# ID: svediakorp-per812
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1891
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 20,120
# sentences: 626
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fredagen den 12 juni 1891.
N:r 24 (182) Prenumerationspris pr I d u n m e d M o d e t i d n i n g o c h ko- lorerade planscher kr.
I d u n m.
M o d e t, u t a n k o l.
pl.
• Idum e n s a m » Ar: 8: — 6: 50 4: — B y r å: H a m n g a t a n IS, Z^l^tr.
(midt för Kungsträdgården.)
P r e n u m e r.
s k e r i lawlsorten å post- a n s t a l t, 1 Stockholm h o s r e d a k t i o n.
Redaktör och utgifvare: Utffifning-stid: hvarje helgfri fredag.
FRITHIOF H E L L B E R G.
Träffas å b y r å n k l.
1 0 — 1 1.
Maria Allm.
Telef.
61 4 7.
Liisnummerpris: 1 5 öre.
(vid kompletteringar).
4:de årg.
Annonspris: 35 öre p r nonpareillerad.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o c h » L e d i g a platsar » 25 öre f ö r h v a r j e p å b ö r j a d t t i o t a l sta v.
U t l ä n d s k a a n n o n s e r 70 ö r e p r n o n p.
- r.
i i i.
Anderson.
Stiftar.nnan till M a r i a h e m m e t å Restad, Hl en a f V e s t e r g ö t l a n d s jjfc v a c k r a s t e trakter, nä- — ra G ö t a elf, ligger det forna landshöfdings- bostället Restad, hvars hufvudbyggnad nu af varmhjärtade, ädelsinna- de m ä n n i s k o v ä n n e r blif- vit o r d n a d o c h inredd till en fristad för sådana o l y c k l i g a k v i n n o r, hvars sinnesjämnvikt p å ett el- ler annat sätt blifvit störd eller r u b b a d.
A t t en d y l i k fristad som M a r i a h e m m e t å R e - stad l ä n g e varit a f b e - hofvet p å k a l l a d, behöf- ver k n a p p a s t sägas, ty den d a g l i g a erfarenheten är ett tillräckligt b e v i s därför.
V i kunna nu- mera k n a p p a s t genom- ö g n a en tidning, utan att påträffa den sorgliga underrättelsen, att ännu en a f v å r a systrar eller b r ö d e r fallit offer för de v å l d s a m m a o c h under- b a r a slitningar, s o m äro b e t e c k n a n d e för det nit- tonde århundradets sista decennier.
A n t i n g e n det är reli- g i o n s g r u b b e l, fysisk svag- het, öfveransträngning, kärlekssorg eller andra orsaker, som stört en människas sinneslugn, är det l i k a behöfligt att, så fort sig g ö r a låter, flytta henne från den o m g i f n i n g, där h o n v i d s j u k d o m e n s början befann sig.
H o n b ö r, så vidt m ö j l i g t är, föras till ett stilla h e m, där h o n omgifve8 a f en v a c k e r natur o c h erhål- ler g o d t u m g ä n g e s a m t ständig o c h ö m, fastän nästan o m ä r k l i g o m v å r d - nad.
A t t finna ett sådant Kem, har hittills varit nästan omöjligt • visser- ligen mottagas dylika sjuka s t u n d o m i e n s k i l - d a h e m, men u t o m det att detta alltid faller sig ofantligt dyrt, förstår m a n lätt, att den sjuka där i c k e k a n finna all den vård, s o m behöfves.
E t t hospital är naturligt- vis ännu o l ä m p l i g a r e, ty v i veta j u, att så fort en patient å ett d y l i k t ställe blifvit så m y c k e t bättre, att h o p p finnes o m hennes f u l l k o m l i g a tillfrisknande, är det hos- pitalsläkarens första u p p - gift att skaffa henne bort från dårhuset, där s a m - v a r o n m e d d e mer eljev mindre sjuka patienterna fördröjer, eller kanske rent a f o m ö j l i g g ö r, hen- nes tillfrisknande.
Ofta n o g h ö r d e m a n därför klagas öfver bristen p å ett g o d t o c h billigt h e m för s v å r m o - diga eller sinnessvaga personer, o c h slutligen k o m den i sin h e m b y g d
Det s t ö r s t a inflytande, doldt i k v i n n a n s hand.
o c h v i d a d ä r o m k r i n g allmänt aktade, driftiga o c h varmhjärtade fru M a r i a A n d e r s o n å Sti- g e n p å den tanken att söka inrätta en god och passande fristad för sådana olyckliga.
M a r i a A n d e r s o n är en dotter till d e n p å sin tid h ö g e l i g e n b e k a n t e o c h framstående riksdagsmannen J a n s s o n i E l l e n e, en a f lands- h ö f d i n g Sparres dugligaste män i n o m sitt län.
I detta h e m lärde det v a k n a barnet tidigt a f fadern att intressera sig f ö r allmänna frå- g o r o c h allmänt v ä l; en ö p p e n b l i c k för nä- stans behof, ett själfständigt o c h rådigt tan- k e l i f b l e f v o frukterna, o c h de fattiga o c h n ö d s t ä l l d a i den u n g a flickans h e m b y g d fingo r ö n a deras g o d a halt.
M a r i a J a n s s o n i n g i c k v i d u n g a år äkten- s k a p m e d sin n u v a r a n d e m a n, den k ä n d e riksdagsmannen M a g n u s A n d e r s o n i Stigen p å D a l, h v i l k e n i sin hemort bedrifver en o m - fattande väfveri- o c h färgerifabriksverksamhet.
N ä r fru A n d e r s o n g i c k till sitt föresätta värf, att g r u n d a en a s y l för sinnessvaga, in- såg h o n v ä l, att företaget s k u l l e blifva svårt, ty v i d alla g o d a företag måste m a n under- k a s t a sig den bittra erfarenheten att mötas a f tvifvel o c h misstroende.
M e n hon visste o c k s å, att det b e h o f h o n ville tillfredsställa v a r allmänt k ä n d t o c h beaktadt, o c h hop- p a d e s därför, att hennes egen g o d a vilja skulle elektrisera allmänheten och förmå v å r a m å n g a kapitalister att ö p p n a p u n g e n o c h s k ä n k a en skärf åt det behjärtansvärda syftet.
H o n h a d e i c k e heller missräknat sig d ä r i; v ä n l i g a händer räcktes v i l l i g t till hennes hjälp, o c h v å r ä d l a drottning, hvars hjärta aldrig är slutet för n ö d e n, f ö r e g i c k allmän- heten m e d g o d t e x e m p e l.
I c k e mindre svårt v a r åliggandet att utse en l ä m p l i g plats för hemmet, t y för en d y l i k fristad fordrades ett p å en g å n g naturskönt, lifligt o c h afskiljdt läge, h v i l k e t b o r d e v e r k a l u g n a n d e p å ett sjukt sinne.
S e d a n godsets arrendator m e d b e r ö m v ä r d tjänstaktighet upplåtit den stora h u f v u d b y g g - n a d e n o c h trädgården till det m ä n n i s k o v ä n - l i g a företaget, k a l l a d e s framstående läkare till platsen, o c h d å d e alla intygat ställets lämplighet, utsågs en direktion, bestående a f traktens mest a k t a d e m ä n, att p å ä n d a m å l s - enligt o c h tilltalande sätt o r d n a o c h inreda hemmet.
D e n direktion, som åtagit sig detta u p p - drag, arbetade m e d ifver o c h intresse för att inreda h e m m e t o c h förse det m e d allt, som för ä n d a m å l e t b e h ö f d e s.
D e ljusa, glada samlingssalarne erbjuda tillfälle till olikartade förströelser, såsom musik, sång, o l i k a sorters spel m.
m., o c h trädgården m e d sina gräs- mattor l e m n a r g o d plats f ö r n ö j e n ute i det fria.
R e d a n den första april detta år öppnades finnes på jorden, s å v ä l till godt h e m m e t för sjukas e m o t t a g a n d e.
E n a f p r o - fessor K j e l l b e r g r e k o m m e n d e r a d förestånder- s k a ö f v e r v a k a r de sjukas v å r d, h v i l k e n för öfrigt är anförtrodd åt v a n a sjuksköterskor, u t o m det att läkare från V e n e r s b o r g åtagit sig att en eller t v ä n n e g å n g e r i v e c k a n, o c h för öfrigt när helst så önskas, resa ut till hemmet.
B e t a l n i n g e n för d e sjuka, s o m ö n s k a inta- gas å hemmet, är ställd så billig som möjligt o c h rättar sig dessutom efter patienternas för- m ö g e n h e t s v i l k o r, m e n för att M a r i a h e m m e t skall blifva till den vidsträckta nytta, s o m stifta- rinnan o c h d e öfriga gifvarne h o p p a d e s, samt så s m å n i n g o m k u n n a ö p p n a s äfven för man- liga patienter, fordras ännu m å n g a o c h rik- liga b i d r a g.
Ö n s k l i g t v o r e därför, att alla, s o m ö m m a för sina l i d a n d e m e d m ä n n i s k o r, ville under- hjälpa detta g o d a företag.
T i l l eder, I sven- ska k v i n n o r, s o m ä n n u sitten l y c k l i g a o c h g l a d a i edra h e m, vänder det sig först o c h främst m e d b ö n o m h j ä l p!
S k ä n k e n, så vidt I k u n n e n, en s k ä r f åt detta h e m, där män- niskokärleken söker bereda en fristad åt edra o l y c k l i g a medsystrar o c h m e d b r ö d e r!
S k u l l e d e n n a s k ä r f k a n s k e tvinga eder att uppoffra n å g o n a f edra önskningar, så skall d o c k med- vetandet att hafva v e r k a t i ett g o d t företag rikligen ersätta d e n n a uppoffring!
O c h kun- nen I i c k e s k ä n k a penningar, så s k ä n k e n åt- minstone edert v a r m a intresse, s ö k e n i n v e r k a på andra för den g o d a saken, träden hvar i sin stad den g o d a o c h d u g a n d e k v i n n a till hjälp, s o m här t o g det första steget, m e n som visserligen i c k e s k u l l e h a m y c k e t förmått, o m ej genast v i d detta ö m m a n d e hjärtans sym- pati hade mött henne.
Må alltid!
den följa en god gärning nu och som ondt, är ^Den hlicken ständigt skall följa mig, kvart än jag vandrar i världen vida; i sorg, i fröjd skall jag minnas diy — i stunder mörka, i stunder llida.
3.
Jag såg ej hos andra kvinnor en blick, så farlig som din — det är, som hade jag skådat i drömmarnes riken in.
^Det göms i dc mörka djupen en gåta, jag än ej tydt — en gåta som all min glädje i. undrande vemod, hytt, CMcn om på den gåtan jag finge från dina läppar ett svar, jag gåfve gärna af lifvet ett dussin år eller par.
&lt; ?Miri prinsessa, min prinsessa, det är så jag vill dig kalla, när af kärlek, när af länglan blodets röda floder svalla.
