# ID: svediakorp-per814
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1891
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 21,295
# sentences: 620
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fredagen den 26 juni 1891.
N:r 26 (184) Prenumerationspris pr år Idun medModetidningochko- lorerade planscher k r.
8: I d u n m.
M o d e t, u t a n k o l.
pl.
» Idun ensam • 4 Hyr »: H a m n g a t a n 16, Redaktör och utgifvare: 2 V 2 t r.
(midt för Kungsträdgården.)
FRITHIOF P r e n u m e r.
s k e r i landsorten å post- a n s t a l t, i Stockholm h o s r e d a k t i o n.
TJtgrifning-stid: hvarje helgfri fredag.
HELLBERG.
Träffas å b y r å n k l.
10 — 11.
Allm.
Telef.
6!
4 7.
Lösnummerpris: 15 öre.
(vid kompletteringar).
4:de årg.
Annonspris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
För » Platssökande » och » Lediga platser- 25 ö r e f ö r h v a r j e p å b ö r j a d t t i o t a l stal v.
Utländska a n n o n s e r 70 öre p r nonp.-rad.
F r å n utställningarna i Göteborg.
I. Irajp ör enhvar af oss [jUa; stockholmare är den vackra affärsinstitu- tion, som bär namnet Svensk konslslöjdulställ- ning välbekant — kanske snarre dock under be- nämningen Selma Giöbels utställning efter namnet pä den intelligenta o c b energiska kvinna, som gifvit upphof o c h fram- fart åt densamma, o c h under hvilkens ledning den än i denna dag står.
J a, äfven för alla dem af våra vänner i lands- orten, som någon gång besöka hufvudstaden, lik- som för de skaror af lång- väga gäster, som den år-.
ligen ökade turistström- men drifver hit upp, torde den intressanta expositio- nen af svensk konstslöjd vara ett angenämt minne, från de stunder de helt visst beundrande fängslats framför de stora spegel- fönstren i Palmeska hu- sets hörn, inom hvilka i rik vexling breda sig skatterna af den mång- sidiga o c h smakrena slöjd, som det senaste årtiondet sett väckas o c h vinna ut- bredning inom svenska hem.
I den serie af utställ- ningar, som under denna sommar i sammanhang med den stora industri- Svensk konstslöjdutställning.
utställningen bjudes i ri- kets andra stad, Göte- borg, intager den i da- garne öppnade, af säll- skapet » G-nistan » å Slöjd- skolans lokal anordnade konstslöjdutställningen en framskjuten o c h bemärkt plats, detta syunerligast genom de vackra inlägg i densamma, som gjorts från tvänne af de för- nämsta representanterna för vår lifaktiga moderna slöjd: sällskapet » H a n d - arbetets vänner » o c h Sel- ma Giöbels Svensk konst- slöjdutställning.
Då vi från ort och ställe velat bjuda våra läsarinnor några skildrin- gar från kvinnornas del- tagande i sommarens G ö - teborgsutställningar, göra vi i dag början med Svensk konstslöjdutställ- ning och låta bilden af den dugande anordnarinnan samt några korta notiser om hennes verksamhet i allmänhet beledsaga.
I den väldiga salen två trappor u p p i slöjd- skolans hus har åt Selma Oiöbel plats blifvit an- visad till höger o m den stora ingångsdörren, där hon samlat de represen- tativa slöjdalstren till en charmant rumsinteriör.
V i d anordnandet af den- samma har fröken Giöbel
kan Lycklig utplåna.
den, s o m v i d sin b o r t g å n g har på sin v ä g l e m n a t ett spår, s o m i n g e n t i n g fs .. biståtts af sin konstskickliga kompanjon, frö- ken Hicbner, åt hvilken — liksom till före- ståndarinnan för den textila afdelningen å frö- ken Giöbels atelier här i Stockholm, fröken Maria Adelborg — den förstnämnda rikligen och erkänsamt delar med af förtjänsten vid sin framgång.
Besökaren stannar närmast slagen af det helas angenäma, artistiska o c h glada totalver- kan.
D e stilfulla föremålens arrangement, den lediga grupperingen af möblerna, de rika stof- fernas friska, lysande färger, allt förenar sig att göra ett intryck, som märkligt nog, trots mångfalden af olika artiklar, icke för med sig någon som helst bismak från uppradande till exposition, utan tvärtom den angenäma känslan af lugn o c h afvägd harmoni.
När betraktaren från det första intryckets bredd hunnit samla sig till ett mera detalie- radt iakttagande, hålla vi före, att de flesta, o m icke alla, främst skola fästa sig vid den lilla utsökt stilfulla möbel i tyrolergotik, som till venster fyller förgrunden o c h utan gensä- gelse kan betecknas som en a f utställningens perlor.
Möbeln utgöres endast a f tre olika pjäser, en soffa, ett b o r d o c h en stol, men den konstnärliga omsorg o c h arbete, som krafts vid dessas utförande, kunna på intet vis anses högt betalade med det skenbart rätt höga pris af 1000 kr., som de betingat.
Mönstret till m ö b e l n äfvensom till de glöd- ritningar, som pryda densamma, äro kompone- rade af fröken Selma G i ö b e l.
Träverket har nämligen fått behålla sin naturliga färg o c h på det ymnigaste sirats med glödteekningar.
Dessa ha utförts af fröken Harry von Diibm, hvil- ken af sakkunnige erkännes som den afgjordt skickligaste utöfvarinna af den vackra konsten vid Tekniska skolan i S t o c k h o l m.
Soffans o c h stolens sits och rygg äro insatta med gotiska gobelinsväfnader i klara o c h harmonierande färger, till hvilka motivet hemtats från en gammal väfnad i Historiska museet i L u n d.
D e t finnes en klick » färgblaserade », om v i så få kalla dem, som ogillande rida upp mot denna smak för intensiva o c h ljusstarka fär- ger, som likt en ledande princip gör sig gäl- lande genom de textila alstren frän fröken Giöbels atelier.
M e n vi kunna för vår del ej annat än dela hennes uppfattning härutinnan, att man väl må måla litet starkt i en väfnad sådan som exempelvis gobelinen, som är af- sedd att trotsa o c h verkligen trotsar sekel, ge- nom hvilka dock alltid den ursprungliga skär- pan mattas.
Till höger möta vi en m ö b e l af en allvar- sam o c h något tyngre karaktär, som gynsamt kontrasterar emot den ofvan beskrifha lätta o c h sirliga tyrolermöbeln.
Stolarne äro hållna i 1600-talets stil, så kallade Lecköstolar, ko- pierade efter gamla mönster i de rika de la Gardieska samlingarne å L e e k ö slott.
En högryggad o c h högkarmad länstol är försedd m e d insättningar af gyllenläder, en högeligen briljant reproduktion efter gammalt gyllenläder å S t o c k h d l m s slott, utförd a f den inom denna bransch framstående fru Anna, Wall, som åt gyllenläderstillverkningen egnat grundliga stu- dier, bland annat hos den bekante H u l b e i Hamburg.
E n liten god verkan a.
• i i " _ ' _.
: • — -.
.
stol af egendomlig, men m y c k e t är efter italiensk modell utförd i. '
.
£1 S-.
' .-i-.- renässans o c h klädd med effektfullt applikations- broderi i rödt o c h grönt.
D e t säregna med detta broderi äro de kanter af fint läder, som konturera applikationsmönstret, en nyöfvad stil, som här äfven finnes tillämpad på en romansk kudde å annan plats inom utställningen, o c h som är af förmånlig effekt.
Dessa broderier äro utförda å textilafdelningen på fröken G i ö - bels atelier, och äro mönstren komponerade af fröken A d e l b o r g, liksom till de allra flesta textilföremålen å denna utställning.
E n vacker kista i renässans; en stilfull dub- belhylla i ek, prydd m e d glödritningar af frö- ken von Diiben, bland annat inskriptionen: » Bäst eget b o, om än litet; enhvar är herre h e m m a »; flere lampetter o c h kronor i drifven metall från P.
A.
Karlstein i N o r r k ö p i n g och Otto Meijer i S t o c k h o l m bidraga hvart i sin mån att utfylla interiören.
P å den nyssnämnda dubbelhyllan tronar en väldig bjärtröd » k å s a » o c h ådrager sig allmän uppmärksamhet.
Särskildt tilltalas utländin- garne m y c k e t af denna egendomliga form för 1600-talets svenska dryckeskärl o c h äro flitiga afnämare.
D e n nu utställda är en ej förut ut- förd kopia efter Claes Christerson H o r n s kåsa å Nationalmuseum.
Flere vackra afdelningsskärmar förtjäna be- undras.
U r en präktig, med utsökt finess o c h skärpa snidad valnötsram i isländsk allmogestil, snarlik vår egen s. k. allmogesnidning med strängt geometriska mönster, möter oss så en skärm i skinnbroderi, där det rödbruna skin- net — också efter isländska förebilder — i smidiga slingor applicerats å mossgrön klä- desbotten med kontursöm af äkta guldtråd.
För våra läsarinnors konstförfarna fantasi b ö r den charmanta effekten ligga i full dag.
F r ö - ken A n n a Lundqvist utställer en skärm af högt värde, som allmänt förvärfvar sig äfven de kinkigaste fackmäns, eller rättare » fack- d a m e r s », oförtäckta beundran.
I ett gobelinen illusoriskt efterbildande broderi m e d silke o c h guld af underbar finhet har konstnärinnan fram- ställt det svenska riksvapnet m o t en till tonen lyckligt afvägd bottenfärg.
D e t hela verkar med en fulländad målnings precision och saf- tiga kolorit.
A f kuddar o c h dynor finnes rikligt urval, dessa » våra moderna komfortvåningars små bekvämlighetsklippor » — ja, uttrycket är verk- ligen citat; litet tungt på tungan föreföll det oss d o c k betecknande nog, där det fälldes af en entusiast i vår närhet.
Främst i samlingen ställa vi en så kallad kronkudde i rik schatter- söm på hvit botten, hållen i allmogestil.
V e r k - ligen i ordets fulla bemärkelse en kronkudde — oafsedt nu mönstret som fyra gånger i sig upptar den kännetecknande kronan.
T y just detta mönster har i så hög grad slagit an, att efterfrågan är högeligen stor.
K o n u n g e n frap- perades först af detsamma på en af Stock- holmsutställningarna o c h gjorde en beställning; drottningen och kronprinsessan k o m m o snart ef- ter.
F ö r närvarande äro fyra personer jämt sysselsatta å fröken G i ö b e l s atelier endast med förfärdigandet af denna kudde.
En kudde efter spanskt mönster, råsilkes- broderi på grön sammetsbotten, gör en m y c k e t gedigen verkan.
En aflång braskudde i all- mogestil med flere andra komplettera värdigt den verkligen stil-läckra samlingen.
- • ' &gt;.
-: - — - p H A N E T.
Efter väggarne falla i plastiska veck vägg- kläden o c h portierer i vexlande stilar.
Tvänne portierer i orientalisk stil fängsla i synnerhet ögat; den ena af dem är utförd efter ett kop- tiskt mönster af en originell skönhet.
Mot den rödbruna botten aftecknar sig en rik o c h bred bård, flätstygnsapplikation i ljasgul ton.
D e t är något i stil med den bourbonska liljan, som ledande går igenom mönstret.
Arbetet blefve ett smycke för den rikaste salong.
E n enklare, men därför på sitt vis ej min- dre verkningsfull portiére har väfts i dukagång å Tullgarns väfskola.
Denna skola är upprät- tad på initiativ o c h står under beskydd af kronprinsessan V i c t o r i a, å hvilkens uppdrag fröken G i ö b e l rådgifvande biträdt vid valet af färger o c h mönster för de olika väfnaderna.
