# ID: svediakorp-per806
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1891
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,049
# sentences: 630
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
Qtr » andU Fredagen den 8 maj 1891.
N:r 19 (177) Prenumerationspris p r å r: I d u n m e d M o d e t i d n i n g oeh k o - lorerade planscher k r.
8: — I d u n m.
M o d e t, u t a n k o l.
p l.
» 6: 50 Idun ensam - • 4: — Byrå: H a m n g - a t a n 1 6, 2 V » t r.
(midt för Kungsträdgården.)
P r e n u m e r.
s k e r i landsorten å p o s t - a n s t a l t, i Stockholm h o s r e d a k t i o n.
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF TJtg-ifningrstid: hvarje helgfri fredag.
HELLBERG.
Träffas å b y r å n k l.
1 0 — 1 1.
Lösnummerpris: 15 öre.
Allm.
Telef.
61 4 7.
(vid kompletteringar).
Boktr.-AktUb.
4:de årg.
Annonspris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
För &gt; P l a t s s ö k a n d e » o c h » L e d i g a platser&gt; 25 ö r e f ö r h v a r j e p å b ö r j a d t t i o t a l s t a f v.
U t l ä n d s k a a n n o n s e r 70 ö r e p r n o n p.
- r a d.
Storfurstinnan Olga F e o d o r o w n a af Ryssland.
Vasas dotterdot- ter, en nära frände till vårt kungahus, en förtvinad moder, hvil- ken af ömma bekymmer för sonen lägges i graf- ven — se där tre syn- punkter, hvar för sig till- räckligt betydande för att berättiga alla våra läsa- rinnors intresse.
Vi bringa dem därför i dag bilden af den nyligen bortgångna storfurstinnan Olga Feo- dorowna af Kyssland, en dotterdotter till Gustaf den I V Adolf af Sverige, en syster till vår kron- prinsessas fader.
WFh Olga Feodorownas för- äldrar voro storhertig Leo- pold af Baden (död 1852) och dennes gemål stor- hertiginnan Sofia, prin- sessa af Sverige (död 1865).
Storfurstinnan Olga föd- des i Karlsruhe den 20 sept.
1839 och erhöll i dopet namnet Cecilia, som förändrades till Olga, då hon den 28 aug.
1857 förmälde sig med storfurst Michael, kejsar Nicolai yngste son.
I detta äk- tenskap föddes sju barn, af hvilka det tredje i ord- ningen, storfurst Michael Michaelovitsch (född 1861) för några veckor sedan, i strid mot tsar Alexanders vilja, gifte sig med gref- vinnan Sophie Merenberg, en dotter till hertig Niko- laus af Nassau och dennes gemål, Natalia Puschkin.
Detta steg af den UDge fursten ådrog honom tsa- rens synnerliga onåd, sä att denne genast befallde storfurstens utstrykande ur den ryska armén jämte hans afklädande af alla militära värdigheter och förvisning från fädernes- landet.
Prinsens moder, stor- furstinnan Olga, som re- dan hela vintern varit klen, kände sig af alla dessa tilldragelser så ska- kad, att hon genast satte i verket sin redan förut hysta plan att för några månader draga sig till- baka till ett af sina gods för att i landtlig stillhet och ett mildare klimat söka sinneslugn och hvila.
öm aftonen den 7 april anträdde hon därför sin resa till Krim.
På vägen försämrades dock hennes tillstånd i så hög grad, att storfurstin- nan i Charkow måste af- bryta sin resa; en lung- inflammation, hvilken af läkarne förklarades ytterst farlig, då ett mångårigt hjärtlidande — ökadt af den genomgångna själs- oron — stötte till, ändade på natten mellan den 12 och 13 april Olga Feodo- rownas lif.
F ö r l o r a en timme om morgonen, o c h du skall j a g a efter den hela dagen.
j^ .. t Hedda Elisabeth Bergwall.
f lduns ärade läsare eller läsa- rinnor se namnet Hedda Elisa- beth Bergwall, undra säkerligen många bland dem, hvad detta är för en » okänd storhet ».
En okänd storhet — i ordets bästa bemärkelse — skulle man äfven i själfva verket kunna kalla denna märkliga kvinna.
Jämförelsevis okänd, eller obekant, blef hoD, därför att hon, som på det utmärktaste sätt skötte en viktig och ansvarsfull befattning på en offentlig inrätt- ning, dock aldrig gjorde något buller af sig, utan tyst och anspråkslös gick sin bana fram, så att vid hennes nyligen inträffade frånfälle icke ens tidningarna, som eljes bruka upp- snappa allt, hade ett ord att yttra om henne och hennes betydande lifsgärning förr, än om- sider en af de många, som ha henne att tacka för så mycket, i Göteborgs Handels- &amp; Sjöfartstidning egnade några erkänsamma ord åt den bortgångna moderliga vännen.
Och att hon kan kallas en stor kvinna, därom äro nog alla de ense, som lärde verkligen känna henne, och som tillika kommit till in- sikt om, att mänsklig storhet icke är det- samma som yttre glans, ära och makt, utan kännetecknas af hjärtats renhet, karak- tärens adel och kraften att i handling för- verkliga sina bästa önskningar.
Fröken Bergwall var förestånderska vid Göteborgs stads barnhus, och den som skrif- ver dessa rader har själf haft förmånen att åtnjuta hennes vård, hvarför han ju bör kunna anses något så när vittnesgill.
D e yttre konturerna af fröken Bergwalls på fruktbärande arbete så rika lif äro lätt tecknade.
Hon var född den 27 oktober 1812 i Göteborg, där fadren var tullförval- tare och egde en liten egendom, hvars egent- liga namn lär varit Sofieberg, men som för äldre göteborgare är mera bekant under namnet Bergwallska egendomen.
De som känna närmare till förhållandena uppgifva, att det var ett särdeles godt föräldrahem, hvari hon uppväxte, och de, som lärde känna henne själf, ha sannerligen ingen orsak att betvina detta, då man besinnar det afgörande inflytande, som barndomshemmet har på den blifvande mannen eller kvinnan.
Å r 1834, då den s. k.
» första koleran » rasade i vårt land, bortrycktes hennes fader, syster och svåger af denna farsot, hvarefter hon någon tid skötte hushållet för en i Skåne bosatt broder.
D å denne gifte sig, flyttade hon till- baka till Göteborg, där hon år 1852 i april månad tillträdde den plats vid Göteborgs stads barnhus, som hon sedan innehade, till dess döden förlamade hennes verksamma hän- der och slöt hennes vaksamma, vänliga ögon.
D å detta barnhus torde vara obekant för större delen af Iduns läsekrets, är det må- hända nödvändigt för den rätta uppfattningen af den bortgångnas lifsgärning att med några ord beröra denna inrättnings ändamål och anordningarna därstädes.
De barn, som intagas här, äro dels helt och hållet föräldralösa och dels sådana, hvil- kas vare sig fader eller moder — oftast den förstnämnde — är död, och som sedan fattig- dom inträdt i hemmet icke längre kunna där erhålla nödig vård och underhåll.
Antalet barn, som kunna mottagas, är naturligtvis begränsadt af de tillgångar, öfver hvilka in- rättningen förfogar, och har nu under en lång följd af år varit 3 0, hvaraf 18 å 20 gossar och 10 a, 12 flickor.
Inträdesåldern vexlar mellan 7 och 9 år, och ett bland intagnings- vilkoren är, att barnet skall kunna läsa rent innantill.
Direktionen utgöres af landshöf- dingen i länet, biskopen i stiftet, stadens båda borgmästare jämte en kassaförvaltare, en tillsyningsman och en ekonomidirektör, hvilka tre sistnämnde merändels väljas bland stadens herrar handlande.
Barnens undervis- ning och vård bestridas af en lärare och en lärarinna, och har lärarinnan äfven till upp- gift att sköta hushållet och att ha tillsynen öfver barnens beklädnad, sjukvård o. d.
Denna sistnämnda plats är det fröken Berg- wall haft om händer från april månad 1852, till dess uti april månad i år döden gjorde slut på hennes verksamhet, och voro då så- lunda precis 39 år gångna, sedan hon till- trädde sin ansvarsfulla befattning.
Ett lyckligare val af förestånderska, än det direktionen träffade, då den härtill utsåg fröken B., kan icke gärna tänkas.
Från första stund hon satte sin fot inom inrätt- ningen, tog hon sitt kall på allvar, med öppen blick för det betydelsefulla i sin uppgift.
Hennes första bemödanden gingo ut på att förbättra sina skyddslingars vård.
Sålunda lyckades det henne att redan kort efter sin ditkomst åvägabringa förbättring i både mat- hållning och beklädnad, och hennes outtrött- liga sträfvan har man otvifvelaktigt i väsent- lig mån att tacka för, att Göteborgs stads barnhus i denna stund kan gälla som ett mönster för dylika inrättningar.
Såsom en hvar vet, beror det arbete, en viss syssla skänker, i hufvudsaklig mån på, huru den skötes, och såsom fröken B. skötte sin befattning, är det en gåta för oss, som kände till alla detaljer, huru hon kunde med- hinna allt.
Tillagning och servering af hvarje matportion öfvervakades och delvis verkställ- des af henne, likasom hon ensam undervisade flickorna i handarbete, hvilket hon uppdref till en sådan grad, att dessa tio flickor verk- ställde all på inrättningen behöflig linnesöm- nad — lakan, skjortor o. d.
— stickade alla strumpor och förfärdigade sina egna kläd- ningar.
Bak, tvätt och dylikt deltog hon personligen uti, utom det att hon ledde och ordnade allt.
