# ID: svediakorp-per813
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1891
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 23,105
# sentences: 570
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fredagen den 19 juni 1891.
N:r 25 (183) Prenumerationspris pr år: I d u n m e d M o d e t t d n i n g och ko- lorerade planscher - k r.
8: — I d u n m.
M o d e t, u t a n k o l.
pl.
» 6: 50 Idun ensam — » t: — Byrå: H a m n g a t a n 1 6, 2 Va * * • (midt för Kungsträdgården.)
P r e n u m e r.
s k e r i landsorten å p o s t - a n s t a l t, i Stockholm h o s r e d a k t i o n.
Redaktör och utgifvare: Träffas å b y r å n k l.
1 0 — 1 1.
LJJsnummerpris: 15 öre.
Allm.
Telef.
61 4 7.
(vid kompletteringar).
Elfrida i i iderna * aI akademien aflagd orga- nistexamen g j o r d e fröken A n d r é e hos k o n g l.
M: t a n s ö k a n o m rättighet att få s ö k a organisttjänst, hvilket ditintills varit k v i n n o r f ö r v ä g r a d t; men denna a n s ö k a n afslogs 1 8 5 9 på erkebiskopens inrådan.
V i d nästa riks- d a g väcktes m o t i o n här- o m samtidigt i tre stånd (af prosten S ö d e r b e r g, C.
R i n m a n o c h C.
J.
S v e n - sén), h v i l k e n m o t i o n a f riksdagen bifölls, o a k - tadt presteståndet satte sig d ä r e m o t (2 8 nej m o t 7 j a).
Riksdagsskrifvel- sen h a d e till följd, att k o n g l.
M: t år 1 8 6 1 för- k l a r a d e k v i n n a berätti- g a d att s ö k a organist- plats.
H v a r e f t e r f r ö k e n A n d r é e omedelbart sökte o c h e r h ö l l organistplats i Finska kyrkan i Stock- holm.
a s s ^ P 3 5 år sedan spe- lades k o r a l e r n a v i d en aftonsång i J a k o b s k y r k a a f en u n g flicka, till k y r k o p u b l i k e n s ytterliga f ö r v å n i n g, för att ej säga bestörtning.
Och den o m e d e l b a r a följden d ä r a f var, att k y r k a n s o r g a - nist, professor Gustaf Mankell, af vederbörande fick sig en v a r n i n g, i c k e därför att den k v i n l i g a vikarien spelat illa, u t a n e m e d a n det v o r e i hög- sta g r a d o p a s s a n d e, att ett fruntimmer uppträd- de offentligt i en k y r k a.
N u innehar d e n s a m - ma, h v i l k e n d å förbjöds att spela v i d en afton- sång, sedan 2 5 år till- b a k a en a f rikets för- nämligare organistplat- ser.
H e n n e s bild har hedersplatsen i I d u n för i dag.
H v a d som gör Elfrida A n d r é e särskildt märk- lig för I d u n s läsekrets är att h o n är den, s o m ö p p n a t b a n a n för sven- s k a k v i n n a n p å såväl organist- s o m telegrafist- vägen.
D e t t a försiggick d o c k i c k e utan svåra o c h l å n g a strider, h v a r o m vi i korthet s k o l a anföra n å g r a fakta.
Efter vid M u s i k a l i s k a Annosispris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » Platssökande » och » Lediga platser » 25 ö r e f ö r h v a r j e p å b ö r j a d t t i o t a l s t a f v.
U t l ä n d s k a a n n o n s e r 70 ö r e p r n o n p.
- r a d.
Andrée.
förändras.
v TJttrifningfstid: hvarje helgfri fredag.
FEITHIOF HELLBERG.
4:de årg.
• ' j f i ™ |! '!!! "
• M e d k o n g l.
telegraf- styrelsen g i c k saken i c k e fullt så lätt.
Efter m å n - g a o m o c h m e n fick frö- k e n A n d r é e år 1 8 6 0 i nåder aflägga fullständig telegrafistexamen, men frågan att få tillgodo- g ö r a sig denna e x a m e n stötte p å ett h å r d n a c k a d t motstånd från telegraf- styrelsen.
M o t i v e r n a v o r o, » att en d y l i k anställning a f k v i n n o r i c k e är i all- mänhet härstädes l ä m p -
IDUN 194 O, v i l l du k o m m a till den h ö g s t a s a n n i n g?
V a r barnsligt from, och slut dig till naturen, F ö r s ö k att s t a f v a h e n n e s blomsterbibel, D e s s f ö r s t a mening rörer tro och kärlek.
p. lig eller m e d telegrafverkets sanna fördel öf- verensstämmande. » M e d stöd a f d e n n a styrelsens u p p f a t t n i n g afslog k o n g l.
M:t, såväl fröken A n d r é e s an- s ö k a n 1 7 6 1 o m rätt för k v i n n a att s ö k a te- legraftjänst, s o m rikets ständers hemställan i s a m m a syfte år 1 8 6 2.
F ö r s t sedan 1 8 6 3 års riksdag, m e d a n l e d n i n g a f en varmhjär- tadt skrifven m o t i o n a f C.
J.
S v e n s é n, gjort en f ö r n y a d hemställan i ämnet, g a f k o n g l.
M: t sitt bifall härtill, d o c k ej o d e l a d t, utan m e d betydliga inskränkningar.
N u omsider k u n d e E l f r i d a A n d r é e v i n n a m å l e t; h o n inskrefs s o m e. o.
assistent i te- legrafverket.
A f t o n b l a d e t från d e n tiden yt- trar h ä r o m: » M i l E l f r i d a A n d r é e, det första fruntim- m e r, s o m i Sverige s ö k t telegrafanställning, men sedan 5 år förgäfves, har i år (1 8 6 4) blifvit inskrifven v i d k.
telegrafverket, efter att, enligt det n y a k. reglementet, hafva å n y o aflagt fullständig så v ä l teoretisk som praktisk telegraf e x a m e n.
E h u r u m i l A.
, så- som innehafvande förut orgelnist- o c h sång- lärarinnebefattning, själf i c k e b e h ö f v e r be- gagna den öppnade vägen, synes dock häraf, att ihärdighet o c h fast vilja slutli- gen vunnit seger, h v a r i g e n o m en ny, akt- n i n g s v ä r d verkningskrets blifvit ö p p n a d för k v i n l i g b i l d n i n g o c h talang m e d den fram- g å n g, att ett antal u n g a d a m e r ur d e för- n ä m l i g a s t e samhällsklasserna redan egnat sig häråt. » Ä r a n a f dessa för den svenska k v i n n a n den tiden g l ä n s a n d e resultat torde d o c k frö- ken A n d r é e få dela m e d sin fader, den l i k a originele s o m spirituele p r o v i n s i a l l ä k a r e n A.
A n d r é e, s o m m e d en okuflig energi under åratal såväl inspirerade motionerna v i d riks- d a g e n s o m b e a r b e t a d e a l l m ä n n a meningen medels sakrika, rent a f d r ä p a n d e tidningsar- tiklar i ämnet.
F r ö k e n A.
, s o m är f ö d d p å G o t l a n d den 1 9 februari 1 8 4 1, innehade samtidigt m e d platsen vid finska k y r k a n äfven organistplatsen i fran- s k a reformerta k y r k a n, v a r i fyra år sånglära- rinna v i d lärarinneseminarium och N o r m a l s k o - lan, skötte under flere år a c k o m p a g n e m a n g e t vid O p e r a n o c h M u s i k a l i s k a a k a d e m i e n, samt v a l d e s år 1 8 6 7 enhälligt till organist v i d domkyrkoförsamlingen i Göteborg.
O c h på sistnämnda plats har h o n u t v e c k l a t en rast- l ö s, m å n g s i d i g o c h välsignelsebringande verk- samhet.
K o r a l s å n g e n t o g h o n genast itu m e d o c h v a r a f d e första, s o m v å g a d e reforma- tion däraf.
R y t m i s k a koraler, raskt t e m p o o c h stämningsfulla, n o g a öfvertänkta p r e l u - dier äro n u sedan l ä n g e hvardagsgäster i Göteborgs domkyrka.
O c k s å har hon a f m å n g a framstående pre3ter fatt ett v a r m t er- k ä n n a n d e af, att h o n g e n o m sin hjärtat till- talande k y r k o m u s i k bidrager till stämningen i gudstjänsten.
Särskildt har b i s k o p U l l m a n uti sitt sistlidet år utgifna » F ö r s l a g till n y p s a l m b o k » p å ett s m i c k r a n d e sätt n ä m n t henne i företalet.
S o m orgelvirtuos har hon låtit höra sig p å m å n g f a l d i g a orgelkonserter i G ö t e b o r g o c h i landsorten, gifvit en stor k y r k o k o n s e r t i K ö p e n h a m n under G a d e s b e s k y d d samt d e l - tagit i orgelkonserter äfven å andra orter, t. e x.
i L o n d o n, där h o n spelade p å Christal- palatsets orgel, samt i A l e x a n d r a p a l a c e s. k.
o r g a n recitals.
U n d e r sina utrikesresor har hon tagit reda ' p å u t m ä r k t a orglar o c h de- ras m e k a n i k b å d e i k y r k o r o c h hos orgel- b y g g a r e; här h e m m a har h o n ofta varit kal- l a d att besiktiga o c h afprofva orglar.
I e g e n s k a p a f d o m k y r k o o r g a n i s t har h o n u p p d r a g att e x a m i n e r a organister o c h kan- torer m e d s a m m a k u n s k a p s f o r d r i n g a r s o m v i d Musikaliska akademien.
D e n n a gren a f sin v e r k s a m h e t har h o n u t v e c k l a t till den g r a d, att i närvarande stund a l l a organistplatser i G ö t e b o r g, u t o m två, innehafvas a f hennes kvinliga o r g e l e l e v e r; likaså i o m n e j d e n, s å s o m i Marstrand, K o n g e l f m.
fl.
städer.
D e s s u t o m har E l f r i d a A n d r é e gjort sig k ä n d såsom k o m p o s i t ö r och s å s o m en fram- stående s å d a n.
P å detta o m r å d e har hon med f ö r k ä r l e k egnat sig åt k a m m a r - o c h or- k e s t e r m u s i k; men detta är tyvärr ett o t a c k - samt fält här i Sverige, dels för svårigheten att få sådana saker tryckta, dels o c h isyn- nerhet därför att det m a n l i g a släktet fortfarande håller p å den uteslutande kompositionsrätten till orkestermusik s å s o m ett a f dess d y r b a - raste p r i v i l e g i e r.
O c k s å ha hennes k o m p o - sitioner h u f v u d s a k l i g e n blifvit tryckta, d å d e a n o n y m t inlemnats till pristäflan.
Musikali- s k a konstföreningen har s å l u n d a antagit tre o l i k a arbeten, en pianokvintett, en pianotrio samt b a l l a d e n Snöfrid (a f m u s i k s ä l l s k a p u p p - förd v i d flere tillfällen i flere a f Sveriges städer).
I D a n m a r k h a p å s a m m a säst an- tagits en p i a n o s o n a t samt en » S å n g till näk- tergalen » (en förtjusande, fint utarbetad ro- mans, doftande a f poesi).
B l a n d öfriga t r y c k t a kompositioner må nämnas: » D r ö m l i f », för b l a n d a d e röster, n å g r a häften T o n b i l d e r för p i a n o, ett häfte solosånger p å norskt f ö r l a g (däribland » V i ses i g e n », ofta sjungen p å k o n - serter), » I t e m p l e t », k y r k o a r i a i n t a g e n i S j u n - g a n d e E u r o p a (en a f v å r a v a c k r a s t e o c h sång- baraste k y r k o a r i e r), samt » S v a n e n », n y l i g e n sjungen a f grefvinnan T a u b e o c h fröken Oselio.