D e t vackra företaget, som bär ett glädjande vittne o m den unga furstinnans intresse för svensk hemslöjd, har rönt liflig anslutning bland kvinnorna i orten o c h är på god väg att af bygden kring den sörmländska furste- gården skapa ett verkligt konstslöjddistrikt.
A f mattväfnader utställes m i n s t; den vackra flossan, som breder sig under den eleganta rums-interiören, spelar dock sin icke obetyd- liga roll i den i sanning konstnärliga verkan af det hela.
T y det kan ej nekas, eller rättare — det må med glädje erkännas, att Selma Giöbels Göteborgsutställning ej allenast innebär en triumf för den nitiska ifrarinnan, utan en sådan för hela vår unga svenska textilindustri.
Från denna senaste synpunkt ligger den också helt visst henne själf närmast o m hjärtat, an- språkslös som hon är o c h alltid redo att själf träda i skuggan till g o d o för sin sak.
Selma Giöbel växte upp i ett synnerligen välburget landtligt hem i en naturskön trakt vid Vetterns norra strand, ett hem, där konst o c h literatur skattades högt samt stor gästfrihet oeh det gladaste umgängeslif alltid rådde.
V i d några o c h tjugu år — efter faderns d ö d på 1870-talet — bröt fröken Giöbel familje- kretsen o c h flyttade till S t o c k h o l m för att där söka konstnärlig utbildning.
V i d dåvarande slöjdskolan kom hon under den skicklige lära- ren o c h träsnidaren ' Nerpins ledning, hvilken just vid denna tid upptagit de så kallade nor- diska motiven.
Detta ledde henne att seder- mera arbeta i denna stilart, o c h några år se- nare upptog hon, efter motiv från Nordiska museet, den svenska allmogestilen.
M e n alla för träskulpturen lämpliga stilar hafva af henne användts för de otaliga mönster, som hennes produktiva konstnärsande framalstrat.
Snart samlade hon kring sig en skara lär- jungar, som under hennes fint konstnärliga l e d - ning utbildade sig endera till särskilda idkare af hennes konstart eller utgingo som lärarinnor såväl i Sverige som i utlandet, där numera det svenska träsnideriet är väl kändt o c h vär- deradt.
I slutet pä 1870-talet grundlade Selma Giöbel Svensk konstslöjdutställning.
D e t nu så välkän da o c b rikhaltiga magasinet vid Kungsträdgår- den fick då sin enkla början — liksom några år tidigare Handarbetets vänner — i det lilla rummet innanför Cohns växelkontor, Drottning- — - • — • — - — ' -
[DUN 1891 gatan 36.
Till en början utställdes där, jämte träskulpturen, blott ett mindre antal broderier och väfnader, inlemnade till försäljning, men snart nog var en utvidgning nödvändig, och den nuvarande vackra lokalen antogs, hvarjämte fröken G-iöbel, som vi redan ofvan nämnt, fann insiktsrika o c h värdefulla medbjälparinnor i fröknarna Hiibner och Maria A d e l b o r g, den förra som föreståndarinna för den ekonomiska sidan och den senare för broderiateliern vid Gamla Norrbro.
I Svensk konstslöjdutställning finner man numera mångfaldiga grenar af svensk konst och konstindustri representerade: målningar, träskulptur, drifna messingsarbeten, järnsmide, stålarbeten, broderier, väfnader, nationella smyc- ken, folkdräkter m.
m., o c h med glädje ser fosterlandsvännen, hvad som på dessa många områden åstadkommits genom en rikt begåf- vad kvinnas initiativ.
G e n o m flere studieresor i Italien, England, Frankrike o c h Tyskland har fröken Giöbel v i - dare utbildat sina rika anlag till den höga konstnärliga ståndpunkt hon nu intar, o c h sä- kert har en lifsgärning som Selma Giöbels ej blott sin stora betydelse i den nydanelse och pånyttfödelse den gifvit flere grenar af konst- industri.
Sveriges kvinnor stå till henne i stor tacksamhetsskuld för de många nya fält, som härigenom öppnats till nyttig o c h inbringande sysselsättning.
Hågkomst.
Qag minnes ifrån vår barndom, * * ' " hur arla en junidag till svala och tysta skogen vi vandrade, du och jag.
[Åf friskaste du skulle och grannt det allra lingonriset binda en vi letade bästa, som krans, efter fanns.
Når så vi samlat tillhopa ett doftande, ljusgrönt fång af smidiga, fina tågor, kom bindandet snart i gång.
Hvartill du flätade kransen, för längese ' n jag glömt, men har en leende hågkomst från soliga stunden gömt.
Sig hände, att när du bundit en slinga, böjlig och vek, du lindade den helt smakfullt ' kring hufvudet som på lek.
Åt barnsligt tjusande fägring, som präglade dina drag, förlänade blyga kransen ett sällsamt och friskt behag.
Och den fast till 203 ofta jag längtar skåda fagra synen på nytt, lingonriset jag önskar dunkla myrten förbytt.
E.
N. Söderberg.
Landvinning.
n n u ett verksamhetsfält har i dessa dagar vunnits för den b i l d a d e k v i n - nan i vårt l a n d.
K o n g l.
M: t har n ä m l i g e n den 1 2 dennes medgifvit, att äfven kvinna får antagas Ull apotekselev samt ef- ter fullgjord tjänstgöring och aflagda examina, förestå och innehafva apotek.
S å l u n d a äro från n ä m n d a d a g k v i n n a o c h m a n f u l l k o m - ligt likställda p å den farmaceutiska banan.
D e n, som har hedern a f att k u n n a k a l l a s banbryterska p å detta o m r å d e, är en u n g flicka, fröken Karin Bolin, dotter a f aflidne landssekreteraren i K o p p a r b e r g s län E.
B o - lin.
H e n n e s m o r, fru M a r i a B o l i n — ty dottern är ännu o m y n d i g — ingick hösten 1 8 9 0 till k o n g l.
M: t m e d a n s ö k n i n g o m ofvan- b e r ö r d a rättighet för sin dotter.
S e d a n dess hafva ytterligare två u n g a flickor g e n o m sina m å l s m ä n gjort enahanda a n s ö k n i n g p å h ö g - sta ort.
Efter det v e d e r b ö r a n d e m y n d i g h e t e r — Apotekare-societetens direktion, Farma- ceutiska institutets lärarekollegium o c h M e - dicinalstyrelsen — blifvit i ärendet hörda, har n u k o n g l.
M: t resolverat p å ofvan angifna sätt, h v a r i g e n o m ej b l o t t de tre s ö k a n d e, utan alla k v i n n o r i vårt land erhållit en vik- tig o c h d y r b a r rättighet.
F ö r d e m, s o m vilja b e g a g n a sig a f d e n n a n y f ö r v ä r f v a d e förmån, m e d d e l a v i här några korta u p p l y s n i n g a r o c h v ä n l i g a råd.
Kvin- na, s o m ö n s k a r inträda på den farmaceuti- s k a banan, skall v i d n å g o t a f statens h ö g r e a l l m ä n n a latinläroverk a n m ä l a sig att under- gå pröfning för utrönande, h u r u v i d a h o n innehar de kunskaper, s o m erfordras för i n - tagning i 6:te klassens öfre afdelning.
Har hon härvid g o d k ä n d t s, är h o n i afseende p å k u n s k a p e r k o m p e t e n t att antagas till apoteks- elev.
M e n sedan återstår att finna en a p o - teksinnehafvare, s o m är v i l l i g m o t t a g a henne såsom elev — o c h detta skall m å h ä n d a m ö t a svårigheter.
A t t d ö m a a f tonen i det utlå- tande i ämnet, s o m, enligt h v a d v i ofvan nämnt, afgifvits till k o n g l.
M: t a f A p o t e k a r e - s o - cietetens direktion, äro n ä m l i g e n — för så vidt denna, a f endast S t o c k h o l m s - a p o t e k a r e bestående direktions m e n i n g är att anse så- som ett säkert uttryck för landets s a m t l i g a apotekares åsikt — våra apoteksinnehafvare ej g y n s a m t stämda m o t reformen.
Direktio- nen har dragit starkt i tvifvel såväl den u n g a k v i n n a n s tillräckliga kraft o c h uthållig- het v i d yrkets ansträngningar s o m hennes l u g n o c h j ä m n m o d v i d tider a f b r å d s k a o c h ökade göromål.
V i v i l j a d o c k h o p p a s, att inom v å r u p p l y s t a a p o t e k a r e k å r några män s k o l a finnas, s o m vilja visa n o g fördomsfri- het o c h rättvisa m o t v å r a u n g a k v i n n o r, att ej d ö m a d e m o p r ö f v a d e, utan l e m n a d e m ett tillfälle att f ö r s ö k a sin f ö r m å g a o c h l ä m p - lighet p å det n y a verksamhetsfältet.
Kvin- nan har j u d o c k p å åtskilliga a n d r a o m r å - den, dit h o n under senare tider insläppts, visat sig j ä m n g o d m e d, ofta till o c h m e d öfverlägsen m a n n e n i samvetsgrannhet o c h omsorgsfullhet, h v i l k a egenskaper j u äro syn- nerligen behöfliga i farmaceutens ansvarsfulla kall, l i k s o m h o n i allmänhet är ordentligare i sitt lefnadssätt o c h har mindre lefnadsbe- hof samt till följd d ä r a f lägre anspråk på aflöning.
E m e l l e r t i d torde, d å utan tvifvel en stor del a f våra apoteksinnehafvare hysa betänk- ligheter v i d att antaga k v i n l i g a elever, o c h d å för närvarande tillgången p å m a n l i g a far- maceuter är m y c k e t stor, det v a r a n ö d v ä n - digt, att de u n g a k v i n n o r, s o m vilja s ö k a in- träde p å banan, k u n n a prestera b e t y g o m synnerligen g o d a k u n s k a p e r, specielt i de ämnen, s o m i n g å i deras b l i f v a n d e yrkesstu- dier, såsom b o t a n i k, tyska, latin.
E n afgjord merit s k u l l e d e ega, o m d e vore studenter.
A p o t e k a r n e själfva h a f v a n y l i g e n s ö k t ut- v e r k a, att m o g e n h e t s e x a m e n (m e d latin) s k u l l e bestämmas såsom k o m p e t e n s v i l k o r för anta- g a n d e till apotekselev, m e n d e n n a framställ- ning har ej vunnit k o n g l.
M:ts bifall.
D e t v o r e därför önskligt, o m några a f de u n g a k v i n - l i g a studenter p å latinlinien, s o m redan fin- nas i rätt stor m ä n g d, o c h h v i l k a s antal år- ligen ö k a s, v i l l e f ö r s ö k a att först b a n a v ä g för reformen.
M e n u t o m sina h ö g r e kun- skaper måste de d å äfven e g a en stark f y - sik o c h stadig helsa samt ej v a r a nervösa och öfveransträngda.
Ä f v e n v i l l e vi föreslå n å g o n innehafvare a f ett mindre landsortsapo- tek, som ej k a n b ä r a stora o m k o s t n a d e r för biträden, att p å f ö r s ö k taga t. e x.
en dotter till elev p å sitt apotek samt uppfostra h e n n e till yrket.
D e n n a sistnämnda v ä g har äfven Medicinalstyrelsen i sitt till k o n g l.
M: t afgifna utlåtande i frågan antydt såsom den, p å hvil- ken reformen sannolikt först skulle l y c k a s tränga sig fram.
H a r s å l u n d a anställning såsom apotekselev vunnits, s k o l a enligt g ä l l a n d e föreskrift minst 3 år tillbringas i d e n n a e g e n s k a p.
