder i V ä n h e m s salar ett muntert samspråk v i d å n g a n d e t e k o p p, o c b m a n börjar redan betrakta hvarandra s o m gamla bekanta.
H v a r o c h en har nu o c k s å fått sig anvisadt sitt lilla t u s c u l u m, där efter arbetsdagens sträfsamma id en välbehöflig hvila s k a l l njutas, o c h dit drager sig små- n i n g o m den ene efter den andre.
F ö l j a n d e d a g är det u p p r o p o c h l o t t n i n g o m platser i föreläsningssal o c h arbetsrum, o c h m a n tager h v a d ödet bjuder, utan att g ö r a anspråk p å eller frukta n å g o n v e l d från de styrandes sida.
S å är arbetet m e d ens i full g å n g, o c h det är ett arbete, s o m g å r m e d l i f o c h lust f ö r hvar o c h en.
» F r å n det lättare till det s v å r a r e » är en a f de grund- principer, p å h v i l k a N ä ä s m e t o d e n hvilar, o c h därför äro o c k s å de första m o d e l l e r n a m y c k e t e n k l a; m e n d å l i k a oeftergifligt fordras ord- ning och noggrannhet v i d utförandet, finner m a n snart, att arbetet här ej är n å g o n lek.
D e n d a g l i g a arbetsordningen ter sig så- l u n d a: k l.
8 — 9 föreläsningar, 9 — 1 2 slöjd, 12.30 — 3,30 slöjd, 3,30 — 4,20 slöjd tre d a g a r i v e c k a n o c h metodisk föreläsning t v å dagar, 6,30 — 7,30 historisk föreläsning t v å d a g a r o c h diskussion o m slöjdmodeller o c h föreläsningar t v å d a g a r i v e c k a n.
D e n b l a n d kursdelta- garne bildade fria tliskussionsföreningen har sina sammanträden p å onsdagsaftnarne.
Sångföreningar och » komiteer » få skaffa sig tid till sina arbeten bäst d e k u n n a.
F ö r den, s o m v i l l v a r a m e d öfver allt — o c h i den u p p s t ä l l d a arbetsordningen får i n g e n s v i k a — är det s å l u n d a ej m y c k e n tid öf- rig, m e n m a n erkänner d o c k villigt, att allt är här o r d n a d t p å bästa sätt.
V i d h a l f åtta tiden p å m o r g o n e n ser m a n d e b r o k i g a grupperna p å d a g g i g a stigar o c h v ä g a r från s k i l d a håll s k y n d a till V ä n h e m, där den lätta frukosten m e d kaffe j u s t n u väntar.
D e t är brådt, t y fem minuter före åtta ringer o m u t l i g t seminariets g a m l e vakt- mästare, o c h m a n samlas i föreläsningssalen för att efter en k o r t m o r g o n p s a l m åhöra di- rektör S a l o m o n s p e d a g o g i s k a föreläsningar.
P å tal o m dessa v å g a r j a g påstå, att de ej minst bidragit till det stora anseende o c h det världsrykte, s o m institutionen p å N ä ä s vunnit.
D e hafva flitigt u p p t e c k n a t s kurs efter kurs, vunnit i bestämd klarhet o c h ut- v e c k l i n g g e n o m n y a r ö n o c h iakttagelser a f den djupsinnige, outtröttligt f o r s k a n d e p e d a - g o g e n, o c h ä r o n u från o l i k a tider öfver- satta p å m å n g a s k i l d a s p r å k o c h spridda snart sagdt öfver hela världen.
F ö r e l ä s n i n g s t i m m e n g å r o c k s å så fort, att m a n ej v e t ordet af, förrän k l o c k a n slår 9, o c h ett — » jaså — j a, n u få v i fortsätta i m o r g o n » höres från katedern.
— Sedan nu m o r g o n p o s t e n utdelats, s k y n d a r h v a r o c h en till sin plats i slöjdsalen för att fortsätta g å r d a g e n s arbete, o c h o m en främling n u k o m m e r p å b e s ö k, skall han k n a p p t m ä r k a s a f n å g o n, så u p p t a g e n är m a n m e d sitt ar- bete öfver allt.
D e t gäller att l ä g g a sista h a n d v i d n å g o n m o d e l l, s o m s k a l l lemnas in till g r a n s k n i n g, o c h m a n v i l l ej g ä r n a låta n å g o t l i g g a k v a r, s o m k a n b l i färdigt — det k u n d e så lätt t o r k a in n å g r a millimeter under det angifna måttet, o c h det anses ej riktigt bra.
— G r a n s k n i n g e n börjar först k l.
1, m e n d å j a g n u k o m m i t att n ä m n a den, måste j a g k a n s k e o c k s å m e d n å g r a ord tala o m, h u r u den tillgår.
V i d öfre ändan a f ett långt b o r d, vis å vis d e a f o r d n i n g s m a k t e n till g r a n s k n i n g in- staplade m o d e l l e r n a, sitter sekreteraren fram- f ö r en stor o b e g r i p l i g b o k o e h antecknar däri f ö r hvarje g r a n s k a d m o d e l l en b o k s t a f efter direktörens diktamen o c h öfverlärarens sank- tion.