Ännu 1889 vid julbaket — sålunda efter fyllda 77 år — steg hon upp kl. 1 på natten, och hon själf » slog ut&gt; hvarje kaka.
H v a d var det, som gaf henne denna kraft?
Jo, det var glädjen öfver att kunna bereda sina skyddslingar en extra förplägning, ty uti att glädja » barnen » fann hon sin egen högsta fröjd och lycka.
— V i d våra måltider var hon alltid närvarande för att bevaka ord- ningen och tillse, att hvar och en fick sitt.
—} VHATEL.Y.
Man skulle tycka, att allt detta borde gif- vit henne mera än nog att göra, men det hindrade henne ej att vara vår » hårfrisör ».
Hon klippte och putsade håret på oss pojkar, så att särskild utgift härför besparades inrätt- ningen.
Jag minnes så väl, huru hon vid denna förrättning nästan alltid hade några lärorika smådrag ur lifvet att omtala för oss, ofta med en viss humoristisk anstrykning.
Trots alla dessa mångfaldiga och mångsi- diga göromål såg man aldrig någon » rusning ».
Hon var en bland dessa människor, som tyc- kas kunna medhinna huru mycket som helst, men dock aldrig synas ha brådtom.
Ett lugn, som på hennes omgifning verkade ytterst väl- görande, var hennes måhända mest känne- tecknande egenskap.
Hvad som än hände, » mamsell » — såsom hon, äfven sedan frö- kentiteln införts, älskade benämnas — var alltid lugn.
Bland så många barn, särskildt bland gossarne, var det naturligt, om en eller annan gång något missöde inträffade.
D å alla stodo handfallna och förskräckta, eller för- virrade sprungo hit och dit för att skaffa hjälp, kom » mamsell », stilla och lugn, gaf order och arbetade själf med den mer eller mindre svårt skadade, till dess faran var öfverstånden.
Aldrig några utrop, aldrig nå- gon jämmer, endast klara och bestämda order, som inverkade lugnande både på den ska- dade och på omgifningen.
Att de3sa hennes egenskaper gjorde henne lämplig till sjuksköterska, behöfver väl knappt sägas.
Aldrig visade sig hennes tillgifvenhet och offervillighet i en vackrare dager, än då vi voro sjuka.
Hennes ansträngande dags- arbete hindrade henne ej att vaka vid vårt sjukläger eller att med moderlig ömhet gifva akt på hvarje ljud, som kunde förnimmas från sjukrummet, hvilket låg näst intill hen- nes egen fridfulla lilla lägenhet.
Huru an- genämt inverkade ej hennes harmoniska väsen på den sjuke, då hon ordnade hans hufvud- gärd eller lade täcket till rätta.
I sin vackra dikt » sjuksköterskan » säger skalden A.
U.
Bååth: » Att andra lisa och själf försaka, I dödens närhet alltjämt att vaka Och dock ej tröttas, mm vänligt le — Det är att tro uppå lifvet g e; » och de, som haft fröken Bergwall till sin vårdarinna, förstå dessa ord så som få andra.
Denna sinnets harmoni var det väl i själfva verket, som gjorde henne så särdeles passande till den syssla hon innehade.
Hon besatt en själens och kroppens jämnvikt, sådan det en- dast är få människor förunnadt att ega den.
En följd af denna jämnvikt var sinnets frisk- het och hurtighet, äfven sedan ålderdomen strött sin snö öfver hennes vackra hufvud.
Pjunk och klemighet tyckte hon ej om.
Öfverrockar och ylletröjor ansåg hon vara lyxartiklar för pojkar.
Och att döma af det praktiska resultatet var denna teori äfven fullkomligt riktig, ty så vidt jag kunde ut- forska, dog ej mera än ett enda barn af alla dem, hon under sin nära fyrtioåriga verk- samhet hade under sin vård, och detta enda var en flicka, som redan vid intagningen på barnhuset visade sig ha utpräglade lungsots- anlag.
Jag minnes så väl, huru den gamla,
då vi någon gång tyckte det var kallt, bru- kade friska upp oss med att berätta, huru folk hade det i forna dagar.
Bland hennes yttranden vid sådana tillfällen minnes jag särskildt ett.
Med sitt fina, vänliga leende sade hon ungefär så här: » Min farfars far var en af tolfte Karls bussar, och vet ni, hur de hade det? » Och så citerade hon Tegnérs beskrifning i » A x e l »: » D e sofvo aldrig uti säng, men med sin kappa bredd på jorden, bland snö och drifvor ifrån norden etc. » — Detta var just rätta sättet att taga pojkar, ty efter den betan ville vi ej gärna visa oss frusna!
Denna hennes uppfattning om nyttan af en förståndig härdning hindrade naturligtvis ej, att hon var ytterst rädd om vår helsa och begagnade hvarje tillfälle att gifva oss föreskrifter till undvikande af förkylning och sjukdom.
Själf visade hon ännu på ålderdomens da- gar, att hon icke vansläktats från den gamle karolinen, farfarsfadren.
Aldrig skydde hon arbete, aldrig sparade hon sig själf och hon var oss alla ett efterföljansvärdt föredöme af enkelhet i lefnadsvanor, ihärdighet i bekäm- pandet af svårigheter och friskt, förtröstans- fullt mod äfven i motgångens stunder.
Alla dessa hennes framstående egenskaper voro dock sammangjutna med den finaste kvinlighet.
Jag kan ej underlåta att åter- gifva ett yttrande af en bland de nu vuxna kvinnor, som i barndomen åtnjutit hennes vård.
V i d den gamla väninnans nyss kall- nade stoft sade hon: » Ack, hur skall man kunna blifva lik henne; jag kan ej upptäcka något fel hos henne, och huru mycket jag än berömmer henne, kan jag dock aldrig göra det tillräckligt. » Ett sådant yttrande af en bland hennes skyddslingar, och det en bland dem som hade bästa tillfället att se in uti den gamlas oegen- nyttiga, plikttrogna hjärta, väger mera, än hvad med andra ord, om än aldrig så många, kan uttryckas.
Äfven omfattar detta yttrande den allra viktigaste betydelsen i den nu bort- gångnas lifsgärning, ty detta var just det goda föredöme hon gaf alla dessa barn, som under hennes långa verksamhetstid vid barnhuset kommo under hennes vård.
Mer än ett bland fröken Bergwalls många fosterbarn skulle säkerligen gärna sett, att hennes porträtt åtföljt denna anspråkslösa minnesteckning.
Men detta har ej låtit sig göra, på den grund att, då någon uttryckte önskan om, att hon skulle låta fotografera sig, hon alltid af böjde detta med ett leende: » Du minnes nog ändå, hur jag såg ut. » Och äfven härutinnan hade du rätt, vörd- nadsvärda barndomsvän!
V i minnas ditt ännu i ålderdomen friska anlete, prydt af det silfverhvita håret och den lilla fina spets- mössan.
V i minnas ditt genomfriska, frid- fulla väsen.
Men ännu lifligare minnas vi din kärleksfulla och outtröttliga moderliga vård om vårt både andliga och kroppsliga välbefinnande, hvilket det var din egen hög- sta njutning att med ditt varma hjärta och klara hufvud söka befordra.
D u är själf borta, men frukterna af ditt arbete skola fortlefva i oändlighet.
K.
G.
K. GLÖMMEN EJ IDUNS SKOLLOFSKOLONI!
I dag.
" Wlliedan uti ungdomsåren lifvet visar dig en hägring och den löftesrika våren knoppas kring dig uti fägring: glädjen njut i fulla drag, dröm din sällhetsdröm i dag!
Medan vänskapen, den höga, hvilkens låga tid ej släcker, ser på dig med trofast öga och sin famn emot dig räcker, hennes gåfva emottag; älska ömt din vän f dag!
År hon törnbeströdd din bana, synes gagnlös all din sträfvan, lyd dock rösterna, som mana dig att framgå utan bäfvan.
Yåga än en gång ett slag l Segern kan bli din i dag!
Kanske att bland dina bröder någon sårad du bemärker; tillse, att han ej förblöder, kär / ek trötta modet stärker.
Lyd barmhärtighetens lag: res den dignande i dag!
Om dig oförrätter kränka, om du tadlas utan skoning, sök att på din ovän tänka utan agg - ja, bjud försoning.
Säg: » Jag brutit, äfven jag. » Älska och förlåt i dag!
Snart din lefnadsväg skall stupa, om ock o för märkt och sakta, ned mot årens dal, den djupa — därför uppå tiden akta l Förr än handen blifver svag, gör ditt verk, gör det i dag!
Charlotte T I L L Lindholm.
K O N T I N E N T E N.
Ett p a r praktiska vinkar.
J &gt; | aså, ni ämnar resa ut, min nådiga, ut i [och se på världen under ett par måna- der?
Ja, nu är rätta tiden att resa.
När jag lemnade Paris — det är redan mycket länge sedan, ett par, tre veckor allra minst, så länge sedan, att jag hvar dag längtar dit igen — så började det att knoppas i Tuilerieträd- gården, och Bon Marché hade redan haft sin stora utställning af allt hvad till vårtoaletten hör.
Våren väntar er i Paris, pyntad och färdig, och för hvar dag ni dröjer, går ni miste om mer, än ni anar.
V i resa alldeles för litet, vi svenskar.
V i gräfva ner oss i vårt Skråköping och kunna allt för ofta inte se längre än inom dess horisont.
Man måste se andra länder, andra folk, för att få jämförelsepunkter, för att lära &amp; N sig inse, hvari vi ligga efter, hvad vi böra arbeta oss ur, och hvad vi ha att hålla på.
Ni säger, att resor kosta?
Naturligtvis kosta de.
En resa till Marstrand för en sommar är nog lika dyrbar som en tur till Paris — för något kortare tid visserligen.
