# ID: svediakorp-per798
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1891
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 13,792
# sentences: 544
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Fredagen den 13 mars 1891.
N:r 11 (169) Prenumerationspris pr år: Mun med Modetidning och ko- lorerade planscher kr.
8: — Idun m.
Modet, utan kol.
pl.
» 6: 50 Idun ensam - » 4: — Byrå: H a m n g a t a n 1 6, 2 / » t r.
(midt för Kungsträdgården.)
1 Prenumer.
sker i landsorten å post- anstalt, i Stockholm hos redaktion.
Redaktör och FRITHIOF Träffas å byrån kl. 1 0 - 1 1.
Allm.
Telef.
61 4-7.
Hedda g ör den, som hyser en fast öfverty- gelse att hvarje, äfven den minsta hän- delse i en människas lif, är omedelbart styrd af Guds hand, för den lig- ger det något synnerli- gen lockande i att från middagshöjden af ett människolif få blicka till- baka till dess början och se, hur Gud med sin mäktiga, osynliga hand, genom en mängd, i för- stone ofattliga, kompli- cerade yttre tilldragelser, påskyndar karaktärens o. själslifvets evolution och därur framtvingar, ofta nog de djupast liggande, svårast utbrutna » evner », han behöfver för att bringa individen att full- göra den för hans hus- hållning möjligast bästa lifsgärning — denna må nu för öfrigt efter män- niskors domslut kallas stor eller liten.
utgifvare: HELLBERG.
Utffifningfstid: hvarje h e l g f r i fredag.
LBsnummerpris: 1 5 öre.
(vid kompletteringar).
OemamltiRoktr.-Åktirb.
4:de årg- Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » och - Lediga platser » 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Utländska annonser 70 öre pr nonp.-rad.
Cronius.
hon tillbragte en glad och lycklig barndom i kretsen af många släk- tingar och vänner.
Den praktiska anda, som under hennes upp- växt rådde i det lilla samhället, har tvifvels- utan haft sin inverkan på hennes utveckling och bidragit till,att hon, trots sitt intresse för » kvinno- frågan », dock först af allt satt den verksamhet, som värnar om hemmets helgd.
Det är något sådant jag erfar, då jag nu, för att göra Iduns läsare be- kanta med den person- lighet, hvars bild i dag pryder tidskriftens första blad, vill försöka att teckna några drag ur fröken Cronius ' förflutna lif.
Emellertid föreföll Hed- da Cronius att under sin barndom ju3t vara ämne till en blifvande » kvin- nofrågsvän », ty hon vi- sade en afgjord likgiltig- het för husliga sysslor och var mest hågad att läsa och studera.
Lära- rinna skulle hon bli, där- om fanns intet tvifvel, hon » svärmade » för att upprätta en skola för flickor, belägen i en stor trädgård, o. s. v., och då 1862 underrättelsen om att Högre lärarinne- seminariet grundats i Stockholm, nådde det sydliga Sverige, lemnade hon genast sitt hem i Karlshamn för att bli en af seminariets tack- samma lärjungar.
Hedda Cronius är född 1839 i Karlshamn, där » Hur lyckliga vi kän- de oss öfver att få till- i
H v a d själf man med egna ö g o n sett H v a d själf du fattat med blick och sinne, H a r s ä l l a n bedragit o c h vilseledt.
Det sitter rotadt i själen inne.
jaEORG fredsställa vår törst efter vetande, kan ej upp- fattas af vår tids ungdom, hvilken, såsom en af våra lärare yttrade vid kamratmötet 1886, » mättas, innan den ens kännt någon hunger, » säger hon själf om de känslor, hon erfor un- der denna sin studietid.
Längre fram blef hon lärarinna i en sön- dagsskola, och härigenom väcktes hos henne tanken att egna sig åt folkskolan.
Denna tanke verkställdes äfven, då hon efter slutad seminariekurs blef första lärarinna vid Öster- malms folkskola.
Under denna verksamhet uppspirade nu i hennes själ brädden till den lifsgärning, för hvilken hon var afsedd.
Hon kom nämligen i beröring med icke allenast de fattiga flic- kcrna själfva, utan äfven med deras mödrar, och härigenom blef det henne.mer och mer klart, att de ämnen, hvari hon i folkskolan lemnade undervisning, icke voro af den art, att den kunskap de gåfvo, skulle bli de unga flickorna till stöd eller hjälp, då de vid 15, 16 år lemnade skolan för att komma ut på egen hand.
Denna tanke släppte henne icke, den kom henne att känna undervisningen i folkskolans ämnen nästan som en plåga, och den formade sig slutligen till en brinnande önskan att göra något, som kunde hjälpa dessa stackars medellösa mödrar, hvilka sökt skydda sina döttrar för dåliga intryck under barndomen, men som sedan af fattigdom tvin- gas att släppa ut dem i lifvet, där de, ofta till följd af bristande kunskaper, måste taga dåliga platser eller frestas till att skaffa sin utkomst på mer eller mindre van hederligt sätt.
Men huru erhålla medel att realisera denna önskan, d. v. s. bilda ett hem, där unga me- dellösa flickor kunde få insikt i de sysslor, som fordras af en duglig tjänarinna?
Denna fråga syntes ej lätt att besvara, men det vi- sade sig då, liksom vid så många andra till- fällen, att när viljan är fast och hängifven- heten för saken orubblig, kan trons bön ännu i dag framkalla bröd i öknen.
Fröken Cronius började således, tillsam- mans med grefvinnan Louise Posse och fru Henrika A l m, f. Bergman, att praktiskt ar- beta för saken.
I tidningen » Väktaren » in- fördes ett par artiklar, som påpekade det sorgliga öde, som redan drabbat och säker- ligen väntade många af hufvudstadens fattiga flickor, som, okunniga i hushållsgöromål, icke kunna finna lämpliga tjänarinneplatser, samt den däraf uppstående nödvändigheten af en hushållsskola.
Man insamlade på listor pen- ningmedel, hvilka så småningom stego till 5,000 kr.
Sommaren 1869 gjorde fröken Cronius på egen bekostnad en resa till Göte- borg för att taga närmare reda på den där- städes existerande förträffliga hushållsskolan o. s. v. Följden af detta förarbete blef, att man redan den 25 april 1870 kunde inviga Prak- tiska hushållsskolan i Stockholm, som då bör- jade sin verksamhet med att gifva hem, vård, och undervisning åt 6 fattiga flickor.
På hösten samma år hade ytterligare me- del influtit, så att elevernas antal ökades till 12, och redan tvänne år därefter kunde man, till följd af en af fru Henrika Bergman skänkt gåfva på 3,000 kronor och ett beviljadt lån på 4,000, inköpa den fastighet, Jakoksbergs- gatan 1 1, där skolan fortfarande har sin lokal.
Den princip hvarpå skolan grundades var, att den skulle underhållas genom eget arbete.
Dess arbetsfält har också oupphörligt utvid- gats genom butiker för bröd och matvaror, genom inackorderingar, anordnande af bröl- lop och andra festligheter, som kunna vara inkomstbringande.
Så har t. ex. sällskapet Nya Idun allt sedan sin tillkomst haft sina sammanträden där.
Under den tid af 21 år, som hushållssko- lan egt bestånd, ha öfver 200 elever haft sitt hem där.
Med få undantag har fröken Cronius reda på dem alla och följer dem ännu med intresse.
Ungefär 60 ha stått brud i hushållsskolan; det är nämligen seden, att hushållskolan gör bröllop åt sina forna elever, då de gifta sig.
Skolan har emellertid för närvarande rätt svåra bekymmer, till följd af en nybyggnad, som för några år sedan måste företagas, och som för öfrigt med sina källare, sin strykkammare och mangelbod, sina kök och bagarstugor gör skolan till ett mönster af praktisk anordning.
Den summa denna nybyggnad betingade öf- versteg nämligen den beräknade omkostnaden, och som dessutom antalet elever, hvilka (med undantag af 3) fritt underhållas af sko- lan, stigit ända till 36, då däremot årsbidra- gen dessa sista år alldeles upphört, så kan man förstå, att skolan måste arbeta hårdt för att hålla sig uppe, så mycket mera som den aldrig, i likhet med hushållsskolan i Gö- teborg, erhållit några donationer, ej heller emottagit något understöd af kommunen.
Man kan därför våga hoppas, att den förträffliga inrättningen skall kunna påräkna det intresse och det deltagande, den behöfver från allmän- heten, för att bli kvitt den skuld, som för närvarande utöfvar ett hämmande tryck på dess verksamhet.
Förutom Praktiska hushållsskolan har frö- ken C. äfven under sin inspektion en 1881 af henne grundad Husliållsskola för bildade flickor.
Orsaken till detta nya företag är, att fröken C. så ofta måste säga nej åt unga bildade flickor, hvilka för att lära sig mat- lagning, och andra husliga göromål, innan de som husmödrar skulle öfvertaga ledningen af ett eget hem, sökte inträde i Praktiska hus- hållsskolan; — hon var nämligen öfvertygad om, att en sammanblandning af dem, hvilka danas till husmödrar, och sådana, som skola fostras till tjänarinnor, ej bör ega rum, så- vida en verklig uppfostran af de senare skall åvägabringas.
I Nya hushållsskolan, som är af alldeles privat natur och i ekonomiskt afseende helt och hållet skild från den förut omtalade för fattiga flickor, emottagas, fördelade på två kurser om året, 40 å 50 unga flickor hvarje år, hvilka på fullt allvar få lägga hand vid matlagning, bakning, syltning, finstrykning m. fl.
göromål, som kunna förekomma inom ett hem, och hvilka göromål de flesta måhända icke behöfva handlägga i sitt eget hem, men som man väl behöfver känna till för att veta, hvad man har rätt att fordra af en tjä- narinna, och för att, om så behöfves, kunna korrigera henne.
pBERS.