S e d a n år 1 8 7 9 är hon l e d a m o t a f M u s i - k a l i s k a a k a d e m i e n, o c h sistlidet år fick h o n ett v a c k e r t erkännande a f sin församling, i det att henne tilldelades ett p e r s o n l i g t l ö n e - tillägg, h v a r i g e n o m h o n n u åtnjuter den h ö g - sta organistlönen i riket.
D L E R S P A R R E.
jk.
Sy " zt krafs ej skolbänkens stränga skick, Sy«.
manar lärarens allvarsllick %j mer till lexornas möda; ZNju är naturen den enda bok, Som skall studeras.
förhindrar " Och intet ok blodet att flöda.
~öch som en flock utaf yra lam 2) e tumla om under stoj och glam, " Och glädjen aldrig tycks sina.
.
.
^Dct är så härligt, det fria lif Med sina skiftande tidsfördrif " Och sina stämningar fina.
~Och brösten vidgas för helsovind, •Och rosor knoppas på barnakind, " Och vinterns krämpor försvinna.
(Att lifvet äfven har fröjd för dem, fastän j) ted de fostrats i armodshem, barnslig tjusning de finna.
Orten när det lider mot aftonstund " Och skymning faller kring somnad lund ~Och bleka stjärnor stå tända, ^Då sitter skogsfrun vid barnets säng " Och täljer sagor från stig ock äng ^Den korta natten i ända.
" Och så skall sommaren rinna hän, Så lyckobringande, blid oel vän, tfast allt för kort för de unga.
.
.
OMen gömmen trofast i hjärtan små tAXlt skönt, naturen er bjöd uppå, Jill vinter mödornas tunga.
Älsklig, flärdlös o c h varmhjärtad, torde E l f r i d a A n d r é e endast e g a vänner o c h b e - undrare.
Damer på velociped.
T i l l de s m å k o l o n i s t e r n a å Iduns skollofskoloni af Octavio Beer.
fr ankar ängen, på dofter rik, Och solen glittrar i fager vik mot lekfullt dansande vågor.
" Och rundt kring nejden Iland gräs och strå ' dag ser dem spridda, de glada små USicd ögon tända i• lågor.
f ommaren, friluftsportens tid, är inne.
U t a n att v a r a synnerliga vänner a f d e öfverdrifter, till h v i l k a i m å n g a hän- seenden v å r sportifrande tid obestridligen g ö r sig s k y l d i g, k u n n a vi l i k a litet b l u n d a för det g a g n, en förnuftigt ö f v a d sport innebär.
O c h särskildt v i l j a vi gärna m e d v å r a läsa- rinnor debattera den frågan: i h v a d m å n kan k v i n n a n a f det m o d e r n a sportväsendet h e m t a nöje o c h nytta, utan att u p p g i f v a n å g o t a f den ä k t a kvinlighet, s o m b e s t ä n d i g t b ö r för- bli hennes skönaste s m y c k e.
V i vilja i dag tala några ord o m våra d a m e r s o m velocipedryttarinnor.
D e t är n u -
1891 m e r a en ej allt f ö r sällsynt a n b l i c k att äfven här h e m m a träffa utöfvarinnor a f d e n n a h e l s o - s a m m a s p o r t; o c h särskildt k a n m a n i de s o m m a r s r m e k a d e p a r k e r o c h på de f ö r hjul- sport så l ä m p l i g t b a n a d e v ä g a r, s o m r u n d t o m omgifva vår vackra hufvudstad, daglig- d a g s konstatera, h u r u äfven en d a m till v e - l o c i p e d i n g a l u n d a företer den f ö r s k r ä c k a n d e syn, s o m ä n n u f ö r d o m e n p å m å n g a håll vill p å s t å — o m vi n u till att börja m e d endast s k o l a h å l l a oss till den rent estetiska sidan a f saken.
E n af vårt l a n d s äldste i d k a r e a f v e l o c i - pedsporten, en framstående v e t e n s k a p s m a n i S t o c k h o l m, har n y l i g e n i f r å g a n: » d a m e r p å v e l o c i p e d » yttrat följande t ä n k v ä r d a o r d, s o m vi ej k u n n a neka oss nöjet att a n f ö r a: » H e l s a är ett n ö d v ä n d i g t v i l k o r f ö r l y c k a, o c h kroppsrörelse är ett l i k a n ö d v ä n d i g t vil- k o r f ö r helsa.
D e t t a gäller för u n g d o m e n i a l l synnerhet, o c h f ö r d e n k v i n l i g a l i k a v ä l s o m för den m a n l i g a.
F å kroppsrörelser, o m ens n å g o n, u t ö f v a en så uppfriskande o c h l i f v a n d e v e r k a n s o m v e l o c i p e d r i d n i n g; d e n skän- ker ett intensivt nöje i sig själf s a m t ger därjämte a n l e d n i n g att k o m m a ut i G u d s fria natur, hvarest alltid är k ä l l a n till b å d e k r o p p s l i g t o c h andligt välbefiunande.
M e n, frågar säkert en o e h annan timid d a m, är det p a s s a n d e f ö r ett fruntimmer att rida v e l o c i p e d?
H ä r p å svarar j a g utan t v e k a n ett b e s t ä m d t ja!
O m ni rider p å ett p a s s a n d e sätt, så k a n ni v a r a ö f v e r t y g a d o m att v e l o c i p e d e n i c k e g ö r eder o p a s s a n d e.
O m ni ö f v a r den t i l l r ä c k l i g t m y c k e t, m e n utan öfverdrift, s k a l l den s k ä n k a eder ö k a d helsa o c h friskare färg samt g ö r a e d r a l e m m a r o c h edra rörel- ser m e r a f o r m f u l l ä n d a d e.
F ö r m å n g e n i b l a n d er göres lifvet så be- k v ä m t, att de frestas f ö r s u m m a de organer, s o m i c k e n ö d v ä n d i g t b e h ö f v a tagas i a n s p r å k.
D e t y c k a sig ej h a b e h o f a f sin muskelkraft, o c h därför a n v ä n d a de den ej heller.
I följd a f d e n naturlag, s o m bjuder, a t t d e organer, s o m i c k e b e g a g n a s, förtvina, k o m m a d y l i k a personers m u s k l e r att vissna b o r t eller fett- vandlas.
D e r a s rörelser b l i fula, k a n t i g a eller o t y m p l i g a; ty v a c k r a, o m d v e t e t behag- l i g a rörelser förutsätta ett h e r r a v ä l d e ö f v e r k r o p p e n, s o m i c k e inskränkes a f s v a g h e t eller tröghet.
V i l j e n i f ö r v ä r f v a detta herravälde o c h d e o s k a t t b a r a förmåner, s o m följa där- m e d, så är helt säkert v e l o c i p e d r i d n i n g ett a f m e d l e n därtill, o c h tro f ö r all del icke, att ridningen är o p a s s a n d e därför att, d å ni ö f v a d e n, en h u n d möjligen skäller p å er, eller n å g o n a n n a n varelse m e d ungefär l i k a g o d t o m d ö m e påstår er v a r a o k v i n l i g a.
Då ni v ä l v å r d a o c h v i d a r e u t v e c k l a det kapital a f fysisk helsa o c h kraft, som ni ega, full- g ö r a ni b l o t t en p l i k t m o t eder själfva, m o t k o m m a n d e släkten o c h m o t d e t l a n d, ni till- höra!
K u n d e dessa o r d från en g a m m a l idrotts- man, s o m ä l s k a r u n g d o m e n, f ö r m å er till en mera l e f v a n d e u p p f a t t n i n g a f d e n n a p l i k t, hvars u t ö f v a n d e dessutom u t g ö r en rik k ä l l a till g l ä d j e o c h lefnadslust, så s k u l l e detta mycket glädja honom. » O c h i d e n n a u p p f a t t n i n g a f s a k e n instäm- m a äfven u t l ä n d s k e framstående auktoriteter.
D e n n y l i g e n aflidne tyske professor N u s s b a u m afslutar en uppsats i frågan m e d följande o r d: » J a g k a n ej underlåta att v i d detta tillfälle uttala, h u r u s o m v e l o c i p e d å k n i n g e n p å det ifrigaste b o r d e f ö r o r d a s f ö r d e m å n g a n e r v ö s a å k o m m o r, f ö r h v i l k a det k v i n l i g a släktet är utsatt, o c h v i d h v i l k a tyvärr ofta (DUN 195 d e anhörigas d e l t a g a n d e är m y c k e t ringa.
O m m a n därvid b e g a g n a r en två- eller tre- hjuling torde vara likgiltigt.
D e t måste v ä l äfven tillåtas det svagare k ö n e t att l i k s o m m ä n n e n få b e g a g n a detta h e l s o m e d e l f ö r att ernå det högsta g o d a p å j o r d e n: helsa och glädje !i&gt; O c h professor N u s s - b a u m står i n g a l u n d a ensam o m denna u p p - fattning, ty d a g l i g d a g s f ö r ö k a s antalet a f d e läkare, h v i l k a l ä g g a sitt ord f ö r k v i n n o r n a s v e l o c i p e d r i d t.
D e n b e r ö m d e franske fruntim- mersläkaren d:r L u t a n d säger e x e m p e l v i s: » J a g k a n m e d stöd a f min p r a k t i s k a erfa- renhet säga, att måttligt ö f v a d v e l o c i p e d f a r t b i d r a g e r att höja den r e g e l b u n d n a verksam- heten a f k v i n n o k r o p p e n s viktigaste o r g a n.
J a g har ä n n u aldrig funnit, att d e n n a sport, till o c h m e d till öfverdrift ö f v a d, o g y n s a m t in- v e r k a t p å n å g o n k v i n n a, under det m a n ej k a n s ä g a d e t s a m m a o m ridten. » O c h den e n g e l s k e fruntimmersläkaren H.
A.
Allbutt skrifver: » J a g har en vidsträckt fruntimmers- p r a k t i k o c h b r u k a r i fall a f svaghet, b l o d - brist, nervositet, d å l i g m a t s m ä l t n i n g l i k s o m äfven v i d d e egentliga k v i n n o s j u k d o m a r n e ofta ordinera måttlig v e l o c i p e d f a r t.
J a g har härvid funnit, att deras helsa, s o m följa mina föreskrifter, m ä r k b a r t förbättras. » P å v e l o c i p e d f a b r i k a t i o n e n s o m r å d e ha n u o c k så stora framsteg gjorts, att äfven f ö r d a m e r fullt b e k v ä m a f a r d o n finnas att tillgå.
Och s k u l l e v å r a s v e n s k a d a m e r verkligen k u n n a f ö r m å s att i n å g o n större utsträckning u p p t a g a o c h ö f v a den h e l s o s a m m a, n ö j s a m m a och läkarförordade velocipedridten, behöfva d e i n g a l u n d a, s o m m a n säger, » g å öfver ån efter v a t t e n », d å d e y p p e r s t a v e l o c i p e d e r a f alla slag o c h konstruktioner här h e m m a till- v e r k a s, i intet hänseende de bästa u t l ä n d s k a underlägsna.
S å tillverkar den k ä n d a firman P e r F r o m i S t o c k h o l m en s. k.
V i c t o r i a v e - l o c i p e d, s o m allmänt anses s o m en b l a n d d e bästa d a m - v e l o c i p e d e r.
