# ID: svediakorp-per801
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1891
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,449
# sentences: 593
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Slor.khulm, N:r 14 (172) Prenumerationspris pr år: Idun med Modetidning och ko- lorerade planscher — kr.
8: Idun m.
Modet, utan kol.
pl.
• 6 Idun ensam - » 4 Fredagen den 3 april 1891.
Byrå: H a m n g a t a n 1 6, 2 /.
tr. (midt för Kungsträdgården.)
1 Prenumer.
sker i landsorten å post- anstalt, i Stockholm hos redaktion.
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF TJt j f i f n i n f f s t i d: hvarje h e l g f r i fredag.
HELLBERG.
Träffas å byrån kl. 10 — 11.
Allm.
Telef.
61 47.
LSsnummerpris: 15 öre.
(vid kompletteringar).
GrmaiutttBiiktr.-Aktirb.
4:de årg.
Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » och » Lediga platser » 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Utländska annonser 70 öre pr uonp.-rad.
A n n a Lisa Hwasser-Engelbrecht.
Ig / et är en vansklig sak G ?&gt; att taga andlig rike- dom i arf.
Det är icke sällan, som tyngden af en frejdad faders eller mo- ders berömmelse, genom de förväntningar och upp- drifna anspråk, som sam- lats kring ett namn, ver- kat med hämmande tryck på de efterkommandes unga krafter.
Det vill en mindre vanlig spän- stighet och själfständighet till för att ur skuggan af ett stort rykte träda fram i sitt eget ljus.
Den kvinna, hvars bild i dag pryder vårt blad, bär ett sådant stort namn, som redan i och för sig själft uppkallar fordrin- gar.
Det är Anna Lisa Hwassers oförgätliga för- tjänst, att hon blifvit nå- got mer än » sin moders dotter », blifvit en egen konstnärlig personlighet; att hon, som hade att taga arf efter — som en af Elise Hwassers skil- drare uttryckt sig — » en drottning af Guds nåde genom rikedomen af sina konstnärliga gåfvor, en drottning med folkets gunst genom höjden af sin popularitet », trädt ut ur det stora namnets skugga i sitt eget ljus.
Buehner har helt visst rätt, då han säger, att krafter låta icke meddela sig, utan blott uppväckas.
Har Elise Hwassers dot- ter ock rönt den oskatt- bara förmånen att till de vaknande krafternas led- ning och ans sattes de mest konstförfarna af hän- der, så är dock grunden, på hvilken hon byggt, helt och hållet hennes egen.
En augustidag för tret- tio är tillbaka, medan ännu sommarfristen lät Elise Hwasser njuta af den leende naturen vid Ulriksdal och sitt unga äktenskap med dåvarande sekreteraren vid Kungl.
teatern, hofkamreraren Da- niel Hwasser, föddes de båda makarne dottern An- na Lisa.
Tidigt röjdes hos flickan, hvart håg och begåfning vette, och mo- dern ledde med sorgfällig ifver hennes anlag.
Vid ännu knappast fyll- da 18 år debuterade den unga skådespelerskan å Dramatiska teatern i Sar- dous » Dora ».
Det var den 2 januari 1879.
Vid ungefär samma tid och i samma unga ålder två decennier tidigare hade modern först beträdt kung- liga teaterns scen.
Inom loppet af de tio år, som nu följde, utöf- vade Anna Lisa Hwasser den beundransvärda flit och det mångsidiga ar- bete, som, stödda af de
F ö r a k t a ej något, och räkna f ö r nog, H v a d ödet gaf.
Den ringaste gren k a n dig tjäna i s k o g T i l l vandringsstaf.
p. medfödda gåfvorna, på jämförelsevis kort tid förde henne genom stegringarna: en ovanlig utilitet, en god karaktärsskådespelerska till — hvad hon i denna stund är — en konstnär af verklig rang.
En hastig revue öfver de yttre dragen af detta konstnärsarbete skall lättast gifva oss ett begrepp om dess intensitet och vidd.
Efter sin debut kvarstannade hon vid de kungliga teatrarne till våren 1880.
Hennes andra debut- roll under denna tid utgjordes af Anna Ivanow- nas parti i » Danicheffarne ».
Vid den dåva- rande Nya (nu Svenska) teatern engagerades fröken Hwasser på hösten 1880.
Ett år senare hade hon förenat sitt namn med ett annat af god klang, i det hon då ingick äktenskap med den vid samma scen verkande, framstående skådespelaren William Engelbrecht.
Under de sex åren vid Nya teatern skapade fru Hwasser-Engelbrecht en hardt när oöfver- skådlig rad af framstående sceniska karaktärer i omkring ett femtiotal olika roller.
Från det första uppträdandet i Anne Charlotte Edgrens » Elfvan » dröjer i minnet vår blick undan för undan vid de mest framträdande punkterna af sådana roller som Margareta i » Faust », den mästerligt realistiska Svea i » Hur man gör godt », fru Woren i » På hemvägen », Ofelia, drottningen i » Don Carlos », Blanehe i » Kun- gen roar sig », Florizel i » Ett besök », Agnes i » Brand », Desdemona, Berta i » Sanna kvin- nor », Margreta i » Kungsämnena », titelrollerna i » Emilia Galotti », » Dyveke », » Jungfrun från Orleans » och ännu många därtill.
De nämnda böra vara mer än nog för att hos den min- nesgoda hufvudstadspubliken uppväcka erinrin- garna af det angenäma utbytet från denna mång- sidiga och rika konst.
Det plägar oftast vara fallet, att blott en gynnad hufvudstadspublik och en försvinnande reseprocent af landets öfriga befolkning komma i åtnjutande af det, som våra förnämsta scener ha att erbjuda af framstående halt.
En rykt- bar konstnärs namn är för det stora flertalet af svensk publik kanske blott ett dödt begrepp, en sägen, tagen på auktoritet, men aldrig per- sonligen, så att säga, erfaren.
Framstående landsortssällskap af verklig rang ha visserligen på de senare åren begynnt afhjälpa denna brist och till allt vidare kretsar bära ut alstren af gedigen dramatik.
Bredvid det Lindberg- ska måste då, på tal härom, främst nämnas det sällskap, som under ledning af William Engelbrecht under spelåren 1886 — 89 med en ypperlig repertoar och artistuppsättning besökte de flesta af Sveriges och Finlands större städer.
Detta sällskaps utom all jämförelse mest ly- sande stjärna var Anna Lisa Engelbrecht.
Då därför Idun i dag bringar sina talrika läsarin- nor den uppburna skådespelerskans bild, är det intet tvifvel, att hon i och med densamma skall möta flere personligen tacksamma vänner inom de vidaste kretsar af svenska hem än hvad som vore möjligt för någon annan af våra ryktbara skådespelerskor!
Eller, I.
alla våra vänner, från det höga Norrland till Sundets strand, huru många af eder bevaren ej ännu från dessa år i liflig hågkomst bilderna af den dystra fru Alving i » Gengangere », af » Galeottos » sargade Julia, af fru Birkner i » Kärlek », af drottningen i » Hamlet », af lady Tartuffe, af den stolta fru Inger till Östråt.
.
.
Några minnesblad, på måfå brutna i den rika buketten!
Efter all denna rastlösa verksamhet följde ändtligen ett år, under hvilket konstnärinnan unnade sig någon välförtjänt och välbehöflig hvila.
Men ej ens under denna tid behöfde hufvudstadens publik helt sakna hennes konst, då hon dels i oktober 1889 medverkade vid sex gästföreställningar å Svenska teatern, hvar- vid » Kärlek » uppfördes, dels i juni 1890 å Dramatiska teatern här hemma kreerade Zolas storslaget mörka » Therése Raquin ».
Efter denna tid af mindre forceradt arbete inträdde fru Engelbrecht från och med detta spelar vid den Svenska teatern med fast en- gagement.
Och vi stå då inför, hvad hon senast skänkt, de friskaste minnena af hennes artistskap.
Det är intet tvifvel, att hon med sina senaste prestationer just nått detsammas högsta punkt, att hon nu står inför oss som vår för närvarande kanske förnämsta tragedienne.
V i förgäta ej Olga Fåhrocus; men hon har, åtminstone för det närvarande, trädt tillbaka till det enskilda lifvets ro.
Vi hafva allt efter hvartannat haft glädjen att under den pågående säsongen dröja vid de fullödiga skapelser, Anna Lisa Hwasser-Engel- brecht senast bjudit oss, och vilja därför ej på nytt inlåta oss i detaljer, .som endast skulle innebära ett upprepande.
Vi kunna endast lyckönska Edith Miihlbergs, Hedda Gablers, Maria Stuarts framställarinna till de segrar, hon redan vunnit, till de oöfverskådliga, som förestå.
Ty helt visst måste framtiden bära rika håfvor i sitt sköte för en konst, vid så unga år mognad, för ett arbete, prägladt af så upphöjd entusiasm och brinnande nit, för en inspiration, sprången ut från en fond af rikaste personliga begåfning.
J. N-g.
f- D AHLGREN.
D^Lär den var slut, den lilla märktes läfva, som nyss befriad ur ett sällsamt äfventyr.
" Och när hon talte — ack, hvad var att säga!
^llll var så nytt, det kavaljerens samtal bjöd.
ftion hvarje ord på guldvikt tycktes väga, rädd för att släppa fram en gnista ens af glöd.
c jion fick ej ge sig hän.
— Jlon måste dölja, hur barnsligt glad, hur ljuft bedårad dock hon var, och hade än ej lärt alt fintligt hölja sitt varma känslosvall uti pikanta svar.
" Och så hon glömdes bort.
— ' jBeundr ar ringen blef trött att jaga denna ängsligt skygga hind.
.
.
" Och dock — hur var hon skön och vän som ingen, när längtans tår gled tyst på rosig barna- kind!
^Du lilla fé — din tår da kunnat spara; visst får du nog en gång af dans och sin- nesrus!
3 \ ien då skall kanske ej din drömvärld vara, som nu, en fridlyst lustgård, full HoYisen.
^éjjål •Mf o t af doft och ljus!