Nya hushållsskolan, Vestra trädgårdsgatan n:r 19, har under sin tillvaro haft 427 ele- ver af vårt land; äfven Norge, Finland och Danmark ha där haft sina representanter.
Till denna lifsgärning, så praktiskt verk- sam, så olika — och dock i grunden lika — den unga flickans drömmar om en » stor skola i en trädgård utanför staden », var det Hedda Cronius fördes.
Måtte hon länge få fortsätta sin välsignelserika verksamhet, under hvars utöfvande hon helt säkert ofta får glädja sig åt vittnesbörd af erkännande och tacksamhet från de många, hvilka i de bägge hushållsskolorna erhållit en moderlig vård och gedigna kunskaper, som rustat dem till tjänarinnans eller matmoderns lika an- svarsfulla kall.
Mathilda Roos.
Fru Och följde Hur Ulrika.
med blicken, förströdd lågan fladdrade I spisens väldiga och matt, ystert och gladi barm, Och hur dess skimmer Fantastiskt Där göts öfver bonadt timmer.
låg öfver anletets skärpa ett drag Af blidt humör, Och skulle han ej vara nöjd i dag Att komma från resor Hem till sitt kära och obehag Kungsör, Och all valfägnad Af fru Ulrika så hjärtligt egnad?
Jo, välkomstölel var godt och ungt Med präktigt Men rådjurssteken skum; tryckte så tungt; Han velat därför ha det så lugnt En stund i sitt arbetsrum.
Dock, fru Ulrika I vänlig tillsyn ej lät sig Nyss sågs hon där, fast Hon tyst svika.
en dröm liksom försvann; Men innan bilderna småningom För hon återkom kungen klarnat, Och bjöd sin herre och man Med fröjd i blicken Välkomman själf m.ed den skummande dricken.
En blick till tack och en vänlig gest I täcket, stickadt med gult och blått På nordisk Att sitta ned!
Inledning till diskussion Och kungen drack som en årlig gäst Det svenska lejonet sof så godt, Och mente det val var vårdt en fest Knappt Att sitta i hemmets Så finhyllt ännu och späd.
Och De fållo fred.
undan som regn i sanden.
Hur knektahållet Fick rätt sig Tyst satt hon; knappast Vid kungens men orädd — » Det Ulrika nyheter många för tillika.
hon andan drog var ej illa! » — Men nu var brustet det späda tal.
Den ögonkampen han ej bestod, log, Och nu en härjande I Karol Förkunnade Och Allt sal.
Men plötsligt föll — Kung spiselftamman mera tynande sjönk tillsamman.
kungen en tanke in Flux min; sinn ' — Hon liksom sin syster. » Som smakar tag!
Ulrika, ej en tron I ostridt arf Ar kraft Det är intet giltigt argument att här in- vända, att de flesta hyggliga svenska männi- skor ändå hålla af sina hem och där finna både trefnad och frid.
Ty hvem säger, att de icke skulle kunna trifvas där ändå bättre, om hemmen vore vackrare anordnade?
Eller hvem säger, att den negativa känslan af frid och hvila, icke skulle kunna utvecklas till en positiv känsla af liflig Djutning, af den största betydelse vid arbetslifvet utanför hemmets väggar?
kammarpultron; och vilja och så reson Sveakonungens iarf.
Och hvad där brister gömde Gör honom framtiden Sin blick i glöden, som om han gemöt, Vår tid, vårt land skänker Och långsamt dörren hon slöt.
Men kungen » Ett rörlika!
Först Och se ' n hon långsamt steg upp och gick, — mera af danska nöt Åt någon lipande tycktes tveka ett ögonblick, blöt Det kan mig ej som fader skick bröt.
modersbarmen.
behag! » Guds död, glada i drottningens Det talet i harmen Så stormen började.
Men nu mig lyster Det sorglöst vårt An årliga svenska Jag eger ej för min son.
Se, om han frodats reträtt.
Karl » Jag menar, den pilten år alltför För • » Jag hade så når glömt pilten hans tåreflod slängde pojken till Ett ofrids lån — • Man kunde säga, att faderligt mod, mätt.
En högtid som denna var sällsynt nog den elftes mot.
Han spände ögonen i den lilla.
I otid Men ögat strålade, munnen knot.
Och såg den barska minen en stund Förvånad, ting.
Men fru Sfckr i tycket.
Och, upp spratt gossen utur sin blund, gett och skipat ' Vä^Ss&amp;xet är ett ömtåligt ämne att taga till Jajjraw) orda i, det vet iag förvisso.
Om där finns något område, som borde (g * vara fritt från förmynderi och goda V råd, så är det väl våra hem.
» My home is my castle », heter det ju.
Där, om någonsin, är väl individen själfherskare, har rättighet att fordra, att gästen skall lemna all kritik på dörrmattan utanför, och frihet att styra och ställa, ordna och inrätta, som han själf för godt finner — — — Ja, vore det blott så, skulle det icke vara svårt för kritiken att hålla sig på mattan — utanför.
Vore hvarje hem blott ett hem, som familjemedlemmarne hölle af, utan att fråga efter, om det var fult eller vackert, luxuöst eller enkelt, därför att det var deras och olikt alla andra; ett hem, där gästerna genast vid inträdet ansloge3 af atmosfären af hemtref- nad och den personliga prägeln öfver det hela; vore det sä, skulle följande anmärkningar vara mera än opåkallade.
Men huru ofta är det så?
I stället för att visa någon ömtålighet för främmande in- blandning i denna personlighetens helgedom, underkastar man sig ofta villigt det odrägliga- ste af allt förmynderi — • fournissörernas.
De flesta svenska hem från samma tid äro också så enformigt lika hvarandra som — gra- nar i ungskog (och typen är långtifrån lika tilltalande och poetisk!)
Det är alltid lätt att se, vid hvilken tidpunkt ett hem blifvit möb- leradt.
Det är ofta lika svårt att se, hvem som bebor det, som hvad han eller hon är road af eller håller som vackert och veder- kvickande.
Det är icke nog med samma möbler i salen och möbeltyg i förmaken — man möter äfven samma fotografier på väg- garna, planschverk på borden och prydnader på ateniennen eller kakelugnen — ja, samma virkade stjärnor eller » Handarbets » - bårder i sykorgen!
mycket, han ej föll I halfhögt han stadga af Cecilia Wsern.
en unge blott, vägde omildt sin lilla kund kring, Och måstrat fogdar Och hållit urtima Att kungen just Han Han täljde, hur månader nu i ett Han flackat halftårsgammalt, Det sågs på lungobanden Våra hem och deras möblering.
sed, hård och bister.
drömde.
Så år min vilja, och landsens väl Betingar Hon hade ej ens vågat be om nåd För Och fast Hon slumrarns visste det fanns Att pilten ej vånjes vid pjunk bo.
hon skydde för slikt ett dåd, ej annan råd se ' n!
Vet, Sveriges Men blek som spånen och kel Och byltas in som en kronjuvel I siden och täcken An störa den lilles ro, Hon syntes åter med den, Från lycka modersbröstet kan barnet rycka! » kungasonen.
Stum smög ur salen den ädla I hjärtat Hur slog ej hjärtat, af ångest vildt, I hennes barm, Då fram arm.
Försköning Hur — kränkt.
Gråt dock ej, älskliga drottning, Din väldige son har nu!
skänkt.
Och Svea bära Ditt minne högt med sin hjältes bara tiggde ej hennes ögon fru, En dag skall yppa, hvad dygder du hon trådde och lade mildt Den Ulla, rosiga, vackra pilt På faderns — ära!
A. klara!
N.
Vi behöfva alla njutning — eller det vi inbilla oss.
vara njutning — i en form eller annan.
Vi söka och behöfva alla något, om det så rent af bara vore en last, som blott icke är arbete: själsdödande kretsgång i sam- ma spår — som hästen i kvarnen — af in- vanda förrättningar och tankar; eller ansträn- gande koncentration af tankarne och spänning af nerverna, när man ryckes med af arbets- farten eller fruktar att bli efter i kampen för tillvaron.
Det är ju bara en lieu-commun, en gammal utsliten sanning, som jag här påminner om.
Liksom det också är en gammal.
utsliten san- ning, att de förströelser, man söker, för att komma ur kretsgången eller kasta från sig tankarne, ofta själfva icke äro annat än en ny kretsgång eller ett nytt oroligt jäktande, som icke tillföra en det minsta andligt nytt och i stället för hvila bara äro ett plus af ansträngning.
Under detta är ett vackert hem — det var dit jag ville komma — alltid en hvila för nerverna och kan, om det är fyndigt ordnadt, ha mera inflytande på sinnet och tankegången, än man tror, och detta på många sätt.
Det finns många lyckade anordningar, som väcka trefliga, ja rent af poetiska tankar; och när poesien icke vill vara hufvudsak eller dra tan- karne från allvarligare ting, utan endast begär att på omvägar få smyga sig in på oss, kan jag icke inse, att den gör något ondt.
Men det finns också mycket annat, som man med hjälp af den dagliga omgifningen skulle kunna smuggla in i medvetandet — hvilket sanner- ligen icke skulle göra ondt där heller.
Litet begrepp om harmoni t. ex.
Det är underligt med den harmonien — den kan fin- nas på så många områden, där man aldrig kommit att tänka på att söka den.
Att några väl ordnade tongrupper och tongångar verka välgörande på det musikaliska sinnet, det veta vi ju alla, det är en allmänt erkänd sak.