H v a r o c h en kursdeltagare har i b o - k e n sitt k o n t o, m e n h v i l k e t det är, v e t ingen, ej ens direktören, u t o m den s o m har det o c h — k a n s k e n å g o n riktigt g o d v ä n.
T y för att f ö r e b y g g a hvarje misstanke o m u n d s e e n d e o c h orättvisa, har v i d kursens början hvarje deltagare fått taga sig ett a f d e p å hoprul- l a d e små sedlar befintliga » h e m l i g a n u m m e r », s o m m o t s v a r a de i b o k e n u p p t e c k n a d e, o c h detta n u m m e r skrifves p å det färdiga arbe- tet, d å det nedlägges till granskning, m e n g ö m m e s för öfrigt försiktigast i minnet blott.
S k u l l e n å g o n ä n d å k u n n a u p p t ä c k a en an- nans » h e m l i g a », har han ingen stor glädje a f det, t y b e t y g e t sättes, s o m o f v a n sagts, i skiffer.
E n d a s t anmärkningar, som för fram- tiden m a n a till mera försiktighet (n å g o t o j ä m n, ej fullt i v i n k e l, ej symmetrisk etc.) sättas genast rent ut, det öfriga uttydes först v i d kursens slut.
I g r a n s k n i n g e n v i d l å n g b o r d e t deltaga, u t o m de o f v a n n ä m n d a, tre elever i tur o c h ord- ning, en från hvarje slöjdsal.
D e gifva vis- serligen ej i v a n l i g a fall n å g o n kritik, men det behöfs icke heller.
Öfverlärarens omut- l i g a metermått o c h direktörens skarpa stål- vinkel och vana hand och ö g a omöjliggöra hvarje försök till fusk.
O r d n i n g o c h nog- grannhet fordras här o v i l k o r l i g e n, o c h ingen anser det v a r a för m y c k e t fordradt a f d e m, som s k o l a blifva andras undervisare.
U n d e r tiden arbetet är i sin ifrigaste g å n g i slöjdsalarne p å f ö r m i d d a g e n, h å l l e r dir. S a - l o m o n föreläsning för d e u t l ä n d s k a kursdel- tagarne.
K l o c k a n 1 2 ringer vaktmästaren åter, o c h alla arbetssalarne u t r y m m e s m e d ens.
Ingen får arbeta u t o m d e n b e s t ä m d a tiden.
D e t är n u en h a l f timmes rast för l u n c h e n, o e h k l o c k a n h a l f ett börjar åter ar- t e t e t i slöjdsalarne f ö r att fortgå till h a l f fyra eller h a l f f e m, d å » k a n n a n g å r », salarne städas a f d e m, s o m därtill äro i tur o c h ord- ning, o c h två t i m m a r äro l e d i g a för m i d d a - gen.
D e d a g a r — t v å i v e c k a n — d å s l ö j d - arbetet slutar h a l f fyra, är d e n f ö l j a n d e tim- men anslagen till s l ö j d m e t o d i k, h v i l k e n, l i k - som alla d e p å d a g o r d n i n g e n u p p t a g n a, h å l - les a f direktör S a l o m o n.
(Forts. o. slut i nästa n:r.)
förbjuden frukt.
Skiss af M.
.
.
6.
I. e r e oc ^ ^ § &gt; ^ fiskafänge, » sade R o l f " MMb V i d e l e e n d e, i det han inträdde till \ !ff sin hustru, s o m halflåg p å chaiselon- gen.
» S a n n e r l i g e n, m a n behöfver ej k a l l a förgäfves p å detta slags individer för att få svar.
K u, m i n A g n e s, l å t o m oss tillsammans rådslå o c h v ä l j a.
» H a n s l o g sig n e d v i d hennes arbetsbord, p å h v i l k e t h a n n e d l a d e flere fotografier o c h ö p p n a bref.
A g n e s lät broderiet falla o c h lyfte d e matta ö g o n e n m o t sin m a n.
» H v a d säger d u o m d e t t a?
» H a n visade p å b r e f o c h fotografi a f en u n g flicka.
» A h, h o n ser j u ut s o m en riktig a m a z o n!
» » V i s s e r l i g e n; det är n å g o t k ä c k t o c h friskt i blicken. » » M e n d e där u t m a n a n d e ö g o n e n tilltala m i g e j.
H o n s k u l l e k o m m e n d e r a hela huset o c h oss m e d.
» » N å, än s t i l e n?
Ståtlig o c h m e d r a k t u p p - stående b o k s t ä f v e r — » » S t å t l i g s o m figuren!
N e j, bäste R o l f, det t y c k e s v a r a en allt för e m a n c i p e r a d d a m.
T) en t a g a vi e j.
» R o l f f r a m l a d e ett annat b r e f j ä m t e tillhö- r a n d e porträtt.
H a n såg frågande p å sin hustru.
» D e n där botgörarefysionomien!
D e t v ä l ej v a r a din m e n i n g!
