# ID: svediakorp-per810
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1891
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,435
# sentences: 638
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


StoiJchahu, Or man d ' r RiiUi-.-Alllcb.
Fredagen den 29 maj 1891.
N:r 22 (180) Prenumerationspris pr a r: Idun medModetidningochko- lorerade planscher k r.
8: — I d u n m.
M o d e t, u t a n k o l.
pl.
• 0: 50 Idun ensam &gt; i: — Byrå: Redaktör och utgifvare: H a m n g a t a n 1 6, 2 Va tr. (midt för Kungsträdgården.)
FRITHIOF; P r e n u m e r.
s k e r i landsorten å p o s t a n s t a l t, i Stockholm h o s r e d a k t i o n.
HELLBERG.
Utsrifningstid: hvarje helgfri fredag.
Träffas å b y r å n k l.
1 0 — 1 1.
Lösnummerpris: 15 öre.
Allm.
Telef.
61 4 7.
(vid kompletteringar).
4:de årg.
Annonspris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
För » P l a t s s ö k a n d e » o c h » L e d i g a p l a t s e r » 25 ö r e f ö r h v a r j e p å b ö r j a d t t i o t a l s t a f v.
U t l ä n d s k a a n n o n s e r 70 ö r e p r n o n p.
- r a d.
J o s e p h i n e V å r e n i us.
| land förkämparue här i Sverige för våra » stumma brö- ders », de värnlösa djurens, rätt intager fru Josephine Varenius, f. Forsselius, ett mycket framstående rum.
Varm djurvän ända från barn- domen ingick fru V. ge- nast som medlem i Sv.
Allm.
Djurskyddsförenin- gen, när denna i novem- ber 1 8 7 5 bildades.
Ett par år senare utfärdades på förslag af nu aflidne arkivarien Otto von Fei- litzen ett upprop för bil- dande af en kvinnoafdel- ning i nämnda förening.
För utarbetande af stad- gar tillsattes en komité, i hvilken fru V.
erhöll plats, och vi misstaga oss näppeligen, då vi säga, att hufvudparten af ar- betet föll på hennes lott.
Då afdelningen sedermera konstituerades, valdes ock- så fru V.
till dess ord- förarinna.
Följde så ett par år af liflig verksam- het för anskaffandet af medel till bedrifvande af agitation för djurskydds- saken.
Fru V.
var out- tröttlig, och det energi- ska uppträdandet bar här som alltid frukter, i det för våra förhållanden rik- liga medel inflöto i för- eningens kaäsor.
Vivisektorernas grym- heter hade emellertid kom- mit under diskussion.
All- mänt voro djurvännerna ense om, att någonting måste göras för att åt- minstone söka förebygga alla dessa tusen gagnlösa experiment, som allt för ofta företagas af dessa herrar, hvilka, såsom pro- fessor Cyon själf yttrar, » gå till arbetet med en gripande känsla af fröjd » och med samma njutning stycka, söndersarga, ste- ka, koka, förgifta och på tusen andra sätt pina de ännu lefvande djuren som kirurgen företager en ope- ration, af hvilken han väntar sig utomordentliga följder.
I fru Varenii salong bildades den 2 juni 1882 en andra afdelning af Allmänna föreningen med syftemål att kraftigt gripa in i kampen mot de vi- visektorer, hvilka ohölj- dast i vår tid predika satsen från barbarismens dagar: att ändamålet hel- gar medlen.
Åtskilliga skäl gjorde det emellentid för ledar- ne af kvinnoafdelningen önskligt, att denna om- bildades till en själfstän- dig förening.
Denna om- bildning verkställdes ock- så 1885..
En rörelses framgång är alltid ovilkorligen i
DET ÄR EN PÅ ANDRAS OCH UPPÅ SIN GANSKA TYCKE RYKTETS LEFNADSREGEL SLIPPRIG GRUND BYGGA LÖSA SÖK UR MUND TRYGGA.
FRAM DIN BLINDHETS OCH LÅT FÖLJ DU RENA SKYLDIGHET MÖRKA DEN, VÄRLDEN SEDAN fl.
viss mån beroende af ledarnes duglighet.
Säll- spordt lycklig var därför den nya föreningen, när den som sin ordförarinna erhöll afdelnin- gens förra ordf., fru Varenius.
Föreningens och fru Varenii verksamhet sammanfalla helt naturligt; och hvad ordf. i spetsen för sin förening uträttat är icke ringa.
Dels har man sökt inverka på det uppväxande släktet genom bildandet, hufvudsakligen i Stockholm, af barn- djurskyddsföreningar.
Det betungande arbetet med dessa har nästan uteslutande fallit på fru V. Dels ock har man sökt på allt sätt verka för införandet af ett mildare slaktsätt för våra husdjur.
Rekvisition af olika slags apparater ombesörjdes länge af styrelsen.
Sedan tid- skriften » Djurskyddet » tillkommit, ombesörjas dock numera dessa rekvisitioner genom dess expedition.
Därjämte har föreningen utöfvat en mycket storartad verksamhet genom spri- dandet af skrifter — några författade af fru V. personligen —, berörande olika sidor af djurskyddssaken.
Föredrag ha under sommarmånaderna på många ställen hållits af fru V., och till och med föreningar ha bildats på hennes initiativ, t. ex. den i Mörsil.
Fru Josephine Varenius, som härstammar från en gammal, aktad vestgötasläkt och i äk- tenskap är förenad med f. d. generalkrigskom- missarien Varenius — jämväl han en varm djurvän —, har helt naturligt från menings- fränder fått mottaga lifliga erkännanden för sin gagnande verksamhet.
Så var hon den första, som erhöll Sv.
allmänna djurskyddsför- eningens silfvermedalj, och Nordiska djurskydds- föreningen har kallat henne till sin heders- ledamot.
Hennes största betydelse ligger må- hända dock däri, att hon visat hvarje ädelt tänkacde kvinna ett sätt, på hvilket denna kan taga verksam del i det stora humanitetsarbe- tet.
Lifvet är ju hårdt, och kampen för till- varon är hård.
Sedan sekler tillbaka har ci- vilisationen dock arbetat för att i denna kamp införa rättvisa och barmhertighet.
Länge gällde striden befrielsen af bröder, som trycktes af slafoket.
Sedan slaffrågan emellertid lyckligt lösts, har en ädel grundtanke kunnat utveck- las i sin naturliga konsekvens, och man fordrar nu med skäl rättvisa mot alla och barmhertig- het mot det stora oförskyllda lidandet — de lidande må vara hvilka som helst — t. o. m. värnlösa djur, hvilka, åtminstone hvad de högre beträffar, såväl i förmåga att känna välbefin- nande och smärta som i kroppsligt afseende föröfrigt i del stora hela föga skilja sig från oss.
Grymheten mot djuren är så mycket mer tadelvärd, som de, i saknad af förmåga att tala, ej kunna klaga öfver nöd och hård lott.
F, A.
E n Minsta bidrag ' emottagas tacksamt.
DU DEN VET, DÖMA.
p. J^ORDENFLYCHT.
Umgänget med naturen.
bal.
Några vårerinringar till alla mödrar %) et är bal, och ljusen glimma Än i dunkel midnattstimma Genom fönstrens täta imma Uti festligt smyckad gård.
Valsens toner örat smeka, Ystra välljud muntert leka Genom salen, ån i veka, Än i brusande ackord.
Sal i präktig ljusskrud prålar, Glädjen alla kinder målar, Fram ur hvarje öga strålar Under munter dans och lek.
Ungdomsfriska röster strömma Mot mig, skämtande och ömma.
.
.
Här en stund man tyckes glömma Världens split och kif och svek!
Och musiken brusar, klingar ...
Själf i dansen om jag svingar, Buren som på lätta vingar — Lustig lek det är minsann!
Till mitt bröst min mö jag trycker, Rusig utaf fröjd, jag tycker, Ätt den yttre värld sig lycker Och vi äga blott hvarann '!
Magiskt hennes ögon låga ...
Skall jag nu, månn ' tro, mig våga Ställa till dem denna fråga, Som mig bränner ...?
Törs jag ...?
Ja!
...
Hennes läppar ej sig rörde, Blicken till mig svaret förde, Jag med själens öra hörde, Hur hon jublade ett » ja »!
Som en eldström blodet brände, Fast sig hvarje muskel spände, I ett ögonblick jag kände Mig mer stolt ån någon kung!
Åck, med henne vid min sida Modigt jag i världen vida Vill mot onda makter strida, Ständigt fri och stark och ung.
Wingborg.
Glömmen ej Iduns skollofskoloni!
GÖMMA, NÄR Underligt de nornor spinna, Underligt sin lycka finna, Underligt en brud att vinna Midt i dansens hvirfvel het- .. Underligt att här omkring en, Trängas hundra väl i ringen, Men af alla vet dock ingen, Hvad jag ensam, ensam vet ...!
Gurli.
af M.
N.
) et finnes många slag af njutningar: kostnjutningar, bordets njutningar, dans, sport o. s. v.
; museer, teatrar, konserter, värdshus, allt inbjuder till njutning, n. b. om man har en fylld börs.
Men det finnes en njutning, tillgänglig för alla, om rik eller fattig, ung eller gammal, ovansklig och för- ädlande, och den borde hvarje fader och mo- der söka tillförsäkra sitt barn, d. v. s. alla föräldrar borde bilda barnets sinne för nju- tandet af naturens storartade slwnhet.
Den, som en gång fått ögat öppet för denna skönhet, bär inom sig en skatt af outtömlig rikedom; den behöfver ej resa till Rom och Paris för att se mästerverk, dem ingen män- niskohand kan efterbilda; den har njutning nog inom det egna hemmets område och fin- ner där skönhet nog för att tillfredsställa äfven den mest förfinade konstnärssmak.
Man kunde tycka, att då barnen dagligen omgifvas af naturens härligheter, de också af sig själfva borde lära sig att uppfatta dem.
