# ID: svediakorp-per800
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1891
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,027
# sentences: 561
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r 13 (171) Preiiuineratioii) ii&gt;ris pr A R: Idun med Modetidning och ko- lorerade planscher kr.
8: — Idu.11 m.
Modet, utan kol.
pl.
• 6: 50 Tduu ensam • 4: — Fredagen den 27 mars 1891.
Byrå: H a m n t r a t a n 16, 2 % tr. (midt for Kungsträdgården.)
Prenumer.
sker i landsorten ä post- anstalt, i Stockholm hos redaktion.
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas ä byrån kl. 10 — 11.
Allm.
Telef.
61 4 7.
Marie Louise F 5r de flesta af Tduns läsarinnor torde det- ta namn vara obe- kant.
Hon, som i lifs- tiden bar det, var ej en af dessa moderna kvin- nor, hvilka älska att göra sig bemärkta, som taga del i dagens strider om » frågor » och hjälpa till att lösa » problem ».
Hon var blott skolfröken och sjukgymnast i en lands- ortsstad och har i hela sitt lif ej tagit ett steg för att blifva ryktbar.
Men på den plats, där hon hade sin verksamhet förlagd, var hon känd och värderad af många, och när hon för några veckor sedan afled, saknades och sörjdes hon där inom vid- sträckta kretsar.
Hennes enkla lefnadssaga är be- rättelsen om en ädel kvin- nas rastlösa och gagnande arbete för andra, ej min- dre betydelsefullt därför, att den outtröttliga arbe- terskan själf var så fjär- ran från att anse sig hafva uträttat något, som för- tjänte beröm.
Marie, Louise Vestman föddes den 25 juni 1838 å Stenfors bruk i Krono- bergs län, som då egdes af hennes föräldrar, bruks patronen Vestman och den- nes maka.
Hennes fö- delse kostade modern lif- vet, och fadern flyttade TJ t g-i f n i u g-s t i d: h v a r j e h e l g f r i fredag.
Lösnummerpris: 15 öre.
(vid kompletteringar).
Qfrtumitilloktr.-JktM.
4:de årg.
AmioiiNpris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande- och - Lediga platser- 26 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Utländska annonser 70 öre pr noup.-rad.
Vestman.
kort därpå till Karlskro- na, där han ett och ett hälft år efter hustruns död ingick nytt giftermål med fröken Louise Sheldon.
När äfven han om några år aflidit^gifte hans enka sig med landtbrukaren Lindvall å egendomen Skillinge i Nettraby nära Karlskrona, men förblef dock städse för den för- äldralösa en öm moder.
Bägge styfföräldrarne lefva ännu.
Vid sex års ålder in- ackorderades hon i Karls- krona för att gä i skola.
Hon fick sin första un- dervisning i fröken Lund- qvists * skola för yngre barn, där hon kvarstan- nade i ett par år, hvar- efter hon intogs i fröken Lorichs pension.
Här åt- njöt hon undervisning i flere år och lade en god grund till den betydliga fond af gedigna kunska- per, som hon sedermera genom flitigt själfstudium förvärfvade och ända till det sista alltjämt ökade.
Den själfständighetskänsla, som alltid utmärkte henne, * Fröken Lundqvist, som ännu lefver, är oaktadt sin höga ålder rask och liflig.
Den fryntliga, älskvärda gum- man kommer väl ihåg, när lilla Marie Louise för nära 47 år sedan kom till hennes skola.
A l l t, allt h v a d j o r d e n eger s k ö n t och rart Och Och Det eger den, som eger h o p p e t s m a k t.
himlen h ö g t och h a f v e t underbart m e r än k r o n o r s och j u v e l e r s jZ .. förmådde henne att tänka pä att skaffa sig en sådan verksamhet, som kunde tillåta henne att vara alldeles » sin egen », och år 1868 begaf hon sig till Gymnastiska Centralinstitutet för att utbildas till sjukgymnast.
Hon genomgick här den stadgade kursen på halfva den van- liga tiden och utexaminerades redan år 1869.
Samma år erhöll hon anställning i den högre flickskola, där hon allt sedan tjänstgjort.
Denna skola egdes då af fröken Hidén, öfveitogt se- nare af lektorn, numera kyrkoherden Arnold Hammar och innehafves nu sedan flera år af fröknarna Mathilda Eckerberg och Ebba Sund- holm.
Dessa förändringar i skolans högsta ledning hafva gifvetvis föranledt omgestaltnin- gar i åtskilliga andra afseenden, både hvad organisation och lärometod angå, och det åtta- klassiga, af staten understödda elementarläro- verket för flickor, hvars äldsta lärarinna fröken Vestman var vid sin död, torde i bra mycket vara olik den Hidénska skolan, där hon 22 år förut börjat undervisa.
Men fröken V.
sak- nade hvarje anlag att stelna i gamla former, hon följde utan svårighet med under utveck- lingsskedet samt fyllde äfven under den senaste tiden sin plats i skolan på ett sätt, som lände henne till heder och skolan till gagn.
Hennes nit slappades ej af under de många arbetsåren, och hennes undervisningsskicklighet var allt- jämt framstående.
Hon var läroverkets gym- nastiklärarinua samt undervisade dessutom i geografi och naturvetenskap.
Hennes verksamhet som lärarinna var likväl ej det, som främst tog hennes tid och krafter i anspråk.
Hon var jämväl sjukgymnast, och det är såsom sådan hon kanske arbetat mest.
Skicklig och outtröttlig äfven i sädan egenskap, varmhjärtad och ömmande för andras lidanden, anlitades hon af många, och hon drog sig al- drig undan, var ständigt beredd att hjälpa utan uppskof och utan att taga hänsyn till, om den hjälpbehöfvande var hög eller läg, rik eller fattig.
Hon började sitt arbete redan klockan 8 på morgonen, och arbetsdagen tog ej slut för henne förr än kl. 7 på aftonen, — den varade ej sällan längre, då någon lidande se- nare påkallade hennes smärtstillande behandling.
Hon tvekade ej att försaka en välbehöflig hvila för att skynda till hjälp, visade ea glad min, när hon kom, hur trött af dagens släp Lon än var,.
och kände sig glad och lycklig, när hon kunde förhjälpa den lidande till en plågfri natt.
God och ömsinnad, som hon var, kunde hon dock stundom synas kärf och nästan omild för dem, som ej kände henne.
Hos henne som hos många andra varmhjärtade och ädla män- niskor fanns nämligen denna skygghet för att låta det inre väsendet framträda för enhvar, som gör, att hjärtligheten och det ömma del- tagandet gärna döljas bakom en anlagd mask af kyligt lugn och likgiltighet för andras om- dömen.
Men ingen lät bedraga sig häraf.
De sjuke och fattige visste, att de i henne egde en verklig vän, och hon var älskad af sina lärjungar.
När någon af flickorna i skolan under fristundernas lek och ras fått en hårdare knuff än vanligt, en skråma, som smärtade eller tycktes betänklig, togs alltid tillflykten till henne, och detta skedde ej förgäfves.
Hur högt hon var aktad och älskad af sina kamrater och lärjungar inom läroverket, därom vittnade — säger minnestecknaren i Karlskrona prakt T OPELIUS.
upp, 3 tröga hjärtan alla, Veckoblad — oförtydbart den djupa rörelse och sorg, som gåfvo sig tillkänna, då läroverkets före- ståndarinna omnämnde hennes död.
Alla, både lärarinnor och lärjungar, fällde tårar, och under- visningen måste för dagen inställas, emedan det var att förutse, att knappast någon skulle kun- nat med erforderligt lugn undervisa eller mot- taga undervisning.
Vak ' Fröken Vestman hade en stark kroppskon- stitution, men det allt för trägna, ansträngande arbetet bröt småninom hennes krafter, och hon var under den senaste tiden sällan riktigt frisk.
Den sorg, som träffade henne,då henDes ende bror, den äfvenledes rikt begåfvade kommendörkapten Vestman, i fjor afled, torde ock hafva mycket bidragit till att minska hennes spänstighet och lifskraft.
Några dagar före sin död lemnade hon den sjukbädd, där en svårare lunginflamma- tion länge hållit henne, och började åter arbeta som lärarinna, men mattigheten och ett gammalt hjärtlidande, som blifvit förvärradt genom den sjukdom, hvilken nyss hemsökt henne, tvingade henne snart att afstå därifrån.
Hon afled den 18 sistl. februari.
Slit, liksom Simson, fängselbanden, Då jordfästningen den 26 i samma månad förrättades i Fredrikskyrkan, var det rymliga templet fyldt af sörjande af alla samhällsklas- ser och åldrar.
Kistan var prydd endast med ett kors af grönt och en myrtenkrona, emedan fröken V., till fattiga sjukes förmån, undan- bedt sig alla kransar och blommor.
Men många tårar fälldes vid denna begrafningsakt, och dessa lände den hädangångna till större heder, tolkade bättre saknaden och sorgen hos hennes försam- lade kamrater, lärjungar och andra talrika vän- ner, än de grannaste blomsterprydnader på kist- locket skulle förmått.
Ldh.
Som slumren än i vinternatt!
5Y " månde drömmens bindel falla, Jy nu är dagens välde satt.
Quds ande blåser öfver landen ~€&gt;n stormens il kring världens hörn.
jjlif fri och stark som himlens örn.
Vak ' upp, .3 sorgcslagnc dårar, Som vanken mellan gr af var om-, 3 skumma ögon, hvilkas tårar ' fiorlskvmitc, huru våren korn; 3 grubblare, som styrden färden Dviot vilse mål på vilsen fot — T ' ak ' upp!
Se född på nytt är världen Jfär är ett under, tag emot!
3 skolen alle.
glade lofva ffjen kraft i dag med er är ajord, * jDär är en inre själens gåfva 3 bild af .vårens tid för spord: c j) ct vissna sig i grönska bvter, ^Det gamla nu föryngradl är.
