# ID: svediakorp-per802
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1891
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,333
# sentences: 560
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fredagen den 10 april 1891.
N:r 15 (173) Prenumerationspris pr å r: Byrå: Redaktör och utgifvare:!
I d u n m e d Modetidniu g och ko- lorerade planscher k r.
8: — I d u n m.
M o d e t, u t a n k o l.
p l.
&gt; C: 50 Idun ensam » 4: — H a m n g a t a n 1 6, 2 A&gt; t r.
(midt för Kungsträdgården.)
P r e n u m e r.
s k e r i [andsorten å post- a n s t a l t, i Stockholm h o s r e d a k t i o n.
FRITHIOF HELLBERG.
Träffas å b y r å n k l.
1 0 — 1 1.
Allm.
Telef.
61 4 7.
4:de årg.
TJtg-ifninjrstid: hvarje helgfri fredag.
Lösnummerpris: 1 5 öre.
(vid kompletteringar).
Annonspris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o c h » L e d i g a platser » 25 ö r e f ö r h v a r j e p å b ö r j a d t t i o t a l s t a f v.
U t l ä n d s k a a n n o n s e r 70 ö r e p r n o n p.
- r a d.
Prinsessan Louise af Danmark.
j-ör oss alla, som delat de varma sympatier, hvilka från det svenska folket alltid följt, och ännu följa den folk- käre konuDg Karl X V: s dotter, den danska kron- prinsessan Lovisa, inne- bär naturligtvis det nya besök, som hon i sin ge- måls och tvänne af sina barns sällskap i dessa dagar aflägger i hufvud- staden och hos de kung- liga fränderna, ett sär- skildt intresse.
Det blir första gången, något af kuDg Karls barnbarn be- söker moderns fosterland och barndomshem, det folk, under hvars tillgif- venhets huld hon växte upp.
Den unge prins Georg och hans syster Louise kunna på förhand vara vissa att möta sym- pati i Sverige, och helt visst vänder sig för Iduns läsarinnor denna känsla särskildt mot den unga furstedottern, mot » ses- sans sessa », hvilken så godt som i samband med detta besök kan anses hafva utträdt ur barna- åren för att som den unga kvinnan träda ut i lifvets bemärkthet.
Vi ha trott oss göra våra läsarinnor ett nöje genom att åpropos detta besök meddela prin- sessan Louises porträtt, som ovedersägligen bär en stark och oss kär släktlikhet med moderns.
Det danska kronprins- parets äldsta dotter, prin- sessan Louise Caroline Josephine Sophie Thyra Olga konfirmerades den 22 mars detta år i Slotts- kyrkan i Köbenhavn.
Prinsessan är född den 17 februari och har alltså helt nyligen fylldt sexton år.
De sexton åren ha run- nit förbi utan några märk- liga tilldragelser i hennes lif.
Hon har fått en för- ståndig och omsorgsfull uppfostran, vid hvilken man mera sträfvat att om- hulda det barnsliga och naturliga i hennes sinne än att framkalla förnim- melsen af, att hon vore född till någon särskildt framskjuten samhällsplats.
Den första flykten ut i världen ställer nu den unga furstedottern till svensk kust.
Gästfritt lockande breder den sig i dag att en stund bjuda boets hvila åt den opröf- vade vingen.
Vackra minnen och goda minnen önska vi henne att föra med sig, då kursen sty- res åter till fosterlandet bortom Sundet.
Fråga dig till råds med din plikt och icke med omständigheterna.
JOHANNES En mörk fläck.
Af P Ave.
|edan man på alla andra områden sträf- i var att tillämpa satsen: » Arbetaren är sin lön värd », finnes här ett, hvarest man af unga medellösa människor kräfver en massa af de mest olikartade sysslor och arbeten i utbyte mot blotta födan och bostad, när man icke rågar måttet af själfviskhet genom att till på köpet fordra kontant betalning, för det en sådan person får nöjet att slita ut sig på en dylik plats.
Detta slags — jag vill tro omedvetna — ocker på nästans arbetskraft bedrifves företrä- desvis af burgna familjer mot fattiga flickor, som måste ut för att » förtjäna brödet », och att detta ocker är mycket vanligt, därom vitt- na en mängd annonser i tidningarna, icke minst i » Idun ».
Man tyckes helt enkelt tro, att man är i sin goda rätt, ja, förtjänar loford, för det man » bereder ett hem åt någon värn- lös stackare ».
Men I, goda husmödrar, som så — lät mig säga — naivt begären, att en medmänniska hela dagen, och aftonen med, skall uträtta alla i huset förekommande sysslor, stundom äfven läsa med ett par af edra barn, hålla er sällskap, alltid vara vid godt lynne, aldrig med en min förråda trötthet eller bekymmer för nödtorftiga kläder, hvad skullen I själfva känna och säga, om man beginge en dylik oförsynthet mot en af edra egna döttrar?
I svaren troligen: » V i kunna få så många flickor vi vilja ha på dessa vilkor, och det icke blott medellösa, utan tvärtom flickor från välbergade familjer, som med uppräckta hän- der gripa dessa utvägar att komma bort från hemmen och fä se något mera af världen. » Ja, det är just detta, ärade fruar, som är de fattiga flickornas och eder egen olycka.
Just bristen på solidaritet, brist på känsla af, att ett folk utgör ett sammanhängande helt, en kropp, där icke en lem kan lida skada utan att alla de andra lemmarne få erfara verkningarna däraf; denna brist i vår bildning på en gång förhärdar och förslöar.
Ty nog skall man, genom en dålig vanas makt, vara tämligen förhärdad, när man, så som så ofta sker, till ett tiodubbelt värde taxerar kost och bostad.
Man skulle blygas för att göra detta, om det vore fråga om kon- tant betalning, men en mänpiskas arbetskraft, hennes helsa och lefnadsmod, detta betyder ju ingenting.
Och å andra sidan skall man vara bra för- slöad i hjärta och samvete, när man från ett föräldrahem, där man får kläder och föda samt med redlig vilja bör kunna gälda dessa förde- lar på flere sätt, sträcker ut händerna efter dylika slaftjänster och genom en tanklös kon- kurrens tvingar fattiga, hemlösa varelser att, af nöd, emottaga samma vilkor, som ni god- kände af en nyck.
För eder var det blott en liten utflykt ur boet, ett försök, som eggade er slappa fantasi; I kunnen återvända hem och^begagna den vun- na erfarenheten, om hur andra familjer ha det, som ett nytt samtalsämne i er gamla umgän- geskrets; den medellösa flickan, som efterträ- JiRYSOSTOMOS.
der er i slaftjänsten, hon måste se till att kunna hålla ut där, ända tills någon utsikt att erhålla lön på annat håll yppar sig för henne.
Och så är det ej värdi, att hon försöker att minska den arbetsbörda, man ålägger henne i utbyte mot födan!
Hennes företräderska var en » bättre flicka », en förmögen mans dotter, och hon klagade aldrig.
Nej, hon klagade aldrig, hon bara flyttade därifrån efter ett par månader för att kanske på annat håll göra samma experiment, allt för att se sig om i världen.
I alla, som erbjuden dylika platser åt er nästa, han I aldrig tänkt på, hvad det för en medellös människa innebär att arbeta dag ef- ter dag, månad efter månad, utan ett öre i ersättning?
Han I aldrig tänkt på, att kläder och skodon, som utslitas af slafven, måste er- sättas?
Hvem skall göra detta?
På hvilket sätt skall detta ske?
Det är sannerligen att hysa en stark lit till en ung fattig kvinnas heder, då man helt lugnt försätter henne i en dylik belägenhet.
Ett liknande experiment har nyligen, enligt tidningarnas berättelser, blifvit gjordt med en ung man, — han skulle äfven, i likhet med mången ung kvinna betala kontant, för det han fick arbeta; det experimentet drei honom in på oärlighetens väg, och hvem är väl i detta fall den mest brottslige?
Betänken, hvad I gören, I husfäder och hus- mödrar, innan I utfärden edra annonser för att få biträde i huset af unga flickor eller unge män.
Det är sannt, att här visserligen finnas fall, då ett utbyte af kost och arbete kan vara be- rättigadt, och det är, då den, som ger sitt ar- bete, får i utbyte lära sig något bestämdt yr- ke, som sedan sätter honom eller henne i stånd att ordentligt försörja sig.
Men fpringsysslor, den vanliga planlösa fångenskapen i barnkam- maren, en mekanisk öfverhörning af lexor, en bit musik, när frun befaller o. s. v. i samma lappverkstil är ej något, som ger framtida ut- komst för den flicka, som måste sörja för sig själf.
Och dock får man ej sällan höra slikt be- nämnas: undervisning i husliga göromål, som meddelas utan ersättning.
En härlig omskrif- ning!
Den familj, som tillgriper dylika medel för att spara in en tjänstpiga, sömmerska eller småbarnslärarinna, må ej fördrista sig till att fälla dom öfver någon fattig flicka, som urspå- rat, ty denna familj är själf part i saken, äf- ven om den olyckliga ej gått till grund i de- ras hem.
Och den unga dam, som, utan verk- ligt trängande behof, antager en dylik plats, är medansvarig för de olyckor, hvilka skapas af ett system, som för länge sedan borde ha varit utdömdt och förkastadt af alla hyfsade och tänkande arbetsgifvare och deras familjer.
Glömmen ej Iduns skollofskoloni!
T i l l ungmor.
u, unga mor, som vaggar ömt din son i, tankar och på Gif blida, som hans framtid nog har drömt lifvets ljusa sida — honom kraft, gif honom tro — hans hjärtas glöd ej dampa: vid en tidens synrand stormar bo - •• gång det gäller Han slumrar kämpa.
nu uti din famn, han hvilar dig så nära.
Du hviskar tyst din gosses det älskade, det namn, kära.
Hans namn!