E t t sådant h e m fann fru A n d e r s o n slutli- gen å R e s t a d, h v i l k e t l i g g e r v i d G ö t a elf, femton minuters v ä g från B r i n k e b e r g s k u l l e o c h en h a l f m i l från V e n e r s b o r g.
Svårligen k u n d e m a n påträffa ett bättre ställe f ö r det p å t ä n k t a ä n d a m å l e t än j u s t detta g o d s, hvars s k o g s d u n g a r erbjuda h e l s o - s a m m a o c h u p p f r i s k a n d e promenader, p å sam- m a g å n g s o m den förbiflytande G ö t a e l f m ö j - l i g g ö r utfärder äfven till sjös.
som Stanzer.
Tro mig, ingen så dig älskat, ingen så dig skulle tjäna i.
9 ' dr inne i kyrkans skymning som den man, som knä nu böjer inför dig — för dig allena.
vi gå allena, vi två.
' Vi säga livar ann ej mycket; vi förstå hvarandra ändå.
Stig då ned ur helgonhimlcn, låt din hy af solen brynas — skönare än du har anat Dvlcn världens skvallrande längor skall den stackars jorden synas!
de skulle få dubbelt bråd l, om en gång dc fingo veta, hur väl vi hvar ann förstått.
CMcd en kyss gif riddarslaget, din vasall mig sedan kalla, och jag svär dig troget skydda — 2.
%) u står hredvid mig, så späd och fin, stödd emot kryckan på parasollet, och blicken glänser som eldigt vin i slipaclt glas, emot ljuset hållet.
du, den fagraste bland alla.
Daniel Fallström.
Vår " nervösa " tid.
t fverallt k l a g a s öfver » n e r v o s i t e t ».
De g a m l a — det är j u ej att undra p å ~ — m e n d e m e d e l å l d r i g a, de unga, till o c h m e d barnen ä r o n u f ö r tiden o c k s å » ner- vösa ».
H v a r a f kommer det?
D e n n a fråga h ö r m a n s o m oftast.
O r s a k e r n a äro m å n g a o c h u p p g i f v a s o l i k a.
A n t a g l i g e n äro de alla b i d r a g a n d e, ehuru de i c k e a l l a l i k a m y c k e t uppmärksammas.
F ö r n ä m s t a orsaken l i g g e r i själfva lefnads- sättet.
R e d a n s o m b a r n intresserar m a n sig n u för saker, s o m f o r d o m k n a p p a s t den v u x n e f ö r m å d d e r e d a eller g e n o m t ä n k a.
R e - dan som barn mättas man a f mat o c h nöjen, efter h v i l k a barnet f o r d o m b l o t t l ä n g t a d e.
O c h — detta är viktigare, än m a n tror — redan s o m barn lär man sig all göra natten Ull dag.
D e t n e r v ö s a drag, s o m präglar synnerligast stadsbors personlighet, b e r o r i g a n s k a h ö g g r a d p å detta v å l d f ö r a n d e a f naturen.
S ö m - nen har sin tid, o c h o m denna tid o c k s å k a n flyttas, så sker detta i c k e ostraffadt.
Kom- m a n d e generationer försvagas g e n o m de före- gåendes o s u n d a lefnadssätt.
F å f ä n g t söker m a n g e n o m förståndigare lefnadssätt stärka barnen; det g å r icke, förrän o c k s å föräldrarne b ö r j a ett förnuftigare lif.
Det måste b l i f v a regel att i rattan tid g å till sängs, i c k e u n d a n t a g.
D e t måste blifva regel att börja sina nöjen så pass i tid, att man k a n sluta d e m, utan att för m y c k e t in- k r ä k t a p å tiden för h v i l a n.
N u hör äfven detta till undantagen.
V a n l i g e n börjar m a n dessa v i d den tid, d å m a n, strängt taget, egentligen b o r d e g å till sängs.
I alla f a l l b o r d e m a n åtminstone, när de sluta, rättvis- ligen i stället h a f v a sofvifc åtskilliga timmar.
H ä r m e d är i c k e sagdt, att man ej för n å g o n g å n g s k a l l k u n n a b r y t a en sådan regel o c h fortsätta ett nöje in p å nattens t i m m a r.
M e n det oriktiga är, att det s k a l l vara regel, att alla nöjen börja sent.
D e t är, s o m o m m a n i n b i l l a d e sig, att det v o r e särskildt fint o c h förnämt, att allt s k a l l v a r a så sent.
F o r d o m, när m a n en h v a r d a g i all e n k e l - het h e l s a d e p å h v a r a n d r a, k o m m a n k l o c k a n fyra eller h a l f fem p å e. m., o c h så var man h e m m a o c h l å g i sin säng k l o c k a n tio.
N u k o m m e r m a n k l o c k a n sju eller åtta o c h är h e m m a först k l o c k a n t o l f eller ett.
K a n det vara helsosamt?
O c h är det n ö d v ä n d i g t?
O m vi n u i c k e h a f v a tålamod att e g n a så m å n g a timmar å rad åt sällskapslifvet, så k u n n a vi j u börja v å r a s a m k v ä m n å g o t se- nare, men h v a r f ö r i all rimlighets namn k u n n a vi ej sluta d e m n å g o r l u n d a i t i d?
J o, vi måste supera!
F a s t ä n v i h e m m a spisat en stadig o c h tillräcklig m i d d a g, måste vi besvära v å r a v ä n n e r m e d att, f u l l k o m l i g t o n ö d i g t, tillaga o c h framsätta en hel m ä n g d mat, s o m v i så g o d t som truga i våra mat- sraältningsapparater, d e m till i c k e ringa tunga o c h besvär.
F a s t ä u h v a r k e n vi eller v å r a vänner, när vi ä r o allena, förtära a n n a t än en g a n s k a lätt aftonmåltid, måste vi, när v i ä r o tillsammans, sent p å k v ä l l e n äta en m i d - d a g n u m r o två.
D e t s k u l l e v a r a roligt att veta, huru m å n g a k v ä l l a r i v e c k a n personer m e d » stort um- g ä n g e » k o m m a i säng före midnatt.
Det s k u l l e o c k s å vara roligt att veta, huru m å n g a d a g a r i v e c k a n dessa s a m m a personer stiga u p p före k l 8 — 9 p å m o r g o n e n.
D e t är väl k n a p p a s t troligt, att n å g o n p å a l l v a r vill neka, att det v o r e v i d a helsosammare, o m vi försökte stiga u p p k l o c k a n 5 — 6 p å m o r g o - nen o c h g i n g o till sängs k l o c k a n 9 — 1 0 o m aftonen.
N a t t e n s k u l l e d å bestå a f j u s t de för h v i l a n mest l ä m p l i g a t i m m a r.
D e t m e d - gifves villigt, att det o m vintern u n d e r mör- k a m o r g n a r är f ö g a angenämt att stiga ti- digt u p p, o c h m a n k a n j u då o c k s å, när m a n så hafva kan, stiga n å g o t senare u p p.
L i k v i s t b ö r man j u o c k s å betänka, att män- niskan egentligen h v a r k e n får eller b ö r alltid få g ö r a det, s o m är a n g e n ä m t, samt att det angenämaste i c k e alltid är det helsosammaste.
M e n o m m a n o m vintern stiger litet senare u p p än o m s o m m a r e n, så finnes d o c k intet hinder för att ä f v e n o m vintern n å g o r l u n d a tidigt g å till sängs.
A r b e t a r man under da- gen o c h tager tiden i akt, så är man rätt g l a d att få v i d rimlig tid g å till sängs o c h k a n ä n d å hafva m e d h u n n i t ett rätt försvar- ligt dagsverk.
M å n g e n torde härvid i n v ä n d a, att detta ställer sig o l i k a för o l i k a personer, o c h att s o m l i g a tåla v i d nattvak o c h ej lida n å g o t men däraf.
M e d f ö r l o f — huru vet man det?
D ä r a f att i n g a o m e d e l b a r a följder v i s a sig, m å h ä n d a?
M e n det är ett m y c k e t osä- kert tecken o c h alldeles i c k e n å g o t bevis.
O c h o m det o c k s å skulle k u n n a ledas i be- vis, att den ena generationens o r e g e l b u n d n a lefnadssätt i c k e inverkar förstörande p å d e n n a s a m m a generations organismer, torde m a n d o c k få svårt att bevisa d e t s a m m a m e d af- seende p å e f t e r k o m m a n d e släktled.
O c h en a f de svåraste o c h mest i n g r i p a n d e o r e g e l - bundenheter i lefnadssättet är att g ö r a natten till d a g.
I synnerhet för barnen.
D e lida oerhördt a f att i c k e få sofva, så m y c k e t de b e h ö f v a.
Ä n d a till 8 — 9 års ålder behöfva de sofva halfva d y g n e t o c h b ö r a b å d e l ä g g a sig tidigt o c h sofva ut p å m o r g n a r n e.
Sedan a f k n a p - pas softiden, d o c k endast p å morgnarne.
I c k e förrän efter f y l l d a 1 2 år k a n o m aftnarne n å g o t tagas därifrån, o c h sedan b ö r det dröja 3 — 4 år innan d e u n g a i regeln få v a r a u p p e efter k l o c k a n nio o m aftnarne.
Det låter m å h ä n d a i mångas öron g a n s k a hårdt, detta, men d e n n a regel är den enda, som k a n tillförsäkra barnen ett enkelt o c h natur- enligt lefnadssätt.
T y dessa tidiga softimmar förhindra naturligtvis d e l t a g a n d e t i sådana nöjen, s o m g ö r a natten till dag, o c h som, o m de s k a d a de f u l l v u x n e, rent a f förderfva d e m, som ä n n u ä r o stadda, i u t v e c k l i n g.
Natur- ligtvis g ö r m a n j u äfven från d e n n a regel d å o c h d å undantag, men förståndiga för- äldrar g ö r a dessa undantag få o c h l å n g t emellan.
M e n h u r u skall detta ske, m e d all den lexläsning, det p i a n o s p e l a n d e o c h det hem- arbete, s o m m e l l a n skoltiden lassas p å b å d e flickor o c h gossar, just under deras u t v e c k - lingsperiod?
J a, det är f r å g a n!
Svaret d ä r p å blir, åtminstone från min sida, att endast u p p r e p a h v a d j a g förut sedan flere år t i l l b a k a f ö r s ö k t b å d e i tal o c h skrift framdraga: V i måste u p p h ö r a att på s a m m a vanvet- tigt g r u n d l i g a sätt, som hittills, bedrifva språk- u n d e r v i s n i n g e n; vi måste först lära andra sa- ker, sedan s p r å k; v i få ej börja med att in- lära sådant, som i c k e kan hvarken fattas eller läras utan en viss förut u p p n å d d förstånds- m o g n a d, innan vi vunnit d e n n a; vi få ej b e - gära, att v å r a barn s k o l a afsluta sina n u så vidt omfattande studier v i d s a m m a ålder, s o m vi afslutade våra, o c h vi få ej g l ö m m a, att den k u n s k a p s b ö r d a, s o m lägges p å deras axlar, med hvarje år blir tyngre o c h tyngre.
