# ID: svediakorp-per808
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1891
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,552
# sentences: 597
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Genanda Fredagen den 15 maj 1891.
N:r 20 (178) Prenumerationspris p r a r: Idun medModetidningoehko- loTerade p l a n s c h e r kr.
8: — I d u n m.
M o d e t, u t a n k o l.
pl.
» C: 50 Idun e n s a m — - - » 4: — Byra: RedaktGr och utgifvare: H a m n g a t a n 1 6, 2V2 t r.
(midt för Kungsträdgården.)
FRITHIOF HELLBERG.
P r e r m m e r.
s k e r i landsorten å post- a n s t a l t, i Stockholm h o s r e d a k t i o n.
Träffas å b y r å n k l.
1 0 — 1 1.
Allm.
Telef.
61 4 7.
Leonilda våra hamnar råder nu vårens rörliga- ste lif.
Bog vid bog sluter sig de hundra- tals fartygens kedja, bro- kig af nya färger, kring kajer och stränder; de stora ängarnes svarta rök bolmar mot den ljusa him- melen; som ur väldiga strupar korsas deras sig- naler i gäll falsett, me- dan ångvinscharnes kedjor slamra och lossningens ifver sorlar på strand.
Behändigt kila sig de små ångsluparne mellan jätte- brödernas bukiga sidor, så tätt, att man tycker det vara ett under, att de ej krossas dem emellan som sköra nötskal.
Och ute i strömmen, där af- teckna sig på afstånd de förankrade segelfartygens smäckra rår mot södra bergens mossvägg, mot Djurgårdsskogens fond, förtonande just i den unga vårens jungfruligt veka färger.
.
.
För hvarje stockhol- mare är det ett gladt skådespel, detta hamnar- nes rörliga lif, och jag är viss, min kära läsarinna, att äfven du gärna på din promenad förirrar dig ned till det brokiga vim- let vid Blasieholmskajen eller Skeppsbron, och att ditt hjärta klappar en smula fortare därvid.
En 4:de Utgifning-stid: hvarje helgfri fredag.
Lösnummerpris: 1 5 S r e.
(vid Boktr.-Aktitb.
kompletteringar).
årg.
Annonspris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
För » Platssökande » och » Lediga platser » 25 ö r e f ö r h v a r j e p å b ö r j a d t t i o t a l s t a f v.
U t l ä n d s k a a n n o n s e r 70 ö r e p r n o n p.
- r a d.
Sjöström.
viss underlig längtan ar- betar på att taga form och gestalt: det är flytt- fågelsnaturen, af hvilken vi alla hafva litet inom oss.
Du känner kanske till och med en viss afund mot den brunhyade kapte- nen, där han står så trygg och bred på sitt kom- mandodäck — den lyck- lige, han får lemna land- backen och dess hvardags- kvalm och flyga ut i vida världen!
Ty när man är ung, då ha alla ens stäm- ningar vingar.
Själf kan- ske han tar det litet be- sinningsfullare och släpper af på poesien för en för- ståndig navigation; ty det är icke den glada lek all- tid, sjömannens yrke, som det synes oss landkrab- bor i lugna hamnen, det vet du, kära läsarinna, så väl som jag.
Mycken kraft, mycket mod, mycken vaksamhet, mycken ihärdighet och stora, verkligt stora kun- skaper kräfvas i våra da- gar afNeptuni män.
Och medan vi nu äro inne på det kapitlet, vill jag passa på tillfället att berätta dig om en kvinna, som i den svenska navigations- konstens annaler skrifvit och ännu skrifver in sitt eget hedrande kapitel.
Den sista maj år 1886 öfverraskades vi stock-
Egna lidanden b ö r a mana o s s till lindrande af andras nöd.
SOPHIE.
holmare af en festlig anblick: samtliga i våra hamnar då vistande fartyg i högtidstoalett, bro- kiga, vajande flaggor och vimplar högt i topp!
Den dagen fyllde Leonilda Sjöström femtio år, och det var henne hyllningen gällde.
Och det är blott några dagar sedan Iduns redaktion samtalade med en af vår handels- flottas mest framstående befälhafvare om vår plan, att nu i samband med sjöfartens vår- uppvaknande meddela våra läsarinnor Leonilda Sjöströms bild.
Han mottog densamma med entusiasm, och hans ögon lyste, när han tryckte vår hand och sade: » Det finns nätt upp en enda bland hela vår flottas sjökaptener, som icke står i varmaste tacksamhetsskuld till henne och älskar och ärar hennes namn i troget minne! » Leonilda Sjöström föddes i Stockholm den 31 maj 1836 af gammal sjömanuafamilj; hen- nes fader, flaggskepparen vid kungl.
flottan P. Sjöström, hade upprättat en privatskola för navigationselever, som var högeligen anlitad så- som kompletterande Navigationsskolans kurser.
Den gamle sjömannens undervisningsmetoder hörde dock ej till de modernaste, och när år 1842 matematik infördes som obligatoriskt ämne vid navigationsexamina, stod han helt illa i stöpet: i detta nymodiga ämne saknade han alla insikter.
Den unga dottern, ännu blott ett barn, blef hans » räddande engel ».
Hon hade tidigt visat största begåfning och intresse för faderns un- dervisning; nu inlärde den lilla på förunder- ligt kort tid såväl geometri som aritmetik och algebra, och — så förunderligt det än kan klinga — hon var ännu icke tio år fyllda, när hon, den späda flickan, i faderns skola satt omgifven af sina första elever, tre skäg- giga gamla sjökaptener.
År 1855 öfvertogs skolan af Leonildas bror, ingeniör Edvin Sjöström; sedan de dagarne har systern som medlärarinna troget stått vid broderns sida allt intill hans död, som inträf- fade förlidne oktober, och efter hvilken hon nu allena sköter undervisningen.
Det är ej de matematiska vetenskaperna ensamt, som denna sällsynt kunniga kvinna beherrskar, utan hon är på det mångsidigaste förtrogen med alla de ämnen, som falla inom sjöfartsveten- skapens område, såsom skeppsbyggning, navi- gation, astronomi m. m.
Under det kapten P.
J. Högfeldt var före- ståndare för navigationsskolan i Stockholm, gick Leonilda en tid som elev därsammastädes; denna kurs afbröts dock af sjukdom, och ut- biidade hon sig sedan helt och hållet på egen hand.
Vid sin privatskola verkar hon nu jäm- sides med det officiella läroverket; oändligt många, som af brist på plats, eller emedan de kommit försent, ej kunnat vinna inträde vid det senare, ha genom hennes nitiska undervisning drifvits fram till examen i rätt tid.
Och när brodern Edvin vann anställning som navigations- lärare vid navigationsskolan, skötte Leonilda under den långa sjukdomen före hans död äfven där för dennes räkning hela styrmansklassen.
Innan Sjökrigsskolan och Karlberg upprätta- des, anlitades äfvenså fröken Sjöström regelbun- det af de unga officersämnena.
Dessutom ver- kar hon sedan mer än ett tiotal år som ordi- narie lärarinna i matematik vid Stockholms tekniska skola.
Det är en sällsynt intensiv och omfattande lärarinneverksamhet vi således här hafva inför oss — dessutom verkande på områden, så ovan- liga för en kvinna.
Huru är väl detta möjligt, fråga vi oss; huru räcka krafter, tid, intresse till för detta väldiga arbete "?
Ja, huru!
Ett brinnande nit för sin upp- gift, en omsorg för sina elevers bästa, mer liflig mången gång än till och med deras egen, kännetecknade alltid Leonilda Sjöströms arbete.
Det är icke blott genom de gedigna kunskaper, hon gaf åt generationer af svenske sjömän, hon så förvärfvat alla deras hjärtan.
Det var under de mångfaldiga nätter, hon offrade, när på våren examensdagen nalkades, de timmar af välbehöflig söndagshvila, som hon satte till af ifver för sina elevers framgång, det var under de dagligen och stundligen återupprepade be- visen på hennes kärleksfulla omsorg och rent personliga intresse hon år från år byggde allt starkare och väldigare den mur af sympati och kärlek, med hvilken hon nu oragifves från hela vårt lands sjömannakår.
Och bredvid allt detta hufvudets arbete, som kanske kan synas en och annan, efter gam- maldags åskådning, icke så särskildt » kvinligt », hinner hon dock utföra en massa vanligt kvin- noarbete.
Hennes händer hvila aldrig; de äro i beständig rörelse med virkning, sömnad, stickning, allsköns nyttig handaslöjd, midt un- der lektionerna, medan hjärnan tänker, munnen undervisar.
Detta är sannerligen känneteck- nande för en verksamhetsifver af ovanligaste grad.
I denna månad hållas som sedvanligt de år- liga afgångsexamina vid Navigationsskolan; en ny krets unga sjömän gå fullbildade ut till sitt fria och ansvarsfulla yrke.
I det säde, de nu skola göra fruktbringande på blåa fält, har Leonilda Sjöström lika visst sin stora part med, som hon under de många åren tillförene haft det.
Och åter innesluter en tropp unga hjärtan bland sina bästa, sina vackraste minnen med på lifvets färd: bilden af en kvinna, hvars högsta glädje var deras glädje, hvars största framgång var deras framgång, hvars hela lif var deras lif.
J. K — g.
P i n g s t.
T v å s o n e t t e r a f E. Geibel.
T o l k a d e a f Fågel Blå.
I. r / J / C är jordens sköna pingstfest är för handen, ' jDå jublar vår, då tiga storm, och strid; jfjå hvarje stam i denna glädjens tid jEn ros slår ut med dunkel glöd i branden.
' jDu höge gäst från ljusa himlalanden, jH.it neder kommen med en himmelsk frid, fj), sänd en gnista af din flamma blid tAtt vederkvicka sorgsna sångaranden!
Jag vet det väl: jag dig ej värdig är; — c J) ock, efter dygd och rang du aldrig dömde, jBlott ti ' ogen kärlek kan dig fatta här.
5 " ör ödmjuk tro du aldrig bort dig gömde: jEn fiskarhydda var ditt hjärta kär, " Och ibland syndare du kalken tömde.
II.
förtona nu du sång, som bittert klagar, " jDu sorgsna eko af min djupa smärta!