D e n är f ö r s e d d m e d själfreglerande sadelställning, h v a r i g e n o m den k a n, a f h v i l k e n d a m s o m helst, utan n å g o n f r ä m m a n d e hjälp, bestigas direkt från mar- ken.
D e n k a n ridas a f en d a m, k l ä d d i van- l i g p r o m e n a d d r ä k t, o c h är försedd m e d s k y d d ö f v e r såväl kedja som hjul, för att hindra k l ä d e r n a från att fastna.
G e n o m d e ofvan a n f ö r d a s a k k u n n i g e s u ' - låtanden torde v ä l d e förebråelser för ohelso- samhet, som framställas m o t damernas velo- c i p e d å k n i n g, tillräckligt v e d e r l ä g g a s.
Men h v a d b ö r a v i s ä g a o m anklagelsen, att den s k u l l e vara o p a s s a n d e?
P å framställda frå- gor, h v a d egentligen s k u l l e v a r a m i n d r e pas- s a n d a v i d d e n n a sport, ha v i a l d r i g fått ett förnuftigt svar.
E n h v a r, som vill v a r a är- lig, måste m e d g i f v a, att hjulsporten l i k a litet k a n anses o p a s s a n d e f ö r d a m e r s o m ridt, d a n s, s k r i d s k o l ö p n i n g o.
s. v. M e d g i f v a s m å, att då ä n n u så j ä m f ö r e l s e v i s få d a m e r här h e m m a bestigit en v e l o c i p e d, det ännu k a n v ä c k a n å g o t litet u p p s e e n d e; m e n i den m å n våra damer allmännare e g n a sig åt den v a c k r a o c h h e l s o b r i n g a n d e sporten, dess m i n - dre u p p m ä r k s a m h e t k o m m e r a n b l i c k e n a f en velocipedryttarinna att v ä c k a.
O c h sannt säger skalden att: — v i l l.
d u känna, hvad som passar sig, gå, fråga ädla damer då till råds, ty närmast låg det städse dem o m hjärtat, att allt, som sker, ock måtte passa sig.
J. N-g.
Ideal.
af El — th.
| J K l e hade dragit sig undan de öfriga och * Ég^&gt; in i hennes r u m; h a n h a d e b e d t att få se en tafla därinne, m e n detta v a r b l o t t en förevändning.
D e t v a r ett flickrum helt a n n o r l u n d a d e m h a n förr sett, o c h han h a d e m e d f ö r v å n i n g iakttagit allt.
D e t fanns intet a f artistiskt m a n e r; där fanns n o g l y x, men det var en g a m m a l d a g s g e d i g e n l y x m e d värdefulla saker l i k s o m i h e l a detta g a m l a hus.
F a s t ä n gar- dinerna f ö l l o i lika stela v e c k s o m i de öfriga rummen, o c h ehuru möblerna stodo som för decennier tillbaka, fanns det d o c k en fläkt a f u n g d o m därinne.
D e n s t r ö m m a d e in g e n o m det ö p p n a fönst- ret m e d vårluften, den h a d e ett u p p h o f i d e t v ä l b e k a n t a ridspöet, s o m l å g där p å m i n n a n d e h o n o m o m tidiga ridturer g e n o m s k o g e n, den måste finnas, därför att h o n, s o m b o d d e där inne, stod där smärt o c h nittonårig.
P å s k r i f b o r d e t l å g en n y u t k o m m e n b o k; titeln b e r ö r d e h o n o m o b e h a g l i g t, o c h han k ä n d e en lättnad vid att finna den v a r a o u p p s k u r e n.
D e t föreföll h o n o m, som o m den svure m o t allt därinne, m o t dessa g a m l a, v ä l b i b e h å l l n a saker, m e d sin g e d i g n a prägel, m o t d e n n a unga, leende flicka, m o t solstrålen, s o m föll dit in.
D e n b o k e n h a d e han häftigt anfallit en k v ä l l!
Han, j a, j u s t han, s o m l i k s o m författa- ren tagit allt g o d t o c h rent f ö r en s a g a att r y c k a p å a x l a r n a åt, j u s t han s o m dragit ned kärleken till en l e k s a k, eller, ä n n u lägre, i c k e m e d ord blott, såsom författaren, utan m e d handling.
H a n s g e l i k a r o c h beundrare s k u l l e applå- derat h a n s k o s t l i g a skämt, o c h hans motstån- dare s k u l l e blifvit förbittrade öfver detta n y a sätt att g ä c k a s m e d d e m.
I n g e n a f d e m s k u l l e misstänkt, att det fanns n å g o n, s o m m e d sitt oförderfvade, rena sinne o c h sin barnsliga tro p å sagan k o m m i t h o n o m att tala allt detta a f ren öfvertygelse.
D e n segrande m a k t e n h a d e suttit där den k v ä l l e n, fager att skåda, m e d allvarliga, r ö d a läppar, m e d arbetet h v i l a n d e i k n ä t o c h m e d b l i c k e n fäst p å h o n o m.
Nu sitter h o n där l y c k l i g o c h förvirrad säger.
D e t tycktes det sagda, s o m hon rande p å h o n o m.
bredvid h o n o m i stället, l y s s n a n d e, till h v a d han emellertid v a r a n å g o t a f ej fattat, ty h o n ser und- » T y c k t e d u », — det ordet låter så o v a n t ännu p å hennes l ä p p a r — » t y c k t e d u d å inte o m m i g genast från b ö r j a n?
» D e t är n å g o t k o m i s k t barnsligt i d e n n a fråga, s o m k o m m e r h o n o m att s m å l e; det ligger o c k s å n å g o t a f ett rent sinnes o m e d - vetna stränghet i d e n, men det förstår h a n e j.
H a n tar det b l o t t f ö r d e n n a naivitet, s o m u t g ö r en tillsats till hennes naturs tankfulla a l l v a r, o c h s o m g ö r h e n n e ä n n u m e r förtju- sande i hans ö g o n, o c h d å han n u svarar, är det mer för att f r a m k a l l a d e n n a naivitet än för att v a r a så synnerligen u p p r i k t i g: » N e j ä l s k l i n g, inte genast från b ö r j a n ».
D e t t a svar g ö r henne ännu m e r förbryllad, o c h h o n sitter d ä r tyst en stund, seende rätt framför sig.
A l l t är så o k l a r t ä n; h o n v e t egentligen e j, h v a r f ö r h o n frågar, eller h v a d h o n v i l l veta, o c h ä n d å fortsätter h o n: » N ä r var det d å?
» S o m han n u ser henne framför sig m e d återglansen a f sin l y c k a i ö g a o c h väsen, men tankfull ä n d o c k, k a n han k n a p p a s t fatta, att det varit en tid, d å han ej funnit henne förtjusande, men han vet, att den tiden varit,
han vet till o c h m e d, när h a n började för- vånas ö f v e r att ä n n u k u n n a hysa b e u n d r a n för n å g o t eller n å g o n.
M e n denna fråga ora tid är j u egentligen så o b e t y d l i g, o c h h a n t y c k e r sig k u n n a g e n o g g r a n n a u p p l y s n i n g a r om den.
H a n svarar därför s m å l e e n d e o c h m e d ett försök att skilja hennes händer, s o m h o n håller h o p k n ä p p t a i k n ä e t: » D e t v a r den gån- gen h o s N — s ».
F ö r b i s k y m t a n d e s k u g g o r ur förra seklets kvinnovärld.
För Idun af Birger Sehöldström.
III.
» Inte förr? » D e t kommer dröjande o c h f ö r v å n a d t, o c h h o n drar s a k t a sin h a n d u r hans.
Mormor, mor oeh dotter » N e j, först, d å v a r d e t j u b a r a l e k.
» H a n ser, h u r h o n r y c k e r till, h u r d e t k o m - mer ett u t t r y c k a f ångest i ö g o n e n, h u r h o n reser sig, b l e k o c h m e d s k ä l f v a n d e läppar.
H a n ser, h u r h o n försöker s ä g a något, m e n d å detta ej l y c k a s, g å r u t u r r u m m e t.
De tre Elisabeth.
Då far h a n u p p!
H a n v e t endast, att detta ej k a n v a r a sårad k v i n l i g fåfänga blott, o c h att h o n l e m n a t h o n o m; m e r fattar h a n e j.
eller ^ f å s o m Sveriges första opera-sångerska bru- kar fru Elisabeth Olin, primadonna under * * tredje Gustafs älsklingsskapelses första skede, nämnas, men granskar man närmare vår teaterhistoria, torde fru Olin, äfven i först nämnda egenskap, få lemna försteget åt sin moder H a n ser, huru h o n försvinner allt längre b o r t i sträckan a f r u m.
H v a d är d e t d å, s o m hejdar h o n o m o c h k o m m e r h o n o m att stanna d ä r tankfull?
D e t är en boktitel, s o m lyser r ö d p å ljusgul bot- ten; den påminner h o n o m o m, h u r h o n lyss- n a d e till h o n o m d e n g å n g e n, d å han förde kärlekens s a k.
O c h nu, n u h a r han v å g a t s ä g a henne, att den d u g e r till l e k, o c h h o n har l e m n a t h o n o m, därför att h o n är ren, därför att h o n är sträng, därför att h o n är j u s t sådan h o n måste v a r a, för att h a n s k a l l ä l s k a henne.
E l i s a b e t h Olin.
8 Hon var född den / i 2 1740.
R e d a n s o m litet barn väckte hon uppmärksamhet för sin vackra röst o c h sina ovanliga musikaliska an- lag, o c h ej m e r än sju år gammal beträdde hon scenen.
D e t var som Astrild i Sveriges första o p e r a - c o m i q u e: Lalins » S y r i n x eller Then uti wass förwandlade w a t t u n y m p h e n », o c h just lilla Astrild inledde sångstycket: D e t finnes b l o t t ett sätt att återvinna h e n n e; det är att g ö r a hennes uppfattning a f rätt o c h orätt l i k d e andras.
H a n går med häf tiga steg fram o c h åter i d e t l i l l a r u m m e t.
Slut- ligen stannar h a n t v e k a n d e framför d e n ö p p n a dörren.
Skall han?
N ä s t a ö g o n b l i c k har han stigit öfver tröskeln och g å r framåt, g e n o m den l å n g a filen a f rum, dit in, d ä r h a n nyss sett henne försvinna.
i f e.
Elisabeth Lillström.
Fru, eller för att nämna henne vid den bor- gerliga titel, hennes samtid tillade henne, ma- dame Elisabeth L i l l s t r ö m var född — för- modligen i S t o c k h o l m — 1718 o c h hette i sig själf Söderman.
När hon i början af 1740- talet ingick s o m skådespelerska oeh sångerska vid Bollhu3teatern, var hon redan gift m e d orgelnisten i Katarina församling, kongl.
hof- musikern P e t e r Lillström, hvilken var medlem af teaterns orkester samt en tid dess kapell- mästare.
S o m medlem a f den nämnda scenen var hon m y c k e t framstående, efter hvad det sägs, m e n o m hennes repertoar vet samtiden, i de tryckta källorna, nästan intet att tälja.
Post-Tidningen n:r 9 år 1751 annonserar en recett till hennes förmån på följande, för nu- tidens öron litet naiva sätt: Gyllne pilen ljufligt sårat wilde gudens hårda bröst.
Men tu, som sofver nu och öker gudens plåga, skal, mot hans låga, et is-kalt bjerta te och utan ömkan all hans jämmer se.
.
.
H o n uppträdde därefter ofta p å hofvet o c h vid kavaljerkonserterna i Riddarhussalen.
V i d 20 års ålder b l e f hon gift m e d hofsekretera- och ren, s. m.
assessorn Gabriel Olin, en m y c k e t framstående embetsman o c h aktad personlighet.