* Under tiden förbereder sig eleven till den första e x a m e n, s o m aflägges v i d F a r m a c e u t i s k a i n - stitutet i S t o c k h o l m.
D ä r p å följa åter nå- gra års praktisk verksamhet p å a p o t e k, hvar- efter studierna för den andra o c h sista e x a - men, s o m k a l l a s provisors- o c h apotekare- e x a m e n, g e n o m g å s v i d institutet.
Efter den- n a e x a m e n s afläggande är den e x a m i n e r a d e k o m p e t e n t att hos k o n g l.
M: t s ö k a ett a p o t e k.
Som b e k a n t får n ä m l i g e n ingen i vårt l a n d u t ö f v a apotekareyrket utan att därtill hafva erhållit k o n g l.
M:ts privilegium, h v i l k e t äf- ven innefattar ett n o g g r a n n t b e s t ä m m a n d e a f platsen, där y r k e t får bedrifvas.
D e s s a apo- teksprivilegier b r u k a d e l ä n g e öfverlåtas g e - nom k ö p från en a p o t e k a r e till en annan, h v i l k a k ö p a f k o n g l.
M: t stadfästades.
H ä r i g e - nom f ö l l o apoteken, till s k a d a för yrket, i händerna p å d e f ö r m ö g n a s t e, ej d e skickli- gaste farmaceuterna, h v i l k a sistnämnda, o m de s a k n a d e kapital eller kredit, hela sitt l i f fingo stanna p å biträdenas underordnade plats.
D e t t a missförhållande afsåg den år 1 8 7 3 b i l d a d e fonden för amortering a f a p o - teksprivilegier att afhjälpa.
A f densamma hafva n u m e r a d e flesta säljbara apotekspri- vilegier inlösts m o t förbindelse för hvarje in- nehafvare a f d e m att till fonden årligen be- tala en viss amortering intill år 1 9 2 0, då enligt u p p g j o r d b e r ä k n i n g i n l ö s n i n g s s u m m o r n a s k o l a p å detta sätt v a r a fullständigt återbe- talade till f o n d e n.
M e d n ä m n d a års u t g å n g * Denna tid kan dock förkortas genom kung), di- spens, om eleven, styrker sig innehafva synnerligen goda förkunskaper i hithörande ämnen t. ex. genom akademiska studier för medicinsk-filosofisk examen eller för filosofie-kandidat-examen med botanik, fy sik, kemi m. m.
s k a l l all h a n d e l m e d eller öfverlåtelse en- s k i l d a e m e l l a n a f apoteksprivilegier u p p h ö r a att vidare tillerkännas g ä l l a n d e kraft.
Då börjar v å r a apotekares tusenårsrike, där inga amorteringsafgifter vidare t r y c k a, d ä r ingen b o r g e n f ö r deras inbetalande till fonden b e h ö f v e r ställas, där endast medicinal- t a x a n kvarstår o r u b b a d m e d sin rikliga vinst till l ö n f ö r apotekarens ansvarsfulla o c h an- strängande arbete.
U n g e f ä r vid den tiden, således o m k r i n g tre årtionden härefter, an- taga v i, att d e n a l l m ä n n a meningen m o g n a t för det fullständiga g e n o m f ö r a n d e t a f den reform, v i här a f h a n d l a t, o c h att alla T h o - mas-sinnen b l a n d v å r a aktade apotekare s k o l a blifvit ö f v e r t y g a d e o m det o g r u n d a d e i sina farhågor.
D å s k a l l det ej blott finnas nå- g r a tiotal k v i n l i g a apotekselever o c h hälften så m å n g a provisorer a f detta k ö n, utan äf- ven en eller annan k v i n l i g apoteksinnehaf- vare.
M e d v a r m t intresse s k o l a v i f ö l j a re- formens g å n g o c h h o p p a s att förr eller senare få p r y d a vårt b l a d m e d b i l d e n a f den första k v i n l i g a farmaceuten i vårt l a n d.
S.
M.
På frälsningsestraden.
Bilder ur nutidslifvet, tecknade for Idun af Vilh.
Lundström.
ipjljjnderliga tid, öfverspändhetens och tviflets, ^Mlfc nervositetens o c h tuberkulosens oroliga tidehvarf!
D u väntar ännu på den skald, som sjunger ditt epos, som är mäktig att gjuta ditt nervösa lif in i språkets trånga former o c h därur dana en helgjuten bild af ditt skiftande, säll- samma väsen.
Under tiden kunna vi, vanlige dödlige, blott gripa en eller annan detalj o c h teckna den, så godt vi förmå.
E n gång skola väl alla de skilda detaljerna samlas till ett helt, alla de spridda strålarne genom snillets prisma brytas tillsammans till en enda bild — till en bild af detta oroliga, jäktande, mångfrestande lif, som med ett nymodigt ord plägar kallas — fin de siecle^ Det är från en gren af detta nutidslif, som jag för tillfället ville söka för Iduns läsarinnor upprulla några bilder.
H v e m har icke hört talas om o c h hvem tror sig icke också känna till den egendomliga, hälft fantastiska, bullrande rörelse, som kallas fräls- ningsarmen?
O c h dock är jag öfvertygad, att de allra fleste, åtminstone bland samhällets bil- dade klasser, endast på sin höjd någon gång egnat ett medlidsamt löje eller ett öfverlägset inkast åt denna säregna riktning inom vår tids andliga lif, en riktning, som för hvarje dag trots allt vinner i makt o c h som samlar allt flere män o c h ännu flere kvinnor under sina fanor.
Det är min tro, att denna rörelse är värd att studera.
O c h den, som fördomsfritt bemödar sig att uppsöka äfven de goda sidorna, han skall finna, att under den motbjudande, hälft löjliga, hälft rysliga ytan där dock gömmes m y c k e t all- var, mycken ädelhet, m y c k e n — poesi.
Si skola kanske några skisser från denna underliga » a r m é » icke alldeles sakna sitt in- tresse; kanhända skola de rent af kunna bringa en eller annan lärdom, värd att taga vara på.
O c h åtminstone skola de i sin mån söka att lemna en inblick i det andliga lifvet bos en del a f nutidens kvinnovärld.
i.
En interview vid Lilla Glasbruks- gatan, Utan att behöfva frukta att allt för mycket misstaga mig, skulle jag nästan våga påstå, att de allra flesta af mina läsarinnor, till o c h med af dem, som äro bofasta i Stockholm, aldrig satt sin fot på någondera af de båda Glasbruks- gatorna.
Jag vill heller icke för någon del tillråda besöket, ty om någon tilläfventyrs ön skar få en inblick i det S t o c k h o l m, som lyck- ligtvis alltmer börjar försvinna, kan detta gå för sig på långt bättre o c h säkrare håll.
Det enda, som gjort dessa gator beryktade, där de slingra sig fram på sluttningen af M o s e b a c k e - höjden, är nämligen de ruskiga historier om slagsmål, öfverfall o. d., som ideligen återkomma i tidningarne, o c h för hvilka dessa gator så ofta varit skadeplatsen.
D e t är också, allra helst under den mörkare årstiden, icke utan en viss känsla af obehag, som man från det rörliga nutida storstadslifvet nere i Stadsgärden plöts- ligt ser sig liksom förflyttad ett par århundra- den tillbaka i tideD, där man sträfvar u p p för Stora Glasbruksgatans knaggliga krokar.
Där stå kanske i ett hörn några rusiga vagabonder och kifvas, eller hafva några af dessa hamnar- nes elända, dem hvarje sjöstad i sä riklig mängd innesluter, slagit sig ned på tröskeln till ett af de mörka, frånstötande kyffena, som omgifva gatan, medan ett smutsigt bvinnohufvud, ett verkligt Megära-anlete, tittar ut ur porten.
.
.
E n gammal, icke synnerligt bekväm trätrappa för vandraren vidare upp till Lilla Glasbruks- gatan, som likt sin namne nästan endast er- bjuder anblicken af låga, ruskiga kåkar, till dess man plötsligt blir varse ett större bus, som åter påminner om det nittonde seklet.
F ö r icke så länge sedan hade Stockholms » halfvärld » här en mycket gouterad samlingslokal, o c h kunde den » Wallmarkska salongens » väggar tala, de skulle förtälja otaliga berättelser ur storstads- lifvets mörkaste nattsidor.
Men det är kanske bäst, att dessa väggar äro stumma.
O c h de vimlande balerna oeh maskeraderna hafva nu flyttat på annat håll.
Den gamla nöjeslokalen har b3 tt om fysiognomi, o c h från dess tak sva- jar nu en väldig, blodröd fana.
.
.
7 Man frågar sig i förstone, om det är socia- lismens apostlar, som här midt bland storsta- dens nöd o c h elände beredt en härd åt sitt dystra mullvadsarbete.
Nej, det är icke den politiska revolutionens röda fana, som här svajar; det är en annan rörelse, äfven den förkunnande de armas o c h eländas frigörelse, som här slagit upp sitt kvar- ter, det är — frälsningsarmen.
Det var en kväll pä eftervintern, som jag styrde mina steg dit upp till denna underliga rörelses utpost på Södermalm.
E t t tätt snö- glopp rådde, o c h de fåtaliga lyktorna lyste ännu svagare än vanligt öfver de smala, ruskiga ga- torna.
M e d en verklig lättnad i sinnet trädde man in i det gamla nöjestemplet, numera guds- tjänstlokalen, där redan de båda i förstugan posterade poliserna i sina blänkande pickelhuf- vor ingåfvo en känsla af trygghet.
Själfva » sa- longen » var tämligen stor m e d gallerier på si- dorna, o c h platserna voro väl besatta.
M ö t e t hade redan börjat, då jag inträdde, och de pä estraden placerade » officerarne » och » soldaterna » (alla kvinliga m e d undantag af tvänne) voro just sysselsatta med att sjunga en af sina vanliga sånger i mazurkatakt, allt un- der det att de samtidigt klappade i händerna.
Medan sängen pågick, hade jag g o d tid att be- trakta den församlade publiken.
D e t var en brokig blandning af allt, hvad en storstad kan innesluta af mänskligt elände.
Strax bredvid mig satt en sjåare o c h halfsof; vid de starkare pointerna i sången såg han ett ögonblick upp med en slö, likgiltig b l i c k; i nästa ögonblick sjönk hufvudet äter slappt ned m o t bröstet.
Till^venster om honom satt en annan, något mera intresserad af hvad som försiggick omkring ho- nom; vid de raskaste takterna i sången lät han höra ett hest skratt, o c h då o c h då formade sig läpparne till en d o f svordom.
Längst ut på samma bänk sutto två yngre medlemmar af hamnarnes manliga afskum; de togo tydligen det hela från den glada sidan, stampade mun- tert takten och sökte antaga en öfVerlägsen min.
Sådan var nu publiken bänk efter bänk.
O c h de fä kvinliga besökande, som här o c h där syn- tes, visade tydligen, att demimondens lägsta la- ger ännu ej glömt att uppsöka sin gamla nöjes- lokal.
.
.
Sången tystnade emellertid, » soldaterna » på estraden föllo ned på knä, o c h en af » office- rarne » ledde » i bön ».
D e t var en helt ung flicka på högst 20 år, som tycktes vara ledar- innan för aftonen, och som af de andra titule- rades » k a p t e n ».
H o n började nu bedja, bedja för alla dessa, som kväll efter kväll samlades nedanför deras estrad, dessa hamnarnes elända, dessa grändernas olyckliga, förlorade barn.
.
.
O c h den späda gestalten skakades, o c h kinderna glödde, allt under det läpparne fortfarande rör- des i hänförd, inspirerad bön.
