# ID: svediakorp-per804
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1891
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,154
# sentences: 578
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fredagen den 24 april 1891.
N:r 17 (175) .Prenumerationspris pr s t r I d u n m e d Modetidning oeh ko- lorerade planscher kr.
8 I d u n m.
M o d e t, u t a n k o l.
pl.
• 6 Idun ensam • i Byrå: H a m n g a t a n 1 6, 2Va t r.
(midt för Kungsträdgården.)
Prenurner.
s k e r i landsorten å post- a n s t a l t, i Stockholm h o s r e d a k t i o n.
Redaktör och utgifvare: 4:de årg.
Trtgfifningstid: hvarje helgfri fredag.
FRITHIOF H E L L B E R G.
Träffas å b y r å n k l.
1 0 - 1 1.
Lösnummerpris: 1 5 ö r e.
Allm.
Telef.
61 4 7.
(vid kompletteringar).
Anuonspris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
För » Platssökande » och » Lediga platser » 25 öre för h v a r j e p&amp;börjadt t i o t a l s t a f v.
U t l ä n d s k a a n n o n s e r 70 öre p r n o n p.
- r a d.
I n g e b o r g P e t r e l I i.
^.et är visserligen l j icke första gån- gen vi i dag haf- va tillfredsställelsen dröja vid det lifskraftiga och energiskt verksamma säll- skap, som under det väl- kända namnet » Handar- betets vänner » utöfvar ett så framgångsrikt och berömvärdt nit att å ena sidan höja och till stilen förädla den svenska tex- tila hemslöjden, å den andra — genom förmed- ling af en allt mer ut- vecklad tillverkning och afsättning - - skaffa ut- väg till yrkesbildning och arbetsförtjänst åt ett stort antal mindre be- medlade kvinnor.
Denna sannt fosterländska upp- gift, i så god anda fylld, kan dock aldrig för ofta framhäfvas.
Den, som skrifver dessa rader, hade för något år sedan nöjet att i Idun teckna bilden af en kvin- na, som om det nämnda sällskapet och dess syf- ten inlagt synnerlig för- tjänst — fru Hanna Wiuge.
I sammanhang härmed framlades ock i korta drag sällskapets historik, huru det från en ringa begynnelse — stiftelseåret var 1 8 7 3 — hastigt utvecklade sig till det viktiga element det nu utgör inom vårt kul- turlif, tack vare de ni- tiska och dugande kraf- ter, som till enigt sam- arbete samlade sig kring den vackra idéen.
Det är ej heller nu vår me- ning att här ingå på nå- gon detaljerad öfversikt af denna utveckling; i denna stund äro » Hand- arbetets vänner » och dess verksamhet så allmänt kända och skattade i våra kvinnokretsar, att det blefve öfverflödsord.
Det kan ej bestridas, att » Handarbetets vän- ner » ega en af de allra viktigaste häfstängerna vid sitt arbete att höja vår hemslöjd just i den präktiga utställnings- och försäljningslokal, de be- sitta i huset n:r 18 vid Brunkebergstorg.
V i om- nämnde i vårt senaste nummer, huru just nyli- gen denna utvidgats och än ytterligare förbättrats.
Den serie af specialut- ställningar, som därstä- des flere gånger årligen anordnas, bidrager helt visst — i samband med den permanenta så att säga wormaZ-utställnin- gen och tillfället till jämn afsättning och om- sättning af alster och idéer — i högt mått att hålla uppe de både ekonomiskt och konst- närligt gynsamma kou-
Blygsamheten liknar skuggan, som ger relief åt ljuset; hon är förtjänstens kyskhet, den sköna själens jungfrulighet.
jP.
junkturer för vår kvinliga textila slöjd, som numera råda.
Häraf är ock lätt att inse, hurusom före- stånd arinneskapet för denna lokal måste ut- göra en både besvärlig och maktpåliggande befattning.
Den dam, hvars namn i dag lä- ses öfver vårt porträtt, fru Ingeborg Petrelli, har under flere år med en synnerlig fram- gång bestridt detta ämbete som förestånda- rinna, och då hon nu helt nyligen öfver- lemnat värfvet i nya händer, följes hon af samtliga kamrater, föreningens medlemmar och talrika vänner med den största tacksam- het och erkännande.
Då » Handarbetets vänner » år 1884 i frö- ken Anna Fleetwood förlorade sin första ni- tiska föreståndarinna, hvilken då som nygift mrs Derby aftiyttade till England, uppstod för föreningen den ganska bekymmersamma och vanskliga nödvändigheten att finna en lämplig efterträderska.
Man hade glädjen att kunna göra ett i allo lyckligt val, då fröken Ingeborg Eketrä antog föreningens erbjudande och från sitt föräldrahem i Upsala flyttade till hufvudstaden och detta nya värf.
Den unga föreståndarinnan ingick tvänne år senare äktenskap med löjtnanten vid första lifgrenadierregementet Johannes Petrelli.
Fru Ingeborg Petrelli är född 1 8 4 8; föräldrarne voro öfversten och chefen för Vestmanlands regemente Gabriel Eketrä och hans maka, född Tersmeden.
Hon är således en syster till den allmänt bekanta kammarfröken hos h. m:t drottningen, Märta Eketrä.
Ingeborg Petrelli hade redan långt före den smickrande kallelsen till Stockholm ådra- git sig uppmärksamhet för sina ovanliga in- sikter och färdighet i kvinligt handarbete, för sin konstnärliga smak och intresse.
I den nya, vidgade verksamheten fick hon rika till- fällen att utveckla sina böjelser och göra sina förutsättningar fruktbringande.
Fru Petrelli har under flere studieresor in- om landet riktat » Handarbetets vänners » ma- terial; som anordnarinna vid föreningens ut- ställningar och som kompositris till en stor mängd smakfulla textilalster har hon inlagt hög förtjänst.
Den bransch, för hvilken fru Petrelli alldeles särskildt intresserat sig, och inom hvilken hon måhända gått längst, är knypplings- och spetsslöjden.
V i d den stora utställningen i Köpenhamn sommaren 1888, i hvilken » Handarbetets vänner » som kändt med stor honnör togo del, utsågs fru Petrelli af komiterade till prisdomare inom den grupp, som omfattade kvinlig hemslöjd.
Egenskaper, som i hög grad bidragit att göra fru Petrelli till den verkligt dugande och uppskattade föreståndarinna, hon var, äro - — naturligtvis utom det rent fackliga un- derlaget — hennes sällsynt behagliga väsen, hennes fina umgängessätt, hennes lysande språkkunskaper.
Hvad allt detta måste be- tyda på denna post, är lätt insedt, då spe- eielt en icke så ringa del af den stora årliga turistströmmens böljor i förbifarten ock brusar igenom » Handarbetets vänners » eleganta ut- ställningslokaler, alldeles då oafsedt den jämna och gifna frekvens från vår allmänhets sida, som året om där är rådande.
Fru Petrellis förändrade ställning och plik- ter som maka ha under de senare åren för- anledt hennes önskan att i yngre händer få öfverlemna det ansvarsfulla värf, hon så väl fyllt up.p.
H o n har dock länge låtit förmå sig att kvarstå, till dess en fullt lämplig efterträderska kunde hinna utbildas.
Denna har föreningen nu ansett sig finna i fröken Agnes Bran ting.
Med ett visst vemod samlades därför ny- ligen dess styrelse, medlemmar och inånga vänner till en afskedsfest för den afgåeude afhållna föreståndarinnan.
Fru Anna W a l - lenberg, styrelsens ordförande, tolkade i er- känsamma ord den tacksamhet, i hvilken när- mast föreningen och ytterligare alla den sven- ska hemslöjdens vänner — • och dit höra vi ju alla — stå till Ingeborg Petrelli för hen- nes inlägg till dessa intressens godo.
Och allmänt uttrycktes de vissa förhoppningar, man kunde hysa, att fru Petrelli ingalunda med sin afgång från den ifrågavarande be- fattningen skulle gifva efter något det minsta af sin nitälskan för den goda sak, » Hand- arbetets vänner » gjort till sin.
Därpå behöfva vi helt säkert icke tvina!
J. N-g.
DE p ' RARDIN.
c J) in smärta midja, en loja fMed nattens färg på sin ring.
fDu kan ej stanna i solen, j) u unga vingade själ.
fDu kan ej spjärna mot udden, $ag vet del så väl, så väl.
% ' ltt rof för mörkaste makter fDu fallit från ljusets land.
U \ e ' n skuggornas värld dig bundit fMed fina, smekande band.
jHårdj hård är snbhvita marmorn, ' jDjupt kolsvarta ådern går.
Snart blir din vinge en hörda, Snart llir ditt löje en tår.
flärnere måste du fängslas " Och såras på tusen sätt.
ZMen trösta dig, ty däruppe, fl) är har du ju lar nar ät t.
&lt; Svarta ådror.
ag stod framför Tionstnärns sista utställda lilla grupp, %n dikt i marmor om själen, Som vaknar till lifvet upp.
Jxspss jD.u stammar ju från det goda, %&gt;et ljusa, som dock till sist, förklarande allt, lesegrar ' jDet ondas mörkaste list.
jjag stod framför Tionstnärns sista Wfss utställda lilla grupp, jEn dikt i marmor om själen, Som vaknar till lifvet upp.
.
.
Anna spis så jungfruligt fager, ' jDcn unga, vingade själ.
jHon ler med l lidaste löje fjYlot tillvarons ve och väl.
Knutson.
&lt; ltion c Så hvit som dalarnes lilja, Så ren som höjdernas snö, fivi föll du hit ned i stoftet, fDu skära, himmelska mö?
ffakom dig lurar en fara, förklädd till kärlekens gud.
^Han sliter din hvita vinge " Och reder dig sorgeskrud.
flan lindat pilen i rosor, " itlan ler med skälmskaste grop.
fja, fåfängt kom du ej neder fl lifvets kämpande hop.