Äfven därefter lät hon, ehuru mera sällan, höra sig å konserter.
D å G u s t a f I I I ville grundlägga en svensk operascen, fäste han sina Idun o.
Iduns Mode- och Mönstertidning förhoppningar främst på fru Olin, men — anmärker Ehrensvärd i sina memoarer — » fru uppmanas att ofördröjligen förnya prenume- Olin var assessorska, hennes man såg riksråds- rationen, enär upplagans storlek i god tid stolen i perspektiv f ö r s i g; man tordes knappt kasta tanken på h e n n e », att nämligen få henne måste bestämmas och senkommande löpa Gifves tilkänna at nästk.
måndag, 4 Febr., blifver risken att bli utan ett eller annat af kvar- uppå Kungl.
Svenska Theatern för Actricen Ma- till teatern.
M e n Gustaf I I I bar ej benäm- ningen » tjusarekonung » förgäfves: för hans dame Lillströms räkning uppförd operan Arachne talets första nummer.
öfvertalning gaf fru assessorskan efter; hon eller Den straffade förmätenheten, hvilken Piece Prenumerationspriset ställer sig som kändt blifver på det alldrabästa upförd som man någonsin tilldelades också titel a f » första hofsångerska », kan åstadkomma, det blifver först och främst et an- på följande vis: blef ledamot af Musikaliska akademien samt nat Fruentimber, som kommer at föreställa Minerf- fick den pä den tiden ansenliga lönen a f 666 was Partie deruti, äfven och en annan mansperson För Idun ensam; som föreställer Herden Lycidas Rolle, jemte annan rdr 32 sk. specie årligen (hon erhöll senare hälft år kr.
2: — omvexling uti Habiterna.
samma belopp oaf kortadt såsom lifstidspension), kvartal i 1: 20 hvarjämte skor, strumpor, band, blommor, U t o m i denna, a f svenske tonsättaren Lalin smink, påkläderska o c h hårfrisör, äfvensom komponerade opera, vet man endast, att hon För Idun med Modetidning: vagn till representationer o c h repetitioner er- utfört Salmonias roll i Houdart de la Mötte ' 8 Med kolorerade planscher: Utan kolorerade planscher: H o n var 33 år, då hon först » Maccabeerne eller D e sju martyrerne ».
E n k a hölls gtatis.
kr.
4: — 1776, tillbragte hon sina återstående dagar i uppträdde å Gustaf I I I: s opera, spelande Thetis hälft år kr.
3: 25 hälft år kvartal &gt; 2:25 kvartal » 1:85 sin dotter Elisabeths o c h dennes mans, asses- mot den 20-årige Carl Stenborg såsom P e l é e.
sor Olins, h e m, hvarest hon den V * 1791 afled.
Under 10 år var hon därefter K u n g l.
teaterns prydnad o c h utförde de förnämsta Nämnda hennes dotter var den stora sån- främsta sångpartierna i den tidens favoritoperor: » C o r a gerskan Halfårsprenumeranter
och A l o n z o », » A t h a l i e », » A c i s », » I p h e g e n i e i ' 1 ' auriden » m.
fl.
Samtida offentliga kritici täftade om att kalla henne » skådeplatsens s m y c k e », » den af Melpomene och Polihymnia u p p a m m a d e » o c h kunde ej nog prisa » hennes öfvernaturliga sång, förenad med sällsynt insikt i tonkonsten o c h den lyckligaste lätthet att fatta det finaste af en musikalisk t a n k e », » hen- nes förträffliga spel, där behag i åtbörder, styrka o c h liflighet i deklamation, eld o c h ut- tryck L hvarje ögnakast, frambragte en full- ändad k o n s t b i l d », samt beundra hennes ut- märkta fägring, » s o m ännu vid mogen ålder bibehöll ungdomens tjusning, vårens prakt och förmåner, o c h hvilken själfva tiden tycktes vörda ».
Efter ett fall å teatern, därvid hon skadat sitt knä, tog hon, vid några och fyrtio års ålder, afsked.
P å Gustaf I V A d o l f s ut- tryckta önskan uppträdde hon ännu en gång å Operan, nämligen 1797, då bon vid den unge konungens förmälningshögtidligheter utförde Sveas roll i en prolog till operan » G u s t a f Wasa ».
Allra sista gången fru Olin offentli- gen lät höra sig var vid en konsert 1811 å Riddarhuset, skådeplatsen för hennes ungdoms konstnärstriumfer.
H o n var då öfver 70 år gammal, » men det oaktadt sjöng h o n », skref ett öronvittne — kormästaren W i k s t r ö m —, » e n bravouraria, m e d många o c h svåra l ö p - ningar, starkt o c h tämligen uthållande ».
En annan person, hvilken kännt henne på hennes äldre dagar — den af många i vår hufvud- stad ännu lifligt ihågkomna, för blott några få år sedan hädangångna gamla fru Spanier — har muntligen omtalat, att fru Olin vid några och åttio år föll omkull o c h slog ett hål i hufvudet; hennes hår måste då afrakas å den råkade fläcken, o c h då det återväxte, var det — svart, korpsvart som i u n g d o m e n; den gamla damen fick då ett anfall af behagsjuka och funderade på att låta afraka hela sitt, då snöhvita hår, något som emellertid af hennes omgifhing afböjdes.
I sitt 88:de år afled hon den / 1828.
A f Elisabeth Olins många barn egnade sig åt scenen endast dottern 2 6 3 det enskilda lifvet i hög grad aktningsvärd person, en blygsam, älskvärd, g o d o c h huslig kvinna.
Makarna Stenborgs enda barn, dottern Ca- rolina Slenborg, lefde, en åldrig barnalärarinna, äfven hon aktad o c h ärad, ända in i vår tid i S t o c k h o l m: det är blott omkring 20 år sedan hon vandrade hädan.
Nornan.
t ornan — så blir n a m n e t p å ett till i f ö r m å n för k v i n n o r o c h barn afsedt nytt f ö r s ä k r i n g s b o l a g, s o m f. n. är under b i l d n i n g i hufvudstaden, o c h hvars än- d a m å l är att, g e n o m ett urval a f de för kvin- nan o c h barnen lämpligaste försäkringsformer, g ö r a äfven dessa d e l a k t i g a a f d e e k o n o m i s k a fördelar, s o m en p å riktiga grunder fotad l i f eller annan personförsäkring visat sig med- föra för det m a n l i g a k ö n e t.
D e t rastlösa arbete v å r a nu existerande försäkringsinrätt- n i n g a r n e d l a g t p å att gifva de o l i k a slagen a f försäkringar allt större spridning b l a n d allmänheten, har närmast afsett det m a n l i g a släktets behof, o c h kviunoförsäkringar, o m d e o c k s å i c k e äro uteslutna från n ä m n d a b o l a g s o c h föreningars p r o g r a m, utgöra d o c k en j ä m - förelsevis ringa andel a f hela den - verksam- het, s o m n u för tiden råder hos oss i n o m personförsäkringsbranschen.
A t t så är, torde n o g bero p å flere s a m - v e r k a n d e orsaker, a f h v i l k a d o c k såsom en a f d e förnämsta v ä l b ö r anses den omstän- digheten, att p å grund a f k v i n n a n s o l i k a s o - ciala ställning m o t m a n n e n de former för för- säkring, s o m passa för m a n n e n, i c k e äro lika l ä m p l i g a för k v i n n a n, medan å andra sidan försäkring kan ske till stor förmån få k v i n - nan under former, s o m ej e g a n å g o n mot- svarighet för det manliga k ö n e t.
M e n då så är förhållandet, inses lätt, att en u t v e c k - ling a f k v i n n o f ö r s ä k r i n g e n till motsvarighet m e d den för m a n n e n förutsätter, att den så- som ett hufvudsyfte handhafves a f en egen anstalt, s o m gjort till sin särskilda u p p g i f t att t i l l g o d o s e k v i n n a n s intresse i försäkrings- v ä g, o c h där den ej riskerar att b l i f v a be- h a n d l a d såsom ett b i h a n g till det mera prak- tiserade oeh därför lättare skötta försäkrings- väsendet för m ä n.
D e t naturliga b a n d, som företrädesvis fäster k v i n n a n vid barnet, g ö r, att hon oaflåtligen är betänkt p å dess trefnad o c h välbefinnande o c h p å allt sätt äfveu i e k o n o m i s k a afseen- den arbetar för dess bästa.
E n särskild an- stalt m e d syftemål att hjälpa k v i n n a n till för- bättring a f hennes e k o n o m i s k a v i l k o r v o r e därför m y c k e t ofullständig, o m den icke äf- ven såge barnen till g o d o.
D ä r f ö r har N o r - nan äfven räknat barnförsäkring såsom ett a f sina h u f v u d ä n d a m å l.
Elisabeth född den Stenborg, 1761, aktris vid Operan, men endast några få år, samt 1793 gift med den utmärkte sångaren, hofsekreteraren Carl Sten- borg, samt död den / 6 1816.
I olikhet med sin snillrika moder o c h sin make, skildras hon såsom obetydlig i sceniska uppgifter, men — detta i likhet m e d sin make — såsom en i 2 V i k u n n a icke här i detalj r e d o g ö r a för det b l i f v a n d e b o l a g e t s alla verksamhetsområden, men s k o l a, f ö r att visa de l e d a n d e principer- na däri, e x e m p e l v i s o m n ä m n a ett p a r för vårt l a n d alldeles n y a slag af försäkring, som N o r n a n k o m m e r att införa under benämnin- gen: giftermålsf (» ' säkringar.
U t g å e n d e från den tanken, att k v i n n a n s e k o n o m i s k a v i l k o r i en stor m ä n g d fall, j a, man k a n säga i de flesta, är b e r o e n d e a f h u r u v i d a h o n b l i r gift eller icke, har m a n tänkt sig, att en s p a r p e n n i n g, utfallande v i d ett visst s k e d e a f hennes lefnad, s o m b e - stämmes a f den omständigheten, h u r u v i d a hon blir gift eller icke, s k u l l e k u n n a bidra- g a att h ö j a hennes e k o n o m i s k a ställning just vid den tidpunkt, då detta s o m bäst behöf- ves.
E t t kapital, g r u n d l a g d t g e n o m insättnin- g a r under barnaåren o c h f ö r ö k a d t dels g e n o m ränta p å ränta, dels o c k g e n o m arfsvinster och p å a n n a t sätt, s k u l l e f ö r m å n g e n k v i n n a, o m det u t f ö l l e v i d hennes giftermål i form a f hemgift, s k ä n k a ett välbehöfligt b i d r a g till m a k a r n e s bosättning eller till o c h m e d n å g o n g å n g m ö j l i g g ö r a ett ä k t e n s k a p, s o m i annat fall måste p å o b e s t ä m d tid uppskjutas.
Af ä n n u större v i k t synes det vara, att en k v i n - na, s o m icke blifvit gift, v i d u p p n å e n d e t a f viss ålder, d å utsikt till giftermål, o e h så- ledes till att » b l i f v a f ö r s ö r j d », b l i f v i t m y c k e t liten, g e n o m insättningar a f m i n d r e penninge- s u m m o r under u n g a år förvärfvat sig ett ka- pital, fullt tillräckligt att ersätta d e för fram- tiden g e n o m m i n s k a d arbetsduglighet nedsatta inkomsterna.
Dessa och därmed jämförliga försäkringsarter k o m m a att utgöra f ö r e m å l för N o r n a n s verksamhet.