Ovilkorligt rycktes man med af denna lå- gande nitälskan för dessa samhällets förkastade.
För entusiasmen glömde man fanatismen; min- net af allt det motbjudande eller rent af vidriga, som så ofta trädde fram i tal o c h sång, det förbleknade inför åsynen af det uppoffrande m o - det b o s dessa svaga, unga kvinnor, som frivil- ligt ställt sig här midt bland samhällets afskum såsom frälsningens o c h upprättelsens budbärar- innor.
Under omvexlande tal, bön o c h sång fort- gick emellertid mötet öfver en timme.
Stäm- ningen både på estraden och i salen blef så småningom allt lifligare, » vittnesbörden » blefvo allt talrikare, o c h till o c h med uppe på läktarne började man att predika.
Näsdukar svängdes, man stampade, man klappade i händerna, o c h den mera oregerliga delen af publiken skrek, svor o c h slogs desslikes.
Det långvariga mötet tog dock ändtligen slut.
D e samlade skarorna aflägsnade sig, och blott där framme på den rödklädda platformen knä- böjde ännu några bekymrade, omgifoa af en svärm » officerare » o c h » s o l d a t e r ».
Jag gick dit fram o c h samtalade m e d en » k a d e t t », som för tillfället icke var upptagen, samt bad henne få tala vid en » officer », till hvilken jag önskade framföra ett ärende.
H o n bad mig följa sig, o c h så k o m det sig, att jag den kvällen fick genomvandra den gamla varieté- och maskeradlokalens gallerier, korridorer, kläd- loger o c h kapprum, numera apterade till expe- ditionslokak, kadettrum, officersrum o.
s. v. V i stannade i » k a d e t t r u m m e t », o c h min led- sagerska bjöd mig sitta ned, medan jag väntade.
Hon var en ung, sympatisk flicka, tydligen ut- gången ur samhällets högre lager; hennes eld- röda tröja o c h blåa » bonnet » stucko på ett egendomligt sätt af m o t rummets enkla, färglösa inredning.
D e t var ett halfstort r u m; kring de nakna, blott här o c h där med ett bibelspråk försedda väggarne stodo » kadetternas » sängar och koffertar; på ett groft furubord midt på golfvet var kvällsvarden, gröt o c h mjölk, fram- satt; några » S t r i d s r o p » tjänstgiorde såsom duk.
Det hela var fullt kasernartadt, men dock icke alldeles utan en fläkt af den trefnad, som en- dast kvinnohänder förmä breda äfven öfver det tarfligaste hem.
Medan jag väntade, frågade jag min följesla- gerska om ett o c h annat, o c h hon svarade täm- ligen oförbehållsamt.
D e v o r o inalles 8 unga kvinnor, som tjänstgjorde vid » kåren ».
Medan somliga skötte mötena i lokalen, hade andra
till uppgift att göra besök i den kringliggande stadsdelen, b o s fattige, sjuke o. s. v. » M e n har icke den här kåren ett bland de värsta verksamhetsfälten? » frågade jag.
» J o, visst är det m y c k e t svårt », svarade hon, » d o c k finnes det värre.
Oerhördt ofta är här emellertid bråk o c h slagsmål, och finkänslighe- ten får man lägga åsido. » » M e n hvarför har då högkvarteret ställt idel kvinnor h ä r?
» frågade jag.
» Masten I icke ibland rent af frukta handgripligheter? » » J a, nog går det understundom hett till, men människofruktan vet frälsningssoldaten icke af. » » O c h tror ni eder då kunna uträtta något midt i denna samliDg af laster o c h e l ä n d e?
» » M e d Herrens hjälp hoppas o c h tro vi alla det.
N i skulle ha sett, huru lifvet på gatorna härutanför tedde sig för några år sedan, och hurudant det nu är!
D e t finnes så många, som säga, att vi frälsningssoldater endast äro lättin- gar.
O m de visste, huru vi få arbeta från morgon till kväll!
O c h särskildt brukar man tala o m, att unga flickor som jag o c h mina kamrater borde stanna o c h verka i hemmet.
D e t må vara, men någon skall också verka bland samhällets elända, o c h så länge de, som ega bättre förutsättningar än vi, dröja att gripa verket an, så länge må man åtminstone icke förebrå oss, därför att vi vilja göra, hvad vi kunna.
.
.
» H o n hade blifvit varm, medan hon talade, min unga ledsagerska, o c h nästan fallit in i sitt vanliga predikomanér.
M e n där ljöd i hvarje ord en ton af ödmjuk förtröstan, som ovilkor- ligt ryckte åhöraren med sig, äfven när man icke fullt kunde instämma i de uttalade åsik- terna.
Emellettid infann sig den person jag sökte, jag fick mitt ärende uträttadt och vandrade snart åter ned för Lilla Glasbruksgatans krokar.
Snögloppet hade under tiden tilltagit, o c h det var nu alldeles lugnt o c h tyst däruppe på sluttningen af Mosebackebergen, när jag tank- full skyndade ned mot Stadsgården.
M e n där genljödo ännu i mina öron den unga » fräls- ningsflickans » o r d: » N å g o n skall också verka bland samhällets elända, o c h så länge de, som ega bättre förutsättningar än v i, dröja att gripa sig verket an, må man åtminstone icke förebrå oss, därför att vi vilja göra, hvad vi kunna. » O, huru ofta döma vi icke egenrättfärdigt andra, som drifvas a f nitälskan för det goda, medan vi själfva g l ö m m a våra plikter o c h vårt ansvar!
H u r u ofta kasta vi icke löjets o c h föraktets blickar på dem, som modigare än vi själfva bekänna sin öfvertygelse!
O c h huru orätt är i grunden dock icke detta!
Nej, må vi gärna medlidsamt beklaga d e m, som blifvit missledda o c h verka i ovist nit, men må vi då också icke neka vår beundran åt dessa svaga, unga kvinnor, som modigt ställt sig midt bland en storstads nöd o c h laster för att på det sätt, som de anse lämpligt, sprida en upprättelsens solstråle ned i det eländets mör- ker, för hvilket vi alla i någon mån direkt eller indirekt bära ansvaret.
I sanning, den, som känner sig utan skuld, kaste första stenen!
H u s m o d e r l i g a l m a n a c k.
' Juli.
Husmodrens värf i juli bestå hufvudsakligen af syltning, (smultron, jordgubbar, körsbär, halfmogna krusbär, blåbär, hallon, hjortron, gröna valnötter e t c), saft- och vinberedning (samma bär), inläggning (spenat, dill, ärtskidor, spritärter) samt torkning (körsbär, svamp.)
Rökta varor kräfva flitig eftersyn för mögelbildningens skull samt för att afhålla flu- gorna, hvarför ingnidning med peppar kring benet anbefalles.
Sängkläder vädras fortfarande; men sängfiltar utsättas ej för stark sol, enär yllet då an- tager en obehaglig lukt.
Juli månad lär vara den lämpligaste för ystning.
V i d uppköp på torget af gurkor iakttages att det är fördelaktigare att välja skrynkliga än allde- les släta, ty de senare hafva ett betydligt större fröhus än de förra.
Spenat är finast, så länge den är späd, och innan plantan sätter frö; den mörka grofbladiga har ingen god smak; vissen spenat och sådan som är gulaktig i spetsen undvikes att köpa.
Hos goda rättikor sitta hjärtbladen fast vid frukten utan att redan ha bildat stjälk.
I trädgården rensas ogräs, luckras och kupas.
Gurk- plantor vattnas försiktigt, för att man så må befordra de- ras växt, ty långsamt mognande få de lätt bitter smak.
Gurkorna få ett underlägg af en brädlapp eller en skifferbit, för att de ej må komma i beröring med marken.
Morötter, rättikor, rödbetor o. d. gallras, potatis kupas.
Ny rädis-sådd sker ej på nygödslad jord, utan fastmer i sandjord; i fårorna fylles då litet jord och salt.
Bondbönor och ärter top- pas.
Kålmask bortplockas.
Ärter plockas helst på morgonen, innan daggen torkat.
Jordgubbar, hallon samt alla bär, som skola syltas, skördas vid torr väderlek.
Stenia.
Förnöjsamhet.
» Ipyornöj samhet är ett litet o r d, m e n en Iffe, stor d y g d », säger ett arabiskt ord- språk, s o m p å o m v ä g a r k o m m i t till oss.
D e n n a d y g d delar m e d m å n g a a n d r a det ö d e t att i c k e alltid b l i f v a erkänd.
V i s s t säger m a n rätt o f t a: h v a d han eller hon är l y c k l i g, s o m är så n ö j d!
M e n det är fråga o m, h u r u v i d a m a n icke därvid i n o m sig t y c - ker, att den, s o m k a n v a r a så nöjd m e d så litet, är en stackare, o c h o m man ej i tan- karne ler ett m e d l i d s a m t löje samt känner sig t a c k s a m t stämd m o t en mild försyn, för det m a n har litet mera storartade v y e r o c h i c k e kan v a r a nöjd m e d litet.
D e t är starkt fråga o m, h u r u v i d a det i c k e i allmänhet an- ses » g e n t i l a r e » att k n o t a o c h k l a g a öfver sitt ö d e än att vara n ö j d m e d lifvet, sådant det är.
Å andra sidan f ö r e k o m m e r det j u, att m å n g e n, s o m i världens ö g o n synes s o m den l y c k l i g a s t e m ä n n i s k a, d o c k är i verkligheten m y c k e t m i n d r e l y c k l i g, än den s o m afundas honom.
Ingen vet, h v a r s k o n k l ä m m e r, u t o m den, s o m har h o n o m på, säger ett annat ord- språk, s o m, i motsats m o t det förra, är all- m ä n t k ä n d t o c h erkändt.
O c h säkert, är att m å n g e n går g e n o m lifvet m e d ett skoskaf, s o m g n a g e r djupare, ä n n å g o n tror.
D e t är i c k e n å g o t egentligen svårt, i c k e n å g o t tungt, i c k e n å g o t, s o m e n h v a r k a n se är hårdt att bära, m e n det pinar o c h p l å g a r o c h ger i n - gen r o.
D e t enda, s o m d å är att g ö r a, det är att n o g a se efter, hvar s k o n k l ä m m e r, för- s ö k a u p p t ä c k a orsaken o c h aflägsna den.
S t u n d o m hjälper en h e l a n d e salva, k a l l a d tålamod; s t u n d o m åter får m a n t a g a till knifven o c h m e d en r a s k operation aflägsna orsaken till det o n d a.
D e t gör kanske ondt, så ondt, att m a n är rädd därför, m e n det är m e d detta s o m m e d tandutdragning — när det en g å n g är gjordt, är m a n g l a d ö f v e r att hafva k u n n a t besluta sig därför.
D e t är n u en g å n g så här i världen, att e n h v a r i c k e b l o t t måste v a n d r a j u s t den v ä g, ö d e t f ö r h o n o m utstakar, utan o c k s å v a n d r a den i j u s t de skor, som förfärdigas till vä- gen.
M e n det är i c k e sagdt, att dessa o c k s å passa f ö r foten, o c h så få v i skoskaf.
S k o r n a k u n n a v i ej efter b e h a g b e s t ä l l a; d e b l i f v a fina eller g r o f v a, trånga eller r y m l i g a, utan att v i egentligen f ö r m å g ö r a n å g o t d ä r v i d.
M e n därför b e h ö f v a vi ej vara o v e r k s a m m a.
D e t k a n ej nekas, att m å n g e n g å n g s k o n k l ä m m e r, d ä r v i ej k u n n a hjälpa det.
Det ser så ut i alla fall.
M e n där det så för- h å l l e r sig, h a d e v i n o g oftast k u n n a t före- komma det skoskaf, s o m n u p l å g a r o s s.