Vi måste afskaffa det marterande grammatiseran- det i språkundervisningen o c h alldeles v ä n d a b a k f r a m p å metoden — lära oss språket först o c h dess subtiliteter sedan, o m v i näm- ligen det f ö r m å o c h b e h ö f v a.
D e t låter underligt, m e n d e t var d o c k så, att f o r d o m h a d e m a n i c k e anspråk p å att barnet skulle förstå, h v a d det l ä r d e; m a n ansåg det vara n o g, o m barnen l ä r d e sig en minneslexa, o c h man svarade på vetgiriga barns frågor vanligen helt e n k e l t: det d ä r förstår d u inte ännu, inte förrän d u b l i r stor.
M a n k a n v ä l ej g ä r n a påstå, att detta v a r n å g o n förträfflig m e t o d, men den h a d e åt- minstone det g o d a m e d sig, att u n g d o m e n i c k e b r å d m o g n a d e å förståndets v ä g n a r, hvil- ket d o c k, säga h v a d m a n vill, var en förmån f ö r fysiken.
L i k a l e d e s hette det d å o m n ö - j e n o c h g o d a saker: det där får d u v a r a m e d o m, när d u b l i r stor.
O c h o m detta o c k s å m e d f ö r d e, att barnen oupphörligt längtade efter att » b l i s t o r a », o c h o m det i vissa för- h å l l a n d e n o c k s å ö k a d e njutningsbegäret, så v o r o de u n g a åtminstone i c k e redan v i d den ålder, d å d e först b o r d e h ö r a talas d ä r o m, blaserade o c h trötta v i d alla d e nöjen, s o m stodo d e m till b u d s.
H u f v u d s a k e n v i d all uppfostran är, att barnen föra ett naturenligt, d. v.
s. enkelt o c h rörligt lif, o c h att de intellektuella sys- selsättningarne p å ett passande sätt a f b r y t a s a f tillräckliga hvilotider o c h o m v e x l a m e d praktiska sysselsättningar.
E n d a s t p å så sätt k a n man u p p n å en sund u t v e c k l i n g a f b å d e k r o p p o c h själ.
M a n b ö r besinna, att sam- mansatta, starkt k r y d d a d e rätter i c k e äro h e l s o s a m m a för den i u t v e c k l i n g stadda or- ganismen, o c h att läckerheter i c k e b l o t t s k a d a matsmältningen, utan o c k v ä c k a njutnings- lystnad o c h alstra l e d a f ö r kraftigare närings- medel.
M a n b ö r besinna, att barnens ännu i c k e färdiga f y s i s k a krafter b e h ö f v a understödjas g e n o m tillräcklig s ö m n p å naturenliga tider.
H e l l r e än att gossen eller flickan skall » sitta u p p e » med sin l e x a, m å l e x a n g å d å l i g t; hellre d å l i g a s k o l b e t y g än d å l i g helsa.
Ty det är alldeles säkert o c h visst, att ingen- ting så undergräfver helsan s o m bristen p å sömn.
O c h d å barnen måste tidigt u p p o m morgnarne för att v a r a i s k o l a n o c h sitta länge u p p e o m k v ä l l a r n e m e d sina l e x o r, är det alldeles säkert, att endast undantagsvis starka naturer härda ut m e d ett för barnen så naturvidrigt lefnadssätt.
D e t t a att h å l l a sig v a k e n, att k ä m p a m e d s ö m n e n, angriper i h ö g grad nerverna, det vet h v a r o c h en, som f ö r s ö k t det, o c h att det s k a l l s k a d a barnen, b ö r den ringaste eftertanke kunna säga oss.
M e n — n u k o m m e r ett men, s o m, ifall läsaren hittills varit m e d o m allt d e t s a g d a, antagligen k o m m e r att helt o c h hållet o m - störta, h v a d det f ö r e g å e n d e vunnit — men, för att barnen s k o l a k u n n a föra ett helso- samt, naturenligt lefnadssätt, måste också för- äldrarne göra del, åtminstone till en viss grad.
T y endast i d e familjer, där stora till- g å n g a r, stort u t r y m m e o c h m å n g a tjänare till- låta barnen föra ett från föräldrarnes a l l d e l t s afskildt lefnadssätt, endast där k u n n a barnen (såsom fallet oftast är t. e x.
i E n g l a n d) få lefva ett l u g n t o c h från allt nervretande in- flytande befriadt lif, ehuru föräldrarne icke g ö r a det.
Naturligtvis behöfva föräldrarne i c k e därför afsäga sig allt umgängeslif, alla nöjen o.
s. v.
, m e n de k u n n a — o c h d e b ö r a — inskränka allt detta i n o m måttliga gränser.
D e b ö r a sätta barnens bästa i första
r u m m e t o c h sina e g n a nöjen, sin b e k v ä m l i g - het, sin l y x i det andra.
Berndt Oskar Stackelberg.
H ä r e m o t k a n m e d fog i n v ä n d a s, att äfven o m föräldrarne så g ö r a, ett b e s t ä m d t hinder mot att reglera barnens softider p å rätta sättet uppreser sig g e n o m det e v i g a tröskan- det m e d l e x o r, det ständiga temaskrifvandet, h v a r m e d barnen så ofta måste h å l l a p å l å n g t ut p å nätterna.
V i s s e r l i g e n.
M e n v a k a r m a n ö f v e r, att barnen i rätt tid börja sina l e x o r o c h allvarligt h å l l a p å därmed, hjälper m a n dem g e n o m svårigheter o c h stödjer o c h un- derlättar deras arbete, så torde det d o c k i d e flesta fall k u n n a u n d a n g ö r a s, innan sof- tiden är inne.
Det var också frih.
Stackelberg, som ö p p - nade den ganska intressanta debatten o m denna sak, o c h bland de många o c h betydande ta- lare, som gäfvo frågan sitt understöd, var han tvifvelsutan den mest framstående.
Kamma- ren lyssnade också aktningsfullt o c h s y m p a - tiskt till frih.
Stackelberg, som nu för första gången inom riksförsamlingen egnade sin par- lamentariska förmåga åt ett ämne, som icke stod i något samband m e d hans egenskap af sjöofficer.
Frih.
S. hade nästan uteslutande egnat sin föregående verksamhet inom riksda- gen åt sjöförsvarets tjänst.
M e n när s k o l a d å barnen få tid till l e k a r o c h rörelser i det fria, till p r a k t i s k a syssel- sättningar, till d e l t a g a n d e i det v e r k l i g a lifvet?
J a, den frågan måste m a n bedja skol- stadgan, eclesiastikministern o c h k o n g l.
M:t besvara!
Men så l ä n g e skolarbetet, b å d e i s k o l a n o c h i hemmet, är så b e t u n g a n d e, så l ä n g e det d a g l i g a lifvet i h e m m e t så ofta är ställdt p å att njuta a f lifvet så m y c k e t m a n m ö j - ligtvis k a n hinna o c h har råd till (o c h oftast åtskilligt mer), så l ä n g e k o m m a helt säkert k l a g o m å l e n öfver v å r » n e r v ö s a t i d » b å d e att fortfara o c h att vara fullt berättigade.
MathUda Lang / et.
Inför främmande ögon.
, Dcn nationella textilindustrien i Sverige och förenin- gen - ' Handarbetets vänner ».
Under denna rubrik innehåller det i Ztirich utgifna Schweizerisch.es Familien- Wochenblatt en ganska utförlig artikel öfver den u p p b l o m - strande kvinnoslöjden i vårt land o c h » H a n d - arbetets vänners » syften o c h sträfvanden.
Den erkännande o c h i det bela ganska korrekta uppsatsen bör innebära ett smickrande intresse för svenska läsarinnor, äfven om de ej kunna undgå att le åt en eller annan naiv liten d e - talj i framställningen, som röjer de främmande och i hvarje punkt icke fullt förtrogna ögon, med hvilka författaren sett.
Efter att hafva talat om stiftandet af för- eningen » Handarbetets vänner », som till ut- gångspunkt för sina bemödanden att höja den textila hemslöjden tog » d e stilfulla prydnads- arbeten, som sedan gamla tider förfärdigats af allmogens k v i n n o r », skrifver författaren: » Dessa arbeten bestå dels af rika gobelinartade väfnader med en ' sorts i väfstol utfördt broderi i geometriska mönster med kraftiga, väl afvägda färger, dels af mattväfnader, snarlika de orientaliska, samt enklare väfnader med mönster i rödt och blått på linnebotten.
Vidare förekomma spetsar af utomor- dentlig skönhet och hållbarhet, knypplade utan upp- ritade mönster på små med mossa stoppade knyppel- dynor, fransflätning, nätflatning, linnebroderi, hålsöm och bandväfnad o. s. v. allt i karaktäristiska mönster af den rikaste omvexling och ett beundransvärdt fulländadt arbete.
Tillverkarinnorna, hvilka egna sin mesta tid åt fiske eller boskapsafvel och husliga sysslor samt om somrarne arbeta i jorden, utföra dessa konstverk på lediga stunder.
De ega, förutom ett rikligt förråd af ärfda mönstertraditioner och gamla förebilder, själfva medfödd en så stor idérikedom, att det.
än idag är svårt att exempelvis få dem att reproducera en gif- ven spetsform.
Slöjderskan vill ha frihet att gifva nya idéer gestalt.
» Det är ju ingen idé med att arbeta efter mönster », är en invändning, som man ofta får höra.
Det är en förnöjelse att se dessa gamla och unga kvinnor i deras egendomliga, färgrika nationaldräkter arbeta vid väfstolen eller syssla vid knyppeldynan, bredvid hvilken ofta vall-hornet ligger tiM reds för dom, med undantag af ärfd eller före äkten- skapet förvärfd fastighet å landet, tillfalla den kvarlefvande.
Det var på middagen lördagen den 12 maj 1883.
I riksdagens andra kammare föredrogs ett betänkande, afgifvet af lagutskottet och rö- rande en motion af frih.
Stackelberg.
Motio- nen förordade ett borttagande ur giftermåls- balken af kapitlen om äktenskapsförord, om mannens målsmansrätt för hustrun, om gifto- rätt i b o, huru mannen må sälja hustruns fa- sta gods m.
m.
I stället ville frih.
Stackel- berg ha in i giftermålsbalken ett par korta stadganden o m äkta makars skyldighet att hjälpa hvarandra inbördes samt om enklings- och enkorätt, d. v. s. att vid den ene makens död skulle en fjärdedel af den aflidnes egen- knypplerskan att då och då förfriska sig med några af dessa djupt vemodiga toner, som äro säregna för den svenska folkvisan.
Ej mindre pittoreskt är det att se de unga dalkullorna på landtgårdarne i Stock- holms natursköna omgifningar, där de om somrarne taga tjänst som biträden i trädgård och ladugård — att se dem slå sig ned att smycka lintygsveck eller kragar med det vackraste arbete, medan de vakta på kreaturen eller i båten, som skall föra familjen ut på en lusttur.
Plela den ofvan nämnda mångfalden af olika ar- beten och mönstermotiv, hvilka sedan urminnes tider användts för nationaldräkterna, för täcken, vägg- och bänkkläden m. m., har det nu lyckats » Handarbetets vänner » att väcka till nytt lif och under konstnärlig ledning använda för moderna ändamål.