Din stolthet skall det bli, din sorg tör också din glada i svart kan lifoet Var o, kysk, mor, för hända: modersfantasi vända.
var stark, ställ liöga mål, dig som kvinna, och gossens vilja skall få och mannen rykte Din modersfamn den skola är, viger in för lifvet — som o, det Och att låt din son få lära där bästa dig blef gifvet!
när han en gång drager pröfva egna ut vingar, kanske i frestelsens en stål vinna!
minut älskad stämma klingar — En röst, så smekande och öm, att den frestelsen får vika; — hviskar sakta som i dröm: » minns mamma !.
.
.
aldrig svika! » Daniel Fallström.
Våra hem och deras möblering.
Af Cecilia Wcern.
Bosättningen.
Ila diskussioner om hem och möblering intressera väl närmast de unga, som, förlofvade eller oförlofvade, umgås med tan- kar på eller drömmar om att nybilda, att skapa ett hem.
Men jämte dem äfven de unga par, som efter några års giftermål få råd att flytta in i större våning eller rentaf bygga hus och i sammanhang därmed utvidga eller ombilda sitt bo.
Ja, det är oftast bland dessa senare, som möbleringskonsten får sina bästa anhängare.
De hafva själfva en bitter erfarenhet af, huru
grundligt man kan vantrifvas med möbler, Icke nog att man är ung, opraktisk och som man köpte, utan att egentligen tycka förälskad, obekant med hvarandras smak och om dem, för att det icke fanns något annat vanor och i grunden plågad af det halfva färdigt och man dock måste ha något att förhållandet af en eklat förlofning.
Man blir sätta in i våningen, innan man själf flyttade ofta alldeles upptröttad på bråket och springet, in.
För hvarje dag, som gått, har man hun- de ändlösa diskussionerna, påtryckningen uti- nit bli mera förargad på de små dumma från i frågor, som blott röra en själf, svårig- emmastolarna, som icke äro bekväma och icke heten att välja, när det finns så litet att välja vackra, men som » hörde till möbeln », på det på och intet, som tilltalar.
Slutligen går det gängliga bordet, på den omöjliga soffan eller alldeles rundt i ens hufvud, och allt det man de tunga dyra gardinerna.
Möbeltyget plågas ser förefaller en lika odrägligt.
Men en mö- man af, och formerna reta en; huru kan man bel måste man ha, och man köper då — eller då här finna någon trefnad?
Allra värst är beställer den, som förefaller minst omöjlig.
det likväl med de skåp eller konsolbord, som Det är hoppet att få allt » prydligt och man lät öfvertala sig att köpa för att där- nätt i ordning », som det heter, när man flyt- med » pryda upp våningen ».
Helst skulle tar in i det lilla nya hemmet, som är orsa- man — nu — vilja oränna upp dem, men ken till denna feberaktiga brådska, hvilken anser sig dock tvungen att ge dem ett slags man sedan dagligen och stundligen får skäl hedersplats, efter som de en gång kostat så att ångra.
Och själfva detta hopp är ofta mycket pengar.
endast en illusion.
Den beställda möbeln, Nej, nu vet man, huru man vill ha det, som man slutligen bestämde sig för, blir ej har hunnit upptäcka sina egna idéer om kom- färdig i tid — Vår Herre skrattar visst åt fort oeh utbilda sin smak.
Nu, i den nya, tapetserares liksom åt älskares försäkringar.
mer rymliga omgifningen, skall det se ut på Man nödgas flytta in i våningen ändå — och ett annat vis.
Den dyra, tunga salsmöbeln är man verkligen ung och opraktisk och för- af ek, med knöliga vinrankor på stolarne älskad, så skall man finna, att man icke är och hjorthufvuden på skänken, anser man sig mindre lycklig, för det att man får ' leka re- nog tvungen att behålla.
Men nya gardiner sande ' i sin egen våning.
Huru många unga par af medelklassen och kanske en ottoman eller en hvilstol i ett hörn kunna ge en helt annan prägel åt rum- är det numera icke, som ha sina soligaste met.
Man kan dela på förmaksmöbeln, an- minnen från ett par små möblerade rum i vända gardinerna till att reparera upp den Paris eller Heidelberg eller Berlin, där hem- med, flytta de mest antipatiska stolarne in met blott representerades af en enda vrå i ett annat rum och i stället för dem skaffa med en god stol och en röd lampskärm, en sig något af allt det, som man gått och hygglig bordduk, några böcker och blommor, längtat efter under alla dessa år.
Skaffa sig som » hon » skaffat, medan han var på före- ett par ordentliga länstolar t. ex., så att man- läsningarna, samt för öfrigt af litet kvinlig nen med trefnad kan läsa sina tidningar inne omtanke, smak och ordning?
I längden går i förmaket och gästerna känna sig hemma- det ej; • båda längta efter ett ordnadt lif, han stadda.
Eller förverkliga någon af fruns efter komfort, hon efter verksamhet.
Men romantiska flickidéer om pratsoffor » i pal- till en början enas alla om att tycka, att mernas skugga » eller puffar, som skulle vara det är förtjusande i sin förtrolighet och sorg- på en gång praktiska och inbjudande; idéer, löshet och den absoluta friheten från allt hvilka då strandade mot alla upptänkliga störande ingripande utifrån.
svårigheter, men hvilka hon sedan funnit både Hvarför kan man då icke försöka samma utförbara och lämpliga.
Eller — • ja, man metod hemma?
Lyckan skulle bestämdt vinna kan komma till många och olikartade resul- därpå.
» Ett litet prydligt och väl ordnadt tat under sådant flerårigt umgänge med led- bo » betyder allt för ofta chokladbjudning för samma möbler — som man känner och er- tärnor och marskalkar redan tredje dagen ef- känner som ledsamma.
ter brölloppet; vänliga visiter i oändlighet af Där finns j u nämligen personer, som icke nyfikna tanter, onklar och flick-vänner, innan hafva andra anspråk på ett hem, än att det man själf ens hunnit ta reda på hvarandra; skall vara ordentligt och så ombonadt och stadgadt umgänge med en färdig krets, när välförsedt, som man har råd till; liksom där sedan vinterlifvet börjar.
Håller man af hvarandra, är ju allt detta finns lynnen, som sätta en dygd i att vänja sig vid otrefnaden.
Men dem kunna vi här en skärseld.
Men huru många är det, hvilkas lemna ur räkningen.
Det är deras rättighet kärlek går renad och stärkt ur den?
Sna- att ha sina åsikter och sina hem i fred.
rare är det då en hvirfvelvind, som med röt- Men det är också vår rättighet — vi som terna rycker upp denna späda planta, hvilken ha ett annat ideal för hem — att tillsam- behöfver ro för att fatta rot och växa upp mans diskutera möjligheterna för att höja, till ett lummigt träd, i hvars skugga de båda kunna sitta och se lugnt ut på den solstekta, klargöra och förverkliga detta ideal.
Tar man reda på, hvad som försiggått regnpiskade slätten.
hos dem, som hunnit bli grundligt miss- nöjda med sin första bosättning, så skall det oftast vara, att de under några års hemlif hunnit bilda sig ett ideal för ett hem.
När de satte bo, hade de intet sådant. '
Eller det de hade var så formlöst, så fantastiskt, att det ramlade sönder som ett korthus vid be- röringen med verkligheten af tanters hånle- enden och handtverkares axelryckningar.
Men de otrefliga möblerna ha tvungit tankarne på dem, och nu veta de åtminstone något så när, huru de vilja ha det.
I nio fall af tio skola sådana unga par tillråda yngre förlofvade vänner att icke låta narra sig att hä för bråd t, när de skola göra sina uppköp till boet.
Fråga i stället de unga par, som icke haft tillfälle att resa utrikes, men hemma haft mod att trotsa klander och förvåning och flytta in i hans ungkarlsvåning.
Jag har icke hört någon af dem, som ångrat sig, att de den första tiden bott så trångt, att där ej funnits plats för obehöriga, eller så provi- soriskt, att de sluppit inspektionsvisiter.
D e nygifta — förälskade — skola heller icke vara många, som icke upptäcka, att hela frå- gan om bord och stolar och mattor i grunden är dem absolut likgiltig, huru viktig den än syntes dem under den odrägliga officiella för- lofningen.
Då tog deras längtan efter ett ge- mensamt hem formen af sysslande med det framtida boet.
Men knappt äro de gifta, förrän de upptäcka, att det icke varit boet, utan hvarandra, som de längtat efter.
Det är icke alla, som kunna flytta in i hans ungkarlsvåning, invänder man.
Han kan- ske icke ens har någon!
Men därför att de genast flytta in i den våning, som de ha för afsikt att göra till sitt hem, behöfva de väl icke möblera den hel och hållen?
Eu sofrumsmöbel och en köksupp- sättning kan man be mor och unga gifta vä- ninnor hjälpa sig med att skaffa.
Resten får bero på lynnena.
Det finns många, för hvilka ju äfventyrligare och mer provisoriskt det tillgår, dess muntrare; många också, som icke trott sig själfva om det, på hvilka det verkar obeskrifligt uppfriskande, detta lif för stunden med tusen små upptåg och tokerier och den härligaste frihet.
I själfva verket är det j u icke annat än det, som för alla gifver res- och sommarlägerlifvet ett sådant behag.
Där finns väl nog också de herrar, för hvilka blotta tanken på något sådant är en fasa.
Men dessa ha nog också redan hunnit skaffa sig en ungkarlsmöbel, och den kunna de flytta in i rummen och med hjälp af nå- gra af de småbord eller broderade stolar, som icke bruka saknas bland bröllopspresenterna, skapa sig ett hvardagsrum, som gör tillfylles — så länge samvarons behag äro så nya, att man i alla fall helst är tillsammans.
När så det första sällhetsruset gått öfver och man blifvit bekant med sin våning och med hvarandra, kan den unga frun i lugn börja se sig om hos möbelhandlare och undan för undan skaffa hem det, som de båda tyckt om, litet i sender och i största ro, så att man icke förhastar sig och icke låter tankarne bli blott en hvirflande dans af stolar och gardin- stänger, draperier och möbeltyg.