Octavio Beer.
hvitt från topp till tå, ax ros i håret och så en bröstagraff med äkta pär- lor i — Så syntes hon, en ny novis för året, Friska barnkamrar.
som vigdes in i stora världens mysteri.
tt det rum, som är afsedt för barnen i familjen, bör vara stort och luftigt, ja det bästa i våningen, att det ej skall hållas ' jBlotl då och då en blixtsnabb * liten flamma afstängdt från de öfriga och att barnen ej ur hennes vackra ögon trängde som i smyg.
böra om dagarne vistas i samma rum, som JVLen märktes den — hon dolde sig hos tjänar dem till sofkammare — detta har un- der de senare åren alltmera bestämdt fordrats mamma, af herrar läkare.
Och naturligtvis med full rätt.
Men nu är det tyvärr så, att bygg- liksom ett uppskrämdt barn — naiv än, skygg herrarne i allmänhet kommit på efterkälken och blyg.
med » den stora och luftiga barnkammaren ».
Så som flertalet bostäder i hufvudstaden blif- vit inredda, är det helt enkelt en omöjlighet %n vals.
— Vion föreföll mig nästan sväfva att åt barnen öfverlemna det största och bästa rummet i våningen, och i de flesta familjer i okänd rymd, hälft somnambulisk, hän- måste man därför nöja sig med en till utrym- met ganska begränsad barnkammare.
ryckt yr.
I följande rader ämnar jag framlägga några enkla rön, hvarigenom det lyckats mig att hålla en tämligen liten barnkammare fri från s. k. barnkammarluft och därigenom frisk och helsosam för mina små.
Först vill jag säga några ord om möble- ringen.
Den består af de i hvarje barnrum oundgängliga möblerna: sköterskans och bar- nens sängar, en byrå för barnens kläder, ett bord, ett par stolar, ett tvättställ, en hög pall och — • ingenting vidare.
Både för sköterskan och barnen användas järnsängar.
Sådana äro lättare att hålla rena och taga mindre plats än träsängar.
Inga stoppade möbler förekomma.
Stolarnas ryg- gar och sitsar äro af rotting, och träarbetet i dem är rundsvarfvadt, så att barnen ej löpa fara att stöta emot hvassa hörn och kanter.
Äfven bordsskifvan är rund.
Det öppna tvättstället är af en mycket enkel och praktisk konstruktion.
Det har två skifvor, den ena ungefär / s meter under den andra, och liknar närmast ett vanligt nattduksbord, men är något större än ett sådant.
Skifvorna äro försedda med hvita vaxdukar, som dag- ligen tvättas af.
På den öfre skifvan stå vattenkaraffiu, glas, aseptinflaska m. m., på den nedre — ungefär l % meter från golfvet och alltså i jämnhöjd med jungfruns arm, då hon sitter och sköter barnen — tvättfat, hand- kanna och tvålkopp.
Från den undre skifvan ned till golfvet sitter en rynkad kappa af tunnt, blommigt tyg.
Tvättstället är hvitmå- ladt.
Att använda kommoder och lavoarer i barnkammare finner jag ytterst olämpligt.
Äfven med iakttagande af mycken noggranhet är det svårt att hålla dem rena och luktfria, och dess utom innebära de en nästan oemot- ståndlig frestelse för dem, som sköta barnen, att där lägga in våta och begagnade barn- kläder, hvilka då i de flesta fall få ligga kvar betydligt längre än det ögonblick, för hvilket de blifvit ditkastade.
1 l Framför tvättstället i mina barns rum lig- ger en gul oljeduk, l / » m. lång.
Golfvet under densamma hålles därigenom torrt och rent.
Det gör då ingenting, om man vid tvättningen råkar spilla vatten, och vid om- bytet på de små kan man utan olägenhet kasta dit de begagnade kläderna.
V i d bad- ning sättes badkaret på oljeduken, hvars kan- ter då vikas upp och stödjas helt enkelt af några vedträn.
På så sätt får man det kring- plaskade vattnet samladt i oljeduken, som sedan vikes ihop och tömmes.
Denna duk tvättas af och guides ren hvarje morgon.
1 Mellan sköterskans och barnens sängar ligger om nätterna en gångmatta, så att den förra ej behöfver gå på bara golfvet, när hon ser till barnen.
Till byrån och bordet använder jag linne- dukar; dessa bytas om, så snart de blifvit smutsiga.
Nu ett par ord om barnkammarens skötsel i öfrigt!
På morgonen när barnen äro klädda och lemnat rummet, företages städningen.
Fönstret öppnas, och sängarna få en god stund stå ouppbäddade, så att sängkläderna bli ge- nomvädrade.
Lakanen skakas hvarje dag utanför fönstret.
På barnens madrasser har jag lösa bomullsvar, som vid behof aftagas och tvättas.
Sopningen sker med våt viska eller ock med en dammborste, öfverbunden med en fuktig trasa.
På så sätt undviker man, att vid sopningen dammet står i högan sky.
Eldningen sker på morgonen, samtidigt med städningen.
En stund midt på dagen och en stund på eftermiddagen vädras ånyo.
Det faller af sig själft, att våta kläder al- drig få ligga kvar inne i barnkammaren, utan att de strax efter ombytet bäras ut.
Till sist vill jag nämna, att barnens rum ej om dagarne hålles afstängdt från de andra, utan att dörrarna till den öfriga våningen stå öppna.
Ingrid Gullin.
Från antikens kvinnovärld.
T r e s k i s s e r f ö r I d u n af Vilh.
Lundström.
III.
t Kvinnan i literaturen. '
örhända menar någon af mina ärade läsa- 5j rinnor, som varsnar ofvanstående öfver- skrift, att det här vore författarens me- ning att lemna en skildring af den antika kvinnan såsom verksam i literaturens tjänst.
På det hela taget vore emellertid en sådan uppgift skäligen otacksam, ty de antika kvin- norna voro allt utom literära — de flesta af dem voro icke ens särdeles hemmastadda i den ädla skrifkonsten!
I komedierna skämtas ofta öfver den ohjälpliga handstilen i bref, som skrifvits af kvinnor.
Också eger hela den antika literaturhistorien endast ett stort kvinnonamn att uppvisa; egendomligt nog tillhör detta namn literaturens gryningsperiod — två och ett hälft årtusende hafva svun- nit, sedan Sappho i mjuka, välklingande ryt- mer på den äoliske grekens melodiska tungo- mål diktade sina oförgätliga k vaden.
Hon var en entusiastisk kärlekens lofsjungarinna; i sina veka toner lade hon in hela sin trå- nande längtan, och med härliga bröllopshym- ner ledsagade hon sina väninnor till brudge- maken.
.
.
" Iduns skollofskoloni. "
» Iduns skollofskoloni » — för alla våra gamla vänner är detta ett från det förra året väl bekant namn.
F ö r de nya, som sedan den tiden trädt till, våga vi hoppas, att den vackra idé, det representerar, snart skall blifva lika omhuldad och kär.
G e - nom frivilliga bidrag från våra läsarinnor bereddes nämligen förliden sommar tillfälle för 22 små fattiga Stockholmsbarn att efter den långa mörka vinterns skolarbete till- bringa en stärkande och glädjefull sommar- sejour i skärgården — en förmån af oänd- lig betydelse för dessa små från torftiga, glädjefattiga hem.
Den varmhjärtade och rika frikostighet, som i fjol k o m den goda saken till del, uppmuntrar oss mer än något annat att nu komma åter med samma uppmaning till alla våra läsarinnor: låtom oss öppna hand och bjärta och med förenade krafter bi- draga att äfven i år utsända en egen skollofskoloni.
E n mängd svårigheter, som i fjol bidrogo att göra företaget vanskligt, men som dess bättre genom edert stöd, kära läsarinnor, så framgångsrikt öfvervunnos, äro nu redan på förhand undanröjda.
Så ega vi nu fär- dig hela den kostsamma uppsättningen af filtar, madrasser, kuddar, husgeråd.
V i tro oss vidare våga påräkna att få lägga led- ningen i samma dugande händer, som i fjol så väl skildes från uppdraget.
En mängd erfarenheter, som då vunnos, kunna i år tillgodogöras.
M e d ett ord — träder blott edert intresse lika kraftigt till nu som då, kunna vi gå med godt mod till verket.
Och därom äro vi visse; för en g o d gärning hafva vi aldrig behöft vädja förgäfves till svenska kvinnor.
D e minsta bidrag mottagas med tack- samhet; ingen, som något kan offra, skall draga sig undan — det är vårt fasta h o p p.
Insänden därför, ärade läsarinnor, oför- töfvadt edra bidrag till Redaktionen af Idun, Stockholm, i postanvisning eller post- sparmärken (ej frimärken).
V i d försän- delsen bör tydligt angifvas, att densamma är af sedd för » Iduns skollofslwloni ».
Alla inflytande bidrag redovisas i Idun.
Själfva ha vi — liksom i fjol — som grundplåt tecknat 100 kronor.
Måtte den rikt mångfaldigas!
Stockholm i april 1 8 9 1.
Redaktionen.
Så sjöng hon för andra kärlekens lycka; men själf fann hon, om sägnen talar sannt, intet gensvar på sitt hjärtas trängtan, och gripen af förtviflan, störtade hon sig från de leukadiska klipporna i det joniska hafvets vågor.
.
.
Arma Sappho, huru många hafva icke till den dag i dag är följt ditt sorgliga exempel!
Men antiken eger ingen skaldinna, som ens tillnärmelsevis kan ställas vid sidan af Sappho.
Då skulle alltså en skildring af den antika kvinnan i literaturens tjänst blifva skäligen innehållsfattig; det är ej heller någon sådan vi nu vilja prestera.
Det är tvärtom den skildring den antika literaturen ger af kvin- nan, som vi skulle tillsammans något när- mare skärskåda.
I hvilken belysning stod alltså kvinnan för antikens skalder och prosaister?
Efter den framställning vi senast sökt gifva af äkten- skapet behöfva vi ej längre söka efter svaret.
Det ger sig själft: så vida de antika förfat- tarne verkligen tagit sina karaktärer ur lif- vet, måste den äldre literaturen hufvudsak- ligen uppvisa de bättre kvinnotyperna, den yngre åter hufvudsakligcn eller endast dåliga sådana.
