# ID: svediakorp-per807
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1891
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,796
# sentences: 594
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r 2 (160) Prenumerationspris pr år: I d u n m e d M o d e t i d n i n g och ko- lorerade planscher k r.
8: — I d u n m.
M o d e t, u t a n k o l.
p l.
• 0: 50 Idun ensam » 4: — Fredagen d e n 9 januari 1891.
Byrå: H a m n g a t a n 1 6, S&gt; / &gt; - (m i d t för K u n g s t r ä d g å r d e n.)
P r e n u m e r.
s k e r i landsorten ä p o s t - a n s t a l t, i Stocfdwlm h o s r e d a k t i o n.
t Redaktör och utgifvare: r FRITHIOF Amanda ' edan länge har Amanda Kerfstedts ' namn väckt gen- klang inom de svenska hemmen, där hennes älsk- liga, af en djup och ädel anda genomströmmade ar- beten alltid helsats med glädje.
Och är detta förhållan- det ej endast i Sverige.
Äfven i andra länder, Tysk- land, Holland, Norge, hafva hennes arbeten utkommit i öfversättning och med bifall blifvit emottagna.
Så öfverflyttades hennes ro- man » I vind och motvind » redan samma år den ut- kom här till holländska språket.
För sitt fängs- lande innehåll blef den så lifligt och tacksamt omfat- tad af den läsande publi- ken, att dess första upp- laga redan efter några vec- kor slutsåldes.
Därefter ut- kom » Kärlek. » » Eva » som blef den näst följande af Amanda Kerfstedts roma- ner öfverfördes äfven till främmande språk, i det den samtidigt utkom i Norge och Tyskland, och är för närvarande under arbete till franska.
Amanda Kerfstedts håg att skrifva och författa väcktes redan i barnaåren i hennes hem, där fadern, som tog liflig del i hennes uppfostran ända från hen- HELLBERG.
Träffas å h y r a n k l.
10 — 11.
Allm.
Telef.
61 4 7.
Utgrifningrstid: hvarje helgfri fredag.
Lösnummerpris: 1 5 öre.
(vid k o m p l e t t e r i n g a r).
Qtmandt * Roklr.-AlttUb.
4:de årg.
Annonspris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » Platssökande » o c h » Lediga platser » 25 ö r e f ö r h v a r j e p å b ö r j a d t t i o t a l s t a f v.
U t l ä n d s k a a n n o n s e r 70 ö r e p r n o n p.
- r a d.
Kerfstedi nes späda år, väckte och underhöll hennes medföd- da anlag på tänkandets område.
Det var i ett lyckligt hem och uti för hennes utveckling särdeles gyn- samma förhållanden som Amanda Hallström växte upp.
Modern — en syster till den frejdade fornforskaren Richard Dybeck — som verkade med sin make, hvil- ken som borgmästare i en landsortsstad intog en do- minerande ställning, uti att inom hemmet samla element, där intelligensen och det fina vettet på ett så att säga praktiskt sätt gjorde sig gällande.
Här förelästes flitigt ur hvad vår literatur eger ypperst af skaldeverk och prosa- arbeten.
Ungdomen van- de sig att tänka öf- ver det förelästa och där- öfver fatta sitt omdöme, om detta omdöme ock be- fanns omoget hos den i lif- vets vår stående.
Men detta tankearbete gick hand i hand med frisk, liflig praktisk verksamhet inom hemmet med dess stora hushåll, hvilket till följd af moderns sjukdom på senare tid helt och hål- let omhänderhades af den unga dottern Amanda.
I detta hem och denna
Det lilla blott med v ä l b e h a g sig s o l a r i s i t t eget j a g; Det stora, ja, det s t ö r s t a vet, a t t ofvan det s t å r evighet.
Z. JOPEI.IUS.
^ # * ¥tF * ¥¥¥ä?
* ¥¥¥¥W#¥^ omgifniog nedlades de frön till vetande och eftertanke, hvilka sedan genom den mognade kvinnans lefnadserfarenhet oeh människokänne- dom, lysta och värmda af fantasien, fingo lif i hennes literära arbeten.
Amanda Kerfstedt tog dock den första tiden af sin skriftställareverksamhet sin uppgift på detta område föga allvarligt.
Det var en tillfällighet, som kom henne att ändra åsikt härutinnan.
Eduard Bäckström redigerade vid den tiden tidskriften Eko, för hvilken han i allmänna tid- ningar införde en uppmaning till pristäflan.
Amanda Kerfstedt hörsammade utan vidare uppmaningen och inlemnade under signaturen » Frank » en liten novell, men afhörde trots mycken undran och spänning ingenting om täflingens utgång.
När månader gingo om, utan att den blef känd, antog både han och hennes familj — hon är i äktenskap förenad med föreståndaren för Blindinstitutet vid Tomteboda P.
Kerfstedt — att kännedomen därom gått för dem förlorad.
Stor blef därför deras öfverraskning, när en morgon vid postens ankomst i tidningarna kungjordes pristäflingens utgång, oeh att » Frank » bland åttio täflande vunnit första priset, fem- hundra kronor.
Nu var det Amanda Kerfstedts egentliga skriftställarverksamhet började.
Hon fick an- bud att skrifva dels för » Eko » och dels för » Tidskrift för hemmet ».
Sina bidrag i dessa tidskrifter samlade hon sedan och utgaf i två häften: » Vid vägkanten » — numera alltid på förläggarens uppmaning signerande sina skrifter med sitt eget namn, Amanda Kerfstedt.
Hennes verksamhet, dels inom sitt eget hem, dels på andra områden har dock ej tillåtit henne att odeladt egna sig åt det literära arbe- tet.
Dock kan man ju till det området hän- föra hennes värf att under de två sist gångna ha redigerat Fredrika Bremer-förbundets tid- skrift Dagny.
För statistiska uppgifter har hon haft i uppdrag att i Stockhom uppsöka samtliga sömmerskor för att taga kännedom om deras ekonomiska förhållanden, och säger det sig själft, att en sådan uppgift skulle vara i hög grad maktpåliggande och i det yttersta anlita så väl fysiska som andliga krafter, huru obrutna de än synas vara, detta till glädje för de många, som i henne se, icke allenast den varmhjärtade på ett enkelt, fängslande, om ock ej optimistiskt sätt skildrande författarinnan, utan äfven den sympatiska, förtroendeingifvande deltagande vännen — den sanna kvinnan.
Laura Fitinghoff.
M i t t hem.
var finns ett namn mig mera dyrt och kärt, jitt namn 2jn namnet min hela kärlek Jiem, Som rymmer allt högre det ljufva, värdt, lilla det rikaste på ord, jord.
Jliitt hem, mitt ^Dit världens fDär fri hem, da trefna, lugna listra stormar och glad jag icke åter andas ÖV7i dagens id och möda nått CMitt stämmor ^Där hlida händer sitt slut.
om i lifvet CMitt fullt, klinga gladt skänka ^Där alla ge det lästa fja, ut, hem af sol och hjärtevärme ^Där kära mången och varma af sitt vrå, nå, huldt, tag, jag.
dröm än hem, det är den grund Irast, där jag står fast.
Vti de minas kärlek 3 deras tro min ' Idvad yivad zAn äro makt ho, ro.
och ära, prål är all värdslig lyckan ljufligt starka flärd, värd frid, tid från tid.
godt, där är mig vingar här a mig framåt och väl mera tysta som ej skiftar ^Där är mig ^Där växa skatt uti hemmets ^Den lycka, Jitt har jag egen trygga till på min högre väl, själ, flykt, Vpp till det hasta hem, mitt hopp har hyggl.
Siri Dahlerus.
Det finnes väl ingen moder, som ej någon gång drömt, att just hennes barn bland tu- senden skulle vara utvaldt att blifva något stort, något framstående i världen, eller åt- minstone kunna räknas till den skara, som troget och kraftigt utför sin lifsgärning; men bur få besinna väl, att vägen till detta mål blott kan utgå från en samvetsgrann, god fy- sisk uppfostran.
Det är därför vi här vända oss till mödrarna, då åt dem blifvit öfver- lemnad den första fysiska uppfostran och i deras hand till stor del barnets framtid ligger.
Framför allt måste då här betonas den allra största renlighet med afseende till så- väl barnets kropp, dess kläder och bädd, som äfven den luft, det inandas.
Det bör från första dagen dagligen badas eller tvättas öf- ver hela kroppen, i början med varmt, små- ningom med allt svalare vatten.
Dessa dag- liga tvättningar skola fortsättas lifvet igenom, ty blott så kunna hudporerna hållas öppna och kroppen utdunsta normalt.
Under första åren skall det, om möjligt, dagligen byta underkläder, då dess ämnes- vexling är mycket lifligare än den fullvuxnes, och ett oftare ombyte därför är nödvändigt.
Bena kläder kunna visserligen ej ersätta tvätt- ningar och bad, men de understödja dem be- tydligt.
Särskilda dag- och nattlinnen böra alltid finnas, och så snart de ej äro på krop- pen, läggas att behörigen utdunsta.
Hit hör äfven, att bädden ofta rengöres och vädras.
Så mycket som möjligt måste barnet uppe- hålla sig i fria luften, äfven om vädret ej alltid skulle vara det bästa.
Man blir min- dre ofta sjuk genom förkylning än genom in- andning af otjänlig luft.
Den, som genom dagliga tvättningar härdat sin kropp, är för öfrigt mindre utsatt för förkylning än den vattenskygge, hvilken liksom sammanvuxit med sina kläder.
Ej ' Barnet är m a n n e n s fader ".
Af Hanna Kamke.
Prisbelönad vid lduns stora pristäfling.
fj|Ln underlig öfverskrift, tycker nog mån- Isi gen och besinnar ej, hvilken sanning som ligger i denna paradox.
Vi kunna tryggt påstå, att såsom barnet är, så blir mannen.
Därför är det uppfostrarens plikt att redan tidigt gifva akt på de gryende an- lagen, så att han, medan tid är, kan oskad- liggöra eller åtminstone försvaga de dåliga samt vidare utveckla och stärka de goda.
Detta gäller såväl för de kroppsliga som för de andliga gåfvornas utveckling.