Under tiden har man j u också hunnit bilda sig sitt » ideal för det hela », få idéer och öfva sin kritik vid besök hos vänner oeh bekauta, ja, om man så vill, skaffa sig möbleringsböcker och illu- strerade utländska kataloger samt skaffa sig reda på förstadshandtverkare och adresser på smälandssnickare, som man under förlofnings- brådskan icke ger sig ro att anlita.
Har hon eller han litet smak, uppfinningsgåfva och händighet, skall mycket af det, som verkar bäst, rentaf kunna tillverkas hemma.
Under allt detta sysslande och diskuterande och de glada försöken med de hemkomna möblerna skola många, i. s. kvinnor, till sin förvåning finna sig mogna till riktigt dugliga möble- ringsartister, som förmå skapa kring sig ett vackert, trefligt och individuelt hem.
Och detta i regeln vida billigare, än om de vändt sig till en furnissör för det hela.
För dem alla skall det säkert också före- falla alldeles obegripligt, att så många unga par kunna ge sig med hull och hår i hän- derna på en furnissör i den ljufva tron, att då måste det bli bra, därför att han ju är en yrkesman och » de måste förstå det ».
För nyutnämnda statsråd, som helt hastigt behöfva en representativ våning, eller för hvem som helst annars, för hvilken det blott gäller att komma fort i ordning, kan detta nog vara bra.
Men annars.
Förstå det?
Huru kun- na de förstå det?
Hemtrefnad och skönhet äro ju, hvad vi fordra af ett hem, icke sannt?
Men man måste vara mer än människa och tapetserare, man måste vara siare och halfgud för att hos hvar och en af sina kunder gissa till de vanor och tycken, som bestämma hans begrepp om hemtrefnad.
Och hvem garan- terar oss för, när vi själfva äro utan kritik, att de ha smak?
Många gånger ha de det
nog, och mau skulle med tacksamhet vilja begagna sig af deras goda råd och erfarenhet.
Arkitekter och andra konstnärer komma ju ofta rätt långt med dem.
Men den späda brodden af dilettanternas spirande idéer för- fryser ofelbart under deras isande kritik.
Men hvarför då, hör jag invändas, denna äflan efter själfständighet i hemmen i vårt allt mer ocb mer uniformerade lif?
Jo, just därför, att ännu är lifvet sådant, att denna uniformitet är icke blott en plåga, utan ett ondt, hämmande och förkväfvande; själfstän- dighet och personligt initiativ åter en styrka, en insats till godt.
Och vågade man blott börja med att vara själfständig på det om- rådet, där dock hvar oeh en obetingadt är egen herre, hvem vet, om man icke skulle få se flere själfständiga, utvecklade individer?
En gammal dansfru.
Våra släktregister.
fJKk å vi här anmäla en i offentligheten framträ- åJNi i " dande ny länk af ett sedan flere år fortgående serieverk, sker det för att påpeka ett foretag, som för hela vårt folk är af det högsta värde och som i fullt mått förtjänar det mäktiga understöd, som kan komma detsamma till del från damernas sida.
Det är icke alltid för den stilistiska fulländningens skull, icke ens för det fängslande och spännande i själfva innehållet, som ett literärt arbete blir intres- serande.
Det kan få en sådan egenskap äfven då det framträder i den mest torra och schematiska form, ja till och med om det blott innehåller namn, årtal och släktregister — just detta, som vid den historiska skolundervisningen gäller som det mest afskräckande af allt.
Ja, regenthusens släktregister, bataljernas årtal och diverse mer eller mindre » po- litiska namnlistor », — de voro just icke så synner- ligen angenäma.
Men annorlunda blir förhållandet helt säkert, då fråga är om vårt eget och våra be- kantas släktregister och de, låt vara torra, men ändå mången gång önskvärda uppgifterna om deras lef- nadsöden, ålder, dödsår m. m.
Det uppstår i det dagliga umgänget så ofta fråga om en persons släkt- förhållanden, om spridningen af en stor syskonkrets åt olika håll, om bekantas ålder, om aflidna perso- ners dödsår och mycket annat af samma art. Ofta får man då lemna den uppkastade frågan obesvarad, ty man har icke till hands någon sakkunnig, som kan lemna den önskade upplysningen.
Huru gärna skulle man icke då vilja hafva att tillgå en lätt handterlig uppslagsbok, som fullständigt och tillför- litligt samt utan att kräfva något besvärligt letande lemnade alla de åstundade upplysningarna.
Detta önskemål är nu till stor del förverkligadt och blir det allt mera — tack vare protokollssekreteraren Ornbergs » Svenska ättartal », hvars sjätte årgång ny- ligen utkommit.
Ett arbete af ofvan antydda art har ridderskapet och adeln länge haft i Anreps » ättartaflor » och » adelskalendrar »; enhvar känner nog, huru man ofta varit intresserad af att rådfråga dem.
Men de ofrälse släkterna, hafva de icke samma rätt och ofta nog äfven samma intresse som de adliga?
I teorien har man väl besvarat den frågan jakande; men då det gällt att komma » from sounds to things », då hafva forskarne länge bäfvat tillbaka för det oerhörda be- svär, de stora kostnader, som med ett sådant sam- lingsverk nödvändigt äro förknippade.
Tacksamt må då erkännas, att hr V.
Ornberg ej skytt dessa svårigheter, ej heller ämnar göra det.
A r 1885 började han utgifvandet af » Svensk släkt- kalender » som genom orden » första årgången » på sitt titelblad utlofvade årlig fortsättning.
Löftet har sedan infriats, i högre mått än man kunnat vänta, ty de följande årgångarne hafva tilltagit i omfång och fullständighet.
Från 1889 utkomma de under sin nya titel » Svenska ättartal ».
Nu inbjudes till subskription för årgången 1891.
Genom att teckna sig för denna, ja väl äfven för föregående årgångar kunna damerna understödja före- taget.
En ännu värderikare uppmuntran skulle komma detsamma till del, om damerna samlade och insände uppgifter om sina egna eller sina bekantas släkter.
0.
S.
Äfven för den generation af Iduns läsarin- nor, hvilken är ur dansen och nu endast däraf har den glädje, som anblicken af dött- rars eller dotterdöttrars oskyldiga fröjd i de luftiga ringarna kan skänka, är hennes per- sonliga minne väl obekant, hon, den gamla damen, hvars onekligen nobla och mycket distinguerade anletsdrag här synas.
För den nämnda generationen piruettera i deras min- nens camera balettmästar Selinder, hr Ek- ström, Wendela Åberg, Amalia Helmuth och » gamla fru Lönbohm » såsom de där ledde deras första stapplande steg in i Terpsichores soliga helgedom.
Mea en och annan af samma ge- neration bevarar bland bleknade hågkomster måhända, hvad hennes mor eller mormor be- rättat från sin barndom, då dansskolan kanske togs mera aux serieux än i våra dagar, och då man — för att citera Seblstedt — gick på bal ej för att skräpa, men dansade med lif och själ; man fick, som nu, ej benen släpa: det var en plikt att dansa väl; och fanns förmågan ej, men viljan, man benen snart till lydnad tvang; man spegeln satte ned på tiljan till öfning uti battemang.
Och då skymtar kanske namnet Marie Ström- berg fram.
Säkert är, att man knappast kan få tag i någon svensk landsortstidning från medlet af 1790 talet till in på 1820-talet (i de norska tidningarna ännu längre), där man icke då och då finner annonser, däri fru Ström- berg, eleve af balettmästar G-allodier, tillkänna- gifver, att hon anländt till staden för att lemna uppväxande unga demoiseller och herrar » un- dervisning i alla slags nu brukliga danser, så- som menuett, contradans, engelska danser, la nouvelle Allemande, vals och skotska danser med de moderna pas des glissade en variation och pas ballotté » eller » i de nya moderna pas chassé battues, chassé trois-pas och chassé battues en tournant, tillika med flere variatio- ner i två tredjedels takt. » Hvad Maria Christina Strömberg personli- gen beträffar, kunna vi ej ens uppgifva hennes flicknamn.
Vi veta blott, att hon var född i Stockholm den / 1777, förmodligen fått dansundervisning i Kongl.
operans elevskola, 1 0 1 2 samt att hon som helt ung kom till Seuer- lingska teatersällskapet; vidare att hon, hvilken — i likhet med, efter hvad det tyckes, de allra flesta kvinliga sujetterna vid detta säll- skap — var såsom enskild person i allo akt- ningsvärd, tidigt blef gift med Johan Petter Strömberg, omvexlande skådespelare, tobaks- fabrikör (i Uddevalla och Kristiania), egen- domsagent, teaterförfattare och teaterdirektör (det sist nämnda en kort tid i Göteborg och dels en längre i den norska hufvudstaden) samt tillhörande den urgamla, alltid aktade stock- holmska tobaksfabrikörsläkten Strömberg, hvil- ken ännu fortlefver, dels under eget namn, dels uppgången i eller befryndad med de ej mindre aktade familjerna Alrutz, Meurling, La- gerheim, Liljewalch, Björlin m. fl.
Teaterdi- rektören J.
P. Strömberg dog i Kristiania 1828 oeh öfverlefdes af sin maka i ett fjärde- dels sekel eller till 1853, då hon, äfvenledes i Kristiania, afled i kolera.
En son till Johan Petter och Marie Ström- berg var den för omkring 20 år sedan bort- gångne, ännu af många stockholmare lifligt hågkomne fabrikören Johan Gustaf Strömberg, på sin tid en af vår hufvudstads mera fram- stående borgare, känd som berömd snusfabri- kant samt äfven som en högeligen begåfvad musikalisk personlighet, stiftare, pä 1830-talet, af det s. k. Musiköfningssällskapet, själen i det teatraliska sällskapet » Aurora » m. m.
En sonson till denne, handl.
August Strömberg, innehar den för släkte efter släkte af stock- holmare välbekanta tobaksaffären vid Nybro- backen.
