# ID: svediakorp-per805
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1891
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 15,663
# sentences: 651
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.Stockholm, GrmandU Boktr.-Aktith.
N:r 18 (176) Prenumerationspris p r a r: I d u n m e d Modetidning oeh ko- lorerade planscher k r.
8: — I d u n m.
M o d e t, u t a n k o l.
p l.
» 6: 50 Idun ensam • 4: — (midt för Kungsträdgården.)
P r e n u m e r.
s k e r i landsorten å p o s t - a n s t a l t, i Stockholm h o s r e d a k t i o n.
R e d a k t ö r och utgifvare: FRITHIOF Hon föddes den 9 sep- tember 1851 i Östlånga församling af Malmöhus län.
Föräldrarna voro landtbrukaren David Vil- helm Bonthron och hans maka Ebba Charlotta Du- rietz.
Redan tidigt för- lorade Alice sin mor, och denna förlust ersattes ej, när hennes far trädde i Utffifningstid: hvarje helgfri fredag.
HELLBERG.
Träffas å b y r å n k l.
1 0 - 1 1.
Lösnummerpris: 1 5 ö r e.
Allm.
Telef.
61 47.
(vid kompletteringar).
Alice 4 inbjuda i dag lduns läsarinnor till ett besök i Göteborgs X arbetsskola för van- föra, Norra Allégatan 5.
En skola af sådant slag väcker ett visst vemod.
Det är därför vi helt för- siktigt trycka på knappen till ringledningen.
Nu är det för sent att draga sig tillbaka, haltande steg höras redan i tamburen, och på frågan efter före- ståndarinnan införas vi i. hennes mottagningsrum.
Vi sitta ned och vänta några minuter.
In till oss tränger ljudet af en liflig och sympatisk frun- timmersröst.
Orden tyc- kas så vänliga och upp- muntrande, äfven då de icke falla alldeles gillande öfver det gjorda arbetet.
Vi ha redan på afstånd fått intrycket af något gladt och friskt, och detta ökas än mer, när vi få nöjet göra fru Alice Char- lotte Bonthrons bekant- skap.
4:de årg.
Fredagen den 1 maj 1891.
Byrå: H a m n g a t a n 1 6, 2Va tr. Annonspris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
För » Platssökande&gt; och &gt;Lediga platser&gt; 25 ö r e f ö r h v a r j e p å b ö r j a d t t i o t a l s t a f v.
U t l ä n d s k a a n n o n s e r 70 ö r e p r n o n p.
- r a d.
Bonthron.
nytt äktenskap.
Det blef tvärtöm ett mindre be- hagligt förhållande mellan styfmodern och hennes unga styfdotter, och detta ända därhän, att det satte sin prägel på Alices ka- raktär.
Hon var ett lif- ligt barn, mycket käns- ligt för kärlek och vän- lighet.
Den, som förstod att taga henne från denna, sida, vann hennes hän- gifvenhet och fick henne utan svårighet att lyda; ville man däremot tvinga henne härtill, blef hon trotsig.
Detta trots öfver- gick med tiden till energi, en energi, som stundom blef hänsynslös.
Då Alice vuxit upp, tänkte hon utbilda sig till lärarinna, men förlofvad vid 19 år med en landt- brukare, beslöt hon att i stället genomgå en prak- tisk hushållsskola.
De kunskaper hon förvärfva- de blefvo af särdeles nytta vid hennes stora lifsarbete.
Gift vid 21 års ålder vardt hon redan fyra år därefter enka med tre barn, af hvilka det yng- sta var två dagar gam- malt.
Den tjugufemåriga modern stod nedtryckt och lidande och utan ett öre att försörja de sina med.
Efter åtskilliga försök med arbeten i hembygden kom hon hösten 18-80 till Göte-
Där vardt ett fradgande skum och böljors kif; En störtsjö svallade vred mot vinternästet; Men hög och segrande lugn steg sol på fästet, Ty dödens makt var bruten, och där var lif.
Z, borg.
Här började hon en flerårig kamp mot sjukdom, dåligt betaldt arbete och bekymmer af snart sagdt alla slag.
År 1885 i januari hörde fru Bonthron först omtalas arbetsskolan för vanföra.
Hon uppma- nades att söka föreståodarinneplatsen där, och sedan hon en tid underhandlat med den för denna skola så nitiske och storslaget uppoff- rande läkaren, doktor O. Carlander, antog fru Bonthron platsen med 800 kronors lön (på se- nare tiden höjd till 1000 kronor), fritt rum och ved.
Kort därpå anträdde hon en resa till Köbenhavn för att i därvarande » Haands- gernings skole for vanföre og lemlsestede » stu- dera enarms arbetet.
I skolans stiftare, den då sjuttiotvå-årige pastor Hans Knudsen, vann fru Bonthron en faderlig vän.
Denne man hade i 15 år själf ledt sin skola, konstruerat verktygen för de enarmade, upprättat den vid dessa inrättningar så nödvändiga kirurgiska kli- niken, arbetat för att skola oeh klinik blifvit tillgängliga för hela danska folket och för att de fattiga, utan för stora svårigheter, skola kunna besöka den, skaffat dem fria biljetter på järnvägar och ångbåtar m. m. arbetsgifvare åt sina forna lärjungar.
Inkom- sterna för sålda arbeten under föregående år uppgingo till kronor 4014,26- Skolan inköper materialierna oeh sedan värdet för dem från- räknats, blir det återstående arbetslön.
Sådan utbetalas till såväl lärjungen i första stadiet som till arbetstagerskan utanför skolan.
Fru Bonthron eger själf stor arbetsduglighet, och hon fordrar detsamma af andra.
Detta i för- ening med hennes oinskränkta rätt att mottaga eller afvisa inträdessökande kan något förklara den stora produktion, som på kort tid fram- drifvits.
Ingen må heller tro, att den van- lottade arbetaren får lemna från sig arbetet för att af friska händer fä det färdiggjordt.
Så långt som i hvar och ens förmåga står skall han hjälpa sig själf, och som regel gäller, att hvarje arbete skall monteras på skolan.
Om denna ock undervisar i prydnadsarbeten, så äro dessa ingalunda hennes hufvudsak.
Denna är för den kvinliga slöjden linnesömnad, såväl för hand som maskin.
Flickor från landsbyg- den få icke ens lära sig finare handarbeten, däremot någon klädsömnad och i åtskilliga fall borstbinderi och stolsitsflätning.
Efter fem månaders vistelse i Danmark återvände fru Bonthron till Göteborg, där den 5 oktober 1885 den första svenska arbetssko- lan för vanföra öppnades.
Elevernas antal var dä två, men innan jul ökades de till tio, alla mycket vanföra, de flesta saknande ena handen.
Bland dessa var en tjugutre-årig, till ytterlighet slö flicka.
Hon hade aldrig försökt att arbeta och kunde ej ens räkna till tre .. Fru Bonthron skulle dock snart i henne se beviset på, hur kärlekens solsken förmår locka fram blommor, där det ser mest hopplöst ut, oeh hur den, som eger förmåga att göra arbe- tet lätt och gladt, kan få äfven den oförmög- naste att göra storverk.
De manliga eleverna lemnas lika litet som flickorna ut i lifvet, utan att skolan sörjt för deras framtid.
Ingen af dem går ut, förr än han fått plats i ett för honom passande yrke.
Är detta ett, som inlärts i skolan, blir han ganska lätt intagen på en verkstad; har han däremot inga förkunskaper, betalar skolan för honom, tills han vunnit behöflig skicklighet för att blifva arbetstagare.
Elevantalet har under den gångna tiden va- rit 25 hvarje år.
Detta är det högsta antalet, som kan rymmas inom den mycket trånga lo- kalen.
Dessa gossar oeh flickor, eller egentli- gen män och kvinnor, ty ofta äro de redan fullvuxna, undervisas numera af tre lärarinnor och två lärare, de sistnämnda dock endast om kvällarne, då slöjdundervisningen i stadens folkskolor är slutad.
Dessutom förestås den kirurgiska kliniken af en läkare.
Här få ock vanföra utom skolan råd och hjälp.
Fri mid- dagsspisning för eleverna har på sista tiden anordnats, och serverades det gångna året 2330 middagsmål, värda 698 kr.
25 öre.
På två månader sydde den stackars flickan för hand ett linne, virkade ett par schalar samt en badhandduk, hvars bård och monogram hon sedan broderade.
Direktionen för skolan önskade en julutställ- ning.
Fru Bonthron ansåg den omöjlig.
Hvad skulle hon på två månader kunna åstadkomma med dessa okunniga krymplingar?
Direktio- nen fasthöll sin önskan, och den 21 och 22 december inbjöds allmänheten att i Beyers blomsterbutik vid Södra Hamngatan taga de vanföres julexposition i ögonsikte.
Öfverrask- ningen var fullkomlig.
Var det en möjlighet att med en arm sy sådana linnen, märka och fålla sådant duktyg, göra dessa fina broderier, virka dessa mjuka schalar, fläta dessa stolsit- sar, knyta hängmattorna, binda borstarna, smida och löfsåga!
Föreståndarinnan frågade sig själf, hur det gått till.
Hon kunde ej besvara frå- gan, men ett faktum var, att alla dessa arbe- ten lågo där färdiga.
Försäljningen inbragte 378 kronor, och den erfarenhet i afseende på åtgången af arbeten, som där gjordes, har sedan bestyrkts.
På de vanföras utställning i Göteborg säljas alltid bäst de dyrbaraste och prydligaste arbetena, om dessa följa modet, ty de rika äro här kö- parne.
Utställningarna äro reklamen för sko- lans arbetsförmåga.
Beställningar komma ock redan i mängd.
Det är numera icke längre skolans elever blott, som förfärdiga de vackra arbe- tena, särskildt utstyrslarne.
Skolan har blifvit Skolan har, så att säga, intagit föräldrarnes ställe för de vanföra, och lyckligt så, ty de flesta af dem äro gatans vanlottade barn, och öfver mångens vagga föll säkerligen sparsamt den - kärlek, som här är den ledande principen.
Fru Bonthron får nära nog i alla afseenden bära en mors omsorg för sina skyddslingar.
Hon är ljuspunkten i deras lif, till » frun » kunna de gå med sina bekymmer, vissa om, att finns det någon möjlighet att lindra dem, så försöker hon.
Lyckligtvis hör hon till dessa, som lätt få sina medmänniskors öra, därför att hon själf med så vaket intresse lyssnar till så väl glädjens som sorgens röst.
Detta gör, att hon sällan beder förgäfves om hjälp åt sina skyddslingar, men detta skulle dock ej ensamt förmå uppehålla henne i striden mot fattigdom och nöd fysiskt och ofta i än högre grad mo- raliskt.
Hon följer ständrgt sin gamle vän pastor Knudsens råd att gå fram till vår Herre med bekymren, lära de unga att rätt läsa sitt Fader vår och sedan förbida hjälpens stund.
Vi trodde, att ett besök därinne i skolan JOPELIUS.
skulle vara så vemodigt.
Låt oss försöka.
Är detta de lidande och vanlottade, utropa vi.
Sådana arbetare och arbeterskor få vi nog leta efter, så glada och muntra se de ut, och så hurtigt arbetet går.
