# ID: svediakorp-per803
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1891
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,331
# sentences: 542
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Genum ' d / 1 Boktr.-AMttefi.
Fredagen den 17 april 1891.
N:r 16 (174) Prenumerationspris pr är Byrå: Redaktör och utgifvare: 1 I d u n m e d M o d e t i d n i n g oeh k o - lorerade planscher k r.
8: I d u n m.
M o d e t, u t a n k o l.
pl.
• 6 Idun ensam — • 4 H a m n g a t a n 1 6, 2 / tr. (midt för Kungsträdgården.)
2 P r e n u m e r.
s k e r i landsorten å post- anstalt, i Stockholm hos r e d a k t i o n.
FRITHIOF Denne Miltopée hade en son, Gustaf Wilhelm, som studerade till läkare samt var en af den be- rörode Anders Retzius mera framstående lärjun- gar.
Doktor Miltopée, som redan tidigt vann TJtgrifninjfstid: hvarje helgfri fredag.
Träffas å b y r å n k l.
1 0 — 1 1.
Lösnummerpris: 1 5 ö r e.
Allm.
Telef.
61 4 7.
(vid kompletteringar).
Velly från Miltopa i Fin- land härstamma släkterna Milto- pa; us och Milto- pée, af hvilka flere gjort sig ett namn i vårt forna systerlands historia.
Under Finlands sista strid kämpade en Miltopée såsom under- officer vid Savolax rege- mente.
Han stred såsom Finlands ädle söner då stredo för sitt fosterlands frihet, och han mottog efter slaget vid Oravais tapperhetsmedaljen.
Han blef emellertid fången och vistades på Å b o slott, hvarifrån han flydde.
Det är en hel romantisk hi- storia, huru han hjälptes på flykten af en ung flicka, som berusade fång- vaktaren, samt huru den oförvägne krigaren lyc- kades i det våghalsiga försöket att ensam i en roddbåt begifva sig öf- ver Kvarken till Sverige, där han på allvar flyt- tade öfver samt fick an- ställning såsom fanjun- kare vid Vesterbottens fältjägarekår.
HELLBERG.
4:de årg.
AnnoiiNpri s: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » ocli » L e d i g a platser » 25 ö r e f ö r h v a r j e p å b ö r j a d t tiotal s t a f v.
U t l ä n d s k a a n n o n s e r 70 öre p r n o n p.
- r a d.
Veländer.
namn såsom skicklig lä- kare och förkofrade sina kunskaper genom flere studieresor till utlaudet, slog sig slutligen ned i Eksjö dels som stads- läkare, dels som rege- mentsläkare vid Kalmar regemente.
Själf af kri- garsläkt sökte sig dok- tor Miltopée en maka af krigarsläkt samt gifte sig med Euphrosyne Palm, dotter till öfverstelöjtnant Rutger Palm i Lund, hvilken såsom officer vid skånska husarregementet deltagit i striden mot Napoleon.
Doktor Miltopée vann i Eksjö och från hela den kringliggande små- ländska bygden en prak- tik, som det behöfdes hans krafter och brin- nande nit för att kunna sköta.
Från tidigt på morgonen till sent på kvällen var han i arbete, butter oeh ordkarg, men glödande af ifver att hjälpa och med ett hjärta, som svällde öfver af med- lidande och kärlek.
Sär- skildt hade han slagit sig på studiet af ögon- sjukdomar, och i den be- römde läkarens mottag- ningsrum trängdes hopar af ögonpatienter, af hvil- ka han lyckades rädda en mängd från blindhe- tens förfärande natt.
Att vara lycklig är icke att ega mycket, utan att hoppas och älska mycket.
DE Den 2 8 maj 1 8 5 2 skänkte fru Miltopée sin man en dotter, som i dopet erhöll nam- nen Velly Amalia Louise, men i det dagliga lifvet kallades endast Velly.
I det enkla läkarehemmet i Eksjö växte unga Velly upp, den lifligaste i hela syskon- ringen.
Hon hade af naturen blifvit rikt begåfvad, och hon visade sig redan tidigt ega en snabb uppfattningsförmåga, en lifligt arbetande fantasi och ett varmt kännande hjärta.
Hon såg med beundran upp till sin älskade fader och hans ädla lifsgärning, och redan från unga år slog den föresatsen rot hos henne, att hon borde vandra i hans fot- spår, samt också efter förmåga blifva en vän för de lidande.
Denna unga entusiastiska kvinna, som både på fädernet och mödernet hade krigarblod i sina ådror, brann af ifver att ställa sig i de- ras led, som kämpade mot lidande, mot nöd och mot elände.
Men denna själens liflighet, denna hänförelse att också i sin mån kunna verka något ädelt och godt i lifvet motsva- rades ej af kroppens krafter.
Hela lif- vet blef för Velly en strid mellan själ och kropp, en strid, till största delen kämpad i det tysta, och i hvilken andens kraft under långa år segrade öfver kroppens svaghet.
Midt i det småländska höglandet vid den järnväg, som förbinder det lifskraftiga H V e t - landa med Säfsjö station vid stambanan, lig- ger Lannaskede helsobrunn.
Själfva brunns- orten är belägen på en sandig höjd, vid hvars fot den måleriska Emån ormar fram i sir- liga bukter.
Rundt omkring omgifves brunns- orten af höjder och terpentindoftande barr- skogar.
Det är midt i det karga Småland ett ställe af underbar skönhet, ett ställe, som synes af försynen liksom danadt till sommar- vistelse för de sjukliga, som fjärran från världslifvets buller och stoj vilja återhemta krafter, fylla sina lungor med skogarnes lä- kande ångor och vinna styrka genom det järnhaltiga brunnsvattnet, som står ungefär på samma nivå som Porlavattnet.
Lannaskede brunn har ett i den småländ- ska bygdens traditioner vida bekant namn; och en viss söndag hvarje sommar samman- strömmar ännu i dag traktens ungdom till brunnen.
Då utvecklar sig i skogsbackarne, där den ljufva linnean sänder välluktsångor, ett egendomligt folklif, öfver hvilket den nu- tida religiösa stämning, som genomgår trak- ten, trycker en egendomlig prägel, där lifs- lusten dämpas vid ljudet af andliga sånger; då kuttra i gömslena kring Lannaskede ung- domliga par öfverallt, och ömma band kny- tas för hela lifvet.
Sedan år 1 8 5 2 verkade doktor Miltopée såsom intendent vid Lannaskede brunn, och hvarje sommar samlades täta skaror af sjuk- lingar för att söka hans hjälp.
Här till- bragte unga fröken Velly hvarje sommar, och här fick hennes ifver att hjälpa rika tillfäl- len till handling.
Det säges, att ordet Miltopa, hvarifrån släkten har sitt namn, är en till hälften gre- kisk öfversättning af ett finskt ord, som be- tyder » rödhufvan » eller » gulhufvan ».
Om till detta namn ligger någon faktisk verklig- het såsom grund, så häfdade fröken Velly i detta afseende i rikt mått släktens traditio- ner.
Hennes fint skurna drag, som lifvades af ett par af godhet strålande ögon af vår- himmelens färg, skuggades af en ymnighet af ljusa lockar af sällsynt skönhet, mjuka som silke och skiftande mellan rödblondt och gult i en färg, som med skäl kunde sägas erinra om guldets.
När den unga smärta kvinnan med de guldgula lockarne fladdrande för som- marens barrdoftfyllda vindar och klädd i ljus dräkt med lätta, snabba steg ilade fram un- der de skuggiga gångarne vid Lannaskede, skyndade från sjukbädd till sjukbädd, öfver- allt hjälpande och tröstande, ömsande för- band och med sin ungdomsfriska röst ingju- tande i den plågade sjuklingens barm liksom en fläkt af nytt lif och hopp, då syntes hon alla liksom en ljusets hulda stridsmö, och många i tysthet framkallade välsignelser följde den unga sjuksköterskans outtröttliga fjät.
Under sina sista år hade doktor Miltopée som assistent vid brunnen antagit en ung lä- kare, doktor Veländer, som under flere år blef Miltopées medhjälpare och af honom invig- des i den praktiska läkarkonstens mysterier och framför allt i behandlingen af ögonsjuk- domar.
Slutligen år 1 8 7 9, i förtid utsliten af det oerhörda arbetet, slumrade doktor Mil- topée in i den eviga hvilan.
Det blef en sorg öfver hela bygden, när underrättelsen om den älskade läkarens död hann fram.
I högstämda ordalag besjöng en vän hans ädla lifsarbete: Mannen med det stora hjärtat, med det rena ni- tets glöd, han, som tusen dödar kufvat, ligger själf omsider död.
Troget var hans lifs arbete: dag o c h natt med döden höll han en strid för andras räkning, tills han själf för lien f ö l l.
.
.
Året efter fadrens död vigdes fröken Velly vid doktor Veländer.
Bröllopet stod på det älskade Lannaskede, där doktor Velän- der öfvertog intendentskapet efter sin berömde lärare och vän.
Såsom maka till en läkare fick Velly till- fälle att fortsätta sitt arbete i den lidande mänsklighetens tjänst.
Hon blef sin mans nitiske och trogne assistent.
V i d hvarje mot- tagning var hon närvarande, hjälpte till med insprutningar i ögon eller öron, lade om för- band, hade för alla en vacker blick, ett varmt leende och ett tröstande, uppmuntrande ord.
Doktor Veländer med maka bosatte sig i Jön- köping, där han särskildt såsom skicklig ögon- läkare och ovanligt begåfvad hypnotisör för- värfvat vackert rykte och en stor praktik.
Här inrättade han en privat ögonklinik, och det var hans makas största glädje att få sköta om dessa patienter och dagligdags se till dem.
Tecknaren af denna enkla lefnadsskildring kom händelsevis en gång att närvara, då doktor Veländer å nämnda ögonklinik opere- rade en folkskollärare för gråa starren.
Jag kunde ej annat än beundra doktorns kvinliga assistent vid detta tillfälle.