» » Hvarför icke? » » K o n t r a s t e n är för stor.
H o n s k u l l e tårar i ö g o n e n b ö n f a l l a v å r M a u d o m n a d i stället för att m e d bestämdhet h å l l a henne sin plikt.
H o n är f ö r v e k, kes v a r a alldeles för m y c k e t » r a n k a ».
kan med lyd- till- tyc- » B å d a äro m u s i k a l i s k a.
.
.
» » Naturligtvis!
D e n ena spelar W a g n e r, o c h den andra » J u n g f r u n s b ö n » o c h » K l ä n g e der L i e b e ».
D e t v o r e j u s t s k ö n t för m i n a stackars nerver! » » D u d ö m e r strängt, min k ä r a A g n e s.
» » J a, o c h efter ytan, o m d u så v i l l.
Men vi hafva här ej annat val. » D e öfriga brefven o c h fotografierna g r a n - skades under tystnad.
» O m d u vädjar till mitt o m d ö m e, så f ö r e - slår j a g att vi fästa oss v i d det där lilla lju- sa ansiktet, » m e n a d e A g n e s.
» J a, det är inte så i l l a.
»
215 1DUN 1891 » Offret? » H a n såg p å h e n n e m e d stora, förvånade ögon.
» J a v ä l!
T r o r d u, h o n k o m m e r att g å p å rosor, d e n där u n g a v a r e l s e n?
J a g är all- deles för s v a g o c h nervös för att förstå henne eller s ä l l s k a p a m e d henne.
D u har d i n a g ö r o m å l, o c h vår b o r t s k ä m d a l i l l a flicka tor- de ej alltid g e henne g l a d a da ' r.
N å g o t u m - g ä n g e kan hon ej p å r ä k n a; hon k o m m e r allt att k ä n n a sig ensam p å vårt tysta V i d e b y.
» sannolikt k o m m e r att g ö r a b e k a n t s k a p.
K y r - k a n o c h prostgården l i g g a helt nära, s o m ni k a n s k e märkt.
Prosten är ett g o d t s t y c k e inne p å sin andra b a r n d o m o c h g ö r numera ej m y c k e t väsen a f sig.
Tjänsten skötes a f en pastor G e l m e r, en adjunkt enligt den tra- ditionella typen, torr o c h tråkig, ett s t y c k e l å n g k a t e k e s i b e t y d l i g t tillökt, o m o c k i c k e förbättrad u p p l a g a.
Prostinnan delar sin tid mellan kokspiseln, väfkammaren o c h sina gifta barn.
Y n g s t a dottern, fröken C e c i l i a, är ogift o c h j ä m n å r i g m e d er.
D ä r har ni en b e k a n t s k a p att o d l a.
» » M e n det får h o n j u veta förut, o c h f ö r resten har h o n sitt arbete, sin m u s i k.
» » Ja, det är v ä l s a n n t.
» » O c h l u g n o c b h v i l a emellanåt. » » L u g n o c h h v i l a äro för d e l i d a n d e, för d e d ö d a, i c k e för helsan, u n g d o m e n.
» A n n i e såg intresserad ut.
» E n frisk o c h hurtig flicka, » fortfor R o l f, » v a c k e r o c h s t å t l i g; ett präktigt s k a l.
» » O c h k ä r n a n?
» frågade A n n i e.
» Kärnan?
Ja, vet ni, d e n har j a g aldrig blifvit v a r s e.
» » Nå, däraf.
» V i d a r e, » fortsatte R o l f, » h a vi patron G r e g e r s o n p å T o m t a, en aktningsvärd g a m - m a l herre.
M e n i hans hus finns tyvärr inga damer.
H a n är ungkarl.
M e n nu för- m o d a r j a g, att A g n e s har andra angelägenhe- ter att tala m e d er o m.
» » D e t är ett d r a g a f munnen.
D e t ä r v ä l så offret. » bestämdhet kring g o d t, att h o n b l i r d å har b o n b ö c k e r, ifall h o n är r o a d D u själf, till e x e m p e l.
.
.
» » B ö c k e r!
» af bröt A g n e s n å g o t ifrigt o c h ej utan bitterhet.
» H v a d tror d u dessa för- m å, när det gäller att utfylla tomheten i lif- vet?
E n så u n g varelse b e b ö f v e r tillgång till människor, väsen a f kött o c h b l o d, h v i l k a k u n n a längta o c h k ä n n a s o m hon själf.
V e r k - ligheten är ett; fantasi o c h d r ö m b i l d e r ett annat. » » H o n får v ä l finna sig i att v a r a ensam, såväl som v i.
» » V i h a h v a r a n d r a o c h v å r t b a r n; vår värld och v å r längtan r y m m a s i n o m dessa fyra v ä g - gar.
K a n d u r ä k n a på, att så o c k k a n b l i förhållandet i fråga o m h e n n e?
» hon A g n e s h a d e talat m e d nervös häftighet o c h en för henne o v a n l i g v ä r m e.
M e n öfver h e n - nes ansikte h v i l a d e s a m m a intersiva blekhet.