Uppfostraren skall ej blott fästa sin upp- märksamhet vid barnets moraliska och intel- lektuela framåtskridande, utan ock lägga sig vinn om att rätt naturligt vårda dess kropp.
Själskrafterna kunna aldrig utvecklas till full skönhet och styrka, om ej de fysiska orga- nen, själslifvets förmedlare, genom en sund fysisk uppfostran blifvit stärkta och normalt utbildade.
Plvad båtar all andlig fulländ- ning, om kroppen vägrar sin tjänst, om lekam- lig skröplighet hindrar själens rikedom att göra sig gällande?
trånga gator och gårdar bör man upp- söka, utan fria platser och allra helst skogen.
Skulle det vara kallt, måste barnet vara väl klädt, men utan öfverdrift.
Man skall ej tro sig härda barn genom att gifva dem för li- tet kläder.
Lika så litet skyddar man dem å andra sidan för förkylning genom attpelsa på dem för mycket.
Rummet, där barnen vistas, bör vädras minst tre gånger dagligen och temperaturen hållas omkring 1 8 ' Celsius.
Vid sjukdom bör ej heller vädring underlåtas.
Inga oren- ligheter, af hvad slag de vara må, böra tå- las i barnets rum.
Af lika stor vikt som renligheten är en naturenlig näring.
Endast sjukdom eller brist på mjölk bör kunna afhålla en verklig mo- der att själf gifva sitt barn den första nä- ringen.
Tillåta omständigheterna henne icke att göra sitt barn denna första kärlekstjänst, då må hon efter samvetsgrann pröfning söka en annan kvinna, som kan ersätta henne.
Äfven om svårigheter af ekonomisk art skulle uppstå mot antagandet af en amma, så bör hon dock uppbjuda allt och hellre själf försaka nöjen, nya kläder och dylikt, blott för att kunna åt sitt barn gifva den föda, det har rätt att fordra.
En artificiel uppfödning blir oftast rätt dyrbar, då den ej sällan har lång- varig klenhet J släptåg, hvars häfvande kan
förorsaka drygare omkostnader än utgiften för en naturenlig näring.
Längre fram bör barnets föda fortfarande vara enkel och lättsmält samt bestå hufvud- sakligen af mjölk, ägg, kött, blod, bröd (väl gräddadt) grönsaker, men ej delikatesser, skar- pa kryddor, mycket sötsaker, viner etc. Bar- net skall hafva närande och riklig föda af bästa sort (man behöfver ej frukta för att de äta sig dumma), så att kroppen kan växa och nervlifvet bli starkt.
Det skulle finnas mindre nervositet, om människorna i allmän- het åte sig mätta af en god och närande kost.
Hos fruntimren åtminstone spelar få- fängan i detta fall en ej så obetydlig roll; de kunde ju möjligen bli allt för korpulenta.
God, kraftig föda är visserligen ett vilkor för en sund utveckling, men dess verkan för- svagas ej så litet, om där ej samtidigt råder den största punktlighet.
Hvarje mål skall ha sin bestämda tid, och man bör ej god- tyckligt afvika från den fastställda ordningen.
Naturligtvis får barnet ej väckas för att äta, ty en lugn, ostörd sömn är lika nödvändig som födan.
På tal om sömnen är det ej ur vägen att här varna föräldrarna för den oseden att låta barnen stanna länge uppe om kväl- larne.
Inga kalas, inga främmande böra af- hålla oss från att låta barnen få sin tillbör- liga hvila.
Senast klockan 8 ä half 9 böra äfven äldre barn i säng, de yngre ännu tidigare.
Om man sålunda inför den största punktlighet och ordning i barnets skötsel, ut- öfvar detta sin verkan äfven på dess mora- liska uppfostran, ty ser barnet från sina ti- digaste år alltjämt ordning och renlighet, skall det själft lära sig älska dessa och vid mog- nare ålder hysa afsky för all oordning och smuts, i hvad form de än må uppenbara sig.
Häraf framgår, att ehuru den fysiska upp- fostran synbart tyckes vara den första, den moraliska dock går hand i hand med denna och börjar äfven den redan från första da- gen.
När man vet, att barnet fått sin or- dentliga näring, att det ligger rent och varmt, då skall man ej af dess skrik låta sig för- ledas att vyssja och bära detsamma.
Det tystnar slutligen och lär sig inse, att det ge- nom skrik ej får sin vilja fram.
Barnet är egoistiskt och egenvilligt, men modern bör lära det känna sin vilja och så- lunda småningom föra det till tystnad.
Lyd- nad är barnets första och ovilkorliga plikt, och det är på denna modern måste söka uppbygga barnets hela moraliska uppfostran.
Ett ord, en blick af modern måste vara tillräckliga, för att genast komma det att lyda.
Aldrig bör lydnad framlockas genom uttalade löften om belöning; det vore ett ovärdigt mutningssystem; barnet skall lyda därför, att dess moder vill det.
Gnata aldrig, utan säg till lugnt och be- stämdt, beklaga dig aldrig öfver dess olyd- nad inför andra, det skall då lyda dess min- dre.
Men ser du uppenbar olydnad, så tukta genast, strängt, men rättvist.
Lindrig kropps- lig aga är i den första barndomen en oersätt- lig hjälp vid uppfostran.
Det är ej hårdhet att rättvist aga barnet, utan det är kärlek.
Kärlek, som hellre vill själf lida, i det hon tuktar det älskade barnet, än att se det sam- ma uppväxa till en vanartig människa.
Det mycket unga barnet fruktar egentligen blott den kroppsliga smärtan, och därför är kroppsagan af så stort värde.
Man bör dock ej slå vid alla möjliga tillfällen eller knuffa och lugga barnet, sådant retar till vrede och är ej humant, men dess mera humant är det att vid ren olydnad eller osanning taga ett ordentligt björkris och aga barnet, så att det känns.
Den tiden skall komma, då det med tacksamhet påminner sig sin moders sträng- het.
Kommen ihåg, mödrar, ej de slappa vinna den största kärlek, utan de allvarligt stränga.
Lika strängt som modern fordrar ovilkor- lig lydnad, så skall hon ock fordra sanning.
Hon får ej visa misstro, ty först därigenom kan tanken på osanningen väckas, men hon får ej heller blindt tro, utan ständigt vaka öfver barnet, att ej lögnen helt oförmodadt smyger sig in.
Hos många barn är det en allt för liflig fantasi, som lockar dem till osanning.
Mo- dern bör då allvarligt bedja det tänka efter ännu en gång, om det ej möjligen sett eller hört miste eller kanske drömt alltsammans.
Ofta ljuger barnet äfven af feghet, af rädsla för straff, men vänjer man det i så fall där- vid, att straffet betydligt skarpes just för osanningens skull, och att straffet för en be- gången förseelse möjligen förmildras vid ett ögonblickligt sanningsenligt erkännande, då skall denna slags frestelse till osanning små- ningom bortfalla.
För öfrigt bör man vid alla tillfallen söka framhålla lögnens föraktlighet och lära bar- net inse, att lögnaren, förnedrar sig själf.
Det måste uppfostras till afsky för osanning och kärlek till sanning och uppriktighet.
Här som vid all uppfostran gäller det, att modern föregår med godt exempel och ej blott for- drar sanning, utan ock själf är alltigenom sann.
Då feghet så ofta är orsaken till lögn, så bör man redan tidigt stärka barnets mod och uppmuntra det att bekämpa sin rädsla och modlöshet.
Ehuru ingen hårdhet bör ifråga- komma, så bör man dock vänja barnet att ej skrika och jämra sig vid minsta kropps- liga smärta och visa detsamma, att plågan kännes mindre, om man beherskar sig och försöker att glömma densamma.
Åsynen af blod skrämmer månget barn och äfven dess moder nästan från förståndet, och ändå är det ju den naturligaste sak i världen, att ett barn då och då gör sig illa, så att blod framkommer. "
Moderns plikt är då att visa sig lugn, tvätta såret och se till, om det ej möjligen blott är en obetydlig skråma.
Och skulle det äfven vara ett större sår, så bör hon dock sköta det med lugn och sans samt ge- nom sitt exempel verka uppmuntrande på barnet och tillhålla det att undergifvet och under tystnad låta sig vårdas.
Vänjes bar- net att lydigt underkasta sig moderns vilja i dylika fall och att visa sig modigt, så skall det vid en svårare sjukdom lättare kunna vårdas och åter tillfriskna.
Huru ofta om- intetgöras ej läkarens ordinationer, därför att det själfsvåldiga barnet af fruktan för obe- hag eller plågor vägrar att lyda modern.
Äfven rädslan för åskan bör modern söka motarbeta oeh i dess ställe göra barnet upp- märksamt på det storartade och sköna i denna naturföreteelse.
Hon bör för öfrigt, så myc- ket som i hennes makt står, hos detsamma borttaga fruktan för naturen och söka upp- väcka varm, innerlig kärlek till densamma.
Intet djur skall vara för litet, ingen blomma för obetydlig, att ej barnet med beundran och varsamhet bör handskas därmed.
L ä r ditt barn aktning för lifvet hos hvarje den minsta skapade varelse, och låt det ej af tanklöshet eller själfsvåld förstöra detta lif.
Det kanske skall i framtiden trampa på ditt eget hjärta, såsom det nu vårdslöst ned- trampar blommor och djur.
Aldrig bör man tillåta, att blommor i mängd afryckas och kringströs, att myrstackar för- störas eller djur på annat sätt plågas.
Här kan ock med fog framhållas, att barn ej böra tillåtas att meta eller att vara vittne därtill.
Den kärlek och det medlidande, barnet bör hysa för hvarje lefvande varelse, kan ej an- nat än förslöas, när det först får sätta lef- vande maskar på krok och sedan återigen sarga lefvande fiskar.
Det är ett föga ädelt nöje, detta djurplågeri till tidsfördrif, och kortsynta äro de föräldrar, som ej hos barnet väcka afsky för den råhet, som ligger däri.
Till kärlek skall barnet uppfostras, till hjälpsamhet, som gärna själf försakar, blott det kan göra andra en tjänst, en glädje där- med.
I nära sammanhang härmed står höf- ligheten mot hvarje man, vare sig hög eller låg.