Alla knifvaroch instrument rengjorde hon i desinficierande vät- ska, allt under det att hon intalade mod och kraft hos den af oro skälfvande patienten; och när läkaren, efter verkställd kokain-insprut- ning i ögat, öppnade detta samt med en liten L - AMMENAIS.
sked slefvade ut det gråa, ogenomskinliga ämne, som hindrade ljuset att träffa synnerven, då stod den varmhjärtade kvinnan, kring hvars hvita panna det guldglänsande håret flöt i middagssolens brand som en gloria, vid patientens sida, och hennes trofasta blick göt kraft i hans sinne, och hennes mjuka händer tryckte hans, meddelande patienten liksom en fläkt af hennes egen lifsvärme.
När opera- tionen var slut, var det hennes fina, lena händer, som förband patienten.
På så sätt stod hon dagligdags såsom en ljuf och kär- leksfull barmhertighetssyster vid en lidandes sida.
I egenskap af hypnotisör har doktor V e - länder fått emottaga flere patienter, hvilkas sjukdom fordrar en lika mycket moralisk som fysisk vård.
V i erinra endast om dessa al- koholismens olyckliga offer, som i den hyp- notiska behandlingen funnit en kraftig hjälp i striden mot ett olyckligt begär.
I sådana fall var fru Velanders grannlaga, kvinliga deltagande af oskattbart värde, och umgänget med denna fint bildade och känsliga kvinna var för sjuklingen af stor moralisk betydelse.
Hon förvarade som en dyrbar egendom flere bref, i hvilka en från dryckenskapens ok be- friad familjefader för henne utgjuter ett öf- verfullt hjärtas tacksamhet för att hafva blif- vit återvunnen för hemmet, för de sina, för lifvet.
Så snart sommarens milda vindar började blåsa öfver blånande Vettervågor, längtade emellertid fru Veländer till sitt kära Lanna- skede, där hon genom sin energi gick ord- nande fram öfverallt, sörjande för bostädernas anordningar, vakande öfver linneförråået samt lifvande och muntrande den stora krets af sjuklingar, hvars soliga medelpunkt hon allt- jämt var.
Såsom ordförande i föreningen inom länet för de blindas väl, fick hon tillfälle att ut- öfva rika kärlekstjänster mot den klass af olyckliga, för hvilka hennes hjärta särskildt stod öppet.
Den af en sin egen inre eld förtärda kvin- nan ville ej veta af någon hvila.
När hon ej arbetade som » läkare », sysselsatte hon sig gärna med litterära sysselsättningar, för hvilka hon af modern ärft stor böjelse.
Hon var särskildt en varm vän af » Idun », som man alltid fann å hennes bord, och hon älskade att följa med företeelserna inom den nyaste litteraturen, hvilken hon omfattade med lifligt intresse, ehuru hon ej kunde sympatisera med dess öfverdrifter.
Vid faderns död hade den ofvan nämnde vännen bland annat kvädit: Vetenskapens klara fackla, buren högt i lifvets nöd, fick alltjämt förnyad näring af hans inre andes glöd, Denna glöd var mänskovännens, ynglingens, om du - så vill, ty en skatt af evig ungdom hörer vissa själar till.
Denna nitets varma läga blef hans eget Fenix-bål.
Att för andra själf sig offra — hvilket högt, heroiskt mål!
Hvad här sjunges om fadern, kan med ännu större sanning sägas om dottern.
Den ständiga striden mellan ande och kropp, mel- lan öfversvallande nit oeh tärda krafter blef äfven dotterns Fenix-bål.
I förtid bruten af ett plågsamt lidande, lades hon den 1 9 sist-
f D U N 189] lidne mars sitt guldlockiga hufvud till den eviga hvilan.
Det bredde sig ett drag af underbar frid öfver de nyss i dödskampen pressade anletsdragen till henne, som själf stått såsom en fridens ängel vid så månget plågo- läger, så mången dödsbädd, kom dödens än- gel som en förlossare med frid och salighet.
Vid dödsbädden knäböjde en djupt sörjande make, tvänne barn, en åldrig moder och syskon.
Men utom kretsen af de närvarande sörjande kom budskapet om fru Velly Ve- landers död till hundratals hem i Sverige, Norge och i Amerika med sorg, ty öfveralt hade hon, de lidandes barmhertighetssyster, förvärfvat hängifna vänner, som välsigna den varmhjärtade kvinnans minne.
R.
B.
(Katarina J a g e l l o n i c a och Karin Månsdotter.)
en strålande utaf Katarina Jagcllonemas så stolt hos fängslade » Oss ej någon i världen åt, från ristades döden lifoets in i som lycklig Att svika förmår det löfte jag gaf » Jag följer Erik tom Men åren skiftade slut vardt Erik på Den forne mildt och och tiden lott.
på brödrastriden, kunglige — förgången slösarens prakt.
sida Karin, väna hans dröjde sitt hufvud öga fick åter talade hopp till Visst vid sagan hjärta i varmare tid vi sett det evigt kvinligas V. E. från och glömska i våldets höjde, lif, vid sitt slår vif.
han hon, en drottning Erik fången, kungamakt än vid hans gladt slott.
var hans invaggade vårt spärre har. » Gripsholms bojor herre dar, herskarn var i tyngande när och furstarne Då hans Gud.
han gingo, satt Och inför än honom viclt hans ingen som lyckliga i mörkaste Men brud.
mig min make i sorgsna förbytt stråt.
ringen burit den öden allbetvingaren jag kung stod.
i grymma oss kallar » Det sina maken skiljer förrn blod för / ränderna kojan, tröst af bojan bröst.
om båda takt: råda makt.
Hollander.
123 Våra » herrar » söner och » fröknar » döttrar.
Ett v a r n i n g e n s o r d af Hanna Kamke.
^ T v a d vill nu hon med sina moralpredik- ningar igen, kanske en och annan utbrister, när han läser öfverskriften, och sedan förtre- tadt bortkastar Idun, där man litet emellanåt får svälja ganska bittra, men, erkänn det, ändå så nyttiga piller.
Förkasta dock ej den upp- riktige vännen, utan tag henne åter till nåds samt läs och begrunda med allvar det goda hon vill lära dig, då kanske pillernas bäskhet en gång förvandlas i sötma.
Och denna gång gäller det ju dina barn, det käraste du eger, kanske du då gärna lyssnar till den varnande röst, som talar till dig i dag ur dessa rader, och som vill väcka dig till besinning, att du ej tanklöst drifver med strömmen och tror, att allfarvägen är den rätta.
Den vägen är bred, som leder till fördömelse, heter det, oeh det måste i sanning förefalla en opartisk, sann ungdomsvän, som hade vi vid våra barns uppfostran verkligen slagit in på denna farliga väg.
Bortskämda, olydiga barn har det ju alltid funnits, men de voro dock åtminstone barn under sin uppväxttid, dessa gossar och flickor, som nu äro vuxna män och kvinnor.
De tänkte och kände barnsligt samt voro verkliga barn i såväl dygd som odygd.
Men hur är det nu?
Måste man ej gripas af sorg och medlidande, när man ser många af nutidens så kallade barn, hur de redan på skolbänken äflas att ha de finaste, modernaste kläderna samt obarmhertigt, ej blott med blic- kar, utan ock med hånande ord förfölja den enklare (förståndigare) klädda kamraten, vare sig gosse eller flicka.
Kan man annat än fyl- las med harm, när man ser, hur kortsynta för- äldrar själfva göra allt för att afkorta barn- domstiden för de unga, hur de geuom konst- lade medel påskynda den naturliga utvecklingen och framkalla brådmognad för att rätt snart kunna glädja sig åt en fullvuxen son, en full- vuxen dotter i miniatyr.
Aldrig kan drifhus- plantan med sin påskyndade utveckling nå den skönhet och styrka som den i fria naturen fostrade blomman.
uppfylld af brådmogen fåfänglighet, hur skall storsint dygd kunna fostras i ett sinne, hvars håg ej väcktes att ärligt sträfva framåt och uppåt?
Det finnes dock, tack vare förståndiga för- äldrars omsorg, ännu verkliga barn samt en sund, lifskraftig ungdom, som bevarat sitt hjärta oförderfvadt och barnsligt, men tyvärr höra dessa snart till undantagen och antalet lilliputtsherrar och lilliputtsdamer tilltager med förfärande hastighet.
Smittämnet har från de öfre lagren spridit sig i allt vidare kretsar, och den tid torde kanske ej vara så aflägsen, då begreppet » barn » måste räknas som en öfvervunnen ståndpunkt, och man talar blott om » småherrar » och » småfröknar ».
Man torde nog komma att förebrå oss, att vi betrakta saken i en för mörk dager och gå till öfverdrift i vår skildring af nutida förhål- landen.
Kanske man äfvenledes invänder, att det alltid funnits brådmogna barn, och att våra anmärkningar blott äro ett bevis mera på de äldres benägenhet att se sin egen barndom och ungdom i ett förskönande ljus och att med allt för skarpa, kritiska ögon betrakta en ny, upp- växande generation.
Vi medgifva gärna sanningen af, att det äf- ven förr funnits lillgamla barn, som tidigt spe- lade herre eller dam, snart nog drogo sig un- dan sina jämnårigas lekar och kände sig nöjdast bland fullvuxna samt slutligen ofta redan på skolbänken upplefde sin lilla roman, men dessa hörde dock lyckligtvis till undantagen.
Annor- lunda förhåller det sig nu, och man behöfver ej vara vidare kritiskt anlagd för att ändå se, att undantagen snart blifva regel, och att vi med vår barnauppfostran i mångt och mycket äro inne på det sluttande planet.
Eller skulle till exempel ej kanske redan mången med oss skakat på hufvudet ät de moderna barnbjud- ningarna, de så kallade » barnbalerna »?
Och kan man gärna tänka sig något mera löjeväc- kande, men på samma gång sorgligare än dessa utpyntade barn, som i sin äflan att spela full- vuxna endast blifva bedröfliga karrikatyrer?
Ångans tidehvarf har tryckt sin stämpel äf- ven på barnauppfostran.
Brådstörtadt och med ilande fart drifvas de unga framåt och därmed ut ur barndomens lyckliga omedvetenhet och oskuld.