Men man är icke van vid att tänka sig, att några väl ordnade bord och stolar kunna tilltala känslan för harmoni i allmänhet, eller att det rent af finns ett » sinne », som kan smekas lika mycket af några mjuka och vackra öfvergån- gar i draperi veck, som det musikaliska sinnet af vackra tonpassager.
Och dock äro både vår dagligdags idékrets och vårt språk fulla af föreställningar och in- tryck, hemtade från just detta område.
Kon- ventionella begrepp visserligen, som man ärft från farmor och mormor och tar emot utan mer kritik, än man är van vid att egna idén, att man bör helsa på sina bekanta, när man möter dem på gatan, och helst icke stjäla kaffeskedarne — äfven om de räka vara små och frestande — när man är borta på bjudning.
Men i alla fall begrepp (i s. om » symmetri » och » riktighet ») som tyda på ett dunkelt er- kännande af vissa berättigade lagar eller grund- begrepp i detta fall.
Hvarför kan man då icke taga steget ut och göra sig reda för själfva grundbegreppen?
Ästetiken för hemmet — det mått af in- sikt i ästetikens principer eller lagar, som fordras för att åstadkomma harmoni för ögat i möblernas anordning, är sannerligen icke nå- got hemligt tempelområde, dit blott invigde kunna komma in.
Tonernas harmoni kan man blott fatta, när man » förstår det » — närman är musikalisk, d. v. s. har särskildt därför inrättade sinnen.
Men möblernas harmoni kan nästan hvem som helst lära sig att förstå, som blott lägger sig vinn därom.
Om man helt och hållet föraktar och sätter sig öfver det och icke skänker den minsta tro åt denna » harmoni » och dess ompratade inverkan på sinnet, ja, då hvarken vill eller kan man nå- gonsin lära sig att fatta den och dess » grund- begrepp ».
Men flertalet har väl icke saken ens så pass klar för sig.
De äro icke af- gjorda förnekare af hela denna föreställnings- krets — de hafva aldrig tänkt sig, att den existerar.
Många af dem känna starkt skill- naden på ett vackert och ett trefnadslöst hem och " stanna gärna, utan att själfva veta hvarför, i en harmonisk omgifning.
Men när man framkastar en förmodan, att det måste finnas något skäl, hvarför denna omgifning gör sam- ma goda intyck på alla • —, då kunna de icke vara med längre.
Man kommer då kanske med jämförelser och frågar dem, hvarför detta — - som icke behöfver vara en Kronbergs ateliersalong, utan bara en sommarnöjesveranda med några korgstolar och ett par krukväxter — verkar behagligt på alla, medan dens och dens salong ofelbart verkar stelt och kylande på alla, som komma ditin.
Svaret blir då ofta, att det beror på » förmåga »; något, som inne- hafvarinnan af verandan har och värdinnan i salongen saknar.
Men det är ju intet svar!
Förmåga betyder här intet annat än en lyck- lig gåfva att hitta det riktiga, det som verkar godt på alla.
Hvad detta riktiga är, eller hvarför det verkar godt på alla, har vår väns förklaring ej redogjort för.
Det kan ej heller redogöras för på annat sätt än genom antagandet, att vissa gifna kombinationer — vare sig af toner, färger, ord, träd, hus eller — möbler visat sig verka behagligt och andra — motsatsen.
Hvarför, vore för vid- lyftigt att här inlåta sig på.
Emellertid är det så.
Och när na kombinationerna äro i erfarenheten gifna, måste man genom egen eller andras erfarenhet — kunna leta sig till dem.
Man har gjort så i musik — ackor- derna äro ju blott exempel på sådana lyckade kombinationer; i färgsammansättning; i vers.
Man kan göra det också i — möbler.
Och det är uti gåfvan att göra det, som möblerings- artisternas enda företräde framför andra består.
Men all konst kan ju till en viss, ja, en för- vånande grad, förvärfvas.
Man lär ju kunna lära sig, äfven utan att ha den minsta musi- kaliska begåfning, att sätta ihop harmonier som icke låta illa.
Exemplen härpå bland kom- positörer lära vara lika talrika som exemplen inom andra konstområden, på målare och skrift- ställare, hvilka utan spår till verklig talang lärt sig att efter recept sätta ihop taflor och böcker, som anses ega konstvärde.
Men » möbleringskoasten » har den fördelen framför alla andra konstarter, att blott litet kännedom om dess mest rudimentära begrepp kan åstadkomma lyckliga resultat.
Den minst pianovane kan ju också på pianot leta sig till ett välklingande ackord.
Men detta ackord är utan betydelse för andra än för musikaliska.
Medan väl grupperade möbler är en så lätt- fattlig harmoni, att den slutar med att till- tala alla.
Icke genast; • — - ty det finns intet, som så säkert bommar till sinnet och drar en bindel för ögonen som förutfattade meningar och det man är van vid att se.
Det finns nog där- för många, på hvilka en möblering, som skil- jer sig från slentrianen, först verkar » konstig ».
Men är den verkligt god, skall den i längden • — den måste ha tid att verka — ofelbart befinnas allt mer och mer tilldragande, och mången, som har det helt annorlunda, sluta med att önska, att man hade samma » förmåga att ställa ».
Men det är just detta, som kan läras, om man bara själf vill!
En god början vore att lemna det slappa talet om förmåga och i st. söka göra sig reda för, hvad det varit i det rum man beundrat, som verkat godt.
Icke en- dast de många vackra sakerna eller hemtref- naden och de inbjudande sittplatserna, utan något i det hela, som man känner finns där.
(Och det vi diskutera i dag, gäller endast det hela: sammansättningen och dess inflytande på sinnet, icke möblernas högre eller lägre konst- värde eller prydnadsföremålens halt.)
Sedan kunde man börja se efter, om icke ens egna gamla möbler möjligen vore flyttbara; om icke en annan anordning (som icke alls behöfde vara den, man nyss så lifligt beun- drat!)
skulle kunna ge rummet en helt annan prägel.
Härmed vore första steget taget på möbleringsartistens bana.
En bana, som man väl ibland kan komma att finna stenig och törnbeströdd, när soffor äro för långa, skåp för tunga, skåp för oåtkomligt dyra — men som dock ingen kvinna, som älskar sitt hem och tror på dess möjligheter, någonsin skall ångra att hafva beträdt.
Den skönhetsnjutning, som ett hem kan bjuda, har den fördelen framför hvarje annan, att den anstränger ingen som museibesöken; den bidar sin tid, nöjd med att småningom, men säkert, tränga in i medvetandet.
* Jag ser och hör de invändningar, som hagla från dem, som brytt sig om att läsa dessa ra- der — och skulle taga det som ett bevis på intresse för diskussionen, om några af dem hittade väg till Iduns breflåda.
I det följande skall jag söka bemöta dem och äfven omtala några af dessa ästetikens enkla grundbegrepp, som onekligen äro en hjälp på vägen.
Men icke — märk!
— för att tvinga min upp- fattning på någon eller vilja spela förmyndare på detta det ömtåligaste af alla områden.
Endast för att hjälpa dem — och de äro nu många — som påstå sig vilja, men inte kunna, inte ha denna hemlighetsfulla förmåga.
Endast för att inleda diskussionen, bringa ämnet, dess grundbegrepp och dess svårigheter, på tal och därmed kanske få dem, som äro (passivt) öf- vertygade om dess vikt att inse, att hvad det gäller är endast och allenast att göra sig be- svär med att tänka litet själfl Ny literär pristäfling.
Det i flere hänseenden goda resultat, som det förflutna årets större pristäfling i Idun medförde, har manat oss att äfven i år in- bjuda ärade författarinnor och författare till- en dylik literär täfling.
I hopp o m att med dessa täflingar kunna gagna ej blott på det literära området, utan oek i det praktiska lifvet ha vi denna gång i flere afseenden vidgat gränserna för täflingen.
D å som naturligt är i en tidning af Iduns omfång de arbeten, som där införas, måste till utrymmet starkt begränsas, är det så godt som omöjligt att där intaga längre noveller och, ännn mindre, längre uppsat- ser för det praktiska lifvet.
V i hafva emel- lertid vid den nu förestående täflingen velat lemna plats äfven åt dessa båda slag.
A n - gående prisen ocb prisämnena hafva vi b e - stämt följande: 1) För den bästa novell eller roman om minst femton oktavark vanligt roman- format betala vi ett tusen (l,OOQ) kronor.
2) För den bästa novell om ungefär Idunspalter erhålles ett pris af fyrtio fen?
hundra (500) kronor.
3) För den bästa utredning af frågan: » Huru slcall kvinnan bäst kunna bi- draga till höjande af familjens ekono- mi? » — omfång: 20 ä 25 Idunspal- ter — betalas tre hundra (300) kronor.
4) För den bästa uppsats om 3 å 5 spal- ters utrymme i något ämne rörande kvinnan eller hemmet erhålles ett pris af ett hundra (lOO) 5) kronor, och slutligen bestämmes för den bästa skiss eller berättelse 3 å 5 spalter likaledes ett pris af ett hundra (100) kronor.
om
Täflingstiden utgår för de trerme första afdelnirjgarna den 1 nästkommande augusti och för de båda sista den 1 instundande juni.
Att hvad som inlemnas till täflingen skall vara original och förut publi- ceradt faller af sig själft.
Manuskriptet bör, åtminstone till de två sista afdelnin- garna, vara skrifvet på endast en sida af papperet.
Till prisdomare komma liksom förra gån- gen att utom redaktionen utses kända och erfarna män och kvinnor med härför erfor- derliga kvalifikationer.
Deras namn komma längre fram att meddelas.
Stockholm den 1 mars 1891. sveDskt Teresa Carrenno.
ej Red.
a f Idun.