Quds starkhet gripens stängsel bryter — • Vak!
upp, ty påskedag är när.
J. Bdskmorqon.
EJier högt Iland fria vindars gång.
' ifrån ljusklar eter våg hon bringar Uppståndelsen en fröjdfull sång, " Och som hon jublar där, församla Sig tusen stämmors drilleslag: " Vak upp, fulllordadt ' Vak upp, nyfödda värld i dag!
Vak ' upp, 3 muntra källor, strömmen är del gamla, ijch sorlen högt er ^Herres lofl Vak!
upp ur drömmarne 3 drömmen, 3 gräs och Ilad i skogens hof!
^Du Om nöjena i hemmet.
Af Maria Nyström.
E. Geibel.
åsk ringts in, och lärkan svingar Sig N-g.
sippa blå, du lilja skära, ^Du röda ros i vårlig prakt, 3 skolen alla vittne lära, &lt;LÄU döden bröts af - kärleks makt.
|itt barndomshem!
Hvem har ej både på vers och prosa hört det lofsjungas; hvem har ej sett gubben och gumman lifvas och blifva som unga på nytt, då de tala om minnen från sitt bardomshem, och hvem blir ej själf varm om hjärtat, då han tänker till- baka på barndomshemmet.
Och dock äro hemmen sä olika: några so- liga, ljusa, varma, andra idel skämt och lek, andra allvarliga och tysta, andra kanske till och med kalla och dystra; men genom alla går dock samma gemensamma grundton: kär- leken till barnen.
Denna grundton är det väl, som klingar ända in i sena ålderdomen, ty var än hemmet icke gladt, hade föräldrarne ej förmåga att genom yttre tecken visa sin kär- lek, voro de i följd af omsorger och bekym- mer ofta otåliga mot barnen, fick man än höra månget ovänligt ord, så kände man dock, dä man kom ut världen, att man aldrig blifvit så oegennyttigt älskad som i hemmet, aldrig mötts af ett sådant öfverseende som där och aldrig någonstädes fått emottaga så många uppoffrin- gar, utan tanke på gengäld, som i hemmet.
Då man så tänker tillbaka på hemmet, för-
svinna alla de små motigheterna och blott det enda sköna minnet af föräldrarnes aldrig svi- kande kärlek står kvar, och det är det minnet som aldrig förbleknar.
Hur mången yngling har ej tanken på hem- met räddat från fördärfvet, och hur mången skeppsbruten har ej återvändt dit, för att i hemmet söka det öfverseende och den förlå- telse, som blott där kan skänkas honom.
Hvem skulle då ej vilja grunda åt barnen ett hem så sundt, varmt och godt, att det blefve dem ett soligt minne för hela lifvet och ett värn för alla frestelser, de möta därute.
Man har sagt att exemplet är ett af huf- vudmomenten i uppfostran, och alla föräldrar, som ej.
äro helt och hållet lättsinniga, söka väl med mer eller mindre framgång lägga band på sina dåliga vanor och föregå barnen med goda exempel, och dock ser man ofta barn från allvarliga, arbetsamma, strängt sedliga, sanna hem, blifva lata, lättsinniga och lögn- aktiga.
Detta inträffar mycket oftare än till exempel att musikaliska föräldrar ej erhålla barn med sinne för musik, eller, där föräldrar- ne hafva kärlek till naturen, att ej barnen skulle hysa ömhet mot djur och plantor.
Och dock borde ju exemplet i det ena fallet verka lika så väl som i det andra.
Det finnes likväl en skillnad vid dessa olika fall.
Då man sjunger eller spelar, gifva för- äldrarne redan i musiken barnen en del af sin själ; man kan ej hysa intresse för naturen, utan att ovilkorligt meddela sig med andra, närmast barnen.
I många allvarliga, arbet- samma hem inträffar det däremot ganska ofta, att föräldrarne, upptagna af arbete, ej komma sig före att gifva barnen någon del af sitt själslif.
Barnen blifva naturligtvis äfven vana vid arbete, men under den trägna verksamhe- ten hinner man ej alltför mycket meddela sig med barnen.
Ofta händer det äfven, att för- äldrarne ej gifva sig tid att låta barnen utfö- ra en del af arbetet, emedan de finna, att det går fortare att göra det själfva; sålunda skjutas barnen än längre bort från det, åt hvilket för- äldrarne egna sitt intresse.
Far och mor haf- va ej tid till annat än att öfvervaka lexorna, se till att barnen få mat och kläder o. s. v., eller att söka samla för barnen en liten för- mögenhet, då föräldrarne ej mera finnas.
De älska ändå så ömt sina barn, och de veta så väl, att barnen behöfva nöje lika nöd- vändigt som arbete.
De söka därför med kärleksfull omsorg skaffa dem goda kamrater, de ställa till små bjudningar, de låta barnen deltaga i ferie vandringar m. m., och allt detta är godt och väl, ty en god kamrat är ett godt stöd, då man kommer ut i världen.
Men alla dessa nöjen hafva dock en stor olägenhet: de föra barnen mer eller mindre bort från för- äldrarne.
Det är för vännen, som gossen omtalar sina bedrifter i skog och mark, sin ledsnad öfver förmenta oförrätter i skolan; det är till vän- nen, som flickan anförtror sina små dockolyc- kor, sin oro öfver en illa öfverläst lexa o. s. v.; och vännen, lika litet utvecklad, deltageri deras glädje och sorg, men kan ej därtill gifva dem några råd eller tillämpningar för lifvet.
Sedan, då gossen blifvit yngling, är det till vännen han anförtror sina tillfälliga heders- skulder, sina frestelser bland lättsinniga kam- rater; och vännen, lika ung och oerfaren som han själf, kan ej råda någon verklig bot, utan söker kanske att betäcka skulden samt att, genom att själf deltaga i samkvämen, skydda kamraten, och slutet blir bådas fall.
Den uppvuxna ungmön, som lefver i föräldra- hemmet, är väl ej utsatt för sådana faror, men det är dock väninnan, som får lära känna hennes små hjärtehemligheter; och väninnan, lika ung som hon, har ej heller större erfa- renhet, och så har kanske det unga hjärtat skänkt hela sin första kärleks varma rikedom åt en fullkomligt ovärdig, hvaremot en klok mor i tid hade kunnat aflägsna faran och leda det unga sinnet på andra tankar.
Exemplet är visserligen ett viktigt moment i uppfostran; men nöjena tillsammans med för- äldrarne är det äfven.
Det är ej nog, att föräldrarne söka skaffa barnen goda kamrater och gifva dem nöjen, där ej far och mor själf- va äro med, ty det är just under leken man, lättare än under arbetet, närmar sig barnet och får del af dess känslor och tankar, lika- som månget under leken framkastadt ädelt ord verkar mera än timslånga moralkakor.
Ynglingen berättar nog sedan ocksä lättare sina felsteg åt den, som han mer än en gång under leken brottats med, än åt den, som if- rigt arbetande, sitter oåtkomlig i sitt rum.
Flickan talar gärna om sina små hjärtehemlig- heter, då mor och dotter, uppkrupna i soffan i skymningsstunden, sitta och småprata vid brasan; under det den mor, som genast tän- der lampan för att fortsätta sitt arbete, ej har utsikt att få sin dotters förtroende.
Det är så naturligt och vanligt att se far och mor leka med de små barnen; mamma dansar ring med dem, berättar sagor och le- ker » bjuda främmande », pappa är den präkti- gaste häst, och ingen ståtligare ryttare finnes än liten rustibus högt upp på pappas skuldror.
Men sedan, då barnen börja gå i skolan, är det, som om föräldrarne tyckt sig hafva gjort nog i den vägen.
Barnen få kamrater att leka med, och föräldrarna egna sin tid åt annat eller sköta egna nöjen.
Och dock är det just nu mycket mera nöd- vändigt, att föräldrarne deltaga i barnens nö- jen, just nu, då det gäller att bilda karaktä- ren och gifva barnen en klar och ädel uppfatt- ning af lifvet.
Alltför omvexlande behöfva dessa nöjen ej vara; då far och mor äro med, blir nöjet al- drig enformigt, ty än fängsla föräldrarne bar- nens intresse med en liten bit naturhistorie, än en folksägen, än en liten bit moral, allt som tillfället gifver anledning till.
Låt oss t. ex. tänka på vinternöjena.
Vid middagsbordet förklarar pappa: » Se så, läs öfver edra lexor nu, medan jag tager mig en liten tupplur på maten.
Kl. 4 gå vi att åka kälke, jag såg en så ypperlig backe, då jag i går promenerade utåt landsvägen. » Den mid- dagen stökas undan med fart, och så höras blott ett ihållande surr och mummel af lex- läsande ungdomar.
Ändtligen slår kloekan I fyra!
Allmän stormning mot pappas dörr: » Upp, upp, klockan är fyra! » Pappa gnider raskt sömnen ur ögonen, mössor och kappor tagas på, är familjen liten, bjudas några kam- rater med.
Hvar och en tager sin kälke, pappa får vedkälken, ty julbocken har ej gif- vit honom någon, och så raskt i väg!
Mamma sade sig ej orka ' med, men hon blinkade så hemlighetsfullt åt pappa, så aldrig stod det rätt till med den tröttheten.
Åh, huru snön glittrar i solskenet, huru vacker skogen är i sin hvita vinterkappa, och huru blank backen är sedan!
Hejsan, där stjälpte Einar i snödrifvan, så att snön yr om honom, där kommer pappa helt stadigt med Märta i famnen, där åker Gunnar på snöskor i kapp med Evi på kälke.
Åh, så det går!
Fort alla uppför backen igen.
Men hvarför står Kerstin där uppe på bac- ken och viftar med sin röda duk?