Svarfhjulen svänga så lu- stigt pm och symaskinerna surra, som trampa- des de endast af friska fötter.
Arbetet har här blifvit, hvad det för världen blef, när kri- stendomen odlade det, en välsignelse, och det har här blifvit det därigenom, att inom dessa salar heter dess tvillingsyster bön.
Amanda Leffler.
Vi hafva just nu ansett ofvanstående skil- dring af Alice Bonthron och hennes verksam- het af intresse, då äfven här i Stockholm nyligen en förening bildats i syfte att efter mönster af arbetsskolan i Göteborg — efter hvilken förut inom vårt land upprättats lik- nande anstalter i Helsingborg och Karlskrona — äfven skaffa hufvudstadens vanföra det bi- stånd de så väl behöfva.
Under förra månaden var ett upprop till förmån för den tilltänkta arbetsskolan infördt i våra större tidningar, undertecknadt af flere inom vårt samhälle framstående personer.
Men då offervilligheten här i Stockholm ta- ges i anspråk på så många andra håll och sällan blifver så storartad som i Göteborg, så torde väl arbetsskolan härstädes ej kunna börja sin verksamhet förr än på nyåret 1892.
För att visa den stora allmänheten, hvad nytta dessa arbetsskolor för lytta och vanföra kunna åstadkomma, har den nybildade stock- holmsföreningen i denna vecka anordnat en ut- ställning, Drottninggatan 38, af arbeten, ut- förda vid de redan befintliga skolorna.
Vi uppmana enhvar att besöka denna utställning, som erbjuder stort intresse, på samma gång vi bedja alla dem, som ömma för de arma » lytta och vanföra », att understödja det be- hjärtansvärda företaget, så att äfven arbetssko- lan i Stockholm snart må blifva en verklighet.
Bidrag kunna insändas under adress: Ortope- diska institutet, Stockholm, och kommer redo- visning därför att framdeles lemnas.
Till Amaryllis.
Wmastän maj har kommit nu, klagar du, att ej sunnaiwäder genast smeker fina kind, vestanvind fläktar lätta kläder.
Åek, jag ler, gå ut ett slag nu en dag, oeh du skall upptäcka, huru allting myser gladt, öfver att våren allt kan väcka.
Bry dig ej därom, min vän, att ej än fria vågor leka!
Snart försvinner Månad is för en bris, som kan vårligt smeka.
Och om solen stundom ser på dig ner bakom molnens slöja, är det ej därför, att den, lilla vän, sommar ' n vill fördröja.
Var blott glad uti ditt sinn ', släpp ej in några klagosånger I Bommarn kommer nog i tid, varm oeh blid, nu som många gånger.
Och när den en gång år här, då, ma chére, skall här lifvet njutas; då vi bilda, du och jag, hjonelag, till dess fröjden slutas.
Tänk dig, att på landet bo oeh i ro stadens buller glömma, att idylliskt lefva där, plocka bär och i skogen drömma!
Liten julle, hvit och blå, skall oss då ut på fjärden vagga.
Seglen själf du, sömma skall, skot och fall skaffar jag och flagga ..
Ljusröd duk af skälmsk och fin amorin prydas skall så näpet.
Yestanfläkt till mastens topp lyfter opp blåa vimpelsläpet.
Oeh när månen silfrar sund, berg och lund, göras promenader — om det då gör dig behag, sjunger jag ömma serenader.
Tills den kommer, sommaren, dröm om den, och på knotet spara, och när den en gång är här, då, ma chére, måste sorgen fara.
Fritz Östenson.
Moderna kvinnosjukdomar.
en medicinska vetenskapen har för länge sedan kommit därhän, att den i prak- tiken föredrager arbetsfördelning.
Så- lunda finnes nu en speciell läkare för nästan hvarje sjukt organ, ett framsteg som är nästan ovärderligt för den lidande mänskligheten.
Specialisten uppnår genom den tusenfaldiga öf- ningen en fortroendeväckande säkerhet i diagno- sen, en ökad förmåga att bäst använda den me- dicin, som står till hands, oeh en så utpräg- lad själftillit, att sjukdomen i patientens ögon mister sin skarpaste udd.
Som en följd häraf vore man egentligen berättigad till det antagandet, att helsotillståndet i våra dagar vore idealiskt.
V i veta tyvärr, att detta är långt ifrån fallet, trots alla sanitära försik- tighetsmått till förebyggande af sjukdomar och trots all världens doktorsvisdom med hänsyn till dessas behandling.
ma, från hvilken några droppar blod flyta, är nära att svimma.
Med utvecklingen fortskrider sjukdomen.
Nutidens sociala förhållanden befordra det onda med ångans spännkraft.
Den unga flickan öfveranstränger sig, då hon skall välja en verksamhetskrets.
Hon öfveranstränger sig kanske i ännu högre grad och vissnar ännu fortare, om hon några vintrar deltager i vårt moderna sällskapslif.
Gifter hon sig, saknar hon den sunda, friska ursprungliga kraft, som fordras för att kunna bära de oundvikliga kroppsliga ansträngningarna.
Hon saknar den andens och sinnets friskhet, som gör kvinnan till hjältinna så ofta det gäller att vinna segrar inom det husliga lif- vets område, där så många bekymmer och fataliteter ofta möta.
A f dylika gifta kvin- nor rekryteras den välbekanta, stora hären af oförstådda, » hopplösa », evigt klagande in- divider.
Alla äro de oförmögna att upp- fostra en stark, sund släkt af blifvande män.
Orsaken till detta bedröfliga faktum måste sökas djupare än vid första ögonkastet synes vara fallet.
D e lidanden, för hvilka så många duka under, äro icke alltid endast af fysisk natur, och detta gäller särskildt det kvinliga könet.
Fruntimmersläkaren vet myc- ket väl, att haD har att söka orsaken till många plågsamma nervsjukdomar icke blott i patientens svaga konstitution, utan kanske oftare i hennes snedvridna själslif.
Först när vi kommit därhän, att vi förmå analysera detta själslif med samma anatomiska nog- grannhet som kroppens organism, först då kunna vi hoppas att för mänsklighe- ten skapa ett idealt helsotillstånd.
Hos många kvinliga patienter kan man på det nöjaktigaste sätt påvisa sanningen af detta påstående.
Hvar är gränsen mellan fysiska och psykiska smärtor, såsom dessa t. ex. upp- träda hos hysteriska personer?
Hvad lider hos dem mest, kroppen eller själen?
Äro dessa paroxysmer, dessa inbillningar, denna djupa melankoli i hastig vexling med en ögonblickligt uppbrusande häftighet — äro de en följd af kroppslig ruin eller förorsakas de af sinnets eller andens sjuklighet?
Höra sådana sjuka under den kategori, som bör an- förtros åt sinnesläkaren, eller behöfves blott en rationell höjning af de försvagade kropps- krafterna för att få bukt på det onda?
Den unga flickan, som förblir ogift, väl- jer nu kanske ett kall, som i början skaffar henne glädje, tills varans leda och missräk- ningar nedstämma hennes energi och den missnöjda med glädjelös blick, motser den långa framtiden, i hvilken den ena dagen ter sig lik den andra, en lång hämmande kedja som förlamar lifsglädje och kraft.
Skulden till de nervsjukdomar, som i så mångfaldiga former förekomma hos det kvin- liga könet, måste hufvudsakligen skrifvas på de afvikelser på känslolifvets område, åt hvilka flertalet af nutidens kvinnor, till och med de förståndigaste, omedvetet förfaller.
När själens rena guld hvarje dag, ja, hvarje tim- me på dagen omsattes i smått vexelmynt, är det ej underligt, om till och med den största skatt till sist tager slut och en kris inträ- der, som drifver själ och kropp ur sina gän- gor.
Den, som ej förstår att förståndigt föra stat, skall alltid sluta med bankrutt, ocb den, som vid hvarje obetydlig anledning hängifver sig åt de största öfverdrifter i ord och hand- ling, han eller hon ställer på sina nerver ett kraf, som dessa i längden icke kunna ut- härda.
Antalet af de kroppsliga sjukdomar, som hos kvinnan härröra sig från nervositeten, är rent af oroväckande och växer år från år.
Migrän, neuralgi, hysteri voro för våra far- och morföräldrar ett okändt ondt.
De hade att dragas med koppor och andra svåra sjuk- domar, som läkarevetenskapen nu dels mild- rat, dels helt och hållet utrotat — men nerver kände de ej till, ehuru de voro unga i Wertherperiodens dagar.
Fröna till det onda nedläggas vanligtvis redan hos det späda barnet genom öfverdrif- ven och oförståndig ömhet å föräldrarnes sida.
Den moderna sjukdomen håller sitt intåg hos skolflickan: barnet är » nervöst ».
Man kan med bestämdhet vänta sig, att hon skriker till vid åsynen af en spindel, att hon vid en åskknall håller sig för öronen, sluter ögonen för en blixt oeh vid en obetydlig skrå- Snart börjar hon här eller där känna ett kroppsligt ondt, ett grand af verklighet, hvar- af hennes lifliga fantasi skapar ett oändligt mått af plågor, tills hon ändtligen på allvar blir sjuk och oförmögen till verksamhet.
Det är de olycksaligt svaga nerverna, som åstadkomma allt detta elände.
Äfven man- nen lider häraf, men han låter mera sällan kufva sig af en sjukdom, som hemtar sin hufvudnäring från fantasien.
Uppfostran till en eller annan fackvetenskap, som tvingar till skarpt logiskt tankearbete, nödvändighe- ten att föra alla krafter obrutna i elden för att komma framåt förmår den nervöst an- lagde mannen att oupphörligt slå tillbaka sjukdomens anlopp.
Mannen är blott nervös under sina lediga stunder; under utöfningen af sitt kall vet han ej af någon svaghet, hans kall är hans läkemedel.
Därför dukar säl- lan en man under för nervositeten, åt hvilken kvinnan motståndslöst öfverlemnar sig.
Otvifvelaktigt har hvarje tidsålder sina be- stämda sjukdomsformer, som karaktärisera och tyrannisera den, och hur högt vi än nu tycka oss stå, hur mycket vi än ha lärt oeh uppfunnit, hur stora framgångar än till- kämpats inom naturvetenskapernas område — vi måste likväl böja oss under dessa.
V i kunna icke frigöra oss från den boja, hvar- med fåfänga, oförstånd ocb njutningslystnad omgifvit oss som med ett järnband, hvilket endast sann kvinlighet åter förmår lösa.
Den goda ton och de sunda seder, kvin- nan har förmåga att införa i familjen, äro: återvändandet till natur och bannlysning af all förkonstling.
Därmed försvinner den sjuk- liga öfverdriften i den moderna kvinnans själslif, en öfverdrift, som ej har något ge-
mensamt med den rena kärleken i äktenska- pet och familjelifvet.
Så svårt det än kan vara för en ung, själf- ständig kvinna att bryta mot de en gång fastställda, af ålder häfdade förhållandena in- om sällskapslifvet, är det likväl endast hon, som kan åvägabringa en förändring till det bättre i våra moderna förhållanden.
Om än sällskapslifvet utom hus förvandlat natt till dag, bör hon likväl på det område, hon her- skar öfver, hålla fast vid den fastställda na- turens ordning.