O m vi, till e x e m p e l, från början varit belåtna m e d v å r a skor, så hade d e k a n s k e » satt sig efter f o t e n », som s k o m a k a r n e säga, o c h se- d a n i hela vårt l i f passat oss g a n s k a b r a.
M e n n u v o r o de ej n o g fina o c h m o d e r n a, k a n h ä n d a, eller i c k e n o g b l a n k a o c h l y s a n d e, eller s t o d o i c k e p å n o g h ö g a k l a c k a r, o c h så j ä m k a d e vi, s y d d e in här o c h l a d e till där, ä n d a tills vi fått d e m så, s o m v i v i l l e hafva dem.
M e n d å p a s s a d e de k a n h ä n d a alls i c k e h v a r k e n för den v ä g, s o m for oss v a r utstakad, eller för de fötter, s o m s k u l l e v a n d r a den, o c h så u p p k o m ett o l i d l i g t sko- skaf, s o m förbittrar vårt l i f o c h g ö r oss missnöjda m e d v å r lott.
L i k v i s s t torde det h ä n d a, att antalet af d e m, s o m afundas andra deras l y x, deras g o d a dagar, deras öfverflöd, numera betydligt minskats.
D e n s o m alltså k u n d e säga, att detta b e r o d d e p å ö k a d f ö r n ö j s a m h e t!
Men tyvärr beror det antaligen p å r a k a motsat- sen, p å oförnöjsamheten.
T y n u m e r a nöjer sig ingen med mindre än d e t s a m m a, s o m an- dra h a f v a — alla vilja b o l i k a präktigt, k l ä d a sig l i k a grannt, lefva l i k a g o d t, del- taga i s a m m a d y r b a r a n ö j e n.
D e t vill säga, a l l a som r ä k n a sig till ståndspersoner, eller s o m det n u till f ö r e k o m m a n d e a f all t v e t y - dighet heter, öfverklassen.
O c h de öfriga följa m e d, så g o d t d e k u n n a.
D e n burgnare underklassen lefver n u l i k a präktigt, s o m f o r d o m medelklassen, j a, d e n y p p e r s t a öfverklass.
M e n d å v a r m a n nöjd m e d sin lott, o c h o m m a n sökte förbättra sina v i l k o r, g j o r d e man det därför, att det v a r en plikt att a n v ä n d a sina p u n d, när m a n h a d e fått några.
H a d e m a n inga, så v a r m a n l i k a g l a d ä n d å o c h s ö k t e alltid finna n å g o n ljusare s i d a a f lifvet att trösta s i g med.
D e n, s o m i c k e h a d e v a g n att å k a uti, g l a d d e sig åt sina friska b e n o c h åt att h a n k u n d e g å obehindradt, hvart han v i l l e; den s o m ej h a d e l ä c k e r mat, tröstade sig m e d sin g o d a matsmältning, o. s. v.
O c h de olyck- liga o c h n ö d l i d a n d e tröstade sig, under de t u n g a pröfningarne, m e d tanken p å att allt, s o m oss vederfares, d e l a s ut ur s a m m a kär- l e k s f u l l a h a n d, o c h h o p p a d e s p å ett l i f efter detta, där all sorg o c h v e d e r m ö d a skulle v a r a glömda.
N u t i d e n s p e s s i m i s m o c h f ö r n ä m a själftill- r ä c k l i g h e t se m e d f ö r a k t n e d p å g a m l a ti- ders f r o m m a förnöjsamhet o c h undergifna tro.
D e n n a tid anser sig så v i s, så u p p h ö j d, så l y c k l i g g e n o m sin f ö r m å g a att så där se allt i stort.
J a, det k a n så v a r a m e d visheten o c h högheten — den torde n o g v a r a o d i s p u - tabel, m e n m e d l y c k a n är det, m e d förlof, a l l t b å d e si o c h så.
D e n n y a tiden ser n ä m l i g e n i l y c k a n allt för ofta tillfälle o c h f ö r m å g a att tillfreds- ställa njutningsbegäret, utan att besinna, att detta b e g ä r aldrig kan tillfredsställas, utan beständigt v ä x e r, tills det ändtligen tager slut, d å det är o e h förblir d ö d t o e h a l d r i g m e r k a n v ä c k a s till lif.
M e n l y c k a n består ej i att k u n n a få allt, h v a d m a n v i l l, u t a n.
i att v a r a nöjd med allt, h v a d m a n har.
D e t t a k a n ej g ä r n a bortresoneras.
D å först, när m a n är n ö j d m e d det m a n har, d å först blir m a n rätt g l a d åt hvarje liten t i l l ö k n i n g däri.
Ä r m a n
1891 206 d ä r e m o t i c k e n ö j d därmed, k a n m a n a l d r i g b l i f v a l u g n ocb.
l y c k l i g, t y h u r u m y c k e t o c h huru präktigt m a n ä n får det, blir m a n j u aldrig ä n d å belåten.
H u r u förnämt m a n än ser ned p å d e n, som nöjer sig m e d litet, k a n m a n d o c k a l - drig m e d vett o c h vilja förneka, att den för- n ö j s a m m e är l y c k l i g a r e ä n den oförnöjde.
D e n s o m t. e x.
hvarje afton, d å h a n l ä g g e r sig, gläder sig åt, att h a n h a r en g o d b ä d d o c b ej b e h ö f v e r h v i l a p å en h a l m k ä r f v e, är väl l y c k l i g a r e ä n d e n missnöjde, s o m k n o - tar, f ö r det han i c k e har den yppersta resår- madrass, den mjukaste d u n b ä d d.
I d e mest m o d e r n a, » s t i l e n l i g t » m ö b l e r a d e, m e d d e mest d y r b a r a gardiner f ö r m ö r k a d e r u m k a n m a n få se missnöjda miner — o m ej annat, så blir det minsta fel m o t den en g å n g fast- ställda, öfver sig eleganta o r d n i n g e n till en olycka.
D ä r e m o t är det i c k e sällsynt, att i n å g o t h e m, ä n n u kvarstående sedan den tid, d å m a n rättade sina i n k ö p, i c k e efter andras t i l l g å n g a r, utan efter sina e g n a, o c h där m ö b l e r i n g e n aldrig varit o c h a l d r i g k a n b l i » stilfull » o c h följaktligen allt annat g å r p å s a m m a ton — där är det i c k e sällsynt att finna g l a d a ansikten o c h en innerlig tack- samhet öfver att » m a n h a r det, s o m m a n har ».
S å m å n g e n h a r sämre o c h m a n är nöjd m e d sin lott — d e t vill s ä g a: m a n är lycklig.
Men huru har m a n blifvit d e t?
J a, det är d e n stora frågan.
F ö r n ö j s a m h e t är en d y g d — d e t v i l l säga, den måste inplantas, den v ä x e r i c k e a f sig själf.
E l l e r åtminstone måste p l a n t a n u p p - dragas, i f a l l fröet därtill redan finnes i k a - raktären.
O c h detta måste börjas i tid — eljes går det aldrig.
B a r n e t måste lära sig nöjas ined hvad det får, o c h m a n måste g ö r a sig till regel att aldrig ö k a p å en portion, aldrig förbättra n å g o t redan gifvet, gjort eller bestämdt, blott för alt den lille icke är nöjd därmed.
D e t är i c k e allenast därför, att d e t alstrar missnöje, utan o c k s å därför, att sådant äfven i andra afseenden skadar karaktären, s o m m a n aldrig b ö r g i f v a efter för d y l i k a y r k a n d e n a f barnen.
D e n själf- beherskning, s o m n ö d v ä n d i g t måste utöfvas, för att man m å v a r a nöjd m e d d e t m a n får, när m a n ville hafva mera, är en karaktärens g r u n d l ä g g a n d e hörnsten, s o m är a f m y c k e t stor betydelse.
O c h förnöj samheten, d e t v i l l säga l y c k a n i det timliga lifvet, g r u n d l ä g g e s o c k s å, g e n o m att m a n u p p g ö r o c h följer d e n n a enkla r e g e l: » g i f barnet n o g, m e n i c k e ö f v e r n o g; vänj d e t att nöja sig m e d litet a f allt det, som i c k e h ö r till lifvets o u n d g ä n g l i g a b e h o f; vänj barnet v i d största m ö j l i g a enkelhet, t y d å blir äfven en liten g å f v a därutöfver till stor g l ä d j e.
» D e t t a allt gifver karaktären för framtiden sin b e s t ä m d a riktning, o c h d e barn, s o m uppfostras så, s k o l a s o m v u x n a k v i n n o r o c h män älska enkelhet o c h trifvas i ett enkelt h e m; g l a d a o c h f ö r n ö j s a m m a s k o l a d e utan afund betrakta andras mera l y - sande ställning o c h präktigare yttre omstän- digheter; d e s k o l a lära att b e d ö m a tingen efter deras rätta v ä r d e o c h sätta sin ä r a i att efter bästa f ö r m å g a u p p f y l l a d e plikter, som k o m m a p å deras d e l, o b e k y m r a d e o m de yttre omständigheter, u n d e r h v i l k a deras l i f förflyter.
» J a g talar icke i f å v i t s k o », t y j a g har sett försöket .göras, o c h j a g h a r sett resultatet.
Mathilda Lang / et.
hon v a r själf i c k e f ö r m ö g e n o c h åt bara en bit kött o m söndagarne.
I b l a n d slog hon Canituccia, men i c k e m e r än d e andra bra- k a d e s l å sitt eget tjänstfolk.
och å Idun o.
Iduns Mode- och Mönstertidning uppmanas att ofördröjligen förnya prenume- rationen, enär upplagans storlek måste bestämmas i god tid och senkommande löpa Senare p å s o m m a r e n v o r o Canituccia o c h Ciccotto ä n n u längre tillsammans.
D e gingo ut i d a g g r y n i n g e n f ö r att s ö k a m a j s k o r n el- ler nedfallna fikon o c h äpplen, ty Ciccotto h a d e blifvit stor, stark o c h fet, m e d a n Cani- tuccia f ö r b l e f mager o c h svag.
I b l a n d sprang Ciccotto allt f ö r fort f ö r flickan, o c h hon k ä n d e sig dragas m e d alldeles utmattad i den b r ä n n a n d e solhettan, p å den torra, ojämna marken.
risken att bli utan ett eller annat af kvar- » V ä n t a litet, Ciccotto, vänta lilla v ä n!
» r o p a d e h o n alldeles andfådd.
S å l a d e sig Ciccotto att sofva, o c h flickan Prenumerationspriset ställer sig som kändt sträckte ut sig p å m a r k e n b r e d v i d sädessky- på följande vis: larna, m e d slutna ö g o n, under h v i l k a s ögon- För Idun ensam; l o c k h o n ännu k ä n d e solens g l ö d a n d e strålar M e n efter en stund reste h o n sig hälft år kr.
2: — bränna.
åter, helt förvirrad, m e d b l o s s a n d e kinder kvartal &gt; 1: 20 o c h p l å g a d a f en brännande törst.
Numera För Idun med Modetidning: behöfdes intet r e p, ty Ciccotto h a d e blifvit m y c k e t l y d i g, utan Canituccia h a d e endast Utan kolorerade planscher: Med kolorerade planscher: försett sig m e d en l å n g gren, m e d h v i l k e n hälft år kr.
3: 25 hälft år kr.
4: — hon p e k a d e v ä g e n åt Ciccotto o c h h i n d r a d e kvartal » 1:85 kvartal » 2: 25 h o n o m att k o m m a under hjulen p å vagnarne, som passerade på l a n d s v ä g e n.
D e kommo hem sent p å k v ä l l e n.