Hurra!
där ha vi tröttheten, två hurra för mamma och Thilda med kaffepannan!
Fort alle man ned!
Mamma sättes på vedkälken med kaffe- pannan i famnen, och uppför backen bär det i yrande fröjd.
Där dukas kaffebord på stör- sta kälken, och alla de andra användas till stolar.
När kaffet är drucket och mamma fått se åtskilliga mästerprof i backåkning, börjar solen bjuda godnatt, och det rustas till hemfärd.
Så behagligt trött man är, det är väl, att man läst sina lexor, nu har man blott lust att prata en stund och så begifva sig till sängs.
Det är just under denna trefliga lilla prat- stund man berättar för pappa, huru bra man i dag lyckades » lunta » (hålla boken öppen under bordet) under magister L:s timme, och pappa blir i tillfälle, att framställa det ömkliga och okloka däri; mamma får höra, att hennes lilla flicka i dag skrattat åt Gretas lustiga, gamla hatt och kan genast framhålla, huru hjärtlöst det var, ty Gretas föräldrar äro fat- tiga och Greta kan ej ofta få nya kläder.
Så säger man god natt.
Ännu stråla ögo- nen och glöda kinderna efter den präktiga kälkåkningen.
Så stråla visst ej ljusen och glöda rosorna i hr X.
väl dekorerade balsalong, och så godt och varmt kring hjärtat kännes det väl ej hel- ler där för far och mor som hemma bland de små.
För öfrigt behöfva far och mor ej försumma balen, ty då den begynner, sofva deras små älsklingar redan i godan ro, så som man sofver, då man vet sig hafva varit snäll och haft en rolig dag.
Barnen äro också alltid snällare, då föräldrarne äro med och i tid afstyra börjande gräl och dispyter.
En annan gång arrangeras en skidtäfling, då mamma högtidligt delar ut små pris, en griffel, ett äpple o. s. v., under det pappa öfvervakar starten.
Eller är det en skridskofärd, och mamma må- ste häpna öfver alla underbara cirklar och fi- gurer gossarne kunna göra, nästan som pappa själf, för ögonblicket upptagen af att stödja Evi, som tager sina första steg på stålsko.
Bär det väl till, skaffa gossarna en skrinnstol, och då får mamma och småflickorna göra en tur öfver den blänkande fjärden.
Om sommaren åter rustar mamma i god tid matkorgarne i ordning, ty nu skall det bära af på stor svampplockning.
Korgar i massa, paletåer och dukar tagas äfven med.
Båten göres klar, * gossarne och pappa taga till årorna, mamma styr, och småflickorna placeras på sidorna; de få laga vassbåtar, men ej pla- ska i vattnet, ty då kunde de falla i sjön; pappa stämmer upp en munter sjömanssång, hvari alla infalla, och så bär det af.
Då vi landa, tillhållas gossarne att ej genast rusa till svampstället, utan först ordna läger- platsen.
Paletåerna bredas öfver gräset till soffa, en slät sten utses till bord, af några stenar ordnas en hällspis åt köksan, och så begifva vi oss af till svampstället.
Till och med lille Erik på sköterskans arm är med.
Det är en rikedom på svampar; ett, tu, tre, är en korg full, och » pusta är också sjömans- göra », menar pappa.
Så slå vi oss ned i gräset för att hvila, då sätter Herman plöts- ligt fingret på munnen och * pekar sakta upp mot ett träd.
Där sitter en liten ekorre med en tallkott emellan tassarne och tittar med sina klara ögon ned på barnen.
Den vet nog, att de ej göra den något ondt.
Pappa berät- tar då om ekorrens lif och gör barnen ånyo uppmärksamma på, huru grymt det är att för sitt nöje inspärra djur i bur, och huru mycket roligare det är att observera, huru de syssla
och lefva i sin frihet.
Gossarna omtala sin bedrift, att hafva kastat en råtta i sjön härom dagen, och pappa framhåller, att man har rätt att döda, men ej att pina ett skadedjur.
Nu höres en hvisselpipa.
Det är matbud.
Huru mången gurmand skulle ej med afund se den strykande aptit, hvarmed de enkla an- rättningarna inmundigas!
Efter middagen skall svampplockningen sträc- kas ut längre bort, men mamma, jungfrurna och småbarnen stanna kvar för att rensa de nyss plockade svamparna.
Nu blir det tid att begifva sig hemåt, kor- garna packas, och alla papper uppsamlas nog- grant för att ej ostäda den vackra skogen.
Solen häller på att försvinna bakom träd- topparne, färgande himlen i glödande prakt; hafvet ligger fullkomligt lugnt, och hvarje ro- sigt moln återspeglas däri.
Kvällen är un- derbart vacker, och rörda fästa föräldrarne barnens tankar på Guds oändliga godhet, som skapat världen så skön.
Sakta glider båten mot land, barnen kyssa godnatt; tacksamma mot Gud och föräldrarna läsa de sin aftonbön och fortsätta sedan ännu i drömmen den glada dagen.
En annan gång är det en bärplockning eller beseende af någon ny holme eller rätt och slätt en utfärd för alt njuta af det vackra vädret.
En treflig bok tages med, man läser litet och pratar om hvad man läst, man ploc- kar blommor, tumlar om i gräset, kastar smör- gås vid stranden, badar o. s. v. Och alltid äro far och mor med.
Genom detta deltagande i barnens och ung- domens lekar och nöjen uppstår ett mera kam- ratlikt förhållande emellan barn och föräldrar.
Då man läst tillsammans eller annars pratar om för barnen fattliga frågor för dagen, säga äfven barnen sina åsikter, och föräldrarne taga hänsyn till dem, allt under det de omärkligt leda dem in på riktiga banor.
Barnen äro öfvervakade, utan allt slags tvång, och de lära sig att njuta sunda och rena fröjder.
Umgänget med barnen och sedermera med de uppvuxna sönerna och döttrarna håller äl- ven föräldrarnes eget sinne ungt, och de förstå att fatta och deltaga i ungdomens hänförelse, dess fröjder och sorger.
Mången äldre skrat- tar åt ungdomens varma entusiasm för foster- land, frihet och sanning, kallar det ungdoms- svärmeri, barnslighet m. m., och tyvärr kväf- ver kampen för tillvaron ofta dessa varma känslor; men lycklig är dock den, som ännu i ålderdomen kunnat hålla kvar sin ungdoms varma entusiasm och tro på lifvet.
För ho- nom ter sig helt visst världen soligare än för andra, och han omfattar säkert mänskligheten med vida större kärlek och öfverseende än pessimisten.
Nej, sy hellre en garnering mindre på din dotters klädning, stryk din sons krage mindre blank, gifven hellre några tusen kronor mindre i arf åt edra barn, men tagen er tid att del- taga i deras lekar, söken därunder få en in- blick i deras själslif, och gifven dem del af edert tillbaka.
Så gifven I dem ett oförvansk- ligt arf i gudsfruktan och motståndskraft mot frestelsen genom kärlekon Ull hemmet.
fe- Hvarje människa har tre karaktärer: den, som hon visar, den, som hou har, och den, som hon tror sig ega.
E n påskafton.
F ö r Iduu af Sune Folkeson.
^ ^ \ f v e r landsbygdens vida marker hade na- f \ jö t redan bredt sin djupaste helg- dagstystnad.
Blott i Paris, där sin- nenas evigt strömmande oro af intet hejdas, var lifvet sig likt.
En van flanör skulle dock ha märkt, att på vissa punkter var cir- kulationen till och med ökad.
En sådan punkt var St. Lazare-statkmen.
Sista tåget till Rouen och le Havre skulle gå om en kvart för att hinna i tid till den stora postångarens afgång till New-York.
Fullpackade omnibusar stötte emot lika full- packade hyrvagnar, så att de berg af kof- ferter, som tornade sig öfver dem, hotade att falla öfver fotgängarne, hvilka trängde sig emellan.
Från de vidt uppslagna vagnsdör- rarne svärmade resande af alla slag och kön ut och upp för de breda stentrapporna.
u r e n Bland denna vimlande hop fanns en all- deles säregen grupp, så olik alla, att den väckte uppseende.
Desse hade kommit till fots, de; icke ens en omnibus skulle de kun- nat betala, ty vägen var lång och börsen tunn.
Det var en grupp bleka män, magra af nöd, tärda af allt slags elände; en hop trasiga kvinnor, utslitna, klass-stämplade.
De minsta barnen buro de på armen och något litet resgods, ännu tunnare än det lefvande, i handen.
De voro utvandrare, som skulle bort: somliga för att dölja någon skam; an- dra för att ännu en tid bedraga den nöd, som här hemma trängde ut dem, hvart de vände sig.
Och rundt omkring dem, där de trötta slagit sig ner på golfvet i stora vesti- bulen, uppstaplades så småningom deras små kistor, lådor och bylten: detta egendomliga slags resgods, som redan på långt håll skil- jer sig från allt annat sådant genom den prägel af besparing, försakelse och kärlek, som ger det något så förtvifladt rörande och fattigt.
Allra sist anlände två barn, bror och syster.
Äfven på dessa, af nöd så utslitna, så slöa, så trubbade sinnen, gjorde de intryck, de ensamma, unga utvandrarne.
Ett sam- mansatt och mycket själfviskt intryck egent- ligen.
Männens blickar gingo spefulla, skep- tiska, mot de friska, rosiga anletena i dörr- öppningen, förargade öfver, att de kommo och togo plats.
Kvinnornas ögon uttryckte litet mera medlidande och ett och annat: » stackare! » följdes af en suck.
Men det var också alltihop, och sedan man makat åt sig, så de fått plats, gick hvar och en till- baka till sina egna bekymmer: man hade icke tid med andras.
Man bildade kö framför biljettluckan.