Hon bör gifva barnet, hvad det behöfver: ro, enkel kost, munter, ofarlig lek, allt med måtta och i rätt tid.
Barn- kammaren bör vara luftig och solig, och öfver- allt bör finnas det solsken, som skapas af oföränderlig modersömhet utan extas, utan öf- verdrifter, hvilka nära den barnsliga fåfän- gan, men ej gifva hjärtat värme.
Sätt Eder därför genast ned, då Ni läser dessa rader, och låt den vackra föresatsen bli verklighet!
Dröj ej längre: den minsta gåfva af godt hjärta gifven kan bli till välsignelse!
Så måtte då allas edert beslut bli detta: just nu!
Ingen, som något kan offra, om än aldrig så ringa, skall tveka att vara med, när det gäller de fattiga barnens sommarfröjd.
Bidragen insändas till Redaktionen af Idun, Stockholm, i postanvisning eller post- sparmärken (ej frimärken).
V i d försändel- sen bör tydligt angifvas, att den är afsedd för » lduns skollofskoloni ».
Alla inflytande bidrag redovisas i Idun.
Modern är läkarens bästa medhjälperska, om hon blott förståndigt vill iakttaga sina barn; ja, hon är den bästa specialist, där det gäller psykiska sjukdomssymptom hos hennes kära.
Det är hon, som upptäcker de första fröna till öfverdrifven känslighet i barnahjär- tat, den första början till vrede och missmod, den första ofördragsamheten syskonen emellan.
Den öfvermodiga måste böja sig under ett klander, den missmodiga får en uppmuntrande blick, den kraftige ger hon en stor uppgift, och den svaga sluter hon till sitt hjärta.
Så- lunda bringar hon allt i den rätta jämnvik- ten, och hennes läkemedel förfelar aldrig sin verkan.
V i begynna bär nedan redovisningen öfver hittills influtna medel.
Öm hängifvenhet gentemot föräldrarne, rö- rande omsorg för de mindre syskonen, hus- moderlig omtanke för tjänstfolket — hvem kän- ner ej till dessa älskvärda drag hos våra små döttrar?
Men hvem har icke som mot- sats därtill äfven gjort sina iakttagelser af ett trotsigt, hersklystet väsen, passionerade vre- desutbrott, barnslig sentimentalitet, anlag för despotism, förgyllda af ett älskligt pladder hos små prinsessor af alla åldersklasser intill mogenhetsåldern?
I alla gryende fel, i hvarje kränkning af finkänslighet och kvinlig takt, i hvarje utbrott af passion hos döttrarna bör modern känna en förebråelse mot sig själf, en påminnelse om sin heligaste plikt — själf- behärskning.
Håller hon icke sitt eget känslo- lif i tygel, är hon det nyckfulla, uppbrusande, excentriska elementet i hus och hem, då för hon med ofreden vid den husliga härden ner- vositetens smittsamma sjukdomsfrö in i famil- jen.
Hennes döttrar skola lika säkert falla ett lätt byte för denna nutidens farsot, som hon själf gjorde det.
Där kroppens och själens harmoni stores af nervositetens anda, skall modern fåfängt sträfva att odla de skönaste blommor, det husliga lifvet bjuder oss — helsans rosor på barnens kinder.
Just nu!
Just nu är ögonblicket inne, när 1 boren låta edra goda tankar bli till gärning, I alla vänliga läsarinnor, som från första stunden ämnat med edert lilla strå till stacken bidraga till allas vår skollofskoloni.
N i har dag från dag skjutit upp — det brådskade j u ännu ej, menade N i; men nu bli vårdagarne allt längre och ljusare, de fly så snabbt sin kos, att innan vi veta ordet af, är stunden inne för skolornas afslutning.
O c h då bör allt vara klart.
Red.
af Idun: 100: — •; Anna B — n 10: —; A.
H., Häggatorp 10: —; G — y 1: —; Börje Wickbom, Vexiö 1: —; Lycklig maka och moder 1: —; » Anna », Ronehamn 2: —; » Elin », d:o 1: —; S.
B.
1: —; Na.nny B.
1: 50; Vänner af landtluft 5: —; 15-åring 5: —; Apa, Falun 3: 25; M.
C S., Udde 1: 50; Hanna Pettersson, Glindran 1: 50; A.
M — a, Karlskrona 1: —; E.
A.
3: —; Elsa och Signe 1: —; Elsa och Gun- nar 2: —; S.
L.
M.
20: —; En vän af Skollofsko- lonier 1: —; Bede 1: 50; Hanna Henning 3: —; S. W., Göteborg 2: —; Från en lidande sjukling i Ystad 5: —; A.
W.
2: —; F — é 5: —; H.
H.
1: —; A — 1: —; Enkans skärf 3: 50; Lova 1: —; Lille Conrad 10: —; E.
.
.
3: —; Onämnd 1: —; Axel och Otto 1: —; Hildur 3: —; Fru Carl Smith, Trelleborg 10: —; A.
Romare, Helsingborg 5: —; M.
A.
Karls- hamn 5: —; Ernberg 3: —; Emmy Evert, Sand- viken 4: —; Adolf 5: —; Hla, Högfors 1: —; Familjen K., Malmö 5: —; E.
P.
0: 50; E.
D.
, Eke- by 5: —; Avek 5: —; H.
&amp; A.
E., Halmstad 2: —; Några af lduns prenumeranter i Valdemarsvik 3: 60; Skatunge 1: —; » Redbar » 10: —.
Summa 2 8 0: 8 5.
(Forts.) fe- Vår.
Stämningsbild af John En.
«IT \ te var det starkt solsken, drifvorna hade för längesedan smält, och gräset låg bart, grått och gult.
Häggen och vinbärsbuskarne i trädgården började se vårliga ut med gröna, svällande knoppar, stararne byggde i sina hol- kar, och uppe i alléens almar hade skatorna nästan fullbordat sina bon.
Ini den unga guvernantens rum föll sol- ljuset ymnigt och varmt, glittrande mot skrif- ställets stålglans, ända bort till bordet, där småflickorna sutto lutade öfver böcker och kartverk, medan en ung, blond dam i mörk- blå dräkt stod framme vid fönstret och för- strödt såg ut.
Framför henne bredde sig nejden, vid och vän, med tinande mark och rykande mylla, en flock barn lekte nere på vägen, och från brygghuset kommo gårdens pigor med tvättbaljor och klappträn, rödkin- dade och bararmade i det varma solskenet.
Hon tog upp sitt ur; — gudskelof bara en kvart kvar, tills lektionerna för dagen voro slut och man kunde få rå om sig själf en timme eller ett par.
R å om sig själf — huru obeskrifligt en- samt och fattigt lät det icke!
Rå om sig själf — ja, det hade hon nog fått göra mest hela sitt lif.
Och medan hon vemodigt stödde hufvudet mot handen, lät hon minnena gifva revy.
— — Hon mindes hemmet, koministerbostället, där fadern efter att ha förnött sin bästa tid som konsistoriets skjutshäst, sist hamnat.
In- bäddadt i lummig löfskog låg det med utsikt öfver dalen, där kyrkans spira höjde sig, hög och hvitrappad, öfver husen och gårdarne rundtorn.
1 ljumma junikvällar, när syre- nerna blommade i hagen och dimman steg hvit öfver kärren, brukade pappa komma ut med långpipan i munnen och sätta sig på förstutrappan, medan barnen, som nu slutat att leka, kröpo samman vid hans knän.
Därinne gick mamma och stökade med kvälls- varden, pigan kom hem från betesmarken med mjölken skumhvit i stäfvan, från den öppna stalldörren hördes gnäggandet af en häst, öfver allting låg en stämning af stilla lycka och frid.
Men naotgångarne töfvade ej att infinna sig, pappa dog, och när nådåren voro förflutna, stod intet annat öfrigt för familjen än att upplösa sig och hvar på sitt håll söka sin utkomst; själf fick hon genom släktingars bemedling plats som guvernant hos majorens på Björkvik.
Det var nu fyra år sen dess, fyra långa år.
Hon hade kommit med hela sin unga själ törstande efter ömhet, men i denna om- gifning af kylig förnämhet och korrekt stel- het fann hennes längtan ingen genklang.
Så hade hon sårad dragit sig tillbaka, lärt sig att i hvart vänligt ord, som bestods henne, söka en antoning af likgiltig nedlåtenhet, i hvar blick, som dröjde vid henne, en glimt af förnämt förakt.
A l l a de tusentals små förödmjukelser, dem tjänarinnans ställning tvungit henne att fördraga, stodo plötsligt fram för hennes blick.
Och ingen, ingen att sluta sig till, att förtro sig åt, att lung- nande stryka öfver ens panna, när lifvets bitterhet kändes alltför tung!
Ensam, en- sam!
Det kom öfver henne er » plötslig kän- sla af tröstlös öfvergifvenhet, och när hon med handen torkade öfver ögonen, kände hon, att de stodo fulla af tårar.
Hon spratt till vid ljudet af en barnröst.
» Fröken » — det var favoriten, lilla Elin, som talade — • » nu slog klockan ».
» Fröken » vände sig om.
» Ja så, ja då är det slut för i dag.
Gå nu barn! » Hon såg, huru de rafsade samman sina böcker och gåfvo sig i väg, hastigt så att de knappt hunno niga adjö.
Ja, hvad kunde det också vara för en idé att stänga sig inne mellan fyra väggar en dag som denna.
Och lydande ögonblickets plötsliga ingifvelse fick hon hatt och kappa på och skyndade ut.
Längs stigen, som slingrade fram mellan parken och vildskogen därutanför, gick hon, vinden blåste henne i ansiktet, stark och frisk, eller susade vekt i trädkronorna öfver hennes hufvud.
Borta var nu allt, som tyngt och ängslat, naturens vårliga helsa strömmade in i alla fibrer, i alla sinnen, och när hon i bergsluttningens skrefvor fann årets första sippor, helsade hon dem med ett gladt leende, en varm glimt i ögat.
Uppe på höjden af åsen stannade hon och satte sig att hvila på en kullstjälpt trädstam.
Inunder sig skönjde hon dalen med solskens- glitter öfver järnvägsspårets stålskenor, det lyste grönt från vinterrågsfälten, en plogbill glänste till ibland vid vändningarne, och längst i fonden reste sig skogen, fjärrblå och hög.
Från träden omkring henne steg kvittret högt mot ljusblå himmel, en svartglänsande stare satt och gungade i toppen af en björk och guldskimrande i solljuset flög en ensam fjäril tätt förbi hennes hufvud.
Plötsligt vände hon sig om vid prasslet af fotsteg bakom.
Framför henne stod en res-
lig man i kort, åtsittande kavaj, som präk- tigt framhöll hans smärta, välväxta figur.
Det var den unge ingeniören från granngår- dens fabriksanläggning.
» V ä l mött, fröken A n n a », helsade han.
Hon böjde hufvudet, utan att svara.
Det hade kommit öfver henne vid hans åsyn en • plötslig förvirring, blicken fuktades och hjär- tat klappade häftigt — symptom, dem hon ej förut erfarit och ej heller nu rätt vågade göra sig reda för.
Han märkte hennes oro och betraktade henne skarpt.
— — Väntade hon någon, var det kanske ett blifvande rendez-vous han störde?