Ciccotto l u n k a d e lång- samt efter, C a n i t u c c i a en s m u l a framför, drifven af en omätlig hunger, s o m p l å g a d e henne.
E n g å n g h a d e h o n f ö r s ö k t stjäla några rönnbär i N i c o l a Passaretti ' s åker, men rönnbären v o r o sura, o c h N i c o l a g a f henne stryk, s o m o m h o n varit e n riktig Novell liten tjuf.
O c h sedan berättade N i c o l a sa- af ken för Pasqualina Z a m p a, som också slog Maiilde Serao.
henne.
D ä r p å g i c k C a n i t u c c i a u t p å fälten med C i c c o t t o, grät o c h anförtrodde h o n o m: från italienskan för Idun af E.
N. talets första nummer.
Canituccia.
(Forts. o. slut fr. föreg.
n:r.)
(HJasparre b r y d d e sig i c k e o m d e n öfver- gifna lilla flickan, utan h o n tillvaratogs a f P a s q u a l i n a Z a m p a o c h hennes bror Crescenzo, i hvars h u s h o n sedan v ä x t e u p p.
M e n hennes b l e k a ansikte o c h ljusa h å r p å m i n d e beständigt o m hennes m o r, la rossa, o c h P a s - qualina, d e n g a m l a k y s k a m a g r a g u m m a n, med sina knotiga, r ö d a händer, sina g u l a tänder o c h kolsvarta ö g o n, h o n, s o m i c k e v e - lat gifta sig, därför att hennes bror, Cres- cenzo, nekat g e henne n å g o n hemgift, dar- rade af rättvis vrede v i d tanken p å M a r i a la rossa ' s vansinniga kärlekshistorier o c h s å g med m i s s t ä n k s a m m a ögon p å C a n i t u c c i a.
F ö l j a n d e d a g, d å h o n fruktade, att Cani- t u c c i a åter s k u l l e förlora C i c c o t t o, b a n d h o n ett snöre m e d e n a ändan o m Ciccottos b e n, den andra kring Canituccias lif, så att d e i c k e s k u l l e skiljas åt.
O c h så haltade d e n l i l l a grisen efter flickan f ö r att ledas u t p å bete.
» P a s q u a l i n a har gett m i g stryk, f ö r att j a g är en t j u f!
» M e n Ciccotto svarade b a r a m e d att r u s k a p å hufvudet o c h lugnt börja beta.
Bestän- d i g t, när n å g o n tanke rann u p p i Canituc- cia^ slutna sinne, talade h o n o m d e n m e d Ciccotto.
N ä r d e återvände h e m o m k v ä l - larne, f ö r d e h o n f ö r d e t mesta följande sam- tal m e d h o n o m: » N u g å v i h e m, o c h Ciccotto g å r i sin stia, o c h sedan ger m o r P a s q u a l i n a s o p p a n åt Canituccia, s o m äter u p p allt, a l l t i h o p!
» O c h p å m o r g o n e n l ä t d e t så h ä r: » Om Ciccotto inte springer sin v ä g, utan g å r snällt b r e d v i d Canituccia, s k a ' h a n få g å till M o n t a g n a S p a c c a t a, o c h hon s k a l å t a h o n o m äta så m å n g a, m å n g a äpplen, m e d a n Canituccia äter sitt b r ö d!
» N ä r hösten k o m, h a d e Ciccotto blifvit m y c - k e t tjock o c h tung.
E n g å n g knuffade h a n o m k u l l C a n i t u c c i a m e d e n stöt a f h u f v u d e t, h v a r p å C a n i t u c c i a reste sig, aflägsnade sig ett stycke o c h h ä m n a d e s m e d att k a s t a en sten p å h o n o m.
M e n d e t v a r deras e n d a tvist.
De tillbrakte hela d a g e n tillsammans ute på fälten f ö r att s ö k a u p p d e t s p ä d a gräset.
I b l a n d d r o g Canituccia Ciccotto m e d sig till någon fläck, d ä r h o n sett n å g o t gräs, s o m C a n i t u c c i a åt allt mindre o c h mindre, o c h han s k u l l e t y c k a o m, i b l a n d slet C i c c o t t o P a s q u a l i n a b l e f m e d h v a r d a g allt hårdare C a n i t u c c i a m e d sig till n å g o t g r ö n t o c h l o c - mot M a r i a la rossa s flicka, t y skörden b l e f k a n d e fält.
V i d middagstiden åt Canituccia klen o c h d e n stränga g a m l a g u m m a n h a d e en b i t b r ö d.
O c h sedan flackade d e b å d a fattats a f en ryslig misstanke — att hennes o m k r i n g i d e n v a r m a våreftermiddagen, ä n d a b r o r Crescenzo v a r k ä r i B o s e l l a N o c e l l e t t o; till dess s k y m n i n g e n föll p å.
D e l e m n a d e så h a d e t v å ostar o c h en skinka försvun- hvarandra i c k e förrän p å aftonen, d å C i c - nit ur skafferiet, o c h slutligen h a d e Crescenzo, cotto fördes till stian f ö r att sofva o c h C a - vid m a r k n a d e n i Sessa, k ö p t en g u l d r i n g f ö r nituccia, efter att h a ätit en tallrik s o p p a tre lire.
P a s q u a l i n a blef allt ilsknare o c h med kalla b ö n o r, några ärter eller en bit snålare i sitt hus.
H o n r å k a d e i gräl m e d s p ä c k och b r ö d, g i c k, äfven hon, och l a d e Teresa, tjänstfiickan, m e d G i a c o m o, trädgårds- sig.
Säkert är, att P a s q u a l i n a h v a r k e n var mästaren, m e d Canituccia, — m e d alla.
snålare eller elakare än andra b o n d k v i n n o r, men I Sista söndagen h a d e presten i c k e velat g e
henne nattvarden för alla hennes s y n d i g a tankars s k u l l.
H v a r e n d a d a g regnade det, o c h Ciccotto o c h C a n n i t u c c i a k o m m o hem alldeles g e n o m - våta.
C a n i t u c c i a lyfte u p p sin r ö d a kjol ö f v e r hufvudet, så att endast skjortan s k y d d a d e de magra benen, o c h medan hon vadade genom vatten o c h smuts, d r y p a n d e a f regn, r o p a d e h o n åt C i c c o t t o: » S p r i n g, Cicotto lilla, spring fort, för j a g är alldeles v å t — men där h e m m a brinner brasan, o c h d ä r s k a ' v i v ä r m a o s s!
» M e n ofta v a r elden s l o c k n a d, o c h Cani- tuccia fick l ä g g a sig o c h sofva, ännu allde- les g e n o m d r ä n k t a f regn.
I denna novem- ber m å n a d sades det i V e n t a r o l i, att M a r i a, la rossa, dött i C a p u a a f tyfus, o c h presten framhöll henne s o m ett v a r n a n d e e x e m p e l i sin predikan, så att han fick flere u n g a flic- kor att rodna, s o m tydligen h a d e n å g o t p å sitt s a m v e t e.
S å talade de om för C a - nituccia, att m o d e r n v a r d ö d, m e n h o n för- stod ingenting, utan h ö r d e på h v a d de sade utan ringaste uttryck.
V i d den tiden h a d e Ciccotto blifvit ' så tjock o c h fet, att m a n i c k e l ä n g r e k u n d e föra h o n o m l å n g t bort för att b e t a; — han h a d e svårt för att g å.
Förgäfves lockade Canituccia p å h o n o m, han h a d e i c k e styrka längre.
Första gången Canituccia måste l e m n a h o n o m o c h g å u p p p å bergen o c h s a m l a ris, p l o c k a d e h o n en m ä n g d e k o l l o n åt h o n o m, som h o n b a r m e d sig hem i sitt förkläde.
Innan hon g i c k för att hemta vatten v i d brunnen, för att b ä r a mat till Crescenzo ute p å fälten eller i n å g o t annat u p p d r a g, sprang hon alltid ett ö g o n b l i c k o c h tittade p å C i c c o t t o.
O c h när h o n k o m till- b a k a, innan h o n åter g i c k in i k ö k e t, g i c k hon p å nytt oeh helsade p å h o n o m.
Det förskräckte henne bara en smula, att se h o - n o m så onaturligt fet, så m y c k e t tjockare än h o n själf, s o m v a r m a g e r s o m en k v a s t k ä p p.
En afton i december, d å hon k o m från brunnen, fann h o n presten, O t t a v i a n o, N i c o l a Passaretti o c h Crescenzo i lifligt samtal p å gården, h v a r p å alla tre b e g å f v o sig b o r t o c h b e s k å d a d e Ciccotto.
H o n förstod ingenting.
M e n följande d a g s afton k o m slaktaren från C a r i n o l a, o c h T e r e s a förde m e d sig K o - saria, G a s p a r r e R o s s i ' s tjänstflicka.
D e t var stor uppståndelse p å gården o c h i k ö k e t; i spiseln stod en stor g r y t a öfver en flammande e l d; a l l a stora fat, alla ä m b a r, alla b y t t o r v o r o framsatta, i ett hörn stod v å g e n, p å bordet l å g o små o c h stora knifvar, trattar oeh skedar.
P a s q u a l i n a, Teresa o c h R o s a r i a sprungo o m k r i n g m e d u p p s k ö r t a d e kjolar o c h hvita f ö r k l ä d e n.
Slaktaren g i c k o c h k o m m e d m y c k e t viktig u p p s y n.
A l l t detta såg C a n i t u c c i a, utan att förstå, h v a d det b e t y d d e.
Slutligen frågade h o n T e r e s a helt s a k t a: » H v a d ska v i g ö r a i k v ä l l?
» » J u l e n är k o m m e n, C a n i t u c c i a!
slakta C i c c o t t o!
» V i ska ' C a n i t u c c i a ryste till ett ö g o n b l i c k; därpå g i c k h o n ut o c h k r ö p i h o p i ett hörn p å gården för att se C i c c o t t o slaktas.
H o n såg vid det fladdrande ljusskenet, att de s l ä p a d e h o n o m u t p å gården, o c h N i c o l a Passaretti o c h C r e s c e n z o h ö l l o fast h o n o m.
H o n hörde de förtviflade g r y m t n i n g a r n e a f C i c c o t t o, som icke v i l l e d ö, o c h såg slaktarens knif, som stack h o n o m i halsen.
H o n såg, hur de skuro a f h o n o m h u f v u d e t o c h l a d e det p å ett fat m e d en frisk lagergren b r e d v i d.
O c h så såg hon, hur de s t y c k a d e hans k r o p p i två delar och v ä g d e den, o c h hon h ö r d e u t r o p a f glädje ö f v e r resultatet, s o m v a r ö f - ver förväntan g o d t.
H o n satt alltjämt k v a r i mörkret, inkru- pen i ett hörn a f gården.
Timmarne gingo i den k a l l a decembernatten.
Slutligen ro- p a d e n å g o n in henne i k ö k e t.
Rosaria och Teresa h ö l l o p å att s t o p p a korf, slaktaren o c h C r e s c e n z o t o g o hand o m s k i n k o r n a o c h fettstyekena, medan N i c o l a ö f v e r v a k a d e svin- istret, s o m smälte i den stora grytan.
Pas- qualina stod v i d ett hörn a f spiseln o c h stekte palt i en panna.
Alla pratade, lifligt o c h gladt, g r i p n a a f glädje öfver allt detta kött, allt detta fett o c h öfverflöd, u p p e l d a d e a f hettan o c h arbetet.
C a n i t u c c i a stannade p å tröskeln o c h såg p å d e m, utan att tala, o c h utan att stiga in.