D e t synes o s s, s o m o m m a n b o r d e kun- n a h a g r u n d a d a n l e d n i n g till den f ö r h o p p - ningen, att detta nya försäkringsföretag s k a l l helsas m e d glädje a f s v e n s k a k v i n n o r o c h b l a n d d e m vinna den anslutning, det förtjänar.
Hvarför äro våra flickor så opraktiska?
fV näst föregående numret af Idun lästes en i %, artikel med öfverskrift: » Medan vinden blå- ser ».
Som den var af det allvarligare slaget, antar jag, att en stor del af tidningens läsarinnor efter ett flyktigt ögnande fann, att den » såg tråkig ut », samt — » hoppade öfver den ».
Och dock var den riktad just till denna del af Iduns publik, särskildt till do unga döttrarna i familjen.
Som jag tror mig ha något att tillägga till de tänkvärda ord, jag där med nöje läste, vågar jag nu bedja damerna, såväl de äldre som yngre, att, ifall de gjort som jag förmodat, vara goda oeh ånyo fram- taga n:r 23 och titta igenom artikeln i fråga.
Sedan ber jag få ordet för några minuter, Det blåser en vind af nya idéer i vår tid, som rör upp dammet, säger förf., och därigenom gör luften tjock och dunkel; men när vinden lagt sig och dammet fallit ned, skola de rena fläktarne bringa oss vederkvickelse.
Detta tillämpas särskildt för de i vår tid framstormande nya idéerna om kvinnans likställighet med mannen på en mängd områden.
Häribiand är bildningens ett af de för- nämsta.
Men för alt där kunna täfla med man- nen, måste kvinnan förskaffa sig samma kunska- per som han, och då är förf.
inne på flickornas mångläseri och däraf härflytande opraktiska an- läggning.
Att denna sida i vår moderna kvinnouppfostran måste s märta en husmoder af gamla stammen, som anser kvinnans högsta dygd vara huslighet, hvarmed här förstås ej blott förmågan att sköta ett hushåll, utan ock att vara en god och förstån- dig maka och mor — detta är ej att undra på.
Flickorna i våra dagar äro så upptagna med studier under uppväxtåren, att de alldeles försumma att lära sig huslighet — klagar hon.
Det praktiska sinne, den sparsamhet, den förmåga att ordna o c h leda förvaltningen i ett hushåll, som så väl in- hemtas genom att från tidigare år deltaga i de husliga bestyren, gå dessa flickor alldeles miste om.
Det förstånd i vården och handledningen af barn från deras spädaste ålder, som kan inhemtas i hemmet genom alt dela moderns omsorger o m de yngre syskonen, få ej heller våra skolflickor tid att tillegna sig.
Den karaktärsutveckling, som vinnes genom det husliga arbetet under en god moders ledning, äfven den måste de umbära.
Allt detta därför, att deras skolstudier upptaga dem från morgon till kväll.
Och sedan flickan vid om- kring 18 års ålder genomgått skolan, kan oftast det förlorade ej tagas åter; ty då är b o n en gång för alla opraktisk, d. v. s. hon ej blott saknar in- sikter i allt husligt, utan hon saknar också hågen
och förmågan att tillegna sig dem, hon ringaktar dessa prosaiska bestyr och vill hellre utbilda sig till lärarinna eller » tjänsteman » än till husmoder.
Så kommer friartiden, och flickan blir kanske för- lofvad och gift.
Då visa sig snart i det unga hemmet alla bristerna i makans och moderns upp- fostran, och hon får bittert lida därför — och med henne man, barn och tjänare.
Så där ungefär målar förf.
i artikeln » Medan vinden blåser ».
Och att förf, i mycket häraf har rätt, kan j u icke bestridas.
Bildningen ensam kan ej göra kvinnan lämplig för uppfyllandet af hennes plikter såsom maka, mor o c h husmor.
Men — nu kommer mitt lilla inlägg i frågan — hvcms är felet?
De nya idéernas om kvinnoemancipationen, svarar förf.
: och de unga flickornas, som följa dessa idéer, o c h därigenom blifva sådana där förlästa, teoretiserande damer, hvaraf vår tid öfverflödar.
Nej, vågar jag säga, det är ej så.
Med delta trägna skolarbete kan dock, om saken ordnas förståndigt, en praktisk utbildning i hemmet förenas.
Alltid blifva några timmar på dagen öfriga, sedan skolans fordringar äro tillfredsställda.
Hvarlill användas de af flickorna?
Att läsa » roliga böcker », hvilket snart betyder romaner, eller på sin höjd till ett litet handarbete, som måste bli färdigt till en stun- dande födelsedag.
Hvarför kan ej då en mor, om hon f. ö. själf är huslig, låta flickan på sina lediga stunder hjälpa till vid några hushållsbestyr, helst sådana, som kräfva rörelse och litet kroppsansträng- ning.
Mor svarar kanske: flickan orkar ej, sedan hon läst hela dagen.
Jo bevars, ty omvexling i arbetet är hvila, det är vederkvickelse.
Hennes ansträngda hjärna hvilar sig, och nerverna lugna sig, medan hon skyndar ut för att göra något litet uppköp för hushållet, eller medan hon dukar bor- det eller stryker en underkjol.
Ser hon sin mor i spetsen för arbetet, vänlig, glad och intresserad, skall hon ej undandraga sig att vara med däri, om hon uppmanas.
Hon skall kanske t. o. m. själf erbjuda sin hjälp.
Men afvisa den ej då, goda mamma, om den ock endast kan göra dig ringa nytta, utan uppmuntra i stället från början heärjé det minsta af din dotters försök på detta viktiga område!
Skulle det ock under terminerna » bli så litet af » med dessa på småstunder gjorda försök i huslighet, så förakta dem ej därför!
Snart komma ferierna.
Äfven då behöfver flickan j u läsa, svarar modern.
Nej, det hvarken behöfver eller får hon, och hon gör det ej heller i 19 fall af 20.
Tag då under dessa somrar, dessa julstök hennes hjälp i anspråk för de husliga bestyren och låt henne arbeta med kroppen lika duktigt, som hon under terminen arbetat med själen!
Visar hon i början motvilja, så kommer det sig af att hon känner sig generad af sin okunnighet i dylika saker; men småningom ger det sig, då hon medels vänlig handling kommit till rätta med de ovana göromålen.
På detta sätt skall en förståndig mor i de flesta fall kunna skydda sin dotter från att bli en sådan där nervös, öfveransträngd ung dam, som afskyr kök och barnkammare, men ändock anser sig kunna göra en man lycklig, därför att hon i bildning står honom så nära.
Genom denna omvexling af praktiska bestyr och teoretiska studier skall flickan bli friskare, få ett jämnare och gladare humör o c h i allo blifva mer egnad för fyllandet af sina kommande uppgifter.
Ja, säger man, eder teori låter bra.
Den har blott det felet att, liksom flickorna, vara opraktisk: den kan ej utföras.
Om förlåtelse, men jag har själf sett, att hvad jag här föreslagit går för sig i praktiken.
Jag vet specielt två hem, där modern förstått att bevaka huslighetens intressen vid sina döttrars uppfostran, på samma gång dessa fått en modern skolbildning, läst alla de många ämnen, som trängas i de högre flickskolorna, spelat piano samt förvärfvat sig stor färdighet i handarbeten.
En af dessa döttrar har nu en förmånlig lärarinne- plats vid " en flickskola, men hon kan samtidigt själf laga och rusta sina kläder och är ej bort- kommen i köket, o m jungfrun blir sjuk eller fått ledigt för en dag.
Därför, I mödrar, ber jag er: ingjuten hos edra döttrar från deras spädaste år intresset för det husliga, låt dem, i den mån de utvecklas, allt mer taga del i edra arbeten och omsorger, rådgören med dem i små hushållsfrågor och — framför allt — släppen ej sedan taget, när flickorna börja få allt mer af skolarbete, när de börja bli nervösa, bleka och håglösa.
Just då gäller det att kämpa tapprast o c h ihärdigast mot den fiende till edra barns helsa och lycka, som den moderna kvinno- bildningen kan, men visst ej behöfver, blifva, och som den ej heller skall blifva, om I viljen med klokhet och kraft arbeta däremot i den riktning jag här an tyd t.
H.
H.
" Iduns skollofskoloni " S o m våra ärade läsarinnor möjligen g e n o m de d a g l i g a h u f v u d s t a d s t i d n i n g a r n e redan kän- na, utflyttade I d u n s s k o l o f s k o l o u i redan för- tiden t o r s d a g, den 11 dennes, till sitt s o m - marhem vid Boda.
F ä r d e n anträddes k l.
6 p å m o r g o n e n m e d ångfartyget Ö s t h a m m a r.
D e n första despeschen har redan o c h förtäljer i korthet o m u t f ä r d e n: anländt » V i h a d e blåst e m o t o s s, men soligt, v a c - kert väder.
E m e d a n vattenståndit i V ä d d ö k a n a l v a r g a n s k a lågt, g i n g o d e flesta a f passagerarne till fots på k a n a l b a n k e n för att u n d v i k a o b e h a g e t a f att g å u t o m skärs.
D e t t a v a r för kolonisterna en g o d förströelse o c h d ä r m e d följde äfven en annan f ö r d e l: de b l e f v o u p p v ä r m d a.
M a t s ä c k a r n e anlita- des flitigt p å vägen, o c h kaffe m e d s m ö r b r ö d bjöds, h v i l k e t s m a k a d e synnerligen g o d t.
A l l a m a t v a r o r blefvo i år utsända mån- d a g e n den 8, o c h s o m d e s m å kolonisterna i år v o r o i g o d tid väntade, h a d e vi v i d framkomsten till B o d a allting i o r d n i n g åt o s s: v a r m g o d risgrynsvälling o c h a l l a sän- gar bäddade.
D e t såg m y c k e t trefligt o c h i n b j u d a n d e ut.
A l l a m å v ä l o c h äro g l a d a; i d a g (den 1 3) är det n å g o t v a r m a r e i luften.
Ännu v å g a v i naturligtvis ej b a d a, ehuru barnen ofta fråga, när detta nöje får taga sin början. » * V i fortsätta här influtna m e d e l: nedan r e d o v i s n i n g e n för Transport från förgående redovisning: 930: 96.
Nyinflutna medel: Namnsdagsblomma 5: —; A.
E., Stockholm 6: —; Lilla Margit, Upsala 1: —; Ebba G — 5: —; O. D.
M.
N.
I.
5: —; 4 lyckliga sys- kon 2: —; Barnen på Hammar 5: —; Småttingar, Upsala 0: 50; Ingi och Disa 2: —; I.
K.
3: —; Lulla 0: 90; A. B — t 5: —; A.
L.
5: —; F. 0: 50; A.
E.
1: 50; I. och K.
P.
2: —; E — n 1: —; J.
W.
5: —; Onämnd, Hernösand 1: —; Syskonen I.
2: —; Säf- sjö klubb 5: —; Tynderö folkskola 10: 67; C.
L., Nyköping 1: —; Nickan, Kärrgrufvan 1: —; Skol- barn i S — o 2: 50; Från en liten skola i Helsing- borg 5: —; Anna, Upsala 1: —; Sommargäster på B — g 6: —; A.
B., Sundsvall 10: —; » Fyrväpplin- gen i Halland » 2: —; Lilla Ingeborg, Helsingborg3:11; H — N — 20: —; Mary och Dick 1: 50; C. F. 1: 50; » En fattiglapp » 0: 50; Från barnen vid Hargs bruks småskola 1: 30; Från barn i flickskolan vid Karmansbo 3: —; Lisa 1: —; Ida, Selma, Greta, Jenny, Alde, Meta, Hanna, Magnus, Janne och B., Anundgård 50; A.