Barnet skall bedja om hvarje tjänst, skall tacka för hvarje handräckning, ej blott far och mor, utan äfven tjänaren.
För att barnet en gång skall blifva en duglig människa ute i lifvet, bör det redan tidigt afhållas från att gå sysslolöst.
Det bör ej tillåtas att stå och hänga, utan till- hållas att leka eller arbeta.
H a r det trött- nat att leka, så låt det hjälpa till vid lättare husliga sysslor, både gossar och flickor.
Äro de äldre, så låt dem själfva stoppa sina strum- por, sy i sina knappar; låt dem själfva plocka de bär, de önska förtära till målen.
All- männa föreskrifter kunna ju härför ej gifvas, men hufvudsaken är, att ingen tröghet, ingen sysslolöshet tillätes. "
När barnet hunnit skolåldern, öfvertar sko- lan en del af ansvaret, men mycket återstår för modern att göra.
Står hon ej hjälpande och understödjande på lärarens sida, så är dennes arbete fåfängt.
Skola och hem böra gå hand i hand.
Dåraktiga föräldrar, som undergräfva lärarens auktoritet och lyssna till barnets klagan öfver orättvisa!
På lärarens sida bör modern stå.
Äfven om hon skulle vara tvifvelaktig, bör ej barnet märka detta, utan må hon då i stället vända sig direkt till läraren.
För att så länge som möjligt behålla sina barn och deras förtroende bör modern söka bilda sig vidare, så att hon kan förstå deras arbete och visa intresse därför.
Ställa bar- nen frågor på henne, som hon.
ej kan be- svara, bör hon skaffa sig upplysning och där- efter söka förklara saken för dem.
Aldrig svara med en osanning, utan hellre erkänna sin okunnighet.
Det är ingen lätt sak att uppfostra barn, och moderskärleken, hur varm och trogen den än må vara, är ej nog; där måste ock finnas förstånd, som vet det rätta, oeh en fast vilja, som konsekvent utför detsamma, hur tungt och svårt det ofta än må kännas för det ömma, älskande modershjärtat.
Intet kan vara mera rörande än att se en mild och svag kvinna, som under vand- ringen på lifvets lyckliga stigar varit helt och hållet beroende af andra, hastigt resa sig i andlig kraft, bli sin makes tröst och stöd i olyckan och med aldrig svikande fast- het motstå pröfningens bittraste storm.
W. m Irving.
Vid sjukbädden.
t Skiss för: &gt;Idun » af A l v a r Sten.
ri — det var allt bra underligt att veta sig vara fri!
I underkjol och peignoir satt hon sysslolös framför brasan, hvars belysning föll varm och rödaktig öfver den hvitklädda ge- stalten och det mörka hufvudet med dess trot- siga lutning.
Det kortklippta svarta håret, som var struket rakt upp från pannan, de smala, tätt slutna läpparna och den korta, breda hakan gåfvo något fast, strängt och litet egensinnigt åt hela hennes utseende.
Hennes blick hvilade tankfullt på venstra handens ringfinger, där den afslitna gyllene bojan kvarlemnat en jämn, hvit rand.
Det skulle bli riktigt uppfriskande att känna sig fri och åter med fullt intresse få egna sig åt studier och arbete.
De hade blifvit så förfärligt utslitande, de eviga tvisterna och misshälligheterna, som vanligtvis började med småsaker och utmynnade i principfrågor.
Ty de passade nu en gång inte för hvarandra, hon och Axel.
Han hade i hemmet alltid varit mammas bortskämde gullgosse med en hel massa yngre syskon att tyrannisera, och därför hade han blifvit despotisk och befal- lande.
Och hon hade satt hårdt mot hårdt.
Ty hon var ock en inrotadt själfständig na- tur oeh skulle föraktat sig själf, om hon kun- nat förmås att pruta af på sina åsikter och frihets fordringar.
Hon hade velat uppfostra honom och han henne.
Men hvarderas pe- dagogiska talang hade haft blott ett resultat, det nämligen, att de blifvit upplysta om, huru litet de passade för hvarandra.
Dörren till hennes rum öppnades, och en tjänstflicka räckte henne morgonens tidning.
Hon tog emot den och började med en förströdd min ögna igenom spalterna.
Så råkade hennes blick stanna vid en no- tis med rubriken: » Sorgligt olycksfall ».
Hon läste igenom den, och hennes ansikte med den mörka, starka färgtonen blef lika hvitt som peignoiren hon bar.
Barmhertige himmel, kunde det vara sanntl » Att forstmästaren Axel Stenfelt vid en resa utåt landet råkade ut för missödet, att hans häst började skena, hvarvid han fick sitt hö- gra ben krossadt emot en grindstolpe, och att hans tillstånd i följd af blodförlust och sårfeber vore ytterst betänkligt. » Så stod det.
Men kunde det vara sannt?
Kunde det, kunde det vara sannt?
Hon sjönk på knä bredvid stolen och göm- de ansiktet i sina händer.
J a, det måste ju vara sannt.
Tänk om han redan vore död!
Tänk om de skilts för evigt utan försoning!
Vid tanken på denna möjlighet betogs hon af en sådan namnlös fasa, att det kändes, som om hennes hjärta blifvit sammansnördt och hennes hjärna tom.
Och nu först, när hon trodde att hon förlorat honom, nu först kände hon, hvad de varit för hvarandra.
Nu först kände hon, huru hennes väsen knöts vid hans med tusen fina tråder, som inga misshälligbeter i världen kunde slita af.
Alla deras tvister — hvad hade de varit?
Barns- ligheter, idel barnsligheter emot den stora, starka kärlek, som hon inte kunde slita ut ur sitt bröst, utan att det bästa af hennes personlighet följde med.
Hon steg upp och började fullborda sin toalett, snabbt som alltid, men till utseendet så lugnt, som om intet ovanligt skulle in- träffat.
Inte en darrning på handen hade man kunnat märka, då hon framför spegeln stod och fäste sin enkla stålbrosch.
Hon hade fattat sitt beslut.
Det hade stått i notisen, att han vårdades på kirurgiska sjukhuset.
Hon måste dit — det var ju klart.
Hon måste ännu få träffa honom, ty hon kunde inte fatta möjligheten af att han kunde vara död.
plan.
Läkaren hade inte haft något emot hennes biträde; han såg ju, hurudan hon var vid sjukvård, och huru väl hon förstod sig på patientens alla önskningar oeh infall.
» Hör du, Ester, huru länge är det som jag redan varit instängd i detta pinorum? » H a n hade vaknat ur sin dvala och låg och betraktade henne med en lång, trött blick.
» Två veckor.
H u r så? » » Veckor bara.
.
.
För resten kan det ju vara detsamma, om det är två veckor eller två år. » H u r den skar henne i hjärtat, den där hopplösa tonen!
Och hon kunde inte hjälpa honom.
Med all sin kärlek kunde hon inte med en enda dag förkorta hans plågotid.
» Hvarför är du så dyster i dag? » frågade hon så gladt hon kunde.
» Doktorn sade ju - - » » Ja, jag vet mycket väl, hvad doktorn sade, men det vet inte du.
Ty han var så rädd, att det skulle ta dig allt for mycket, sade han; de inbilla sig nu alla här, att vi blifvit förlofvade på ny räkning.
Men åt mig, som en stark man, vågade han säga sanningen rent ut. » Hon satt vid fönstret i hans sjukrum och sydde.
Gång på gång flög hennes blick bort till sängen, där han låg med slutna ögon oeh ena handen slappt hängande ned öfver säng- kanten.
Kindernas förr så starka färg hade lemnat rum för en gulhvit blekhet, och kring munnen och ögonen hade det kommit ett un- derligt främmande uttryck, intensivt, skarpt, nästan stelnadt i hårdhet.
Stackars, stackars Axel!
Det måste varit en olidlig smärta, som kvarlemnat sådana spår.
Hon mindes så väl, huru förfärligt bitter han varit, när han första gången såg henne där.
» Tror du inte jag känner er kvinnor, » hade han sagt.
» Det är förstås » Hvad sade han?
Kan du då inte komma ditt goda hjärta, som drifvit dig till att upp- fram med hvad han sade? » söka mig.
Det låter så heroiskt att kunna Ack, att hon inte kunde göra sin röst rik- säga till sig själf, att man i nödens stund tigt säker och stadig!
troget stått bi den, man en gång varit fäst » Jo, han sade bara » — han reste sig på vid, fast man inga förpliktelser mer har emot armbågen och fixerade henne med en skarp honom.
Det är så vackert att hysa deltagande.
misstänksam blick, som om han velat se rakt Men jag bryr mig inte om ditt deltagande, igenom henne — » han sade bara, att mitt skall jag säga dig.
Begriper du då inte, att ben måste tas bort — hela benet — långt du bara sårar mig med ditt medlidande och öfver knäet. » ditt ädelmod.
Men jag säger dig nu en gång Ester blef en nyans blekare än förut, men för alla, att jag betackar mig för alla nåde- hennes röst lät helt lugn, då hon sade: smulor.
» » Inte voro vi ju så alldeles oförberedda Hon hade nog anat, att han skulle taga på det, Axel, fast man förstås alltid lefver det häftigt, men inte hade hon ändå väntat i hoppet. » sig denna lidelsefulla uppbrusning.
Hade » Vi? » upprepade han.
det varit som förut — medan han ännu var Så låg han några minuter tyst.
Därpå frisk — åh, huru hon då hade satt hårdt sade han i en ton, där dof förtviflan låg emot hårdt och blifvit bitter och skarp.
Men gömd under resignationen: nu var hon bara sorgsen, så oändligt sorgsen, » Jag får naturligtvis lof att ta afsked af ty hon anade, huru förfärligt han måste lida.
mina skogar.
Ty en forstman utan ben kan Han, som varit den personifierade helsan och inte uträtta stort.
Men alltid kan jag väl styrkan, han, som aldrig behöft anlita någon slippa in i en bank eller något sådant.
Så människas hjälp och aldrig kunnat fördraga jag borde väl vara glad, att jag inte miste att bli beklagad, han fick nu ligga där som armarna också, ty då hade jag ju inte ens ett litet hjälplöst barn.