Men denna förmåga måste utbildas, likasom sinnet för musik, målning o. s. v. Om ock barnet växer upp i ett hem, där väggarne äro fullt behängda med de utmärk- taste konstnärers arbeten, får det likväl ej sinne för skön konst, om i detta hem ingen riktar dess uppmärksamhet däråt.
Barnet har blifvit vant att alltid se dessa taflor på väggarne och fäster sig ej vidare vid dem.
Så är det äfven med naturen: barnet står midt inne i all dess härlighet, men fäster sig ej vidare därvid.
På sin höjd kunna de lysande blom- morna, de skimrande fjärilarna eller en glitt- rande sten för en stund fängsla dess upp- märksamhet.
Likgiltigt sönderrifver barnet det fula grå spindelnätet och bortkastar tanklöst de af- rifna bladen, då det finner en lysande blom- ma.
Men skulle barnet göras uppmärksam på spindelnätets underbart regelbundna spets- väf, skulle det se nätet en morgon, då dagg- perlorna skimra på detsamma, skulle det få veta om bladets betydelse för den vackra blommans lif, då skulle det helt visst en an- nan gång behandla dem med mera intresse, och det skulle snart lära sig att ej tanklöst förinta ett lif, hvaraf det ej har någon skada.
Ju mera man söker fästa barnets upp- märksamhet vid naturens under, desto flere rikedomar finner man äfven själf, man gör den ena upptäckten efter den andra, och man ledes från skönhet till skönhet.
Kanske man första gången endast för att frigöra barnet från en dum rädsla, då det såg en otreflig » timmerman » på sin hand, gjorde det uppmärksam på insektens fina, regelbundna teckning; barnets vakna sinne tillämpade genast intresset på alla insekter och fann den ena vackrare än den andra.
De oansenliga myrorna väcka intresse ge- nom sin klokhet och flit, de obehagliga lång- benta steklarne genom den nytta de göra vid förstörandet af för fruktträden skadliga lar- ver, spindeln genom sin konstfärdighet; troll-
sländan med sina fina, lätta vingar och fjärilarne behöfva hos barnen ingen rekom- mendation.
Mera likvisst än af insekterna tilltalas bar- nen af fåglarnes glada skara.
Må likvisst inga föräldrar tillåta barnen vare sig att samla ägg eller instänga de små sångarne i bur.
Att söka väcka barnets intresse för djuren genom att låta det hålla åtskilliga sådana i fångenskap är att från början leda barnets känsla in på en falsk väg.
Äfven utan att vara öfverdrifvet klemig, måste man inse, att det är ett grymt öfvergrepp af män- niskan att blott för sitt nöjes skull fängsla ett djur, som fostrats i frihet.
Annat är det, om barnen söka tämja fria djur eller söka vårda ett djur, som råkat ut för någon olycks- händelse.
Det är ganska lätt att med ett utsatt bräde, på hvilket man utströr säd, dagligen samla hos sig en skara bevingade gäster, och åtskilliga af våra småfåglar blifva så hemma- stadda, att de knacka på rutan, om ej bor- det är dukadt, då gästerna infunnit sig.
Den finske skaldekungen Euneberg ansåg sig ej för god för en sådan sysselsättning.
Man berättar om en grönsiska, hvilken han vårdat, sedan den som fjäderlös unge föll i hans hand, och som sedan gladt sjungande troget följde honom i skog och mark; och under hans långa sjukdomstid, då han var fjättrad vid sängen, måste en spegel ställas så, att han i den kunde se sina bevingade vän- ner, då de vid hans fönster hemtade sin all- tid färdiga frukost.
Blommor och blad locka redan den lille treåringen; från smörblomskransen, som skö- terskan binder åt barnet, växer snart lusten att själf förfärdiga en bukett eller en krans att därmed fägna mamma.
Må man då ej låta de enkla gåfvorna af » kattfötter » och smörblommor ligga att vissna på sybordet.
De äro väl värda att taga vara på; de äro det första uttrycket af barnets vaknande in- tresse för naturens skönhet.
Visar mamma ej något intresse för den lilla gåfvan, bryr barnet sig snart ej heller om några blom- mor; men med litet uppmuntran och ledning skall barnet snart själft lära sig finna vackra färgsammansättningar och snart nog fylla rummen med buketter och blomsterkorgar och med dem flytta in en bit af naturens ljufva poesi i det dagliga lifvets enformiga prosa.
Himlen med sina skiftande moln, skogen med granarnes mörka skugga eller björkar- nes lätta leende skrud, hafvet med skum- mande hvita vågtoppar eller i majestätiskt lugn erbjuda taflor af så storartad skönhet, att äfven det mest likgiltiga sinne måste fäng- slas däraf, och till och med det lätta, glada barnasinnet finner sig tilltaladt, om dess upp- märksamhet därpå blir väckt.
Ett stort intresse hafva barnen af att i de olika molnformationerna föreställa sig än stora städer, än skogar och sjöar, än eldsprutande berg, än människor och djur, än dansande elfvor eller vilda krigshordar.
Detsamma i smått upprepas om vintern på den frusna fönsterrutan.
Detta är naturligtvis endast några små antydningar; hvarje moder skall nog själf finna otaliga anledningar att väcka barnets naturintresse.
Och då hon så med barnet beundrar naturens skönhet, är det ej blott en flyktig njutning hon bereder detsamma.
Nej, umgänget med naturen renar och för- ädlar barnets sinne, det lär sig hysa ömhet och kärlek för äfven det minsta af Guds skapade verk, och genom naturens underbara ordning och skönhet lär det sig vördnad och kärlek för dess skapare.
Den, som älskar naturen, är äfven skyddad för mången frestelse.
Mången kväll, som kanske skulle tillbragts i sus och dus vid glasens klang, tillbringar naturvännen i skog och mark.
Med naturens rena skönhet trif- vas ej orena tankar, och så länge densamma skattas har det förvillade sinnet ej helt dukat under för råhet och cynism.
Nu just stundar den skönaste tiden i vår nord, nu klär sig ängen i sin vackraste blomsterskrud, nu jubla alla våra glada, be- vingade sommargäster i skog och mark, och nu, just nu må ingen moder försumma att med vaket sinne föra sitt barn ut i Guds fria, härliga natur.
Teori och praktik.
WpSevisorn satt efter slutad måltid med Jl^ * kaffekoppen framför sig i sin vackra salong.
Brasan brann trefligt i fajanska- kelugnen, en präktig björkvedsbrasa, som spred sin behagliga värme öfver rummet.
Hans hustru, smakfullt och hemtrefligt klädd, satt med sitt bandarbete vid sitt eleganta sybord.
Barnen sprungo där stojande ut och in, glada, friska, rosenkindade barn, nätt och ändamålsenligt klädda efter årstiden.
Men stojet störde inte den hedersmannen; det kloka, godmodiga ansiktet uttryckte tvärtora stor belåtenhet med tillvaron.
Inga ekonomiska bekymmer tryckte honom, han var hvad man kallar välbergad, » gumman » och han kommo väl öfverens, barnen voro välartade och friska.
Revisorn var en mycket lycklig man.
Hans största bekymmer voro, när hyresgästerna hade allt för stora fordringar, ty han var hus- egare i en större landsortsstad, samt att hitta på presenter åt » gumman » till jul, födelse- och namnsdagar, hon som hade allting så fullt upp.
Just i dag hade fattigvården haft samman- träde.
Revisorn, med sitt kloka, rediga af- färshufvud var naturligtvis medlem af den- samma, och många förståndiga beslut hade fattats.
Ibland andra var att aldrig gifva, så länge föräldrarne lefde och kunde arbeta för barnen.
Skaffa dem arbete skulle de om möjligt göra, men aldrig gifva.
» Hör du, gumma », sade revisorn nu plöts- ligt, där han satt, » brukar du ge barnuugar och sådana där, som komma upp och tigga?
Jag fruktar, att du brukar det. » » Nej, i allmänhet gör jag det inte, åtmin- stone inte annat än mat, som de äta upp, när jag ser det, » svarade frun.
» Ingenting är mera demoraliserande än att ge utan ur- skiljning.
Men jag försöker att ta ' reda på deras förhållanden, och om det är verklig ' nöd, så ger jag. » » Verklig nöd, hvad menar du med verklig nöd, det skulle jag bra gärna vilja veta? » Revisorn såg spetsig ut.
» Kära gubben, det är väl inte så svårt att förstå. » Frun såg litet förvånad upp.
» När barnskaran är så stor, att föräldrarne inte kunna försörja dem; om man och hustru äro slarfviga eller så. » » Joo, se där ha vi det!
Då ger du då, och barnens naturliga försörjare sitta och se på, hur ungarne bli uppklädda och mättade och få allting fullt upp utan deras åtgörande, och så super karlen, och hustrun springer till grannarne och dricker kaffe.
Jo, det där blir bra det! » » Nej, söta gubben, så menade jag visst inte, jag menade bara, att det Jean finnas undantag. » » Inga undantag, absolut inga.
Ser du, lilla vännen, ni kvinnor duga inte i fattig- vården, de må skrika därom aldrig så myc- ket, ni låta alltid hjärtat springa bort med förståndet, och det får man inte, om man skall kunna göra något verkligt gagn, » sade hennes man moraliserande och öfverlägset.
» Men ni låta förståndet springa bort med hjärtat, åtminstone i teorien, » svarade frun skälmaktigt, » och göra fattigvården till en affär i stället för ett kärleksverk, det är mycket sämre.
Hellre då för mycket än för litet hjärta. » » Äkta kvinnologik, riktigt äkta, » utbrast revisorn ironiskt.
» Ser du, min lilla vän, man måste synas hård ibland och inte låta förvilla sig af sin känsla. » » Och helt lugnt se på, hur de små oskyl- diga små barnen frysa och svälta, bara af idel förstånd, » sade frun.
» Om jag en gång kunde få dig att se saken mera i stort och inte bara i detalj, » utropade hennes man, » men just för denna brists skull äro ni kvinnor så absolut odug- liga till alla offentliga värf.
Det är inte in- dividen, utan samhället i stort, representerad!
genom arbetaren, som skall räddas.
Tro mig, det är rätta vägen, den kommer jag inte att frångå. » » Nej, kära gubben, håll ut du, om du kan, * sade frun lugnt.