I forna dagar.
Strödda blad ur minnets album, samlade af M a t h i l d a Langlet. '
6.
Kloekarfar, han skall nu allting bestyra.
(Slut från föreg.
rr.r.)
11 * n söndagsmorgon, då Tinnie i all sin glans, med nystruken » kollerett », en bred, rynkad remsa af hvit, fiu » kambriek », som föll ned från det tämligen urringade kläd- ningslifvets öfre kant — hvita » mamelucker » och gröna saffiansskor, satt på golf vet vid den stora bokhyllan med sin dyrbara Jo- sephus Flavius på ena och en ofantlig bibel på andra sidan om sig, inträdde klockaren, lång och högtidlig som vanligt.
Pastorn satt vid det svartmålade lilla skrifbordet, blädd- rade i psalmboken och tecknade upp siffror.
Hans fru stod i dörren till salen, lade om- sorgsfullt ihop » handklädet » och lade det in i handboken samt vek sirligt tillsammans den tresnibbiga hvita halsduken.
En prest i sin prydno skulle nämligen på den tiden vara utstyrd på följande sätt: den hvita hals- duken lades ihop från hörnet drygt två tum bredt, så att den blef lång och smal, linda- dades ett par hvarf och knöts i en enda knut, hvarpå snibbarne stoppades ned under den ända till hakan hopknäppta västen; in- nanför denna halsduk stack upp ett par tämligen höga » fadermördare », utanpå den- samma knöts prestkragen.
Kaftanen, en lång veckad rock, knäpptes med häktor ända upp till hakan.
Prestkappan påknöts, såsom tro- ligen än i dag, med långa band, som lades i kors öfver bröstet och knötos om lifvet; » handklädet », en hvit näsduk, som höll un- gefär fem kvarter i fyrkant, upptogs, ena snibben lindades om venstra pekfingret, och duken fick sedan hänga fritt ned från han- den.
Vid hvarje ämbetsförrättning skulle detta handkläde ovilkorligen vara med och hållas i handen, och om en prest t. ex. gått för altaret utan » handklädet », skulle det räknats nästan som en skandal.
» Pastorn skall inte göra tacksägelse efter Alexandersons på Berget gosse i dag, » bör- jade klockaren, » för fadern är ute på lots- ning, och då passar det inte. » » Jaså, » sade pastorn trankilt; han visste ju, att det var skick och sed där i bygden, att när » tacksägelsen » gjordes vid dödsfall, skulle de efterlefvande » sitta i sorgen » i kyr- kan och utmärka sig genom att icke stiga Midt i den brinnande musiksäsong, hvilken just nu som bäst pågår i vår hufvudstad,och hvilken i rikt mått bjuder musikaliska njutningar af hög och gedigen rang, har dock framträdan- det af den kvinna, hvars namn läses här ofvan, förmått väcka ett alldeles exceptionelt intresse och bifall.
Så har också Teresa Carrenno kommit till oss, på långa vägar företrädd af ett mer än vanligt ljudande rykte, från ett af stormande framgång be- segladt triumftåg genom Amerika och Euro- pa, från sällsynta segrar i Paris, Bom, Nea- pel, London, Berlin, Wien, Petersburg och nu senast Köpenhamn.
upp, hvarken när » tron » eller » evangelium » lästes.
» Och så skall pastorn lysa efter Lejholms öka, » kommenderade kloekaren vidare; » för den är bortkommen i natt. » » Har Bergholm efterlysningen? » » Jo, här är den, » sade klockaren och drog fram en papperslapp.
» Annars harjagskrif- vit den, så att den är nog, som den skall vara. » Ett blott till hälften återhållet löje sväf- vade öfver pastorns läppar som en tyst pro- test mot detta senare påstående.
» Det lär väl inte bli något af med att få hit någon doktor, förstår jag, » fortfor kloc- karen; » för patron Sten på Storöd lägger sig ju emot det — han skref visst något till stämman om det? » » Ja, hur var det? » sade prestfrun, som just nu knutit kragen utanpå den hvita hals- duken och noga instoppade banden under rockkragen.
» Jag har inte hört det. » » Jo, det skall du tro är märkvärdigt, » svarade mannen och drog fram ur skrif bords- lådan ett bref, skrifvet med prydlig handstil och en massa » slängar » och granna begyn- nelsebokstäfver.
» Och du skall få höra, hvad skäl han ger för sin mening, » fortfor han och läste högt ur bref vet: » Efter min åsikt torde bland Öds sockens bergsskrefvor föga näring vara att söka för en läkare, och bäst är, att helsan blifver rå- dande, hvarför jag alldeles och fullkomligt afstyrker och protesterar mot hvarje sådant försök. » » Ja, han är då för tokig, » sade frun, och så skratta de båda.
I detsamma steg inom dörren en karl med För den första af den ryktbara pianistens konserter härstädes redogör vår musikanmä- lare på a D n a t håll i dagens nummer.
För de många af våra läsarinnor, som ej komma i tillfälle att personligen njuta af hennes konst, ha vi dock velat bekantgöra hennes drag; för dem, som haft lyckan höra henne, torde bilden ej bli mindre välkommen till tacksam erinran.
Teresa Carrenno är mycket vacker, hon har en ren profil, en fin hufvudform, mörka strålande ögon och en ståtlig figur.
Hennes uppträdande är synnerligen intagande.
Man känner, att hon vill behaga, och — hon be- hagar också.
Vore hon blott några år yngre, skulle hon vara bedårande.
Man är frestad att strax fästa sig vid hennes yttre; det klä- der henne lika mycket att sitta vid pianot och låta händerna glida öfver tangenterna och gripa ackorderna i djärfva språng, som att med ett leende tacka för den hyllning, som egnas henne.
När så därtill kommer, att fru Carrenno är en virtuos af allra första rang, ja, att hon i det hänseendet knappast öfver- träfias af någon af sina samtida, då kan man förstå det jubel och den hänförelse, hon för-, mår framkalla.
Teresa Carrenno är född 1854 i Venezuela och dotter till en finansminister.
Bedan vid 8 års ålder uppträdde hon i Nord- och Syd- amerikas stora städer och erhöll sedan sin pianistiska utbildning i Newyork hos de be- römda lärarne Moritz Gottschalk och Georg Matthias, en elev af Chopin.
Efter att ha varit gift med den berömde violisten Emil Sauret, har hon, sedan detta äktenskap blif- vit upplöst, för första gången låtit höra sig i Tyskland och nu äfven sträckt sina konst- resor till vårt eget land.
en » kasse », i hvilken sprattlade en nyss fån- gad väldig gädda, den han erbjöd pastorn att köpa.
Ty det var inte kinkigare än så, att alla affärer uppgjordes på expeditionen; och fisken såldes, så fort den » kom upp ur sjön », antingen det var söndag eller hvardag.
Ty dygngammal fisk ville man ej hafva.
» Det där var då en riktig kattunsdocka,•&gt; sade klockaren, som ibland nedlät sig att skämta.
» Hvad masar hon? » » Ah, jag får väl fyra skilling marken, » sade fiskaren, hvarpå affären genast upp- gjordes.
» Jag tror hon börjar bli lik sin mamma nu, » sade klockaren till Tinnie, som öfver- gifvit Jerusalems belägring och Makkabäer- nas bok för att se på » kattunsdockan ».
» Månne det? » sade prestfrun.
» Alla säga eljes, att Tinnie är lik sin pappa. » » Pastorn?
Nej — pastorn är svinögd, han, och flickan har ögon så runda som en har- unges — he, he, he! » skrattade klockaren.
tog högst förnärmad den lilla vid handen och snurrade ut i salen, där hon satte på Tinnies hufvud en » kråka » af gult nankin och på sitt eget en ofantlig » rottings- hatt » af samma slags tyg.
Hemsydda » lång- vantar », äfven af nankin, eller som det också hette » chitaj », skyddade både moderns och dotterns armar mot » solbränna », ty natur- ligtvis hade klädningarna vida, korta puff- ärmar.
En liten silkessjalett knöts om hal- sen, och så vandrade de båda till kyrkan.
Prestfrun Men icke alltid fick den långe klockaren roa sig med kvickheter och glåpord.
En söndagsmorgon kom han, rak och styf som vanligt, men underligt upprörd och eljes sig föga lik.
Pustande slog han sig ned på
stolen mellan skrif bordet och dörren, som var hans vanliga plats.
» Hur står det till? » sporde pastorn.
» Åh, det är så tungt, så, » svarade kloc- karen och tittade med ena ögat i taket och med det andra på » förhörsboken », som låg på bordet.
» Något ledsamt med Frans? » Frans var kloekarens ende son, som » for till sjös », som det sades, därför att föräldrarne motsatte sig hans tycke för en fiskaredotter — alldeles för simpelt parti för den af fadern till skollärare utsedde sonen.
» Jan Eriks Fia » bodde i en stuga, som låg på andra sidan om vägen, alldeles midtemot prestgår- dens gafvelvägg, och ofta syntes hennes bleka, bildsköna ansikte mellan myrtnarne i fönstret.
Ty hon var skön som en madonna, denna fattigdomens dotter, med aristokratiskt fina drag och en växt och hållning, som kunde anstått en furstinna.
Men hon sörjde » kloc- karens Frans » och blef allt mera blek och nästan genomskinligt mager, och man trodde, att hon hade lungsot.
» Något ledsamt med Frans? » • » Ja, så ledsamt det kan vara. » Den stora blårutiga näsduken drogs upp och breddes ut öfver den blå syrtuten, men snusdosan kom ej fram.
Det var ett dåligt tecken.
» Har det kommit bref — — » » Det kommer aldrig något bref mer. » » Å h — — — —!