O. 2: —; Ferdinand, Augusta, Hildur, Hedvig, Ester och Kuth, Sollefteå 3: —; L.
M.
0: 50; » Trion », Umeå 3: —; Märta och Kjer- stin, Göteborg 2: —.
Summan 1123: 44.
Canitueeict.
Novell Serao.
Från italienskan för Idun af E, N. fjjr^asqualina U n d e r tiden h a d e P a s q u a l i n a tändt en lampa.
D e t v a r en a f dessa s m å k o p p a r - l a m p o r, försedda m e d tre vekar, d r ä n k t a i olja, o c h s o m bära ljussaxen till s n o p p n i n g, släckaren o c h vekputsaren h ä n g a n d e i tre kopparkedjor.
Därpå öppnade hon skåpet o c h s k a r en tjock skifva brunt b r ö d, l a d e en bit stark-ost p å den o c h räckte T e r e s a hen- nes k v ä l l s v a r d.
» O c h C a n i t u c c i a?
» frågade h o n.
» J a g har inte sett h e n n e.
» » D e t är redan sent, o c h den inte h e m m a ä n.
» satt ensam i halfmörkret p å en träbänk framför d e n ö p p n a, r ö k i g a eld- staden m e d händerna i knäet o c h fingrade p å sitt r a d b a n d.
M a n hörde endast det s a k t a m u m l a n d e t a f hennes läppar, d å de rörde sig till b ö n.
D e t stora n e d r ö k t a k ö k e t m e d det g r ö n b r u n a träbordet, det m ö r k a skåpet o c h de m ö r k m å l a d e stolarne, utan en enda ljus slynan är » H o n kommer väl! » » T e r e s a, k o m ihåg, att d u i m o r g o n bitti ' k l o c k a n nio s k a l l g å till C a r i n o l a m e d den der m j ö l s ä c k e n.
» » Ja, mor lilla. » U t a n att äta, t o g T e r e s a b r ö d e t o c h osten o c h s t o p p a d e det i d e n djupa klädningsfickan M e n hon stod ä n n u k v a r ett ö g o n b l i c k m e d h a l f ö p p e n m u n o c h stirrande b l i c k, utan an- nat uttryck än d ö d l i g trötthet.
» N u går j a g!
G o d natt! » » G o d natt i g e n!
» Teresa aflägsnade sig o c h tog l å n g s a m t v ä g e n m o t C r o c e, där fyra s m å stackare v ä n - t a d e henne i ett litet kyffe f ö r att få äta kväll med henne.
Pasqualina stannade ropade: » Canituccia! » på tröskeln och I n g e n svarade.
D e n k y l i g a februarikväl- len h a d e sänkt sitt m ö r k e r öfver l a n d s k a p e t.
P a s q u a l i n a skärpte b l i c k e n f ö r att k u n n a se genom dunklet.
D ä r p å r o p a d e h o n ännu en g å n g med ett litet u p p e h å l l: » C a n i t u c - cia!
Canituccia! » I n g e n svarade, o c h m e d en s v o r d o m g i c k P a s q u a l i n a ned p å gången, som l e d d e g e n o m trädgården från förstudörren till trädgårds- porten.
D ä r stannade h o n o c h tittade b o r t e m o t v ä g e n till Carinola, m o t g e n v ä g e n till M a d o n n a della L i b e r a — den e n d a v ä g, s o m delar den lilla b y n V e n t a r o l i i t v å delar.
M e n ingen C a n i t u c c i a syntes till.
» Måtte l a d e hon.
af Matilde p u n k t, f ö r t o n a d e sig i den v ä x a n d e s k y m n i n - gen.
D e n h a l f s l o c k n a d e elden g l i m m a d e un- der askan.
P l ö t s l i g t stötte en trätoffel m o t d e n stängda dörren.
P a s q u a l i n a reste sig o c h ö p p n a d e.
T e r e s a visade sig p å tröskeln m e d ett vat- t e n ä m b a r p å hufvudet, h o n måste böja sig litet i dörren, t y hon v a r för l å n g att g å rak g e n o m den, o c h hennes gestalt v a r m a - ger o c h knotig.
P a s q u a l i n a hjälpte henne att sätta ned ämbaret p å golfvet, o c h Teresa stod ett ö g o n b l i c k orörlig, men utan att andas häftigare, trots den tunga börda hon nyss burit på h u f v u d e t.
D ä r p å lös- gjorde h o n den trasa, s o m tjänat henne som k u d d e under ämbaret, o e h b r e d d e ut den p å en stol, ty den v a r g e n o m d r ä n k t.
O c h både b o m u l l s h a l s d u k e n, s o m h o n bar k r i n g huf- vudet, o c h d e rufsiga, g r å s p r ä n g d a l o c k a r n e i pannan v o r o alldeles g e n o m v å t a.
hon d ö, det afskummet », mum- E t t k v ä f d t j ä m r a n d e svarade henne.
Ca- nituccia satt h o p k r u p e n p å trappstegen till trädgårdsmuren, m e d hufvudet nedlutadt mel- l a n knäna, händerna instuckna i håret, o c h j ä m r a d e sig sakta.
» J a s å, d u sitter d ä r?
O c h d u svarar inte — d u b o r d e b l i h ä n g d!
H ö r du, hvarför gråter d u?
H a r d u fått s t r y k?
O c h h v a r har du Ciccotto? » Canituccia, en flicka på sju år, svarade icke, utan fortfor att j ä m r a sig ä n n u h ö g r e.
» H v a r f ö r k o m m e r d u så s e n t?
O c h C i c - c o t t o?
S ä g sanningen, — har d u förlorat Ciccotto? » D e n g a m l a g u m m a n s i l s k n a röst b l e f riktigt h e m s k.
C a n i t u c c i a svarade i c k e, utan kastade sig plötsligt framstupa p å m a r k e n m e d u t b r e d d a armar o c h b a r a snyftade.
H o n h a d e förlo- rat C i c c o t t o.
» A h, d u eländiga, s o m förderfvar mitt h u s; — en slyna, det är h v a d d u är.
J a s å d u har f ö r l o r a t C i c c o t t o!
H å l l t i l l g o d o!
D u har förlorat C i c c o t t o, d u?
H ä r har d u för d e t!
J a s å, d u har förlorat Ciccotto, där har d u!
» H o n mattade slag o c h s p a r k a r o c h örfilar åt henne; o c h C a n i t u c c i a stretade emot, s l o g ifrån sig o c h s k r e k, m e n utan att gråta.
N ä r P a s q u a l i n a h a d e tröttnat, g a f hon henne en sista knufF o c h sade m e d hes r ö s t: » H ö r d u, din usling, j a g låter dig b o i mitt hus a f p u r barmhertighet, — o m d u inte genast g å r u t o c h söker reda p å Ciccotto ute p å fälten o c h för h o n o m t i l l b a k a hit, så kom ihåg, att j a g låter d i g d ö a f svält p å landsvägen, s o m en tiggarunge, s o m d u o c k s å är. » Canituccia, s o m ä n n u skrek efter a l l a slag och knuffar h o n fått, reste sig u p p, o c h se- d a n h o n dragit u p p den r ö d a kjolen k r i n g lifvet, b e g a f h o n sig barfota bort p å den v ä g, som f ö r d e till l a L i b e r a.
H o n g i c k framåt o c h tittade till h ö g e r o c h venster, i a l l a snår o c h b u s k a r, i åkrar o c h ängar, o c h r o p a d e m e d l å g röst p å C i c c o t t o.
H o n h a d e förlorat h o n o m, d å h o n g i c k h e m, hon h a d e i c k e märkt, att han i c k e följde m e d längre.
M e n i den m ö r k a natten k u n d e h o n i n g e n t i n g urskilja.
H o n g i c k framåt, allde- les maskinmessigt, stannade o u p p h ö r l i g t o c h såg sig o m k r i n g, m e n k u n d e ingenting se.
H e n n e s n a k n a fötter, s o m blifvit alldeles blå- frusna i den k y l i g a vinternatten, kände i c k e längre den frusna m a r k e n eller ste- narne, s o m h o n snafvade öfver.
H o n var icke rädd för natten eller ensligheten rundt o m k r i n g, h o n v i l l e b a r a finna C i c - cotto.
H o n h ö r d e endast P a s q u a l i n a s o r d, som sagt, att h o n i c k e s k u l l e få n å g o n mat, om hon icke k o m tillbaka med Ciccotto.
Hon l e d a f en vild, g n a g a n d e h u n g e r.
Men o m h o n f ö r d e C i c c o t t o m e d sig h e m, s k u l l e h o n få äta.
D e t v a r det e n d a hon tänkte p å.
O c h hon ropade och ropade och sprang fram mellan de h ö g a h ä c k a r n e, s o m en liten svart p r i c k, s o m r ö r d e sig i den l u g n a natten.
» — L i l l a C i c c o t t o, min C i c c o t t o, h v a r är d u?
C i c c o t t o, Ciccotto, C i c c o t t o, k o m till Ca- n i t u c c i a!
O m j a g inte har d i g m e d m i g hem, s å får j a g ingen m a t a f m o r P a s q u a l i n a!
O Ciccotto, o Cicotto! » Hon h a d e k o m m i t ut p å l a n d s v ä g e n, s o m l e d e r till C a s c a n o, Sessa o c h Sparanisi.
D e n hvita v ä g e n slingrade s o m ett ljust b a n d g e - nom m ö r k r e t, o c h den lilla s k u g g a n a f det förtvinade barnet antog u n d e r l i g a former p å marken.
H e n n e s stämma började bli trött.
Nu s p r a n g h o n s o m en g a l n i n g o c h r o p a d e på C i c c o t t o a f alla krafter.
T v å g å n g e r satte hon sig f ö r t v i n a d, tillintetgjord p å m a r k e n, t v å.
g å n g e r b ö r j a d e h o n åter springa.
Ändt- ligen h ö r d e h o n en s v a g g r y m t n i n g, därpå en liten g a l o p p, o c h där k o m Ciccotto ru- sande o c h började n o s a m e d trynet på hennes fötter.
C i c c o t t o v a r en liten hvit gris, m e d en grå fläck p å r y g g e n, tjock o c h trind.
Canituc- cia skrek h ö g t a f glädje, tog C i c c o t t o i fam- nen o c h v ä n d e o m h e m, m e d en sista an- strängning a f sina uttröttade ben.
Hon skrattade o c h pratade, tryckte C i c c o t t o till sitt b r ö s t för att i c k e f ö r l o r a h o n o m, o c h C i c c o t t o l å g i hennes armar, d i n g l a n d e m e d de korta benen o c h g r y m t a n d e helt förnöjd.
C a n i t u c c i a började åter springa i tanken på, att h o n s k u l l e få mat.
R e d a n p å af- stånd såg h o n P a s q u a l i n a i trädgårdsporten, och så snart h o n v a r inom h ö r h å l l, började hon r o p a: » J a g har funnit C i c c o t t o, j a g har funnit v a c k r a lilla C i c c o t t o!
» Hon h a d e snart hunnit u p p P a s q u a l i n a och ö f v e r l e m n a d e henne stolt den lilla grisen.
Pasqualina l o g a f belåtenhet i mörkret.
D ä r p å g i n g o d e in i huset, oeh Ciccotto för- des till sin lilla stia, där han åt o c h genast somnade.
C a n i t u c c i a hade, utan att andas, följt alla den g a m l a s rörelser m e d ö g o n e n.
Hon var o c k s å hungrig l i k s o m Ciccotto.