Blodet steg honom åt hufvudet vid denna tanke.
Åh nej, det var j u omöj- ligt.
Hvem skulle väl den andre kunna vara!
I alla händelser vore det ju lätt att skaffa sig visshet därom.
Så bredde han ut sin näsduk och satte sig på marken vid hen- nes fötter.
Konversationen spann dem snart in i sin lätta spindelväf, det ena ordet gaf det andra, och allt som samtalets ström gled vidare, svann hennes förvirring mer och mer.
Hon kände det i stället så outsägligt ljuft och tryggt att se honom sitta där så nära, att höra hans röst, och hennes känsliga ansikte återgaf som en spegel hvart minspel i hans.
Han täljde henne minnen ur sitt lif, berät- tade om sin ungdom, huru han från ett fat- tigt hem gått ut i världen att själf skapa sin framtid.
Och det hade j u också lyckats, åt- minstone jämförelsevis.
Men ändå — —!
» Ah, vet ni, fröken A n n a », fortsatte han, » det ges stunder, då man efter slutadt slit för dagen frågar sig, hvartill i själfva värket allt detta skall tjäna.
För hvem arbetar man?
För sig själf, för egen njutning, mat, dryck, kläder och allt det där.
Godt, men om nu ändå allt detta ej mäktar ge en full tillfreds- ställelse.
Det ligger något ängslande i denna känsla af ensamhet; nå, däraf har ni, hoppas jag, ingen erfarenhet, men jag har det, jag. » » Att vara ensam » — hennes stämma skalf med en underton af bruten gråt — » skulle jag ej veta, hvad det är! » Och hälft mot hennes vilja trängde den fram i brutna me- ningar, en bikt om allt hvad hon i tysta stunder känt och tänkt.
D e voro ju två hemlösa foglar båda, dem lifvet gjort ve och sårat till blods, hvad under då, att en mäk- tig sympati drog dem till hvarann.
Plötsligt tystnade hon i djup förvirring.
Han hade stigit upp under det hon talade, fattat hennes hand, som villigt räcktes honom, och innan hon rätt visste, huru det gick till, hade han lagt sin kärleks bekännelse för hennes fot.
Hon såg upp, hennes tårbländade blick sökte hans, och kinden glödde, medan dar- rande och blygt ett ja smög öfver hennes läppar.
Kring om dem var allt vår och ju- bel; solen, som nyss beslöjats för en stund, bröt nu åter fram ur en ullskys brustna pär- lemor, och lifvets unga vårlycka mötte deras egen i älskogsbekännelsens första, saliga timme.
Därute öfver dalen sjöng lärkan sina jublande hymner, järnvägsspårets stål glittrade i solskenet, rasslande för snälltåget, som när- made sig söder ifrån.
Och gripen af ett plöt- sligt behof att ge uttryck åt all den lycka, som svällde inom henne, lösgjorde hon sig ur älskarens omfamning och vinkade med sin hvita näsduk en helsning åt lokomotivet, där det blixtsnabbt brusade förbi med vag- narne efter sig, flämtande af ansträngning, men ändå skälfvande i styrka — en väldig symbol af frihet, glädje och kraft.
mellan 50 o c h 60 år — bär, liksom sina anhän- gare, sedan flere år alltid » delad kjol », men man kan just ej säga.
att hennes stora fötter taga sig bra ut under de tämligen korta mörkblå mame- Bref till Idun.
luckernai En hälft åtsittande öppen jacka o c h London i april.
bluslif därunder fullborda hennes toalett.
En praktisk o c h hygienisk dräkt för kvinnor — Mrs Hancock, iförd sin » Muddy weather Dress », såväl öfver- som underdräkt — det tycks verkligen hvilken j a g beskrifvit i ett föregående bref, är en vara snart sagdt en brännande fråga i vår tid.
Det liflig dam på omkring 45 år.
Man kan tryggt vill säga, en sådan dräkt är nödvändig, ej så säga, att denna dräkt på intet vis är i ögonen mycket för den kvinna,som beskedligt sitter hemma fallande.
Vet man e j, att inga kjolar, utan knä- och syr ett litet broderi, läser en » spännande ro- byxor bäras under kjolen, anar man det ej.
Det man » o c h för resten tänker blott på kläder och är säkert en dräkt, som har framtid för sig, o c h nöjen — dessas antal är åtminstone i England man kan ej annat än beundra, med hvilken ledig- jämförelsevis litet nu för tiden — ej heller så het o c h lätthet mrs Hancock rör sig i den.
mycket för den kvinna, som blott rustar i sitt hem Det är också en dräkt, som kan trotsa åtmin- och har föga intressen dessutom — annat än an- stone hvad väglag som helst.
Mrs H. resonnerar gående hur nästan » har det » — men för den bl.
a. sålunda: » Med de vanliga promenaddräk- kvinna, s o m allt mer kommer fram på världs- terna ha vi att välja mellan att gå ut, få våta, scenen, s o m ej syr så mycket broderi o c h ej lä- smutsiga kjolkanter och därigenom genomvåta föt- ser blott spännande romaner, men som både ar- ter — o c h riskera vår helsa; eller sitta inne och betar o c h läser mera, s o m styr sitt hem kanske genom • brist på motion riskera vår helsa. » Och både framgångsrikare och lättare, därför att hon sedan för alla dem, som måste gå ut, hvilken väl- förstår bättre, hur göromålen böra skötas; som er- gärning att, med tillägg af regnkappa och galoscher, känner sig ha plikter, ej blott inom familjen, men kunna obehindradt gå ut i hvad väder o c h väg- mot samhället i smått eller stort, o c h därför har lag s o m helst.
mycket att sköta äfven utom hemmet: många li- En ung dam är klädd i samma slags kostym, dande medmänniskor att hjälpa — ej med pen- men af grått promenadtyg och med åtsittande lång gar blott, men hellre med råd och dåd — många j a c k a; och en mycket vacker dräkt är det, samt kommunala åligganden o.
s. v. Det är denna, på intet vis anmärkningsvärd, hvad utseendet be- den nya tidens o c h framtidens kvinna, hon som träffar.
ofta » står på egna fötter » — som har att själf En flicka på tolf år har äfven en klädning af förvärfva sitt uppehälle — det är hon, som behöf- samma slag, med knäbyxor samt bluslif i ett med ver kunna röra sig fritt och obehindradt i hvad- vä- kjolen, således mycket lik Dräktrefotmföreningens der och väglag som helst, o c h som ej bör öda sina skoldräkt.
kroppskrafter på att bära eller släpa onödigt tun- Rational Dress Society ' s underkläder äro äfven ga o c h långa kjolar o c h spänna in sig i tvångs- i hufvudsak öfverensstämmande med nämnda före- tröjor, det är hon, som framför alla behöfver en nings.
_ reform i klädedräkten.
Och därpå arbetas också Tidningspressen uttalade sig i mycket lofpri- här på så många håll o c h inom vida kretsar.
sande ordalag.
Bl.
a. säger Daily Telegraph, att » den brist på grace, som den » delade kjolens » » Rational Dress Society » är en förening, som gjort o c h gör mycket för detta mål, o c h som le- fiender tillskrifvit, den på intet vis gaf sig till- känna », och att » en manlig åskådare ej var istånd des med kraft o c h energi af vicountess Harber- att upptäcka bristen i kontinnitet i dessa skickligt ton.
En basar, kallad » the Corning Dress Bazaar, Framtidsdräktens basar », hölls för några dagar se- anordnade draperier, om hemligheten ej angafs för honom. » dan genom denna förenings försorg i » Kensington Town Hall » till förmån för en association, s o m Man kan ej annat än hoppas, att » the Rational underhåller hushållsskolor för tjänstflickor.
S o m Dress Society » skall lyckas att i vida kretsar dess förnämsta » attraction » angafs, att alla försäl- sprida intresset för en rationell klädedräkt för jande — omkring 50 damer ur den högre societe- kvinnor, o m man ock ej är öfvertygad, att » the ten — skulle vara klädda i olika modeller af » fram- Syrian » eller » the Japanese Dress » äro » framlidens tidsdräkter », d. v. s. praktiska, hygieniska och till dräkter. » det yttre tilltalande kostymer för promenad, hem- Anna Fleetwood-Derby.
lif, sällskapslif, resor m. m.
" Framtidsdräktens " basar.
Det var j u ganska lockande, och jag antar, att några af lduns läsarinnor skola vara hågade att följa mig dit!
I den stora salen äro ej mindre än 14 vackert anordnade stånd, alla innehållande olika slags varor.
Lady Harberton presiderar öfver handar- beten (fancy work) o c h säljer mönster på de olika dräkterna; lady Coffin bjuder på italienskt ler- gods m. m.
; mrs Oscar Wilde, hustru till grund- läggaren af den s. k.
» ästetiska rörelsen » (aestetic movement) inom klädedräkt, rumsdekoration m. m., har till försäljning sötsaker och små toalettar- tiklar; mrs '] Taylor ' s stånd innehåller Rational Dress Society ' s förträffliga underkläder; mrs Char- les Hancock, uppfinnarinnan af den mycket omtalade o c h mycket omskrifna » Muddy weather Dress » (dräkt för dåligt väglag), förestår blomster- ståndet och mrs Charles Mallet buffeten o. s. v. Hvad som dock först ådrager sig vår uppmärk- samhet är de officierande damerna — eller rättare deras kostymer.
De s o m utgå från » Rational Dress Society » äro dessa med s. k.
» syriska » samt » japanska » kjolar.
De förra bestå af ett slags mycket vida mameluc- ker (utförda af mjukt, graciöst tyg), s o m visser- ligen göra intryck af en kort kjol, men dock vid hastigare rörelser något visa sin delade karaktär.
Lif ven vexla i många former, dock ha nästan alla något slags bluslif med små koketta turkiska jac- kor af olika snitt.
Den » japanska » kjolen är rak, men liksom den förra, kort och .delad; många slags lif bäras äfven till denna, men dock i intet fall tätt åtsittande.
Vackra, mjuka tyger och behagliga färgsamman- sättningar tillika med ledighet vid alla rörelser utmärka dessa kostymer, men man måste er- känna, att som de flesta äro ganska korta, spela fötter o c h smalben en väl stor rol, hvilket torde motverka deras allmännare antagande, o c h ej är det heller nödvändigt för fria rörelser, att kläd- ningen har en delad kjol, eller, för innedräkt, är så ofantligt kort.
Ur artistisk synpukt kan an- märkas, att öfverkroppen, i anseende till den korta kjolen, synes allt för iång mot underkroppen.
Lady Harberton — en stor, kraftigt byggd dam, Husmoderlig almanack.
Maj.
Våren kan nu anses vara herskare öfver naturen — husmodern kan alltså utan skrupler ställa med pelssakernas och den öfriga vinlergarderobens vädring, piskning och nedläggande; — hvar och en tillväga- går därmed på sitt bepröfvade sätt; dock varnas för användande af uteslutande lätt bortdunstande äm- nen, såsom kamfert, linnelappar doppade i fotogen o. d., samt att utsätta kläderna för stark sol under vädringen.
Brasornas och lampornas tid är äfven slut, de vi- ka för värme och solljus; därför rengöras eldgafflar- na, hvarefter de bestrykas med olja eller fett, lindas i papper och förvaras på torrt ställe.