Barnaörat och barnamunnen få allt för tidigt lära sig de fullvuxnas språk, tillåtas lyssna och blanda sig i samtal, och barnaögat får allt för tidigt vänja sig vid flärd och få- fänglighet, får allt för tidigt kasta de lystna blickarne i tidningsspalter och skadlig skön- literatur.
De dagliga tidningarna borde för öfrigt vara en förbjuden frukt för de unga, likaså böcker, som ej först blifvit granskade af förståndiga föräldrar eller andra kompetenta personer.
De äro från mer än en synpunkt ett farligt gift, dessa barnbaler, ty de skada både kropp och själ och borde därför fullständigt afakaffas.
En barbarisk begäran, inte sannt I unge, oeh ändå är det en verklig vän till er, som fram- ställer den.
Tron oss, I hinnen tids nog dansa, om I börjen vid sjutton, aderton års ålder, och I njuten på helt annat sätt af ert lif, om I gifven hvarje ålder hvad honom tillhörer.
En af barnbalernas största faror är den få- fänga, de väcka.
Man tanke sig blott dessa långa förberedelser för toaletten, denna ängslan att på något sätt stå efter de andra och för- tjusningen öfver att vara den finaste, den ele- gantaste.
Sådana känslor äro ej nyttiga; de framkalla jämte fåfängan å ena sidan äfven bitterhet och afund samt stolthet och öfvermod å den andra just i en ålder, som borde ut- fyllas af helt andra tankar.
Och detta i dess högre grad ju mera barnbalen liknar de full- vuxnas tillställningar af samma art.
Man kan vara öfvertygad, att ju brådmog- nare själen är, oeh den blir det alltid genom ett för tidigt deltagande i fullvuxnas nöjen, dess tidigare utvecklas och mognar äfven krop- pen, men sannerligen ej till sin egen båtnad, ty ju tidigare utbildad, ju fortare utblommad och förvissnad.
Ej heller kan ett dådkraftigt släkte uppväxa, när redan de omogna barnen tänka på tycken oeh kurtis, när tankar och känslor ila deras ålder i förväg, så att förstånd och hjärta ej hinna tillbörligt utväxa, utan för- blifva outvecklade och förkrympta.
Hur skola kunskaper kunna hamna i en hjärna, som är Man har berättat oss, att de unga herrarne komma i hvit halsduk och handskar, och att alla, till och med tioåringarna, presenteras för hvarandra som herre och fröken, samt att utan föregående presentation någon uppbjudning ej kommer i fråga.
Där dansas ej heller alltid blott för själfva dansens skull, utan afseende fästes äfven vid med hvem man dansar.
En syster, en broder tages i nödfall, och man känner sig missbelåten, om ej dansprogrammet (det finnes äfven sådana) tidigt blifvit fyldt, helst af andra än syskon och kusiner.
Där koketteras och kurtiseras, där svärmas och be-
undras så snarlikt som hos de fullvuxna, att man vore frestad att gnugga sig i ögonen och tro det vara en synvilla, att dessa herrar och damer i miniatyr skola vara barn.
Men det är ej blott moralisk skada barn- balerna medföra för de unga, utan äfven fysisk sådan, hvarför de från hygienisk synpunkt må- ste anses som förkastliga.
Ty så väl tidpunk- ten, då de hällas, som dieten, hvilken bjudes, är fullständigt olämplig för barn.
Hvad nu först tiden beträffar, så måste hvarje opartisk iakttagare medgifva skadan af att låta barn gå på bjudning vid sjutiden på kvällen och dröja borta till elfva, tolf på natten, då de under normala förhållanden redan borde hafva sofvit i tre ä fyra timmar.
Följden af sådant natt- vak blir naturligtvis allmän klenhet och dåsig- het, hvarunder dels fysiken, dels äfven skol- arbetet ovilkorligen måste lida.
Ty det är en omöjlighet att barn, äfven äldre, som varit uppe till midnatt, följande dag kunna egna nödig uppmärksamhet åt studierna.
Om härtill nu ytterligare kommer, att svaga föräldrar tillåta sina barn att dagen därpå försumma de första morgontimmarna för att riktigt sofva ut eller gifva dem intyg, att de ej hunnit lära sina lexor, emedan de varit borta, då blir där dess- utom en moralisk skada, och barnets pliktbe- grepp snedvrides.
Ty hur skall plikttrohet kunna läras och öfvas, om föräldrarne själfva låta nöjet gälla som ursäkt för försenad ankomst, för ouppmärksamhet och slarfvig öfverläsniDg?
På liknande sätt som helsan lider men af den brist på sömn barnbalerna framkalla, så förderfvas den ock af det öfverflöd på olämp- lig mat och dryck, som där bjudes.
Fint får det lof att vara åt småherrskapet, eljes gillas det ej, och därför anordnas allt på ungefär lik- nande sätt som hos de fullvuxna.
Mellan dan- serna serveras mandelmjölk, lemonad o. dyl., men hvad värre är, ofta äfven glace åt de upphettade, oförståndiga ungdomarne.
Och se- dan kommer supén i den sena kvällstimmen med smörgåsbord och fågel, med efterrätt (glace) och vin.
I sanning en lämplig diet för barna- magen.
Med dessa våra anmärkningar vilja vi dock ej beröfva barnen nöjet att tid efter annan roa sig bland jämnåriga, utan önska blott väcka tanken på en reform i anordnandet af barn- bjudningarna.
Vi skulle då allra först vilja betona, att man ej bjude allt för många barn på en gång och på förhand tillsäge om, att alla komma enkelt klädda samt utan handskar.
Vidare bör man ej tillåta något slags titule- ramde eller högtidlig presentation.
Det är en skara barn, som skall leka och dansa, och detta sker bäst utan titlar och krus.
Ej heller får hela kvällen upptagas af dans som hos de fullvuxna, utan man bör anordna ringlekar, sittlekar oeh dyl., så att tillställningen ej för- lorar sin barnsliga karaktär.
Om barnen komma vid femtiden, böra de få sin kvällsvard senast kl. Va 8 och då ej bjudas på annat än påbredda smörgåsar och mjölk samt, för att gifva det hela en festlig prägel, någon enkel, lättsmält efterrätt.
Före kvälls- varden kan man ju gifva dem några lättare förfriskningar, men intet sprithaltigt, hårdsmält eller iskallt.
Senare än kl. 9 bör en sådan barnbjudning ej sluta; anser man tiden vara otillräcklig, så kan man hellre börja tidigare.
Föräldrar, som vilja sina barns väl, och det vilja ju alla, böra aldrig ställa till några barn- baler och ej heller tillåta sina barn at besöka sådana, utan låta dem i stället då och då bjuda hem sina vänner i all enkelhet, som ofvan skildrats.
Men då emellertid alla reformer till ett bättre vanligtvis gå uppifrån och nedåt, så skulle vi härmed vilja uppmana just de högre klasserna, hvilka genom sitt exempel förledt mången till efterföljd, att modigt taga första steget fullt ut och hädanefter endast gifva så- dana hembjudningar, dit äfven en förnuftig moder kan våga skicka sitt barn.
Liten från s v e n s k a e f t e r s k ö r d s k a l d i n n o r s För I d u n af Birger b l o m p a r t e r r.
Schöldström.
II.
Ett nyupptäckt poem af » Herdinnan i Norden ».
f et hade varit lif och rörelse hela sön- dagen i den vidsträcka parken kring det gamla mälargodset.
» Aros » frivilliga.
skarpskyttekår — och med den halfva den gamla mälarstaden — hade kamperat där, och en oafbruten folkström hade passe- rat fram och åter genom salarne och gema- ken med de många historiska minnena och dyrbara konstskatterna från de båda förra århundradena: Magnus Stenbocks i fängelset svarfvade elfenbensfigurer, Corregios, Carac- cis, le Bruns, J. Vernets, Poussins, Ehren- strahls, Scheffels, Roslins och Johnsens mål- ningar, Sergels och Cousins skulpturverk, Carl Jean Cronstedts camé-samling m. m.
Nu hade ändtligen korum hållits, afskeds- marschen bortklingat och skarorna inskeppat sig för att ånga åter till hem och härd.
Och på den höga stentrappan hade den unge borg- herren och hans unga grefvinna samt jag, deras gäst för tillfället, slagit oss ned i den fagra, ljumma, nordiska högsommarnatten.
Det föll en svärmisk stämning öfver oss, oeh i det de stora slipade glasen stöttes hop, er- inrade jag, vid tanken på minnena, som slumrade därinne, om Snoilskys: Fyll i den blänkande pokalen, den värmaren vid isig pol!
Af purpur gjuts ett sken i salen, en strimma af burgundisk sol.
På bägarn Carols namn och strider en konstnär skurit i kristall.
Se, hur hvar bild får färg omsider: bak tomma harnesk drufvan sprider som hjälteblod sitt ädla svall.
Om du vill veta, kommer bägarn i arf ifrån en karolin.
En gång om året gamle ägarn lät den gå laget kring med vin.
Den siste af Måns Bocks dragoner, han uppstod i sin blåa rock och tömde så vid waldhornstoner en skål för Cronstedts fältkanoner och för Bennets och Duckers choc.
.
.
» Ja, på tal om poesi, » inföll den unga borgfrun, » så är nu rätta stunden att föra vår gäst ned i Apollo-salen, och jag önskade, » tillade hon, » med Snoilsky, att också just nu vore den rätta stunden och därtill det rätta ord att väcka ur långa blunden den ätt, som försvann från jord ».
Ned i parken, åt sjöstranden till, fördes jag nu, ned till en rymlig berså, omgifven af åldriga, höga träd, och hvari flere moss- bänkar slöto sig kring ett vittradt stenbord.
Här — fick jag nu höra — hade » Herdin- nan i Norden », » Den sörjande turturdufvan », Hedvig Charlotta Nordenflycht, en sommardag för nära 150 år se ' n, anordnat en fest för den grefvinna, som då var herskarinna på godset.
Festens föremål hade varit kostyme- rad som vishetsgudinna, och skaldinnan, ko- stymerad till Apollo samt omgifven af trak- tens alla unga adliga sköuheter, förklädda till skogs- och vattennymfer, hade deklamerat ett skaldestycke till hennes ära.