Och den långa, bleka raden gled förbi, en och en — och pänningehögen växte som en flod af alla dessa summor, vid hvilka blod och tårar och svett klibbade fast.
Det var deras sista skärf till det land, som ej ville föda dem.
Och i det ögonblick mynt föll mot mynt, var det, som väckte klangen månget sofvande minne och sinne.
Man såg det på en blick, som blef skum, på en ryckning i tunnslipade läppar — eller det hördes i en och annan svordom, man utkastade som på trots mot sin egen rörelse.
Hvad de min- des, hvad de saknade, hvad de sörjde öfver, var icke godt att säga.
A l l känsla ur själfva lifvet sprungen är lika enkel och lika sam- mansatt som det.
Man spinner sig in i da- garnes tråd af sorger och fröjder, utan att veta det, och man känner det icke ens, förr än då hjärtat häfves upp under ett starkare pulsslag än de vanliga.
Men då känns det, ty tråden skär in, djupt in — — Blandade med dessa beslutsamma, förtvif- lade ansikten funnos också andra.
Närmast före de små ensamma emigranterna stod ett djupt beslöjadt, enkelt klädt fruntimmer.
Men på den fina hållningen och allra mest på oron i de dunkla ögonen, som skygga gledo till höger och venster för att se, om någon kännt igen henne, begrep man genast, att hon tillhörde en annan samhällsklass, än den dräkten utvisade.
Och på den förlägna ovana hon visade i sina rörelser, var det tydligt, att hon för första gången själf skulle köpa sig en biljett.
Väntan blef lång.
Det var alltid stark trafik på linien, men nu, en helgdagsafton, var den förfärlig.
Trött vände hon sig om och fick se de båda små bakom sig.
Hon gjorde en förvånad, häpeu gest.
Läpparne öppnades till en fråga, som dock blef out- talad, ty hon vände sig åter framåt mot luc- kan.
Intresset tog slutligen öfverhand öfver försiktigheten, och hon tilltalade dem blygt, lågmäldt: » Resen i hem, småttingar? » » Ja då! » » Och hvar är hem? » » Amerika. » » Ensamma, så långt? » De skrattade, trohjärtade och förlägna.
Men den lilla visade på korgen, som tyngde hen- nes arm: » Jag tog min docka med mig. » Och barnets klara, fria blick mötte hen- nes rädda, ångestfulla, som i detsamma blef immig — liksom då stigande tårar hejdas från att falla.
» Och till hvem reser ni, i Amerika? » Som det var sagdt, hörde hon hvilken falsk ton hennes tanklöshet gaf åt frågan.
Meu de små hade ingenting hört.
» Till pappa och mamma, » svarade de på en gång med samma äkta kärleksklang i de späda rösterna.
» Hvar bo de? » Den lille mannen på tio år drog stolt och säker upp ett mycket läst, i vikningarna sön- dernött bref ur bröstfickan: där stod adres- sen, illa stafvad, men tydlig nog.
Fadern hade arbete som murare vid ett bygge i själfva New-York.
» Och ni ha gått till Paris?
Komma ni långt ifrån? » » Ånej, inte så värst, från Dijon. » » Hur kunde ni hitta hit? » De små spärrade upp ett par vidöppna ögon; men det hjälpte dem inte ändå att förstå den obegripliga frågan.
Inte hitta till pappa och mamma?
Nej, det var då märk- värdigt att fråga om något sådant!
De, som gått helt trygga och lugna efter något där- inne i hjärtat, hvilket visat dem så säkert vägen fram; samma ledning som foglarne i » det villande blå » bruka flyga efter, nu vid vårtiden.
Stackars unga kvinna — hvarför slog hon ögonen mot golfvet, förlägen, medan skarpa röda fläckar, likt flammande ärr, märkte de bleka kinderna?
Hvad hon hade glömt myc- ket, mycket på en tid — — glömt många enkla, naturliga ting.
Så glömmer man också, hur rent källans vatten smakar.
Hon hade glömt barndomens allsmäktiga tro, dess omedvetenhet, dess blinda förtroende, dess
kärleksinstinkter, dess allvarliga dårskaper, alla dessa enkla, förbisedda krafter — med hvilka de små uträtta under — som heta barnsligheter på de vises, löjligheter på de förderfvades språk.
Men hon var hvarken en vis eller en för- derfvad kvinna — inte ännu åtminstone.
Därför brände kinden, därför slant blicken, som det veka järnet slinter mot härdadt stål.
Och i sin själs innersta kände hon en dof smärta, den att hon visste sig lida, förtvifla, förintas — kände — hörde sitt hjärta sön- derslitas — — — Och då, pinad, lyfte hon upp hufvudet, beslutsamt: » Hvarför reste edra föräldrar? » » V i voro för fattiga, » sade de.
» Och hos hvem har ni varit sedan? » » Hos moster. » » Har ni det inte bra hos henne? » » Jo-o — — — » » Nå? » » V i vill till pappa och mamma, » svarade de bara.
Med sin klass ' stolta själfmedvetande att icke kunna jämföras med några under henne stående, hade hon genast ett snabbt, ett för- nämt, ett hjärtlöst klander på läpparna: » hur kunde de lemna sina barn? » Men hon utta- lade det ej.
Lika hastigt som den tanken föddes, dog den.
Nu slog det henne för första gången, att hon, den rika, den utsökt bildade, flyttad ur sin ram, icke längre skulle kunna skyddas af denna fördom för jämförel- ser, att här dömdes man hjärta för hjärta, brott för brott — • utan hänsyn till person.
Hon själf, hade hon inte, tänkte hon inte öfverge — — — hade hon icke haft mod att lemna, utan att nöd tvingade henne, hennes enda — — — Nej, hon dömde inte arbetarfolket, hon afundades dem: de hade kunnat älska, de, i alla fall.
Ty deras kär- lek hade ju kraft att draga deras små till- baka till dem, öfver både land och haf, och hon, som ansåg sig nästan af finare kött och ben än dessa grofva naturmänniskor, skulle hennes kärlek kunna, hvad deras kunde?
Folkströmmen förde dem nu ett stycke framåt igen — det var som regelbundna stö- tar, korta svallvågor hvarje gång de, som blifvit försedda med biljetter, vikit om åt ut- gången och en ny grupp fyllt upp tomrum- met.
Den oreda och det virrvarr, som uppstodo i trängseln, tvingade hennes tankar med en praktisk detaljs brutalitet åter till verklighe- ten, som en il kastar vinden åt ett nytt vä- derstreck.
När allt blef stilla igen, kom hon ihåg barnen och vände sig om: de voro alldeles bredvid.
Genom att glida tätt efter henne, hade de lyckats att ej bli skilda från den vänliga damen, till hvilken både instink- ten och behofvet af skydd drogo dem, ibland alla dessa främlingar, som ej talat till dem, eller lett emot dem som hon.
Men nu var det, som hade innerligheten i hennes känsla blåst bort i denna lynnets kastning.
Hon kom blott ihåg de yttre kon- turerna af deras historia, som läst från en opersonlig trycksida i en bok.
Och ett ord, så tanklöst att det blef grymt, halkade vårds- löst öfver hennes läppar: » Och tror ni, att ni bli välkomna till pappa och mamma? » I deras trygga, lyckliga tillförsikt gick ordet, uddlöst, vid sidan om deras hjärtan, utan att såra dem, ty de svarade, vänligt och gladt: » Det står här, i brefvet; om de bara hade pengar skulle de hemta oss öfver. » Ett vänligt ord, som inte pareras, icke ge- nom en motsvarande ovänlighet kan få sin egen orättfärdighet förminskad, är den skar- paste af förebråelser, och den unga kvinnan rodnade också öfver sig själf, sin hjärtlösa brist på känsla och hon frågade mildt, nästan urskuldande: » Och har ni fått pengar, småttingar? » Den lilla tioåringen tog ett steg framför systern och förklarade med en förtjusande gest af manlig själf känsla: » Jo, vi ha sparat alla våra soustycken, vi fick till frukostbröd i skolan, under ett hett år! » Nej • — icke om det rifver med i svallet ett annat lif, vore det också ens eget — ty äfven det är oss i kärlek anförtrodt — ur kärlek sprunget, till kärlek vigdt.
Och då, plötsligt, oemotståndligt sjönk vid minnet af barnets blick, minnet af ett par andra, glödande, förvillande onda ögon, de som fått hennes hjärta att slå så högt, att hon ej sett, det hennes lifs starka svallvåg bar barnet med sig mot det djup, där de båda skulle gått förlorade — förlorade?
Var det möjligt!
Jo, ty för att vinna hoppet om kärlek — mera kunde det aldrig bli — måste hon förpanta tvänne lif.
Nu begrep hon det: stämpeln som skulle falla på res- biljetten, den var ett smutsigt varumärke på henne själf.
Det vore svårt att återge den ton af man- lig energi och allvar, hvarmed ordet » helt » uttalades, j a mer än det: den erfarenhet af De hade hunnit fram till luckan, men bar- kärleksförsakelser, af frestelser och strider, som det lilla ordet omfattade, i ett enda ton- nen hade vikit åt sidan, de vågade sig ej fall.
Den frågandes ögon hade fyllts af tå- fram: de hade ju icke nog med pengar.
Den rar.
Det dröjde också en sekund, innan hon unga kvinnan vaknade upp ur sina tankar vid att höra röster omkring sig.
Det var kunde beherska rösten med den sorgsna tim emigranterna, hvilka hört samtalet, och nu bren, nu vibrerande varm af rörelse: » Stackars små, men det räcker ju inte mer rådslogo sinsemellan, om de inte skulle kunna än till Rouen!
Sedan skall ni till en ny hjälpa barnen.