En af Kongl.
Dramatiska teaterns täckaste och älskvärdaste prydnader på spinn- sidan är en sondotterdotter af samma konst- närspar.
Genom en annan kvinlig ättling af Marie Strömberg har Idun satts i tillfälle att här meddela en kopia af en i familjens ego beva- rad blyertsbild af den gamla dansfrun.
Från hennes pigga ögon, majestätiska näsa och ener- giska läppar liksom tycker man sig ännu för- nimma en lystring: Faites altention, mes jeunes demoiselles. '
S:t Germain.
Modern erotik.
Några bagateller i ett vidlyftigt ämne af Alvar Arfwidsson.
III.
Det gamla, evigt unga.
ransmannen g y c k l a r m e d allt m e l l a n h i m - mel o c h j o r d — ehuru han n o g ej me- nar så illa d ä r m e d —, o c h att äkten- skapet ej skall g å fritt, faller a f sig själft.
E n skämtare g j o r d e t. e x.
en g å n g u p p en parisisk äktenskapsstatistik, s o m j a g i förbi- g å e n d e ej kan n e k a m i g nöjet att m e d d e l a e r: Hustrur, som förlupit sina män 1.132 Män, som förlupit sina hustrur 2,348 Lagligen skilda makar: 4,175 Akta par, som lefva i öppen strid med hvarandra 17,345, sålunda olyckliga makar 34,690 Akta par, som i hemlighet lefva i strid med hvarandra 13,273, sålunda 26,546 Äkta par, som äro likgiltiga för hvar- .. andra 110,480 Äkta par, som anses lyckliga 6,350 Äkta par, som nära nog äro det 274 Äkta par, som verkligen äro lyckliga 26 D e t är j u hemskt, s e ' n!
rätt lustigt, det där, o c h så
Men observera en sak: fransmannen gyck- lar gärna med äktenskapet, konvenansäkten- skapet, de lättsinnigt Ingångna förbindelserna, men — han må nu heta Bourget eller Mau- passant eller hvad som helst, — aldrig gyck- lar han med kärleken i detta ords egentliga och bästa bemärkelse.
Detta tyckes vara nordbon förbehållet.
V i ha på erotikens vinflaskor (förlåt bil- den!)
klistrat etiketter med påskriften R O - M A N T I K.
Oeh romantik, det betyder så mycket som att vinet är gammalt, att det är sliskigt, äckligt och simpelt, att det ej kan förekomma på en korrekt människas bord.
Jag har aldrig kunnat lida detta slags folk, som rycker på axlarna, när talet faller på romantik.
Dessa konvenansträlar, dessa ögontjänande lakejer hos prins Commeil-faut, som vanligen äro så innerligt emanciperade från allt hvad förstånd heter, de bli då plöts- ligt så öfverkloka oeh förnumstiga.
A r då romantik någonting onaturligt?
frå- gar jag dem — de rycka på axlarna.
Är den förkastlig, hindrar den släktets materiella förkofran?
— de rycka på axlarna.
Men eå förklara er då, hvad menar ni egentligen med romantik?
— de rycka fortfarande på axlarna.
Men låtom oss ej begära för mycket!
Det finnes så mycket folk, som ej eger något an- nat argument än en axelryckning.
* * * Man gycklar med romantiken, man för- klarar den afskaffad, e pur si muove — och ändå rör den sig, — för att tala med Galilei.
Den existerar trots allt.
I hvilket trolskt skimmer te de sig ej för oss i tanken, huru sällsamt stämmes ej vårt sinne af de vemodiga toner, som tränga sig fram ur gamla, men evigt unga kärlekslegen- der, om Dante och Beatrice, om Petrarca oeh Laura, om Romeo och Giulietta, om Abélard och Héloise!
Och ändå, mina damer, vill jag vara nog hädisk att tro, att eger vår tid också ingen Dante och ingen Petrarca, så gömmer den säkerligen mer än en Laura, mer än en Beatrice.
Och ha vi femtio Hélo ' ise ' r, så ha vi också hundra Giuliettor.
.
.
hundra?
Säg tusen!
Hela skillnaden är, att Dante nu an- tingen skulle sitta vid akademiens bord med ljus och sockervatten framför sig eller också — och antagligare — svälta uppe i en vinds- kupa, och att Giulietta skulle valt någonting ... mera prosaiskt än gift.
Vår dagskrönika är alltför sorgligt rik på tragedier af denna art, för att man med fog kan klandra släktet för brist på romantik i uppfattningen.
Den har råkat i misskredit, denna roman- tik, oeh den hotar att ta en sjuklig riktning, men inte böra vi väl därför förmena den rätten att vara till.
Saken är den, vi behöfva romantik, vi be- höfva poesi.
Vi behöfva eu smula poesi i det dagliga lifvets torra, prosaiska, maskinmässiga släp, och vi behöfva det ju mer detta lif blir torrt, prosaiskt och maskinmässigt.
Författaren af den naturalistiska skolan, hnn, som vid sitt skrifbord med pennan i hand minutiöst uppräknar möblerna i den eller den salongen, eller med ängslig nog- grannhet, själlöst och opersonligt, fotografe- rar en utkant af storstaden med dess stank och smuts och last och elände — inte har han behof af poesi!
Han är författare, och det där arbetet intresserar honom.
Men mannen, men kvinnan af folket!
När hon i tolf timmar låtit ett enformigt oeh mödosamt arbete böja sin rygg och slöa sinnet, vill hon också ha litet af andlig ve- derkvickelse.
Å h!
det är ej mycket hon be- gär!
På en oljefärgstafla älskar hon inte en grå stubbåker — hon vill ha litet skog och vatten och en blå himmel däröfver, i en bok föredrar hon ett enfaldigt kärlekskväde fram- för Zolas bästa romaner, och går hon till teatern, är det ej för att bry hjärnan med sociala problem, utan för att få gråta eller skratta, helst båda delarne.
Ni delar kanske ej den uppfattningen — och hvad mig själf beträffar, vill jag lemna det osagdt, — men låtom oss komma öfver- ens om att söka förstå dem, de andra.
Tag bort romantiken från dessa människor, och hvad blir kvar?
D e ropa till konsten och till literaturen: Gif oss bröd!
De ha rätt därtill, de behöfva det.
Synd, att det så ofta skall skänkas dem — stenar!
Men om ock, som sagdt, i denna krets räknades ett stort mångtal af Iduns läsarin- nor, kunde vi ej värja oss för den tanken, att ännu flere borde ha varit där.
Det finns utan tvifvel häruppe i hufvudstaden ännu vida kvinliga kretsar, som skulle hafva den angenämaste personliga behållning af att ansluta sig till och stödja denna förenings sak, på samma gång som den goda idéen förtjä- nade detta.
Till dessa och till alla våra väninnor i landsorten, som visserligen endast på större eller mindre afstånd kunna följa företeelserna af sitt köns vakna arbete i Stockholm, men som därför helt visst ej göra det med mindre intresse, vilja vi i dag med några korta ord tala om, hvad Kvinnoklubben egentligen är, hvad den vill göra, och hvad den gjort.
* * * Det var år 1887, som ett antal damer i Stockholm förenade sig om den vackra tan- ken att genom bildandet af en kvinlig klubb verka för en sammanslutning mellan kvinnor från olika arbetsfält för idkandet af ett godt och angenämt kamratlif och för utbyte af tankar.
Antalet utom hemmet arbetande kvinnor är i Stockholm mycket stort och ökas oupphörligt.
Många af dessa i skolor, * * bank, post, vid telegraf och telefon samt på * kontor anställda kvinnor sakna ett kamrat- Oeh ni, min unga!
— — Jag vill ej pre- lifs trefnad och ett enkelt sällskapslifs för- dika någon » lifsglädje » för er; till en sådan ströelser.
Deras krets blir lätt trång, och saknas alltför ofta förutsättningarna.
Men de känna sig ensamma och utanför det rikare tag lifvet sådant det är, tag dagen sådan den lif, som rör sig utomkring dem.
kommer, och jollra och kvittra, innan det Det var i främsta rummet dessa kvinnor, skymmer till kväll — den skymmer så tidigt!
man ville bereda gagn och glädje af klubben, Ä r han fjärran, som ert hjärta håller kär, och den inbjudan, som utfärdades, mottogs så dröm, att han kommer en dag, och har ni med varma sympatier, som beredde förslags- honom nära, så tro, att han stannar för ställarinnorna den glädjande framgången att evigt.
Och skulle han ej komma, eller skulle om hösten samma år se Kvinnoklubben kon- han ej stanna, så trösta er: då lefver kär- stitueras och ordna sig i eget hem.
leken kanske ej lyckligast, men den lefver Klubben ställer nämligen till sina med- längst!
lemmars förfogande en hemtreflig, om än Svärma, medan ni är ung, och när håren anspråkslös lokal — den var först belägen gråna, så svärma ändå.
vid Gamla Norrbro, senare vid Hamngatan Och skulle någon le eller gyckla, så — 18 B — och hvilken omfattar samlingsrum, ryck på axlarna!
läs- och skrifrum samt ett par serveringsrum.
Lokalen är tillgänglig alla dagar från mor- gonen till 11 om kvällen.
Hit samlas nu medlemmarne för att läsa Romantiken ha vi fått i arf, men äfven dagens tidningar, nyare tidskrifter och litera- vi skola en dag lemna den ett kommande tur, samspråka och musicera — med ett ord släkte i arf.
Den var vår moder, och den efter dagens arbete finna en angenäm och skall bli vår dotter.
själsodlande ersättning för det familjelif, de Gammaldags är den, mycket gammaldags, ofta måste sakna.
Hvar eller hvarannan den är så gammaldags, att den — tillhör vecka hålles dessutom allmänt samkväm med framtiden.
diskussioner, föredrag och diverse sällskaps- nöjen.
Äfven är på klubblokalen tillfälle beredt för medlemmar att till billiga priser intaga sina måltider — de som så behaga.