» Du har i viss mån rätt.
M e n låt oss nu ej tala mer d ä r o m, det tröttar dig blott.
J a g l o f v a r att b l i m y c k e t v ä n l i g m o t den unga damen. » R o l f s a m l a d e d e s p r i d d a brefven o c h g i c k med tysta steg ur rummet.
E n m o r g o n ett p a r v e c k o r senare rullade en lätt v a g n l a n d s v ä g e n fram e m o t V i d e b y.
H ö s t d i m m a n insvepte envist den k r i n g l i g g a n - de trakten, o c h den u n g a flickan, s o m satt b r e d v i d skjutsbonden, spejade förgäfves o m - kring f ö r att k u n n a u p p t ä c k a n å g o t a f in- tresse.
» D ä r n e r e l i g g e r V i d e b y, » sade skjutsbon- ändtligen, p e k a n d e ned m o t dalen.
N e j, h o n såg ä n n u ingenting.
I ^nästa ö g o n b l i c k stannade d o c k vagnen framför t r a p p a n, där R o l f v ä l k o m n a d e den f r ä m m a n d e o c h presenterade sig s o m husets herre.
den senare förde A n n i e l o f v a d e sitt biträde.
» F ö r öfrigt, » återtog A g n e s, själf ingenting. » » begär j a g » Ingenting? » A g n e s fäste en m e d l i d s a m t frågande b l i c k p å det stela ansiktet.
» J a g ville så g ä r n a, » s t a m m a d e » H v a d ville ni? » » Hjälpa. » » Ni kan i c k e.
» Det afvisande.
» J o, kanske, » som eftersinnande.
» Är härkomst?
N a m n e t tyder hon.
k o m hårdt, nästan fortfor A g n e s l i k - ni i c k e a f engelsk därpå. » » D e t är b l o t t en tillfällighet.
M e n kan- ske k a n j a g ä n d å tjänstgöra s o m lektris. » II.
E n stund sin hustru.
R o l f g i c k, o c h A g n e s u p p t o g samtalet.
» R ö r a n d e lektionerna o c h v å r flickas till- syn öfverlemnar j a g det helt åt er.
V i l l ni vidare egna n å g o t a f - er tid o c h f ö r m å g a till v å r g e m e n s a m m a trefnad eller af hjälpa oegent- ligheter, där m i n a krafter s v i k a, så är j a g er tacksam. » han henne in till » F r ö k e n A n n i e Smith, min h u s t r u.
» A n g e s l a d e ifrån sig en v o l y m a f n å g o n utländsk författare.
Det blef ett ö g o n b l i c k tyst, ö m s e s i d i g mönstring.
A n n i e s smärta gestalt, något un- der medelmåttan, granskades från t o p p till tå.
E t t helt v a n l i g t litet flickansikte m e d ett p a r l u g n a, k l a r b l å ö g o n o c h friska k i n - der.
E t t tämligen tjockt ljusbrunt hår — för öfrigt ingenting frapperande.
R o l f t y c k t e, att tystnaden b l e f v ä l l å n g.
» Ni k o m m e r att b l i m y c k e t ensam här, fröken. » » J a g vet det. » » E m e l l e r t i d vill j a g p å f ö r h a n d m e d d e l a n å g o t litet o m d e personer, m e d h v i l k a ni » Å h n e j, j a g tror inte.
D e t är m e d vissa f r ä m m a n d e författare s o m m e d g o d a vänner, ö r a t vänjer sig v i d deras språk o c h tonfall.
Man blir k ä n s l i g o c b ö m t å l i g; m a n h a k a r sig fast v i d en orätt accent, ett felaktigt ut- tal.
K a n ni förstå det där? » » Ja, som vid, j a g förstår.
D e t är m e d ett p o e m m e d ett kärt m u s i k s t y c k e: m a n tål ej att det vidröres a f p r o f a n a h ä n d e r.
» » A p r o p o s musik, ni spelar j u g ä r n a?
» » M e d passion. » » D e t tror j a g är ett n å g o t för starkt ut- t r y c k f ö r er.
N i ser så l u g n ut. » » P e d a n t!
» tänkte ingenting.
Samtalet Annie, men afstannade.
bon sade A n n i e såg sig o m k r i n g i det v ä l o m b o n a - de, m e d fin s m a k inredda r u m m e t.
Foto- grafier a f stora, företrädesvis engelska, för- fattare p r y d d e v ä g g a r n a.
S a n n o l i k t v a r det ock dessas arbeten, s o m i små p r y d l i g a voly- mer f y l l d e bokstället p å arbetsbordet.
T y s t n a d e n fortfor, o c b A n n i e förstod, att audiensen v a r slut.
(Forts.) Sen till, att Idun med finnes hos alla edra bekanta!
Modetidning Grefvinnan Tessins kokbok.
P= [| ö r ej så l ä n g e sedan g i c k p å en a f de §h a u k t i o n s d a g a r i S t o c k h o l m, h v i l k a ut- g ö r a våra bibliofilers glädjeämnen eller sorge- k ä l l o r, under k l u b b a n ett p a r g a m l a b a n d a f en alldeles egen märkvärdighet.