Och huru måste inte haft den resursen. » den tankeu martera honom, att hon kommit Det var som om han sagt farväl åt en till honom bara af ädelmod och själfuppoff- del af sin egen personlighet.
Ty huru hade ring.
han inte älskat sina skogar och det friska, Nu förstod hon, hvarför de trott, att de kringströfvande lif hans yrke medförde!
Och inte passade för hvarandra.
Det var bara nu skulle han bli fängslad i ett kvaft, trångt det, att de liknade hvarandra för mycket.
ämbetsrum utan sol och ljus, han, som knappt Ty huru förfärligt tydligt kunde hon ej känna, kunnat lefva en dag utan frihet och natur.
hvad han måste utstå af allt detta, han, den Hon glömde med ens hela sin försiktig- stolte, ömtålige Axel!
hetstaktik.
Hon kastade sitt arbete ifrån sig, Och hon hade stått vid hans säng, rådvill, knäböjde vid sängen, tog hans ena hand mel- olycklig, utan att veta, hvad hon skulle svara lan båda sina och tryckte den mot sina läppar.
för att lugna honom.
Om sin kärlek vågade » Axel! » hviskade hon.
hon inte tala, ty han var allt för misstänk- » Hvad vill du?
Hvarför skall du ställa sam för att sätta tro därtill.
Hon måste till scener? » vara försiktig, mycket försiktig, ty hon kände H a n försökte draga bort sin hand, men honom så väl.
Och så hade hon blifvit tvun- hon höll den kvar.
gen att ta sin tillflykt till en nödlögn, hon, » Axel, hvarför kunde det inte träffat mig som älskade sanningen mer än allt annat.
i stället för dig !« Hon hade lyckats intala honom, att hon inte » Se så, hvad är det där nu igen föröfver- hade en aflägsen tanke på att återställa deras spändt känslopjunk? » mumlade han.
gamla förhållande, utan att hon strax, då de- » Nej, Axel, det är inte något känslopjunk, ras förlofning blifvit bruten, gått in som sjuk- det är det inte.
Men jag hade velat visa, sköterska.
Visst hade han varit litet förvå- att så stolt jag än är, så hade jag inte stött nad öfver detta egendomliga sammanträffande, tillbaka ditt deltagande.
Ty jag hade j u men hennes ord brukade han inte betvifia.
varit tvungen att känna oeh förstå, likasom Och så visste han ju ock, att hon alltid haft jag är viss på, att du kännt oeh förstått, att lust för sjukvårdarekallet.
det inte varit medlidande och ädelmod, som Så hade hon då fått en förevändning att drifvit dig tillbaka till mig, utan att det va- stanna och småningom utföra sin försonings- rit kärlek, endast och allenast kärlek, som
l i d a n d e och.
sorg först gjort fullt medveten.
D e t h a d e j a g vetat, A x e l, och din k ä r l e k h a d e j a g inte stött t i l l b a k a.
» » H v a d m e n a r d u?
» H a n a n d a d e s k o r t och af b r u t e t och vred och v ä n d e med nervös oro en flik af t ä c k e t mellan sina fingrar.
» J a g m e n a r, a t t j a g tigger som en n å d af dig, a t t d u i n t e s k a l l stöta m i g t i l l b a k a.
T y j a g] svär dig, a t t j a g aldrig, aldrig, aldrig k u n d e bli lycklig, om j a g vore skild från dig. » Å t e r l å g h a n tyst en s t u n d och t v å stora t å r a r r u n n o n e d för h a n s k i n d e r.
Oeh han blygdes ej däröfver.
» H a r d u t ä n k t p å h v a d d u b e g ä r?
E t t lif s å d a n t som det d u skulle gå till mötes skulle inte erbjuda dig m y c k e t glädje, s t a c k a r s min Ester, » sade han vekt.
H o n såg p å honom med ett p a r ögon, d ä r hvarje b l i c k v a r en s m e k n i n g och s a d e med en röst, d ä r hvarje tonfall v a r u n d e r t r y c k t jubel.
» G l ä d j e!
V e t d u ä n n u intet, A x e l, om den lidandets glädje, som j a g börjat a n a?
H a r d u aldrig erfarit det, som n u först u n d e r din sjukdom g å t t u p p i min själ?
H u r u lifvet äfven i de mest ofullkomliga och b r u t n a for- mer k a n v a r a oändligt s k ö n t och rikt, om m a n blott låter g l a n s e n från ljusets u r k ä l l a s t r å l a igenom d e t och lysa u p p det fjärran målet, d ä r a l l t det b r u t n a blir helt och d e t ofullkomliga fullkomligt.
V e t d u inte, a t t v å r k ä r l e k j u s t ä r en stråle från d e n n a eviga sol, och a t t j u s t den s k a l l göra allt framti- dens m ö r k e r till ljus och b ä r a oss öfver a l l a sorger och m o t g å n g a r?
V e t d u inte det, Axel? » 4 H a n s v a r a d e icke.
M e n h a n fäste p å henne en blick, full af intensiv, s a m m a n s m ä l - t a n d e s y m p a t i.
O c h h o n k ä n d e, a t t hon v u n - nit seger.
H o n reste sig s a k t a från sin k n ä b ö j a n d e s t ä l l n i n g och gick fram till fönstret.
O c h d ä r d i k t a d e hennes själ för kvällens första, b l e k a stjärnor en ordlös h y m n af kär- lek och pris och glädje.
G l ä d j e!
O m den n u k u n d e k a l l a s glädje, d e n n a k ä n s l a, som v a k n a t inom henne.
D e t t a ofattliga något, som v a r alltför djupt och fint och s k ä r t för a t t k u n n a k l ä d a s i ord, d e t t a, som l i k t s o m m a r n a t t e n s ljusskygga älf- vor ville d r a g a sig u n d a n till hennes själs innersta djup och d ä r s t ä m m a u p p sina j u b - l a n d e lofsånger.
Kvinnorna och fiolen, fPpftvem känner ej till den dumma fördomen, att fiolspel skulle vara opassande för det täcka könet?
Mången uug fiolspelerska, som sö- ker egga sin skolkamrat att lära sig spela fiol, får det korta svaret: » Det passar bara för pojkar. » Utan att höra till dem, som förguda kvinnoeman- cipationen och vilja undandraga sig äkta kvin- lighet och blygsamhet, torde väl mången vara af den tanken, att den som kläder sig påfallande och kokett mera ådrager sig det manliga könets blickar än en enkelt klädd fiolspelerska i ett säll- skap.
I skolan befordras flickans kraft och smi- dighet genom gymnastiköfningar; skridskoåkning och ridt göra äfven sitt till, och förståndiga lä- kare ha upprepade gånger förklarat, att fiolspel- ning bidrager till ryggradens stärkande och är ett godt medel mot böjd kroppsställning.
Att en fiolspelande dam, som håller fiolen och högra ar- men korrekt, företer en behagfullare bild än en framför pianot sittande pianospelerska är en iakt- tagelse, som säkerligen gjorts af flertalet.
En ung flicka, som vid 16 eller 17 år börjar taga lektioner i fiolspelning, kan med begåfning, flit och intresse för saken på l / å 2 år redan vara i stånd att medverka i kvartett- och triospel och kan så lära känna de klassiska mästerverken.
1 2 Såsom pianospelerska skulle hon sannolikt i bä- sta fall endast i å quatre mains gjort bekantskap med dessa.
Lika väl som herrar och damer vid en sångförening sjunga tillsammans i blandad kör, borde ingenting hindra, att de vid större el- ler mindre föreningar deltaga i kammar- och or- kestermusik.
Skolans alltjämt växande anspråk på gossarne försvåra i hög grad den stackars mu- siklärarens mödosamma arbete.
Börjar ej en gosse senast vid 9 års ålder taga lektioner på fiol, är det ej möjligt att af honom göra en bruk- bar dilettant, som något så när tillfredsställer de klassiska mästarnes tekniska och musikaliska an- språk.
Åtminstone fordras i så fall en framstå- ende talang och en mycket stor lust för konsten.
Helt annat är det med flickorna.
I flickskolorna eger sällan någon undervisning rum på eftermid- dagarne, på det högsta gäller det då handarbete eller gymnastik, hvilka båda verka underlättande på fiolspelningen och ej äro själsligt tröttande.
Fingrarne, som flinkt och färdigt sköta ett bro- deri eller en sömnad, passa mycket bättre för greppet på fiolsträngarne än en sent börjande andra- eller tredjeklassists.
Kvinnan som fiolspelerska har först i våra da- gar blifvit rätt uppskattad, och den som med oför- falskadt omdöme hört vår samtids konstnärinnor, skall säkert - medgifva, att han därvid haft lika stor konstnjutning, som om en frackklädd virtuos med fiolen i hand uppträdt på musikestraden.
Den, som hört lady Hallé-Neruda, kan ej längre hysa fördom mot fiolspelande damer.
Nämna vi ytterligare Teresina Tua och Arma Senkrah, ha vi fullgiltiga bevis på hvad fruntimmer kunna åstadkomma i tekniskt hänseende.
Men hvad som framförallt är vår tids förtjänst är att den i Joa- chims, Rappoldis och andra tyska mästares duk- tiga skolor utbildat äkta klassiska solida fiolspe- l.erskor.
Berlin, Leipzig, Dresden och andra stora musikstäder uppvisa i sina musikskolor ett stort antal fiolspelerskor, men ännu alltjämt är det stor brist på duktiga kvinliga fioldilettanter.
Redan den gamla tiden visste att värdera kvin- nans talang som fiolspelerska, och mästaren Mo- zart komponerade på två dagar den förtjusande B-dur-serenaden för fiolspelerskan Regina Strina- sachi, som erhållit sin utbildning i ett konserva- torium i Venedig; dessutom ackompagnerade han själf henne som pianist på hennes konsert.
Hans omdöme öfver hennes spel lyder: » Hon spelar ej en not utan känsla; till och med vid symfonierna spelade hon allt med expression, och ingen män- niska kan mera rörande och känslofullt än hon spela sitt adagio.
Hela hennes hjärta och själ är med i melodin, som hon föredrager och hen- nes ton är lika vacker som kraftfull.