Lampornas oljehus befrias från alla fotogenrester, och så framt återstoden af vekarna skall kunna begagnas till hö- sten, urkokas desamma i såpvatten.
Hela brännaren kokas i skarp sodalut, för att befrias från all smuts och sot.
Kronorna förses med sina gazeöfverdrag att skydda dem för flugor.
Sängkläder vädras och piskas, hvartill man dock väljer en riktigt varm och solig dag; men piskningen bör vara gjord, innan de hunnit bli genomvärmda, intagningen däremot bör ej ske, förr än de blifvit helt och hållet afkylda igen.
Markiser uppsättas, och i skafferier och matbodar anbringas s. k. flugfönster, d. v. s. flyttbara ramar med ståltrådsväf att inpassas i fönsteröppningen.
Sommargarderoben synas, ställes i ordning eller moderniseras.
De afiagda vinterkläderna repareras, innan de hängas undan.
I potatiskällaren behöfs flitig eftersyn, dels för att plocka ut skämda potatis, dels för att afplocka groddarna.
Rökta varor skyd- das för mögel genom inguidning med fuktadt salt eller kli och för flugor genom påsar.
Agg kunna ännu inköpas till vinterförvaring, majägg skola just egna sig bäst att nedlägga i kalk.
I slutet af maj börjas syltningstiden med rabar- bern; stjälkarne behöfva just ej vara af spädaste
slag, utan helst fullt utbildade, men af de först upp- spirande.
Saft, gelé o. d. går däremot an att koka frampå sensommaren.
Bland inläggningar förekom- ma nu sparris och falsk kapris (af Caltha palustris).
Med ledning af en förut uppgjord trädgårdsplan skrider man praktiskt till verket med vårarbetena.
Grönsaks- och kryddsängar komma först i ordnin- gen (kållandet gräfves icke än); fröna sås med iakt- tagande af regelrätt vexelbruk och passande läge.
Morotfrö ' skadas aldrig af frost och sås för ingen del djupt (i hvilket fall grodden skulle kväfvas "); nyss uppkomna skott skyddas för foglar.
Persilja sås äfven så tidigt som möjligt, ty fröet behöfver en särdeles lång tid, innan det kommer upp.
V i - dare utsår man rädisor, sommarrätiikor, körfvel, träd- gårås-krasse, lök, palsternackor, rödbetor etc; äfven på kalljord sallad, hvars enskilda plantor sedermera böra omplanteras (gärna i kanten af andra sängar eller emellan kål elier sparris).
Sparrissängar hafva tidigt påbredts med ett lager fin sand och snart nog börjar sparrisskörden.
» Stickningens kräfver stor skicklighet — egentligen borde man endast använda s. k. sparrisknifvar.
Nya sparrissängar kunna nu an- läggas.
" Vid större torka böra kryddsängar (särskildt också spenat och sallad) vattnas om kvällarna med ej för kyligt vatten.
Spenat sår man gärna på ny- gödslad jord, dock har jag funnit, att den blifvit bäst i de hårdt trampade gångarna mellan ärtsängar.
Ra- iar&amp;erplantor, hvilka man sjelf uppdragit af frö, och som nu uppnått 3:dje året, blekas, d. v. s. så snart de första tjocka knopparna skjuta fram ur j o r d e D, stjälpas större blomkrukor eller små kaggar öfver dem för att afstänga både luft och sol.
Babarbern blir genom denna behandling betydligt finare till smaken.
På kallbänk sås kålfrö af de önskade slagen.
Ärter sättas antingen alla på en gång, fast då tidigare och senare sorter, eller några sängar i sänder, med ett par veckors mellanrum.
I lådor uppdragen tidig po- tatis utplanteras, äfvensom stångbönor (för att skydda unga bönplantor för nattfrost rekommenderas att öfverbreda tidningspapper).
Jordgubbsängar, som, se- dan de barlagts från vintersnön, betäckts med gran- ris, befrias nu från torkade blad och rankor samt rensas och gallras för öfrigt efter behof; därvid luck- ras jorden kring hvarje planta och blandas med litet aska.
Till nyplantering äro de unga plantor värde- fullast, som Bitta närmast moderståndet på rankan.
Bätt snygga se jordgubbsängar ut, om man strör tjockt med sågspån mellan plantorna; dessutom bi- behållas frukterna därigenom renare.
Nysådda gräs- mattor skötas omsorgsfullt, vattnas flitigt och rensas outtröttligt från uppspirandeogräs.
Stenia.
Vårkriget mot målen.
Prisbelönadt svar på prisfrågan L I V af D — y.
- cW den kontinuerliga strid, som en ordningsälskande v_J husmoder året om har att föra mot allsköns förstörande och upplösande makter inom hushåll och hem, intager det stora vårkriget mot målen ett viktigt rum.
Noggrann renhållning är det första och viktigaste vilkoret för utrotandet af mal, likasåvisst som för öfriga skadeinsekter.
I Europa finnas omkring 170 malsläkten; i Skan- dinavien blott 5 arter af slägtet » Tinea ».
Dessa, i det tysta, så svårt grasserande små fien- der hafva hvar och en sitt olika » Geschäft ».
En » gör i ylle », en annsn i » böcker », en tredje i » ta- peter », en fjärde i » pelsvaror och fjäder » och den femte i » säd och blommor ».
Namnen på dess * våra gemensamma fiender, äro kanske ej af Iduns lärarinnor kända, hvarför de här nedan för fullständighttens skull ju kunna uppteck- nas.
V i hafva då: - 1- Kkdesmalen, » Tinea Sarci- tella ».
2.
Bokmalen, » Locus pulsatoru.s ».
3.
Ta- petmalen, » Tir.ea tapzella ».
4.
Fjädermalen, » Ti- nea crinella » och 5.
Kornmalen, » Tinea granella ».
Alla vålla de stor skada på de af dem utsedda skördefälten.
Det är således ej endast vår » vinter- garderob » vi böra förvara, utan mycket annat ock.
I allmänhet är man ganska lugn under den kalla årstiden och tror sig vara väl bevarad för mal, där- för att man ej » ser till någon ».
Det är dock ett Btort misstag.
Malarne lefva, som man vet, i rörlika hylsor, hvilka de konstförfaret tillverka, utan » vederbörligt tillstånd », af allehanda ämnen, såssm kläder, möbler, böcker, pelsvaror, mat- tor, ja till och med i våra härliga blommor intränga de, beröfva knoppen dess blad och växtstjälkarne dess märg.
De anlägga slingrande gångar mellan bladens epidermisytor och kunna således omintet- göra » glädjens blomster:).
Därför måste vi ständigt vara på vår vakt.
Låtom oss lufta, borsta och damma såväl vår bostad, som ock våra kläder, bohag m. m.
V i behöfva därför ej få » städfeber » eller göra otrefiigt och stökigt i våra hem.
En eller två dagar i månaden kan man väl offra till extra vård af så dyrbara saker, som.
dem målen åtrår.
Genomses ett rum i sender i våningen, så behöfver man hvarken förta sig själf ej heller öfver- anstränga sitt biträde.
Det glädjande resultat, som visar sig vid vår- rengöringen,, i det att intet enda malhål finnes hvar- ken på kläder eller andra persedlar, är belöning nog för det lilla besväret.
Hvad nu specielt beträffar frågan, hur man bäst och säkrast bör sommarförvara sin vintergarderob, så svaras: » väl rengjord, hermetiskt innesluten! » Man anskaffar en ensamt för detta ändamål af- sedd lår, som skall klistras såväl ut- som invändigt med » järnkardus », ett läderartadt och läderfärgadt papper i stora ark, finnes hos Svanström &amp; C:o och andra pappershandlare ä 70 öre boken.
Klistret skall kokas af rågmjöl, rätt tjockt.
Pap- peret bestrykes först med en i vatten doppad svamp (fäster bättre då), hvarpå klistret genast påpenslas, papperet hvälfves och utslätas med en ren handduk, från venster till höger, på det ej några luftblåsor måite bilda sig.
Locket klistras äfven, på båda si- dor förstås.
När låren efter ett par dagar är torr, fastsättes locket medels lädergångjärn, (härtill kan användas vristen af gamla skodon).
Hvarje vår måste man se till, om pappersbeklädnaden blifvit något skadad, och då genast laga den omsorgsfullt, innan den ånyo användes.
Har man nu en gång lagt sig till en, eller om så behöfves två sådana lårar, blir besväret de följande åren ringa att säkert skydda sina yllekläder, sam- mets- och sidenpersedlar, blott man före inpacknin- gen, som bör ske för stängda fönster och dörrar, ser noga efter, att alla plagg äro ytterst väl befriade från damm och ludd i fickornas innersta hörn samt under uppslag, kragar och ikring knapparne.
Nu strör man målen starkpeppar i botten på lå- ren, hvarefter kläderna nedläggas, så slätt som möj- ligt; öfver sista plagget åter en hand full peppar samt två ark af Eamma sorts papper som man klist- rat med.
Locket fälles omedelbart ned och bör va- ra försedt med en liten fin haspe och märla, så att låren kan låsas igen.
Man klistrar en remsa af 2 decimeters bredd, af » järnkardus », rundt om alla fyra sidoöppningarna mellan locket och låren; remsans öfre kant vikes öfver locket och den nedre strykes jämnt och sta- digt ett god t stycke ner på låren, hörnen vikas väl öfver och tryckas tätt till med en » däfven » handduk.
Vid » gångjärnen » och låset klistras öfver 2 gånger.
En sådan » varupacke » kan godt ha sin plats i tamburen med ett öfverkast af blommigt cretonne eller annars ett lakan.
Om vintern nedlägger man sin » sommargarderob » däri, och är den då väl bevarad.
Pelsvaror skola alltid förvaras isolerade från andra kläder.
De piskas försiktigt, men länge, och kam- mas lätt med en ny hornkam, skakas och synas väl, enär minsta » tofva » i pelshåren förråder målens tillvaro därstädes.
Förvaras i starka pappkartonger, som beströs med nymalet kaffe, hvilket lätt cfvertäckes med en gles gardin, hvarefter skinnsakerna nedläggas och kartong- locket hermetiskt tillslutes med en pappersremsa.
Våra möbler, som ej lika lätt låta emballera sig, piskas samt borstas med en styf målarborste i ma- drasseringarne, emellan sitsen och ryggen samt om- kring armstöden.
När resårerna på soffor och em- mor ej äro skyddade af väf, fastnar mycket dam vid dem, när golfven sopas, vare sig dessa äro be- lagda med mattor eller ej.
Därför må borste och rotting tjänstgöra äfven där.
Stoppade möbler böra om sommaren framflyttas midt i rummet och öfvertäckas helt lätt med lösa skynken, ej åtsittande öfverdraj.
Under soffor och länstolar sättas ett par djupa fat, fyllda till randen med vatten, på det att de målar, som tilläfventyrs blifvit afglömda bakom kakelugnen eller mellan pa- nelningar, däri lätt må finna sin bane.
Vattenfaten böra fyllas 2 gånger i månaden; man har ju » matbud » till staden hvarje vecka, och kan ju då jungfrun eller kanske t. o. m.
» nådig frun själf » åstadkomma detta.