Men det där skaldestycket hade man dock förgäfves efter- sökt i fru Nordenflychts samlade dikter.
Emellertid hade festens minne som en tradi- tion bevarats, släkte från släkte, inom famil- jen, och bersån hade allt sedan kallats: Apollo-salen.
Nere i parken, å andra sidan slottet, ligger bibliotekshuset, en stenpaviljong med två gan- ska stora rum, uppförd i medlet af förra seklet och inneslutande den del af fideikom- misset, som består af en större dyrbar bok-, gravyr- och manuskriptsamling.
Jag hade, efter att ha önskat mitt värdfolk » godnatt! » för deras egen räkning, ströfvat omkring i parken utan att känna något sömnbegär, en lång stund.
Så började röda rosor spricka ut mellan de lätta skyarne å himlen, och de första solstrålarne lekte snart mot stenpavil- jongens grå muryta.
Jag hade nyckeln i fickan — jag hade ju kommit för att stu- dera det gamla bibliotekets skatter — och beslöt gå in.
Den första solstrålen, som si- lade sig in, då dörren öppnades, sköt fram och pekade på en cahier, hvars guldornament i det samma började glöda, flamma, liksom dragande mina blickar till sig.
Jag öppnade den, och det tredje, fjärde manuskriptet jag fann — ett original manuskript med fru Norden- flychts vackra piktur — var just: j j p u l l o til Minerva eller Herskarinnan.
Den Högwälborna Fru Grefvinnan Margareta Beata Cronstedt, f. Gryndel, på dess födelsedag den 24 Junie 1745.
Minerva, kom här in, din täcka lund är prydd.
De nio systrar stå här redo att utvisa, hur lyckliga de ä ' inunder ditt beskydd, sin ' offer ha de här at sin gudinna prisa.
När hon sig hvilat har i denna vishetssal; som henne invigd är och h o n för sin täcks kalla, hvad höga tankeslut, hvad vist och ädelt tal har Hon här icke fört bland sina nympher alla!
J kvicka fåglar, J, s o m lystrat häruppå, han J ej något lärt utaf gudinnans lära?
Ach, samlen hvad J hör och fören härifrå til andra kvinnor hän, det skall dem nytta göra.
I löfbevuxne trän, som pryden denna lund och kiempas o m at gie er härskarinna skugga, i eder täta bark o c h vid er ' rötters grund skall man gudinnans namn, dess dygdelof uthugga.
Så länge någon saft i edra stammar fins, skall hennes minnes ros mot tidens ilar växa.
I skolen vitne gie, o m rycktet icke mins, at hon har delat här så mången vishets läxa.
Gripen af en egendomlig känsla, skyndade jag åter ut i parken.
Fåglarne hade nu bör- jat sina morgonsånger, solstrålarne spelade i trädtopparne, och vassen bugade för den lätta sjövinden, öfver Apollo-salens gröna hvalf höjde sig liksom eu töckenskepnad, sväfvade sakta ned och mottogs i omfamning af mälare- böljorna, som i nymorgnad brusning slogo mot Fullerö strand.
o Askledare.
Af Josefine Gullberg.
Ib.
et är ej en vetenskaplig afhandling öfver åskledarne, som här framlägges för läsa- ren.
Egentligen är det icke alls någon af- handling, och icke heller blir den vetenskap- lig, om den nu ens handlar om åskledare.
Den åskledare, hvarom bär är fråga, fanns långt före Benjamin Franklins tid.
Den är nästan lika gammal som världen, och dess för- ste upptäckare var fader Adam.
En åskledare är ett föremål, mot hvilket dunderguden urladdar sin vrede, och det för- sta föremål, mot hvilket vår jords dundergud, mannen, urladdat sin vredes åskor, var kvin- nan.
Då allas vår fader, Adam, förbrutit sig mot, jag vet icke hvilken paragraf af jag vet icke hvilken lagstadga, hvem var det, som fick uppbära skulden därför?
— kvinnan.
Hon var den första åskledare i världen, och åsk- ledare blir kvinnan hela sitt lif från vagga och till graf, så länge världen står.
Hvem är det, som redan i barnkammaren blir tuktad, kujonerad och tyranniserad?
Hvems hår är Vid den lysande fest, som Publicistklubben då längst och mest tjänligt för ett riktigt karla- härstädes anordnade i Cirkus den 1 1 dennes, tag?
— Lilla systers förstås, det faller af förekom på det rikhaltiga programmet bland sig siälft.
aodra nummer en tidoingsbalett, som väckte Men utanför barnkammaren finnes äfven åsk- allmänt bifall.
En af vårt lands mest framstå- ledare, oeh där äro de kanske ännu mera nöd- ende representanter för Terpsichores vackra, äkta vändiga.
Hvem får uppbära manneDS dåliga kvinliga konst hade komponerat och ledt den- lynne, om soppan är för varm eller för kall, samma.
Hennes namn läses här ofvan.
Som om steken är rå eller bränd, om priserna falla, en pendant till bilden af » en gammal dansfru », om arbetarne strejka och affärerna gå illa, om hvilken vi meddelade i förra numret, bringa man begår fauter i priffen eller förföljes af vi i dag de behagliga dragen af en modern otur i viran?
Hvem får lida, om, vid sista balettmästarinna.
stjärnfallet, han, blott han blifvit förbigången, Josefine Gullberg tillhör en gammal » balett- eller om alla andra vänner och bekanta fått släkt ».
En halfbroder till henne, Carl Marvig, nordstjärnan, under det en enkel vase förirrat är nog ännu i friskt minne för en äldre gene- sig på mannens fosterländska bröst?
Hvad skulle mannen då taga sig till, om han ej ration från medlet af 50-talet, då han var pre- mierdansör vid k. operan i Stockholm.
hade till hands sin åskledare, hustrun?
Fru Gullberg föddes i Vasa 1 8 5 9, men har Och om någon gång så illa skulle hända, tillbringat sin ungdom i Ryssland, där hon re- och sådant händer nog en eller annan gång, dan vid 5 års ålder debuterade på dåvarande fast lyckligtvis ytterst sällan i vår moraliska kejserliga Alexanderteatern som dansös.
Vid tid, om, sade jag, det någon gång så illa skulle 1 3 års ålder kom hon med sin familj till Sverige.
hända, att en äkta man skulle glömma sig, Hela familjen, 6 syskon, utgjorde ett balettsäll- d. v. s. glömma att han är en äkta man; om skap, det Johannesénska, som under faderns han plötsligen skulle tro sig åter förflyttad till det glada ungkarlslifvet, hvems är väl då skulden?
— Hustruns, naturligtvis hustruns.
gen våga opponera sig mot det unga Sverige.
Hon är antingen för litet eller ock för mycket Men skulle så ske, och skulle en olycka följa begåfvad, hon är dessutom för lugn eller för häraf, ja, då är det moderns svaghet, som är liflig, än för litet kär i sin man eller ock för skuld därtill, då återfaller hela felet på mo- mycket; hon klär sig för litet eller för myc- dern, ej på fadern, ty hvad har väl fadern ket; hon ser ej bra ut, eller om hon det gör, med barnens uppfostran att göra, hvad fel så är hon i alla fall ej längre så ung som på har han, om denna misslyckats?
Om allt går bröllopsdagen; alltså är det hennes fel, det bra, då är det naturligtvis hans förtjänst, helt kan ju ingen förneka, oeh det förnekar ej och hållet hans.
heller någon människa.
Samhällets alla åskor Och om i uDgdomsyra och ungdomsdårskap drabba hustrun, åskledaren, och mannen går ynglingen låter förleda sig af passionerna, då oberörd.
är det åter moderns skuld: hvarför har hon Och på hvem är det väl, som den arma uppfostrat honom så?
hustrun då i sin ordning skall uttömma något Och när ett kärleksfel begåtts, hvem straf- af all den vrede, all den bitterhet, som sam- fas hårdast af natur- och mänskolagar?
Kvin- lat sig i hennes hjärta?
Åter är det en eller nan, alltid kvinnan.
flere kvinnor, som få uppbära detta, och ofta När så, ute i världen begåtts ett brott mot förstå de arma tjänarinnorna alldeles ej med lagarne, nöjer man sig ej med att veta, det hvad slags elektricitet det moln är mättadt, brottslingen blir känd och straffad, man spör- som urladdar sig öfver deras hufvuden, ja, de jer då högt eller lågt, på franska eller på sven- förstå ej ens, a t t de själfva blott tjäna som ska sitt: » Ou est la femme? » Kvinnan — åskledare.
hvar är hon?
Och alltid lyckas man finna De åskslag, som utdelas af sonen i huset, någon kvinna, som kan få bära skulden för han, som ännu lefver i den tron, att hans mannens brott, ty finnes det ej till hands nå- ung oeh vacker, hel eller half världsdam, manliga öfverlägsenhet ligger i knytnäfven, ha gon hittills i kök och jungfrukammaren funnit min- så skall man alltid i någon vrå af världen dre tåliga åskledare; numera lär väl dock in- kunna leta upp ett gammalt hufvud, böjdt af ledning uppträdde öfver hela Sverige, gjorde mycken lycka och vann stor popularitet.
Familjen bosatte sig sedermera i Norge.
Se- dan dock Josefine Johannesén år 1 8 8 3 ingått äktenskap med den bekante literatören och landsortskorrespondenten Gustaf Gullberg, kom hon åter till Sverige, och debuterade första gången som balettmästarinna i början af 1 8 8 5, då hon på Nya teatern med framgång uppsatte de lysande baletterna i operetten » Afrikaresan », som med ens fäste uppmärksamheten vid henne både som instruktris och som dansös.
Hon upp- trädde nämligen själf som gäst i dessa baletter.
Sedan dess har fru Gullberg arrangerat en hel del mindre och större baletter, såsom i féeriet » Tummeliten », i » Preciösa » och » Kej- sarens nya kläder », där hon äfven själf med stor framgång uppträdde.
En synnerlig lycka gjorde fru Gullberg genom det briljanta sätt, på hvilket hon uppsatte och arrangerade den populära operetten » Mikadon » såväl vid Vasa- teatern som vid Göteborgs stora teater och det Fröbergska sällskapet.