Det ringde på tamburdörren, jungfrun öppnade.
Revisorn spetsade öronen.
En späd, af tå- rar kväfd röst bad att få tala med frun.
» Sitt stilla du, gumman, jag skall ta ' reda på saken, » sade han och lyfte ned sin lilla rödkindade Ida från sitt knä, dit hon krupit upp.
En blek liten flicka på fem ä sex år, tero- ligen snygg, men med tunna, otillräckliga kläder, blickade upp på honom med stora, rädda ögon.
Hon ledde en liten bror vid handen.
» Hvad heter du mitt barn? » började han examen.
» Serafina Eulalia Svensson, » svarade hon.
» Det var granna namn det, kära du.
Hur många syskon är ni? » » Di ä ' fyra hemma å ' så lilla bror. » » Jaså, sju.
Ä r det din bror den där lilla också?
Hvad heter han? » » Leonard Ferdinand Svensson. » » Lefver era föräldrar? » » Jaa. » » Hvad har din pappa för sig då? » » Han ä ' arbetare, men han har inte nå- got arbete nu. » » A r han snäll emot er? » » Jaa. » Gossen, som hela tiden stillatigande stirrat på revisorn, blandade sig nu helt oväntadt i konversationen och utropade: » Men när pappa super, då ä ' han inte snäll, då ä ' han så elak så. » » Jaså, pappa brukar supa.
Hvar bor ni? » » Vi bor på södra gatan, Anderssons hus inpå går ' n. » » Fryser du inte?
Har du inga varmare kläder än de där? » » Nej, schalen har mamma på lilla bror. » Revisorn hade öfverrocken på sig.
» Traska före ni småttingar, jag kommer efter jag, » sade han mildt.
Han var borta en god stund.
När han kom hem igen, såg han allvarsam, nästan förlägen ut.
Om man kunnat misstänka nå- got sådant om en så förståndig man, som han var, så kunde den röda kanten kring ögonen vittna om utgjutna tårar, men här vid lag var det ju otänkbart.
Troligen var vinden orsaken därtill.
Den lilla knubbiga Ida kröp åter upp i hans knä.
Hans arm slöt sig ömmare än vanligt omkring den späda lilla kroppen, och då hon med det för barn egendomliga, hän- gifvet förtroendefulla sättet lutade sitt hufvud mot hans breda bröst, syntes åter en förrädisk fuktighet i ögonvrån.
Frun såg förstulet på honom.
» Hör du, gumman? » sade han slutligen och lekte förläget med lilla Idas hårfläta.
» Ja, hvad är det, gubben? » Hon såg småleende upp.
» Talade du inte om, att Eriks grå jacka var alldeles urväxt och Gerdas kappa och hvad det var? » » Jo, det gjorde jag visst det.
Ville du, att jag skulle försöka att få sälja dem för några kronor?
Plaggen är riktigt bastanta och bra än. » » Ånej, prata inte så där nu, » svarade hen- nes man, fullkomligt bragt ur fattningen, » jag tänkte bara, att om du kunde plocka ihop litet af hvarje, kläder och linne och matva- ror, och låta Kristin följa med dig till de där små barnens hem, så — » » Så kunde de arbeta af det sedan, om du går i borgen, » ifyllde frun oefterrättligt.
» Ånej, var inte retsam nu gumman.
Ser du, det här var ett alldeles särskildt fall.
Hustrun har nyss fått den sjunde och kunde knappast stå på benen, och för mannen att försörja hela den där bunten är väl kinkigt, förstås.
Och dessutom var han utan arbete nu, och litet slarfvig är han förstås, och — • barnen hade ett fat med någon grötröra i, som de åto med svagdricka, till och — mo- dem höll på att tvätta deras små linnen, och de sutto där halfnakna, ungarne.
Och då kom jag att tänka på våra egna små och — » Här stockade sig rösten för den för- ståndige mannen, och han slutade sitt tal med en eftertrycklig snytning.
» Och så kan du gärna erkänna, att du låtit hjärtat springa bort med.
förståndet, » ifyllde hans hustru, småleende genom.
tårarna, och smög sig intill honom.
» Och så skall alltid kvinnorna ha sista ordet, det var gifven sak, det, » småmuttrade han.
» Men mina ord frångår jag i alla fall inte, att man bör gifva med urskiljning och förstånd och inte planlöst kasta ut sina al- mosor. » » Ja, det tycker ju jag med, då äro vi ju af samma tanke, » svarade hustrun leende, «och då duga vi nog i fattigvården till slut, om du tänker rätt på saken. » » Ja, det tål att tänka på, det, » svarade revisorn och kysste sin hustru.
Aurore Meddelande till tidningen böra till I d u n s R e d a k t i o n Expedition, Lundqvist.
adresseras eller Iduns Stockholm, ej till någon person inom redaktionen.
Förbiskymtande skuggor ur förra seklets kvinnovärld.
För Idun af Birger Sehöldström.
II.
En eclipserad actrice.
f en Elsa Fougts samtida i Stockholm, hvars täcka och pikanta fysiognomi Idun (efter en bild i förfns teaterhistoriska samlin- gar) här presenterar, förvärfvade sig på 1780- talet ett lika stort rykte, ehuru inom en annan sfer.
Primadonna vid Gustaf IILs franska teatertrupp var madame Sophie Hus.
År 1784 blef Sophie Soullier-IIus engagerad vid nämnda trupp och inom kort för sina ut- märkta sceniska talanger både konungens, hof- vets och i öfrigt den stockholmska teaterbesö- kande publikens förklarade gunstling.
Hon var — för att citera gamle Gjörwell, i ett i hans, å Kungl.
biblioteket förvarade, otryckta bref — » uti sit kön det samma som hr de Mouvel uti sit, kort sagdt en aldeles divine actrice ».
Emellertid trifdes ej den franska skådespelerskan i Stockholm; särskildt fann hon — säger Gjörwell — » climatet så aldeles odrä- geligt », hvadan hon ock 1786 begärde sitt af- sked.
Då detta af Gustaf I I I afslogs, beslöt madame Hus att i hemlighet resa från Stock- holm.
Den 22 juli samma år hade hon spelat å Drottningholm och, som vanligt, hänfört med sin talang.
Klockan två följande morgon körde genom Hornstull ut en långvagn, försedd med kur och dragen af tre hästar.
Ini vagnen satt den » divina », uppvaktad af en major Aminoff och sin kammarjungfru Therése Charles.
På kuskbocken satt eu » bock » och skötte töm- marne, nämligen skräddaren Bauman, en, efter hvad det tycks, för sitt fula utseende och ori- ginella sätt mycket bekant personnage i Stock- holm den tiden; han hade, för att imponera, prydt sig med väldiga lösmustascher.
Färden gick söderut.
Ryktet om denna rymning ut- bredde sig med blixtens hastighet öfver hela Stockholm den 23.
Madame Hus ' moder, hvil- ken vistades vid Drottningholm, häktades, för- modligen som ett slags gisslan, och infördes till Stockholm.
Gjörwell ansåg saken så vik- tig, att han redan samma dags förmiddag satte sig ned och till professor Liden i Norrköping inrapporterade: » På theatern har timat en mycket remarquable evenement, på den Fran- syska nämligen, hvar Madame Hus natten emellan i går och i dag anställde, kan icke säga om en luft-, land- eller sjöresa härifrån till icke ringa bestörtning för högre och lägre Theaterdirektioneu, men som oc-k genast satte Policekammaren och Slotts-Cancelliet i veder- börlig activitet, för at på alla vägar och segel- leder återbringa Madame Hus under svensk lyduo och hindra henne spela samma role som för några år sedan fru Mtiller, den divina sån- gerskan vid Svenska Operan. » Gjörwell hop- pades, att » efterjagandc enspännare må hinna damen och återbringa oss hennes sä ovärder- liga person. » Två af dessa » efterjagande en- spännare », polisbetjänterne Malmlin och Kell- gren, insände snart rapport, att de spårat den eftersökta i Nyköping, som hon passerat på eftermiddagen.
Och den 25:e, klockan mot sex på morgonen, återkommo de till Stock- holm med hela sällskapet, hvilket de gripit på Lilla Åby gästgifvaregård i Nyköpings län och nu aflemnade till stadshäktet.
Följande dagen affördes madame Hus och kammarjung- frun till Drottningholm med gevaldigern Auri- villius.
De öfriga båda deltagarne i den ro- mantiska färden tyckas samma dag blifvit lös- gifne.
Öfver den misslyckade rymningen utkom en liten dramatisk pjäs: » Desertrice eller Rym- merskan » [nu i hög grad sällsynt att öfver- komma; man har på senare tiden för ett ex. betalt ända till öfver 30 kr.
], hvilken man till- skrifvit än lustspelsförfattaren Hallman, än Gustaf I I I själf.
Den talangfulla skådespelerskan fick helt sä- kert snart åter sin konungslige beskyddares nåd, ehuru det ju kan vara möjligt, att han roat sig och sin omgifning med dramatiserin- gen af hennes » äfventyr på landsvägen ».
Hon uppträdde å scenen till följande året, 1787.
Då bönföll hon hos Gustaf III för andra gången om afsked, och det beviljades nu.
Hon begaf sig genast till Rysslands hufvudstad.
Och härmed försvinner » le Desertrice » från våra efterforskningar.
Må vi hoppas, att hon fann S:t Petersburgs klimat ej » så aldeles odrägeligt » som Stockholms samt att hon i publikens ögon allt fortfarande var lika » divine »!
Redovisning för insamlingen till Iduns skollofskoloni.
(Forts.) Transport 624: 4.
Nyinflutna medel: E. v. P.
1: —; Fanny 1: —; Togemia 1: —; Ingeborg 1: —; Lilla Gunhild 1: —; Fru H. L — g, Karlstad 5: —; Vän till fattiga barn 1: —; H.
E.
2: —; H.
V.
2: —; Samuel och Signe, Skåne 1: —; Fru Ch.
von Hofsten, Örebro 2: —; Fröken M, von Schantz, Örebro 10: —; Några prenumeranter på Idun, Hjo 4: —; Signe 5: —; G. Rogstr.