Men nog vet jag, hvilket jag föredrar — och hvilket som är helsosammare för mig.
För resten bli resorna till utlandet inte så fasligt dyra, om man bara förstår att ställa sig.
Men man får naturligtvis betala lär- pengar, och den första månaden i Paris kostar mer slantar än de båda till samman, som komma efteråt.
Hvad som i alla händelser blir relativt dyrast, det är småuppehållen i städer, man reser igenom.
När man skall upp med sina saker till ett hotell, betala räk- ningar där och drickspengar till alla, som bocka.
Men i Paris hyr ni ett rum på må- nad hos folk, som alls ej ha till yrke att skinna resande, och ni kan ha det riktigt hem- trefligt och alls ej holellikt för billigt pris.
Och när ni lärt känna trakten, där ni bor, hittar ni säkert på någon restaurant, där ni äter både billigare och bättre, än på de stäl- len, där ni hamnar under de första veckorna.
Hvad befalls?
Bo i pension?
— Ja, hvar och en har sin smak.
Men var säker på, att då hinner ni inte se hälften, af hvad ni skulle få se, om ni lefde utelif.
Och skall ni hinna med både att se på staden och att passa på mattimmarne hemma — kom i håg att hvar ni är, så har ni en timmes väg hem — så vill jag verkligen inte åtaga mig att kon- voyera er i Paris.
Utschasad kan man bli där ändå.
Hvad behagas?
Passar det sig inte?
— Ja, det beror på, hur pass mycket af små- stadsvanorna ni tar med er.
Jag får väl inte råda er att packa in dem alle- sammans, rubb och stubb, i en byrålåda hemma.
Till och med de mest korrekta engelska misser anse för öfrigt, att allt pas- sar sig för dem, när de äro ute och resa.
Hemma skulle de förakta den kavaljer djupt, som frågade, om de läst Zola — han är j u för öfrigt förbjuden i England — men tror ni inte, att jag har sett dem på Café des dé- cadents, en af de mest — hur skall jag säga?
— extravaganta lokalerna i » Paris fin-de sié- cle »?
Man är ute för att ' studera lifvet ', som det heter.
Hemma däremot lefver man familjelif.
Jag vet damer, sora tro sig känna Paris, därför att de bott i pension där en månad, gått i Louvren och åkt i vagn på boulevar- derna.
Jag känner många löjtnanter, som inte känna till stort mer af Paris än Café americain.
.
.
Hvad som passar sig för en dam i en stor stad, beror helt och hållet på henne själf, på hur pass förtroende hon har till sig själf och hur mycket förtroende hennes närstående ha orsak att hysa till henne.
— Nå, det var inte det, jag skulle tala om.
Men tillåt mig påminna er om, att det mest karaktäristiska för lifvet i Paris alls inte träffas på Boule- vard des Italiens.
Vill man lära känna fol- ket och lära något af sin vistelse där ute, får man minsann söka sig fram på annat håll.
Boulevard des Italiens är kosmopoli- tisk som Friedrichstrasse, som Korns Corso, som de stora hotellen vid Villa Nazionale i Neapel.
.
.
Men börjar jag en gång att tala om Pa- ris, så blir ni inte af med mig så snart.
Och jag skall inte hindra er — ni ämnar er ut för att ' klä ' Drottninggatan — inte sannt?
Ni frågade mig om lämpligaste resvägen.
H a r ni en järnhälsa, så är nog den gamla vanliga traden Kjöbenhavn — Kiel — Korsör — Hamburg den enklaste.
Men det blir tre nattresor, och det känns efter.
Nattresan ge- nom Sverige är den minst ansträngande.
Men natten Kjöbenhavn — Hamburg är så mycket mer besvärlig.
Några dåsande timmar på järnvägen till Korsör — a n k o m 9 t dit midt i aatten, så om bord på båten, några timmars hvila där — är ni nervös, så sofver ni oro- ligt, uppskakad som ni är af järnvägsfärden, och vaknar lika trött, som ni lagt er.
Så skakar ni i en droska eller omnibus genom Kiels knaggliga gator och så in i vaggonen igen.
Och så en hel dagsresa genom Tysk- land och en lång, obekväm nattfärd genom Belgien och Frankrike — och där är ni ofta nog hoppackad med så många andra resande, att det inte är att tänka på sömn, så vida ni inte hör till de lyckliga, som kunna sitta och sofva, om de också ha det trångt som — anjovisen i en burk.
Och just som ni nickar till, rifvas dör- rarna upp, och ni skall ut och visiteras — mt med alla edra ressaker.
Först vid Bel- giens gräns och så detsamma om igen vid den franska.
Och en gång i halftimmen kommer konduktören och skall se på er bil- jett och rifva ur ett blad.
T y hvilken väg ni än väljer, så köper ni naturligtvis direkt biljett från Stockholm till Paris.
Den gäller i tio dagar, och då får ni stanna och hvila er, om ni vill, nära nog Ihvar ni vill.
A propos biljett, så tjänar det numera in- genting till att åka i första klass från Köln till Paris, som man förr var tvungen till, om man ville resa med kurirtåget.
Nu går en tysk andraklassvagn med hela vägen från Hamburg till Paris.
Ni behöfver inte flytta om edra saker i Köln, och ni har minst lika bekvämt i den tyska andraklassvagnen som i den franska första.
Och ni får inte större plats att lägga er, om ni också har första klass.
Jaså, ni funderar på traden Gjedser — War- nemiinde?
Ja, den annonseras som den bil- ligaste och bekvämaste resevägen till konti- nenten.
Man färdas öfver hafvet på två timmar — knappast längre tid än som går åt för att komma från Mfllmö till Kjöben- havn.
Billigast är den också — det är, vill jag minnas, en mark billigare att resa den vägen än att fara öfver Kiel — Korsör, och resan går på två timmar kortare tid.
Man kan ligga i Kjöbenhavn öfver natten och nästa dag fara till Hamburg, så resa genom Tyskland nästa natt — - och på den vägen kan man få sofva ostördt — och nästa dag genom Belgien och vara i Paris på kvällen.
Summa tre dygn från Stockholm till Paris — och bara två nattresor.
Men inte är den vägen vidare bekväm.
Om ni skall till Berlin, är den utmärkt.
Men inte för pariserfärden.
Jag kom just den vägen upp från Frankrike.
Kan ni gissa, nur många gånger jag måste byta om tåg från belgiska gränsen och tills jag lyckligt och väl befann mig oin bord på ' König Kri- stian ', som fraktade mig öfver Östersjön?
Jo, summa sex gånger — i Liége, i Vervier, i Köln, i Hamburg, i Liibeck, i Rostock.
Och sedan från tåget till båten i Warnemiinde och på ett nytt tåg i Gjedser, därifrån på ångfärjan till Masnedsund och så på ett nytt tåg till Kjöbenhavn.
Har ni många lösa saker i vaggonen, så kan ni hålla er för skratt vid alla dessa nio ombyten — i syn- nerhet som det på flere ställen inte fanns en enda människa, hågad att hjälpa till med att bära.
.
.
Det vill jag be er om, tag med er så li- tet lösa saker som möjligt — helst så litet att ni kan bära alltihop själf vid de tillfäl- len, då ni inte får syn på någon tjänande broder.
Buketterna lemnar ni naturligtvis i vaggonen i Malmö.
Och nya vårhatten köper ni i Paris.
Ett sjalpaket och en liten lätt nattsäck är det enda handgepäck, jag skulle tillåta, att ni belastade er med • — eller snarare belastade mig med, om jag hade den lyckan att få vara er följeslagare.
Kappsäcken poletterar ni af i Stockholm till den ort, där ni först ämnar stanna nå- gon natt.
Ä r ni resvan och praktisk, så är er kappsäck så liten och så lätt som möjligt.
Det ni köper i Paris — ty där skall ni na- turligtvis ekipera er — det låter ni emballera där och skicka hem öfver Havre sjövägen, så slipper ni allt besvär med förtullningar och dylikt.
ser för det praktiska lifvet.
V i hafva emel- lertid vid den nu förestående täflingen velat lemna plats äfven åt dessa båda slag.
A n - gående prisen och prisämnena hafva vi be- stämt följande: 1) &lt;jför den lästa novell eller roman om minst femton oktavark vanligt roman- format betala vi ett t u s e n 2) (l,OOQ) k r o n o r.
den hasta novell om ungefär fyr-~ tio J-dunspalter erlialles ett pris af fem hundra (500) kronor.
3) &amp; ör den iästa utredning af frågan: » Kwru skall kvinnan häst kunna hi=&gt; draga till höjande af familjens eko= nomiff — omfång: 20 ä 25 Mun= spalter — betakos tre hundra (300) k r o n o r.
Var det något mera?
Jag ser ni börjar | i 4) &lt;ffi&gt;r den hasta uppsats om 3 ä 5 spal= se ut att ha brådt.
.
.
ters utrymme i något ämne rörande Jo, det är sannt, linnekläder behöfver ni kvinnan eller Jiemmet erlialles ett pris inte ha med er mer än för tre veckor.
Hvar af vecka får ni tvättadt i Paris — på fem da- gar har ni kläderna igen.
Och någon kläd- ett h u n d r a (100) k r o n o r.
ning tar ni naturligtvis inte med er i kapp- O c h slutligen bestämmes säcken, utan den har ni på er.
Den bör vara ny och stark — om elegansen behöfver 5) för den hasta skiss eller berättelse om jag ingenting säga — och helst grå.