D e t ena a f dessa b a n d har ingen titel, m e n p å dess första b l a d står m e d sirligt skrifna bokstäfver t e c k n a d t: Ulrica Louise Sparre 1747.
Vi b e h ö f v a k a n s k e i c k e p å m i n n a, att den, som b a r detta n a m n, v a r grefvinnan Tessin, den ryktbare statsmannen o c h mecenaten Carl G u s t a f Tessins m a k a.
D e t a n d r a bandet, egentligen bestående a f två s a m m a n f ö r d a sam- lingar a f diverse recept för » beredande a f s m a k e l i g a rätter » samt e k o n o m i s k a rön o c h erfarenheter i n o m den inre hushållningens o m - råde, eger ej s a m m a v ä r d e s o m det förra, men är l i k v ä l e g n a d t att v ä c k a hos oss ett visst intresse, d å vi finna, att Tessin själf p å o m s l a g e t till den ena k o l l e k t i o n e n anteck- nat: » R e c e p t e r p å g o d a rätter eller andra nyttiga saker i hushållningen, fundna b l a n d min k.
hustrus p a p p e r », o c h p å den a n d r a: » K o k b ö c k e r, fundna b l a n d min sal.
hustrus papper », denna senare således l e m n a n d e en i n b l i c k i, h v a d m a n fick till bästa v i d d e n store slottsbyggmästarens b o r d i tiden.
D e t förra bandet — h v i l k e t v i vilja k a l l a grefvinnan Tessins k o k b o k — är m ä r k l i g t framför allt d ä r i g e n o m, att det i sig inneslu- ter en s a m l i n g uppgifter p å tillagning a f mat- rätter, s o m svenska hustrur under förra år- hundradet själfva uppfunnit o c b pröfvat.
Där får m a n t. e x.
veta, h u r u m a n s k u l l e stufva g ä d d a p å grefvinnan D e l a G a r d i e s sätt, h u r u k o r f k a k a skall tillagas p å M a d l e n a S t e n b o c k s » m a n e h r », h u r u grefvinnan S t r ö m b e r g tilla- g a d e flay (ett s l a g s grädd- o c h ä g g k a k a), huru sura g r ä d d m u n k a r b a k a d e s ä la gref- vinnan Sparre (en grefvinna, som för öfrigt fäst sitt n a m n v i d tillagningen a f flere andra läckerheter), h u r u m a n skall torka p l o m m o n till confiturer » o c h s o m äro a d m i r a b l a i ba- k e l s e » enligt grefvinnan Brahes m e t o d, o c h så v i d a r e i oändlighet.
H e l a k o k b o k e n pöser af p u d d i n g a r, k a k o r o c h h ö g a d l i g a n a m n.
V i s s e r l i g e n har äfven ett o c h annat ofrälse insmugit sig, s å s o m då det namnes » ett sätt att b a k a s m ö r k a k a, lärdt a f b i s k o p i n n a n i S k a r a », » m a d a m F i n n b e r g s k a k a, gjord p å F å n ö den 1 5 M a j 1 7 5 9, » m o r H o l m, m a d a m A g n e t a, mäster A n t o n o c h några andra — m e n h v a d v e t eftervärlden o m d e m?
G ö m d a, g l ö m d a.
B l a n d all d e n n a s a m l i n g a f beskrifningar p å maträtter välja vi såsom p r o f o c h gref- v i n n a n Tessin till ära i svenska damernas egen tidning a n n o 1 8 9 1 beskrifningen p å » Haehis å la Tessin ».
D e s s recept p å fran- s k a språket (k o k b o k e n är för öfrigt till stör- sta delen p å svenska) l y d e r s å l u n d a: » D e s huitres, des gélinottes, de l a p o u d r e a u x e b a m - p i g n o n s, des oeufs, des a n c h o i s, d u pain, d u p o i v r e, d u beurre de l ' eau, d u v i n ».
Pro- portionen m e l l a n alla dessa beståndsdelar fin- nes ej angifven; den b e r o d d e m å h ä n d a p å t y c k e o c h s m a k för tillfället, h u r u v i d a man v a r m e r eller mindre stämd för ostron eller u n g h ö n s, s o m t y c k a s utgjort h u v u d i n g r e d i e n - serna i det hela.
N ä r m a n g e n o m b l ä d d r a r d e n n a k o k b o k, är det l i k s o m m a n k ä n d e en doft eller k a n s k e rättare ett os a f g a m m a l aristokratisk a n d a, men därjemte o c k en frisk fläkt a f g a m m a l svensk hedersam m a t m o d e r l i g h e t, s o m l å n g t ifrån förringas däraf, att den påträffas h o s en riksrådinna.
S:t Germain.
IDUN 216 Småstadslif.
En verklighetsskildring för Idun af C.
0.
Gumeelius.
(Forts.) an må nu icke fatta den föreställningen att alla dessa fruntimmer voro utskum af elakhet.