INM stundar vår, nu komma solskensdagar, d^fu glöda rosorna i färger bjärta!
Sfiörbytta äro vinterns stränga lagar; upp då till jubelsång, mitt sjuka hjärta!
Se, solen väcker lif i skog och hagar, " Och intet moln ses vårens himmel svärta!
cÅll världens jubel genom rymden klingar; Upp då, min sång, till lek på gyllne lyra, Jlied toner ömsom veka, ömsom yra!
jy våren kommer nu på rägnbågsvingar, ' Ja, våren nalkas till mitt sorgsna sinne, ' Och tusen blommor spira fram därinne!
Kvinnans intressen vid 1891 års riksdag.
£l§j^vinnan saknar som bekant någon repre- sentant i svenska riksdagen, som i all- mänhet är mera sammansatt efter statsrättsliga regler och konstitutionella grunder än med hänsyn till sociala förhållanden.
Detta har dock lyckligtvis ej förhindrat, att flere för våra kvinnor viktiga frågor kommit på tal inom riksdagen, och att riksdagen äfven begagnat sin rätt att lagstifta och bevilja anslag i riktnin- gar, som för kvinnan äro af vikt och betydelse.
Äfven 1891 års riksdag har i detta afseende ingalunda gått spårlöst förbi, och vi lemna här en kort redogörelse för de riksdagens be- slut, som kunna för Iduns publik hafva in- tresse.
Äktenskapsåldern.
I giftermålsbalken stadgas, att kvinna icke utan konungens särskilda medgifvande får ingå äktenskap, innan hon fyllt 15 år.
Detta stad- gande, som kvarstått från 1734 års lag, har emellertid ej utan skäl börjat anses olämpligt, och tiden har så småningom mognat för en framflyttning af äktenskapsåldern.
Redaktör P.
T.
Borg, hvars verksamhet för kvinnans intressen vi förut haft tillfälle att ' omnämna och belysa, väckte vid 1890 års riks- dag förslag om att för kvinnan liksom för man- nen äktenskapsålder och myndighetsålder skulle '
sammanfalla, d. v. s. att den lagligt lägsta åldern för ingående af äktenskap skulle vara 21 år.
Denna reform ansågs dock alltför bråd- störtad och afslogs af riksdagen, men intresset för reformen, om också mindre långtgående, fanns kvar, och hr Borg uppmanades från flere håll att förnya motionen, ehuru något modi- fierad.
Den har också kommit fram vid innevaran- de års riksdag endast med den skilnaden, att hr B. nu föreslog äktenskapsåldern till 18 är.
Att frågan i denna nya form hade sympati är alldeles påtagligt, men saken är viktig och fordrar noggrann utredning, innan den i lag bestämmes.
Andra länders föredömen tala onekligen för en framflyttning af äktenskaps- åldern, men till och med 18 år föreföll våra lagstiftare för mycket.
I Frankrike är kvin- nans äktenskapsålder 15 år, i Norge, Danmark ooh Tyskland 16.
Vi svenskar torde i utveck- ling kunna anses närmast likställda med de tre senare landens invånare, hvilket faktum ger ytterligare skäl för en framflyttning af äkten- skapsåldern.
Se vi på förhållandena inom vårt eget land, visa sig inga synnerliga hinder för en moderat framflyttning af kvinnans äktenskapsålder.
Un- der tioårsperioden 1878-87 var det högsta antal äktenskap, ingångna af kvinnor mellan 15 och 16 år, 19, således ett rätt obetydligt antal, allra hälst då man ser, att lägsta siffran för samma äktenskap är så låg som 5.
Kvinnans äkten- skap i åldern 1 6 — 1 7 år företer ej häller höga siffror.
Högsta årliga siffran under samma tioårsperiod är 79, den lägsta 45.
Erfarenhe- ten synes sålunda visa, att det ej kan anses vara någon obillig eller allt för långt gående reform att låta 15- och 16-åriga kvinnor stanna utanför den åldersgräns, där lagen utan något särskildt tillstånd medgifver äktenskap.
Med 17-åringarne blir förhållandet något an- norlunda.
Taga vi de siffror, som utvisa an- talet äktenskap, ingångna af 17-åriga kvinnor under den omnämnda tioårsperioden, är den högsta siffran 252, den lägsta 157, således i båda fallen rätt stora tal.
Detta förhållande har gjort våra lagstiftare betänksamma; riks- dagens lagutskott, som underkastat förslaget en förberedande behandling, synes luta åt den åsikten, att 17 år skulle vara lämpligt att be- stämma såsom lägsta äktenskapsälder.
Men det är också gifvet, att denna viktiga fråga ej kan bedömas och afgöras endast på grund af jämförelser med andra land eller ge- nom några statistiska beräkningar.
Riksdagen har därför utan tvifvel handlat klokt, då den i stället för att direkt bifalla förslaget, anmo- dat regeringen att låta utreda de omständighe- ter, som inverka på bedömandet af en fram- flyttning af äkteuskapsåldern, och sedan fram- lägga ett förslag i detta afseende för riks- dagen.
Den viktiga frågan om framflyttning af kvin- nans äktenskapsålder ligger nu hos regeringen, och vi kunna sålunda till 1892 års riksdag förvänta en framställning i detta ämne.
I sammanhang med denna fråga står frågan om införande af civiläktenskap denna liksom föregående år förelagd riksdagen till afgörande af hr Waldenström.
Hr Wal- denström hade velat likställa den civila och den kyrkliga vigseln, så att svenska kyrkans medlemmar skulle ega tillfälle att välja sättet för ingående af äktenskap.
Frågan har visserli- gen för denna riksdag förfallit genom Första kammarens afslag, men såsom ett ingalunda betydelselöst tidens tecken torde man få be- trakta Andra kammarens beslut att godkänna motionärens förslag.
Detta är, så vidt vi kunna erinra oss, första gången, som andra kammaren ger sitt bifall till civiläktenskapets införande såsom lika gällande och lika bety- dande med det kyrkliga äktenskapet.
Beslutet fattades med en rätt ansenlig röstmajoritet och man kan däraf taga för gifvet, att frågan ett annat år återkommer.
Troligen kommer frå- gan att under en längre tid blifva stående på riksdagens program, så mycket mera som ett definitivt afgörande nog låter vänta på sig.
Till samma kategori hör äfven den af re- daktör Borg på tal brakta frågan om äktenskapsskillnad under vissa förhållanden.
Hr Borg hade före- slagit, att fattigvårdsstyrelsen skulle ega rätt med makans samtycke begära skilsmässa, om det nämligen visade sig att mannen i följd af lättja, dryckenskaper eller andra laster vägrade att försörja hustru och barn.
Den vackra tanke, som låg till grund för denna framställ- ning, hade ej fått ett fullt praktiskt uttryck i motionen, och häraf kom det sig, att båda kamrarna afslogo det framställda förslaget.
Familjens och uppfostrarinnans förhållanden beröras äfven af det förslag Första kammaren antagit i syfte att motverka katolikernas pro- paganda inom vårt land särskildt genom före- byggande af • samvetstvång- från själasörjares och vigselförrättares sida.
Förslaget riktar sig särskildt mot de förbin- delser, som i äktenskap mellan makar, där den ene tillhör svenska ' kyrkan, den andra något främmande trossamfund, pläga före eller efter äktenskapet afgifvas rörande barnens trosbe- kännelse.
Första kammaren vill, att dylika förpliktelser skola anses kraftlösa, och att pre- sten skall vara förbjuden att begära eller mot- taga dylika förbindelser.
Kammaren har där- jämte beslutat, att barn af dylika s. k. blan- dade äktenskap skola uppfostras i evangelisk- lutherska läran, för den händelse makarne ej kunna enas, om hvilket trossamfund barnen skola tillhöra.
Frågan har dock ännu ej fö- revarit i Andra kammaren, men man kan taga för gifvet, att denna kammares starka obenä- genhet för restriktioner särskildt i den kyrkliga lagstiftningen skall komma hela förslaget på fall.
— Kvinnans politiska rättigheter hafva endast undantagsvis och liksom i förbi- gående kommit på tal vid 1891 års riksdag.
Men antydningar och uppslag till reformer i denna fråga hafva ej saknats.
Vid rösträtts- debatten i första kammaren erinrade en talare om att en utvidgning af rösträtten konsekvent borde medföra politisk rösträtt äfven åt kvin- nan.
Förslagsställaren i rösträttsfrågan hr Mankell var ingalunda obenägen för att med- gifva kvinnan rösträtt, ehuru han » ej ännu » ville framkomma med något förslag härom.
Den, som gick längst i detta afseende, var hr Hedin, som formulerade ett bestämdt förslag att förskaffa kvinnan politisk rösträtt genom att i en grundlagsparagraf utbyta ordet » man » mot » person ».
Gent emot de många olika intressen, som under debatten om rösträtts- frågan gjorde sig gällande, mäktade detta för- slag ej hålla sig uppe.
Det blef knappt nog omnämdt i debatten och begrofs sålunda » är- liga, men i tysthet ».
De anförda fakta visa dock, att frågan om kvinnans rösträtt saknar hvarken målsmän eller anhängare inom sven- ska riksdagen.
Ett gifvet resultat.
Skiss för Idun af Dolly Roon.
(Forts. o. slut fr. föreg.
n:r.)
Hon blef afbruten uti sina funderingar utaf Werenius, som uti sin ordning också anställt själfbetraktelser och härigenom kommit till det resultat, att som det i allmänhet ej hände sig hvarje dag, att man satt bredvid en ung dam uti en hög jaktvagn, så var det bäst att taga tillfället i akt; härmed uppeldade han sitt mod, tills det kom under högtryck.
» Fröken Bella », sade han sakta, » jag har något, om hvilket jag skulle vilja fråga, och Bella såg på honom och förstod, hvad som komma skulle.
Nu hade hon visserligen ögon- blicket förut tänkt på möjligheten att gifta sig med honom så där uti en obestämd, aflägsen framtid, men detta kom för brådstört, och när därtill hennes ögon föllo på Claes ' rygg, var det förbi med hennes kallblodiga beslut- samhet; alltså sade hon med ett misslyckadt försök till skämt: » häradshöfding, man bör all- drig vara frågvis. » » Ja, men det är något af högsta vikt » fort- for han med otydlig stämma, » och jag fruktar, att rj i, min fröken — — — • » » Häradshöfding, jag ber er, fortsätt ej, det vore förgäfves.