Så tillverkas förhängen, gardiner, mattor, möbeltyger, kuddar, föremål för toaletten, skrif- och sybordet o. s. v. Genom denna återuppståndelse af den urgamla hem- slöjden har man i Sverige vunnit en alldeles egen- domlig textil konstindustri, hvilken brutit sig väg till de högre klasserna och bland konstkännare och resande främlingar väckt stor uppmärksamhet. » Efter att närmare ha omnämnt » Handarbetets vänners » utställningslokal i S t o c k h o l m, hvilken » hör till stadens sevärdheter », samt metoderna för föreningens verksamhet att höja o c h ut- bilda den allmänna smaken, afslutar författaren sin artikel med följande o r d: » Som af det nämnda kan ses, är föreningen ett i sin art egendomligt företag.
Den är ingen väl- görenhetsanstalt i egentlig bemärkelse, än mindre ett företag för pekuniär vinning, utan en praktisk, konstindustriel anstalt, afsedd att förädla handarbetet i konstnärlig och nationel riktning, att gifva de bildade damerna lust och förmåga att stilenligt smycka sina hem med egna händers arbete, att tillika upp- muntra den husliga konstfliten bland allmogen samt att förskaffa flitiga arbeterskor arbetsförtjänst i hemmet. » Mannen med de blida dragen, hvars tunga dock kunde vara skarp nog, kämpade nu tap- pert en parlamentarisk strid för kvinnans rät- tigheter inom äktenskapet.
Han åberopade ut- vecklingen i andra länder, särskildt i E n g - land, han uppträdde kraftigt m o t den juridi- ska åskådning, som strängt ville hålla fast vid den germaniska familjerätten, o c h han förordade i stället det vida mera etiska förhållande, som skulle inträda, om man accepterade det fram- lagda förslaget o c h öfvergåfve den nuvarande giftermålsbalk med dess kanter o c h bark, » som ännu sitta kvar, sedan den balken för århun- draden tillbaka hemtades hit från Germaniens urskogar ».
O c h han erinrade o m det onekli- gen rätt besynnerliga förhållandet, att en kvinna, som en gång blifvit myndig, skulle åter in- träda i omyndighetstillstånd, på samma gång hon inträdde i äktenskap.
Ungefär så yttrade sig frih.
Stackelberg, o c h det kan ej nekas, att detta ämne, behandladt från riksdagsmannens plats i kammaren, tog sig bättre ut, än dä skalden O l o f Stig (frih.
Stackelbergs författarenamn) besjöng det i sin sångsamling » T r ä k o l ».
Där sjunger han b l.
a.: Må makar, om de vilja, gärna skifta emellan sig sitt gods, ej ondt i det; men må man icke några lagar stifta, som göra detta till en skyldighet, än mindre säga: kvinnor, som sig gifta, afhändas därmed sin själfständighet.
Och icke nog, att de med mannen dela, de skola lemna till hans skön det hela.
Så ter sig en riksdagsmotion på v e r s!
Ä m n e t är föga poetiskt, och poesien får en tämligen didaktisk anstrykning.
D e t är också ej utan sina faror att på detta sätt behandla ett lagförslag, allra helst o m en, låt vara al- drig så ädel o c h berättigad, harm skärper ut- trycken, som redan på grund af oratoriska effekter o c h kontraster lätt skjuta öfver det mål, som närmast afses.
D e t torde vara svårt att låta den stora o c h vackra sympatien föl- en allmän princip klart o c h tydligt uttala sig i poesi, då principen fått lagparagrafens torra, af så många omständigheter beroende form.
Å t denna svaghet har O l o f Stig skattat i sin diktsamling; den låg så nära till hands, att den ej kunde undvikas.
K a n s k e hade i annat fall bandet på skaldens indignation verkat häm- mande äfven på inspirationen, o c h därmed hade föga varit vunnet.
Men vi måste lemna detta skede af frih.
Stackelbergs verksamhet, som då ej bar någon frukt.
V i ha så m y c k e t mera skäl därtill, som året 1884 betecknar det år, under hvilket frih.
S. gjorde sina viktigaste inlägg för lös- ningen af kvinnofrågan.
Ä f v e n detta år u p p - dök frågan om gift kvinnas eganderätt.
Inom riksdagen debatterades nämligen ett förslag, att af k. maj:t begära en omarbetning af lagstift- ningen rörande äkta makars inbördes egen- domsförhållanden.
Skrifvelsen skulle tillika an- gifva vissa synpunkter för en sådan omarbet-
ning.
Dessa synpunkter förordade en inskränk- ning i giftorätten, rättighet för kvinnan att förvalta den egendom, som är henne enskildt tillhörig, förbud för mannen att utan hustruns samtycke bortskifta, förpanta eller sälja boets fasta egendom samt slutligen ett par uttalan- den i fråga om ansvar för gäld eller om arfs- andel i b o e t.
Ehuru förslaget i vissa afseen- den ej ville gå så långt som frih.
Stackelbergs förslag från 1883, fann man dock frih.
S. så- som en liflig försvarare af förslaget, då han i alla fall ansåg det vara ett steg framåt.
Sär- skildt yttrade sig frih.
S. angående dispositions- rätten öfver boet.
Denna rätt var i praktiken redan fördelad mellan man o c b hustru så, att åtminstone i vissa landsdelar bypoteksförenin garna ej bevilja inteckning i fastighet, som tillhörde det gemensamma boet, utan att både man o c h hustru underskrifvit förpantningsbref- vet.
Denna goda sedvänja ville frih.
S. nu ha upphöjd till lag.
O c h häri g a f riksdagen honom rätt.
Båda karcrarne enade sig om den ifrågasatta skrifvelsen, som sålunda afläts till k. m:t.
Detta var icke det enda för kvinnan viktiga steg, som togs vid 1884 års riksdag.
I be- stämmandet af den svenska kvinnans ställning spelar denna riksdag en synnerligen viktig roll, o c h den har i mycket frih.
Stackelberg att tacka för hvad som i detta afseende blef uträttadt.
1884 års riksdag har vidare att på sitt vinst- konto anteckna_ en reform af största vikt Det var nämligen då, som beslutet om kvinnans myudigblifvaude vid 21 års ålder genomdrefs.
Denna reform var så mogen att genomföras, att något motstånd knappast ifrågakom.
D e ord frih.
Stackelberg vid frågans afgörande yttrade, afsågo endast att häfda könens likställighet i fråga o m myndighetsåldern, på samma gång de utgjorde ett svar på några a f en föregående talare framställda anmärkningar.
Sin verkligen nobla ståndpunkt i bedömandet af kvinnans ställning o c h af de kraf, som för hennes räkning rättmätigt kunde ställas på samhället, visade frih.
Stackelberg bäst i den debatt, som vid riksdagen 1884 uppstod r ö - rande kvinnans politiska rösträtt.
A t t frih.
S. varmt förfäktade den politiska rösträttens utsträckning äfven till kvinnan, faller af sig själft, men i sitt anförande rörande denna fråga fällde han några yttranden, som äro synnerligen karaktäristiska för hans ståndpunkt, på samma gång de lemna en förklaring på det faktum, att frih.
Stackelberg alltid gärna o c h m e d uppmärksamhet hördes i kammaren.
Han yttrade därvid: berg.
Kvinnans politiska rösträtt blef som be- kant den gången icke någon verklighet.
D e t såg nästan ut, som om riksdagen år 1884 förtagit sig, ty under de följande åren hörde man föga af kvinnofrågan.
M y c k e t torde härtill hafva bidragit, att de viktiga ekono- miskt-politiska frågorna allt mer framträdde och togo alla krafter o c b allas uppmärksamhet i anspråk.
Äfven frih.
Stackelberg deltog i stri- den om det nya ekonomiska systemet, men han fick knappt upplefva stridens slut.
Han afled nämligen hösten 1888.
Frih.
S. hade dock ej under dessa år varit overksam i arbetet för kvinnans rättsliga ställ- ning.
D å det större verksamhetsfältet, riksda- gen, på grund a f omständigheterna stängdes för kvinnofrågan, vände han sin förmåga till ett mindre arbetsfält, Föreningen för gift kvin- nas eganderätt.
Han var en nitiskt arbetande ledamot af denna förening och från 1886 dess ordförande.
Bland kvinnofrågans pionierer var frih.
Stac- kelberg en, o c h kanske den som tagit de kraf- tigaste o c h mest verkande spadtagen för att för denna fråga jämna vägen till framgång.
M e d lugn moderation, men varmt o c h vältaligt förfäktade han sin sak, och han förstod att ej blott föra den framåt, utan o c k att fästa u p p - märksamheten på hvad ännu ytterligare åter- stod att göra Man kan utan öfverdrift säga, att mycket, som gjorts och kommer att göras i denna sak, är skördar, hemtade från den sådd, som en gång gjordes af Berndt Oskar Stackelberg.
H.
L. Victor in.
K a r i n till och med vågade sig på tjuren, denne ilskne best, som stångat en karl nära på till döds, o c h som ingen annan än hon tordes möta ensam, då höll Stella sig bakom henne, andlös o c h förskrämd för hvart slag han fick, men med hjärtat svällande af segerfröjd, då han ändtligen vände om o c h skumpade i väg på samma sätt o c h ät samma håll som korna.
När några kunde skildta kreaturen voro beskedliga o c h inte gjorde försök till ströftåg på förbjuden mark, de båda flickorna egna sig åt sina en- nöjen.
D e plockade smultron på dikesrenarne, gjorde korgar af lönnblad o c h gräfde upp bergsöta.
Regnade det, kröpo de in i Karins små riskojor, som hon byggt åt sig litet här o c h där i trak- ten.
O c h när de sutto där hopkrupna med händerna om knäna, brukade Karin berätta hi- storier, besynnerliga, hemska historier om t o m - tegubbar, s o m man träffade i källaren, o c h som skänkte en sin vante, o c h om hvita spöken, som reste sig bakom stenar, o c h om troll, som knackade i berget.
O c h det märkvärdigaste af allt var, att allt- ihop var sannt, ty antingen var det hennes mamma eller hennes pappa eller någon af grann- gummorna, som sett det.
Stella kände kalla rysningar gå igenom sig frän hufvud till fot, men ändå ville hon höra mer.
H o n tyckte, det växte u p p en underlig, ny värld omkring henne, befolkad med osynliga varelser, som rådde om allting omkring dem, berg o c h luft, skogar o c h sjöar, källare o c h vindar, och som kunde sträcka ut sina händer o c h taga fatt i henne när som helst.
E n af de där hemlighetsfulla varelserna sys- selsatte henne likväl mer än de andra, och det var eldtrollet.
D e t hade Karin sjelf sett, sade hon.
Eldtrollet.
Berättelse af Anna Waldenberg.
•SSÖHella o c h hennes far och mor b o d d e i de allra finaste rummen på hela herrgården.