Snart är det din tur att falla " öch blöda ur djupa sår.
Se midt genom snöhvil marmor fDen svartaste åder går.
c £) en grenar sig djärft mot larmen, fDen ringlar sig trådfin kring c Domarens löfte.
A f Ave.
* » amtalet om egna och nästans angelägen- heter, om de moderna romanerna, om teatern och den senast hörda konsertsångers- skans dräkt började tvina och visa starka tecken till att bortdö i gäspningar, då herrarne ändtligen anlände och gåfvo kaffebjudningen en prägel af » storkalas ».
Det var en samling af unga, välklädda människor, som uppfyllde den vackra våningen, och man hade samlats för att ha roligt till- sammans.
Samtalet upplifvades, flammade till stötvis, som då en brasa rå ved får luft; man talade lifligt om det modiga uti att kasta från sig ett tomt lif, såsom man befriar sig från en söndertrasad handske; man af handlade möj- ligheten af andevärldens tillvaro; en ung man i målbrottet talade om nirvana och sin utsikt att » försjunka i intets tillvaro »; en ung dam, * Från okänd hand har jag för några veckor sedan emottagit materialier till nedanstående skildring, och med dem följde en ansökan, att denna » tidsenliga leks måtte blifva framförd till allmänt påseende, sådan som den förekommit i verkligheten.
Ave.
med starkt krusad lugg, talade dämpadt om sitt svärmeri för Budda; och en tjugusjuårig tjänsteman, med antydan till månstrimmor öfver hjässan, höll en liten afhandling om det berättigade i lifsledan.
Ingen enda menade allvarsamt, men det hela gaf stämning och tillfällen att göra sig intressant genom att yttra djärfva ord med vekt tonfall och veka ord med ironiska axel- ryckningar.
Och så gaf denna konversation tillika ett behagligt vemodigt skimmer åt hela tillställningen, hvilken egentligen var en af- skedsfest för Laura.
Kanske också att det var hon, som, då herrarne ändtligen kommo, anslog denna » in i det dunkla, det mystiska och gräsliga dall- rande ton », hvilken alla hvar för sig tyst erkände som falsk; kanske det var en af de unge männen, som först började att kokettera med själfmordet och de öfriga styggelserna.
Men säkert är, att Laura hela aftonen igenom lyckades utgöra medelpunkten för den all- männa uppmärksamheten, ty ingen var då som hon i stånd att tala med nedlåtande ringaktning om lifvet och dess mål.
Herrarne beundrade hennes djärfhet oeh » fördomsfria tankegång », de yngsta flickorna i sällskapet beslöto hvar för sig att framdeles taga henne till mönster; Lauras jämnåriga flickbekanta sökte täfla med henne; alla, alla visste att det hela var en ny lek.
Ock så skildes ungdomsflocken åt, när den nya dagens andra timme lemnads en sista anledning att skämta öfver graf, död och spöken.
Laura hade lemnat staden och sin mors lilla hem, där blott arbete gafs för en yngre syster; morbrodern hade erbjudit Laura en husmodersplats hos sig, ty han hade nyss blifvit enkling och hans döttrar voro knap- past vuxna.
Det var ett tämligen stort hushåll, som häradshöfding Persson öfverlemnade i sin systerdotters vård, och han var själf en arbe- tets och ordningens man.
Laura hade längtat efter att utbyta stads- lifvet mot detta vistande på landet.
Hon hade så ofta sagt, att hon kunde stadens alla nöjen utantill, och hennes håg törstade efter något nytt.
Och så kom hon här in i en kretsgång af sysslor och göromål i ett hem, där arbete tycktes vara en oskrifven lag för alla, och där ingen tycktes anse hennes hus- moderliga bestyr for mera än en enkel plikt.
Laura hade öfvertagit husmoderskallet med samma känslor, som hon förr hos modesöm- merskan profvade en hatt, med tyst vilkor att få kasta bestyret från sig, när det ej längre roade henne.
Men nu hade den lång- variga afvecklingen af hennes aflidne fars trassliga affärsställning med omutliga siffror visat henne, att hon hädanefter måste arbeta för sin utkomst.
Hvilket lif!
Kunde detta väl i det hela kallas att lefva?
Huru många gånger hon under dessa tre sist förflutna månaderna gjort sig denna fråga och tänkt på den där afskedstillställningen för henne, viste hon ej; men hon var med- veten om, att hon fått vana att i tankarne leka med döden, när arbetet gjort hennes unga lemmar trötta.
Det var för henne som att gå in i en löukammare, dit ingen kunde följa henne, icke den barske morbroderns pröfvande blick, icke kusinernas bullrande lekar eller tjänstfolkets odrägliga frågor och anspråk på hennes tid och omsorger.
Hon brukade föreställa sig, hvad den och den af hennes många bekanta skulle säga, om de finge höra, att hon — hela staden, orten, hela landet, ja hela skandinaviska halfön skulle hon kunua tvinga att tala om en ung, bildad flicka, som rest mycket i ut- landet med sin far, hade nu plötsligt — Hon tyckte sig höra, hur man undrade öfver orsaken, och stundom satte hon sig ned och skref breffragment, gåtfulla, intressanta, djupsinniga brefbitar, som sågo ut som om de voro till hälften sönderrifna.
Här och där antyddes, att lifsledan gripit en ädel, tin- strängad själ.
— hvad hon var trött, lifstrött; gripen af lifs- ledan!
Ofvan på det lilla täcket skulle hon bli funnen liggande, ljuft slumrande; den rosen färgade kjolen något utanför bädden, den ena fotspetsen med den lilla sidenskon framskym- tande under kjolens fåll.
— O, denna lifs- trötthet!
— Tjugusex år: ungdomen förliden, ålderdom, skrynklor, hushållssläp.
— Välkommen, o nirvana!
Opiumäaskan, » dold likt ormen under ro- sor » i jardinieren på bordet invid sängen, sat- tes till läpparne och tömdes.
Fyra nya tända stearinljus bestrålade scenen.
Nu satt hon vid sitt fönster och stirrade ut i den månklara natten.
Det var midt i den brådaste kornhösten, hushållet hade för tillfället blifvit ökadt med tre karlar och två » höstpigor », och dessutom hade häradshöfdin- gen utkommenderat en af kökspigorna till höstarbetet och sagt, att Laura och hans egna döttrar måste hjälpas åt vid matens tillredning.
Var detta att lefva?
Var i det hela taget lifvet värdt all den möda det kostade?
Hur trött hade hon ej känt sig i Berlin, London och Paris, och hur grymt hade ej Eiffeltornet svikit hennes föreställning!
— • Och i hemmet hos modern: beräkningar på öret, försakelser; friare, som bjudit henne utsikter till ett lif i träldom och släp; män med torftiga inkomster.
— En af dem hette Persson, liksom morbrodern.
— Nej tack!
Kärlek — ja bevars, om man bara sluppe bojan.
Hon hade ingen smak för att sitta som en kycklinghöna med en kull ungar.
— Firad!
— Å ja, det hade varit roligt; men nu, just i dag, hade morbrodern sträft påmint henne om hennes tjugusex år, och att hon » ej skulle bete sig som en barnunge. » Och detta hade notarien hört och dragit på munnen därvid.
— Han skulle dock få se, att hon varit nå- got mera än han trott.
— Hon sprang upp, ref af sig nattröjan och iklädde sig en rosenfärgad klädning.
— En hvit balkläduing hade hon, men hon var för nobel till att imitera någon.
— Utanför fönst- ret blommade skära rosor och höga hvita liljor; det var lätt att böja sig ut och plocka så många som behöfdes till håret och bröst- buketten samt några att lägga på hufvudkud- den.
— Så ja.
— Skall man någonsin förr ha sett en så skön dödsbrud som den, hvilken nu blickar in i spegeln och ser sin bild?
— Nu blott några rader till min mor och syster, rader som skola gå igenom hela den skandinaviska tidningspressen.
— Det blir kanske svårt för mamma och Ida, men för min skull kommer man att visa dem en stor uppmärksamhet.
— - Men om där äfven skulle vara sanning i det, som predikas om ett annat lif?
Kanske, men i hvarje fall rådde hon ej för, att hon blifvit skapad och fått en så fin organisation, att iugenting på jorden kunde tillfredsställa hennes efter skönhet och njutning törstande själ.
— Döden!
Ett hemskt, ohyggligt ord!
Hvar- för ej kalla honom frihetens genius?
Hon måste söka oibehålla denna föreställning, på det hen- nes ansikte och min måtte komma att uttrycka lugn och glädje.
— Bara hjärtat ej ville fort- fara att slå så våldsamt och den rysliga huf- vudvärken sätta till!
Så, nu är rummet, brefven, blommorna i ordning.
— Hvad den hvita bädden med sina doftande rosor och liljor såg skön ut, och * » Laura, hvad är det för rosenrasande ga- lenskaper och upptåg?
Upp med dig genast och gäck till kojs som en förnuftig män- niska!
Klockan är tre på morgonen och du har under dina vanvettiga taolettbestyr som- nat från ljus och allt!
Härligt detta, om nå- gon af pigorna eller drängarne, i mitt ställe, råkat få se ljusskenet och så fått skåda dig sofvande, utstyrd till bal!
Nå ändtligen är du vaken!
Men — hvad är det här?
Bref — giftflaska! » En ljungande örfil afslöt häradshöfdiugens mening och återkallade Laura från nirvana.
» Morbror, jag vill d ö!
— Jag vill ej lefva hos en rå, för all känsla blottad man! » for hon upp.
» Ja, jag ser nu, hur — fin, ädel, upphöjd, finsträngad och så vidare min systerdotter är, och hon skall bli skött därefter!