Tvärtom voro de i allmän- het de snällaste och bästa människor i världen och skulle ej i verkligheten önskat del minsta ondt öfver någon, men under skvallrets ifver måhända påverkade af en smula afund samt ledda af en person, som verkligen önskade fram- ställa saken i så dåligt ljus som möjligt, gaf det ena ordet det andra, o c h till slut trodde de nästan själfva att de menade hvad de sade.
Plötsligt tystnade de rörliga tungorna.
Träd- gårdsgrinden smällde igen, och mansröster hördes närma sig.
Såsom gripna på bar gärning vid be- gåendet af något olofligt, sågo damerna med en viss förlägenhet på hvarandra.
Majorskar Mac- Bley, hvilken tagit den lifligaste delen i samsprå- ket och lemnat de flesta » upplysningarne », sade nu brådskande o c h med tydlig o r o: » Baron!
K o m ihåg, mina vänner, att allt detta varit i förtroende och stannar oss emellan.
Inga ord efter m i g!
» De öfriga hunno knappt medels ifriga nickningar och några halfhöga utrop gifva sitt bifall tillkän- na, innan ett par herrar inträdde i löfsalen, strax efter åtföljda af ännu några flere.
Sedan helsningarne blifvit undangjorda, yt- trade den först inkomne, Blendas fästman, baron Edelhielm: » Friherrinnan får förlåta att vi komma så här objudna, men vi hafva j u en gång för alla fått lof att titta in och se, hur kaffet bekommit da- merna.
Och i dag har jag dessutom ett ärende. » » Oändligt välkomna, » smålog värdinnan.
» Her- rarne se, att ni varit väntade, » tillade hon, visan- de på punschkaraffinen och iskylaren.
» Friherrinnans vänlighet förnekar sig aldrig, » komplimenterade baronen.
» Mitt ärende är, » fort- satte han, » att ytterligare framföra min fästmös och de öfriga damernas ledsnad, att ej kunna be- gagna sig af friherrinnans artiga inbjudning.
Men grefvinnan vågade sig ej ut i värmen, o c h flickor- na hafva i hast fått så mycket att bestyra. » » Ja, förlusten var på vår sida, » inföll värdin- nan och tillade: » men våren så goda, mitt herr- skap och smaken på förfriskningarne.
Det är så grufligt enkelt, men ännu kan man j u inte få nå- gon .frukt. » » Ab, det är tvärtom alldeles för mycket.
.
.
Men det är så likt friherinnan.
.
.
ett sådant öf- verflöd.
.
.
vattenlingon, som är min förtjusning 1 » Och så åts o c h dracks, och herrarne tände, med damernas tillåtelse, sina cigarrer och placerade sig här och där mellan det täcka könets repre- sentanter, hvilka nu sågo leende, söta o c h oskyl- diga ut, som hade de aldrig i lifvet sysselsatt sig med att, figurligt taladt, slita sönder sina vän- ner.
Men baronen var människokännare.
Hans misstankar hade väckts genom majorskans utrop, hvilket olyckligtvis nådde hans öron och då han nu med gäckande småleende fixerade den goda damen och såg hennes tydliga förlägenhet samt den rodnad som steg upp i det annars något gula ansiktet, anade han nästan med visshet hvad som utgjort ämnet för samtalet före herrarnes ankomst.
Det vore orätt att säga, att ej kabinettskammar- herren och friherren Edelhielm i första ögonblicket fann sig obehagligt berörd af den förbindelse hans blifvande svåger ingått.
Men han hyste, oaktadt sin ställning på de högsta trappstegen i samhäl- let, likväl ganska frisinnade åsikter, och det bref han nyss mottagit från Nils, hvari denne med hän- förelse omtalar sin lycka, hade fullkomligt förso- nat honom med det som skett.
Han önskade nu blott, att alla andra också måtte se saken från rätt synpunkt, och sade därför under ett ögon- blicks paus i samtalet: » Nå, det var j u ett briljant parti min svåger Nils gjort.
Herrskapet har väl också fått notifi- kation därom? » Om en b o m b legat gömd i den stora blomster- vasen midt på bordet och nu exploderat midt för deras näsor, kunde de här samlade knappast blif- vit häpnare.
Han, den högmodige kammarherren, som med knapp nöd nedlät sig till att umgås med dem, då han bebodde sin strax utom staden be- lägna, präktiga egendom, han, hvars utnämning till hofmarskalk ansågs som säker bröllopspresent, han.
~.
han tycktes helt belåten med sin egen svågers gräsliga uppförande.
Var då världens sista stund kommen?
Den beskedliga friherrinnan Stjernfeldt, hvilken ej heller så särdeles deltagit i den stora förintel- seprocessen, var också den första, som hemtade sig tillräckligt för att kunna svara: » Ja, han har varit så snäll och skickat oss förlofningskort. » » Det skall bli roligt att få göra den lilla svä- gerskans bekantskap, » fortsatte Edelhielm lugnt.
» Hennes porträtt, som Nils skickat grefvinnan är beundransvärda En fullkomlig skönhet med de lifligaste, glada ögon.
Nå, herrskapet få själfva se.