1: —; Gunnar och Anna 1: —; Svalor 4: Z., Piteå 2: —; L.
och M.
2: —; n — 10: —; Gordon och Astrid 5: —; Milan 2: —; Hjalmar och Aina 1: —; Magna Sun- nerdahl 10: —; Hannie 0: 50; Anna J., Bläsgat.
4 3: —; Maria S. 5: —; F.
och A.
1: —; L.
i B. pr Fjerdingslöf 10: —; Hanna R.
5: —; Anna och Ninni G:n 2: —; Jentan 1: —; Onämnd, Sthlm 1: —; Onämnd d:o 5: —; L.
R. Sunne 2: —; Tor- sten och Aina Luleå 2: —; Gossarne A.
R.
K., Malmö 2: —; E:a, Neder Kalix 10: —; Elisabeth, Ragnar och Ingrid 6: —; Kurt F. 5: —; O. och A.
i Upsala 2: —; I., Venersborg 2: 25; Lille Thorsten 2: —; Liten Astrid 2: —; Ellen och Hen- ning 10: —; » Små kissar. » 2: 10; L. Karlsborg 2: 50; - Guttis, Klippan 1: —; Lisa och Ernst 2: —; Anna 1: —; Augusta 3: —; G.
S. Kalmar 10: —; En barnvän 6: —; Jost.
1: 50; Ph.
Borås 2: 25; Bengta L.
1: —; M.
E. F. 1: —; Alma A., Göteborg 5: —; Onämnd, Dylta bruk 5: —; Summa 821: 16.
(Forts.)
Stark såsom döden.
Berättelse för Idun af E.
.
.
|fpj|an Han tänkte tillbaka på det förflutna, och ett bittert, kyligt leende spred sig öfver hans anletsdrag.
Ja, ensam hade han varit allt ifrån barndomen.
Han var uppfostrad i ett luxyöst hem, omgifven af alla lifvets bekväm- ligheter och satt i tillfälle att släcka sin kunskapstörst och utveckla sina talanger.
Men han hade ej egt någon förtrogen, hans mor fördjupade sig i sällskapslifvets förströelser och egnade föga tid åt sitt barn, fadern var ständigt sysselsatt med sina lärda forskningar.
Under de första ungdomsåren hade han vis- serligen egt en vän, vid hvilken han fästat sig med lidelsefull kärlek, men de två valde olika lefnadsbanor, och ödet skilde dem åt.
De hade längesedan förlorat hvarandra ur sikte.
att frukta, hon hade lärt sig att behålla sin tro och sina tankar för sig själf.
Så fingo de ett barn.
Han hade önskat sig en son, men den lilla var en flicka, en liten hjälplös varelse med blå frågande ögon, mycket lik modern, som med lidelsefull öm- het vårdade henne.
Alltsedan barnets födelse hade hans hustru varit klen, men hon hade aldrig legat till sängs och städse envisats att betrakta sin sjuklighet såsom öfvergående och utan bety- delse.
Månne hon nu skulle dö?
Han hejdade för ett ögonblick sin oroliga vandring, därefter gick han fram till skrif- bordet, tog ett ljus och gick genom den stora, luxyöst inredda salongen till sin hustrus ar- betsrum.
Det kändes kallt därinne.
Han ställde ljuset på hennes skrifbord och såg sig om- kring med en tankfull blick.
Då hans hustru var hemma, gick han säl- lan eller aldrig hit in, äfven då det var bjud- ningar, var detta rum afstängdt; Heléne be- traktade det som sitt enskilda område.
Det var möbleradt helt och hållet efter hennes smak; golfvet täcktes ej af någon matta och framför de bägge fönstren hängde hvita, ge- nombrutna gardiner i lätta, luftiga veck.
Väggarne pryddes af en mängd fotografier efter religiösa taflor, och på den förnämsta platsen öfver soffan hängde ett simpelt olje- tryck, framställande madonnan med barnet.
Han betraktade det med ett ironiskt smålöje, det vittnade i hans ögon om en betänklig brist på sköahetssinne.
lade bort pennan och sköt det full- efc * (g skrifna pappersarket åt sidan.
Betjän- ten hade för en stund sedan lemnat honom ett telegram, nu kunde han kanske ha tid att lä ?a det.
Han drog upp kuvertet ur bröstfickan och kastade en likgiltig blick där- på.
Telegramet var adresseradt till baron Heydenberg, Sturegatan n:r 0 0 Stockholm.
Han bröt det och började läsa.
» Jag är mycket sjuk.
K o m Axel.
Jag längtar.
Heléne. » Han påminde sig sin vistelse i universitets- Under det han läste dessa ord, samman - drogos hans mörka ögonbryn, och mellan de staden; där hade han under de första åren smala läpparne trängde sig ett dämpadt ut- fört hvad man kallar » ett vildt lif ».
Det rop af smärta.
Men så småningom lade sig fanns en stormande kraft inom honom, som det vanliga uttrycket af förnämt lugn öfver längtade efter utbrott, det fanns en omätlig hans skarpt markerade anletsdrag.
Han stack törst efter lycka, som längtade att bli till- fredsställd.
Men ensam hade han varit, midt ned telegramet i fickan och ringde.
» Hvad befaller herr baron? » frågade den i glada lag bland ystra kamrater, alltid en- sam.
Och så kom den stund, då han fann, inträdande betjänten.
» Jag reser i afton till Högasjö.
Det södra att njutning ej är lycka, och att bottensatsen nattsnälltåget afgår ju klockan half åtta? » i nöjets bägare har en bitter bismak.
Så stadgade han sig, som man säger, och » Ja, herr baron. » » Säg till, att vagnen skall stå för dörren började att med utomordentlig ifver egna sig åt sina studier.
klockan sju. » » Ja, herr baron.
Befaller baron, att teet » Heydenberg har slagit sig på att plugg- skall serveras dessförinnan? » läsa, » sade kamraterna, » han är fördömdt trå- » Jag vill ej äta i afton.
Ni kan gå nu. » kig nu för tiden. » Betjänten aflägsnade sig, och hans herre » En lofvande yngling! » tänkte profes- På det runda bordet framför soffan stod gjorde sina förberedelser till resan.
Han sorerna.
en sykorg, och ett halffärdigt barnförkläde var packade en liten nattsäck, skref ett par bref På ovanligt kort tid tog han den högsta kastadt däröfver.
Hon var ej särdeles or- och började sedan att promenera fram och juridiska examen och kom så ut i världen dentlig, hon brukade alltid lemna saker fram- tillbaka på det mattbelagda golfvet.
Kloc- som en man med framtidsutsikter.
Lyckan me efter sig.
Äfven detta hade bidragit att kan på kaminhyllan hade ännu ej slagit half följde honom; han erhöll en hög befattning, skilja dem från hvarandra, han själf var nä- sex, i afton såg det ut, som om tidens vingar som ingen före honom innehaft vid så unga stan pedantiskt noggrann.
kommit i beröring med saxen.
år, han var förnäm och rik, en framstående I hörnet vid det ena fönstret upptäckte Månne det var vackert väder?
Han gick man på den bana han valt, berömd för sitt han några mörka föremål på golfvet.
Han fram till balkongdörren och såg ut.
Det var skarpa förstånd och sin obetvingliga vilje- gick dit, där lågo åtskilliga leksaker, kastade klart, stjärnorna gnistrade på det svartblå kraft, men ensam, alltid ensam.
om hvarandra i betänklig oreda.
Han be- himlahvalfvet; ett tunnt snötäcke bredde sig En gång drömde han, att det skulle bli traktade samlingen med mörka blickar och öfver Humlegårdens gångar och gräsmattor, och mellan trädens grenar glimmade ljusen annorlunda, det var då han förde sin brud förvånade sig öfver, att betjäningen ej städat till altaret.
Men drömmen blef ej lång.
och ställt i ordning i rummet.
Men mau från palatsraden midt emot.
Den- maka han valt var ej i stånd att dela hade förmodligen litat på, att han ej skulle Ute på landet var det säkert slädföre.
hans intressen, hon förstod intet af det, som gå dit in.
De grå hästarne och kurslädan väntade ho- uppfyllde hans lif.
Trots hennes höga sam- Så vände han om till skrifbordet och ka- nom vid stationen, och klockan elfva kunde hällsställning hade hennes uppfostran blifvit stade en pröfvande blick därpå.
Pennau han vara framme.
Månne hon verkligen betänkligt försummad, och dess brister röjde hvilade mot kanten af bläckhornet, som stod längtade efter honom?
Hvarför skulle hon också resa dit ut just sig snart nog inför hans skarpa blick.
Hon med öppet lock, och de små prydnadssakerna nu, midt i vintern?
Om hon nödvändigt ville var föga utvecklad till förståndet, opraktisk voro spridda öfver bordet utan all symetri.
ge nyårsgåfvor åt tjänare och godsets fattiga, och vek, och känslan af hennes underlägsen- Midt ibland dem låg en liten bibel uppsla- Han tog den och bläddrade i bladen.
inte hade hon behöft att öfverlemna dem het gjorde honom kall och sluten.
Han upp- gen.
fyllde sina plikter som make med sträng Hans blick föll på ett ställe, som var un- själf I Hon hade naturligtvis förkylt sig; det var ju snart sagdt oundvikligt, då hon skulle plikttrohet, han visade henne aktning och var derstruket med blyerts, och han läste med in i alla möjliga stugor och kanske till på obrottsligt trogen, men han försökte aldrig låg röst: » Kärleken är stark såsom döden, köpet besöka den lilla källarlika kyrkan.
mer att draga henne till sig, att inviga henne dess nitälskan är hård såsom dödsriket, dess FJickan var troligen vid god helsa, eftersom i sina sysselsättningar och intressen.
Mau glöd är en elds glöd, en Jehovas låga.
Starka hon ej var omnämnd i telegramet.
Hvil- sade, att de voro lyckliga, man berömde hans vatten kunna icke släcka kärlek och ström- ket tokeri att taga ett tre års barn med på uppmärksamma artighet och beundrade hen- mar ej förkväfva den.