Genom frikostiga gåfvor från enskilda En afton i Kvinnoklubben.
medlemmar, bokförläggare m. fl.
har ett gan- Då vi förliden fredags afton vid halfåtta- ska ansenligt bibliotek bildats, som flitigt har tiden trädde upp för de mattbelagda, af anlitas.
Hennes majestät drottningen präktigt grönskande bladväxter smyckade trap- bland andra ihågkommit detta med gåfvor, porna till Hotel Coutinentals festvåning därmed bevisande sitt gillande och intresse och däruppe i de rikt belysta salarne och för den goda idéen.
salongerna funno församladt ett animeradt Vid den serie af intressanta föredrag och sällskap af flere hundra personer, till största diskussioner öfver en mängd skilda ämnen af delen damer, rönte vi genast en angenäm speciellt kvinligt intresse och betydelse, som förnimmelse af att i denna krets på alla håll under då gångna åren vid sammankomsterna omgifvas af goda vänner och gamla bekanta.
afhållits, ha flere framstående förmågor med- Det var Kvinnoklubben, som samlats oeh in- verkat.
bjudit sina vänner till ett festligt aftonsam- Som den ekonomiska ställningen bland de kväm, och den hade därvid för första gången kvinnor, klubben närmast vill afse att om- efter sitt bildande frångått sin exklusivitet fatta och gagna, i regel ej är lysande, har och äfven tillåtit en del af de manliga att medlemsafgiften satts helt låg.
Härigenom dela kvällens nöje.
fordras naturligtvis stor tillslutning och högt
medlemsantal för företagets lyckliga fortgång.
D e ekonomiska svårigheterna ha nog ock mången gång redan erbjudit de energiska styrelsemedlemmarne bekymmersamma stun- der; men genom god vilja och varm förtrö- stan ha de besegrats.
Främst måste man tillönska det vackra företaget allt allmännare sympatier!
Däraf har det gjort sig välförtjänt.
* * Vid den angenäma festen den 3 dennes rådde ock ett lif, ett allmänt intresse, som böra båda det bästa om klubbens framtid, på samma gång de gåfvo ett gladt vittnes- börd om, hvilken god och kamratlig krets den redan är.
I den ståtliga solennitetssalen var en scen upprest, och snart fylldes de långa stolraderna till sista plats af en förväntansfullt sorlande publik.
Efter en af ett par unga musik- älskarinnor utförd uvertyr för 4 händer gick ridån i höjden, och August Blanches bekanta lilla skämt » Grannarne » utfördes friskt och hurtigt af ett par af klubbens medlemmar.
Så följde musik — verkligt god och gedigen musik — sång, harpsolo, deklamation, allt af bästa halt.
En paus med promenad in till buffetterna, glada samtal, helsningar, för- friskningar.
Och sist Frans Hodells enakts- lustspel » Min hustrus affärer », som väckte stormande bifall.
Samtliga de uppträdande och agerande voro naturligtvis klubbmedlemmar, och isyn- nerhet framkallade de manliga rollinnehafvar- nes bemödanden att lägga karlaktighet i röst och gester mycken och gladt harmlös förnö- jelse på båda sidor rampen.
För sista gången har ridån gått ned, ocb de outtröttligt skallande applåderna lyckas ej längre rubba den.
Den dramatiska afdel- ningen är slut — man måste finna sig däri!
Och det gör man med gladt mod i förväntan på den goda materiella välfägnad, som lär komma.
Medan man svalkar sig med en promenad genom våningen och salongerna, röjes stora salen som af ett trolleri fri, och om några få minuter är scenen helt förändrad.
Långa bord digna under supéens läckerheter.
Man har lika god aptit som godt humör i detta angenäma samkväm.
Det går fort undan.
Kankända hemliga baktankar på den improviserade balen, som lockar efteråt, ej så litet bidraga härtill.
T y verkligen — inom en liten stund nytt stort changement!
Det bonade golfvet ligger vidsträckt och glänsande, inbjuder lätta, ungdomliga fötter till dans.
De flitiga äquatremain-spelerskorna befinnas tjänstvilliga som alltid.
Att herrarne äro få, betyder ingenting.
I Kvinnoklubben är man van att reda sig utan kavaljerer, det märkes granneligen på det rutinerade behag, med hvilket man inbördes » för » ocb » föres ».
I glad yra är den lilla balen i full gång.
.
.
Ännu ljuda efter oss valsens sprittande toner, när vi i sen nattlig timme gå utför de grön- smyckade trapporna.
V i föra med oss min- net af en angenäm afton i en angenämt kamratlig krets af bästa ton; men vi föra med oss något ännu mer: vissheten att de goda tankar och den goda grund, på hvilka Kvinnoklubben är rest, skola visa sig be- ståndande och lifskraftiga till att allt mer utveckla densamma.
Därtill de varmaste till- önskningar och därtill — I alla, vänliga läsarinnor, som törhända just nu med oss för första gången gjort Kvinnoklubbens bekant- skap — därtill edert lifliga intresse och verk- samma understöd!
J. H — g.
Något om tidsindelning.
Af Hanna Kamke.
j j = | e t är svårt eller snarare omöjligt att uppställa en tidsindelning, som kan vara l fullt lämplig för personer, som lefva under olika förhållanden, men det torde dock kunna lyckas att genom exempel på en dy- lik, redan i praktiken tillämpad indelning kunna gifva nyttiga vinkar åt mången, som gärna vill rätt använda sin dyrbara tid.
För att kunna medhinna mycket bör man som en gyllene regel uppställa att aldrig vara utan sysselsättning.
Man bör nyttigt använda hvarje liten mellanstund och minnas, att un- der årens lopp månget stort arbete kan bli färdigt, hvartill dagligen kanske blott en half timme eller mindre blifvit använd.
Ett lättare handarbete kan ju alltid ligga till reds för att tillgripas, om man genom ett oförutsedt besök bringas ur sin vanliga ordning, eller om man efter middagen eller eljes sitter och pratar bort en stund.
På sådana eljes förlorade minuter har en fru bland mina bekanta själf virkat både sina egna och sina barns ylletröjor, stickat strumpor, broderat och märkt både ett och annat, som kanske eljes aldrig blifvit färdigt, då hon i sin egentliga tidsindelning ej har rum för andra handarbeten än sömnad.
Som ung flicka brukade hon både vinter oeh sommar stiga upp kl. 6 och efter den kalla afrifningen promenera en halftimme.
Efter frukosten satte hon sig antingen att spela eller studera tills närmare 9, då hon begaf sig till skolan.
Sedan var dagen re- gelbundet delad mellan lektioner, handarbete, själfstudium, spelning och promenader; för hushållets inlärande var dock ej mycken tid öfrig.
Detta fick uppskjutas till mellanter- minerna, då tidsindelningen blef en annan, och det praktiska fick mera öfverhanden.
Nu kunde någon invända, att för en lära- rinna är det ju ej svårt att indela sin tid oeh få den att räcka till; men hur skall en stackars fru bära sig åt, som har så många- handa bestyr med .både ett och annat?
En sådan invänding vill jag besvara med den tidsindelning samma fru följde vid den tiden, då det yngsta af hennes fyra barn var tre år och hon blott hade en tjänarinna till hjälp.
Strax på morgonen hade hon några rum att damma, att rengöra lamporna (tio inalles), gå till torget, framlemna matförrå- den för dagen och ordna för middagen, sköta blommorna (8 0 a 9 0 stycken), hvilket allt skulle vara klart till klockan 1 1, då hon läste en timme med sin äldsta flicka och en liten kamrat till denna.
K l.
1 2 gingo bar- nen ut med jungfrun, då frun under tiden stannade hemma och spelade piano, medan hon samtidigt gick ut åt köket och såg efter maten, såvida det var något långkok den dagen.
Vissa dagar under veckan var hon på lektion utom hus.
Innan middagen skulle serveras gick hon alltid ut i köket att afsmaka såser, soppor o. s. v. Efter middagen hvilade hon en tim- me och läste då någon bra bok.
Om efter- middagarne hade hon barnen hos sig och sysselsatte sig då samtidigt med sömnad.
Senare på kvällen, vid sjutiden, hade hon vanligtvis åter en lektion eller något annat dylikt arbete.
Efter k välls värden, vid nio- tiden, promenerades ännu en stund.
Under årens lopp ha hennes barn blifvit större och gå i skolan.
Hon måste nu spela och läsa lexor med dem, promenera med dem själf och ändå ej försumma inköpen, hus- hållet, sina lektioner oeh skrifningar.
Men nu liksom förr är det blott den konsekventa tidsindelningen, som hjälper henne och låter henne få tid öfrig äfven för musik och lek- tyr.
» Därtill har jag ej tid » äro ord, som hon aldrig förstått, ty hon säger, att tiden är så uttänjelig, att man kan göra under- verk därmed, blott man förstår att taga vara på minuterna.
Enhvar sin egenparaplymakare.
Prisbelönadt svar å frågan L af Xanclra J. t tt för en ovan på nytt öfverkläda ett utslitet paraply eller en parasoll, så att ej tyget eller fodret stramar på något ställe, kan ibland vara kinkigt n o g; men om ni följer mina föreskrifter, tror jag det skall lyckas er.
V i börja då med parasollen, som väl först kommer i åtanke i dessa vårbrytnings- dagar.
För det första klipper man sig ett mönster af vidstående utseende.
Dess största höjd är 41 cm., största bred- den 28 cm., andra bredden (18 cm.
i höjd) 12 cm.
Lägg sedan mönstret på tyget och rita upp de figurer, teckningen utvisar, som försiktigt urklippas.
Detsamma gäller äfven fodret, som skall vara allde^s lika stort.
Tråckla nu ihop tyget för sig och fodret för sig; detta måste ske så jämnt, som det är möjligt, ty den minsta ojämnhet synes, när parasollen spännes ut som färdig.
Sy härefter sömmarne på maskin på så sätt, att ni viker de båda styckena tillsammans som till en smal fåll; härigenom undvikes obehaget af att tyget » flyter » i sömmarne.