D e hade hyrt dem för sommaren, o c h de voro riktigt vackert inredda med hvitmålade möbler, soffor och stolar klädda i rosiga öfverdrag o c h hvita, luftiga gardiner öfver alla fönster.
Men det var inte där Stella trifdes bäst.
Skulle h o n ' vara inomhus, så satt hon helst inne i stalldrängens lilla grå stuga nere vid sjön, i ett litet lågt, mörkt rum med nedrökt tak, brunmålad träsoffa, balsaminer i fönstret, osopadt golf o c h m e d en inbiten lukt af stekt sill o c h sura smorlädersstöflar.
Inte tyckte hon precis där var så fint o c h elegant, men hon fann sig ändå så innerligt » D e t är icke för kvinnans skull, icke för väl i den lilla stugan, ty där b o d d e hennes hennes eget intresse, som j a g ifrar för, att hon bästa vän, Vall-Karin, stalldrängens lilla tio- skall tillerkännas sina mänskliga rättigheter, åriga flicka, och ditin hittade Stella alltid, så utan därför att dessa rättigheter äro undan- hållna, lika godt h v e m.
I c k e för kvinnans, fort Karin var hemma.
utan för statens, för samhällets egen skull ön- Men allra roligast var det att gå till Karin skar jag, att kvinnan måtte få sin rösträtt och ut på ängsmarkerna, där hon vallade sina kor.
valbarhet erkända.
Riksdagen, sådan han nu Det var en duktig unge, den där lilla vall- är sammansatt, representerar icke svenska fol- flickan, stor o c h g r o f o c h försigkommen, så ket, utan på sin höjd » m a n f o l k e t ».
O c h sin att hon såg ut att vara flere år äldre än Stella, ståndpunkt i frågan preciserar frih.
Stackel- ehuru deras ålder i verkligheten endast skilde berg ytterligare, då han i samma anförande på några månader.
säger.
» J a g fäster mig icke vid, om kvinnan Karin var också den beskyddande, Stella har någon särskild fördel af likställigheten, skyddslingen.
men jag anser denna vara välsignelsebringande När Karin sprang efter hjorden i sin lilla, för vårt land. » Denna moderata åskådning, korta, rutiga kjol, barhufvad och barbent med som icke såg frågan såsom en partifråga, utan ett stort spö i handen, hojtande o c h skrikande såsom en viktig samhällelig angelägenhet, g a f o c h snärtande de lataste kossorna på benen, frih.
Stackelbergs ord en särskild vikt, o c h så de helt ängsligt gåfvo sig till att skumpa i landshöfding Sparre, hvars drastiska humor väg, då sprang Stella efter med lysande ögon gärna valde kvinnofrågan till skott-tafla, vände o c h full af beundran för sin vän, som kunde sig dock sällan eller aldrig m o t frih.
Stackel- | få alla dessa stora djur att lyda sig.
O c h när I våras när hon en eftermiddag tillsammans med de andra skolbarnen gick hem från skolan, hade det kommit efter dem i en stor, lysande vagn med fyra hästar för, o c h det hade sprutat eld om både hästar o c h vaga, o c h trollet själft såg ut som en stor eldkvast.
H o n o c h de andra hade skrikit o c h spruDgit, men nästa gång de sågo sig o m, hade alltsammans varit borta igen.
D e t där elutrollet låg Stella i sinnet.
Hon vågade aldrig vara ensam i skymningen hvar- ken ute eller inne, o c h hon kunde aldrig gä tre steg hvarken midt på dagen eller en kväll, utan att vända sig om o c h se, om eldtrollet kom efter henne i sin stora, gnistrande vagn.
V ä r s t var det ändå, att hon inte vågade tala om för sin mamma, hur rädd hon var.
Hon skulle bara ha skrattat åt henne o c h tyckt, att hon var dum som en liten femåring, ty hennes mamma hade aldrig sett några tomtar o c h troll och trodde inte heller, att det fanns några.
D e t fordrades, att Stella skulle ha utomor- dentligt roligt, för att hon Bkulle g l ö m m a bort sitt eldtroll, o c h det hade hon också merändels en gång om dagen, nämligen när hon följde med Karin o c h stalldrängen för att rida ut hästarne till vattning eller bort till en äng, där de skulle stanna öfver natten.
Man gaf henne alltid de äldsta o c h sediga- ste hästarne.
Men där hon satt på sin gamle, kolugne Brunte, gränsle o c h barbacka utan både piska o c h grimma, kände hon sig ändå som en prinsessa på sin gångare god o c h inbillade sig, att hon styrde honom genom att rycka h o n o m i manen.
E n afton skulle man bort till en m y c k e t af- lägsen äng.
Nästan alla hästarne voro m e d.
Rättarens Kalle, en statpojke, Stella, stalldrän- gen o c h K a r i n hade satt sig u p p o c h föste de lediga hästarna emellan sig.
Stella hade fått Palle, ett fromt o c h besked- ligt djur, som aldrig ens i sin grönaste ung- dom ställt till någon förargelse eller drömt o m en frigalopp i villande skogsmark.
Han fann sig väl vid sitt lass eller i sin spilta, var på det hela taget en m y c k e t civiliserad häst och hade endast en passion, den att äta så godt och så mycket som möjligt.
I början af ridten var Stella den första näst stalldrängen.
M e n Palle, matfrisk som alltid, böjde då och då ned hufvudet och tog sig en mun full färskt gräs vid dikeskanten, o c h detta försenade honom något, så att han snart b l e f tredje, så fjärde, så femte, så sjätte o c h om en stund sista häst i hela kavalkaden.
En sådan degradering grämde naturligtvis Stella, o c h hon uppmanade h o n o m med milda ord att skynda sig litet mera.
Men Palle var en själfständig natur.
Han lät inte inverka på sig af någonting, o c h när de svängt af till stora landsvägen, fick han till sin glädje se ett dike med det allra läckraste, finaste och saftigaste gräs, som han någonsin smakat.
Det måste han göra heder åt.
» H e j, Palle », skrek Stella o c h smackade riktigt hårdt, nästan som en af pojkarne.
» Hej, vill du gå I * Neej, Palle och han åt.
ville inte gå.
Han ville äta, O m jag låter honom taga sig några muns- bitar, så går han kanske snällt sedan — tänkte Stella o c h satt stilla i tålig förbidan under ett par ögonblick.
D e andra redo på, o c h plötsligt blef hon rädd att bli lemnad ensam.
» V ä n t a, v ä n t a », ropade hon, så högt hon kunde.
Men de hörde inte.
Karin o c h hen- nes far voro i teten, o c h pojkarne skojade o c b tänkte bara på sig själfva.
K u n d e de verkligen rida ifrån henne.
Stella ryckte Palle i manen, så att tagelstråna lossnade.
» V i l l du g å l ».
Han åt lika lugnt o c h begärligt som förut.
Det generade honom inte det minsta, om man krafsade honom litet i manen.
H o n kunde gärna hålla pä, o m det roade henne.
Men nu var det slut med Stellas tillkämpade tålamod.
H o n sparkade honom det värsta hon orkade.
H o n försökte riktigt sätta in klackarna i sidorna på h o n o m.
H o n luggade h o n o m, så det sved i händerna, o c h hon arbetade med armar o c h ben som med två par trumpinnar.
» V i l l du gå!
Vill du g å!
V i l l d u g a!
» Palle sneglade upp till höger och kastade med svansen.
Han undrade visst, om det reg- nade.
O c h så åt han igen.
Å h, hvad hon sparkade h o n o m!
H o n hvi- lade sig bara, medan hon torkade tårarne ur ögonen, o c h så sparkade hon igen.
Men in- genting hjälpte.
des det oaktadt än åt ena, än åt andra hållet med en sådan fart, att det var ett rent under- verk, att hon inte för längesedan låg på lands- vägen.
E t t tag kastade han till, så att hon fick bägge benen åt ena sidan och endast hängde kvar med armarne o m hans hals.
M e n fastän späd, hade hon muskler som en pojke, o c h hur hon spände dem och arbetade, så kom hon slutligen upp igen med ett ben ordentligt åt hvar sida.
H o n sög sig fast m e d armar o c b ben o c h hela sin lilla kropp som en igel.
Hennes haka läg begrafven i Pålles man, hennes tår klämde sig in i hans buk, och framåt gick det i vil- daste fart, utaD att hon visste hvart.
Men hvad var det!
marken.
Ett ljus, en blixt ifrån Ett ångeststiga for igenom henne.
D e t hade flammat till eldgnistor under hästfötterna.
Eldtrollet!
D e t måst vara eldtrollet, som var efter henne!
D e t hade kastat en näfve eld på hästen.
O m hon såg sig o m, skulle hon få se det i den stora, lysande eldvagnen.
Det var säkert strax bakom dem.
D e t kunde rycka henne i håret i nästa ö g o n b l i c k!
Hon vågade inte vända hufvudet, inte röra sig, kramade sig endast fastare intill hästen, och nu flög han inte nog fort, fastän han kan- ske förde henne långt in i vildmarken, allt längre o c h längre från mor o c h far.
Hu!
Där flammade det igen, rätt under hästen, tusende gnistor, starkare än förra gån- gen.
Trollet var närmare.
D e t skulle strax hinna d e m!
Hon blundade o c h försökte läsa » G u d, som hafver barnen k ä r », men kunde inte k o m m a ihåg orden.
V a r det inte där, bredvid h e n n e?
Hon tyckte det lyste o c h flammade tvärsigenom de slutna ögonlocken.
D e t fläktade omkring henne, som om eldtrollet lutade sig fram i sin vida kappa o c h skulle gripa henne, men inte riktigt nådde.
En sådan fart!
Palle blef visst också skrämd.
Han skenade på värre än förut o c h tycktes ha fått en sekunds försprång.- Eldskenet var borta.
Men nu, nu gnistrade det till igen, våld- sammare än någon gång förut.
N u hade visst trollet kastat sin eldkvast efter d e m.
Eldtrollet kom!
Eldtrollet k o m!
Hon blundade igen.
H o n tyckte, det susade i luften.
V a r det trollhästarne som frustade?
D å hon öppnade en liten, liten smula på ögon- locken, såg hon liksom ett rödt sken omkring sig.
Nu kom d e t!
» Palle spring!
Palle s p r i n g!
» Men Palle hoppade plötsligt öfver diket o c h saktade farten.
Det såg alldeles ut, som o m Palle var okun- nig o m, att han hade någonting på ryggen, o c h det var det allra retfullaste.
Hon höll på att kväfvas lika mycket af förargelse som af gråt.
H a d e trollet fått tag i d e m!
V a r det d ä r?
Hjärtat höll på att stanna i hennes lilla bröst.
Men Palle var lugn o c h trafvade sakta på öf- ver ängsmarken.
Så hördes en häst gnägga.
O c h där stodo d e.
D e t började redan skym- ma, o c h skogen såg så hemsk o c h mörk ut.
Plötsligt lyfte Palle på hufvudet och såg sig omkring.
Han tycktes sakna kamraterna.
Men det syntes inte en skymt af dem, och det var alldeles tyst rundt omkring.
Han gnäggade, men fick inte något svar.