I egen- 3 ä 5 spalter likaledes ett pris af skap af turist kan ni gå med den öfver allt ett h u n d r a (lOO) k r o n o r.
i Paris, på teatrar och på visiter — - fast inte precis till madame Carnot, men hon har ju Täflingstiden utgår för de trenne första inte den äran att känna er — inte sannt?
afdelningarna den 1 nästkommande augusti Det vore ju löjligt att anse, att ni inte vore och för de båda sista den 15 instundande presentabel i den dräkt, ni bär!
K o m ihåg, juni.
att ju mindre packning ni har, dess mindre A t t hvad som inlemnas till täflingen skall besvärad är ni, och dess roligare har ni.
vara svenskt original och ej förut publi- Ja, nu har jag slutat, och nu tackar ni ceradt faller af sig själf t.
Manuskriptet mig nog, för att jag inte betungar er med bör, åtminstone till de två sista afdelnin- flere råd.
Tillåt mig nu hjälpa er på med garna, vara skrifvet på endast en sida af kappan.
Drottninggatan väntar, och Oskar papperet samt åtföljdt af förseglad namn- Berghs bakelser böra vara ångande varma vid sedel.
det här laget.
S o m prisdomare hafva godhetsfullt lofvat Jag får väl inte veta af, när ni reser?
En medverka: skriftställarne herrar A x e l Jäde- af de där buketterna, som ni lemnar i vag- rin, Georg Nordensvan och Birger Schöld- gonen i Malmö, skall jag be om äran att få ström samt skriftställarinnorna fruarna M a - skicka dit med er.
Men jag lofvar inte att thilda Langlet och E v a V i g s t r ö m (Ave).
inte dyka upp på boulevarden en vacker dag Stockholm i maj 1 8 9 1.
i maj, när ni längesedan hunnit glömma bort Red.
af Idun.
min tillvaro.
Man bör, som ni vet, aldrig ge några råd, utan att förvissa sig om, att de följas.
Då följer jag er till Tortoni, om inte också det är opassande.
.
.
G- E t t minne!
Skiss af Albrelct Ny literär pristäfling.
D e t i flere hänseenden goda resultat, som det förflutna årets större pristäfling i Idun medförde, har manat oss att äfven i år in- bjuda ärade författarinnor och författare till en dylik literär täfling.
I hopp om att med dessa täflingar kunna gagna ej blott på det literära området, utan ock i det praktiska lifvet ha vi denna gång i flere afseenden vidgat gränserna för täflingen.
D å som naturligt är i en tidning af Iduns omfång de arbeten, som där införas, måste till utrymmet starkt begränsas, är det så godt som omöjligt att där intaga längre noveller och, ännu mindre, längre uppsat- Segerstedt.
en trognaste vän och den bäste kamrat, jag någonsin haft, var Gustaf Sernell, och många skola med mig instämma i detta omdöme.
På kontoret, där vi tjänst- gjorde, var han ett föredöme i arbetsamhet, flit och förmåga, hvarför han ock alltid stod högt i sina förmäns förtroende, och i kamrat- kretsen var han själen, vare sig det gällde gläd- jens stunder, eller det var fråga om att med råd och dåd hjälpa en kamrat eller annan vän.
När man eger sådana egenskaper, går det lätt att blifva både afhållen och saknad.
Icke heller är det underligt, att den lille, blinde guden lägger ut talrika snaror för en sådan person som Sernell, och denne blef också, mycket riktigt, snart fast.
Han sak- nades under denna tid ganska ofta i vår krets;
men det missnöje öfver forlusten, som häraf kunnat uppstå mot hans fästmö, smälte bort som aprilsnö för solstrålarne, då vi fingo se och blifva bekanta med den älskliga varel- sen.
Hon var, både hvad utseende och sätt angår, fullt värdig att få en sådan make; det erkände en hvar i närheten.
Denna beskrif- ning må vara tillräcklig.
Hennes föräldrar, en ämbetsman och hans maka, voro båda af- lidna, och hon var upptagen som fosterdotter hos en affärsman.
När den af bruket föreslagna förlofningsti- den var förliden, hemförde Sernell sin brud.
Någon förmögenhet egde ingendera af dem, men min vän hade en lön, som var tillräck- lig för en familj, helst när den ej var större.
Det nya hemmet blef snart den medelpunkt, dit de intimare vännerna drogos.
Här bjöds man på enkel traktering, hvad mat och dryck beträffar; men det glada och hjärtliga » väl- komna », som så tydligt stod att läsa i både värdens och värdinnans anleten, var en krydda, som satte den finaste smak på allt.
Båda voro musikaliska, så att sången och musiken voro hemmastadda och flitigt öfvade i vår krets.
Alla musikaliska föredrag stodo kan- ske ej så högt i konstnärligt hänseende, så- som då Kalle N.
föredrog sina bond- och be- väringssånger, men då ersatte den ohejdade munterheten, hvad som understundom kunde brista i tonernas noggrannhet uti musikaliskt hänseende.
Ja, så var det en annan sak, som särskildt slog mycket an på en och annan.
Den lilla frun såg lika glad ut, ja, visade till och med ett uppmuntrande leende, då en och annan med cigarrmani efter Sernells råd vågade draga några bloss i förmaket.
» Förlåt min något ogrannlaga fråga, » fortfor jag.
» Nog vet jag, att den, som är så lyck- lig och eger en sådan familj, ej glömmer den.
Men jag menar på annat vis.
Har du tänkt på de dina så, att du ställt och ordnat for dem, att de ej komma i nöd och svårigheter, äfven om du skulle falla ifrån? » Han blef åter allvarsam och svarade: » Jag arbetar af alla mina krafter för att skaffa dem ett angenämt och sorgfritt lif.
Några skulder, som jag hade från mina första år, då jag nästan ingenting förtjänade, har jag snart afbetalat.
Men lägga ihop något har jag ej ännu kunnat, men om några år får jag löneförhöjning, så att jag kan samla nå- got; jag hoppas att då kunna » lägga något på kistbotten » också, som man säger.
Nu, när jag efter bästa förmåga arbetar samt lef- ver ordentligt, har jag väl skäl och rätt att hoppas det bästa. » » Men hoppet kan bedraga. » » Visserligen, men tusen sinom tusen lefva därpå, och det får äfven jag lof att göra i detta fall, då ej annorlunda kan ske.
Jag är ju också, Gud ske lof, frisk och stark. » H a n böjde sig ned, tog med ena handen en bredvid stående tung kontorsstol i foten, lyfte den på rak arm och såg småleende på mig.
» Jag vet, jag vet min bäste vän, » sade jag.
» Men äfven eken kan i sin styrkas dag krossas af blixten.
Förlåt, att jag är envis och talar vidare om saken, men du borde lif- försäkra dig!
Om du då skulle dö, så hade ju dina efterlefvande ett på säkraste sätt pla- ceradt kapital att lyfta.
Och penningarnes värde mångdubblas, när de komma en i han- den vid dylika tillfällen. » V i hade många gånger varit samlade utom- » Jag ser nog och förstår, att du menar hus till glada stunder, men ehuru ej heller då några bordets utsväfningar förekommo, väl, » svarade han, » och har äfven tänkt på kände en hvar af oss att, när vi voro sam- saken.
Jag skall också taga en lifförsäkring lade i vännens hem, likväl något finare och om några år.
Nu kan jag det ej; ty en för- säkring kostar penningar, och jag kan ännu ädlare kringsväfvade oss.
Åren gingo, och snart fingo vi då och då ej aflägga beloppet, utan att göra inskränk- i den glada förtroliga kretsen mottaga ett par ningar, som både jag och min hustru skulle små, de allra näpnaste flickor, fullkomliga af- känna. » bilder, i västficksformat förstås, af vår afhållna » Om så behöfves, så gör inskränkningar då, » värdinna.
sade jag.
» Din fru skall gå in därpå, om Så förflöt tiden.
En och annan länk i hon får reda på förhållandet, och ingen af kedjan lossnade, en ny knöts till, men allt.
dina vänner skall öfvergifva dig för en sådan » var oaktadt dessa förändringar så fridfullt sak.
Därför och lyckligt.
Jag började ibland tänka: kan V i talade en stund om saken.
Jag sökte en sådan lycka fortfara?
Det var dock natur- anföra både skäl och exempel; men Gustaf ligtvis mest från mina vänners sida jag då stod ej att öfvertala.
Jag ville dock ej af- betraktade saken.
Litet hvar af oss har nog stå från mitt förslag.
Därför vände jag mig i stunder af varaktigare lycka också tänkt: en dag, då hans fru och jag voro ensamma, kan detta fortfara?
till henne och sökte på bästa sätt utveckla de skäl, som talade för en lifförsäkring.
Hon Min vän hade naturligtvis som alla andre vissa fel.
Jag hade icke så mycket reflek- lyssnade uppmärksamt och lofvade att tala terat öfver, hvad slags svagheter han möj- vid sin man.
ligen kunnat ega, men det förekom mig, som Några dagar därefter, då vi åter sutto på om han varit något sorglös i vissa saker.
vår arbetsplats, vände sig Gustaf till mig.
Icke så, som att han försummade något; visst » Du har talt vid min hustru om samma sak, icke.
Men han tog orden: » När hvar och en som du för några dagar sedan talade om med sin syssla sköter, så går oss väl, ehvad oss mig.
Hon var envis, den lilla ungen, och möter », han tog kanske dessa ord i för in- det var rätt svårt att få henne till räson; skränkt betydelse, ty » syssla » betyder j u här först sedan jag allvarsamt föreställt henne och ej blott det arbete, vi skola utföra för an- framhållit de umbäranden, som utbetalnin- dras räkning, däri innefattas ju ock i sin garna till premierna skulle ålägga oss, gaf hon allra största omfattning omsorgen om oss och med sig.