Hennes senaste prof ut- gjordes af baletterna i » Per Svinaherde » i Gö- teborg, hvilka såväl af operans egen komposi- tör som kritiken erhöllo de amplaste loford.
Fru Gullberga styrka ligger i hennes smak vid kompositionen, och den stora förmåga hon eger som instruktris.
Det är att märka, att hon icke vid ett enda af de tillfallen, hon haft att här arrangera baletter, disponerat öfver en i konsten utbildad kår för att utföra sina intentioner, utan måst så att säga skapa af in- tet; likväl har hon — såsom i » Kejsarens nya kläder » — enligt pressens och kännares åsikt vunnit de allra bästa resultat.
Fru Gullberg tillhör en annan » skola » än den här i Sverige ännu gällande Bournonvilleska.
Elev af den världsberömde svenske balettmästa ren vid kejserliga baletten i Petersburg Johan- son, hyllar hon dennes metod, som mera går ut på att åstadkomma en harmonisk verkan af rörelserna än att framhäfva den rent mekani- ska skickligheten i svåra steg och pas.
Det är också därigenom hon kunnat få fram så vackra resultat utan något underlag hos de uppträdande af rent koreografiak fackskicklig- het.
år och sorger, mot hvars grånade ^hjässa sam- hällets vredes åskor kunna riktas.
Hvarför fostrade hon ej bättre sin son?
Man glömmer, att årtionden efter årtionden förgått, under hvilka sonen fostrat sig själf eller fostrats af andra, att hon, den gamla, längesedan afspisats med orden: » mamma har gammalmodiga idéer », eller: » mamma förstår ej det där ».
Och hon, den gamla, hon tiger och lider och bär tåligt det klander, som med rätta borde ensamt tillkomma sonen, men kanske att ännu under tårarne det skrynkliga ansiktet upplyses af ett leende: det är ju dock för ho- nom hon lider, då synes henne smärtan ljuf.
Arma, lyckliga moder, huru skulle du kunna klaga öfver att få tjäna som åskledare för din son.
.
.
Glömmen ej lduns skollofskoloni!
1 Minsta bidrag emottagas taeksamt.
» Det var en dröm. » Öfvers.
för Idun.
J^fag är preat i en liten småstad, en riktigt trefliig liten stad.
Så sade då mor en dag, att jag måste resa till hufvudstaden för att fä mig en ny vinterrock, ty min gamla började att blifva så betänkligt sliten i kanterna; pä sam- ma gång kunde jag ju enligt löfte skaffa henne en ny sidenklädning, hvilket hon så väl be- höfde.
— Nä ja, när mor säger något, så sä- ger jag just aldrig emot, ty hon har nästan alltid rätt.
Sä satt jag då i kupén.
Jag nickade ett farväl åt mina kära, oeh tåget gick.
Hvad tiden går långsamt på järnvägen, när man är ensam.
Jag hade nämligen under flere sta- tioner blott en reskamrat, en äldre dam, som satt och slumrade i ett hörn.
När vi framkommit till N. varseblef jag, då tåget långsamt gled länga efter perrongen, en ung flicka, som nyfiket tittade in i hvarje kupé såaom för att välja den, som vore bäst att sitta uti.
Bä hoppar hon raskt upp i den, i hvilken jag är, oeh sätter sig i ena hörnet, sedan hon lagt en sirlig resväska uppe i nätet.
Hon ser så söt ut med sitt ljusa, lockiga hår, sina blå ögon och sina friska, hvita tänder.
Ett gladt leende ligger öfver hennes barnsliga ansikte.
Nu fortsätter tåget sin färd; hon sitter länge tyst oeh stilla i sitt hörn, under det hon än betraktar mig, än den gamla sofvande damen, som sitter midt emot henne, men plötsligt springer hon upp och tar ned sin resväska ifrån nätet.
Hon öppnar väskan och tager fram därur några nothäften.
Ett af dessa läg- ger hon på sitt knä, spelar ackompagnementet med ena handen och gnolar sakta melodien, under det hon lätt stampar takten med högra foten.
Det är visst en munter visa, ty ju mer hon sjunger, ju mer ler hon, och slutligen räc- ker hun skrattande nothäftet åt mig och frågar: » Känner ni till den här? » Jag nickar leende tillbaka: » Ja, nog känner till den, det är en af mina älsklingssånger. » » Å, jag vill just icke påstå, att det är min, men den är så innerligt komisk.
Vänta, skall ni fä höra! » Och hon gnolade halfhögt med en klar mezzo- sopran: » Två ögon, två ögon kan fläta en snara, och den ej vill fångas, må ta sig till vara. » — » Är den inte löjlig? » frågade hon leende.
» J o », svarade jag, » men den är så sann. » Är det någonting i mitt svar, som misshagar henne.
Hon ser helt förvånad på mig och blir blossande röd.
— Hvad i all världen är det åt flickungen.
Hon kan väl ändå icke misstänka mig — gamle, ärevördige prestfar, som har hustru och fem barn hemma — för att komma med dunkla ord och häntydningar.
Hon har emellertid tagit fram ett annat not- häfte, som hon långsamt bläddrar igenom.
Jag böjer mig fram för att uppfänga litet af hennes sakta gnolande, men hon märker det och tiger ögonblickligen.
Jag lätsär vara alldeles lik- giltig därför, fast iag ej vill förneka, att jag känner mig litet nyfiken och inom mig är för- argad öfver den skalkaktiga blick, som hon sänder mig under de långa ögonhåren.
Slut- ligen känner jag mig dock helt trött och lutar mig därför tillbaka för att sofva.
Innan jag ännu alldeles förlorat medvetandet om det, som försiggår omkring mig, hör jag ett sakta och dämpadt gnolande: » Det var en dröm ».
jag Vi ha visst passerat många stationer, innan jag åter vaknar.
Den gamla damen är nu i ett ifrigt samtal med en ung man, som visst har kommit in i vår kupé på någon mellan- station.
Den unga flickan har ännu nothäftet framför sig, men händerna äro ihopknäppta öf- ver knäet, och hennes stirrande, frånvarande blick säger mig, att hennes tankar äro långt borta.
— De två andra samtala högt och lif- ligt, men hon tycks icke lägga märke till nå- got af deras ord, förrän den unge mannen plöts- ligen säger: nan, en dotter till en häradshöfding, boende i N.
Berg var visst häradsskrifvare hos fadern för ett par år sedan. » Den unga flickan trycker sig härvid tätt in- till vagnens kuddar, men jag kan se, hur hen- nes bröst arbetar, och hur krampaktigt hennes händer ha gripit tag uti skinnremmen, med hvilken fönstret dragés upp och ned.
» Men, fru Lindahl, nu måste ni berätta mig litet ifrån R.
— Har det då icke händt någon- ting nytt däruppe. » » Nytt?
Å, det händer just aldrig någon- ting uti vår lilla stad, det minns ni väl ifrån er » förvisning » där.
Ty ni ansåg det ju som en förvisning? » Han skrattar och skakar på hufvudet.
» Ånej, det gjorde jag väl icke, det är ju ganska trefligt i R., fast det i alla fall felas något, det finns icke detta — detta — » » Hufvudstadslif », supplerar frun leende.
Han nickar, öppnar munnen för att säga något, men tiger.
— Det blir nu en kort paus.
» Det är sannt, » återtager därefter den unge mannen, » hur mår min efterträdare, kandidat Berg? » Jag råkar i detta ögonblick att se på den unga flickan vid min sida.
Hon har till hälf- ten rest sig upp, och hennes händer krama ifrigt nothäftet.
De blå ögonen skåda oafvändt på den talande, och hennes fina kinder rodna häftigt.
» Kandidat Berg!
Han mår nog bra.
Han tänker visst slå sig ned hos oss för alltid nu, ty han har blifvit förlofvad med en flicka från oss. » » Berg förlofvad!
Oeh med en flicka från R! » » Ja, hvarför icke.
Hans förlofning skall eklateras i dag, så att jag kan väl tala om det.
Det har varit hemligt under en vecka, ty hennes fader, grosshandlar Bengtson, hade många invändningar att göra. » » Det är således Dagmar Bengtson, som Berg har lyckliggjort? » Men hvad går väl åt den unga flickan?
Hon har sjunkit tillbaka uti hörnet med tillslutna ögon och hårdt sammanknäppta händer.
Hen- nes ansikte är likblekt, och det ser ut, som om hon skulle falla i vanmakt.
Förskräckt öppnar jag hastigt min kappsäck och tar fram därur en vinaigreflaska, låter henne lukta på den och badar hennes kalla tinningar.
» Stackars liten, » hviskar jag sakta, jag kän- ner mig så oändligt dum och tafatt, men jag kan ju ingenting göra för henne.
Om ändå mor vore här, hon brukar veta råd för allt och förstår så väl att trösta och hjälpa.
Tåget går nu allt långsammare, vi närma oss hufvudstaden.
Nu stannar det, vagnen rycker till litet, och vi äro framme.
Jag läg- ger sakta handen på min reskamrats skuldror.
Hon ryser till, och aldrig glömmer jag det bleka, sorgsna anlete, som vändes emot mig, under det läpparne hviskade ett sakta: » Tack! » » Har fröken blifvit sjuk? » frågar den gamla damen och reser sig för att gå fram till oss, men jag hviskar till henne, att hon skall sitta kvar, ty » det är bara af värmen ».
Jag gnider emellertid det stackars barnets kalla händer, till dess hon långsamt slår upp sina ögon, ser förskräckt på mig och undrar: » Här var så varmt — jag kunde icke — jag — • » Då märker hon den gamla fruns spörjande, litet nyfikna blick.
Det går en rysning igenom henne, och hon tillsluter ögonen för att dölja sina tårar.
— För att ej scenen skall väcka för mycket uppmärksamhet, går jag då åter till min plats, men jag kan ej flytta mina ögon från det bleka flickansiktet.
Emellertid fortsätta de andra sitt samtal, fast litet tystare än förut.
» Men det var då dyrt krut, fru Lindahl, som han har måst använda för att kunna skjuta guldfågeln?