Jag skulle ej gifva er det svar, som ni synes önska. » Hon lade sin hand på hans arm och såg bedjande på ho- nom.
Var det månen, som just frambröt ur några moln, eller hvad var det, som gjorde honom så blek?
Han böjde sig ned och kysste vördnadsfullt hennes hand och sade med skälfvande röst: » gifves ej något hopp för mig således? » Hvad var det, som dref henne till att svara nej i stället för ja?
I detsamma stannade vagnen framför trappan, och man åtskiljdes i förstugan.
» Godnatt fröken Järnfält », sade Werenius ceremoniöst, tilläggande sakta: » må Gud väl- signa er, Bella ».
Därpå förklarade han, att han i följd af erhållna bref måste återvända till hufvudstaden tidigt påföljande morgon samt tackade för den angenäma tid, som han till- bringat på Vårnäs.
» Hör du, Claes », sade Clara till sin man, då de blifvit ensamma, » där ser du följden af dina intriger.
Werenius är verkligen förälskad i Bella, har friat i kväll och naturligtvis fått korgen. » » Huru vet du det? » frågade Claes, som visste, att damerna ej hunnit vexla ett ord med hvarandra, eftersom Bella genast gått upp till sina rum.
» Du är en gås, Claes », svarade Clara öfver- lägset, » och därtill en blind gås! » När Bella uppkommit på sina rum afske- dade hon sin kammarjungfru och slog sig ned på en chaiselongue för att öfvertänka aftonens händelser.
Hon hade tänkt länge och väl samt slutligen funnit den hjältemodiga utvägen att taga sig en riktigt grundligt hjärtlättande gråtstund, emedan hon tyckte det egentligen vara synd, dels om Werenius, som hon värderade, och dels om sig sjäif, som varit nödsakad att göra ho- nom sorg.
Det var nu alltihop Claes ' fel och besannade det gamla ordspråket, att släkten är värst o. s. v. Den kvinliga logiken är i san- ning högst besynnerlig!
Vete Gud, huru länge hon skalle kunnat ännu pågå med detta själfplågeri, om hon ej afbrutits, genom att en blixt plötsligen upp-
lyste hennes rum och en åskknall följde tätt därpå.
Var det något för hvilket Bella var rädd, så var det för åska, och att kasta en sjal öfver sin hvita cachemirsnattrock och rusa på dörren för att ila till salongen, var en sekunds verk.
Hon fann där Clara, som redan för en stund sedan förmärkt åskvädret och i följd häraf ej gått till hvila, utan satt sig att läsa.
Järn- fält och Werenius hade skyndat ut för att tillse, att sprutorna voro i beredskap och allt folk uppe.
Åskvädret blef allt starkare, och damerna började att känna sig mycket nervösa, då lyck- ligtvis Werenius, skickad af Claes, kom in för att lugna dem.
Bella kröp upp i ett soflhörn och tillslöt ögonen för att slippa se blixtarne.
Clara gick in till barnen, och Werenius stod tigande i fönstret och blickade ut.
Plötsligen skakades hela byggnaden af en våldsam skräll, huset darrade i sina grund- valar.
Werenius rusade ut och såg, att blixten antändt stallet, ur hvars tak lågorna redan slogo ut.
Han ropade till Clara, som äfven störtat ut, att stallet visserligen brann, men att ingen fara vore för själfva hufvudbyggnaden, då vinden låg åt motsatt håll.
Han skyndade in uti den brinnande byggningen och fann där Järnfält och några drängar i färd med att ut- föra de af rädsla alldeles vilda hästarne.
Lyck- ligtvis började ett häftigt regn att falla, och efter en stund var man herre öfver elden, hvars framfart sprutorna i förening med regnet lyc- kats hämma.
Hästarne fingo placeras på rid- banan, och vakter utsattes vid det rykande brandstället.
Herrarne skyndade därefter in, sotiga och våta som de voro, för att öfvertyga damerna, att all fara vore öfverstånden och åskvädret snart alldeles förbi, samt funno dem hälft med- vetslösa af skräck.
Järnfält tvang dem att nedsvälja ett sked- blad kognac och försäkrade, att skadan ej var stor, då stallbyggnaden var assurerad samt hä- starne räddade, » och således », tillade han skäm- tande, » när jag kan taga det lugnt, kunnen I väl göra sammaledes! » » Hvad fattas häradshöfding Werenius? » frå- gade Bella plötsligen.
Werenius satt uti en länstol med bleka drag och sammanbitna tän- der.
» Jag har skadat mig något i högra armen, men det är alldeles ingenting », frampressade han, hvarpå han sjönk afdånad ned på mattan.
Alla störtade fram, och man fann, att hans högra arm blifvit illa bränd, och att glasskärf- vor inträngt uti brännsåren.
Järnfält ilade efter kalkliniment och Clara efter linne till kompresser.
Bella bemödade sig förgäfves att återkalla honom till lif.
Till slut uti sin ångest och förtviflan visste hon ej annat råd än att med sina varma, friska läp- par trycka en kyss på hans kind.
Detta måtte vara ett utmärkt medel att återföra afdånade personer till sans, ty Werenius uppslog ögonen och hviskade: » drömmer jag? » I detsamma återkom Järnfält och hans hustru med förbands- artiklar samt funno då Bella sysslande vid ett bord och Werenius i halfsittande ställning ännu på golfvet, seende, trots sina brännskador, helt kry ut.
» Fröken Bella », sade Werenius några dagar senare, » i morgon är jag så pass återställd, att jag måste resa, men det gifves en sak, som jag dessförinnan gärna skulle vilja hafva för- klarad.
Jag bade en dröm, då jag låg afdå- nad på golfvet; kan ni upplysa mig om, hvad den betydde, eller var det måhända ej en dröm, utan en verklighet? » » Man bör aldrig fästa sig vid drömmar?, för- klarade Bella med bestämdhet, » och dessutom vet jag ju ej, hvad drömmen handlade om », tillade hon med ett sannt dödsförakt.
» Jag tyckte, att någon andades en kyss på min kind. » » Kyssen betyder i allmänhet falska vänner », upplyste Bella och undvek hans blick.
» Bella, plåga mig ej med denna förfärliga ovisshet, säg mig, jag bönfaller, jag ber er därom, var det dröm eller verklighet? » Högtärade läsarinnor, betäcken edra rodnande anleten och beklagen den stackars Beilas brist på kvinlighet, ty veten I hvad hon gjorde?
» Bella! » » Arvid! » » Hör du Clara », sade Claes Järnfält en tid därefter, » det där partiet är ändå min för- tjänst. » » Din? » inföll Clara skrattande.
» När sko- len I män upphöra att vara egenkära?
Nej du, din förmåga räckte ej till, eftersom det be- höfdes både blixt och dunder för att göra slag i saken 1 » I f o r n a dagar.
Strödda blad ur af minnets album, samlade Mathilda Langlet.
8.
» SKÖNA HELÉNE. », on hade nog också ett annat namn — hon kallades » mamsell Nyberg », — men i dopet hade hon fått namnet Heléne, antagligen efter någon förnäm fröken, ty hen- nes far hade varit » hofmästare » hos en mi- nister och konungagunstling.
Han var länge sedan död, och den ovanliga skönhet, som föranledt dotterns tillnamn, hade också för- bleknat.
De fina dragen hade blifvit skarpa, och en viss bitterhet lästes kring de numera något tunna läpparne.
Men ännu kunde man ganska tydligt se, att det ansikte, som blic- kade fram ur den ofantliga » rottingshatten » af gul nankin, » i ungdomens vår » helt visst gifvit egarinnan full rätt till den benämning, som nu blott brukades bakom hennes rygg och i litet satirisk bemärkelse.
Ty hon hade icke många vänner.
Hennes tunga var skarp och hennes stolthet stor.
Hon ansåg sig stå betydligt öfver lotsar och fiskare med deras familjer, men hon kom dock icke in i » den högre societeten », ty rang- skilnaden var den tiden vida mera utpräglad än nu.
Hennes umgänge blef således be- tydligt inskränkt, och ej ens i prestgården var hon gärna sedd — den unga prestfrun var ordentligt rädd för henne.
Men hon höll sig lika rak ändå, spatserade med värdiga och gravitetiska steg i de branta backarne och helsade nådigt, som en furstinna, på både höga och låga.
En syster hade hon ock, några år äldre, ful och anspråkslös, som alltid höll sig i skuggan — i den grad, att man knappast ens visste hennes namn.
Hon gick i » sköna Helénes » aflagda kläder, visade sig sällan ute, höll det lilla hemmet pyntadt och fint som ett dockskåp och biträdde vid expedie- randet af mindre förmånliga kunder.
» Sköna Heléne » dref nämligen handel.
Det vill säga — hon hade hvarken handelsrättig- heter eller butik.
Det skulle för öfrigt på den tiden ansetts alldeles otillbörligt.
Hela handelslagret inrymdes i ett stort hvitt skänk- skåp, som i hennes lilla helgdagsrum upptog hela väggen mellan dörren och kakelugnen.
Den ena sidan af skåpet var inredd med stora och små lådor; i den andra fanns ett stort mellanrum mellan öfre och nedre lå- dorna.
Där stodo sockertoppen och sirapskru- kan i broderlig sämja med såpkaggen och blanksmörjebuteljen.
Och större förråder än dessa behöfdes ej.
Aldrig glömde Tinnie den viktiga stund, då hon, sjuårig, blyg, tillbörligt putsad o c h ' strängt förmanad att niga och säga: » Mam- ma helsar och ber att få köpa för sex styf- ver blånelse » inträdde i helgedomen, där det stora skåpet stod.
Ena handen höll hon hårdt hopknuten om den stora kopparslanten, på hvilken stod att läsa: » 2 skillingar ban- ko », och den andra framräckte hon litet ta- fatt till holsning.
Mamsell Nyberg var nå- dig och vänlig, och den lilla hemtade mod och såg sig omkring.
Solen lyste klart in genom fönstret i det låga rummet, där bjäl- karne i det hvitlimmade taket voro synliga.