Och detta stämmer också i det när- maste in med verkliga förhållandet.
Måhända har någon af mina läsarinnor verkligen gjort bekantskap med en antik kvin- nokaraktär.
Ty det finns i själfva verket en sådan, som ännu då och då lefver upp på scenen — det är Sophokles ' Antigone, föryngrad af Mendelssohns skaparsnille.
Hvem känner icke Oidipus-dotterns dystra saga, så- dan antikens störste tragiker tolkat den?
Tung hvilade gudarnes vrede öfver Labdaki- dernas hus.
Förkrossad öfver sina ofrivil- ligt begångna ogärningar, måste Oidipus gå i landsflykt, och med uppoffrande barnakär- lek följde den ädla Antigone sin fader, tills han slutligen i Kolonos ' lund funnit en hvilo- stad.
Men förbannelsen följde allt fortfa- rande Labdakidernas släkt.
Brödrakriget flammar upp mellan Oidipus ' söner, Antigo- nes båda bröder falla för hvarandras hand, Under rubrik " Köksalmanack " kommer från och med detta nummer den för alla våra läsarinnor välkända signaturen » Sfen / a » att redigera matsedclsafdelning en jämte densamma åt- följande matlagningsrecept, en ackvisition till den fasta redaktionen, hvilken vi våga hoppas, skall bli mottagen med allmän tillfredsställelse.
och herskaren i Thebe förbjuder vid döds- straff hvem det vara må att begrafva den ene af dem.
Antigone känner faran, men hon känner också sin plikt, och för henne går gudomlig rätt före mänsklig.
Obegrafven skall ej hennes broders kropp blifva roffåg- larnes byte, fridlös skall ej hans skugga irra på Stygens strand.
Och trotsande her- skarens befallning begrafver hon sin broder och går sedan, i medvetandet af att ha gjort sin plikt, lugn mot döden.
.
.
Så kunde ännu en skald från femte år- hundradet tänka sig en kvinnokaraktär.
Men snart försvinner nästan alldeles de ädla kvin- nogestalterna ur literaturen.
Redan Euripi- des är en kvinnohatets skald, och när vi från tragikerna vända våra blickar till ko- medi- och satirförfattarne, som hemtade sina bilder ur lefvande lifvet, då är taflan allde- les förändrad.
Blott sporadiskt påträffa vi ännu en eller annan tilltalande kvinnogestalt, endast enstaka möter oss ännu någon hän- ryckt lyriker med toner om kvinlig trohet och kvinlig dygd.
Hos de allra flesta är tron på dessa begrepps tillvaro längesedan försvunnen, och öfver allt, hvad de säga om kvinnan, kunde man som motto sätta Björns bekanta ord till Frithiof: » Världen tyvärr är af kvinnor full. » Nåväl, mina damer, viljen i då ur de an- tike författarnes egen mun höra svaret på den intressanta frågan: hurudan är kvinnan?
Så hören då!
Hennes första och viktigaste egenskap, som så att säga sätter sin prägel på alla de andra, äro list och förställning.
Nå, det är ju visserligen äfven nu för tiden ett ofta upprepadt ordspråk, att » kvinnans list öfvergår mannens förstånd », men i själfva verket taga vi det nog just icke så allvar- ligt med denna för mannens intelligens icke synnerligen smickrande sats; annat var det i antiken.
Liksom sjömännen nu för tiden stodo soldaterna då icke i rykte för någon öfverdrifven sanningskärlek, men i en af Plau- tus ' pjäser försäkras dock, att » förvisso ingen krigsman hvarken till häst eller fots skulle kunna ljuga i något afseende så fräckt som en kvinna gör. » Hon är det dämoniska vä- sen, som med slug beräkning och illfundiga gkonster lockar mannen i sina snaror och för- tör hans lifs glädje.
Fallite fallentes — bedra- gen de bedragerskorna!
- — så lyder också det råd, som Ovidius har att gifva sina olycks- broder, och vi kunna väl nästan vara för- vissade, att de följde det.
Hvarje kvinna är också hersklyslen — det är en erfarenhet, som framför, allt de äkta männen i antiken gjorde.
V e den, som ej grundligt en gång för alla satt sig i re- spekt hos sin hustru, och dubbelt ve den arme, som gift sig för penningars skull.
I en af Plautus ' pjäser, Asinaria, rör sig hela intrigen kring mannens förtvinade försök att afnarra sin hustru en liten penningsumma, ty det är hon, som har hand om kassan.
» Bland odrägliga ting är en kvinna med pengar det värsta », sjunger Juvenalis — och hvem vet, kanske ligger det ändå en viss sanning på botten af denna djärfva sats?
Kvinnan är vidare högmodig och praktly- sten.
Plautus, Ovidius och Juvenalis be- tyga det enstämmigt, och i den första af dessa skisser hafva vi sökt gifva en svag antydning om den lyx en romersk kvinna förstod att utveckla.
Till kvinnornas försvar må endast sägas, att männen ofta gåfvo dem föga efter.
Kvinnan är vidare — men hvarför skulle vi fortsätta denna uppräkning af alla de själslyten, hvaraf de antika författarne göra kvinnan till ett kongregat?
Och alla de vidrigheter, som den stränge Juvenalis i harm och förtviflan med bred pensel målar, dem nekar min penna att beskrifva.
Så hade antiken förlorat en af de dyrba- raste skatter någon tid kan ega: tron på kvinnoidealet.
Äfven de ädlaste sågo ej längre i kvinnan renhetens, kyskhetens och godhetens personifikation, föremålet för man- nens ljufvaste drömmar, symbolen af hvad rent och ädelt som tankes och kännes här i världen.
Nej, kvinnan är för dem alla blott och bart hvad hon var för slafven i en af Plautus ' pjäser, en mala bestia — ett odjur!
Och därmed hafva vi hunnit slutpunkten af antikens tankar om kvinnan.
Och nu tycker jag mig nästan se en fråga tränga sig fram på mina läsarinnors läppar, en fråga, försagd och hälft tvekande: fanns det då i denna tid, som i så många fall står för oss som ett oupphinneligt mönster, som skänkt världsliteraturen oförgängeliga snille- verk, som är den enda stora, afslutade kul- turperiod mänsklighetens historia har att upp- visa — fanns det då under denna tid icke någon enda, som dock på djupet af sitt vä- sen någon gång drömde den sköna, idylliska drömmen om en koja och ett hjärta.
.
.?
Jo, äfven om icke de lyriska skalderna någon gång i sina bättre stunder hade låtit toner klinga, som tala om hjärtats ljufvaste vårdrömmar, kunde vi ändock vara förvissade, att det gamla Rom äfven under sitt värsta förfall inneslutit en eller annan sådan läng- tande ande.
Ty hvarje tid, huru djupt sjun- ken den än må vara, gömmer dock inom sig något af dessa mänsklighetens söndagsbarn, som genom seklerna bevara åt kommande generationer mänsklighetens ljufvaste och dyr- baraste skatter.
Och medan det förnäma Roms män och kvinnor firade sina gräsliga orgier, dvaldes där j u också inom den stora världsstaden, låt vara i dess fattigaste och mest föraktade kvarter, en för hvarje dag växande skara, hvilken inom sig bar den religion, som skulle återskänka idealerna åt världen.
Men Roms kvinnor hafva gifvit alla tider ett slående exempel, att i hvarje samhälle, där kvinnorna själfva glömma kvinnoidealet, där skall man fåfängt söka det i dikten, få- fängt i verkligheten.
Och hade den sanningen kunnat tränga ned på djupet af något kvinnohjärta, då vore de icke alldeles skrifna förgäfves, dessa skis- ser från antikens kvinnovärld.
En Vinterpoet.
För Idun af Tor Hedberg.
(Slut fr. föreg.
mr.)
J * Jå samma sätt är det med de känslor, som vi?
vintern uppväcker hos mig, i stort sedt äro de så enahanda, så sammansatta, och dock rymma de så mycket, sä många skiftningar, sä många belysningar, så mycket, som man omöjligt kan nämna, för då är det ingenting, och dock är det så mycket.
Och öfver dem alla ligger det någonting så friskt och så rent, något hvitt, jag kan inte få annat namn för det.
Men för mig är det hvita ingenting kallt och stelt, det är tvärtom så varmt.
V i läste ju i fysiken om, att det hvita ljuset innehål- ler alla de andra färgerna, för mig är det nä- stan, som om jag såg alla de andra färgerna i det hvita.
Vänta ska du få höra: om som- maren drömmer jag aldrig, då sofver jag som en stock, men om vintern drömmer jag, så mycket, nästan hvarenda natt, och då äro alla mina drömmar hvita 1 » » Det måtte vara kusliga drömmar det! » skrattade doktorn.
» Ja, du skrattar du, jag kan nog inte ut- trycka mig, som jag ville, men om jag kunde!
— En vinterjakt till exempel, — har du nå- gonsin varit med om en sådan, du?
Det är det härligaste jag vet, en harjakt på spårsnö, eller ännu bättre, att ha mickel själf att göra med.
Då glömmer man både tid och rum, alla bekymmer, alla omsorger, alla trassliga tankar, och man lefver på ett alldeles särskildt sätt, så intensivt, så enkelt, så ursprungligt, allt annat försvinner, det finns inte längre nå- got annat för en än den snöhöljda skogen, med tunga drifvor pä grenarne, med hemlig- hetsfulla djup, med brus och med tystnad och hundarnes glada skall och spåren i snön, som man följer upp och ned, in i snår och ut på gläntar, i bukter och cirklar, lifvet, det un- derliga, sammansatta lifvet är långt borta, och man tycker sig förflyttad långt tillbaka i forn- tiden, då våra förfäder ströfvade fria kring i skog och mark, instinkter vakna hos en.
om hvilka man annars knappt har en aning, den vilda otämda naturen griper oss med en be- tvingande makt, kommer hjärtat att klappa af jägarlifvets fröjder, fyller vårt sinne med sko- gens äfventyr.