Våra bokskåps innehåll genomgår äfven en grund- lig handduksdamning och klappning på permarne med en styf pappskifva, något bredare än en lineal, handtaget smalare.
Hyllor och hörn aftorkas med en i terpentin doppad lapp (torkar strax), hvarefter böckerna insättas och dörrarne stängas.
Har man öppna bokhyllor, lägges en 2 c. m. lång talgljusbit på hvarje hyllrad, med en bit papp eller handskskinn under, hvarefter hela hyllan täckes med ett lakan.
Sängkläderna taga de som från städerna flytta ut på » sommarnöje » väl i det närmaste med sig till landet.
De, som man vill lemna hemma, böra vä- dras flere timmar, borstas och piskas väl, bestänkas med terpentin och nedpackas i en rymlig säck af tät väf.
Bäst blir den af segelduk, ehuru tämligen dyr, sys noga ihop och förvaras på svalt ställe.
Mattor och yllegardiner böra vädras flere gånger före sommarinläggningen, piskas och borstas samt, åtminstone de förra, bestänkas med terpentin och föräras — ett talgljus.
Sys in i säckar eller grofva, men fullkomligt hela lakan.
Kuddar och broderier (de senare tåla ej alltid borstning) rengöras med inkråmet af färskt hvete- bröd.
Förvaras i örngottsvar med lakan till ytter- var, som igensys tätt.
Terpentinstänk öfver det hela.
Innan man lemnar sin våning i staden för att flytta till landet, bör en grundlig rengöring hafva egt rum i alla » hål och vrår » minst åtta dagar förut, på det att ej någon fukt måtte stanna kvar och bilda mögel.
Samma dag man ärnar afresa, böra alla golfven sopas med fuktig, ej våt viska och, så- vidt medhinnes, glatta ytor afdammas.
I det centralast belägna rummet i våningen urta- ges ett af de små öfversta fönstren och ditsättes en med gles domestik, ej hårduk, infattad träram.
Sedan kan man tryggt resa och behöfver alls ingen som » ser efter våningen » och glömmer fönstren öppna till efter midnatt, inom hvilken tid så väl malfjärilar som andra » flygfän » passa på tillfället att skaffa sig » våning till hösten ».
Smånotiser från kvinnovärlden.
En parisiska om &amp; verige.
Till Bed.
af Idun.
Då det torde intressera edra läsarinnor att se ett vänligt omdöme om våra landsmän af en fransyska, ställes till edert förfogande för införande i Idun hos- slutna utdrag ur ett bref från en ung svenska, som för närvarande vistas i Normandie: Evreux d.
15 April 1891.
— — — - - I lördags voro vi på en föreläsning, som gafs af madame Tbénard från Théeatre Fran- cais.
Som vi hörde henne i Stockholm våren 1888, voro vi mycket angelägna om att få gå och blefvo därför mycket belåtna, då madame Ch.
lofvade att åtfölja oss.
Föredraget, som handlade om » Modet » (La mode), var mycket intressant.
Bland mycket annat yttrade madame Thénard härvid följande, som bör särskildt kunna intressera oss svenskar.
» Vi kvinnor nu för tiden beklaga oss ofta öfver herrarnes bristande aktning, men bära till stor del själf va skulden därför.
Om vi bemötte dem med mera aktning, skulle vi själfva ock röna mer däraf.
Jag skulle vilja, att fransmännen toge exempel af andra land, som vetat att i högre mått bevara gamla enkla seder.
Ett land vid Bottniska viken långt upp i högan nord, ett land, som jag besökte för några år sedan, och hvaraf jag bevarat ett angenämt minne — dess namn är Sverige — vill jag nämna för eder.
Där kan man ännu få se gamla tiders enkla seder och bruk bibehållna, och man finner rörande bevis på tacksamhet och artighet.
Stor aktning bevisas mot alla äldre, och såsom något särdeles ovanligt vill jag nämna, att det t. ex. är allmänt brukligt att efter maten tacka värdinnan, hvilket ej alls här kommer i fråga, där man hvar- ken tackar Gud eller människor.
Det förefaller oss komiskt, löjligt, bete meme si vous voulez, men det är rörande ».
När hon nämnde Sverige, klack det till i bröstet på mig, ty som jag visste, att hon varit i Sverige, väntade jag, att hon skulle säga någonting om det, men man kunde ju ej veta, om det skulle bli godt eller ondt.
Jäg skulle ha velat taga madame Thé- nard på ärligt svenskt vis i hand och tacka henne därför, att hon talte så godt om mitt fosterland.
— Glömmen ej Iduns skollofskoloni!
Minsta bidrag emottagas taeksamt.
Literatur.
J e n n y Lind-Goldschmidt.
Hennes tidigare lif och bana som dramatisk konstnär och sångerska 1820 — 1851.
En minnesteckning utarbetad enligt dokument, bref, dagböcker m. m., samlade af prof. Otto Qold- schmidt, af Henry Scott, Holland och W. S. Bockstro.
Med illustrationer och musikbilaga.
Svensk upplaga, ntgifven af J.
B. Spilhammar.
Två delar.
Stock- holm, P.
A.
Norstedt &amp; Söners förlag.
Denna omfattande konstnärsbiografi, af hvilken vi nyligen voro i tillfälle att meddela ett intressant ut- drag, är nu tillgänglig i svensk, engelsk och tysk upplaga.
Denna omständighet vittnar tydligt nog därom, att det minne, åt hvilket boken är egnad, ej är något särskildt folks egendom, utan snart sagdt i lika mån tillhör hela den bildade världen.
Huru det gick till att Jenny Lind öfverallt band alla med förtrollningen af sin sång — däröfver spri- des ett förklarande ljus af detta arbete, som är om- sorgsfullt sammanfogadt af autentiska dokument och redigeradt med diplomatisk noggrannhet.
Ur alla samtida uttalanden, märkvärdigt samstämmiga för att vara framkomna under olika omständigheter och på olika orter, framlyser det, att det som gaf åt Jenny Lind hennes underbara makt öfver hjärtan och käns- lor var icke sä mycket en af naturen härlig och till fin konstnärlighet uppodlad stämma som icke i ännu högre grad en personlighet, som i hennes konst åter- gafs liksom i ett spegelglas, — en personlighet, som var af naturen så skär och intagande, att hon i an- vändningen af sin konst blott behöfde vara naturlig för att vara stor.
Jenny Lind var sångerska af natur och skådespe- lerska af natur, och det sades om henne, att om hon icke hade varit den största sångerska, skulle hon va- rit den största skådespelerska.
Men framförallt var hon människa af natur, och detta på det vackraste sätt.
Hennes bildning, i den mening man vanligen tager detta ord, var bristfällig, och hennes intelligens, om än liflig och vaken, utom det konstnärliga om- rådet icke af någon öfverraskande storhet.
Hennes största storhet var helt enkelt den, att hon egde ett rent sinne och ett varmt hjärta.
Då hon med in- gifvelsens fackla i handen nedsteg i de främmande naturers innandömen, hvilka hon skulle framställa, icke blott förstod hon dem, utan hon förstod dem på sitt alldeles särskilda sätt, i enlighet med sin egen natur.
Däraf kom det sig, att hon, den mest försagda varelse som någonsin beträdt en scen, med hänsyns- lös djärfhet kullkastade den sceniska traditionen.
D e karaktärer, som hon framställde, sprungo helgjutna fram ur hennes inbillning, och huru andra förut hade förstått dem, betydde för henne ingenting.
Så skilj- aktiga de hvar för sig voro, och så väl hon förstod att framhålla denna deras skiljaktighet, ingöt hon dock i dem alla lif af sitt eget lif.
Inspiration och konst sammanföllo hos henne; det ena gafs icke utan det andra.
När hon sjöng, hörde man icke blott toner; man hörde lidandets rop och andaktens åkallan och salighetens jubel; allt hvad hon erfarit i och om lif- vet reflekterades i hennes sång.
Boken handlar om Jenny Lind som konstnärinna och låter oss följa henne från framgångar till trium- fer och sedan från triumfer till triumfer i år efter år; men vi få också tillfälle att härunder göra hen- nes bekantskap såsom människa.
lduns läsarinnor äro genom det i våra spalter införda utdraget ur arbetet bekanta med hennes karaktär, sådan den framträdde då hon ännu var blott en stjärna på Stockholms hemisfer.
Huru framgångarne än hopade sig och ste- grades, blef hon sig lik.
Hennes anspråkslöshet och flärdfrihet, hennes omtanka om andras väl, hennes gifmildhet och oegennytta omgifva hennes minne med en starkare och varaktigare glans än den nu slock- nade, underbara glansen ur hennes ögon, hvilken var oförgätlig för dem, som en gång hade sett den.
Bland svenska kvinnor eger hon en plats i eftervärldens minne för hvad hon var såsom konstnär, men icke mindre för hvad hon var såsom kvinna.
Därigenom att det literära monumentet öfver Jenny Lind blifvit rest med förenade ansträngningar af för- läggare i tre olika land, har det kunnat erhålla en högre resning och större soliditet, än det eljes skulle vunnit.
Det är det främsta arbete i sitt slag, som blifvit i våra dagar utgifvet öfver någon nordisk konst- när, och dess utstyrsel med den präktiga bildserien i koppartryck förtjänar lika h " 5gt erkännande som den möda och det noggranna studium; som nedlagts på rekonstruerandet af detta konstnärslif, hvilket nu sett sitt slut.
Det är också ett arbete, som kan påräkna hela den kontinentala musikvärldens lifliga intresse.
Men ett alldeles särskildt intresse eger dock detta arbete för det land, som i Jenny Lind ser sin be- römdaste telning på spinnsidan, allrahelst som den svenska kvinnan har skäl att vara stolt öfver att i och genom en sådan personlighet vinna sin största ryktbarhet.
Teater och musik.
Kungl.
operan bjöd sistl. fredag på tvänne goda repriser, nämligen fröken Munktells lilla nätta och melodiösa opera-comique » I Firenze » och Donizettis opera-buffa » Kärleksdrycken ».
Fröken Karlsolin var en såväl i sång som spel intagande Gemma, och hr Lundmark lyckades ovanligt väl återgifva den unge målaren Stefano Varezzis parti.
Äfven de öfrige, af hvilka hrr Strömberg och Gra / ström innehade sina gamla roller, hyresvärden Bembo och den ene konstprofessorn, medan hrr Sellergren och Henrikson öfvertagit resp. målaren Bardis och den andre konst- domarens partier, skilde sig väl från sina uppgifter.
I » Kärleksdrycken », där fru Edling med oför- minskadt lif och skalkaktighet utförde Adinas roll, i hvilken hon en gång i tiden gjort sin första debut, fästes hufvudintresset vid doktor Dulcamara, hvilket parti gaf dr Bottero tillfälle att lägga i dagen en ny oeh intressant sida af sin rika begåfning.
Detta rena buffaparti utfördes, så hvad spel som sång be- träffar, så förträffligt att, fastän partiet sjöngs på italienska, nästan ingenting af rollens betydelse gick förloradt, utan allt så att säga öfversatles af den framstående skådespelarens lifliga och talande mimik samt uttrycksfulla gester.
Att sången ej heller lem- nade något öfrigt att önska, behöfva vi knappast nämna.