I fönstret stod en myrten och en » geranium » — den bladrika växten med de små ljusröda blommorna, som sedan utträngdes af sina för- nämare kusiner, pelargonierna.
Stolarne hade gulrandiga öfverdrag och den oundgängliga » uppbäddade » sängen ett bländande hvitt täcke.
På byrån med sin hvita duk stod den oundvikliga gröna papegojan och gula katten i gips, de feniciska snäckorna och vaserna med brasilianska fjäderblommor, medan ur bibeln, som jämte psalmboken också hade sin plats där, stack fram den till bokmärke bru- kade påfågelsfjädern.
Men nu slogos skåpdörrarne upp, och Tin- nies ögon och tankar fingo en annan rikt- ning.
Ä n i dag kan hon minnas den heliga r y s n i D g, som grep henne, då nu en stark doft af kryddor, blandad med såpa och tvål slog emot henne.
Hvilka skatter doldes ej där- inne i dessa hemlighetsfullt tillslutna lådor!
Lyckligtvis kom mamsel Nyberg ej så noga ihåg, hvar hon hade » blåeisen », hvilket gjorde, att hon drog ut flere lådor, om hvilkas inne- håll Tinnie således fick en liten aning.
I en låda lyste brokiga silkesdockor, i en annan » sidenkantband » i flere färger, i en tredje lågo » treskillings » runda nystan af hvit bom- ullstråd o. s. v. Slutligen drogs den rätta lådan upp, ett par bitar af en blå substans — såg ut som lös, ljusblå krita — inlades i papper och anförtroddes åt Tinnie, som i utbyte mot sin stora kopparslant erhöll en mindre med stämpeln: 1 skilling banco.
När allt detta var ordnadt, neg Tinnie ef- ter befallning och sade adjö.
Men hunnen till dörren påminde hon sig något, vände om, trippade fram, neg återigen och såg med stora, klara barnaögon upp på » sköna Heléne ».
» Tack, snälla mamsell Nyberg! » » Nå, det var en liten artig flicka! » sade mamsell Nyberg, synbarligen blid.
» Jag skall följa dig ut och hjälpa dig med grinden — klinkan är så hård, » tillade hon.
Den lilla neg och tackade än en gång vid grinden, och Heléne stod och såg efter henne, där hon försiktigt trippade bort med sitt lilla paket.
Hon stod där ännu några ögonblick, och det kom öfver henne en underlig känsla.
Tjugu, trettio år veko bort som en dimma.
Hon stod en solig sommarmorgon, som nu, vid grinden och såg utåt sjön, men i stället
för den urblekta själen och bomullsklädnin- gen, bar hon sin ljusa indienne, af det fina storblommiga tyget, med vid handleden trånga, men uppåt axlarne oerhördt vida ärmar, kort i lifvet och kort i kjolen, så att de nya skorna med » korsband » öfver vristen voro väl synliga.
I stället för den gula hatten, bar hon i det högt upplagda mörka håret en ofantlig kam och ett par stora bandrosor.
T y det var söndag, och främmande vän- tades, och det var just de främmande, hon stod och såg efter.
Men på andra sidan om staketet, med ar- marne stödjande sig mot den höga grindstol- pen, stod en ung man med blanklädershatt på det ljuslockiga hufvudet och en brokig sidenhalsduk löst knuten kring den solbrända halsen.
Han såg upprörd ut.
» Tala aldrig om det, Gustaf, » sade hon.
» Du vet, att föräldrarne aldrig skulle vara med om det; och förresten, » tillade hon med en knyck på den fina nacken, » är jag inte säker på, att jag just har lust att i hela min tid sitta i lotsstugan därute på udden. » » Stugan är bra, » svarade han med en viss häftighet, » och du har inte sett något fel på henne förut, heller.
Men allt sedan den där skrifvar-slanken kom hit, så har du fått an- dra ögon att se med. » » Å h, det vet jag visst!
För resten är jag inte bunden vid någon, utan gör, som jag vill, det kan jag säga dig. » » Nej, du aktar dig nog för det!
D u skall väl göra mig lika galen som Dahlströms Kalle och Per Eriks gosse och allihop de andra.
Men du höll mig kär, innan den där fine herrn kom, det gjorde du!
Det kan du inte neka till. » Hon rodnade starkt och det såg ut, som om hon höll på att få tårar i ögonen.
Hade han ingenting sagt, skulle kanske mycket varit annorlunda.
Men han kunde ej låta bli att göra henne förebråelser.
» Men, du är ju sådan, att så fort du får se någon ny, så vill du, att den skall krusa och kurtisera och springa benen af sig för din skull!
Och nu är det, förstås, för den där slanthärfvelns räkning, som du styrt ut dig så här fin!
Men det tör hända, att du har ingenting för det, han kan rätt så snart narra dig, han, som en annan, och det vore inte för mycket — för du har själf narrat så många. » Nu var hon alldeles blek, och hennes röst ljöd främmande och besynnerlig i hennes egna öron, då hon, utan att se upp, frågade: » Ä r det slut nu?
Eller är det något mera?
» » Ja, Heléne, » utbrast han häftigt, » det är något mera!
Jag står inte längre ut med det här — det måste bli ett slut — du får säga ifrån, om du vill ha en ärlig gosse, som blir dig trogen i nöd och lust, eller en spelevink till herreman, som går här och krumbuktar så länge det roar honom, och se- dan ger dig på båten! » » N u?
» frågade hon med en trotsig blick.
» Fordrar du svar nu? » » Ja, » skrek han till och slog sin knutna hand i grindstolpen, » nu i detta ögonblick skall du välja mellan honom och mig! » » Skall jag? » upprepade hon förnärmad.
» Då väljer jag — icke dig! » Hon hade väntat sig stormande böner och förebråelser, men han sade icke ett ord.
Han blef mycket blek och vände bort hufvudet.
Men efter ett par ögonblick sade han med underlig pressad röst: » Jag förstår: du väljer honom.
Men kom Förbiskymtande skuggor ur förra seklets kvinnovärld.
För Idun af Birger Sehöldström.
v j.; / ^;;;, i.
^ ^ v v | f e i ^ Sveriges första boktryekarinna föreställde Idun i fjol för sin läsekrets — fru Louise Flodin, f. Söderqvist; men det må väl märkas, att hon varit den första svenska kvinna, som o g i f t satt sig i spetsen för ett boktryckeri.
Hon har i den svenska andliga odlingens historia haft mer än en föregån- gerska, hvilken såsom myndig en k a öfver- tagit tryckeriaffär.
Den första, förnämsta och på sin tid mest kända af dessa praktiska svenska kvinnor var nos vara oäkta.
Han reste och kom aldrig åter.
Jo — en gång kom han, på väg till utlandet med sin rika brud, då han med vänlig nedlåtenhet helsade på » lilla Heléne » och talade om, huru han » i unga dagar » till- bringade många treniga stunder tillsam- mans med — hennes far.
Den andre — han kom däremot aldrig tillbaka.
Något varmt droppade ned på mamsell Nybergs hand, där hon ännu stod kvar vid grinden.
Hon for upp, strök med afviga handen öfver ögonen och såg sig omkring — huru länge hade hon stått där?
Hvad hade kommit öfver henne?
Hvad var det, som fört hennes tankar tillbaka till detta, som hon i sitt stolta sinne så länge hållit gömdt och doldt?
Ah, det var de där ögonen, de blåa klara, oskyldiga ögonen!
Ty just sådana ögon, sådana blåa ärliga barnafromma ögon hade han, den trohjärtade » gossen », som för hennes skull for till främ- mande land och » kom aldrig mera igen ».
Hvarför skulle han också vara så häftig?
Och hvarför skulle hon vara så stolt?
A c k det finnes så månget » hvarför » här i lifvet, som man aldrig får svar på!
Icke heller visste Tinnie, hvarför mamsell Nyberg alltid nickade så vänligt åt henne, och när den lilla kom för att göra sina små uppköp, drog ut själfva russinlådan och gaf » på köpet » fem, sex russin, och det inte af de torraste och minsta, heller!
Elsa Fougt.
Hennes lifs öden erbjuda ingenting af hvad man — tämligen enfaldigt ibland — brukar kalla » romantiskt ».
Hon var dotter af den framstående boktryckaren Momma i Stock- holm och blef vid 18 års ålder gift med in- nehafvaren af Kongl.
boktryckeriet, sekrete- raren i Bergskollegium Henrik Fougt, den förste på sin tid i sitt yrke och äfven den förste svenske boktryckare, som erhöll Vasa- orden (af Gustaf I I I och redan 1774).
D å han 1782 aflidit, öfvertog enkan Kongl.
bok- tryckeriet och förestod det i många år, » med ovanlig skicklighet », intygas det.
Elsa Fougt skildras såsom » ett vittert och ansedt frun- timmer », och af hennes hand har man tryckta åminnelsetal, hållna i Amaranterorden öfver fruarna Schröderheim och Theel.
Hennes dödsår uppgifves 1815, men detta är orätt, ty hon lefde till strax efter 182G.
Det silhuettporträtt af Elsa Fougt, hvaraf vi här ofvan meddela en afbildning, eges af hennes dotterdotterson, kapten J.
E. Hagdahl i Stockholm, den bekante konstsamlaren och mecenaten.
ihåg, hvad jag nu säger: du får honom al- drig!
Han reser härifrån och kommer aldrig tillbaka.
Men jag — jag skall komma igen, ty jag vill se dig, när ditt stolta sinne är förkrossadt och din trotsiga nacke är böjd! » Och så var han borta.
Och det gick, som han spådde.
Den sprättige » skrifvaren » fick Helénes ja och föräldrarnes förtjusta bifall och reste med ett guldhjärta i en svart snodd om halsen såsom underpant på hennes tro, i utbyte hvaremot han gifvit henne ett par ör- hängen med ametister, som sedermera befun- Om hem och skola.
Wfellehjärtansvärda äro i sanning de ord, som o s f under märket I.
K.
i ett af Iduns se- naste nummer förekomma.
Detta isynnerhet med afseende på de egen- skaper, som borde tillkomma en ung flicka, den där af en eller annan anledning söker sig ut ur hemmet.