Genast sträcktes där fram stad som heter L e Havre — och så resa från alla håll små besparade summor till ar- många, många dagar öfver ett stort, stort haf betskarlen i blus, som först uttalat den tve- kande frågan, om man inte kunde » töja lite » för att komma fram till New-York. » på slantarne, så de räckte till åt barnen Barnen bara stirrade på henne, förfärade, med?
Och som det j u bara är de riktigt skrämda.
Så långt — — — långt — • — utfattiga själfva, som ha råd att vara gif- till pappa och mamma?
Och for första gån- milda, så gafs där utan knot, hvad som skulle gen efter skilsmässan från föräldrarna, smög användts till att mätta den egna hungern sig en visshet, en smärtans förnimmelse af med.
den ofattliga vidden af det hemska, omätliga Den unga kvinnan fattade ögonblickligen afståndet, som skilde dem åt, öfver deras hittills så trohjärtadt sorglösa sinnen.
Och situationen och med den sitt beslut.
Hou de nyss så af sol och hopp bräddfulla barna- reste på det böjda hufvudet; hon hade åter- ögon stodo nu blanka af tårar, dock utan fått den vanliga säkra, stolta hållningen, den en förebråelse mot den, som plågade dem så.
hon egt som hederlig kvinna.
Bröstet häfde Denna stumma, tysta klagan, bakom hvil- sig häftigt än en gång — det var blott en ken låg en skrämd fråga, grep henne mer suck — men hon hade andats bort sin än allt annat; ehuru det blott var så små- smärta.
Hon vände sig till blusmannen: ningom hon kom fram till det henne själf » Jag betalar för barnen, » sade hon blott.
så personliga däruti.
Ty först tänkte hon Sedan hon köpt biljetterna, lemnade hon på dessa närmaste: på dessa försvarslösa barn, hvilkas första tårar skulle följas af så gossen dem — vek sedan stilla och ödmjukt måDga andra — kanske ej lika lätta, kan- åt sidan för dessa, hvilkas allsmäktiga tro ske ej så jämförelsevis smärtfria — innan gick så trygg mot Amerika — för dessa deras moder skulle få kyssa bort dem.
Deras små, som ej visste hvad svek ville säga.
Hon mötte sedan åter emigrantströmmen •moder!
Hon skulle få — — • och hon själf?
Hon hade blifvit likblek under den stic- på perrongen, där tåget stod.
Hon ville re- kande smärta, som sved inom henne.
Å h, kommendera barnen åt några af mödrarna hon hade ju förbjudit sig själf att tänka på under öfverresan.
Men detta var obehöfligt: detta, på de tårar som skulle bränna de ljuf- mannen i blusen ville svara för dem och vaste ögon hon sett, sitt eget barns, tårar, icke lemna dem ur sikte, förr än föräldrarne som ej skulle lätta det lilla barnahjärta, som fått dem.
Och alla de kringstående, kvinnor göt dem, utan fläcka det, ty de skulle lära som män, tycktes med blickar och gester gå denna barnasjäl, hvad skam var, ja, huru i borgen för hans löftes uppfyllande.
Och det var till en barnamördare, som skammen öfver en moder känns; men hon hade j u förbjudit sig själf att tänka härpå!
flydde, förklädd, sitt lands rättvisa, som hon lemnat dem!
Men äfven om hon vetat detta, Förbjudit?
— A c k!
Åh, det var outhärdligt, dessa stora, tår- hade hon nog gjort på samma sätt: hon var skymda ögon, med den sorgsna frågan!
Hvar- ju icke bättre än han, och när hon hade för stirrade de på henne?
Hvad hade hon kunnat väckas, räddas, så — — - — — — Hon afiägsnade sig skyndsamt.
Hon måste, med dem att göra?
Hon ville, hon måste bli fri — hon var för ung för att lida sig hem så fort hon kunde gå, ty hon kunde ej fram till ålderdom, hon ville lefva sig fram få lättnad för ångerns kval annat än vid dit, med all den rätt och den fart och den sitt sofvande barns bädd.
Där ville hon in- vänta, i tårar och på knä, den ingående påsk- kraft, som det sjudande blodet krafde.
Hon hade försökt att vända sig bort, men morgonen.
Ty inseglet var brutet: modern hon kunde ej; en kraft, stark därför att den hade stått upp ifrån de döda.
var okänd och dold, tvang henne att se dit; att i de tårarna känna igen hennes eget barns stumma anklagelse ropa emot henne — ropa utan stämma — döma utan ord — och neka henne lifvets lycka.
Ännu kämpade hon emot — hade då icke hjärtats lifslust rätt, ja, just rätt att svalla så djupt och starkt det mäktar?
Kvartalsprenumeranter uppmanas att ofördröj ligen förnya prenumerationen, enär upplagans storlek i god tid må- ste bestämmas och.
senkommande löpa risken att bli utan ett eller annat af kvartalets första nummer.
Modern erotik.
Några bagateller i ett vidlyftigt ämne af A l v a r Arfwidsson.
I.
Han tror ej på männens beständighet, han ser egoism i alla våra handlingar.
Egoismen kan väl slumra, menar han, men så fort hjärtat kallnar det allra ringaste, vaknar den och bryter sig fram i dubbelt brutala, dubbelt hänsynslösa former.
• — • här Hvad en fransk författare tänker om kärlek denne en Men.
kvinnans Paris var det för ett halfår sedan ett giftermål, som väckte oerhördt uppseende.
Bourget gifte sig.
Inte var det, förstås, hela Paris — ehuru delvis äfven i den bemärkelsen —, som för- satts i en så febril uppståndelse; det var kvinnornas värld.
T y personen i fråga var ej hr Bourget hvilken som helst, det var författaren till Cruelle énigme, Mensonges och Un caeur de femme, den fine porträttisten, skriftställaren på modet, den oöfverträffade tolkaren af kärlekens subtilaste fenomen, kvinnohjärtats aristokratiske analytiker, det var kvinnans korade gunstling, det var kvin- nans afgudade Paul Bourget.
I världsstaden svärmar man för en skrift- ställare ungefär som man i Stockholm svär- mar för en kunglig tenor med strupkatarr, och det är lätt att förstå, med hvilka käns- lor man i allmänhet mottog underrättelsen o m Hymens senaste eröfring.
På ett håll v a r man dock belåten.
.
.
på sätt och vis.
Och det var bland de vackra judinnorna i kvarteren kring Parc Monceau och Place de 1 ' Etoile: den lyckliga, fröken Minnie David, var en (mycket rik) judinna, och de små israelitiska damerna upptogo föreningen helt enkelt som en komplimang åt dem alla.
Och så skulle ju den charmante unge diktaren egna m e r tid åt det mondaina lif, hvarifrån enstörings- lifvet i Faubourg Saint Germain dittills h a d e dragit h o n o m!
* * *.
.
.
Men det var ej därom jag ville tala.
Samtidigt utsände Bourget en deliciös liten samling nya variationer på hans gamla tema.
Denna bok, som jag först i dagarne fått läsa, heter Den moderna kärlekens fysiologi.
Ämnet intresserar er, jag är öfvertygad därom.
Det finns väl ingen människa, om än till ytan aldrig så kall och skeptisk, som ej torde ha älskat åtminstone en gång i sitt lif; h v a d det nu blifvit af kärleken — om den är ett hopp eller ett minne (någotdera är det alltid), ett par, tre tusen i årsränta eller några bleknade rosenblad i en chiffonierlåda — hör ej till saken.
Och edert kön har nu en alldeles särskildt renommée i detta fall.
Kvinnan är gjord att älska, det är en fras, som sagts er af mer än en skald (om det nu öfver hufvud taget är n å g o n fras!)
* Somliga älska med hjärtat, andra med hufvudet, andra åter med sinnena.
Kvinnan af folket älskar af instinkt, för att glömma arbetet och bekymren; den andra, den priviligierade kvinnan älskar för att glömma — ledsnaden, Som ni finner, ligger det mycken skepticism redan häri.
Och hvilken kontrast är också ej Bourget såsom iakttagare på det erotiska själsområdet mot sin berömde landsman, den blide, naive Michelet!
Bourget är skeptiker ända ut i fingerspet- sarne.
kommer det egendomliga — gunstling par préférence sko- nar kvinnan knappt mindre än mannen.
Enligt Bourget har hon.
.
.
vågar jag säga det?
- - ett hjärta med vingar.
Jag skulle ej vilja tillråda er att bläddra i dessa studier öfver la physiologie de 1 ' amour möderne, som jag har framför mig.
Helt säkert skulle ni komma till samma resultat, som då ni lägger en s. k. läkarebok ifrån er — - att ni har de där sjukdomarne allesam- mans med hull och hår.
$ Om ni i stället behagar lyssna, vill jag på måfå ta några af de kvinnoporträtt, som er elake beundrare med så lätt hand tecknat.
Det finns en exalterad typ, som han kallar skådespelerskan.
Han erinrar om den lätthet, hvarmed man t. ex. vid berättandet af en händelse, som man upplifvat, kan dupera sig sjelf, kan förfalska verkligheten, utan att man själf vill det och märker det, ända tills att en vän, som varit ögonvittne, korrigerar ens uppgift.
Detta fenomen — osanning på god tro — blir, säger Bourget, hos vissa kvinnor en ständig vana, en andra natur, som ärosann och på samma gång uppriktig.
Och så framträder skådespelerskan, icke den, som af verkligt intresse spelar en roll, utan den, som spelar denna roll för sig själf.
V e den, som får tjäna henne till förevändning, om hon för honom inbillar sig hafva » hvad som på modisternas språk kallas en stor passion »!
Hon måstelägga i dagen känslor, och hon skall omstörta hans lif, hon skall uppföra den ena scenen efter den andra, hon skall förgifta sig och bli frisk igen för att sedan för hela världen utbasunera sitt själf- mord.
» Skådespelerskan » skiljer sig vida från en annan varietet, den literära, som mest an- träffas i landsorten.