H r B:s spel ryckte äfven de öfriga med sig, så att till och med hr Strandberg, hvilken in- nehade Nemorinos parti, ådagalade en ovanlig lif- aktighet.
Hans vackra stämma gjorde sig ock för- träffligt gällande.
Detsamma kan sägas om hr Jo- hanson som sergeanten Belcor.
Körerna gingo bra och orkestern skötte sig förträffligt under hr Henne- bergs ledning.
I » Otello » har hr C.
A. Söderman öfvertagit Ja- gos parti, hvilken uppgift han lär utföra särdeles förtjänstfullt.
V i hafva själfva varit förhindrade taga hans rentrée i skärskådande.
I afton uppföres » Regementets dotter » med fru Östberg i titelrollen samt hr Hennebergs balcttdi- vertissement » Undine ».
Konsert gafs i tisdags af k. hofkapellet med bi- träde af pianisten Emil Sauer från Hamburg.
Efter en sådan uppsjö på musiktillställningar, som under de senaste månaderna varit rådande, och då vi här nyligen haft tvänne synnerligt framstående pianister, var det ej underligt, att namnet på en ny pianist ej kunnat samla en synnerligen talrik publik.
Detta var emellertid att beklaga, ty den nya bekantskapen var verkligen värd att göra.
H r Sauer är verkligen en alldeles förträffllig pianist, som ej blott förfogar öfver den mest fulländade teknik, utan ock presterar ett spel så fullt af finesser, att man nästan kommer att tänka på Pachmann.
Hans utförande af Henselts oerhördt svåra F-moll-konsert, som här förut aldrig spelats, var rent af mästerligt.
Det väckte entusiastiska applåder ej blott från pu- bliken, utan ock från hofkapellet, som på ett delikat sätt ackompagnerade.
Formlig entusiasm väckte den unge artistens utförande af Tannhäuser-uver- tyren, som spelades utom programmet, och som vi- sade honom vara en oöfveriräfflig partiturspelare.
H r S. förstår att i sitt spel inlägga såväl kraft som vekhet; hans pianissimolöpingar äro förträffliga, och han eger en säkerhet i anslaget, som är förvånande.
Ledsamt att hr S. kommit vid en så olämplig tidpunkt.
Hofkapellet utförde med utomordentlig finess Griegs Holbergs-suite och Normans uvertyr till » An- tonius och Kleopatra ».
K.
Dramatiska teatern har bestämdt fått en kassa- pjäs ' i hr P. Staaffs nya lustspel » Ett^lysande parti » som i lördags gafs för för första gången.
Stycket är nästan genomgående roligt, särskildt de tre för- sta akterna, hvilka ock äro de bäst skrifna.
De två sista äro något mattare.
V i tro ock, i likhet med en annan ärad anmälare, att stycket skulle vunnit på, om handlingen koncentrerats inom ramen af en- dast tre akter.
» Ett lysande parti » uppfyller emel- lertid alla betingelser för att skaffa åskådare en an- genäm afton, helst som utförandet ock är på alla händer det bästa.
Att bland hufvudrollernas inne- hafvare framhålla någon särskildt, vore att begå en orättvisa mot de öfriga.
De fyllde alla sina platser förträffligt och fingo alla del af den intresserade pu- blikens bifall.
Efter sista akten inropades äfven författaren tvänne gånger.
Filharmoniska sällskapet gaf i måndags sin tredje och sista abonnementskonsert för innevarande spelar.
Liksom vid föregående konserter var äfven nu Musi- kaliska akademiens stora sal fylld med en högst intresserad publik, som med lifligt bifall helgade det i allmänhet ypperliga utförandet af hvarje särskildt nummer å programmet.
Priset för aftonen torde såväl i vokalt som instrumentalt hänseende böra till- erkännas Griegs scener ur » Olav Trygvason », och särskildt förtjänar fröken Piehl en mention för sitt goda utförande af Völvens viktiga parti.
Hennes omfångsrika och mörka stämma passade här för- träffligt.
— D e entusiastiska applåder, som ljödo efter konsertens slut, och som gång på gång fram- kallade sällskapets ovanligt nitiske och skicklige dirigent hr Hallen, hvilken ock fick mottaga en lagerkrans, inneburo oförtydbart på en gång ett hjärtligt tack för hvad sällskapet och orkestern under hr H:s utmärkta ledning uträttat under det gångna arbetsåret samt en uppriktig önskan om förnyad sam- verkan till ett kommande spelar.
Ett godt arbete är tack värdt, och här har arbetet varit mycket godt och af stor betydelse för hufvudstadens musiklif.
Matiné gifves om lördag å Vasateatern af fru Cederberg och fröken Magnusson samt på söndag af fru Hjortberg och fröken Ekström — allesammans hö- rande till Vasateaterns mera framstående kvinliga artister.
Helt säkert skall publiken ej försumma tillfället att så här vid spelårets slut få säga farväl åt de värderade sujetterna.
Loretos madonna.
En skildring från Italien.
För Idun af Riitta 2j &gt;inff8.
(Forts.) isserligen var den mycket vacklande, denna tro, som världslifvet, den jordiska lyckan och umgänget med hans reformerta hustru hade betydligt rubbat, men nu, då Bertarelli kände sig förkrossad under motgången, framstod den i hans barndom tillbedda plötsligt för honom såsom en förmedlande länk emellan människan och den Gud, han genom^ sin likgiltighet måste ha för- törnat.
Och Bertarelli läste tidningsartikeln, i hvilken han såg en himlens fingervisning.
Där omtalades en grefve X., hvars ende man- lige arfvinge var af läkarne lifdömd.
Hvarken doktorerna i Paris eller Berlin hade kunnat bota det skrofulösa, med engelska sjukan behäftade barnet.
I sin förtviflan vallfärdar då fadern till Loreto.
Och se — huru outransakliga äro ej Guds vägar!
— när grefven återkommer hem, är gossen bättre; ett fenomen, som af de förvånade läkarne ej kunde förklaras, endast enhälligt kon- stateras.
Barnet är räddadt och skall, om ingenting oför- utsedt inträffar, växa upp till en jämförelsevis kraftig och frisk man och vittna om vår Herres godhet att ej ens i våra syndiga dagar tröttna att bevisa människosläktet sin faderliga nåd.
Bertarelli har beslutat sig för en vallfärd till Loreto, ty endast ett underverk kan numera hin- dra hans lycka från att gå i kvaf.
Hvilket kallt afsked har ej hans hustru egnat honom, hon som annars, äfven när det gällde den kortaste resa, plägade slå armarna o m hans hals och knappast vilja släppa honom ifrån sig, liksom o m hon fruktat att han aldrig mer skulle återkomma.
Nu hade hon däremot helt frånvarande räckt honom handen o c h antydt, att hans bortavaro blefve mycket läglig, enär hon finge i ro styra om utflyttningen till sommarvillan och kunde ha allting i ordning, när han vände tillbaka.
Den eleganta lilla villan vid Possilippo var en gåfva åt Elena på hennes första födelsedag, sedan hon blifvit hans hustru.
De hade då varit gifta ett hälft år och ännu tyckt sig vara i smekmånaden — ja, deras smek- månad hade egentligen ej slutat förrän Ereole hade kommit i huset, sänd af mörksens afund- sjuka makter.
Bertarelli är således nu på väg till det under- görande Loreto, sliten emellan hopp och tvifvel.
Tåget ilar åstad med blixtens snabbhet.
Det susar öfver berg och dalar, framåt, alltjämt framåt i mörkret.
Hvad tiden är lång!
Icke ett ögonblick har Bertarelli sofvit, fastän han nästan oaflåtligt legat med slutna ögon.
Nu slår han dem upp, och ser ändtligen dagsljuset skymta fram igenom den nedfällda gardinen.
Hvisselpipan ger upprepade signaler; tåget när- mar sig alltså en stor stad.
Nu står det stilla,
man hör spring och jäktande, och däremellan lju- der konduktörernas r o p: » Roma, Roma! » Bertarelli, som ämnar sig till Ancona, måste byta om tåg, men har en stunds uppehåll.
En kopp kaffe skall smaka utmärkt efter de långa genomvakade timmarne.
Bankiren kastar en blick in i den stora restaura- tionsspegeln, och med ett stygn i hjärtat varsnar han de djupa fåror, den sista tidens naggande själskval där ha gräft.
Åter sitter han i kupén, biljetten är klippt, dör- rarna smällas igen, och tåget sätter sig sakta i rörelse för att lemna Roma, det gamla Roma, med sina gigantiska ruiner, som tala till oss om all- tings förgänglighet och huru enligt naturens lagar hvad människor skapat skall ödeläggas och förgås.
Men se, de gamla vattenledningarna från den lysande kejsartiden!
De åldriga murarna äro rikt betäckta med en späd grönska; de vänliga slingerväxterna tyckas liksom vilja skyla deras skröplighet.
Där är den vågformiga Campagnan; i vårsolens strålar förefaller den smyckad som en brud med tusentals brokiga blommor.
Man kan nästan tro marken betäckt med en purpurväfnad, så tätt fro- das den mörkröda vallmon.
Bröstet vidgar sig vid anblicken af all denna prakt, och hoppet åter- vänder äfven i den mest bedröfvades bröst, ty all denna naturens herrlighet innebär j u, att det gifves en Gud, som är god.
Campagnan i sin blomsterskrud ligger snart bakom de resande, tåget börjar stiga uppåt ber- gen, hvilkas toppar visa sig allt vildare o c h kalare.
Bertarelli är ej mera ensam.
En ung man sit- ter snedt emot honom.
Han är blond och ser bra ut samt har ett par trovärdiga, uttrycksfulla blå ögon.
De båda herrarne vexla då o c h då en vanlig höflighetsfras.
Bertarelli är så upptagen af sina egna tankar, att han ej önskar stifta bekantskap med den unge mannen, som ödet kanske endast för några få timmar fört i hans väg.
Och då ynglingen å sin sida tror sig märka, att den dystert blickande mannen framför honom bär på en tung sorg, är han allt för grannlaga att med sitt prat vilja störa honom.
Man är nu vid den en gång så betydande sta- den Narni.
Pittoresk ter den sig där uppe på bergshöjden, som dominerar floden, öfver hvilken resa sig i stympadt skick väldiga, gamla brohvalf från kejsartiden.
Om de ändå kunde tala, dessa stenkolosser!
Huru mycket skulle de ej förtälja oss om alla de generationer, som här en gång ha lefvat och åter försvunnit.
Om många af jordens mäktige, som passerat dessa brohvalf i ståt och herrlighet, utan att de väl någonsin betänkt, huru de för länge sedan skulle vara till stoft och deras klingande namn förglömda, medan den döda stenen, som de ej beaktade, skulle kvarstå.
Fromma processioner med helgonbilder och brin- nande vaxljus ha säkert ofta tågat här öfver un- der afsjungandet af heliga hymner.
.
Och i aftonens skymning eller vid månens ma- giska sken har här nog svärmat månget kärleks- par, som blickat ner i den forsande floden, me- dan de hviskat till hvarandra de mest glödande eder om evig kärlek och osviklig tro — eder, kanske alla sedermera brutna — ty finnes det väl hos jordens ombytliga släkte en evig kärlek och en osviklig t r o?