Fodret måste sys på samma sätt.
Lägg nu arbe- tet på ett mjukt underlag och pressa ned sömmarne med ett, ej allt för varmt, strykjärn.
Tråckla så tillsammans yttertyget och fodret myc- ket noga, så att söm kommer midt emot söm, med rätsidorna mot hvarandra; sy rundt om det hela på maskin och vänd sedan om det på rätsidan; stryk rundt omkring kanten med strykjärnet, så att den blir slät och faller jämn.
Stoffera nu den lilla öpp- ningen upptill, hvilken bör vara så trång, att man knappt kan tränga genom ett finger.
Nu är tyget färdigt att fästas på stommen, som ej får vara utspänd, utan med slakt nerfallande spröt.
Börja nedtill och sy på undersidan, starkt och säkert, tygets spets mot stommens spröt, kil för kil, tills alla äro fastade.
Spänn nu upp parasollen och nubba kring den lilla öppningen med mycket små nubb tyget vid stommen och sy en liten uddig rosett däröfver.
Fästa sedan hvarje spröt vid sin söm på tre ställen, men akta noga att intet stygn synes på rätsidan.
Kläd öfver alla ställen, där spröten mötas, samt gör en liten rund rosett af samma tyg som fodret, att därmed täcka deras utgångspunkt.
Sist återstår en rosett af sidenband i närheten af kryckan, och parasollen är färdig.
Önskar ni en spets omkring den, bör denna sys på från rätsidan af parasollen och hållas alldeles slät utom vid hvarje spröt, där en rynkning är nöd- vändig (1,20 meter brukar räcka till).
En rad med små perlor i yttertygets färg brukar göra god effekt, när de äro sydda ofvanpå spetsens öfre kant.
Undvik att begagna ring för att hålla ihop para- sollen med; den nöter tyget mera på ett år än flere års begagnande utan.
I stället kan ni taga ett smalt sidenband, i hvilket ni förut sytt ett litet knapphål,
och fästa det, jämte en passande knapp, på midten och ej långt ifrån kanten i det ena af styckena i parasollen att knäppa den med; det sitter säkrare och nöter ej på tyget.
Denna beskrifning gäller, när foder och tyg ligga tillsammans utanpå stommen, men om fodret skall täcka spröten inuti, måste dessa trädas ned mellan tyget och fodret och således fästas, först där inner- och ytterspröten mötas, sedan rundt om innersprö- tens utgångspunkt.
Ett paraply klädes på samma sätt, endast med den skilnaden, att fodret uteslutes och man fållar tyget nedomkring.
Kilarne får ej heller som på parasollen ringas ned- omkring, utan de kunna klippas raka; genom sned- ningen blifva de ändå litet Inägre i sömmarne och komma att vid sträckningen få den lilla spets de behöfva.
En sådan kil i ett fruntimmersparaply är i snedd- ningarne 60 cm.
och bredden nedtill 42 cm.
Förgyllning och bronsering.
Ttfffti alla hem finnasju ramar till taflor, speglar o. d.
&lt;VA3) I de flesta fall äro de förgyllda, men hafva GK7 ofta af ålder eller annan orsak svartnat och blifvit fula, och skulle mången husmor eller hus- fader vilja hafva dem upputsade.
I städerna finnes det alltid någon, som sysselsätter sig med förgyllare- arbete, men icke alltid så på landsbygden.
Det är alltså hufvudsakligast till lduns ärade läsarinnor utom städerna, jag denna gång vänder mig med ett litet råd; naturligtvis kunna äfven sparsamma och hän- diga stadsfruar, vid genomläsandet af min lilla upp- sats, finna något värdt att taga vara på.
Hvad som än skall förgyllas, måste hafva fin yta, emedan det minsta fel synes, sedan guldet kommit på, därför göres det föremål, som skall förgyllas, väl rent, möjligen förekommande hål och sprickor kit- tas med ett kitt, bestående af slammad krita och lim- vatlen; detta kitt måste användas något varmt.
Sedan underberedningen är färdig, fernissas hela ytan med spritfernissa, minst två gånger; därefter, när spritfernissan torkat, strykes med en borstpensel anläggningsfernissa jämnt och ej för tjockt öfver före- målet, hvilket sedan sättes på ett damfritt ställe för att torka, hvilket drager minst 12 timmar; absolut torrt får det ej bli, utan när man känner med fing- ret på den fernissade ytan, skall den klibba, utan att sme ta.
A r det lagom torrt, skrides till förgyllningen, hvar- till användes Metall, oäkta.
Metallen har för invändiga arbeten stor fördel framför det äkta guldet, för det första i sin prisbil- lighet; en bok metall om 25 blad kostar endast 10 öre, då en bok äkta guld kostar 1 kr.
a 1: 20 med samma antal blad.
För det andra är metallen mycket lätt att sköta, man kan taga hvart blad med fingrarne och lägga på arbetet, utan att bladet fastnar vid fingrarne, hvilket det äkta guldet ovilkorligen gör.
Förgyllare använda också endast metall, utom till poleradt guld, då det äkta måste tillgripas.
Bästa tillvägagåendet vid förgyllningen följer här.
Byggen på boken klippes bort, hvarefter ett bok- blad och ett metallblad tagas på en gäng, läggas på den fernissade ytan, med metallen närmast, och till- tryckas med en torr pensel eller bomullssudd; sedan borttages papperet och ett nytt tages från boken o. s. v., tills hela arbetet är pålagdt.
Vid större fördjupningar, där ej första laget af metallen räcker till, lägges ett andra eller tredje hvarf, tills alla fördjupningar äro täckta af metall.
Nu stötes försiktigt med penseln, så allt guldet fastnar, hvarefter det putsas med en bomullstapp; det får nu ytterligare torka, helst ett par dagar.
Sedan föremålet är torrt, bör det fernissas med spritfernissa för att blifva hållbart; fernissningen sker i ett varmt rum i närheten af en varm kakelugn, emedan det annars händer, att hela arbetet blir matt.
En liten tillsättning af gummi gutta till spritfer- nissan ger en varmare, mera guldliknande ton åt metallen.
En liten tillsats krita gör att guldet blir matt, hvilket är af god effekt, om det användes smakfullt.
Ar allt riktigt utfördt efter ofvanstående beskrif- ning, har man erhållit ett resultat, lika vackert som om en förgyllare hade gjort arbetet.
Vill man hafva ett arbete, afvikande från de van- liga förgyllningarne, kan man med kulörta spritlac- ker, som anbringas på guldet, erhålla det vackraste resultat.
Kulört spritlack finnes af gul, röd, blå och grön kulör.
Genom att blanda de olika kulörerna med vanlig spritfernissa erhålles ljusare toner, genom att blanda två eller flere med hvarandra erhålles olika nyancer.
Vill man hafva föremålet försilfradt, helt eller del- vis, användes tenn eller aluminium, som äfven finnes i blad, och användes samma förfaringssätt som för metallen; de kulörta spritlackerna lemna t. o. m. ett vackrare resultat på hvit än på gul metall.
Till utvändigt arbete användes endast äkta guld, utan spritfernissning.
En annan art af förgyllning är den s. k. bronse- ringen; härtill användes metall i pulverform, ytterst fint fördelad s. k. brons.
Den kan användas på åtskilliga sätt, men endast för invändigt arbete, den göres i en mängd kulörer; de vanligaste äro: guld, silfver och koppar.
Om underarbetet gäller det samma som för metall.
Anläggningsfernissa kan äfven här användas, bäst är dock kokt linolja.
Den strykes på och får torka till klibbighet, då man tager en bomullstapp, doppar den i bronsen och öfverfar lätt det fernissade föremålet; man måste doppa bomullstappen mycket ofta, annars fastnar bomull i fernissan.
Ett annat sätt är: i s. k. bronstinktur, som icke är annat än kopal, utspädd med terpentin, iröres brons, hvarefter den sålunda bildade bronsfärgen strykes på föremålet.
Detta förfarande lemnar dock icke så vackert re- sultat som det första.
Ett tredje och vackraste sätt är att stryka det föremål, som skall bronseras, med oljefärg; kulören kan vara olika; till guld användes mörkgrön eller brungrön färg, till silfver svart eller grå, till kop- par brun.
När färgen torkat till klibbighet, suddar man brons på alla höjder, bäst med fingrarne, annars med en liten bomullstapp, och aktar sig noga, att någon brons kommer i fördjupningarne; på detta sätt framställd bronsering är den naturligaste för imiterande af euivre poli, gammal brons o. d., bero- ende på hvad färg och brons, som användas.
Kulörta bronser kunna endast användas på l:sta eller 3:dje sättet, alltså ej i bronstinktur.
Bronsen fernissas y.
All materiel till förgyllning och bronsering finnes hos färghandlaren.
E.
B. Smånotiser från kvinnovärlden.
Vid Nya lduns samkväm den 4 dennes lem- nade fröken Anna Whitlock i ett föredrag om Bal- kanhalfön en redogörelse för Bené Millets arbete Autour des Balcans.
Fröken Selma E k föredrog några sånger af Gounod, Kjerulf och Ika.
Utsällda för aftonen voro: en serie akvareller, ita- talienska studier, af fröken Ellen Jolin, två pastell- målningar af fröken Emma Toll och oljemålningar af fröken Hedvig Strandberg samt ett pastellporträtt af fröken W.
A:son Falck.
* En » tidningskvinnas » jubileum.
Fröken Klara Berglund, som den 1 dennes för 25 år sedan trädde i Nerikes Allehandas tjänst, där hon under en lång följd af år biträdt till en hörjan i sätteriet och sedermera vid expeditionen och kontorsgöromå- len, biet nämnda dags morgon föremål för en an- språkslös hyllning af tidningens redaktion och per- sonal, som i henne alltid högt värderat den ordnings- älskande, samvetsgranna medarbeterskan och vänfasta, välvilliga kamraten.