Hon följde P a s q u a l i n a i k ö k e t o c h stirrade p å henne m e d sina stora, v i l d a ö g o n, s o m icke k u n d e b e.
D ä r p å satte h o n sig i ett hörn framför elden, utan att säga ett o r d.
G u m m a n h a d e satt sig p å b ä n k e n o c h åter börjat t u m m a sitt r a d b a n d.
den Hon b a d entonigt o c h utan ifver.
Cani- t u c c i a k r ö p i h o p för att i c k e k ä n n a sin h u n - ger o c h följde m e d ö g o n e n den g a m l a s b ö n.
Hon tänkte ingenting m e r; hon v a r endast och uteslutande hungrig.
I c k e förr än efter en h a l f timme, d å P a s q u a l i n a bedt sitt Solve Regina, reste h o n sig, ö p p n a d e skåpet, skar en bit b r ö d, h ä l l d e n å g r a k a l l a b ö n o r på en tallrik och gaf C a n i t u c c i a det att äta.
D e n n a, s o m fortfarande satt k v a r framför spi- seln, t o g emot maten o c h s l u k a d e den g l u p s k t.
H o n hade ett litet h u f v u d, m e d ett smalt, b l e k t ansikte o c h ett groft hår, som föll dels i g u l r ö d t dels i kastanje.
— ett allt för litet hufvud p å en m y c k e t mager k r o p p.
H o n var k l ä d d i en hvit b o m u l l s s k j o r t a, s o m v a r en e n d a s t o p p, ett litet l i f s t y c k e a f brunt t y g och till k j o l en r ö d tygbit, fasthållen v i d lifvet a f ett snöre.
Man såg hennes m a g r a b e n, där senorna sågo ut som s p ä n d a strängar.
H o n åt m e d en s k e d a f svart trä.
D ä r p å g i c k hon bort och d r a c k i ämbaret.
» Gå o c h l ä g g dig », sade Pasqualina, s o m tagit fram en d ä n d a o c h började spinna.
Canituccia ö p p n a d e dörren till en s k r u b b, där äpplena b r u k a d e förvaras, kastade a f sig sin r ö d a kjol, sträckte u t sig p å en h a l m - säck, d r o g en trasa öfver fötterna o c h s o m - n a d e.
P a s q u a l i n a fortfor att spinna o c h tänkte med en viss misstanke p å Canituccia.
F l i c k a n v a r dotter till en u n g b o n d k v i n n a, M a r i a, k a l l a d la rossa, en v a c k e r flicka m e d ljust hår o c h r ö d a läppar, som först varit förälskad i Giambuttista, s k o m a k a r e n, o e h som sedan, när han rest sin v ä g för att g ö r a krigstjänst, blifvit älskarinna till Gasparre R o s s i, en fin herre.
M e n så h a d e o c k s å G a s p a r r e öfvergifvit M a r i a, o c h det fastän det påstods, att Canituccia v a r hans dotter.
Säkert är att d e n n a M a r i a efter en m å n a d s tid h a d e lemnat C a n i t u c c i a åt sitt ö d e o e h rest sin v ä g f ö r alltid, några p å s t o d o till C a p u a, andra till N e a p e l.
(Forts, och slut i nästa n:r.)
Sen till, att Idun med finnes hos alla edra bekanta!
Modetidning Smånotiser från kvinnovärlden.
LäJearne om kvinnans älctenslcapsålder.
I anledning af riksdagens framställning rörande framflyttning af den ålder, vid hvilken svensk kvinna må tillåtas ingå äktenskap, har medicinal- styrelsen i nyligen utgifvet utlåtande funnit en framflyttning af den lagstadgade äktenskapsåldern för kvinna synnerligen nyttig och nödig och an- ser sig, om man ser saken endast från helso-syn- punkt, böra förorda den föreslagna gränsen af 78 år, men att en åldersgräns af 77 år tillsvidare torde kunna anses såväl i någon mån betryggande mot faran af äktenskap för allt för litet utvecklade kvinnor som ock egnad att i betydlig mån min- ska antalet af dem, som antagligen komme att besvära k m:t med dispensansökningar, ifall grän- sen på en gång framflyttades till fyllda 18 år.
För lappkvinna anser medicinalstyrelsen åler dsn nuvarande äktenskapsåldern (15 år) böra bi- behållas, med hänsyn till detta folks egendomliga förhållanden.
Småstadslif En verklighetsskildring för Idun af C.
0 - Gumajlius.
l o c k a n s I o t o l Jfflf S f i den gamla kyrkans lustiga, (Aj-V päronformiga torn.
Det var klockan tolf middag, men kunde lika väl varit midnatt, så tyst och ödslig låg den lilla staden utsträckt på sjöstranden.
De enda människor, som syntes, voro några pigor, hvilka stodo vid brunnen på torget i trädens skugga o c h med största ifver för- täljde sina sorger med elaka husmödrar och sin glädje öfver de stiliga ungersvenner, som bringade dem hyllning.
För öfrigt syntes blott en hund, som sof på en bodtrappa, och en katt, inkrupen i hörnet af en tillstängd dörr och blinkande mot solen med ögon, i hvilken knappast syntes spår till pupill.
Ty sol fanns det, sol i öfverflöd.
Den långa hufvudgatan, som sträckte sig rakt i norr och söder, låg hjälplöst hemfallen åt de brännande strålarne, mot hvilka man inomhus sökte skydda sig efter bästa förmåga, medels markiser, persien- ner och gardiner af olika slag, från de där konst- styckena med granna färger, underbara slott och omöjliga jägare o c h herdinnor till de eleganta hvita, med broderier och fransar.
Husen voro till större delen stora och välbygda, tydande på rym- liga o c h bekväma våningar.
Mellan och bakom dem syntes trädgårdar, där de i full blomning stående fruktträden tycktes liksom höljda af snö i den af hetta dallrande luften.
Plötsligt, hördes ett buller afbryta den dofva tystnaden.
En skramlande kärra rullade med fart öfver den ojämna stenläggningen från södertull och Storgatan framåt.
Liksom hade detta varit en signal att vakna upp, började helt hastigt tecken till lif att visa sig.
Hunden störtade ned på ga- tan med vidt utspärrade ben och ursinnigt viftande svans, skällande af alla krafter och sekunderad af en hel kör af hans gelikar.
Katten reste sig, sköt ryggen i båge och svansen rätt upp i vädret o c h strök sig mot den heta dörren.
På torget flögo pigorna från hvarandra med utropet: » Jöss, ä klocka ' redan så möcke! » o c h skyndade till sina respektive kök med en fart, som kom vattnet i de fulla ämbaren att skvalpa ut på de brännande gatstenarne, där det om några ögonblick förflyg- tigades.
På en butiktrappa utkom bodbetjänten, sträckte sig, gäspade och gick in igen.
Rullgardi- ner vekos åt sidan eller lyftes en smula i höjden för att lemna rum åt ett par ögon, hvilka med intresse blickade efter den förbifarande, och alla tänkte eller sade ett o r d: posten.
Kärran stannade slutligen utanför postkontoret, där den ögonblick- ligen omgafs af en barnskara, hvilken samlats så plötsligt, som om den vuxit upp ur gatan, o c h nu med nyfikenhet betraktade, huru stora och små väskor och påsar aflastades och inburos på kon- toret.
Slutligen kördes den tomma kärran lång- samt bort, hoppande på de knaggliga gatstenarne, barnen försvunno, gardinerna hängde åter stela och raka, och allt var ännu en gång stilla och tyst som nyss.
Efter en stund hördes dock ljudet af hastiga steg och upp- och igenslåendet af dörrar.
En uni- formsklädd man med en väska öfver axeln och en brefbundt i handen gick ur hus i hus, uppför och
nedför trappor och med hvarje besök blef hans börda lättare.
Det vär brefbäraren, och han tyck- tes i dag hafva ovanligt mycket att lemna, mest små oförseglade bref af den där kända sorten, vid hvars mottagande man ofrivilligt tänker: » Hvem har nu förlofvat sig igen? » Sedan ännu en stund förilutit, syntes en liten nätt husjungfru i ljus klädning och hvitt hufvudkläde komma ut ur en af de större bygnaderna vid Storgatan o c h äfven hon med brådskande steg skynda gatan fram, och upp i ' än det ena, än det andra huset, öfverallt framsägande samma formel: » Friherrinnanfrågar, om inte herrskapet ville vara goda dricka kaffe i trädgården i eftermiddag? » Och öfverallt svarades ettlifligt: » Tackar så mycket, vi skola visst kom- ma », och på de ställen där brefbäraren aflemnat ett af de där små brefven, kastades ögonen på det inneliggande kortet, och man mumlade med inner- lig tillfredsställelse ett: » Nå nu får man h ö r a.
.
.
» Vid strandvägen, den breda gata, hvilken sträckte sig utefter sjön, låg ett gammalt trähus, beskug- gadt af en rad ofantliga kastanjer.
En hög trappa ledde upp till en sorts veranda med en bänk pä hvar sida och öfverbygd med ett litet skärmtak.
Blanknötta ledstänger af järn med glänsande mäs- singskulor ofvanom stöttorna omgäfvo trappan, som annars nästan skulle synts farlig att våga sig uppför.
Förstugudörren var utsirad med gran- na träsniderier liksom äfven dörr- och fönsterfo- dringarne.
Huset hade endast en våning, men, att döma af fönsterna, var den ovanligt hög,och när där- till kom den höga stenfoten och det ofantliga, branta taket med sina vindskupor, var det ej underligt, att det höjde sig öfver dé bredvid liggande, mera an- språksfulla tvåvåningsbygnaderna.
Husets inre jäfvade ej det intryck af gammal- dags hemtrefnad och en viss elegans, som dess yttre utvisade.
Man inkom först i en rymlig för- stuga med boaserade väggar, prydda af en del gamla porträtter i något svartnade ramar samt troféer, dels sammansatta af olika vapen, dels jaktminnen, isynnerhet en mängd horn, hvaraf några sutto så lågt, att de kunde användas som klädhängare.
Ett par stora ekskåp och väggfasta bänkar fulländade utstyrseln, och midt för ingångs- porten ledde tvänne nu öppet stående dörrar till en större sal, på hvars motsatta vägg ett par li- kaledes öppna glasdörrar förde ut till trädgården.
På en dörr till venster i förstugan satt ett visit- kort med namnet » Grefve Sten Måneskiöld, vid Kongl.
Lifregementets Husarcorps ».
På dörren till höger fanns en visitkortslåda med inskrift: » Grefvinnan Måneskiöld ».
Då man inträdt genom sistnämnda dörr, befann man sig i ett medelstort rum med en egendomlig utstyrsel.
Knappt två möbler voro af samma slag.
Ett litet rundt sybord med messingssirater och uppstående hålig kant, ett rococcobord midt på golfvet, betäckt af böcker och album, ett gam- malt, hvitlackeradt klaver med förgyllningar och fina målningar, stolar af alla slag, högryggade, ta- buretter, puffar och så till sist vid ett fönster ett staffli.
Taflor, draperier, makartbuketter o c h dy- likt på väggarne.
Det hela skulle säkerligen gjort intryck af en antikvitetsbutik, o m ej de olika sa- kerna varit ordnade med den finaste smak, för- rådande både kvinnan och artisten.
Det var också cn artistiskt anlagd kvinnas arbetsrum.
Husets yngsta dotter, den tjuguåriga Elsa, hade redan som barn visat anlag för teckning, och då hon, efter att hafva genomgått en pension i den närliggande residensstaden, någon tid vistades på besök hos släktingar i Stockholm, hade hon utvecklat sin ta- lang därhän, att, o m hon än ej kunde kallas ar- tist, var hon likväl en mycket långt kommen di- lettant.