Ett blötdjur är du; en samvetslös varelse utan annat inne- håll än fåfänga oeh själfviskhet, de mest osköna egenskaper, som hin onde bringat iu i människohjärtan.
— • I denna dag flyttar du härifrån; jag vill ej utsätta mina flickor för faran att bli smit- tade af dina ruttna tankar.
Du vet, att vår kyrkoherde söker att få en husbestyrarinna; där är inga barn; frun är, oaktadt sin sjuk- lighet, både glad och tålig, ty hon är en kri- sten människa, och kyrkoherden ser tvärs ige- nom folk.
— » » Men morbror, jag vill inte! » » Så, inte det!
Nå, då har du frihet att låta bli!
Men alla de här hopkokade bref- lapparne, flaskan, blommorna här äro nu i mina händer, och, så sannt jag lefver, skall jag vid frukosten i morgon läsa upp hela smörjan för notarien och mina två skrifvare.
Jag skall skildra den stearinbelysta scenen och med dramatisk kraft framställa, hur frö- ken Laura drack en klunk — bittervatten, som jag tömt på den här flaskan, hvilken du varit nobel nog att stjäla ur mitt husa- potek.
» » Morbror, snälle, gode morbror skona mitt namn och rykte för — mammas skull! » » Min syster skulle nog föredraga en ut- skrattad dotter framför en själfspilling.
Men då klockan slår tio i dag är du färdig att tillträda din plats; jag skall tala med prest- folket, och med godt samvete kan jag vittna om dig, att du kan sköta ett hushåll, om du — gitter. » » Kära morbror, var barmhertig och omtala ej detta för någon — icke för presten!
Jag lofvar att lyda! » Laura vred i skam och ångest sina hän- der.
Morbrodern såg pröfvande på henne.
» Nå väl, jag skall tiga med detta upptåg.
Men du är sådan, att det ej nu lönar sig att med dig tala om synd, Gud eller verk- lig ånger.
Det säger jag dig dock, Laura, » tillade häradshöfdingen med förkrossande all-
var, » att om du skulle vara så förhärdad och nedsjunken i fåfänga, själfviskhet och ett van- vettigt begär efter ryktbarhet, att du fortfa- rande leker med själfmordsfantasier och där- med förledes att bära hand på ditt eget lif, så har du nu mitt domarord uppå, att jag, utan ringaste hänsyn till släktskapen, skall låta svepa din syndakropp i ett gammalt la- kan, lägga dig i en omålad kista och låta dig i tysthet begrafvas afsides på kyrkogår- den, så som lag och ordning bjuda.
Och for alla händelsers skull skall jag ställa om, att detta mitt ord uppfylles, äfven om jag ej själf är här på jorden och kan inlösa det; och lita du på, att tidningspressen ej skall komma att - förhärliga dig, ifall du blir en själfspilling. » Häradshöfdingen blåste ut ljusen, tog alla breflapparna samt en del af blommorna med sig och lemnade rummet.
Klockan tio samma förmiddag infann sig en blek,.
ung kvinna i häradshöfdingens en- skilda rum.
» Morbror, » hviskade hon med ryckande läppar, » tror morbror, att Gud förlåter min förmätna lek med mitt lif och min syndiga afsikt att bringa sorg öfver min mor, min syster och — » Gråten afbröt orden.
» Bed honom om allvar i din ånger och dina föresatser, Laura; detta är första vilko- ret!
Nu fara vi till prestgården. » Den nyss så barske morbrodern drog sin systers barn intill sig och torkade med dar- rande hand bort tårarne från Lauras af smärta förvridna ansikte.
I forna dagar.
Strödda blad ur af minnets album, samlade Mathilda Langlet.
7.
» Lilla Charlotta ».
on stod nästan ensam i världen.
Den ende, som på något sätt hörde henne till, var en halfbroder, som med stor möda » slagit sig till prest », den alla andra funno löjlig oeh besynnerlig, men systern, den from- ma själen, såg upp till som till ett underverk af lärdom och förstånd.
Ty det förekom henne verkligen underbart, att denne broder, som hon vaggat och vyssjat, nu skulle stå där i kappa och krage och såsom församlingens herde hafva rätt och plikt att förmana, varna och bestraffa både henne och alla andra sockneboar i detta lilla sacellani, långt ut i skärgården, där han fått sitt knappa bröd med litet ström- ming till.
Tidtals vistades hon på längre besök hos honom, men sedan han, till allmän förvåning, lyckats fä en ledsagarinna genom lifvet, slog hon för alltid upp sina bopålar i Öds lilla samhälle.
Efter sin far hade hon ärft ett hus — icke ett stenhus, minsann — af ett myc- ket egendomligt utseende.
Det var två vånin- gar högt, men hvarje våning innehöll blott två rum och en ytterst liten förstuga, hvar- ifrån till öfvervåningen ledde en trappa, sä brant och så märkvärdigt konstruerad, att ste- gen skjöto fram öfver hvarandra.
Detta var svårt, när man gick upp, ty man måste liksom sticka in och draga ut foten för hvarje steg; men när man skulle ned igen, var det allde- les förtvifladt, ty då höll man alltid på att komma på näsan dit ned.
Små och låga voro de båda rummen där- uppe, men nog fick i alla fall » lilla Charlotta » godt rum därinne.
Hon var nämligen ovan- ligt liten och såg högst besynnerlig ut med sitt oproportionerligt stora hufvud, hvartill kom att hon var hvad man kallar » låghalt » och, liksom församlingen i Laodicea, haltade åt båda sidor.
Såsom numera till medelålder kommen, bar hon alltid s. k. negligé, en mössa af hvit tyll med brokiga bandvippor, som gjorde hufvudet ändå större.
Också sades " det, att Tinnie, som alltid hade sina små funderingar om allt hvad hon såg, vid sin första bekant- skap med » lilla Charlotta » och slagen af be- undran för den lysande hufvudbonaden, frågat henne: » Är du en flicka eller en liten fru? » hvilket för resten både roade och smickrade den hederliga gamla själen.
Bäst var hon dock, när hon en vinterdag var ute och gick i dåtidens promenadkostym.
På hufvudet bar hon då en hatt af svart felb med halfalnshög kulle oeh en skärm, stor som suffletten på en nutidens barnvagn, inuti fodrad med ljusblått, vattradt siden.
En stor- rutig kamlottskappa veckad vid » besparings- linning », så att den ända från axlarna stod ut som en klocka kring den lilla figuren, pas- sade förträffligt till hatten.
Kappan hade » ärm- hål », hvarur lilla Charlottas alldeles icke små händer, instuckna i ofantliga klippingshandskar eller grå, hemstickade » fingervantar », träddes ut för att bära en väldig, blå paraply, som, ungefär på midten omknuten med ett svart bomullsband och på ömse sidor om bandet betydligt utstående, tjänade henne i halkan såsom stöd och staf, i regnväder till skydd för hela hennes lilla person.
På venstra ar- men bar hon oftast en ofantlig » ridikyl » af ljusgrått kläde, ganska vackert broderad i schattersöm med alla både möjliga och omöj- liga blommor.
Det var för öfrigt anmärknings- värdt, att alla hennes tillhörigheter utom det lilla dockhuset, som hon bebodde, voro till- tagna i stor skala.
Hennes » salig pappa », som hon ofta talade om, hade antagligen uttömt alla sina tillgån- gar på uppbyggandet af det förenämnda lilla huset, ty hans dotter hade visst ej stort mera att lefva af än hvad hyran för undre vånin- gen däraf inbragte henne.
Kanske hade hon dock haft något mera, om hon ej för den af- gudade halfbroderns skull afstått från sin an- del i boet och i moderns lilla pension, som just för den » oförsörjda » dotterns skull hade tilldelats henne.
Men nu var det, som det var, och » lilla Charlotta » måste genom arbete öka sina inkomster.
Hon dels stickade strum- por, dels sydde linnesöm och var dessutom alltid med och hjälpte till, när ett täcke skulle stickas, rullgardiner och sofföfverdrag skulle tillklippas och sys med mera sådant.
Men hennes mesta och största arbete var den lilla skola, hon höll, och som vanligen besöktes af fyra, fem småttingar.
Egentligen var det icke någon skola, utan snarare en fri akademi, där studierna bedref- vos efter lärjungarnes fria val.
Ämnena voro innanläsning, skrifning på griffeltafla, strump- stickning och fällning af näsdukar.
Aritmeti- ken representerades af multiplikationstabellen, som inlärdes, därför att den stod i slutet på abc-boken.
Hvartill den skulle tjäna, visste egentligen hvarken lärjungarne eller lärarinnan, men naturligtvis skulle man kunna den — • hvarför hade den eljes fått plats i läroboken?
Eq vacker dag trippade pastorskan med en af sina små flickor vid hvardera handen upp- för den knapphändiga trappan för att hos » lilla Charlotta » anhålla om hennes benägna medver- kan till deras uppfostran.
Tinnie var nu på åttonde året och kunde visserligen sticka rätt och slätt, men afvigmaskor, hoptagning och dylikt, det var blankt omöjligt att få i hen- nes hufvud.
Och Mimmi, den yngre systern, var ett godt stycke på sjätte året och kunde ej läsa rent!
Hvad skulle det blifva af de barnen!
» Lilla Charlotta » ruskade pä sitt stora hufvud oeh fann saken mycket betänklig.
Att Tinnie, som redan var » stora flickan » och hade så godt läshufvud, inte skulle inse sitt eget bästa, utan vara otålig och oläraktig, när det gällde något så viktigt som strumpstickning, det bå- dade ej godt för framtiden.
» Ja, » sade hennes mor i bedröflig ton, » hon vill ju beständigt läsa — ingenting annat än läsa.
Om det är aldrig- så liten papperslapp, som står något att läsa på, nog skall hon stu- dera den!