» » Det beror alldeles på, hur man tager det. » » Jag kan ej taga det på mer än ett sätt; att behöfva uppgifva hela sin framtid, sina studier för att i stället gå in i svärfaderns mjöl- och viktualieaffär.
Nej, vet ni, det kunde jag aldrig ha trott Ragnar Berg om, oeh dess- utom tycker jag mig ha hört något om en an- Därefter räcker jag henne väskan och not- häftena.
Ett häfte har fallit på golfvet, och jag böjer mig ned för att taga upp det; mina ögon falla därvid på titeln: » Det var en dröm ».
Hon lägger mekaniskt ned sina noter i väskan, sätter på sig sin hatt oeh stiger ned från kupén.
» Får jag ej skaffa er en vagn? » » Nej tack, min bror är visst här.
Han vet, att jag skall ha min sånglektion i morgon. » — Så fattar hon min hand och ser länge och all- varligt på mig.
» Jag är så oförståndig, » hviskar hon sakta, » så oförståndig och så — så — », återstoden går förlorad i ett ohörbart mumlande.
Så trycker hon varmt min hand och försö- ker att tvinga fram den forna munterheten samt skyndar fram till en ung man, hvilken kommer till hennes möte.
Han har samma blå ögon, samma lockiga hår som hon, man kan strax se, att de äro syskon.
Jag tar min kappsäck och går raskt efter dem.
» Nå, Elsa, hvad skall du då sjunga i mor- gon? » frågar brodern, i det han tager noterna ifrån henne.
» Å, så många, så mänga, » svarar hon hastigt, liksom forceradt, » af Schubert och af Kjerulf och af Gounod och äfven » — var det bara jag, som hörde denna undertryckta snyftning uti hennes röst?
— » ja, och så » Det var en dröm ».
• Förtröttens 7&gt;Vi människor, vi kunna endast I goda gärningar, af hjärta godt Och hvad i smått vi göra för de Skall växtens herre göra mäktigt, t å icke!
så och ärligt, små, stort och härligt. » Med stor glädje har Redaktionen redan från många håll mottagit såväl pekuniära bidrag till den tilltänkta skol- lofskolonien som ock varmhjärtade oeh sympatiska lyckönskningar för den goda sakens framgång.
Men ännu återstår mycket att göra.
Våren och sommaren nalkas allt närmre!
Om några veckor afslutas läsåret i Stockholms folkskolor, och efter vinterlångt arbete släppas de blek- kindade fatt ig mansbarnen fria att njuta den solvarma sommarens lifgifvancle glädje.
Javäl — att njuta, de som det kunna.
Men huru många skola sättas i tillfälle därtill?
Huru många skola beredas möjlighet att för några korta, oförgätliga sommardagar lemna de
mörka, armodiga hemmen vid den stora stadens kvalmiga gränder att i Guds fria natur hemta hälsa och krafter, kanske af oändlig betydelse för ett helt lif?
Varmhjärtade läsarinnor, hvad I hunnen göra blir kanske ej så stort; men af det lilla fröet kan växa ett stort träd, som öfverskygger tusentals af ängens späda blomster; och en god gärning, om ock ån så ringa, den har en förunderlig kraft inom sig till att kunna sträcka sina verkningar, längre än mänskligt öga spanar, genom dagar och år, genom mörker och ljus, genom tid och evighet!
Förtröttens icke!
Ännu finnes det helt visst otaligt många ibland eder, som ömmen för de små fattig mansbar- nens sommarhvila, som med ett ringa bidrag både k u n n e n och v i l j e n i Eder mån understödja - » lduns skollofs- koloni ».
De minsta bidrag mottagas med tack- samhet!
Ingen, som något kan offra, skall draga sig undan — det är vårt vissa hopp!
Insånclen därför, ärade läsarinnor, snarast Edra bidrag till Redaktionen af Idun Stockholm, i postanvisning eller postspar- märken (e j frimärken).
Vid försändelsen bör tydligt angifvas, att den är afsedd för » lduns skollofskoloni ».
Alla inflytande bidrag redovisas i Idun.
R e d a k t i o n e n.
Tiden är inne.
Några ord om våra krukväxters omplantering.
För Idun af Viola.
I | g | | m p l a n t e r i n g är en vid krukväxtodling ofta åter- t S I K J kommande, lika nödvändig som besvärlig förrättning.
Det kunde visserligen tyckas att, genom att genast från början gifva växterna stora krukor, man till en stor del kunde undvika den besvärliga omplanteringen.
Olägenheterna af att plantera små växter i större krukor än nödigt är äro dock flere.
Dels är det fult att hafva små växter i mycket stora krukor, dels är det svårt att hålla jorden frisk, enär den jord, som ej inom kort tages i anspråk af rötterna, lätt blir unken och ohelsosam för växterna; synner- ligast är detta fallet under vintern.
Åtminstone ifråga om mera långsamt växande arter måste man vid hvarje omplantering taga de nya krukorna obetydligt större än de växterna förut stå uti.
Lämpligaste tiden för omplanteringen infaller för flertalet växter på våreu, enär den bör företagas då växterna efter hvilotiden, hvilken för de flesta in- träffar under vintern, på nytt börja vegetera.
Unga exemplar af de flesta växter böra i allmänhet om- planteras åtminstone en gång årligen, snabbväxande sorter t. o. m. ytterligare en eller flere gånger under loppet af sommaren, synnerligast om .man vill lägga an på en mycket frodig utveckling.
Äldre exemplar i stora krukor eller baljor kunna dock i två eller flere år kvarstå orubbade i samma kärl.
Dessa bör man dock bereda ett tillskott af näring genom att årligen borttaga det öfre jordlagret så djupt som möjligt utan att rötterna skadas och påfylla ny jord af samma slag växterna fordra, hvilken jord, till dem som fordra mycket fet sådan, bör till betydlig del utgöras af sådana ingredienser som väl brunnen göd- sel, benmjöl eller hornspån.
Till omplanteringen erfordras passande krukor, hvilka, om de fornt varit begagnade, böra omsorgs- fullt skuras med sand och vatten både in- och ut- vändigt så långt förut att de äro torra, då de skola nyttjas, eller om de äro nya blötas i vatten — icke, såsom någon en gång påstod i Idun, för att aflägsna skadliga sand- ocb.
askpartiklar, ty därmed har det ingen fara, utan emedan brända, oglaserade och torra lervaror, såsom litet hvar torde känna till, absorbera ofantliga kvantiteter vatten, och krukorna därför, om de ej förut blöttes, skulle under första tiden vid vattningen tillegna sig en stor del af vattnet till men lör växten.
— Dessutom måste man hafva till hands för de olika växtslagen passande jord, hvilken om hösten bör föras under tak, för att i mån af behof intagas, så att kälen går ur, ty frysa bör den tillåtas göra.
Flertalet växter äro i afseende på jorden ej sä nogräknade, utan trifvas i hvarje god, näringsrik jord.
Hufvudsaken är att den ej är alltför lerhaltig, så att den mellan vattningarna hoptorkar till en hård klump, efterlemnande ett tomrum kring krukans si- dor, genom hvilket vattnet sedan rinner utan att intränga i jorden.
På landet, i synnerhet vid de större gårdarne, finnes vanligen kring ladugårdshusen ymniga lager af en svartbrun, Tis och myllrik jord bildad af mult- nade växtlemningnr och kreatursspillning som hopats under åratal.
Denna, blandad med sand och dess- utom till de växter, hvilka fordra en något fastare jord, såsom rosor m.
fl., något lera, är en alldeles ypperlig jord till ett stort antal växter.
Till många, i främsta rummet ljungväxterna — såsom varande svåra att odla förekomma dock ej dessa mycket i boningsrum — vidare Acasierna, Azaleorna, Camel- lian, Rhododendron och några andra, tarfvas ljung- jord, eller om ej sådan finnes dy- eller skogsjord.
Gödsel får endast undantagsvis, och då alltid i ytterst små kvantiteter, ingå i jordblandningen till dessa växter.
Själfva planteringen tillgår på sätt följer.
Krukan ställes i högra handen, den venstra lägges på öfre sidan af krukan, så att stammen kommer mellan pek- och långfingret, hvarpå den hvälfves upp och ned.
Genom att försiktigt stöta krukans kant mot en bordskant eller dylikt, lossnar klimpen och kru- kan aflyftes.
Stora krukor kunna naturligtvis ej be- handlas på detta sätt.
Dessa lägges på sida, en sta- dig pinne införes i afloppshålet och tryckes mot skärfvan i bottnen, då jordklimpen likaledes lossnar.
Man bör ej, såsom en och annan plägar, med knif skära loss rotklimpen, därigenom skadas lätt rötterna.
Skärfvorna i bottnen borttagas nu samt den öfre skarpa jordkanten, jämte så mycket af ytan af jorden som ske kan, utan att rötterna skadas, hvarefter man med en spetsad pinne försiktigt uppluckrar rötterna rundtomkring, hvarvid alla döda sådana bortskäras.
Skulle de genom felaktig vattning eller andra omständigheter vara mycket skadade, bör det oaktadt allt bortskäras, ända tills man kommer till det som är friskt, äfven om jordklimpen därigenom skulle blifva betydligt förminskad.
Friska rötter böra däremot i allmänhet aktas, hos somliga växter skadar det dock ej att borttaga några af de gröfsta rötterna.
Palmernas rötter få dock aldrig beskäras för såvidt de äro friska.
Ofta omplanteras äfven växter under den tid de växa som Ulligast, omflyttningen verkställes då utan att rötterna på minsta sätt rubbas.
Växterna böra aldrig vara torra då de omplanteras.
Skulle, tvärt emot förmodan, jordklimpen vid utta- gandet ur krukan befinnas torr inuti, bör den ned- sättas i ett kärl med vatten, så att den blir genom- vattnad, innan den insattes i den nya krukan.
Hvad storleken af dessa beträffar, har man att taga hänsyn till växternas egenskaper att vara mer eller mindre snabbväxande.
Till långsamt växande arter med mycket fina rötter är det ofta nog om de nya krukorna äro 2 centimeter större än de gamla, så att ett tomrum af en centimeter uppstår mellan krukans väggar och rotklimpen.