Af tidningens ägare ihågkoms fröken Berglund med en värdefull gåfva, ledsagad af en hjärtlig, erkänsam skrifvelse.
Fröken Berglund har, under den långa tid hon varit anställd vid tidningen, hvarje dag, oberoende af årstiden och väglaget, vandrat den långa vägen från och till sitt barndomshem Loviselund vid södra tegelverket, ett kärleksoffer för gamla föräldrar, som kanske få af nutidens bekvämlighetsälskande ungdomar skulle underkasta sig.
I elfte timmen.
et finnes ej mer än ett intresse som i dessa da- gar sysselsätter, ja, vi kunna säga uppslukar hela vår hufvudstad — den lysande Publicist- karnevalen, som i morgon går af stapeln i Circus.
De arrangement, som för denne unika fest vidtagits, öfverträffa allt hvad förut i samma väg presterats, och utom de rent dekorativa anordningarna, som bli bländande, utom förmånen af ett utrymme för dans och buffeter, som är det största i Stockholm före- kommit, bjudes ett fullständigt program af drama- tiska divertissement.
Våra dagliga tidningar ha re- dan meddelat detsamma.
Men det bästa af allt — du älskvärda läsarinna, som naturligen ej kan underlåta att deltaga i denna säsongens mest lysande fest — det bästa är dock, att Publicistkarnevalen kan betecknas som en fest af den allra bästa ton.
Den kungliga familjen och dess höga danska gäster ha låtit tillkännagifva sin afsikt att höja dess glans genom sin närvaro, allt hvad hufvudstaden eger af värld samlas ock dit.
Skulle då ni saknas?
Nej — det kunna vi ej tänka oss.
Helt visst har ni långt före detta fattat ert beslut och vidtagit edra anordningar.
Hvarom ej; kanske i detta ögon- blick de sista biljetterna säljas vid Allmänna tidnings- kontorets disk.
Har ni försummat er in i den elfte timmen — då gäller det att skynda!
Teater och musik.
Kungl.
operan.
Ej mindre än trenne gäster upp- träda för närvarande vid kongl.
operan: d:r Bottero, fröken Gina Oselio o c h fru Olefine Moe — alla framkallande det lifligasle intresse hos den opera- besökande publiken.
Fröken Oselio uppträdde första gången i fredags i titelpartiet i Leonora, där hon som förut skördade det lifligaste och mest välförtjänta bifall.
Och i tisdags hade man nöjet få höra såväl henne som d:r Bottero i » Mefisto- feles ».
Att framgången äfven här var gifven o c h bifallet af lifligaste art, behöfva vi knappast nämna.
Fröken 0:s nästa uppgift lär bli Carmen.
— Huru värderade och alltid gärna hörda de nyssnämnda båda artisterna äro, undra vi dock, om ej denna gång det största intresset fäst sig vid den tredje gästen, fru Moe.
Efter att i tio år hafva varit borta från k. operans scen, där hon förut varit en af publikens förklarade favoriter, gjorde hon nu sitt återinträde vid densamma som Adéle i » Svarta dominon », ett parti som räknats till hennes allra bästa.
Redan vid sitt inträde i första akten helsad med bedöfvande applåder, fick hon flere gånger under aftonens lopp, såväl för öppen ridå som efter aktsluten, mottaga de mest entusiastiska bevis på publikens minnesgodhet och sympati.
Också tyckes hennes stämma förundransvärdt väl hafva bibehållit sig.
Särskildt klinga tonerna i det högre registret runda och fylliga; det lägre registret är däremot något beslöjadt liksom ock hennes talorgan.
Härmed öfverser man emellertid gärna för det alltigenom musikaliska o c h intelli- genta i hennes föredrag samt hennes varma och lifliga spel, hennes uttrycksfulla mimik o c h väl afrundade gester.
En lätt förklarlig inre rörelse lade en viss sordin på hennes uppträdande i första akten; andra (särskildt arragoneservisan) o c h tredje akterna gåfvos däremot med erkännansvärdt lif i såväl sång som spel.
— Vi antaga, att detta parti ej blir det enda, i hvilket fru M. kommer att upp- träda.
K.
Dramatiska teatern uppförde i går torsdag för för- sta gången Echegaray ' s 3-akts-drama » Bernardo Montilla » med hr Elmlund i titelrollen.
Till efterpjäs gafs » Arfskiftet », lustspel i 1 akt af Ivan Turgenjeff.
Vi hinna naturligen ej nämna något vidare härom förrän i nästa nummer.
Svenska teatern gifver fortfarande med god fram- gång folkskådespelet » Kumlander », där titelrollen som bekant på ett oöfverträffligt sätt utföres af dir. Holmquist själf.
Vasateatern gaf i onsdags för första gången 4-akts- lustspelet » Sodom och Gomorra ».
Närmare härom i nästa nummer.
Filharmoniska symfoniorkestern gaf i tisdags sin sjunde konsert i Musikaliska akademien.
Som hufvudnummer stod på programmet Beethovens Eroica-symfoni, en af mästarens allra förnämsta.
Frånsedt några ojämnheter, var utförandet på det hela taget berömvärdt.
Orkestern utförde därjämte en högst originell rhapsodi af den ryske tonsät- taren Glinka.
Hufvudintresset var emellertid å denna konsert fäst vid återknytandet af bekant- skapen med den högt värderade o c h framstående violinvirtuosen Emile Sauret.
De solida egenska-
per, som vid hans uppträdande härstädes för åt- skilliga år sedan förskaffade h o n o m hela den mu- sikaliska publikens beundran och sympatier, fram- trädde nu o m möjligt i ännu högre grad.
Ett så fint och själfullt spel, som kännetecknade utföran- det af Mendelssohns välbekanta violinkonsert, torde näppeligen kunna öfverträffas.
Och att hr Sauret äfven är en mästare i det rent tekniska hade han tillfälle visa särskildt i » Souvenir de Moscau; &gt;, komponerad af honom själf.
Redan vid sitt första inträde mottogs konstnären af en ihållande bifalls- storm, s o m sedermera efter hvarje utfördt num- mer blef ännu intensivare.
Hr Sauret uppträder ånyo i afton, då Filharmo- niska symfoniorkestern gifver sin sista abonne- mentskonsert för säsongen.
Musikföreningen utför lördagen den 18 dennes i Östermalms kyrka Mendelssohns världsberömda, här förut aldrig i dess helhet hörda oratorium » Paulus ».
Titelpartiet sjunges af hr Salomon Smith.
Loretos madonna.
En skildring från För Italien.
Idun af Jjtlha Ijtnfjf.
(Forts.) 1 ertarelli var djupt olycklig.
Han försökte bota sig genom att resa bort, han tvin- gade sig att endast sällan aflägga visit ' \ hos Grays; men intet hjälpte — — — — Elena var j u ändå öfverallt med h o n o m — hen- nes bild var i hans hjärta, och hennes kling- ande skratt tonade alltjämt i hans öron.
Förintad vände han sig slutligen till sin älska- des moder, och till hans öfversvallande glädje fann den förståndiga frun ingenting orimligt i ett giftermål, ingånget emellan en man af hans ålder och en flicka så ung som Elena.
» Men, mrs Gray, » hade bankiren klenmodigt invändt, » har ni fullt besinnat, huru stor skil- naden i ålder verkligen är — jag är snart en gubbe, då er dotter däremot ännu är nästan ett barn? » » Utjämnar då ej kärleken allt? » hade mrs Gray svarat, hvarpå bankiren ifrigt sport: » Men är det möjligt, att Elena kan älska mig — älska mig tillräckligt för att vilja bli min hustru? » » Fråga henne, det är j u det enklaste.
Såvida den moderliga instinkten ej bedrar mig, har hon er kär, ja, långt kärare, än hon kanske i sin barnsliga oskuld ännu fattar.
Har ni för resten ej själf observerat de glänsande blickar, hvarmed hon alltid helsar er välkommen, och har ni al- drig lagt märke till det spända intresse, hvarmed hon lyssnar till edra o r d?
» » Gifve Gud, att ni har rätt! » hade Bertarelli då utropat, under det att han med den mest stor- mande tacksamhet tryckt mrs Grays hand till sina läppar.
Här blir den resandes tankegång tvärt af bruten genom signalpipans skarpa hvissling, s o m i den tysta natten på det obebagligaste sätt berör ban- kirens öfverretade nerver.
Genom vagnarne ilar därpå en skakning, o c h tåget står stilla, dörrar slängas upp och konduk- törerna r o p a: » Capua, Capua! » » Ha vi då ej kommit längre? » undrar Bertarelli.
Det tyckes h o n o m en hel evighet, sedan han for ifrån Neapel.
Han har j u i tankarne redan genomlefvat mer än hälften af en vanlig mans- ålder.
Hur långt har han då egentligen nått?
Jo, det är sannt, till det ögonblick, dä han med sydlän- dingens glödande vältalighet tolkar sin kärlek för Elena, s o m därvid djupt rodnat o c h röjt den älsk- ligaste förvirring.
Hon var öfver all beskrifning skön med sitt guldblonda, vågiga hår, som omslöt det välfor- made lilla hufvudet, och med sina stora blå ögon, hvilka så trofast blickade upp till h o n o m, fulla af ljufva löften, medan ett frimodigt och gladt » ja » hade ljudit likt en härlig musik i den ifrigt lyssnandes öron.
Bankiren hade haft svårt att lägga band på sitt jubel.
Var det möjligt, att.
han hade uppnått den svind- lande lycka, s o m han så länge hade ansett för blott en hägring?
Elena skulle då bli hans, hans egen lilla hustru!
Månne han ej stod under inflytelsen af en här- lig dröm, ur hvilken han skulle uppvakna till en nykter verklighet för att se alla de skimrande luftslotten ramla?
Bertarelli tycker sig ej mer vandra på denna jorden, ty den lott, s o m blifvit h o n o m till del, synes h o n o m alltför himmelsk.