Om någon, för att nes täcka, barnsliga behag; ingen visste, vinna kärlek, än gåfve ut allt gods han eger en sådan färd!
ingen skulle någonsin få veta, att ett oöfver- i sitt hus, man skulle blott förakta honom. » Kanske borde han skicka bud till profes- stigligt svalg skilde dem från hvarandra.
Därute i salongen hörde han en dörr knarra.
sorn och bedja honom resa med.
Hon var måhända allvarsamt sjuk.
Under de senare åren hade visserligen en Han lade tillbaka boken med en hastig, oro- Han skref ett bref till den berömde lä- schism uppstått dem emellan, hvilken ej helt lig rörelse och lyssnade.
Då han strax där- karen, skickade bort betjänten därmed och och hållet kunde döljas; hon hade blifvit efter hörde dörren till sitt skrifrum öppnas började åter sin rastlösa vandring.
läsare.
Plan hyste en verklig fasa för denna och tillslutas, släckte han ljuset och smög sig Hade han bort afråda henne från att resa?
stränga religiösa sekt, men han sökte på in- ut i salongen.
Han ville ej, att betjänten Nej, hon var van att gå sin egen väg, liksom tet sätt inverka på sin hustru.
Hon egde skulle se, hvar han varit.
han gick sin.
Då hon handlade oförnuftigt, sin fulla frihet i detta som i alla hänseen- •t :!
: måste hon själf bära ansvaret och följderna.
den, han lät henne blott förstå, att han så * Tänk, om hon nu skulle dö!
Än sedan?
litet som möjligt ville höra talas om hennes » Hvad är kloekan? » De hade ju länge varit döda för hvarandra, religion, och att han undanbad sig alla omvän- » Half elfva.
Var icke så orolig; jag fruk delseförsök.
Han hade för öfrigt ingenting tar, att denna otålighet skadar er. » han var van att stå ensam i världen.
» Jag skall försöka att vara lugn. » Hon vände hufvudet åt sidan och slöt ögonen, men i nästa minut öppnade hon dem åter och låg en stund tyst, stirrande på ampelns grönaktiga kupa.
» Tänk, om han icke kommer! » sade hon därefter sakta med ett ångestfullt uttryck i de feberglänsande ögonen.
Doktorn reste sig från sin plats och lade hennes oordnade hufvudgärd till rätta.
» Jag är viss om, att baron Heydenberg snart är här, » sade han med en medlidsam blick.
» Om han ej kunnat komma, skulle han ha besvarat friherrinnans telegram, och svaret skulle för länge sedan ha anländt.
Hon slöt åter ögonen, ett uttryck af lugn hvilade öfver hennes anletsdrag.
Efter en stunds förlopp reste hon sig till hälften i sängen.
» Herr doktor, hörde ni bjällrorna? » frå- gade hon ifrigt.
Läkaren lyssnade och böjde jakande på hufvudet; han hade ingenting hört, men ville ej tillintetgöra hennes förhoppningar ge- nom ett nekande svar.
» Han skall snart vara här, » mumlade hon med ett lyckligt leende, » snart, mycket snart!
Karin, sofver den lilla? » » Ja, hennes nåd, hon sofver så godt. » » D u skall inte störa henne, jag sade ju henne god natt. » Hon sjönk med en lätt suck tillbaka mot kuddarne.
» Nu komma de verkligen! » sade läkaren.
» Ser ni, jag hörde rätt.
Gå ut och tag emot honom, doktor Ström, och säg honom, att han genast skall komma hit och att.
.
.
ja, ni vet ju att tiden är kort. » Läkaren gick, och hon fäste sin längtans- fulla blick på dörren, genom hvilken han försvunnit.
Minuterna tycktes henne ändlöst långa; hon hörde steg och röster därute i salen, men dörren förblef alltjämt tillsluten, den väntade dröjde.
Ändtligen närmade sig stegen, dörren vred sig på sina hakar, och baron Heydenberg in- trädde.
Han tycktes vara trött, ett uttryck af kyligt lugn hvilade öfver hans anletsdrag.
Han gick fram till sängen och böjde sig ned öfver henne.
» Hur står det till, H e l é n e?
» frågade han.
Hon svarade ej, hon lade armarne om hans hals och tryckte sina brännande läppar mot hans panna.
(Forts. o. slut i nästa n:r.)
bestämd panna, som dock ej bör vara lödd i botten, utan af heldrifven plåt och försedd med handtag.
Vidare tillrådes att skaffa sig ej allestädes kända, s. k. ilugskåp, hvilka, fritt nedhängande från mat- bodstaket, bibehålla maten frisk och oåtkomlig för både flugor och råttor.
Somliga anrättningar, t. ex. hackad t kokt kött, få en unken lukt, om de förva- ras i isskåp och somliga visa benägenhet att mögla — ty frukt kan ej undvikas i isskåpet; i den luf- tiga buren däremot står maten sig ovanligt bra.
Under sommaren tvättas det väl i alla hushåll of- tare än under vintern, ty man hoppas kunna få tur att kunna torka kläderna ute i fria luften.
Till detta senare ändamål vill jag påpeka fördelen att på passande ställen på gården eller i trädgården upp- sätta klädstreck af förzinkad järntråd (som i järn- boden säljrs efter vikt = 40 öre per kg.)
Dessa kunna sitta kvar vinter och sommar och rosta ändå ej.
Utom bekvämligheten att ej vid hvarje småsak, som man vill vädra eller torka, behöfva uppsätta streck för tillfället, vinnes ju äfven tiden, som där- till åtgår.
A f oskäligt stora tyngder töjes trå- den dock.
Bland inläggningar märkas: sparris, spenat, (som alltid skulle tagas af första sådden till vinterförva- ring), smör samt gröna krusbär och rabarberbitar på buteljer.
Syltningen inskränker sig till rabarbersylt, gelé och kompott (jfr.
årg.
II sid. 200, årg.
I I I sid 356); Krusbärssallad och sylt af omogna bär.
Till saft- kokning och vinberedning finns ej heller något an- nat än nämnda frukter, ty hallon och smultron äro ännu nästan för dyra att köpa till dylikt ändamål.
I de trakter, där murklor växa, insamlas sådana till torkuing.
Blad, knoppar eller blommor af vildt växande örter insamlas efter ort och lägenhet till te, medicinskt bruk o. d. Trädgårdsarbetet består till största delen af att flitigt rensa kryddsängarna från ogräs, hvarvid man dock använder pålitliga personer; eljes kan det lätt hända, att just det väsendtligaste af sådden försvin- ner tillika med ogräset.
Utplantering af kålplantor infaller i denna månad.
Den som vill göra försö- ket, må rundt om en fläck af kållandet sä en ring af hampfrö och gifva noga akt, om denna bit för- blifver fri från kålmask, medan denna mask finns på återstoden af landet.
Artsängar kupas och sprö- tas.
Jordgubbsrefvor af klippas flitigt med sax ge- nom att rycka bort dem kan lätt hela plantan ska- das.
D e längsta refvorna torkas i solen och kunna sedan begagnas i st. f. bast.
Om unga selleriplan- tor vattnas med utspädd kaffesump, blifva knölarna särdeles stora.
Hvad de mångfaldiga fienderna till vår kultur (maskar, skalbaggar, fluglarver, myror, jordloppor, etc.) beträffar, så behöfves ett vaksamt öga för att förgöra dem.
Trädgårdssoffor hafva väl redan i maj blifvit ut- flyttade.
Jag vill blott här erinra om nyttan af trädgårdspallar till att skydda fötterna för direkt beröring med den ofta fuktiga jorden (för att ej tala om bekvämlighet).
Sådana pallar bestå af ett bräde, lika långt som soffan eller bänken, med ett par tvärslåar inunder.
Har man 2 a 3 stycken, kan man godt reda sig och flytta dem till den berså eller plats, där man för tillfället tänker slå sig ned.
Stenia.
Nya Husmoderlig almanack.
moder och » magasins de nouveautés ».
N å g r a anteckningar från Juni.
för Iduns läsarinnor I juni månad, medan fuktträden blomma, är bä- sta tiden för blekning af linne.
Och, medan det i allmänhet ännu råder vapenstillestånd med syltning och inläggningar, en lämplig tid att rensa och sprilsa den under året samlade fjädern.
Äfven rengöring och omstoppning af madrasser och gamla bolstrar sker nu med fördel.
Detta arbete grufvar husmo- dern sig vanligen för och uppskjuter gärna därmed år från år; men det är ett ganska lättvindigt ar- bete, blott man har kommit sig i gång därmed.
— Vintertäckena piskas och repareras, innan de läggas undan.
— En grundlig butelj sköljning företages nu, för alt, när saftkokning, krusbärsinläggning etc. komma på oväntadt, rena och torra buteljer må finnas till hands.
Alla samlade hela korkar undergå rengöring under husmoderns tillsyn: först läggas de ett par timmar i en svag lösning af öfvermangan- syradt kali för att möjligen vidlådande lukt må dra- gas ur; sedan kokas de varligt, medan man med en visp håller dem under vattenytan.
Harts anskaffas och hålles tillreds i en särskildt till dess smältning af Cecilia Wsern.
i^ljl Paris, Paris som annorstädes, finns där för hvarje säsong en silhouett, som går af sig själf på gatorna.
Detta hindrar icke, att man med o l y m p i s k t lugn kan p r o m e n e r a på gatorna, ja, på både yttre och inre boule- varder i en u r m o d i g kofta, en taskig kläd- ning eller en hatt, s o m gjort b e k a n t s k a p med klädståndet, det är den bärandes ensak.
Det är figurer af alla typer och klasser, i dräkter från o l i k a provinser och länder och från modeperioder, som t y c k a s saligt h ä n s o m n a d e, h v i l k a man ser s t r ö m m a förbi, när man sit- ter på ett kafé vid n å g o n af de större boule- varderna.
Men m e l l a n dem alla u p p d y k e r o u p p h ö r l i g t den karaktäristiska silhouetten för året.