.
.
de komma visst i nästa vecka. » » Åh! » » Sten kommer nu också hem, så att alla sy- skonen bli församlade.
Då skall det festas, » till- lade han muntert.
» Vi skola låta den firade stor- stadsdamen se, att vi kunna roa oss äfven här.
» Hvad skola vi hitta på? » sade han, i det han vände sig till sin granne, den lilla doktorinnan.
» Nog vet jag hvad jag skulle vilja, » svarade denna med en lätt rodnad.
» Om man kunde få ihop ett sällskapsspektakel eller något sådant för jultomtarne, när det nu blir så mycket ungdom i staden. » » Ja, hvad säger herrskapet därom? » frågade baronen.
» Tänk på det till dess vi träffas ute på Eriksborg, där jag tänker ställa till en fest för de unga tu o c h deras vänner, » tillade han med nå- gon tonvikt.
Och så blef samtalet allmänt, tills herrarne åter aflägsnade sig.
Fruntimmerna dröj- de ej heller länge.
De kände sig generade för hvarandra o c h för sig själfva och längtade att någon tid skulle förflyta, så att de utan allt för stort uppseende kunde kasta o m och blifva » vän- ner » till de unga tu, för att dymedels få vara med o m alla de väntade festligheterna.
Den enda, som förblef orubblig, var majorskan Mac-Bley, och hennes sista ord v o r o: » Tro mig, de försöka att vända saken till det bästa.
Det är bara högmod alltsammans.
Eftersom flickan nu hör till dem, är hon naturligtvis ut- märkt.
Vänta bara, o m det blefve slut på par- tiet.
.
.
Då skulle man få höra.
Jag vet hvad jag vet. » Och så gick hon, för att vid tillfälle fort- sätta sitt nu påbörjade undermineringsverk, ty majorskan Mac-Bley var ett resolveradt fruntim- mer, o c h då det, som här var fallet, så djupt rörde hennes egna intressen, ämnade hon, så ' länge det fanns en gnista hopp, ej gifva vika, förr än hon stod vid målet, eller allt var oåter- kalleligt förloradt.
Följande morgon var hon uppe i god tid o c h begaf sig till hamnparken.
Ehuru klockan ännu ej var sju, fann hon redan före sig en hel del personer, hvilka raskt gingo af o c h an i de lum- miga gångarne.
Stadens apotekare hade nemligen haft det lyckliga infallet att arrangera en brunns- anstalt i den till parken hörande schweizeripa- viljongen, där han » till moderata priser tillhanda- höll alla nu brukliga mineralvatten, såväl natur- liga, som konstgjorda », och där man således kunde bespara sig en dyrbar brunnsresa, Anstalten var också mycket besökt, och kunde gästerna delas i tre afdelningar: de, som voro ordinerade o c h drucko för sjukdoms skull, de som drucko ett glas lättare vatten, såsom Vichy, Selters eller dy- likt, för att därigenom tvingas att stiga tidigt upp och vara i rörelse, samt slutligen dem, som blott gingo till och från för nöjes och sällskaps skull.
Bland de första var Blenda Måneskiöld, som drack Bonnebyvatten, samt en son till prosten Strömstedt, nyligen promoverad filosofie doktor, som drack Karlstader.
Till den andra kategorien hörde bland andra Blendas syster Elsa, och till den tredje majorskan Mac-Bley, samt dessutom hela societeten i den lilla staden.
Majorskan upptäckte snart Blendas höga ge- stalt, hvilken långsamt skred framåt i en något af- sides gång.
Hon gjorde en liten omväg, och k o m således af en händelse att möta sitt offer i en krökning af vägen, hvarigenom det blef Blenda omöjligt att undkomma.
» G o d morgon, söta Blenda, » helsade den gamla frun, så söt det var henne möjligt.
» Hur mår du i d a g?
Vi fingo inte se er hos Stiernfeldts i går, så att j a g fruktade du blifvit riktigt sjuk. » - » Nej tack, j a g mår som vanligt, » svarade Blen- da kallt.
» Nå, det var roligt.
Det skulle j u också varit dubbelt svårt o m du sjuknat nu, då ni få så rart främmande.
Ack, det var sannt, jag har j u ännu icke lyckönskat till grefve Nils ' präktiga förlofning.
Hvad tyckte ni om d e n.
.
.
?
Men ni visste väl af det förut?
fortfor majorskan o c h kastade där- vid en lurande sidoblick på sin följeslagerska.
Hon fick likväl icke se mycket, ty Blenda var van att beherrska sig, ' och det var blott me- 1391 dels en svag ryckning och de lindrigt rynkade ögonbrynen hon visade, att denna fråga berörde henne djupare än den förut framställda o m » huru det stod till ».
» Naturligtvis anade vi, att det skulle gå därhän, » svarade hon lugnt, » och då Nils tyckes vara så lycklig, kunna vi ej annat än glädja oss där- öfver. » » Nå, det var då för väl, » utropade den gamla frun med en ton af obeskriflig lättnad och till- fredsställelse.