Och tänk dig, lilla Charlotta, i fjol bråkade hon oupphörligt, om att hon ville läsa latin för sin pappa! » Ett uttryck af fasa målade sig i lilla Char- lottas ljusblå ögon, och hennes mun drog sig till ett föraktligt medlidsamt smålöje.
Stackars prestfolk, som hade så » svåra » barn!
» Men det fick hon väl inte? » frågade hon i en ton, som tydligt sade, att en dylik efter- låtenhet hade varit högst klandervärd.
» Åh, tycker du det!
Men jag måste läsa litet franska med henne för att få fred, och det har gått mycket bra, så att nu läser hon hjälpligt och kan på egen hand slå upp orden i dictionären. » Men, så var det stackars Mimmi.
Hon tycktes visserligen ej vara idiot, ty hon var en liten pigg och söt unge, som redan förstod att med sina späda fingrar på det nättaste sätt styra ut sina dockor och klippa figurer och ornamenter af papper.
Men att vara fem och ett hälft år och inte kunna läsa i bok!
Och vid husförhören fanns det ju barn, som vid sex års ålder kunde » hela katekesen »!
Åtminstone borde man kunna » lillkatekesen », när man var så pass gammal.
Visserligen hade pastorn, som var en framsynt man och stor barnavän, inlagt bestämda protester mot detta katekestföskande, som han kallade det, och tillika förklarat, att ingen af hans flickor skulle före fyllda tolf år få läsa katekesen » utantill » — det var ett underverk, sade han, att det kunde finnas någon kristendom kvar hos en generation, som skulle på sådant sätt inplugga och inplåga densamma.
Pastorskan var väl i det stora hela enig med honom där- om, men det hindrade ej, att hon fann det rysligt skamligt, att lilla Mimmie skulle stå sä långt efter alla andra barn.
Men hon var så trilsk och så omöjlig att få ur fläcken, när det gällde läsning, att både far och mor mi- ste tålamodet, och om nu inte lilla Charlotta kunde — Jo, hon kunde bestämdt — hon hade läst med så många förut, som ingen annan stått ut med, försäkrade hon oeh kastade en ut- trycksfull blick på ett ofantligt björkris, som stack fram bakom spegelu.
Och så afgjordes, att lilla Charlotta mot ersättning af ett hälft stop mjölk dagligen, en tunna potatis och två lispund hvetemjöl skulle åtaga sig det svåra värfvet.
Betalningen ansågs riklig, men pa- storn, ehuru god hushållare, var alltid liberal, när det gällde barnens uppfostran — en grund- sats, som han, i förbigående sagdt, i hela sitt lif vidhöll.
Evalveradt i penningar blef detta väl ej så mycket, ty en kanna oskummad mjölk betalades den tiden med åtta skilling » riksgäld », och potatisen gick aldrig öfver tre riksdaler, men det var ändå vida lättare för
pastorn att komma ut med betalningen in na- tura, oeh lilla Charlotta visste, att hon hal- lick allting drygt och väl mätt, så att båda parterna voro fullt nöjda.
Andra morgonen, klockan åtta, vandrade de båda små flickorna med hjärtat i halsgropen uppför den halsbrytande trappan.
Tinnie med- förde ett stort nystan hemfärgadt blått ullgarn, hvari sutto instuckna fem bastanta strumpstic- kor, medan systern i mammas » ridikyl » hade inpackat abc-boken, psalmboken och Nya testa- mentet — några » barnböcker » funnos ej den tiden, och ej heller föll det någon människa in, att undervisningen skulle göras lätt och angenäm.
Att lära var svårt och tungt, och man skulle veta af att man lärde — så re- sonnerades då.
Det dröjde emellertid ej länge, innan de små flickorna kommo underfund med, att det stora riset, som satt bakom spegeln, också fick sitta där.
Det var blott ett skrämskott.
Ty » tant » Charlotta hotade aldrig med riset, hon ej ens talade därom; hon blott såg därpå med en viss längtan i blicken, som alltid kom de små att bäfva.
För öfrigt förstod hon sin sak ganska bra.
När man arbetat en timme, fick man alltid hvila sig en stund och fick något att roa sig med.
Tinnies förnämsta rekreation var att vända bladen i en s. k. polyglott-bibel med högst märkvärdiga kopparstick.
Om den bo- ken nu kunde framskaffas, skulle den antag- ligen betinga ett ganska högt pris.
Texten var på latin, tyska och holländska, och boken var tryckt i Amsterdam.
Kopparsticken voro ganska fint utförda, men till kompositionen något realistiska.
Så syntes på ett blad tvän- ne turbanklädda, i fotsida dräkter rikt drape- rade personer, af hvilka den ene bemödade sig att ur den andres öga uttaga » grandet », till dimensionen ungefär som en medelstor ärt, utan att därvid på minsta sätt generas af en väldig golfbjälke, som sköt ut ur hans eget öga.
Det kan man kalla moral med tillämp- ning.
visning med att gå ärenden åt » mamsell », bära upp ved, elda och dylikt, och som var Tin- nies bästa vän och tröst i all nöd.
Ty medaljen hade också sin frånsida.
Lilla Charlotta var visserligen vän af barnen, men hon var ändå större vän af kattor.
Och så- dana hade hon två stycken, alldeles kolsvarta, med gnistrande, gulgröna ögon — riktiga hex- kattor.
Jämförelsevis välfödda lågo de alltid på den af tegelsten murade låga kakelugnen, söm ej på en hel aln räckte upp till taket, där de mådde skönt i värmen.
Antingen det nu berodde på värmen och dieten, eller kat- torna voro af någon särskild krigisk art, skall väl evigt förbli fva outredt — visst är, att så snart någon främmande öppnade dörren från förstugan till yttre rummet, störtade båda kat- torna ögonblickligen ned frän sin upphöjda plats, fräste och sköto rygg och sågo alldeles ursinniga ut.
Tinnie, som var en liten feg och blyg stackare, var alldeles hjärtängslig öf- ' ver det dagliga mötet med de svarta vilddju- ren, men Fia — så hette hennes väninna — som var både äldre och modigare och dess- utom mera bekant med odjuren, var alltid till- hands, beväpnad med eldgaffeln, för att hålla dem på vederbörligt afstånd.
De små flickorna lärde sig både läsa och sticka och fingo sedan lärarinna i hemmet.
Lilla Charlottas skola fortgick ännu några år, men så kom den nya, förbättrade folkskolan och trängde undan henne och hennes metoder.
Det gula håret blef grått, den rutiga kappan blef sliten och gammalmodig, kattorna gingo allt oftare en förtidig död till mötes och sörj- des djupt, oeh — • det värsta af allt — in- komsterna minskades, våningen inunder blef icke uthyrd.
Kom man då upp till tant Char- lotta, fann man henne rätt ofta vid fönsterbor- det med kortleken framför sig — hon hade ej heller så mycket arbete nu, stackars lilla Charlotta.
sitt hus så förträffligt ordnade, att han kunde » följa sitt hjärtas röst » och bjuda sin gamla uppoffrande syster ett godt hem, hvilket så djupt rörde henne, att hon genast sålde sin gård och gjorde sitt testamente, genom hvilket senare bror Janne och hans barn tillförsäkra- des allt, hvad lilla Charlotta ärft, förvärfvat och kunde komma att ärfva och förvärfva.
I många, många år har nu gräset grönskat på den graf, som gömmer » lilla Charlotta », och hvars inskrift gärna kunnat vara denna: » Mycket tålde hon att skrattas åt, men mer att hedras ändå. » " Hjälpredor. "
ä ^ j 1 a insändarinna i Idun rådde för någon tid sedan till inrättandet af klädsömnads- skolor för våra döttrar i hufvudstaden.
Detta är ett godt och beaktansvärdt råd ej endast för Stockholm, utan äfven för landsortsstäderna.
Också där skulle ej elever tryta.
I samman- hang härmed skulle vi vilja påpeka en klass af unga flickor, som särskildt borde anse det som sin plikt att genomgå en kurs i linne- ooh klädsömnad.
Vi mena de måuga hundra, som annonsera efter plats » att gå frun tillhanda ».
Man förundrar sig, då man tar upp en tid- ning med tre, fyra spalter fulla af sådana annonser, att icke finna en enda, som såsom kvalifikation uppger, att hon kan sy linnesöm eller kläder.
Favorituttrycket är, att hon vill » gå frun till banda i husliga göromål », eller att hon » vill vara till sällskap och hjälp », någon gång att hon är kunnig » i sömnad » eller » handarbete », och ej så sällan att hon är » musikalisk ».
Tar man så en dylik flicka i sitt hus, i hopp 3 m att med sömnad eller handarbete väl må menas, att hon kan ändra eller vända ett enkelt plagg, om hon fär hjälp och ledning, så står hon där dock vanligtvis som inför ett olösligt problem.
Lika litet har hon ofta ett begrepp om att ordentligt sätta på en lapp; oeh att stoppa strumpor är under hennes värdighet.
Det händer, att hon helt förnämt svarar: » ja, däri har jag verkligen ej någon öfning, det brukade pigorna göra i mitt hem ».
» Jag lägger ut korten för bror Janne, » sade hon alltid då, » Han söker pastorat, och jag vill se litet, huru det kommer att gå.
Det Mimmi däremot fick som oftast roa sig med ligger så bra för honom — en ljus väg — ett strykjärn i miniatyr, som nödtorftigt upp- och hjärter ess — det betyder lycka — - här värmdes genom att hållas mot de vanligen ha vi tian också — men så kommer en mörk brännheta kakelungsluckorna och sedan med ka^l i vägen!
Se här — klöfverkung — och betydlig framgång användes.
Förnöjelserna va- så spader dam — skvallerkäringen - - ja, det rierades stundom med att beskåda en gipskatt är så mycket- intriger vid prestval så — trö- och dito papegoja, som stodo på spegelbordet sta oss!