Medan » skådespelerskan » själf har skapat sig den typ, hon förverkligar, så kopierar den literära helt slafviskt en skald eller en romanförfattare.
Feuillet- beundrarinnan drömmer om rendez-vous ' er i en parkpaviljong i månskenet, Goncourt-be- undrarinnan gör förberedelser att mottaga er i en japansk morgonrock o. s. v. Alla den literäras göranden och låtanden, alla hennes kärleksbref kunna liksom illustrationerna i en bok åtföljas af hänvisningen: sid. 25 del 2.
Den fåfänga tillhör en varietet, som Bour- get kallar » kärlekens snobbar ».
H o s henne har endast den utsikten att lyckas, som är mannen för dagen.
Den ena inbillar sig vara förälskad i en målare, den andra i en literatör, en tredje i en teatersångare, en fjärde i en politiker o. s. v. Den imiterande, slutligen, är en dam, som tagit till modell en annan dam, vanligen ur hennes egen umgängessfer, men ofta nog ur en högre klass.
Denna andra har ett hotell, och den imiterande skall naturligtvis också ha ett hotell; — ett ekipage, och den imiterande skaffar sig ett dylikt; — taflor, och den imi- terande köper sig genast taflor.
» Fru X.
, som alltid gör, hvad jag gör! » kallar hon sedan den andra.
Om en man vill vinna den imiterandes hjärta, så har han blott att öfvertyga henne for den andra.
om, att * han ej är likgiltig * Men nog för denna gång.
Har Bourget genom min lilla resumé fallit i onåd, skall jag nästa gång söka ge er en bättre tanke om honom.
Och om det där med läkarboken skulle ha inträffat, om ni nu med en viss ängslan tror er ega eller ha egt ett enda det allra obetydligaste symptom till någon af de där sjukdomarne, så lugna er med, att när läka- ren kommer, han förklarar alltsammans blott vara inbillning.
§r §östa (Berlings saga medföljde extrabilaga som till bekant dem, som nyligen som prenumererat a I d u n m e d M o d e t i d n i n g.
Ett mindre antal exemplar finnes ännu kvar af nämnda bilaga, som därför i mån af till- gång kan erhållas mot insändande till redaktionen af 30 öre i sparmärken (ej frimärken).
Påskgröten, påskriset och påskäggen.
iÉiVi god gröt på bordet om påskaftonen är gammal lij- * svensk sed.
Och vilja vi vara riktigt säkra om att fägna gummen, kunna vi ju bereda den efter föl- jande recept.
Sex deciliter (ungefär ett halfstop) goda karolina- risgryn sköljas 4 gånger i kokhett vatten.
Sista gån- gen grynen sköljas, vispas de duktigt i vattnet, för att man skall få bort syran ur dem., Sedan afhälles vattnet noga, hvarpå grynen tillika med 4 liter oskum- mad mjölk slås i en med smör väl smord gryta.
Då mjölken kokt upp, ilägges litet salt och socker efter smak.
Hela tiden gröten kokar, röres den flitigt med en träslef, och allt efter som mjölken kokar in, spädes den på med oskummad mjölk.
Gröten får koka öfver sakta eld.
Då gröten är färdig, bör den vara någorlunda tjock, och grynen nästan sönder- kokta.
Den hälles då genast upp i fat eller karott och får stå att skinna sig, hvarpå den beströs med ett tjockt lager strösocker, öfver hvilket hålles ett glödgadt karamelljärn eller, i brist på sådant, en väl rengjord glödgad eldgaflel för att få sockret att bilda karamellskorpa på gröten, hvilken serveras med gräd- de eller gräddmjölk, socker och kanel.
En hvit böna — eller skalad sötmandel — lägges t grötkarotten, då den bäres in på bordet.
Då uppstår alltid bland bordsgästerna en skämtsam täflan att fä bönan, ty den, som lyckas finna henne, » blir först gift ».
Ingen får äta af gröten, innan rättighet därtill för- värfvats genom att rimma för densamma, ty » den, som detta ej vill göra, han får ej gröten till munnen föra ».
* * * Påskriset prydes med bladguld, granna fjädrar, band och » profetior », d. v. s. långa pappersremsor med skrifna spådomar, verser, deviser och ordspråk.
Profetiorna skrifvas med oläsliga bokstäfver, hvilket tillgår på följande sätt: Tre delar ister och en del venetiansk terpentin smältas äfver svag koleld och blandas väl tillsamman.
Med en pensel eller bomulls- sudd, doppad i blandningen, bestryker man noga, men mycket tunnt, ett postpappersark och lägger sedan detta med den smorda sidan på ett annat post- pappersark, hvarå man skrifver med en blyertspenna på papperet, då det skrifna kvarstår på det undre rena papperet, men icke blir synligt, förrän man be- strör det med litet sand, zinober eller kolstybb, då skriften liksom genom ett trollslag framträder.
I hvarje ris sätter man sådana profetior, som läm- pa sig för den person, till hvilken man ger det.
Påskägg kunna färgas på många sätt.
Vill man ha dem enfärgade, kokas de i rödbet-, blåbärs- eller lingonsaft.
För att få dem brokiga, viras de i vac- kert meleradt silkespapper och kokas, hvarvid pap- perets färg öfverflyttas på ägget.
Med bläck eller färger kan man på äggen måla ansikten, djur, landskap eller rebusar.
Nedanstående modeller kunna tjäna som en liten fingervisning vid äggens målning; af de dåliga kommunikationerna hushållsangelägen " heterna maktpåliggande; sålunda kommo ladugården och trädgården under husmoderns hägn.
Ja, snart blef detta fallet med hela godset, ty embetsmännen aflönades med jordegendomar, och då de ofta höllos borta genom krig o. d., blef det kvinnan, som fick sköta hela godset.
När kvinnorna så blefvo enkor hade de förvärfvat stor erfarenhet och kunde sedan drifva utvecklingen långt.
En i vida kretsar känd kvinna, fru Minna Wetlesen, har afiidit på Abildsö i östra Åker, Norge, 70 år gammal.
Hon hade inlagt stora förtjänster om landthushållningsväsendet, husfliten och skol- väsendet i de kretsar, där hon lefde och verkade.
Sällskapet för Norges väl hade tilldelat henne sin stora silfvermedalj.
Pig.
1.
Den uddiga remsan göres af silkespapper och rosetter af smala band och gummas fast på ägget.
Fig, 2, 3, 4.
Mustascher, polisonger, hår och hår- klädsel,, göres af zefirgarn eller bomull och gummas fast.
Öronen göras af papper och gummas fast på ägget.
Fig. 5.
Gräset göres af mossa och gummas fast.
Fig. 6.
Träd, buskar och gräs göres af mossa och gummas fast på ägget.
Moster Oreta.
Smånotiser från kvinnovärlden.
Föreningen för gift kvinnas eganderätt hade den 20 dennes årsmöte under ordförandeskap af by- råchefen grefve H.
Hamilton.
I den upplästa årsberättel- sen framhöll styrelsen de diskussioner, som under före- gående år hållits med anledning af vissa frågor, hvilka förekommit vid riksdagen.
Två möten hade anordnats i april • det första öf- ver hr Borgs motion om äktenskapsålderns höjande för kvinnan från 15 till 21 år; föreningen hade härvid nästan enhälligt anslutit sig till motionen.
Den andra diskussionen behandlade lektor Walden- ströms motion om civiläktenskap, och mötet hade uttalat sig för obligatoriskt civiläktenskap.
Vidare hade föreningens verksamhet varit riktad på kvin- nans inväljande i skolråd och i fattigvårdsstyrelse.
Föreningen som nu räknar en 18-årig tillvaro, har för närvarande ett antal af 415 ledamöter.
Vid företagna val utsagos till styrelseledamöter grefve Hamilton, professorskan Retzius (båda åter- val), häradshöfding Lindhagen och fru A. Kerfstedt och till suppleant fröken Lindhagen.
Till reviso- rer återvaldes fru E.
Lind af Hageby och öfverste- löjtnant R. von Koch samt till deras suppleanter fröknarna E. Fryxell och A.
Rylander.
Till sist höll fil.
d:r Ellen Fries föredrag: » Om de svenska kvinnornas affärsverksamhet under 1600- talet ».
I raska drag gaf talarinnan en intressant skildring af storhetstidens kvinnor, hvilka i gärning tydligt visat, att kvinnan mycket väl duger till själfständig ekonomisk verksamhet.
1600-talet var en storhetstid, icke blott för män- nen, utan äfven för kvinnorna.
Visserligen voro dessa föga vakna i politiska frågor, men desto större intressse visade de för ekonomiska.
Orsaken här- till kunde sökas i kvinnans uppfostran, som, hur förnäm kvinnan än var, uteslutande var riktad på det praktiska.
I de stora husen blefvo på grund Ett lysande parti synes fröken Börtha Wret- mark komma att göra.
H o n förestod under världs- utställningen i Paris 1889 stockholmska juvelerare- firman C.
G. Hallbergs butik och väckte där i sin pikanta dräkt som dalkulla liflig uppmärksamhet så- väl hos resande landsmän som utländingar, hvilka blifvit lockade till butiken i den lilla anspråkslösa villan af ett porträtt i La Vie Parisienne, som fram- ställde fröken W.
såsom kulla.
En omkring 40 år gammal engelsman vid namn William Dudgeon fet- tade tycke för den vackra svenskan, begärde hennes hand, och på eftersommaren vardt hon i England, dit hon i sällskap med sin syster fru Hjortberg be- gifvit sig, förlofvad med mr Dudgeon, hvilken nyss blifvit chef för en firma, som eger stora besittnin- gar och plan tager i Indien, uppskattade till ett värde af omkring 25 millioner francs.
Strax efter förlofningen reste fästmannen till In- dien och återkom från Borneo först den 4 mars i år.