Ö / oer huf- vud finner jag, att ett fruntimmer med talang spelar med mera uttryck ån en man. » En damernas riddare.
vad som egentligen förstås med en da- mernas riddare, torde I d u n s ärade och älskvärda läsarinnor, själfva bäst veta, antingen de med denna äretitel hedra t. ex. en ung generalstabsofficer, lika påpasslig, när det gäller att intressera damerna för försvarsfrågan, som att taga omhand ledningen af en kotiljong, eller en bedårande operatenor » med fladdrande lockar och charmanta b e n ».
Eller sätta de kanske den nämnda titeln under den ädla bilden af konung Oscar I, undertecknande regeringsstad- fästelsen af riksdagsbeslutet om svenska kvin- nans lika arfs- oeh giftorätt med svenske m a n - nen, eller under den noble, framtidssiande Tho- rild, i Gustava Kowsky ' s unga ögons glans skrifvande sin odödliga apologi öfver » kvinno- könets naturliga h ö g h e t ».
H v a d vet j a g?
Men för mig — det vet jag — framstår bilden af en damernas riddare, » sans peur et sans réproche », städse i gestalten af en liten tjock, rödlett gubbe med näsa efter norrköping- ska skönhetsidealet, små stubbiga polisonger och — jag tror, förlåte m i g!
• — peruk.
Lägg härtill lifliga, beskäftiga rörelser och en ständigt talande tunga, ett äkta vestgöta-utmäle, så har man framför sig bilden af häradshöfdingen Carl Hasselrot d. ä., sådan han rörde sig, lefde oeh hade sin varelse i riksdagens F ö r s t a kammare under dess första 9-årsperiod, seg i debatten som få, outtröttlig när det gällde humanitära frågor.
D å den gamle juristen och riksdagsmannen helt nyligen — d.
11 sistl. november — gick u r tiden, innehöllo de allmänna bladen längre eller kortare redogörelser för hans gagneliga lifsverksamhet och för de reformer, till hvilka han väsentligt bidragit.
D e t fanns dock en reform och Carl Hassel- rots medverkan till dess lyckliga lösning, som icke omtalades — just den reform, som här ofvan n ä m n d e s: svenska kvinnans lika arfs- och giftorätt med svenske mannen.
Frågan om denna reform hade framkommit flere gånger vid våra riksdagar, särskildt vid dem åren 1834 — 35, då ett af lagutskottet därom framlagdt förslag godkändes af borgare- och bondestånden, men af ridderskapet och adeln afslogs samt inom presterståndet föll på en rösts öfvervikt.
Bland dem, hvilka inom det sistnämnda stan- det ifrigast arbetat för reformen i fråga, var kyrkoherden i Särestad, professorn och teol. doktorn Mathias Hasselrot, en af svenska kyr- kans och svenska riksdagens på den tiden mest framstående medlemmar.
I vår literatur har Mathias Hasselrot därjämte lemnat ett märk- värdigt spår: det är nämligen han, som lemnat — ett vittnesbörd om frihetssvärmeriet inom studentkretsarne på 1790-talet — den första, ännu allt fortfarande sjungna svenska öfversätt- ningen af Marseljäsen: » Upp, fosterlandets äkta söner, se, ärans dag re ' n inne är! » Mathias Hasselrots son Carl, då en nybakad ung jurist, tjänstgjorde vid den nämnda riksdagen såsom kanslist i presteståndet, och till honom lemnade fadern, som förutsåg sin annalkande bortgång ur det politiska lifvet, i arf särskildt frågan om kvinnans lika arfsrätt.
Riksdagen därpå, 1840, var Carl Hasselrot notarie i lagutskottet, och han utarbetade då en motion i ämnet, hvilken frambärs af Efraim Larsson i bondeståndet, godkändes af nämnda utskott samt af de tre ofrälse stånden, men för- kastades af adeln, och i följd af denna det första ståndets » nej » vägrade konung Carl J o - han ock sin sanktion.
Men då åter en riksdagsmorgon grytt, hade den gamle kungen gått bort, och med honom mycket af den gamla tiden.
P å tronen satt nu Oscar I, och en ny tid ljusnade.
Carl Has- selrot, som nu avancerat till sekreterare i lag- utskottet, utarbetade ånyo sin motion och lät den — äfven denna gång genom en odalman, J o h a n n e s Andersson från Skaraborgs län — väckas vid 1844 års riksdag.
» Bildningens historia — lät Hasselrot sitt parlamentariska eko säga — utvisar, att erkän- nandet af kvinnans rättigheter gått i bredd med upplysning och mildare seder.
J u råare en nation varit, dess mindre har kvinnans värde varit insedt, dess närmare h a r hon stått trä- l a m e och tjänstehjonen.
H o s våra förfäder, eljes u t m ä r k t e framför andra nationer för den aktning kvinnan hos dem åtnjutit, egde hon under det gamla hedenhcs rättighet hvarken till arf eller giftorätt.
Hennes rättighet till arf inträdde vid gryningen af den dag, som med kristendomen uppgick öfver Norden och där bådade mildare seder och tänkesätt.
» Det var Birger J a r l, som gaf kvinnan half arfsrätt emot mannen och genom detta steg gjorde sig odödlig.
D e n n a förändring var då större, än om kvinnan nu i nittonde seklet ändtligen skulle få intaga det rum i skapelsens ordning, som är henne anvisadt.
finnes icke.
Jag har såsom skäl för mannens Drottning Lovisa af Sverige större anspråk hört anföras, att han, då det gäller, måste med fara för sitt lif, deltaga i och Norge.
fäderneslandets yttre försvar; och jag besvarar denna invändning med den fråga, huru ofta Ett tjuguårsminne.
får icke kvinnan äfventyra sitt lif på plågor- (Slut från föreg.
n:r.)
nas sträckbänk, för tillvaron af just dessa fä- derneslandets försvarare.
Om man därtill be- j ^ r å n första stund den unga prinsessan Lovisa sinnar, huru oändligt större lätthet mannen ® af Nederländerna hösten 1848 mötte sin eger att slå sig ut, huru många flere och för- blifvande brudgum, som då besökte hennes delaktigare utvägar han eger att genom egna fädernestad Haag, greps hon af den djupa, bemödanden vinna bergning, än den beroende innerliga kärlek till honom, som aldrig skulle kvinnan, som snart sagdt har intet medel till komma att mattas, snarare tillväxa i innerlig- förvärf; att mannen efter fritt val utsöker sig het och styrka.
en maka med förmögenhet, då kvinnan har Förlofningen egde rum redan detta år, ehuru föga hopp att ens blifva sökt, om hon af en den först den 11 februari 1849 kungjordes i sådan är i saknad.
Om man behjärtar detta svenskt-norskt statsråd.
och fattiga kvinnors öde i allmänhet, inser man Det var af stor och frivillig kärlek och med tillfylles orättvisan i den olika arfslagen.
sann inre glädje — en lycka, hvilken säkert » Jag nämnde, att denna olikhet äfven hade ej är hvarje furstinna beskärd — som den sin grund från feodaltiden och i då rådande unga prinsessan räckte sin konungsliga brud- principer att hopa förmögenheter på få hän- gum sin hand och lemnade hem oeh vänner der samt bibehålla fastigheterna inom vissa för att i ett nytt fosterland och vid hans sida börja ett nytt lif.
släkter.
» Feodaltiden är dess bättre förbi, och en Den 15 juni 1850 landsteg den blifvande » Hvad barbariet beträffar, så tyckes tiden princip som, alstrad af människofåfängan oeh drottning Lovisa för första gången i Sverige; vara inne, att spåren efter det samma utplå- högmodet, hade till syfte att skapa herrar och den 19 i samma månad höll hon från Haga nas, och att kvinnan tillerkännes sin lika obe- vasaller, slösare och tiggare, hoppas jag icke slott sitt intåg i Sveriges hufvudstad, och sam- stridliga som naturliga rätt till jämlikhet med skall finna särdeles många förespråkare, åtmin- ma dag firades hennes förmälning i slotts- mannen i giftorätt, och att barn af samma för- stone icke inom detta stånd.
Dessutom har kyrkan.
Några få år af oblandad lycka och glädje äldrar anses berättigade till lika omvårdnad och det i nyare tider blifvit en nödvändig följd af Det unga kronprinsparet vistades ömhet, lika rätt till familjens gemensamma det industriella lifvets fortgående utveckling, följde nu.
att jordegendomarne antaga en större rörlig- under dessa första år mycket på Drottning- egendom.
» Förbållandet emellan man oeh hustru, brö- het samt att lagstiftningen måst, mera än förr, holm, till dess de 1857 flyttade till Ulriksdal, der och systrar blir härigenom jämnare och in- tillåta deras öfvergång ur en hand i en an- detta slott, som sedan blef deras älsklings- nerligare, i samma mån det blir rättare, och nan, från en släkt till en annan; men om ock ställe, oeh hvilket Carl XV smyckade med rika denna utveckling naturligen leder därhän att och sällsynta konstskatter.
fröen till osämja försvinna med orättvisan.
Den 31 oktober 1851 skänkte kronprinsessan » Äktenskapet är — säger Lagkomitén — ett till en viss grad mobilisera jordegendomen, och bolag, där bägge makarne förena sina krafter om äfven förevarande fråga om lika arfsrätt Lovisa sin gemål en dotter, den af föräldrarne och sin omsorg för ett gemensamt mål.
De kan sägas stå i en viss öfverensstämmelse med så varmt älskade prinsessan Lovisa Josefina dela med hvarandra ljuft och ledt, och då bör- denna syftning, så ligger likväl en tillräcklig Bugenia, och den 14 december 1852 föddes dorna bäras gemensamt, synes en fördelning af motvikt häremot i själfva jordegendomens natur. » dem en son, som dagen före julafton döptes i inbördes rättigheter, hvilande på en annan grund Därefter följde mera rent juridiska skäl, för slottskapellet och erhöll namnen Carl Oscar icke stå att förena med äktenskapets väsen att den lika arfs- och giftorätten vore vådlig Vilhelm Fredrik, hertig af Södermanland.
Den unga moderns glädje och stolthet voro och de vilkor, som däri innefattas.