I de vackra, glada offentliga träd- gårdarne ser man den, mellan alla grupperna af lekande barn, ammor i långa slängkappor och breda brokiga mössband, bonner i svarta ylleklädningar och hvita ryschgarnerade mös- sor eller med bara hufvuden.
Ingen målare, som iakttager sin tid, målar en bild af pari- siskt gatulif, utan att någonstädes sätta in denna silhouett.
Det är icke längre » la haute mode », som den representerar.
Den kan nog ännu förekomma, förfinad och nästan förvandlad, på vernissager, blomsterutställ- ningar och promenader.
Men den är där icke den mest i ögonen fallande, utan bara en bland mängden af dessa andra former, af hvilka en, genom någon nyck hos smaken för dagen eller Bon Marchés smakråd, nästa år skall utgöra den typ.
som mau ser öfver- allt på gator och torg — tills den förekom- mer helt banal.
Nej, här i Paris, liksom hemma, ser man moder, som bli banala och silhouetter, som gå af sig själfva.
Skilnaden är väl egentligen den, att de här äro verkliga silhouelter, som ge den karaktäristiska linien.
Hemma kan man nog visa modets kung tillbörlig aktning och allt, som han behagar befalla, bära korta lif eller långa lif, stora krinoliner eller hårdt tillknutna kjolar och gå så långt som helst i öfverdrift, blott alla andra göra detsamma.
Men den karaktäristiska linien, den har man en instiktlik fruktan för; den skulle vara påfallande.
Jag vill anföra ett exempel; de moderna höga ärmarne.
Sedan nu ögat vant sig vid dem och de högaxlade figurerna, slö- sar man med tyg på skuldraD, omsorgsfullt anordnadt i de besynnerligaste knölar och tunga » symetriska », hårdt fastsydda veck • — och det tycker man ser stiligt ut!
Men man vågar icke, om man icke syr hos en af de förnämsta sömmerskorna, helt enkelt rynka ärmen högt öfver skuldran, så att den står upp som ett par små kycklingvingar.
Det vore ' extravagant ' —; men det hade åtmin- stone karaktär, medan den nordiska klunsen af tyg uppe på öfverarmen skämmer krop- pens linier t. o. m. mera och är bara ful och intetsägande.
Ännu mindre vågar man sig på den vackra, duktigt vida ärmen, med tyg och foder af samma vidd, som får falla som den vill från skuldran till nedom arm- bågen.
Den ser ' kostymaktig ' ut, tycker man.
Men den ger dock bredd och värdighet åt gestalten — och skall man vara högaxlad, bör man väl dock helst undvika att se upp- körd ut!
Det finns två typer damer i Sverige, som kläda sig väl.
De fint stillsamma, som äro konsekventa i sin skygghet för det, som kan tyckas påfallande, — och de som höra till fröknarna Lundins och några få andra stor- sömmerskors kunder.
Mängden af våra unga damer går allt för snällt i stillösa sömmer- skors ledband.
De kunna nog som individer se täcka och behagliga ut och ha vacker växt, men när man blott ser på dem som förgrundsfigurer, förvånas man öfver att så sällan se en intressant kontur.
Här har t. o. m. den banala silhouetten alltid ändå något i konturen, som säger nå- got.
Hvem minns icke, från illustrerade tid- ningar om icke annat, den särskildt parisiska turnyr-silhouetten, med den stora hatten käckt på sned, fingrarne instuckna i fickorna på den halföppna jackan, kjolen en liten smula kor- tare bak än fram, minen käck och trotsig, glad, näsvis eller högdragen efter damens lynne, men alltid karaktäristisk?
Nu herrskar pittoresk grace med allahanda former, lånade
!
DU N från 1700-talet, enkla kjolar, släta fram och rika bak; långa kragar, hvilka från de epålettlik- nande vecken på axlarne i rika veck falla efter gestalten; stora hattar, uppvikna bak, djupt och klädsamt nedböjda på sidorna; yfviga rysch eller utstående kragar, som bidraga att ge mjukhet åt det hela.
Det är den vackraste, graciö- saste dräkt man sett på länge — i fina, mjuka tyger och på damer i hvila, stående och konverserande eller sittande i sina öppna vagnar.
Den passar ovanligt litet att kopi- eras i gröfre tyger och bäras af folk, som har brådtom.
Dock har den redan kommit därhän.
Öfverallt ser man långa peleriner af kläde, mest öfversållade med glasbitar af en femtioörings storlek.
Till dessa bäras allmänt stora hattar.
Den vanliga klädseln, som man ser i både eleganta och banala former, består af en vridning af crépe i ljus- gult, hvitt, rosa, laxfärg eller ljusblått — mest ljusblått.
Crépen anordnas frampå brät- tet i en knut, bakom hvilken ett par utspär- rade vingar af annan färg stå upp som ett högt diadem.
Eller dignar hufvudet under blommor i tjocka, rika klasar på små spets- stommar.
Tillsammans med den släpande kjolen bildar allt detta ett hölje, eller en form, som just icke uttrycker idén af liflig käckhet.
D e rätta parisiskorna hafva också lärt sig att gå med långa smygande steg och hålla kroppen stilla.
Men det finns många i Paris, som icke äro parisiskor, och när man ser de högaxlade vida kragarne bäras af fet- lagda småkrämarfruar, ute för att gå i bo- darne, eller kantiga halfvuxna flickor, önskar man att pelerinens tid vore ute. '
A u Bonheur des Dames ' har Zola, som bekant, kallat de stora » magasins de nouve- autés », som tillhöra sevärdheterna i Paris.
Sevärda äro de nog — men lyckan, ' om det skulle vara i köplusten, som denna består, finner man där sällan.
Ibland kan hon nog komma, när man väntar henne minst.
Man går in med en suck af resignation för att köpa någon småsak, som man ej utan letande får på andra ställen, men råkar in i ett af- sidesliggande galleri, där det är tyst och stilla, varorna ligga friska, lockande och bodher- rarne stå påpassliga vid hvarje tecken till svaghet.
Då får man vara på sin vakt, om man icke vill vara svag, och skynda till centrum.
Där försvinner snart all möjlig köplust i hettan och trängseln.
Anblicken kan nog vara liflig; det höga, ljusa midtel- rummet, där bomullsparasollerna hänga i stora röda och blå klasar uppe på pelarne, dyrbara mattor och brokiga skynken hänga ut öfver räckena, som vore det en renässans- stad, smyckad till fest; dubbeltrappan, där de ljusa sommartoiletterna och frestande eleganta morgon-rockarne stå på sina dockor, eller sommarmöblerna af brokig halm och de stora japanska paraplyerna tala om villor och svalka och trefnad; perspektiven åt alla håll förbi pelarne i förgrunden, klädda med pösande sidenkjolar eller skiftande parasoller, nedåt de oändliga sidoskeppen i detta fåfän- gans tempel.
Men tilloppet af trogna är också så stort och luften så förskämd, att man blir blaserad, innan man ens hunnit njuta objektivt af anblicken.
Allt det pris- billiga och eftersökta har ju ock sin plats nära hufvudingången, och blott åsynen af handsklådorna och alla de händer, som rifva i dem, är nog att inge leda för denna vår » civilisation », som är fånig nog att fordra, att man ofvanpå sitt eget skinn skall dra ett fodral af ett annat djurs skinn, som fått släppa till lifvet för ändamålet!
175 Organisationen af dessa jättestora magasin, där allt är så billigt, anses för mönstergill och är det kanske — ur ägarens synpunkt.
Kunderna få vanligen betala i tid det de spara i penningar.
Värst är det i » la mer- cerie », sybehörshandeln, där hvarje herre skö- ter 3 — 4 på en gång och man får vänta i oändlighet, sedan man valt ut sina synålar och linneband, innan alla de andra valt ut sina trådrullar, silken, hakar och fiskben, och man får föras fram i flock som offer till kassan.
Det förargliga är, att varorna tyckas så lätt åtkomliga — strumpebanden och silkes- flätorna hänga i knippor på pelarne, hatt- blommorna ligga i öppna fack, toilettsaker, reseffekter, allt hvad människan begär — och mycket mera står uppradadt på borden.
Det tyckes bara vara att välja,betala och gå.
Men pytt vackert!
Man är nog omgifven af folk, men det är kontrollörer och vägvisare, icke försäljare, de kunna icke göra annat än ropa den ifrågavarande artikeln, tills herrn behagar komma, eller skicka en vidare, om man valt ut en hattfjäder och med den i handen vandrar kring och frågar, hvar man skall få lof att betala den.
Vanligen råkar man då till sist på en herre, hvilken håller på att betjäna någon dam, som alls icke kan få den rätta färgen eller formen på sin blå- klintskrans, och där får man stå och ge sig tålamod — så godt man kan.
En trappa upp är allt bättre — i vissa afdelningar, i syn- nerhet i hvitvaruhandeln.
Allt det löpande god- set, billiga näsdukar, halsdukar o. dyl. säljes där nere; dit upp är det blott de allvarliga kö- parne, som komma.
Hvitvaruhandeln i Lou- vren åtnjuter också verkligt anseende och utgör ensam för sig en hel serie med djupa butiker, förenade medels en mattbelagd mid- telgång, utefter hvilken de mest frestande läckerheterna äro utställda.
Däruppe får man sitta och betjänas med den mest förstående sympati vid valet af underlif eller babyut- styrsel.
En fransman, som har tid att vara artig, låter nämligen oftast sin artighet ta sympatiens form.
Ingenstädes kan man emellertid bli så rent af snäsigt bemött som i det artiga Frankrike, när de icke ha tid att vara sympatiserande och det byråkratiska elementet hos dem tar öfverhanden.
Man får minsann erfara det i stormagasinen — och i synnerhet i kappafdelningen under bråda tider, då alla vilja ha nya vårkappor.
V e den, som då lägger beslag på en af försäljarnes tid förgäfves och icke står till att öfvertala, att en halflång klädeskrage med tunga sten- kolsprydnader är en liten nätt och lämplig sommarkappa.
» Något annat finns inte.
Spetsar?