D å k o m P a s q u a l i n a att t ä n k a på, att flickan i c k e ätit p å hela d a g e n, o c h d å det v a r en festafton för henne, skar.
h o n en bit svart b r ö d, l a d e en bit palt därpå o c h räckte det till C a n i t u c c i a: » Ä t det h ä r », sade h o n.
M e n Canituccia, som v a r h a l f d ö d a f h u n - ger, s k a k a d e på hufvudet o c h svarade n e j.
Småstadslif.
En verklighetsskildring för Idun af C 0.
Gumselius.
(Forts.) Jfe \ ch om han så ville hjälpa Sten, som kostade Aa / så rysligt, kunde kanske Elsa få komma ut till Paris, dit hon längtade så mycket för målningens skull.
För öfrigt var ju flickan ung, utmärkt vacker, efter hvad Nils skref och hade fått en ytterst vårdad uppfostran samt var följ- aktligen för sin person värdig sin lysande plats.
Det skulle j u då vara orätt att bortkasta så myc- ket, endast därför att hon ej var af adlig börd.
Detta ungefär var det, som grefvinnan redan länge tänkt, o c h som hon nu försökte klargöra för dottern.
Denna satt åter blek och lugn vid sitt arbete.
Alla spår af rörelse hade försvunnit, och äfven sedan modren slutat, fortfor hon att iakttaga tystnad.
Den gamla lät de förut nervöst arbetande händerna nedsjunka i knäet, aftog glasögonen och betraktade dottern.
» Nå, hvad säger du? » utbrast hon något otå- ligt.
» Hvad tänker du på? » Ett bittert leende krusade flickans läppar.
» Jag tänker på », svarade hon långsamt, » hvilken makt penningen ändock har.
Om doktor Ek varit mil- lionär i stället för en fattig medicine kandidat, hade kanske hindren för vår förening ej varit så oöfvervinneliga.
Men då var det endast fråga om det omöjliga för någon af vår släkt att gifta sig med en o.frälse.
Nu tyckes ett sådant parti tvärt- om mycket önskligt. » En svag rodnad färgade ett ögonblick grefvin- nans infallna kinder, då hon med en viss häftig- het svarade: » Det är nu andra gången du vidrör detta ämne, som jag trodde vara glömdt för alltid, i synnerhet sedan du nu står i begrepp att gifta dig.
Inser du då icke, att det är en stor skilnad härvidlag?
När en dotter ur ett förnämt hus gif- ter sig med en ofrälse, afsäger hon sig sin börds alla företräden och stiger ned till sin makes krets, då däremot en adelsman höjer sin maka upp till sig, utan att förlora det minsta af sina rättigheter eller sin ställning. » » Jag ser saken från en annan synpunkt », gen- mälde dottern.
» Om jag gift mig med Ek, hade jag frivilligt aflägsnat mig ur vår släkt, som så- lunda ej haft något vidare ondt af mig, ja, kanske till och med ej utan tillfredsställelse erkänt min man nu, då han blifvit lifmedikus och gunstling vid hofvet.
Då däremot Nils gifter sig med den där flickan, inför han för första gången borgerligt blod i vår familj, och den fläcken kan sedermera aldrig utplånas, att den blifvande bufvudmannen haft en sådan mor.
Hvad mig själf beträffar, in- såg jag ju också snart min förvillelse och gaf fri- L villigt vika, huru ung jag än då var, och har se- dan aldrig ångrat detta offer. » » Ja, du gjorde oss då en stor glädje, min flicka », sade modern, » och skulle göra det äfven nu, om du kunde se saken på samma sätt som jag. » Blenda skakade på hufvudet, men sade därefter i gladare t o n: » Vi gräla j u om påfvens skägg.
Jag hoppas, att Nils förskonar oss från allt bry- deri i detta fall. » Grefvinnan kväfde en suck, i det hon återtog- sitt arbete.
Och så sutto de åter tysta och flitiga, hvardera försjunken i sina tankar.
Från trädgården hördes genom det öppna fön- stret en glad röst muntert gnola, och strax där- efter inkom en ung flicka i salongen.
Hon lik- nade Blenda så betydligt, att man ej kunde miss- taga sig på, att de voro systrar.
Samma ädla drag, samma bruna ögon och mörka hår, samma höga gestalt, men skilnad fanns dock.
I stället för Blendas allvarliga, bleka anletsdrag och stilla vä- sende såg man hos Elsa rosor på kind och lif i öga och rörelser.
Hon var klädd i en tunn, be- kväm sommardräkt af ljust bomullstyg utan alla prydnader, utom en gammaldags guldbrosch som sammanhöll den släta, hvita kragen.
» Att ni kunna sitta härinne i de kvafva rum- men, då det är så friskt och skönt därute under träden », utropade hon muntert, kysste modren på pannan och lade lekfullt handen öfver den f i n a knypplingen.
» Akta, akta », utropade den gamla förskräckt, » du kunde just ställa till det vackert åt mig. » » Det är inte så farligt », svarade Elsa skrattande och såg med detsamma på det tina arbetet.
» Men att mamma nu igen tagit sig för ett sådant mön- ster », fortsatte hon.
» Mamma vill bestämdt för- störa ögonen. » » Det kostar inte på mig alls », gpnmälde mo- dern, » det går af gammal vana.
För öfrigt vill jag hafva den riktigt vacker, ty det är j u min enda så att säga personliga lysningspresent åt Blenda. ».
» O, moder, ve!
Mitt samvete mig plågar 1 » de- klamerade Elsa.
» Jag hinner bestämdt aldrig min matta färdig.
Men », tillade hon i förtvitlad ton, » hvem kan väl arbeta med yllegarn i sådan här värme! » » Seså, lugna dig, Elsa », sade Blenda leende, » hinner du ej den vackra mattan färdig till bröl- lopet, så får jag den sedan. » » Nej », utropade systern högtidligt, » n u är det slut med lättjans sköna dagar, och hädanefter skall flitens lampa brinna både natt och dag.
Men där kommer Anna med posten », tillfogade hon i vanlig ton.
» Bref och tidningar.
Ett paket till mamma från Nils och, har man sett på ma- ken, ett bref från Sten.
Hvad kan den herrn vilja?
Ett till Blenda från.
.
.
Stockholm, tror jag och.
.
.
intet till mig!
Nåja, inga bref äro goda bref, och jag får nöja mig med tiduingarne.
Posten, Dagbladet och Idun med Modetidning.
Nå, det var bra, så att jag kan få min nya klädning rik- tigt modern.
Och så är det väl slut på berättel- sen i det här n u m r e t.
.
.
» Och medan de öfriga öppnade sina bref, kikade hon mellan bladen i fdun och var snart på stå- ende fot fördjupad i läsningen.
Efter en stund lade hon ifrån sig tidningen och sade med en li- ten belåten suck: » Den slutade bra » samt gick därefter att få del af de öfrigas post På golfvet bredvid grefvinnans plats syntes em- balieringen till hennes paket, ett par tjocka papp- skifvor och en hop omslagspapper.
Den gamla damen v a r djupt försjunken i läsningen af ett långt bref.
Framför henne låg, stödd mot knyp- peldynan, en ovanligt stor fotografi.
Elsa fattade denna med båda händerna och höll upp den fram- för sig.
» Har Nils skickat den här? » frågade hon och till- lade lifligt: » En så förtjusande flickal Hvem är det? » Grefvinnan dröjde ett ögonblick och svarade sedan med låtsadt lugn: » Det är hans fästmö, Isabella Gutheimer. » » A h », ljöd det från systrarnas läppar.
Modren väntade en stund, men då ingen sade något vi- dare återtog hon sin läsning af brefvet.
Elsa lade tillbaka porträttet och gick ut till sitt rum.
Slutligen var brefvet genomgånget, det samman- veks omsorgsfullt, och grefvinnan tog åter porträt- tet i betraktande.
» Det gick således ändock därhän --, sade hon med en suck, oviss om den gällde själfva saken eller den strid hon förutsåg.
» Vill du ej se på hennes porträtt, Blenda? » tillade hon.
Dottern reste sig lydigt o c h gick fram samt mot- tog bilden.
» Nå, hvad tycker du? » frågade den gamla med någon oro.
» Hon är utmärkt vacker », ljöd det lugna svaret.
» Det är ett österländskt utseende.
Kanske hon är judinna? » » Ah, hvad tänker du på. » » På civiläktenskap och kontrakter och allt det där, som j u hör till giftermål mellan olika tros- bekännare », sade flickan med ett mörkt leende.
» Nej, så illa är det ändå inte », genmälde gref- vinnan med en viss tillfredsställelse, att det kun- nat vara sämre än det var.
» Så hänsynslöst kunde Nils aldrig hafva bandlat. » » Hvarför inte? » återtog Blenda.
» Detta utseende, förenadt med en så kolossal rikedom, kunde nog förvrida hufvudet på en ung man. » Modern såg gladt öfverraskad upp på den ta- lande, men dennas blickar voro med ett så dy- stert, j a hatfullt uttryck fastade på den förtrollande bilden framför henne, att den gamla damen genast kväfde det glada instämmande, som sväfvade på läpparne och i stället lugnt s a d e: » Ja, det är sannt.
För öfrigt få vi ej glömma, att det hela nu är en fait accompli, och vi måste bereda oss att taga vänligt emot flickan, när hon kommer. » » När hon kommer? » upprepade Blenda häftigt.
» Kommer hon bit? » » Ja, Nils skrifver, att han tagit sig en månads ledighet för att tillbringa den här i hemmet till- sammans med fästmön.
Han är öfvertygad, säger han, att våra fördomar, som han kallar det, skola försvinna, då vi få lära känna henne. » Blenda tycktes i begrepp att gifva ett skarpt svar, men hindrades lycklitgvis genom tjänarin- nans inträde.
Denna anmälde, att friherrinnan Stjernfelt helsar och frågar, » o m herrskapet ville dricka kaffe i trädgården i eftermiddag. » Grefvinnan skakade på hufvudet.
» Det är för v a r m t.
.
.
jag orkar inte.
.
.
vill du gå, Blenda? » » Nej, omöjligt », svarade denna och lemnade hastigt rummet.
» Fråga fröken Elsa » sade grefvinnan, » hon är visst i sitt rum. » Om några minuter kom Elsa in.
» Slipper jag inte? » frågade hon bedjande.
» Mamma kan väl tänka sig.
hur alla där s k o l a.
.
.
» Grefvinnan afbröt henne genom en varnande höjning af handen och en blick på tjänarinnan » Hel- sa », tilltalade hon den sistnämnda, » helsa och tacka, men säg, att jag ej orkar, och att fröknarna äro upptagna ».
Sedan flickan gått tillade h o n: » Jag förstår nog, hvad du menar.
Vi få säkert sitta emellan därborta.
Afunden öfver den stora rike- dom, som kommer Nils till del, blir säkert en djup indignation öfver messaliansen.
Men då det nu är afgjordt, få vi hålla god min, o c h du måste hjälpa till att försona Blenda därmed.
Hon är mycket upprörd. » » Ja, nog blef jag häpen, men då det, som mam- ma säger, inte kan ändras, är det ju icke värdt att taga det tragiskt.
Jag undrar, när vi få se henne personligen? » » Rätt snart.
Nils skrifver, att de komma hit med första, för att stanna här en tid. » » Nå det var bra », genmälde Elsa, i det hon böjde sig ned öfver moderns axel för att ännu en gång se på porträttet.
» Hon ser allt tämligen öfvermodig och bortskämd ut, men glindrande vacker är hon.
Och så elegant sedan I Tänk hvil- ken sensation hon kommer att väcka här i vår lugna vrå.
Hvar skall hon b o?
» » Det har jag inte tänkt på ännu.