Janne får väl aldrig något! » Men huru hon lade och lade sina kort och och i spegeln reproducerades, hvilket af de Man har all möda att tillbakahållä det sva- små vederbörligen beundrades.
Eller också huru många gånger det låg för Janne och ret: » Att fröken då ej stannade hemma, ty förevisade tant Charlotta ett slags cittra, som.
emot Janne, så fick han ändå till sist pasto- fröken behöfver väl få sina stumpor stoppade till följe af sin form kallades Davidsharpan, rat.
Och nu trodde alla hennes vänner, att någon gång. » på hvars många strängar barnen fiugo knäppa lilla Charlotta skulle riktigt komma på grön Den musikaliska begåfningen består ofta, ej mycket försiktigt.
Men det klingade ändå litet kvist.
Men bror Janne hade så stora utgifter alltid, i att de platssökande som mest och bäst och var mycket trefiigt.
Skulle det vara rik- — • det var så mycket, som nu behöfdes, så kunna spela » la priere d ' une vierge ».
Efter tigt rart, tog tant Charlotta ned sin gitarr, att lilla Charlotta kunde ej få någon plats i närmare bekantskap finner man därför ofta, hängde dess ljusblå band om halsen, knäppte hans nya hem.
Lyckligtvis kom i detsamma att hela deras kvalifikation för den plats, de på dess stundom litet ostämda strängar oeh från annat håll en liten ljusglimt.
En afläg- åtagit sig, består i att rusa ödmjukt framstupa sjöng en visa, som slutade med orden: » tvi sen släkting, som fått veta hennes bekymmer- för att passa upp, där man är van och därför den stygga katten, som tog dufvan! » eller samma belägenhet, skickade henne ett litet bäst nöjd med att passa upp sig själf, eller ock en tysk romans med omkvädet: » Lebe understöd och lofvade att årligen sända samma att springa omkring med en bunt nycklar för Lyckan har alltid följe, oeh lilla att » lemna fram », hvilket hvarje insiktsfull wohl, vergiss mein nicht! », hvilka ord Tinnie summa.
uppsnappade och med förtjusning gömde i sitt Charlotta fick hyra ut sina rum ät badgäster, •matmor väl ändå helst gör själf, såvida hon ej hjärta såsom grundval för blifvande studier i som alltmera började samla sig hit, och så vill utsätta sig för mycken missräkning vid drog hon sig fram.
tyska språket.
slutet af kapitlet.
Må nu sådana unga flickor, som vår uppsats Efter några år dog den nyssnämnda släktin- Dessutom inträffade det, isynnerhet om Tin- nies mamma gjort något besök i skolan, att gen, en rik ungkarl, och hade till lilla Char- kan gälla, ej taga illa upp och tro orden tuppen värpte ganska snällt, icke blott åt dem, lotta testamenterat en summa af femtusen kro- komma från någon, som vill illa åt dem!
Tvärt som läste, utan äfven åt dem, som stickade, nor.
Intet millionarf har någonsin skapat så om, vi vilja dem allt godt och önska, om möj- stundom till och med öfver lag åt hela skolan, stor fröjd som denna lilla summa, för den ligt, gifva dem en liten fingervisning.
utan någon dess förtjänst eller värdighet.
Ele- sträfsamma gamla en nästan ofattlig rikedom.
Alltså kunna de som ganska säkert antaga, verna voro, utom de små prestgårdsflickorna, Det som mest förundrade henne själf, var att att ej en familj på ett hundra tar en person en flicka och en gosse af ungefär samma ål- hon inte blef » alldeles tokig » af glädje.
i sitt hus som sälWcap, annorlunda än till der som de samt en något äldre flicka, kan- Det märkligaste var ändå, att bror Janne hälften såsom sjuksköterska åt någon äldre eller ske tio år eller så, som betalade sin under- kort därefter hade fått både sina affärer och sjuklig person, och då bör hon vara kvalifi-
cerad härför och dessutom begåfvad med en god portion tålamod och försakelse.
Vanligtvis behöfver man en person för att ha uppsikt öfver de större barnen, då man vill omse dem något bättre än genom en van- lig barnjungfru.
I detta fall bör den unga flickan för det första sy åtminstone linnesöm väl, helst äfven hafva genomgått en kurs i klädsömnad, så att hon kan ändra gamla oeh sy nya barnkläder.
Hon bör dessutom kunna ordentligt lappa, laga, stoppa, sticka och märka.
Detta är visst icke så mycket, som det låter.
Kan hon väl sy linnesöm, så lär hon sig det öfriga (utom klädsömnad förstås) på några få timmar.
Hon bör vara flitig, så att hon ej menar, att all rättfärdighet är uppfylld därmed, att hon sitter och håller en nål i handen, men att det gör detsamma, om saken blir i dag, i morgon eller i nästa vecka.
Dessutom bör hon kunna stryka och till och med tvätta litet, så att, om det behöfs, hon kan i en hast göra eller åtminstone deltaga i en liten tvätt till barnen — det är sådant, som modern själf gör ibland, och som alltså hjälpredan bör kunna göra.
Antager hon återigen en plats för att gå tillhanda i hushållet, så bör hon utom någon insikt i bakning och kokning äfven kunna sy, först och främst linnesöm, helst också klädsöm.
I många hem, särskildt på landet, sys alla kläder hemma; det är ej angenämt för en sådan flicka, då husmor och döttrar hjälpa till, » när man fått sömmerska i huset », att stå handfallen eller, hvad värrre är, bära sig bak- vändt åt eller förderfva saken, emedan hon ej vill erkänna sin brist på kunskap och öfning.
Sådant är mycket tålamodspröfvande för hus- modren, och det är endast naturligt, om den unga fliokan ej är lycklig på sin plats, då hon känner i luften, att man ej är nöjd med henne.
Vi skulle vilja råda alla unga flickor, som söka platser att gå frun till hända: om det blott är för att slippa ifrån ett tråkigt eller enformigt hem eller för att komma ut och få roligt eller i hopp att göra intressanta bekant- skaper, så tag ej en sådan plats, ty ni kunde utsätta er för en stor missräkning.
Är det åter för att med redbart arbete förtjäna ert uppehälle, så måste ni i någon mån hafva gjort er kompetente för en sådan plats.
Litet af hvarje, som ofta är det samma som intet, duger ej nu för tiden.
Ingen tar en person i sitt hus, som ej har behof af den personens arbete, och, äfven om lönepretentionerna äro små eller alls inga, så måste matmodern ej ha så litet valuta i arbete, för att hon skall känna sig ha fått ersättning för ett helt års underhåll.
Är den unga flickan ej stark på en eller två punkter, så är det fara värdt att husmodern ej får denna ersättning, och med » det vänli- gaste bemötande » i världen har den unga fliokan ej angenämt och trifs icke (n. b. om hon har förnuft och ambition), ty hon känner, att hon ej motsvarar, hvad man haft rätt att vänta och hoppas af henne.
An en gång alltså: lären er sy linnesöm, klädsöm, tvätta och stryka.
Eller: en mindre kurs i bakning, matlagning, linnesöm och stryk- ning; framför allt i bägge fallen: att laga, stoppa och sticka strumpor.
Hur den unga flickan än må tänka sig sin blifvande ställning, att hon skall ibland sysselsätta sig med sittande arbete får hon väl tänka sig, och då blir det ett oeftergifligt vilkor att kunna sy väl i hand och på maskin.
Har hon så gjort sig kompetent, så behöfver hen ej gifva sig ut » utan lön blott för ett vänligt bemötande ».
Hvarje matmor, som själf kan arbeta, skall förstå att uppskatta arbetet hos en annan och veta, att » arbetaren är sin lön värd ».
Det vänliga bemötandet följer då af sig själft.
Men en sådan flicka får ej med » vänligt bemötande » förstå att roa sig vid hvarje till- fälle.
Att vara fruns » hjälpreda » innebär, att hon skall taga vid, där frun ej räcker till.
Om denna sednare behöfver lemna hemmet, så bör hon känna sig öfvertygad, att det och barnen få en bättre tillsyn, än om de lemnades med tjänarne allena, och dessa sednare böra likaledes känna, att de hafva någon i sin när- het, som representerar niatmodrens öga.
Är det främmande i huset och frun måste säll- skaps, så måste hjälpredan veta, att just nu behöfvas hennes tjänster utomkring.
Hon skall sörja för, att serveringen sker, som sig bör, hjälpa tjänarne, gifva barnen någon sysselsätt- ning — korteligen allt hvad matmodren skulle vilja göra, om hon ej sutte fastspikad därinne i salongen.
Den unga flickan säger kauske: » det är ju pigsysslor; skall man då aldrig få vara med, aldrig ba roligt! » V i säga om igen: den som tänker så, skall ej åtaga sig en sådan plats, ty bon kan bli besviken.
För det första är allt arbete, som sker i ett hus, pigsysslor.
Nämn ett, som icke är det, såvida man ej undantager sömnaden?
Hvad husmodren ej hinner med, sköta pigorna, och ofta får hus- modren just sköta, hvad dessa borde, men ej bry sig om att hinna med.
» Hjälpredan » får ej vara bättre än matmodren.
Äfven om denna håller sig en hjälpreda för att själf slippa att göra en del saker, så är det ju ej mera än rätt, att hon får den lättnad hon åsyftat.
» Hjälpredans » ställning är sådan, att hon kan vara mindre med än guvernanten, än husets dotter, men detta innebär ej det samma som att vara tillbakasatt eller att ej röna ett vän- ligt bemötande.
Hennes plikter hålla henne delvis ifrån salongen, då det gifves främmande, men ingen matmor med hjärta och hufvud skall underlåta att draga henne fram, göra henne bekant, bjuda henne en plats ibland de andra, då hennes sysselsättningar tillåta henne att stanna inne en stund, och i allmänhet att be- handla henne som sina vuxna barn, om hon förtjänar det.