B å d e folk o c h krea- tur voro redan långt borta.
D e voro midt på stora ängen, midt ibland de andra bästarne.
O c h där gingo Karin o c h stalldrängen o c h pojkarne, o c h de k o m m o alli- hop omkring henne, men de sågo inte alls uppskrämda ut, som o m de sett något eldtroll.
O c b inte fanns det något där nu häller.
D å satte han nosen i luften O c h så bar det af.
o c h vädrade.
D a m m e t rök, o c h smästenarne hoppade.
Så fort hade Palle aldrig rört på sig förr, och Stella var öfvertygad o m, att han skenade.
T å - rarne torkade af förskräckelse, och hon höll sig krampaktigt fäst i Pålles man, men ruska- Hon slog upp ögonen.
» J a g tror, lilla fröken b l e f efter, jag », sade stalldrängen, i det han bjälpte ner henne.
» H ä r ha vi gått i en hel k v a r t ».
En kvart!
O c h hon hade trott, att Palle skenat med henne en hel timma.
D e t var besynnerligt.
Karin hade varit utåt vägen o c h tittat efter henne, och nu g a f hon Palle ett rapp, för att han varit så lat.
Men Stella klappade h o n o m i smyg.
D e hade sin hemlighet tillsammans, de.
U n d e r hela hemvägen gick hon tyst, höll sig tätt intill Karin o c h kastade skygga blickar inåt skogen o c h ibland b a k o m sig.
Men om att eldtrollet varit efter henne, vågade hon inte nämna ett ord, ty hon visste, att det inte var bra att nämna troll vid namn.
D å kunde de dyka upp rätt framför en.
När hon kommit hem och låg i sin lilla säng o c h hennes mamma stod bredvid och stop- pade täcket o m henne för att sedan gå sin väg o c h lemna henne ensam i det m ö r k a rum- met, b l e f likväl ängslan för svår att bära.
- H o n reste sig moderns hals.
upp » M a m m a, gä inte!
har sett eldtrollet! » och slog armarne J a g är så rädd.
.
.
om Jag » Eldtrollet? » Hon g ö m d e ans ' ktet vid sin mammas bröst och talade o m hela historien, att hon visserli- gen inte riktigt sett eldtrollet, men att det ändå varit efter henne o c b kastat eld på henne och nära på fått tag i henne, o c h det hade varit så förskräckligt så.
.
.
Stella hann hvarken sluta sin historia eller sina snyftningar, förrän hon afbröts af ett hjärtligt, godt skratt.
Hennes mamma fick nästan tårarne i ögonen, så skrattade hon.
Men till slut blef hon allvarsam och satte ner på sängkanten.
» F ö r s t o c h främst skall jag säga dig, S t e l l a », sade hon, » att Karin är en liten odygdspåse, som roar sig med att inbilla " dig allt möjligt dumt, o c h för det andra ska j a g tala om för dig, hvad det var, som gnistrade.
När Pålles hästskor slog emot en hård sten, b l e f det gni- stor, alldeles som när man förr i världen inte hade några tändstickor, utan slog flinta mot stål för att fä eld.
O c h nu godnatt m e d dig!
Sof godt!
O c h nästa gång du träffar ditt e l d - troll, ska du se bättre efter, hur det ser u t.
» sig H o n g a f henne två varma godnattkyssar, klappade henne på kinden, tog ljuset o c h gick ut.
Stella kunde likväl inte somna på länge.
Hon låg och stirrade ängsligt in i hvar vrå af det mörka rummet, ty hon visste ännu inte riktigt, hvern hon mest skulle tro på, sin mamma eller eldtrollet.
Men något eldtroll såg hon inte den kvällen och ingen annan heller.
En engelsk flickpension.
Skildrad för idun af — tz.
(Forts. o. slut fr. föreg.
n:r.)
O n s d a g o c h l ö r d a g eftermiddagar v o r o le- diga, o c h d å b r u k a d e v i turvis få g å till staden att uträtta ärenden.
D å besöktes först o c h främst k o n d i t o r n, hvarest k ö p t e s o c h för- tärdes ofantliga kvantiteter, o c h sedan g i n g o vi alltid till en frukthandel.
I denna köpte vi b l o m m o r, p ä r o n, v i n d r u f v o r, kastanjer, k o - kosnötter, fikon o c h b a n a n e r, äfven a n a n a s funnos till salu, men d e v o r o f ö r d y r a f ö r oss.
P å o n s d a g s k v ä l l e n fingo flickorna skrifva bref.
A l l a b r e f s k u l l e vara ställda till hvars och ens h e m, o c h alla bref, s o m flickorna e m o t t o g o, skulle v a r a adresserade a f deras föräldrar eller s y s k o n.
Innan brefven lades p å posten, g i c k mrs B.
g e n o m a l l a utan- skrifterna.
D e t t a v a r naturligtvis f ö r att hindra flickorna från att f ö r a en b r e f v e x l i n g, s o m deras föräldrar k u n n a t o g i l l a.
O c h san-
IDUN 1891 ningen att säga, flickorna alla de n o g behöfde de e n g e l s k a b a n d, som lades p å d e m.
S ö n d a g e n v a r uteslutande e g n a d åt » w o r - ship ».
V i d frukosten u p p t o g s en k o l l e k t till fattiga, o c h efter m å l t i d e n sjöngo v i h y m n e r, tills det v a r tid att g å i k y r k a n.
Några af flickorna g i n g o till ett k a p e l l eller » l å g k y r k a », vi andra till en » h ö g k y r k a ».
Gudstjänsten i den e n g e l s k a h ö g k y r k a n är m y c k e t tilltalande.
H e l a församlingen läste h a l f h ö g t j ä m t e presten alla b ö n e r o c h s y n d a - b e k ä n n e l s e n; ett s t y c k e ur g a m l a o c h ett ur n y a testamentet upplästes, predikan v a r k o r t, och enkel.
H v a r j e s ö n d a g sjöngos n å g r a a f D a v i d s psalmer samt m y c k e t vackra hymner.
D e s s a sjöngos i rask takt, h v a r f ö r o c k s å en hel h y m n sjöngs p å en g å n g o c h i c k e behöf- d e delas på, som n u måste g ö r a s m e d p s a l - merna i svenska kyrkan.
En god manskör o c h s k i c k l i g organist gjorde sången ä n n u mera anslående.
I n g e n p r o m e n a d företogs om sön- dagen.
M i d d a g e n bestod a f kall stek o c h oftast ä p p e l p a j.
Efter m i d d a g e n lärde v i oss några bibelverser utantill, h v i l k a hördes a f lärarinnorna.
Senare förelästes för oss en timmes tid ur n å g o n religiös b o k, o c h efter teet g i n g o v i åter i k y r k a n.
I slutet a f hvarje m å n a d anställdes e x a m e n m e d o s s; d e n n a var skriftlig i alla ä m n e n.
F r å g o r n a skrefvos u p p p å en stor tafla, o c h v i n e d s k r e f v o svaren p å pappersark, s o m se- dan lemnades till lärarinnan.
F ö r hvarje rätt b e s v a r a d fråga erhölls ett antal märken, o c h d e n flicka, s o m h a d e nöjaktigt besvarat öfver hälften a f frågorna i alla ä m n e n, er- h ö l l en fridag, » h o l i d a y ».
Fridagarne voro mycket angenäma.
V i v o r o l e d i g a från s k o - l a n o c h fingo g å i butikerna i staden.
S e d a n samlades v i i ett a f mrs B: s privata rum, där v i pratade, åto v å r a i n k ö p t a förråder, m u s i c e r a d e o c h berättade spökhistorier, sedan det börjat s k y m m a.
T i l l te v o r o v i i n b j u d n a i mrs B:s privata matsal, där v i rikligen u n d f ä g n a d e s m e d k a k o r, sylter o c h frukter.
A f s i k t e n m e d dessa m å n a d t l i g a p r o f v a r h u f v u d s a k l i g e n att b e r e d a flickorna till d e offentliga e x a m i n a, s o m e n g e l s k a staten hvarje år anställer i d e s k o l o r, s o m därtill fått rät- tighet.
A l l a, s o m vilja taga dessa e x a m i n a, e r l ä g g a en stadgad afgift därför.
Flickorna p å » C r o f t o n H i l l » a n m ä l d e sig antingen till » t h e C o l l e g e o f P r e c e p t o r s » eller till » C a m - b r i d g e S e n i o r » eller &gt;Junior », D e flickor, s o m v i l l e t a g a den sistnämnda, måste infinna sig i en e x a m e n s l o k a l nere i staden, d ä r de af- l a d e sina p r o f g e m e n s a m t m e d såväl flickor som gossar från stadens o l i k a s k o l o r.
M e n e x a m e n till » C o l l e g e o f P r e c e p t o r s » försiggick på » Crofton H i l l ».
F l i c k o r n a sutto d å i g y m n a s t i k s a l e n, h v a r o c h en v i d sitt b o r d.
E n censor infann sig m e d de tryckta frågor- na, f ö r s e g l a d e; dessa brötos nu, o c h hvarje flicka erhöll ett p a p p e r m e d frågorna.
En viss tid v a r utsatt, o c h d å d e n n a var förli- den, lemnades d e skriftliga svaren m e d hvars o c h ens n a m n t e c k n i n g till censorn.
Denna examen pågick några dagar.
Obligatoriska ä m n e n v o r o: engelsk g r a m m a t i k, literaturhisto- ria, historia, geografi, aritmetik o c h franska; för öfrigt k u n d e flickorna få välja p å: tyska, latin, italienska, botanik, zoologi, politisk e k o n o m i, algebra, geometri o c h ritning.
Efter dessa e x a m i n a s slut fingo v i ferier, läsåret p å » C r o f t o n H i l l » v a r indeladt i 3 terminer, så att hvarje termin endast bestod a f 1 3 v e c - kor.
V i e r h ö l l o inga betyg, m e n en m ä n g d pris utdelades vid afslutningen, bestående a f v a c k r a, värdefulla b ö c k e r; 3 pris utdelades i n o m hvarje a f d e l n i n g förr flit o c h 3 för ordning.
Ett egendomligt tillvägagående var verk- ligen ordningsbetygets g i f v a n d e; hvarje mor- gon kallades flickorna en o c h en till den lärarinna, s o m förde anteckningarne, o c h skulle flickorna d å u p p g i f v a det b e t y g, de förtjä- n a d e för f ö r e g å e n d e d a g e n.
D e t fulla bety- get v a r 1 0, men så s k u l l e det dragas ifrån for hvarje brott m o t ordningsstadgarne, t. e x.
o m m a n k o m m i t for sent till b ö n, lektioner eller måltider, g l ö m t saker f r a m m e, spillt nå- got, yttrat e n g e l s k a ord utan tillåtelse, talat i sofrum eller t r a p p o r etc. i det o ä n d l i g a.
Dessa betyg sammanräknades nu, flitbetygen erhöllos g e n o m att s a m m a n l ä g g a resultaten a f de m å n a d t l i g a e x a m i n a.