I trolofningskontraktet stipulerades, att om han innan giftermålet skulle aflida, så erhölle fröken Wretmark 50,000 pd.
st- (omkring 900,000 kr.)
att trösta sig med.
Förlofningen eklaterades icke, utan har hållits hemlig till för några dagar sedan.
Fröken W.
har till den 1 januari i år förestått juvelerarefirman Hallbergs filial i Paris och därefter skött kassörske- befattningen hos firman här i Stockholm.
Och denna befattning kommer hon att lemna den 1 nästkom- mande april för att den 28 i samma månad fira sitt bröllop i London, Teater och musik.
Kungl.
operan.
Det var verkligen ej utan vissa farhågor vi i onsdags förra veckan gingo att öfver- vara den första reprisen för innevarande säsong af Delibe ' s vackra opera » Lakmé ».
Fröken Petrini, som hos oss med sådan ovanlig framgång kreerat titelpartiet i operan, var nu borta, och vi höllo det för ganska vanskligt att återupptaga operan utan henne, helst som titelpartiet ju ligger ovanligt högt och kräfver en betydande koloraturförmåga.
Så mycket mera hugnesamt är det, för oss att kunna konstatera, att den unga debutant — fröken Pars- berg, — som efterträdt fröken Petrini i nyssnämnda roll, rönte en afgjord framgång, och för henne att hafva vågat försöket.
Visserligen besitter ej fröken Parsberg samma nästan absolut klockrena stämma och flytande koloratur som fröken Petrini; men om man tager i betraktande, att fröken Parsbergs sång- sätt ännu hvilar mera på medfödd naturlig instinkt än på en grundligt genomgången skola — härtill kommer också den svårighet, som ligger i hennes danska brytning, — medan fröken Petrini däremot i Paris och, om vi ej misstaga oss, under kompo- sitörens egen ledning särskildt instuderat Lakmés parti, så måste man sanningsenligt erkänna, att frö- ken Parsberg gjort ett godt arbete och vunnit en välförtjänt framgång.
Om stämman stundom före- faller en smula svag och koloraturen ej alltid är så fyllig och jämn, så genomströmmas däremot fröken Parsbergs sång af betydligt mera värma och intelli- gens, än fröken Petrini mäktade åstadkomma.
Hennes spel är ock alltigenom väl tänkt och väl genomfördt, apparitionen täck och rörelserna behag- liga.
Önskligt vore, att den danska brytningen kunde ännu mera bortarbetas; detta skulle säkerli- gen också inverka fördelaktigt på sången.
V i lyck- önska emellertid den unga och som det tyckes intelligenta sångerskan till hennes nya framgångsrika debut.
H r Ödmann sjöng liksom förr Geralds parti med värma och innerlighet och sparade klokt nog sin vackra.
stämma, som ännu ej blifvit fullt återställd efter den långa indisposition, hvaraf han varit be- svärad.
Och hr Lundquists utförande af Nilakantha ' s parti var helt enkelt oöfverträffligt.
H r Johanson hade öfvertagit Fredérics parti efter hr Linden och fru Heintz Rose ' s parti efter fröken Jungstedt.
Om det förra bytet afgjordt var till fördel för operan, så kan detta däremot ej obetingadt sägas om det senare.
Fruarna Edling och Strandberg samt fröken Karlsohn utförde sina gamla partier med omsorg och vårdnad.
I öfrigt gick operan, om man undan- tager några slitningar i körerna, väl.
Stor symfonikonsert gifves påskdagen å k. operan, hvarvid bland annat Beethovens nionde symfoni, en af tonkonstens mest gigantiska skapelser, kommer att uppföras.
Det fullständiga programmet till den- na symfonikonsert är: 1) Uvertyr till » Medea » af Voldemar Bargiel (ej förut spelad af hofkapellet); 2) Preludium o. fuga af J.
S. Bach och koral af Abert, orkesterbehandlade af Abert; samt 3) Beetho- vens nionde symfoni för soli, kör och orkester.
K.
Dramatiska teatern.
Fru Edgrens med stort intresse motsedda nya treaktskomedi » Familjelycka » gick förliden fredag för första gången öfver Drama- tiska teaterns tiljor.
» Familjelycka » befanns vara en ganska bitter predikan, en skarpt gisslande sa- tir öfver den skefhet, det inbördes oförstående och den brist på förtroende, som allt för ofta gömmas under den skenbart lugna ytan af hvad världen kal- lar ett » lyckligt familjelif ».
Inom ramen af ett vid den första blicken på allt sätt solidt ombonadt och fridfullt hem har författarinnan låtit tre generatio- ner inbördes teckna sig i föräldrarne, barnen, den gamla mormodern.
Och med helt enkla, men där- för dess mer slående medel uppvisar hon, huru det halfväsen — det halfva förtroende, den halfva sanning, den halfva öppenhet — som ofta råder mellan föräldrar och barn, nödvändigt måste leda till att allt mer aflägsna dem från hvarandra, till dess afståndet omärkligen blifvit så stort, att de en dag med förfäran finna sig stå på motsatta sidor om elfven.
Må vara, att fru Edgrens teckning är hållen väl ensidigt mörk — den innesluter dock så mycket af bitter sanning och väckelse för de flesta utaf oss, att vi hellre böra taga lexan till godo och pröfva efter dess prof inom våra egna väggar än med en axelryckning gå bort i fariseiskt sinne.
Det utförande, stycket fick på Dramatiska teatern, var väl egnadt att understödja dess verkan.
Herr Hillberg och fröken Klefberg gåfvo åt föräldraparet en god och trovärdig karaktäristik, fröken Ahlanders miss- tänksamma, egoistiska gamla mormor verkade nä- stan obehagligt sann, och barnkvartetten hade i fruarna Bceckström och Hartman, fröken Behrens och herr Södergren funnit lämpliga och för de olika åldrarne väl kännetecknande representanter.
Bifal- let var rätt Iifligt, och den intresserade spänningen bland publiken tydligen ännu lifligare, Som efterpjäs gafs ett versdrama i två akter af den förut här kände italienaren Giacosa, benämndt » Kärlekens triumf ».
Handlingen i detta stycke var väl uttänjd och föga dramatisk, men dialogen inne- slöt mycken lyrisk fägring.
Fru Fahlmans präktiga apparition, klangfulla stämma och vårdade diktion kommo till ypperlig rätt i den stolta borgfruns par- ti, och äfven herr Skånberg bar med framgång upp såväl riddarekostymen som versens dräkt.
Svenska teatern.
En god folkpjäs är sannerligen ett fynd, lika sällsynt som att värdera.
Svenska teatern har emellertid gjort ett sådant — eller kan- ske rättare herr Molander, hvars bearbetning efter L ' Arronge nu kväll efter kväll samlar en talrik och synnerligen tacksam publik till denna teaters salong.
» Kumlander » är i sin bransch en god produkt, icke något för blaserade finsmakare kanhända, men en underhållande, hjärtlig och sund moralkomedi, sådan den stora, mera ursprungligt kännande publiken äl- skar dem, med bred intrig, starka affekter och opti- mistisk rättskipning.
Frisk komik blandar sig med ärligt sertiment — ja, hvarför skulle icke till och med de blaserade kunna ha riktigt godt af ett mål sund husmanskost!
Herr Holmquist firar i titelrollen välförtjänt fram- gång.
Det grofkornigt och omedvetet komiska i den sturske storborgarens karaktär träder fram vid sidan af innerlig vekhet, se ' n en gång det hårda skalet bräckts.
Den långa personlistan fylles för öf- rigt ypperligt och att nämna förtjänsterna vore att så godt som genomgå den i sin helhet.
Herr och fru Lundberg — i synnerhet den senare som en urdråplig Stockholmspiga — böra kanske särskildt framhållas; så ock herr Olsons kameleontfigur, hvars alla transformationer på det lustigaste genomlysas af den mest genuina skånskhet, samt fröken Seeligs särdeles hurtiga lilla moralpredikant.
I dekorations- väg bjudes på ett par angenäma, specifikt stockholm- ska öfverraskningar.
Allt med ett ord förenar sig att bereda » Kumlander » rangen af ett verkligt re- pertoarstycke.
Filharmoniska sällskapet gaf i tisdags en extra konsert i Östermalms kyrka, hvarvid Brahms » Re-
quiem » ånyo uppfördes, äfvensom valda stycken ur Bachs » Matteuspassion ».
Som veckans nummer af Idun på grund af helgen måste vara färdigt en dag tidigare än eljes, hinna vi ej närmare omnämna denna intressanta konsert.
Skapelsen, Haydns odödliga oratorium, uppföres som vanligt långfredagen i Östermalms kyrka med biträde af k. hofkapellet och artister från k. ope- ran.
Biljetter säljas äfven till generalrepetitionen på torsdagen.
Sista Carenno-konserten gifves lördagen den 28 dennes i Musikaliska akademiens stora sal.
Att den värderade och uppburna artisten äfven denna gång skall samla fullt hus, taga vi för alldeles gifvet.
Operasångaren C. F. Lundqvist — hvem känner ej honom?
Få sångare torde hafva vunnit en så- dan popularitet som han.
Hur ofta hafva vi ej lå- tit våra öron och sinnen smekas af hans härliga och sköna stämma!
Då nu hr L.
för egen räkning påskdagen gifver en matiné i Musikaliska akade- mien, skall säkerligen hufvudstadens musikaliska pu- blik skynda man ur huse för att bevista den mu- siktillställningen, lika mycket för egen som för den uppburne matinégifvarens skull.
Programmet är ock synnerligen lockande, och bland de biträdande märkas bland andra fru Caroline Östberg och hr Anders Willman, hvilken senare ej på länge upp- trädt offentligt.
Om fruarna Anna Lundbergs och Selma Grunders matiné annandag påsk i Berns konsertsalong erinra vi ännu en gång.