För mig är jakten inte bara jakt; då jag, med bössan på ryggen och hun- darne slitande i kopplet, ser den sista stug- knuten försvinna bakom träden och den stora vintertystnaden skrider mig till mötes ur sko- gen, är det, som om jag gick för att lefva ett förflutet lif, gick rätt in i den gråa forn- tiden. » » Och på samma gång, » fortsatte han efter en stunds tystnad, » och det är det märkvär- diga, kan en klar, stilla vinterdag, eller helst en vinterafton, då solen går ned, få mig att drömma och fantisera om framtiden, icke min egen, utan människornas, hela lifvets framtid, och det ligger just inte annars för mig.
Jag tycker, att det nästan är som en bild, en aning, ett förebud om hvad som skall komma. » » Den eviga köldens period, menar du! » skäm- tade doktorn.
» Nej, inte kölden, men stillheten.
Det är i stillheten det ligger.
Det tycker Ella också. » » Jaså, är din fru en lika inbiten vinter- människa? » Oskar Röding rodnade.
» Ja, det vill säga, det är egentligen tack vare henne jag riktigt lärt mig uppskatta och hålla af vintern. » ' » Det vill säga så mycket, som att hon är ännu värre än du? » » Nej, inte precis det heller, men — ser du, det var på vintern, som vi funno hvar- andra, som vi blefvo kära i hvarandra. » jJaså, en vinterkärlek således. » » Ja, just en vinterkärlek.
Det är en gan- ska märkvärdig historia för resten, det vill säga, inte just så märkvärdig, men — — » » Märkvärdig för er, » ifyllde doktorn.
» Ja, för oss är den märkvärdig, jag vet inte, om någon annan skulle tycka det.
För den är på samma gång så rysligt enkel.
Skall jag berätta det fur dig?
» » Ja, det vore mycket roligt, » svarade doktorn och tog sig en djup klunk ur toddyglaset.
Han hyste just icke stora förhoppningar på det där märkvärdiga, men på något sätt skulle
ju kvällen fördrifvas, och han tyckte det var behagligt att själf få tiga.
Oskar Röding satte sig och stirrade in i brasan, som nu stod i blå, tunn låga öfver de sammanfallna glöden.
» När jag blef kär i henne, det vet jag egentligen inte, jag tror nästan, att det var en jul, då jag såg henne klä ' granen, men jag är inte säker på det.
Vi ha ju kännt hvarandra ända se ' n barndomen, lekt och till och med slagits tillsamman, ja, du minns väl själf, när du var här. » Jo, doktorn mindes ganska väl en lång, gänglig flicka med pojkaktiga fasoner och ett par präktiga flätor, präktiga att dra i, som ibland brukade komma från närmaste grann- gården och helsa på.
Som af gunst och nåd fick vara med i leken, om det inte var möj- ligt att smyga sig undan henne, och som då sattes till alla ringaktande och arbetssamma sysslor, hvilka hon fyllde med en ifver och en bängifvenhet, som kom dem att känna sig ädelmodiga i stället för otacksamma.
Som dock någon gång uppreste sig i trots emot dem och då icke var möjlig att få bukt på, och som aldrig — och det var det enda, hvar- igenom hon imponerade på dem — aldrig gri- nade.
Han hade redan då misstänkt, att den ringaktning, som Oskar tämligen ostentativt lade i dagen gent emot henne, var mera till- fällig än djupgående, och att han nog höll till godo med henne, då inga manliga kamrater funnos att tillgå.
Hos sin patient i dag hade han fåfängt sökt igenfinna något af den fjor- tonåriga flickan, om inte möjligen håret.
och hunnit utanför trädgårdsgrinden.
Då ka- stade jag den med afsky ifrån mig, och så började älskaren på att rasa och förtvifla och hoppas och smida nya, ofruktbara planer.
Men hon märkte ingenting, eller om hon märkte någonting, så lät hon åtminstone inte mig märka det.
Jag har frågat henne därom nu efteråt, men inte kunnat få henne att erkänna, hur det var.
Hon säger, att hon inte vet det själf; kvinnorna äro bra besynnerliga i sådana där fall.
Så var det en eftermiddag i slutet af no- vember.
Den första snön hade redan kommit, och på den hade vi fått kallt.
Men nu hade det plötsligt blifvit blidare igen, och det såg ut, som om vi skulle få mera snö.
Jag hade ett ärende till Elsas far och for dit vid fem- tiden för att tala med honom.
Det var verk- ligen min enda afsikt, det där andra skulle det nu vara slut med, jag hade börjat på med att bota mig på egen hand och hyste godt hopp om att bli frisk igen.
Sä trodde jag.
Då jag kom fram, stannade jag, som jag brukade, vid stallet och satte själf in min häst.
Medan jag var sysselsatt därmed, fick jag höra hojtande och svordomar därutanför.
Jag gick till dörren for att se, hvad som var å färde.
Förbi stället går vägen i en ganska brant och lång backe upp till mansbyggnaderna.
Midt i backen stod ett tungt vedlass, förspändt med en gammal hästkrake.
På lasset satt en sjut- ton, aderton års pojke, tydligen tämligen be- rusad, svor och piskade den stackars kraken, som spände fötterna i marken för att hindra lasset att glida ner igen.
» Det gick väl så småningom, förmodar jag, » fortsatte Oskar Röding, — » men första gången jag fick en aning om, att hon var något an- nat för mig än en barndomsvän, det tror jag var den där julen, det är nu två år se ' n.
Och sen tog det till, först blef hon så besyn- nerligt främmande för mig, och så blef hon som en helt annan människa, som jag så små- ningom lärde känna igen, och så på våren, då tog det till alldeles förfärligt, åh, herre gud, hvad jag var olycklig I » I samma ögonblick jag uppfattade detta, och innan jag själf ännu hunnit säga eller göra någonting, får jag se Elsa komma som en stormvind borta från byggnaden, barhufvad, utan kappa, rätt fram till släden, fick tag i pojken med båda händerna, ryckte honom, ja, formligen ryckte honom ned från slädan, fick fatt i piskan, som han tappat i häpnaden, och började bearbeta honom med den, allt medan hon höll fast honom med andra handen.
Du tycker kanske, att det var okvinligt, och de flesta skulle kanske tycka detsamma, men jag tyckte det var vackert, hon var så ond, så att ögonen gnistrade och läpparne darrade, så ond och så vacker, ja, en smula komiskt var det nu också, för pojklymmeln var så öfver- raskad, att han bara stod där med hukad rygg och tog emot, och tysta voro de båda två, det var det som var det mest komiska.
» Så, du var olyckligt kär! » » Ja, ser du, för hon var alldeles densamma gent emot mig som förut, så förtvifladt kam- ratlik, och det blef för mig en alldeles olidlig pina.
Hon blef för mig som en dubbelmän- niska, for den andra, den goda vännen, kam- raten, den var alldeles borta, eller den trängde sig fram, så snart jag var tillsammans med henne, och hånade mig, slog kallt vatten öfver mig, kom alla de heta orden, som jag gått och fantiserat upp i ensamheten, att stocka sig i halsen på mig och gjorde mig tafatt, förvir- rad, kom mig att skämmas.
Åh, hvad jag hatade hennes handslag och hennes klara, öppna blick och hennes sätt att säga » du ».
Jag började till slut rent att undvika henne för att i ensamheten åtminstone ega henne helt och ostördt, henne, kvinnan, som jag äl- skade, som jag icke alls kände så väl, men som jag längtade att känna, eröfra, göra till min.
Så gick sommaren och hösten, och det blef icke bättre, snarare sämre.
Väl hundrade gån- ger fattade jag det beslutet att tala rent ut, säga henne, hur det var fatt med mig, och så hellre taga emot ett afsked på grått papper än fortfara att lefva detta eländiga dubbellif.
Men när jag så träffade henne och hon räckte mig handen och frågade: hur mår du?
så svarade jag: jo, jag tackar, mycket bra!
och så blef det ingenting af, så iklädde jag mig den gode vännens skepnad igen, och den gick jag och spökade i, ända tills jag sagt farväl Så släppte hon plötsligt både pojken och piskan, hon hade fått syn på mig.
Åh, herre gud, hvad hon rodnade.
Röd var hon förut, men det var ett intet, mot hvad hon nu blef.
Pojken ruskade upp sig och vände sig emot henne med en frågande svordom, men så fick han också ögonen på mig och tyckte det vara bäst att låta udda vara jämnt.
Han hade blif- vit nykter på kuppen.
Med förenade krafter fingo vi lasset upp för backen, och så lomade han af, tröstande sig med enstaka halfhöga svordomar.
Elsa hade gått förut bort åt bygg- naden, jag följde efter, men nu då allt var förbi, kom det komiska så starkt för mig, att jag inte kunde hålla mig, utan brast ut i skratt.
Elsa vände sig om på förstutrappan, såg, att jag skrattade, och försvann som en pil in i huset.
Min skrattlust försvann ögonblickligen.
Så där, nu har hon blifvit ond på mig till på kö- pet tänkte jag och sökte en klen tröst i, att det inte gärna kunde bli sämre stäldt för mig, än hvad det var.
Nå, i alla fall så gick jag in, hennes far var inte hemma och skulle inte komma hem förr än dagen därpå.
Elsa själf var försvunnen.
Jag vet egentligen inte, hvad det var för en ingifvelse, som kom mig att stanna, att sätta mig ned i förmaket och vän- ta, och icke heller vet jag, hvad det var jag väntade på.
Allt nog, där satt jag, satt där en halftimme, blef så ond och skulle just till att gå, då Elsa kom in.
Hon hade gråtit, det såg jag i första ögonblicket, hon blef öfver- raskad, då hon fick se mig, trodde antagligen, att jag redan hade farit igen, och så rodnade hon, gång på gång, så ofta hon såg på mig.
Ja, vi sutto där och pratade en stund, hvad vi talade om, minns jag nu inte, men jag, jag blef så småningom glad, så segrande, jublande glad.
Jag blef glad öfver, hvad Elsa gjort, och så öfver att hon gråtit sedan, och så öf- ver att hon nu skämdes för mig, och så öfver något visst något hos henne, som jag aldrig förut märkt, annat än när jag såg henne i mina egna ensliga fantasier.