Hvad säger ni?
Ä r gossen — — » » Jo, han är död!
Han kommer aldrig mera hem! » Och oaktadt allt bemödande att beherska sin sorg, brast den starke man- nen ut i gråt, lade armen på bordet, huf- vudet på armen och snyftade högt.
Pastorn försökte yttra några tröstande ord, men det ville inte gå; han hostade och harklade sig, men kunde ej blifva herre öfver sin stämma.
Efter några ögonblick hemtade sig dock båda; klockaren snöt sig ljudeligen, torkade sina ögon och började meddela några närmare de- taljer.
» Det var gula febern — där borta i Bahia — nära på det värsta ställe, man kunde komma till!
Om sjön tagit honom, hade det ändå inte varit så svårt — det får man vara beredd på, när en gosse far ut — men ligga och dö på lasarett!
Och i en så ohygglig sjukdom — - det är svårt — men hvad vill man göra?
V i rår ingenting, vi — usla jord kryp och maskar ä ' vi. » » Ja, kära vän, » sade pastorn; » det är j u godt, att vi ingenting förmå, ty, tro mig, om vi kunde ställa för oss i världen, så som vi ville, så skulle vi allt få det ändå mycket sämre.
Det syns nog, när vi spjärna emot allt för mycket — det går för det mesta på tok då. » » Ja, ja, » sade klockaren, och så satt han tyst en stund och tittade med ena ögat i ta- ket och med det andra i golfvet.
» Ja, j a, » upprepade han slutligen och reste sig.
» Pastorn är väl god och säger några ord om gossen nästa söndag, » tillade han; den gamla, kommenderande, själf belåtna to- nen var alldeles borta.
» Ja, jag kände honom ju, » svarade pastorn i vek ton, och de båda männens händer möt- tes i ett trofast och varmt handslag.
Klockaren gick.
Långsamt skred han öf- ver gården och mycket sakta stängde han grinden — icke med den lilla själfbelåtna smäll med klinkan, hvarpå man eljes alltid igenkände hans kommande och gående.
När han sedan sträfvade uppför den branta bac- ken, kom den blårutiga näsduken åter i da- gen, och den högresta gestalten böjdes ett ögonblick.
Ett fint blekt ansikte syntes ett par sekunder mellan myrtnarne i fönstret utåt backen, men försvann strax igen.
Det syntes aldrig åter.
Pastorn fick nä- sta söndag » göra tacksägelse » för både sjö- mannen, som hvilade i främmande jord vid stranden bortom hafvet, och hans bleka flicka, som sof under torfvan utanför den gamla, gulmålade kyrkan, där ännu några år den gamle klockaren på sitt gamla sätt » ledde » psalmsången.
Men så kommo några oroliga nyhetsmakare och ställde om, att en orgel anskaffades.
Den gamle blef öfverflödig, pen- sionerades och fick gifva rum åt en nymodig organist, och nu har också han hvilat på den lilla kyrkogården så länge, att det torde vara få, som ännu äro i lifvet och minnas hans sång och hans egenheter.
Afgörandet af täflingen inom » Iduns ber har padt arbete ten af att priset, tis », vid döma hann 20 i af har tilldelals blott Det för uppgifva en utsatta efter signaturen innehafvarinna torde mängden hvilka emellertid ho- svårighe- ofantliga tidningen.
kronor, decem- och samt den bidragen, öfvervägande hvars sistl. mångahanda årsskiftet bland inflyta utbekommande till af deltagande del get julklappsbazar » fördröjts mo- » Jen- detsammas sin adress Redaktionen.
Linneskåpet och d e s s vård.
Prisbelönadt svar på frågan af Frida XLVI N.
N.
(Forts. o. slut fr. föreg.
n:r.)
En hylla kanske man får reservera för » hvarje- handa » såsom dam- och lainphanddukar, påsar, grytvantar, stryklakan, som alltid skola finnas sär- skildt, mangeldukar, hvilka i förbigående sagdt böra vara utaf » enskaft » linne samt ofållade och blott öfver- kastade, ty fåll brukar vilja lemna märken.
Ofver- kast af något tunnare tyg skadar det ej att förse sig med för att därmed skydda det finare linnet, helst om det förvaras i ett väggskåp.
Skulle af en eller annan anledning linneartiklar finnas, som ligga obegagnade år från år, må de ej förvaras manglade, blott ordentligt hoplagda och omknutna.
Haf ordentlig inventarieförteckning öfver linne- förrådet samt uppslå densamma på skåpdörrens in- nansida och försumma aldrig att vid hvarje lak » inventera », att icke än det ena än det andra dus- sinet må blifva defekt.
Göres detta utan undan- tag, blifva dessutom tjänarne mera aktsamma, om hvad de hafva sig anförtrodt, vare sig vid lak eller i dagligt bruk; och det ingifver alltid en god tanke om husmodern, då man ser ett vackert, väl ordnadt och vårdadt linneförråd.
Men man måste vara yt- terst noggrann vid läkning och hafva kunniga tvät- terskor, som fullkomligt förstå sin sak och ej i sitt oförstånd tro, att hvilken tjänstflicka som helst kan taga laket om hand, sedan kläderna tvättats och karet lagts.
Lemnar jag mitt iak i oerfarna eller slarfviga händer, får det ej förvåna mig, om allt- sammans blir förstördt.
Det behöfs blott, att varm- lakningen börjas med kokande lut och karet ej så småningom uppvärmes — lutfläckar bli följden, och dessa kunna nästan hänföras till dem, som äro omöj- liga att få ur.
Efter manglingen är nödvändigt akta sig för att för tidigt packa in kläderna i linneskåpet och stänga igen dörren, helst om de skulle blifvit för mycket fuktade vid dragningen — de få då en unken, obe- haglig lukt; ja, de kunna t. o. m. mögla, hvilket också bildar svåra fläckar.
Större försiktighet må- ste härvidlag iakttagas sommartid.
En sak bland alla andra, som nogsamt skall iakttagas, då ett fär- digt lak inlägges, är att lägga det nymanglade un- derst och det rena, man möjligen har kvar, ofvan- på, så att allt kommer jämnt i bruk och sålunda blir lika slitet.
Man får heller icke försumma att efter hvarje lak, före mangling och strykning, öf- verse allt utan undantag för att stoppa och lappa, där det behöfves, ty äfven uti ett nytt bo kan ju finnas gammalt, t. ex. sådant som inköpts på auk- tioner, och för öfrigt uppstå mycket lätt små bri- ster, hvilka obeaktade snart blifva stora.
Om la- kan i tid » eggvändas », — d. v. s. man hopkastar yttersidorna och klipper bort den gamla kastningen tillika med det bristfälligaste — kunna dessa be- gagnas oändligt mycket längre, än om man ej gjort sig denna lilla möda.
Kökshanddukar måste fram- för allt öfverses, och den minsta lilla tillstymmelse till hål stoppas, ty annars skola de falla i trasor på förvånande kort tid.
Bäst är att stoppa med tvinnadt s. k. varpgarn; finare duktyger naturligt- vis med linnegarn.
Att torka disk på duktyg är en högst fördömlig osed, som tyvärr praktiseras i mer än ett hus, och där hvarest man skulle förmoda, att bättre ordning herrskade.
V i d s. k.
» kalas » är det vanligen mest frestande att i brådskan taga till duktyget, hvilket är så mycket värre, som man då naturligtvis har sitt allra vackraste framme.
V i d ett dylikt tillfälle hemma hos mig tillfrågades min jungfru af den främmande uppasserskan: » Få vi torka på dukar och serveter? » Svaret blef: » Det brukas ej här » — och det svaret borde gifvas i hvarje hem.
Men icke heller skall försummas, att då allt annat på förhand ordnas, äfven framtaga tillräckligt med linne att torka på, antingen handdukar eller några gamla lakan, som till annat äro obrukbara.
Jag har ock för sed att själf borttaga och undanlägga allt be- gagnadt duktyg samt har det förvaradt på botten af linneskåpet.
Att förvara det tillsammans med andra orena kläder bör aldrig ifrågakomma.
Skulle, om så gjordes, mat vara spilld därpå, kan man vara säker på, att råttorna skulle passa på och göra odygd.
Jag förutsätter nämligen, att linneskåpet är råttfritt, och skulle så ej vara, så laga för all del, att det snart blir det.
Här kanske är rätta stället att gifva en liten vink, att man alltid måste förvara äfven smutskläder or- dentligt och ej ha dem slängda än här, än där samt, då man anvisat en bestämd plats, också se till, att allt hamnar på rätta stället.
Skulle det vara en vanlig packlår, som användes, måste man nogsamt se efter att inga spikar finnas, som kunna rosta och sätta fläckar, samt öfverklistra dem med flere hvarf tidningspapper.
Göm ej heller länge på smutsklä- der, utan laka åtminstone 3 å 4 gånger årligen, ty kom ihog, att man kanske blott gömmer på million- tals sjukdomsfrön.
En ordningsälskande husmoder skall icke heller försumma att på lördagen i god tid, på vintern helst före mörkrets inbrott, taga fram allt erforderligt linne till alla husets medlemmar.
Blott det att hafva sin rena, handduk hängande i ordning på söndags morgon frammanar en känsla af trefnad, så obetydlig orsaken än kan förefalla.
Lakan skola ovilkorligen framtagas ett dygn fö- rut och hänga isär, att ingen fukt finnes kvar.
Mån- gen har fått sin död eller bruten helsa genom att läggas på kalla fuktiga lakan.
Sådant som bidrager till hvars och ens trefnad och välbefinnande, borde aldrig uraktlåtas.
Ordning först och ordning sist!
Smånotiser från kvinnovärlden.