Det är för samhället och det framhölls, huru denna mannens åliggande att anskaffa medel till ma- rätt i det gamla Värendslandet i Småland i stora att hafva skänkt sin make en son och karnes och barnens underhåll, kvinnans icke 600 år varit gällande till allmän båtnad oeh tronarfvinge samt sitt nya land, det hon redan mindre maktpåliggande plikt att med klokhet trefnad (i förbigående sagdt må erinras om så högt älskade, en blifvande konung.
Och och sparsamhet dem använda.
Om därtill ta- den tillfälligheten, att Carl Hasselrot många både far och mor voro lika lyckliga öfver sin Denna deras glädje för- ges i betraktande, att barnens skötsel och om- år därefter just i Värend skulle få sin domare- » präktige pojke ».
vårdnad under deras framtid beror på de för- verksamhet förlagd samt där sluta sina dagar), byttes snart i diupaste sorg, då den lille prin- sta intryck, de af modren insupit, att hon icke och — • slöt motionen — då kvinnan både sen efter en kort sjukdom afled den 13 mars Smärtan öfver denna förlust var så allenast har att besörja den inre hushållnin- som människa och kvinna och kristen tiller- 1854. gen, utan i vårt stånd ofta måste deltaga i kännes samma rättigheter som mannen, lär hon mycket större, som de kungliga makarna ej den yttre och med sitt arbete bidraga att för- icke utan orättvisa kunna beröfvas de i fråga hade utsikt att erhålla någon mera lifsarfvinge.
värfva det nödvändiga, så inser hvar och en, varande, och hvad som efter naturliga, mora- Det djupa vemod, som detta lade öfver både som ej är intagen af fördomar eller egna för- liska och religiösa grunder är rätt och billigt, kung Carls och drottning Lovisas sinne, öfver hela deras återstående lefnad, vek aldrig bort, delar, att det icke allenast är rättsvidrigt, utan bör icke vika för skuggbilder och fördomar.
äfven obilligt, att kvinnan bär lika börda med Lagutskottet förordade det i motionen väckta ehuru blott deras närmaste vänner fullt kunde mannen och endast erhåller hälften i mödans förslaget om lika arfs- och giftorätt för svensk se och förstå detsamma.
lön.
Drottningens kärlek koncentrerades nu i lik- man och kvinna.
Och äfven denna gång an- het med kung Carls på den enda dottern.
togs förslaget af de ofrälse stånden och för- » Att barn af samma föräldrar ej anses be- Med största uppmärksamhet följde och ledde rättigade till samma hjälp, samma arfstäkt, kastades af adeln — detta efter en den häf- är lika orättvist.
Hos de så kallade bättre tigaste fejd, ej blott inom riksdagen och tid- hon dennas uppfostran och undervisning.
Hon klasserna erhålla sönerna en mångdubbelt kost- ningspressen, utan t. o. m. inom regeringen egnade sin dotter alla de stunder, som voro Hon sammare uppfostran än döttrarna.
De ligga själf, där ej mindre än fyra statsråd ansågos vara lediga från de mångfaldiga bestyren.
oftast borta vid skolor och akademier och ut- reformens motståndare.
Spänningen i landet deltog ofta med lif och lust i » sessans » lekar, suga märgen ur huset, under det döttrarna för- var stegrad till det yttersta, och man trodde barnbaler, o. s. v., och när den unga prin- blifva vid hemmet och med sitt idoga arbete knappast, att konungen skulle ha mod att trotsa sessan någon gång insjuknade, lemnade drott- förtjäna sitt underhåll och bidraga till husets ridderskapets och adelns protest samt sanktio- ning Lovisa allt åsido för att stänga sig inne i bestånd.
När föräldrarne ' sedan gå bort, kom- nera lagförslaget om lika arfsrätten.
Han hade sjukrummet hos sitt barn och själf vårda och ma sönerna hem, för att af den ofta nog lilla likväl detta mod, och med Oscar 1:8 bekräf- sköta detsamma.
Timme efter timme tillbragte återstoden taga sina två delar, då den stackars tande konungsliga namn och sigill blef den hon då vid sin dotters bädd, tyst och stilla, systern erhåller den tredje.
Inom vårt stånd 19:de maj 1845 hvad som åsyftades i den ur utan att gifva luft åt eller för någon visa är förhållandet icke fullt så orimligt; men Carl Hasselrots penna flutna motionen gällande kampen och ångesten i sitt inre, om hvilka dock de henne närmast stående voro fullt med- kvinnan känner hos oss lika mycket dagens svensk lag.
vetna.
tunga som mannen, dottern arbetar för husets Birger Schö / dström.
bästa lika flitigt som sonen, och någon Men när prinsessan blef bättre, framlyste rimlig grund till företrädesrätt dem emellan också drottningens glädje så mycket starkare, » Andra upplysta nationer hafva redan af- skuddat sig denna barbariets kvarlefva och ställt kvinnan vid mannens sida.
Jag vet icke, hvar- för vi härutinnan skola stå tillbaka, då vi fordom i detta afseende blifvit åberopade såsom föresyn.
Jag vädjar till nationens ära och rättskänsla, då jag yrkar, att kvinna och man måtte tillerkännas lika arfs- och giftorätt.
» Skälen härför, af Lagkomitén längese- dan utvecklade, ligga för öppen dag.
Den lag, som tillerkänner kvinnan endast half arfs- och giftorätt emot mannen, leder sitt ursprung dels, såsom nämndt är, från de råa barbariska tider, då kvinnan, förtryckt och missaktad, knappt an- sågs ega människovärde eller människorättig- heter, dels ock från den i därpå följande tider rådande princip, att jorden ansågs böra bibe- hållas inom vissa släkter och af de familje- medlemmar, som buro släktnamnet, hvaraf följde, att sönerna voro själfskrifna arfvingar till jor- den — en grundsats, som under feo- daltiden, då det aristokratiska elementet froda- des, vann ytterligare utbildning, hvarom våra fideikommisser bära talande bedröfliga vittnes- börd.
och med skämt och lek, med hela moders- hjärtats ömhet sökte hon då upplifva den till- frisknande.
Ett rörande drag af det innerliga förhållandet mellan mor och dotter är, att de dagligen växlade små biljetter, i hvilka de gåfvo uttryck åt de tankar, som de ej kunde munt- ligen meddela hvarandra.
Om prinsessan Lovisas giftermål med kron- prinsen af Danmark i och för sig var en an- ledning till rik glädje för hennes föräldrar, så är det dock helt naturligt, att de, och särskildt hennes moder, djupt skulle känna skilsmässans smärta och tomhet, så mycket mera som denna agde rum vid en tidpunkt, då med anledning af konungens sjukdom sorg och bekymmer på fullt allvar började råda i Sveriges konunga- borg, som hittills varit ett hem för verklig och varm familjetrefnad.
Ty detta var i själfva verket förhållandet.
Det familjelif, som herskade i konung Carl XV:s hem — - vi välja med afsikt detta ord — var bygdt på obegränsadt förtroende, aktning och uppriktig tillgifvenhet å ena sidan samt den innerligaste kärlek å den andra.
Som maka och som moder är drottning Lovisa i lika hög grad en föresyn.
Såsom vi redan nämnt, växte hennes kärlek till den kung- liga gemålen år efter år i styrka och djup, detta oaktadt hon ingalunda var blind för de fel, som vidlådde honom, och hvilka naturligt- vis förorsakade henne en smärta så djup, som endast en älskande kvinna kan känna den.
Men aldrig blefvo bitterhet eller kyla en följd häraf, ty långt mera än man i allmänhet antager förmådde drottning Lovisa blicka till djupet af sin gemåls hjärta.
Carl X V å sin sida hade, som sagdt, för henne oinskränkt förtroende; han dolde ej sina fel och svagheter för henne; hon var hans säkra stöd, hans bästa vän, åt hvars trofasta hjärta han kunde anförtro sorg och bekymmer, ängslan och oro, glädje oeh förhoppningar.
Han hyste för henne en innerlig och varm till- gifvenhet och erkände villigt och tacksamt så- väl hvad hon var såsom kvinna i och för sig, som hvad hon var för honom enskildt.
Hennes död var för honom rent af ett kros- sande slag.
Han hade aldrig tänkt sig möjlig- heten af att öfverlefva henne, och då han nedlade så mycken omsorg och kärlek på prydandet af sitt Ulriksdal, var det i tanke, att deras gemen- samma älsklingshem, där de båda kännt sig gladast och lyckligast, skulle bli hennes enkesäte.
— Kung Carl drabbades så mycket hårdare af sorgen, som den träffade honom vid en tid, då han bruten af egna svåra lidanden kanske mera än någonsin ' var i behof af hennes kärlek och stödjande arm.
Ty det var under hans sjukdom våren 1871, som döden, för en kort tid vikande undan från hans plågobädd, i stället bortryckte hans trofasta vårdarinna.
Förut förkyld efter en kall och svår vinter- resa öfver Balterna på hemvägen från sin moders dödsbädd i Haag, öfveransträngd och utmattad af ångest att äfven mista sin gemål, insjuknade drottning Lovisa i medlet af mars svårt i lunginflammation och nedlades på den bädd, hvarifrån hon aldrig mera skulle resa sig.
Hade hennes medfödda blyghet förut hindrat hennes kungliga väsen att komma till sin rätt, så var nu all försagdhet liksom bortblåst.
An- sikte mot ansikte med döden försvann allt det, som så att säga hindrat hennes väsen att lysa fram i hela dess inneboende skönhet.
Hög, klar, med ej endast kunglig, utan sannt kvinlig värdighet låg hon på sin dödsbädd.
Ett ord af tack och helsning hade hon till en hvar, till anförvandter, vänner, tjänare: » till det svenska och norska folket, som jag älskat så högt ».
Och döende bekände hon frimodigt: » Nu skall jag säga min tro, den har varit på Gud och min Frälsare, och det är denna tro, som har hjälpt mig i nöd och bekymmer. » Hennes sista ord voro riktade till den, hon älskat högst på jorden, till kung Carl, som blek och förkrossad, djupt sörjande satt vid hennes sida: » Je suis entré le ciel et la terre — tout est fini — encore un baiser! » — » Roi — roil » voro de sista ord hennes läp- par framstammade.
Den 30 mars 1871 var drottning Lovisas dödsdag.