Grymt är att låta en sådan flicka, som ofta är af lika god familj som man själf, bära in eh bricka, knapphändigt presen- tera henne (eller också alls icke) och låta henne gå ut igen och dricka sitt kaffe med tjänarne eller svälja ned det med sina tårar i en vrå hvilken som helst.
Om detta än händer, så får man hoppas, att det ej sker ofta.
Bäst är för den unga flickan, att hon på förhand föresätter sig att ej lägga småsaker på hjärtat.
Mycket kan bero på ängslan, bråd- ska, tankspriddhet hos matmodren.
Om hon blott intresserar sig för husets bästa som för sitt eget hem, om hoa är flitig och omtänksam i saker, som ligga inom hennes område, om hon med kärlek och tålamod bemöter barnen och i allmänhet i hela sitt förhållande är såsom.
en medlem af familjen, så skall hon bli behandlad som familjemedlem, känna sig hemmastadd oeh lycklig och kanske vinna vän- ner för hela lifvet.
J.
K. Glömmen ej lduns skollofskoloni!
1 Minsta bidrag emottagas tacksamt.
" I pigflyttningen. "
F ö r I d u n af Matte Brm.
» " p ^ ä r e Harald, huru skall jag bära mig " jjfli åt!
Jag tror jag snart sprungit Stock- 6 / 1 holm rundt för att få tag uti en hjälpmadam och dock icke lyckats.
Det står ej till att ens för guld få en sådan, ty de äro så upptagna nu i pigflyttningen; och både Kristin och Lina vilja gå i dag.
Jag be- griper sannerligen ej, huru jag skall bära mig åt. » Ett humoristiskt leende gömde sig under Haralds yfviga mustascher och lekte i hans uttrycksfulla ögon.
» Hvad du kan se förarglig ut, Harald! » utropade den unga frun i allt mera retligt lynne, » du inte ens svarar mig, då jag talar.
.
.
» » Min lilla kära vän; jag hörde ej, att du gjorde mig någon fråga, jag blott uppfattade, att du jämrade dig öfver madambristen, » sva- rade han lugnt.
Laura slängde broderiet, hon arbetat på, bredvid sig på soffan, och gaf sig till att trumpet stirra på sin spetsiga s k o 3 u i b b, hvil- ken i otålig takt rörde sig emot mattans rosor.
Harald såg hennes dåliga lynne allt mera växa, började tveka, om han skulle välja just detta ögonblick för att säga, hvad som låg honom på hjärtat; men så tänkte han: skräp!
Harmonien för i dag är ändå störd — och så slog han sig helt obesväradt ned bredvid henne på soffan och precis på hennes broderi.
» Hör du Laura, du — vill du höra en liten berättelse? » Hon gaf honom en trumpen och lång sidoblick.
» Bara den inte är lång. » » Det får du finna dig uti. » Hans röst lät, ehuru mild, dock ganska allvarlig.
» Nåväl!
Jag minns så väl en liten flicka, som för två år sedan tjusade en ung läkare, både med sitt intagande väsen och ej minst med sina husliga dygder.
Jag mins bara, huru pedantisk noga hon lade ihop duken, när hon hjälpte till att afduka b o r d e t!
.
.
.
Den unge mannen var nybakad medicine licentiat och hade just ingen praktik, med undantag af tre stackars patienter.
Nåväl — när nu den unge doktorn på allvar blef in- tagen af den unga flickan och hans böjelse besvarades, blef det ett undrande, om de unga skulle kunna gifta sig snart, ty de voro båda fattiga.
En gammal rik faster till honom, som tyckte det vara en farlig snara för unge män att gå ogifta i Stockholm, lofvade att hjälpa till med deras lilla bo och dessutom ett lån på afbetalning för att ha något att börja med.
.
.
H o n gjorde detta så mycket hellre, som hon visste, att hans val fallit på en sådan liten genomanspråkslös och praktisk flicka.
.
.
Så gifte de sig — och allt såg först så solljust ut.
Snart började dock verkligheten tränga sig på honom — och det första året var gräsligt.
De där timmarne då mottagningstiden var utsatt, kunde göra honom galen!
Han blef nervös som en gammal gumma, ty när det ringde på tamburklockan fick han riktig hjärt- klappning.
Och fast han låtsade läsa eller skrifva, hade han i verkligheten ej reda på ett dugg, förr än han fick veta, hvem som
ringde.
Hans hustru kom rusande från ett håll, gamla kokerskan från ett annat, och husan, som skulle öppna, hon kom merän- dels in till doktorn med en priskurant på dyra viner eller profböcker från boklådan, eller ock var det någon liten frysande parfvel,som ville sälja grönt eller tvål eller papper » för tjugufem öre ».
Under tiden våndades han där inne vid sitt skrifbord och undrade, hvart i Herrans namn detta skulle bära.
Deras hus var ord- nadt på » stor fot », som det egnar och anstår en läkare förstås.
Utgifterna voro riktigt » ståtliga », under det att inkomsterna voro nästan inga.
Visserligen hade patienterna blifvit något flere, men bestodo för det mesta af fattiga släktingar, som på skämt kallade honom sin » husläkare » och ökade förrådet af soffdynor och dukar.
D å de j u naturligt- vis ej kunde föreslå att betala med klingande mynt till en släkting!
Hvar voro nu alla kalkyler, som de älskade som förlofvade un- der heta smekningar uppgjort?
Bortblåsta som dimmor ».
.
.
» Men, Harald, skall detta vara någon sökt kvickhet, som passar in på oss, så är den just inte så lyckad.
.
.
» » A h, jag har inte slutat på länge ännu, » fortfor han obarmhärtigt.
» Hvar var jag nu?
Jo — den unga frun var en liten lätt- ledd, god varslse, som gärna tog råd af an- dra, oeh hennes vänner gjorde det klart för henne, att en läkares hustru kunde inte ha hemgjorda kläder — • hon måste uppehålla sin mans anseende.
En läkare måste ha två dyrbara riktiga jungfrur m. m.
Hvar se ' n mannen tog medlen till allt, det brydde de ej sina små söta hufvuden med att utfun- dera — — Han började redan, ehuru så ung, få några grå hår vid tinningarne, under det hon, vac- ker och strålande, skötte sina åligganden, nämligen att föra nöjets spira i de kretsar, där hon var efterlängtad.
.
.
Sällan åtföljde han sin hustru, » ty han hade ej tid » hette det, men i själfva verket hade han ej råd, ty af lånet återstod nu snart en- dast ett par hundra kronor. » » Men Harald!
Hvarför har du ej förr talat om detta för mig?
Och hvad kan jag för resten göra för att rädda en farkost, re- dan borrad i sank?
Ä r det kanske din me- ning, att jag bort ensam förrätta alla de mångfaldiga sysslorna inom ett hus, så borde du sökt dig en maka långt under mitt stånd ... » » Se så där j a!
N u äro vi där! » Som en pil flög han upp ur soffan, och började, med händerna begrafna i sina fickor en storm- marsch fram och tillbaka genom rummen.
Snart måtte väl efter stormen äfven regn komma, tänkte han.
Mycket riktigt började hon andas tungt, men lemnade rummet med stolt hållning och bibehållen krigsära.
* Doktorn stirrade en stund med kufvad vrede på dörren, som öfverflödigt hastigt slöt sig efter hans lilla afgudade husstru.
Att han kände sig olycklig, märktes tydligt på de slutna läpparne och sammandragna ögon- brynen.
Sedan han en stund förgäfves vän- tat på, att hon skulle återkomma för att säga ett försonande ord, ryckte han till sig hat- ten, som låg på pianot, tog i förbifarten port- nyckeln, som hängde i tamburen, och gick med hastiga steg hvisslande ned för trappan.
Och Laura — hon låg framstupa i för- makssoöan och grät och hoppades, att han skulle komma och säga något mildrande ord.
Det var j u så hjärtlöst att skylla deras ofärd på henne!
Rådde kanske hon för, att han hade så få patienter?
Inte hade väl hon tvingat honom att gifta sig med en » fattig flicka ».
.
.
Men så midt upp i detta försvarstal ljöd en röst inom henne: du har ej lefvat efter edra tillgångar — du visste nog, huru allt var ställdt!
A h, det var en efterhängsen domare, det där samvetet!
Men tyst — nu närmade sig hans s t e g.
.
.
Nej, de gingo förbi till tamburen.
Så hörde hon honom gå utför trappan.
Hon ville så gärna ila efter honom, men stoltheten höll henne kvar.
Hon reste sig och borttorkade tårarne.
Liksom utan att vilja tillstå det tog hon vägen genom tamburen och sneglade på portnyckelspiken.
Den var tom!
Hon greps af vild ånger!
Tänk, huru han lidit och våndats, under det hon bara tänkt på sina nöjen.
Nu måste hon ut att säga ett ingalunda smärtsamt afsked till sina jungfrur och stängde snart köksdörren efter dem.
Det var en un- derlig kuslig känsla hon erfor, något af bar- nets rädsla för mörkret, då hon visste sig vara ensam i hela våningen.
Dock snart började hon med nyvaket in- tresse se sig omkring.
Det var hennes kök, detta, hennes rättighet att gå där och » snoka », utan att två surmulna tjänsteandar sneglade på hvarje hennes rörelse.
H o n tänkte mer och mer, på hvad Harald sagt.
Han hade dock kanske haft rätt; hon ville strax börja ändra sig.
Hade ej hon och modern ofta under den tid de hade inackordenter fått reda sig själfva?
Inte kunde hon väl ha blifvit så bortkommen på dessa två år!
Hvarför göra sig så beroende af hjälp, då man själf har två friska starka händer, klart förstånd och en redlig vilja.
Nu måste där bäddas.