K v i n l i g a apotekare.
I likhet med hvad som redan eger rum i flere andra län- der torde inom kort äfven hos oss komma att uppstå en kvinlig apotekarkår.
Medici- nalstyrelselsen har nämligen nu i denna af oss förut omordade sak hos k. m:t hemställt, att kvinna må, på målsmans begäran och med företeende af intyg, att hon efter aflagd godkänd examen kan erhålla anställning så- som elev å apotek, berättigas att vid något af statens allmänna läroverk aflägga sådan examen, som kräfves för uppflyttning till den klass vid läroverket, hvilken erfordras för manlig elevs anställning å apotek, samt att
sålunda vitsordad kvinna må lika med yng- ling kunna antagas till elev å apotek samt efter fullgjord farmaeeutisk tjänstgöring och för apotekare stadgade kunskapsprof erhålla enahanda rättigheter, som tillkomma manliga farmaceuter.
I fall, som vi anse oss ha skäl att hop- pas, k. m:t biträder medicinalstyrelsens för- slag, så blir dock reformens praktiska be- tydelse i närmaste hand beroende på apoteks- innehafvarnes villighet att mottaga kvinliga elever.
Medicinalstyrelsen anser för sin del, att förslaget är förestafvadt af rättvisa och billighet, samt att tillämpningen af det sam- ma icke bör medföra den minsta olägenhet för någon.
Och må man då hoppas, att ej enskild motspänstighet skall lägga hinder i vägen.
Kanske kunna vi inom ej allt för aflägsen framtid i våra spalter få presentera Sveriges första kvinliga apotekare.
# Vår lagstiftning om iiktenskapsslcilnad, hvilken [fråga Idun nyligen hade på tal i samband med fru Wicksells föredrag, utgjorde ämne för di- skussion vid ett sammanträde den 6 dennes i Lä- karesällskapets lokal, anordnad af » Föreningen för gift kvinnas eganderätt ».
Mötet öppnades af byråchefen grefve Hamilton, som äfven utsågs till dess ordförande samt i några inledande ord påpekade betydelsen af hr Borgs ny- ligen inom riksdagen fallna motion om fattigvårds- nämdens rätt att i vissa fall förordna om äktenskaps- skilnad.
H r Borg upprepade därefter i hufvudsak sitt från Första kammaren bekanta anförande för sin motion samt bemöttes därefter af hr Mankell, som redo- gjorde för motiven till lagutskottets afstyrkande af densamma, grundade hufvudsakligast på betänklig- heter att åt fattigvården lemna för stor myndighet inom familjelifvets privata område.
Annars egde syftemålet med motionen både hr Mankells och lag- utskottets fulla symparier.
Bland talare, som i sak instämde med den i hr Borgs motion åsyftade ändringen i lagen om äkten- skapsskilnad, utan att dock kunna godkänna den af motionären förordade formen för densamma, märktes vidare hrr Biilow, Wavrinsky, Hamilton och Hassel- roth, hvilken sistnämnda påpekade, att vår nu gäl- lande lagstiftning rörande äktenskapsskilnad väsent- ligen ej skiljer sig från den af hr Borg föreslagna förbättringen.
Fullt samstämmiga med kvinnornas riddare voro däremot fruarna Myhrman och Monte- lius samt hr Zotterman, hvaremot öfverstelöjtnant von Koch fann sig uppmanad att uppträde som de äkta männens och det oupplösliga äkta förbundets försvarare.
Någon resolution antogs icke.
Svenskt säde.
Den metod för den kvinliga handarbetsundervisningen, som redan ett årtionde tillbaka varit tillämpad i Stockholms folkskolor, är nyligen införd vid en skola i S:t Petersburg.
Lära- rinnan därstädes, en finska vid namn Selma Kron- qvist, som själf genomgått kurs för fröken Hulda Lundin härstädes, har på anmodan äfven anordnat en kurs för utbildande af lärarinnor i nämnda metod.
Fröken Ingeborg Tauström, som bl.
a. före- stått en läroanstalt i Stockholm, har nyligen gra- duerats vid ett amerikanskt medicinskt institut och tjänstgör nu som assistent vid en poliklinik i Chicago.
Kvartalsprentuueranter uppmanas att ofördröjligen förnya prenumerationen, enär upplagans storlek i god tid må- ste bestämmas och senkommande löpa risken att bli utan ett eller annat af kvartalets första nummer.
Teater och musik.
Tvänne pianister, båda förut okända härstädes, men synnerli- gen framstående, hafva under de senaste dagarna låtit höra sig från k. operans scen.
Fru Mar- gareta Slem från Dresden uppträdde i lördags å sjunde symfonikonserten och fru Teresa Car- renno, bördig från Sydamerika, å en i tisdags å sam- ma ställe anordnad extra konsert.
Medan man om den förra ej visste något vidare, än att hon var en i Tyskland högt uppburen pianist, föregicks den se- nare af dessa väldiga reklamer i annons-, affisch- och notisform, som äro afsedda att egga nyfikenhe- ten, men som ofta göra, att mången med en viss misstro, kanske oberättigad, mottager den ompuffade konstnären.
De loford, som på förhand sagts om båda, visade sig emellertid fullt på sin plats.
Bägge äro synnerligen framstående i sitt fack, och dock är det en ganska stor åtskillnad mellan dem båda.
Me- dan fru Stern alltigenom röjer denna öfverlägsna musikaliska uppfattning, som, parad med en fullän- dad teknik, förstår att framlägga tonverkets verkliga innebörd och karaktär, med försmående af allt onö- digt prål, tyckes fru Carrennos styrka ligga i denna till sin högsta tänkbara höjd drifna virtuositet, hvil- ken gör de i ett stycke redan befintliga svårigheterna ännu större, endast för nöjet att med den största lätthet få besegra dem, samt i en uthållighet och styrka, som väl aldrig öfverträffats af någon som helst i detta fack.
Fru Sterns spel intager och vär- mer, fru Carrennos förvånar och berusar.
Behållnin- gen blir större af det förra, än af det senare, vid hvilket man säkerligen ock förr tröttnar.
Härmed icke sagdt, att ej också fru C. förstår att inlägga känsla och glöd i sitt spel; för henne som den varmblodiga sydländskan är det ju naturligt.
Blän- dande i sin skönhet som i sitt spel skall hon- nog lättare än sin medtäflarinna framkalla denna berus- ning och divafeber, som så lätt smitta oss stock- holmare.
Medan fru Stern rönte det varmaste och hjärtligaste erkännande för sina prestationer, till- ställdes verkliga ovationer för fru Carrenno.
Då pro- grammet i tisdags var utspeladt, var det knappt nå- gon af publiken, som reste sig för att gå.
Man satt kvar, stum af häpnad; men alla händer flögo till energiska applåder, som gång på gång framkallade pianisten, hvilken under aftonens lopp bjöd på ej mindre än tre extranummer, fyllda af minutlånga dubbeldrillar, oktav- och ackordlöpningar, kort och godt med alla möjliga tekniska svårigheter.
Ett mera bländande fyrverkeri i toner låter knappt tänka sig.
• — K. hof- kapellets ackompagnement vid såväl lördagens som tisdagens konsert står öfver allt beröm.
— Fru Car- rennos andra konsert skulle gifvas å samma ställe på torsdagen i denna vecka, denna gång utan orkester- ackompagnement.
Fru Margareta Stern gifver sin andra konsert i morgon lördag i Vetenskapsakademien efter ett syn- nerligen lockande program.
Ingen älskare af verk- ligt god konst bör försumma att gå dit.
Kung!, operan gaf den 4 dennes för första gången under säsongen Aubers opera-comique » Den svarta dominon ».
Operan, hvars uppförande denna gång hade att uppvisa åtskilliga brister, fick sitt förnäm- sta intresse genom den debutant, som för aftonen för första gången utförde Adéles parti.
Fru Dag- mar Sterky, f. Bosse, har sedan sin första debut å k. operan vunnit betydligt, ej blott i stämmans ut- veckling, utan ock i föredrag och spel.
Tonansat- sen är ren och koloraturen god.
Fru S. tycktes emellertid i första akten hålla sig något reserverad, detta förmodligen beroende på en lätt förklarlig rädsla.
I andra och tredje akten klingade däremot hennes sång fulltonigare, på samma gång som hen- nes spel blef något lifligare.
Fru S. belönades flere gånger med lifliga applåder, och hennes debut torde kunna betecknas som ganska lyckad.
A f de öfriga uppträdande var det egentligen endast hrr Johan- son och Strömberg, som någorlunda fyllde sina upp- gifter såsom resp. don Juliano och lord Elfort.
Herr Lundmark som don Horace var tämligen till sin fördel hvad spelet beträffar, men skäligen svag i sångpartiet; rösten släpptes ej alltid ut riktigt, och där så skedde blef den pressad och oklar.
Ensemblerna gingo rätt bra — nunne- kören förträffligt — och orkestern skötte sin sak be- römvärdt.
Af de båda samtidigt upptagna repri- serna » Jessonda&gt; och » Den svarta dominon » torde den förra hafva all utsikt att bäst slå sig igenom, och den förtjänar det ock.
K.
Dramatiska teatern gaf i går för sista gången Schillers » Kabal och kärlek ».
På repertoaren håller sig fortfarande med oförminskad dragningskraft Su- dermanns » Ära », som nu snart uppförts 50 gånger och om söndag gifves på den då anordnade tredje gratismatinén.
I dag fredag återupptages efter en längre tids hvila Ibsens » Kärlekens komedi » med fröken Mejlcender som debutant i Svanhilds roll.
K.