I hennes nya liksom i hennes gamla hem- land flöto många tårar öfver hennes bortgång, och varma välsignelser följde hennes minne.
På dödens läger tackade hon Gud för all lycka hon funnit i Sveriges land, och en väl- signelse öfver Sveriges folk var ett af de sista uttrycken af hennes bristande hjärtas känsla.
Och ehuru tjugu år förflutit, sedan hennes läppar för alltid tystnat, är hon bland sitt folk ingalunda förgäten; med tacksam vörd- nad och kärlek skall detta alltid bland sina mest rena och ädla minnen räkna det af konung Carl XV:s gemål, den » milda » drottning Lovisa.
Cecilia Holmberg f. Bååth.
börd om hr R s förmåga äfven som tonsättare.
Sist på detta » plockprogram » står den gamla välkända » Nfirnbergerdockan », i hvilken Berthas roll i alla hänseenden ganska tillfredsställande ut- föres af en ung debutant fröken Parsberg, dan- ska till börden.
Öfriga partier skötas äfven för- tjänstfullt.
I fredags f. v. gafs » Aida » med fröken Almati, som nu återkommit, i Amneris ' parti.
Fröken A:s röst torde hafva vunnit åtskilligt i jämnhet och fyllighet sedan hennes förra uppträdande här- städes, och hennes utförande af nyssnämda parti förtjänar erkännande, särskildt sista akten.
Fru Östberg samt hr Ödmann och Lundqvist voro som vanligt förträffliga i sina resp. roller som Aida, Radames och Amonasro.
Den senaste operareprisen är Lortzings popu- lära opera » Tsar och timmerman », hvilken skulle gifvas första gången som i onsdags och då till förmån för f. d.
Mindre teaterns (n. v. Dra- matiska teaterns) pensionsfond.
Rollbesättningen i operan, som äfven gifves å dagens abonne- mentsföreställning, är följande: Peter Michailow (Peter I): hr Johanson; Peter Ivanow: hr Strand- berg; borgmästaren Bett: hr Strömberg; Marie: fru Edling; amiral Lefoit: hr Edberg; lord Lyndham: hr Sellergren; markis Chateauneuf: hr Lundmark; fru Browe: fru Strandberg.
K.
Dramatiska teatern har på grund af den ovan- liga framgång skådespelet » Ära » rönt — det har nu gifvits inemot trettio gånger för fulla och goda hus — gifvit det alla dagar i denna vecka, un- dant.
på tisdagen, dä » Kapten Puff », » 1 telefon » och » Duvals skilsmässa » uppfördes.
Teatern är eljes redan färdig med tvänne nya program, näm- ligen Victor Hugos » Ruy Bias » och en repris af komedin » Falska juveler ».
Svenska teatern har som nyårsprogram gifvit lustspelet » Lätta kavalleriet » af Alexandre Bisson samt » Bacillen », nyårsskämt i en akt af G.
B.
Hvad det första stycket beträffar, hålla vi före, att en teater, som vill vara mån om sitt anseen- Uppmanen edra väninnor, som ännu ej pre- de, gör bäst i att ej upptaga dylika mer än » lätta » numererat på Idun, att skyndsamt förnya produkter af dramatiskt författareskap.
» Baciller » egentligen en serie mer och mindre lustiga bil- prenumerationen!
De gå eljes miste om de är der med anspelningar på lokala förhållanden, första numren.
händelser och personer för dagen — allt utan något som helst inre sammanhang.
Särskildt ex- cellerar fru Anna Lundberg i sin imitation af en här känd varietédiva.
Smånotiser från kvinnovärlden.
En af Stockholms äldsta invånare, borg- mästarinnan Seltergren, ingick nyårsdagen i sitt 91:a år.
Hennes man, som för flere år sedan aflidit, var borgmästare i Falköping.
Den gamla, som i det allra närmaste eger obrutna själs- och kroppskraf- ter, omgafs på sin födelsedag af tvänne barn, f. d. kaptenen vid Vestgöta regemente Krister Set- tergren och advokatfiskalen i Svea bofrätt Evald Settergren, samt barnbarn och barnbarnsbarn.
Fru S. är syster till de för flere år sedan af- lidne, ansedde lagkarlarne Johan Gabriel och Gu- staf Birger Richert samt faster till f. d. statsrå- det Richert.
Vasateatern har under inöfning Offenbachs al- drig förr i Sverige gifven operett » La jolie parfu- meuse », i svensk öfversättning kallad » Lilla ro- senknoppen ».
Operetten gifves första gången nå- gon dag i nästa vecka.
Filharmoniska symfoniorkestern utför å sin nästa konsert bland annat: Peer Gynt-suiten af Edv.
Grieg, hvilket stycke ej förut varit uppfördt härstä- des, samt Mozarts ess-dur-symfoni.
Fru Dorsch, hvars frånvaro från scenen under denna speltermin beklagats af härvarande teater- vänner, lär till senare delen af innevarande må- nad förbereda en soaré på k. operan, hvarvid hon skall hafva att påräkna biträde af flere bland våra förnämsta lyriska och dramatiska konstnä- rer, och då hon själf kommer att uppträda i några scener.
Teater och musik.
Kungl.
operan h a r enligt gamla traditioner under julhelgen återupptagit » Värmländingarne », som fortfarande tyckes locka en talrik publik.
Stycket har nu åter gifvits ett tiotal gånger för i det närmaste fulla hus.
Angående utförandet är, om man undantager de spelandes försök att tala » det värmländske tongemål », på det hela taget intet annat än godt att säga.
Fru Heints har här i Annas roll fått en uppgift, som lämpar sig be- tydligt bättre för henne än de närmast föregående som hon åtagit sig.
I Pers roll uppträder som gäst hr Dahlgren.
För öfrigt fortfar k. operans nyaste program att samla en tacksam och fulltalig publik.
» På Sici- lien » torde ock fä räknas till de bästa 1-akt- operor, som finnas på k. operans repertoar.
Den synnerligen vackra musiken med sina anslående solonummer, sina lifliga och målande körer vin- ner för hvarje gång man hör den.
Utförandet är ock på alla händer mycket godt.
Hr Henne- bergs musik till baletldivertissementet » Undina » är likaledes anslående och utgör ett nytt vittnes- pågel penix; B e r ä t t e l s e för Idun af Mathilcla Lönnberg.
Belönad med hedersamt omnämnande vid Iduns stora pristäfling.
(Forts.) iijjiUnnar följde henne hem.
Han drack kaffe ur hen- * f nes äkta japanska koppar, han beundrade lil- jans fägring och pudelhundens förstånd, han lekte med kattungen och smakade på hennes ananas- sylt.
När han slutligen steg upp, var det ganska nära middagen, och han påskyndade sina steg, för att ej komma för sent hem.
Gatorna voro ännu mera folktomma, än när han gick ut.
Hela staden åt middag, men hos konsul Granbergs åt man senare middag än i de flesta andra hus.
Gunnar " skyndade genom porten till sin fars
hus och in i sitt eget rum.
Han gjorde en bråd- skande toalett och gick upp i matsalen.
Den var tom, intet visade spår af, att man ens ämnade äta middag.
Gunnars ögon vändes emot klockan.
Hon visade på half fem.
Han gick in i salongen.
Den syntes lika tom, ingen tycktes hafva varit där, sedan hans mor lemnade rummet för att gå och profva sin bröllopstoalett.
Hennes arbete låg ännu kvar på bordet.
Gunnar satte sig ned och väntade några minuter, han tog ett album och bläddrade däruti.
Hela huset var så underligt tyst, han hörde ej ett ljud.
Syskonens röster plä- gade annars höras, och tjänarnes steg i trappor och dörrar, som öppnades och slötos, men nu var allt så underligt stilla.
Han steg upp och gick in i kabinettet.
Där var ingen.
Han knackade på dörren till moderns toalettrum.
Ingen svarade.
Han sköt upp dörren.
Rummet var tomt.
Men där hängde hans mors hvardagsklädning på en krok och en kartong med konstgjorda blommor stod framme på ett bord nära trymån.
Skulle de ha farit bort.
Från detta rum ledde en spiraltrappa ned till hans fars enskilda våning.
Han gick ned.
Vid ljudet af hans steg sköts en portiere åt sidan och hans mor visade sig.
Gunnar hade så nära uppgifvet ett ångestrop.
Så hon såg u t!
Hon bar bröllopsdräkten, den aurikelfärgade sam- metsklädningen med gul framvåd, och på håret gula aurikler, fastade med briljantnålar.
Men an- siktet var blekt, ögonen stirrade och öfver mun- nen låg ett uttryck af hjälplös förtviflan.
Hon gick emot Gunnar, vridande sina händer af ångest.
Hon sade ingenting, men drog honom med sig till ett inre rum.
Här låg fadern på en säng och hade isblåsa på hufvudet.
Gunnars äldsta syster och en främmande kvinna sysslade omkring sängen.
De mindre syskonen sutto orör- liga och förskräckta omkring väggarna, och i bak- grunden visade sig gamle bokhållaren Janssons sorgsna ansikte.
» Hvarför är ej någon läkare här? » frågade G unnar.
» Doktorn gick nyss och skall komma igen om en stund, » svarade bokhållaren, medan fru Emilia sjönk ned på en stol vid sängen och blef sittande orörlig.
» Jag skulle visa honom min nya klädning, » sade hon hviskande; » jag satte blommor i håret, och jag — fann honom så där — sanslös på golfvet. » Hon tystnade.
Läpparne ryckte nervöst, mun- nen förvreds, men icke en tår fuktade det.
stir- rande ögat.
» Var lugn, älskade mamma! » sade Gunnar.
» Det var en lång svimning, men vi skola hoppas. » » Ack, hoppas!
Kan du, Julia, tro, att här fin- nes hopp? » Hon vände sig till äldsta dottern.
Denna vände bort ansiktet och svarade intet.
Stora tårar rullade oupphörligen ned från hennes ögon-öfver kinderna ned på halsen.
Hon tänkte ej på att aftorka dem.
Intet drag rörde sig i detta unga ansikte, som så mycket liknade mo- derns, blott med en tillsats af viljekraft och själf- beherskning.