Gina Oselio, den värderade sångerskan, börjar med april månads ingång nytt gästspel å k. operan.
En Yinterpoet.
För Idun af Tor Hedberg.
(Forts.) ^E^aster Kristiana hade nu en gång den uppfatt- ^o3 ningen, att » pojkar var pojkar », en formel som i all sin kortfattade enkelhet rymde en out- tömlig fond af öfverseende, förstående och hjälp- samhet.
Nu var det många år sedan, han träffat henne, och det var icke utan, att han erfarit ett visst nöje vid tanken på att återse henne igen.
Han hade återfunnit henne fullkomligt sådan, som han mindes henne från pojkåren, men mottagandet å hennes sida hade varit isande höfljgt, alla hans försök att uppmjuka henne genom att påminna om gamla tider hade va- rit fruktlösa.
Hon kände sig tydligen djupt sårad af, att en pojkvasker, som hon stuckit åt mången näfve russin, och hvars skråmor i skinn och kläder hon många gånger lagat, nu skulle komma och lära henne, gamla männi- skan, hvad hon visste, långt innan han var född.
Gamla tider, ja I Han log ofrivilligt vid alla minnen, som trängde sig på honom här i det gamla välkända rummet, där allt var sig likt, som det var för femton år sedan, samma möb- ler stodo på samma ställen, samma gamla lu- stiga ansikten tittade ned från väggarne.
Ja, gud vet, om inte samma böcker lågo på bor- det.
Den där tjocka postillan kände han då igen och Anna Maria Lenngren, ur hvilken faster Kristiana i bland läst för dem på sitt oefterhärmligt komiska sätt.
Han steg upp och gick ett slag öfver golfvet.
Brysselmat- tan, jo, den var ny, och den störde honom nästan.
Så gick han fram till fönstret och såg ut.
Men här sveko honom hans minnen, mycket såg han väl icke i mörkret, men hvad han såg gjorde på honom ett främmande, obe- kant intryck.
Han hade sett denna utsikt i regndusk och i solsken, men alltid i sommar- grönska; nu var allt hvitt, hvitt så långt han kunde se.
En gnistrande stjärnhimmel, öfver hvilken vintergatan drog sitt breda bälte, medan må- nens tunna skära stod nere vid horisonten och belyste några molntappar, som trängde sig in- till honom, som om de sökte värme.
Ja, frusna sågo de ut, till och med månen såg frusen ut, där den hängde på sned öfver denna snö- öken, och fastän stjärnorna syntes större än vanligt och mera strålande än vanligt, ökade de endast det intryck af köld, som hela land- skapet gaf ifrån sig.
Snö öfver allt, på mar- ken, på träden, hvitt i hvitt, hvitt bortom hvitt, genom omärkliga nyaneer gifvande ett begrepp om afstånden, så att man förstod, att detta hvita täcke sträckte sig öfverallt, bortom nattens trånga horisont, så långt som mörkret räckte under den gnistrande stjärnhimmeln.
Och så denna sällsamma, ofattliga tystnad, som sänkte sig från det strålande hvalfvet och lade sig kall och frusen öfver det hvita landskapet, blef ett med det och steg åter upp i rymden, ännu tystare, ännu kallare.
Denna tystnad gjorde honom nästan ängslig till mods.
Plötsligt tyckte han sig höra som ett aflag- set kanonskott och ett rullande eko, men i detta eko blandade sig en egendomlig spröd klang, som då glas spricker.
Han lyssnade förvånad, men allt var åter tyst, och han trodde nästan, att hvad han hört blott var en inbill- ning; tystnaden fick äter makt öfver honom, och den var så djup, att blotta föreställningen om ett ljud blef fantastiskt och overkligt.
Dock spratt han nu upp vid ett ljud, som bröt förtroget och hemvandt igenom tystnaden och gjorde denna i sin ordning overklig.
Men detta ljud kom inifrån, från det varma, om- bonade rummet.
Det var Oskars välkända bas.
» Jo, hon sofver verkligen och » han » ock- så! » Han såg ut, som om han berättat något myc- ket märkvärdigt.
» Men nu ska ' " vi ha oss en toddy. » De satte sig vid bordet och lagade i ord- ning hvar sin toddy.
» Skål, gamle vän, och tack, för att du kom! » De stötto glasen mot hvarandra och drucko.
Då doktorn skulle sätta sitt glas tillbaka på bordet, hejdade han sig på halfva vägen.
Åter hörde han kanonskottet, dånet och den spröda klangen genom tystnaden därute.
» Hör du? » sade han, » hvad är det där? » » Jo, jo, det fryser på, » svarade Oskar Rö- ding och satte ned sitt glas.
» Fryser på? » » Ja, det betyder, att vi få en försvarlig kyla.
Det är isen, som spricker.
Har du inte hört det förut? » » Och här sitter du nu året om, » sade han, » och kan trifvas med ett sådant lif?
» » Trifvas, ja, hvarför skulle jag inte trifvas? » » Under sommaren kan jag nog förstå det, men vintern, hela långa, kalla vintern, det är ju som att ligga i ide. » » Tala inte illa om vintern, » tog den andre något hett i.
» Du känner inte till den, du, den är härlig härute. » » Ja, några dagar, en och annan vecka, men månader, nej gudbevare mig. » Oskar Röding reste sig upp och började gå af och an på golfvet.
» Vintern är härlig, säger jag dig, du kän- ner bara inte till den.
Jag älskar vintern mer än någon annan årstid, tror jag, den för- sta snön gör mig galen i kroppen, nästan yr af glädje, jag känner en lust att springa och vältra ^mig i de mjuka, hvita drifvorna som en pojke, en hundvalp.
Och kölden, som stic- ker i skinnet och bränner på kindbenen, och snöflingorna, som falla så mjukt och smeksamt, och haglet, som pickar, eller ett yrväder, då snön flyger som hvita moln genom luften, och det tjuter och piskar och sopar, sopar drif- vorna så jämna och släta, i långa vackra vå- gor, och man får brottas, släss, kämpa sig fram tum för tum, åh herre gud, ett yrväder!
Eller de kalla, stjärnklara nätterna som nu, då isen remnar och snön gnisslar under föt- ter och medar och näsborrarne tyckas frysa samman, nej, aldrig går mitt blod sä varmt som på vintern, aldrig har jag en sådan här- lig känsla af att lefva, vara stark, kunna nå- gonting, våga någonting, som då!
Vintern är härlig, säger jag dig! » » Du är ju en riktig vinterpoet, vet jag! » inföll doktorn med ett leende.
» Ja, vore jag poet, skulle jag vara vinterns poet.
Och kunde jag uttrycka alla de käns- lor, den uppväcker hos mig, skulle jag vara en poet.
Jag kan säga det, utan att det be- höfver låta som skryt, för jag kan det tyvärr inte.
Det är några så egendomliga känslor, hvita känslor, skulle jag nästan vilja kalla det.
Har du någonsin sett på ett snölandskap, riktigt sett på det.
Först ser det så enfor- migt ut, så slätt, så jämnt, så enahanda, men sä upptäcker du så småningom färger i allt detta hvita, färger så fina och flyktiga, att de tyckas försvinna, så snart du fått syn på dem, och så upptäcker du linier och konturer så mjuka och vackra, att det känns som en smek- ning för blicken att följa dem, och så ser du upp på trädet öfver dig, och då är det, som om du såge en hel saga, byggd af flingor, och så faller det en flinga på din hand, och då du betraktar den, så är själfva flingan en saga (Forts.) » Nej »; doktorn påminte sig dock dunkelt, att han någon gång hört talas om det.
» Jag är ett stadsbarn, som du vet. » Den andre nickade, men hans ansikte ut- tryckte dock en nästan föraktlig förvåning.
» Det skulle inte förvåna mig, om vi hade en tjugu grader kallt i morgon, » tillade han.
Doktorn tänkte med en rysning på sin före- stående resa.
Det blef tyst en stund, för för- sta gången på kvällen kände de sig en smula främmande för hvarandra.
d. v. s. det nästa, börjar en ny intressant originalföljetong, som vi hoppas skola väcka lika stort intresse som fru Lönnbergs nyligen afslutade.
Den bär titeln sLoretos madonna »; romantiserad skildring från Italien af Hilda Hint %e.
» Nej, skål! » afbröt Oskar Röding slutligen tystnaden.
De drucko och satte åter ner sina glas.
Doktorn såg spörjande på vännens rödbru- siga ansikte, öfver hvilket glädjen nu spred ett lugnare, stilla sken som från en utbrunnen brasa, och han kunde icke återhålla en re- flektion.
Innehållsförteckning: Marie Louise Vestman; af Ldh.
(Med porträtt.)
— Påsk- morgon; efter E. Geibel af .T.
N — g.
— Om nöjena i hemmet; af Maria Nyström.
— En påskaiton; för Idun af Sune Folke-son.
- - Modern erotik; några bagateller i ett vidlyftigt ämne, af Alvar Arfwidsson.
I: Hvad en fransk författare tänker om kär- leken.
— Påskgröten, päskriset och påskäggen; af Moster Greta.
(Med illustr.)
— Smånotiser från kvinnovärlden.
— Teater och musik.
— En vinterpoet; för Idun af Tor Hedberg.
(Forts.) De smycken, som fortfarande för den s. k. lilla toaletten äro förherskande, äro alltjämt de små emaljerade blommor och fjärilar, som under vintern 1890 väckte så stort uppseende i Paris.
De modernaste äro Viol-, Blåklint- o. Penséebroscherna samt de små hvit- och blåemaljerade fjärilarne.
Prisen ställa sig olika fr. 6 till 15 kr.
Sändas efter rekvisition tili landsorten i rek.
bref.
från Juvelepap H A L L B E R G, Regeringsgatan 9