Jag ber dig, tala ej vidare om de våra.
något dylikt med henne, ty hon var verkli- När vi en dag som vanligt sutto midt emot gen uppskakad.
Jag vill ock säga dig, att vi beslutit, att jag om tre år skall försäkra mig. » hvarandra frågade jag honom: Jag förstod nog, att han i sin envishet uti » Gustaf, tänker du riktigt på de dina? » Han såg upp, först med en högst förvå- denna punkt gjort myggor till kameler, små- nad min, men strax efter smålog han.
» Hur stenar till berg, och på så sätt skjutit sin tror du själf, » sporde han.
» Tror du jag för hustrus önskningar i saken å sido.
Emeller- ett ögonblick kan förgäta dem, som äro mig tid ansåg jag mig nu ej böra göra något nytt försök.
så kära? » Den lilla svallvåg, jag till följd af min förtänksamhet upprört, hade åter lagt sig; allt var gladt, och på framtiden tänkte man ej mer, än hvad som var alldeles nödvändigt.
Gustaf hade hyrt ett litet sommarnöje uti Saltsjön, och dit kommo äfven vi, husets när- mare vänner.
Vid utresan dit en ruskig efter- middag på eftersommaren hade Gustaf förkylt sig, ehuru missödet ej var af svårare art.
Han var endast litet » hängsjuk », som man säger.
En dag, då vi voro på arbetsrummet, sade han åt mig, sedan han suttit tyst en stund: » I den här lilla krämpan har du fått en kraftig bundsförvandt, hvad lifförsäkringen an- går.
Missödet hade ju kunnat vara allvar- sammare, och j a g.
.
.
Ja, vet du, jag lifför- säkrar mig och går strax till läkaren. » Jag kände mig riktigt glad öfver detta besked och lyckönskade min vän därtill.
Efter något mer än en timme kom han åter: han var då allvarsam och såg mycket orolig ut.
» Så förargligt, » sade han, » läkaren bad mig dröja några dagar.
Han kunde icke lemna mig ett rent och dugligt betyg, » sade han, » förr än det här onda upphört.
Men det var bara något tillfälligt, som snart skulle gå öfver.
När så skett, går jag dit igen.
Bara lugn, sade han. » Nåja, detta var ju, som sagdt, litet förarg- ligt, men också öfvervinneligt.
Jag sökte hålla min vän vid godt lynne.
Nu var det Gustaf, som med både ifver och otålighet motsåg den stund, då försäkrin- gen skulle kunna afslutas.
» Jag är verkli- gen litet orolig, » sade han till mig.
» Tanken att jag skall falla ifrån, och min hustru och mina barn skola stå nödställda, lemnar mig ingen ro. » Så var det ock; just hans oro gjorde, så sade äfven läkaren, att det onda höll i sig.
Jag talade vid ett par läkare i andra försäkringsbolag, jag uppvaktade per- sonligen direktören i en sådan försäkringsin- rättning: någon försäkring kunde ej ske un- der närvarande förhållanden; vi stodo rådlösa.
Sorg och själfförebråelse gnagde på min så käre vän, så att han blef verkligt sjuk; kunde han blott vara lugn och nöjd, så fanns in- gen fara, men annars.
.
.
V i kunde då intet åtgöra.
Det tycktes blifva värre.
Den sjuke utfor, nästan så ofta jag såg honom, i de bitt- raste själfanklagelser.
Han ansåg sig hafva varit den lättsinnigaste usling, som ej lydt mitt råd, som nedtystat hustruns bekymmer med falska tröstegrunder.
Hon visade sig modig i sjukrummet, sökte trösta och hjälpa, men de bleka kinderna, de förgråtna ögonen skvallrade om, hvad hon bar inom sig.
När jag råkade henne i enrum, brast också hennes fÖrtviflan mer än en gång lös.
Hvarför hade hon icke hållit i sig med sina övertalnings- försök?
Det hade ju varit hennes skyldighet.
Hade hon icke släppt efter i detta fall, skulle hennes man nu varit fri från sin förtärande oro och frisk för länge sedan.
Och nu, hur ginge det!
Hennes barn!
Och hon, hvems var felet!
Hvad jag sålunda såg och erfor, var bjärtslitande, och jag kunde intet, intet göra!
Så kom en ännu sorgligare dag.
Läkaren underrättade mig i hemlighet om, att sjuk- domen tagit en svår vändning.
Ännu kunde dock ingenting med säkerhet sägas.
Men oron och sorgen äro förfärliga, när de stå i förbund med döden.
Om några dagar visste vi, att hoppet var slut.
Den sjuke och hans hustru måste underrättas därom.
Jag vill ej, jag har ej hjärta att söka skil- dra, hurudana dagar, som nu följde.
Det lugn, som resignation och tro skapa, vanns
slutligen.
Men ack, måtte jag slippa på närmare håll se något sådant mera, som här hade försiggått i min väns hem under den sista tiden af hans lif.
Den svarta kistan hade burits ut, sörjande maka, barn och vänner hade stått kring den öppnade grafven.
Allt var förbi.
Allt, nej!
Den otröstliga makan stod en- sam med sin sorg, ty hvad vänner i dylika stunder kunna göra, huru litet är ej detta!
Nu började först i verkligheten visa sig, hvad ekonomiska bekymmer betyda.
Äfven därvid- lag kunde vi ej göra något af betydelse.
Den sörjande kvinnans krafter brötos nu alldeles.
Då erbjödo sig två i landsorten boende be- släktade familjer att taga till sig de två flic- korna.
Med blödande hjärta måste modern tacksamt antaga tillbudet, skilja sig från de båda kära för att återse dem kanske — aldrig.
Denna skilsmessa var lika bitter som en begrafning!
Jag såg min väns enka några gånger.
Sin- nets spänstighet, allt intresse för lifvet var borta.
Hon dog ock efter ett par år.
Hade min vän i tid lydt mitt råd, hade hans hustru insett sakens betydelse och med mera ifver påyrkat lifförsäkringens afslutande, hade, mänskligt att döma, all den sorg, allt det elände, jag här i största korthet sökt skil- dra, kunnat förekommas.
Smånotiser från kvinnovärlden.
Kvinnorna och rösträttsfrågan.
Svenska kvinnornas nykterhetsförening hade i lördags e. m. anordnat ofientligt möte å lokalen i n:r 13 Norr- landsgatan för diskussion öfver frågan: » Skulle all- män rösträtt vara till fördel äfven för oss kvinnor? » Samtliga i diskussionen deltagande besvarade frågan jakande, framhållande att den allmänna rösträtten skulle sätta kvinnan i stånd att bevaka sina många intressen, hvilka sammanfölio med sådana frågor som nykterhetsfrågan, sedlighetsfrägan, samundervisnings- frågan, fredsfrågan m. fl.
Någon resolution antogs ej, utan den förda diskussionen fick utgöra svaret på frågan.
Som mötets ordförande fungerade fröken Nanny Helgarzon.
* Dödsfall.
En af hufvudstadens äldsta invånare, fru A.
S. Fahlcrantz, afled härstädes i lördags.
Anna Sophia Hagström var född den 12 februari 1804.
Ar 1848 ingick hon äktenskap med den då redan 75-årige, berömde landskapsmålaren Carl Johan Fahlcrantz, hvilken afled 1861.
Den aflidna egde fin bildning och mycket konstsinne samt öfvade till sitt och sitt umgänges nöje både målning, musik och poesi.
Hon sörjes af en broder och en ogift syster samt af sin aflidna systers barn, bland hvilka äldste sonen är direktör G. Fredrikson.
* T Damernas eget Idun. '
Sällskapet Nya Idun hade förliden lördag sitt sista samkväm före hösten, hvarvid ett dramatiskt majskämt: » En re- ception i Valhall », författadt af fröken Amalia Fahl- stedt, uppfördes af några af sällskapets medlemmar.
Musik utfördes af fru H.
Friman och deklamation af fru Winterhjelm.
Till höjande af den festliga stämningen bidrogo fröknarna Lotten Dahlgren och Henrika Widmark genom en af dem för tillfället utgifven » Tidning för damernas eget Idun ».
Taflor voro för aftonen ut- ställda af fru M. Bredberg, fröken A.
Holsteinson och fröken E. Bergström.
Ett gifvet resultat.
Skiss för Idun af D o l l y R o o n.
f an var högst missbelåten med sig själf och för resten äfven med hela universum, härads- höfding Arvid Werenius, där han stod framför sin spegel uti rätt enkel toilette, bearbetande sitt hår energiskt med två hårborstar och där- under görande, som ofvan antydt är, sorgliga betraktelser öfver världen i allmänhet och sig själf i synnerhet.
Det var sannerligen på tiden, att han blef rangerad karl.
I dag blef han 30 år.
Han var utledsen vid det lefnadssätt, som han nu förde.
Skulder hade han egentligen inga, och något arf hade han ej att förvänta; han hade genomgått hela sitt släktregister, och resultatet hade varit tämligen nedslående.
Hans inkomster voro visserligen ej så små, men hans behof voro tyvärr i proportion större, och jämnvigten emellan debet och credit började att rubbas.
Han ville allt bra nog gärna gifta sig, göra ett rikt parii, men sådana äro nutilldags gunås ganska sällsynta; för resten att gifta sig endast för pengarne, nej, det kunde han ej.
Han skulle uppbjuda allt för att vara en god man.
Naturligtvis hade hans forntid ej varit så fläck- fri, men männen voro nu en gång inga englar, han var ej sämre än andra och dessutom så — — — » Stig in! » Hans monolog afbröts af en knackning på dörren och en herre, af samma ålder som We- renius, inträdde.
» Hallå, Arvid!