Att eu sådan flicka framför andra kun- skaper behöfver ega insikt uti klädsömnad, lappning, lagning, stoppning, omtalas, på samma gång som nyttan och nödvändigheten af skolor, där sådana kunskaper kunna för- värfvas, framhållas.
Klokt och präktigt och bra sagdt allt- sammans!
Men, ulom dessa egentliga skolor, skulle mau kunna förorda ett oändligt antal små- skolor — skolor i hemmen.
Inom familjerna frågas numera lika ofta.V Hvad skall hon, dottern, bli — som hvad skall han, sonen, blifva?
Mer och mer gör sig den kloka åsikten gällande, att äfven flickor böra få följa sin kallelse och » blifva något » — och huru skulle man utan att söka upplysning » utifrån » kunna lyckas häruti.
Ifrån sina mer eller mindre goda hem, i staden eller på landet, strömma unga flickor till de undervisningsanstalter, som skola göra dem kompetenta att följa dessa sina visade anlag.
Och skolor finnas för hvart sådant anlag.
För att nu inte tala om sådana, och de äro legio, där de så kallade intellektuela anlagen odlas, utvecklas eller inympas, finnas andra, snart i lika stort antal, till gagn för de praktiska anlagen.
Alltifrån de storar- tade praktiska arbetsskolorna, besökta af hun- dradetal af elever, till hushållsskolor, väf-
skolor, handarbetsskolor och snart till nöd- vändiga stopp- och lappningsskolor.
De enklaste arbeten skola inhemtas i skolor — med fullkomligt förbiseende utaf, att en stor del af hvad i sistnämnda skolor inhemtas skulle och borde kunna bibringas deu unga flickan eller dottern inom hennes eget hem.
Frihet är tidens lösen.
— Religionsfrihet, tankefrihet, själf bestämmelserätt.
— Något Ivång förekommer ej under någon annan form än — skoltvång.
Det tvånget eger ännu be- stånd — och se där orsaken till, att sådana ringaktade sysselsättningar som de i Idun omnämnda, strumpstoppning etc, förutsättas kunna inhemtas i en skola.
Men hvarför i alla goda penaters namn kunna ej nu, som förr, enkla praktiska sys- selsättningar inläras i hemmen!
Det är ej bristande arbetsförmåga hos det uppväxande släktet, som synes mera fysiskt starkt och kraftigt utveckladt än möjligen ett föregående.
Det är moralen, som är slappare.
Vördnaden, lydnaden för de äldres åsikter, önskningar eller befallningar är borta inom de flesta hem.
Hvarför kan ej den unga, ur skolåldern komna flickan tillhållas att, om hon ock måste gå igenom en kurs i klädsömnad, dock själf vända, ändra, lappa och laga sina kläder, däruti inbegripet sina strumpor och handskar.
Hon kan, om hon ej är alltför omöjlig, vänja sig vid att sätta ihop sina hattar samt klippa till och sy liunesömnad.
Men hon får, och bör, foga sig uti att med samma tålamod och undergifvenhet ta emot en tillrättavisning af sin egen mor, eller den som inom hem- met föreställer en moder, som hon i skolan skulle göra det gent emot en lärarinna, och i hemmet visa lika mycken ihärdighet och vilja att lära som i skolan.
Unga flickor — om I vissten, hvilken välsignelse, hvilken glädje I kunden vara för edra hem, då skullen I ej så lättvindigt lemna dem för att följa en kallelse, som, om den är verklig, då bör följas och utvecklas i yrkesskola, men som i alla händelser har gagn utaf praktiska förstudier inom hemmet, utan hvilka ej de lysande re- sultat, åtminstone ej i ekonomiskt hänseende, ernås, som annars kunde blifva fallet.
Betänk, hvad som i en framtid på den för embete, affär eller annat yrke danade kvin- nans inkomster kommer att afdragas, då, me- dan hon » verkar i sin kallelse », modister, sömmerskor (för att nu ej tala om tvätter- skor, lappsömmerskor, betjäning för rum och anskaffande af lifsförnödenheter) måste till- tvinga sig en stor del af den inkomst, som den yrkesdugliga inhöstat, och som kanske för denna, sedan alla sådana afdrag äro gjorda, ej lemnar större öfverskott, än hvad hemmets unga flickor af förståndiga föräldrar kunde erhålla i månadspenning.
Och medan vi äro inne på det kapitlet, vore ej skäl att föräl- drar, mer allmänt än som sker, till den vuxna dottern lemnade någon, om än ytterst liten, men bestämd summa, för att den unga flickan med dessa månadspengar skulle kunna be- strida någon detalj af sin toalett, ha något att röra sig med, ha rätt att förfoga öfver.
Det är just denna brist, som tvingar så många unga flickor ur hemmen.
En snäll, präktig flicka, och unga flickor äro för det mesta snälla, om man tar dem rätt, vill gärna göra gagn inom hemmet.
Och hvilken besparing för hemmet att få ha eder hemma!
Hvilken harmoni, hvilken prydlig- het, I kunnen skapa.
Bladväxter, blommor, rosor — de ta tid att sköta — men hvilket behag medföra de ej.
Jag vill säga er en sak!
— Människor kunna i en framtid visa sig otacksamma emot er — mycket!
— Blommor — ja äfven djur — aldrig!
Egnen er åt blommorna, och de skola inom hemmen rikligen löna eder.
Putsa, damma, håll fint hemma, lika väl som ni borta, för liten eller ingen lön, skulle göra det!
Lappa, laga!
Om se ' n edra vän- ner eller — lika godt hvem, komma att säga: » Förskräckligt — där går hon den stackars flickan hemma och gör ingenting.
Förfärligt, att hon inte får lära något, hon är i den åldern, att hon borde betala för sig hemma ».
Så tänk: » Vännerna » se mig icke, de veta intet, men jag vet, att genom flit, villighet, tålamod och aktgifvande på de minas önsk- ningar inom hemmet, genom att verkställa, hvad där blir mig ålagdt, med ordning och vilja att lyckas, skall jag vinna rik kunskap och välsignelse och ej i framtiden sakna det bröd, som jag, hvilken eger ett, om än aldrig så enkelt bem, som yrkesskolbildad platssökande kanske beröfvar en af de tusendetal af olyck- liga unga kvinnor, som sakna ett dylikt hem, och som därför tvingas att i skolor rikta sina anlag och förvärfva kunskaper i äfven de enklaste sysslor.
Kunskaper, hvilka dessa hemlösa sedan måste använda för sitt, mån- gen gång tungt förvärfvade lifsuppehälle.
Laura Fitinghoff.
Redovisning för insamlingen till Iduns skollofskoloni.
(Ports.)
Transport 2S0: 85.
Nyinflutna medel: F. E.
B.
1: —; Onämnd, Stockholm 1: —; Kr.
H.
2: —; L.
M.
1: 20; Onämnd 1: —; D.
E.
5: —; » Några strån till stacken » 23: 50; Tre små syskon, Forsmark 2 0: —; Wara och Hageka 6: —; Maria J., " Norrköping —: 50; Signe, Göteborg 1: —; Onämnd, Kilanda • —: 50; Onämnd —: 50; H.
Ohrling, Västerby 1: —; Fru Bunnström, Stockholm 2: —; A.
Norberg 1: —; Bosa 3: —; 5 syskon i Östersund 5: —; Einars minne 10: —; Herbert B — g 5: —; L.
I., Göte- borg 25: —; Z.
P., Kongelf 4: —; Onämnd 2: —; Joseöne J „ Göteborg 3: —; Ellen, Göteborg 2: —; Gustava Billow, Hedemora 5: —; H.
M — n, Sand- viken 3: —; S.
P.
2: —; Från vänner till de små 1: 50; L. Landskrona l: 50; Anna och Ina, Svalöf 2: —; M.
E. Ellinge —: 50; Gerda 1: —; Från flic- kor i Arboga elementarskola 7: 20; L.
H.
Karls- krona 1: —; Henriette, Nyköping 5: —; Gösta —: 50; Budolf —: 50; fröken L — gren 1: —; K. O — n, Aky 1: —; A — a och H — r, Karlshamn 2: —; Em- my, Anny och Lilly 10: —: L.
5: —; Gerda och Elsa 3: —; H.
A., Jönköping —: 66; L., Flöda station 2: —; 18 år • —: 55; Maria, Karlskrona 1: —; E.
B — g 3: —; Intresserad 1: —; Elisabet 1: —; T.
B.
A.
2: —; G. L — m, Göteborg 1: —; M.
En- rén, Fagervik 1: 20; N.
B.
1: 50; Ebba, Elsa och Erik 3: —; U.
K. och M: P.
5: —; Nisse L., Kors- näs 10: —; Augusta Påhlman, Venersvik 3: —; Sommar och frihet 3: —; Några små syskon, Stor- fors 1: 50; Lilla Tegnér 2: —; S — g, Borås 1: 50; Fyra små syskon 1: 80; J. och E.
V.
1: 50; Vän- ner af vår och landtluft, Sundsvall 30: —; S.
E.
G.
3: —; E.
W.
J.
2: —; N.
T.
2: —; S. Gpp, Lund 2: —; Kristinehamnare 6: —; M.
L., Upsala 5: —; Viven, Mörsil 5: —; I.
H, Stockholm 1: —; Bil- lingsfors 6: — -; Ch.
El.
Elfving, Skogsby 5: —; A.
Wilson, Skara 5: —; Akke och Signe 2: —; G. T — 11 H — g 1: —; M. C — n 1: —; M. och E.
1: —; Olga L., Kallinge 1: —; En droppe i hafvet 1: —; T — n 2: 10; C.
A.
L.
5: —; Sofie W — n, Vexiö 4: —; X.
2: —; Bredestad 1: —; Peck, Karlstad 2: —; Davida 1: —; Maud och lilla John 2: —; Bror Pontus, Karlskrona 1: —; Gorng, Karskrona 3: 50; Mia S., Winninga 1: 50; Maggie 3: —; H.
A.
B.
10: —.
Summa 624: 04.
(Forts.) Några praktiska vinkar för utstyrseln.
^•feftstyiseln är en så viktig faktor för det nybildade (gjr^ hushållet, att det borde vara hvarje moders oaf- visliga plikt att inrätta den så väl och ändamålsen- ligt som möjligt inom ramen af de för handen va- rande omständigheterna.