D å dagen för vår afresa v a r afgjord, h a d e hvarje flicka skrifvit till sitt hem o c h bestämt station i L o n d o n samt tiden, när h o n s k u l l e a n l ä n d a dit, p å det alt n å g o n s k u l l e v a r a där att m ö t a henne.
T v å af flickorna skulle stanna k v a r p å » C r o f t o n H i l l » u n d e r ferierna, m e n a l l a v i andra l e m n a d e det m e d s a m m a tåg, j a g för alltid.
O c h ehuru j a g ofta p å » C r o f t o n H i l l » p l å g a d e s a f t v å n g e t o c h det ständiga b e v a - kandet, är det n u ofta m e d s a k n a d j a g tän- ker t i l l b a k a på den tid j a g g i c k i e n g e l s k skola.
Smånotiser från kvinnovärlden.
KyrJcoprydnader.
För ett par år sedan om- nämndes i denna tidning ett särdeles vackert bro- deriarbete, utfördt å fröken Oldbergs atelier i Up- sala, för Furingstads kyrka i Östergötland.
Det var ett anlependium i guldbroderi och silke, ytterst smakfullt o c h präktigt.
Sedermera har för sam- ma kyrka å samma atelier utförts präktiga bro- derier till kalkkläde o c h bokdyna o c h sist, helt nyligen, en messhake af beundransvärdt vackert arbete.
Messhaken är af röd silkesammet med breda guldgaloner o c h präktiga broderier i guld — det sedvanliga korset med en sol, hvars strålar i upp- höjdt broderi äro riktiga konstverk.
Vid första påseendet ser det ut, s o m om de voro belagda med en blank guldskålla, men ser man närmare efter, finner man, att det blanka öfverdraget be- står af tätt lagda guldtrådar, så tätt lagda, att det ser ut som ett enda guldblad.
Till broderiet begagnades endast svenska materialier — det ut- ländska guldet kan man aldrig lita på, förklarade fröken Oldberg, och det hade hon nog rätt uti!
Det vore önskligt, om vi allesammans toge oss till att lita litet mera på både våra inhemska ma- terialier och våra inhemska krafter.
Ty att vi kunna åstadkomma med det utländska fullt jäm- förligt arbete, det visade detta vackra broderi vara möjligt, åtminstone i denna bransch.
Dyrbar blef nog den vackra messhaken — den kostade minst 500 kr., — men så var det också för 300 kronor » guld » på den.
Man måste säga att det hedrar Furingstads församling att sörja för så vackra och värdiga kyrkoprydnader och icke minst att låta utföra det af skickliga händer i hemlandet i stället för att nöja sig med billi- gare utländskt kram.
Guldbroderi — och för öfrigt många andra hit- tills som gammalmodiga ansedda broderier, har på senare tider kommit mycket på modet.
I Up- sala har man särskildt den fördelen af många goda mönster och förebilder, ty minst ett tjog messhakar o c h munkkåpor förvaras där och äro tillgänliga för dem, som vilja studera dessa gam- maldags, om otrolig flit o c h konstfärdighet vitt- nande handarbeten.
Fröken Oldberg bar också tillgodogjort sig dessa fördelar, hvarom en mängd af henne utförda kyr- koprydnader bära vittne både i Upsala domkyrka och andra kyrkor.
Loretos madonna.
En skildring från Italien.
För Idun af Ijtlha ^inJj ».
(Forts, och slut.)
, ^JM / Jen med er dagligen för ögonen fattade jag (- fjri.
snart motvilja för Lizzi.
Jag kan knappt själf förstå, hvad det egentligen var, som så starkt dref mig till er och stötte mig ifrån er syster.
Och det intresse, ni skänkte mig, er vänlighet voro ej egnade att minska min böjelse, som dag för dag tilltog i styrka.
Om ni nu tror, att ni utan vidare kan kasta mig bort, så tar ni fel, ty äfven kärleken har sina lagar, som ingen ostraffad bjuder trots — » Ändtligen hemtar Ercole efter andan, så att den unga frun kan afbryta hans stormande tal.
» Min vän », börjar Elena », &gt;om ni visste, huru bedröfvad jag är öfver, att mitt intresse och min vänskap för er, hvilken jag ansåg såsom en blif- vande svåger, så missuppfattats! » Häftigt af bry ter henne den unge mannen: » Jag tål ej, att ni alltjämt kallar mig er vän.
Hvad skall jag med denna fattiga, intetsägande vänskap?
Förstår ni ej, att det ljuder som ett hån i dens öron, som längtar efter ett enda kär- lekens ord?
Elena, jag trängtar att få sluta er i mina armar, att föra er långt, långt bort, där vi ostörda kunde få lefva för vår kärlek.
Har ni ej annat än ljum vänskap att bjuda mig? » » Nej », svarar Elena, men jag känner ett varmt medlidande med er smärta ».
» Medlidande », säger ni!
» När bad jag er om detta?
Kan det väl släcka elden här inne? » och med eh konvulsivisk åtbörd slår Ercole sig för bröstet.
» Hur är det möjligt att en kärlek, så glödande som min, ej kan upptina ert hjärta?
Ni, en dotter af föräldrar från de kalla regio- nerna, bar endast vatten i edra ådror i stället för det heta blod, som så lätt sjuder öfver hos oss, söderns folk. » Återigen tystnar Ercole.
» Hvarför », infaller då den unga frun, » vill ni göra oss alla olyckliga?
Hvarför ej ta ert för- nuft till fånga och bannlysa en böjelse, som är så syndig, att ni aldrig ett ögonblick borde ha låtit den få insteg.
Och Lizzi, min stackars sy- ster, hvarför visar ni från er alla de rika skatter af ömhet o c h tillgifvenhet, som finnas inom hen- nes bröst?
Jag besvär er att åter resa bort, eller att åtminstone undvika vårt hus, till dess ni blif- vit herre öfver edra känslor.
Kom sedan en gång tillbaka, om ni vill, ni skall hos mig alltid möta samma intresse för ert väl, och kanske ni då är mera hågad för det parti, som er far så ifrigt har förordat. » » Ni talar som den blinde om färgerna », afbryter henne häftigt Ercole.
» Tror ni, att om man med hela sin själ fäst sig vid en kvinna, man kan befalla sitt hjärta att glömma?
Ni har aldrig vetat, hvad kärlek är, om ni in- billar er, att man med förståndsfraser kan jaga denna känsla på flykten — nej, kärleken är likt ett af dessa starka gifter, som, gjutet i blodet, ge- nomtränger hela vår varelse, och för hvilket ingen bot är möjlig.
Men är ni verkligen så känslolös, som det ser ut?
Jag är freslad tolka er onaturliga köld som hyckleri.
Icke sannt?
Ni förställer er?
Kom därför, ni måste bli min; eljes går jag från förståndet o c h dödar både er och mig.
Men nej, ni älskar mig j u — låtom oss derför fly, långt, långt bort skall jag föra er; jag skall bära er på mina starka armar genom hela lifvet och vi skola bli lyckliga. » » Följ mig! » och han griper så bårdt i den unga fruns arm, att hon är nära att skrika högt.
Förskräckt och med skälfvande stämma säger nu Elena: » Ercole, ni yrar.
Ni vet j u ej mera till er.
Gä därför o c h låtom oss afbryta detta plågsamma samtal, som redan har varat allt för länge. » » Ah nej, jag yrar ej.
Aldrig ha mina tankar varit klarare.
Hör mig, ty det är mitt sista o r d: antingen följer ni mig, eller jag kastar mig i h af vet.
Icke vill ni ha min död på ert samvete?
Fastän ni är hård, vill ni dock ej vara skuld till mitt för- derf.
=
Dock nej, ni är ej hård; edra uttrycksfulla ögon straffa edra ord.
Tillstå därför, att ni håller af mig, o m än aldrig så litet!
Jag kan ej lefva utan er.
Lägg därför bort denna köld, som i stället för alt den skulle isa mitt blod, inger mig en våldsam åtrå att trycka er till mitt bröst.
Kom i mina bort mig!
anriar, Elena, och stöt ej längre Kom godvilligt, eller jag släpar er med mig till stranden, o c h då skola böljorna bädda åt oss båda en graf.
Antingen förenade i lifvet, eller förenade i dö- den — välj själf. » Utan att afbida ett svar pressar Ercole den af skräck alldeles rådvilla unga kvinnan i sina ar- mar.
Elena, tillintetgjord efter dagens vexlande sin- nesrörelse, sluter trött sina ögon, hvarvid en onämn- bar sällhet genomströmmar henne.
Ja, det är ljuft att hvila vid den mans hjärta, som hon älskar.
Denna sinnesvilla räcker dock endast kort, ty dä Ercole, djärf gentemot hennes kvinliga svaghet, blir våldsam i sina smekningar och höljer henne med lidelsefulla kyssar, uppvaknar Elena liksom ur en dröm, o c h med förfäran, j a, med väm- jelse stöter hon honom långt bort från sig.
Hvad var det, som så plötsligt föregick i den unga kvinnans själ?
Hon hade ju trott sig så högt älska denne man, att hon beböft den star- kaste viljeansträngning för att så länge kunna motstå h o n o m.
Liksom skulle en blixt ha ljungat ner för hen- nes fötter, ser Elena nu allting i den mest obe- hagligt skarpa dager.
Ercole är med ens beröf- vad hela den demoniska makt, hvarmed han hål- lit hennes sinnen fångna.
Hon fasar för sin nyss visade svaghet.
Hur var det möjligt, att hon kunnat låta denne man kys- sa sig?
Hon tycker sig oren och besmittad, och blygselns rodnad purprar hennes kinder.
Hur skall hon nu, då en sådan skam vidlåder henne, kunna se sina medmänniskor fritt i ögo- nen?
Hon måste fälla ner sina blickar, då hon träder inför sin man.
Hon är ej mer värdig att nalkas honom, då hon så kunnat förgäta, hvad hon är skyldig honom o c h sig själf.
En vagn rullar fram utanför på vägen.
Elena, som med en afvärjande rörelse sprungit långt bort från Ercole, närmar sig åter och med en klar och ren stämma, hvarur hvarje spår af tvekan är försvunnen, tilltalar hon honom.
» Signor Ercole, nu är det er tur att lugnt höra på, hvad jag har att säga, och att, o m ni är en man med det ringaste grand af hederskänsla, se- dan lemna det hus, i hvilket ni bragt sorg och nesa; en nesa, som tungt skall hvila på mitt sinne, så länge j a g lefver, ehuru jag prisar Herren, som ännu i rätt tid öppnade mina ögon för den af- grund, i hvilken ni ville störta mig.
Signor Ercole, jag älskar er ej, ehuru min själs- yrsel för ett ögonblick nästan kom mig att glöm- ma såväl mina heligaste plikter som min kvinliga värdighet. » » Elena, hör mig », bönfaller den unge mannen.
» Jag bar er så innerligt kär.
Var barmhärtig!
Döm mig éj till denna tärande saknad, som jag ej känner mig i stånd till att bära. » Elena, som inom några få korta minuter tyckes ha vunnit en erfarenhet, som förut legat långt utom hennes synkrets, svarar kärft: » Signor Ercole, har jag ej rätt, när jag antager, det ni redan ofta trott er evigt fjättrad vid en kvinna?