Så kom läkaren.
Han undersökte pulsen, tit- tade på klockan och såg allvarsam ut.
» Är det ett slaganfall? » frågade Gunnar hvi- skande.
» Nej — jo, vi kunna kalla det så, » svarade läkaren i samma ton.
» Finns det något hopp? » » Hoppet varar så länge som lifvet. » Det följde en lång tystnad.
Läkaren skref ett recept.
Han steg upp, tog afsked och lofvade att återkomma ännu en gång samma afton.
Timmarne skredo i ångestfull bidan, blott få ord vexlades.
Aftonen närmade sig, och den blod- röda dager, som är egendomlig för midsommar- tidens nätter i dessa nordliga näjder, trängde in genom fönstren och kastade ett olycksdigert, nä- stan vålnadslikt sken öfver den döende och hans omgifvande familj.
Så kom läkaren ännu en gång.
Det var ej fa- miljens vanliga gamla läkare, utan en ung man, som vikarierade för honom.
Han vinkade ut Gun- nar i ett annat rum.
» Låt barnen gå till sängs! » sade han kort; » och sök förmå er mor att aflägsna sig!
Hon passar ej här och kan ingenting göra. » » Men, » invände Gunnar; » om han återfår sansen? » » Det får han troligen icke. » » Ni anser då, att allt hopp är ute? » » Ja.
Det vill säga, ibland ske underverk.
Det ser ut, som hade han nu ej långt kvar, men döds- kampen torde bli svår.
Bäst, om er mor går till ro.
Säg henne, att jag skall stanna här för att vara till hands. » Gunnar meddelade sin mor läkarens anbud att stanna kvar och sade, att hon kunde hvila en stund och att hans syskon också borde aflägsna sig.
Julia nekade i låg, men bestämd ton att gå bort, men fru Emilia reste sig, kastade en frå- gande obestämd blick på sin man, på läkaren, på Gunnar och de andra barnen, hvilka nu, som- liga godvilligt, andra efter någon öfvertalning gjorde sig redo att gå till sängs och närmade sig modern för att taga god natt.
Hon kysste det ena efter det andra af barnen och hviskade: » Bed, älskling!
bed för din far! » Därpå gick hon fram till sängen, böjde sig öfver mannen och lyssnade.
» Han sofver! » sade hon hviskande till läkaren.
» Sömn är j u det bästa läkemedlet.
Man säger åtminstone så. » Läkaren tycktes ett ögonblick vara oviss om, hvad han skulle svara, och hon uppfattade ge- nast denna tvekan.
» O, bedrag mig icke! » utbrast hon.
» Hvad tän- ker ni i själfva verket? » » Att här är föga eller intet hopp.
De medel, som användts, h a visat sig gagnlösa. » Hon kastade hufvudet tillbaka och yttrade i en ton, sväfvande emellan harm och sorg: » Och ni blyges icke att tillstå er oförmåga?
Hvarför är ni då läkare? » » Mot döden finnes intet läkemedel, min fru, » svarade h a n lugnt.
Döden!
Så var då detta ord uttaladt, som le- gat i allas tankar.
Då hon hört det, uppgaf hon ett lågt kvidande, vacklade och stödde sig mot väggen.
Därpå reste hon sig lifligt.
» Det är omöjligt, » sade h o n; » det är otänkbart.
Skulle en allgod försyn beröfva mig min make; dessa barn sin far?
— Jag skall bedja till ho- nom. » » Ja bed! » sade läkaren.
» Bed om ett under- verk! ».
Emilia knäppte ihop händerna och sträckte dem mot höjden.
Hon skulle hafva velat bedja en troendes varma, innerliga bön, men hon kunde icke.
Mörka, obestämda tankar lade sig häm- mande öfver henne, och hon blef stum.
De djärfva orden om en allgod försyn, som skulle skydda henne och hennes barn från denna hotande för- lust, föreföllo henne som en trotsande utmaning.
Sker det ej dagligen?
Ser man ej dagligen enkor och faderlösa?
Hvarför skulle försynen skydda henne mera än andra kvinnor?
Det var en kväf- vande tanke, den liksom förlamade hennes tro, hennes förtröstan just i det ögonblick, då hon egde mest behof af den.
Hon sjönk ned på en stol.
Det kunde ej mer blifva fråga om att lemna rummet.
Nattens timmar skredo ljusa och fagra, men så smärtfullt mörka för alla dem, som voro tillsammans kring denna dödsbädd.
Alla tegc.
Julia fuktade allt emellanåt sin fars läppar med vatten efter läkarens anvisning.
Emilia satt orör- lig i sin lysande dräkt, en bild af hopplös för- tviflan.
Gunnar stod bakom sin mors stol, lidande af hennes sorg mer än af sin egen.
Hans far var mer eller mindre en främling för sina barn.
Han hade alltid varit så metodisk, så regelrätt full- komlig, alltid framställts såsom den fullständiga typen för en gentleman, hvilken Gunnar skulle sträfva att efterlikna.
Det var ju också gifvet, att han vore förträfflig.
Men det personliga samban- det emellan far och son försvann i det närmaste, och den förre hade blifvit för den senare som en abstraktion, till hvilken Gunnar skådade upp med kylig beundran.
Modern däremot drog honom till sig, om också till en del genom sina fel, sin stora eftergifven- het, sin lyx och sin lojhet.
Hon var som sagans fe, tillfredsställande allas önskningar, men också sina egna, och lefvande ett lif, afskildt från den öfriga mänskligheten, hvars sorger och lidanden voro så långt aflägsna från henne och dem hon höll kära.
Och nu var sorgen där, döden när- made sig den make, som hon älskat så högt.
Icke var hon skapad för lidanden?
N e j; lika litet som bröllopsdräkten, hvilken hon bar, passade för dödsbädden, där hon tagit plats.
de små, slappt nedhängande händerna se hvita ut, där de ligga liksom på ett purpurhyende.
Gunnar fann sig bra känslolös, då han såg allt detta, men han kunde ej af hålla sig från att taga en af dessa små.
förtjusande onyttiga händer och kyssa dem.
Modern sände honom ett hälft ogil- lande ögonkast och suckade.
Julia skakade på hufvudet och såg bister ut.
Och så skredo åter timmar — långa timmar, och den rosslande ande- dräkten blir svagare och svagare, tills den slut- ligen afstannar för alltid.
* * * Det stora huset har alldeles ombytt karaklär.
Det synes tyst och öde, men på samma gång ' ut- vecklas där en rastlös verksamhet.
P å kontoret skrifvas bref på bref.
I rummet näst intill hålla tapetserare på att ordna likrummet i svart med silfverstjärnor och hvita draperier; men hammar- slagen ljuda dämpadt och man talar blott half- högt.
I öfre våningen herskar sömmerskan enväldigt.
Stora högar med svarta tyger ligga på stolar och bord.
Symaskinen skramlar oförtrutet, den hvita kammarduken vikes med breda fållar, och krus- floret ordnas öfver svart kasimir.
» En sådan sorgdräkt, » säger fröken Tyglund half högt till sina medhjälperskor; » har knappast en drottning maken till — tio meter krusllor till garnering — men så är den också stilig.
Och den finaste, dyraste kasimir, som fanns telegra- ferade man efter.
Ja, det är förstås sorgligt — men det är i alla fall roligt att få laga i ordning sådana sorgdräkter. » I sitt kabinett satt fru Emilia Granberg i den ljusblå sidensoffan med enkemössa af krusfior på hufvudet och för öfrigt klädd i en slät svart si- denklädning, som i hast blifvit öfverdragen med krusflorsgarneringar.
Hon var alldeles maktlös af sorg.
Från alla kanter strömmade vänner till, som deltogo i och beklagade hennes förlust.
Tvänne gånger om dagen gick hon till mannens rum och lade hvita, friska rosor på hans kista, som på läkarens tillstyrkan genast blifvit tillsluten.
Det var hennes enda tanke.
Hela huset arbetade, utan att hon behöfde oroa sig, arbetade rastlöst för sorgefesten, som förestod.
Hennes bror, major vid Helsingarne, hade blifvit tillkallad per telegraf, och han hade genast vid- tagit alla anordningar i samråd med den äldste bokhållaren.
Gunnar kände sig beklämd och illa till mods.
Hans mor glömde allt för sin stora sorg, hans syskon höllos instängda i barnkammaren, tills sorgdräkterna hunno att bli färdiga, och han själf gick såsom ett pepertuum mobile utan något mål.
Majoren talade flitigt med kontorspersonalen, och det föreföll ofta Gunnar, som tystnade deras sam- tal vid hans inträdande i rummet och som hvi- lade det något hemlighetsfullt öfver deras ömse- sidiga meddelande.
En dag råkade han fru Lohman.
Hon hade gjort en kondolentvisit hos h a n s mor, och han sammanstötte med henne i tamburen.
Det var honom kärt att se den vänliga frun och han följde hanne nedför trappan.
Efter de första hjärtliga orden af deltagande öfver hans sorg sade h o n: » Jag skall helsa från min gubbe.
J a g hade te- legram i dag, han har lyckligt kommit fram och lossar nu som bäst sin last i Stettin.
Han ön- skar blott, att denna resan kunde i någon mån godtgöra förlusten af Emilias haveri. » » Har Emilia gjort haveri? » sporde Gunnar.
» Bevars, visste ni inte det?
Det vet j u hela staden, och det var också det, som tog konsuln så hårdt. » » Hvad menar ni? » (Forts.) (Modetidningens januarinummer, som skolat medfölja detta n:r af Idun, har på grund af det afbrott Ingen sade ett ord där inne.
Man hörde blott med kontinenten, som den den döendes rosslande andedräkt, som blir allt i förbindelsen försenats, tyngre och ojämnare, den afbrytes och börjar senaste kölden förorsakat, tyvärr ånyo.
Solen faller strålande in öfver detta skåde- så att expeditionen af detsamma måste spel, dess strålar leka känslolöst öfver det] gröna loppskjutas en vecka.
sidentäcket på bädden, bryta sig in i den slipade vattenkarafinens prismor och gnistrade tillbaka ur ädelstenarne i Emilias hår.
Hvilka varma re- flexer på den aurikelfärgade sammeten, och hvad