Ingenting är obebagligare för den unga husfrun än en opraktisk utstyrsel; detta gör sig särskildt gällande på linneförrådets gebit, där nyanskaffningar äro dyrbara och under de första åren äfven ogärna ses af herrn i huset.
Det är därför nödvändigt att välja särskildt denna del af utstyrseln praktiskt, d. v. s. varaktigt, vackert och motsvarande alla förut- sedda billiga anspråk.
Linneskåpet rymmer som bekant bords- och säng- linne, handdukar och kökslinne.
Hvad det först- nämnda beträffar är det kanske icke onödigt att nämna, att man bör hålla åtminstone det finare bordslinnet i samma mönster, så att i händelse af en större bjudning duktyget ej behöfver se » hop- lappadt » ut.
A f samma skäl borde Jikhetsprincipen äfven följas vid köp af kulört duktyg.
Broderi och spetsar på kaffeservietter, stora, eleganta monogram äro vackra och moderna, men i blygsammare lef- nadsförhållanden gör man bäst i att afstå från denna prydnad för att kanske kunna skaffa sig ett hälft dussin servietter mera.
Till lakan och örngått väljer man helst linne, emedan shirting, domestik etc. fort gulnar och i hållbarhet ej kan jämföras med linne.
A r linne- förrådet knappt tillmätt, borde man likväl alltid förse sig-med ett ombyte af shirting.
De nu så vanliga afstickade vecken utgöra en vacker prydnad på lakan och örngått, likaså langu- ette och broderi.
Virkade, lätt sönderdragna spetsar böra däremot undvikas på sänglinne afsedt för h var- dagligt bruk.
En vacker och vid strykning lätt handterlig garnering på örngått är en öfverhängande bred kant af dubbelt tyglag, som genom en hålsöm skiljes från själfva örngåttet och äfven kan prydas med ett broderi.
Hvita piqué- eller äfven ljusa kulörta trikåtäcken begagnas mycket utomlands och borde icke heller fattas i en utstyrsel.
D e äro nämligen icke blott lätta och behagliga under den varma årstiden, utan kunna äfven i nödfall användas som öfvertäcken på sängarne och sjukbäddar.
Som garnering på dylika piquétäcken tager sig en plissé af batist med 3 smala veck med eller utan smala trådspetsar sär- deles bra ut.
Beträffande den del af utstyrseln, som är afsedd att bäras af den unga frun själf, ligger det natur- ligtvis i egarinnans eget intresse att det bästa mate- riel väljes därtill.
Men utsirningar, som vid stryk- ningen kräfva mycken tid och möda, böra undvikas, och på de till dagligt bruk bestämda plaggen är en handsydd languette med eller utan prydnadsstygn den vackraste och mest varaktiga garneringen.
Men först och främst bör linnet göras bekvämt.
Ofta behöfvas endast några år för att af en smärt flicka göra en korpulent fru och de många facon- linnena bli sålunda obrukbara, innan de ännu på långt när äro utslitna.
Hvad kökslinnet beträffar, tillrådes den största liberalitet; handdukar och dammdukar kan den unga frun aldrig få för mycket af.
I motsats till bords- linnet är här önskvärdt att välja de enskilda sorterna så olika som möjligt.
På alla plagg, som skola gå genom tjänarnes händer, måste deras ändamål vara så tydligt kännetecknadt som möjligt.
Det är näm- ligen ej angenämt, om glashanddukar användas vid torkning af kokkärlen, eller om tjänstflickan begag- nar sig af dammhandduken i köket.
En i ögonen fallande skilnad i mönster och färger är därvid ofta af bättre nytta än någon märkning.
Till kökslinnet hör äfven mangel- och strykdukar.
Till tjänarnes linne räknas de lakan och hand- dukar, som äro afsedda för dem och naturligtvis göras helt enkla, men i så stort antal som möjligt.
Hit höra äfven bordsdukar såväl som köks- och serveringsförkläden samt, om man så vill, äfven små hvita mössor.
Hvita rena förkläden gifva alltid tjänstflickan en prägel af prydlighet.
En tjänarinna, som i ovårdad klädsel öppnar dörren, gör ett dåligt intryck på den besökande, under det en rent och ordentligt klädd jungfru ovilkorligen framkallar en slutsats om hela hemmets vård, som ej kan vara annat än angenäm för husets herskarinna.
B. W.
IDUN mi Mottagningsdagar.
^^ (^^tt hafva rnottagningsdag, är som vi alla YX \ veta ett bruk, som här i Sverige före- trädesvis tillämpas af de rika och för- näma.
Endast de våga för sitt umgänge för- klara, att den och den dagen i veckan eller månaden hafva de bestämt för gästers motta- gande, och att de följaktligen under veckans eller månadens öfriga dagar önska vara i fred för att ostörda kunna använda tiden, till hvad dem lyster.
r Men huru skulle det gå, om någon mer eller mindre obetydlig liten fru i staden eller på landet skulle för sitt umgänge tillkännagifva, att hon på vissa bestämda dagar toge emot dem af hennes vänner, som önskade besöka henne?
Jag fruktar, att de flesta med ett hånlöje skulle mottaga hennes vänliga anmälan, och att hon genast skulle blifva anklagad för att vilja spela förnäm dam, för att vara tillgjord och kanske också för att vara ogästvänlig.
Hvad fordrar då umgängesbruket af en sådan där liten obetydlig fru, som icke bör få taga sig några förnäma vanor?
Jo, det fordrar helt enkelt, att hennes hem alltid skall stå öppet för främmande.
Om tanterna P. få lust att göra ett elfva- kaffebesök hos lilla fru N., och lilla fru N. händelsevis skulle hålla på att baka, så går det icke an att skicka ut jungfrun och säga, att frun är upptagen och icke kan taga emot.
Då skulle tanterna blifva mycket stötta och taga detta som en vink om, att de ej vore särdeles välkomna där i huset.
Nej, då måste fru N. genast lemna köket och gå emot tanterna med leende min och en förskräcklig inre oro, öfver att degen skall jäsa öfver eller de präktiga bullarna brännas upp i ugnen.
Eller det är en söndagseftermiddag.
Herr K. har under veckan varit hårdt ansträngd på sitt kontor, och frun har också varit ovanligt mycket upptagen.
Nu ämna de riktigt hvila och hafva trefligt.
Herrn har slagit sig ned på soffan i nattrock och med cigarr.
Prun sitter bredvid, sysselsatt med att skära upp en ny bok, som de ämna läsa tillsammans.
Prun har nyss varit ute i köket och sagt till Kristin, att som det nu vore så tyst och ledigt, kunde hon gärna få gå ut och vara ute ett par tim- mar.
Ett, tu, tre komma några affärsvänner till herrn och förklara gladt och muntert, att nu komme de för att få sig » en liten vira ».
Fruns första tanke är: » Ack, måtte Kristin icke hunnit gå ».
Kristin är lyckligtvis kvar, men står iförd sin bästa söndagsstass på väg ut att träffa » sin kusin ».
Om nu Kristin är en beskedlig människa, så tar hon af sin grann- låt och går lugnt till sina sysslor, men nog kan man vara säker på, att hon har gråten i halsen.
Men det kan också hända, att Kristin blir ond öfver det återtagna löftet och slänger och slår till stor skada för både porslin och annat.
På kvällen, sedan herrarne gått, säger herr K.
: » Ja, det var ju snällt och vänligt, att de kommo, men nog hade jag helst velat vara i fred i dag ».
Och frun, som är litet angripen af de nya idéerna, om att man skall vara human äfven emot tjänstfolk, suckar och tänker på, att det händt ett par gånger förut, att hon måst narra Kristin.
Hvad affärsvän- nerna beträffa, så komma de på hemvägen öf- verens om, att det var tråkigt hos K:s i dag.
Ibland händer det, att pappa och mamma lofvat taga alla barnen med sig ut på en rik- tigt treflig promenad, och just som alla blifvit j ordning, både stora och små, och glädjen står 159 högt i tak, så kommer det visiter.
Då måste man pelsa utaf sig igen, sitta ned och vara angenäm och låta småttingarne gå i barnkam- marn med tårar i ögonen och bitterhet i hjärtat.
Och hvem har icke blifvit obehagligt öfver- raskad af främmande midt i en så kallad stor- städning.
Men utom det, att umgängesbruket förklarar det vara oartigt att icke jämt stå på tå för främmande, så finnes det en annan lag, som säger: i ett ordentligt hus skall det alltid fin- nas någon mat, som passar att taga emot främ- mande med.
Detta gäller isynnerhet på landet.
I staden kan man ju snart få hvilka läcker- heter som hälst.
Därför försöka också alltid vi små landsfruar att ha något godt till hands, som ligger och väntar på gäster.
Men så små- ningom börjar tidens tand gnaga på godbiten, innan någon främmande hunnit komma och göra anspråk på den.
En vacker dag måste famil- jen ställa till kalas åt sig själf, för att ingen- ting skall förfaras, och så måste frun återigen skaffa hem något fint, som skall vara i ordning.
Detta är ju ändå en bra onödig och dum kost- nad.
Och nog är det ett olidligt tyranni detta, att man måste för att icke stöta sig med folk jämt vara gästfri, som det så vackert heter.
Men skulle man icke kunna ordna den där gästfriheten en smula och bringa litet reson i den, så att den icke blefve så tryckande.
Det skulle bestämdt vara angenämt både för gäster och värdfolk.
Låt oss tänka oss, huru ett ungt nygift par skulle gå till väga för att inrätta sig förstån- digt i den vägen.
Första tiden borde de, i stället för att rastlöst flyga omkring på kalaser och visiter, tillbringa i all stillhet och njuta af sin unga lycka.
Under tiden kunna de ju i lugn och ro öfverlägga om, huru pass stort umgänge de hafva råd att ha, och hvilka per- soner de tro sig kunna hafva verkligt nöje af att umgås med.
Till dessa sändas sedan vi- sitkort med underrättelse om, hvilka dagar det unga paret är hemma för sina vänner.
Om då dessa personer känna sig hågade för det er- bjudna umgänget, så torde de besvara artigheten på samma sätt.
I annat fall få de opåtaldt iakttaga vältalighetens tystnad.