Det gick litet ovigt, och bädden blef f u l.
.
.
Klockan slog half nio, och ingen Harald hördes af!
Skulle han komma snart, skulle allt åter bli g o d t.
.
.
?
* * * V i d niotiden kom han helt omärkligt, själf öppnande tamburdörren, och väntade att finna sin hustru försänkt i » stilla vemod », om hon var hemma, något som han betviflade.
Han blef förvånad, då han kastade en blick in i våningen, där taklamporna lyste klart både i salen och hans rum oeh muntra brasor flammade oeh sprakade gladt och hem- trefligt.
Ett inbjudande kvällsbord stod färdigdu- kadt med en blomma som prydnad och sir- ligt brutna servietter.
Ingen människa syntes dock till, där han sökte genom alla rummen.
Endast köket återstod ännu.
Liksom gripen af en aning smög han sig ljudlöst dit.
Med hvitt förkläde framför sig, ifrig och blossande, stod Laura vid spiseln i full färd med stek- panna och smörbytta.
Aldrig hade hon före- fallit honom så täck och intagande som vid dessa husliga bestyr.
Han gjorde ett lätt buller för att ej skrämma henne, och hon var ej sen att kasta sig i hans famn.
» Men mitt älskade lilla barn.
Hvarför är du här ute — och ensam, » frågade han med oroligt kärleksfull röst.
» Därför att både Kristin och Lina ha gått sin väg — de äro borta.
För alltid — Harald, och jag är nu fru i mitt hus, och det är så förtjusande att ha sin frihet och känna sig nyttig.
O, Harald, att du kom så snart, jag är så glad, » skrattade hon och svängde rundt om med honom på köksgolfvet, så att mjölkbudet, som just i detsamma knac- kade på, trodde att där var stor bal.
Så tog han henne om lifvet igen och ville dansa galopp in i salen, men hon skrattade och spjärnade emot.
» Biffen, biffen, hör du då inte, vi ska ' ha den med. » Och hon tog det ena fatet och han det andra — och en minut därefter sutto de vid bordet, vid den trefligaste lilla supé de ätit sedan så länge de mindes.
.
.
» H ö r du Harald, » sade Laura, när de efter slutade omsorger sutto tillsammans i lilla soffan i sängkammaren, » hittills ha vi nästan endast skämtat om hvad vi så tragiskt afhandlade i middags.
Men nu vill jag, in- nan jag somnar, säga ett allvarligt ord.
Ser du — jag har varit mycket felaktig, det med- ger jag, men äfven du har felat.
Hvarför sade du ej öppet, huru du hade det, hvarför hade du ej förtroende till mig?
Nu vill jag bättra mig, d. v. s. själf taga hushållet om hand och ha blott en enkel jungfru, men så får du ock lofva mig att alltid vara öppen och sann, behandla mig som din hustru och ej som ett barn och » — nu skrattade hon och ryckte honom i skägget — » inte brum- ma, när det är något litet fel med maten. » » T y nu måste jag börja från första klassen i skolan, lifvets skola, » tillade hon allvarligt, med fasthet i blicken.
Hans enda svar var att tillsluta hennes läppar med en kyss.
Teater och musik.
Kungl.
operan.
Fru Olefine Moe uppträdde i mån- dags i sin andra gästroll, nämligen som Mignon i operan af samma namn.
Uppriktigt sagdt lyckades fru M.
här mindre än i sin förra uppgift.
Figuren är alldeles olämplig för denna roll, gester och mimik enformiga.
Sången präglas nog af intelligens och de högre tonerna äro vackra och fylliga; det lägre registret företer däremot åtskilliga brister och text- uttalet är rent af jämmerligt.
Vokalen u uttalades som å och a m. m. dylikt.
Det lifliga bifall, som belsade sångerskans förra uppgift, bann här svalna åtskilligt.
Fröken Karlsohn och hr ödmann voro båda betydligt indisponerade.
Främsta intresset stycket igenom var ovilkorligen fäst vid hr Bottero, bvilken som gubben Lotario har sin kanske för- nämsta uppgift.
Ett.
så intelligent och i detalj fint utarbetadt spel är en sällsynthet på en operascen, och den klangfulla stämman gör sig här som alltid förträffligt gällande.
Vid galaspektaklet sistlidne fredag uppfördes » Me- fistofeles ».
Operan gick alltigenom förträffligt, och hufvudrollernas innehafvare fröken Oselio, fru Öst- berg, hrr Ödmann och Bottero belönades med blom- mor och lagerkransar.
Salongen, fylld af eu hög- tidsklädd publik, företedde en den ståtligaste anblick.
K.
Dramatiska teatern uppför i morgon första gån- gen » Ett lysande parti », svenskt original af förfat- taren till » Sveas fana ».
Svenska teaterns senaste nyhet utgöres af Jules de Martholds sensationsdrama I / ogre, hvilket i svensk tolkning mindre lyckligt benämts » Varulfven ».
Pjäsen har i Paris gjort stormande lycka, och att den konst- art, den representerar — om man nu ej skall vara så sträng, att helt och hållet stryka branschen från konstens kategori — äfven här har sin publik, därom vittnar i synnerhet radpublikens ljudliga bi- fall infor de mest uppskakande scenerna i de Mart- holds brottsmålsdrama.
Onekligen tillhör detsamma det njutbarare i sin art; ett par af de sju tablåerna äro synnerligen väl beräknade och verkningsfulla, så den första och enkannerligen den sista med den effektrika scenen emellan den oskyldigt misstänkte Fabreuil ' o c h den lille André, då den förre söker och lyckas återkalla förståndets ljus hos det alltse-
(DUN J3Ö Hon har tröttnat på den gamle maken, och hans plats i hennes hjärta intages af den bedå- rande ynglingen.
Att så skett, är egentligen helt naturligt, ty lika barn leka j u bäst.
Detta hade bankiren också sagt sig allt från början, och den tanken har se- dan s o m ett damoklessvärd alltid sväfvat hotande öfver hans hufvud.
Elena gifte sig för ung, utan alt förstå den heta, lidelsefulla kärlekens natur.
Därför är den nu kommen, den ödesdigra dagen, då hon gripes och föres in i passionens starka strömhvirfvel, uti hvilken makarnas lycka måste ohjälpligt lida skeppsbrott.
Bankiren älskar sin hustru öfver allting annat på jorden, o c h han kan ej tänka sig, föreställa sig ett lif ulan hennes kärlek.
Han förbannar den dag, då Ereole, fridstöraren, satte sin fot inom deras hem.
Men hvarför hade han då ej vetat att med Vasateatern.
Utom allt tvifvel är » Lille hertigen » kraft tillbakavisa den listige advokatens förslag, såväl till musikens som till librettons värde en af de helst han genast haft en förnimmelse af dess för- bästa och mest underhållande operetter, som här derfliga art?
hemma gifvits.
Dess stadgade popularitet är således Hvar är väl nu räddning att s ö k a?
väl förtjänt och bekräftas granneligen af den fram- Endast vår Herre förmår vända ondt till godt.
gång, med hvilken den tid emellan förts fram i nya Han kan ännu föra hans hustrus hjärta tillbaka repriser.
Det är blott ett par år sedan vi på Vasa- till honom.
teatern helsade Anna Petterson i hertig de Parthe- » O Gud, min Gud, o c h du, Madonna Santissi- nays gestalt; nu lockar fru Hjortbergs af öfverdådig ma, » suckar Bertarelli nu stundligen, » hjälpen dramatisk och musikalisk hurtighet och schwung mig, frälsen mig ifrån förtviflan! » präglade framställning hvarje afton goda hus.
Fröken En dag, då han pinas af de mörkaste tankar, Ekström är en intagande liten hertiginna, och hr får han tillfälligtvis i handen ett klerikalt blad, Lundahl skämmer ingalunda bort Vynaigres tack- däri följande, med fetskrift tryckta ord strax samma parti.
Fru Stenfelts gedigna musikaliska ta- springa h o n o m i ö g o n e n: lang gör sig angenämt gällande i scenerna inom klosterpensionen; särskildt går den bekanta do-re-mi- Loretos Madonna.
kören under hennes ledning med en kläm, som al- Huru många gamla minnen väckas ej af denna drig förfelat att taga applåd inför öppen ridå.
Ope- öfverskrift till lif!
Han ser åter framför sig den retten i sin helhet föres i den nuvarande dräkten i hans barndom tillbedda madonnan, hvilken han med bästa sammanhållning och fart öfver tiljan, sedan under årens lopp så olacksamt bortglömt.
hvadan en afton i » Lille hertigens » sällskap ej bör Tankarna gå tillbaka till Sorrenlo, till foster- kunna förefalla någon annat än högst angenäm.
modern, vid hvars sida han bad så fromt sina böner inför den rikt smyckade bilden, som inom en glaskupas skydd hade sin plats i det lilla Musikföreningen gaf som bekant i lördags Men- helgdagsrummet.
Den var så grann i sin guld- delssohns härliga oratorium » Paulus » inför en pu- broderade blå sidenklädning med den perlsmyc- blik, som alldeles fyllde Östermalms kyrka.
Det kade guldtrådskronan på hufvudet.
storslagna tonverket med sina många vackra körer Vi barn undrade mången gång, hvarför väl förfelade ej att göra ett djupt intryck.
Dessa körer, madonnans ansigte var så svart.
Då berättade som utgöra den viktigaste beståndsdelen i oratoriet, fostermodern oss, att bilden, som hon själf med- gingo också på det hela taget förträffligt.
Bland haft från en pilgrimsfärd till Loreto, borde vara solisterna stod hr Salomon Smith (Paulus) långt framom alla de öfriga.
Hofkapellet, förstärkt, skötte sig syn- sådan för att motsvara originalet, hvilket är ut- skuret i cederträ af själfva aposteln Lukas.
nerligen förtjänstfullt.