Att det ej är första gången ni hyst en kärlek, som ni menat aldrig skulle kunna ta slut?
Och inte sannt, det var alltid en illusion, en villa, som snart gick öfver, och hvarpå ni efteråt helt nyktert blickat tillbaka?
Ni har plägat gifva passionen lösa tyglar och därvid aldrig betänkt det öde, ni bereder den kvinna, som ni bedyrar er älska.
Bör då ej den rätta kärleken i främsta rummet verka för det älskade föremålets sanna bästa?
Säg mig nu, hvad tror ni skulle blifvit mitt öde, om jag gifvit vika för edra böner?
Jag skulle ha flytt från ett aktadt o c h fridfullt hem, som en god make beredt mig.
Och denne make skulle svikas o c h dömas till evig sorg och saknad, han som endast har traktat efter milt väl och som, så långt jag kan minnas tillbaka, städse har öfverhopat mig med välgärningar.
Min lilla, kära dotter skulle jag låta växa upp utan moders vård, och hvad som är ännu värre, hon skulle lärt sig att djupt förakta den, som skänkt henne lifvet.
Och hvilken ersättning för allt detta bjuder mig er kärlek?
Jo, kanske några få dagars sinnesrus, följda af leda och ånger.
Och ni, när ni väl hade vunnit ert mål, huru snart skulle ej er så kallade kärlek kallnat?
Ni skulle hänsynslöst skakat från er den kvinna, ni så kort förut lofvat att bära på edra starka armar genom lifvets alla vedervärdigheter.
Ja, ni skulle lemnat henne ensam med hela bör- dan af sina bittra samvetskval!
Signor Ercole, öfverväg noga o c h säg mig sedan, om ni ännu har m o d att be mig fly?
Hur är det möjligt, att ni kan tala om tillgif- venhet och samtidigt bemöda er att rycka mig ifrån allt, som utgör mitt lifs lycka? » — — — Ej ett ljud kommer öfver den unge mannens läppar, ty han kan ej jäfva ett enda af Elenas ord.
Han erinrar sig en hel rad af unga, sköna kvin- nor, hvilkas ynnest han med sin själfviska naturs envishet har eftersträfvat — han har aldrig skytt något som helst medel för att uppnå det föresätta målet, hvilket, en gång vunnet, knappast mer har förefallit honom ha varit mödan värdt.
Han påminner sig också, att i mer än ett hem har han inträdt såsom fridstörare.
Efter en paus fortsätter Elena: » Inte sannt, signor Ercole, ni skulle ej vilja be- reda mig det grymma öde, jag nyss skildrade? » Ercole står svarslös och med nedböjdt hufvud, lik en förbrytare.
Han tyckes liksom förlamad och utan m o d att se upp.
Plötsligt förnimmes ett oklart ljud.
Hve.rifrån väl detta afbrott i nattens tystnad?
Månne någon mera vakar denna sena timma?
Elena har förskräckt blickat omkring sig, men då allting förblir tyst, tillägger hon allvarligt och bestämdt: » Signor Ercole, nu måste vårt samtal taga slut, och jag ber er därför för sista gången att aflägsna er.
Icke sannt, ni känner den väg, som utan hin- der för er ut på landsvägen? » Han rör sig dock ej.
Då fattar den unga frun honom vid armen och skjuter honom sakta mot trädgårdsdörren.
Nu är han ändtligen försvunnen — försvunnen lik en mörk skugga, som har fördystrat husets frid.
Men hvem står där bakom Elena, när hon vän- der sig o m?
Är det ej bankiren, som sluter henne i sina armar och med mildt våld leder henne in i deras rum, där han drar henne ner i soffan bredvid sig.
Vid nattlampans sken betraktar den unga frun uppmärksamt mannens anlete, som är lugnt och högtidligt, medan han frågar;: » Elena, min älskling, jag hoppas du förlåter mig, att jag nyss har lyssnat, men jag trodde mig därigenom bäst erhålla klarhet o m, hur det såg ut i ditt hjärta.
Jag ville veta mitt öde, ty redan länge har jag fruktat, att den dag skulle randas, då din lugna böjelse för mig komme i konflikt med en varmare, en lidelsefullare känsla för en yngre, dina år mera passande man.
Säg mig nu öppet, huruvida du ej, trots ditt nyss visade hjältemodiga motstånd, dock älskar Ercole och vid hans sida skulle finna den lycka, du kanske ej njuter vid min sida?
Säg mig det utan skrupler, ty ingen råder öfver sina känslor, och ingenting kunde mäta sig med mina kval, o m jag senare skulle märka, att du längtade etter o c b saknade denne andre.
Och tro mig, min kärlek till dig är så innerlig, att jag äfven med uppoffring af min egen sällhet önskar betrygga din.
Därför, Elena, än en gång besvär jag dig, lät mig uppriktigt få veta, huruvida du ej i botten af ditt bjärta önskar, alt du vore fri från de band, som fängsla dig vid mig, för att få kunna tillhöra den man, du älskar?
Och hvad vår dotler beträffar, är jag villig att anförtro henne i dina bänder, ty oblandad må den lycka vara, som skall falla på din lott.
För mig själf ville jag endast begära en liten plats i ditt bjärta såsom din vän — såsom din allra bäste vän, hos hvilken du städse kunde på- räkna hjälp och stöd,-ifall någonsin du behöfde det.
Välj nu emellan Ercole och mig, och var viss om, att hur du än beslutar, skall jag dock väl- signa dig; välsigna dig för alla dessa år af onämn- bar sällhet. » Och bankiren reser sig upp.
Han vill lemna sin hustru tid att betänka sig.
Men då är det hon, som håller h o n o m fast och drar honom åter ner i soffan, i det b o n slår ar- marne häftigt om hans hals, liksom fruktar hon, alt han annars skall fly bort från henne.
Och hon gömmer hufvudet vid hans bröst likt en liten förskrämd fågel, som söker skydd undan en öfver- hängande fara.
Därvid utbrister h o n: » Ah, hur kan du tro att jag skulle föredraga den unge mannens egoistiska kärlek framför din välbepröfvade, varma o c b uppoffrande tillgifvenhet!
Hans glödande eder, som endast äro tomma ord, förestafvade af ögonblickets uppbrusande pas- sion — en stråleld utan värme, flammande högt upp under några få korta minuter, för att därpå slockna och aflösas af ett så mycket djupare mörker.
Hans ögon tala o m ömhet, men hjärtat är kallt; däri bor endast själfviskheten, egoismen, o c h för att tillfredsställa denna är han redo att ulan be- tänkande offra alla de kvinnors lugn o c b samvets- frid, hvilka äro nog olyckliga att vinna hans väl- behag. » Och Elena trycker sig rysande intill sin inan, i det hon fortfar: » Ja, när jag tänker på, hvad denna sinnesyra, hvari den unge mannens diaboliska tjusningskraft försatte mig, hade kunnat kosta, då griper mig en gränslös fasa, och jag känner djupt den skam, som hvilar öfver mig.
Nyss, då jag stod nere i trädgården, innan jag kunde frigöra mig ur Ercoles famntag eller und- vika de kyssar, hvarmed han i sin lidelsefullhet öfverhopade mig, intogs jag af en hejdlös för- skräckelse.
Jag tyckte precis, som o m jag hade förlorat allt fotfäste och sväfvade öfver en gapande afgrund, i hvilken jag hvarje ögonblick måste ned- störta. » Elena darrar af sinnesrörelse, hvarvid hon pres- sar sig ännu närmare intill sin man.
Efter en stunds tystnad forlfar hon, nu med glädtigare stämma: » Ah, min älskade, o m du visste, huru godt det kännes att åter tryggt få hvila vid ditt trofasta bröst.
Och denna plats vill jag aldrig afstå; nej, ingenting skall kunna skilja mig från dig, såvida du ej, hvartill du egentligen har allt skäl, stöter din djupt felande Elena från dig.
Är det väl möjligt, att du kan förlåta mig?
Jag lofvar dig heligt att hädanefter bli din lilla kloka och förståndiga hustru, som har blifvit ett tiotal år äldre genom denna dags bittra och förödmju- kande erfarenhet.
Säg mig, kan du efter allt detta verkligen ännu hålla af mig? » En kyss tilltäpper den unga fruns läppar.
Det är det enda svaret på den i ödmjuk och bönfal- lande ton framställda frågan.
Vältaligare än ord är den tystnad, hvarunder makarne sitta ömt slutna i hvarandras armar, till dess bankiren säger: » Vet du, Elena, att jag har ett förtroende att gifva dig och en bikt att göra: Hör på, hvad jag i min svartsjuka företog mig. » Och Bertarelli berättar o m sin resa, som ej alle- nast hade sträckt sig till R o m och Ancona, såsom Elena förut hade antagit, och beskrifver för den ifrigt lyssnande sin vistelse i Loreto.
Då banki- ren slutligen skildrar, huru han efter så många olika och skiftande sinnesstämningar skådar bort från den diamantstrålande o c h glittrande madon- nan för att höja sin bön direkt till Allfadrens tron, då lyser det till i den unga fruns ögon, i det hon hänryckt utropar: » Alltså är emellan oss det sista skranket fallet.
Ty gemensamt kunna vi nu dyrka vår Gud, som vi förut sökte på skilda vägar. » » Och », infaller Bertarelli, » nu skola vi flitigt till- sammans studera vår bibel, ty inom dess blad hoppas jag finna den rätta nyckeln till min tro. » Och de båda makarne, hvilkas framtid nyss tyckts inhöljd i de svartaste moln, omöjliga att skingra, knäppa sina händer samman för att ur öfverfulla hjärtan j u b l a: » Pris vare Herren för hans underbara nåd! » SLUT.
Innehållsförteckning: Maria Anderson, stiftarinnan till Mariahemmet å Restad.
(Med porträtt.)
— Stanzer; af Daniel Fallström.
— V å r » ner- vösa » t i d; af Mathilda Langlct.
— Inför främmande ögon.
— Berndt Oskar Stackelberg; af H.
L. Victorin.
(M e d portratt.)
— Eldtrollet; berättelse af Anna Wahlmbr.rg.
— E n engelsk flickpension; skildrad för Idun af — 1 %.
(Slut fr. föreg.
n:r.)
— Smänotiser från kvinnovärlden.
— Loretos m a d o n n a; en skildring frän Italien, för Idun af Hilda Bintzc.
(Forts, och slut.)
De smycken, som fortfarande för den s. k. lilla toaletten äro förherskande, äro alltjämt de små emaljerade blommor och fjärilar, som under vintern 1890 väckte så stort uppseende i Paris.
De modernaste äro Viol-, Blåklint- o. Penséebroscherna samt de små hvit- och blåemaljerade fjärilarne.
Prisen ställa sig olika fr. 6 till 15 kr.
Sändas efter rekvisition tili / andsorten i rek.
bref.
från Juvelerai » H A L L B E R G, Regeringsgatan 9.