Kamraten var borta, och kvinnan tittade fram, skamsen, rod- nande, bedjande, kvinnan som jag drömt om, som jag älskade, och som nu blygdes öfver, att hon visat sig okvinlig, och som nu bad om förlåtelse och var en smula stolt också och försökte trotsa, men var rädd i grund och botten, rädd och undrande och osäker på sig själf.
Åh, herre gud, hvad jag blef glad, vilda planer flögo genom mitt hufvud.
Jag tänkte: nu eller aldrig!
och så föreslog jag henne slutligen att fara ut och åka med mig ett slag.
Hon tvekade en stund, men så sva- rade hon ja, och jag ner till stallet, spänner för min kappsläde och körde fram till trap- pan, kännande mig till mods, som om jag kör- de ned i ett bråddjup, ett ruinerande, frestan- de bråddjup.
Och hon kom ut, ombonad och ompelsad, så att jag bara såg det lilla röda ansiktet, och när hon mötte min blick, blef hon rädd igen och tycktes tveka, om hon skulle våga sätta sig i, men det var för sent, jag hade henne redan i slädan och svepte om hennes små fötter, och så körde jag bort, bort med henne, tillsammans med henne ut i bråd- djupet.
Den slädturen glömmer jag aldrig.
Det hade börjat blåsa, och blåsten tog till, det flög snö genom luften, och snön blef tätare, och snart hade vi ett fullt yrväder.
Åh, ett här- ligt yrväder 1 Vägarne sopade igen, luften var hvit, och marken var hvit, allt var hvitt, fält och vägar gingo sammaD i ett, och hur vi kommo fram, vet jag inte, men fram kommo vi.
Jag vet inte, hvar jag inte skulle kommit fram den kvällen!
Jag kände hennes arm mot min, och jag såg hennes röda kinder och ögonhåren, som slöto sig mot vinden, och en liten snibb af det blossande örat, och allt det där det var inte kamraten, det var kvin- nan; och jag kände mig till mods, som jag skulle kunnat allt och vågat allt, och så vå- gade jag då, vågade och vann.
Och där midt ute i yrvädret tog jag den första kyssen, den var kall och rädd och skälfvande, men de an- dra blefvo varmare, varma som vi själfva.
Ja, hur det nu var, så kom Munter att öfvertaga ledningen, och han sprang hem till stallet, till vårt stall, och hemma hos mig var det, som vi firade vår förlofningsfest.
Du skulle bara ha sett faster Kristiana!
Ja, så var det det gick till!
Nej, » afslöt han, i det han steg upp och gick ett slag öfver golfvet, » du skall sitta i en släda, och köra för henne, som du älskar, sen kan du ha rättighet att komma och uttala dig om vintern! »
Torparen och gässen.
Af L, e o T o l s t o i.
Öfvers.
för Idun.
|p !|ri stackars torpare, fattig och brödlös, be- slöt att gå till herrgården och begära något af godsherrn, men för att inte komma tomhändt, tog han med sig en stekt gås till present.
Hans nåd tog emot gässen och sade åt bonden: » Tack, bonde, tack för denna gås; men det blir kinkigt att dela den.
Jag har min hustru, mina två söner och två döttrar, huru skall jag bära mig åt för att göra alla till lags? » » Jag skall själf dela den, » svarade bonden.
Härpå drog han upp.en knif, skar af huf- vudet och räckte det åt godsherrn, sägande: » Du är din familjs öfverhufvud, dig till- kommer hufvudet. » Sedan afskar han gumpen, erbjöd den åt hennes nåd och sade: » Din plikt är att sitta vid hemmets härd; tag detta stycke. » Därpå afbröt han båda fötterna och gaf dem åt gossarne med orden: » Ni äro fötterna.
Ni skola gå i eder fa- ders fotspår. » Till slut gaf han de bägge vingarne åt flic- korna: » Ni komma snart att flyga ut från hemmet.
Se bär vingarne. » Och i det han visade på resten af fågeln, tillade han: » Det här blir min del. » Godsegaren log och lemnade bonden bröd och en summa penningar.
En rik arrendator, som fått höra, att en fattig landtman af husbonden, i utbyte mot en gås, fått bröd ocb penningar, tog fem gäss, som han lät steka och bar till godsherrn.
Hans nåd sade: » Jag tackar dig för dina gäss, bonde.
Men jag vet ej, huru jag skall ställa till.
Min hustru, mina två söner, mina två döttrar och jag, det gör sex, huru skall jag kunna dela dina fem gäss mellan oss sex? » Den rike bonden började fundera och fun- dera, men kunde omöjligt finna på något sätt, så att husbonden till sist lät kalla den fattige torparen och öfverlemnade delningen åt honom.
Den fattige bonden tog en af de fem gäs- sen, räckte henne åt godsegaren och hans fru, sägande: » Tillsamman med denna bli ni tre. » Han räckte den andra gåsen till de bägge sönerna med orden: » Med denna gås bli ni tre. » Så vände han sig till de båda systrarna och gaf dem den tredje gåsen.
» Med denna gås bli ni ock tre. » Och, gripande de två sista, sade han slut- ligen: » De och jag göra äfven tre. » Godsherren log och öfverlemnade åt den fat- tige torparen ännu en summa penningar, under det att den rike bonden fick gå sin väg med två tomma händer.
^=SN&gt;&gt; därvid uraktlåta medieinalangeläg enheterna och helso- vården.
Finanserna förvaltas sorgfälligt af hus- modern efter förut antagen budget och i skattkam- maren nedläggas sparpenningar.
Justitieministeriet handlägger hon mindre efter den romerska rätten utan fastmer enligt den svenska husbonderätten och legostad- gan; hennes strafflag känner endast de kapitel, hvilka handla om minderåriga och om afkortade rättegångs- processer.
Kameralvetenskapen upptager en icke ringa del af hennes tid; och ministeriet för det inre anses ju också i hennes händer vara tryggast.
Och krigsministeren?
Utan tvifvel skall äfven denna skötas af husmodern.
Från bittida till sent skall hon föra krig, utstaka planer, smida vapen, tillbakaslå angrepp, tränga djärft in i det fiendtliga lägret; med uppbjudande af all sin kraft, alla hjälp- medel och bundsförvandter besegra fienderna — dessa det dagliga lifvets små fiender, hvilka hvarje dag mobiliseras på nytt, hvilka titta fram ur alla vrår inom hus samt på gård och i trädgård och störa hvarje fredligt arbete genom sina nålstygn.
Men till krigföring behöfs det vapen — både till försvar och angrepp, äfvensom en arsenal för alla vapen, på det att, när de behöfvas, man ej får leta efter dem här och där.
En sådan liten arsenal för hemmets behof kan en husmoder ganska lätt uppbygga åt sig, då hon sam- lar ihop all materiel, som Idun redan i sina » Råd och rön » tillhandahållit.
Nytt byggnadsmaterial kommer allt framgent att bjudas på, och grundstenen kunna vi ju kalla Husmoderlig almanack.
för hvarje månad.
April.
Inom hus: Den stora vårstädningen med grundligt piskande af alla stoppade möbler, hvarigenom målens inrotande bäst förebygges, gör sig påmind, så snart väderleken så tillåter.
Vintermattor borttagas och upphängas på luftigt ställe eller sys in i linne och nedläggas i koffertar med skyddsmedel mot mal.
Tidpunkten för innanfönstrens uttagning kan anses sammanträffa med isens fullkomliga försvinnande från de i trakten befintliga sjöarna.
Husmodern gör klokt att låta nu genast rengöra karmarna från pap- per, vadd o. d. samt tvätta rutorna.
Om hösten, då dagarna ju redan börja blifva korta, är mycken tid vunnen, om man således då endast behöfver torka och polera glaset.
Före stora vårbyken med torkning ute har hus- modern att granska kläderna och ställa med att alla rost-, mögel-, bläck- och andra fläckar förut bort- tagas.
Klädstrecken underkastas en radikal rengö- ring, såframt detta ej skett på hösten.
Den som ej har särskilda bräden för klädstrecks uppnystande må beställa sig praktiska sådana efter följande probata mönster: En brädlapp, 3 cm.
tjock, 30 cm.
lång och 18 cm.
bred urhålkas på båda bredsidorna i halfcirkel (6 cm.
djupt i midten) och så, att 3 cm.
tjocka spetsar finnas kvar i alla 4 hörnen.
Ett aflångt hål utskäres dessutom på midten af hvardera långsidan, nära kanten till streckändarnas genom- trädning.
Vid uppnystning må man taga för regel att vinda till sig, ej ifrån sig — därigenom undviker man den tråkiga öglebildningen och strecket håller längre.
De färdiga nystanen förvaras i snygg linne- påse.
För trädgården: Gräfning och sådd komma i år kanske i allm.
icke i fråga i april — men drif- bänkars anläggning infaller säkert i denna månad.
Sättpotatis upptages och utbredes att gro.
— Gurk-, melon- och pump-kärnor läggas i krukor med förut uppvärmd jord — likaså störbönor, om man så vill, för att ha plantor färdiga vid vårfrosternas slut.
Fröförrådet granskas, och det antagliga behofvet skaffas.
Trädgårdsredskapen synas och lagas.
Sten / a.
Modern erotik.
Några bagateller i ett vidlyftigt ämne af Alvar Arfwidsson.
II.
Husmoderlig almanack.
I nledning.
Ett välordnadt hem är en stat i smått, som före- stås af mannen i egenskap af monark, under det att hos husmodern samtliga ministerportföljer äro för- enade.
I första rummet vakar hon som kullusmi- nister öfver seder, moral och undervisning, utan att Finnes det någon » sann » kärlek.
; ^ ^ t o u r g e t s » Den moderna kärlekens fysio- logi » är en bok, som gör ett melanko- liskt intryck.
Den Afrodite, han tecknat — i korsett och turnyr, med pudervippan i ena handen och morfinsprutan i den andra — är en den kärlekslösa kärlekens, det är fåfängans och egoismens, flyktigbetens och den raffinerade flirlation ' s gudinna.
En Afrodite-fin du siécle!
Ty — man behöfver ej vara skarpsynt för att märka det — hvad Bourget visar oss är: erotiken i en dekadansperiod!