Dans les cent francs?
Jackor — men det är varmare.
Jackor brukas mycket, men peleriner mera.
Ni får icke se något annat än peleriner! » Och man får icke se mycket annat, åtminstone.
Man känner igen dem och vet, att de äro tunga och varma, men de bäras ändå, så länge det är ' vår ' och man skall vara ' chic ' och icke sommar — då man gör som man behagar.
Smånotiser från kvinnovärlden.
Kvinlig klockare, organist och kantor.
Fröken Marie Knutson har med öfverväldigande majoritet blifvit vald till klockare, organist och kan- tor i Arsta församling, Halland.
Besvär hade anförts hos k. m:t mot fröken Knut- sons kompetens, men de hafva ogillats och hennes kompetens vunnit godkännande efter många och långa skrifvelser för och emot.
Församlingens val skall hafva fallit på en intelligent och kunnig kvinna, som antages skola komma att väl reda sig med de till en sammanslagna trenne befattningarne.
Ett ovanligt textilt konstverk har i dagarne fullbordadts af fröken Hulda Rejmers i Göteborg, en bland stiflarinnorna till den för textil konst nitäl- skande paramentföreningen därstädes.
Arbetet ut- göres af en med utomordentlig finhet, smak och ihärdighet utförd altarduksspets, som är fem meter lång, nitton ctm.
bred och med s. k. klostersöm broderad å hvit tyll, under användning af brodér- tråd af olika finlek.
Broderiets ämne, de profetiska löftenas uppfyllelse, är behandladt i femton medal- jonger, sju sådana å ömse sidor om en, hvars inne- håll är en nattvardsscen efter Bafaels fresker.
Inne- hållet i de öfriga medaljongerna är heintadt mesta- dels från en äldre samling religiösa tallor, litografe- rade i en Diisseldorfer » Bilder-bibel », och framstäl- ler Kristi lif från Bethlehem t. o. m. himmelsfär- den.
Hvarje medaljong omslutes af ett cirkelrundt språkband, där profetians ord, hemtadt ur Vulgatan, är broderadt i stilsköna bokstäfver.
Denna medal- jongserie sammanknytes genom ett ornament af pas- sionsblommor m. m. Bårderna utgöras af liljor och rosor.
Under tre och ett hälft års tid har fröken Hulda Bejmers på lediga stunder fullbordat det vackra ar- betet.
Teater och musik.
Kungl.
Operan har för närvarande att glädja sig åt ett gästbesök af den kungl.
danske kammarsån- garen hr Simonsen, en af sångkonstens mest fram- stående och gouterade berömdheter i vårt grannland vid sundet.
Han har här börjat sitt gästspel såsom Figaro i Kossinis » Barberaren i Sevilla » och rönte vid sitt första uppträdande i fredags för fullsatt sa- long och med konungen jämte stor uppvaktning så- som åhörare rikligt bifall.
Om, såsom det föreföll, den uppmärksamhet, som ägnades den danske gästen, var mera aktningsfull än egentligen entusiastisk, torde detta möjligen kunna skrifvas på valet af rol, som icke syntes låta vare sig det dramatiska eller det vokala i hr Simonsens konst komma till sin fulla rätt.
Dock ådagalade han, hvad det förra be- träffar, en viss dansk smidighet och behändighet, som endast behöft något mer af uppsluppet humör för att gifva den glada Figaro-typen, och hvad sån- gen beträffar, fick man göra en angenäm bekantskap med en vacker och omfångsrik röst och, framförallt, en mycket utbildad rutin, som höjde denna Figaro- prestation öfver fiere af hans närmaste föregångare på vår scen.
Hvad de öfrige uppträdande beträffar, så sparade hrr Odmann (Almaviva) och Johanson (Bazil) inga- lunda på färgläggning af sina roler, fru Edling var den mest sympatiska Bosina och hr Strömberg den munvigaste Bartholo.
Bossinis lekande musik rönte redan vid uvertyren publikens lifliga bifall.
K.
Dramatiska teatern har, såsom omvexling och lockelse under den svåra täflingen med de ljusa vårkvällarne, tagit upp Oskar Blnmenthals af O. W i j - kander öfversatta lustspel Profpilen.
Den tyske för- fattaren, som här tagit den franska salongskomedien till mönster, har onekligen i Profpilen presterat ett rangstycke med afseende på stridbar och tillspetsad dialog, spirituella arrangement och — ej minst — en intrigernas konstväfnad, som, om färgvalet icke framstode så minutiöst och pedantiskt uträknadt, skulle vara af än mer slående effekt.
Intrigspelets båda förare, Hortence von Walnack och baron Leo- pold von der Bgge, hvilka strida om ett par unga hjärtans lycka, representerades af fru Lotten Dorsch och hr Fredrikson på ett sätt, som i vissa scener höjde sig öfver allt beröm.
I allmänhet fick styc- ket i fullt mått det utförande det kräfver för att komma till sin rätt.
Bland därtill medverkande må nämnas fru Bceckström med sitt reserverade utföran- de af Emmas rol, hrr Örtengrens och Personnes ka- raktäristiska och roande framställningar af tartuffen Krasinski och; den erotiske Don Quixotten von Den- deroth samt äfven, ehuru det yttre var honom emot, hr Byström såsom Helmuth.
Publiken har varit talrik och bifallet liiligt.
En kyrkokonsert gafs i måndags afton i Johannes kyrka af hrr Emil Sjögren och Tor Aulin, hvilka hade att glädja sig åt en talrik publik, som till sista plats fyllde det i sjunkande solbelysning utomor-
IDUN 17C dentligt vackra templet.
H r Sjögren utförde ett par orgelnummer, en fuga af sig själf och en » Bene- diction nuptiale » af Saint-Saens.
Hr Aulin tolkade på sin fiol ett andante af Kubinstein och Wieniaw- skys ofta hörda legend.
H r Aulin vinnlägger sig på ett synnerligen berömvärdt sätt om ett rent och känsligt spel, han inlägger i sin exekution både själ och kropp — kanske litet för mycket af det senare.
Konsertens hufvudnummer var Emil Sjögrens kantat vid Johannis kyrkas invigning för jämt ett år sedan, en komposition, som fått berömmelse och har i hög grad anslående skönheter att bjuda, exem- pelvis den ståtliga, såsom en altartjänst högstämda inledningskören och den varma smekande duetten.
Oafsedt en något svag manskör, fick detta verk, som ställer mycket stora fordringar på rösterna, en vär- dig tolkning.
I kören utmärkte sig särskildt vackra och tonsäkra sopraner, hvilka pressades af höga lägen.
Solonumren utfördes på ett mångenstädes glänsande sätt af grefvinnan Mathilda Taube, fröken Anna Piehl, hrr Oskar Lejdström, Fritz Backman och Erik Borgstedt.
L o r e t o s madonna.
En skildring från För Italien.
Idun af (Forts.) feien unge mannen hade, sedan han ändtligen " HsS insett omöjligheten af att intressera Elena, tydligt röjt sin missräkning och snart därpå tagit afsked.
Lizzi har dock en tröst.
Hennes syster är utan tadel.
Hon uppmuntrar ej Ercole.
Men än sedan?
Ercole är och blir dock förlo- rad för henne, och hon ser nu klart, att bäst är att slita hans bild ur sitt hjärta.
Det måste ske, huru mycket hon än därvid må- ste lida!
Med stoltheten till hjälp skall det lyckas henne.
Ercole bör aldrig veta, hvad hans uppförande har kostat henne.
Därför bort med alla tårar och bort med hvarje tanke på den otrogne, som med sina varma blickar tjusat det hjärta, han sedan så grymt svikit.
Fasthet och mod — - blir nu flickans valspråk; men att delta är lättare sagdt än gjordt, visar nog- samt den mången morgon tårdränkta hufvudkud- den.
I Italien liksom i Frankrike aflägger man som oftast visiter på aftonen efter den sena middagen.
Klockan half nio en kväll anländer Ercole till Bertarellis villa, där familjen är samlad i salongen, just i färd med att dricka kaffe.
Bankiren sitter i en länstol bredvid divanbordet, på hvilket ligga de sist utkomna tidningarna.
Han blickar ömt bort till Elena, som vid ett sidobord slår upp kaffe i små kinesiska koppar; hon räcker först en kopp till sin man, innan hon vänder sig till den inträdande gästen, åt hvilken hon anvisar plats bredvid Lizzi, som lutar sig bekvämt tillbaka i en amerikansk gungstol.
Hvilken hemtrefnad herskar ej i detta rum med sin stora hänglampa, som klart belyser de smak- fulla möblerna med deras mörka, i varma färger hållna öfverdrag och den uppslagna flygeln.
Etage- rerna äro betäckta med album, böcker och allt detta krimskrams, som ögat älskar att hvila på; värde- fulla taflor hänga på väggarne, japanska vaser och arbetskorgar stå här och där på borden och tyda på flitiga kvinnohänder.
Men hvad som egentligen mest faller i ögonen, är en herrlig mar- morstaty, en Psychefigur.
Ercole, som först för andra gången besöker villan, blickar ovilkorligen med välbehag omkring sig.
Detta rum atsticker skarpt mot salongen i hans eget hem, där möblerna synas styfva och stela och allt förråder, att den endast är beräknad ät gäster; gäster, som skulle bli förvånade, om de fingo se in i de nakna, slarfviga hvardagsrummen, hvilka sakna hvar skymt af trefnad.
De pennin- gar, advokaten består familjen, förslå knappast till toiletter och diamanter, hvilka i främsta rummet måste uppföras på utgiftslistan, » ty man är j u tvungen att kläda sig efter sitt stånd », säger m o - dern, som jämte sina döttrar i hemmet går i tra- sor och föder sig med maccaroni Och grönsaker.
Sinne för hemtrefnad är sällsynt i södern, där allt offras på fåfängans altare.
Elena har hela tiden ett drömmande uttryck i sitt ansikte, paradt med en viss högtidlighet, som man aldrig förr har plägat finna hos henne.
Ercole har druckit en kopp kaffe, under det att han samtalat med Lizzi om sin resa.