Till snabb- växande arter kunna de däremot tagas ända till 12 " k 15 centimeter större än hvad växten förut haft.
Växter som ej äro rotade i de gamla krukorna, eller sådana hvilkas rötter äro sjuka, böra i de flesta fall ej gifvas större krukor, det är för dem ofta nog välgörande att få en mindre.
Öfver afloppshålet lägges en krukskärfva, men där- jämte, om växten är ömtålig för väta, ett i förhål- lande till krukornas storlek tunnare eller tjockare lager sönderslagna tegelbitar eller träkolstycken, som öfvertäckas med ett ej alltför tjockt lager mossa.
Uppå detta lägges nu så mycket jord, att växten kommer att stå lagom djupt i krukan, tillika tillses att den kommer att stå rätt upp och att stammen kommer midt i krukan.
Därefter påfylles den Dya jorden och tryckes med händerna eller, synnerligast om tomrummet mellan krukans väggar och rotklim- pen är obetydligt, med en passande träpinne.
Noga tillses att inga tomrum uppstå; till förekommande af detta skakar man krukan några gånger, under det jorden ifylles, samt stöter henne varsamt några slag i bordet.
Det ligger ganska mycken vikt uppå att jorden packas lagom hårdt vid planteringen.
Som en allmän regel härför gäller att den vid växter med fina och späda rötter ej få packas hårdt, men däremot till- tryckas ganska fast vid dem som ega hårda och grofva sådana.
Många undantag gifvas dock.
Noga måste iaktagas vid omplantering af Azalea, Rhodo- dendron m. fl.
att den nya jorden packas tillräckligt fast, enär det eljes vid vattning lätt kan hända att vattnet rinner igenom den nya, lösa jorden utan att intränga i den gamla, hårda jordklimpen.
Efter verkstäld omplantering vattnas växterna, beskäras, om de tåla vid och behöfva det, och upp- bindas samt ställas på en något skuggig plats och hållas, där sådant låter sig göra, under den närmaste tiden efter omplanteringen i en något förhöjd tem- peratur, emedan de då fortare rota sig.
Tills detta skett vattnas de med försiktighet.
Smånotiser från kvinnovärlden.
Handarbetets vänner hade under tisdagen och onsdagen anordnat en ny utställning af åt- skilliga nya textilföremål.
Denna utställning var den första i den så be- tydligt tillökade och förbättrade lokalen i mr 18 Brunkebergstorg, i hvars många olika rum före- ningen nu utöfvar sin betydande verksamhet, dels i försäljningslägenheten, hvilken alltid kan påräkna talrika besök, dels i det rum, som innehåller ut- ställning af nya föremål, och musei-rummet, hvil- ket i skåp, montrer m. m. visar gamla intressanta arbeten och modeller, eller i den sal, där åtskil- liga väfstolar äro uppställda för olika slags väf- nader, eller i de två rum, där elever äro syssel- satte med broderier o. s. v. Till alla dessa lägen- heter komma flere lagerrum med stora förråd af materi alier.
Det hela utgör ett glädjande bevis på, till hvil- ken utsträckning Handarbetets vänner genom ihär- dighet, omtanke och en intelligent uppfattning af kvinnans arbete lyckats fullfölja en verksamhet, som för något mer än hälft annat årtionde sedan började så anspråkslöst i det lilla, mörka och otrefliga rummet bakom vexelkontoret i n:r 36 Drottninggatan, den tid då föreningen hade endast beställningen på en flossamatta som grundplåt.
Teater och musik.
Kungl.
operan arbetar så att säga under högtryck — detta väl till hufvudsaklig del beroende på härvaron af de trenne gästerna Oselio, Moe och Bottero.
Sålunda gafs i fredags och söndags » Mefistofeles » med fröken Oselio som Margareta- Helena o c h d:r Bottero som Mefisto.
I måndags uppfördes » Carmen », hvari titelrollen af fröken Oselio utfördes på ett sätt, som beträffande upp- fattningen ganska betydligt afviker från öfriga här kända framställarinnors.
Hr Botteros Escamillo är den bästa toreador vi någonsin haft här.
I går (abonnementsafton) skulle » Mignon » gifvas med fru Moe i titelrollen.
Om denna fru M:s andra gästroll kunna vi sålunda ej yttra oss förr än i nästa nummer.
I dag fredag gifves galaspektakel med anledning af det danska kronprinsparets och dess barns härvaro.
På programmet står » Mefistofeles » med fröken Oselio som Margareta, fru Östberg som Helena, hrr Bottero och Ödmann som resp. Mefi- stofeles och Faust.
Biljetterna slutsåldes genast i tisdags morgon, sedan köbildning egt rum redan tidigt på natten.
K.
Dramatiska teatern gaf den 9 dennes för första gången Echegarays 3-akts-drama » Bernardo Mon- tilla ».
Stycket, bekant från Svenska teatern, där det för ungefär ett år sedan uppfördes, erhöll ett på det hela taget förträffligt utförande.
Särskildt förtjänar hr Elmlund loford för sitt måttfulla och väl genomtänkta utförande af den hederlige uppkomlingen- » realisten » Montillas roll.
Då det ju allt för sällan inträffar, att man får tillfälle se hr E. i någon mera betydande uppgift, var det ej att undra på att den fulltaliga publiken denna gång med stigande intresse följde den aktade skåde- spelarens framställning och vid upprepade tillfällen egnade honom det lifligaste bifall.
Öfriga roiler sköttes förtjänstfullt af fruarna Bceckström o c h Rundberg samt hrr Palme, Hillberg och Hartman.
Iscensättningen af stycket var ytterst elegant o c h väl gjord af hr Hillberg.
Till efterpjäs gafs Turgenjevs 1-akts-lustspel » Arfskiftet », som framkallade stormande munterhet.
Bland de spelande böra särskildt nämnas fröken Åhlander samt hrr Bceckström, Personne och Hamrin.
Svenska teatern är nu färdig med ett nytt pro- gram, nämligen » Varulfven », skådespel i 7 tablåer af Jules de Marthold.
Stycket, till hvilket vi i nästa nummer återkomma, skulle gifvas första gången i går o c h sedan alla dagar tills vidare.
När månne uppstod den märkliga förändring, som nu tydligt skönjes i Ereole del Grosses håll- ning gentemot husets damer?
I början hade han så jämnt fördelat sina gra- cer emellan båda, nu blef han allt mera kallsin- nig emot Lizzi, hvilken j u redan betraktades för Vasateatern, som rönte mycken framgång med hans brud.
sin repris af » Öregrund o c h Östhammar », har äf- Däremot tyckes allt hans intresse koncentrera ven med sitt senaste program, » Sodom o c h Go- sig vid den äldre systern.
Henne följa hans var- morra », fortsatt på samma v ä g: att på nytt föra ma, glödande blickar, till henne riktar han mer- fram 70 talets favorit-lustspel, gamla kära bekanta, ändels sitt tal.
dem en minnesgod publik med förnöjelse ser åter.
Han sjunger nu oftare än förr, o c h det före- Det kan dock ej nekas, att tidens tand nött dju- faller, s o m om folkvisornas ömma, kärleksmät- past på det sistnämnda stycket — det hedervärda tade toner äro ämnade att nå ensamt Elenas Filipstadsherrskapet Pipping gör sig anno 91 till öron.
och med en smula för gammalmodigt.
Flere af Men den unga frun lägger ej märke därtill rollinnehafvarne presterade emellertid ett ganska och observerar ej heller, huru Lizzi försummas muntrande spel, främst att nämna kr Strömberg af Ereole.
och fröken Magnusson som det originella små- Hon är så van vid den unge mannen, att hon stadsparet.
En biroll, som genom den lyckliga i sin naivitet förblir blind för omkastningen, framställningen trädde fram som en af de bästa, ehuru hon emellanåt grubblar öfver, hvarför de var fru Cederbergs teater vurmande piga, hvilken ord ej blir uttalade, som skola bestämma sy- blef till en verklig heder för den intelligenta skå- sterns öde.
despelerskan.
Ännu kan man som sagdt skratta Meii den, s o m ingalunda är blind, det är Ber- rätt godt åt » Sodom o c h Gomorra ».
tarelli, o c h ännu mindre är Lizzi det, de vaka båda svartsjukt öfver Ereoles hvarje görande o c h låtande.
Musikföreningens konsert i Östermalms kyrka i Lizzi känner därvid en plågsam oro o c h den morgon afton, då oratoriet » Paulus » för första mest bäfvande fruktan, utan att hon ännu riktigt gången i sin helhet här utföres, torde bli en af vågar att göra sig orsaken klar.
säsongens intressantaste musiktillställningar.
Huf- Hopp o c h tvifvel omvexla i hennes bröst o c h vudpartiet sjunges af hr Salomon Smith, sönderslita hennes hjärta, s o m med den första kärlekens oinskränkta förtroende gifvit sig fånget.
En nordisk musik- och Bellmansafton gifves o m måndag å Vetenskapsakademiens hörsal till förmån Hon lider gränslöst, när den unge mannens för Nordiska museet för anskaffande af ur kultur- blickar med hela sin inneboende värme söka sy- historisk synpunkt märkliga stugor från olika sterns.
trakter af Sverige o c h Norge, hvilka stugor såsom Lizzi studerar uppmärksamt hans minspel, som bekant äro ämnade att uppsättas å museet till- alltmera förråder en häftig passion.
Hon kan nu hörig tomt på Djurgården.
i allt mak stirra på honom, ty han ser ändå ej åt hennes håll — den tid, då hans blick kärleks- Programmet kommer att upptaga en serie af de fullt hvilade i hennes, är j u förbi — hopplöst bästa Bellmanssångerna föredragna till luta af en tyckes det, förbi för alltid!
redan i enskilda kretsar värderad romans- och Bellmanssångare, hr Sven Scholander, samt dess- Men hon är ej ensam i sin smärta.
Äfven utom sång af fru Svanberg, f. Wistrand, och Bertarelli, den lugne, starke mannen, våndas som fiolnummer af vår såväl inom målare- som musik- en mask hvarje gång Ereoles brännande ögon facket talangfulle artist Johan Tirén.