På samma område rör sig och till samma slutsatser kommer en annan af det nya Frankrikes främsta romanpennor, Guy de Maupassant, som i sin nya bok, Notre cceur, ställer de tre seuaste kvinnogenerationerna i Frankrike vid sidan af hvarandra.
Där mormödrarna, som älskade romantiskt.
Där det följande släktet, som älskade för sitt nöjes skull, som i kärleken blott såg ett sin- nesrus, men som i alla fall kunde » ryckas med ».
Och här, å andra sidan, vår egen tids kvinna, för hvilken det karaktäristiska är, att hon i intet afseende och på inga vilkor låter sig ryckas med.
Intagande, elegant ända till raffinemang, mycket fåfäng ocb myc- ket kokett samt begåfvad med en esprit, som ger sig luft i skämtsamma, smått hå- nande kvickheter, är bon dock ur stånd att känna någon verklig kärlek.
» De enda fruntimmer, som ännu kunna med hela sin själ fästa sig vid en man, äro butikmamsellerna och de känslofulla, fattiga och olyckligt gifta små borgarhustrurna.
D e äro öfverströmmade af känsla, men den är så vulgär, att den alls ej kan jämföras med vår. » * * * Det finnes alltså äfven varm tillgifvenhet, äfven äkta, sann kärlek?
.
.
.
Tror Bourget på den?
Han är en allt- för fin iakttagare för att förneka dess exi- stens.
» Vanligen, » säger han, » är den kvinna, som är bestämd att älska med den kärlek, som för åratal, j a ofta för lifvet uppslukar sjä- lens lönligaste krafter, en kvinna, som börjat lefva tidigt, alltifrån sin barndom, lefva ute- slutande med hjärtat. » » Det är sällsynt, att hon eger skönhet, denna strålande skönhet, som utgör ett ' slags absolut monarki, och som förderfvar sina in- nehafvare liksom all absolut monarki.
Den kvinna, som lefver med hjärtat, är ej heller ful, - fulhet är nästan alltid liktydigt med afund.
Hon är behaglig snarare än blän- dande, och hennes behag äro en smula jour- nalier ' a.
Hon har en vacker blick, som kär- leken kan göra sublim, och ett ansikte, hvars fulla vältalighet först visar sig i ögonblick af den mest upprörda känslostämning. » » Det är troligt, att hon saknar konversa- tionens esprit, och att hon i en salong gärna intar en blygsam plats.
Hon eger hvarken den sinnets hårdhet, som är nödvändig för att duellera med spetsiga repliker, eller den fadda fåfänga, som döljer sig under de mest oskyldiga koketterier. » Med hvilken oändligt fin blick den är iakttagen, denna känsliga bild!
Just därför att den är så enkel och så sann, skulle man vilja vända örat från författarens vemodiga slutanmärkning: Denna kvinna synes bestämd till att lida!
* * * Vår egen moderna literatur har knappast mindre af pessimism än hvad vi vanligen möta bos Paul Bourget.
(DUN 1891 Jag tror nu inte alls, att realisterna varit blinda för erotikens ljusare sidor.
Själfve författaren till » Giftas » har ögonblick, då han målar den verkliga kärleken i färger, så varma och rena, som knappast någon an- nan mäktat göra det.
Men hvad var i alla händelser naturligare, än att på en period, för hvilkens romanförfattare kärleken blott var en evig glädjehymn, ett evigt, solljust leende — låt vara också tårar, men tårar i rosenskimmer — ett literatörssläkte skulle följa, som, tvinande på allt hvad de gamle sagt dem, också ställde sig skeptiskt mot de rosenfärgade idyllerna.
Reaktion följer alltid på reaktion, och vanten, mina damer, — det kommer snart en ny reaktion!
.
.
.
Men kanske hade ni, såsom ett nor- dens barn, redan protesterat mot den Bourget- ska, den Maupassantska uppfattningen?
Den passar ej in på våra förhållanden, säger ni, vår erotik har ingenting af fin du siéelel Skola vi vara uppriktiga?
Inte äro vi väl desamma, vi heller, som vår mormor och vår morfar voro.
Antingen äro vi rätt be- tänkligt blottade på romantik, eller också är denna romantik betydligt mindre naiv än våra kära morföräldrars.
Jag erinrar mig en ung dam, en mycket, mycket svärmisk dam, som en dag, enligt vanan, skulle skrifva till sin trolofvade.
Med en ytterst allvarlig min kom hon samtidigt att läsa ett bref af samma slag som hennes moder skrifvit i sin ungdom.
Den unga da- men slutade med att — brista i skratt.
Det försonande draget öfver denna van- vördnad var, att modern delade sin dotters munterhet.
» Så där skref man på min hon sig att anmärka.
— — tid, » nöjde Ja, vi ha förändrats, äfven vi.
Men länge torde det dröja — om den tiden ens någon- sin kommer —, tills den nordiska kvinnan framför Bourgets spegel behöfver bekänna: » Detta är jag! » För det första få vi nämligen ej glömma, att Bourget är parisare, och att den där spe- geln, huru i alla detaljer snillrikt konstrue- rad den än må vara, blott är till för eliten af en världsstads öfverförfinade, öfverenerve- rade, nästan till abnormitet själsligt urvatt- nade kvinnor.
För det andra har nordiskan med sitt min- dre komplicerade själslif större förutsättnin- gar för en sund och stark erotik.
Lugn till sinnet, är hon föga utsatt för våldsamma kastningar.
Bourgets kvinna griper lidelserna, de stora och (vanligast) de små.
Den icke öfverkul- tiverade kvinnan låter sig gripas.
Kall och beräknande, beherskar den ena taget, leker en stund och kan släppa det, när hon så behagar.
Den andra, be- herskad, låter sig föras djupare — i känsla.
.
.
och lidande.
Teater och musik.
Påskkonserterna.
Så långt vi minnas tillbaka, kunna vi ej erinra oss en sådan uppsjö på konserter och musiktillställ- ningar af alla slag som under februari och mars må- nader i år.
Fem, sex hvarje vecka och nu senast under påskhelgen minst ett par om dagen.
Främst bland musiktillställningarna under påsken står symfonikonserten å k. operan, den åttonde i ord- ningen under säsongen.
Påskdagens afton sågs en mer än vanligt väntansfull och högtidlig publik fylla det gamla konsttemplet vid Gustaf Adolfs torg.
Också bjöds här denna gång på en högtidsstund så- dan man blott alltför sällan får öfvervara.
Konserten inleddes med Bargiels präktiga och intressanta uver- tyr till » Medea », hvilken följdes af de flere gånger gifna, men alltid gärna hörda preludium och fuga af Bach med inlagd koral af Abert, förträffligt ut- förda.
Så kom programmets stora hufvudnummer, den med längtan motsedda nionde symfonien af Beet- hoven med slutkören öfver Schillers ode » Till gläd- jen ».
Huru detta tonkonstens gigantiska mästerverk eger förmågan att gripa, fängsla och tjusa, vet en hvar, som haft lyckan få åhöra detsamma.
Att här ingå i någon detaljerad beskrifning öfver den härliga tonskapelsen eller ens att påpeka de mest framstående skönheterna i densamma, därtill både sakna vi ut- rymme och är vår penna alltför svag.
V i nöja oss med att konstatera, att utförandet särskildt hvad or- kestern beträffar, trots de oerhördu svårigheterna, var rent af förträffligt och fullt värdigt tonverkets höga rang, och det länder k. hofkapellet och i syn- nerhet dess utomordentligt skicklige ledare hr Franz Neruda till ovansklig heder att här hafva lyckats så väl.
Slutkören med solostämmorna (fröknarna Mo- ritz och Wolf samt hrr Strandberg och Strömberg) skilde sig ock rätt väl från sin likaledes svåra upp- gift.
Med verklig andakt åhörde publiken sats efter sats, och det entusiastiska jubel, som vid slutet brast lös, vittnade noggrant om, både att kompositionens upp- höjda skönhet gripit djupt och att den nionde sym- fonien ännu många gånger här som annorstädes skall samla en fulltalig och tacksam åhörarekrets.
Operasångaren C. F. Lundqvists matiné påskdagen i Musikaliska akademien hade likaledes samlat i det närmaste fullsatt salong.
Och detta var ju ej heller att undra på.
H r L.
är j u måhända vår mest popu- läre och mest framstående sångare.
Hans sköna och klangfulla stämma, ännu så godt som oberörd af tiden, tränger alltid till hjärtegrunden.
Han förstås och uppskattas lika högt af den stora massan som af den fint bildade musikern.
Programmet var nu ock både rikhaltigt och synnerligen väl valdt.
Största intresset fäste sig vid Aug.
Södermans efterlemnade operafragment, första scenen ur » Signe-lills färd » som på ett öfverdådigt präktigt sätt föredrogs af ma- tinégifvaren jämte en manskör under d:r Svedboms anförande.
En intressant nyhet var ock Valentins ballad » Dvärgakrig », likaledes förträffligt föredragen af hr Lundqvist med ackompanjemang af komposi- tören själf.
Båda dessa stycken skulle naturligtvis hafva vunnit betydligt på, om ackompanjemanget kunnat ske med orkester.
Detsamma gäller den härliga vårduetten ur Wagners » Die Walktire », nu liksom vid ett föregående tillfälle ypperligt utförd af fru Östberg och hr Lundqvist.
Att hr L. gång på gång blef föremål för den talrika publikens varma hyllning, är naturligt.
Och vi få sannerligen vara glada öfver att hr L. ännu står i full verksamhet midt ibland oss.
Så mycket större kändes saknaden efter den under k. operans glansdagar på 60- och 70-talen så populäre och framstående sångare, som redan af- trädt från skådeplatsen, men som nu undantagsvis efter många års tystnad åter lät höra sig.
V i mena naturligtvis hr Anders Willman.
Redan vid hans inträde utbröt en jublande helsniugsstorm så ihållande, att vi sällan bevittnat en dylik.
Den res- liga figuren hade visserligen krönts af glänsande silf- ver i håret, men alla kände honom och alla hel- sade honom välkommen.
Och efter hans utförande af scenen ur Lullys o p.
» Alceste » bröt bifallet ut lika stormande, och stycket måste omtagas.