Är du ej färdig ännu, just då jag ämnar bjuda dig på festfrukost?
Du ser i mig en bedröfvad gräsenkling, ty min hustru och barnen äro nedresta till Vårnäs, dit jag äfven återvänder i morgon.
— Hvad nu då? » » Drag för katten i våld », svarade Werenius, misslynt öfver att vännen kunde vara vid godt lynne, då han själf var vid ett uselt.
» Hvad befalls!
Hvad fattas dig? » Werenius suckade på ett sätt, som kunde rört en riktig krokodil till tårar.
» Skämta ej Järnfält, jag är utledsen på hela lifvet! » » Pin du siécle! » sade Järnfält djupsinnigt, » du borde gifta dig och fä ett godt hem. » » Jag har ej råd, jag är uttröttad på allt ihop », jämrade sig Werenius.
» Hm!
Det var ledsamt!
Någon särskild?
Nej! » Werenius skakade hufvudet.
» Hör du Arvid, du är en besynnerlig figur.
Hvarför gifter du dig ej med någon rik, väc- ker flicka då?
Du har ju sådan tur hos da- merna », sade Järnfelt tröstande.
Werenius gjorde en grimas och fortsatte sin toilette, under hvilkens pågående Järnfält stir- rade än på honom och än upp i taket, under det han hvisslade på ett mera bullrande än melodiöst sätt.
Plötsligen slog han sin käpp i bordet, ut- ropande: » Eureka! » » Hvad har du funnit », frågade Werenius melankoliskt.
» En hustru åt dig, och en som är charmant och rik till på köpet! » * Glömmen ej Iduns skollofskoloni!
Minsta bidrag- emottagas taeksamt.
* Vårnäs den 15 juli.
Kära Bella!
Du lofvade mig att besöka oss.
Infria nu ditt löfte och kom snart.
Claes har fått uti sitt hufvud, att han vill bortgifta sin gode vän och f. d. kamrat, häradshöfding Werenius, som för resten är en komplett gentle- man, 30 år, den vanliga stilen, du förstår, hvad jag menar.
Detta tjäne dig till varning, ty Claes har anslag mot din frihet.
Clara Järn fält.
Stockholm den 18 juli.
Kära Clara!
Hemta mig torsdag vid sta- tionen.
Claes kan gärna få gifta bort sin vän; jag anhåller endast, att det ej blifver med mig.
Jag är för resten ej rädd, hvarken för härads- höfdingen eller någonting annat.
Din Bella Järnfält.
Vårnäs den 20 juli.
Hedersbror Werenius.
Eftersom du lofvat mig lydnad, så är du god och infinner dig här på onsdag.
Jag äm- nar gifta bort dig med min kusin Bella Järn- fält, som du ju redan känner.
Signalement: 25 år, ser bra ut, 300,000 kr., men har felet att veta, hvar skåpet skall stå.
Din tillgifne Claes Järnfält.
Anledningen till dessa tre bref var en längre underhandling, som baron Järnfält, vid sin hemkomst, haft med sin hustru.
Denna på- stod, att Järnfälts plötsliga människokärlek en- dast var framkallad af tanken att vilja häm- nas på sin kusin Bella Järnfält, hans forna flamma, emedan hon förr i tiden kallsinnigt tillbakavisat hans artigheter.
Detta påstående förklarade Jäinfält endast vara ett nedrigt för- tal, och att han aldrig svärmat för någon an- nan än sin hustru.
Denna hans djärfva för- klaring hade till följd, att hon på fingrarne började uppräkna en del namn, men innan hon hunnit till halfva dussinet, sträckte Claes vapen och anhöll ödmjukt om nåd och för- sköning, hvilket äfven omsider beviljades.
» Ser du, Clara, jag ville så gärna, att min gamle universitetskamrat Werenius skall blifva lika lycklig som jag.
Han är en bra mänska och en gentleman från topp till tå, och dess- utom finner jag, med min kännedom om bäg- ges karaktärer, dem vara liksom skapade för hvarandra », tillade han med ett listigt små- leende.
» Jaså, du tror det », sade Clara tvinande.
» Alldeles, vi få allt se », menade Claes.
» Jag tvår mina händer », förklarade Clara.
» Jag tycker den bör vara grön! » » Ursäkta fröken, men rödt passar obetingadt bättre till de blå fötterna och på framsidan gula liljor och tulpaner. » » Nej, då hellre ljusblått med rosa och år- talet, anno 1890, uti hvitt. » » Nåja, huru som helst, nu börja vi då », svarade Werenius undergifvet.
Bella Järnfält och Werenius sitta på golfvet uti trädgårdspaviljongen.
Omgifna af Aspinalls färgburkar och beväpnade med penslar, äro de i färd att omdana ett blygsamt, omåladt furu- skåp till en möbel i prålande bondstil.
De kommo ej rigtigt öfverens uti denna viktiga angelägenhet och meningarne voro, som vi sett, mycket delade.
De båda kontrahenterna hade nu dagligen varit tillsamman öfver en veckas tid, och Werenius hade verkligen funnit sig mycket intresserad utaf den glada, rättframma Bella.
Denna tyckte rätt bra om honom och be- traktade honom med en viss nyfikenhet, som var en följd af Claras förrådande af Claes ' plan, samt visade sin orädda karaktär genom att tämligen skarpt kokettera med den gode häradshöfdingen.
Målningen framskred fort, sedan ändtligen resolution fattats, och snart stod skåpet färdigt uti sin nya glänsande skrud.
Men nu började en diskussion om, hvarthän det skulle flyttas.
Slutligen gick Bella seg- rande ur striden.
I detsamma inträdde Claes och ögonblickligen fattande situationen, utro- pade han mera sanningsenligt än diplomatiskt: » Hallå Werenius, det var ju det jag skref till dig, att Bella visste, hvar skåpet skulle stå ».
Tablå!
Claes hastade ut, högst förlägen; Werenius fick plötsligen mycket att syssla med det om- tvistade skåpet.
» Hvad menar han väl? » frågade Bella oskyl- digt.
Hon förstod sammanhanget mycket tyd- ligt och njöt utaf Werenius ' skuldmedvetna ut- seende.
Claras inträdande med ett bref i handen räddade honom från att svara.
» Här är en bjudning från Vråröd till mid- dag i morgon.
Jag har antagit för oss alla fyra.
Ekenhjelm är återkommen från Egypten och är nu där på besök, hör du Bella », säger Clara med ett litet elakt småleende.
Werenius spetsade öronen bakom sitt skåp.
Han kände nog Ekenhjelm.
» Den fördömde rikskurtisören, han skulle nog o. s. v.
» mum- lade han.
» Det gläder mig verkligen att åter få träffa honom », sade Bella, som sett Werenius ' mörka min och naturligtvis var färdig att genast draga nytta däraf.
* * * En stor sval matsal med mattbelagdt par- kettgolf.
Sommarsolen var utestängd medels tunga draperier och rummet upplystes däm- padt af spetsbehängda lampor.
Luften var upp- fylld af vällukten från den mångfald af Gloire de Dijon, som i låga silfverskålar prydde mid- dagsbordet.
Dinern nalkades sitt slut, och stäm- ningen var mycket animerad.
Werenius hade, mörk i hågen, under hela middagen betraktat Bella, som af Ekenhjelm forts till bordet och med denne underhållit en särdeles liflig konversation.
De adjektiver, hvarmed Werenius, under denna jämförelsevis korta tid, uti tankarne för- sett Ekenhjelm, voro rent utaf häpnadsväckande uti såväl kvantitativt som kvalitativt hänseende och voro ett ej vidare vackert vittnesbörd om häradshöfdingens mänskovänliga sinnelag.
Bella var intagande, klädd uti en ljus silkes- dräkt, som i mjuka veck föll kring hennes smärta gestalt.
Slutligen såg Werenius henne taga en ros och lemna den åt sin kavaljer, hvilken med hänryckning fäste den uti sitt knapphål.
Vår häradshöfding skar tänder utaf raseri och svor ve och förbannelse öfver denna koketta varelse, som snart skulle lyckas att göra honom svartsjuk som en turk.
Senare på aftonen dansade man, men We- renius hade uti sin förbittring gått ut i par- ken för att ensam med cigarren få gifva luft ät sina känslor.
» Werenius, hvar är du? » hördes Järnfält ropa.
» Du måste komma in för att dansa; damerna fråga efter dig; för resten är du bra ohöflig, som så här undandrager dig dina ka- valjersplikter.
Kom nu! » Werenius åtföljde honom motvilligt och in- trädde i salongen just i rätta stunden för att se Bella dansa förbi med Ekenhjelm.
Han bet sig förargad i läppen och uppbjöd Clara Järnfält samt visade sig så pessimistiskt och sa- tiriskt anlagd under denna korta stund, att hon förvånad blickade upp på honom, men då hon följde riktningen af bans blickar och sig Bella inbegripen uti en liflig flirtation med Ekenhjelm, förstod hon sammanhanget och hade svårt att dölja ett småleende.
Werenius ' sinnesstämning var ej afundsvärd, men han lugnade sig något, då vid hemfärden Claes på ett högst märkvärdigt sätt intrigerat sig själf och sin hustru på det främre sätet uti den lätta jaktvagnen, då naturligtvis Bella med häradshöfdingen fingo placera sig bakom.
Hvar och en försjönk uti sina egna tankar, såsom det ofta händer, när man efter flere timmars oafbruten sällskaplig konversation åker hem en varm sommarnatt.
Bella tänkte på Ekenhjelm och kunde ej undgå att jämföra honom med Werenius, en jämförelse, som, trots allt hennes koketterande med den först- nämnde, utföll till den senares fördel.