Och han går ofta omkring liksom under trycket af ett rus o c h är isynnerhet utom sig af hänryckning den dag, då han efter den katolska, den borgerliga o c h den reformerta vigselns slut ändlligen för sin brud långt, långt bort till en af de mest undangömda de- lar, han kunnat uppspåra emellan de höga schweil- zerbergen, där de nygifta tillbringade sin smek- månad, o c h hvarifrän de återvände till Neapel, fast öfvertygade o m, alt ett sällare äkta par än de funnes ej på hela jordklotet- Ja, de voro öfver all beskrifning lyckliga, ända till dess en dag sorgen trädde fram för att på- minna dem, att på jorden gifves ingen ogrumlad njutning.
Mrs Gray insjuknade, o c h läkaren förklarade strax det onda obotligt.
Länge redan, fastän af ingen anad, hade en smygande sjukdom tärt på den, allt sedan mannens död, klena kvinnans sköra lifstråd.
Makarne vakade natt och dag vid den dyrkade moderns sida, och under smärtans lenande o c h höjande inflytande tilltog deras kärlek ytterligare i djup och styrka.
När slutligen mrs Gray i Elenas armar utan- dats den sista sucken, kastade sig den unga frun till mannens bröst för att där gömma sitt tår- dränkta ansikte, och då förstod han, att nu var hon hans, helt och odeladt.
Den tolfåriga Lizzi blef naturligtvis makarnas arfvedel.
Bankiren hade lofvat den döende m o - dern att sörja för och vaka öfver henne, sam- vetsgrannt som en far.
Men en spädare varelse skulle snart också taga det unga parets tankar i anspråk i en liten dotter, som Bertarelli, till den unga moderns dagliga för- skräckelse, nästan tycktes vilja ta lifvet af genom sina häftiga smekningar och kyssar.
Ja, bankiren är nära nog narraktig i sin gräns- lösa kärlek till den lilla, som han obetingadt an- ser för ett underbarn.
Den ena timmen efter den andra tillbringar han i barnkammaren, där han ofta roar Elena med att upptäcka både möjliga och omöjliga likheter emellan mer och dotter.
De disputera nu jämnt öfver den lillas utseende, ty bankiren påstår hård- nackadt, att hon blir hustruns trogna afbild, då däremot Elena hos henne finner faderns anlets- drag.
En dag — ack, huru lifligt Bertarelli nu minns det — rusar den unga frun andlös in på kon- toret och ber sin man strax följa med upp i barn- kammaren.
Förskräckt, undrande hvad s o m månde stå på, gick han med Elena, som brådskande drog ho- nom bort till vaggan och löste mössan från bar- nets hufvud, å hvilket visade sig ett fint mörkt hår.
» Ser du, » hade hon därvid triumferande utro- pat, » flickan kommer ändå att likna dig!
Hen- nes bår är snart lika svart som ditt eget. » Modern lyfte därvid upp barnet och höll dess lilla hufvud tätt intill faderns.
Bertarelli hade just ingenting svarat, ty han hade försjunkit i stum beundran.
Huru skön var hon ej, den unga modern, själf nästan ännu ett barn!
Med den lilla på armen bildade hon en grupp, värdig att fästas på duken af den störste målares pensel.
Man skulle ej kunnat uppleta en mera tilltalande modell till en helig madonnabild.
Då senare o m aftonen makarne åter började att samspråka o m barnets hårfärg, gjorde ban- kiren sin fru uppmärksam på de hvita strimmor, hvilka nu här o c h där blänkte i hans eget, förut så korpsvarta hår.
» Stackars, stackars min Elena, » hade han då sorgset sagt till henne, » nu har du snart en all- deles hvithårig man.
Blott du ej kommer att ångra ditt giftermål!
Är det väl möjligt, att du kan hålla af en gammal gråhårig gubbe? » Då hade hon ömt smekt och kysst honom, lik- som om hon därigenom önskat bortjaga hvarje vemodig känsla, s o m väckts till lif af tanken på den med stormsteg sig närmande ålderdomen.
» Du enfaldige man, s o m kan tänka på något sådant! » hade h o n därvid skämtsamt utropat, hvarpå hon hon helt allvarligt tillagt: » Tror du då verkligen, att min kärlek är så ytlig och barns- lig, att några hvita hårstrån kunna jaga den på flykten.
Förstår du ej, att jag älskar dig så varmt och innerligt, att ingenting förmår rubba min till- gifvenhet?
Ja, blefve du än döf och blind, kopp- ärrig eller lam, jag skulle ändå hålla af dig — kanske ännu innerligare än nu I Men jag begri- per ej, hvarifrån du får dessa orimliga idéer; du, min egen älskling, s o m ej endast är den bäste, utan äfven den vackraste man i hela Neapel! » Ja, fru Elena hade rätt i, att bankiren Berta- relli både hvad hans inre och yttre personlighet beträffar, hörde till de män, hvilka det är förun- nadt att vinna och äfven bevara on kvinnas kär- lek.
Hans höga, manliga figur verkade impone- rande, de stora, mörkbruna ögonen med sitt goda, trofasta och ofta äfven veka uttryck ingåfvo sym- pati, och den välformade munnen med de ännu friska tänderna krusades understundom af ett så soligt och skälmskt leende, alt den tycktes — så menade åtminstone fru Elena — särskildt inbjuda till kyssar.
Håret var tjockt, med ett ledigt fall vid tinningarna.
Bertarellis sätt var lugnt och särdeles behagligt, paradt med en stor förbindlig- het, denna sista dock utan den ringaste till- stymmelse af det kryperi, s o m brukar utmärka personer, hvilka jaga efter popularitet.
Mången gång upprepades makarnas gnabb öfver liten Marys utseende, ända till dess det fina, mörka hår, s o m först hade betäckt barnets huf- vud, lemnar plats för en hel mängd små, ljusa lockar.
» Min kloke man hade rätt häri såsom i allting annal! » hade då under smekningar den unga frun villigt medgifvit.
Och så förgå flere år, obeskrifligt sälla.
Men finnes det väl en varaktig lycka på j o r d e n?
Nej, just när människan känner sig riktigt nöjd, bör hon, såsom det hette under den gamla hedentiden, rädas de afundsjuka gudarnes vrede.
Bertarellis blåa himmel skall förmörkas, och ur de svarta ovädersmolnen skola slungas blix- tar, s o m komma att förödande härja hans lust- gård.
Lizzi är vuxen och har blifvit en utomordent- ligt läck flicka.
Mången beundrande blick följer henne, när hon vid systerns sida vandrar genom den till trängsel fyllda Toledogatan eller prome- nerar i Willa Reales skuggrika alléer.
Det är då en fråga, s o m ingalunda är lätt att afgöra, hvil- ken af de två damerna skönhetspriset egentligen bör tillfalla, antingen den ståtliga, ljusblonda un- ga frun eller den mörkhyade, fint byggda flickan, hvars stora, brunaj gazellögon.
svärmiskt blicka omkring sig.
Elena har alltid utmärkt sig för ett klart, ovan- ligt praktiskt förstånd.
Lizzis lynne blir däremot allt mera blidt, j a en smula sentimentalt.
Isyn- nerhet framträder detta, sedan h o n fattat tycke för Ereole del Grosse, sonen till en af Bertarellis affärsvänner, den gamle advokaten, o m hvilken det allmänt glunkas, att han förmår göra svart till hvitt, äfvensom alt han, när han så vill, tyd- ligt bevisar, det månen rakt icke är något annat än en väldig gul ost, dömd att evigt sväfva i rymden.
Nämnde sluge herre hade klokt beräknat de fördelar, s o m stodo att vinna genom en förbin- delse med det välrenommerade bankirhuset.
Han inställer sig därför en dag på Bertarellis kontor med förslaget att kombinera, s o m man säger i Italien, ett giftermål emellan sonen Ereole och den unga Lizzi Gray, o m hvilken det förljöds man o c h man emellan, att h o n hade att vänta en betydlig hemgift af den rike svågern.
Men bankiren är icke hågad för advokatens planer.
Han vill, att Lizzi själf skall fritt göra sitt val, och, j u längre det dröjer, upplyser han del Grosse, desto kärare för h o n o m och han hustru.
Dock, vår advokat låter ej så lätt afspisa sig.
Han plägar kunna drifva sin vilja igenom.
Så äfven nu, ty i n o m kort beviljar bankiren hans son rättighet att obehindradt söka vinna Lizzi Grays hjärta o c h hand.
(Forts.) Innehållsförteckning: Prinsessan Louise af Danmark.
(M e d porträtt.)
— E n mörk fläck, af Ave.
— Till ungmor; poem af Daniel Fallström.
— Våra hem och deras möblering; af Cecilia Wasm.
Bosätt- niogen.
— Våra släktregister; af O. S.
— E n gammal dans- fru; af S:t Germain.
(M e d porträtt.)
— Modern erotik; nägra bagateller i ett vidlyftigt ämne, af Alvar Arfwidsson I I I: Det gamla, evigt unga.
— E n afton i K v i n n o k l u b b e n; af J. N — g.
— Något om tidsindelning; af Hanna Kamke.
— Enhvar sin egen paraply makar e; prisbel.
svar å frågan L, af Xandra J.
(Med illustr.)
— Förgyllning och bronsering; af E.
B.
— Smanotiser från kvinnovärlden.
— I elfte timmen.
— Teater och musik.
— Loretos m a d o n n a; en skildring från Italien, för Idun af Hilda Hintxe.
(Forts.) De smycken, som fortfarande for den s. k. Ulla toaletten äro förherskande, äro alltjämt de små emafjerade blommor och fjärilar^ som under vintern 1890 väckte så uppseende i Paris.
De modernaste äro Viol-, Blåklint- o. Penséebroscherna samt de små hvit- och blåemaljerade fjärilarne.
Prisen ställa sig olika fr. 6 till 15 kr.
Sändas rekvisition till landsorten i rek.bref.
från n j J S g a t a n 9 JllVelei * ai * H A L L B E R G RefjeX »!
9 stort efter