Detta oratorium torde hafva Min fostermor hade som ung flicka lidit af en goda utsikter att varda nästan lika så populärt som svår höftsjuka, som ingen läkare kunnat bota.
» Skapelsen ».
Förtvinande o m all annan hjälp, hade föräldrarne Sista kammarmusiksoarén för säsongen gafs i sön- velat föra den sjuka till den för sitt undergörande dags inför en ganska talrik publik, hvars lifliga vidtberömda madonnan o c h därför i små dags- applåder säkerligen kunde uppfattas som ett hjärtligt marscher tillryggalagt den långa vägen från fö- tack till de unga soarégifvarne för de synnerligen delsestaden Foggia till Loreto.
Det hade ej va- angenäma och njutningsrika aftnar, de under den rit något lekverk för flickan, som gick på kryc- nu snart slutade säsongen beredt älskarne af god kor, men hoppet uppehöll modet — ett hopp, och gedigen kammarmusik här i hufvudstaden.
Ut- som ej häller kom på skam.
förandet af programmets olika nummer var synner- Man kan tänka sig, hur trött och utmattad den ligen godt.
arma kände sig, när hon ändtligen hade anländt till platsen.
Men detta oaktadt ville hon ej unna Fiiharmoniska sällskapet gifver sin tredje abonne- sig någon hvila, utan hade begifvit sig direkt till mentskonsert måndagen den 27 dennes, hvarvid kyrkan.
utföres » Jephta och hans dotter » af A.
Jensen, Där lästes först en messa för den sjuka, o c h » Phaeton », en berömd orkestermålning af Saint-Saens därefter bands o m henne den mantel, s o m burits samt Griegs vackra scener ur » Olav Trygvason ».
af madonnan.
Sångsällskapet 0.
D. från Upsala gifver matiné i Efter ceremoniens slut hade pilgrimerna åter- Musikaliska akademien om söndag under anförande vändt till herberget, där flickan på grund af trött- het o c h sinnesrörelse hvarken förmått äta eller af dir. musices Ivar Hedenblad.
dricka, utan strax insomnat.
Då hon ändtligen Pianisten Emil Sauer, en af samtidens förnämste, efter tjugufyra timmar åter uppvaknat ur en nä- gifver konsert å k. operan tisdagen den 28 dennes.
stan lethargisk dvala, var hon botad.
Ja, hon var så fullkomligt återställd, att kryckorna kunde Tivoli öppnar åter sina portar torsdagen den 30 lemnas åt kyrkan såsom ytterligare bevis på L o - dennes.
Många nya anordningar hafva vidtagits retos madonnas stora o c h underbara förmåga.
till publikens nytta och bekvämlighet såväl vid » Men », brukade fostermodern säga, » det är Viktoriateatern som i öfre Tivoli.
klart, att denna madonnabild måste vara vida mäktigare än någon annan, ty utom det att den är ett verk af den helige aposteln Lucas, har den äfven den fördelen att trona i » la casa sanla (det heliga huset) » hvarom sägnen förtäljer de under- baraste ting. » Vi barn brukade sitla med öppna munnar o c h med ögon, s o m nästan hotade att rulla ur huf- En skildring från Italien.
vudet på o s s, när den goda frun berättade de För Idun händelser, s o m Bertarelli,ännu, så gammal han är, nästan ordagrannt kommer ihåg, o c h hvilkas af data ej gått ur hans minne.
Ijitou y^inip.
» Nu ska ni veta, mina barn », så hade alltid (Forts.) fostermodern inledt sin berättelse, » att en gång för många århundraden sedan lefde den fromme kejsar Konstantin o c h hans ännu frommare m o - bertarellis tvifvel förvandlas till visshet — till der, den heliga kejsarinnan Helena.
Hon hade (i den nedslående vissheten, att hans hustru länge försport en stor o r o i sitt sinne, ty hon älskar Ereole.
dan den hemska skräcken i första scenen omtöck- nade barnet.
Det största intresset tilldrager sig ovilkorligen den unge framställaren af André Leroyers parti Ernst Engborg, som gör sin sak öfverraskande väl.
Det barnsligt trohjärtade spelet i slutscenerna är i synnerhet af rent gripande verkan.
Hr Olssons Henri Fabreuil träder en till mötes med sympatisk måttfullhet, och hr Engelbrecht ger åt » bofven » Cla- vorgon en god och ganska trovärdig karaktäristik.
» Varulfven » kan liksom » Kumlander » kännetecknas som ett uteslutande folkskådespel, men står som så- dant dock afgjordt vida under det senast nämnda, utan att vi dock därför vilja säga, att det på något vis innehåller något moraliskt tvifvelaktigt, då ju brot- tet vederbörligen straflas ocb dygden får sin belö- ning.
Det är för mycket af sensation och för litet af naturlig omedelbar moral uti det — däri ligger bristen.
1891 längtade att anträda en pilgrimsfärd till Nazareth, där hon hoppades få se den bostad, s o m hade herbergerat Kristus o c h hans föräldrar.
Ar 336, saligt i åminnelse, blef det ändtligen kejsarinnan förunnadt att besöka Nazareth, där vår Herre lät den nåden vederfaras henne att finna i fullkomligt oförändradt skick den heliga hydda, » la casa santa », i hvilken jungfru Maria en gång hade skådat dagens ljus, o c h där h o n sedermera lefvat tillsammans med den helige Jo- seph, uppfostrande världens frälsare. » » Ni kunna tänka er », fortsatte fostermodern, » att det ej dröjde länge, förrän den nitiska kej- sarinnan lät bygga en ståtlig basilika, s o m inom sina starka murar skulle värna den öfver allting annat på jorden högt benådade helgedomen, sä att den till evärdliga tider skulle kunna bevaras åt människorna.
Nu blef det alla kristnas ifriga önskan att få se denna för fromma hjärtan sä dyrbara hydda, och i stora skaror tågade pilgrimer till platsen.
Tomhändt infann sig naturligtvis ingen; hvar och en ville efter råd o c h lägenhet bidraga med sin skärf till helgedomens smyckande.
Men de hopade dyrbarheterna voro nära att vålla &gt;- !a casa santas &gt; förderf, ty roflystna sara- zener drogo plundrande o c h förhärjande fram o c h åstadkommo en sådan förödelse i den väldiga ba- silikan, att den hotade under sina spillror be- grafva » det allra heligastes.
Men vår Herre kunde ej tillstädja något så oerhördt!
Han sände en skara englar, som togo det lilla huset under sina vingars skugga o c h transporte- rade det till Dalmatiens kust.
Dock, det var ej Guds vilja att lemna helge- domen på hednisk jord.
Nej, tre år senare, det vill säga?
r 1294, syntes englarne åter o c h buro hyddan till enkan Loretos åkerfält, o c h här står den nu än i dag för alla rättrogna katholiker, ett slående intyg o m vår Herres outransakliga nåd emot den heliga, romerska kyrkan.
Man kan förstå det jubel, s o m gick igenom hela den katolska kristenheten öfver detta Guds stora underverk.
Pilgrimer strömmade på nytt i lusen- o c h milliontal till stället.
Genom s i D a fromma gåfyor bidrogo de till uppförande af en präktig basilika, inom hvars med guldmosaik sira- de murar den lilla hyddan ånyo funnil ett värdigt omhölje.
Furstar o c h verldens mäktige böjde knä på det hårda stengolfvet i » la casa santa » o c h till- bådo med ödmjukt hjärta den heliga, vidt prisade madonnan. » Så lydde historien, s o m på barnasinnet ut- öfvade ett så lifligt intryck, att den unge Berta- relli plägade med den mest tillitsfulla tro på bil- dens allmakt uppsände sina böner inför denna, och han blef alltid helt förvånad, därest någon af hans oskyldiga, s m å önskningar ej strax upp- fylldes.
Han hade ej varit värdig att bönhöras, menade då alltid den gudfrukliga fostermodern, som ifrigt förmanade gossen att hädanefter genom större lyd- nad och flit göra sig bättre förtjent af madonnans ynnest.
Att en gång få vallfärda till Loreto, ansågo naturligtvis barnen såsom sitt lifs förnämsta mål.
Men sedermera när Bertarelli så lätt hade kun- nat tillfredsställa denna önskan, då var den glömd, liksom så många andra af hans barndoms gyllene, drömmar.
Men, » hvad som sjunges vid vaggan, det ljuder genom hela lifvet », säger det gamla ordspråket, och säkert är, att barndomens djupa intryck säl- l a n helt utplånas.
Och nu, under sorgens dofva tryck, återkom h o s Bertarelli tron på madonnan och med den hoppet att hos henne ännu kunna hemta räddning.
(Forts.) Loretos madonna.
Innehållsförteckning: Ingeborg Petrelli; af J. N — g.
(M e d porträtt.)
— Svarta ådror; dikt af Anna Knutson.
— Domarens löfte; af Ave.
— I forna dagar; strödda blad ur minnets album, af Mathilda Langlet.
7: » Lilla Charlotta ».
— » Hjälpredor »; af J.K.
— » 1 pigflyttningen »; för Idun af Matte Brm.
— T e a t e r och musik.
- ~ Loretos madonna; en skildring från Italien, för Idun af Hilda Hintxe.
(Forts.) J De smycken, som fortfarande för den s. k. lilla toaletten äro förherskande, äro alltjämt de små emaljerade blommor och fjärilar, som under vintern 1890 väckte så stort uppseende i Paris.
De modernasie äro Viol-, Blåklint- o. Penséebroscherna samt de små hvit- och blåemaljerade fjärilarne.
Prisen ställa sig olika fr. 6 till 15 kr.
Sändas efter rekvisition tili landsorten i rek.
bref.
från J u v e l e r a r H A L L B E R G, R e g e r i n g s g a t a n 9