Då hon vid hemkomsten skulle hafva en » atelier », bad hon att få detta rum, möblerade det med gamla, kasserade möbler, som hon letat på i skrubbar och på vindar, samt åtog sig att, som ersättning för det egna rummet, fungera som » mam- mas portvakt », som hon uttryckte sig.
Innanför ateliern låg ett mindre kabinett och där innanför en mycket stor salong, sträckande sig öfver husets hela bredd.
Därpå kommo ett förmak och så mat- salen, hvarefter köksdepartementet vidtog.
Öfver det hela hvilade en förnäm, ehuru förbleknad ele- gans.
De hvita möblerna hade gulnat, förgyllnin- garne svartnat, de enkla randiga bomullsöfverdra- gen snarare skylde än skyddade det fordom dyr- bara, nu nötta o c h bleknade sidentyget, och likväl erfor ingen, som beträdde dessa rum, den känsla af obehag, som stundom fattar en, då man befin- ner sig i närvaro af en förgången storhet, som ännu försöker hålla skenet uppe.
Det var tvärt- om med en viss vördnad man rörde sig på de bonade golfven, belagda med bländhvila gångmattor, genom de höga, luftiga rummen, uppfyllda af dyr- bara minnen från fordom, o c h däri luften var mättad med en lin, svag parfym, som påminde om rosor, ehuru deras tid ännu ej var kommen.
Vid de båda salongsfönstren, s o m vätte utåt strandvägen, sutto två damer vid sina arbeten.
Det var grefvinnan själf och hennes äldsta dotter.
Den gamla damen var en liten fin gestalt, hvilken nästan försvann i den stora länstolen, hvari hon likväl ingalunda hvilade, utan satt rak som ett ljus.
Hennes magra, fårade ansikte omgafs af snöhvita lockar, så kallade korkskrufvar, och huf- vudet var betäckt af en hvit spetsmössa med grå band, knutna under hakan.
En hög panna med skarpt markerade svarta ögonbryn, den mycket böjda näsan och de merändels hårdt sammanpres- sade tunna läpparne, gjorde hennes utseende vid första anblicken strängt, nästan frånstötande.
Men då hon uppslog sina milda, grå ögon o c h smålog, hvilket oftast var händelsen då hon talade, intogs man ovilkorligt af den hjärtegodhet, som därvid framlyste ur hennes drag.
Hon var klädd i en rock af tunnt, grått siden, fasthållen omkring lif- vet af ett svart läderskärp.
De ringprydda hän- derna kastade knyppelpimiarne snabbt om hvar- andra, och med ett belåtet leende tog hon stundom genom de stora sköldpaddin fattade glasögonen sitt arbete, en fin, bred spets, i betraktande.
» Kom hit, Blenda », sade hon slutligen, » kom hit och se.
Nu kan man få ett begrepp o m, huru den blir. » Blenda reste sig och gick med ljudlösa steg till modern.
Hon var läng och smärt med fina drag och det nobla hufvudet med sitt präktiga, svarta hår tycktes blott med möda och af föresats bäras så högt och stolt.
Hon böjde sig nu öfver knyp- peldynan och höjde spetsen med sin smala, nästan blodlösa hand.
Det var venstra handen, och på dess fjärde finger satt en slät guldring, utvisande att hon ännu endast var förlofvad, ehuru hon redan lemnat den första ungdomen bakom sig.
Hon såg nämligen ut att vara snarare öfver än under trettio år.
» Utmärkt vackert », sade hon med lugn ton, » men att mamma skall göra sig ett sådant besvär. » Grefvinnan log gladt och såg kärleksfullt på dottern, då hon svarade; » Mitt kära barn, det är mig ju ett nöje.
' Gref- vinnans spetsar ' äro ju oundvikliga lysningspre- senter inom hela vår umgängeskrets, och att j a g vill hafva dem så vackra som möjligt, då min egen dotter gifter sig, är j u naturligt. » Blenda böjde sig ned och kysste modern på pannan.
» Men », fortsatte den gamla, » låt mig få se, hur det nya monogrammet tar sig ut, som Erik hade med sig Du har väl något färdigt? » Blenda gick till sitt arbetsbord och återkom med en servett, på hvilken var broderadt ett stort B.
M. med en greflig krona öfver.
» Särdeles smakfullt », gillade grefvinnan, » och så fint af h o n o m att märka allt linnet med ditt namn, ehuru j u utstyrseln till så stor del kommer från honom.
Dessutom », fortsatte hon leende, » är den grefliga kronan bra mycket vackrare än den fri- herrliga med sin enformiga kulrad. » Blenda, hvars ansikte vid moderns första ord antagit ett dystert uttryck, höjde nu lindrigt på axlarne och återvände, utan att säga något, till sin plats.
Den djupa tystnad, som härefter blef rådande, afbröts af tolfslaget, hvilket klingade från pendyler och bordstudsare här och där i rum- men, Grefvinnan räknade slagen o c h sade där- efter: » Posten är väl snart här.
Jag hoppas det är bref från Göteborg i dag. » Ehuru hon lugnt o c h liksom i förbigående ut- talade dessa ord, hade likväl detta väntade bref i flere dagar utgjort föremålet för hennes tankar.
Man fattar detta lätt, då man får veta, att hennes äldste son var bosatt i nämnda stad, och att han, enligt moderns förmenande, just nu stod i begrepp att taga ett viktigt steg i lifvet.
Blenda höjde långsamt hufvudet och såg for- skande på modern.
Därpå sade hon med sin lugna, låga stämma: » Ja, det vore roligt att få visshet o m, att våra farhågor varit öfverflödiga.
Mammas sista bref till honom var j u så tydligt och bestämdt, att han ej kan vara i villrådighet om, huru vi tänka. » » Ja — a, det förstås », svarade den gamla damen med någon förlägenhet.
» Men du vet, att man ej får gå för häftigt tillväga med h o n o m.
Han är så själfständig och envis.
Du mins väl, hur ond han blef på morbror Gösta, bara därför att denne gaf honom några välmenta råd, och att detta hade stor inverkan på hans beslut att slå den diplo- matiska banan ur hågen, fastän han där hade de bästa utsikter till framgång med sitt goda hufvud, sina omfattande studier och ej minst sina rela- tioner.
Och när en ung man i verken kan svara utrikesministern så, låt också vara att det var hans morbror, hvad tror du han skulle gjort med mig om.
.
.
» hon afbröt och lät leende knyppel pinnarne dansa o m hvarandra.
» Nåja » genmälde dottern.
» Vi få väl hoppas, att det bara var en fantasi, o c h att han ej på all- var tänkt på att ingå en sådan messalians. » » Ja, nog vore det ett stort steg o c h den första ofrälse i vår familj, m e n », tillade hon dröjande, » det vore j u också en del saker att lägga i våg- skålen.
Ungdom, skönhet och rikedom väga tungt, när det är fråga o m en ung, fattig man, ty det kan man j u nästan kalla honom. » Blenda hade låtit arbetet sjunka o c h såg med en blandning af förvåning och missnöje på mo- dern.
» Men, snälla mamma », sade hon slutligen, » så underligt detta låter.
Det tycks nästan, som om mamma skulle gilla Nils ' opassande tycke. » » Ah inte gillar j a g det, det förstår du väl, men jag kan j u ändock säga, att jag lätt fattar, hur ett sådant tycke kunnat uppstå. » » Några dylika förmildrande omständigheter gjor- des inte gällande, när det en gång var fråga o m mig », sade dottern bittert.
» Ja, det var j u också en helt annan sak », inföll grefvinnan ifrigt.
» Den, som du då inbillade dig älska, vav j u endast en simpel läkarekandidat, som man ej visste något mera o m, än att han såg rätt hygglig ut och sjöng med känsla och smak.
Men med afseende på den här unga flickan hör hon till en gammal släkt.
Och o m den ej är ad- lig, så är den kanske ännu förnämare än vår », tillade hon med ett svagt försök att skämta, » du bar j u hört talas om köpmansfurstar! » » Attmamma ens kan skämta så », utropade Blenda häftigt.
» Att kalla sådana krämare för furstar!
Hvilka stora och ädla gärningar hafva de väl ut- fört för att göra sig värdiga denna ära?
Samlat pengar, ockrat, spekulerat pä sina medmänniskors olycka och ruin, det är hvad de ha * gjort och då de sedan nått sitt mål o c h blifvit rika, då hafva dessa människor blifvit jämnbördiga med en släkt som vår, hvilken i många århundraden skänkt fä- derneslandet sina yppersta män o c h alltid bevarat sin sköld blank o c h fri från fläckar. » Med sina ädla drag, sina af rörelsen rodnande kinder och blixtrande bruna ögon syntes Blenda en^värdig dotter af den stolta släkt, hvars ära hon prisade.
Den gamla grefvinnan var äfven upprörd, men på samma gång orolig och förlägen.
Det var ju hennes egna åsikter dottern uttalade och likväl måste hon bekämpa dem.
Hön ansåg det som sin pligt att nu öfvertyga dottern att det kunde finnas un- dantag från den regel, som i hela hennes lif fram- hållits som ett orubbligt rättesnöre.
Hen hade själf alltför länge haft bekymmer för alt fä en ej synnerligt stor inkomst att räcka till det lefnads- sätt hon ansåg en familj sådan som hennes vara nödsakad att föra.
Det var därför hennes inner- liga önskan att hennes barn skulle komma i lyck- ligare omständigheter.
Blendas framtid var be- tryggad genom förbindelsen med den mycket för- mögne kammarherren, baron Erik Edelhielm och om nu Nils blefve gift med den där mångmiljo- närens dotter, kunde Måneskiöldska slägten ännu en gång intaga sin fordna, lysande ställning bland landets förnämsta familjer.
(Forts.) Efterskörd af insamlingen för Barnhemmet i Bohuslän: Sophie, Ida, Agda, Lotten, Vera, Sigfrid 1: 5 0; — H - - ma, Halsberg 5 kr.
; — A.
och E. A-g-n, Kyrkbyn 12: 5 0; — » Edda » 50 öre; — Albertina, Borås 2: 1 0; — H.
Traneus, Fritsla 4: 50; — Onämnd, Vermland 1 kr.
Summa 27: 10.
Innehållsförteckning: Elfrida Andrée.
(M e d porträtt.)
— Till de sruå kolonisterna å Idima skollofskoloni; poem af Octavio Bcer.
— Damer på velociped; af J. N — g.
— I d e a l; af ffl — tk.
— Förbiskym - tande skuggor ur förra seklets kvinnovärld; för Idun af Bir- ger Schokiström I I I: Mormor, m o r och dotter eller de tre E l i - sabeth.
— Nornan.
— Hvarför äro våra flickor så opraktiska; af H.
H.
— Iduns skollofskoloni.
— Canituccia; novell af Matilde Serao; från italienskan for Idun af E.
N.
— S m å n o - tiser från kvinnovärlden.
— Småstadslif; en verkligheta- skildring för Idun af C. O. Gumrelius.
De smycken, som fortfarande för den s. k. lilla toaletten äro förherskande, äro alltjämt de små emaljerade blommor och fjärilar, som under vintern 1890 väckte så stort uppseende i Paris.
De modernaste äro Viol-, Blåklint- o. Penséebroscherna samt de små hvit- och blåemaljerade fjärilarne.
Prisen ställa sig olika fr. 6 till 15 kr.
Sändas efter, ekvisitbn tili landsorten i rek.
bref.
frän J u v e l e r a r H A L L B E R G, Regeping8gatan 9.