Också har stämman märkvärdigt väl bibehållit sig, särskildt i det lägre registret, och .föredraget är lika formfull- ändadt som tiflförene.
— Öfriga nummer på program- met mottogos likaledes med bifall, och matinén kan räknas som en af de bästa på länge gifna.
Fru Teresa Carrenno har under påskhelgen upp- trädt ej mindre än två gånger, dels ensam i Musi- kaliska akademien på själfva påskaftonen, då hon trots den olämpliga dagen lockat fullt hus, dels an- nandagens middag i k. operan i förening med k. hofkapellet.
Nu liksom förut var hon helt enkelt oöfverträfflig, och nu liksom förut etusiasmerade hon sin publik.
H o n har nu rest, men vi önska henne hjärtligt välkommen åter.
Fruarne Anna Lundbergs och Selma Grunders ma- tiné annandagen i Berns ' konsertsalong var till träng- sel besökt, och det ena numret på programmet efter det andra helsades af det lifligaste bifall, tills detta slutligen kulminerade vid fru Lundbergs Bianca-imi- tationer, då det aldrig ville taga slut.
Få vi säga vår mening, så anse vi verkligen fru L.
vara en alldeles för god förmåga, för att hon skall öda bort sina krafter på dylikt.
Fru Grunders vackra stämma gjorde sig synnerligen väl gällande och lämpar sig väl för konsertsalongen.
in Kungl.
operans nästa nyhet blir Donizettis opera- buffa » Kärleksdrycken », i hvilken doktor Dulcama- ras roll kommer att utföras af d:r Bottero.
Ä abonnementsföreställningen i afton gifves » Leo- nora », då fröken Gina Oselio i titelrollen begynner sitt gästspel vid k. operan.
» Otello » har nu åter efter några veckors hvila upptagits och gifves hvarje gång för fullt hus.
o K.
Dramatiska teatern gifver i dag fredag » Kärle- kens triumf » och 3-akts-komedien » Moln », i morgon lördag » Pater noster », » Familjelycka » och » Han är inte svartsjuk ».
På söndag middag kl. 1.30 gifves en matiné till förmån för » D e sceniska artisternas understödsfond », hvarvid programmet upptager » Sista hvarfvet », » Den tillämnade sparlakanslexan », » I tele- fon », » Den gamle skådespelaren » och » E n spik i nyckelhålet ».
Samma dags afton uppföras » Kärle- kens triumf » och » Duvals skilsmessa ».
Måndagen den 6 dennes gifves för första gången » Bernardo Montilla », drama i 3 akter af Echegaray, och » Arf- skiftet », lustspel i 1 akt af Ivan Turgenjeff.
Vasateatern uppförde på torsdagen före påsk för första gången » Prins Orlofsky », operett i 3 akter af L.
Treptow med musik af österrikaren C.
A.
Baida, en här förut tämligen okänd kompositör.
» Prins Orlofsky » utgör ett slags fortsättning af » Lä- derlappen » och har till stor del samma personal; om den nu också ej kan mäta sig med förebilden vare sig till underhållande musik eller libretto, är det bifall den röner å Vasateatern dock bygdt på goda skäl.
Musiken är melodiös ocb sångbart tack- sam, fastän föga originell, och den uppsättning, tea- tern bestått stycket, synnerligen vacker och lysande.
Särskildt utmärker sig andra akten med sin lifliga karnevalsscen och en ny, högst effektfull dekoration af hr Grabow.
Det burleska elementet företrädes lyckligt af hr Strömberg som kammartjänaren Frosch och fröken Magnusson som den kärlekskranka hushållerskan.
Fröken Johnsson, som alltid gör sig godt i manlig kostym, uppbar titelrollen hurtigt och ledigt.
Herr och fru Stenfelt hade funnit lämpliga uppgifter för att göra sina rätt gedigna musikaliska förutsättnin- gar gällande.
Det hela går med schwung och god sammanhållning, och en talrik publik har öfver den gångna helgen kväll efter annan med lifligaste bi- fall helsat denna senaste nyhet inom det, som det synes, i det glada Stockholm outslitliga operett- facket.
Emile Sauret, den framstående och sedan några år tillbaka härstädes välkände violinisten, låter höra sig härstädes på Filharmoniska sällskapets konsert om tisdag i Musikaliska akademien.
Balduin Dahl har hitkommit med sin orkester från Köbenhavn och gifver tills vidare hvarje afton kon- sert i Berns salonger.
Endast 8 dagar återstå, till dess Publicistkarnevalen i Nya cirkus skall ega rum.
Biljettförsäljningen har trots uppsjön af nöjen under påsken gått med rask fart.
I synner- het ha dambiljetterna, hvilka j u alltid först gå åt, rönt stark efterfrågan.
Då festkomitén beslutit, att efter det ett bestämdt antal dambiljetter blifvit såldt icke utsläppa flere, måste således de damer, som icke i tid försäkra sig om biljetter till det billigare priset, 6 kronor, för att kunna deltaga i festen köpa herr- biljetter till 10 kronor.
Det är sålunda allt skäl att i tid förskaffa sig biljetter till det billigare priset.
* Dansgolfvet å cirkus har en yta af icke mindre än 3,500 kvadratfot, och den till en elegant restau- rant inredda » ryttargången » är golfbelagd å en yta af 3,000 kvadratfot.
Om man härtill lägger supé- salongerna, logerna, parketten och den mängd små- rum, som finnes, blir det, som man ser, utrymme så det förslår.
* Inom den högsta societeten lär man ha beslutit att på allt sätt understödja den svenska pressens första offentliga fest.
Enligt meddelanden till en- skilda medlemmar af komitén kan man räkna på deltagande i Karnevalen af hela corps diplomatique med sina damer och vår egen aristokrati och mili- tärverld, hvarjämte naturligtvis våra teatrars » stjär- nor » komma att illustrera festen.
Loretos madonna.
En skildring från För Italien.
Idun af å n afton i slutet af april år 1889 afreste ban- kiren Bertarelli med nattsnälltåget från Nea- pel för att bege sig till R o m och Aneonp.
Han hade lyckats erhålla en af de bästa platserna i den stora internationela sofvagnen, men detta oaktadt infann sig ej den efterlängtade sömnen, ty dystra och förtvinade tankar jagade rastlöst omkring i hans hufvud och läto ej en blund komma i de trötta ögonen.
Arme Domenico Bertarelli!
Ej ens under da- gens strängaste verksamhet, ej ens midt upp i den bullrande stadens rörliga lif hade han lyc- kats bortjaga svartsjukans eggande, pinande kval, huru skulle han då här i den dystra järnvägs- kupén kunnat finna någon lisa för det sorgsna sinnet?
.
Oroligt kastar han sig af och an på bädden, medan djupa suckar häfva hans beklämda bröst.
Nej, det är omöjligt alt sofva.
Han uppger ändtligen de fåfänga försöken, och klart och tydligt framstå nu bilderna ur det för- flutna för hans inre.
Han börjar minutiöst granska hvarje detalj af sitt framfarna lif.
Han är åter den lille pilten, som lekte vid Castellaneares strand, som tumlade om i muntert glam samman med den uppsluppne Giacomo, hans dibroder, hvilken jämte h o n o m uppbar mången vänligt menad tillrättavisning af Luisella, den snälla fostermodern.
Hans egen mor hade, då han föddes, varit så sjuklig och klen, att hon ej haft näring till ho- nom; barnet kunde i det heta södern e j, såsom i norden, uppfödas med mjölk ur flaska, och en amma — j a sådana funnos endast till för rikt folk.
— I Italien tagas nämligen härtill blott gifta kvin- nor, och klart är, att ingen mor lemnar hem och barn, utan att därtill drifvas af nöden eller be- gäret efter vinning.
Amman betingar sig ej alle- nast en riklig månadtlig aflöning, utan äfven klä- der; det vanliga lär vara sex omgångar af hvart- enda af de plagg, hon behöfver till sitt bruk.
Hon anländer utan något s o m helst bagage, och allt hvad hon bär på sig vid inträdet i tjänsten återskickas vid första lägenhet till hennes hem.
Men ej nog härmed, vid hvarje olika skede i det åt amman anförtrodda barnets utveckling måste föräldrarne uppvakta henne med dyrbara smycken.
1 Den lille Domenicos far, som var en mindre köpman, ville nu ej höra talas om några dylika utgifter, och därför måste den stackars modern, fastän med svidande hjärta, lemna bort sin son till en bondkvinna, som, enligt en den tiden och äfven ännu ganska vanlig sed, åtog sig att, jämte sin egen lille, äfven uppföda det främmande barnet.
Domenico kom alltså till Luisella, som till all lycka hade riklig näring åt de båda barnen.
Hon hade äfven ett så kärleksfullt bjärta, att liten Meni — som han för förkortningens skull be- nämndes — aldrig for illa, utan trifdes och fro- dades i den landtliga omgifningen.
Då han blef så gammal, att han kunde ha flyt- tats till hemmet, tyckte fadern, att gossen hade det bra där han var, o c h lät h o n o m därför stan- na, trots moderns varma böner.
Fem år räknade visst Domenico, då man en dag bragte h o n o m en omgång svarta kläder för att i denna dräkt sörja sin moder.
Otydligt minnes han denna mor, som blott då och då hade besökt honom, hvarvid hon under smekningar och gråt hade brukat stoppa hans fic- kor fulla med sötsaker.
Bertarelli drager en suck vid tanken på sin stackars moder, hvars vekhet var så stor, att hon aldrig förstod göra sin vilja gällande gent emot den despotiske mannen.
Bertarelli erinrar sig sin första verkligt djupa sorg och alla de bittra tårar, han fällde, då han skulle taga afsked af Luisella och Giacamo.
Huru sved ej det lilla hjärtat, när han vid vä- gens krökning hade uppfångat sista skymten af sitt första barndomshem!
De nya fosterföräl- drarne, läraren i Sorrento och dennes hustru, för- mådde ej trösta honom, ehuru de nog uppbjödo allt för att ernå hans tillgifvenhet.
Men hvad som ej lyckades de äldre, det åstad- koms af husets barn, de två gossarne, tillsammans med hvilka liten Meni skulle pröfva de första stapplande stegen pä vetandets bana.