Nu är isen bruten, och förmiddagsvisiter och aftonbesök kunna .göras och mottagas, utan att man någonsin hindrar andra eller själf blir hindrad vare sig i arbete eller hvila.
De där mottagningarna skulle blifva så tref- liga.
Värdfolket har för den dagen slagit sig löst och tagit på sitt solskenslynne.
Gä- sterna äro också vid godt humör.
Alla hafva haft lust att komma just den dagen, ty om de icke kännt sig hågade, hade de ju kunnat vänta till nästa mottagning.
Det är nämligen icke här som vid ett kalas, att man af artighet tvingas gå, så vida man icke har något mycket giltigt skäl att uteblifva.
Enkelt går det också till.
Värdfolket har ju ingenting bjudit på, bara lofvat att vara hemma för sina vänner.
Om de förströelser, som med lätthet kunde anordnas, skulle man ju också kunna tala, men därom en annan gång.
Dessa rader åsyfta en- dast att fästa uppmärksamheten på den frågan, huruvida det icke skulle vara praktiskt och angenämt äfven för personer i en mera an- språkslös samhällsställning att hafva så kallade mottagningsdagar.
A. a.
T. Glömmen ej Iduns skollofskoloni!
Literatur.
Ur Olof Stigs efterlemnade papper jämte Träkol.
Stockholm 1890.
Z. Hseggströms förlagsexpedition.
Pris 3 kronor.
Den lämpligaste början till en anmälan af denna diktsamling återfinnes i själfva boken som Förord: » Då man nu jämte » Träkol » låtit på trycket ut- gifva ett urval af friherre Stackelbergs smärre dik- ter, till stor del afsedda för en privat krets, har afsikten ej varit att rikta bokmarknaden med ett nytt literatur-alster.
Boken vänder sig egentligen icke till den vitterhetsälskande stora allmänheten, utan till ett mindretal, för hvilket dessa strödda poem minna om en ädel och rik personlighet.
D e tryckas, emedan de på detta sätt lättast kunna räd- das från förgängelse. » En så otvätydig betoning af ifrågavarande pu- blikations företrädesvis personliga karaktär kunde ju förstås som en vink åt kritiken att helst förhålla sig tyst — eller åtminstone föga meddelsam.
An- mälaren vågar dock denna gång fatta innebörden af det ordknappa förordet något annorlunda.
Arten af friherre Stackelbergs insats i sin samtids sociala och privata lif var sådan, att tilläggsordet » person- ligt » gärna strax vill komma med såsom det en- kom kännetecknande, när helst man återuppkallar i minnet något hans ord eller hans handlingssätt.
Utan detta underförstådda epitet — taget i en syn- nerligt god bemärkelse — lyckas man icke ens fullt förstå den offentliga verksamhet, hvilken allmännast gifvit Stackelbergska namnet klang i svenska öron.
Jag menar naturligtvis den frejdade riksdagsmannens kända sträfvanden till bättring af våra systrars, hu- strurs, döttrars eller mödrars rättsläge, genom hans inför riksförsamlingen förnyade yrkan om att få på laglig väg nedbrutna några af Sveriges mest föråld- rade stadgar i kvinnorätt.
Men läs t. ex. de två mästerstycken, som inleda Olof Stigs efterlemnade dikter, läs » Min mammas förklädsband » och » Mitt barn ».
Eller läs en stor del af de öfriga privatdikterna, i hvilka blott mera sällan röjes spår af mästerskapet.
Denna läsning skall i hvarje fall gjuta ett frändskaps- eller för- klaringsljus öfver riksdagsmotionerna, ja, tör hända göra den förut likgiltiga om ej till och med afvogt stämde läsaren till en af motionärens meningsfrän- der.
Om annars manlig trygghet i föredraget på samma gång som vek och snabb känsla, o m an- nars käck originalitet äfven under den minst hög- stämda, den mest intima samtalston äro företräden, egnade att fängsla uppmärksamheten, leda eftertan- ken och verka omedelbart rörande på sinnelaget, så lär man icke kunna undgå att lemna åtskilliga af denne realistiske lyrikers småstycken plats bland det mera tilltalande vi ega i den genren.
Och när en dag, enligt hvad man ju bör hoppas, det polemiska kåseriet Träkol ej skall hafva kvar samma aktuella anledningar som nu att drifva spe med » de obotfär- digas förhinder » — på hvilken räkning man hittills har varit villig nog att öfverse med styckets alltför själfständiga rim och allt för myckna räson — så skola helt visss några af de smärre dikterna, som närma sig visans ton, ännu ega i behåll hela sitt glada, okonstlade behag.
D e komma fortfarande att påminna om, att här fanns vid den och den tiden bland oss en tillfällighetsdiktare, hvilken skulle kun- nat utveckla sig till mönstergill skald, i fall icke fordrande plikter lärt honom att företrädesvis gagna sin samtid på annat sätt.
ROBINSON.
Teater och musik.
Kungl.
operan.
Webers vackra opera » Oberon » återupptogs sistl. fredag och erhöll ett allt igenom förträffligt utförande.
Fru Östberg och hr Ödmann hafva som Bezia och Huon synnerligen tacksamma partier.
Det lifligaste bifall kom dem ock från den talrika publikens sida till del.
Hr Ödmann tyckes nu ändtligen hafva öfvervunnit den indisposition, som så länge besvärat honom.
Hans röst har åter- fått sin bedårande klang.
Fru Edling samt hrr Johanson och Strandberg rönte likaledes bifall för utförandet af Fatimas, Scherasmins och Oberons partier.
K.
Dramatiska teatern gaf i tisdags afton Labiches och Delacours roliga fyraaktskomedi » Blond eller brunett », en gammal god bekantskap för den äldre teaterpubliken sedan 60- och 70-talen.
» Blond eller brunett » är till sin natur nästan farsartad och hade kanske ytterligare vunnit genom att i enlighet här- med spelas i något hastigare och uppsluppnare tern-
po, än hvad i tisdags var fallet, dock ej därmed sagdt, att icke den framställning Dramatiska teatern gifver är både verkningsfull och vårdad, just detta senare kanske litet för mycket.
» Den blonda » och » den brunetta » hade i tvänne af teaterns unga kvin- liga elever, fröknarna Svanström och Janson funnit ypperliga representanter, utmärkande sig genom fäg- ring och täckt spel.
Särskildt egde den förstnämnda moment af rent af öfverraskande god verkan, som särskildt den stora scenen med Maurice i tredje akten, från hvilken fröken Svanström skildes med all heder.
Med nöje såg man naturligen åter hr Hedins Car- bonel, hr Norrbys Pérugin, hr Backströms Duplan.
Hr Personnc som Maurice gaf god färg och karak- teristik åt den unge millionären i valet och kvalet, och fröknarna Ahlander och Klefberg sekunderade ypperligt som styckets intrigspinnerskor sina mesige herrar män.
» Blond eller brunett » bör vara en angenäm ny bekantskap att göra för en stor del af våra dagars teaterpublik och en icke mindre angenäm att åter- upplifva för den något äldre.
Vi tro, att ingendera parten kommer att försumma sig.
Konsert gafs i måndags i k. operan med biträde af kejserlige österrikiske kammarvirtuosen Franz Ondricek, hvilken visade sig vara en af samtidens allra främste violinspelare.
Hans föredrag är ädelt och själfullt, tonen fyllig och bred, och då härtill kommer, att de vidunderligaste svårigheter i tekniskt hänseende såsom dubbla flageoletpassager, ackord- löpningar o. d. öfvervinnas med den största lätthet, är det ej underligt, att publikens entusiasm, såsom i måndags, når kokpunkten.
H r O. förfogar där- jämte öfver ett af de härligaste instrument, vi någon- sin hört.
Ledsamt, att den framstående konstnären kommit så i elfte timmen af säsongen.
Publiken skulle annars med säkerhet varit talrikare än vid nu omskrifna tillfälle.
K. danske kammarsångaren Simonsen, den berömde operasångaren, har anländt hit och börjar i dagarne ett gästspel å k. operan.
Hans första uppträdande lär bli som Figaro i » Barberaren i Sevilla ».
L o r e t o s madonna.
En skildring från Italien.
För Idun af (Forts.) Vid denna tanke våndas dock Bertarelli på nytt, och hans hjärta svider, under det han med hela sin själ ber om hjälp från höjden!
Bertarelli möter den unge tysken utanför den med de vackraste kant- och basreliefer sirade mar- morbaldakinen, hvars konstnärliga värde de båda herrarne efter nogare beskådande tillfullo upp- skatta.
Öfver de bägge männens drag ligger ett förkla- radt skimmer.
De ha båda, ehuru deras religiösa åsikter nu äro så olika, höjt sina själar ur gruset och svingat sig upp i de regioner, där hvardags- lifvels bekymmer ej existera.
Den unge mannen är så hänförd, att bankiren ej kan förmå sig alt med ett enda tviflets ord rubba den enkla, enfaldiga tro, medels hvilken han ser himlen öppnad.
Båda sökte de den högste, ehuru vägarna, de valde, skilde dem åt.
De besågo därpå kyrkans rika skattkammare med sina många dyrbara klenoder, hvilka till en stor del blifvit af jordens mäktige på dödsbädden testamenterade åt Loreto, i hopp att de därigenom skulle undgå den fruktade skärselden.
Därvid visades den underbara, äkta pärlan, som i en from fantasi antar madonnans former, och hvarom den lille tjocke presten, som var förevisare, berättade en legend.
En fiskare hade utbedt sig af Loretos madonna en stor ynnest, för hvars erhål- lande han utlofvat sin första fångst.
Och se, då fann han den stora, dyrbara pärlan.
Vidare uppmärksamgjordes herrarne på de rika gåfvor, hvilka nyligen förärats af en ung furstinna, som i sin grämelse öfver ett barnlöst äktenskap hade vändt sig till Loreto o c h strax blifvit bön- hörd.
Flere guldsydda fanor buro vittnesbörd om seg- rar, vunna medels förböner i casa santa », och ett öfverflöd af diamantstycken och guldprydnader förvarades inom väldiga glasskåp.
» Och ändå », sade presten suckande, » hade de ogudaktiga fransmännen år 1797 plundrat vår kyrka och bortfört allt, som man ej hade lyckats gömma undan deras roflystnad.