Hon tyckte egentligen utmärkt bra om Werenius, satte värde på honom, hade lärt sig att upp- skatta och högakta hans många goda egenska- per, och när hon nu ändå en gång skulle gifta sig, ty det måste hon ju antagligen, så kunde hon lika så väl taga honom som någon annan.
Men att Claes skulle få rätt, det var harmligt, och därför hade hon ju visat sig så intresse- rad af Ekenhjelm, fastän hennes hjärta sved vid tanken på häradshöfdingens kval.
(Ports.
o. slut i nästa n:r.)
ska visorna, hvilken ännu alltjämt aftryckes i våra större vissamlingar samt säkerligen ännu lefver på mången åldrig kvinnas läppar, ett känsligt och melodiskt minne från barndomens eller ungdomens tid, den tid, då till pianots eller helst guitarrens accompagnement ljöd: Mossbelupen hydda står vid Heklas fot; mörka granar skydda den mot stormars hot.
Men där inne — sorgsna minne — lifvets storm en ros bröt afl A n vid strand vi finne kors på Idas g r a f.
.
.
» Kors på Idas graf » är väl det enda af Charlotte Bergers för en 40 k 60 år tillbaka så rikligt inom den periodiska pressen kring- strödda poetiska blomstergåfvor, som numera lefver och i en framtid kommer att lefva.
Framför oss å arbetsbordet ligger emellertid en prydligt inbunden volym: samling af bortåt 150 poem i manuskript af Charlotte Berger samt originalbref från henne till den bekante journalisten Paul Fritz Mengel, sprittande kvicka och spirituella bref, men af väl enskild natur att offentligen kunna intressera — en unik sam- ling, tillhörig grosshandlaren C.
M. Carlander i Stockholm.
Som sagdt, brefven äro af ringa intresse för allmänheten, men af poemen torde ett och annat förtjäna ätergifvas, t. ex. nedan följande, hvilket så att säga är ett åpropos för årstiden; sista versen är en hyllning åt minnet af författarinnans broder, grefve Otto August Cronhjelm, en af sin tids mest upp- märksammade män, född 1800, löjtnant vid från svenska skaldinnors b l o m p a r t e r r.
sjöartilleriet, en af de främste riksdagstalarne inom det första ståndet, riddarehusdirektör, För I d u n af Birger Schöldström.
ordförande bland fullmäktige i riksgäldskonto- III.
ret, död af kolera i Stockholm 1834.
Liten efterskörd Grefvinnan Bergér.
f p r f p framstående svensk författare * har sagt, Ss^fe att man kanske kan finna det vara att gifva för mycken vikt åt en enda visa, då man lemnar lefnadsuppgifter om den, som i det hela icke utfört någon annan vitter bedrift än diktat den.
Därtill drista vi oss svara, att, så framt diktarstil mätes med annat än längd- mått, en populär visa alldeles icke utgör nå- gon ringa vitter bragd.
Atterbom säger ock, som vi vilja minnas, att » Ich denke dein » är en större gärning än den stora literaturhisto- rien af G-ervinus.
Under det inom poesiens öfriga arter talang och konstnärligt förstånd till viss grad kunna insättas i stället för ur- sprunglig danande kraft, minskas inom lyriken dessas betydelse, under det å andra sidan for- dringarna stegras på den primitivare kraften, den första af skaldens egenskaper.
Till att frambringa ett äkta poem fordras en elan, af hvilken icke många äro mäktiga, och dess po- pularitet betyder så till vida mera än andra vittra alsters, som dess oäkthet lättare ertap- pas, därför att det är så föga sammansatt.
Må penningmannens namn utplånas, hans, som blott lefde för sig själf — han hade godt, medan han lefde — men ett minnets tack åt den, som kännt för andra och utsjungit, hvad han erfor djupare än de!
Dessa reflektioner äro närmast fällda i an- ledning af den kända visan » Lilla, vackra flicka, om du vill, hörer dig mitt hela hjärta till », författad 1824 af den vermländske prest- mannen Bernhard Alstermark — hvilken, i förbigående sagdt, ju gamla vermländingar säga stått delvis modell till Gösta Berlings b i l d —; men de kunna delvis äfven tillämpas på en annan af de på sin tid allra populäraste sven- * Richard Bergström: Literatur o. Natur, sid. 162.
Till B l o m s t e r k r u k o r n a i m i t t fönster, i mars månad.
Vintern sorgligt kring min boning hvilar, frostig drifva öfver fältet rår, och man hör den kalla stormens ilar; men uti mitt fönster är det vår; blomman där med vårens färger prålar, grönskan står så frodig där, så rik, och för ögat alla dagar målar mången aning frisk o c b sommarlik.
Passifloras rika krans, så nära kring det hvita korset delar sig, om odödlighetens hopp och ära mången gång den gladt påminner mig; fritt snöflingorna må slå mot rutan, sorgens pilar nå mig i sitt lopp!
Ack, hvad vore detta lifvet utan religionens tröst och ljusa hopp?
Obemärkt vid passifloras sida står resedan, anspråkslös och mild, för att ambraljufva ångor sprida ifrån ytans tomma fägring skild; lik välgörarn, som i tysthet skänker vård och hjälp i nödens ögonblick och, då han det goda gör och tänker, döljer sig för tacksamhetens blick.
Stolt resedans granne, höga lilja, skjuter du din rika stängel där!
Drottningtiteln blomstren dig bevilja, och en kunglig sinnebild du är.
Oskuldens och fridens hvita ängel, dubbla egenskaper har du fått, vällukt doftar från din vackra stängel, du ej bländar våra ögen blott.
Med kanariefågelns sång du höjer, gula nejlikstånd, din stängel opp, som för blommans rikedom sig böjer, festligt omhvärfd utaf knopp vid knopp.
Lik en lycklig mor bland barnens skara, då på dem hon blickar ned så huld, tyckes blomman stolt och fåfäng vara öfver sina rika knoppars guld.
Sällsam, melankolisk bland de sköna, med de dystra, sammetslika blad, står en svart pensée ibland det gröna.
.
.
Blomma, du är vacker, men ej glad!
Ljusa glädjen likväl ej behagar alla stunder: jag är glad, men har äfven någon gång de mulna dagar, då jag älskar les pensées noires.
Friska murgrönsranka, du, som kröner bilden af en evigt saknad bror, af den ädlaste bland Sveriges söner, i ditt gröna skydd jag den förtror!
Du medborgarkronan vänligt skjuter kring de älskande, de rena drag, vid hvars anblick jag med smärta gjuter systerliga tårar än i dag.
Christina Charlotta Ulrika Berger, född gref- vinna Cronhjelm af Flakunge, såg först dagen den 21 augusti 1784, blef 1817 gift med ma- joren vid Smålands dragoner Johan Göran Ber- ger — känd o c k som lyckad k o m p o s i t ö r: bl.
a. har han tonsatt sin makas p o e m » K o r s på Idas graf » — och afled i L i n k ö p i n g den 25 maj 1852.
Hennes på sin tid m y c k e t lästa och omtyckta romaner — » Trollgrottan i San Miniatos dal » (tr. 1816), » T h i l d a o c h E b b a eller Ruinerna vid B r a h e h u s » (tr. s.
å.
), » A l - bert o c h Louise eller D e n dubbla upptäckten » (tr. 1817), » A g n e s och Alfred eller D e trenne äpplena » (tr. 1828) och hvad de allt heta — känner numera ingen m ä n n i s k a.
.
.
blott en eller annan förtorkad bokmal.
.
.
till; hvad be- träffar hennes p o e m däremot, så » än i dag vi finna K o r s på Idas graf » — åtminstone i våra visböcker.
L o r e t o s madonna.
En skildring från Italien.
För Idun af (Forts.) Jämte bankiren och den unge bajraren stego två djupt sorgklädda, franska damer o c h deras kammarjungfrur in i samma omnibus.
Därtill kommer ytterligare en tysk herre, hvilken ser ut som en gammal diplomat.
Han ledsagas af en yngre man, kanske hans son eller sekreterare, tänker Bertarelli.
Vagnen är fylld, och hästarne sätta sig i rö- relse för att forsla de resande upp till den på en bergskulle belägna staden, som redan länge tett sig för deras ögon med sin höga, allt domi- nerande kyrkkupol.
Bankiren blir ängslig till m o d s, j u mera han närmar sig helgedomen, där endast den sannt troende finner bönhörelse.
Hur kan han väl räkna sig till dessa, han som varit så ljum i sin tro, ja, varit D ä r a däran att, i likhet med sin hustru, förneka jungfru Marias förmedlarekall?
Om han ändå kunde återfå sin barndoms slarka tillförsikt eller den unge tyskens o c h de franska enkornas blinda tillit — denna tillit, som kan för- sätta berg!
Huru glada äro ej dessa människor i sitt hopp att genom pilgrimsfärden frälsa sina kära ur skärs- elden samt tillförsäkra sig själfva en gång en sa- lig hädanfärd.
Tiggare omsvärma vagnen.
De tvifla ej på att erhålla hvar sin almosa a f pilgrimerna.
Huru skulle väl de, som önska vår Herres bistånd, kun- na neka den fattige medbrodern en ringa skärf?
På den stora, runda platsen framför kyrkan vimlar det af resande från alla världens kanter, komna från när och fjärran, för att bedja.
Kyrkans inre med sina guldmosaiker och al- frescotaflor skiljer sig ej särdeles från andra gam- la tempel.
Uppmärksamheten dragés därför strax till midtelskeppet med den stora marmorbalda- kinen.
Men blott få ge sig tid att studera det konstar- bete, Italiens störste mästare nedlagt på marmor- hölstret, o m man så får kalla det fodral, som in- nesluter » la casa santa ».