Det var ej lätt att besegra alfabetets o c h innanläsningens svårigheter, och innan Meni hunnit synnerligen långt i den besvärliga konsten, hade han redan funnit sig i den skedda omflyttningen.
Barnahjärtat slår j u, liksom den späda plantan, snart rötter i den nya jordmånen o c h känner ej till någon långvarig sorg.
Också öfvervann gossen äfven för andra gån- gen afskedets smärta, då han åter måste lemna ett hem, s o m han med hela sitt varma, efter till- gifvenhet törstande sinne innerligt hade fäst sig vid.
Han kom nu till Neapel i storskola, i » un c o l - legio », s o m stod under presterlig ledning, och hvars elever sällan eller aldrig tillätos besöka sina anhöriga.
Den unge Domenico kände därför knappast sin far, för hvilken han hyste en med fruktan starkt blandad ömhet.
Hans hjärta klappade af den gladaste förväntan, när han efter tagna examina ändtligen återvände hem och s o m biträde anställdes i faderns, på sista tiden betydligt utvidgade affär, med hvilken nu äfven var förenad en bankrörelse.
Den gamle Bertarelli behandlade sin son med mycken godhet och vänlighet, men gossen blef ändå sviken i sina ljusa förhoppningar, ty i fa- derns sätt låg alltid något, som uteslöt hvarje förtrolighet och hvarje närmande.
Då ville slumpen, att Domenico råkade i berö- ring med den amerikanske konsuln, mr Gray och hans hustru.
Dessa fattade liflig sympati för yng- lingen, för hvilken de gästfritt öppnade sitt hem, och hvilken de bemötte med den största vänskap — en vänskap som blef af ingripande betydelse för hans framtida öden.
Umgänget med de fint utdanade amerikan arne stärkte den unge Bertarellis redan af naturen allvarliga karaktär och utbildade h o n o m till en bjärt kontrast mot hans landsmän, neopolitanarne, hvilka i allmänhet äro ytterligt lättsinniga, utan moral eller rättrådighet.
Domenico blygdes nu öfver de ytliga kunskaper, han inhemtat i skolan, och skyndade därför att på egen hand ifrigt fortsätta studierna.
Och då fadern strax därpå afled och lemnado sonen i oin- skränkt besittning af en ansenlig förmögenhet, an- förtrodde han affärerna åt ett gammalt, bepröf- vadt biträde samt for själf till utlandet — han ville se sig o m i världen och lära hvad som lä- ras kunde af de andra nationerna.
Kommen tillbaka lät han handelsrörelsen förbli i det gamla biträdets vård, men öfvertog själf bankirfirman, s o m nu gick i hans eget namn och inom kort tid uppnådde ett obegränsadt förtroen- de genom siii chefs allmänt erkända redlighet och punktligthet.
Snart gafs det ej en mer blom- strande affär än hans i hela Neapel.
Hos familjen Gray hade emellertid inträffat en länge efterlängtad tilldragelse.
En dotter hade blifvit dem skänkt, och den, i likhet med de fle- sta italienske män, oändligt barnkäre Bertarelli delade deras glädje.
Onkel Domenico eller Meni, som han kallades i det Grayska hemmet, blef där en daglig gäst och en den mest tålige lekkamrat åt liten Elena och sedan äfven åt hennes syster Lizzi, hvilken föddes några år efteråt.
Domenico Bertarelli deltog i alla familjens fröj- der — o m sorger hade man ej en aning, förrän konsuln, den starke, kraftige mannen, plötsligt insjuknade och dukade under i en af dessa häf- tigt rasande koppepidemier, hvilka ofta härja sta- den och kräfva tusentals offer.
Hvem förmår väl beskrifva makans smärta!
I hela sin vidd kan den fattas endast af den kvin- na, hvilken, liksom mrs Gray, i ett främmande land, långt skild från alla sina anförvanter, mister den, s o m h o n älskar öfver allting annat på jorden.
Om ej bankiren stått vid den olyckligas sida, skulle hon kanske aldrig repat sig efter det för- färliga slaget.
Han försökte ej så mycket att trösta, ty de vanliga tröstegrunderna skulle före- fallit fadda och meningslösa; i stället hänvisade han den sörjande till de dyra plikter, s o m bunde henne vid jorden, där hennes två döttrar nu kräfde hennes fördubblade kärlek och omsorger.
Till råga på olyckan befanns det, att, sedan affärerna efter den döde blifvit utredda, enkan hade högst otillräckliga tillgångar kvar.
Bankiren erbjöd strax väninnan ett årligt un- derhåll, men mrs Gray, ehuru blid till lynnet, hade dock ett stolt sinne, hvarför hon på det be- stämdaste afböjde det ädelmodiga anbudet.
Däremot sökte nu enkan, som allt från barn- domen varit van vid öfverflöd, att öka sina hjälp- källor genom att ge lektioner, och hon iakttog därjämte en så sträng sparsamhet, att hon till bankirens gränslösa förvåning lyckades få sitt de- bet och kredit att gå ihop.
Bertarelli försökte i början att medels oskyldiga konstrepp smugla till sina små favoriter litet af hvarjehanda, s o m han trodde skulle fröjda deras barnahjärtan, men modern bad honom att upp- höra därmed.
Enligt hennes förmenande var det bäst att ej vänja barn, isynnerhet ej hennes dött- rar, vid onödig lyx.
» Se, » sade h o n då alltid till bankiren, » barna- sinnet förfogar öfver en så rik fond af lifsglädje, att de små kunna åtnöja sig med nästan ingen- ting, såvida ej föräldrarne själfva i blind, tanklös ömhet förvekliga dem. » Och Bertarelli måste ge sin förståndiga väninna rätt, ty han mindes ju, huru lycklig han själf hade varit i den fattiga bondstugan, där allt hade varit så knappt — allt utom den varma kärlek, hvarmed Luisella hade omgifvit honom.
Och säkert var, att friskare o c h muntrare barn ej funnos till än mrs Grays flickor i sina tarfliga men alltid prydliga dräkter.
De kände ej till öf- verflöd i vare sig mat eller dryck och hade myc- ket få leksaker, för det mesta fabricerade af dem själfva med tillhjälp af modern eller den händige onkel Meni.
Så flöt det ena året efter det andra, och allt högre bjödo maningarna att bankiren skulle tänka på att införa en fru i den präktiga våning, där han bodde så ensam.
Men han hade j u ännu ej mött sitt ideal och var dessutom fullkomligt tillfreds med de tillgif- venhetsband, s o m förenade h o n o m med den Grayska familjen.
Han hade uppgifvit alla tankar på äktenskap och funderade nu endast på ett sätt att kunna adoptera de två flickorna, en plan, hvarom mo- dern ej ville höra talas, och s o m hos henne rönte det mest hårdnackade motstånd.
Bankiren skulle gifta sig, ifrade dagligen mrs Gray och föreslog både den ena och den andra damen, s o m i hennes tycke kunde passa ho- nom.
Men Bertarelli slog döförat till och förklarade skämtande, att han ej af vår Herre hade erhållit något hjärta.
Han anade ännu ej, att den stund en gång skulle komma, då äfven han skulle lära känna alla kärlekens kval och slitas emellan dess hopp och fruktan.
Det kom en dag, då hans hjärta började att klappa allt häftigare; ja, det var nära att sprän- gas, hvar gång han steg uppför en viss knarrande gammal trätrappa.
Värst är det alltid, när han hunnit upp i tredje våningen, ty då tycktes hjärtat vilja hoppa ur bröstet på honom, isynnerhet när han står på dörrtröskeln och ett ungt, strålande flickansikte blickar emot h o n o m.
Ja, bankiren var kär i sin så kallade fosterdot- ter, som nu hade vuxit upp till en tjusande, ovan- ligt vacker flicka.
» Du gamle narr, » hade han gång på gång sagt sig själf, » hvad är detta för dårskaper?
Icke är du, en man o m fyrtioåtta år, en passande make åt Elena?
Hur kan du ens ett ögonblick tänka på något så oerhördt?
Nej, det är din plikt att nu spärra upp ögonen på vid gafvel eller också, likt Diogenes, gå o m - kring med en lykta för att söka, huruvida i hela ditt fosterland finnes en man, värdig din sköna, blonda fosterdotter, hvars stora djupblå ögon tyc- kas ha totalt förhexat dig! » Tappert, j a med bjältemot hade bankiren länge kämpat emot en böjelse, s o m han ansåg hopplös, men s o m dagligen hade stegrats i en oroväckande grad.
(Forts.) Aprilnumret af Iduns Mode- och Mönstertidning med- följer nästa veckas nummer till vederbörande prenumeranter.
Innehållsförteekning ": Anna Lisa Hwasser-Engelbrecht; af J. N — g.
(Med porträtt.)
— Novisen; poem af Octavio Beer.
— Friska barnkamrar; af Ingrid Gullin.
— Iduns skollofskoloni.
— Från antikens kvin- novärld; tre skisser för Idun af Vilh.
Lundström.
III: Kvin- nan i literaturen.
— En vinterpoet; för Idun af Tor Hedberg.
(Slut fr. foreg.
n:r) — Torparen och gässen; af Leo Tolstoi.
Öfvers.
för Idun.
— Husmoderlig almanack; af Stenia.
— Mo- dern erotik; några bagateller i ett vidlyftigt ämne, af Alvar Arfividsson.
II: Finnes det någon » sann&gt; kärlek?
— Teater och musik.
— Endast 8 dagar.
— Loretos madonna; skildring från Italien, för Idun af Hilda Hintze.
Hl^ " " De smycken, som fortfarande för den s. k. lilla toaletten äro förherskande, äro alltjämt de små emaljerade blommor och fjärilar, som under vintern 1890 väckte så stort uppseende i Paris.
De modernaste äro Viol-, Blåklint- o. Penséebroscherna samt de små hvit- och blåemaljerade fjärilarne.
Prisen ställa sig olika fr. 6 till 15 kr.
Sändas efter rskvhitmn tia landsorten i rek.
bret.
från Juvelerar H A L L B E R G, Regeringsgatan 9