Fröken Tora riktas mot Elena — - mot hans hustru.
Hwass biträder vid de nummer, som fordra piano- Borde han ej stänga sitt hus för den oförsynte?
ackompagnement.
Men blickar äro j u tullfria — — — — de be- rättiga ej till ett brott mot höflighetens lagar, isynnerhet ej så länge Elena är tadel- o c h fel- fri.
Och det är hon, det vet Bertarelli.
Bertarelli spårar hvar gång lisa, när han hör henne helt oskyldigt tala o m Lizzis stundande bröllop o c h bosättning.
Hon anar ej, att gifter- målet skall stranda emot den böjelse, som för hvarje dag allt starkare beherskar Ereole — en En skildring från Italien.
böjelse, som ej gäller den utkorade bruden, utan För Idun henne, den gifta kvinnan.
Bertarelli skär tänder, då han tänker härpå.
af Bör han fästa Elenas uppmärksamhet på den ^ i l o a J^infje.
vulkan, vid hvars rand hon vandrar, så omedve- ten om faran o c h därför också så sorglös?
(Forts.) Bäst är kanske att ej väcka den björn, s o m ännu sofver.
O, att den för alltid finge sofva fiH!
° l " el Grosse är en ovanligt vacker ung •TVP man — alldeles oemotståndlig — hviska i ro.
Men skall väl Elena i längden kunna undgå de neapolitanska damerna.
Det är särskildt den unge mannens trollska tjusningskraft, hvars hans stora, svarta ögon, s o m bedåra, då makt till o c h med Bertarelli — så man han är de tyckas än utslunga snillegnistor, än antaga ett — dock tillfullo förmår uppskatta?
det mest smäktande uttryck o c h då liksom inne- Det är en afgrundstanke, att Elena, hans egen sluta den, med hvilken han talar, inom en magisk Elena, skulle kunna duka under för frestelsen; trollkrets.
hon, s o m är så ren o c h skär.
Farlig är i sanning denne möderne Adonis, för hvars skull redan mången kvinna förlorat både Men hon är j u dock endast en kvinna, danad lugn o c h rykte.
.hon s o m alla andra af jordens stoft.
Är det troligt, att hon ensam skall förbli full- Den gamle advokaten gnuggar föruöjd sina hän- komlig, o m än hennes själ hittills har förefallit der.
Hans planer synas nära sin uppfyllelse, ty den ifrigt forskande maken såsom en lugn insjö, Lizzi är djupt intagen i signor Ereole, såsom han i Bertarellis familj kallas enligt det i landet gängse hvari himlens blå så klart återspeglat sig, o c h hvars djup ännu aldrig har upprörts af passio- bruket att endast använda förnamnet.
nernas vilda störtvågor?
Skall ej lidelsen en Ingenting står mera i vägen för Ereoles frieri, gång gripa äfven henne och föra henne på vägar, hvilket — så har den i advokatens tanke litet som hon aldrig trott sig skola beträda?
underlige Beriarelli önskat — skall af den unge giftermålskandidaten själf framföras till hans ut- Tåget rusar framåt på sin kurs mot R o m.
Ber- korade.
tarelli vrider sig på bädden o c h stönar högt vid Men hvarför gå dagar o c h veckor, utan att de minnet af de helvetiska kval.
svartsjukan har be- redt honom, sedan den funnit riklig näring, efter ord blifva uttalade, efter hvilka den unga flickan hand s o m Elenas blå ögon med allt lifligare in- af hela sitt hjärta längtar?
tresse sökt Eroeles blick o c h hennes förut så Äfven Elena motser med otålighet ett afgörande, hvaråt hon på förhand gläder sig, ty hon har jämna lynne blifvit ombytligt.
Den ena stunden har den unga frun varit sprittande gläd » och upp- lärt att tycka om Ereole o c h prisar Lizzis val sluppen som ett barn, den andra däremot tyst såsom särdeles lyckligt.
och sluten, o c h hon har, betecknande nog, tyckes Husets damer ha den unge mannen således ha- det Bertarelli, sällan mera talat om det tillämnade stigt vetat fängsla o c h detta ej endast genom sin bröllopet.
ovanliga skönhet utan än mera genom sitt ange- näma och underhållande sätt.
Alla äro intagna Under dagens arbete o c h nattens mörka tim- i den blifvande svågern, äfven Mary, dottern; alla mar har en enda tanke sysselsatt bankirens utom bankiren, som för Ereole del Grosse hyser hjärna: » Hur skall j a g kunna göra ett slut på en dof motvilja, hvilken han ej förmår bortre- detta elände? » son nera.
Han vet ej någon hjälp, hans hufvud svindlar.
Loretos madonna.
r e e jp24 Bertarelli skulle ej ha dugt till diplomat; får han ej gå rakt på en sak, är han rådlös.
Han önskar sig nu ofta den gamle advokatens kända slughet; denne skulle säkert långt före detta redt sig ur den härfva, hvari Bertarelli allt mer trasslar in sig.
Om han ändå uppriktigt o c h utan omsvep kunde tala med Elena!
Men det är omöjligt, ty ett märkvärdigt tvång har skjutit upp emellan dem, o c h Bertarelli kan ej gifva uttryck åt de tankar, hvilka beröfva honom lugn o c h själsfrid.
I sin hjärtängslan erinrar han sig sin barndoms tro.
Hvar har den då blifvit af, denna fromma tillförsikt, som manat h o n o m att alltid anropa den högste o m hjälp o c h tröst?
Huru sällan går han ej nu i messan o c h huru länge sedan är det ej, att han biktade s i g!
Det har ej skett ända sedan den godmodige, men trängbröstade gamle presten skrek o och ve öfver hans giftermål o c h förespådde honom, att him- lens vrede skulle drabba ett förbund, som ingicks med en kätterska-, en vrede, s o m endast kunde afvändas, därest det lyckades honom att till den enda saliggörande kyrkan omvända sin reformerta hustru.
Men detta hade Bertarelli aldrig brytt sig om alt ens försöka.
Han hade lärt sig att högt akta den religion, som skapat karaktärer, så rena o c h upphöjda som den, han alltid beundrat hos Elena och hennes anhöriga.
Biktfadern hade ej förlåtit honom hans slapp- het, s o m han benämnde det, o c h hade hotat med Herrens straff, s o m hårdt skulle tynga på synda- rens hufvud.
I sin gränslösa förtviflan, som nästan höll på att göra h o n o m tokig, vände sig Bertarelli nu till den gamle patern, för hvilken han fortfarande hyste en viss tillgifvenhet.
Men patern triumferar öfver sin spådoms full- bordan.
» Ser du, min son, » predikar han, » o m du lydt mitt råd, så hade nu all denna sorg blifvit dig besparad!
Sade jag dig ej, att du omöjligt kunde finna lyckan vid en kätterskas sida?
Du förblindade, som ej vid din dotters födelse insåg, att du till hvarje pris borde förhindra hennes intagande i reformerta kyrkan.
Detta är endast en början till de lidandan, vår Herre kommer att sända dig, därest du ej, me- dan ännu tid är, besinnar, hvad din frid tillhörer!
Jag ber, jag besvär dig, min son, såsom din bäste och mest välmenande vän, blif åter kyrkans ly- dige son o c h bannlys kätteriet ur ditt hus. » Om möjligt ännu mera bedröfvad, än när han kom, lemnar Bertarelli sin själasörjare, ty den frågan trängde sig ovilkorligcn på honom, huru- vida ej den gamle presten kanske hade rätt.
Var hans giftermål då verkligen en synd?
Och voro dessa själskval endast ett rättvist straff, som drabbade honom, ej ensamt för det han älskade en kvinna med en annan religion, utan äfven för det han under lyckans soliga dagar hade glömt bort sin Gud?
Var det månne Herrens mening att genom sor- gen klappa på hans hjärtas dörr för att påminna honom o m, att sällheten är en såpbubbla, o c h att människans öde ensamt ligger i den allsmäk- tiges starka hand.
Till Gud måste han således vända sig i sin nöd, endast hos h o n o m vore räddning att söka.
Då Bertarelli hörde, att Ereole i en viktig affärs- angelägenhet måste fara till Sicilien, blef hans hjärta lätt, o c h en centnertyngd tycktes falla från hans bröst.
Men tyvärr blef ej fröjden långvarig, ty sedan den unge mannen rest, visar det sig tydligt, att Elena saknar honom.
Hon blir för hvarje dag mer orolig, mister hå- gen för alla sina vanliga sysselsättningar och sö- ker i långa, ensamma promenader en afledare för den nervositet, s o m ger sig tillkänna i hennes af naturen lugna o c h jämna sinne.
(Forts.) Innehållsforteekning: V e l l y V e l ä n d e r; af B.
B.
(M e d portratt.)
— TvE V a s a - drottningar; dikt af V. B. Bolländer.
— Vara » herrar » söner och » fröknar » döttrar; ett varningens ord af Hanna Kamke.
— Liten efterskörd frän svenska skaldinnors blomparterr; för Idun af Birger Schöldsfröm.
I I; E t t nyupptäckt poem af » Herdinnan i Norden ».
— Å s k l e d a r e; af Jb. — Josefine Gull- berg.
(M e d porträtt.)
— » Det var en d r ö m »; öfvers.
för Idun.
— Förtröttens icke!
— Tiden är i n n e; några ord om våra krukväxters omplantering, för Idun af Viola.
— Smånotiser från kvinnovärlden.
— Teater och musik.
— Loretos m a - donna; en skildring från Italien, för Idun af Bilda Bintxe.
(Forts.) e BMT " D smycken, som fortfarande för den s. k. lilla toaletten äro förherskande, äro alltjämt de små emaljerade blommor och fjärilar, som under vintern 1890 väckte så stort uppseende i Paris.
De modernaste äro Viol-, Blåklint- o. Penséebroscherna samt de små hvii- och bläemaljerade fjärilarne.
Prisen ställa sig olika fr. 6 till 15 kr.
Sändas efter rekvisition till landsorten i rek.bref.
från J l l V e l e P a i * eJPlIlCJSCjatail H A L L B E R G, KetJ 9