Vi måste låta Blenda få vara med o c h bestämma det. » » Hon kan gärna få mitt rum.
Det är luftigt och trefligt, o c h jag kan bo i fruktrummet under tiden.
Men hvad skrifver Sten? » » Jag har rent af glömt bort hela hans bref för den här historien.
Låt oss se. » Och hon genom- ögnade hastigt de få raderna.
» Han kommer också hem », berättade hon.
» Han har skadat sitt ben, inte farligt, men dock, så att han ej får rida mera under mötet. » » Så roligt! » utropade Elsa, men hejdade sig och tillade, » ja, inte att han skadat sig, men att han kommer hem nu, så blifva vi alla samlade.
Men nu måste jag tänka på middagen.
Något lätt, eller hur? » » Så lätt som möjligt i denna värme, mitt barn », sade grefvinnan leende, hvarefter Elsa gnolande gick ut och modern återtog sitt arbete och sina tankar.
1 den så kallade kaffebersån, en stor löfsal i den vidsträckta Stjernfeldtska trädgården, var allt på vanligt sätt ordnadt för ett större kafferep.
Och här på stället var detta vanliga något ganska stor- artadt.
ViJ ena sidan stod ett bord, betäckt med en snöhvit damastduk samt antikt silfver och pors- in.
Korgar med bakverk voro utställda här och där, och i midten tronade en ofantlig, ännu tom blomstervas.
På andra sidan i löfsalen syntes ett serveringsbord, fullsatt med förfriskningar, apelsi- ner, inlagda lingon, en tårta, slipade karaffiner med olika slag af viner, till och med punsch, ty det kunde j u hända, att herrarne tittade in längre fram.
Äfven här fanns en midtelpjäs, en stor is- kylare af silfver, ur hvilken några sodavattens- flaskor stucko upp sina ståltrådsombundna halsar.
Det kändes svalt mellan de lummiga väggarne, hvilka voro så täta, att knappast en solstråle kunde genomtränga bladmassan för att glänsa på ett silfverlock eller gnistra i det rubinröda vinet.
Allt såg så trefligt och inbjudande ut, att man ej kunde undra på den belåtna min, som kom arrangemen- terna till del från värdinnan, hvilken nu inträdde, åtföljd af sin dotter, den senare bärande en massa blommor, hvilka hon ordnade i vasen.
Friherrinnan Stjernfeldt var liten och tämligen korpulent, men likväl liflig och rörlig.
Själf be- gåfvad med ett muntert lynne, ville hon gärna se alla glada omkring sig, och, enka med en enda dotter och en rätt betydlig förmögenhet, hade hon gjort sig till medelpunkt för sällskapslifvet i sta- den, ehuru hon, hvad rangen beträffar, ej kunde räknas som den förnämsta.
Hennes dotter var hvad modren varit vid hennes ålder o c h skulle säkert komma att till punkt och pricka likna sin mor, då hon uppnått dennas femtio år.
Hon hade nu slutat att ordna sina blommor, jämkade några koppar till rätta, såg därefter på sin klocka och sade skrattande: » Nu komma frök- narna Sköld.
Det var i grefvens tid man blef i ordning. » Friherrinnan satte sig o c h framdrog ur en korg sin stickning.
Hon följde noga med alla tidskrif- ter för handarbeten och öfverraskade ständigt sina vänner med de underbaraste målningar, sömnader, stickningar och dylikt.
Hon hade knappt hunnit få arbetet i ordning, förrän den till en tvärgata le- dande trädgårdsgrinden hördes slås igen, o c h strax därpå förmörkades bersåns ingång af två höga gestalter.
Fröknarna Sköld hade i sin ungdom på krino- linernas tid, varit ståtliga företeelser.
Fadern var kommendör i flottan och kanske därför, kanske emedan de i sina vidlyftiga garneringar verkligen liknade skepp under fulla segel, hade de_ erhållit och buro ännu binamnet fregatterna.
Arens tä- rande tand o c h det vexlande modet hade dock småningom borttagit allt rundt och fylligt hos dem, och skulle man nu liknat dem vid något dylikt, måste det blifva ett par stormaster, raka o c h smala, men ännu bärande vimpeln i topp, hvilket syntes då de aftagit sina knutna, svarta hufvudbonader.
Den mördande elden ur deras ögon hade slock- nat, men deras tungor mer än ersatte dess plats.
De lefde nu på en liten pension, voro oskiljaktiga och hade infört en berömvärd ordning i den lilla staden: de k o m m o nämligen alltid på den minut de voro bjudna, och då måste j u andra göra så med.
De båda systrarna hade därför knappast hun- nit helsa, förrän smällarne i trädgårdsgrinden bebådade de öfriges ankomst: majorskan Mac-Bley, ett medelålders fruntimmer med ett något simpelt utseende, men med skarpa, kloka ögon bakom lorgnetten.
Prostinnan Slrömstedt med dotter, den förra rak och ståtlig, en blifvande biskopinna, sades det, dottern sjutton år, glad och med ett behagligt väsende.
Doktorinnan Vennersten, pro- vinsialläkarens fru, musikalisk och road af säll- skapslif.
Sedermera kommo en del äldre och yngre damer, hvilka skola presenteras i mån af behof, o c h så kastade värdinnan en blick omkring sig o c h tillsade dottern att taga ut kaffet.
» Få vi ej se Måneskiölds i dag? » frågade major- skan Mac-Bley, och det lätta sorlet från de öfrigas tungor lade sig ögonblickligen, medan alla andlöst lyssnade till svaret.
» Nej », ljöd detta, » grefvinnan orkade ej, och fröknarna voro upptagna. » » Ah.
.
.
Ah.
.
.
Hm.
.
.
» ljöd det under menande blickar och skakningar på hufvudet.
Men nu kom kaffet, och såsom genom gemensam öfverenskommelse uppsköts det intressanta ämnet, tills den för handen varande viktiga förrättningen var undangjord.
Så snart första koppen, påtåren och i enstaka fall » femton droppar » af det » sköna, starka kaffet » voro intagna, kaffeattiraljen bortta- gen och arbetena framtagna, öppnade värdinnan själf den brännande frågan med orden: » Nå, hvad tycks om den nya förlofningen? » Allas händer nedsjönko i knä ' t och utropen: » Förvånande, oerhördt, alldeles otroligt! » korsade hvarandra, till dess majorskans skarpa stämma genomträngde sorlet.
» För min del förvånar det mig ej », sade hon menande, » jag väntade mig nästan detta. » » Åh! » » Jo, min son har flere gånger skrifvit o m den rent af skandalösa kurtis, som grefve Nils förde med flickan. » » Ja, löjtnant William bör känna till saken, han låg j u för ankar där », sade fröken Arabella Sköld spetsigt.
» Fregatterna » begagnade gärna sjömans- uttryck.
Majorskan gaf talarinnan en hvass blick genom lorgnetten, men svarade lugnt: » Det vet jag visst.
Han umgås liksom de andra militärerna i det rika huset o c h måste naturligtvis då visa sig artig mot dottern. » » Hur ser hon ut? » frågade doktorinnan.
» Ä r hon lika vacker s o m rik, så.
.
.
» » Hon lär se rätt bra ut », svarade majorskan, » ehuru visst inte mer än de flesta.
Men hvad behöfs det, när man har millioner! » » Men », invände värdinnan, » inte är det säkert, att grefven låtit inverka på sig däraf.
Vi minnas ju alla, hur oegennyttigt han afslog en lysande framtid med uttrycket: j a g vill själf förtjäna mitt bröd. » » Ja, det var därför, alt hans envishet kom med i spelet », genmälde majorskan.
» Och hvem vet, om det ej varit så nu också.
De högmodiga frun- timmerna ha nog ej sparat på förmaningar. » » Jag skulle velat se Blenda, då de fingo under- rättelsen », hånade fröken Eufemia Sköld.
» Hon får nu allt stryka segel en smula. » » Jag tycker, att det är synd o m den själfrådige unge mannens anförvandter », sade prostinnan i den docerande ton, hon alltid använde, o c h som så hjärtligt retade en del af hennes goda vänner.
» Både grefvinnan och flickorna äro älskvärda frun- timmer om också en smula bekajade med högmod.
Men att få in en judinna i släkten, det är ändock väl hårdt! » » Judinna? » » Är hon j u d i n n a?
» surrade det rundt o m.
Majorskan öppnade läpparne, men knep åter tillsammans dem med en elak gäckande min.
» Och så ligger j u fadren i stora affärer », me- nade en gammal kaptenska, som aldrig haft andra affärer än ur hand i mun.
» Hur lätt kan inte en handelsman stupa öfver ända, det ser man j u alla dagar » » Och dä sitter den stolte grefven där med sin judinna », sade fröken Arabella i beklagande ton.
» Men är det säkert, att hon är j u d i n n a?
» frågade doktorinnan.
» Det hörs väl på namnet », svarade prostinnan tillrättavisande.
» Gutheimer!
Det är då ett äkta judenamn, o m något är det. » » Nå, o m så ock skulle vara, är det väl inte sä rysligt farligt », menade den lilla försvarerskan.
» Nu för tiden.
.
.
&gt; hon tystnade tvärt för den för- intande blick, som träffade henne ur prostinnans ögon.
» För resten skall hon vara förfärligt bortskämd, har j a g hört », upplyste en.
» Och gränslöst kokett », tillfogade en annan.
Diskussionen började blifva lifvad, ett par ta- lade på samma gång, små kotterier bildades, och det.
var märkvärdigt så mycket alla » hade hört- om just denna unga flicka nere i Göteborg.
Slut- ligen hade de • genom jämförelser och små kom- pletteringar här o c h där kommit därhän, att gref- ven var ruinerad och tog judinnan för penningarnes skull, hänsynslöst sättande sig öfver allt, som gjorde detta parti så upprörande.
Hvad henne beträffar, hade hon fått en bristfällig uppfostran och koketterat så vildt med alla möjliga, att hon numera måste vara mer än glad att ännu kunna få köpa en grefvinnetitel för sina pengar, af hvilka för resten ingen visste, o m det verkligen fanns så särdeles mycket.
Och med ljuf inre tillfredsstäl- lelse beklagade vännerna nu innerligt den stackars modern och systrarna och hoppades blott, att dessa aldrig skulle behöfva ens se den dem så hänsyns- löst påtvingade släktingen.
(Forts.) Innehållsförteckning: Från utställningarna i G ö t e b o r g; I: Svensk konstslöjdut- ställning.
(M e d porträtt.1 — H å g k o m s t; dikt af E.
N. Sö- derberg.
— L a n d v i n n i n g; at S.
M.
— På xrälsningsestraden; bilder ur nutida lifvet, tecknade för Idun af ViUt.
Lundström 1: E n interview vid Lilla Glasbruksgatan.
— Hiismoderlig almanack; J u l i; af Stenia.
' —.
Förnöjsamhet; af Mathilda Langlet.
— Canituccia; novell af Matilde Serao; Irån italien- skan för I d u n af E.
N.
(Slut fr. iöreg.
n:r.)
— Småstndslif; en verklighetsskildring för Idun af C. O. Gummlius.
(Forts.) 1 S0F~ Oe smycken, som fortfarande för den s. k. lilla toaletten äro förherskande, äro alltjämt de små emaljerade blommor och fjärilar, som under vintern 1890 väckte sä stort uppseende i Paris.
De modernaste äro Viol-, Blåklint- o. Penséebroscherna samt de småhvit- och blåemaljerade fjärilarne.
Prisen ställa sig olika fr. 6 till 15 kr.
Sändas efter rekvisition tiii landsorten i rek.
bref.
från J u v e l e r a F H A L L B E R G, Regeringsgatan 9.