Hoppet vaknar därvid åter till lif i flickans bjärta, och Elena gläder sig redan vid tanken, att den unge mannen nu har tagit reson och riktat sin uppmärksamhet åt det rätta hållet.
Bertarelli uppmanar Lizzi att sjunga en af de vackra skotska balladerna.
Han ber henne skynda på, ty om en halftimme måste han in till Neapel, där han klockan tio skall möta en vän, som sam- ma natt afreser med tåget norrut.
Bankiren har redan meddelat Elena, att han ämnar tillbringa natten inne i staden, ty han vill ej komma tillbaka så sent och störa dem alla.
Elena har protesterat häremot och bönfallit sin man att återvända vid hvad tid det än månde vara, men bestämd som Bertarelli ibland kan vara, har han nekat gifva efter.
Lizzi sjunger med en harmonisk, men tämligen svag stämma, hvilken dock i den enkla skotska folksången tar sig väl ut.
Ercole står i ett af de öppna fönstren, hvilka i de flesta neapolitanska hus snarare borde kallas dörrar, som vetta utåt en liten utspringande altan.
Han blickar förströdd ut i den mörka natten.
Elena varsnar ett vemodsfullt drag i hans an- sikte, och det gör henne ondt om honom.
Hennes hjärta ömmar för denna stumma smärta, hvars ofrivilliga orsak hon är.
Men, ej för något pris i världen vill hon visa det starka intresse, han inger henne.
Hon kan emellertid ej lemna å sido vanlig höflighet, som värdinna; därför fyller hon ännu en gång en af de små kopparne och räcker honom den.
Han bugar sig djupt, innan han tar den heta drycken ur hennes hand.
Därvid kommer, som tillfälligt, hans hand att snudda vid hennes hvita, bländande fingrar, medan han hviskar: » Signora, hvad har jag egentligen förbrutit, att ni nu sedan min återkomst är så grym mot mig?
— Ser ni då ej, huru djupt jag lider af er ovänlighet?
Jag är er ju så oändligt tillgifven; ja, hvarför ej nu rent ut säga det, jag älskar er, älskar er af allt mitt hjärta! » » Ni eger ej rätt alt älska mig! » svarar hon, döl- jande sin förvirring under ett svagt leende.
» Nåväl, säg mig, hvarför ej? » frågar han ifrigt.
» Därför att jag är en gift kvinna. » isiga och afkylande ljuda orden.
» Hvad gör det? » hviskar han, medan hans svar- ta ögon flamma upp i en eldig och passionerad blick.
Lugnt står hon framför honom, utan att med en enda min förråda sin starka rörelse, ej heller vi- ker den skära rodnaden från kinderna, medan hon, betonande hvart enda ord, varnar: » Signor Ercole, ni glömmer er. » Den unge mannen, som irriteras af detta lugn, utbrister häftigt: » Gå, signora Elena, ja, gå!
Ni drifver gäck med en mans allra heligaste känslor.
Gä, ty ni är grym och hjärtlös och förtjänar ej ert namn af k v i n n a!
.
.
.
Ja gå, ty nu känner jag, att jag ha- tar er — — — » Elena följer uppmaningen, i det hon skakar på hufvudet, såsom man brukar göra åt ett själfs- våldigt, oberäkneligt barn.
Under tiden sjunger Lizzi, och Bertarelli sitter tillbakalutad i sin stol, lyssnande på sången, me- dan hans blickar sorgset hvila på de två där borta i den djupa fönsternischen eller, rättare sagdt, hälft ute på den lilla smala balkongen.
Elena är åter vid sin mans sida.
Hon räcker honom cigarettetuiet och håller fram en brinnande tändsticka, medan hon skämtande förebrår honom det orätta uti att lemna damerna ensamma.
» Ercole stannar nog hos eder en stund », svarar den äkte mannen, » och känner jag h o n o m rätt, skall han nog veta att roa er. » Frisk blåser hafsbrisen in genom det aflånga rummets tre öppna fönster, t det ena står den unge mannen alltjämt kvar, synbarligen ett rof för dyslra tankar, medan han låter blicken utan mål irra ut i den vida rymden, ut öfver hafvet, som omedelbart bryter sig mot den lodräta klip- pan, på hvilken huset är bygdt.
Vattnets nära grannskap har alltid utgjort vil- lans förnämsta dragningskraft.
Det skänker svalka under sommarens heta dagar, och vågornas brus bildar en musik, som isynnerhet tilltalar den unga sentimentala Lizzi.
Det med balkonger och flere verandor försedda huset ligger tämligen högt uppe; nedåt utsträcker sig terassformigt trädgården med sina lusthus och slingrande gångar, beskuggade af storbladiga pal- mer, plataner och blommande akacior.
1891 Elena hyser medlidande med den unge mannen.
För att visa honom, det hon ej är vred öfver hans häftiga ord, går hon till h o n o m med cigar- rerna.
Ercole ser upp i hennes lugna, blida ansikte, och han gripes på nytt af passionen.
Han be- herrskar sig dock och ber: » Signora Elena, signora, förlåt hvad jag nyss sade.
.
.
Vill ni tillgifva min öfverilning? » » Min vän », svarar Elena mildt, » jag är ej mer ond på er? » » Jag förtjänar ej ert öfverseende, ty jag är ju ett odjur, medan ni är den personifierade god- heten. » » Nej, säg ej så! » o c h hon vill gå vidare.
» Men hvarför är ni nu för tiden så hård mot mig?
Ni unnar mig aldrig mer ett enda ord — — hvad har jag egentligen gjort?
Hvarmed har jag förbrulit mig?
» Hvarför är ni så förändrad?
Ack, säg mig det, så att jag sedan må få uttala mitt hjärtas alla tankar, må få bikta allt, hvad som rör sig i min själ! » Härvid var den unge mannens stämma nä- stan ohörbar af inre sinnesrörelse.
» Min vän, fattar ni då ej, att min plats ej är här?
K o m med mig in i rummet och sätt er hos min man, som redan tyckes vänta på mig för att få en ny cigarrett; han är nu en gång van vid att mottaga dem ur min hand. » Graciös och smidig ilar Elena fram till Berta- relli och glider ned på en låg stol vid hans föt- ter, hvarunder det äkta parets blickar kärleksfullt mötas.
Oafvändt betraktar Ercole dem, hvarvid den vil- daste svartsjuka rasar i hans bröst.
Han är just i begrepp att lemna fönstret, ty den tafla han har framför sig är nära att göra honom vansinnig.
Men i detsamma är den unga frun åter vid hans sida, och i det hon medlidsamt betraktar hans för- störda drag, frågar h o n: » Signor Ercole, vill ni ej sjunga den vackra franska duetten tillsammans med L i z z i?
Min man och jag önska så mycket att få höra den! » Utom sig öfver Elenas kallblodighet hväser Ercole fram mellan tänderna: » Är ni ej egentligen en demon, som så gycklar med en mans känslor?
Fruktar ni ej min svart- sjuka, när ni så oförsynt, som nyss, midt för mina ögon vågar kokettera med er make?
Har ni al- drig hört falas om, att förälskade narrar, sådana som jag, bruka döda de män, som hindrande träda deras kärlek i vägen? » Till utseendet förblir den unga kvinnan lugn; hon låtsar sig ej ens ha hört de lidelsefulla orden.
Ercole fortfor: » Signora, jag ber, lek ej med elden!
Akta er, ty jag hotar ej på lek.
Vakta er, att jag ej en dag dödar er man, o c h då är ju skulden er, ty det är då er kalla hjärtlöshet, som drifver mig till ett brott! » Utan att svara aflägsnar sig Elena, men nu äro hennes drag djupt allvarliga, och man ser tydligt, alt en pinande och plågsam tanke sysselsätter hen- nes sinne.
Lizzi slutar just sin sång, för hvilken hon mot- tager sin svågers tacksägelser.
Flickan närmar sig Ercole, dragen till honom liksom mot sin vilja, och frågar med osäker stämma: » Signor Ercole, hvad tycker ni om våra skotska ballader? » » Skotska ballader? » mumlar han drömmande, som om han nyss hade uppvaknat ur en sömn.
Huru modlös är ej den blick, som flickan drö- jande kastar på ynglingen.
I den läses den hopp- lösa kärlekens sorgliga historia.
Månne Ercole ens lägger märke till all den till- gifvenhet, som här oförbehållsamt bjudes honom?
Hvarför försmår han väl den fagra lilla blommän, som så gärna vill utveckla all sin rika skönhet inför honom, och griper i stället, likt en okynnig pojke, efter den förbjudna frukten?
(Forts.) Innehållsförteckning: Josephine Varenius; af F. A. Wingborg.
(Med portratt.)
— E n b a l; dikt af Gurli.
— Umgänget m e d naturen; några värerinringar till alla mödrar af M.
N.
— Teori oeh praktik; af Aurore LumUjdst.
— Förbiskymtande skuggor ur förra s e k - lets kvinnovärld; för Idun af Birger Scköldström.
I I: En eclip- serad actrice.
— Redovisning för insamlingen till Iduns skol- lofskoloni.
(Forts.) — Stark som döden; berättelse för Idun af E.
.
.
— Husmoderlig almanack: j u n i; af Slenia.
— N y a m o - der och » magasins de nouveautés ».
Några anteckningar frän Paris för Iduns läsarinnor af Cecilia Warn.
— Smanotiser från kvinnovärlden.
— Teater och musik.
— Loretos m a d o n - n a; en skildring frän Italien, för Idun af Hilda Hintze.
(P ' orts.)
De smycken, som fortfarande för den s. k. lilla toaletten äro förherskande, äro alltjämt de små emaljerade blommor och fjärilar, som under vintern 1890 väckte sa stort uppseende i Paris.
De modernaste äro Viol-, Blåklint- o. Penséebroscherna samt de små hvit- och blåemaljerade fjärilarne.
Prisen ställa sig olika fr. 6 till 15 kr.
Sändas efter reMsition tu / landsorten i rek.
bref.
från J u v e l e r a p H A L L B E R G, Regeringsgatan 9.