Fyra små, fint mejslade dörrar öppna sig i mar- morn o c h föra in i det allra heligaste.
Utanför ligga flere personer på knä, bland dem en kvinna, ihopkrupen, så att hon nästan liknar ett klädbylte.
Händerna skyla ansiktet och en- dast, när hon någon gång vrider dem liksom i förtviflan, ser man, att hon är ung och äfven skön.
Hon tyckes fullständigt oberörd af allt, som omger henne.
Hon blickar ej ens upp, när Ber- tarelli kastar sig på knä bredvid henne, gripen af hennes brinnande andakt.
Han känner sig såsom aldrig förr inspirerad till bön, och ur djupet af sitt hjärta anropar han madonnan o m nåd att värdigt träda inför henne.
Styrkt o c h med nyvaknadt hopp reser han sig slutligen upp.
Grannen dröjer där ännu i samma ställning.
Nu vrider hon ånyo sina händer, så att det nä- stan knakar i de fina lederna.
Hvad månne är orsaken till denna unga, sköna kvinnas ytterliga förtviflan?
Är det kanske nå- gon svår synd hon har på sitt samvete?
Strax innanför dörren upptäcker Bertarelli sin tyske vän, på hvars uppåtvända ansikte spåras den mest lågande andakt, parad med salig hän- ryckning.
Den lycklige!
tänker Bertarelli.
Den, som än- då besutte hans fasta tro.
Där äro de franska damerna på knä bredvid den trasige tiggaren o c h den gamle tyske herrn, diplomaten, som ' bankiren kallar h o n o m; han har helt nära sig flere bondkvinnor, hvilkas nakna ben sticka fram under de korta kjortlarna.
Här alltså herskar då den jämnlikhet, man an- nars förgäfves söker efier i denna världen 1 Dock nej, ej ens här finnes den hel o c h hållen, ty se så ödmjukt de franska kammarjungfrurna hålla sig bakom sina sorgklädda fruar, uppmärk- samma, liksom o m de hvarje ögonblick väntade på en vink för att betjäna dem.
Där stiger en gammal bonde upp och går ut efter att ha flerfaldiga gånger ödmjukt kysst hyd- dans, af små bruna tegelstenar uppförda väggar.
Bankiren skyndar att intaga den lediga platsen, hvarvid hans blickar hvila på den lilla miniatyr- byggnaden, hvilken på ett så mirakulöst sätt skall ha förflyttats till sin nuvarande plats.
Han ser på dessa väggar, o m hvilka det för- täljes, att de flere gånger blifvit hvitrnenade, ehuru de strax återtagit sin förra, mörka färg.
I bakgrunden af det fyrkantiga, af ett enda rum bestående lilla huset, höjer sig ett altare, prydt med förgyllda stakar samt två stora byster af gediget silfver, hvilka föreställa den heliga Anna och den helige loseph, jungfru Marias moder och make.
En prest läser en messa — kanske den är be- ställd af de franska damerna eller af den unge tysken.
Bakom altaret, ofvanför detsamma, tronar den världsberömda madonnan med Kristusbarnet på armen.
Man upptäcker endast två i svart trä utskurna hufvuden, hvilka prydas med stora guldkronor, sirade med äkta stenar.
Det öfriga af kropparne tyckes insvept i en linda, som äfven gömmer ar- marne.
Utanpå är anbragt en hvit sidenmantel, öfversållad med briljanter, diamanter och stora, äkta stenar, o m hvilka det säges, att de repre- sentera värdet af ett helt konungarike.
Hur det glittrar, o c h hur det skimrar i skenet från de tjocka vaxljusen uppe på altaret och från lågorna i de otaliga oljelamporna, hvilka, arbe- tade af kostbart silfver, hänga rundt omkring väggarna, där de brinna året om, natt o c h dag.
Men icke var det för att bländas af diaman- ter o c h äkta stenar, som bankiren hade företagit den långa färden.
Han slår därför ner sina ögon mot marken och börjar bedja.
Men hans blick söker snart åter den strålande bilden, inför hvilken han ej är i stånd att samla den andakt, han eftersträfvar.
Han upprepar mekaniskt det ena » Pater Noster » efter det andra samt flerfaldiga » Ave Marias ».
Men allt är förgäfves — tankarna irra åter på afvägar — de fästa sig vid folket, som knäböjer omkring honom, och på hvars anleten han spårar en så lefvande tro, att han suckande tänker: hvarför förunnas det väl dem att, när de skåda upp på den svarta bilden, i henne se Guds moder förkroppsligad, då den däremot för honom fram- står endast som en smyckad trädocka, afklädd all helighet.
Han frestas till och med att betvifla bildens härstammande från aposteln, ty hvar i bibeln omtalas väl St. Lucas som en bildsnidare?
Och hela legenden om den lilla hyddan, huru mycken sanning innebär egentligen den?
Den härrörde från en tid, då man allmänt trodde pä hexor och troll, då de så kallade fromma bedrä- gerierna voro så lätta att utföra o c h funno ett så tacksamt fält.
Månne ej hela historien är att likna vid en amsaga och som sådan oantaglig för det sunda förnuftet?
Och dock, här ha j u mirakel timat — bankirens egen fostermor har blifvit helbregdagjord, likaså grefvesonen, hvarom nyligen tidningsartikeln för- mälde, och många, många flere ha inför bilden återvunnit helsan eller på annat sätt blifvit bön- hörda.
Bertarelli vill därför till hvarje pris tvinga sig att tro, huru mycket än förståndet protesterar emot.
Det mänskliga förståndet visar så ofta sin inskränkthet och förmår väl ej heller nu följa anden på dess höga flykt mot evighetens regioner.
Bertarelli har lärt, att salig är den, som tror, fast han ej ser — vill det ej säga detsamma som det förståndet ej fattar?
Han börjar därför ånyo att be, begär stormande af Gud att återfå sin fromma barnatro och vrider därvid sina händer i ångest, liksom den förut omtalade unga kvinnan.
Huru länge den hårdnackade tväkampen mellan den gamla, naiva barnatron och det skeptiska, resonnerande förnuftet hade räckt, visste ej ban- kiren, när han ändtligen reste sig upp från sin knäböjande ställning.
Trots allt hade tviflen dock vunnit öfverhanden.
Ej tvifvel om en rättvis, allting styrande Gud eller en försonande Kristus, utan o m möjligheten af den framför h o n o m tronande madonnans in- gripande i hans öde.
Han är nu fullt öfvertygad om, att vår Herre likafullt skall höra hans bön, äfven om den ej uppsändes till Honom framför den svarta bilden med de gnistrande diamanterna, hvilken nästan påminner o m en indisk afgudabild, som han en gång sett på en världsexposition.
Och, o m än jungfru Maria och helgonen, enligt katholska kyrkans lära, stå förmedlande emellan människan och Gud, hvad ha egentligen bilderna därmed att skaffa, och med hvad skäl antager man, att den ena madonnastoden snarare bringar bönhörelse än en annan?
Är denna tro ej en bilderdyrkan och som sådan förbjuden af vår Herre?
Hvarför, menar nu Bertarelli, skall han ej, liksom hans Elena, vända sig direkt till sin Gud och Skapare.
Icke är den Högste en jordisk konung, till hvil- ken undersåtarne helst böra sända sina böne- skrifter medels ministrar, kammarherrar eller andra hoftjänare?
Vi kalla j u Gud vår fader.
Ett frimodigt barn går direkt till sin jordiske far med alla sina önsk- ningar och kryper ej först bak moderns eller syskonens ryggar.
Hvarför skulle då människan nalkas den allestädes närvarande, den allvetande och allsmäktige genom Kristi moder och helgonen?
Bertarelli faller än en gång på knä, men nu vänder han ej sitt ansikte åt den bländande bil- den.
De hopknäppta händerna trycker han hårdt mot ögonen för att ingenting se af den omgif- vande glansen, och det lyckas honom ändtligen att ödmjukt o c h förtroendefullt lägga sitt öde i Herrens mäktiga hand.
Och efterhand lugnar sig hans sinne; allt tyd- ligare tycker han sig förstå, det en vishetens Gud styr världen o c h ej låter en enda smärtans tår fällas utan ändamål.
Han utmålar sig framtiden, som om den knap- past mer anginge honom själf.
Han undrar till och med om det ej vore rättast, såvida Elena ej öfvervinner sin kärlek till Ercole, att ge henne fri, på det att han måtte erhålla skilsmässa och så med lagens fulla giltighet kunna äkta den han har kär.
(Forts.) Innehållsförteckning: Storfurstinnan Olga Feodorowna af Ryssland.
(Med por- trätt.)
— H e d d a Elisabeth Bergwall; af K.
G.
K.
— I d a g; poem af Charlotte Lindholm.
— - Till kontinenten; ett par praktiska vinkar, af G.
— N y literär pristäfling.
— Ett m i n n e; skiss af Albrekt Segerstedt.
— Srnånotisfr från k vin no världen.
— E t t gifvet lesultat; skiss för Idun af Dolly Roon.
— Liten eflerskörd frän svenska skaldinnors bloinparterr; för Idun af Birger Scköldström.
I I I: Grefvinnan Berger.
— Loretos m a - donna; en skildring från Italien, för I d u n af Bilda Hintze.
(Forts.) De smycken, som fortfarande för den s. k. lilla toaletten äro förherskande, äro alltjämt de små emaljerade blommor och fjä uopseende i Paris.
De modernaste äro Viol-, Blåklint- o. Penséebroscherna samt de små hvit- och blåemaljerade fjärilarne.
Pris rekvisition tili landsorten i rek.
bref.
från J u v e l e r a r H A L L B E R G, Regeringsgatan 9