Dramatiska teatern repeterar för närvarande, jämte det förut nämnda programmet » Kärlekens triumf » och » Familjelycka », ett drama af Echegaray.
Styc- ket, hvars spanska namn är » L o sublime y lo vul- gär » (» Det sublima i det hvardagliga »), gafs härom året under namnet » Bernardo Montilla » på Svenska teatern.
Hufvudrollen kommer nu att utföras af hr Elmlund, hvarjämte hr Hillberg, fruarna Bundberg och Bseckström m. fl.
däri uppträda.
I förra veckan kollationerades vidare » Ett lysande parti », lustspel i fem akter, sveuskt original.
De viktigare rollerna däri skola utföras af hrr Fredrikson, Personne, Bseck- ström och Hedlund, fruarna Hartman och Bundberg samt fröken Anländer.
Svenska teatern.
Denna teaters obestridt förnäm- sta tragedienne, fru Anna Lisa Hwasser-Engelbrecht, hade lörliden lördag begagnat tillfället af sin kon- traktsenliga recett att återupplifva den minnesgoda teaterpublikens bekantskap med Björnstjerne Björn- sons ypperliga ungdomsdrama » Maria Stuart i Skot- land », hvilket under mer än ett decennium saknats på hufvudstadsscenernas repertoar.
Det poesimättade arbetet bjuder, som bekant, på det rikaste dramati- ska stoff, och karaktärer sådana som Maria, Darnley, Knox, Bothwell tillhöra i sitt slag det bästa, scenisk konst frambragt.
Hade hufvudpartierna i gemen funnit så goda framställare som titelrollen, skulle ensemblen helt enkelt blifvit glänsande.
Erkännas måste, att Maria Stuarts karaktär ligger ovanligt gynnsamt för fru Engelbreehts konstnärskynne; denna blandning af kvinlig vekhet och patetisk kraft, dessa hastigt vex- lande öfvergångar från de mest motsatta känslostäm- ningar af kärlek och hat, vredgadt trots och bäf- vande svaghet funno en färgmättad och på goda detaljer rik tolkning genom skådespelerskans tempe- rament, hvars styrka mindre ligger i mellantonerna än just i kontrasteffekter på höjden och djupet.
Ty- värr lemnade dock de omgifvande figurerna ej sam- ma illusion.
Herr Engelbreehts Bothwell saknade visserligen icke flere erkännansvärda moment, men verkade i sin helhet väl godmodigt och tamt; det titaniska hos denna grofva natur, som bygger allt på den egna kraften, kom föga fram.
Herr Olssons Darnley var alltför monoton; denna bleka karaktär och denna bleka passion måste dock tänkas bestän- digt, snart sagdt nervöst, skimra af känslostämnin- garnas spel inom en, visserligen mycket trång skala af halflärger.
Det är icke godt att få grepp på den rollen; det vill en ovanlig modulatioDskonst därtill.
Herr Zachrisons Bizzio var än mindre lyckad; den unge skådespelaren har gjort goda saker i modern dräkt, men har ej ens lärt att röra sig i kostym.
Den omanliga framställningen gaf den omanliga ka- raktären en hardt när ynklig bismak af » den sorg- liga skepnadens riddare ».
Däremot lyckades berr Uanft gifva en värdig och kraftfull tolkning åt John Knox.
Uppsättningen var vårdad hyllades med lifligaste bifall.
och recettagarinnan Fröken Öhrströms soaré den 9 dennes hade till Musikaliska akademiens stora konsertsal samlat en talrik och animerad publik, som ännu en gång ville njuta af den begåfvade sångerskans gedigna konst och bringa henne ett godt tack, för hvad hon un- der vintern gifvit, innan hon nu anträder sin rekrea - tionsresa till sydligare klimat.
A f de nummer å programmet, som konsertgifvarinnan förbehållit sig själf, anslogo som alltid isynnerhet romanserna — af Munktell, Schubert och Grieg — genom hvilka fröken Öhrströms stora förmåga af innerlig lyrisk stämning särskildt trädde fram.
Fröken Signe Tör- nebladh, en dotter till rektor Törnebladh och syster till fru Thomas, lät för första gången höra sig in- för en större publik.
Den ungdomliga och skära rösten vittnade om god skola; madame Artot i Paris har bland andra ledt dess utveckling.
Mycket godt gjorde sig konsertgifvarinnans och den unga debu- tantens samsång i duetten ur Lakmé samt Aubers trio, där den förras mjuka och mera dämpadt fyl- liga stämma med sin allvarligare grundfärg harmo- niskt kontrasterade mot fröken Törnebladhs ljusa röst.
Fröken Carlheim-Oyllensköld bidrog med några piano- nummer, af hvilka särskildt Chopins nocturne dess- dur fick ett stilenligt och skärt utförande.
Herr Södermans vackra stämma gjorde sig angenämt gäl- lande i Thomas ' » Chanson bachique ».
Minst tillta- lade oss herr Amigos violin, som ej kunde beröm- ma sig af odeladt » ren » effekt.
Densammes egen romans-komposition röjde allt för starka reminiscen- ser af Ole Bulls » Sa ?terjsentens sondag. » Konsertgifvarinnan och fröken Törnebladh hyllades med smakfulla buketter.
IDUN SS Andra sångsoarén, anordnad af grefvinnan Malhilda Taube, f. Grabow, samt hrr prof. har Hallström och O. Lcjdström, gifves om måndag i Musikaliska aka- demien.
Någon särskild rekommendation behöfva ej dessa utsökta musiktillställningar.
Anordnarnes namn tala tillräckligt.
» Philochoros », Upsala-studenternas bekanta och äf- ven här välkända dansförening, hvilken under prof. Frith.
Holmgrens ordförandeskap stiftats för att till- varataga våra vackra folkdanser och folkmelodier m. m., lär hafva förhyrt Svenska teatern härstädes, för att å den samma den 20 och 21 dennes gifva ett par af sina eftersökta tillställningar.
V i torde kunna lemna närmare upplysningar i nästa nummer.
Men min nyfikenhet var väckt, och j a g började spionera på h o n o m.
Han skickar hem i hvarje månad ett rekommenderadt bref.
En gång såg jag h o n o m i en juvelerarebutik, då j a g gick förbi.
Han stod där inne o c h såg på något.
Jag gick genast in.
Han höll på att betrakta några rin- gar, och han valde ut en liten ring, den minsta han kunde finna.
Den var alldeles svartemalje- rad med en liten stjärna i briljanter.
Då han såg mig, frågade han, o m j a g tyckte om den, o c h jag svarade, att den var ganska vacker, men såg sorglig ut.
— » Den skall bli en gåfva till min mor, » sade han; » hon begagnar aldrig andra fär- ger än svart, sedan min fars död. » — Och nu, onkel, skall du tillåta mig att möblera de tre små rummen.
De skola bli så komfortabla, men in- gen onödig lyx, förstås.
Blott en sängkammare, ett arbetsrum o c h en liten salong.
Han är j u min protegé — min fågel Fenix. » Iduns M o d e - o c h M ö n s t e r t i d n i n g har » Men skall han mottaga denna gåfva af dig, rönt så oväntadt stor efterfrågan, att de två för- han som är så stolt? » sta numren tyvärr ej längre kunna erhållas.
Pre- » Nej, det skall han icke.
Han skall inte veta numerera emellertid genast för andra kvartalet, af, att den kommer från mig.
Du skall erbjuda honom bostaden möblerad.
Och så skall han om Ni säkert vill påräkna alla nummer i följd.
äta med ' oss och vara din neveu o c h min fågel Fenix. » » Ja, ja, Faithful, det får gå för fågel Fenix, men låt h o n o m ej inkräkta på Archibalds rättig- heter. » » Archibald har inga rättigheter, » svarade Faith- ful lifligt.
» Den unge svenske fågel Fenix skall nog söka sig en annan Fenix i sitt hemland och ej fråga efter en liten amerikansk skata. » Berättelse för Idun Fågel f-em %.
* af Mathilda Lönnberg.
Belönad med hedersamt omnämnande vid Iduns stora pristäfling.
(Forts.) fter denna dag vardt Gunnar en hvardags- gäst i ingeniör Finestones hus och steg allt mer i gunst hos sin principal och dennes systerdotter.
Efter ett år höjdes hans må- natliga aflöning ännu mer, och efter tvänne år erbjöd mr Finestone honom en liten vindsvåning i sitt hus såsom bostad.
» Ni kan j u möblera den med edra besparingar, » sade han, » och sålunda har ni så godt som ett eget hem, och familj har ni ocksp, ty både jag och miss Faithful räkna er såsom en af oss. » » Men j a g har inga besparingar, » invände Gunnar.
» Huru är det möjligt? » utbrast den gamle Fine- stone.
» Ni tyckes lefva så indraget. » » Det är emellertid verkliga förhållandet, » sade Gunnar.
» Det kan jag ej förstå, » förklarade mr Fine- stone.
» Har ni haft några gamla skulder att be- tala? » » Nej. » » Men säg mig — » » Förlåt, sir, men jag tänkte, att min aflöning vore min egen tillhörighet, som jag kunde an- vända, huru jag ville, » sade Gunnar stolt.
» Visserligen, visserligen, » medgaf mr Finestone, och samtalet afstannade.
» Han måtte ändå föra ett utsväfvande lefnads- sätt, den där unge nordbon, » sade mr Finestone efter middagen till sin niéce.
» Han har under dessa år icke gjort några besparingar, och han bor så billigt och synes ej tillåta sig någon lyx.
Men något måste det vara.
Han sade mig rent ut, att han ej kunde möblera den lilla våningen, som jag erbjöd honom, på ditt tillstyrkande för- stås — jag gör ingenting därvidlag utan ditt bifall. » » Åh, kära onkel, huru smickrande för mig! » sade miss Faithful leende.