Men tack vare madonnans nitälskan för sin helgedom, ha sedan dess så rikliga gåfvor influtit, att de godtgöra den lidna förlusten. » » Här har », tillade presten, » blifvit stiftadt ett förbund, som af vår nuvarande påfve Leo XIII är godkändt o c h välsignadt, och hvilket har till syfte att utbreda vår madonnas tillbedjande öfver hela jorden.
Det är en mäktig orden, hvari jag hoppas, att mina åhörare låta inskrifva sig. » Utan tvekan begaf sig bajraren med presten in i sakristian, där kongregationens medlemmar plä- gade församlas.
Bertarelli, som vägrat att följa med, stannade utanför, och hans räknevana hufvud började sys- selsätta sig med siffror.
Han gjorde ett öfverslag och fann, att det döda kapital, som representera- des af de dyrbarheter, som han här skådat, skulle rikligt förslå till inrättande af så många stiftelser, att de tusental af tiggande män och kvinnor, som öfversvämma Italien, kunde bli försörjda samt an- stalter uppföras, där alla de arma barnen af lan- dets proletariat, hvilka nu sträfva såsom vilse får omkring på vägar och gator, kunde tagas i förvar och uppfostras till nyttiga samhällsmedlemmar.
Helt förnöjd kommer tysken tillbaka med två stora paket under armen.
Han drar Bertarelli bort till en afsides placerad bänk och vecklar upp ur omslagen en mängd rosenkedjor, madonnabilder, medaljer o c h små skrifter på tyska, franska, ita- lienska och engelska språken.
» Hvad i all världen skall ni med detta? » spörjer bankiren.
» Läs här i en af böckerna », svarar tysken, » så skall ni få se, hvilka fördelar, som ernås genom anslutning till förbundet, för hvilket jag nu blifvit så intresserad, att jag betraktar det såsom min förnämsta plikt att värfva anhängare. » » Gör mig nu till viljes och läs här », ber den unge mannen ännu en gång med ett så bevekligt uttryck i sina trohjärtade ögon, att Bertarelli ej kan motstå hans begäran.
Han tar alltså den lilla, på tyska författade b o - ken, som räckes honom, och på hvars titelblad Loretos » casa sauta » med dess englar och dess madonna är afbildadt.
Bertarelli letar ut de ställen, där han tror sig bäst finna nyckeln till hela skriftens innehåll, och läser följande: » Huru varmt skall ej den nåderika madonnan, som tronar i den heliga hyddan, antaga sig dem, hvilka genom ett särskildt förbund tillhöra henne, och huru flitigt skall hon ej öfver dem utgjuta de rikaste skatter af sin gudomliga barmhertighet. » Full aflat utlofvas åt en medlem den dag, han intages i förbundet, såvida han dessförinnan bik- tat sig och undfått nattvarden.
Vidare erhålles aflat för femtio dagar, så ofta man kysser madonnans medalj under utropet: » O, du Guds moder från Loreto, bed för oss! » För sju år tillkommer alla medlemmar aflat: hvarje gång de följa ett lik till grafven, hvar gång de bedja för en död, hvar gång de bevista messan på en hvardag, hvar gång de ransaka sitt samvete, förrän de insomna, hvar gång de besöka sjuka i hospitalen eller i hemmen, hvar gång de besöka fångar, hvar gång det lyckas dem att bilägga tvister, hvar gång de i kyrkan be sju Pater noster och sju Ave Marias.
All denna aflat kan också genom nämnda gär- ningar förvärfvas för de döda i skärselden.
Aflat vinnes dessutom af förbundets medlemmar, om besök sker i Loretos helgedom eller i en den- samma tillhörig kyrka, medan det allra heligaste (det vill säga » hostian ») är utstäldt för tillbedjare i fyrtio timmar.
Vidare läser bankiren intyg af personer, hvilka varit farligt sjuka och tillfrisknat, så snart de blif- vit inskrifna som medlemmar i förbundet och där öfver utlöst attest samt kysst den medföljande medaljen.
En man i Sydamerika berättar i en skrifvelse, daterad den 23 augusti 1886, huru en af hans vänner, som alltid hade hyst en stor vördnad och kärlek till Loretos heliga madonna, i sin döds- stund blifvit benådad med hennes uppenbarelse, och att han farit hädan med vissheten om att finna paradisets portar för sig öppnade.
En annan betecknar det som sin plikt att, så- vidt det står i hans makt, utbreda tron på Loretos madonna, så att de, som lida o c h äro i behof af hjälp, måtte anlita henne.
Han själf har nämligen flere gånger varit i tillfälle att bevittna, huru man genom att ingå i hennes förbund och genom att kyssa medaljen, räddats undan svåra olyckor, och huru det i sjukdomsfall visat sig särskildt välgö- rande att dricka ett spetsglas vatten, uppblandadt med något dam från » la casa santas » murar.
Brochyren förmäler vidare, att personer, som varit nära döden tillfrisknat, sedan en högtidlig förbön hållits vid Loretos högaltare.
En qvinna, som genom giktsmärtor var beröfvad sina lemmars bruk, hade med troende hjärta låtit hänga om sig den mantel, som madonnan burit, och plötsligt försvunno alla plågor, krafterna kom- mo åter, och den sjuka kunde utan hjälp stiga upp och gå.
» Allt detta är rena sanningen », därmed slutar boken dessa o c h flere andra liknande intyg.
Därpå följa många sidor med böner, lämpliga att bedja till madonnan vid olika tillfällen.
Till slut meddelas, att de personer, som önska skrifva in sig i förbundet, böra uppge dop- o c h familjenamn samt hemort och efter råd o c h lägen- het lemna en gåfva, som är ämnad att bidraga till kyrkans restaurering, på det att den må kunna visa sig i en värdig skrud vid sekularfesten, som skall firas den 10 december år 1894, jämt sex- hundra år efter » la casa santas » förflyttning genom englarne.
Detta o c h åtskilligt annat, som boken innehöll, var undertecknadt af TOMASO, Biskop af Loreto och Becanato den 27 maj 1887.
» Hvad säger ni härom? » frågade bajraren Ber- tarelli, sedan denne hade slutat läsningen.
» Att jag ber att få behålla den lilla boken till närmare begrundande », blef svaret.
I bankirens sinnesstämning föreföll honom det mesta han hade läst såsom nonsens.
Honom tycktes skriften beräknad på att underblåsa män- niskornas benägenhet för vidskepelse.
Försänkt i djupa tankar, närmar han sig ut- gångsdörren, då tysken plötsligt rycker h o n o m i armen och uppmanar honom stanna.
Han ser framför sig en brudskara, hvars ögon äro riktade på en af biktstolarna, där bruden i sin hvita slöja ligger på knä och hviskar sina synder i örat på den lyssnande presten, medan bredvid henne brudgummen väntar, att hans tur också skall komma.
Många eller svåra måtte de båda älskandes syn- der ej ha varit, ty inom kort äro de åter i spetsen för bröllopsgästerna.
Den unge bajraren vill gärna bevista en vigsel i Loreto, hvarför herrarne följa med till ett af sidokapellen, där en rikt smyckad prelat jämte en liten korgosse emottaga paret, som böjer knä vid altaret, medan gästerna taga plats till höger o m detsamma.
Men hvarför börjar då ej ceremonien?
Ah, man vill slå två flugor i en smäll, ty där närmar sig j u ännu en brudskara.
På dem var det alltså presten väntade.
Sedan äfven de ny- komna hunnit placera sig, inledes messan.
Därefter gifves nattvarden, och de öfliga vigsel- löftena afläggas.
Brudparen, som därunder rikligen blifvit be- stänkta med vigvatten, ha under största delen af den långa ceremonien hållit hvar sitt stora brin- nande vaxljus i handen.
Ändtligen är nu allt slut, och de nygifta vandra hand i hand in i » la casa santa », som därvid är afstängdt för andra besökande.
Med tindrande ögon utträda de unga åter ur helgedomen, fast öfvectygade om, att deras äkten- skapliga lycka skall bli evigt beståndande.
De båda vännerna kunna ej lemna Loreto, utan alt ha besökt dess prisade utsiktspunkt.
De van- dra alltså upp för den långa gatan med dess hvil- rappade små hus o c h anlända till » Monte Beale ».
» Det kungliga berget » gör skäl för sitt namn, ty den mest storslagna och imponerande vy erbju- der sig ifrån den höga kullen, hvars spets är be- kransad med sekelgamla cypresser.
(Forts.) Innehållsförteckning: Leonilda Sjöström; af N — g.
(Med porträtt.)
— Pingst; två sonetter af E. Geibel; tolkade af Fågel Blå.
— Kvinnans intressen vid 1S91 ärs riksdag.
— Ett gifvet resultat; skiss för Idun af Dolly Eoon.
(Forts. o.
slut.)
— I forna dagar; strödda blad ur minneis album, samlade af Matliikla Langlet.
8: » Sköna Heléne ».
— Förbiskynitaode skuggor ur förra sek- lets kvinnovärld; för Idun af Birger Schöldström.
I: Sveriges första boktryckarinna.
(M e d silhouettporträtt). — O m h e m o c l i skola; af Laura Fithiglioff.
— Redovisning för insamlingen tiil Iduns skollofskoloui.
(Forts.) — Några praktiska vinkar för utstyrseln; af B. W. — Mottagningsdagar; af A. a.
T.
— Literatur; af liobinson.
— Teater och musik.
— Loretos madonna; en skildring frän Italien, för Idun af Hilda Binl %e.
(Forts.) DE SMYCKEN, SOM FORTFARANDE FOR DEN S.
K.
LILLA TOALETTEN ÄRO FÖRHERSKANDE, ÄRO ALLTJÄMT DE SMÅ EMALJERADE BLOMMOR OCH FJÄRILA UOFISEENDE I PARIS.
DE MODERNASTE ÄRO VIOL-, BLÅKLINT- O. PENSÉEBROSCHERNA SAMT DE SMÅ HVIT- OCH BLÅEMALJERADE FJÄRILARNE.
PRISEN STÄLLA ^, 1 ^ TILI LANDSORTEN I R.
BREF.
FRÅN EK J u v e l e r a p H A L L B E R G, Regeringsgatan 9