Uppåt går sedan banan emellan kala klippor, lokomotivet arbetar mödosamt i den sista stig- ningen, därpå kommer en lång, mörk tunnel, o c h så bär det åter neråt till dalar med grönska, blommor och leende boningar, som bada sig i middagssolens skarpa strålar.
Dalen slutligen klippor.
alltjämt slingrar passet.
blir därpå trängre, bergen brantare, och tyckes hvarje väg afspärrad genom höga Men nej, den lilla floden, som banan har följt, letar sig fram och med den sig också tåget igenom det smala klipp- Tåget passerar ännu en tunnel och rullar så ut i ett fruktbart, välodladt slättland.
Man ge- nomilar det hastigt, och för de resandes tjusta blickar ligga nu det djupblå hafvet o c h Ancona.
Då Bertarelli stiger i den utanför stationen vän- tande hotellomnibusen, ser han före sig reskam- raten från tåget.
Odet vill alltså åter föra de två männen tillsam- mans.
Vid frukostbordet, där de ha vexlat kort, berättar den unge Ernst Geislinger, att hans far är bosatt i Miinchen såsom professor i konsthi- storia.
Han sjelf har valt samma bana och är med ett resestipendium i Italien för att idka stu- dier.
Han har tillbragt vintern i R o m o c h vill under sommaren gästa Venedig, hvars gamla, ori- entaliska arkitektur alltid tilltalat honom så mycket.
Som bajrare är signor Ernesto, så kallar ban- kiren sin nye vän, en ortodox katholik och har därför tagit denna väg för att ej försumma till- fället att i Loreto få läst en själamessa öfver sin nyligen aflidna moder.
Bertarelli fattar strax tycke för den unge man- nen, som så oförbehållsamt lägger hela sitt inre i dagen, och det gör honom godt i hans nuva- rande själstillstånd att lyssna till den varmhjär- tade, entusiastiske ynglingen, som med en orubb- lig tro är fästad vid den katolska kyrkan, utan att hysa några som helst tvifvel om dess dogmers ofelbarhet.
Bertarelli har följt ut med den unge, vetgirige tysken för att bese staden.
De båda herrarne vandra omkring i små, smala gränder, där hvar- ken sol eller luft tyckas ha tillträde.
Här bodde en gång de förföljda judarna; här värderas » Ghetto », där de om aftnarna medels järndörrar utestäng- des från den kristna befolkningen.
» Det var ett egendomligt släkte&gt;, menar banki- ren, » hvilket, trots allt förtryck, dock fortlefde och hopade dessa enorma rikedomar, som nu komma i dagen hos en Rothschild m. fl. » » Mig förefaller det långt underligare », förklarar tysken, » att de höllo så fast vid sin religion, att de aldrig sammansmälte med de folk, som om- gåfvo dem, i synnerhet som de, alltid snikna ef- ter vinning, därigenom hade kunnat betinga sig de största fördelar.
I stället föredrogo de att lefva hånade, belagda med de orimligaste skatter och med lifvet alltid hängande på ett hårstrå.
Anconas historia omtalar flerfaldiga gånger, hu- ru ebreerna allt emellanåt, under det de i frid och ro idkade sin handel, plötsligt öfverföllos, huru deras stadsdelar härjades o c h hundratals af dem brändes på bål. » » Ja, nog är det fasaväckande », svarar banki- ren, » att blicka tillbaka på den grymhet och det tyranni, som herrskade under medeltiden, och dock klagar man nu öfver det närvarande, i stäl- let för att prisa sig lycklig att lefva under vår rättvisa och fria lagstiftning. » De båda männen gå tysta uppför den sling- rande zigzagväg, som för till den höga kullen, hvars spets krönes af den gamla domen » San Siriaco ».
» Jag beklagar », utbrister den blifvande konsthi- storikern, » att det nu just förrättas gudstjänst, ty i den här lilla staden är det naturligtvis ej som i R o m, där den resande, utan att väcka någon uppmärksamhet, obehindradt kan bese kyrkorna, äfven under pågående messa ».
Det gamla templet är iklädt festskrud, och un- der de för tillfället påhängda draperierna döljes mycket af den inre, märkliga arkitekturen.
» Mina landsmän », anmärker bankiren, » ha lik- som barnen tycke för det granna o c h pråliga och äro ej nöjda, o m de vid kyrkfester se sina tem- pel endast i deras allvarliga, arkitektoniska skön- het.
Nej, väggar och pelare skola behängas med hundratals alnar af röd sidendamast, kantad med guld- och silfverorneringar, och konstgjorda blom- mor i oändlighet skola smycka altarena. » Här i världen vill den ena människan j u al- drig stå tillbaka för den andra, och åt denna svaghet skatta folkmassorna, när de frivilligt offra sin skärf, för att den kyrka, de tillhöra, skall kunna täfla med hvarje annan i glans och ri- kedom.
Herrarne åhöra en del af messan, hvarpå de taga templets yttre i skärskådande, och Ernst Geilinger hänryckes af dess byzantinska stil, som starkt påminner o m Venedigs berömda Markus- kyrka.
Ynglingen stannar slutligen vid de två stora stenlejonen, som äro placerade på hvar sin sida om hufvudingången, och han klappar dem, i det han utbrister: » Bravo, ni gamla gossar, s o m ligga här i all er majestätiska skönhet för att vakta uppå Her- rans tempel ».
» Hör på », bifogar han, i det han ser sig om- kring, » signor Bertarelli, tror ni väl, att det fin- nas många kyrkor med en så herrlig belägenhet?
Se här det vida hafvet i hela sin utsträckning, öfvergjutet af den nedgående solens strålar.
Och där staden, det fruktbara låglandet och bakom detsamma bergskedjorna, hvilkas skiftande färg- toner förlora sig långt borta vid horizonten.
Och öfver alltsammans breder sig den blåa himlen med sina rosafärgare strömoln.
Aldrig, nej aldrig, så länge j a g lefver, kom- mer denna syn att gå ur mitt minne.
Mitt bröst uppfylles af en oändlig tacksamhetskänsla mot den Gud.
som skapat denna underbara skönhet; här är himlen helt nära, jag känner mig nästan lösryckt från jordens stoft, färdig att svinga mig upp i den oändliga rymden! » » Ni tyske svärmare », af bryter Bertarelli, » kom nu ner till jorden igen, ty det är tid att vi bege oss till hotellet, förrän mörkret sänker sig öfver oss. » Vid middagsbordet finna herrarne sig omgifna af flere, som det tyckes, nygifta par; därpå tyda bland annat de släta ringarna, hvilka ännu lysa nya och glänsande.
En af damerna gnistrar af diamanter.
Orhän gen, brosch o c h fingerringar tindra och glittra i lampljuset.
Hon kan sannerligen behöfva denna förgyllning, ty de hårda, manliga dragen o c h den skarpa, oharmoniska basstämman äro ej egnade att ensamt fängsla den äkte mannen, som har ett flegmatiskt och temligen enfaldigt utseende, och som uppenbarligen redan står under en inga- lunda mjuk toffel.
Innerst i den långa matsalen bemärkes ett litet rundt bord, o c h vid detta sitter ett par, som an tagligen vill vara för sig själft.
Man ser, att de äro från norden, och man uppsnappar ett och an- nat tyskt ord, trots afståndet.
Den äkte mannen är ovanligt ful med sitt torra, förlästa ansikte, o c h frun påminner mycket o m en halfgammal, pedantisk guvernant, som tillbrin- gat sin ungdom under stora umbäranden.
Men om än utseendet skarpt stöter skönhetssinnet, så tilltalas man dock af den rörande kärlek, som rö- jer sig i de båda makarnes blickar.
Hvem vet, hvilka svårigheter dessa två haft att bekämpa, eller huru länge de tåligt måst vänta på hvarann, innan de lyckligt lotsat sig in i äk tenskapets hamn, där de nu kunna tjäna såsom ett bevis på, att den sanna kärleken förmår öfver- lefva både ungdom och fägring.
Då de första rätterna redan äro serverade, kom- ma ytterligare några bordsgäster.
Midt för ban- kiren slår sig ännu ett ungt par ner.
Mannen skulle ha sett särdeles bra ut, derest det ej legat något cyniskt o c h blaseradt öfver hela personlig- heten.
Den unga frun kan säkert knappast räkna sjutton år och förefaller vid första ögonkastet som en fullkomlig skönhet, men j u längre man be- traktar detta täcka ansigte, desto mindre beha- gar det.
Bertarelli börjar ovilkorligen att anställa j ä m - förelser emellan sin vis ä vis och Elena.
Hvad är det, som gör de två kvinnorna så olika hvarann, ehuru de båda äro verkliga skönhets- typer?
Hvad felas egentligen detta ansikte, hvars drag i sig själfva äro så harmoniska?
Är det kanske uttrycket, som här är störande?
Uttryc- ket, i hvilket bankiren tror sig, efter något stu- dium, upptäcka en fåfäng, föga djup karaktär.
Ja, den unga frun är tydligen en vacker docka utan själ, då däremot Elena intog hjärtat genom-, sin älsklighet, sin oskuld och sin begåfning, Och dig, min älskling, skall jag förlora, suckar Bertarelli, såvida ej vår Herre afvänder en så för- färlig olycka!
Ty hvad hjälpte det honom väl, om hans hustru, tack vare sin karaktärsstyrka, hindrades från fall?
Det blefve dock alltför kval- fullt att vid sin sida se en kvinna, som endast af pliktkänsla hölls tillbaka från att kasta sig i en annan mans armar.
Under natten återkommo med förnyad styrka Berlarellis alla tvifvel, och möjligheten att genom den undergörande madonnans förmedling åter- vinna sin hustrus hjärta syntes honom allt sva- gare.
Vid tredje stationen på banan, som söderut från Ancona följer adriatiska hafvet, utropas af konduktören: » Loreto! » (Forts.) Majnumret af Iduns Mode- och Mönstertidning medföl- jer Iduns nästa nummer till vederbörande pre- numeranter.
Innehållsförteckning: Alice Bonihron; af Amanda Leffler.
(M e d porträtt.)
- - Till Amaryllis; poem af Fritz Östenson.
— Moderna kvinnosjuk- domar.
— Just n u!
— V å r; stämningsbild af John En.
— &gt;.Frarntidsdräktens -- basar; bref till Idun af Anna Fleetwood- Verby.
— Husmoderlig almanack: M a j; af Stenia.
— V ä r - kriget mot målen; prisbelönadt svar å prisfrågan L I V af D — tj.
— Smånotiser frän kvinnovärlden.
— Literatur.
— Teater och musik.
— Loretos madonna; en skildring från Italien, för Idun af Bilda Eintxe.
(Forts.) HGT De smycken, som fortfarande för den s. k. lilla toaletten äro förherskande, äro alltjämt de små emaljerade blommor och fjärilar, som under vintern 1890 väckte så stort uppseende i Paris.
De modernaste äro Viol-, Blåklint- o. Penséebroscherna samt de små hvit- och blåemaljerade fjärilarne.
Prisen ställa sig olika fr. 6 till 15 kr.
Sändas efter reMsitwn tili landsorten i rek.
bref.
från Juvelerar H A L L B E R G, Regeringsgatan 9