» Jag var nästan rädd, att ni ej tyckte o m partiet.
Det lät så besynnerligt, hvad de sade därom i går.
Ty du förstår väl, att det pratades en hel hop därom, » tillade hon men en föraktfull min.
» Jaså.
.
.
j a naturligtvis. » » Ja, de voro allesammans så förvånade öfver förlofningen.
De tyckte förstås att han, med sitt namn o c h utseende och allt, kunnat fä bättre än en liten köpmansdotter. » » Förlåt, tant, j a g måste nu dricka mitt glas, » sade Blenda med en viss otålighet o c h ämnade med en bugning lemna majorskan.
Denna släppte likväl ej sitt tag.
» Jag tror jag följer med och ta ' r ett glas soda- vatten, » sade hon och återupptog, sedan vattnet inmundigats, det förra ämnet.
» Din fästman tycktes vara alldeles förtjust.
Det är märkvärdigt, hvad tiderna förändras.
Inte skulle man förr trott h o n o m därom.
Och ehuru vår släkt j u inte på något sätt kan jämföras med er, måste j a g säga, att jag var riktigt rädd en tid, då min son svärmade en smula för just samma flicka.
Se, hon lär ha haft en hel mängd kurti- sörer, fastän jag inte tror, att hon varit förlofvad förut. » Blenda gick tyst och till utseendet lugn, men hennes nervöst darrande händer och den uppsti- gande rodnaden förrådde hennes inre rörelse.
Ma- jorskan forfor obarmhertigt, men med en lugn, välvillig ton, som hade det varit de vanligaste sa- ker hon talat o m.
» Jag undrar just, hvad salig grefven skulle tyckt om allt det här.
Jag kom genast att tänka på det där pratet, som en tid gick o m dig och dok- tor Ek, o c h huru tvärt han gjorde slut därpå.
Men det hade förstås ej lyckats nu, ty grefye Nils är j u så själfständig, och det är bara vi, stackars fruntimmer, som ej få följa vår egen vilja Ha ' ni hört något o m hennes uppfostran? » » Ja, » svarade Blenda, med ansträngning till- kämpande sig ett yttre lugn, » hon lär hafva fått en särdeles vårdad uppfostran och varit mycket utomlands. » » Nå, det var j u godt, ty modern skall vara en ytterst simpel människa, man vet inte, hvem hon är en gång.
Nå, nu är blott att hoppas, att det ej kommer någon fnurra på tråden, som med de andra fästmän, som ryktet påstått, att hon haft, » skyndade majorskan att tillägga, » ty hon lär vara lätt stött, och när man känner grefve Nils och hans häftiga och stolta lynne, så skulle det j u kunna hända, att det aldrig blefve något gifter- mål af, och det vore j u skada, eftersom han är så förtjust o c h hon är så ofantligt rik.
.
.
ty inte tror jag, att det skall vara si och så med faderns förmögenhet.
Annars så säga de just o m honom, att orätt fånget är lätt förgånget, och att han skall hafva förtjänat sina pengar på lättsinnigt sätt.
Men det är naturligtvis bara förtal, » till- lade den gamla frun med ett vänligt leende.
Och så fortfor hon att på det omständigaste utlägga allt det skvaller, som hon under gårdagen dels utspridt, dels hört af andra, o c h blef allt djärf- vare, då b o n märkte, att Blenda öfvervunnit den första pinsamma stämningen o c h med ett visst intresse lyssnade på hennes ord, ehuru hon ej på något sätt uppmuntrade den gamla att fortsätta.
Slutligen hade Blenda druckit sina glas o c ^ gick nu att uppsöka systern för att få dennas sällskap hem.
(Forts.) Julinumret af iduns Mode- och Mönstertidning medföl- jer Iduns nästa nummer till vederbörande pre- numeranter.
Innehållsförteckning: FråD utställningarna i G ö t e b o r g; af /.
N — g.
I I: » H a n d - arbetets vänners » utställning.
(M e d porträtt.)
— N å g r a gyllne regler; poem af O. A. Bäckman.
— Frän kvinnans arbetsfält, studier från Stockholms horisont, af O. Gullberg.
III: Kvin- liga telegrafister.
— I torget; en barnstudie af Ina von Stoc- kenstrand.
— N ä ä s; för Idun af J.
B.
— Förbjuden f r u k t; skiss af M ... &amp;.
I o. I I.
— Grefvinnan Tessins k o k b o k; af S:t Germain.
— Småstadslif; en verklighetsskildring för Idun af C. O. Gurncelius.
(Forts.) fKT * De smycken, som fortfarande för den s. k. lilla toaletten äro forherskande, äro alltjämt de små emafjerade blommor och fjärilar, som under vintern 1890 väckte så uppseende i Paris.
De modernaste äro Viol-, Blåklint- o. Penséebroscherna samt de små hvit- och blåema / jerade fjärilarne.
Prisen ställa sig olika fr. 6 till 15 kr.
Sändas rekvisition tiu tandsorten i rek.
bref.
från Juvelerax » H A L L B E R G, Regeringsgatan 9. stort efter