» Och ändå måste jag säga, att du gör mycket rätt i att öfverlåta åt mig bestämmanderätten, när det gäller den där unge svensken.
Han för intet utsväfvande lif.
Han underhåller sin familj i hemlandet. » » Huru vet du det?
Har han sagt dig det?
Mig afvisade .han helt kort och sade, att hans lön vore hans enskilda egendom. » » Så.
Det var just ej artigt sagdt.
Men han är mycket stolt.
Mig har han ingenting sagt.
Jag har funnit ut det. » » På hvad sätt? » » Jo, onkel, hör p å!
Jag har spionerat på h o - nom.
En dag mötte jag honom utanför en lifför- säkringsbyrå.
— » Har ni varit inne och tagit en Iifförsäkring, sir? » frågade jag.
— » Ja, » svarade han.
— » Men hvarför det? » fortfor jag att fråga.
— » Någonting skulle kunna inträffa, miss Faith- ful, » svarade han, » och jag har familj där hemma. » Och så tog han af sig hatten och var sin kos.
* * Efter fjorton dagar flyttade Gunnar in i sin nya bostad och blef med detsamma alldeles en med- lem af sin principals familj.
Han arbetade nu- mera för det mesta hemma o c h ej på ritkontoret.
Ingeniör Finestone använde h o n o m som sin högra hand, och Gunnar fick nu först en fullständig in- blick i den storartade omfattningen af mr Fine- stones affärer.
Det var ej blott en maskinfabrik i största skala, mr Finestone gjorde undersöknin- gar och upprättade kostnadsförslag till järnvägar och kanaliseringar.
Snart blef Gunnar invigd i alla hans planer och följde honom på hans resor.
Stundom var äfven miss Faithful med, och Gun- nar förvånades öfver hennes djärfhet, då b o n satt på sin häst och än sprängde fram öfver fälten, än lät h o n o m hoppa öfver grafvar eller klättra uppför de brantaste stigar.
S o m fotgängerska var hon nästan outtröttlig.
Kort sagdt: hon var rena motsatsen till Gunnars kvinnoideal.
Faithful bemötte honom som en bror.
Hon kunde ibland komma in i hans rum o m förmid- dagarne och slå sig ned där lika otvunget som i sina egna.
Hon bläddrade i hans ritningar och talade o m onkelns planer och företag med ganska mycken sakkännedom.
Och så i ett nu kunde hon kasta sig in på ett annat ämne, tala med ho- nom om hans familj, göra sig hemmastadd så att säga i hans nordiska hem och utforska hvarje småsak o m hans syskon.
Hvad modern angick, undvek hon att tala om henne.
Sanningen att säga, hyste hon en instinktlik motvilja för Gun- nars mor, ett slags afundsjuka.
Hon tyckte ej o m denna kvinna där borta i den aflägsna norden, hvilken intog ett så stort rum i sonens hjärta, att där ej fanns plats för andra kvinnor.
Gunnar tyckte snart o m att hafva någon att meddela sig med om dem där hemma, och Faith- ful var så intresserad, så uppmärksam och kom så väl ihåg, hvad han sagt henne.
En gång vi- sade han henne de sinas porträtt.
Han hade ett af sin mor, mycket vackert och likt, s o m hon ta- git, då han for ut.
Hon var i sorgdräkt.
Halsen skimrade fram genom krusfloret, och händer och armar voro så formfulländade och bländande hvita, där de stucko fram genom det tunna svarta tyget.
» Oh yes, very ladylike! » utbrast Faithful.
» Men jag tycker mera o m edra unga systrars porträtt. » Hon talade ofta om dem och kallade dem vid deras förnamn — Julia och Berta, Ingeborg och Greta.
Hon började att lära sig svenska, ty hon fann det så vackert i sång, förklarade hon.
Och så tog hon hvarje afton en lektion efter middagen, under det att onkeln rökte sin cigarr på maten.
Den räckte knappast en halftimme, men hon gjorde hastiga framsteg.
En dag frågade hon, o m hans syster Julia för- stode engelska, och då han bejakade det, bad hon h o n o m fråga, om Julia ville besvara hennes bref, ifall hon skrifver till denna.
Och Gunnar skref till Julia bref, fulla af hopp och glädje, och Faithfuls namn förekom på hvarje sida.
8 * » Ah, han är kär, det är säkert, » sade fru Emilia, » och vi få snart höra, alt han är förlofvad med miss Faithful » » Jag är icke säker på det, » svarade Julia; » de amerikanska förhållande tyckas vara helt olika våra.
Men en god vän har han i henne, det för- står jag. » Julia skref och bad Gunnar om möjligt bedja att få miss Faithfuls porträtt för hennes räkning.
Och Gunnar fick välja på ett tjugutal porträtt — alla föga lika.
» Ja, » svarade hon på hans anmärkning, att så var, » ingen fotograf lyckas återge mitt utseende.
Men välj ut ett par!
Det där i riddräkten anses af mina kusiner vara det bästa, som blifvit taget af mig, men min onkel föredrar detta. » Hon vi- sade ett annat, där hon satt vid ett skrifbord med en passare i handen.
» Det var, när jag tänkte på att bli för onkel, hvad ni nu är, » tillade hon med en suck.
» Och j a g skulle nästan föredraga det här, » sade Gunnar och tog ut ett, där hon förekom med granatblommor i håret och i hvit musslins- klädning.
» Ja, lägg nu dessa tre porträtten tillsammans och säg, om det är samma person, som de före- ställa, » sade Faithful leende.
Och det var sannt.
De tre porträtten voro hvar- andra så olika.
Man kunde möjligen taga dem för tre systrar, men man kunde aldrig misstänka dem för att föreställa samma person.
Faithful tog de tre porträtten, lade dem i ett kuvert och skref därpå med sin raska handstil: » Faithful Fairfax present her friendship to miss Julia Granberg and beg to be inlroduced in the family. » Gunnar skref samma afton till Julia och inneslöt i sitt bref de tre porträtten.
» Där har du tre olika bilder af miss Faithful, » skref h a n; » och ändå kan du ej få någon riktig föreställning o m henne.
Hon är vacker, och ame- rikanarne finna henne behagfull.
Först tyckte j a g rent ut motsatsen, men nu har j a g blifvit van vid henne o c h värderar henne nog högt, så att jag glömt bort att stöta mig på hennes egenheter.
Hon är sann och öppen, och till och med hennes oförställda själfviskhet har något frankt och upp- friskande för mig.
Hon vet, hvad hon vill, och hon genomdrifver sin vilja.
Hon kan ibland be- gära småtjänster af mig, pockande som ett själfs- våldigt barn, och ibland bedjande så ljuft och smekande, o c h man gör i båda fallen, hvad hon vill, antingen skrattande åt hennes tokroliga sätt eller rörd af hennes vänlighet.
Jag vet ej, o m ni där hemma skulle tycka o m henne; men ni skulle beundra henne till häst, då hon följer sin onkel och mig på obanade vägar, eller till fots i skogen, där vi ofta måste hugga oss fram genom buskar o c h snår.
Hon fruktar hvarken för or- marne i snåren eller för en storm på hafvet.
Hon fruktar icke att stöta hvarje skick och bruk för hufvudet, o m det skulle falla henne i n; men hon har det oaktadt en fulländad förmåga att hålla unga herrar på afstånd, o m de skulle glömma sig.
— » Till svar på detta bref skref Julia: » Jag ber dig tacka miss Faithful för hennes porträtt Det var mycket tilltalande.
Jag vet nu, att j a g skulle tycka o m henne, också ber j a g dig framföra till henne bifogade porträtt.
Det är nyss taget.
Jag gaf det åt doktor S., när han flyttade från staden.
Han är nu distriktsläkare, och vi se tiden an med mera hopp, tack vare dina ökade inkomster o c h de rika bidrag, du skickar.
Berta är förlofvad.
Hon var hemma på besök med sin fästman, öfver- lycklig o c h strålande glad o c h — vacker, Gunnar, vacker som en nordisk vårmorgon.
Faster vill ej, att hon skall gifta sig förrän o m ett år, h o n fyller då nitton år.
Mamma och j a g undra, om vi skulle flytta härifrån.
(Forts.) Innehållsförteckning: Hedda Cronius; af Mathilda Roos.
(Med porträtt.)
— Fru Ulrika; poem af A. iV.
— Våra hem och deras möble- ring; Inledning till diskussion af Cecilia Wtvrn.
— Ny literär pristäfling.
— I forna dagar.
Strödda blad ur minnets album,?
" mlade af Mathilda Langlet.
6: Klockarfar, han skall nu all- ting bestyra.
(Slut fr. föreg.
n:r.)
— Teresa Carrenno.
(Med porträtt.)
— Linneskåpet och dess vård; prisbel.
svar å pris- frågan XLVI af Frida N.
N.
(Slut fr. föreg.
n:r).
— SmSno- tiser från kvinnovärlden.
— Teater och musik.
— Fågel Fenix; ber.
för Idun af Mathilda Lönnberg.
Bel.
med heders, omn.
vid Iduns stora pristäfling.
(Forts.) MT " De smycken, som fortfarande för den s. k. lilla toaletten äro förherskande, äro alltjämt de små emaljerade blommor och fjärilar, som under vintern 1890 väckte så stort uppseende i Paris.
De modernaste äro Viol-, Blåklint- o. Penséebroscherna samt de små hvit- och blåemaljerade fjärilarne.
Prisen ställa sig olika fr. 6 till 15 kr.
Sändas efter rekvisition tili landsorten i rek.
bref.
från Juvelerap MALLBERG, Regeringsgatan 9
